3 miljoner år sen
|
Tidsperioder 3,3 miljoner f.Kr. – 400 e.Kr. för Skottland
äs = äldre stenåldern 3,3 miljoner - 300 000 f.Kr. - Tidigpaleolitikum - Paleolitikum (äs) 300 000 - 40 000 f.Kr. - Mellanpaleolitikum - Paleolitikum (äs) 40 000 - 10 000 f.Kr. - Senpaleolitikum - Paleolitikum (äs) 10 000 - 4 000 f.Kr. - Mesolitikum, mellanstenåldern 4 000 - 2 500 f.Kr. - Neolitikum, yngre stenåldern 2 500 - 700 f.Kr. - Bronsåldern 700 f.Kr. - 400 e.Kr. - Järnåldern Perioden 3,3 miljoner f.Kr. till 10 000 f.Kr. kallas för paleolitikum, den äldre stenåldern. Paleolitikum delas in i tidig-, mellan- och senpaleolitikum. Med benämningen med hela världen som en enhet brukar tidigpaleolitikum sägas pågick 3,3 miljoner-300 000 f.Kr., mellanpaleolitikum 300 000-43 000 f.Kr. och senpaleolitikum 48 000-8000 f.Kr. Även uppdelningen 3,3 miljoner-298 000 f.Kr. för tidigpaleolitikum, 298 000-43 000 f.Kr. för mellanpaleolitikum och 48 000-8 000 år f.Kr. för senpaleolitikum förekommer. Den andra uppdelningen brukar ofta skrivas som 3,3 miljoner till för 300 000 år sedan för tidigpaleolitikum, 300 000 till för 45 000 år sedan för mellanpaleolitikum och 50 000 till för 10 000 år sedan för senpaleolitikum. Uppdelat från region till region varierar emellertid paleolitikums tre perioder i världen beroende på var de inträffade. Tidigpaleolitikum avslutades mellan 398 000 f.Kr. och 248 000 f.Kr. på olika platser på jorden. Den ersattes under den här perioden av mellanpaleolitikum som i sin tur ersattes av senpaleolitikum under åren 48 000-38 000 f.Kr. Tidigare i en del regioner och senare i andra. Generellt började senpaleolitikum när de första moderna människorna invandrade till en region. I Eurasien pågick senpaleolitikum till 20 000-8 000 f.Kr. beroende på plats och region. Äldsta fynden från den moderna människan i Västeuropa är från 43 000-41 000 f.Kr. och finns i södra Italien. Till Devon och Storbritannien anlände den moderna människan senast 42 200-39 500 f.Kr. Senpaleolitikum startade därför ca 43 000-41 000 f.Kr. i Italien och omkring 42 200-39 500 f.Kr. i Storbritannien. Generellt brukar årtalet 40 000 f.Kr. anses vara starten för senpaleolitikum i Storbritannien. Det är årtalet forskarna tror att den moderna människan senast började befolka Storbritannien även om det kunde ha skett redan 42 200 f.Kr. eller först 39 500 f.Kr. Mesolitikum är ett annat exempel på olika tidsvariationer. Den började redan 20 000 f.Kr. i en del regioner i Eurasien, men startade först 10 000 f.Kr. i Skottland. I Skottland avslutades mesolitikum och påbörjades neolitikum 4 000 f.Kr. vilket var 500 år efter detta skedde i England 4 500 f.Kr. Ett annat exempel är att norra Skottland gick in senare i neolitikum än södra Skottland eftersom södra Skottland låg närmare England. Tidsperioderna samt istids- och mellanistidperioderna i texten nedan gäller därför Skottland. De äldsta istiderna nedan är i ständig diskussion bland forskarna. De årtal som gäller för dem kan ändras från ett år till ett annan. Istidsperioder och mellanistider 2,425 miljoner f.Kr. till idag för Skottland
2425 000–1814 000 f.Kr. - Bramertonian 1814 000–1804 000 f.Kr. - Pre-Pastonian 1804 000–1100 000 f.Kr. - Pastonian 1100 000–864 000 f.Kr. - Beestonian 864 000–476 000 f.Kr. - Cromerian 476 000–422 000 f.Kr. - Anglian 422 000–350 000 f.Kr. - Hoxnian 350 000–128 000 f.Kr. - Wolstonian 128 000–113 000 f.Kr. - Ipswichian (Eemian) 108 000–9 700 f.Kr. - Devensian 9 700 f.Kr. – idag - Flandrian _________________________ Skottlands och Storbritanniens mänskliga historia under äldre stenåldern
Innehåll 1. Introduktion - 1.1 Flera teorier - 1.2 Tid 2. För 4,2 miljoner år sedan - 2.1 Bipedalism - - 2.1.1 Darwins berömda ord - 2.2 För 3,4 miljoner år sedan - 2.3 Språk 2,3 miljoner år sedan - 2.4 Första människorna till Europa, 1,8 miljoner år sedan - 2.5 Elden 1,5 miljoner år sedan - - 2.5.1 Hur kunskapen uppstod - - 2.5.2 Skillnader - - 2.5.3 Stora genombrotten 3. Storbritannien 2 580 000-798 000 f.Kr. 4. Första människorna i Storbritannien 812 000+ f.Kr. - 4.1 Flintverktyg nära Happisburgh 812 000+ f.Kr. - 4.2 Happisburghs fotspår 798 000+ f.Kr. - 4.3 Skotskt perspektiv och den schweiziska studien - 4.4 Vilka homo antecessor var - - 4.4.1 Kopplingar till dagens människor 5. Flotten 6. Andra strömmen av människor till Storbritannien 698 000+ f.Kr. - 6.1 Människor i England 498 000 f.Kr. - 6.2 Tredje stora vågen av människor 418 000 f.Kr. - - 6.2.1 Clacton-on-Sea 418 000 f.Kr. - - 6.2.2 Schöningen, Tyskland 398 000-378 000 f.Kr. - - 6.2.3 Swanscombe 398 000 f.Kr. - 6.3 Storbritannien 350 000-298 000 f.Kr. - 6.4 En ö av levande döda 7. Socialt och band - äldre stenåldern - 7.1 Män och kvinnor - äldre stenåldern - - 7.1.1 Traditionella teorin - - 7.1.2 Två nutida teorier - 7.2 Jämställdhet 300 000-10 000 f.Kr. - 7.3 Individualism 300 000-10 000 f.Kr. - 7.4 Mat - - 7.4.1 Generellt - - 7.4.2 Tekniska framsteg och expansioner - 7.5 Krig eller inte krig? - - 7.5.1 Kannibalism 8. Storbritannien 228 000-58 000 f.Kr. - 8.1 Första neandertalarna till Storbritannien - senast 228 000 f.Kr. - 8.2 Första vågen av neandertalare lämnade Storbritannien 9. Några innovationer 88 000-8 000 f.Kr. - 9.1 Harpunen och fisket 88 000 f.Kr. - 9.2 Smycken 80 000 f.Kr. - - 9.2.1 Smycken och språk - 9.3 Pilspetsar 62 000 f.Kr., kastträ 28 000 f.Kr. och pilpågar 8 000 f.Kr. - 9.4 Räkna, före 48 000 f.Kr. 10. Storbritannien 58 000-10 000 f.Kr. - 10.1 Andra vågen av neandertalare till Storbritannien 58 000 f.Kr. - 10.2 Första vågen av moderna människor 42 200-39 500 f.Kr. - 10.3 Få människor i Europa under äldre stenåldern - 10.4 Andra vågen av moderna människor 31 000 f.Kr. - - 10.4.1 Red Lady of Paviland 31 000 f.Kr. - 10.5 År 30 000-23 000 f.Kr. - 10.6 År 23 000-12 000 f.Kr. - 10.7 Inga bevis - 10.8 Men handyxan på Orkneyöarna kanske ändrar historien - 10.9 Människor till Skottland 12 000 f.Kr. 11. Sammanfattning av perioden 2 425 000-6 500 f.Kr. Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. Översta bilden Taransay utanför Isle of Harris på Yttre Hebriderna. © Copyright översta bilden: Robert Godden. -------------------------------------- 1. Introduktion
Skottland och Storbritanniens närmaste mänskliga förhistoria började redan i Afrika för 4,2 miljoner år sedan med bipedalism. För 3,3 miljoner år sedan inleddes äldre stenåldern i Afrika. För 2,8 miljoner år sedan gick den första människan sina första staplande steg på jorden. Det följdes av språkliknande system, användande av elden och kontroll av elden. Tillsammans bidrog de till mänsklighetens tidiga utveckling, vilket ledde till att en del människor till slut hamnade i England för över 800 000 år sedan och senast i Skottland 12 000 f.Kr. Det finns inga säkra bevis för mänsklig närvaro äldre än 12 000 f.Kr. i Skottland, undantaget en handyxa från äldre stenåldern som hittades på Orkneyöarna. Den går å andra sidan inte bevisa att den var från Skottland. Däremot talar det mesta för att människan var i Skottland tidigare än 12 000 f.Kr. vid varmare perioder när Skottland var isfritt och när människor också bodde i England. Vid senaste istiden sopade tyvärr isen bort alla spår av mänsklig aktivitet i Skottland, undantaget möjligen yxan på Orkneyöarna. För Skottland är mänsklighetens historia utanför Skottland innan 12 000 f.Kr. av vikt eftersom det belyser vad som fanns innan. I synnerhet är den mänskliga närvaron i England 798 000+ f.Kr. fram till senaste istiden av betydelse för Skottland på grund av Englands närhet till Skottland. För att komma till Skottland under äldre stenåldern var eventuella människor tvungna att gå igenom England. Anlände det inga människor till Skottland innan 12 000 f.Kr. är det också intressant ur ett skotskt perspektiv. Det leder i sådant fall till frågan varför människor levde i England men inte i Skottland under olika tidpunkter från över 800 000 år sedan till innan senaste istiden. Kallt klimat är inte svaret på den frågan. Under vissa perioder de senaste 800 000 åren har Skottland haft ett tillräckligt varmt klimat för att kunna möjliggöra mänskligt boende i Skottland. Scrolla ned en bit till Storbritannien för 2,58 miljoner år sedan ifall du som läsare vill hoppa över bipedalism, den tidiga äldre stenåldern i Afrika, språk, första människorna i Europa och elden. Följ sedan kronologiskt den mänskliga historien i Skottland och Storbritannien fram till 10 000 f.Kr. Fokus är på Skottland när det är möjligt. Till texterna tillkommer saker som socialt, band, krig eller inte krig, osv och några viktiga äldre innovationer för mänskligheten som flotten, harpunen, etc. Dessa extra saker handlar inte om Skottland utan om världen överlag, men som människor kunde ta del av i Skottland vid samma tidsperiod eller senare. Dessa saker kan ses som inslag i var delar av den mänskliga utvecklingen befann sig på jorden parallellt med den kronologiska historien i Skottland och Storbritannien under äldre stenåldern. Dessa extra saker ger också en lite bredare bild av mänskligheten vid olika tidpunkter under äldre stenåldern, t.ex England och Tyskland för 380 000-420 000 år sedan. Istidsperioderna som emellanåt nämns i texterna nedan gäller dock enbart Skottland och övriga Storbritannien. 1.1 Flera teorier Det finns givetvis fler teorier om den moderna människans ursprung, förgreningar och förhållanden till andra människor än de som nämns lite längre ned. Det finns också fler teorier varifrån de moderna människorna kom ifrån och hur de utvecklades gentemot andra människor än de som nämns nedan. Alla forskare är inte överens om att människans ursprung t.ex. var i Afrika eller att dess förgreningar ens är särskilt nära släkt med varandra lång tillbaka i tiden. Enligt den vetenskapliga forskningen är jorden och universum 4,54 miljarder respektive 13,8 miljarder år gamla. Enligt bibeln är jorden och universum 6 000 år gamla. De som tror på det senare tror givetvis inte på att det levde människor innan 4 000 f.Kr. För dem är texter om stenåldern för 3,3 miljoner år sedan fram till senaste istiden bara rappakalja. De tre teorierna från 2003, 2012 respektive 2017 baserade från Stringer som nämns längre ned i samband med de första människorna till Storbritannien är för stunden tre av de mest välkända vetenskapliga teorierna om den moderna människans ursprung. De är på inga vis sanningar eller facit. Inte ens gentemot andra teorier. De utgör sig inte heller för att vara det. Däremot tillhör de eller varianter av dem idag de tre mest betrodda teorierna i den anglosaxiska världen om den moderna människans ursprung och närmaste förfäder. Ofta nämns de med Storbritanniens mänskliga historia på äldre stenåldern. Ifall man vill tro på dem är upp till var och en att bedöma. 1.2 Tid I texterna nedan nämns ibland år sedan. Termen utgår från idag som år 0. För 2 år sedan är det som hände för 2 år sedan från idag, osv. I engelskan är termen år sedan samma som years ago, förkortat ya. När det handlar om äldre stenåldern för tusentals år sedan men under en miljon år sedan brukar engelskan istället skriva ka, kya, tya och tidigare även kyr beroende på sammanhang. Ka är talet tio upphöjt till tre, dvs 10x10x10= 1 000 år. Kya är k years ago och samma som tya som står för thousand years ago. Tya är samma som kyr. Svenskan orden för 26 000 år sedan är samma år som engelskans 26 ka, 26 kya, 26 tya och 26 kyr. Det är inte samma som 26 000 f.Kr. eller engelskan 26 000 BC. Istället är 26 000 f.Kr. och 26 000 BC för lite över 28 000 år sedan eller lite drygt 28 ka, 28 kya, 28 tya och 28 kyr beroende vilket år läsaren läser texten. 26 000 år f.Kr.+ drygt 2 000 år e.Kr. blir för lite drygt 28 000 år sedan. Utöver f.Kr. och år sedan förekommer det att före nutid nämns i t.ex. geologiska sammanhang. Begreppet används emellertid inte i texten nedan. Före nutid skrivs på engelska som before present, förkortat BP. Före nutid utgår från allt innan 1 januari 1950. År 98 050 f.Kr. är medan andra ord 100 000 år före nutid. 98 050 år f.Kr.+1950 e.Kr. = 100 000 år före nutid. 2. För 4,2 miljoner år sedan 2.1 Bipedalism För 3,9-4,2 miljoner år sedan började människans närmaste apliknande förfäder att gå upprätt på två ben i Afrika, även om fynd indikerar på att det kunde ha skett redan för 4,4 miljoner eller 7 miljoner år sedan i Afrika. Fötterna för 3,9-4,2 miljoner år sedan var emellertid mer anpassade för att greppa tag om grenar i träd än att gå långa distanser på marken. I allra början efter för 3,9-4,2 miljoner år sedan gick dessa förfäder delvis upprätt. Bevis från fynd i östra Afrika tyder på att de gick helt upprätta för 3,6 miljoner år sedan. Fortfarande var de dock mer anpassade för att klättra i träd än att gå på marken. Det dröjde till för ungefär för 2 miljoner år sedan innan den förmågan var helt utvecklad. Ett annat ord för en tvåfoting som går på två ben är bipedalism. För över 3 miljoner år sedan levde människans närmaste apliknande förfäder i tät skog i östra Afrika. Bränder var sällsynta, men däremot en katastrof på plats när de inträffade. För 3 miljoner år sedan ändrades deras livsmiljöer när klimatet blev kallare och torrare. Den täta skogen övergick alltmer till savann med blandade gräsmarker och skog. Redan existerade savanner utvidgades också i östra Afrika. På savannen var bränder mycket sällsynta och inte lika intensiva som de som inträffade i de täta skogarna. Förändrade livsmiljöer tvingade ut en del av människans förfäder ut till savannen. Perioden för 3 miljoner till för 2 miljoner år sedan anses då bipedalismen utvecklades fullt ut i det mänskliga släktet. Först hos människans förfäder för 3,0 miljoner år sedan fram till för 2,8 miljoner år sedan. Därefter också av människan för 2,8 miljoner år sedan fram till för 2,0 miljoner år sedan. Det finns tolv kända teorier till varför och hur bipedalism utvecklades hos människans förfäder och sedan hos människan. De sträcker sig allt från a) savannteorin, b) behovet att införskaffa mat, c) gå långa promenader, d) vada i vatten, e) bära och använda stenverktyg, f) bära mat med händerna och samtidigt förflytta sig med fötterna eller fötterna och händerna, g) reglering av kroppsvärme, h) undvika rovdjur, i) försvara eller angripa andra djur med hjälp av de fria händerna, j) behovet av mindre axelstabilitet och ökad axelrörlighet, och ytterligare ett par teorier. Nedan tas de fem första teorierna upp, varav de två förstnämnda om savannen och mat är de kändaste teorierna om bipedalism. a) Savannteorin bygger på klimatförändringarna. Tät skog ersattes av savann. På savannen var behovet större än i skogen att kunna stå upp och blicka ut över högt gräs och se farliga rovdjur på långt håll. Som stående kunde människans förfäder och sedan människan också smyga inpå och jaga bytesdjur som de åt upp. I förlängningen ökade det upprätta beteendet chanserna att kunna leva ett längre liv när risken att bli dödad minskade och chansen att kunna döda andra djur för att äta som mat ökade. b) Enligt teorin om bipedalism och att införskaffa mat utvecklades människans förfäder sin förmåga att gå på två ben i den täta skogen i östra Afrika från 4,2 miljoner till för 3 miljoner år sedan. Enligt forskning på 2000-talet använder orangutanger 3 av 4 gånger händerna för att stabilisera sig när de rör sig bland tunna grenar i träd. När människans förfäder var i större och högre träd kunde de svinga armarna mellan grenarna för att nå mat. De gånger de inte svingade sig mellan trädens grenar i jakten på mat var det ibland lättare att klättra eller gå på tunnare grenar med hjälp av fötterna ifall de stod eller gick upprätt bland trädens grenar. Även på marken var det en fördel för dem att stå upprätta. När de stod upprätta på två ben på marken och sträckte upp händerna ovanför sig nådde de upp med händerna till frukt som hängde på små träd. Det stående och gående beteendet i träden och det stående beteendet på marken nedanför träden medförde att de kom åt mer mat när de inte använda armarna för att stabilisera sig. Det uppmuntrade dem att fortsätta med detta beteende. Det ledde till att bipedalism utvecklades i skogsmiljö under 1,2 miljoner år för 4,2 till för 3 miljoner år sedan, enligt teorin. Först för att gå i träden för att komma åt mat och sedan stående på marken nedanför träden för att nå frukter. Människans förfäder vid den tiden anses haft en sämre, ineffektivare och klumpigare rörelseförmåga från midjan och nedåt på marknivå än dagens moderna människor. Teorin om införskaffning av mat betonar därför att det var beteendet att komma åt mat i skogen som var avgörande för att de utvecklade bipedalism. Teorin stöds av den moderna människan ökad flexibilitet och rörelseförmåga vid och på vristerna. Enligt teorin utvecklades den rörligheten vid vristerna när människans förfäder gick i träden. De behövde mer rörliga vrister för att bättre hålla balansen med fötterna de gångerna de gick på grenarna. Enligt teorin om mat uppstod däremot inte bipedalism för att kunna gå långa promenader på marken i skogen eller senare på savannen. När skogen sedan övergick till savann för 3 miljoner år sedan hade människans närmaste förfäder inget val än att fortsätta utveckla förmågan att gå upprätt, enligt teorin om införskaffning av mat. Fast då skedde det på marken under ytterligare 1 miljon år innan den förmågan var utvecklad till fullo. Promenader på öppna grässlätter på savannen var däremot inte orsaken till att människans förfäder och människan utvecklade förmågan att gå på två ben, enligt teorin om införskaffning av mat. Istället förstärkte savannen ett redan inarbetat beteende från skogen för att gå och stå upprätt för att komma åt mat. På savannen var det lättare att hitta mat som stående och gående. Därför övergavs inte det upprätta beteendet när savannen bredde ut sig på bekostnad av den täta skogen, enligt teorin. c) Enligt teorin om långa promenader utvecklade människan bipedalism med ett gående beteende. När savannen ersatte den täta skogen i östra Afrika bildades det enskilda spridda skogspartier på savannen för 3 miljoner år sedan. Skogspartierna låg långt ifrån varandra. För att ta sig från ett skogsparti till ett annat var människans förfäder tvungna att gå långa sträckor på marken på savannen. Effektivaste sättet att ta sig över längre sträckor var att gå upprätt på två ben. De spridda skogspartierna medförde också att människans förfäder spred ut sig över större områden inom Afrika, enligt teorin. Teorin betonar de långa promenaderna som orsak till att bipedalism utvecklades fullt ut. Teorin hävdar att bipedalism inte orsakades av att spana ut stående utöver savannens grässlätter för att se rovdjur eller bytesdjur eller för att införskaffa mat i skogen och senare på savannen. d) Enligt ytterligare en teori uppstod bipedalismen genom att vada i vattenmiljöer. Observationer av stora apor som rör sig fyrfota på torra land har visat att de övergår till att bli bipedala när de befinner sig i midjehögt vatten. Enligt teorin om att vada i vatten förbättrade människans apliknande förfäder eller de tidiga människorna sin balans när de befann sig i vatten. Det gjorde dem mer lämpade att stå på två ben på land och senare också att gå och springa upprätt. En del av förespråkarna för teorin hävdar att det skedde redan på apstadiet medan andra hävdar det började med människan. Inom vetenskapen anses inte teorin eller liknande teorier som bygger på vadning vara accepterade som fullvärdiga teorier om människans bipedalism. En annan grupp forskare hävdar att vadningen inte var den direkta orsaken till bipedalism. De hävdar istället att vadning var en av många faktorer som gjorde att full bipedalism senare kunde utvecklas. De hänvisar ofta till en annan teori. Enligt den teorin sökte sig människans förfäder konsekvent redan på ett tidigt stadium till vattenbaserade miljöer ifall det var möjligt. Längs strandkanter vid floder, sjöar och hav fanns det vattenbaserad livsmedelskällor som hade näringsämnen som var väsentliga för deras hjärnutveckling. Dock inte fiskar. Harpunen var ännu inte uppfunnen. Längs dessa strandkanter lärde de sig vada och gå upprätt. Det främjade deras bipedalism, vilket i sin tur var grunden för att bipedalismen sedan kunde utvecklas fullt ut på torra land enligt dessa forskare. e) Enligt en teori var tillkomsten att bära och använda stenverktyg orsaken till att bipedalismen kunde utvecklas till en början. Enligt teorin var förutsättningen för bipedalismen fulla utveckling att stenåldern startade för 3,3-3,4 miljoner år sedan även om människans förfäder hade börja lära sig att gå på två ben innan. Tillkomsten av stenåldern tvingade ned människans förfäder från träden till marken när de behövde tillverka stenverktyg. På marken utvecklades deras förmåga att gå på två ben allteftersom de befann sig mer på marken, enligt teorin. Teorin är idag mycket kritiserad. Den anses vara mycket osannolik. Teorin har svårt att förklara varför bipedalismen uppstod långt innan stenåldern. I verkligheten startade bipedalismen för 3,9-4,2 miljoner år sedan men enligt teorin om stenverktyg utvecklades bipedalismen till fullo först för 3,3-3,4 miljoner år sedan. I 500 000-900 000 år hade bipedalismen funnits hos människans apliknande förfäder innan stenåldern började. Teorin om stenverktyg kan inte förklara vilka drivkrafterna var bakom bipedalismen under alla dessa år innan stenåldern. 2.1.1 Darwins berömda ord Det finns de forskare som hävdar att det förekom bipedalism bland människans förfäder för över 4,4 miljoner år sedan, men att denna förmåga försvann när de återvände till en miljö med täta skogar. Många av de tolv teorierna om bipedalism utesluter inte varandra. Fler av dem kan tillsammans vara orsakerna till varför bipedalismen uppstod hos människans förfäder och sedan utvecklades hos människan, enligt forskare. Oavsett vilken eller vilka av de tolv teorier som är de mest korrekta går det att konstatera att med bipedalism frigjordes händerna på marken i en betydligt högre grad som inte var fallet innan. Med det nya beteendet att kunna stå och gå upprätt i träden, på marken eller i både träden och på marken kunde människans närmaste förfäder senare bära och använda verktyg på marken, även om det finns en teori som anser det var orsaken till utvecklandet av bipedalismen. Det är troligen ingen slump att bipedalism började för 3,9-4,2 miljoner år sedan innan äldre stenåldern började för 3,3-3,4 miljoner år sedan. Utan starten av bipedalismen är frågan huruvida ens den efterföljande stenåldern kunde börja 500 000-900 000 år senare. Utan bipedalismen hade människans förfäder troligen varit kvar i träden eller varit både i träden och på marken fram till den täta skogen övergick till savann. Sedan hade de fortsatt leva bland träden i enskilda skogspartier på savannen eller direkt på marken ute på savannen. I träden hade de kunnat använda armarna för att transportera sig mellan grenarna och träden. På marken däremot hade de fått ta sig fram som fyrfotingar genom att använda fötterna och händerna. Sannolikt hade de inte haft någon vetskap om att kunna tillverka stenverktyg. Även om stenåldern hade inletts till slut med dessa fyrfotingar på marken hade stenåldern sannolikt aldrig utvecklats till vad senare övergick till ifall inte människans apliknande förfäder hade kunna gå upprätta på två ben och ha fria händer. Det går att med stor sannolikhet konstatera att mänsklig aktivitet i Skottland 12 000 f.Kr. var beroende av att människans närmaste apliknande förfäder övergick till bipedalism för 3,9-4,2 miljoner år sedan i Afrika. Bidpedalismen möjliggjorde att stenåldern kunde starta eller utvecklas till vad den gjorde. Utan stenåldern eller utvecklandet av stenåldern hade aldrig senare moderna människor till slut kunnat ta sig till Skottland 12 000 f.Kr. via England från den europeiska kontinenten. Möjligen att de hade kunnat ta sig till Skottland som apor, men inte som människor. Bipedalismen för 3,9-4,2 miljoner år sedan utlöste därför en kedja av reaktioner, som oavsett vilka vägar de sedan tog under de efterföljande miljontals åren, till slut gjorde att moderna människor flyttade till Skottland 12 000 f.Kr. Bipedalismen skapade och utvecklade inte skotska mänskliga seder, bruk och traditioner eller skotska identiteter. Det gjorde de boende människorna själva på plats i Skottland. Däremot hade aldrig detta uppstått i Skottland om inte också bipedalismen en gång uppstått några miljoner år tidigare oavsett hur och var på jorden bipedalismen uppstod. Bipedalismen var ett stort och nödvändigt steg i den mänskliga evolutionen för att kunna frigöra händerna. Frigörandet av händerna var a och o för stenåldern. Stenåldern gjorde att människor till slut hamnade i Skottland där de kunde utveckla sina skotska seder och bruk, etc. Kända Charles Darwin (1809-1882) skrev "Man could not have attained his present dominant position in the world without the use of his hands, which are so admirably adepted to the act of obedience of his will." 2.2 För 3,4 miljoner år sedan För omkring 3,4 miljoner år sedan i Afrika började människans närmaste apliknande förfäder att använda stenverktyg. Dessa förfäder såg ut som människoliknande apor. Äldsta indirekta bevisen för att stenverktyg användes finns på fossila djurben med verktygsmarkeringar som är daterade till för 3,4 miljoner år sedan i Etiopien. 