Biografier
​- några kända skottar

Innehåll

1. ​Columba (521-597), kristendomen.
2. Johnnie Armstrong (1480-1530), gränsrånare och Skottl. Robin Hood.
3. Brahan Seer (1600-talet), Skottlands Nostradamus.
4. Anne Forbes (1745-1834), porträttmålare
5. Robert Burns (1759-1796), poet.
6. David Livingstone (1813-1873), missionär och upptäcktsresande i Afrika.
7. Ella Christie (1861-1949), kvinnlig upptäcktsresande.
8. James H. Sutherland (1872-1932), elefantjägare. 
​9. Marie Stopes (1880-1958), familjeplanering och födelsekontroll.
10. ​Helen Duncan (1897-1956), sista skotskan som dömdes för häxeri. 
​
Biografier över några kända skottar. Ett urval. Dock inte kungar, drottningar eller de som i första hand är kända som slottsherrar/damer. Känsliga läsare bör scrolla förbi bilden på James H. Sutherland och elefanten. Biografin om Helen Duncan är halvlångt och motsvarar 23 sidor. Biografin om Robert Burns är extra långt och motsvarar ca 37 sidor. Hans Tam o' Shanter på översta bilden. Även biografin om David Livingstone är extra långt och motsvarar sidor. ​Kommande biografier under 2024-2025:
- Rob Roy MacGregor (1671-1734).
- Alexander Nasmyth (1758-1840).
- Henry Raeburn (1756-1823).
- Glasgow Girls, inkl. Jessie M. King.
- Walter Scott (1771-1832).
- Ett urval av berättare och fältarbetare i Hebriderna på 1900-talet.
​
Scrolla ned och följ personerna kronologiskt.
​© Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. 
​

1. ​Columba (521-597), kristendomen

1800-talets bildtolkning hur Columba försökte omvandla pikterna och deras kung Bridei I till kristendomen på 500-talet. I höger arm håller Columba ett kors.

Den Irlandsfödda abboten Columba (521-597) var den personen som spred kristendomen till västra och norra Skottland, enligt den traditionella historieberättelsen, legenden och myten. Enligt en del moderna historiker spreds kristendomen av ett flertal. Enligt dem var Columba en av flera som var med och spred kristendomen till Skottland. Enligt traditionen och legenden introducerade Columba kristendomen i Dál Riata i väst och norra Piktland i norr. Han omvände den tidigare hedniska befolkningen till kristendomen i dessa två landsdelar av Skottland. I Dál Riata blev de kristna ganska snabbt. Columba var emellertid inte lika framgångsrik i Piktland som i Dál Riata. I norra Piktland blev de också kristna även fast det tog lite längre tid.

Columbas riktiga irländska namn var Colm Cille, men han är idag mest känd som Columba eller Saint Columba. Han föddes i Gartan i Donegal i norra Irland 7 december 521. Columba var barnbarns barnbarn till Niall of the Nine Hostages, på iriska Niall Noígíallach, som var högkung på Irland 368-395 e.Kr. enligt den irländska romersk-katolska prästen Geoffrey Keating (1569-1644) och högkung på Irland 378-405 e.Kr. enligt The Annals of the Kingdom of Ireland som sammanställdes 1632-1636. Irland var på den tiden indelat i mängder med små områden som hade egna kungar. Högkungen stod över övriga kungar.

Enligt legenden kopierade Columba en bok på Irland utan tillstånd, vilket ledde till en blodig strid. För att sona de liv som gick förlorade gick Columba i exil i Saint Ninian’s (360-432) fotspår för att sprida kristendomen till det område som idag är västra och norra Skottland. Columba och hans tolv medhjälpare uppförde ett kloster på ön på Iona 563 e.Kr. i västra Skottland . Det låg i kungariket Dál Riata. Det var INTE det första klostret som byggdes i Skottland. Första klostret som uppfördes i Skottland var Portmahomack piktiska kloster som grundades 550 e.Kr. nordost om Inverness i norra Skottland. Däremot fick klostret på Iona stor betydelse för spridandet av kristendomen i västra och norra Skottland. Hans kloster påverkade också i praktiken hela Skottland i de delar i södra och östra Skottland som inte hade blivit kristna innan Columba anlände till Iona, enligt legenden. Iona fungerade som en bas där Columba etablerade sin verksamhet. Kristna missionärer utbildades på Iona. De sin tur spred kristendomen i stor skala till övriga Skottland.

565 e.Kr. reste Columba till Inverness i norra Skottland. Där bodde pikternas kung Bridei I i Craig Phadrig, väster om dagens moderna Inverness. Bridei I var kung av pikterna 554-584. Columba försökte omvandla den i Columbas tycke hedniska kungen, hans undersåtar och pikterna i norr till kristendomen. I "Life of Saint Columba" skrev den irländska abboten Adamnán (627/628-704) att Columba som i ett mirakel öppnade de stängda och reglerade portarna till Bridei I's borg genom att tala om evangeliet. Efter att portarna öppnades gick Columba in i borgen. Han och Bridei I hade sedan ett givande politiskt och religiöst samtal. Ägde ett möte rum på riktigt mellan Columba och Bridei I, vilket kunde ha varit fallet, gick det nog snarare till att de träffades och samtalades som två normala människor. Sedan hittade efterföljande generationer som Adamnán på lite extra historier om mötet. Det låg ett intresse hos kristna abbotar på 600-talet e.Kr. att få ut sådana påhittade övermänskliga händelser som fallet med portarna. De ville höja upp sin kristendomen och dess status som religion. Det övermänskliga fungerade som en länk mellan människorna och gud.

9 juni 597 e.Kr. dog Columba på Iona. Hans grav är markerad med den sten som han sägs använde som kudde. Columba blev ett helgon efter döden. Hans ben blev därför heliga. Några av Columba’s kvarlevor hölls i the Monymusk Reliquary som tillverkades 750 e.Kr. i trä och metall av munkar på Iona. The Monymusk Reliquary finns idag i the National Museum of Scotland i Edinburgh.

​
Invändningar mot Columba

Enligt en del forskare och historiker på 2010-talet var det en ren och skär mytologi att Columba spred kristendomen till västra och norra Skottland samt till övriga delar av Skottland som inte var kristet. De tyckte att dessa berättelser var rena sagor. De tyckte inte att Columba borde krediterats som den som spred kristendomen till dessa områden av Skottland. Historikerna på 2010-talet menade att Columba var en av många hundratals, ja kanske rentav tusentals, människor som spred det kristna evangeliet till västra och norra Skottland och till övriga delar av Skottland som inte var kristet innan, under och efter Columbas missionerade i Skottland. Dessa människor var präster, munkar, etc. De kritiska historikerna pekade också på klostren på Iona och i Portmahomack. Klostret på Iona uppfördes 13 år efter Portmahomack piktiska kloster i norr. Det senare byggdes av någon annan än av Columba. Uppenbarligen hade i alla fall kristendomen på klosternivå hunnit ända upp till norra Skottland innan de första spadtagen sattes i jorden för att bygga klostret på Iona i västra Skottland. 

En del forskare på 2010-talet invände däremot mot dessa kritiska historiker. De förstnämnda menade att bara därför att norra Skottland fick ett kloster 550 e.Kr. innebar det inte automatiskt att människorna som bodde i norra Skottland var eller blev kristna på 550-talet eller på andra delen av 500-talet. Lokalbefolkningarna kunde ha trott på andra gudar och religioner under mycket lång tid efter att deras land blev kristet officiellt. Sverige var ett lysande exempel senare i historien. I Sverige tog det ett par generationer innan hela befolkningen tydde sig till kristendomen trots att Sverige officiellt hade varit kristet ett tag. Brasilien var ett annat exempel där nyanlända portugisiska kolonisatörer var kristna medan lokalbefolkningen i Amazonas inte tydde sig till kristendomen förrän de blev tvingade eller blev omvända till det.

Historiekritikerna mot Columba svarade då med att kristendomen fanns på plats i norra Skottland 13 år innan klostret uppfördes på Iona i väst, oavsett ifall lokalbefolkningarna i norr var kristna eller inte. När Portmahomack piktiska kloster byggdes 550 e.Kr. befann sig den då 29-årige Columba i sitt eget hemland på Irland. Först 563 e.Kr. anlände han till Skottland och Iona enligt de skriftliga historiska källorna som beskrivit detta. Det står ingenstans att han befann sig i Skottland 550 e.Kr. Såvida inte Columba själv var med och grundade Portmahomack piktiska kloster 550 e.Kr. fanns det uppenbarligen några kristna missionärer som hunnit före honom att sprida det kristna budskapet i norra Skottland i alla fall på klosternivå, enligt Columbas kritiker. Därför kan han inte ensam krediterats för att ha varit den som spred kristendomen till bl.a. västra och norra Skottland enligt dessa kritiska historiker.
​
​

2. Johnnie Armstrong (1480-1530), gränsrånare
 - bandit, folkhjälte eller Skottlands Robin Hood

En del av Henry Hetherington Emersons (1831-1895) målning från 1886 som visar på Johnnie som en romantisk hjälte i en teatralisk miljö. 
Kvinnan som tar farväl av honom är hans oroliga fru Elizabeth Graham.

En av de mest framträdande, betydelsefulla och viktiga familjerna och klanerna i södra Skottland på 1500-talet var familjen och klanen Armstrong. Under lång tid hade de en ganska orolig relation med den skotska monarkin, men med en topp i avrättningen av gränsrånaren Johnnie Armstrong och hans män 1530. Johnnie är kanske den kändaste av alla gränsrånare, border reivers på engelska, som verkade i södra Skottland och norra England från slutet av 1200-talet till början av 1600-talet. En annan känd gränsrånare var Johnnies brors sonson William 'Kinmont Willie' Armstrong (1543-1610).
Här kommer berättelsen om denna Johnnie som en del kallar för Skottlands Robin Hood, medan andra tycker han var en bandit.
 
 
De första åren av Johnnies liv
 
1480 föddes Johnnie Armstrong (1480-1530) i House of Gilnockie Hall i Scottish Borders. Han var också känd som Johnie Armstrong, Johnnie of Gilknockie, Johnny Armstrong, Jonnë Armstrong, John Armestrange och Sir John Armstrong of Gilknockie. Namnet Gilnockie kommer från gäliskans Geal Cnocan som betyder lilla vita kullen. Hans smeknamn var dock a) The Strong, på svenska den starka, b) Black Jock och c) Blak Jok. Smeknamnet The Strong var en förkortning av Armstrong medan smeknamnen Black Jock och Blak Jok kommer från svart hyra om att han eventuellt krävde  skyddspengar på 1500-talet. Han officiella titel var dock Sir John of Gilknockie, son of the Laird of Mangerton.
 
Johnnie var son till Sir Alexander Armstrong (1445-1510), 6th Laird of Mangerton och Maria Sumac (d. 1505). Pappan var också känd som Alexander Armstrong, 6th Laird of Mangerton Castle och Sir Alexander Armstrong. Lord of Mangerton. Enligt en del uppgifter föddes pappan Alexander 1460 och inte 1445. Alexander var i vilket fall son till Thomas Armstrong (1425-1498), 5th Laird of Mangerton. Thomas var också känd som Thomas Armstrong, 5th Lord of Mangerton. Både Alexander och Thomas var klanhövdingar för klanen Armstrong. Mangerton Castle låg i Castleton parish i Scottish Borders. Johnnies föräldrar Alexander och Maria fick sju söner 1479-1491, varav Thomas Armstrong (1479-1548/1549), 7th Laird of Mangerton 1510-1548/1549 var den äldsta sonen och Johnnie den näst äldsta sonen. Thomas var en ett år äldre storebror till Johnnie. 1498 dog farfar Thomas Armstrong och pappa Sir Alexander Armstrong blev klanen Armstrongs nya klanhövding, vilket han var fram till sin död 1510. Efter Alexanders död blev hans äldsta son Thomas Armstrong, 7th Laird of Mangerton ny klanhövding för klanen Armstrong, vilket han var fram till sin död 1548 eller 1549. 
 
 
Vuxna livet
 
Som vuxen livnärde sig Johnnie som en gränsrånare och ledare för ett rövarband på 160 män. Från början av 1500-talet fram till 1530 rånade de människor samt plundrade hus, byar och småstäder i södra Skottland och i norra England som låg längs den laglösa skotsk-engelska gränsen. Enligt en del uppgifter hade han och hans 160 män inte några inkomster från skyddspengar eller påtvingade hyror. Istället kom deras inkomster enbart från rån och plundringar. Andra uppgifter hävdar motsatsen. Enligt de uppgifterna fick Johnnie och hans män in stora inkomster i det som på den tiden kallades för svart hyra, black rent på engelska. Det gick ut på att Johnnie och hans män hotade hela byar, församlingar och till och med hela småstäder, men med löftet att garantera deras säkerhet och inte attackera dem ifall de betalade skyddspengar till Johnnie och hans män. I skyddspengarna, som var en slags informell hyra, ingick det också att Johnnie och hans män skyddade de här byarna och småstäderna mot andra gränsrånare.
 
