1900-talet
|
Innehåll
1. Åren 1900-1938 2. Skotska kvinnor på 1900-talet - 2.1 Före första världskriget - 2.2 Första världskriget - 2.3 Kvinnlig rösträtt 1918 och 1928 - 2.4 Minskat barnafödande - - 2.4.1 Marie Stopes - 2.5 Mellankrigstiden 1918-1939 - 2.6 Tvättmaskinen 3. De två världskrigen 4. Mindre brittisk, mer skotsk 1946-1999 5. Minkarna på 1960-talet 6. Olja på 1960- och 1970-talen 7. 1980- och 1990-talen |
Affisch från 1938 för rekrytering till den frivilliga brittiska reservstyrkan.
|
1. Åren 1900-1938
St Andrews i nordöstra Fife 1927.
|
Turismen som varit stark från England till Skottland sedan 1800-talet ökade kraftigt på 1900-talet från också andra länder. De uppfattade Skottland som något pittoreskt med vykortsvackra landskapsvyer adderat med lite unik kultur med klaner, kilten, etc. Det i sin tur stimulerade Skottlands strävanden att bevara och visa upp det som fanns kvar av Skottlands fantasieggande historisk arv. På 1900-talet ökade de inhemska strömningar för Skottland som nation. Det som mer på 1800-talet hyllandet av det högländska blev tillsammans med det lågländska en unik skotsk kultur. De båda världskrigen hjälpte att ena den brittiska ön mot yttre fiender. Speciellt andra världskriget visade på en enastående sammanhållning bland britter.
|
2. Skotska kvinnor på 1900-talet
Kvinnor på Yttre Hebriderna på 1920-talet som arbetade med tweed, ylletyget.
|
2.1 Före första världskriget
För de skotska kvinnorna var 1900-talet det stora förändringens sekel. Deras roller förändrades mer under de 100 åren än under alla andra sekler sedan 4 000 f.Kr. när skottar övergick från att vara jägare-samlare till att bli bofasta. För de skotska männen förändrades också situationen mycket på 1900-talet. Ofta till det bättre, undantaget de som stupade, skadades och deltog i de båda världskrigen och i andra krig. Enligt brittiska historiker varierade skotska kvinnors roller kraftigt under århundradena från 4 000 f.Kr. fram till 1899 e.Kr. beroende på ifall kvinnorna var a) fruar, ogifta eller änkor, b) mammor, c) arbetade eller var hemmafruar, och d) hade inflytande i samhället. De rollerna var i sin tur beroende av kvinnornas a) ålder, b) status och c) hur högt kvinnorna befann sig i stammen eller samhällets skikt. Kombinerat allt det här med varandra fanns det därför mängder med kombinationer av kvinnor. Alla skotska kvinnor befann sig därför inte i samma situationer innan år 1900. Dessutom över länge tid fick människor vanligen det bättre. På 1900-talet förändrades de skotska kvinnornas roller generellt när deras röster hördes alltmer i det skotska samhället. Det var en lång process som började i toppen eller hos eliten som sedan spreds nedåt till kvinnorna i mitten av samhället och allra sist till kvinnorna längst ned hos traditionella arbetande kvinnor eller kvinnor som var hemmafruar till traditionella arbetande män. De här kvinnorna utgjorde majoriteten av alla skotska kvinnor och deras män utgjorde majoriteten av alla skotska män. Många skotska kvinnor stängdes ute under den här förändringsprocessen på 1900-talet. Samma sak om roller gällde männen. En vanlig skotsk man hade en annan roll och kunde påverka det skotska samhället mer 1999 än 1801. Före första världskriget 1914-1918 var de flesta skotska kvinnors roller begränsad till livet hemma, oavsett ifall de bodde i städerna eller i hus på landsbygden. Dock förhindrade inte det att kvinnor också arbetade utanför hemmen. Inte minst landsbygdens skotska kvinnor arbetade på fälten med sina män eller satt och spinnade för framställning av tråd eller garn utanför hemmets