2011-2014 e.Kr. hittades 3,3 miljoner gamla stenverktyg i Kenya vid Turkanasjön. Största delen av Turkanasjön ligger i Kenya, undantaget norra änden som ligger i Etiopien. En del forskare hävdade dock efter fyndet att stenverktygen kunde vara 3,2-3,5 miljoner år gamla. Forskarna konstaterade att verktygen inte gjordes av en människa. Istället skapades de av människans närmaste förfäder. De är de äldsta kvarvarande stenverktygen som finns kvar som bevisar att stenverktyg användes på jorden vid den här tiden. Fynden i Kenya som tillverkades för 3,3 miljoner år sedan brukar anses vara starten på äldre stenåldern och paleolitikum, även om den indirekt började för 3,4 miljoner år sedan i Etiopien. Paleolitikum betyder äldre stenåldern. Det är helt okej att säga äldre stenåldern började för 3,4 miljoner år sedan även om flertalet forskare föredrar för 3,3 miljoner år sedan. För 2,8 miljoner år sedan uppstod de första människorna i Östafrika. De var ättlingar till dessa apliknande förfäder som kunde göra stenverktyg för 3,3 miljoner år sedan. Det finns de som hävdar att paleolitikum startade för 2,5-2,6 miljoner år sedan, vilket också går bra att hävda. Det påståendet bygger ofta på något av följande två saker: a) Mänsklighetens utveckling som människa och kulturvarelse började för 2,5-2,6 miljoner år sedan i Afrika. Från 2,6 miljoner år sedan fram till för 1,7 miljoner år sedan tillverkade dessa människor primitiva verktyg. b) Världens äldsta stenåldersplatser med stenverktyg är daterade till för 2,55-2,60 miljoner år sedan i Afrika. De forskare som daterar stenålderns början till för 3,3-3,4 miljoner år sedan räknar med när stenverktyg började göras på jorden, inklusive först av människans apliknande förfäder och sedan av människan. Dessutom tillverkade bl.a. apliknande paranthropus verktyg. De uppstod för 2,7 miljoner år sedan. Se längre ned för mer om dem. De forskare som anser stenåldern började för 2,5-2,6 miljoner år sedan räknar i regel bara med från när människan började göra primitiva verktyg. De inkluderar inte med människans apliknande förfäder i stenåldern. Under perioden för 3 miljoner fram till för 2 miljoner år sedan började människans förfäder och sedan människan att tappa det karakteristiska kroppshår och päls som finns hos apor, men inte hos människor. Hårtappningen skedde först hos människans förfäder för 3 miljoner till 2,8 miljoner år sedan och fortsatte hos människorna för 2,8 miljoner till 2 miljoner år sedan. Under de här 1 miljon åren det tog evolutionen att göra människans förfäder och människan nästan helt hårfria utvecklades bipedalismen parallellt helt fullt ut. Enligt savannteorin hade det minskade kroppshåret att göra med att den mänskliga kroppstemperaturen på savannen var mer lämpad för mindre kroppshår hos människor som gick upprätta. När människans förfäder levde i tät skog var det varmt och fuktigt. Deras kroppshår skyddade mot solen som de kunde utsättas för när de var högt upp i träden. Den täta skogen övergick med tiden till att bli savann för 3 miljoner år sedan. På savannen var klimatet kallare och torrare. På savannen behövde inte huden hos människans förfäder skyddas lika mycket mot sol när de gick upprätta på två ben. Därför började människans förfäder att tappa sitt kroppshår när de började leva på savannen, enligt savannteorin. Det fortsatte hos deras ättlingar människorna från 2,8 miljoner år sedan fram till för 2 miljoner år sedan. Oavsett teorier eller bakomliggande orsaker till det minskade mänskliga kroppshåret går det enligt forskarna att konstatera att den mänskliga evolutionen under 1 miljon år fann den lösningen mest lämplig för människan för 2-3 miljoner år sedan. 2.3 Språk - möjligen för 2,3 miljoner år sedan Redan för över 2,3 miljoner år sedan hade människan i form av homo habilis talkapacitet. Ingen tvivlar heller på att de kommunicerade med varandra med rösterna och med olika läten. Däremot vet forskarna inte om de faktiskt samtalade med varandra i form av olika ljud och läten som bildade ord som sedan bildade meningar och i förlängningen utgjorde enkla språk. Jämför med en hund som skäller. Den kan kommunicera med andra hundar och människor med rösten, men den kan inte göra ord av skällandet som bildar meningar, osv. En del forskare tror att homo habilis använde sig av enkla språkliknande system för 2,3 miljoner år sedan. Andra forskare tror det skedde med homo erectus för 1,8 miljoner år sedan och en tredje grupp forskare hävdar det kom med homo heidelbergensis för 600 000 år sedan. Forskarna är alla överens om att de moderna språken generellt kom betydligt senare. Däremot kan homo erectus ha talat en tidig form av ett modernt språk i Indonesien redan för 800 000 år sedan, men det är omtvistat. Se avsnittet om flotten mycket längre ned. Det moderna språket med distinktiva ljud av vokaler, konsonanter och toner anses kom med homo sapiens för över 100 000 år sedan i Afrika. En del forskare hävdar däremot att det inträffade för 60 000-70 000 år sedan. En tredje grupp hävdar det skedde för 60 000-100 000 år sedan medan en fjärde grupp hävdar det inträffade för 150 000-350 000 år sedan i Afrika av homo sapiens eller av hennes närmaste förfäder. För lite mer om språk, se avsnittet om smycken och språk längre ned. 2.4 Första människorna till Europa - 1,8 miljoner år sedan För 1,4-2 miljoner år sedan invandrade de första homininerna (människorna) från Afrika till södra Europa och Asien för första gången. De nådde Pakistan för 2 miljoner år sedan baserat på fynd som gjorts där. Det är det äldsta beviset för mänsklig närvaro utanför Afrika. Till Georgien i Kaukasien mellan Svarta havet i väst och Kaspiska havet i öst kom människan för 1,8 miljoner eller 1,77 miljoner år sedan i form av homo erectus. Dagestan i Ryssland befolkades av människor för 1,8 miljoner till 1,2 miljoner år sedan. Dagestan ligger vid Kaspiska havet öster om Georgien. Fynd visar också på att människor var i östra Medelhavet på den asiatiska sidan för 1,5 miljoner år sedan. I Bulgarien längre norrut finns bevis för att människor i form av homo erectus/homo ergaster var där för 1,4-1,6 miljoner år sedan. Äldsta beviset för att människor var i Västeuropa finns i Lézignan-la-Cèbe i södra Frankrike och de 1,57 miljoner år gamla verktyg från äldre stenåldern som hittats där. Äldsta bevisen för mänsklig närvaro i Spanien är för 1,4 miljoner år sedan i Ocre i södra Spanien. Fynd som bevisar människor var i Europa för över 800 000 år sedan finns också i Ocre i Spanien för 1,2 miljoner år sedan, i Atapuercabergen i norra Spanien för såväl 1,2 miljoner som för 900 000 år sedan, i Grotte du Vallonnet i södra Frankrike för 1-1,05 miljoner år sedan, i Monte Poggiolo i Emilia-Romagna i norra Italien för 850 000 år sen och i Happisburgh i England av homo antecessor för 814 000+ år sedan. Utöver England bodde homo antecessor också i Frankrike för över 800 000 år sedan och på flera platser i Spanien för 1,2 miljoner år sedan fram till för 800 000 år sedan. I Spanien bodde de bl.a. i Atapuercabergen. Bergen är kända på spanska som Sierra de Atapuerca. Det är omtvistat när de första människorna nådde Kina. På 1980- och 1990-talen fram till år 2000 hävdade forskare att de första människorna nådde Kina för 2 miljoner, 1,9 miljoner eller 1,8 miljoner år sedan baserat på analyser av fynd. I början av 2000-talet ändrade en del forskare den uppfattningen och menade att de första människorna befolkade Kina första gången för 1,66 miljoner år sedan. En del andra forskare hävdade att Kina befolkades först för 1,36 miljoner år sedan. Till Indonesien i sydöstra Asien kom människor första gången för 1 miljon till för 700 000 år sedan. Se avsnittet om flotten längre ned. Även om människor flyttade till Europa och Asien för över 1 miljon år sedan bodde majoriteten av alla människor kvar i Afrika. De flesta fossila fynd av människan och hennes närmaste förfäder som är över 1 miljoner gamla har hittats i östra Afrika, inte minst i Kenya, Tanzania och Etiopien. Homininer som nämndes lite högre upp är svenska trivialnamnet för tribus Hominini. I begreppet hominini ingår människan och hennes förfäder, men inte övriga apor. Ibland inkluderas dock även schimpanser i termen homininer. Hominini är ett tribus i familjen hominider. Hominider är ej att förväxla med homininer. Hominider är den familj av primater där orangutanger, gorillor, schimpanser och människor ingår. Homininer är den underfamilj hominider som människor, men inte övriga apor ingår i. 2.5 Elden - 1,5 miljoner år sedan 2.5.1 Hur kunskapen uppstod För 1,5 miljoner år sedan i Afrika lärde sig människan att kontrollera elden för första gången, även om det var möjligt att det kunde ha skett redan för 1,7 miljoner år sedan. Det finns bevis från 1,5 miljoner år gamla sediment i Koobi Fora i norra Kenya för att homo erectus kontrollerade elden. Fynd i Chesowanja i Kenya från 1,4 miljoner år sedan visar att människor använde eld, men det finns inga bevis för att de kontrollerade den. Kunskapen att kunna kontrollera elden för 1,5 miljoner år sedan föregick av flera steg. Steg 1-3 pågick första gången för 1,5-3,0 miljoner år sedan i Afrika. Steg 1 - Förändrad livsmiljö. Från tät skog i östra Afrika till savann för 3 miljoner år sedan. Steg 2 - Mat att hämta. I kölvattnen av brända platser på savannen upptäckte vilda djur att det fanns mat att hämta, t.ex. en del apor, fåglar, etc hittade mat. Det gällde även till en början människans förfäder och sedan också människan. Steg 3 - Förstå elden. Mat efter bränder på den afrikanska savannen var antingen brända eller svampigt underkokta. För 1,5-3,0 miljoner år sedan lärde sig människans förfäder och sedan människan att placerade de mat på en varm plats som på eldar förändrade det konsistensen på maten till att bli mer kokt och mindre rå. Lät de maten var kvar för länge på elden blev den bränd och hård. Det tog dem 1,5 miljoner år att förstå, lära sig och erhålla kunskap om detta samband. Efter alla dessa år lärde de känna en förtrogenhet med elden och kunde förstå eldens beteende. Använde de elden rätt var den en tillgång och ingen direkt fara. Steg 4 - Transportera elden. Naturlig eld kunde uppstå från blixtar som tände eld på vegetation. När människan började ta kontroll över elden för 1,5 miljoner år sedan, men själv inte kunde göra egna eldar, var nästa steg att transportera redan befintlig naturlig eld från ett bränt till ett obränt område. I det obrända området kunde människor slå sig ned och upprätthålla elden över en hel säsong på en begränsad plats, vilket forskarna tror ledde utvecklingen till fasta basläger. Från dessa läger utgick sedan jakterna på djur. Infångade djur lagades till mat i lägren med hjälp av elden. Eldstäder eller cirklar av stenar med elden mitt i skedde senare i mänsklighetens utveckling. Detsamma uppstod förmågan göra eld senare, t.ex. genom att rulla en hård trädpinne mot mjukt trä som i en träborr. Basläger med eldstäder och skydd tros dock kan ha uppstått av människan för 1,7 miljoner år sedan, men det finns inga bevis för det. De äldsta hittade baslägren med eldstäder och skydd som var gjorda av människor är endast 500 000 år gamla. Kunskapen om att kunna kontrollera elden för 1,5 miljoner år sedan gjorde att människor kunde: 1) Hålla värmen, inte minst nattetid, vilket gjorde att människor kunde börja leva i mer kallare miljöer och därmed börja expandera från tropiska- och subtropiska klimat till tempererade klimat med kallare vintrar. Människor kunde emellertid lämna tropiska- och subtropiska områden i Afrika för t.ex. subtropiska regioner i sydligaste Europa och sedan för tempererade områden mer norrut i Europa utan att ha kunskapen att kunna använda eller kontrollera elden. De hämmades dock av det kallare klimatet, vilket hindrade dem att avancera alltför långt norrut. 2) Nattetid hålla borta rovdjur. 3) Laga mat med eld, vilket ökade köttintaget och förändrade dieten. Genom att torka ut köttet med elden kunde de också spara köttet till tider när miljöförhållandena var sämre och jakterna svårare, exempelvis under vintrar i kallare områden. Fruset kött kunde också tinas med elden. 4) Förbättra hälsan med lagat kött från eld eftersom människor sådant kött inte behövde utsättas lika mycket för de bakterier som finns i rått kött. 5) Starta bränder för att rensa områden från mängder av buskar och träd, vilket gjorde jakten på djur lättare. Med bränderna kunde de också jaga och kontrollera skadedjur i ett område. Kontroll av elden medförde med tiden också att människor kunde: 6) Forma en del verktyg som användes för att jaga och att skära mat. 7) Rensa ut grottor från rovdjur innan människor bebodde dem. Grottorna i sin tur skyddade sedan människor från väder och rovdjur. I grottorna kunde de tända eldar och hålla värmen. Kunskapen att kunna bo i grottor var av betydelse för människan. Det var ett stort framsteg i den mänskliga utvecklingen, inte minst för människor som flyttade till kallare områden. 8) Arbeta tidigare om morgnarna och längre på kvällarna. De var inte längre beroende av solljuset i lika hög grad. Aktiviteter på kvällar och nätter kunde göras som inte tidigare var möjligt. 9) Expandera och utveckla enklare samhällen. Människor som i början kunde kontrollera elden hade högre social ställning än de som inte hade den kunskapen. Elden skapade en social ordning i början. Den ordningen trappades gradvis ned med tiden när allt fler människor lärde sig kontrollera elden och därefter också även kunna göra eld. Till slut blev det ingen märkvärdig exklusiv kunskap. 10) Göra stora eldar på kvällarna. Eldarna gjorde att människor som levde i en grupp med andra människor samlades och talade med varandra vid och runt eldarna kvällstid. Det i sin tur ökade de social interaktionerna mellan individerna i enskilda gruppen. Medan de satt där vid elden kunde människor som varit ute och jagat tala med andra människor i gruppen som inte jagat den dagen. De kunde dela med sig av upplevelser, osv. Alla som suttit vid en lägereld kvällstid någon gång i livet vet att den kan få även de mest inåtvända personerna att öppna upp sig och börja tala medan de sitter och tittar på elden som brinner. 11) Förbättra språket. Samtalen och den sociala interaktionen vid eldarna, inte minst kvällstid, främjade kommunikationen mellan människorna, vilket i sin tur anses var viktig för språkutvecklingen. 12) Främja samarbeten mellan större grupper av människor som tillsammans upprättade och bibehöll elden. Individer var tvungna att arbeta tillsammans för att hitta bränsle, behålla elden och andra nödvändiga uppgifter för att få elden att fortsätta brinna. 13) Gjorde att storleken på gruppen kunde växa med alla fördelar som den innebar som social interaktion inom gruppen, osv. 14) Förändrade beteenden. Långt senare under senpaleolitikum också: 15) Konst med keramik. 2.5.2 Skillnader Kunna kontrollera elden var inte detsamma som att kunna använda elden eller att kunna göra eld med pinnar, stenar, etc. Skillnader: a) Använda eld - naturlig eld från blixtar som tänt eld på vegetation användes på plats. Kunskapen saknades hur man skulle starta, underhålla och få elden att fortsätta brinna. När elden brann ut tog den slut. Däremot kunde man använda den naturliga elden för att laga mat, men man saknade kunskap för att kunna påverka den. b) Kontrollera eld - naturlig eld från blixtar underhölls på plats genom att lägga nedfallna träd, grenar, etc på redan befintlig eld för att den skulle fortsätta brinna. Kunskapen saknades hur man skulle starta elden, men fanns för hur man underhöll redan befintlig naturlig eld. Den naturliga elden kunde användas för att laga mat över längre tid fram till att man slutade att underhålla den med träd, grenar, etc. c) Kontrollera och transportera eld - naturlig eld från blixtar togs från en plats till en annan. Kunskapen saknades hur man skulle starta elden, men fanns för hur man underhöll och transporterade den. Den här kunskapen möjliggjorde att man kunde ta eld från en plats till en annan. Det innebar också att man kunde laga mat på andra platser än där elden uppstod naturligt genom att transportera den. Först när man slutade att underhålla elden upphörde den. d) Göra eld - kunskap som innebar att människor visste hur de använde, kontrollerade, transporterade och själv startade elden. Sistnämnda med t.ex. pinnar. Människor med denna kunskap behövde inte längre hitta naturliga bränder som uppstått från blixtar. 2.5.3 Stora genombrotten Kunskapen om att kunna kontrollera elden i Afrika för 1,5 miljoner år sedan blev ingen universell kunskap som alla människor kunde. Det tros tog ungefär 710 000 år innan det är bekräftat att kunskapen om kontrollerad eld nådde Mellanöstern 788 000 f.Kr. och ytterligare 330 000 år till innan den nådde Kina 458 000 f.Kr. Det tog med andra ord hela 1 040 000 år för att sprida kunskapen om kontrollerad eld från norra Kenya till Kina. Kunskapen om användandet av elden utanför Afrika spreds däremot tidigare än kontrollen av den. I Kina användes men inte kontrollerades eld första gången av homo erectus för 1,27 miljoner år sedan. Bränt trä orsakat av människor som är upp till 830 000 år gammalt har också hittats på Java i Indonesien. Det tros ha använts men inte kunnat kontrollerats av människor. I Europa tros kunskapen att kunna använda eller kontrollera elden bara behärskades av ett begränsat antal spridda grupper av människor omkring 1 miljon f.Kr. fram till 298 000 f.Kr. Användandet av elden spekuleras spreds till Europa långt innan 413 000 f.Kr. Kunskapen om användandet av eld nådde möjligen England någon gång från 968 000 f.Kr. fram till 798 000 f.Kr., men det är bara spekulationer. I exempelvis Happisburgh i England 798 000+ f.Kr. spekuleras det i att de möjligen använde elden, men inte kunde kontrollera den. Sannolikt spreds kontrollen av elden till Europa först efter att den kunskapen nådde Mellanöstern 788 000 f.Kr. I Europas fall spreds kontrollen av elden enligt forskare spekulativt någon gång efter 788 000 f.Kr. men innan 413 000 f.Kr. Enligt fynd förekom det definitivt kontroll av eld i Europa 398 000 f.Kr. De äldsta bevisen för att människan verkligen använde eld i Storbritannien hittades i Suffolk i England. Fynden var från 413 000 f.Kr. och var och fortfarande också är de äldsta bevisen för att eld användes och troligen kunde kunde kontrolleras i Europa. I Spanien hittade man tidigare fynd från bl.a. träkol intill stenverktyg daterade till 398 000 f.Kr., vilket bevisade att människor kunde kontrollera elden i Europa för 400 000 år sedan. Ben som brändes under kontrollerade former av människor från 348 000 f.Kr. hittades tidigare i Ungern, vilket fastställde att kunskapen att kontrollera eld fanns i Ungern för 350 000 år sedan. I Frankrike hittades tidigare fynd från 198 000 f.Kr. som bekräftade att människor kunde kontrollera elden för 200 000 år sedan i Frankrike. Elden användes dock inte särskilt regelbundet av människor i vare sig Storbritannien eller resten Europa innan 298 000 f.Kr. Det berodde möjligen på att majoriteten av Europas mänskliga befolkning hade bristande kunskaper om att kunna kontrollera elden fram till 298 000 f.Kr., enligt forskare 2011. Fynden i England, Spanien och Ungern var mer undantag än regel på människor som kunde kontrollera elden. De som hade kunskap om eld i Europa fram till 298 000 f.Kr. hade i huvudsak bara kunskap om att kunna använda elden men inte att kunna kontrollera den. Lade de kött på eld som uppstod naturligt i naturen kunde de använda det till matlagning, osv. Den bristande kunskapen om att inte kunna kontrollera elden kan i sin tur begränsat stora grupper av människor att flytta mer norrut i Europa under isfria perioder innan 298 000 f.Kr. Först från 298 000 f.Kr. och därefter började alltfler människor i Europa också få kunskapen att kunna kontrollera elden. I nästa steg lärde de sig också att kunna göra eld utan att behöva lita på att hitta naturlig eld som uppstod i naturen. I praktiken dröjde det till 241 000 f.Kr. överlag innan alltfler människor i Europa fick kunskapen om att kunna kontrollera elden eftersom det inte bodde några människor i Europa 298 000-241 000 f.Kr. Stora genombrottet för människor runt om i världen att kunna göra egna eldar med pinnar, stenar, etc utan att behöva förlita sig på att eldar uppstod naturligt från blixtar skedde först 698 000-118 000 f.Kr., inte minst 300 000-118 000 f.Kr. under början och mitten av mellanpaleolitikum. Tidigare i en del regioner och senare på andra platser. Kort tidslinje, elden under tidigpaleolitikum: - 3 miljoner till 1,5 miljoner f.Kr., Afrika, människor lärde sig förstå elden. - 1,5 miljoner f.Kr., Afrika, bekräftat att människor kunde kontrollera elden. - 1,27 miljoner f.Kr., Kina, bekräftat att eld användes av människor utanför Afrika. - tillbaka i tiden upp till 828 000 f.Kr., Indonesien i Asien, bekräftat att eld användes av människor i sydöstra Asien. - 798 000+ f.Kr., England, spekuleras att eld möjligen användes av människor i Storbritannien. - 788 000 f.Kr., Mellanöstern, bekräftat eld kontrollerades utanför Afrika av människor. - 458 000 f.Kr., Kina, bekräftat att eld kontrollerades av människor i Kina. - 413 000 f.Kr., England, bekräftat att eld användes av människor i Storbritannien. - 413 000 f.Kr., England, spekuleras att eld också troligen kontrollerades av människor i Storbritannien. - 398 000 f.Kr., Spanien, bekräftat att eld kontrollerades första gången i Europa av människor. - 348 000 f.Kr., Ungern, bekräftat att eld kontrollerades av människor i Ungern. 3. Storbritannien 2 580 000–798 000 f.Kr. Hela Skottland var täckt av is under de kallaste perioderna från 2,58 miljoner f.Kr. fram till 10 000 f.Kr. Det fanns emellertid långa perioder av varmare klimat mellan dessa kalla istider. Under varmare perioder drog sig istäcket tillbaka, temperaturen steg och växter och djur invaderade Skottland. Troligen invandrade också människor till Skottland under de varmare delarna under perioden 619 000-23 000 f.Kr. även om bevis saknas, undantaget en handyxa från Orkneyöarna. Se längre ned. Under perioden 2,425 miljoner f.Kr. fram till 1,814 miljoner f.Kr. pågick Bramertonian Stage i Skottland och i övriga Storbritannien. Klimatet var tempererat. Blandade ekskogar och växten odört fanns i södra England. Havsnivåerna var högre än idag. Inga människor levde i Skottland eller i övriga Storbritannien. Bramertonian avlöstes av Pre-Pastonian Stage som pågick under 10 000 år från 1,814 miljoner f.Kr. till 1,804 miljoner f.Kr. Klimatet i Storbritannien gick från något kallare till varmare klimat. Från 1,804 miljoner f.Kr. fram till 1,1 miljoner f.Kr. pågick Pastonian Stage i Storbritannien. Lövskog, avenbok, alm, hassel och gran fanns i hela Storbritannien. Mot slutet av perioden sjönk havsnivåerna och markytan höjdes i Storbritannien. Gräsmarkerna blev fler. Det fanns fortfarande inga människor i Storbritannien. I Storbritannien ersattes Pastonian av Beestonian Stage som pågick från 1,1 miljoner f.Kr. fram till 864 000 f.Kr. Istiderna och mellanistiderna växlade under den här perioden. 864 000 f.Kr. gick Storbritannien in i Cromerian Stage som varade fram till 476 000 f.Kr. Det var en period som varade i 388 000 år. Flera istider och mellanistider avlöste varandra under Cromerian. Bara i Centraleuropa pågick det tre istider och fyra mellanistider under den här tiden. Första 66 000 åren av Cromerian under perioden 864 000-798 000 f.Kr. präglades av ett kallare klimat i Storbritannien. Det var dock tillräckligt varmt för att vara ett tempererat klimat åtminstone i östra England. Det avlöstes av en mellanistid 798 000-674 000 f.Kr. där klimatet var omväxlande varmt och kallt. 4. Första människorna i Storbritannien 812 000+ f.Kr. 4.1 Flintverktyg nära Happisburgh 812 000+ f.Kr. 2005-2010 e.Kr. hittade forskare 80 ben och flintverktyg från äldre stenåldern nära Happisburgh. Happisburgh ligger vid kusten i nordöstra Norfolk i östra England. De äldsta fynden var vid en första anblick över 800 000 år gamla. Vid närmare analyser daterades de äldsta fynden till 968 000-934 000 f.Kr. eller 864 000-812 000 f.Kr. Ofta brukar de äldsta fynden idag tillskrivas tillbaka till 950 000 f.Kr. eller upp till 952 000 år gamla. De fynd som hittades 2010 upptäcktes av Simon Parfitt och hans kollegor från University College London. De verktyg som hittades 2005-2010 som var över 814 000 år gamla hade lämnats på platsen av jägare-samlare som tillhörde homo antecessor. De bebodde flodområden och våtmarker i Happisburgh som angränsade till en större flod som flöt ut i Nordsjön. Bland de arkeologer och antropologer som forskar om Storbritanniens tidiga historia räknas homo antecessor som förhistoriska människor, människor eller en förhistorisk art eller underart av människor. Därför anser de att homo antecessor var de första människorna som kom till Storbritannien. Det var fullt möjligt för dem att vandra in till England landvägen eftersom sydöstra England satt ihop med den europeiska kontinenten för över 800 000 år sedan. Bland fynden nära Happisburgh fanns en oval handyxa, ett avslag, en flisa, en skrapa, tjugonio flisor och knacksten med fragment, en retuscherad flintflisa och en oval handyxa av flinta. Avslag är en stenflisa som tillverkats av en människohand. Avslaget användes antingen som redskap eller uppstod vid yxtillverkning. Skrapor användes för att bearbeta trä, ben och skinn på stenåldern. Knacksten var en sten som användes för att slå avslag från en kärna för att göra stenverktyg. Handyxan av flinta som hittades nära Happisburgh användes som kniv för att skära upp döda djurkroppar. 