Johnnies lojalitet låg där makten fanns. Han bytte lojalitet när också makten ändrades. Eftersom Johnnie tillhörde den i södra Skottland mäktiga familjen Armstrong hade han ryggen skyddad lokalt. I början på 1500-talet slog sig Johnnie ned på kyrkans marker i Canonbie parish i östra Dumfries and Galloway. Stället låg relativt nära hans födelseplats. 1518 eller 1520 uppförde han tornhuset Hollows Tower i området på en plats som hette Hollws. Det stavades utan vokal mellan l:et och w:et. Tornhuset finns kvar idag, men heter Gilnockie Tower. Det är inte samma som Gilnocke Castle 500 meter i sydöst. 1523 gifte sig Johnnie med Elizabeth Graham (1490/1495-1600) i Barnsgleish i Dumfries. Hon var också känd som Elizabeth Graham of Montrose. Det sägs att Elizabeth blev 105 år gammal, men huruvida det är sant ska vara osagt. Men det fanns människor på 1500-talet i Skottland som kunde bli 90+ år gamla även om de var i fåtal. Johnnie och Elizabeth fick fem söner som föddes 1523-1530.
 
Många adelsmän i södra Skottland stödde, skyddade, tolererade eller såg mellan fingrarna på gränsrånarna. När de stödde eller skyddade enskilda gränsrånare och deras gäng minskade det chanserna att adelsmännen själva skulle bli plundrade av samma gränsrånare. Samtidigt ökade det adelsmännens makt som kunde utnyttja att ha tillgång till en mindre armé. Robert Maxwell (1493-1546), 5th Lord Maxwell 1513-1546 var inget undantag. Han accepterade indirekt gränsrånarna och engagerade sig för plundringarna när det gynnade honom själv. Under några år på 1520-talet tog han också delvis Johnnie Armstrong under sina vingar. Johnnie och hans män kunde därför operera ganska ostört medvetna om att Robert Maxwell hindrade och såg till att de inte kunde straffas av lagens långa arm. 4 augusti 1525 beviljade Robert Maxwell marker i Eskdale i Dumfries and Galloway till Johnnie.
 
På andra halvan av 1520-talet hade hela klanen Armstrong tillgång till över 3 000 ryttare med tillhörande hästar, varav ett hundratal stod under Johnnie Armstrong. Vid den här tiden var Johnnie Armstrong både en populär och mäktig person i sydligaste Skottland där han bodde. Han var också rik och fruktad. Med tidens gång samlade Johnnie på sig en allt större förmögenhet efter alla hans plundringar och/eller inkomster från skyddspengar vid den skotsk-engelska gränsen. De flesta historikerna anser idag att en stor del av hans förmögenhet både innan 1520-talet och under 1520-talet kom genom vanliga rån och plundringar på den engelska sidan söder om den skotsk-engelska gränsen. Enligt andra nutida historiker betalade alla viktigare småstäder mellan Hollows Tower i östra Dumfries and Galloway och engelska Newcastle upon Tyne i öster svart hyra till Johnnie Armstrong på 1520-talet, dvs. de betalade skyddspengar. Dock inte Newcastle upon Tyne. Med inkomsterna levde Johnnie livet och stoltserade gärna över sin rikedom. Med rikedom kom också makt.
 
Det förekommer en del uppgifter att Johnnies förmögenhet istället uppstod genom att han var en pirat som plundrade spanska handelsskepp som seglade till sydvästra eller västra Skottland. Den officiella versionen är dock att hans förmögenhet uppstod som gränsrånare och inte som sjörövare. Å andra sidan hindrade inte hans rån och plundringar på land att han eventuellt extraknäckte som sjörövare någon gång eller några gånger. Men å andra sidan fanns det säkerligen duktigare och bättre sjöpirater än honom längs Skottlands sydvästra kuster. Dessutom handlar de flesta historierna om Johnnie som gränsrånaren på land och inte sjöpiraten Johnnie, vilket ändå talar för att han mestadels fick in sin förmögenhet genom rån, plundringar eller skyddspengar på land.
 
 
De sista åren
 
1527 tuttade Johnnie eld på Netherby i Cumbria i nordvästra England. Eventuellt med överseende av Robert Maxwell som dömdes av Archibald Douglas (1489-1557) för att kompensera engelsmännen. Archibald var 6th Earl of Angus 1514-1557 och make till Margaret Tudor (1489-1541), drottninggemål av Skottland 1503-1513. Det fick Robert Maxwell att bli mer fientlig gentemot Archibald Douglas. 1528 tände William Dacre (1493-1563) eld och skadade Hollows Tower i Canonbie. Han var 3rd Baron Dacre 1525-1563 och warden för engelska western march 1527-1534. Som ansvarig chef för nordvästra England stod han under de styrande i England. Enligt andra uppgifter var det Sir Christopher Dacre som tuttade eld och skadade Hollows Tower. Han tillhörde också den engelska western marches med säte i Carlisle. Dådet i Canonbie 1528 var en hämnd för det Johnnie gjorde året innan i engelska Netherby. Det förekommer också uppgifter att ordningen skedde i omvänd ordning med William Dacre som först attackerade Hollows Tower 1528 och därefter hämnades Johnnie och klanen Armstrong med att attackera Netherby 1528.
 
Oavsett vilken ordning blandade Gavin Dunbar (1490-1547) sig i och bannlyste Johnnie. Gavin var ärkebiskop av Glasgow 1524/1525-1547 och lordkansler för Skottland 1528-1543. Gavid Dunbar ansåg att Johnnies aktiviteter som gränsrånare fick den centrala myndigheten att se svag ut. Han ansåg också att Johnnies aktiviteter var en förlägenhet för Skottland och ett hinder för Skottlands diplomati med England. Det förekommer också uppgifter att James V (1512-1542) kände att hela klanen Armstrong i söder var ett hot mot hans auktoritet. James V var kung av Skottland 1513-1542.
Johnnies makt och allt större inflytande i söder betraktades som genans för den skotska monarkin. Det sägs att James V till och med blev besatt av den här frågan. Det ryktas också att James V rasade över Johnnies allt större rikedom, men förmodligen var det en skröna som hittades på långt senare efter att båda var döda.

James V var dock trots sin unga ålder känd i hela Skottland för sin korta stubin. Han kände också ett visst tryck från Henry VIII (1491-1546) för att få slut på de räderna som utfördes av skottar söder om den skotsk-engelska gränsen. Henry VIII var kung av England 1509-1547, lord (herre) över Irland 1509-1541 och kung av Irland 1541-1547. De skotska gränsrånarna hotade freden mellan Skottland och England. Dock fanns det också engelska gränsrånare i norra England som rånade och plundrade på båda sidor om gränsen. Problemet hade inte blivit löst ifall bara de skotska gränsrånarna hade upphört med sina verksamheter. Även engelska gränsrånare hade behövt upphöra med sina verksamheter.
 
1529 bestämde sig James V för att göra framsteg i södra Skottland, ta kontroll över laglösheten i söder och straffa gränsrånarna. Enligt andra uppgifter ville James V istället lugna ned gränsrånarna, antingen genom att a) fredligt uppmana dem att sluta att råna och plundra eller b) ta till våld eller hota om våld för att få dem att bli fredliga. James V begav sig därför söderut medan Robert Maxwell och andra sympatisörer rekommenderades att bege sig till Edinburgh Castle. Där fick de sitta i husarrest fram till James V återvände till Edinburgh Castle. Efter kungens senare återkomst släpptes de mot löften att vara lojala med sin kung. På plats i södra Skottland omgav sig James V enligt en del uppgifter av 10 000 män och soldater. Medan James V befann sig i södra Skottland fick han intrycket att Johnnie och hans män var rebeller. Uppgifterna om hur kungen såg på dem nådde också Johnnie. Enligt legenden sägs det att Johnnie sade till sina män att han ville utmana James V på en duell, men något sådant blev aldrig av. 1530 tillfångatogs och hängdes Johnnie av James V själv eller av kungens soldater. Det finns fem versioner om hur det gick till.

Enligt den första versionen, och om man så vill den så kallade officiella versionen, fångades Johnnie och 36 av hans anhängare in i Whithaugh av James V:s män. Tillfångatagandet skedde i början av sommaren 1530. Johnnie och hans anhängare anklagades för att vara skotska förrädare och laglösa banditer. Skotska förrädare var de inte. De hade inte förrått den skotska kronan eller nationen. Tvärtom var Johnnie och hans män ganska lojala skotska patrioter. Johhnie hade dock mördat andra skottar även om han hade struntat i nationaliteterna på sina offer. Däremot var Johnnie och hans män mycket riktigt banditer i egenskapen av rånare, plundrare och mördare. Efter att Johnnie och hans män tillfångatogs lovade James V att Johnnie skulle behandlas väl. Det blev ingen rättegång. Strax senare eller samma dag den 8 juni 1530 hängdes Johnnie och 36 av hans anhängare utanför Caerlanrig chapel i Caerlanrig, Whithaugh i Scottish Borders efter order från James V. Enligt legenden var det James V själv som rykte i repet vid hängningen av Johnnie. Platsen där Johnnie och hans män hängdes på låg vid eller i närheten där de fångades in.
 
Caerlanrig chapel var också känt som Carlinrig/Carlinrigg/Carlenrig chapel. Caerlanrig ligger i Teviothead parish strax sydväst om byn Teviothead i södra Scottish Borders. Caerlanrig chapel finns inte kvar idag, men platsen för det tidigare kapellet ligger på den sydöstra delen av kyrkogården som hör till dagens Teviothead Parish Church. 26 meter nordväst om platsen för Caerlanrig chapel, på andra sidan vägen, ligger själva huvudbyggnaden Teviothead Parish Church. Platsen där Caerlanrig chapel låg ligger även 176 meter sydväst om centrala delen av dagens by Teviothead. Platsen ligger också inom småstaden Hawicks sfär och inom området som tillhör Hawick. Småstaden Hawick, dess bebyggelse och centrala del ligger dock 15,9 km nordöst om dagens Teviothead Parish Church och dåvarande Caerlanrig chapel. Ibland nämns det enligt första versionen att Johnnie och hans män hängdes i Teviothead, men det syftar på området sydsydöst om nuvarande Teviothead Parish Church.
 
Enligt den andra versionen hängdes Johnnie och 50 av hans anhängare efter att de blev lurade att delta i en olaglig jakt. Det medförde att James V hade rätt att hänga dem.
 
Enligt den tredje versionen, den mest kända versionen, skickade James V ett brev till Johnnie och bjöd in honom till en kunglig jaktfest vid Caerlanrig chapel. När festdagen inföll reste Johnnie och en del av hans män norrut från Hollows Tower till Caerlanrig chapel. De var obeväpnade och iklädda fina kläder för att visa sina rikedomar och statusar. Enligt versionen hade James V försäkrat att de skulle vara säkra. De trodde därför att de kunde resa till festligheterna obeväpnade. De antog också att de skulle bli väl mottagna av kungen. Delen av att de var obeväpnade är inte särskilt trolig. I synnerhet inte för gränsrånare som inte drog sig för att bära vapen. Dessutom kunde de själva bli rånade av andra gränsrånare under resvägen ifall de reste obeväpnade.
 
Men medan de red obeväpnade över en dal i Mosspaul på väg till festligheterna blev de tillfångatagna av kungens armé som låg och väntade på dem i ett bakhåll. De hade ingen möjlighet att fly eftersom kungen hade 10 000 män som låg och gömde sig i omgivningarna och spärrade alla flyktvägar. Efter tillfångatagandet fängslades Johnnie och hans män. Ganska snabbt förstod Johnnie att hans liv kunde sluta med en avrättning och att kungen inte var intresserad av att förhandla om saken. För att undgå galgen försökte Johnnie muta James V i hopp om att kungen skulle skona hans liv. Johnnie lovade också att aldrig mer döda en annan skotte. Men James V var inte intresserad och beordrade att avrätta Johnnie och hans män. Som sina sista ord sägs det att Johnnie sa direkt till James V:
" - I am but a fool to seek grace at a graceless face, but had I known you would have taken me this day, I would have lived in the Borders despite King Harry (Henry VIII) and you both."
 