byggnad/byggnader. Fattiga skotska änkor i städerna försörjde sig också genom att arbeta. Men generellt var de skotska kvinnornas plats i hemmet i början på 1900-talet innan första världskriget efter brittiska ideal från 1800-talet. De idealen betonade att det var männen som skulle försörja familjerna och kvinnorna som skulle stå för arbetet hemmavid. Den här synen hade de flesta skotska män och kvinnor i början på 1900-talet. För såväl skotska kvinnor i mitten i samhället som hos kvinnor i de traditionella arbetande familjerna längst ned sågs arbetet utanför hemmet som en gubbig otrevlig kultur som kvinnorna inte hade något inflytande i. De kvinnor som trots allt arbetade utanför hemmet ansågs ändå inte kunna göra några större karriärer. Därför var det inte aktuellt för kvinnor att gå på universiteten enligt de här synsätten eftersom det ändå inte förändrade deras situationer. För kvinnor som befann sig i mitten i samhället sågs arbete som a) en obetald hobby som de gjorde före äktenskapet, men som de ändå i praktiken inofficiellt gjorde hela livet, b) något som gjordes av kvinnliga spinnare, eller c) något som gjordes av änkor som inte hade någon man som kunde betala för brödet på bordet hemmavid. Obetalt hobbyarbete räknades som omvårdnad, undervisning och barnomsorg. Det ansågs inte hade lika stort värde som manligt arbete. För kvinnor längst ned i samhället var situationen mycket sämre för dem än för de kvinnor i mitten. 1800-talets industriella Skottland var centrerat runt skeppsbyggnad och teknik i Clydeside, i det som var Storglasgow. Det var extremt mansorienterat på 1800-talet och i början på 1900-talet. För kvinnor före första världskriget var det helt otänkbart att ta sådana arbeten. Ur ett jämställdhetsperspektiv på arbetsmarknaden var skotska kvinnor mer jämställda med de skotska männen på 1700-talet än vad de skotska kvinnorna var gentemot de skotska männen i början på 1900-talet innan första världskriget. Barnafödandet var också högre för kvinnorna längst ned i samhället än för den skotska kvinnorna i mitten. I Glasgows slum var det ganska vanligt med kvinnor som hade tio barn. Varje dag skulle alla de här barnen ha mat, tvättas om den möjligheten fanns, tas om hand, hemmet städas, osv. Allt obetalt hemarbete. Därtill var deras arbetande makars löner ofta så låga att många av de här kvinnorna ändå var tvungna att ta deltidsarbeten för att få hushållen att gå runt ekonomiskt. Men riktiga arbeten ansågs som manliga domän. Därför räknades inte de här kvinnornas deltidsarbeten som riktiga arbeten. Landsbygdens skotska kvinnor däremot var i praktiken i samma situation som tidigare generationers skotska kvinnor på landsbygden. De deltog i arbetet med sina män samt skötte hushållet hemmavid. De var på mångt och mycket mer jämställda med sina män än kvinnorna i Glasgows slum. Å andra sidan var landsbygdens kvinnor fast i sina situationer. Eventuella karriärer inom andra arbeten var otänkbart. 1911 var bara 5 % av alla arbetande kvinnor i hela Skottland gifta. Övriga 95 % av de arbetande kvinnorna var antingen ogifta kvinnor eller änkor. Det visar bilden och attityden till att 1911 arbetade gifta skotsk kvinnor helst inte eller skulle helst inte arbeta. Siffrorna är dock missvisande av två skäl. För det första tar statistiken inte med alla mängder deltidsarbeten som gifta kvinnor längst ned i samhället utförde. För det andra hjälpte landsbygdens gifta kvinnor sina män i deras arbeten, ifall männen var t.ex. småbönder, etc. Det är fel att säga att dessa landsbygdens kvinnor arbetade gratis på fälten med sina äkta makar. De arbetade tillsammans