4.2 Happisburghs fotspår 798 000+ f.Kr. Tre år senare i maj 2013 hittades över femtio fotspår på en 40 m2 stor yta i sedimentlager vid en strand i Happisburgh. Fotavtrycken var över 800 000 år gamla. Tolv av fotspåren var i stort sett helt kompletta. Två visade detaljer som tår. Forskarna bedömde att de femtio fotspåren kom från fem människor, såväl vuxna som barn. Det längsta fotspåret var 26 cm och det kortaste 14 cm. Längdmässigt måste därför den längsta vuxna människan i gruppen varit 1,7 meter lång höjdmässigt och det kortaste barnet 0,9 meter lång. Fotspåren i Happisburgh hittades efter att de hade blivit synliga efter att ett stormigt väder hade sköljt bort skyddande sand. Efter upptäckten fick forskarna max två veckor på sig att kartlägga fotspåren och ta fotografier med 3D innan tidvattnet eroderade bort dem helt. De kunde endast arbeta under ebb. Ofta skedde det i hällande regn. Det insamlade fotografierna lämnades in till Liverpool John Moores University i Liverpool där 3D-fotografierna analyserades. Knappt nio månader senare i februari 2014 kom svaret. Fotspåren tillhörde homo antecessor. I England fick fotspåren namnet Happisburgh footprints medan i Sverige kom de att kallas för Happisburghs fotspår eller Happisburghs fotavtryck. Fotspåren bedömdes vara antingen 850 000 eller 950 000 år gamla baserat på sedimenten och de övriga fynden i sedimenten. Fotspåren var i alla fall över 800 000 år gamla, enligt forskarna. Sedimentlagren som fotavtrycken låg i Happisburgh var 780 000 år respektive 950 000 till 1 miljon år gamla. Andra fynd i sedimenten från såväl flora som fauna, exempelvis det senare i form av tänder från sorkar, tydde på att fotspåren var minst 840 000 år gamla. De äldsta mänskliga fotspåren i Storbritannien fram till 2013 som hittats var från södra Wales 4 600 f.Kr. Analyser av fotspåren i Happisburgh visade på att gruppen vandrade i sydlig riktning längs en strandremsa vid en mynningsvik. Arkeologer spekulerade efteråt, under år 2013 och i början av 2014, att gruppen letade efter sandmaskar, tång, krabbor och andra skaldjur i gyttjan som de gick på. Stämmer arkeologernas spekulationer med verkligheten innebär det att människor plockade skaldjur i minst en halv miljon år innan de världens äldsta bevis finns för det. Äldsta kända bevisen för att skaldjur plockades och samlades in för hand av människor finns i södra Frankrike från 298 000 f.Kr. Arkeologerna spekulerade också att gruppen i Happisburgh bodde på en närliggande tidvatten ö i mynningsviken. Ön skyddade dem från rovdjur och andra grupper av homo antecessor. Enligt spanska forskare 1999 kunde det eventuellt ha förekommit kannibalism bland homo antecessor i Spanien. Förekom det i Spanien gjorde det möjligtvis också i England. Andra forskare hävdade att det inte förekom kannibalism. Se kannibalism längre ned. Oavsett vilka forskare som hade rätt var ön i den närliggande mynningsviken till Happisburgh en fristad för de boende mot alla möjliga yttre hot. Även ifall det inte förekom kannibalism kunde det finnas andra homo antecessor i närområdet som kunde vara allt från vänliga till aggressiva eller i konflikt med de boende på ön. Med ön fick de boende ett skydd mot dem och vanliga rovdjur. Vid lågvatten kunde den boende gruppen lämna ön och leta efter mat, enligt arkeologernas spekulationer. Sedan kunde gruppen återvända till ön innan högvattnet kom. Med största sannolikhet var de jägare-samlare och nomader, halvnomader eller fast bofasta. Jägar- och samlarfolk var ofta nomader eller halvnomader, men inte alla. Som nomader kunde gruppen i Happisburgh hitta ett tillfälligt boende för några nätter på ön. Som halvnomader kunde ön fungera som deras boende över en lite längre tid, t.ex. över en sommarsäsong. Som fast bofasta var ön mer permanent tillhåll över längre tid. Vid tiden för fotspåren låg Happisburgh 24 km längre inåt land än vad det gör idag. Vid Happisburgh möttes flera floder som sedan strömmade ut i havet längre bort. Det rådde tempererat klimat. Enligt brittiska forskare var klimatet som i dagens södra Skandinavien. Mynningsviken låg i en gräsbevuxen dal som omgärdades av dominerande tallskogar. Även al förekom också. Det fanns även ett mindre antal träd av ek, alm och avenbok. I området fanns också sumpskogar och vattenväxter i maritim miljö som var påverkade av tidvattnet. Djurlivet däremot skilde sig åt gentemot dagens södra Skandinavien. Vid eller omkring Happisburgh fanns det mammutar, noshörningar, flodhästar, jättehjortar och bison. Det förekom även lejon, sabeltandstigrar, vargar och hyenor. Trakten hade ett rikt utbud av såväl vilda djur som ätbara växter och av flintavlagringar. Det senare var en ovärderlig resurs för människor att kunna göra verktyg av. Tidigare trodde paleontologer att människor vid den här tiden var mer beroende av ett varmare klimat för att kunna leva och bo i. Enligt den traditionella uppfattningen, som fortfarande är rådande, hade inte kläder uppfunnits för över 800 000 år sedan. Det dröjde från mellan 648 000 f.Kr. fram till 40 000 f.Kr. innan människor bar kläder beroende på vilken av fem kända teorier man tror på om klädernas uppkomst i världen. Den populäraste teorin bland forskarna tror att kläder började göras första gången någon gång i tidsintervallet från 498 000 f.Kr. fram till 98 000 f.Kr. Enligt teorier om klädernas uppkomst var människorna nakna i Happisburgh och resten av England för över 800 000 år sedan. Ett klimat likt det i dagens södra Skandinavien krävde emellertid förmodligen någon form av kläder som pälsar. De behövde i alla fall något för att värma sig med, inte minst vintertid. Det strider som sagt var mot teorierna om när kläderna uppstod. Möjligen att de boende människorna i England kunde värma sig med naturlig eld som uppstod från blixtar även om det var sällsynt. Vintertid räckte inte det. De behövde annat än facklor av eld för att skydda sig mot kylan i samband när de införskaffade mat. Sannolikt behövde de därför någon form av kläder. Pröva själv som läsare att gå ut naken i din trädgård i Skåne eller Småland en januaridag samtidigt som du håller i en fackla av eld. Se hur länge du klarar kylan tills du känner att du antingen måste sätta på dig kläder eller gå in och värma dig i ditt hus igen. Å andra sidan kunde homo antecessors kroppar, hos de som levde i Europa, varit mer lämpade att överleva i ett kallare klimat än dagens moderna människors kroppar. Neandertalarna, även om de kom att ha på sig kläder med tiden, var ett exempel på människor som lagrade kroppsvärmen bättre än äldre stenålderns homo sapiens sapiens. Neandertalarna var bättre kroppsmässigt på att överleva i kallare klimat än äldre stenålderns homo sapiens sapiens. Det är möjligt att det också gällde för homo antecessor för över 800 000 år sedan. Det är en möjlig förklaring till varför de kunde vandra ända upp till England även om de var nakna och saknade kläder. Efter upptäckterna av flintverktygen och fotspåren i Happisburgh 2005-2010 respektive 2013 kom forskarna kom fram till att de trodde att populationer av homo antecessor invandrade till England från norra Spanien för över 800 000 år sedan. Troligen för 814 000-866 000 eller för 936 000-970 000 år sedan till England. På vägen från Spanien till England stannade homo antecessor till i Frankrike. Fynd i Spanien visade att homo antecessor också bodde där. Dessförinnan vandrade de eller deras förfäder homo erectus från Afrika till Spanien. Vandringen mellan Spanien och England tog många generationer. De homo antecessor som lämnade Spanien var inte samma personer som kom till England. Istället var det deras ättlingar i flera efterföljande generationer som kom fram till England. Dessa ättlingar hade aldrig varit i Spanien. För Storbritanniens förhistoria var fynden och upptäckterna i Happisburgh mycket betydelsefulla. De bekräftade mänsklig närvaro i Storbritannien för mellan 800 000 och 970 000 år sedan. Fynden flyttade tillbaka Storbritanniens äldsta mänskliga historia från 698 000 f.Kr. till mellan 798 000 f.Kr. och 968 000 f.Kr. Forskarna undersöker för närvarande andra fynd som fanns vid fotspåren i Happisburgh. Under de kommande 10-20 åren kommer de kunna göra mer säkrare årtalsbestämningar när fotspåren gjordes. Bland sedimenten vid fotspåren fanns det exempelvis 15 arter av däggdjur, 160 arter av insekter och 100 växtarter. Fynden i eller nära Happisburgh, såväl benen, flintverktygen och fotspåren, visade också på att människor i Europa anpassade sig till jakt, skydd, uppvärmning och eventuellt också klädsel mycket tidigare än vad man tidigare trodde. Måhända att man därför i framtiden får revidera mänsklighetens första kläder till denna tid. Fynden i Happisburgh anses därför viktiga, inte bara för Storbritanniens tidiga historia, utan också för hela Europas förhistoria. Inte minst bekräftade de att mänskligheten kunde anpassa sig till kallare områden i Europa betydligt tidigare än man tidigare trodde. Människor behövde inte bara flytta till varmare regioner för att överleva. De kunde också leva i mer kallare klimat för över 800 000 år sedan. Anpassning till kallare områden krävde någon form av utveckling för att kunna klara sig för att införskaffa möjligen svårtillgänglig mat vintertid, kunna eventuellt lagra mat vintertid, kunna klara kylan vintertid ifall de var nakna eller kunna göra kläder ifall de hade kläder, osv. 4.3 Skotskt perspektiv och den schweiziska studien Ur ett skotskt perspektiv visade fynden i Happisburgh på att kunde människor flytta till östra England för över 800 000 år sedan kunde de också vandra upp till södra Skottland och fortsatt norrut inom Skottland. Vandringarna kunde ske när det förekom isfria perioder med tempererade klimat under delar av perioden 798 000-23 000 f.Kr. Enligt forskare var det till och med troligt att människor vandrade från England upp till Skottland under de varmare topparna av perioden 619 000-23 000 f.Kr. Från Happisburgh till södra Skottland i nordväst var det 473 km vandringsvägen. Det var en aningen längre sträcka att gå från Happisburgh längs Englands östkust norrut till sydöstra Skottland. Med en lite omständligare rutt från Happisburgh i sydvästlig riktning till sydöstra Wales och sedan rakt norrut till södra Skottland var det 777 km att gå. Under 800 km var relativt korta sträckor att gå och fullt möjligt att genomföra för flera på varandra efterföljande generationer människor för 25 000-800 000 år sedan. I exemplet med homo antecessor vandrade de eller deras förfäder homo erectus minst 6 834 km för att ta sig från nordöstra Afrika till Happisburgh för över 800 000 år sedan. Ännu längre inräknat från mer sydligare delar av Afrika till nordöstra Afrika. Förvissa under lång tid. Med en vandring från trakten av nuvarande Kairo i Egypten norrut till Turkiet och sedan landvägen nordväst till norra Italien och därefter till södra Frankrike och sedan in i norra Spanien var det minst 5 517 km att gå. Längre ifall vandringen gick längs norra Medelhavets kustlinjer. Addera därefter 1 217 km på vandringen från norra Spanien till Frankrike och vidare norrut till trakten i sydöstra England där Dover ligger idag eller motsvarande mer nordöst om Dover som då var land men som idag är under vatten. Lägg sedan till 100 km vandring från Dover eller motsvarande breddgrader till Happisburgh. Totalt blev det 5 517 km + 1 217 km + 100 km = 6 834 km vandring från Kairo via Turkiet, Spanien och Frankrike till Happisburgh. Då är inte avvikningar, etc inräknande i vandringen. Med en mer sicksackad rutt var sträckan över 10 000 km. Ännu längre ifall man också räknar med alla vandringar de kunde göra i en region i hundratals eller tusentals år innan en del av dem gick vidare till nästa region. Även med en vandringsrutt från nordöstra Afrika västerut längs norra Afrikas Medelhavskust till norra Marocko och sedan till södra Spanien och därefter till norra Spanien var det en distans på hela 4 953 km. Ur det perspektivet var 473 km eller 777 km relativt korta sträckor att ta sig från Happisburgh eller liknande delar i södra England upp till södra Skottland. Enligt en schweizisk studie från 2004 som gjordes av Mathias Currat och Laurent Excoffier gick det 1 600 generationer av den moderna människan från när de började befolka Europa och västra Asien 43 000 f.Kr. fram till början av 2000-talet e.Kr. Mathias Currat arbetar idag i Genève medan Laurent Excoffier är professor och verksam i Bern. Enligt deras kartor från 2004 tog det en tid efter 43 000 f.Kr. hela 100 generationer för den moderna människan att förflytta sig från ungefär Udine i nordöstra Italien till Calais i norra Frankrike när de invandrade till den här delen av Västeuropa. Under samma period trängde den moderna människan även undan neandertalarna i detta område. Mathias Currat och Laurent Excoffier hävdade också att det tog den moderna människan mindre än 15 000 år från 43 000 f.Kr. till 28 000 f.Kr. för att tränga bort neandertalarna helt från Eurasien. En senare teori av andra forskare från 2011-2014 hävdade att det tog 2 000-6 000 år för den moderna människan att tränga bort neandertalarna från det att den moderna människan nådde Italien 43 000-41 000 f.Kr. fram till att neandertalarna dog ut i hela Europa ungefär 38 000 f.Kr. Mer exakt dog neandertalarna ut någon gång 39 000-37 000 f.Kr., enligt teorin från 2011-2014. Teorin från 2011-2014 är för närvarande den mest betrodde teorin för när forskarna tror att neandertalarna dog ut. Enligt teorin från 2011-2014 kan den moderna människan vandrat in i Europa på ned till en 1/2,5-del eller ned till en 1/7,5-del av den tiden Mathias Currat och Laurent Excoffier trodde det tog. Enligt teorin från 2011-2014 kan det därför ha tagit ned till 13,3-40 generationer för den invandrande moderna människan att gå från Udine till Calais. Under dessa generationer trängde de också bort neandertalarna från Tyskland, norra Italien och större delen av Frankrike undantaget nordvästra Frankrike.100 generationer/7,5 = 13,3 generationer. 100 generationer/2,5 = 40 generationer. Sträckan Udine-Calais var 1217 km. 1217 km på 100 generationer gav en genomsnittslängd på 12,17 km per generation som den moderna människan förflyttade sig när de trängde in i den här delen av Västeuropa efter 43 000 f.Kr., enligt Mathias Currat och Laurent Excoffier kartor från 2004. Enligt teorin från 2011-2014 gick varje ny generation ungefär 30-92 km på samma sträcka strax efter 43 000 f.Kr. 1217 km/100 generationer = 12,17 km/generation, enligt 2004 1217 km/40 generationer = 30,43 km/generation, enligt 2011-2014. 1217 km/13,3 generationer = 91,50 km/generation, enligt 2011-2014. Avståndet mellan Udine och Calais eller liknande motsvarade ungefär det avståndet homo antecessor vandrade från norra Spanien till sydöstra England där Dover ligger idag. Tog det den moderna människan att avverka 1217 km på 13-40 eller 100 generationer tog det minst lika lång tid, om inte längre tid, för homo antecessor att ta sig från Spanien till England för över 800 000 år sedan. Det under förutsättning att Mathias Currat och Laurent Excoffier kartor och statistisk från 2004 eller att teorin av de andra forskarna från 2011-2014 stämmer. Med samma resonemang tog det minst 5-39 generationer för människor att gå de 473 km från Happisburgh eller liknande platser i södra England till södra Skottland under isfria perioder de senaste 45 000-800 000 åren. Med rutten på 777 km från östra England till sydöstra Wales och sedan norrut till södra Skottland tog det 8-64 generationer. 473 km/91,50 km per generation = 5 generationer, enligt 2011-2014. 473 km/30,43 km per generation = 16 generationer, enligt 2011-2014. 473 km/12,17 km per generation = 39 generationer, enligt 2004. 777 km/91,50 km per generation = 8 generationer, enligt 2011-2014. 777 km/30,43 km per generation = 26 generationer, enligt 2011-2014. 777 km/12,17 km per generation = 64 generationer, enligt 2004. Enligt forskare 2012 kunde människor vandra 33 km för att hitta mat i södra Frankrike för 450 000 år sedan. De baserade den uppfattningen på de fynd som gjordes efter upptäckten och fynden vid och i samband med Tautavel Man i södra i Frankrike på 1960- och 1970-talen. Se Tautavel Man längre ned för mer om dessa fynd. Kunde människor gå 33 km i Frankrike för 450 000 år sedan kunde de också gå 33 km i England vid samma tid. Därför fullt rimligt att människor och deras efterföljande generationer kunde vandra från södra England till Skottland under isfria perioder med tempererade klimat. Baserat på Mathias Currat och Laurent Excoffier statistik har det också möjligen gått minst 28 444 mänskliga generationer sedan Happisburgh fotspår gjordes i England, ifall de sattes för 800 000 år sedan. Ifall fotavtrycken däremot gjordes för 950 000-1 000 000 år sedan har det möjligen gått minst 33 778-35 556 generationer sedan dess fram till idag. 4.4 Vilka homo antecessor var Vilka var homo antecessor som var de första människorna i Storbritannien? Enligt teori 1 baserad på Stringers teori från 2003 uppstod homo antecessor ur homo erectus för 1,4 miljoner år sedan i Afrika. Sedan vandrade en del homo antecessor till Spanien dit de kom för strax innan 1,2 miljoner år sedan. Därefter levde halva homo antecessor population i Europa fram till ungefär för 700 000 år sedan medan andra halvan levde i Afrika till för ungefär 700 000 år sedan. Enligt teori 1 levde homo antecessor i Afrika från 1,4 miljoner år sedan till för ungefär 700 000 år sedan. I Europa levde de från strax innan 1,2 miljoner till ungefär 700 000 år sedan. Enligt teori 2 baserad på Stringers teori från 2012 och enligt teori 3 från 2017 baserad på Stringers teori från 2012 var det en gren av homo erectus som började vandra från Afrika mot Västeuropa för 1,5 miljoner år sedan. Efter 300 000 år kom de fram till Spanien. I Spanien övergick dessa homo erectus till homo antecessor. Fynd av homo antecessor daterade till för 1,1-1,2 miljoner år sedan finns i Spanien. I Spanien bodde homo antecessor i 420 000 år fram till för 780 000 år sedan. Enligt teori 2 och teori 3 levde homo antecessor bara i Västeuropa för 1,2 miljoner till för 780 000 år sedan. De bodde inte i Afrika. Se längre ned för mer om de tre teorierna. Utöver Spanien bodde homo antecessor också i Frankrike och även i England i slutet av sin levnad eller under sina sista 66 000-170 000 år. Det var fullt möjligt för dem att vandra från Afrika via Spanien till England eftersom sydöstra England satt ihop med den europeiska kontinenten för över 800 000 år sedan. Som nämndes tidigare tog det dem mängder med generationer att gå från Afrika via Spanien till England. Vuxna homo antecessor var 1,6-1,8 meter långa och männen kunde väga 90 kg. Fynd av en tand i Spanien visar på att homo antecessor åtminstone kunde bli 20-25 år gamla. På Ibeas Museum i Burgos i norra Spanien 2005 framställde de på tillverkade konstruktioner på hur de trodde att homo antecessor såg ut för 800 000 år sedan i Spanien. Utseendemässigt såg spanska homo antecessor enligt museet ut ungefär som en del av dagens naturfolk gör, men med en relativt ljus hy åt möjligen nyansen olivfärgad hy. Deras kroppar var helt nakna. De hade inga kläder enligt museet. Deras huvuden och ansikten såg ut eller var snarlika utseendemässigt en del av dagens moderna människors huvuden och ansikten. På huvudena hade homo antecessors svart hår. Med moderna kläder hade de kunnat smälta in bland människor i dagens Brasilien, USA, etc. I alla fall hade de kunnat bland sig med moderna människor sittande på det sättet som Ibeas Museum framställde dem som. Möjligtvis också att de stående kunnat smälta in utan att något trott att de var homo antecessor. Få moderna människor hade kunnat se att de var människor som levde för över 800 000 år sedan, enligt museets konstruktioner från 2005. Huruvida homo antecessor verkligen såg ut som hur museet framställde dem som ska dock vara osagt. Det var deras tolkning 2005. Några år senare kom det en annan uppfattning. 2011 och 2015 hade forskare i Spanien och USA en motsatt åsikt till hur homo antecessor framställdes av Ibeas Museum 2005. Enligt forskarna i Spanien och USA 2011 och 2015 såg kropparna hos homo antecessors barn ut ungefär som dagens moderna människors barn hos homo sapiens sapiens. Däremot när homo antecessors barn blev tonåringar var det möjligt att deras kroppar förändrades och blev mindre lika moderna människors kroppar. Forskarna hävdade att det var möjligt att vuxna homo antecessor sedan inte såg ut som moderna människor kroppsmässigt mer än att de var 1,6-1,8 meter långa, stod och gick upprätt, hade två armar och två ben, osv. Enligt forskarna hade man kunnat se skillnad på en kropp från en vuxen homo antecessor och en modern människa ifall de stod sida vid sida. Enligt en del forskare i USA 2009 var formen och utseendena på ansiktena hos homo antecessor mer som apors än som moderna människors. Ansiktena var som en korsning mellan en apa och en modern människas ansikte, enligt dem. Bara att genom att titta på deras ansikten hade man direkt kunnat se att homo antecessor inte var moderna människor, enligt dessa forskare. Återigen, det ovan var deras tolkningar 2009, 2011 och 2015. Hur homo antecessor kroppar och ansikten verkligen såg ut ska vara osagt. 4.4.1 Kopplingar till dagens människor Vilka släktband har homo antecessor till den moderna människan idag? Det finns tre populära teorier. De är inte på någon absolut sanningar eller facit. De är tre teorier. Däremot anses de eller modifierade versioner av de tre teorierna som de mest betrodda teorierna idag i detta ämne om människans ursprung. Den ena teorin är från 2003, den andra teorin är från 2012 och den tredje teorin är från december 2017. De två första teorierna gjordes av engelsmannen Chris Stringer (f. 1947) som jobbar med fysisk antropologi. Den tredje teorin från 2017 är en uppdaterad version av Stringers andra teori från 2012. Den tredje teorin gjordes av andra forskare med utgångspunkt från den andra teorin. Chris Stringer bor i London och är verksam på University College London och University of Bristol. 2004 blev han tilldelad Fellow of the Royal Society, förkortat FRS, som ges till framstående forskare eller andra människor som verkar i den vetenskapliga andan. Bland de som tidigare fått FRS finns bl.a. Isaac Newton, Charles Darwin, Albert Einstein, Stephen Hawking och Sir David Attenborough. I dagsläget stödjer fler forskare Stringers teori från 2012 än den från 2003. Teorin från 2017 är ännu ung, men förväntas få flest anhängare av de tre teorierna. Sedan de tre teorierna gjordes har de modifierats en aning av andra forskare från hela världen. Årtal har korrigerats en aning på de två första teorierna av andra forskare och saker har lagts till på alla de tre teorierna. Utgångspunkterna är emellertid desamma hos alla tre, såväl som i deras respektive ursprungsversioner som hos deras modifierade versioner. Andra forskare har även lagt till homo habilis på båda Stringers teorier från 2003 och 2012 samt på den tredje teorin från 2017. Stringer själv ändrade också årtalen lite mellan teorin från 2003 till den från 2012 på bl.a. homo antecessor. Därför kallas teorierna nedan som Stringer själv och andra forskare modifierat för teori 1 baserad på Stringers teori från 2003, teori 2 baserad på Stringers teori från 2012 och teori 3 från 2017 baserad på Stringers teori från 2012. De kallas inte bara för Stringer 2003, Stringer 2012 och Stringer 2017 på grund av andra forskares modifieringar efter 2003. I början på 2000-talet hävdade en del forskare som stödde Stringers teori från 2003 att halva homo antecessor population bodde kvar i Afrika och inte utvandrade till Europa. Dessa afrikanska homo antecessor var förfäder till människan homo sapiens och dagens moderna människor homo sapiens sapiens, enligt dessa forskare. Människan homo sapiens närmaste ursprung och härkomst enligt deras och andra forskares modifierade versioner av Stringers teori från 2003, här kallad teori 1 baserad på Stringers teori från 2003: 5. homo habilis 4. homo ergaster 3. homo erectus 2. homo antecessor 1. homo rhodesiensis 0. homo sapiens Homo habilis levde i Afrika, bl.a. i Tanzania. Ur homo habilis uppstod homo ergaster som levde från 1,9 miljoner år sedan fram till för 1,4 miljoner år sedan i östra och södra Afrika. En gren utvandrade till Asien och sedan flyttade en gren till Europa, enligt teori 1 baserad på Stringers teori från 2003. Majoriteten av homo ergaster stannade dock kvar i Afrika. Ur homo ergaster bildades homo erectus. Homo erectus levde för strax efter 1,6 miljoner år sedan till för 143 000 år sedan enligt den ursprungliga teori 1. Enligt efterföljande modifierade versioner av teori 1 levde homo erectus för 1,9 miljoner år sedan fram till för 143 000 år sedan . Homo erectus utvecklades sedan med tiden till huvudgrenen homo erectus och sidogrenen homo antecessor. Enligt teori 1 flyttade huvudgrenen homo erectus från Afrika till Asien i omgångar från 1,55 miljoner fram till för 1,1 miljoner år sedan. För 1,1 miljoner år sedan hade hela huvudgrenen homo erectus utvandrat till Asien. I Asien levde hela huvudgrenen homo erectus vidare, men dog ut för 143 000 år sedan. Homo erectus sidogren homo antecessor uppstod för 1,4 miljoner år sedan i Afrika ur just homo erectus, enligt teori 1 baserad på Stringers teori från 2003. För 1,4 miljoner år sedan fram till för 1,3 miljoner år sen var sidogrenen en blandning av homo erectus och homo antecessor. Perioden var en övergångsfas på 100 000 år. Dock räknades grenen som en homo antecessor. Under de åren utvecklades sidogrenen från homo erectus till homo antecessor, enligt teori 1. För 1,3 miljoner år sedan övergick sidogrenen till att bli enbart homo antecessor. För 1,4 miljoner år sedan började halva homo antecessor population att vandra från Afrika i riktning mot Spanien dit de kom till strax innan 1,2 miljoner år sedan. Ena halvan av homo antecessor levde sedan i Europa medan andra halvan bodde kvar i Afrika, enligt teori 1 baserad på Stringers teori från 2003. Efter knappt 500 000 år minskade båda halvornas populationer drastiskt. Europiska halvan av homo antecessor dog ut eller flyttade tillbaka till Afrika för ungefär 700 000 år sedan. En liten del av den afrikanska halvan av homo antecessor övergick sedan i Afrika till homo rhodesiensis som både neandertalarna och dagens människor härstammar ifrån, enligt teori 1 baserad på Stringers teori från 2003 och enligt forskare som stödde teori 1 på 2000-talet efter 2003. Övergången från homo antecessor till homo rhodesiensis skedde för knappt 700 000 år sedan enligt den ursprungliga teori 1. Enligt samma original version levde sedan homo rhodesiensis fram till för 200 000 år sedan. Enligt modifierade versioner av teori 1 levde homo rhodesiensis för 120 000-400 000 år sedan i huvudsak i Afrika, även om grenar lämnade för Europa och Asien enligt teori 1. Den asiatiska grenen av homo rhodesiensis dog ut för ungefär 200 000 år sedan. Neandertalarna separerades som grupp från homo rhodesiensis i Afrika, enligt teori 1 baserad på Stringers teori från 2003. Denna distinkta grupp av homo rhodesiensis lämnade sedan Afrika och utvecklades först i Europa till neandertalarna. De homo rhodesiensis som däremot stannade kvar i Afrika förblev homo rhodesiensis. Ur de homo rhodesiensis som stannade kvar