Därefter hängde kungen Johnnie och 24, 36 eller 50+ av hans män i flera träd. Sedan begravdes de i omärkta gravar. James V sa efteråt i ett officiellt uttalande att skälet till att Johnnie hängdes var för att han deltog i deras möte som bättre klädd än kungen, vilket var en offentlig uppvisning och demonstration av respektlöshet gentemot honom. En av Johnnies söner lyckades emellertid fly från Mosspaul innan hängningen. Han tog sin flykt till England där han bosatte sig under ett annat namn. Det var inte ovanligt att gränsrånare flydde när de var i underläge och bytte till helt andra namn. Exempel på kända namn som de kunde byta till var Blackburn och Walker. En del stavade sina namn bakåtvänt för att undvika att bli upptäckta. Enligt den tredje versionen hade Johnnie därför en manlig son som kunde föra hans blodslinje vidare på manssidan fast under ett annat namn.
 
Enligt den fjärde versionen, som är lik den tredje versionen, lockades Johnnie och hans män till Caerlanrig av James V om att kungen skulle förlåta dem för deras tidigare rån och plundringar. I Caerlanrig tillfångatogs och mördades Johnnie och hans män av kungens män. Enligt versionen var Johnnies sista ord i livet till James V:
“ - I am but a fool to seek grace at a graceless face. But had I know, sir, that you would have taken my life this day, I should have lived on the Borders in spite of King Harry and you both, for I know King Harry would down-weigh my best horse with gold to know that I were condemned to die this day”.
 
Enligt den femte versionen blev Johnnie lurad av James V till ett möte i småstaden Hawick i Scottish Borders. Hawick ligger 15,9 km nordöst om dagens Teviothead Parish Church och dåvarande Caerlanrig chapel. I Hawick fångade kungens män in Johnnie som sedan hängdes av James V på plats. Den femte versionen är förmodligen en missuppfattning mellan centrala småstaden Hawick å ena sidan och dess område utanför på landsbygden å andra sidan. Det senare tillhör visserligen Hawick, men ligger inte i Hawicks stadsliknande bebyggelse i centrala Hawick. Oavsett version står det i de officiella registren från den tiden att Johnnie förklarades som skyldig för vanlig stöld, etc., vilket talar mest för att den första officiella versionen ligger närmast sanningen. Den tredje kändaste versionen är antagligen en påhittad historia för att höja upp Johnnie som person som en hjälte som dog utan vapen eftersom han togs obeväpnad i den versionen. 
Avrättningen av Johnnie var speciellt obehaglig för Robert Maxwell som delvis beskyddade honom. Men för Robert Maxwells relation med James V var den bra eftersom de två återförenades efter hängningen.
 
Valet av plats där Johnnie hängdes i Caerlanrig/Teviothead kan ge en indikation på att James V inte såg Johnnie som en betydelsefull person trots att det förekommer en del uppgifter som hävdar att James V kände att klanen Armstrong var ett hot mot hans auktoritet. Johnnie var eventuellt mer en fläck på väggen för kungen. Visst var klanen en krigsklan med stor militär kapacitet i söder, men de hotade inte på något vis den skotska kungens säkerhet längre uppe i norr även om de hade haft en orolig relation med den skotska monarkin. Dessutom hade klanen Armstrong inga ambitioner att störta kungen och själva tillsätta en av sina män på den skotska tronen. En del betydelsefulla skottar som var uttalat fiender till skotska kungar togs ibland antingen till stora skotska slott och avrättades där eller togs till Edinburgh Castle. Var kungarna riktigt arg på dem kunde de också torteras i dagar innan avrättningarna eller få svälta i fängelsehålor innan de mördades. Mer oviktiga skottar avrättades ibland i samma område där de fångades in. Johhnie avrättades också i samma område där han tillfångatogs. Platsen av avrättningen tyder mer på att kungens män eller kungen själv ville ha det överstökat och gå vidare.
 
Johnnie blev femtio år gammal. Det förekom en del uppgifter på 2010-talet att han var klanhövding för klanen Armstrong på 1500-talet och att han dessutom var klanen Armstrongs sista klanhövding. Men de uppgifterna stämmer inte. Johnnie var aldrig klanhövding för någon klan. Klanen Armstrong hade tio klanhövdingar 1020-1610. Alla från minst 1378 titulerade sig Laird of Mangerton. Enligt en del andra uppgifter alla tio utom den första på 1000-talet. När Johnnie dog 1530 var hans storebror Thomas Armstrong, 7th Laird of Mangerton klanhövding för klanen Armstrong. Klanen Armstrongs sista klanhövding var för övrigt Alexander Armstrong (d. 1610), 10th Laird of Mangerton och klanhövding för klanen Armstrong 1583-1610. Han var också känd som Archibald Armstrong of Mangerton.

 
Eftermäle
 
Efter att Johnnies hängdes 1530 väckte hans död ilska bland i stort sett alla gränsfamiljer som sysslade med rån längs den skotsk-engelska gränsen. Åtminstone hos de större betydelsefulla rånarfamiljerna. Visserligen stred de emellanåt mot andra gränsfamiljer och rånare, men utåt stod de förenade mot yttre fiender. Istället för att såg att de blev av med en konkurrent förstod de att de själva kunde bli mördade härnäst av de skotska eller engelska kungarnas arméer. De såg James V:s handling därför som lömsk och orättvis. I synnerhet orättvis enligt den tredje versionen om Johnnies död som hävdade att han och hans män var obeväpnade. Efter Johnnies död sjönk James V:s popularitet till en låg nivå hos familjer på båda sidor om gränsen som sysslade med gränsrån. Men medan de deppade jublade alla andra familjer i gränstrakterna som tidigare utsattes för gränsrånarnas rån, plundringar och utpressningar. Men jublet var förgäves. Gränsrånen fortsatte i drygt 70 år till.
 
Efter Johnnies död 1530 återuppbyggdes Hollows Tower, men skadades igen av en engelsk räd på 1540-talet. Tornhuset återbyggdes igen. Någon eller några av Johnnies ättlingar flyttade sedan till Irland. En son flydde eventuellt till England och bytte namn. I början på 1600-talet gick James VI and I (1566-1625), kung av Skottland 1567-1625 samt England och Irland 1603-1625, in och krossade laglösheten i södra Skottland och norra England. Det var möjligt eftersom han var kung för både Skottland och England från 1603. Efter det blev det fred i regionen och gränsrånarna upphörde med sin verksamhet i början på 1600-talet.
 
I början på 1800-talet romantiserades gränsrånarna av personer som exempelvis den kända historiska romanförfattaren, poeten, dramatikern och historikern Sir Walter Scott (1771-1832). I Walter Scotts fall romantiserade han Johnnie Armstrong i sitt verk Minstrelsy of the Scottish Border. Sir Walter Scott var inte direkt nedstigande ättling till den skotska adelsmannen och berömda gränsrånaren Walter Scott (1565-1611), 1st Lord Scott of Buccleuch 1606-1611. Romantiseringen om Johnnie fortsatte på 1800-talet med skotska författaren och politikern Sir Herbert Maxwell (1845-1937), 7th Baronet (of Monreith) 1877-1937. Det var lätt att få tag på material till de här romantiseringarna eftersom det fanns mängder med folksånger som var gränsballader och som handlade om de legendariska gränsrånarna generellt. Det fanns också berättelser om enskilda legendariska gränsrånare. 
 
Sedan 1897 finns det ett minnesmärke över Johnnie och hans män i eller utanför kyrkogården som hör till Teviothead Parish Church, bredvid dåvarande Caerlanrig chapel, där de hängdes 1530. Minnesmärket finns 53 meter sydsydöst om platsen för där kapellet Caerlanrig chapel låg och 79 meter sydsydöst om dagens byggnad Teviothead Parish Church. Förenklat ligger minnesmärket mellan byggnaderna Teviothead Parish Church i nordnordväst och The Old Manse i sydsydöst, men närmare The Old Manse. 

Sedan 1969 kanske många förknippar efternamnet Armstrong med den berömda amerikanska astronauten Neil Armstrong (1930-2012) som var världens första människa att sätta sin fot på månen samma år. Han var emellertid inte ättling till Johnnie Armstrong i rakt nedstigande led på manssidan, dvs. från far till son. Däremot var han på manssidan ättling till Johnnies kusin Sandie Armstrong och Johnnies farbror Will Armstrong. Neil Armstrong hade tyskt, skotskt och skotsk-irländskt påbrå. Längre tillbaka till vikingatiden också danska förfäder. Neil var direkt ättling på Armstrongsidan till George Armstrong (f. 1565) som föddes i Gingles i Skottland, men dog i norra England. George var son till gränsrånaren William 'Kinmont Willie' Armstrong (1543-1610), också känd som William Armstrong of Kinmont och Kinmont Willie Armstrong. Kinmont Willie var i sin tur son till Alexander “Sandie/Sandy” Armstrong som föddes i slutet på 1400-talet eller i början på 1500-talet. Sandie var kusin till Johnnie Armstrong. Sandie var även son till William ”Will” Armstrong (1449-1530) som var son till Thomas Armstrong, 5th Lord of Mangerton. Will var en fyra år yngre lillebror till Sir Alexander Armstrong, 6th Lord of Mangerton, som var pappa till gränsrånaren Johnnie. Precis som Johnnie hängdes också hans farbror Will i Caerlanrig/Teviothead den 8 juni 1530 av James V:s män.
 
Fram till mitten av 1980-talet visste ingen riktigt var Johnnies och hans mäns gravar fanns mer än de låg på en okänd plats vid, utanför eller i närheten av Teviothead Parish Church, strax bredvid där Caerlanrig chapel låg tidigare. Men omkring 1985 arbetade en bonde på fältet mittemot kyrkbyggnaden Teviothead Parish Church. I arbetet välte han en ganska stor rektangulär sten med ovanliga markeringar. Bonden anade att stenen kunde tillhört familjen Armstrong och kontaktade därför Armstrong Association som blev upphetsade över att bonden kanske hade upptäckt Johnnie Armstrongs sista viloplats. De åkte dit och gjorde en ovetenskaplig undersökning med slagrutor. Senare anlände också arkeologer till platsen. Vid stenen hittade arkeologerna en stor grav som innehöll ett stort antal män. Det antogs och blev accepterat att det var Johnnie och hans mäns gemensamma grav. 
Stenen finns kvar än i området, men det är inte samma som minnesmärket från 1897. 550 meter norr om centrala delen av byn Teviothead och 750 meter nordöst om byggnaden Teviothead Parish Church finns även Johnnie Armstrong Gallery.
 
Enligt amerikanska historiker, som tillhörde familjen Armstrong på 2020-talet, ska alla Armstrongs som levde på 1600-talet på Irland varit ättlingar till Johnnie. De var ättlingar till Johnnies ättling/ättlingar som flyttade till Irland. Samma gällde på 2020-talet för alla amerikanska Armstrongs som hade en släktgren till den skotsk-irländska klanen Armstrong. De var också ättlingar till Johnnie.
 
Sedan Johnnie dog har det figurerat många berättelser om vad som hände med hans enorma förmögenhet. Antagligen spreds den till hans överlevande barn och barnbarn, men det förekommer en historia om att skatten ligger begravd vid ett av familjens Armstrongs slott i södra Skottland, men inte Gilnockie Tower. Enligt historien ska skatten ligga under en uppstickande del av marken där ett valv lätt kunde döljas. Skatten, ifall den ens finns kvar, må förbli oupptäckt tills den eventuellt hittas av framtida arkeologer eller av andra människor. Johnnie Armstrong är idag mest känd som en skotsk gränsrånare, folkhjälte och en skotsk 1500-tals gräns-Robin Hood eller Robin (Robyn Hood) of the Border. Men en Robin Hood som tog från de rika och gav till de fattiga var han synnerligen inte. Tvärtom behöll han och hans män allt eller det mesta för sig själva och klanen Armstrong. Snarare var Johnnie en bandit och mördare som inte drog sig för att förpesta livet för människor på båda sidor om den skotsk-engelska gränsen. 