för att få mat på borden, även om inkomsterna på pappret tillskrevs männen i register, etc. Antalet arbetade gifta kvinnor var därför högre än de 5 % år 1911. Exempel på deltidsarbeten som utfördes av kvinnorna längst ned i samhället, men som inte nämns i statistiken, var alla de städ-, matlagning- och barnomsorgsarbeten som de utförde hos mer privilegierade skotska familjer som hade råd att betala för de tjänsterna. Juteindustrin i Dundee på 1910-talet var exempel på omvänt förhållningssätt. Där anställde de främst gifta kvinnor som tidigare hade haft andra arbeten. Arbetslösa kvinnor, oavsett ifall de var gifta eller inte, ansåg de var lata. 2.2 Första världskriget Första världskriget 1914-1918 innebar att män från hela Skottland lämnade hemlandet och stred för de allierade i utlandet. Konsekvensen blev arbetsbrist på hemmaplan. Skotska fabriker löste det genom att de anställde skotska kvinnor. Samtidigt låg många skotska män och stred i blöta diken och i smutsiga skyttegravar på kontinenten. För de skotska kvinnorna som grupp blev första världskriget en gemensam katalysator som tog in dem i arbetslivet. Det visade att kvinnor var mer än kapabla att kunna utföra de arbeten som endast männen tidigare ansågs kunde utföra. Visst hade det skotska samhället kommit till den insikten ändå förr eller senare, men första världskriget snabbade definitivt på processen. Utöver alla nya fabriksarbetande kvinnor snabbutbildades och anställdes det också många sjuksköterskor i Skottland. De arbetade på tillfälliga och permanenta sjukhus och tog hand om och vårdade många av de återvändande skotska soldater som var sårade eller på andra sätt skadade. Första världskriget förstärkte de skotska kvinnornas politiska röst i samhället. Kvinnliga medlemskap i fackföreningar ökade därefter, även om det var ett av flera sätt att göra sina röster hörda. Stora nackdelar med fackföreningarna var givetvis kostnaderna och att enskilda skotska kvinnor fick det svårare att förhandla fram och höja de egna löner. Det hämmade duktiga skotska kvinnor. För arbetsgivarna var det en nackdel att de fick anställa personal för dyrare löner och inte kunde pressa personalkostnaderna lika mycket som de annars hade kunnat göra. Det medförde att de fick sämre lönsamhet och inte kunde anställa lika många människor. Det fria utbudet och efterfrågan hämmades. Idag är fackföreningarna förlegade institutioner, enligt flera historiker. 2.3 Kvinnlig rösträtt 1918 och 1928 Före första världskriget börjad 1914 blev den brittiska kvinnorättsrörelsen och bitvis militanta Women's Social and Political Union (WSPU) känd för sina extrema metoder som skadegörelse, angrepp på kungen, premiärministern, Winston Churchill (1874-1965), osv. och lite mer fredligare tillvägagångssätt som hungerstrejker och demonstrationer som dock spårade ut ibland. WSUP bildades 1903, var verksam 1903-1918 och hade sitt högkvarter i London. WSPU hade bara en fråga på sin agenda och det var kvinnlig rösträtt i Storbritannien. Frågan om kvinnlig rösträtt engagerade inte alla brittiska kvinnor i början på 1900-talet innan första världskriget började. Generellt var det bara de brittiska kvinnor som stod i mitten av samhället som var aktivt förespråkare för brittisk kvinnlig rösträtt, men inte allmän brittisk kvinnlig rösträtt. Brittiska slottsfruar, etc. i toppen höll fast vid sina män. De kvinnorna fruktade att deras situationer skulle försämras ifall kvinnor i exempelvis slumområden i Glasgow skulle få rösträtt och genom lagar rösta för försämrade levnadsförhållanden för dessa slottsfruar. De brittiska kvinnorna längst ned