i Afrika bildades människan homo sapiens för omkring 200 000 år sedan i östra Afrika, enligt teori 1 baserad på Stringers teori från 2003. Äldsta fynden av homo sapiens som man hade hittat fram till 2003 var 195 000 år gamla från östra Afrika. Enligt teori 1 bildades homo sapiens på en specifik del av Afrika. Homo sapiens delades sedan i de två underarterna homo sapiens idaltu och homo sapiens sapiens. Förstnämnda dog ut medan den andra lever vidare idag som den moderna människan. Efter bildandet av homo sapiens spred den sig från östra Afrika till resten av Afrika och sedan också till Eurasien och resten av världen under olika tidsperioder. De homo antecessor som flyttade till England för över 800 000 år sedan kunde liknas vid utvandrande syskon till dagens homo sapiens farfar, enligt en del forskare i början på 2010-talet. Far till homo sapiens var då homo rhodesiensis och farfar var de homo antecessor som stannade kvar i Afrika. De forskare som efter 2012 förespråkade Stringers välkända teori från 2012 och modifierade versioner av den hävdade att det inte fanns några sådana släktskap. Människan homo sapiens närmaste ursprung och härkomst enligt andra forskares modifierade versioner av Stringers teori från 2012, här kallad teori 2 baserad på Stringers teori från 2012: 3. homo habilis 2. homo erectus 1. homo heidelbergensis 0. homo sapiens Homo habilis levde i Afrika. Ur homo habilis uppstod homo erectus i Afrika. Homo erectus levde från 1,9 miljoner sedan fram till för 143 000 år sedan. Homo habilis upphörde inte med bildandet av dess avkomma homo erectus. Istället levde de två sida vid sida i Afrika fram till för 1,5 miljoner år sedan då homo habilis dog ut medan homo erectus levde vidare. Det fanns och fortfarande finns de forskare som emellertid menade att homo erectus inte bildades ur homo habilis. De hävdade att både homo habilis och homo erectus härstammade från en annan gemensam anfader. Generella uppfattningen var och är ändå att homo erectus bildades ur homo habilis enligt de forskare som stödde och stödjer teori 2 baserad på Stringers teori från 2012. En mindre gren av homo erectus lämnade Afrika för 1,85 miljoner år sedan och nådde Georgien för 1,8 miljoner eller för 1,77 miljoner år sedan. De som anlände till Georgien vid den här tiden är idag kända som homo erectus georgicus eller bara som homo erectus. Enligt teori 2 baserad på Stringers teori från 2012 utvecklades och bildades sedan tre grenar av homo erectus i Afrika för ungefär 1,7 miljoner till för 1,2 miljoner år sedan. Ena halvstora grenen homo erectus flyttade till Eurasien. Flytten från Afrika till Eurasien började för 1,7 miljoner till 1,6 miljoner år sedan och pågick under 300 000-400 000 år fram till för 1,3 miljoner år sen. För ungefär 840 000 år sedan delades denna gren i två mindre grenar av homo erectus. Ena mindre grenen dog ut för 280 000 år sedan i Eurasien medan den andra mindre grenen dog ut för 143 000 år sedan i Eurasien. I Eurasien befolkade homo erectus i huvudsak Asien och länder som Georgien, Armenien, Indien, Sri Lanka, Kina och Indonesien. Enligt en del forskare befolkade de också Europa och möjligen länder som Bulgarien för 1,4-1,6 miljoner år sen och i Frankrike i form av Tautavel Man för 450 000 år sedan. En del forskare hävdar dock att det var homo ergaster och inte homo erectus som var i Bulgarien för 1,4-1,6 miljoner år sedan. Tautavel Man i specifikt Arago XXI hittades vid utgrävningar 1971 i Aragogrottan i Tautavel i södra Frankrike. Kvarlevorna från honom bedömdes var 450 000 år gamla. Arago XXI var 20 år när han dog. Två år innan Arago XXI upptäcktes hittades fynd i samma grotta av en 40-55 år gammal kvinna, Arago II. Hon hittades 1969. Fyndet av Arago II bevisade att människor, åtminstone en del kvinnor, kunde bli 40-55 år gamla för 450 000 år sedan. I början ansågs det att Arago XXI tillhörde homo erectus och homo erectus tautavelensis. En del forskare står kvar med uppfattningen idag, inte minst i den engelskspråkiga världen. Numera anser dock forskare i den franskspråkiga och även några från den engelskspråkiga världen att Arago XXI var en homo heidelbergensis. För 1,5 miljoner år sedan började en gren av homo erectus att vandra från Afrika mot Spanien och Västeuropa. Efter 300 000 år kom de fram till Spanien. I Spanien övergick dessa homo erectus till homo antecessor för ungefär 1,2 miljoner år sedan. I Spanien stannade homo antecessor i 420 000 år fram till för 780 000 år sedan. Under de åren flyttade också grenar av homo antecessor från Spanien till Frankrike och England. Där skiljer sig teori 2 från teori 1. Teori 1 menar att homo antecessor bildades i Afrika och inte i Västeuropa. Teori 1 hävdar också att homo antecessor levde både i Europa och Afrika medan teori 2 hävdar att de bara bodde i Västeuropa. De två teorierna skiljer sig också i vad som hände härnäst. Teori 1 hävdar att en liten del av de homo antecessor som levde i Afrika övergick till homo rhodesiensis i Afrika. De i sin tur blev senare homo sapiens. Teori 2 däremot hävdar att homo antecessor dog ut för 780 000 år sedan. De övergick inte till något annat, enligt teorin. Homo erectus tredje och största gren levde vidare i Afrika som homo erectus. För 700 000 år sedan började tredje grenen homo erectus att övergå till homo heidelbergensis i Afrika, enligt teori 2 baserad på Stringers teori från 2012. För 600 000 år sedan hade homo erectus i Afrika helt övergått till att bli homo heidelbergensis. Homo heidelbergensis levde sedan i Afrika, Europa och västra Asien för 600 000 till för 200 000 år sedan efter att dess populationer också utvandrade från Afrika till Europa och västra Asien. De homo heidelbergensis som utvandrade från Afrika till Europa gjorde det för 500 000 år sedan. Exempelvis bodde homo heidelbergensis i England för 500 000 och för 400 000 år sedan. Dock bodde det inga homo heidelbergensis i Europa för 300 000 till 243 000 år sedan. Det saknas fynd i Europa från såväl dem som för andra människor de här åren. Vid olika tidpunkter i slutet av homo heidelbergensis levnad bildades de fyra grenarna neandertalarna, denisovamänniskan, homo sapiens och en okänd hominini från Afrika, enligt den andra teorin baserad på Stringers teori från 2012. Den grupp av homo heidelbergensis som flyttade från Afrika till Europa och Asien utvecklades till neandertalarna i Europa. Redan i Afrika separerades de som en grupp av homo heidelbergensis inom homo heidelbergensis, enligt teorin. Det var dock först i Europa som denna invandrade grupp av homo heidelbergensis övergick till att bli neandertalare. De homo heidelbergensis som flyttade från Afrika till Europa 241 000 f.Kr. och senare kallas därför idag för neandertalare och inte för homo heidelbergensis. De homo heidelbergensis som bara flyttade österut till Asien utvecklades senare till denisovamänniskan. De homo heidelbergensis som däremot stannade kvar i Afrika bildade den lite större tredje grenen homo sapiens och den lite mindre fjärde grenen från en okänd hominini från Afrika. Tredje grenen homo sapiens bildades ur homo heidelbergensis för ungefär 200 000 år sedan i östra Afrika. Enligt teorin bildades homo sapiens i en specifik del av Afrika. Ur homo sapiens bildades sedan underarterna homo sapiens idaltu och den moderna människan homo sapiens sapiens. Den förstnämnda dog ut medan den andra lever kvar idag. Efter bildandet av homo sapiens spred den sig från östra Afrika till resten av Afrika och därefter också till Eurasien och resten av världen under olika tidsperioder. Den okända hominini från Afrika som var den fjärde grenen som uppstod ur homo heidelbergensis bildades i Afrika för omkring 320 000 år sedan. Grenen stannade kvar i Afrika, enligt forskare 2012. Den förenades med homo sapiens i Afrika för omkring 80 000-100 000 år sedan enligt samma forskare 2012. Människor från den lilla grenen av okända hominini fick vid den tiden barn med människor från den då mycket större grenen homo sapiens i Afrika. I samband med det upphörde grenen från den okända hominini. Deras ättlingar som de fått tillsammans med homo sapiens kom att leva vidare som homo sapiens, enligt forskare 2012. Analyser från 2016 visade att neandertalarnas DNA bestod av 8 % från denna okänd hominini. Enligt forskare 2016 ska också en gren av denna okända hominini stannat kvar i Afrika och fått barn med den betydligt större gruppen av människor från homo sapiens. Deras gemensamma ättlingar levde sedan som homo sapiens, vilket forskarna 2012 och 2016 var överens om. Enligt forskarna 2016 ska även en gren av den okända hominini med tiden flyttat från Afrika till Asien där den fick barn med denisovamänniskan. Nämnas ska också homo floresiensis som levde på ön Flores i Indonesien i Asien 188 000-48 000 f.Kr. Under åren 2004-2016 e.Kr. trodde man att homo floresiensis dog ut 10 000 f.Kr., men den uppfattningen ändrades 2016 e.Kr. till år 48 000 f.Kr. Homo floresiensis närmaste förfäder bodde i Indonesien 698 000-188 000 f.Kr. Bevis finns att de var där redan för 700 000 år sedan. Deras förfäder i sin tur flyttade från Afrika österut till Indonesien och Asien, enligt forskare 2016. Enligt teori 2 baserad på Stringers teori från 2012 lämnade förfäderna till homo floresiensis förfäder Afrika för över 2 miljoner år sedan. Det dröjde till från 1,6 miljoner till för 1,2 miljoner år sedan innan de nådde det som är dagens fastland i sydöstra Asien, enligt teorin. 502 000-900 000 år senare nådde de Flores 698 000 f.Kr., som åtminstone är en ö idag. Släktmässigt är dagens människor i homo sapiens inte släkt i nedstigande led med de homo antecessor som levde i Spanien, Frankrike och England för 780 000+ år sedan, enligt de forskare som förespråkar teori 2 baserad på Stringers teori från 2012. Dagens människor är inte ens släkt i nedstigande led till deras närmaste förfäder i homo erectus som lämnade Afrika för 1,5 miljoner år sedan och som kom fram till Spanien för 1,2 miljoner år sedan, enligt teori 2. Nämnas kan att ett mindre antal forskare påstod 2017 att homo antecessor och homo heidelbergensis var samma sort och därför kunde släktkopplingen visst förekomma mellan de homo erectus som lämnade Afrika för Spanien och dagens människor enligt dem. För att hitta en gemensam förfader mellan homo antecessor i England för över 800 000 år sedan och dagens människor måste man, enligt teori 2 baserad på Stringers teori från 2012, gå tillbaka till den gemensamma homo erectus för över 1,5 miljoner år sedan i Afrika. Det är 530 000-700 000 år innan homo antecessor bodde i England. Enligt några forskare som förespråkar teori 2 baserad på Stringers teori från 2012 kan homo antecessor i England liknas som homo sapiens äldre farbror. Far till homo sapiens är då homo heidelbergensis, farfar är homo erectus i Afrika och farbror är homo antecessor. Homo erectus i Afrika fick tre barn. De två sönerna homo erectus i Asien och homo antecessor i Europa dog och fick inga ättlingar som lever kvar idag. Homo erectus i Afrika levde vidare och fick med tiden en tredje son homo heidelbergensis som i sin tur fick de fyra barnen neandertalarna, denisovamänniskan, homo sapiens och en okänd hominini från Afrika. Av dessa fyra barn är homo sapiens är det enda barnet som lever kvar än idag. Under 2017 uppdaterade andra forskare Stringers andra teori från 2012. Människans närmaste ursprung, här kallad teori 3 från 2017 baserad på Stringers teori från 2012: 4. australopithecus 3. homo habilis 2. homo erectus 1. homo heidelbergensis 0. homo sapiens Australopithecus levde för 4,5 miljoner år sedan till för 1,977 miljoner år sedan i Afrika. Australopithecus uppstod i östra Afrika och spred sig sedan på Afrikas kontinent, först i såväl nordlig som sydlig riktning längs östra Afrika. Australopithecus var inte människor. Istället var de hominider. Australopithecus kan enklast beskrivas som människans närmaste apliknande förfäder. Under de 2,523 miljoner åren som australopithecus existerade bildades flera grenar ur dem med varierade livslängder. En av dessa grenar var homo habilis. 2007 trodde man att homo habilis levde för 1,5-2,1 miljoner år sedan i Afrika, men den uppfattningen ändrades 2015 efter att en student 2013 hittade fragment av ett käkben från 2,75-2,8 miljoner år sedan i Etiopien. Käkbenet tillhörde en varelse som var ett mellanting mellan australopithecus och homo habilis. Därmed var den äldsta kända människan bekräftad på jorden. Homo habilis livslängd ändrades 2015 till att de levde för 1,5-2,8 miljoner år sedan. Parallellt med homo habilis levde bl.a. paranthropus i Afrika. Paranthropus är också kända under namnet robusta australopitheciner. De uppstod för 2,7 miljoner år sedan i Afrika ur australopithecus. Paranthropus levde i södra och östra Afrika i bl.a. Sydafrika och Tanzania för 1,2-2,7 miljoner år sedan. För 2 miljoner år sedan levde det aningen fler paranthropus än homo habilis i Afrika. Till skillnad från homo habilis var inte paranthropus människor. Istället var paranthropus mer apliknande varelser. Paranthropus var bipedala och kunde göra verktyg. Dock hade de inget språk. De lärde sig heller aldrig att kunna kontrollera elden. Till skillnad från människor på den tiden hade de också svårt för att anpassa sig till nya miljöer. Medan människor åt en bredare diet bestod paranthropus mat endast av larver och växter. När klimatet ändrades kunde de inte anpassa sig till nya förhållanden och dog därför ut för 1,2 miljoner år sedan. Ur homo habilis uppstod homo erectus i Afrika. Homo erectus levde från 1,9 miljoner sedan fram till för 143 000 år sedan. Homo habilis upphörde inte med bildandet av dess avkomma homo erectus. Istället levde de två sida vid sida i Afrika fram till för 1,5 miljoner år sedan då homo habilis dog ut medan homo erectus levde vidare. Strax innan för 1,8 miljoner år sedan delades homo erectus in i två grenar i Afrika, enligt teori 3. Det dröjde emellertid till för 1,6 miljoner år sedan innan de började bli distinktivt åtskilda och till för 1,3 miljoner år sedan innan de var helt separerade. Den ena grenen av homo erectus lämnade Afrika för Eurasien för 1,85 miljoner år sedan och bildade en euroasiatisk gren av homo erectus. Grenen nådde Georgien för 1,8 miljoner eller för 1,77 miljoner år sedan. De som anlände till Georgien vid den här tiden är idag kända som homo erectus georgicus eller bara som homo erectus. Den andra grenen av homo erectus stannade kvar i Afrika och fortsatte vara en afrikansk gren av homo erectus, enligt teori 3 från 2017 baserad på Stringers teori från 2012. Det var också vid den här tiden för ungefär 1,8 miljoner år sedan som antalet homo erectus ökade drastiskt. Halva homo erectus population bodde i Eurasien medan den andra halvan bodde kvar i Afrika. Av halvan som bodde i Eurasien levde de flesta i Asien för 1,6 miljoner år sedan. För 1,6 miljoner år sedan bodde det ungefär åtta gånger fler homo erectus än paranthropus och fyra gånger fler homo erectus än homo habilis på jorden. I Asien levde homo erectus från 1,6 miljoner år sedan fram till för 143 000 år sedan innan de dog ut. Från 1,8 miljoner år sedan inräknat Eurasien. I Asien bodde homo erectus i länder som Georgien, Armenien, Indien, Sri Lanka, Kina och Indonesien. Enligt en del forskare befolkade homo erectus också Europa och möjligen länder som Bulgarien för 1,4-1,6 miljoner år sen och i Frankrike i form av Tautavel Man för 450 000 år sedan. För 1,5 miljoner år sedan började en gren av homo erectus att vandra från Afrika mot Spanien och Västeuropa. I Spanien övergick dessa homo erectus till homo antecessor för ungefär 1,2 miljoner år sedan. I Spanien stannade homo antecessor i 420 000 år. Homo antecessor flyttade också från Spanien till Frankrike och England. Inga homo antecessor levde i Afrika enligt teori 3. Precis som teori 2 hävdar teori 3 att homo antecessor dog ut i Europa för omkring 780 000 år sedan. De övergick inte till något annat, enligt teorierna. För 1,2-1,3 miljoner år sedan hade den ursprungliga afrikanska homo erectus övergått till de tre grenarna homo erectus i Asien, homo antecessor i Europa och den större grenen homo erectus i Afrika. Den asiatiska grenen av homo erectus levde som en enhetlig gren från 1,8 miljoner till 1,6 miljoner år sedan fram till för ungefär 960 000 år sedan då den delades i en mindre asiatisk gren och en halvstor asiatisk gren. Den mindre asiatiska grenen ledde till att homo floresiensis närmaste förfäder uppstod för 700 000 år sedan i Indonesien. I Indonesien levde förfäderna 698 000-188 000 f.Kr. innan de för 190 000 år sedan övergick till homo floresiensis på ön Flores i Indonesien. På Flores levde homo floresiensis 188 000-48 000 f.Kr. innan de dog ut. De tillhörde inte då homo erectus även om de härstammade från homo erectus. Den halvstora asiatiska grenen av homo erectus existerade från omkring 960 000 år fram till för ungefär 800 000 år sedan då den splittrades i två mindre grenar av homo erectus i Asien. Den ena mindre grenen ledde till att pekingmänniskan uppstod för 680 000-780 000 år sedan i Kina. Den andra mindre grenen ledde till att javamänniskan uppstod på Java i Indonesien. Både pekingmänniskan och javamänniskan tillhörde homo erectus. Den större grenen homo erectus bodde kvar i Afrika efter för 1,2 miljoner sedan. För ca 1 miljon år sedan delades grenen upp i en stor gren och en mindre gren i Afrika. Den mindre grenen delades in för strax efter för 800 000 år sedan in i två ännu mindre grenar i Afrika. Den ena mindre grenen levde vidare fram till att den fick barn med homo sapiens för 100 000 år sedan i Afrika. Denna mindre gren blev då en del av homo sapiens. Den andra mindre grenen ledde fram till att homo naledi uppstod i Sydafrika 333 000 f.Kr. Homo naledi levde fram till för 234 000 f.Kr. då den dog ut. Homo erectus stora gren i Afrika, splittrades ytterligare en gång, men nästa gång först för 700 000 år sedan i en liten gren och i en halvstor gren. Den lilla grenen levde vidare fram till att den fick barn med homo sapiens för 100 000 år sedan i Afrika. Denna mindre gren blev då en del av homo sapiens. Den halvstora grenen började övergå till homo heidelbergensis för 700 000 år sedan i Afrika. För 600 000 år sedan hade denna halvstora gren av homo erectus i Afrika helt övergått till att bli homo heidelbergensis. Homo heidelbergensis levde sedan i Afrika, Europa och västra Asien för 600 000 till för 200 000 år sedan efter att dess populationer också utvandrade från Afrika till Europa och västra Asien. De homo heidelbergensis som utvandrade från Afrika till Europa gjorde det för 500 000 år sedan, t.ex. till England. För omkring 400 000 år sedan bröt en liten gren ut ur homo heidelbergensis. Den levde i Afrika fram till den fick barn med homo sapiens för 100 000 år sedan i Afrika. Denna mindre gren blev då en del av homo sapiens. I slutet av homo heidelbergensis levnad bildades de tre grenarna neandertalarna, denisovamänniskan och homo sapiens. Den grupp av homo heidelbergensis som flyttade från Afrika till Europa och Asien utvecklades till neandertalarna i Europa. Det var först efter 241 000 f.Kr. som dessa människor kunde kallas för neandertalare och inte längre homo heidelbergensis. Homo sapiens uppstod i Afrika för ungefär 315 000 år sedan ur homo heidelbergensis, enligt teori 3 från 2017 baserad på Stringers teori från 2012. En markant skillnad från teori 1 och 2 som hävdade att homo sapiens bildades för 200 000 år sedan i östra Afrika. Teori 3 nya tidsuppfattning för när homo sapiens uppstod byggde på flera upptäckter som gjordes under 2017. Hösten 2017 hävdade forskare i bl.a. Uppsala i en studie som publicerades i tidskriften Science att homo sapiens utvecklades för 260 000-350 000 år sedan i Afrika. Det var 100 000 år innan än man tidigare trodde enligt rapporter. De baserade sin studie på DNA-analyser från sju människor som levde i Sydafrika på stenåldern och järnåldern. Deras hypotes stöddes av 315 000 år gamla fossilfynd från människoben som tidigare hittades i Marocko i slutet av 2000-talet. Innan trodde man att benen tillhörde neandertalarna, men den uppfattningen ändrades under 2017 till homo sapiens. För 300 000-330 000 år sedan var Sahara inte en öken. Istället var det en våt grön region med mycket växter. Perioden kallas ibland för gröna Sahara. Det var fullt möjligt för homo sapiens att leva där för 313 000 f.Kr. och hitta mat från både djur och växter. Alla homo heidelbergensis i Afrika övergick inte över en natt till att bli homo sapiens för 315 000 år sedan. Parallellt förekom det också en mix av homo heidelbergensis och homo sapiens under över 100 000 år från strax över 300 000 år sedan fram till för 200 000 år sedan. Det förekom också mixar med homo sapiens från utomstående grenar av andra människor som inte var homo heidelbergensis ända fram till för 30 000 år sedan på sina håll på jorden. Enligt forskare som förespråkar teori 3 var homo heidelbergensis bara ett mellanspel mellan homo erectus och homo sapiens. Det mellanspelet varade bara i 285 000 eller 385 000 år. 285 000 år ifall man räknar från när en gren av homo erectus helt övergick till homo heidelbergensis för 600 000 år sedan fram till när homo heidelbergensis i sin tur övergick respektive började övergå till homo sapiens för 315 000 år sedan. 385 000 år inräknat när en gren av homo erectus började övergå till homo heidelbergensis för 700 000 år sedan i Afrika fram till när homo heidelbergensis i sin tur övergick respektive började övergå till homo sapiens för 315 000 år sedan. Innan mellanspelet homo heidelbergensis hade homo erectus levt i 1,2 miljoner år från för 1,9 miljoner år sedan fram till övergången till homo heidelbergensis för 700 000 år sedan. I 1,3 miljoner år inräknat fram till för 600 000 år sedan. Ur det perspektivet är 285 000 eller 385 000 år ett mellanspel. Efter att homo heidelbergensis i Afrika helt övergick till homo sapiens för 200 000 år sedan bildades sedan underarterna homo sapiens idaltu och den moderna människan homo sapiens sapiens under olika perioder. Den förstnämnda dog ut medan den andra lever kvar idag. En del homo sapiens lämnade sedan Afrika och spred sig till också till Eurasien och resten av världen under olika tidsperioder. En del homo sapiens som lämnade Afrika för Eurasien fick också barn med neandertalarna och denisovamänniskan. Det som markant skiljer teori 3 gentemot teori 1 och teori 2 om homo sapiens förutom när homo sapiens uppstod, dvs 315 000 kontra 200 000 år sedan, var på vilket geografisk plats som homo sapiens uppstod. Fram till 2017 var den generella uppfattningen och enligt teori 1 och teori 2 att homo sapiens uppstod i östa Afrika och sedan spred sig till resten av Afrika och därefter till resten av världen. Teori 3 hävdar att homo sapiens inte uppstod i östra Afrika och sedan spred sig till resten av världen. Teori 3 hävdar heller inte att homo sapiens födelsehem var Marocko och att homo sapiens sedan spred sig till resten av världen därifrån. Istället tror många förespråkare för teori 3 att uppkomsten av homo sapiens ur homo heidelbergensis förekom på kontinental nivå och inte i en specifik del av Afrika. Enligt dem fanns det homo sapiens över större delen av hela kontinenten Afrika för ungefär 300 000 år sedan. De i sin tur hade bildats ur homo heidelbergensis som det finns bevis för levde från Etiopien i norr till Namibia och Sydafrika i söder inom Afrika. Dessutom levde homo heidelbergensis i Eurasien. En del forskare hävdar också att homo sapiens bildades direkt från homo erectus på de platser i Afrika där det inte levde homo heidelbergensis. Det tar inte bort att teori 3 tror att människan bildades i östra Afrika för 2,8 miljoner år sedan. Däremot uppstod homo sapiens inte i en del av Afrika, enligt teori 3. Istället uppstod homo sapiens kontinentalt över hela Afrika för över 300 000 år sedan. Denna syn öppnar upp för en mängd rad olika tolkningar om homo sapiens ursprung som kan appliceras utanför Afrika. Kunde de uppstått kontinentalt i Afrika kunde de uppstått i Eurasien ur homo erectus eller homo heidelbergensis och vandrat in till Afrika. Dock hävdar förespråkarna för teori 3 att homo sapiens uppstod i Afrika och inte någon annanstans . Det finns dock ett men. Tidigare erfarenheter från bl.a. fynd på platser i Storbritannien har visat att det forskare först trodde var neandertalare senare visade sig var homo heidelbergensis. I andra regioner har homo sapiens misstagits för att vara homo rhodesiensis eller homo heidelbergensis, osv. Det går därför inte att helt utesluta att benen i Marocko från 313 000 f.Kr. egentligen är något annat än homo sapiens, även om det mesta talar för att de tillhörde homo sapiens. Visar det sig senare vid framtida studier att de inte var homo sapiens kommer det sannolikt flytta tillbaka homo sapiens ursprung från hela Afrika till östra Afrika och till för 200 000 år sedan bland forskarna som stödjer teori 3. Enligt några forskare som förespråkar teori 3 från 2017 baserad på Stringers teori från 2012 kan homo antecessor i England liknas som homo sapiens äldre farbror. Far till homo sapiens är då homo heidelbergensis, farfar är homo erectus och farbror är homo antecessor. Nedan en karta från 2014 på spridningen av homo erectus i gult, neandertalarna i oranget och homo sapiens i rött. Kartan gjordes från början av Urutseg 2011. NordNordWest kom sedan med en ny version 2014. Kartan nedan påminner om teori 2 om människans ursprung men med undantag att homo habilis, homo floresiensis, homo antecessor och homo heidelbergensis inte finns med. Neandertalarna var i verkligheten inte lika långt norrut i Europa som allra nordligaste Tyskland, Danmark, etc som kartan visar. De var heller inte i hela den del av västra Asien som finns på kartan. I västra Asien befolkade neandertalarna bara spridda regioner. Å andra sidan visar kartan homo erectus dominans i Afrika och södra Asien innan tillkomsten av homo sapiens. Årtalen som finns på kartan gäller för homo sapiens, enligt Urutseg och NordNordWest. Den tar inte med de senaste rönen från 2017 att homo sapiens kan ha uppstått för 315 000 år sedan. 