Berättelsen om Johnnie kommer att leva för evigt. Inte minst lever hans minne kvar i flera gränsballader med hans namn. En av dem är Ballad of Johnnie of Gilnocke. Johnnie är därför idag mest känd för sättet han dog på 1530 och alla gränsballader om honom, inklusive romantiseringen av gränsrånarna på 1800-talet. Nedan två sånger och en kort melodi om Johnnie Armstrong. Lori Watson är från Scottish Borders, Gunning & Cormier är från Kanada och Maggie Sansone är från Miami, Florida i USA. Tryck på länkarna:
 
Lori Watson, på lågskotska
https://www.youtube.com/watch?v=MHwgujRbroA
 
Gunning & Cormier
https://www.youtube.com/watch?v=Es-h71foRhk

Maggie Sansone
https://www.youtube.com/watch?v=RuD6nPbZxKI
​

3. Brahan Seer (1600-talet), Skottlands Nostradamus

​​Kenneth Mackenzie (f. början på 1600-talet och d. 1660-1678), känd på skotsk gäliska som Coinneach Odhar, men mest känd under smeknamnet Brahan Seer, är en av de mest kända spågubbarna och spåmännen i skotsk historia. Han gjorde profetior. Kenneth Mackenzie föddes i början av 1600-talet i Uig på Lewis på Yttre Hebriderna. Det finns emellertid en del moderna historiker som inte tror att han fanns i riktiga livet. Det stödjer sig på att det inte finns någon historisk dokumentation om att det föddes en Kenneth Mackenzie på Lewis i början på 1600-talet. Det finns däremot två noteringar om en Coinneach Odhar som levde på 1500-talet och blev anklagad för trolldom, bl.a. 1577. Oavsett vilket, blev den riktiga eller påhittade 1600-tals ​Kenneth Mackenzie känd som en spåman.

Senare i livet tog ​Kenneth Mackenzie jobb som arbetare, motsvarande dräng, på Brahan Castle. Slottet uppfördes 1611, byggdes ut på 1800-talet men revs på 1950-talet utom en vägg från 1800-talet. Slottet låg 2 km söder om Loch Ussie och 5,6 km sydväst om Dingwall i östra Ross and Cromarty i östra Highland. Eftersom ​Kenneth Mackenzie kunde spå fick han smeknamnet Brahan Seer under sin tid på Brahan Castle. När Brahan Seer spådde tog han hjälp av en sten med ett hål i mitten, även kallad för adder stone på engelska, adderstane i södra Skottland och Gloine nan Druidh (druid's glass) på skotsk gäliska i norra Skottland.
 
Brahan Seer jämförs idag ofta med kända franske Nostradamus (1503-1566). Till skillnad mot Nostradamus handlade Brahan Seers spådomar aldrig om geopolitik, globalt krig eller om en avlägsen framtid. Brahan Seers förutsägelser var enkla och mer raka på sak. Han lindade inte in dem i spel, gåtor och allegorier som Nostradamus gjorde. Brahan Seer kunde spå att taket på en kyrka skulle kollapsa efter att skator gjort bon där tre år i rad. Andra spådomar kunde vara att människor skulle färdas i brännheta eldiga vagnar eller i vagn utan häst, vilket eftervärlden senare tolkade som en föraning om järnvägar respektive bilar. 

Brahan Seer spådde också att fåren skulle göra livet surt för männen, "The sheep shall eat the men." Det tolkades efteråt som utrensningarna i högländerna på främst 1700- och 1800-talen. I utrensningarna tvingades familjer flytta från högländerna och den mark de odlade eftersom godsägarna hellre ville ha betande får på sina marker. Brahan Seer trodde också att alla husen i Inverness skulle få strömmar av eld och vatten. På 1800-talet fick Invernessborna gas- och vattenledningar till sina hus. Brahan Seer spådde även att ett svart regn skulle göra Aberdeen rikt, vilket efteråt tolkades som oljan i Nordsjön. Han trodde också att Skottland skulle få ett eget parlament igen efter 1707, men först när människor kunde gå mellan England och Frankrike utan att blöta ned sig. 1994 invigdes kanaltunneln mellan England och Frankrike. Några år senare, 1999, fick Skottland ett eget parlament. Spådomen om parlamentet anses emellertid påhittad efter hans död. När Brahan Seer levde på 1600-talet hade Skottland ett eget parlament. Det avskaffades först 1707 när han var död.
 
Brahan Seers spådomar kom att kosta honom livet i hans sista möten med Isobel Mackenzie, också känd som Isabel Mackenzie och Lady Seaforth. Hon var fru till Kenneth Mackenzie (1635-1678), 3rd Earl of Seaforth 1651-1678. Maken var klanhövding för klanen Mackenzie 1651-1678. Han ägde Brahan Castle där Brahan Seer arbetade. Isobel och Kenneth gifte sig 1660. En dag ville Isobel Mackenzie ha information och nyheter om sin man som var i Paris. Hon frågade då Brahan Seer om han visste något. Brahan Seer försäkrade att earlen var vid god hälsa, men ville inte utveckla ämnet mer. Isobel Mackenzie nöjde sig inte med det svaret. Hon krävde att Brahan Seer skulle berätta allt han visste, annars skulle hon se till att han blev mördad. Ställd mot väggen berättade Brahan Seer att earlen var med en annan kvinna. Brahan Seer siade också att i framtiden skulle den sista manlige arvingen, av den grenen av Mackenzie som hennes man tillhörde, bli döv och stum. Isobel Mackenzie blev rasande. Hon tillkallade några andra män och beordrade dem att kasta Brahan Seer med huvudet före i ett fat med kokande tjära, vilket de också gjorde. Givetvis dog Brahan Seer.

Det sägs att Brahan Seer mördades i Chanonry Point, vilket är halvön som ligger sydöst om Fortrose som i sin tur ligger 24 km öster om Dingwall eller 28 km öster om platsen där Brahan Castle låg. Det finns idag en minnessten på platsen inte långt ifrån där det sägs att han mördades i tjäran. På halvön finns också en golfbana och en mindre sten som sägs vara den riktiga platsen där han dräptes. Chanonry Point är idag mest känd för att vara en av de bästa platserna i hela Storbritannien för att titta på tursiops som är ett släkte av delfiner. Är du som läsare i området kan du med andra ord kombinera historia, naturupplevelser och golf. 

Kenneth Mackenzie, 3rd Earl of Seaforth och Isobel Mackenzie var farfars farfar respektive farfars farmor till Kenneth Mackenzie (1744-1781), 1st Earl of Seaforth 1771-1781. Han var klanhövding för klanen Mackenzie 1761-1781.

f = far

4. Kenneth Mackenzie (1635-1678), 3rd Earl of Seaforth - ffff
3. Kenneth Mackenzie (1661-1701), 4th Earl of Seaforth - fff
2. William Mackenzie (d. 1740), 5th Earl of Seaforth - farfar
1. Kenneth Mackenzie (1718-1761), Lord Fortrose - far
0. Kenneth Mackenzie (1744-1781), 1st Earl of Seaforth

Alla ovan var förstfödda söner till respektive far. Nr 2 William Mackenzie var Earl of Seaforth 1701-1716 men förlorade titeln 1716. Den återuppstod 1771 med hans sonson nr 0 Kenneth Mackenzie. Därför kallade sig den senare för 1st Earl of Seaforth. Han var emellertid varken döm eller stum. Nr 0 Kenneth Mackenzie dog 1781 utan manliga arvingar. Därmed dog den förstfödda son-linjen ut med honom 1781. Däremot dog inte familjen Mackenzie ut med honom. Han efterträddes som klanhövding för klanen Mackenzie av sin kusin Thomas Frederick Mackenzie Humberston (1753-1783). Sistnämnda var klanhövding i bara två år. Kenneth Mackenzie, 3rd Earl of Seaforth och Isobel Mackenzie var också farfars farfar respektive farfars farmor till Francis Humberston Mackenzie (1754-1815), 1st Baron Seaforth 1797-1815. Han var klanhövding för klanen Mackenzie 1783-1815.

4. Kenneth Mackenzie (1635-1678), 3rd Earl of Seaforth - ffff
3. Kenneth Mackenzie (1661-1701), 4th Earl of Seaforth - fff
2. Alexander Mackenzie (1688-1740) - farfar
1. William Mackenzie (d. 1770) - far
0. Francis Humberston Mackenzie (1754-1815), 1st Baron Seaforth 

Nr 2 Alexander Mackenzie var näst äldsta son till nr 3 Kenneth Mackenzie. Nr 0 Francis Humberston Mackenzie var näst äldsta son till nr 1 William Mackenzie. I fallet med Francis Humberston Mackenzie stämde Brahan Seers spådom in helt, såväl dövhet, stumhet och sista manliga arvingen. När Francis Humberston Mackenzie var 12 år gammal drabbades han av scharlakansfeber, vilket gjorde att han blev döv samt nästan helt förlorade sin talförmåga. Han var sedan döv och stum större delen av sitt liv. Francis Humberston Mackenzie blev känd som MacCoinnich Bodhar på gäliska, som betydde "den döva Mackenzie". Han fick fyra söner och sex döttrar inom äktenskapet med sin fru Mary Proby. Han fick också barn med en kvinna i Demerara i nuvarande Guyana i norra Sydamerika, men det var utanför äktenskapet.

Alla sönerna inom äktenskapet med Mary Proby dog innan Francis Humberston Mackenzie själv dog 1815. När han dog 1815 saknade han manliga arvingar inom äktenskapet. Hans första två söner William Frederick Mackenzie och George Leveson Boucherat Mackenzie dog båda unga. Tredje sonen William Frederick Mackenzie dog 1814. Fjärde sonen Francis John Mackenzie dog ogift 1813. Ingen av sönerna fick något manligt barn inom äktenskapet som kunde föra vidare den här grenen av Mackenzie från son till son, osv. Det fanns heller ingen son som hade kunnat kalla sig för 2nd Baron Seaforth eftersom Francis fyra söner inom äktenskapet dog före honom. I slutet av livet fick Francis Humberston Mackenzie nästan helt tillbaka sin talförmåga, men han sa knappt ett ord de sista två åren av sitt liv eftersom han sörjde sina söner.
 
Brahan Seer spådom om dövhet, stumhet och sista manliga arvingen gick in i fallet med Francis Humberston Mackenzie. Nu dog inte namnet Mackenzie ut på Francis Humberston Mackenzies gren. Han fick som sagt var sex döttrar inom äktenskapet, varav t.ex. hans arvtagerska Mary Elizabeth Frederica Mackenzie (1783-1862) fick fem barn i sitt andra äktenskap med James Alexander Stewart-Mackenzie (1784-1843). Hennes make hette från början bara James Alexander Stewart, men han lade till Mackenzie som ett andra efternamn när han gifte sig med Mary 1817. Mary och James barn fick sedan efternamnet Stewart-Mackenzie. Namnet Mackenzie fördes därmed vidare i rakt nedstigande led även efter Francis Humberston Mackenzies död. Däremot skedde det genom hans dotter Mary Elizabeth Frederica och inte via en son. 
 
Brahan Seer var som sagt en spåman som enligt legenden kunde sia om framtiden. Det finns emellertid ett problem angående uppgifterna om hans spådomar. Till skillnad från Nostradamus finns det inga samtida eller historiska nedskrivna uppgifter om Brahan Seers förutsägelser under den tiden han levde. Den skriftliga källan för Brahan Seers spådomar bygger på det folkloristiken och historikern Alexander Mackenzie (1838-1898) skrev i boken ”The Prophecies of the Brahan seer, Coinneach Odhar Fiosaiche” från 1888. Det finns inga texter från 1600-talet som hävdar att Brahan Seer spådde dittan eller dattan. Ingen kan därför kontrollera Brahan Seers uppgifter från tiden då de spåddes. Istället berättades hans förutsägelser muntligen från generation till generation från 1600-talet då det sägs att han levde till när Alexander Mackenzie skrev ned dem i slutet av 1800-talet. Den senare förde sedan vidare berättelserna skriftligen till vår moderna tid.

Det fanns därför en risk för att en del av Brahan Seers spådomar uppfanns i efterhand. De kunde ha hittats på och matchat med historiska händelser efter att de inträffade. Efter en eller två generationer kunde dessa matchningar ha accepterats som fakta. Faktum är att än idag hittas det på nya spådomar från Brahan Seer som inte ens står nämnda i Alexander Mackenzies bok från 1888. Dock ska man inte anklaga Alexander Mackenzie för att vara en lögnare. Han skrev ned det han visste och hittade. Sedan förde han materialet vidare. Sedan om de uppgifterna i sin tur kommer från påhittade historier, etc är en helt annan fråga.​

4. Anne Forbes (1745-1834), porträttmålare

Anne Forbes.