i samhället däremot var fullt upptagna med att överleva för dagen. Generellt intresserade inte kvinnlig rösträtt dem eftersom de ändå inte trodde att deras situationer skulle förbättras. Frågan upplevdes för långt ifrån deras vardag. Brittiska kvinnor i mitten av samhället som var för kvinnlig rösträtt ville heller inte alla kvinnor skulle få rösträtt. Som slottsfruarna ville de inte att kvinnor i slumområden skulle få rösta eftersom det kunde påverka kvinnornas situationer i mitten negativt. De förespråkade därför brittisk kvinnlig rösträtt med begränsningar och krav på egendomar för att få rösta för både kvinnor och fortsatt samma krav för män. De här kvinnorna var därför inte för fri brittisk kvinnlig och manlig rösträtt. Skulle de fått igenom sina krav hade de flesta kvinnorna och även männen i Skottland inte fått rösta från 1918. Första världskriget 1914-1918 satte frågan om kvinnlig rösträtt mer i fokus än åren strax tidigare. Många av kvinnorna i fabrikerna, som ersatte männen som stred på kontinenten, var kvinnor från samhällets lägsta skikt. Det ledde till att de fick upp ögonen för för rösträttsfrågan. Fler fattigare kvinnor blev intresserade av kvinnlig rösträtt och inte bara som tidigare kvinnorna i mitten av samhället. Det ledde till att frågan om kvinnlig rösträtt demokratiserades, enligt brittiska historiker. 1918 fick Storbritannien kvinnlig rösträtt för kvinnor som var 30 år och äldre, men med kravet att de uppfyllde minimikravet för ägande av egendom. 40 % av alla kvinnor i Storbritannien fick därmed rösträtt. Det hade aldrig gått om inte kvinnorna i mitten av samhället hade engagerat sig i frågan från början. De här kvinnorna var varken jätterika eller omvänt jättefattiga, men deras engagemang utgjorde en grundstomme i frågan om kvinnlig rösträtt i Storbritannien som sedan engagerade fler kvinnor i andra skikt av samhället. 1918 fick också alla brittiska män som var 21 år och äldre rösträtt, men utan krav på ägande av egendomar. Innan 1884-1918 gällde ägandefrågan för att få rösta också för brittiska män, vilket innebar att bara 60 % av alla brittiska män fick rösta under de åren. Ungefär 70 % av alla vuxna i Storbritannien fick rösta 1918-1928. Männen som utgjorde ungefär 50 % av befolkningen och 40 % av kvinnorna som utgjorde den andra halvan. Sistnämnda motsvarade 20 % av hela befolkningen. 50 % + 20 % = 70 %. Av hela väljarkåren 1918 hade också 7 % fler än en röst. De ägde egendomar till ett visst värde eller hade examen från universitet. Tio år senare blev de brittiska kvinnorna helt jämställda med männen i rösträttsfrågan. 1928 sänktes den kvinnliga rösträttsåldern till 21 år som hos männen. Kvinnor behövde heller inte inte äga några fastigheter. 1969 sänktes rösträttsåldern för både män och kvinnor i Storbritannien från 21 till 18 år, vilket gäller fortfarande. Dock med ett undantag. När Skottland skulle rösta om att lämna Storbritannien 2014 beslöts det året innan, 2013, att 16-åringar fick rösta i folkomröstningen. Men de fick bara rösta i Skottland och i den specifika folkomröstningen 2014. 