5. Flotten - omtvistat
Enligt en teori från början av 2000-talet uppfann homo erectus eventuellt mänsklighetens första flottar 838 000-798 000 f.Kr. Enligt teorin tog de sig över större vattenområden till öar i Indonesien med hjälp av flottar vid denna tid. Teorin är emellertid omtvistad. Förespråkarna för teorin menar att flottarna kunde indikera på att homo erectus talade ett tidigt modernt språk för över 800 000 år sedan. Med språket kunde de organisera sig och bygga flottar. Det strider mot alla teorier om det moderna språket som tros ha uppstått av homo sapiens i Afrika för över 100 000 år sedan. Dock stämmer teorin om språken med de forskare som hävdar att homo erectus talade med enkla språkliknande system redan för 1,8 miljoner år sedan i Afrika. Homo floresiensis förfäder bodde på ön Flores i Indonesien från 698 000 f.Kr. Kunskapen om flottar måste därför ha nått mänskligheten senast för 700 000 år sedan, enligt de som förespråkar att flottar kunde göras av människor för över 700 000 år sedan. Kritiker avfärdar teorin om de tidiga flottarna med homo erectus och med förfäderna till homo floresiensis. De menar att homo erectus enkelt kunde nå Indonesien landvägen genom Sundaland vid åtminstone 798 000 f.Kr. Eventuellt kunde också homo floresiensis förfäder nå Flores landvägen 698 000 f.Kr. Sundaland är den biogeografiska regionen där Malackahalvön, Sumatra, Java, Borneo och andra mindre närliggande öar ingår. Namnet Sundaland är samma på engelska som på svenska. Under upprepade istider de senaste 2,58 miljoner åren har Sundaland varit ett stort landområde. När havsnivåerna har stigit har öar bildats och när havsnivåerna sjunkit har Sundaland varit sammanhängande som ett stort landområde. Under perioden 798 000-15 000 f.Kr. var Sundaland mer eller mindre helt sammanhängande. Havsnivån i området var lägre än 30 meter eller mer än idag. Under perioden 15 000-7 000 f.Kr. steg havsnivåerna och öar kunde åter bildas, vilket det fortfarande är än idag. Under större delen av perioden 798 000-15 000 f.Kr. kunde människor gå från nuvarande Kuala Lumpur på Malackahalvön på Asiens fastland till Borneo i öster eller till Java i söder. Möjligen undantaget ön Flores som eventuellt var fristående. Det var därför möjligt för homo erectus att landvägen kunna gå till Indonesien från Malackahalvön. De behövde inga flottar 798 000 f.Kr. Därför menar kritiker att det är nonsens att homo erectus uppfann flotten 838 000-798 000 f.Kr. För att ta sig till Storbritannien för över 800 000 år sedan behövde människan däremot inte flottar. Som tidigare nämndes satt sydöstra England ihop med kontinenten och människorna kunde vandra in till Storbritannien landvägen. Första gången människor tillverkade och använde flottar i Europa tros ha varit för omkring 300 000 år sedan på norra Sardinien och på andra platser i Medelhavet. Första gången människan använde flottar i Skottland var 5 000-4 000 f.Kr. Det var mer än 293 000-294 000 år efter de användes i södra Europa första gången. En del arkeologer tror dock att skinnbåtar, men inte flottar, användes i Skottland redan 10 800 f.Kr. för att ta sig över floder, marskland och längs vikar i västra Skottland vid Islay. Bevis saknas dock för teorin om skinnbåtarna. Skotska ön Rùm befolkades av människor 7 700-7 500 f.Kr. Enligt en del forskare gick det att nå Rùm landvägen från skotska fastlandet på den tiden, medan enligt andra forskare blev Rùm fristående som ö 16 000-8 000 f.Kr. De som förespråkar det senare hävdar att människor tog sig till enligt dem ön Rùm med någon form av skinnbåtar, flottar eller båtar 7 700-7 500 f.Kr. 6. Andra strömmen av människor till Storbritannien - 698 000+ f.Kr. Senast 698 000 f.Kr. befolkades Storbritannien igen av en andra våg av a) förhistoriska människor, b) människor och tillika c) äldre släktingarna till den moderna människan. Såväl då för 700 000 år sedan som under homo antecessor tid 100 000 år innan var det fullt möjligt att fritt vandra in i England eftersom sydöstra England satt ihop med kontinenten. Storbritannien var en halvö. Trettiotvå flintverktyg har bl.a. hittats i Storbritannien från den här tiden, inklusive i Happisburgh i Norfolk och i Pakefield i östra Suffolk. 2000 e.Kr. hittades en svart handyxa av flinta av en man som gick på stranden i Happisburgh. Yxan daterades som 600 000-800 000 år gammal. Den ska inte förväxlas med de ännu äldre stenåldersfynd som hittades i Happisburgh 2005-2010. I Pakefield 2005 hittades flintverktyg som var 700 000 år gamla. Fynden i Pakefield tros tillhörde människor som var en blandning av homo antecessor och homo heidelbergensis. 674 000-619 000 f.Kr. var klimatet åter kallare i Storbritannien. Det följdes upp av en period som kännetecknades av omväxlande varmt och kallt klimat 619 000-561 000 f.Kr. Det var tillräckligt varmt för att den moderna människans föregångare skulle kunna bo i Skottland och England. I de sista 85 000 åren av Cromerian Stage under perioden 561 000-476 000 f.Kr. var klimatet varmt och djurlivet rikt i Storbritannien. Människorna som levde i Storbritannien 561 000-476 000 f.Kr. samlade in ätliga växter och jagade stora djur som elefanter, noshörningar och flodhästar. Vid kusterna tros de också åt skaldjur även om det inte finns några bevis för det. De äldsta bevisen för att människor åt skaldjur på jorden är från 298 000 f.Kr. i södra Frankrike. De åt inte fisk i Storbritannien 561 000-476 000 f.Kr. Harpuner, fiskkrokar eller fisknät var ännu inte uppfunna. Det dröjde flera hundratusentals år innan människor började äta fisk. Det bodde människor i hela Storbritannien 561 000-476 000 f.Kr. 6.1 Människor i England 498 000 f.Kr. 1994 och 1995 e.Kr. hittade arkeologer benrester från en homo heidelbergensis i Boxgrove i West Sussex i södra England. De daterades till 498 000 f.Kr. Dessa homo heidelbergensis var ättlingar till de homo heidelbergensis som en gång utvandrade från Afrika. Utvandrarna var i sin tur ättlingar till de äldre generationer av homo heidelbergensis som bodde i Afrika och som den moderna människan också härstammar ifrån enligt teori 2 baserad på Stringers teori från 2012. Medan homo heidelbergensis i England var ättlingar till utvandrarna härstammar den moderna människan från de homo heidelbergensis som bodde kvar i Afrika. Släktmässigt kan de homo heidelbergensis som levde i England för 500 000 år sedan liknas vid utvandrande syskon till homo sapiens pappa homo heidelbergensis som stannde kvar i Afrika, enligt den andra teorin. 476 000-422 000 f.Kr. gick Storbritannien in i en istid och den extremt kalla perioden Anglian Stage. Klimatet blev frostigt och obeboeligt. Anglian Stage anses har varit den mest extrema istiden i Storbritannien de senaste 2 miljoner åren. Istäcket gick ända ned till Isle of Scilly. Isle of Scilly är öarna som ligger sydväst om Cornwalls fastland i sydvästra England. Människan lämnade därför de brittiska öarna senast 476 000 f.Kr. 6.2 Tredje stora vågen av människor - 418 000 f.Kr. 6.2.1 Clacton-on-Sea 418 000 f.Kr. Efter 54 000 år av bitande kyla och kallt klimat 476 000-422 000 f.Kr. gick Skottland och England in i den varmare perioden Hoxnian Stage som varade 422 000-372 000 f.Kr. Utmärkande för den här perioden var ett varmt klimat och ett rikt växt- och djurliv. Människorna återvände till Storbritannien från kontinenten. Flintföremål daterade till 398 000 f.Kr. hittades 1911 e.Kr. i Hazzledine Warren i Clacton-on-Sea i Essex i sydöstra England. Dessa flintföremål blev kända som Clactonian och Clactonian notch. De gjordes av homo heidelbergensis. På platsen hittades 1911 också övre delen av ett träspjut som fick namnet Clacton Spear. Spjutet var från 418 000 f.Kr. Spjutet daterades i början till 398 000 f.Kr., men ändrades sedan till 418 000 f.Kr. Det var gjort av flintföremålen från platsen. När toppen av spjutet hittades 1911 var det 38,7 cm långt. På grund av uttorkning de första årtionde på 1900-talet krympte dock toppen till 36,7 cm samtidigt som det också böjdes en aning. Spjutet bekräftade att människor använde spjut i Storbritannien redan för över 400 000 år sedan. Spjutet finns i Natural History Museum i London. Efter homo heidelbergensis använde senare också neandertalarna både spjut med stenspetsar på träpålar och träspjut. Tekniken att göra spjut utanför Storbritannien tros ha uppfunnits av homo heidelbergensis redan 498 000 f.Kr. i Sydafrika, enligt forskare 2012. Stenspetsar bands fast på smala träpålar och användes som spjut. Det sammanföll i en tid när människornas hjärnor började bli större. Träspjut kan dock ha funnits betydligt längre tillbaka än det, enligt forskare 2007. Studier av schimpanser i Senegal i Västafrika 2007 visade på att de kunde tillverka sina egna träspjut av pinnar. Sedan använde de spjuten för att döda mindre däggdjur med. Observationerna ledde till att forskarna trodde att träspjut kan ha funnits i hela 5 miljoner år på jorden. Forskarna antog att det var möjligt att människans apliknande förfäder kunde ha använt träspjut i Afrika för 5 miljoner år sedan och därefter människan från 2,8 miljoner år sedan. Bevis saknas dock eftersom trä inte bevaras lika bra som stenar. 6.2.2 Schöningen, Tyskland 398 000-378 000 f.Kr. I Schöningen i distriktet Helmstedt i Niedersachsen i Tyskland 1994-1998 hittades åtta träspjut från omkring 398 000-378 000 f.Kr. Spjuten användes för jakt. Även de hade tillverkats och använts av homo heidelbergensis som i fallet i Clacton-on-Sea i England. Fynden i Tyskland har betydelse för Storbritanniens mänskliga historia eftersom homo heidelbergensis i England 418 000 f.Kr. och homo heidelbergensis i Tyskland 398 000-378 000 f.Kr. tros ha varit på ungefär samma utvecklingsstadium. De homo heidelbergensis som levde i England var ungefär lika socialt komplexa som de homo heidelbergensis som levde i Tyskland vid denna tid. Vid platsen i Schöningen 1992-2009 hittades också stenartefakter och över 10 000 djurben, varav 90 % av djurbenen kom från minst 20 hästar. Resten av benen var kronhjort följt av visent. Sistnämnda också känd som europeisk bison. Efter upptäckten av fynden av spjuten och djurbenen trodde en av de ledande tyska arkeologerna Hartmut Thieme (f. 1947) i teamet på platsen att det hade bedrivits jakt på en hästflock i Schöningen. Han är också ibland känd som Harald Thieme. Enligt honom befann sig hästarna i vassen på torra land nära en strandkant vid en sjö. Efter att jägarna från homo heidelbergensis upptäckt hästarna smög de sig på dem landvägen i skydd av den tjocka vassen. I vassen kunde jägarna gömma sig utan att hästarna såg dem. När jägarna var tillräckligt nära hästarna var hästarna till slut fångna på en begränsad yta mellan strandkanten och jägarna, enligt Hartmut Thieme. Jägarna kastade sedan sina spjut mot hästarna och dödade dem. Fynden av ben från unga hästar på platsen tydde på att jakten inträffade på hösten, enligt honom. Troligen pågick också en ritualistisk aktivitet efter jakten eftersom spjuten lämnades kvar. Det var jägarnas sätt att fira en god jaktlycka. Träspjuten i Tyskland och indirekt också träspjutet i England bekräftade att homo heidelbergensis hade intellektuella och kognitiva färdigheter som planeringstänkande och handlingar, enligt tyska och brittiska forskare 2006-2007. Homo heidelbergensis jakt med spjut på djur som kunde springa fortare än dem själva tydde på att de hade sofistikerade jaktstrategier, en komplex social struktur och utvecklade kommunikationsformer som språk för att kunna organisera och genomföra jakterna. Fram till 1990-talet ansågs alla dessa egenskaper tillsammans bara kunde tillskrivas den moderna människan homo sapiens sapiens. Sedan 1990-talet tror man istället att alla dessa egenskaper hos människan är minst 380 000 år gamla, även om enskilda delar som t.ex. språk kan ha varit allt från 60 000 år till 2,3 miljoner år gamla beroende på vilken teori man tror på om språkets uppkomst. 2014 ifrågasatte några tyska forskare att de tyska spjuten i Schöningen hade använts i en stor komplex enskild jakt på torra land. Analysen av hästarnas tänder visade på att de levde i ett stort antal livsmiljöer med olika koster. Sannolikt dödades ett färre antal hästar i flera jakter på flera platser vid sjön eller i ett större område i den här delen av Tyskland, enligt de tyska forskarna 2014. Kanske dödades hästarna under helt vitt skilda dagar, månader eller år. Sedan dumpades deras ben på platsen i Schöningen där de hittades på 1990-talet. Det var därför möjligt att en häst dödades på en plats en dag eller ett år. Sedan togs den till platsen i Schöningen där dess ben dumpades. Sedan dödades en ny häst nästa dag, månad eller år på en annan plats och vars ben dumpades i Schöningen, osv. Efter ett antal dagar eller år låg det till slut ben från över 20 hästar på platsen. Möjligen även att alla dessa jakter hade gjorts om höstarna för att det var lättare att döda en del unga hästar då. Jaga unga hästar tydde måhända också på en begränsad jaktförmåga och mindre samordnad jakt. En ung häst var lättare att döda men gav å andra sidan mindre kött. De sjöalger, svampar och små kräftdjur som fanns i sedimenten där spjuten hittades tydde på att spjuten aldrig användes för jakt på torra land. Istället jagades och dödades hästarna på grunt vatten. Det var betydligt lättare att döda hästarna på grunt vatten än på torra land. På torra land var hästarna betydligt snabbare, smidigare och hade lättare att fly från angripare än i vatten. Jägarna behövde därför inte vara lika samordnade med varandra under jakter i vatten än i jakter på torra land. 2014 menade de tyska forskarna därför att baserat på all dessa data från hästarnas tänder, hästars åldrar och till sjöalgerna, etc användes spjuten i Schöningen i mindre sociala komplexa sammanhang än som ursprungligen föreslogs när de hittades. Det i sin tur kunde indikera på att de homo heidelbergensis som befann sig i Tyskland 398 000-378 000 f.Kr. inte var fullt lika socialt och tekniskt avancerade som forskarna trodde under åren 1996-2014. Troligen att det också gällde för de homo heidelbergensis som levde i England 418 000-378 000 f.Kr. enligt andra forskare. Fynden i Schöningen bekräftade å andra sidan att homo heidelbergensis medvetet vid behov kunde röra sig i grunt vatten för över 380 000 år sedan som vid jakt. De var inga badkrukor. 2017 fanns forskare som menade att under mellanstenåldern hade människor olika jaktmetoder för dödandet av djur i Blekinge i Sverige. Det finns vissa likheter mellan Schöningen 398 000-378 000 f.Kr. och den andra jaktmetoden ovan som också bedrevs av moderna människor i Blekinge 7 200 f.Kr. I Blekinge 7 200 f.Kr. använde de sig av bl.a. två utmärkande jaktmetoder. I den första metoden dödade de bara vuxna djur medan i den andra metoden dödade de djuren oavsett deras ålder som hos homo heidelbergensis i Schöningen 398 000-378 000 f.Kr. I Blekinge 7 200 f.Kr. dödade den moderna människan bara vuxna djur hos större djur som kronhjortar, björnar, vargar, rävar, bävrar och vuxna djur hos mindre djur som ekorrar och mårdar. I fallet med kronhjortar ville de inte döda deras ungar eftersom stammarna då riskerade att inte kunna fortplanta sig i lika hög grad. De lät därför bli att jaga kronhjortarnas ungar. Hos björnar, vargar, rävar och bävrar dödade människorna bara de vuxna djuren för att det ansågs mer gynnsamt att inte ha dessa vuxna djur i sitt närområde. En vuxen björn var betydligt farligare än en kronhjort. Vuxna djur som björn, etc gav dessutom större och starkare råmaterial för redskapstillverkning och till kläder än deras ungar i Norden vid den här tiden. För att få ihop motsvarande råmaterial från björnungar hade människorna behövt döda fler ungar än vuxna. Hos ekorrar och mårdar ville människorna komma åt deras pälsar. Därför föredrog människor att fånga vuxna ekorrar och mårdar genom fällor på vintrarna när de var vuxna och när deras pälsar var som tjockast. I den andra jaktmetoden i Norden under mellanstenåldern brydde de sig inte om åldern på djur som vildsvin, sälar, uroxar, älgar, etc. Människorna dödade dem oavsett ifall de var vuxna eller ungar. Vildsvinen ansågs kunna föröka sig tillräckligt snabbt, vilket gjorde att människor kunde döda både vuxna vildsvin och deras kultingar. Vildsvinens stammar var inte lika sårbar som hos kronhjortarna. I fallet med sälar tog människorna inte hänsyn till ålder eftersom de dödade diande honor och ungar. I Schöningen 398 000-378 000 f.Kr. däremot var det emellertid möjligt att de dödade en del unga hästar eftersom de var lättare att döda än vuxna hästar. De dödade det som de kom åt oavsett ålder. Kunde de döda en vuxen häst gjorde de däremot det, men det var svårare. Möjligen som i Blekinge strax innan 7 200 f.Kr. där de dödade uroxar och älgar oavsett ålder på djuren, vilket gjorde att de nästan utrotade dessa djur helt lokalt. Därför är det troligt att de inte hade kommit lika långt i sitt tänkande om selektiv jakt på hästar i Schöningen som de däremot hade gjort i exemplet med selektiv jakt av kronhjortar i Blekinge 7 200 f.Kr. För att kunna jaga hästar i Schöningen med omnejd kunde de inte utrota befintliga flockar. Å andra sidan var det emellertid troligt att det fanns tillräckligt många hästar och häststammar i Schöningens närområde för att homo heidelbergensis inte kunde utrota dem. Det fanns alltid nya häststammar att tillgå ifall de utrotade en hästflock. Kunskapen om selektiv jakt behövdes inte. Det också troligt att även om homo heidelbergensis hade velat utrota alla hästar i Schöningen hade de inte det tekniska och sociala kunnandet som krävdes för att samordna några sådana jakter som de tyska forskarna menade 2014. Förmodligen gällde det också för homo heidelbergensis i Clacton-on-Sea i England 418 000 f.Kr. när de jagade större djur. 6.2.3 Swanscombe 398 000 f.Kr. I Barnfield Pit i Swanscombe Heritage Park i Swanscombe i nordvästra Kent i England 1935-1936 hittades flintföremål och en människoskalle som var 400 000 år gamla. Människoskallen tillhörde homo heidelbergensis och var från 398 000 f.Kr. Det var ingen skalle från neandertalarna som det ibland kan stå i medier, etc. Som tidigare nämndes om människans uppkomst bildades neandertalarna, denisovamänniskan, homo sapiens och en okänd hominini från Afrika ur homo heidelbergensis enligt teori 2 baserat på Stringers teori från 2012. Den grupp av homo heidelbergensis som flyttade från Afrika till Europa utvecklades senare till neandertalarna. De homo heidelbergensis som stannade i Afrika blev med tiden den mindre grenen från en okänd hominini från Afrika och den lite större grenen homo sapiens, enligt teori 2. Det är därför möjligt att skallen i Swanscombe 398 000 f.Kr. var en förfader till de neandertalare som senare vandrade in från den europeiska kontinenten till Wales och England. Oavsett släktskap räknas i alla fall skallen i Swanscombe som en människoskalle eftersom den tillhörde homo heidelbergensis. Homo heidelbergensis räknas som förhistoriska människor och människor. 6.3 Storbritannien 350 000-298 000 f.Kr. 350 000 f.Kr. gick Storbritannien in i den kallare perioden Wolstonian Stage som varade 350 000-128 000 f.Kr. Perioden präglades av ett kallare klimat. Landskapet i Storbritannien kyldes ned av nedisningen. Tack vare att flintverktygen blev mer avancerade, som tillät en effektivare jakt, kunde människorna stanna kvar i Storbritannien längre än ifall de fortsatt med de sämre verktygen. Effektivare flintverktyg förlängde människornas vistelser i England och möjligen i Skottland. Senast 298 000 f.Kr. hade alla människor lämnat Storbritannien och troligen hela Europa. 6.4 En ö av levande döda Enligt ett par brittiska arkeologer 2012 bidrog inte människorna i Storbritannien särskilt mycket till den världsliga mänskliga utvecklingen under tidigpaleolitikum från 3,3 miljoner f.Kr. till 300 000 f.Kr. Till skillnad från en del andra delar av Europa var det ingen region att förbli kvar på under längre tid och långsiktigt utveckla mänskligheten och dess kultur på plats. Istället handlade det mycket om att kolonisera nya områden i Storbritannien för att sedan snabbt överge dem. Korta bosättningar var ledorden. Ständigt in och ut inom Storbritannien och till och från Storbritannien från kontinenten. Mänskliga utvecklingen i Storbritannien under tidigpaleolitikum var beroende av att den utvecklades på andra håll i Europa, Asien och Afrika och att den sedan fördes in i Storbritannien. Den utvecklades inte på plats i Storbritannien. Den utvecklades heller inte till nästa steg i Storbritannien. Det tog Storbritannien i för sig igen med råge på 1300-, 1600-, 1700- och 1800-talen e.Kr. med många västerländska innovationer och idéer som kom ifrån Storbritannien. De var eller är fortfarande mångt och mycket hörnstenarna i dagens västerländska samhällen. På tidigpaleolitikum var Storbritannien däremot bildligt sista bakre vagnen på tåget som följde efter de andra vagnarna. När väl nya innovationer och kulturella ting föddes inom Storbritannien under tidigpaleolitikum ledde de oftast ingenstans i slutändan. De utvecklades sällan till nästa stadium. De förblev istället vad de var och inget mer. Arkeologerna menade därför 2012 att Storbritannien sorgligt nog under tidigpaleolitikum kunde kallas för en ö av levande döda. Det var en ö under vissa perioder och en halvö under andra perioder där människor levde och sedan dog. Inget mer hände. Det fanns inga större innovatörer eller utvecklare. Inga Isaac Newton (1642-1726/1727) var ännu i sikte på stenåldersnivå. Vid sidan av att isen under senaste istiden sopade bort alla spår av mänsklig aktivitet kan detta om levande döda också vara ett av många trevande ovetenskapliga svar på frågan varför man inte hittat några fynd som visar på mänsklig aktivitet i Skottland före 12 000 f.Kr. Människor som möjligen vandrade in till Skottland från England före 12 000 f.Kr. ansåg måhända inte att Skottland var en tillräcklig intressant plats för att stanna kvar på över tid i tusentals år. De vandrade in i Skottland och stannade flera generationer, men vandrade sedan ut. Det trots att Skottland under perioder de senaste en miljon åren var ett riktigt naturparadis. Under perioder var det fullt möjligt ur ett klimatperspektiv för människor att bo och leva i Skottland. Tillgången på mat till människor var relativt stor under dessa perioder. Uppenbarligen föredrog emellertid människor hellre att över tid stanna kvar i England och Wales eller gå tillbaka sydöst till Frankrike och den europeiska kontinenten än att vandra norrut och bosätta sig under längre perioder i Skottland. 7. Socialt och band - äldre stenåldern Det är till stora delar okänt hur människor i Afrika och Eurasien var socialt organiserad inom grupper under tidigpaleolitikum. Homo habilis och homo erectus anses emellertid haft mer komplexa sociala strukturer än schimpanser. 500 000 år gamla basläger kan ge en indikation på hur människor var organiserade strax innan tidigpaleolitikum tog slut 300 000 f.Kr. Människor som levde under tidigpaleolitikum för 2,8 miljoner år till 300 000 f.Kr. tros ha varit mer hierarkiskt indelade i egna gruppen än människor som levde under mellanpaleolitikum och senpaleolitikum 300 000 f.Kr. till 10 000 f.Kr. Människor i tidigpaleolitikum var inte indelade i band av grupper undantaget möjligen homo erectus i slutet av tidigpaleolitikum. Under mellanpaleolitikum 300 000 f.Kr. till 40 000 f.Kr. levde människor i grupper av band som bestod av 25-30 människor per band som lägst och som mest i grupper upp till 20-100 människor per band. Banden utgjordes av flera familjer. Band är den antropologiska ordet för självförsörjande sociala grupper hos jägare-samlare på i regel 30-50 människor som var släkt eller besvågrade med varandra, men som inte levde i stammar. Inte minst används termen band för människor under äldre stenåldern efter 300 000 f.Kr. Utöver jägare-samlare var band också ofta nomader. Majoriteten av alla människor på jorden levde i band och var nomader under mellanpaleolitikum 300 000-40 000 f.Kr. och senpaleolitikum 40 000-10 000 f.Kr. De flesta människorna på jorden levde också i band och var nomader eller halvnomader under efterföljandet mesolitikum fram till att omkring 8 000 f.Kr. och de efterföljande tusentals åren till införandet av jordbruket. Med jordbruket blev människor i regel bofasta. Tidigare på en del platser. Senare på andra. I Skottland skedde det 4 000 f.Kr. De människor på jorden som valde att fortsätta att leva som jägare-samlare och nomader efter tillkomsten av jordbruket fortsatte inte automatiskt som band efter det. En del av dessa band övergick till att bli stammar med ett utvecklat formellt ledarskap med hövdingar, etc. Det enskilda bandets identitet under mellanpaleolitikum och senpaleolitikum 300 000 f.Kr. till 10 000 f.Kr. hölls ihop av gemensamma ritualer inom den egna gruppen. Inom bandet fanns det bara ett informellt ledarskap. Jämför med senare stammar med hövdingar som hade utvecklade formella ledarskap genom formella sociopolitiska institutioner. I samhällen som levde i band under paleolitikum var dock medlemmarna underordnade bandet som helhet, trots den låga hierarkin inom gruppen som förekom under mellanpaleolitikum och senpaleolitikum. Den moderna människan homo sapiens sapiens band bestod av fler människor än neandertalarnas band under slutet av mellanpaleolitikum och i början av senpaleolitikum. Neandertalarna levde i mindre grupper som var mer spridda och isolerade gentemot andra band än homo sapiens sapiens band. Homo sapiens sapiens band levde närmare varandra geografiskt än neandertalarnas band. Både neandertalarna och homo sapiens sapiens tog hand om sina äldre i sina samhällen under mellanpaleolitikum och senpaleolitikum. Band kunde träffa andra band och bilda tillfälliga makroband ifall de firade någonting gemensamt. Vid dessa tillfällen kunde de också byta kunskaper med varandra. Även varor kunde bytas när två band möttes. Det är bevisat att människor deltog i långdistanshandel av sällsynta varor mellan band under mellanpaleolitikum. Ett exempel på en sådan vara var ockra som byttes mellan band redan för 120 000 år sedan. Ockra användes bl.a. för religiösa ändamål och ritualer. För att överleva i tider av knapphet, hungersnöd eller torka kan det också ha förekommit handel eller utbyte av andra varor mellan band. 7.1 Män och kvinnor - äldre stenåldern 7.1.1 Traditionella teorin Den traditionella teorin och uppfattningen bland antropologer har varit att kvinnornas roller i paleolitikum var att samla in växter och ved till elden i de fall där människorna kunde göra eld eller där de inte kunde göra eld men kunde hålla i liv och kontrollera naturlig eld. Männens uppgifter var enligt samma antropologer ansvariga för att jaga djur samt leta och samla in döda djur. Dock kunde arbetsfördelningen mellan könen vara relativt flexibel i en del regioner, t.ex. i Tanzania eller bland aboriginer i Australien och på en del platser i Eurasien. I grupper av band där det förekom mer jämn arbetsfördelning mellan könen kunde männen delta med kvinnorna i arbetet att samla in växter, ved och ätbara insekter. I dessa band kunde kvinnorna också fånga små djur som gruppen åt upp. På en del enskilda platser i Eurasien kunde kvinnorna också hjälpa männen i jakten när de drev stora däggdjur utför klippor. Det kunde vara djur som ullhårig mammut och hjort. Ullhårig mammut fanns tidigare i nästan hela Europa, norra Asien och delar av norra Nordamerika. 7.1.2 Två nutida teorier Idag håller inte alla antropologer med om den traditionella teorin och uppfattningen om arbetsfördelningen mellan könen under paleolitikum. Majoriteten av dessa antropologer som förespråkar nyare teorier kan indelas i två läger. I ena lägret finns de som förespråkar att det inte förekom någon arbetsfördelning mellan könen under paleolitikum. För enkelhetens skull kallad för nutida teori ett nedan. I det andra lägret finns de som förespråkar den traditionella teorin, men med mer drag av nutida teori ett. Nedan kallad nutida teori två. a) Nutida teori ett: En del antropologer på 2000-talet, inte minst på universitet i USA, trodde att könsuppdelade arbeten var relativt nya i människans 2,8 miljoner år långa historia. Enligt dem förekom det inte någon formell arbetsfördelning mellan människor oavsett kön inom gruppen i ett band under mellanpaleolitikum och senpaleolitikum. Istället för att enbart männen jagade och kvinnorna samlade växter, lagade mat, etc delade gruppen på arbetsbördorna över könen under mellanpaleolitikum och senpaleolitikum. Varje gruppmedlem var kompetent nog att kunna klara alla nödvändiga uppgifter för att kunna överleva oberoende av andra individers individuella förmågor. Hierarkin var låg eller obefintlig i band under denna period, enligt de forskare som förespråkar denna teori. Besluten inom gruppen, oavsett var människorna levde på jorden, fattades under mellanpaleolitikum och senpaleolitikum med gemensamt konsensus, enligt nutida teori ett. Ingen formell härskare eller chef utsågs i gruppen. En del amerikanska forskare hävdade att för gruppens överlevnad var medlemmarna inom bandet tvungna att dela lika på maten för att undvika hungersnöd och säkerställa en kontinuerlig stabil matförsörjning under mellanpaleolitikum och senpaleolitikum. Dog en person påverkade det inte gruppens överlevnad, enligt de forskare som hävdar detta. Det fanns också en viss osäkerhet vilka män som var fäder till barnen som föddes i banden. En del män kunde ha varit med flera kvinnor i gruppen och en del kvinnor kunde haft flera män samtidigt. Ett barn som föddes kunde därför ha flera potentiella fäder, men ingen visste vem som var pappan mer än att han kunde vara barn till en av flera män som mamman varit med. Uppdelningen av arbetsuppgifterna mellan könen hos de som förespråkar nutida teori ett började först omkring 8 000 f.Kr. under mesolitikum enligt en del forskare eller redan under senpaleolitikum 48 000-8 000 f.Kr., enligt andra forskare. 