Anne Forbes var en skotsk porträttmålare och kopist. En kopist är en person som kopierar. Hon var också känd som Ann Forbes. Hon arbetade i Edinburgh, utbildade sig i Rom och arbetade sedan i Edinburgh, London och Edinburgh igen där hon också dog. Anne Forbes var en av de första skotska kvinnliga konstnärerna som gjorde en yrkeskarriär på att måla tavlor. Hon målade både egna tavlor och målade kopior av andra tavlor. Hon använde sig av oljefärger på målningar och pasteller av färgkritor på teckningar. Hon undervisade och arbetade också under en period i kommittéer. Anne Forbes anses idag ha betydelse för skotska kvinnliga yrkesmålare eftersom hon var en av de första skotska kvinnliga pionjärerna inom detta yrke.
 
​
Släkten
 
På Anne Forbes pappas sida var familjen Forbes en militärfamilj med ursprung i 1200-talets Aberdeenshire. I de närmaste generationerna innan henne fanns det många militärer som hennes farfar och två farbröder. Det fanns också andra yrken i släkten. Därtill hade Anne Forbes kungligt påbrå längre tillbaka i tiden. Anne Forbes farfars farfar var politikern Duncan Forbes (1572-1654), 1st of Culloden. Han fick sonen John Forbes of Culloden (1609-1687) som var Anne Forbes farfars far. John i sin tur fick sonen och översten John Forbes of Pittencrieff (1658-1707) som var Anne Forbes farfar. Överste John gifte sig med Elizabeth Graham (f. 1680) som var Anne Forbes farmor.
 
f = far
m = mor
 
4. Duncan Forbes (1572-1654), 1st of Culloden, politiker - ffff
3. John Forbes of Culloden (1609-1687) - fff
2. John Forbes of Pittencrieff (1658-1707), överste - farfar
1. Hew/Hugh Forbes of Pittencrieff (1704-1760) - far
0. Anne Forbes (1745-1834)
 
1701 köpte överste John Forbes egendomen Pittencrieff Estate nära Dunfermline i sydvästra Fife. Pittencrieff Estate blev senare Pittencrieff Park. Där bodde han sedan tillsammans med sin fru och åtta barn, varav fem döttrar och tre söner. Sönerna var arvtagaren och översten Arthur Forbes of of Pittencrieff (1703-1757), juristen Hew/Hugh Forbes of Pittencrieff (1704-1760) och militären John Forbes (1707-1759). Hew Forbes var Anne Forbes pappa. Han växte upp med sina föräldrar och syskon i Pittencrieff Estate. Trots sitt namn var Hew Forbes of Pittencrieff aldrig arvtagare av Pittencrieff Park. Istället var det hans storebror Arthur Forbes som ärvde egendomen efter deras pappas död 1707. Arthur och Hews lillebror John Forbes tjänstgjorde i den brittiska armén 1729-1759. John dog i Philadelphia i Brittiska Amerika, idag i östra USA. Alla de tre bröderna Arthur Forbes, Hew Forbes och John Forbes hade problem med pengar. Arthur ruinerade sig när han expanderade Pittencrieff Park som senare såldes efter hans död 1757. John däremot lånade mycket pengar för att kunna finansiera sin militära karriär.
 
Sett ur ett konstperspektiv betydde Anne Forbes släkt mer på hennes mammas sida än på hennes pappas del. Anne Forbes morfar var den skotska porträttmålaren William Aikman (1682-1731) som föddes 1682 i Cairney i Angus. Cairney är också känt som Carny. William var i sin tur son till William Aikman of Cairney (1646-1699) och Margaret Clerk (f. före 1671 och d. efter 1729). De var Anne Forbes morfars far och morfars mor. William Aikman of Cairney var en jurist och länsmansställföreträdare i Angus som tidigare var känt som Forfarshire. På sin morfars fars sida härstammade Anne Forbes från 1500-tals John Aikman of Lordburn, Arbroath.
 
6. John Aikman of Lordburn, Arbroath (f. före 1547) - mfffff
5. George Aikman of Lordburn (1560-1625) - mffff
4. John Aikman of Lordburn and Cairney (1613-1693) - mfff
3. William Aikman of Cairney (1646-1699) - mff
2. William Aikman (1682-1731), porträttmålare - morfar
1. Margaret Aikman (1716-1800) - mor
0. Anne Forbes (1745-1834)
 
Lordburn ligger i Arbroath i Angus. Cairney är beläget nära Arbroath i Angus. Det är inte samma Carnie/Cairney som finns i nordvästra Aberdeenshire. På sin morfars mors sida härstammade Anne Forbes från 1500-tals John Clerk of Kilhuntly (f. före 1568) som erhöll mark i Badenoch i Inverness-shire. Hans pappas manliga förfäder huserade i Montrose i Angus från 1300-talet till 1500-talet. John Clerks mamma var dock från Badenoch. 1568 tvingades John Clerk lämna Badenoch. Han hamnade i Fettercairn i sydöstra Aberdeenshire och sedan i Montrose där hans son William Clerk föddes 1584/1593. John Clerk erhöll också land i Penicuik i Midlothian. Penicuik är även känt som Pennyeuik.
 
6. John Clerk of Kilhuntly (f. före 1568) - mfmfff
5. William Clerk (1584/1593-1620), handelsman, Montrose - mfmff
4. John Clerk of Penicuik (1611-1674), handelsman - mfmf
3. Margaret Clerk (f. före 1671 och d. efter 1729) - mfm
2. William Aikman (1682-1731), porträttmålare - morfar
1. Margaret Aikman (1716-1800) - mor
0. Anne Forbes (1745-1834)
 
Anne Forbes mormor Marion Lawson of Cairnmuir var från Scottish Borders.
 
 
Måleriet kom in i släkten
 
Anne Forbes 1600-tals morfars far William Aikman of Cairney ville att hans son William Aikman skulle utbilda sig inom juridik på Edinburghs universitet. Avsikten var att han skulle följa sin fars fotspår. Men sonen, som var Anne Forbes morfar, hade förkärlek för konst och började måla. 1699 dog William Aikman of Cairney och sonen William Aikman var bara sjutton år gammal när ärvde sin pappas egendom och gård Cairney. Gården låg på en avlägsen plats nära Arbroath på Skottlands östkust i Angus. Utöver målandet var William Aikman också mycket intresserad av musik och poesi.

William Aikman sökte sig till måleriet och utbildade sig först i Edinburgh under John Baptiste de Medina (1659-1710). John var en konstnär av flamländsk-spanskt ursprung som arbetade i England och Skottland. Mestadels försörjde John sig som porträttmålare, men han arbetade också som illustratör. Efter tiden i Edinburgh kom William Aikman i början på 1700-talet in på en av Londons akademier inom målandet. Men där förstod han att han behövde slutföra sin målarutbildning i Italien för att kunna nå framgångar som konstnär. Han sålde därför sin egendom Cairney i Angus för att finansiera sina målarstudier i Italien. Men innan flytten till Italien 1707 gifte han sig tidigare samma år med Marion Lawson of Cairnmuir utan familjens vetskap. Hon var från Scottish Borders. Marion var Anne Forbes mormor. Under 1707 fick paret William och Marion också sitt första barn i sonen William Aikman (f. 1707). De fick ytterligare tre barn fram till 1720-talet.
 
1707 reste William Aikman och hans familj sedan till Italien. Efter att de först besökte Florens reste de till Rom där de bodde i tre år. I Rom bildade William Aikman bekantskap med några av världens främsta konstnärer från den perioden som levde i Rom. Han tog också råd från dem för hur han skulle förbättra sitt måleri samtidigt som han fortsatte utbilda sig inom måleriet i Rom. Nyfiken reste William Aikman och hans familj därefter från Rom till Konstantinopel som idag är Istanbul. Sedan reste de till Smyrna i västra Turkiet. Där kom William Aikman i kontakt med flera brittiska handelsmän som tyckte att han skulle överge måleriet och istället bli handelsman i Turkiet. Men William Aikman ville istället försöka försörja sig som konstnär. Efter Smyrna reste han och hans familj tillbaka Rom där han fortsatte sina konstnärstudier. Därefter besökte de Neapel innan de återvände till Skottland 1711 eller 1712. William Aikman var då 29 eller 30 år gammal. 
 
Studierna i Italien och Turkiet var bra investerade pengar och väl spenderad tid. När William Aikman återvände till Skottland blev han en av Storbritanniens mest uppmärksammade tidiga 1700-talsporträttmålare. Han kunde försörja sig som målare. Dock hade vanliga britter inte råd att köpa hans konst som istället köptes av lite rikare brittiska adelsmän. 1716 föddes William Aikman och Marion Lawson of Cairnmuirs tredje barn och första dotter Margaret Aikman. Hon blev senare i livet mamma till Anne Forbes.
 
1723 flyttade William Aikman, frun och barnen till London där hans konst kunde nå en bredare och större publik än i Edinburgh. I London fick han många nya uppdrag. Han målade också flera porträttmålningar av engelska adelsmän, deras familjer och även den brittiska kungafamiljen. 1731 dog William Aikman i tuberkulos. William Aikmans stil som målare var att imitera naturen i dess enkelhet i sina porträtt. Ljusen och nyanserna var mjuka. Hans färger var milda och harmoniska. Han undvek kraft, hårdhet, elegans och briljanta effekter. Hans målningar kännetecknades istället av lugn och lätthet. När William Aikman dog 1731 var hans första dotter Margaret Aikman bara femton år gammal. Hon fortsatte med målandet som privat hobby, men aldrig på yrkesnivå. Men hon höll på tillräckligt mycket med målandet för att intresset senare skulle överföras på hennes framtida dotter Anne Forbes.
 
 
Anne Forbes liv
 
1745 föddes Anne Forbes i Inveresk i västra East Lothian öster och östsydöst om centrala Edinburgh. Hon var ett av tre barn till Hew Forbes of Pittencrieff (1704-1760) och Margaret Aikman (1716-1800). Hennes pappa var också känd som Hugh Forbes. Han växte upp i Pittencrieff Park i sydvästra Fife, men var aldrig arvtagare av egendomen. Istället ärvdes den av han storebror Arthur Forbes. I vuxen ålder från 1728 och framåt var Hew Forbes jurist. Från 1744 och framåt arbetade han som Principal Clerk of Session i Edinburgh. Anne Forbes syskon var John Forbes (1737-1821) och Marion/Marian Forbes. Brodern hette senare John Aikman eller John Forbes Aikman of Ross House and Broomelton 1784-1821. Han gifte sig i vuxen ålder med Marion/Marian Naysmith of Haughhead (d. 1825), men de fick inga barn. Systern Marion/Marian Forbes gifte sig också, men med David Robertson of Loretto. De fick däremot barn.
 
Anne Forbes farfar var John Forbes of Pittencrieff (1658-1707). Hennes farmor Elizabeth Graham (f. 1680) var dotter till James Graham of Poltoon/Poltoun och Agnes Denholme. James var en handelsman från Edinburgh. Anne Forbes morfar, konstnären William Aikman, var från Angus och hennes mormor Marion Lawson of Cairnmuir var från Scottish Borders. Därtill hade hennes morfar utbildat sig på Edinburghs universitet. 1760 dog Anne Forbes pappa Hew Forbes när hon var femton år gammal.
 
Genom sin mamma Margaret Aikman blev Anne Forbes intresserad av målandet. Mamman hade i sin tur ärvt det intresset från sin pappa William Aikman som var en professionell porträttmålare. 1767 sökte sig den tjugotvååriga Anne Forbes till Edinburgh där hon arbetade 1767-1768. Inledningsvis visade hon sin konstnärliga talang genom att göra pastellteckningar av färgkritor. Robert Chalmers var en vän till hennes familj. Han blev så imponerad av hennes pastellteckningar att han föreslog, arrangerade och betalade för att hon skulle kunna studera och utveckla sina konstnärliga färdigheter i Italien under tre år 1768-1771.
 
Robert Chalmers betalade Anne Forbes 200 pund årligen för de tre åren i Italien från någon gång under 1768 till 1771. Det motsvarade 600 pund på tre år. 200 pund årligen 1768-1771 motsvarade i genomsnitt en budget 2022 på 37 350 pund/år eller 493 430 kr/år. Under tre år fick Anne Forbes motsvarande 1,48 miljoner kr sett med 2022 års värde för att studera och leva med sin mamma i Rom. För att få perspektiv vilken budget Anne Forbes och hennes mamma hade i Italien motsvarade 200 pund lika mycket som vad 29 hästar eller drygt 42 kossor kostade i Skottland 1768. Översatt till löner var det lika mycket som vad en skicklig skotsk hantverkare tjänade på 5,5 år eller årslönen till 5,5 skickliga skotska hantverkare. Men eftersom Anne Forbes fick 600 pund totalt över tre år fick hon motsvarande priset för 87 hästar, 128 kossor eller lönen till en skicklig hantverkare i 16,5 år.
 