2.4 Minskat barnafödande Under 1900-talet sjönk födelsetalen i Storbritannien i rask takt. Kvinnorna födde färre och färre barn. Det sjunkande barnafödandet var ett annat fenomen som förändrade kvinnornas situation i såväl Skottland som i resten av Storbritannien. Som i rösträttsfrågan började den här trenden först hos kvinnorna i mitten av samhället, men spred sig sedan till hela det brittiska samhället till både slott och koja. Såväl slottsfruar som kvinnor i brittiska slumområden födde allt färre barn. Bara från slutet av 1870-talet till början av 1930-talet halverades födelsetalen i Storbritannien. Det berodde främst på utbildning och medvetenhet om preventivmedel. Färre barnafödande under perioden från slutet av 1870-talet till början av 1930-talet fick uppenbara effekter på brittiska kvinnors förmåga att bedriva yrkeskarriärer. En mamma som födde tio barn från det hon är 16-22 år tills hon är 42-46 år hade vid den här tiden det betydligt svårare att göra karriär än en kvinna som födde ett till tre barn under sitt liv. 2.4.1 Marie Stopes Skotskan Marie Stopes (1880-1958) roll som pionjär inom familjeplanering och födelsekontroll spelade också roll för skotska och andra brittiska kvinnor på 1900-talet. Det gör det fortfarande. Se biografer för mer om henne. Tryck här. 2.5 Mellankrigstiden 1918-1939 Efter första världskriget, i början av mellankrigstiden 1918-1939, återvände överlevande skotska soldater från kontinenten till Skottland och sina gamla arbeten. Många manliga fackföreningar sa åt de skotska kvinnorna att återvända till sina hem och bli hemmafruar. Men kvinnorna var nu i betydligt starkare förhandlingspositioner. Kriget innebar att de hade fått en större och starkare röst på de skotska arbetsmarknaderna. Det blev därför inte hel återgång till det gamla före 1914. Å andra sidan skedde det heller inte motsatt en hel förändring av förhållandena åt det motsatta hållet. Många manliga soldater fick tillbaka sina arbeten. På 1950-talet genomfördes ett lika lönepaket för manliga och kvinnliga lärare. Först då ansågs manliga och kvinnliga lärare stå på samma nivå. 2.6 Tvättmaskinen En annan sak som förbättrade de skotska kvinnorna och alla andra kvinnors situation på 1900-talet var den elektriska tvättmaskinen enligt svenska professorn Hans Rosling (1948- 2017). Enligt honom var det till med och den främsta innovationen för världens kvinnor på 1900-talet. Istället för att ägna timmar åt att traditionella tvätta sin och sina familjs kläder kunde de, och senare de eller deras män, lägga in kläderna i maskinen, trycka på en knapp och sedan göra något annat. Tvättmaskinen sparade enormt mycket tid för kvinnorna och lyfte upp deras situation ur traditionellt hemarbete, oavsett vad de gjorde i övrigt. Tvätta ett klädesplagg för hand tar tid. Tvätta fyra, sex eller tio personers klädesplagg i ett hushåll tar ännu längre tid. I synnerhet när alla de här familjemedlemmarna har en eller flera tröjor, T-shirts, skjortor, blusar, byxor, shorts, kjolar, underkläder, strumpor, lakan, eventuella vinterkläder, osv som ska tvättas. Tvätta själv din senaste veckas kläder för hand istället för att lägga in dem i en tvättmaskin och du kommer märka mängden tid det tar bara för att tvätta dina egna kläder. Tvätta också ytterligare nio andra personers tvätt för hand de senaste tre eller sju dagarna och du kommer att upptäcka att du blir fast vid tvätten. Tvättmaskinen däremot gör allt det där arbetet åt dig, enligt Hans Rosling. |
3. De två världskrigen
Skotska soldater i strid i första världskriget.
|
74 000 eller 125 000 skotska soldater dog i första världskriget 1914-1918. Uppgifterna varierar. Ytterligare 150 000 skotska soldater sårades allvarligt. I andra världskriget 1939-1945 dog också skottar. Medan en del skotska män stred för Storbritannien och de allierade utanför Skottlands gränser gjordes en del befintlig skotska slott om till tillfälliga sjukhus för att ta hand om återvändande sårade soldater. De sköttes och togs hand om av kvinnliga vårdare under överinseende av manliga läkare och chefer. Efter krigen återgick slotten sedan till att bli vanliga slott igen.