48 000-40 000 f.Kr. var i slutet av mellanpaleolitikum medan 10 000-8 000 f.Kr. var i början av mesolitikum sett ur ett skotskt perspektiv hur tidsperioderna är indelade. b) Nutida teori två: Enligt en annan nutida teori som förekommer hos en del av dagens forskare förekom det lite tydligare arbetsfördelningar och mer hierarkisk uppdelningar inom grupper av band under mellanpaleolitikum och senpaleolitikum. En del medlemmar inom enskilda band hade tydligare ansvar att försöka försvara bandet mot andra band, t.ex. vid våld, bråk eller krig mellan två band. Dock kunde kvinnorna vara med och fatta beslut tillsammans med männen om krigen, etc ifall kvinnorna befann sig högt upp i hierarkin inom bandet. I band med enbart män på höga positioner i grupperna bestämde däremot i huvudsak bara männen. Denna nutida uppfattningen är mer lik den traditionella uppfattningen, men har små drag av nutida teori ett. 7.2 Jämställdhet - 300 000-10 000 f.Kr. Perioden mellanpaleolitikum och senpaleolitikum beskrivs nuförtiden bland många antropologer som den mest jämställda perioden i den mänskliga historien, inte minst hos de som förespråkar nutida teori ett om arbetsfördelningen mellan könen under mellanpaleolitikum och senpaleolitikum. I band med jämnare arbetsfördelning med viss hierarki kunde enskilda kvinnor ha hög status i gruppen och delta i beslutsfattandet tillsammans med männen. I band med låg hierarki var kvinnorna med och fattade besluten tillsammans med männen, enligt de som förespråkar nutida teori ett. Hos de som förespråkar nutida teori två råder det mer delade meningar om mellanpaleolitikum och senpaleolitikum var särskild jämställd eller fullt ut jämställd. De forskare som däremot tror på den traditionella teorin hävdar att perioden istället var en av de mest ojämlika perioderna i mänsklighetens historia åtminstone de senaste 302 000 åren. Enligt dem var männen och kvinnorna förpassade till roller med kvinnorna som samlare och männen som jägare, undantaget i samhällen där det förekom mer flexibel arbetsfördelning, t.ex. hos aboriginer i Australien. De som förespråkar nutida teori ett hävdar att den ojämnare arbetsfördelningen mellan könen började först i slutet av senpaleolitikum eller i början av mesolitikum. De tror att den tillkom när människorna började förvärva mat och andra resurser mer effektivt. Det sammanföll med uppkomsten och spridandet av jordbruket. Med jordbruket kunde fler munnar mättas och fler barn födas när det inte förekom missväxt. Kvinnornas status gentemot männen minskade under jordbruket därför att de började föda fler barn samtidigt som de började utföra mer krävande arbeten än kvinnorna i jägar- och samlarsamhällena, enligt en del amerikanska forskare som professor Jared Diamond (f. 1937). Orsaken till att kvinnornas status minskade med ökat barnafödande under jordbruket berodde på att de som bofasta förväntades ta hand om hushållet och alla många barn som de födde. Det ansågs tog bort fokus från övriga saker som behövdes göras på platsen där de levde. Kvinnorna i jägar- och samlarsamhällena däremot födde färre barn och kunde fokusera mer på samma saker som männen när de inte var gravida, enligt amerikanska forskare. Kvinnorna i jägar- och samlarsamhällena var mer delaktiga i gruppen som helhet när de inte var gravida lika ofta. Synen på att kvinnornas uppgift i livet var att föda och ta hand om barn var därför mindre i jägar- och samlarsamhällena än i de jordbrukssamhällen som började poppa upp. Med fler graviditeter under jordbruket ökade också mödradödligheterna i samband med graviditeterna och förlossningarna. Ökade dödsfall ansågs som en svaghet och skörhet. Med denna svagheten sjönk kvinnornas status gentemot männen under jordbruket, enligt dessa forskare som förespråkar nutida teori ett. Samtidigt som kvinnornas status sjönk ökade deras arbetsbörda under jordbruket gentemot kvinnorna i jägar- och samlarsamhällena. Det var nödvändigt för kvinnorna att delta i jordbruket för att det skulle gå runt. Det räckte inte med att bara männen arbetade. Kvinnorna tog därför hand om barnen och var även aktiva i krävande arbeten i jordbruket. 7.3 Individualism - 300 000-10 000 f.Kr. Bland en del forskare som förespråkar nutida teori ett och att det rådde hög jämställdhet under mellanpaleolitikum och senpaleolitikum hävdar å andra sidan att perioden var en av mänsklighetens mest individfientliga perioder. Individerna begränsades av grupptänkandet att alla skulle vara på samma nivå inom egna bandet och att alla skulle kunna göra samma saker, osv. Kvinnorna var inte fria som individer bara för att de fick delta i besluten med männen, att de hade samma rättigheter som männen eller att de hade ungefär samma status i banden, enligt dessa forskare. Istället var både kvinnorna och männen ofria som enskilda individer eftersom alla stora beslut fattades av annan part, dvs. av gruppen som helhet. Både kvinnorna och männen fick som individer vara med och diskutera vad de tyckte om saker och ting, men det var gruppen som bestämde efter konsensus. Jämställdheten byggde på att både kvinnorna och männen var ofria som individer och underkastade gruppens konsensus. Jämför med idag där kvinnor och män i västvärlden för närvarande är jämställda till en viss grad. Samtidigt är dagens kvinnor och män i regel fria som individer att få bestämma och fatta egna beslut över sina liv, oavsett vad annan part tycker. Få fria nutida västerländska människor idag skulle orka med att behöva gå till en större grupp på 25-50 människor, ibland upp till 100 personer, inräknat allt från deras pappa och mamma till deras sysslingars sysslingar sambos, för att få ett godkännande över stora saker som berör deras liv som individer. Det var däremot verkligheten för människorna som levde under mellanpaleolitikum och senpaleolitikum, enligt en del forskare som förespråkar nutida teori ett. I den traditionella teorin förekom den individuella friheten till viss grad bland männen, men inte hos kvinnorna generellt. I samhällen med mer flexibel arbetsfördelning kunde kvinnorna få göra fler saker arbetsmässigt, men bekostnad att stora beslut fattades av gruppen och inte av dem som individer. De som tror på nutida teori två anser det fanns en viss form av individuell frihet, åtminstone bland de männen i grupper av högre hierarki där de eventuellt hade möjlighet att stiga i ranking inom egna gruppen. De hade en viss individuell frihet att få bestämma över sina egna liv, vad de ville göra och till viss eller mycket över gruppen de levde i. 7.4 Mat 7.4.1 Generellt Vad de de åt under äldre stenåldern finns det oändligt mycket studier och och åsikter om. Det kan ensamt uppta flera böcker. Här tas det upp mycket kortfattat. Generellt var människor allätare under äldre stenåldern. De åt vad de hittade eller kom över. Dieten kunde emellertid variera från område till område. I regioner med tillgång till många däggdjur bedrevs det mycket jakt medan i andra regioner med mycket frukter var dieten mer växtbaserad. Maten under äldre stenåldern kunde bestå av kött från däggdjur, insekter, rötter, knölar, frukter, frön, nötter, musslor och med tiden också skaldjur som krabbor, etc och fisk. Fynd som bevisar att människor åt skaldjur första gången är från 298 000 f.Kr. i södra Frankrike, men åtminstone i England 798 000+ f.Kr. tros människor åt skaldjur även om det inte finns några fynd som bevisar det. Äldsta bevisen för att homo sapiens åt skaldjur år från 164 000 f.Kr. i Sydafrika medan äldsta bevisen för att neandertalarna åt skaldjur år från 108 000 f.Kr. i Italien. Enligt flera forskare verksamma i USA och Australien på 1990-talet åt en genomsnittsmänniska på jorden 1,65-1,90 kg frukt och grönsaker varje dag under äldre stenåldern. Dock åt människor överlag generellt mer kött i kallare regioner och mer frukter och växter i varmare områden enligt dessa forskare, även om det ena inte uteslöt det andra som i exemplet längre ned med neandertalare och vegetarisk mat i Spanien. Enligt en del forskare på 2000-talet var människor främst fruktätare fram till senpaleolitikum började 40 000 f.Kr. Frukter kompletterades med kadaver, ägg, fågelungar som ännu inte kunde flyga och musslor. I England 798 000+ f.Kr. tros de också åt sandmaskar, krabbor, etc. Kadaver är kroppar från döda djur. I bara sällsynta fall lyckades människor i Afrika döda större djur som antiloper, etc, enligt dessa forskare. De här åsikterna stöds av studier av schimpanser. Schimpanser är det djuret som genetiskt är mest likt människan. De delar mer än 96 % av sin DNA-kod med människan. Schimpanser matsmältningsprogram är funktionellt mycket lik människors. Schimpanser äter i huvudsak frukt, men kan också äta kött när de får möjligheter. 95 % av deras kost är växtbaserad och 5 % är från ägg, insekter och ungar till djur. I vissa ekosystem kan de istället vara rovdjur och jaga och äta andra apor. Studier av människor, apor, etc tyder på att människans hjärna utvecklades genom ett större köttintag. Mer ätande av kött minskade magtarmkanalen procentuella storlek gentemot övriga kroppen, vilket i sin tur ökade hjärnans storlek, enligt teorier från amerikanska forskare på 1990-talet. 7.4.2 Tekniska framsteg och expansioner Generellt var maten som människan åt under äldre stenåldern beroende av de tekniska framsteg som gjordes. Kosten förändrades därför bitvis över tid. Från att vara i början att vara fruktätare till att sedan möjligen bli frukt- och knölätare övergick människan till i olika regioner på jorden att i huvudsak bli: a) köttätare i en del regioner, b) kött-, skaldjur- och fiskätare i andra regioner, c) kött-, skaldjur-, insekt- och fruktätare i andra områden, samt d) inta en mer växtbaserad diet i en fjärde kategori områden. De som levde i region c ovan hade den mest varierade kosten följt av region b. De som levde i södra Wales 31 000 f.Kr. befann sig i region b men med övervikt på mat från kött. Dock som tidigare nämndes var de flesta människorna på jorden allätare generellt under äldre stenåldern. Hittade människor som i huvudsak jagade stora landdjur också växtbaserad mat i sin omgivning åt de även det. Omvänt kunde människor som levde på en mer växtbaserad diet också äta kött ifall de fick tillfällen. Med användandet av elden som uppstått naturligt av blixtar, etc, kunde människor sluta äta rått kött vid de tillfällen de kom över däggdjur. Med kunskapen att kunna göra egen eld kunde människor bestämma när de själva ville äta stekt kött. Uppfinningarna av harpunen, fiskkroken och fisknätet gjorde att även fisk kunde intas. I slutet av äldre stenåldern åt människor mycket mat från jakt och fiske i en del regioner där det fanns goda möjligheter till det. Äldsta bevisen att människor åt sälar och elandantiloper är från 98 000 f.Kr. Även bufflar åts av människor i Afrika för 100 000 år sedan, enligt de fynd som hittats i afrikanska grottor. Däremot finns det inga bevis för att homo sapiens åt elefanter, noshörningar eller grisar vid den tiden i Afrika. Notera inga bevis för att homo sapiens åt elefanter, etc. Däremot åt neandertalarna i Eurasien i huvudsak kronhjortar, renar, getter, vildsvin, uroxar och ibland också mammutar, elefanter och noshörningar som de jagade och dödade. Fisk började ätas av människor i Afrika 88 000 f.Kr., men först mer aktivt från 38 000 f.Kr. i Kina. Även de lokala resurserna och människornas expansioner inom och utanför Afrika bidrog till att förändra dieten. I kallare områden med sämre tillgång till frukt och grönsaker året om åt människor mer kött. När det fanns möjligheter till det också en mindre intag av fisk, t.ex. den moderna människan i Wales 31 000 f.Kr. som troligen fångade sin fisk med harpuner. Inte minst åt den moderna människan kött när de nådde kallare nordligare områden i Europa och Asien i början av senpaleolitikum. Det var svårt att överleva vintrarna annars. I en del områden åt de nästan uteslutande bara kött. Emellertid åt de också kött i Afrika, men möjligheterna till en mer varierad kost från frukt till kött och fisk var större i centrala delarna av Afrika än i det kallare Europa under senpaleolitikum. Det hindrade dock inte att de också åt annat än kött i kallare regioner. Enligt teorier från 1900-talet och i början på 2000-talet åt t.ex. neandertalare i Eurasien mycket kött. Studier av tänderna från tre neandertalare från 48 000-40 000 f.Kr. i Spanien och Belgien 2017, varav två av neandertalarna var från Spanien och en från Belgien, visade på att de hade en omfattande och bred diet. Undersökningen av de spanska neandertalarnas tänder visade på att det inte fanns några bevis för att dessa spanska neandertalare åt kött. Istället levde på att äta en blandad diet av skogsmossa, pinjenötter och svampen klyvblad. Den vegetariska dieten som kunde förekomma bland en del neandertalare i Eurasien förklarade amerikanska forskare redan 2010 som att det var reservmat. Det var mat neandertalarna åt när de hade begränsade möjligheter att jaga djur eller av olika anledningar inte kunde jaga djur. Beroende av vad de kommer fram till i Spanien och Belgien under de kommande åren efter 2017 kan det amerikanska synsättet om vegetarisk diet som reservmat komma att förändras. Idag är det ännu för osäkert att kunna fastställa ifall de spanska neandertalarna 48 000-40 000 f.Kr. medvetet ville äta vegetariskt mat för att de ville det eller ifall de inte hade något annat val än att äta vegetariskt för att överleva. Under en lång tid fram till 1990-talet pågick en debatt i forskarvärlden huruvida neandertalarna i Eurasien jagade djuren de åt eller ifall de var asätare och åt döda djur som de hittade. I utgrävningar 1994-1998 i Schöningen i Tyskland hittades de åtta träspjuten Schöningen Spears. Spjuten var från 398 000-378 000 f.Kr. och tillhörde homo heidelbergensis som neandertalarna härstammade ifrån enligt teori 2 baserad på Stringers teori från 2012 om människans ursprung. Spjuten i Tyskland användes för att kasta med. Dessutom var träspjutet Clacton Spear i England från 418 000 f.Kr. tillverkat av homo heidelbergensis. Kunskapen om att tillverka spjut och jakt av djur antas ha överförts från homo heidelbergensis till neandertalarna. Sedan fynden av spjuten gjordes i Tyskland på 1990-talet tror forskarna att det är troligare att neandertalarna i huvudsak var jägare än asätare. De flesta fynd som man hittat från neandertalare tyder på att de var köttätare, undantaget när de åt vegetarisk mat vilket å andra sidan var deras reservmat, enligt amerikanska forskare 2010. Schimpanser som nämndes långt ovan är för övrigt idag starkt utrotningshotade på grund av mänsklig illegal jakt och skogsskövlingar. Schimpansen, med hjälp av människan, var den första hominider i rymden. Schimpansen Ham (1957-1983), också känd som Ham the Chimp och Ham the Astrochimp, skickades upp i rymden av det amerikanska rymdprogrammet 31 januari 1961. 16 minuter och 39 sekunder varade resan innan han återvände levande till jorden. Ham föddes i nuvarande Kamerun i Afrika 1957 där han fångades. Han skickades sedan till Florida. Sedan köptes han av USA:s flygvapen United States Air Force som tog honom till amerikanska delstaten New Mexico. Tillsammans med 40 andra schimpanser förbereddes han för rymdresan i New Mexico. 40 schimpanser blev 18 som blev 6 inklusive Ham. Innan det var dags att åka upp i rymden fördes Ham tillbaka till Florida där uppskjutningen skedde från Cape Caneveral i början av 1961. Efter rymdresan levde Ham på ett zoo i Washington, D.C. 1961-1978 och därefter på ett zoo i North Carolina 1978-1983. Ham var 25 år gammal när han dog i januari 1983. Schimpanser i det vilda som inte dödas av människor blir ungefär 30+ år gamla, medan världens nio äldsta schimpanser på zoo eller safariparker har blivit 56-78 år. Första apan som astronaut var dock inte Ham. Det var istället Albert I. I juni 1948 skickade USA upp honom 63 km ovanför jordens yta . Första apan i rymden var amerikanska Albert II som i juni 1949 nådde 134 km ovanför jorden. Gränsen mellan jordens atmosfär och yttre rymden går vid karmanlinjen 100 km ovanför jordens havsyta. Albert I och Albert II var rhesusapor och tillhörde familjen markattartade apor. De var inga hominider. Ryske Jurij Gagarin (1934-1968) var den första människan i rymden 12 april 1961, men inte den första hominider. Det var Ham. 7.5 Krig eller inte krig? Huruvida det förekom organiserat våld eller krig mellan grupper av människor i mellanpaleolitikum och senpaleolitikum 300 000-10 000 f.Kr. råder det delade meningar om. En del amerikanska forskare hävdar att våld och krig inte förekom. De hävdar att det berodde på: a) Den låga befolkningstätheten på jorden, vilket gjorde att det fanns gott om naturresurser till alla grupper av människor. Det fanns inget behov av att kriga om resurserna. b) Samarbeten mellan grupper av band gav dem möjligheter att ibland kunna byta varor med varandra. Dödade ett band ett annat band och tog deras varor kunde de inte få fler varor i framtiden av bandet de dödade. Bytet av varor var ett av många incitament för fred. Vid större jakter med andra band lönade det sig också mer för enskilda bandet att samarbeta med andra grupper av band än att slå ihjäl dem. Båda banden fick mer mat ifall de samarbetade under den pågående jakten och under kommande stora jakter än ifall det ena bandet slog ihjäl det andra bandet. c) Vapen gjorde angripare med vapen mindre benägna att angripa andra människor med vapen. Med vapen riskerade angriparna själva att skadas av människorna de attackerade, inte minst av vapen som försvararna använde för att kasta med. Det gav mindre incitament för krig och minskade mängden territorium, i praktiken revir, som angripare kunde vinna. Vapnen var enligt dessa forskare ett incitament för fred mellan band. Deras teori. Ur en svensk synvinkel idag där en del svenskar är för hårda vapenlagar kan det låta främmande, men för ett band under mellanpaleolitikum och senpaleolitikum var vapnen ett sätt för banden att slippa eller sällan bli angripna av andra band, enligt dessa amerikanska forskare. De forskare som hävdar att organiserat våld eller krig förekom under äldre stenåldern brukar argumentera om att tillgången till resursrika naturområden var orsaken till det. Eftersom de flesta människorna under äldre stenåldern kunde eller hade möjligheter att kunna ockupera och röra sig i resursrika naturområden blev deras grupper större, komplexare och mer krigiska. De blev större för att fler munnar kunde mättas. Dock inte i närheten av befolkningsökningarna senare med införandet av jordbruket. De större, komplexare och mer krigiska grupperna som uppstod på sina håll under äldre stenåldern ledde i sin tur till att enskilda grupper ville försvara sina resursrika områden från att exploateras av andra grupper av människor. Ungefär precis som en del vilda djur kan ha geografiska revir som de försöker försvara och skydda mot andra djur inom samma djurart. Tog människorna under äldre stenåldern inte strid för sitt resursrika område, där deras grupp rörde sig, riskerade resurserna att ta slut av andra grupper av människor. Den egna gruppen riskerade då drabbas av svält eller dö ut på grund av matbrist ifall de stannade kvar och delade resurserna med andra grupper. Drog den egna gruppen vidare till ett sämre område riskerade de drabbas av svält och i värsta fall dö ut. De resursrika områdena gjorde därför att människorna blev mer krigiska under äldre stenåldern. De som bodde och rörde sig där ville försvara det med våld och krig och de som inte bodde där ville komma åt det med våld och krig, enligt de forskare som hävdar att organiserat våld och krig förekom under äldre stenåldern. Möjligen kan det enligt en del forskare ha förekommit en del krigföring hos homo sapiens i den resursrika miljön som fanns i Sungir 32 050-28 550 f.Kr. Sungir ligger 200 km öster om Moskva i Ryssland. Arbetsfördelningen i Sungir var måhända mer formell. De hade möjligen en mer komplex och hierarkiskt organisation än de flesta andra samhällen hos homo sapiens vid den tiden. Det i sin tur kan ha lett till lokal krigföring i Sungir, enligt dessa forskare. Omvänt menar samma forskare som förespråkar att våld och krig förekom under äldre stenåldern att människor som valde att leva i grupper i mer begränsade och inte lika resursrika områden istället kunde varit mindre krigiska och mer fredliga. I deras områden fanns det inte lika mycket resurser att slåss om. Benägenheten att kriga om naturresurserna var därför lägre i dessa områden. För dem lönade det sig istället att samarbeta med andra grupper i mindre resursrika områden för att inte svälta eller dö ut. Exempel på sådana samarbeten var t.ex. vid större jakter. Samma forskare som förespråkar våld och krigsalternativet förekom under äldre stenåldern menar också att jordbruket, som uppstod senare, bidrog till att pacificera våldsverkande nomadiska grupper i resursrika naturområden. Med jordbruket förpassades de nomader som inte övergick till jordbruket att flytta till sämre och torftigare områden. I dessa områden hade de inget val än att börja samarbeta med andra grupper för sin överlevnad. Å andra sidan innebar starten av jordbruket att våld och krig började förekomma i större skalor på jorden. Med jordbruket blev människor bofasta, delade in sin omgivning i tydligare områden närmast där de bodde än när de var nomader, osv. Det finns med andra ord två tydliga populära sidor och sätt att tolka denna del av den mänskliga historien under under äldre stenåldern och även under mellanstenåldern innan jordbruket infördes under yngre stenåldern. Som nämndes ovan var den första sidan de forskare som hävdar att bl.a. naturresurserna bidrog till att det inte förekom våld eller krig under äldre stenåldern. Den andra sidan är de forskare som hävdar att naturresurserna var orsaken till våld och krig. Utöver de två synsätten finns ett tredje och ett fjärde alternativ som betydligt färre forskare förespråkar. Det tredje alternativet är en kombination av de två första populära synsätten. Enligt det tredje alternativet bidrog de rika naturresurserna till att våld och krig förekom på en del platser med rika naturresurser och saknades helt på andra platser som också hade rika naturresurser. Där våld uppstod kämpade de om att försvara resurserna och där våld inte förekom ansåg det fanns tillräckligt mycket för att inte behöva kriga om det. Det fjärde alternativet anser att naturresurserna var irrelevanta för huruvida våld eller krig förekom bland människor under äldre stenåldern. Mänskligt våld och krig uppstod av andra orsaker lokalt enligt de som förespråkar det fjärde alternativet. Vilken av de fyra alternativen som har rätt eller mest rätt är upp till var och en att bedöma. 7.5.1 Kannibalism Huruvida det förekom kannibalism eller inte under äldre stenåldern är forskarna oense om. En del antropologer hävdar att det var vanligt förekommande fram till början av senpaleolitikum. De baserar det på alla slaktade människoben som man hittat på platser från tidigpaleolitikum och mellanpaleolitikum fram till början av senpaleolitikum. Inte minst har man hittat många slaktade ben från neandertalarna. De tror orsaken till kannibalismen under tidigpaleolitikum och mellanpaleolitikum möjligen förekom när det var brist på livsmedel. Det påminner om studier av nutida schimpanser. Som tidigare nämndes äter schimpanser i huvudsak frukt, men i vissa ekosystem kan de jaga och äta andra apor. Andra forskare hävdar att det inte förekom kannibalism bland människor under tidigpaleolitikum och mellanpaleolitikum. De hävdar att de slaktade människobenen som hittats från strax innan senpaleolitikum berodde på religiösa skäl. De sammanföll tidsmässigt med utvecklande av mer religiösa metoder i början av senpaleolitikum. Ännu äldre slaktade människoben från tidigpaleolitikum och mellanpaleolitikum tror dessa forskare berodde på två orsaker: 1) En del människor och band avlägsnade den döda människans kött och organ före han eller hon begravdes. Kvar lämnades endast benen. Avlägsnandet gjordes på två sätt under tidigpaleolitikum och mellanpaleolitikum. Enligt det ena sättet lämnade ett band den döda människokroppen och lät vilda djur äta upp den. Sedan kom bandet tillbaka och begravde benen från skelettet som var kvar. Enligt det andra sättet skedde avlägsnandet genom att medlemmarna i bandet själva avlägsnade köttet från den döda människan. Sedan begravde de benen. 2) Andra band begravde sina medlemmars kroppar som de var. De tog inte bort deras kött och organ. Efter begravningen kom rovdjur som sabeltandstigrar, lejon och hyenor och åt upp den döda människokroppen. Kvar var benen från ett slaktat människoskelett. Ibland åt rovdjuren upp människokroppen medan bandet fortfarande var kvar i området och ibland skedde det efter att bandet dragit vidare. De band som fortfarande var kvar valde hellre att inte ingripa än att riskera att själva dödas av rovdjuren även ifall de hade spjut. För över 800 000 år sedan fanns sabeltandstigrar, lejon och hyenor i östra England samtidigt som människor. Det var fullt möjligt och rimligt att dessa rovdjur åt upp döda människokroppar som människor begravde i England. 8. Storbritannien 228 000-58 000 f.Kr.