Studierna i Italien möjliggjorde att Anne Forbes gick i samma fotspår som hennes morfar William Aikman gjorde i Italien i början av 1700-talet. Hennes mamma Margaret Aikman följde som sagt var med henne och de flyttade till Rom 1768. Anne var då tjugotre år gammal medan mamman Margaret var femtiotvå. I Rom utbildade sig Anne Forbes sedan inom konsten 1768-1770. Hon stannade dock kvar i Rom till en bit in på 1771. Det finns bevis för att hon målade en oljemålning av Lady Elizabeth Hamilton i Rom 1771. Mer om den längre ned. Anne Forbes mål som studerande konstnär i Rom var att tjäna mycket pengar och bli en berömd målare i framtiden. Oljemålningar gav mer pengar till samtidens konstnärer än vad pastellteckningar gjorde. Oljemålningar ökade också chanserna till berömmelse. Anne Forbes övergav därför pastellerna och teckningarna i Rom. Hon övergick till att börja och fokusera på att måla tavlor med oljefärger. Hon övade också på att kopiera kända verk.
 
Några av Anne Forbes lärare och mentorer i Rom var de skotska målarna Gavin Hamilton (1723-1798) och James Nevay (fl. 1764-1791). Gavin var en skotsk neoklassisk konstnär. Nyklassicismen, neoklassicism, var en stil som inspirerades av grekisk-romerska former, stämningar och ideal. Från 1750 var den också den mest betydelsefulla stilen inom konst och arkitektur i Europa och Nordamerika. Stilen var populär ända fram till 1820 inom konst och till 1880-talet inom byggnader.
 
Under tiden i Rom fick Anne Forbes ett porträtt av George III (1738-1820) att kopiera. George III var kung av Storbritannien 1760-1820 och kung av Irland 1760-1800 (1760-1820). Det var den brittiska diplomaten Sir William Hamilton (1730-1803) som gav henne porträttet. Sir William Hamilton var Storbritanniens ambassadör 1764-1800 i kungariket Neapel som existerade på hela eller den större delen av den södra italienska halvön 1282-1816, men inte 1799. Anne Forbes kopierade porträttmålning av George III blev ett mycket uppskattat verk bland andra konstintresserade britter som besökte eller bodde i Rom. Hon sågs dock inte som en stjärna, men väl en begåvad konstnär.
 
En av hennes fans under 1768-1769 eller 1769 i Rom var den skotska jakobiten Andrew Lumisden (1720-1801). Han var under denna tid en personlig sekreterare till den kända legendariska Charles Edward Stuart (1720-1788) under dennes exil i Rom. Charles var mest känd under smeknamnet Bonnie Prince Charlie. Han gjorde anspråk på den brittiska tronen. I december 1768 fick Andrew Lumisden sparken av honom. Våren 1769 lämnade Andrew Lumisden sedan Rom och flyttade till Paris. Men innan flytten ordnade han att Anne Forbes fick tillgång till flera målningar i Rom som hon kunde öva på att kopiera under 1768-1769 eller 1769. Meningen var hon skulle utvecklas som målare. Men Anne Forbes misslyckades att utveckla de färdigheter som hon behövde som målare för att nå framgångar i Rom. Det fanns för många andra duktiga porträttmålare i Rom. Konkurrensen var helt enkelt för hård för henne. Hon var inte på samma höga nivå målarmässigt som de bästa porträttmålarna i Rom. Hon blev stressad av konkurrensen och var under en tid sjuk i Rom. Men hon tillfrisknade och fortsatte måla och utbilda sig.
 
Anne Forbes lärde sig aldrig italienska under tiden i Italien, vilket kan antyda men inte bekräfta att hon tillbringade mycket tid med andra britter i Rom och inte med inhemska italienare. Dock fick hon kontakt med italienare när hon rörde sig i Rom. Efter Rom flyttade Ann Forbes 1771 tillbaka till Edinburgh där hon var verksam en andra gång 1771-1772.
 
1772 flyttade Anne Forbes till London där hon öppnade en egen ateljé. Hon startade en affärsverksamhet för att kunna ställa ut och sälja sina verk. Parallellt arbetade hon i kommittéer i London. Hon stannade i London 1772-1773. Hennes affärsverksamhet i London var dock ingen framgång. Hon kunde inte producera tavlor tillräckligt snabbt för att möta kraven från hennes kunder. Hon blev dessutom sjuk efter att en del Londonbor i societeten ifrågasatte hennes färdigheter som porträttmålare. Därtill undvek hennes kvinnliga societetsvänner i London henne efter att hon skapade sin affärsverksamhet. De tyckte inte att finare kvinnor skulle hålla på med sådant. De ansåg att en fin kvinna skulle vara hemmafru och mamma. Kvinnligt arbete var något som fattigare och inte lika fina kvinnor kunde hålla på med, enligt deras synsätt.
 
Efter att Anne Forbes tillfrisknat flyttade hon nedslagen tillbaka till Edinburgh 1773 där hon bodde under resten av sitt liv 1773-1834. Det var inte lätt att försörja som en kvinnlig målare i Edinburgh på 1770- och 1780-talen. Könsfördomarna var många. Skotska män generellt vid den här tiden ansåg inte att kvinnor kunde måla tavlor. Även en del skotska kvinnor delade deras åsikter om kvinnligt måleri. Anne Forbes fick därför kämpa mot den tidens könsfördomar inom måleriet mot både män och en del kvinnor. Men hon var en självständig hårt arbetade kvinna som kämpade på och gav inte upp.
 
1784 ärvde Anne Forbes bror John Forbes egendomen Ross and Broomelton och dess huvudbyggnad Ross House från sin avlägsna släkting William Aikman (d. 1784). Dock var det möjligt att han förfogade egendomen ännu tidigare. Ross House låg nära Hamilton i nordvästra South Lanarkshire nära gränsen till södra delen av North Lanarkshire. Kort och gott låg det i den nordligaste delen av södra Skottland. I samband med arvet bytte John Forbes namn till John Aikman eller lade till Aikman på sitt namn och kallade sig för John Forbes Aikman of Ross. Möjligen var det ett villkor för att få ärva egendomen. Det var relativt vanligt i Skottland på 1700- och 1800-talen på slott, herrgårdar och lite större egendomar. En del barnlösa ägare hade som krav i sina testamenten att avlägsna släktingar skulle byta till deras efternamn eller lägga till deras efternamn på deras ordinarie namn för att få ärva deras egendomar. Med det hoppades de att deras efternamn skulle föras vidare till nästa generationer av egendomen. Det kunde dock få ett abrupt slut om den nya ägaren sålde egendomen till någon med ett helt annat efternamn eller om framtida barnlösa ägare inte hade som krav att deras efternamn skulle föras vidare till nästa arvtagare.
 
1788 utsågs Anne Forbes till porträttmålaren av Society of Antiquaries of Scotland. Antikvarieföreningen bildades 1780 och hade sitt säte i Edinburgh. Anne Forbes kunde nu äntligen försörja sig fullt ut på sitt kunnande inom konst. Hon blev inte rik, men hon fick in tillräckligt med pengar för att kunna leva på att måla enstaka beställda porträtt och undervisa i konst. Inom undervisningen etablerade sig hon också som teckningslärare som var ett mer acceptabelt yrke än som målare för en kvinna i Skottland vid den här tiden. Anne Forbes fortsatte dock att måla beställa porträtt när hon kunde.
 
1800 avled Anne Forbes mamma Margaret Aikman. Hon blev åttiofyra år. 1821 dog Anne Forbes bror John Aikman barnlös. Hans egendom Ross and Broomelton med Ross House ärvdes av hans systerson kapten George Robertson (1760-1844). Kaptenen var son till John Aikmans och Anne Forbes syster Marion/Marian Forbes och hennes make David Robertson of Loretto. Efter arvet av egendomen bytte kaptenen namn till George Aikman, vilket han sedan hette resten av sitt liv 1821-1844. 1834 dog Anne Forbes ogift i Edinburgh. Hon blev åttionio år gammal. Ett porträtt på henne från 1781 hänger idag i Scottish National Portrait Gallery i Edinburgh. Oljemålningen målades av den skotska målaren David Allan (1744-1796).


Målningar
 
Bland konstexperter anses det att Anne Forbes porträttmålningar med oljefärger håller högre kvalitet än hennes pastellporträtt och pastellteckningar. Anne Forbes kanske mest kända bekräftade porträttmålning med oljefärger är den på Lady Anne Stewart (1703-1783) som hon målade 1774. Målningen finns i Scottish National Gallery i Edinburgh. Några andra av Anne Forbes kända målningar är de tre porträttmålningarna på Patrick McDouall-Crichton (1726-1803), 6th Earl of Dumfries 1769-1803, hans fru Margaret Crauford och deras enda barn Lady Elizabeth Penelope McDouall-Crichton (1772-1797). Margaret var också känd som Countess Margaret. De tre målningarna finns i herrgården Dumfries House i East Ayrshire. En annan känd porträttmålning som målades av Anne Forbes är den på Baron Robert Orde som finns i Royal College of Physicians of Edinburgh.
 
Anne Forbes kanske finaste och vackraste porträttmålning är den på den relativt tjusiga Lady Elizabeth Hamilton (1753-1797). Lady Elizabeth var dotter till skotten James Hamilton (1724-1758), 6th Duke of Hamilton 1743-1758 och hans engelskfödda fru Elizabeth Gunning (1733-1790). Mamma Elizabeth hade dock påbrå från Irland på båda sina föräldrars sidor. Målningen på Lady Elizabeth målades i Rom 1771. Lady Elizabeth var arton år vid tillfället och hon bär på en grön italiensk dräkt. Tre år senare gifte hon sig 1774 med den förmögna engelsmannen Edward Smith-Stanley (1752-1834), 12th Earl of Derby 1776-1834. 1774-1776 var Lady Elizabeth känd som Elizabeth Smith-Stanley och 1776-1797 som Elizabeth Smith-Stanley, Countess of Derby. Målningen på Lady Elizabeth Hamilton var i privat ägo så sent som 2019 och värderades till 50 000-76 000 kr.
 
Anne Forbes är också tillskriven flera andra porträttmålningar. De mest kända är de två på drottning Anne (1665-1714) och hennes make prins George av Danmark (1653-1708) som finns på universitetet i Aberdeen. Anne var regerande drottning av England, Skottland och Irland 1702-1707 och regerande drottning av Storbritannien 1707-1714. George av Danmark var prinsgemål av England, Skottland och Irland 1702-1707 och prinsgemål av Storbritannien 1707-1708. De två målningarna är dock Anne Forbes egna tolkade kopior av originalmålningarna som målades av tysken Sir Godfrey Kneller (1646-1723), 1st Baronet of Whitton 1715-1723. Godfrey var en av de ledande porträttmålarna i England i slutet av 1600-talet och i början på 1700-talet. Enligt en del konstexperter var han till och med den mest ledande porträttmålaren i England vid den här tiden.
 
Anne Forbes är även tillskriven två andra porträttmålningar på män som finns i universitetet i Aberdeen. Det finns även flera målningar på såväl vuxna damer som unga flickor som är tillskrivna Anne Forbes som finns i privat ägo. 2008, 2019 och 2021 var de värderade till mellan 12 000-76 000 kr per målning.
​

5. Robert Burns (1759-1796), poet

Highland Mary och Robert Burns.

Introduktion
 
Robert Burns är en av de mest kända människorna i Skottlands historia och kulturhistoria. Kanske den mest kända. Hans betydelse för det skotska kulturarvet är gränslöst stort. Inte bara Robert Burns egen historia och hans egna arbeten, utan även som en levande tradition som förde vidare hans texter från generation till generation i engelsktalande länder. Robert Burns inspirerades av den skotska landsbygden, naturen och människorna som levde där. Han uppfylldes även av de skotska folkvisorna. Robert Burns skrev på lågskotska, men då och då på engelska med skotsk dialekt. Han skrev även på vanlig standardengelska fri från dialekter. Robert Burns skrev egna dikter och texter. Han samlade också in folksånger från hela Skottland, gjorde en översyn och skrev nya anpassade versioner.
 