Det är väl dokumenterat att manliga skotska soldater som deltog i andra världskriget och som riskerade sina liv på den europeiska kontinenten för de allierade utmålades som hjältar i Skottland under själva kriget. Men när de återvände hem till Skottland behandlades många vanliga skotska soldater som smuts av myndigheterna. En del fick bo i enkla tältliknande baracker med sina fruar och barn eftersom de inte hade några hem att återvända till. På vintrarna var de här barackerna iskalla. En del hamnade i arbetslöshet med allt vad det innebar. På en del platser i Skottland löstes dock deras situationer genom att de fick ta över andra skottars marker mot de gamla ägarnas viljor som tack för deras insatser. Det skapade givetvis stora konflikter mellan de tidigare rättmätiga ägarna och de nya ägarna. Dessutom hamnade en del av soldaterna på platser i Skottland som de inte hade någon större relation till. Det skapade på en del håll misstänksamhet bland lokalinvånarna. Skottlands och Storbritanniens roll i första och andra världskrigen är annars något som kan uppta text för flera böcker, men ändå inte vara färdigbehandlat. Samtidigt är ämnet genomgånget i oändligt många böcker, filmer och TV-serier. Därför avslutar vi ämnet här och nu. Vi kanske eller kanske inte återkommer i ämnet i framtiden. Vi får se. En sak som dock sällan nämns var att brittiska, amerikanska, sovjetiska och franska soldater våldtog över två miljoner oskyldiga tyska kvinnor, tonårstjejer och flickor vid andra världskrigets slutskede 1944-1945 och efter dess slut fram till 1947/1948 respektive fram till 1955. De flesta av de här våldtagna tyskorna hade inget att göra med kriget som sådant. De var bara vanliga tyska kvinnor, tjejer och flickor i åldern 8-80 år. Många våldtogs upprepade gånger. Några upp till 60-70 gånger per kvinna/tjej/flicka i östra delarna av Tyskland. Bara under intagningen av Berlin 1945 och tiden efter våldtogs över 100 000 kvinnor, tonårstjejer och flickor i Berlin. 12 augusti 1945 bodde det 2,8 miljoner människor i Berlin, varav minst 1,4 miljoner människor var av kvinnligt kön. I Berlin dog 10 000 av de 100 000 kvinnliga offren till följderna av våldtäkterna eller motsvarande 10 % av offren. Totalt i hela Tyskland dog omkring 240 000 av våldtäktsoffren eller omkring 10-12 % av alla våldtagna. Ytterligare 70 000-100 000 kvinnor, tjejer och flickor våldtogs också av utländska trupper i Wien. Omkring 11 040 av våldtäktsmännen i Tyskland och Österrike 1945-1946 var amerikanska militärer, enligt uppgifter från USA 2007. Ofta våldtog de amerikanska militärerna sina tyska och österrikiska offer i grupp och under vapenhot. Medan en militär våldtog offret riktade de andra militärerna ett vapen mot henne eller hotade henne att inte göra motstånd. De amerikanska våldtäkterna pågick som intensivast 1945. Amerikanska soldater våldtog också japanska kvinnor i Japan på andra sidan av jordklotet. Enligt tyska uppgifter från 2015 fortsatte amerikanska militärer på plats i Tyskland och senare Västtyskland från 1949 av våldta omkring 190 000 tyska kvinnor, tonårstjejer och flickor 1945-1955. Hur många av våldtäktsmännen under hela perioden 1944-1955 som var från Storbritannien, Skottland och Frankrike är inte känt eller offentligt utrett. Men de var betydligt färre än de andra nämnda länderna. Givetvis var våldtäkterna ett trauma för de utsatta tyskorna och österrikiskorna. De flesta av våldtäkterna resulterade inte i barn. Många våldtagna som blev gravida valde att göra abort. Men majoriteten av de barn som ändå föddes dog under de efterföljande åren av svält, sjukdomar, etc. Bara i Berlin var spädbarnsdödligheten 90 % strax efter kriget. En del tyskar som föddes 1945-1955 eller som har tyska förfäder som föddes då har därför idag