8.1 Första neandertalarna till Storbritannien - senast 228 000 f.Kr. Efter 50 000 år av istidsperioden Wolstonian Stage gick Skottland och England in 300 000 f.Kr. i tidsperioden mellanpaleolitikum som varade 300 000-40 000 f.Kr. Under perioden 298 000-241 000 f.Kr. finns det inga fossila fynd från homininer i Europa. Under 57 000 år var Europa troligen helt fritt från förhistoriska människor eller av människor. Det dröjde till 241 000 f.Kr. innan Europa återigen invaderades av människor, men nu av neandertalarmänniskorna, förkortat neandertalarna. Neandertalarna var förhistoriska människor och människor. Några av dem fick också barn med homo sapiens innan neandertalarna dog ut omkring 38 000 f.Kr. Genen för rött hår hos moderna människor kom från neandertalarna. Den spreds från neandertalarna till moderna människor när de fick barn tillsammans, enligt forskare 2007. Samma forskare hävdade att neandertalarna också hade hela skalan av hårfärger som man se i Europa idag, från mörkt till blont och rött hår. Enligt teori 1 baserad på Stringers teori från 2003 om människans ursprung separerades neandertalarna från homo rhodesiensis i Afrika och utvecklats till neandertalare i Europa. Enligt teori 2 baserad på Stringers teori från 2012 och enligt teori 3 från 2017 baserad på Stringers teori från 2012 om människans ursprung separerades neandertalarna från homo heidelbergensis i Afrika men utvecklats till neandertalare i Europa. Oavsett tidsperioder under neandertalarnas levnad fanns det aldrig mer än 70 000 neandertalare samtidigt i hela världen, enligt Dennis O'Neill 2011 på Palomar College i San Diego, Kalifornien i USA. 236 000 f.Kr. finns det bevis för att de första neandertalarna anlände till Jersey, men inte till det som idag är det geografiska brittiska fastlandet. Jersey är idag en ö som ligger i Engelska kanalen som lyder under den brittiska kronan som kronbesittning, men ingår inte i Storbritannien. För 238 000 år sedan var Jersey en halvö och en del av fastlandet i Normandie fram till 4 000 f.Kr. Äldsta bevisen för att neandertalarna bodde i grottan La Cotte de St Brelade på sydvästra Jersey är de artefakter av bränd flinta från 236 000 f.Kr. som har hittats där. Neandertalarna tros dock började bebo den grottan redan några tusen år innan 236 000 f.Kr. men efter 241 000 f.Kr. Dock finns det inga bevis för att de bebodde grottan eller övriga Jersey ca 241 000 - 236 000 f.Kr. På dåvarande halvön Jersey fanns det mammutar och ullhårig noshörningar. På Jersey bodde neandertalarna till och från under ungefär 111 000 år under perioderna 236 000-178 000 f.Kr. och 98 000-45 000 f.Kr. Senast 228 000 f.Kr. anlände neandertalarna till norra Wales och dagens brittiska fastland. Tänder och del av ett käkben hittades 1981 under utgrävningar i Bontnewyddgrottan, på engelskan the Bontnewydd Cave, nära St Asaph i Denbighshire i Wales. Käkbenet tillhörde en elvaårig neandertalarpojke. I grottan finns Bontnewydd Palaeolithic site, också känd som Pontnewydd. Grottan ligger bara 37 km sydväst om Liverpool i England. Neandertalarna bodde också i England söder om Manchester. Vid 198 000 f.Kr. hade tillverkningen av stenverktyg förbättrats ytterligare på sina håll i världen. Effektivare teknik gav mer kontrollerande och konsekventa tillverkade flisor. Det möjliggjorde för fler människor att skapa spjut med skarpa stenspetsar som sattes fast på smala träpålar. Stenspetsar bundna på träpålar som använde som spjut användes dock redan av 498 000 f.Kr. av homo heidelbergensis i Sydafrika. Vid 198 000 f.Kr. fanns det minst fyra olika sätt att sätta fast stenspetsarna på träpålarna. Två av dem var att använda djursenor eller växtmaterial. 8.2 Första vågen av neandertalare lämnade Storbritannien 190 000 f.Kr. blev klimatet ännu kallare. Nya istider tog över och svepte in över Storbritannien. Neandertalarna lämnade Storbritannien senast 178 000 f.Kr. när Storbritannien återigen blev obeboelig. 190 000-128 000 f.Kr. och i synnerhet 178 000-128 000 f.Kr. var det för kallt för mänskligt boende. De finns en del forskare som hävdar att de sista neandertalarna lämnade Storbritannien senast 190 000 f.Kr. och inte 178 000 f.Kr. Under neandertalarnas första våg i Storbritannien bodde de därför max 38 000-50 000 år i Storbritannien, inräknat perioderna 228 000-190 000 f.Kr. eller 228 000-178 000 f.Kr. Den kalla perioden 190 000 till 128 000 f.Kr. kallas för Sen Wolstonian Stage. I 120 000 år under perioden 178 000-58 000 f.Kr. levde det inga neandertalare, andra förhistoriska människor eller moderna människor på de brittiska öarna. När Storbritannien gick in i en varmare period mellan två istider 128 000-113 000 f.Kr. var det inte möjligt att invandra landvägen för människan. Smältvattnet från istiden under denna period skar nämligen av Storbritannien från kontinenten. Nästan hela Skottland var även täckt av skog. Perioden 128 000-113 000 f.Kr. kallas Ipswichian Stage för Storbritannien och Eemian för norra Europa, på svenska Eem. Enda sättet att nå Storbritannien från den europeiska kontinenten 128 000-113 000 f.Kr. var att ta sig över med flottar på vattnet. Första flottarna i Europa tros gjordes på norra Sardinien och på andra platser i Medelhavet för 300 000 år sedan. Kunskapen att kunna transportera sig över vatten fanns i Europa 128 000-113 000 f.Kr. Dock tros inte kunskapen användes eller hades av de neandertalare som levde på den delen av den europeiska kontinenten som var närmast sydöstra England för 115 000-130 000 år sedan. Hade de kunskap om flottar tyckte de uppenbarligen var enklare att leta mat landvägen på kontinenten än att bemöda sig att göra flottar och försöka nå södra England. Under åren 128 000-70 000 f.Kr. fanns det perioder när klimatet var varmare i Europa än vad det är idag. 108 000 f.Kr. gick Skottland in i istidsperioden Devensian. Devensian varade i 98 300 år fram till 9 700 f.Kr. Den började med Tidig Devensian, följdes av Mellan Devensian och avslutades med Sen Devensian. Tidig Devensian pågick 108 000-60 000 f.Kr. Klimatet var omväxlande varmt och kallt. I tusentals år i början av perioden efter 108 000 f.Kr. höjde sig markytan. Sydöstra England kom sedan återigen att sitta ihop med kontinenten. Det blev tekniskt möjligt för neandertalare och andra förhistoriska människor att landvägen vandra in i England och ta sig till Skottland och resten av Storbritannien. De uteblev dock. Det var emellertid fullt möjligt att både England och Skottland beboddes av neandertalare en tid efter 108 000 f.Kr. och ända fram till 70 000 f.Kr., men bevis från fynd saknas. Det finns heller inga bevis för att det levde neandertalare, andra förhistoriska människor eller moderna människor i Storbritannien under åren 70 000-58 000 f.Kr. Med andra ord var Storbritannien helt fritt från människor i 120 000 år under perioden 178 000-58 000 f.Kr. Däremot bodde det neandertalare på Jersey 98 000-45 000 f.Kr. under den här delen av istidsperioden Devensian. Som tidigare nämndes ingår inte Jersey i Storbritannien. Däremot lyder Jersey under brittiska kronan. Apropå Jersey. Europas största samling av keltiska mynt från järnåldern hittades på Jersey 2012. De keltiska mynten var blandade med romerska mynt. Skatten utgjordes av totalt 70 000 mynt och tillhörde den keltiska stammen Curiosolitae, också känd som Coriosolitae, som bodde i Bretagne i dagens nordvästra Frankrike. När Curiosolitae flydde från romerska Julius Caesars (100-44 f.Kr.) arméer gömde de skatten på Jersey omkring 60-50 f.Kr. Där låg den orörd i 2062-2072 år tills den hittades år 2012. 9. Några innovationer 88 000-8 000 f.Kr. 9.1 Harpunen och fisket - 88 000 f.Kr. 88 000 f.Kr. uppfanns harpuner för första gången i Demokratiska republiken Kongo i Afrika. De användes för att jaga malartade fiskar. Uppfinningen gjorde att människor kunde börja äta fisk. Tidigare åt människor som levde nära vatten vattenbaserad kost som krabbor och andra skaldjur, etc utöver bl.a. kött från landbaserade djur. I östra England för över 800 000 år sedan tros människorna åt bl.a. skaldjur, etc, även om det inte finns några bevis för det. Äldsta bevisen för att människor åt skaldjur är från 298 000 f.Kr. i södra Frankrike. Uppfinningen av harpuner gjorde att människor fick en mer riklig matförsörjning. Det minskade också svälten hos människor som led av hungersnöd. Det var enklare att jaga fisk med harpun än att jaga större landdjur med spjut. Harpuner kunde även fungera som ett projektilvapen mot andra människor eller landbaserade rovdjur. De människor i Afrika och Eurasien som ville fånga fisk efter 88 000 f.Kr. men före 27 000-20 770 f.Kr. använde nästan alltid harpuner. Trots att harpunen uppfanns 88 000 f.Kr. i Afrika och fångade fisk anses det att det aktiva fiskets historia började först 38 000 f.Kr. i östra Kina. Fynd visar på att de åt fisk. Sannolikt använde de harpuner när de fångade fisken. Vid 31 000 f.Kr. finns det bevis för att moderna människor som Red Lady of Paviland åt fisk när de levde. Red Lady of Paviland begravdes sydväst om Swansea i södra Wales. Fisken som Red Lady of Paviland åt fångades troligen 113 km väster om platsen där Red Lady of Paviland begravdes och 135 km väster om Swansea. Då var platsen för fångsten av fisken vattnet intill en landbaserad kust, men idag är det hav. Förmodligen fångades den fisken med harpuner, vilket i sådant fall tyder på att harpunen nådde Wales och Europa senast 31 000 f.Kr. Se Red Lady of Paviland längre ned. Eftersom fisken som Red Lady of Paviland åt 31 000 f.Kr. och som förmodligen fångades med harpuner i Wales är det därför fullt möjligt och sannolikt att tro att harpunen också fanns i södra England vid samma tid. Det är också realistiskt att tro att harpunen fanns i mer sydligare europeiska länder vid västra delen av Medelhavet 31 000 f.Kr. eller tidigare. Det finns emellertid inga kända bevis för det. De äldsta bevisen som kan bekräfta att uppfinningen att tillverka harpuner nådde västeuropeiska länder som Portugal, Spanien, Italien och Frankrike är från 20 000-10 000 f.Kr. I södra Frankrike vid Medelhavet finns målningar i grottor från 14 000 f.Kr. som visar på att de använde harpuner för att jaga sälar. Sälar hade dock jagats och ätits av människor på jorden sedan minst 98 000 f.Kr. För 100 000 år sedan jagades sälar istället med spjut och inte med harpuner. Nät och fisknät tros uppfanns 27 000-20 000 f.Kr. på en del platser i världen. I sydvästra Frankrike har man hittat fragment av rep från 15 000 f.Kr. som kunde användas till fisknät. Detsamma gäller de repen man hittat i Egypten från 4 000-3 500 f.Kr. Världens äldsta fisknät som verkligen var ett fisknät hittades i Antrea som låg i Finland 1913 e.Kr. Det var från 8 300 f.Kr. och mellanstenåldern. Antrea är idag känt som Kamennogorsk och ligger i Ryssland nära gränsen till sydöstra Finland. På svenska är Antrea känd som Sankt Andree, men på finska som Antrea. Fiske med krokar praktiserades första gången i Japan 20 770-20 380 f.Kr. Fiskkrokar användes också i regioner i sydöstra Asien och västra Stilla havet under de efterföljande tusentals åren. En del forskare hävdade 2011 och 2014 att fiskkrokarna man hittat i Jerimalaigrottan i Östtimor var från 40 000 f.Kr. De ansågs vara världens äldsta bevis för att människor praktiserade djuphavsfiske med hjälp av fiskkrokar. Sedan 2016 är uppfattningen att fiskkrokarna i Jerimalaigrottan är från ca 21 000-14 000 f.Kr. Fynd av fiskkrokar på Papua Nya Guinea från ca 18 000-16 000 f.Kr. har också påträffats. Fiskkrokarna i Östtimor ansågs vara yngre än de i Japan, enligt forskare 2016. Därmed flyttades världens äldsta bevis för djuphavsfiske fram med 20 000 år från 40 000 f.Kr. till omkring 20 000 f.Kr. eller de efterföljande årtusendena. Perioden 6 000-2 000 f.Kr. anses som det stora genombrottet för fisket världen över med fiskkrokar och fisknät. De regioner som ännu inte hade haft kunskap om hur de kunde fånga fisk fick nu den kunskapen. Neolitikum banade vägen för ett större intag av fisk, även om människor hellre föredrog kött eller jordbruksprodukter. Vid 3 000 f.Kr. började fisknät dyka upp på egyptiska gravmålningar. Fisknät nämndes även senare i den antika grekiska litteraturen. Vilt ris har plockats i Kina sedan 11 500-6 200 f.Kr. Äldsta kinesiska risfältet gjort av människan är daterat till 4 330 f.Kr. Under monsuner spolades fiskar, i form av karpar, in i kinesiska dammar och på de våta risfälten. I Kina ledde det till idén att de aktivt kunde börja odla karpar i dammar efter 4 330 f.Kr., men innan första årtusendet f.Kr. Först som dekoration, men sedan också som mat till människor. Fördelen med karparna var att de ansågs som goda. De förökade sig och växte också snabbt. De vuxna karparna åt inte upp sina ungar. Karparna blev bra föda för den mänskliga befolkningen. Kinesen Fan Li (f. 517 f.Kr) var den första människan som skrev om fiskodlingar i Kina. Vid omkring år 1 e.Kr. hade odlingar av karpar i dammar spridits till romarriket i södra och centrala Europa. Det var ungefär 250 år efter fisk såldes på en marknad vid den grekiska insjön Kopais. De fiskarna var dock vilda och fiskades upp från sjön. Det gällde även fiskarna som fiskades upp längs de grekiska kusterna och i den grekiska övärlden. Parallellt fiskades det också fisk i tusentals år f.Kr. i Nilen i Egypten, vars flod var full av fisk. Spridandet av fisket hade en annan sida också än som ren matprodukt. Det innebar att en del människor som var jägare-samlare och nomader kunde bli halvnomader eller mer bofasta på ett ställe ifall de ville, t.ex. i Wales 31 000 f.Kr. eller i Blekinge 7 200 f.Kr. De människor som valde att gå från att vara nomader till att bli halvnomader kunde också få förändrade sociala strukturer. Detsamma gällde det de människor som fortsatte att vara jägare-samlare, men som valde att bli halvnomader eller bofasta, men ej fiskare. De kunde också få förändrade sociala strukturer. Hos en del mänskliga grupper ledde det till att under mellanstenåldern hade utvecklat hierarkiska strukturer, slaveri och komplexa social strukturer med hövdingskap. Kort tidslinje, fiske och skaldjur: - 798 000+ f.Kr., England, etc - människor tros bl.a. åt skaldjur som krabbor, men bevis saknas. - 298 000 f.Kr., södra Frankrike, äldsta beviset för att människor åt skaldjur. - 88 000 f.Kr., Demokratiska republiken Kongo, harpuner för att döda fiskar. Äldsta beviset för att människor åt fiskar. - 38 000 f.Kr., Kina, aktivt fiske, troligen med harpuner. - 31 000 f.Kr., Wales, fisk åts, hade förmodligen fångats med harpuner. - 27 000-20 000 f.Kr., nät och fisknät tros uppfanns, användes sporadiskt. - 20 770-20 380 f.Kr., Japan, fiskekrokar. - senast 20 000-10 000 f.Kr., bl.a. Portugal, Spanien, Italien och Frankrike, bekräftat att harpuner fanns i västra delen av Västeuropa även om de troligen fanns redan 31 000 f.Kr. - 8 300 f.Kr., Ryssland, äldsta fyndet av fisknät, fisknät användes mer aktivt. - 6 000-2 000 f.Kr. fiskets stora genombrott världen över. - efter 4 330 f.Kr. men innan 1 000 f.Kr., Kina, fiskodlingar. - omkring år 1 e.Kr., Europa, fiskodlingar. Projektilvapen som harpunen förekom även bland neandertalarna, men användes sällan eller aldrig som kastvapen. Neandertalarna föredrog istället att jaga stora viltdjur genom att överfalla dem och stöta spjut i deras kroppar än att kasta projektilvapen på dem från avstånd. Summering, fisket och skaldjur: Fisket och ätandet av skaldjur genomgick tre stora faser före 2000 f.Kr. Fas ett sträckte sig från 298 000 f.Kr. till 88 000 f.Kr. Under denna period finns det bevis för att människor åt skaldjur men inte fisk. Den tros dock ha startat för över 800 000 år sedan, men bevis saknas. Fas två pågick 88 000-6 000 f.Kr. Under denna fas uppfanns flera redskap som harpunen, fiskekrokar och fisknät för att kunna fånga fisk. Successivt började en del människor äta mer fisk under fas två i en del områden och i andra områden inte alls. Huvudfödan var i de båda fallen i fas två kött från landbaserade djur eller i en del fall en mer växtbaserad diet. Fas tre pågick 6 000-2 000 f.Kr. Under den fasen fick fisket sitt stora genombrott på jorden. 9.2 Smycken - 80 000 f.Kr. 2007 hittade arkeologer 47 snäckskal från 80 000 f.Kr. i en grotta i Taforalt i nordöstra Marocko. Många av dem var perforerade snäckskal. Några av dem var färgade med röd ockra. Hålen i snäckskalen gjordes av människor. De perforerade snäckskalen i Taforalt är världens äldsta kända smycken och personliga prydnader. De perforerade snäckskalen kunde användas till halsband, armband, osv. De bekräftar att människor redan för 82 000 år sedan kunde uppleva saker ur en estetisk synvinkel. Det oavsett ifall de bearbetade snäckskalen i Taforalt användes i religiösa syften, seder, dekorativt, visade någon form av makt eller bara för att människorna ville ha på sig dem för att se snygga ut. Dessa snäckskal bevisar att människor redan då funderade på andra saker som inte nödvändigtvis var förknippade med ren överlevnad som mat, tillfälliga boenden, värme från eld, undvika farliga rovdjur, osv. För arkeologer och historiker som studerar äldre kulturer, samhällen eller forntida människor är det intressant att studera fynd av smycken. Det kan vara smycken som halsband, armband, örhängen, ringar, broscher, etc i alla möjliga material. De kan vara gjorda av allt från växter, snäckskal, koraller, bärnsten till metaller. Smycken är intressanta ur historiska perspektiv eftersom de kunde användas till inom en rad olika områden bland olika kulturer. Smyckena ger flera insikter hur gamla kulturer fungerade. Ett utmärkande drag för många smycken historiskt är att de kan variera i form och material mellan kulturer, men att de ofta är extremt långlivade. I Europa har de vanligaste formerna av smycken som halsband, armband, etc kvarstått sedan antiken fram till idag. Armbandsur är ett undantag. De uppstod på 1800-talet för att titta på den tiden och utvecklades till att både titta på tiden och vara ett snyggt tillägg på kroppen. Sedan iphone kom tittar många människor i sin iphone när de ska se vad klockan är. För många av dem fungerar deras armbandsur mer eller mindre som snygga accessoarer och smycken sedan iphone kom. 9.2.1 Smycken och språk Efter mat och färgämnen tros smycken i form av t.ex. perforerade snäckskal, etc varit bland de äldsta sakerna som människor bytt med varandra. De är en av världens äldsta handelsvaror. En del forskare hävdar att handeln med varor som snäckskal och andra tidiga material som kunde göras till smycken är lika gamla som språken på jorden. Dessa forskare hävdar att de äldsta språken utvecklades ur denna handel. Handeln med enkla smycken gav grupper av människor något att tala om när de mötte andra grupper av människor, enligt dessa forskare. Handeln med smycken var orsaken till varför moderna språk utvecklades enligt dessa forskare. Beroende på när man tror språk uppstod ger det ungefär en ålder på över 100 000 år för världens första smycken ifall man tror att de kom ungefär samtidigt som det moderna språket i Afrika. 60 000-350 000 år för de moderna språket enligt en del andra forskare. 600 000, 1,8 miljoner eller 2,3 miljoner inräknade enkla språkliknande system. Dock är värdens äldsta hittade smycken som tidigare nämndes 82 000 år gamla, vilket å andra sidan stämmer tidsmässigt med de forskare som hävdar att det moderna språket utvecklades första gången för 60 000-100 000 år sedan. Det går heller inte att utesluta att det fanns smycken för över 100 000 år sedan även om de inte hittats, vilket då stämmer tidsmässigt med forskare som hävdar att det moderna språket utvecklades första gången för över 100 000 år sedan. Det resonemanget med smycken för över 100 000 år sedan som inte hittats och språk övergår då dock till sannolika spekulationer och bygger inte på faktiska hittade bevis. Förespråkarna för den gemensamma smycke- och språkteorin menar att homo sapiens är det enda djuret på jorden som har ett modernt språk och en komplex handel med byte av varor. Enligt en del amerikanska förespråkare byggde den tidigaste handeln på jorden med smycken mellan homo sapiens på att två parter kom överens om bytet av varorna och vad de ansåg de var värda. Tex. att ett ovanligt snäckskal var lika mycket värt som ett par vanliga snäckskal eller att ett vitt snäckskal kunde bytas mot ett svart snäckskal, osv. Handeln byggde på att båda parterna genomförde själva bytet frivilligt eller under tvång och hot från den ena parten. Det byggde inte att på att de möttes och att den ena behöll sina varor och tog den andras varor och stack. Då var det ingen handel. Då var det rån. Handeln med smycken kunde genomföras även utan språk. De gångerna handeln skedde frivilligt underlättade dock språket. Det gjorde att parterna kunde förhandla fram ett avtal och ett rimligt pris som båda parter var nöjda med, enligt en del amerikanska forskare. De menar därför att det inte är någon slump att handeln med smycken är lika gamla som det moderna språket för över 100 000 år sedan på jorden. Det finns flera saker som talar mot detta. En var den enkla handeln med varor som mat och ockra. Människor i band bytte mat och ockra betydligt längre tillbaka i tiden än smycken. Med smycke- och språkteorin borde dessa band utvecklat ett modernt språk när de bytte mat och ockra med andra band. Varorna gav dem något att samtala med och komma överens om. Det finns emellertid inget som tyder på att dessa varor var något som gjorde att de började tala och utveckla ett modernt språk. Det var fullt möjligt för dem att kunna genomföra handeln och få fram ett rimligt pris med huvudskakningar eller gester med händerna för att illustrera vad de ansåg sina varor och den andra partens varor var värda. Enklaste sättet för att byta varorna utan språk var att två band lade sina varor mellan sig. Därefter pekade en eller flera människor från ena bandet på sina varor och sedan på det andra bandets varor som de ville byta med. Det ena bandet kunde också ta några av sina varor och några av det andra bandets varor och lägga det vid sidan av för att illustrera att det var de varorna de ville skulle bytas. Företrädare för det andra bandet kunde då svara med a) att göra huvudrörelser, t.ex nickade vågrät eller rörde huvudena i lodrätt rörelser eller b) använd fötterna, benen eller händerna i gester som illustrerade att den andra förstod att det var ett ja eller ett nej. Vid ett nej kunde det första eller andra bandets företrädare peka eller lägga fram varor i en ny omgång. Det andra bandet kunde därefter illustrera ifall de accepterade det förslaget eller inte, osv. Efter en eller många rundor kunde de komma överens och byta varor eller avslutade handeln utan att varor byttes. Detta kunde kompletteras med enkla språkliknande system för att illustrera ytterligare vad de ville med ljud. Som tidigare nämndes har det funnits enkla språkliknande system i 600 000, 1,8 miljoner eller 2,3 miljoner år på jorden. Det innebär inte att handeln funnits i 600 000 till 2,3 miljoner år. Däremot finns det bevis för att handel funnits längre tillbaka i tiden än moderna språk och 100 000 år. Det är betydligt längre tillbaka i tiden än den första handeln med smycken. Det finns bevis för att det förekom långdistanshandel med andra varor än smycken längre tillbaka än för 100 000 år sedan. Dessa andra varor kunde transporteras över långa sträckor och bytas mot andra varor. Det kunde vara varor som fanns i ett område men inte i ett annat eller varor som var sällsynta i ett område och inte alls fanns i ett annat. Den långdistanshandeln kunde genomföras utan ett modernt språk. De forskare som förkastar teorin om handeln med smycken och utvecklande av språk menar därför att att det inte finns något som tyder på att handeln med smycken var den utlösande faktorn för att det moderna språket började talas. I alla fall bidrog det inte till att det moderna språket utvecklades på grund av handel som företrädarna hävdar, enligt dessa forskare. För att kunna acceptera smycke- och språkteorin måste man kunna vara beredd att förklara varför det det moderna språket inte utvecklades ännu tidigare i samband med bytet av andra varor som t.ex. mat. Varor som varor. Menar man å andra sidan att det moderna språket också utvecklades med handeln av mat, etc innan handeln med smycken måste man kunna lägga fram argument för att det moderna språket utvecklades av andra människor än homo sapiens. Inom forskarvärlden i detta ämne är nästan alla överens om att det moderna språket började talas av homo sapiens eller enligt en del forskare av homo sapiens eller hennes närmaste förfäder. Enda undantaget är de forskare som tror att homo erectus talade en form av ett modern språk i Indonesien för 800 000 år sedan. 9.3 Pilspetsar 62 000 f.Kr., kastträ 28 000 f.Kr. och pilbågar 8 000 f.Kr. I Sydafrika 62 000 f.Kr. använde människor tillverkade stenar formade som pilspetsar. De användes som projektiler och är världens äldsta pilspetsar. Det är inte känt huruvida de användes tillsammans med pilbågar eller inte. 28 000 f.Kr. uppstod kastträt i världen. Det är också känt som spjutslungare och atlatl. Det var en kort stav som användes för att slunga iväg ett spjut, en harpun eller en pil för att få större kraft. Det användes till en början i Europa, vilket fynd i Frankrike från 19 000-15 000 f.Kr. visar. Kastträ användes senare också bl.a. i Nya Guinea, Australien, Nord- och Sydamerika bland ursprungsinvånarna och hos inuiter på norra halvklotet. Pilar kunde kastas iväg över 100 meter med hjälp av ett kastträ, men ansågs vara mer exakt på avstånd under 20 meter. En del forskare tror att användandet av pilbågar tillsammans med pilar uppstod 62 000 f.Kr. i Sydafrika med andra forskare hävdar den traditionen uppstod 28 000-23 000 f.Kr. I Kenya har man hittat pilar först från 8 000 f.Kr. Det är inte känt huruvida de användes till pilbågar. De kan ha använts till kastträ. Äldsta indikationen för att pilar verkligen användes till pilbågar finns hos de pilar från norra Tyskland som var från 9 000-7 000 f.Kr. Generellt brukar forskare därför säga att pilbågar med pilar började användas första gången omkring 8 000 f.Kr, även om de eventuellt kan ha använts redan 62 000 f.Kr. Världens två äldsta fysiskt hittade pilbågar är däremot från 6 000 f.Kr. De hittades i Danmark på 1940-talet e.Kr. Även pilbågar från 5 400-5 200 f.Kr. har hittats i Spanien under årens lopp. Även bågfynd från mellanstenåldern har hittats i England och Sverige. Alla fynden bekräftar att pilbågar användes från norr till söder i Västeuropa under mellanstenåldern. 3 000 f.Kr. började bågskytte med pilbågar och pilar användas i Egypten. Till Nordamerika kom pilbågar 2 500 f.Kr. via Berings sund. Det finns emellertid de forskare som hävdar att pilbågar började användas i Amerika redan 4 000 f.Kr. 9.4 Räkna, före 48 000 f.Kr. Det tros att mänsklighetens förmåga att kunna räkna uppstod någon gång mellan 428 000 f.Kr. efter fynd i Indonesien och före 58 000 f.Kr. efter hittade fynd av neandertalare i västra Frankrike. Fynden i Frankrike tros bekräftade att en del neandertalare kunde räkna vid den tiden. Det bekräftas av andra hittade fynd på räkning från neandertalare på Krim från 38 000 f.Kr. I alla fall tror många av dagens forskare att en del människor kunde räkna före 48 000 f.Kr. En annan grupp nutida forskare hävdar att det mänskliga räknandet uppstod i samband med eller strax efter det moderna språkets uppkomst 348 000-148 000 f.Kr., 98 000 f.Kr. eller tidigare, 98 000-58 000 f.Kr. eller 68 000-58 000 f.Kr. beroende på när man tror det moderna språket uppstod. Tre av de fyra tidsintervallerna är inom 348 000-58 000 f.Kr. inom den första gruppens zon att räknandet uppstod efter 428 000 f.Kr. i Indonesien men före 58 000 f.Kr. i Frankrike. En tredje grupp bestående av ett antal färre antal nutida forskare tror att människors räknande uppstod i samband med eller strax efter det mänskliga språkets uppkomst, vilket i sådant fall innebär att människorna kunde räkna för omkring 600 000, 800 000, 1,8 miljoner eller 2,3 miljoner år sedan. Själva räkningen tros möjligen uppkom i språket efter att mänskligheten behövde hålla reda på flera föremål eller saker. I större band med fler ägodelar blev behovet större att kunna räkna. Exempelvis a) hur många vapen de behövde för att kunna försvara bandet mot andra band eller farliga djur, b) hur många djur de behövde döda eller hur många frukter, bär eller större växter de behövde plocka för att förse gruppen med mat. Oavsett när man tror att kunskapen om räknandet uppstod är dagens forskare överens om att en del homo sapiens sapiens kunde räkna för 42 000 år sedan, vilket bekräftas efter hittade fynd i Sydafrika från 40 000 f.Kr. Det bekräftas också av fynd gjorda av homo sapiens sapiens i Tjeckien 28 000 f.Kr. och i Demokratiska republiken Kongo 18 000 f.Kr. Med tiden gick vissa samhällen bortom räkenskaperna som i Mesopotamien på 3 000-talet f.Kr. i samband med att städer uppstod där. Städerna skapade ett ännu större behov av siffror för att hålla reda på resurser och människor. 3 500 f.Kr. började mesopotamier använda små lerpoletter som hjälp för att räkna. Se också Skara Brae på yngre stenåldern och dess tärningar från 3 100-2 400 f.Kr. Det anses att de flesta vuxna människorna på jorden, oavsett ifall de kan räkna eller inte, kan identifiera och lokalisera upp till fyra saker samtidigt utan att behöva räkna. Exempelvis att kunna se att det finns fyra kossor på ängen utan att behöva räkna dem. Men finns det fem kossor eller fler behöver den kan räkna också räkna kossorna. Den som inte kan räkna uppfattar istället att det är många eller flera kossor. Precis som det är för människor som kan räkna, men som inte kan avgöra hur många sandkorn som det finns på en sandstrand eller antalet träd i en skog. För de blir det istället många sandkorn på stranden och många träd i skogen. Däremot kan en person som inte kan räkna skilja på få och många, men inte i detaljer över antalet saker över fyra. En person som inte kan räkna förstår att det finns fler kossor på ena ängen med tjugo kossor än på den andra ängen med tio kossor. Precis som det är för en som kan räkna som förstår att det finns fler träd i en stor skog än i en liten skogsdunge utan att behöva räkna alla träden. Däremot kan inte den som inte kan räkna skilja antalet kossor ifall det finns tjugoen kossor på ena ängen och tjugo kossor på andra ängen. Då uppfattar personen istället att det är många eller flera kossor på de två ängarna. Personen kan inte avgöra vilken äng som har flest kossor. Precis som en som kan räkna som ser två ungefär lika stora skogsdungar nära varandra, men som inte kan se och avgöra vilken av skogsdungarna som har flest träd. 10. Storbritannien 58 000-10 000 f.Kr. 10.1 Andra vågen av neandertalare till Storbritannien - 58 000 f.Kr. Istidsperioden Mellan Devensian pågick från 60 000 f.Kr. ända fram till 23 000 f.Kr. Under de första 20 000 åren av Mellan Devensian, dvs. under perioden 60 000-40 000 f.Kr., bestod Skottland och övriga Storbritannien av mycket gräsmark där bl.a. jättehjortar, hästar, noshörningar och mammutar betade. Det var behagligt varmt för mänskligt boende. En andra våg av neandertalare vandrade in i Storbritannien 58 000 f.Kr. Första vågen inträffade 228 000 f.Kr. I Storbritannien stannade den andra vågen neandertalare fram till 38 000 f.Kr. innan de dog ut. 40 000-38 000 f.Kr. var klimatet behagligt varmt i Skottland. Förutsättningarna fanns för att neandertalarna även kunde bo i Skottland innan 38 000 f.Kr. Den allmänna vedertagna teorin bland forskare är dock att neandertalarna aldrig någonsin bodde i Skottland. 10.2 Första vågen av moderna människor - 42 200–39 500 f.Kr.