Robert Burns räknades under sin tid som en pionjär inom romantiken. Han hade stort inflytande på efterföljande skotsk litteratur. I Skottland var och är Robert Burns en kulturell ikon med hjältestatus. Hans poem "Auld Lang Syne" (1788) sjungs som en sång på nyårsafton i Skottland. Hans sång "Scots Wha Hae" (1793) räknades länge som Skottlands inofficiella nationalsång. Robert Burns är även firad i resten av världen. Han är den mest kända poeten som skrivit på lågskotska. Alla svenskar som någon gång reser utomlands och går på en tillställning av firandet av Skottland, skotskt arv eller skotsk kultur kommer förr eller senare att med allra största sannolikhet mötas av minst en hänvisning eller koppling till Robert Burns. Förmodligen var Robert Burns en av världens största poeter någonsin, i alla fall bland de allra största. Han var också känd som bl.a. Rabbie Burns, the Bard of Ayrshire och Ploughman Poet.

 
Alloway 1759-1766
 
25 januari 1759 föddes Robert Burns i den lilla byn Alloway utanför Ayr i South Ayrshire i sydvästra Skottland. Alloway ligger ungefär tre km söder om Ayr vackert beläget nära kusten. Robert Burns föddes i det huset som fadern hade byggt och som idag är Burns Cottage Museum. Robert Burns var äldsta av sju barn till den fattiga bonden och trädgårdsmästaren William Burnes (1721-1784) och hans fru Agnes Broun (1732-1820). William Burnes var också känd som William Burness. Hans efternamn uttalades Burniss. Agnes efternamn Broun uttalades Broon. Hon var också känd som Agnes Brown. Pappan William Burnes kom ursprungligen från Dunnottar i Kincardineshire i nordöstra Skottland. Han var son till arrendatorn Robert Burnes of Clochnahill och hans fru Isabella Keith. 

Mamman Agnes var dotter till arrendatorn Gilbert Broun (1708-1774) från Kirkoswald i South Ayrshire och hans första fru Agnes Rainie (1708-1742). Efter mormor Agnes död 1742 gifte morfar Gilbert om sig två gånger, först med Margaret Blaine (1718-1751) och sedan med Catherine Mott (1747-1820). Robert Burns mormors mor Jean Rainie hade ett stort intresse för muntlig tradition, inklusive skotska sånger och ballader. Robert Burns mamma Agnes kunde läsa men lärde sig aldrig att skriva. Robert Burns hette Burnes/Burness i efternamn fram till 1786 då han bytte till Burns.

1748 flyttade William Burnes till Edinburgh och stannade där i två år. I huvudstaden hjälpte han till att anlägga The Meadows. Den stora parken som idag finns strax söder om city i Edinburgh. I ett försök att etablera en handelsträdgård flyttade han till Alloway. Efter flytten blev han blev trädgårdsmästare på handelsträdgården Doonholm åt Ayrs borgmästare William Fergusson. Doonholm uttalades Doonhome. 
William Burnes hyrde samtidigt en liten bit jordbruksmark i Alloway där han uppförde ett hus som blev hem till sig och sin hustru Agnes Broun efter att de gifte sig 1757. Robert Burns föddes i det huset 1759. Efter födseln av Robert Burns fick hans föräldrar barnen Gilbert Burnes (1760-1827), Agnes Burnes (1762-1834), Annabella Burnes (1764-1832), John Burnes (1769-1786), William Burnes (1767-1790) och Isabella Burnes (1771-1858).
 
Familjen Burnes levde ett extremt fattigt och hårt liv. Robert Burns fick ofta hjälpa till på gården. På kvällarna brukade Robert Burns sitta och leka framför elden samtidigt som han lyssnade på sin mammas berättelser. Samtidigt läste hans pappa bibeln eller jobbade på den egna gården på kvällarna efter arbetsdagarna på Doonholm. Ibland fick Robert Burns följa med till Doonholm. Med tiden förlängdes Robert Burns födelsehus två gånger efter att Robert Burns fick fler och fler syskon, men det hjälpte inte. Huset blev för litet för den allt större och växande familjen efter att Gilbert, Agnes och Annabella föddes 1760, 1762 respektive 1764. Familjen behövde ett större boende. De bodde därför i Alloway fram till att Robert Burns var sju år. William Burnes sålde sedan huset och familjen flyttade till Mont Oliphant sydöst om Alloway 1766. Där arrenderade de en gård med 28 hektar mark. Samtidigt övergav pappan William sitt jobb som trädgårdsmästare på Doonholm och blev bonde på heltid.
 

Mont Oliphant 1766-1777
 
Livet var svårt på Mont Oliphant. Visserligen hade familjen Burnes tillräckligt bra ekonomiskt ställt att kunna anställa folk, men marken var inte tillräckligt produktiv för ett lönsamt jordbruk. De led av umbäranden och andra svårigheter. Alla barnen hjälpte till på gården. Fadern uppmuntrade emellertid sina söner att studera. Ett år innan flytten till Mont Oliphant började sexårige Robert Burns och hans ett år yngre lillebror Gilbert på John Murdoch-skolan i Alloway. John Murdoch (1747-1824) tyckte att Robert var en ambitiös och förträfflig elev. På skolan fick Robert Burns läsa Arthur Masson’s "Collection of Prose and Verse" och William Hamilton of Gilbertfields (1665-1751) översättning av "The Wallace" som skrevs av Blind Harry (1440-1492). The Wallace var en de tidigaste litterära verken på lågskotska. Robert Burns gick kvar på skolan i tre år innan han som nioåring lämnade den 1768. 1773 gjorde Robert Burns ett kort gästbesök hos John Murdoch i Ayr Grammar School.
 
Visserligen påverkades Robert Burns av sin mamma Agnes och hennes kusins änka Betty Davidson att bli intresserad av folkliga traditioner. De satte onekligen de första fröna till hans intresse för poesi. Det var dock tack vare John Murdoch som Robert Burns fick möjlighet att läsa Shakespeare, Milton, Locke, Dryden och även skotska dikter i skolan. Han var en driven intellektuell ung pojke som ständigt ville läsa böcker. Särskilt poetiska verk och romaner. Robert Burns läste även filosofi, politik, geografi, matematik, franska, latin, teologi samt bibeln i skolan. Han lärde sig tillräckligt bra franska för att kunna läsa franska verk på deras originalspråk. Latin däremot hade han svårare för. Med tiden blev jordbruket mindre och mindre lönsamt på Mont Oliphant. Pappan William Burnes fick efter hand avskeda alla anställda. Arbetsbelastningen ökade allt mer på den femtonårige Robert och hans fjortonåriga bror Gilbert. Det hårda manuella arbetet vid så unga år kom att påverka Robert Burns hälsa för resten av hans liv. Han led av konstant huvudvärk.
 
Sensommaren 1774 hjälpte Nelly Kilpatrick (1759-1820) familjen Burnes att skörda. Hon kom från Dalrymple. Nelly var femton år och lika gammal som Robert Burns. Han blev påverkad av detta möte. Inspirerad av Nelly skrev han sin första sång "Handsome Nell" (1774), också ibland benämnd som "O, Once I Lov’d A Bonnie Lass". Hon gillade att sjunga den när de var tillsammans. Robert Burns visste att texten till sången inte var bra. Den kom dock alltid att behålla en viss sentimentalitet och vara en del av hans hjärta eftersom han skrev sången för sin första kärlek. Enligt en del historiker var det istället då femtonåriga Nelly Blair (1759-1820), senare gift med John Smith och känd som Nelly Blair, som var Robert Burns första kärlek.

Robert Burns pappa William Burnes var medveten om att för att hans son skulle få behålla sin begåvning var han tvungen att skicka Robert tillbaka till skolan. Sommaren 1775 sändes Robert Burns därför till Hugh Rodgers skola i Kirkoswald 20 km sydöst om Ayr. Under ett par veckor lärde sig den sextonårige Robert Burns lantmäteri, mätning, etc. Där blev han intresserad av trettonåriga Peggy Thomson (f. 1762), men det blev inget förhållande. Robert Burns skickade dock en kopia av sina dikter till henne.
 

Lochlea, Tarbolton 1777-1781
 
1777 flyttade familjen Burnes till gården Lochlea nära Tarbolton i South Ayrshire. Lochlea uttalades Lochlee. Det blev ett lyft för den artonåriga Robert Burns och resten av familjen. Marken var mer produktiv och deras ekonomiska situation förbättrades avsevärt. 1779 började Robert Burns på en dansskola i Tarbolton, men det gillade inte hans pappa. Robert Burns slutade därför med dansen.
 

The Tarbolton Bachelors Club 1780
 
I november 1780 bildade den tjugoettåriga Robert Burns och hans bror Gilbert samt Roberts bästa vänner David Sillar (1760-1830) och John Rankine of Adamhill (d. 1810) diskussionsklubben the Tarbolton Bachelors Club. Sådana klubbar var ganska vanliga på den tiden. Robert Burns blev klubbens ordförande. De kom överens om att medlemsantalet inte fick överstiga sexton personer. De träffades i en hall intill ett värdshus. Det var samma lokaler där Robert Burns gick i dansskola året innan. Idag är lokalen ett museum för the Tarbolton Bachelors Club. 

​Under första halvan av 1781 träffade Robert Burns den tre år yngre Alison Begbie (1762-1823) nära gården Lochlea. Hon var också känd som Ellison Begbie och Elizabeth Gebbie. Han uppvaktade henne och ville att de skulle flytta ihop, men hon nobbade honom. 4 juli 1781 blev Robert Burns medlem i ordenssällskapet frimurarna. I början möttes de i samma byggnad som the Tarbolton Bachelors Club. Senare bytte de lokal till James Manson’s Inn i Tarbolton.
 

Irvine 1781-1782

I juni 1781 flyttade Robert Burns till Irvine i North Ayrshire i sydvästra Skottland. Där stannade han i nio månader för att lära sig att bearbeta lin. Han lärde sig detta yrke av sin mors halvbror Alexander Peacock. De arbetade och bodde på baksidan av ett litet hus på gatan Glasgow Vennel med att avskilja blånor. De bodde i hus nr 10. Blånor som nämndes var korta fibrer i linnen. Efter en tid flyttade Robert Burns till High Street i Irvine men jobbade kvar hos Alexander Peacock. I samband med det kom han i kontakt med John Hamilton. John var medicinstuderande och son till Irvines borgmästare Charles Hamilton. Familjen Hamilton bodde i början av Glasgow Vennel, vilket var alldeles i närheten av Robert Burns gamla logi.
 
Tiden som boende i Irvine varade inte länge för Robert Burns. Först drabbades han av en sjukdom i lungsäckarna, men blev frisk efter ett tag. Sedan på nyårsafton 1781 fattade hans hus eld under festligheterna i Irvine. Robert Burns förlorade alla sina ägodelar och flyttade tillbaka till arbetsplatsen på Glasgow Vennel. I mars 1782 lämnade han Irvine och flyttade tillbaka till Lochlea efter att hans pappa William blev sjuk.
 
 
Lochlea, Tarbolton 1782-1784

Vid tjugotre års ålder 1782 hade Robert Burns arbetat med flera olika jobb inom jordbruket utan framgångar. I april 1783 köpte Robert Burns en skissbok/skissblock som han började skriva aktivt i. "The rigs o' barley" från 1783 var ett av hans första poem som skrevs på Lochlea. Officiellt var det en sång. Robert Burns inspirerades av den skotska poeten Robert Fergusson (1750-1774). Under de kommande fyra åren skrev Robert Burns några av sina bästa verk.
 

Mossgiel, Mauchline 1784-1788
 
I februari 1784 dog pappan William Burnes. Han begravdes på kyrkogården Alloway Kirk. Robert Burns och hans bror Gilbert flyttade efter det till gården Mossgiel nära Mauchline i East Ayrshire i sydvästra Skottland. Även deras mor Agnes flyttade med dem till Mossgiel. De fick hyra gården av advokaten Gavin Hamilton (1751-1805) som var vän till Robert Burns. På Mossgiel blev Robert Burns återigen bonde. Jordbruket gick dock inget bra. Samtidigt började han skriva alltfler poem som spreds lokalt bland vänner, men inget publicerades. Robert Burns började därför ett slösaktigt liv i sus och dus. Han sågs ofta i famnen hos många kvinnor. Han drack ofta alkohol och var jämt fattig. I Mauchline 1784 träffade Robert Burns en grupp unga damer som kallade sig för "The Belles Of Mauchline". En av damerna var den nittonåriga murardottern Jean Armour (1765-1834). Hon kom senare att få en betydande roll i Robert Burns liv.