brittiskt, skotskt, amerikanskt, ryskt eller franskt påbrå. På samma sätt har en del levande människor i Storbritannien, Skottland, USA, Ryssland och Frankrike biologiska halvsyskon, halvkusiner eller halvsysslingar i Tyskland som de inte vet om. De dröjde ända till 1980-talet innan ämnet i praktiken belystes även om alla i Tyskland visste om det. Först på 1990-talet och inte minst på 2000-talet började det skrivas mer och brett om saken, men än idag är ämnet mycket känsligt i de länderna där våldtäktsmännen kom ifrån. Historiker i öst menar att våldtäkterna på tyskorna var ett resultat av liberalisering av Tyskland från öst och tyskarnas skuld. Historiker i väst koncentrerade sig fram till 2000-talet i huvudsak på alla andra saker som skedde under andra världskriget. De struntade i att forska och berätta om de våldtagna tyska kvinnorna, tjejerna och flickornas lidande och öden. Det finns de historiker, men inte alla, som säger att det behöver ta 200 år innan en del mycket traumatiska ämnen inte blir lika känsliga att tala om längre. De som lever 200+ år efter händelsen har inte under några omständigheter skuld i det som hände. Dessutom upplever de att ämnet hände i en tid som är mer historisk än nutida för dem. Händelsen inträffade i en tid när varken de, deras föräldrar eller far- och morföräldrar ens var födda. Dessutom har både offren och förövarnas familjer gått vidare med sina liv 200+ år efteråt oavsett hur traumatiskt det än var. Självklart finns det mängder med undantag på ämnen och händelser som lever kvar starkt efter 200+ år och som det är svårt att tala om för de berörda. |
4. Mindre brittisk, mer skotsk 1946-1999
|
Det brittiska imperiet sammanbrott efter 1945 tvingade Skottland att genomföra en smärtsam övergång från en ekonomi baserad på tung industri till en som var beroende av tjänster och elektronik. Det förändrade också den politiska kartan i Skottland under 1900-talets gång. Bland skottar blev den nationella identiteten mindre brittisk och mer uttalad skotsk. Enligt en del historiker förstärktes det av Storbritanniens medlemskap i först EG 1973 och sedan EU 1993. EU som bl.a. satsade på regionalism blev en plattform där Skottland fick mer plats och utrymme, enligt en del historiker. England uppfattades däremot som en plats där det unika skotska kvästes. I Bryssel uppfattade en del skottar att Skottland som nation hade något att säga till om. De kunde lättare påverka sin situation, medan i parlamentet i London skulle de mest hålla tyst och rätta sig efter engelsmännen. Andra tyckte det var tvärtom och att EU körde över Storbritannien och därmed Skottland. De påpekade också att London gav skottarna mer självbestämmande med eget parlament från 1999, osv.
|
5. Minkarna på 1960-talet
Ingen mink, men trafikmärke på Yttre Hebriderna på 2010-talet som
varnade för att uttrar faktiskt kunde korsa vägen. © Mary Morris. CC.
varnade för att uttrar faktiskt kunde korsa vägen. © Mary Morris. CC.
|
På 1950- och 1960-talen föddes minkar upp på en del gårdar på Lewis. Lewis är den norra delen av ön Lewis and Harris som i sin tur är Yttre Hebridernas största ö. Enbart Lewis är lite drygt större än halva Gotland. På 1960-talet stängdes minkgårdarna igen på Lewis. Men i samband med det flydde många av minkarna och tog sig ut i det vilda. Där fick de ungar med varandra. Sakta spred sig sedan minkpopulationen söderut och i sydvästlig riktning på Lewis ned till Harris och Sound of Harris i sydväst. Sound of Harris utgör kanalen mellan sydvästra Harris och nordöstra delen av ön North Uist. Kanalen är 8-13 km bred. Den har mängder med mindre öar och rev. På 1990-talet lyckades de vilda minkarna, som var ättlingar till de som rymde på 1960-talet, att ta sig över Sound of Harris till North Uist. Där spred de sig på öarna i Uists.