Äldsta fynden från den moderna människan i Västeuropa är daterade till 43 000-41 000 f.Kr. och finns i södra Italien. Till Storbritannien och Devon anlände den moderna människan senast 42 200-39 500 f.Kr. De hade vandrat upp till Västeuropa från nordöstra Afrika via bland annat Turkiet. Orsaken till denna tidsdatering för Storbritannien är baserad på det fynd som gjordes i Devon i sydvästra England. I Devon 1927 hittade Torquay Natural History Society fragment av en förhistorisk överkäke från en homo sapiens i grottsystemet Kent's Cavern, på engelska Kents Cavern. 1989 daterades fragmentet till 34 400-32 700 f.Kr. men ändrades 2011 till 42 200-39 500 f.Kr. Fragmentet finns idag i Torquay Museum i Torquay. Cromagnonmänniskorna är ett namn som ibland används för de första moderna människorna i Europa från homo sapiens sapiens under perioden 43 000 f.Kr. fram till 10 000 f.Kr., inte minst under perioden 43 000-22 000 f.Kr. Fynd av cromagnonmänniskorna under perioden 43 000-22 000 f.Kr. har hittats i Italien, Storbritannien, Frankrike, Tjeckien, Rumänien, osv. Vetenskapen i den engelskspråkiga världen föredrar emellertid att kalla dessa människor för European early modern humans, förkortat EEMH. Generellt brukar årtalet 40 000 f.Kr. anses vara starten för senpaleolitikum i Storbritannien, på engelska Upper Palaeolithic. Senpaleolitikum pågick i Skottland fram till 10 000 f.Kr. Årtalet 40 000 f.Kr. är då forskarna anser att den moderna människan senast började befolka Storbritannien även om det kunde ha skett redan 42 200 f.Kr. men inte senare än 39 500 f.Kr. Detta var då den första vågen av den moderna människan homo sapiens sapiens anlände till Storbritannien. Tidigare hade Storbritannien bebotts av förhistoriska människor eller människor, men aldrig någonsin av homo sapiens sapiens. I 1500-4200 år under perioden 42 200/39 500 f.Kr. till omkring 38 000 f.Kr. levde neandertalarna och homo sapiens sapiens sida vid sida i Storbritannien innan neandertalarna försvann från Storbritannien 38 000 f.Kr. Enligt en teori från 2011-2014 av forskarna stannade neandertalarna i Wales och i England söder om Manchester till ungefär senast 38 000 f.Kr. innan de dog ut vid denna tid i hela Eurasien. Teorin anses för närvarande vara den mest korrekta teorin om när neandertalarna dog ut. Mer exakt dog de ut i Storbritannien och hela Eurasien någon gång 39 000-37 000 f.Kr. enligt teorin från 2011-2014. Årtalet 38 000 f.Kr. brukar emellertid nämnas rent generellt eftersom det ligger i mitten av denna tidsperiod 39 000-37 000 f.Kr. Innan hade neandertalarna bott i Storbritannien i max 58 000-70 000 år inräknat perioderna 228 000-190 000/178 000 f.Kr. och 58 000-38 000 f.Kr. Enligt en annan men äldre teori som var rådande på bl.a. 1990-talet och i början på 2000-talet innan år 2011 stannade neandertalarna i Storbritannien och delar av Eurasien till 31 000 f.Kr. Enligt ytterligare en annan äldre teori var de kvar i Storbritannien och på en del spridda platser i Eurasien fram till att de dog ut i hela Eurasien 28 000 f.Kr. Enligt Mathias Currat och Laurent Excoffier schweiziska studie från 2004 har det gått 1 600 generationer av den moderna människan från 43 000 f.Kr. till idag. Enligt dem tog det det moderna människan mindre än 15 000 år eller mindre än 533 generationer för den moderna människan att tränga bort neandertalarna helt från Eurasien 43 000-28 000 f.Kr. Som sagt var, idag anses det att neandertalarna dog ut omkring 38 000 f.Kr. eller mer korrekt 39 000-37 000 f.Kr. Enligt teorin från 2011-2014 tog det bara 2 000-6 000 år för homo sapiens sapiens att tränga bort neandertalarna helt i Europa efter att de anlänt till södra Italien. I perioden räknas från när homo sapiens sapiens nådde Italien 43 000-41 000 f.Kr. fram till 39 000-37 000 f.Kr. då neandertalarna dog ut i hela Europa. I tidsperioden ingår inte åren innan 43 000-41 000 f.Kr. när homo sapiens sapiens trängde in i Grekland och Bulgarien från Turkiet fram till att de nådde södra Italien. De äldsta fynden från den moderna människan i Västeuropa 43 000-41 000 f.Kr. har hittats i södra Italien. Minst 2 000 år men max 6 000 år tog det för homo sapiens sapiens att erövra Europa efter att de kom till södra Italien, med en median på 4 000 år. Det sammanföll i en period när det började bli lite kallare i Europa. Översatt till generationer tog det den moderna människan 71-213 generationer att tränga bort neandertalarna helt från Europa med start från södra Italien, enligt teorin från 2011-2014. Inräknat från när homo sapiens sapiens vandrade in Grekland och Bulgarien från Turkiet tog det däremot ungefär ytterligare minst 13-40 generationer. Ungefär 84-253 generationer tog det för homo sapiens sapiens att erövra hela Europa med start från Grekland och Bulgarien, enligt teorin från 2011-2014. Teorier på 2000-talet e.Kr. gjorde gällande att innan neandertalarna dog ut 38 000 f.Kr. blandade sig några av dem med homo sapiens och fick barn med dem. Desto längre norrut i Europa man kommer desto fler människor är idag ättlingar till både neandertalare och moderna människor enligt de här teorierna. DNA-forskningen stödjer dessa teorier. Människor utanför Afrika har lite neandertalargener i sig eftersom neandertalarna bodde i Eurasien. Under sin levnad bodde neandertalarna emellertid aldrig på Irland, i Skottland, i norra Tyskland, norra Polen, Skandinavien eller Baltikum. Människor i norra Europa måste därför fått i sig sin högre grad neandertalargener i sig från människor som bodde i t.ex. Tyskland. 10.3 Få människor i Europa under äldre stenåldern Under de första 1,5 miljoner åren av äldre stenåldern från 3,3 miljoner f.Kr. till 1,8 miljoner f.Kr. bodde det inga människor i Europa. Under resterande äldre stenåldern från 1,8 miljoner f.Kr. till 1,5 miljoner f.Kr. fram till 10 000 f.Kr. bodde det få människor i Europa. De flesta människorna på jorden bodde vid ekvatorn eller i regioner relativt nära ekvatorn. 38 000-14 000 f.Kr. bodde det i genomsnitt 4 000-6 000 individer i hela Europa samtidigt. 14 000-9 000 f.Kr. hade den siffran stigit till ett genomsnitt på 30 000 människor i hela Europa. 2016 e.Kr. bodde det drygt 741 miljoner människor i Europa. Befolkningstätheten i Europa 38 000-14 000 f.Kr. var i genomsnitt 0,00049 människor/km2. De efterföljande åren under 14 000-9 000 f.Kr. var den 0,00290 människor/km2., vilket kunde jämföras med 72,9 människor/km2 år 2016 e.Kr. Det motsvarade en människa per 2036:e km2 i Europa 38 000-14 000 f.Kr., en människa var 339 km2 under åren 14 000-9 000 f.Kr. och en människa var 0,01373 km2 år 2016 e.Kr. Eftersom människorna ofta var indelade i band under mellanpaleolitikum och senpaleolitikum var det ännu större tomma landytor mellan grupper av människor under dessa två tidsperioder. Exempelvis med band på 30 personer 38 000-14 000 f.Kr. innebar det att det fanns ett band per 61 080:e km2 i genomsnitt i hela Europa. En grupp av människor på 30 personer som levde tillsammans hade 61 080 km2 landyta i genomsnitt innan nästan band. Det är mer än hela Västergötlands, Östergötlands och Smålands ytor tillsammans som år 2018 utgjorde 55 985 km2. Givetvis levde och rörde sig en del band närmare varandra. Därför hade de mindre tomma ytor att röra på sig innan de stötte på andra band, men i genomsnitt hade alla band dessa stora ytor i Europa 38 000-14 000 f.Kr. Även om man mycket grovt halverar de 61 080 km2 som a) obeboeliga områden i Europa på grund av istider under olika perioder, b) beboeliga områden men brist på mat för människor och därför inte lika intressanta för mänsklig närvaro, eller c) områden som av olika anledningar inte invaderades i större grad av de moderna människorna, innebar det ändå ett band per 30 540 km2 under åren 38 000-14 000 f.Kr. Det motsvarade en yta större än hela Småland per band i genomsnitt i Europa 38 000-14 000 f.Kr. De människorna i ett band som var pratsjuka hade ingen att tala med utanför det egna bandet såvida de inte a) levde nära andra band, b) bytte varor med andra band eller c) deltog i större jakter med andra band. Den som gillade att tala fick i först hand göra det med människorna inom den egna gruppen. Det glesbefolkade Europa påverkade bandens talspråk. Nya ord hade svårt att sprida sig ifall det var långt till nästa band. Omvänt kunde nya ord sprida sig snabbt mellan band som levde nära varandra eller som ofta stötte på varandra och utbytte kunskaper, varor, deltog i jakter, etc med varandra. 10.4 Andra vågen av moderna människor 31 000 f.Kr. 10.4.1 Red Lady of Paviland 31 000 f.Kr. Enligt teorier från 2000-talet kom det en andra våg av moderna människor av homo sapiens sapiens till Storbritannien 31 000 f.Kr. Första vågen inträffade 42 200-39 500 f.Kr. när Europa var lite kallare. En tid senare blev det varmare. Vid den andra vågen 31 000 f.Kr. var det behagligt varmt i Storbritannien. Den andra vågen till Storbritannien kom från Kazakstan och södra mellersta Ryssland via Frankrike. Vid undersökningar 1822 e.Kr. hittade man benrester från djur i grottan Paviland Cave, också känd som Goat's Hole Cave. Grottan ligger sydväst om Swansea i södra Wales. Bland fynden hittade man ett ben från en mammut. Det ledde till att man senare samma år beslöt sig för att göra en expedition in i Paviland Cave. Expeditionen in i grottan skedde i slutet av december 1822. Under den hittade man vad som troddes vara ben från elefanter. William Buckland (1784-1856) som var professor i geologi på Oxford universitet kontaktades sedan. Han var också paleontolog under sin levnad. William Buckland anlände till Paviland Cave 18 januari 1823. Han spenderade en vecka vid grottan. Under den veckan hittade han ben från ett skelett som tillhörde en människa. William Buckland trodde inte att det kunde finnas några mänskliga fynd före syndafloden som nämns i bibeln. Han trodde därför att människan han hittade i Paviland Cave levde efter syndafloden. William Buckland drog då slutsatsen att människoskelettet i grottan var relativt ungt historiskt. I närheten av Paviland Cave fanns det konstruktioner kvar i markerna från några walesiska fort som byggdes före romarna invaderade Storbritannien 43 e.Kr. William Buckland antog att skelettet i grottan tillhörde dessa folk som byggde forten. Han daterade därför skelettet till romartiden i Europa, men innan romarnas invasion av Storbritannien. På platsen vid skelettet i grottan hittade William Buckland också ett halsband av snäckskal och smycke från vad han antog var gjord från ett elefantben. Senare visade det sig att elefantbenet kom från en mammut. De dekorativa föremålen gjorde att William Buckland drog slutsatsen att skelettet som han hittat tillhörde en kvinna. De dekorativa föremålen kombinerat med det röda färgämnet som fanns på stora delar av skelettet gjorde att han trodde det var en lokal prostituerad kvinna eller en häxa från det förromerska Britannien. Senare kom forskare fram till att den röda färgen kom från det röda ockra som skelettet låg i. Ockra är besläktade järnföreningar som tillsammans utgör ett förstadium till malm. De finns ofta i jordfärger i gula, röda eller bruna nyanser. Skelettet som William Buckland hittade fick sedan namnet Red Lady of Paviland. Red på grund av det röda skelettet. Vid en utgrävning i Paviland Cave 1912 konstaterade man att fynden som hittats i grottan var från paleolitikum och äldre stenåldern, men man kunde inte datera från vilken tid av paleolitikum. Kol-14-metoden var ännu inte uppfunnen. Den utvecklades först i slutet av 1940-talet. På 1960-talet daterades människoskelettet i Paviland Cave till omkring 16 460 f.Kr. Analyser av skelettet kunde därefter konstatera att det tillhörde en ung man och inte en kvinna. Halsbandet vid mannen hade lagts dit i en ceremoniell begravning av hans anhöriga. 1989 och 1995 daterades mannen till 24 000 f.Kr. Det ändrades 2007 till 27 000 f.Kr. och sedan 2009 till 31 000 f.Kr. Ändringarna av skelettets ålder som gjordes på 1980-talet och senare kan tyckas obetydliga, men för forskarna förändrade det hur de såg på den omgivande miljön och landskapet som Red Lady of Paviland levde i. När skelettet daterades till 24 000 f.Kr. år 1989 och 1995 trodde de att grottan som han var placerad i också låg nära ett istäcke. Forskarna drog på den tiden slutsatsen att vädret utanför grottan måste ha varit som i Sibirien på 1980- och 1990-talen med ungefär max +10 C på sommaren och minst - 20 C på vintern. Det var ungefär det vädret som rådde i södra Wales vid 24 000 f.Kr. Utanför Paviland Cave när Red Lady of Paviland levde 24 000 f.Kr. antog forskarna att det fanns ett tundralandskap. Ändringen av skelettets ålder 2009 till 31 000 f.Kr. tyder på att Red Lady of Paviland istället levde i en varmare period som pågick vid 31 000 f.Kr. När Red Lady of Paviland levde låg dessutom grottan han hittades i 113 km inåt landet i Wales och inte som idag vid kusten vid Bristol Channel. Paviland Cave ligger kvar på samma plats idag, men vid år 31 000 f.Kr. låg närmaste hav 113 km väster om grottan. Det som idag är Bristol Channel och vatten var landbaserad terräng år 31 000 f.Kr. Från Paviland Cave 31 000 f.Kr. var det utsikt över en grässlätt. Istället för att Red Lady of Paviland levde som en ismänniska 24 000 f.Kr. i ett bitande kallt klimat hade han det ganska behagligt och varmt under sin levnad 31 000 f.Kr. Analyser av proteiner från Red Lady of Paviland visade att han levde på en diet som bestod av 15-20 % fisk. Fisken fångades förmodligen med harpuner. Nästan all fisk som åts av människan på jorden 88 000-20 770 f.Kr. fångades med harpuner, undantaget på en del platser där nät och fisknät började användas 27 000-20 000 f.Kr. Resten av Red Lady of Paviland diet på 75-80 % bestod antagligen av kött från mammutar, ullhåriga noshörningar och renar. Fiskdieten och det 113 km långa avståndet från Paviland Cave till kusten och havet i väster 31 000 f.Kr. gör att forskarna tror att Red Lady of Paviland och gruppen av band som han levde i antingen var: a) Halvnomader som rörde sig mellan kusten i väster och grottan 113 km öster inåt land i södra Wales. Vid kusten åt de bl.a. fisk som de förmodligen fångade med harpuner och mer inåt land åt de enbart kött från större landbaserade djur. Fullt möjligt att de rörde sig mellan de två platserna från säsong till säsong. När de befann sig i området vid Paviland Cave dog Lady of Paviland där. Därför begravdes han också i grottan. De kan istället varit: b) Nomader eller halvnomader som levde permanent vid kusten 113 km väster om Paviland Cave. De rörde sig då längs kustlinjen i väster. Vid kusten åt de fisk från havet och kött från större landbaserade djur. När Red Lady of Paviland dog vid kusten i väster transporterade bandet hans kropp till grottan 113 km österut för att begrava honom där. Möjligt i religiöst syfte eller att grottan hade betydelse för bandet som en helig plats eller liknande. Se tidigare avsnitt vad band var för något. Red Lady of Paviland är inte det enda fyndet som visar på att människor varit i Paviland Cave. Under årens lopp har artefakter från fyra tidsepoker innan 9 800 f.Kr. hittats i grottan, inklusive artefakter från neandertalare efter 58 000 f.Kr. men före 38 000 f.Kr. och från homo sapiens 11 000-9 800 f.Kr. Sedan Red Lady of Paviland påträffades år 1823 har man under efterföljande utgrävningar hittat mer än 4 000 föremål från flinta, tänder, ben, nålar och armband. De finns att beskåda i Swansea Museum i Swansea och i National Museum Cardiff i Cardiff i södra Wales. Apropå mammutar som nämndes högre upp. De levde från 5 miljoner år sedan fram till för 3 650 år sedan. De fanns i Afrika, Europa, Asien och Nordamerika. I Europa och södra Sibirien dog många mammutar ut omkring 10 000 f.Kr. Dock fanns det fortfarande kvar en del mammutar i Europa och i både södra och norra Sibirien 8 000 f.Kr. Strax därefter dog de även ut i Europa och i såväl södra Sibirien som kontinentala norra Sibirien. På den nordamerikanska kontinenten dog mammutarna ut 8 000 f.Kr. På St Pauls ö i Alaska försvann mammutarna 3 750 f.Kr. De sista mammutarna på jorden dog ut på Wrangels ö i Norra Ishavet utanför nordöstra Sibiriens fastland 1 650 f.Kr. Det finns en del forskare som hävdar att de dog ut 2 500-2 000 f.Kr. på Wrangels ö. 10.5 År 30 000-23 000 f.Kr. Människor i Storbritannien 30 000-25 000 f.Kr. bodde helst i grottor. Den andra vågen av moderna människor som kom till Storbritannien 31 000 f.Kr. stannade bara i omkring 6 000 år i Storbritannien till åtminstone 25 000 f.Kr, men inte senare än 23 000 f.Kr. Vid 23 000 f.Kr. tog istiden över. Landskapet kyldes ned. Det blev istider och kallt. Det blev tekniskt omöjligt för människor att bo i Storbritannien från 23 000 f.Kr. De fick utvandra till varmare platser i Europa. 10.6. År 23 000-12 000 f.Kr. Istidsperioden 23 000-9 700 f.Kr. kallas för Sen Devensian. En del hävdar den pågick 25 000-9 700 f.Kr. i Storbritannien inklusive perioden strax innan nedisningen. 23 000-13 000 f.Kr. rådde det hel istid. Det var kallt och obeboeligt i Storbritannien. Skottland var täckt av is. Inga människor bodde i Storbritannien 23 000-13 000 f.Kr. 20 000-18 000 f.Kr. täckte isen stora delar eller större delen av de brittiska öarna. Den var då på toppen av sin utbredning. 15 000-12 000 f.Kr. drog isen sig sakta tillbaka, men det var fortfarande omöjligt för människor att bo i Storbritannien 15 000-13 000 f.Kr. 13 000 f.Kr. blev det klimatmässigt möjligt för människor att åter börja befolka Storbritannien. Först i södra Storbritannien och sedan efter att isen drog sig helt tillbaka i norr även i Skottland. I takt med att isen lämnade och försvann bredde ett tundralandskap ut sig över Skottland. De efterföljande årtusendena blev varmare och växtriket mer varierat, undantaget en lite svalare period 10 900-9 700 f.Kr. Omkring 13 000 f.Kr. tror forskarna att de första människorna efter senaste istiden vandrade in till södra Storbritannien från kontinenten för första gången. Först till södra England 13 000-12 500 f.Kr., sedan till Wales 12 500 f.Kr. och därefter till Skottland 12 000 f.Kr. Fynd i Gough's Cave i Somerset från 12 700 f.Kr. bekräftar mänsklig närvaro i södra England strax efter 13 000 f.Kr. Fynd i grottan Cathole Cave nära Cwm long Cairn i Parc le Breos väster om Swansea i södra Wales visar på att människor befann sig i Wales 12 500 f.Kr. I Cathole Cave finns Storbritanniens äldsta grottmålning som är från 12 500 f.Kr. Grottmålningen upptäcktes 2010 e.Kr. Målningen är 15 x 11 cm stor och föreställer en ren. Efter upptäckten 2010 vandaliserades Cathole Cave av andra människor på 2010-talet. Det fick till följd att forskarna var tvungna att installera en metalldörr av galler till grottan för att hindra ytterligare vandalism. Fynd av mänsklig aktivitet i England lite yngre än 12 500 f.Kr. har bl.a hittats i Creswell Crags på gränsen mellan Derbyshire och Nottinghamshire från 10 800 f.Kr. 10.7 Inga bevis Det finns inga bevis för mänsklig närvaro i Skottland innan år 12 000 f.Kr., vare sig av homo sapiens, homo heidelbergensis eller homo antecessor. Det finns heller inga bevis för att den moderna människans nära släkting neandertalarna bodde i Skottland. Neandertalarna är också kända som homo neanderthalensis eller i mer sällsynta fall som homo sapiens subsp. neanderthalensis. Däremot tyder klimatet på att det var möjligt att människor som också levde i England även kunde ha vandrat norrut och levt i Skottland under isfria tider. Det var möjligt redan från över 600 000 år sedan i omgångar fram till för en tid innan för 27 000 år sedan. Det fanns emellertid perioder när människor bodde i England och Wales, men när det på grund av istider var omöjligt för människor att bo i Skottland. Det finns inga fynd av stenverktyg, andra artefakter, människoskallar, människoben, mänskliga fotavtryck, etc. som med säkerhet kan bevisa mänsklig närvaro i Skottland före 12 000 f.Kr. Glaciärer från senast istiden förändrade det skotska landskapet och förstörde eventuella fynd av mänskliga aktiviteter i Skottland före 13 000 f.Kr. Jämför med t.ex. delar av England som inte har varit täkt av is. Där har man hittat fynd som visar på att människor bodde i Happisburgh för över 800 000 år sedan. Det är därför mycket svårare att hitta bevis för att människor bodde i Skottland än i England innan 13 000 f.Kr. Mänsklig närvaro i Skottland innan 12 000 f.Kr. bygger därför på möjliga, rimliga, och logiska teoretiska antaganden. De grundar sig på bevis på klimatet i Storbritannien och på mänsklig närvaro i England och Wales. Säkra fysiska bevis för mänsklig närvaro i Skottland före 12 000 f.Kr. har däremot aldrig påträffats. 10.8 Men handyxan på Orkneyöarna kanske ändrar historien På en strand i St Ola parish på Orkneyöarnas största ö Mainland hittades en handyxa 2011. Yxan hittades av en lokal person som gick en promenad på stranden. Handyxan var från före senaste istiden och från mellanpaleolitikum eller tidigpaleolitikum. Yxans ålder beräknades vara 100 000 till 450 000 år gammal och användes möjligen för att döda den ullhårig mammuten som bl.a. levde där. Var yxan 100 000-230 000 år gammal och från Storbritannien tillverkades och användes den av neandertalarna. Var yxan 230 000-450 000 gammal och från Storbritannien tillverkades och användes den av homo heidelbergensis. Yxan är den äldsta artefakten som någonsin hittats på Orkneyöarna. Stenverktyget är 14 cm på längden. Det är bredare på ena sidan men smalnar sedan av. Det är tydligt att den tillverkats av människor och inte uppstått naturligt i naturen. Bland arkeologer i Skottland var fyndet en otroligt spännande upptäckt. Det fanns emellertid ett stort problem. Det gick inte att bevisa att yxan var från Orkneyöarna eller övriga Skottland. Det fanns inga fler fynd fynd som var äldre än 100 000 år på platsen där den hittades på stranden. Det hade behövts för att bekräfta att yxan var från Orkneyöarna eller andra delar av Skottland. Enligt arkeologer kunde yxan kommit till Orkneyöarna i ballastvattnet på ett fartyg från var som helst i världen. Yxan kunde ha kommit till Orkneyöarna redan samma år 2011 som den hittades eller ändra tillbaka till år 1811. Dock menade arkeologer att eftersom vare sig Orkneyöarna eller Storbritannien var öar när yxan användes var det mer troligt att den var från Skottland än att den inte var det. Orkneyöarna satt ihop med Skottlands fastland och sydöstra Storbritannien satt ihop med den europeiska kontinenten. Förutsättningarna för mänskligt boende i Skottland var inte sämre än någon annanstans i Storbritannien de perioder när Skottland var isfritt. Under isfria perioder med mildare eller varmare klimat var det tekniskt möjligt för människor att vandra från England upp till Skottland. Ifall yxan på Orkneyöarna var tillverkad i Skottland menade arkeologer 2011 att det var mer troligt att den inte var från just Orkneyöarna. De menade att det inte fanns tillräckligt med flinta på Orkneyöarna som kunde producera ett sådant stort stenblock som yxan sedan gjordes ur. Däremot var det fullt möjligt att den gjordes mer söderöver i Skottland av en grupp människor i ett band. I takt med att deras band förflyttade sig norrut kunde den till slut efter ett antal generationer hamna på Orkneyöarna. Yxan kan också ha gjorts mer söderöver, men byttes mellan människor och band innan den till slut hamnade på Orkneyöarna. Det sistnämnda skulle förklara varför yxan var omarbetad efter att den tillverkades första gången. Stämmer det sistnämnda med handeln tyder det på att det levde band från söderöver hela vägen ända upp till Orkneyöarna under samma tid eller under olika tider. Eftersom dessa band var nomader var det relativt enkelt för en yxa att kunna färdas upp till Orkneyöarna med en byteshandel. Tiden på transporten berodde på hur länge den stannade hos varje band, när de stötte på andra band och ifall de behöll yxan eller bytte bort den vid dessa tillfällen. Det sistnämnda med handeln kan också ge indikation på att Skottland var mer befolkat än om den gjorts av ett band söderöver och sedan transporterats av samma band till Orkneyöarna under flera generationer. Kan historiker och arkeologer i framtiden bekräfta att yxan på Orkneyöarna var därifrån eller från övriga Skottland skulle det kraftigt förändra synen och öka förståelsen på den tidiga mänskliga historien i Skottland. Det skulle flytta tillbaka de äldsta mänskliga bevisen i Skottland från 12 000 f.Kr. till 98 000 f.Kr. eller tidigare. Det skulle också bevisa att människor bott i Skottland i minst 100 000-450 000 år tillbaka i tiden. Idag bygger sådant på spekulation eller trolig logik, men vid en säker bevisning skulle det övergå från antagande till bekräftelse. Det skulle också bevisa att Skottland bebotts av andra människor än homo sapiens, t.ex. av neandertalarna eller av homo heidelbergensis. 10.9 Människor till Skottland 12 000 f.Kr. Efter isen från senaste istiden drog sig tillbaka bredde ett tundralandskap ut sig i Skottland. 12 000 f.Kr. invandrade de första moderna människorna till South Lanarkshire och Skottland efter senaste istiden, vilket brukar vara den allmänt utbredda uppfattningen bland historiker. År 2005 hittades flintartefakter från 12 000 f.Kr. på Howburn Farm nära Elsrickle i South Lanarkshire. Platsen ligger nordnordöst om Biggar. Fynden var redskap som moderna människor använde. De är de äldsta bevisen för mänsklig närvaro i Skottland. 12 000 f.Kr. var 1 000 år efter moderna människor kom till England efter senaste istiden och 500 år efter de anlände till Wales. De moderna människorna som kom till Skottland 12 000 f.Kr. var nomader och jägare-samlare. De vandrade in till Skottland från kontinenten via England. Enligt professor Stephen Oppenheimer på Oxford University i England 2006 vandrade de in till Skottland från Spanien via England och Frankrike ca 13 000-12 000 f.Kr. De talade troligen ett förindoeuropeiskt språk som lät ungefär som baskiska i norra Spanien, enligt honom. 75 % av Storbritanniens befolkning 13 000-5 500 f.Kr. var invandrare eller ättlingar till invandrare från norra Spanien, enligt Oppenheimer. Se avsnittet om DNA. Enligt professor Bryan Sykes, även han på Oxford University i England 2006, kom de första människorna i Skottland efter senaste istiden lite varstans, såväl från Spanien som från övriga kontinenten. Oavsett var de moderna människorna kom ifrån lockades de till Skottland 12 000 f.Kr. av ett varmare klimat. Skottland bestod dock på den tiden mest av tundra, inte minst i norra högländerna. 12 000 f.Kr. jagade människor i Skottland främst stora djur som hästar, noshörningar och mammutar som trivdes på tundran. De åt även harar, hyenor, hjortar och renar. Skottland hade den fördelen att vid kusterna förekom och fortfarande förkommer det många klipp- och bergskanter, osv., i vilka människorna kunde jaga de större djuren mot. Antingen dödades de stora instängda djuren av människor direkt eller motades de mot klipp- och bergskanterna och föll ned från klippformationerna mot en säker död. En del forskare har spekulerat ifall det också förekom rituell kannibalism. Dessa forskare har spekulerat ifall människor blev jagade mot klippformationerna, mördade och sedan uppätna i religiöst syfte. Under 1100 år från 12 000 f.Kr. till 10 900 f.Kr. bestod norra Skottland fortfarande av tundra medan i södra Skottland blev björkar och buskar allt vanligare efter hand. Vid den tiden fanns det hästar, renar, mammutar och noshörningar i hela Skottland. 10 900-9 700 f.Kr. började skogen bre ut sig, vilket fick till följd att djurpopulationerna minskade. Stora landbaserade djur som hästar och renar trivdes inte i skogarna. Samtidigt gick hela Storbritannien in i den svalare och torrare perioden Yngre dryas, på engelska Younger Dryas. Yngre dryas varade i 1200 år från 10 900 f.Kr. till 9 700 f.Kr. Årstemperaturen under Yngre dryas var +5 C i Skottland. Människor bodde emellertid kvar i både Skottland och England under Yngre dryas. Fynd av mänsklig aktivitet har hittats på Islay i Inre Hebriderna från 10 800 f.Kr. och 10 000 f.Kr. och i Creswell Crags på gränsen mellan Derbyshire och Nottinghamshire från 10 800 f.Kr. Fram till åtminstone år 1973 var uppfattningen att det inte bodde några människor i Skottland 11 000-9 640 f.Kr. eftersom Skottland var inne i en svalare period. Fynd av mänsklig aktivitet nära Bridgend på centrala delen av det som idag är ön Islay 10 800 f.Kr. och nära Port Askaig 10 000 f.Kr. på nordöstra delen av samma ö bevisar att det inte stämmer. Fynden på Islay visar att Skottland visst var befolkat av jägare-samlare under Yngre dryas. Måhända inte hela Skottland, men i alla fall delar. Platsen nära Port Askaig anses emellertid var mer som ett sommarläger som jägare besökte om somrarna. På vintrarna vistades de på andra platser i Skottland. Fynden nära Bridgend 10 800 f.Kr. och nära Port Askaig 10 000 f.Kr. var från senpaleolitikum och Ahrenburgskulturen. Ahrenburgskulturen var en jägarkultur från slutet av äldre stenåldern. Den fanns främst i norra Tyskland , södra och västra Skandinavien och västra Polen. Ahrenburgskulturen fanns också i södra Doggerland, Belgien och Nederländerna. 10 800 f.Kr. satt södra, östra och nordöstra delen av ön Islay ihop med skotska fastlandet. Det dröjde till 8 000-7 000 f.Kr. innan Islay blev en egen fristående ö. Människor kunde gå landvägen till Islay från exempelvis halvön Kintyre på fastlandet. En del arkeologer tror att skinnbåtar användes i Skottland redan 10 800 f.Kr. och 10 000 f.Kr. på grund av fynden av mänsklig aktivitet nära Bridgend och Port Askaig på det som idag är ön Islay. Fynden på Islay visar inget som stödjer påståendet om skinnbåtar. Förespråkarna för skinnbåtar hävdar emellertid att människor på den här tiden använde skinnbåtar för att ta sig över floder, marskland och vid vikar längs kusten i västra Skottland, inklusive västra och nordvästra Islay. För att ta sig till Islay från fastlandet behövde de däremot inte skinnbåtar. Marskland är land nära havskusten som bildas efter att det delvis eller helt och hållet översvämmas när tidvattnet stiger från lågvatten till högvatten. Processen då vattennivån höjs kallas för flod. Under flod tar havsvattnet med sig sandpartiklar till den före detta grunda strandbottnen. När havsvattnet drar sig tillbaka vid ebb och vattennivån sjunker till lågvatten lämnas sandpartiklar kvar på marsklandet. Med tiden bekläds marsklandet med gräs som håller kvar och sammanbinder sanden. På detta sätt höjs marknivån med de inkomna sandpartiklar som stannar kvar. Efter att markytan blir tillräckligt hög nås den alltmer sällan av vattnet under flod. Marskland är vanligt vid Nederländernas och nordvästra Tysklands kuster. Marsklandet anses som mycket bördigt och bra som betesmark. I norra Tyskland används marskland idag främst för grönsaks- och fruktodlingar. År 2015 hävdade arkeologen Dr Karen Wicks, då verksam i södra England, att de människor som kom till Skottland 10 000 f.Kr. var från norra Europa och länder som Belgien, Nederländerna, norra Tyskland eller södra Skandinavien. Hon baserade emellertid inte sitt påstående på DNA utan på de fynd av hittade brutna pilspetsar och verktyg i Skottland och hur de gjordes som påminde av vad man hittat i andra delar av norra Europa. Delar av Danmark, Skåne och kuster i Norge var isfria redan 13 000 f.Kr. Vid 12 000 f.Kr. flyttade de första människorna efter senaste istiden permanent till Skandinavien. Strax innan hade de bara varit sporadiskt i Skandinavien. Yngre dryas 10 900-9 700 f.Kr. ingick och var sista fasen av Sen Devensian som upphörde 9 700 f.Kr. då istidsperioden Flandrian tog över. Flandrian pågår än idag. 10 000 f.Kr. gick Skottland in i mellanstenåldern. - Klicka här för mellanstenåldern 10 000-4 000 f.Kr. 11. Sammanfattning av perioden 2425 000–6 500 f.Kr.:
Blå bakgrund = inga människor i England eller i Skottland. Ljusgrå bakgrund = människor i England eller i både England och Skottland.
För den som vill se föremål från äldre stenåldern innan senaste istiden rekommenderas att besöka Natural History Museum och British Museum i London. Där finns både ben och stenar från äldre stenåldern. Det finns även föremål på en del museer nära platserna där de hittades. För den som vill resa i människornas fotspår i Storbritannien fram till 10 000 f.Kr. finns det flera platser att besöka. De som anses ha störst betydelse utöver museerna i London är:
Innan 43 000 f.Kr.: - Happisburgh, Norfolk - homo antecessor 800 000+ f.Kr. - Pakefield, Suffolk - mix av homo antecessor och homo heidelbergensis 698 000 f.Kr. - Boxgrove, West Sussex - homo heidelbergensis 498 000 f.Kr. - Clacton-on-Sea, Essex - homo heidelbergensis 418 000 f.Kr. - Clacton-on-Sea, Essex - homo heidelbergensis 398 000 f.Kr. - Swanscombe, Kent - homo heidelbergensis 398 000 f.Kr. - Bontnewydd/Pontnewydd, norra Wales - neandertalare 228 000 f.Kr. Efter 43 000 f.Kr.: - Kents Cavern, Devon - moderna människan 42 200-39 500 f.Kr. - Paviland, södra Wales - moderna människan 31 000 f.Kr. - Gough's Cave, Somerset - moderna människan 12 700 f.Kr. - Cathole Cave, södra Wales - moderna människan 12 500 f.Kr. - Elsrickle, South Lanarkshire, Skottland - moderna människan 12 000 f.Kr. - Creswell Crags, Derbyshire/Nottinghamshire - moderna människan 10 800 f.Kr. - Islay, Argyll and Bute, Skottland - moderna människan 10 800 f.Kr. - Islay, Argyll and Bute, Skottland - moderna människan 10 000 f.Kr. Spekulation efter fynd: - Orkneyöarna - neandertalare eller homo heidelbergensis någon gång 448 000 f.Kr. till 98 000 f.Kr. |