Från 1960-talet och under de efterföljande årtionden orsakade de vilda minkarna enorma skador på inhemska fåglar och andra vilda djur på Lewis, Harris och Uists. Ornitologer rasade. Turistnäringen var heller inte nöjd. Miljövännerna var delade i frågan. De miljövänner som tog parti för de vilda minkarna menade att de hade rätt att leva. De miljövänner som däremot var mot dem hävdade att det var en invasiv art. De menade att minkarna förstörde för fågellivet och därmed för andra djur på Yttre Hebriderna. I sammanhanget bör nämnas att på 1960-talet och tidigare stod miljörörelsen i västra Skottland politiskt till höger, vilket även gällde fallet i stora delar av övriga av Europa. De ville bevara miljön. Vänstern däremot ville exploatera miljön för att förbättra och införa sociala och ekonomiska reformer för sina anhängare. Jämför med Sverige. Naturskyddsföreningen, då Svenska naturskyddsföreningen, bildades 1909 i Stockholm av professorer och akademiker och inte av traditionella arbetare. Målet var för början att skydda naturområden och hotade djurarter. Efter att de då vilda minkarna spred sig från Harris till Uists på 1990-talet beslutades det från politiskt håll att rensa Yttre Hebriderna på dem. Ett projekt för att utrota de vild minkarna startades. Minkfällor sattes ut på Uists och Harris. En del fällor på Harris såg ut ungefär som avlånga kattburar och hade stålnät. Taken täcktes med lager av torv. Infångad minkar som levde avlivades på plats. Sedan frös de ned och skickades till fastlandet för analyser. Där kunde de se hur många ungar som honorna hade fått. Senast på 2000-talet hade projektet utrotat alla vilda minkar på Uists och Harris. Fågellivet återhämtade sig sakta. Projektet gick sedan över till att fånga in vilda minkar på Lewis i norr. Minkfällor sattes ut på Lewis. 2008 fanns det omkring 52 000 vilda minkar i hela Skottland, 47 000 i England och 10 000 i Wales. I Skottland fanns de både på öarna Arran och Lewis and Harris. Men minkarna i Skottland hade och har fortfarande en naturlig konkurrent i uttern. Uttrarnas huvudföda är fiskar, men vintertid och i kalla områden äter de mindre fisk och mer fåglar, kräftdjur, mindre däggdjur, inklusive unga bävrar, osv. När antalet vilda europeiska uttrar ökar i ett område tenderar de vilda minkarna att minska. Ett exempel på det är Irland där den vilda minkpopulationen är låg på grund av dess stora population av vilda uttrar. Uttrarnas existens förenar också politiska meningsmotståndare i frågan vilda minkar i områden där de förstör fågellivet. De som är motståndare till att minkar fångas in och dödas av människor får sina viljor igenom när det sker enligt naturens egna villkor med uttrarna. De som vill ta bort eller minska antalet vilda minkar, t.ex. en del ornitologer, får även de sina viljor igenom med bevarandet av de vilda uttrarna. Med uttrarna blir det generellt lokalt färre vilda minkar och fågellivet skonas mer. På 1980-talet fanns det endast ca 500 uttrar i Sverige. Jämför med ca 2 000 uttrar i Sverige på 2000-talet. 2010 fanns det uttrar över hela Storbritannien. 2010 levde 12 % av alla vilda uttrar inom Storbritannien på Shetlandsöarna. Den svensk turist som reser på Yttre Hebriderna idag kan se trafikskyltar där det står att uttrar kan korsa vägen. I Europa anses det att populationen av uttrar är som mest stabil på Irland. |
6. Olja på 1960- och 1970-talen
|
1969 hittade britter olja i den skotska sektorn av Nordsjön och utvinnandet började på 1970-talet. På 1970-talet fortsatte britterna hitta stora fyndigheter av olja på den skotska sektorn av Nordsjön.
7. 1980- och 1990-talen
Efter andra världskriget 1939-1945 var Skottlands industriella nedgång särskilt stor, men under de sista decennierna av 1900-talet och de första två årtiondena av 2000-talet hade landet något av en kulturell och ekonomisk renässans som berodde på och drevs delvis fram av en återuppväckt växande sektor för finansiella tjänster samt från intäkterna från olja och gas från Nordsjön. 1707 upplöstes det skotska parlamentet när kungarikena England och Skottland bildade Storbritannien. 292 år senare 1999 bildades och återuppstod det skotska parlamentet igen efter krav för ökat skotskt självstyre. Sedan 1999 existerar det en viss form av skotskt självstyrelse, där det skotska parlamentet kan stifta egna regionala lagar.
|