Första barnet föddes 1785
 
Hösten 1784 hade Robert Burns en kärleksaffär med Elizabeth Paton (1760-1799). Hon var piga till Robert Burns mor Agnes. Dottern Elizabeth "Bess" Burns (1785-1817) föddes 22 maj 1785 som ett resultat av deras förhållande. Elizabeth var Robert Burns första barn. Hon var också känd som Elizabeth Paton Burns och senare som gift som Elizabeth Bishop. Till henne skrev Robert Burns dikten "A Poet's Welcome To His Love Begotten Daughter". Robert Burns älskade sin dotter. Medlemmar i den lokala kyrkan kallade honom dock för att vara otuktig. De tyckte att hans dotter var en oäkting eftersom hon föddes utanför äktenskapet. I januari 1785 skrev Robert Burns poemet "Epistle to Davie" till sin gode vän David Sillar som han brukade träffa på the Tarbolton Bachelors Club. David Sillar var en ganska dålig poet men Burns tävlade ändå mot honom. Robert Burns vänskap gentemot honom var enorm. David Sillar och även James Smith gav Robert Burns en känsla av tillhörighet.
  

Frances Dunlop blev brevvän 1785
 
Sommaren eller hösten 1785 blev Robert Burns brevvän med Frances Dunlop (1730-1815) Hon var också känd som Mrs Frances Dunlop, Frances Anne Walker Dunlop och Frances Anna Walker Dunlop. Hon föddes som Frances Anne Wallace. Det sades att hon var ättling till Sir Richard Wallace, som var kusin till den stora skotska frihetskämpen William Wallace (1270-1305). Det förekommer också uppgifter att Frances Dunlop istället var ättling till William Wallace's bror. Frances Dunlop bodde i Dunlop i East Ayrshire och tillhörde den rika societeten i Skottland. Hennes förmögenhet uppgick till 800 pund när hon dog, vilket på den tiden motsvarande nästan 12 årslöner för en storbonde eller 6 årslöner för en genomsnittlig adelsman. 

Efter att Frances Dunlops make John Dunlop of Dunlop dog 5 juni 1785 drabbades hon av sjukdomar och depressioner. Maken var också känd som bara John Dunlop. Frances vän Miss Betty M'Adam hade lyckats komma över Robert Burns dikt "The Cotter's Saturday Night" som hon gav till Frances. Miss Betty M'Adam var också känd som Miss McAdam. Frances Dunlop blev tagen av dikten. Hon skrev genast till Robert Burns och började brevväxla med honom. Robert Burns bodde 26 km söderut i Mossgiel. En vänskap uppstod i breven och hon fick ett nytt intresse i livet. Frances Dunlop blev den människan som Robert Burns hädanefter brevväxlade mest med i resten av sitt liv.
   

Blev ihop med Jean Armour 1785
 
I slutet av 1785 blev Robert Burns ihop med Jean Armour och i slutet av samma år blev hon gravid. I mars 1786 blev det känt att hon var gravid. Jean Armours far motsatte sig emellertid hennes relation med Robert Burns. Han skickade sin dotter till Paisley utanför Glasgow. Där fick hon bo med sin farbror. Robert Burns ville dock ta sitt ansvar och försörja sin framtida familj. Samtidigt var han extremt fattig. En vän erbjöd honom ett jobb på Jamaica där han skulle tjäna 30 pund årligen som bokhållare på ett slavplantage. Robert Burns sa ja till jobbet. 30 pund motsvarade en årslön på 50 000 kr 2018. På slutet av 1700-talet var det en bra lön. 1785 motsvarade 30 pund lika mycket som vad de fattigaste småbönderna tjänade på 3 år eller vad hyfsat välbärgade bönder tjänade på 1,5 år.
 
För att få ett begrepp om pengarnas värde 1785 fick man en ko för drygt 5 pund och en häst för 16 pund.  En ko kostade lika mycket som sex månadslöner för de fattigaste bönderna och en häst kostade drygt 1,5 årslöner. Det var naturligt att den fattige Robert Burns nappade på erbjudandet. Pengarna skulle räcka för att försörja Jean Armour och deras kommande barn. Det kan tyckas konstigt att Robert Burns med sin liberala syn på människan accepterade ett erbjudande att ta ett jobb på ett slavplantage. På den tiden var emellertid abolitionismen, dvs. åskådningen mot slavhandel av religiösa, sociala eller moraliska skäl, inte särskilt känd bland allmänheten i Skottland.

   
Gifte sig med Mary Campbell 1786
 
I samma veva när det blev känt att Jean Armour var gravid i mars 1786 träffade den tjugosjuåriga Robert Burns den fyra år yngre Mary Campbell (1763-1786) i Mauchline. Hon blev sen känd som Highland Mary. Hon föddes i närheten av Dunoon i Argyll i västra centrala Skottland, men jobbade som barnflicka hos Robert Burns vän Gavin Hamilton. Mary Campbell bytte senare jobb till mjölkerska på Coilford House i Tarbolton. Robert Burns sökte tröst hos henne medan han hindrades från att se Jean Armour. Robert och Mary blev kära och gifte sig på stranden till floden Water of Fail som bl.a. flyter genom bergen norr om Tarbolton. Robert Burns dedikerade dikten "To Mary in Heaven" (1789) samt sångerna "My Highland Lassie, O" (1786) och "Highland Mary" (1792) till henne. "My Highland Lassie, O" är också känd som "The Highland Lassie". Robert Burns skrev även sången "Will ye go to the Indies, my Mary?" (1786), där Indies syftade på Västindien. Mary Campbell gick med på att flytta med Robert Burns till Jamaica.
 

"Poems, Chiefly in the Scottish dialect" gavs ut för första gången 1786
 
För att hjälpa till att finansiera resan till Jamaica skrev Robert Burns 1786 poesiboken "Poems, Chiefly in the Scottish dialect". Den är också känd som "The Kilmarnock Edition" eller "Kilmarnock Poems". "Kilmarnock volume" är ett annat namn på samma verk. 31 juli 1786 gavs till slut "Poems, Chiefly in the Scottish dialect" ut i Kilmarnock tillsammans med tidigare dikter som Robert Burns skrivit. John Wilson (1759-1821) stod för publiceringen. Han var också känd som John Wilson of Kilmarnock. Robert Burns vän Archibald Montgomerie (1726-1796), 11th Earl of Eglinton 1769-1796 från Eglinton estate, stod som garant för tryckningen tillsammans med John Hamilton från Irvine. Robert Burns kusin, advokaten James Burness, hjälpte även till med finansieringen. Det var första gången Robert Burns fick sina poem publicerade. 

612 böcker trycktes upp. De kostade 3 shillings per bok. På den tiden lika mycket som en fattig bonde tjänade på 5 ½ dagars slit. Upplagan sålde slut inom en månad. I "Poems, Chiefly in the Scottish dialect" ingick några av Robert Burns största mästerverk som "Halloween", "The holy fair", "Address to the Deil" och "The brigs of Ayr". Under samma tid skrev han också "The jolly beggars" som dock gavs ut efter hans död.

Dikterna blev en succé och en omedelbar framgång för tjugosjuåringen. Robert Burns blev känd över hela Skottland. Boken med dikterna blev en katalysator för hans kändisskap i Skottland. Innan var Robert Burns okänd. Han blev hyllad av alla samhällsskikt, såväl bland aristokratin som bland vanliga fattiga arbetare. Robert Burns tjänade även mycket pengar på diktsamlingen. Totalt lyckades han få in 50 pund på The Kilmarnock Edition det efterföljande året, vilket kan jämföras med att en storbondes årslön var 38 pund per år på den tiden. Visserligen var en av Robert Burns drivkrafter att tjäna pengar, men samtidigt ville han njuta av att få se sina dikter på tryckt papper. Det gav honom en kick.
 
3 september 1786 födde Jean Armour hans första tvillingar Robert Burns (1786-1857) och Jean Burns (1786-1787). Sonen fick samma förnamn som sin pappa och dottern samma förnamn som sin mamma. Robert Burns och Jean Armour bestämde att sonen Robert skulle flytta in hos Robert Burns på Mossgiel medan dottern Jean fick bo hos Jean Armours familj. Dottern Jean dog dock kort efteråt. Det var inte på fråga att Jean Armour skulle flytta in hos Robert Burns eftersom han var gift med Mary Campbell.

Dagen efter 4 september 1786 fick Robert Burns ett brev av den skotska blinda poeten Thomas Blacklock (1721-1791) som hyllade hans diktsamling "Poems, Chiefly in the Scottish dialect". Thomas Blacklock försökte även övertyga Robert Burns att inte flytta till Jamaica. Det finns uppgifter som säger att Thomas Blacklock försökte övertyga Robert Burns att inte åka till Jamaica i ett annat brev från 1789. De uppgifterna å andra sidan strider mot de uppgifter som säger att Robert Burns bestämde sig för att inte åka till Jamaica redan 1786. I oktober 1786 recenserade The Edinburgh Magazine "Poems, Chiefly in the Scottish dialect".


Mary Campbell dog hösten 1786
 
20 oktober 1786 dog Mary Campbell i feber. En kombination av sin frus död och Thomas Blacklocks brev gjorde att Robert Burns ändrade sina planer och inte reste till Jamaica. Tur för världen var väl det. Båten på den båtfärden som han och Mary Campbell skulle rest med sjönk nämligen på väg över Atlanten. Ingen överlevde. Efter Mary Campbells död gick Robert Burns tillbaka till sin gamla exflickvän Jean Armour. Hon mottog honom med öppna armar och de bestämde sig för att gifta sig. Hennes far satte dock återigen käppar i hjulet och förbjöd giftermålet. Han ville inte att hans dotter skulle gifta sig med en sådan där lösaktig kvinnokarl som han uppfattade Robert Burns som. Det blev inget giftermål då och Robert Burns lämnade sedan Jean Armour till slut.
 
I november 1786 beställde Robert Burns brevvän Frances Dunlop sex exemplar av första versionen av "Poems, Chiefly in the Scottish dialect". Robert Burns och Frances Dunlop träffades sedan minst fem gånger 1787-1791. Till slut såg hon honom som sin son. Frances Dunlop hade även åsikter om hans skrivande. Med andra ord, dåtidens stalker, även om hennes vänskap inte baserades på att vara vän med kändisen Robert Burns. Hon respekterade Robert Burns mer än det. När Frances Dunlop fick sitt första exemplar av "Poems, Chiefly in the Scottish dialect" skrev hon argt tillbaka till honom. Hon tyckte att han borde ändrat och tagit vissa stycken som hon hade föreslagit innan publiceringen. I ett brev 30 april 1787 svarade Robert Burns henne att han förstod hennes kritik och han gärna ville vara henne tillmötesgående. Robert Burns skrev också att han dock inte var mottaglig för råd för hur han skulle skriva sina dikter som poet. Han tyckte hon menade väl, men gav dåliga litterära råd.
 
25 november 1786 begav sig Robert Burns från hemmet i Mossgiel till Baxter´s Close i Edinburgh. Resan tog två dagar. I Edinburgh besökte han sin nyfunna vän James Cunningham (1749-1791), 14th Earl of Glencairn and Lord Kilmaurs som Robert Burns lärde känna samma år 1786. James Cunningham introducerade poeten till sina vänner som bokhandlaren och förläggaren William Creech (1745-1815) och juristen och senare Whig-politikern Henry Erskine (1746-1817). William Creech var James Cunninghams gamla handläggare och reskompis. Henry Erskine var son till Henry Erskine (1710-1767), 10th Earl of Buchan 1745-1767. Henry Erskine i sin tur presenterade Robert Burns för hertiginnan av Gordon. Efter besöket kallade Robert Burns vännen James Cunningham för sin beskyddare.


Artikeln i Lounger 1786
 
9 december 1786 berömde Henry Mackenzie (1745-1831) diktsamlingen "Poems, Chiefly in the Scottish dialect" i en artikel i Lounger. Han strödde beröm över Robert Burns samtidigt som han gav poeten gliringar för hans enkla och fattiga bakgrund. Henry Mackenzie skrev att det gick visserligen inte att jämföra Robert Burns med Shakespeare, men att Robert Burns ändå var en lärd bonde och plöjare från himlen som lyckades skildra seder och bruk från sin ödmjuka men olärda plats i samhället. Detta etablerade myten om Robert Burns som den olärda bonden och plöjaren. Myten byggde på att han skrev från samhällets nedersta skikt trots att han blev välbärgad rik man de efterföljande åren. Myten om Robert Burns som den olärda plöjaren är förklaringen till varför Robert Burns många gånger omgärdas av en plog på många av de statyerna som finns av honom i världen idag.
 
Efter Henry Mackenzies artikel blev Robert Burns genast känd bland Edinburghs aristokrati och lärda människor. De började beundra poeten. De var också nyfikna på hur det var möjligt att en fattig son till en bonde och trädgårdsmästare kunde visa ett sådant stort intellekt. Robert Burns blev erkänd bland några av de ledande personerna i Edinburghs mest blomstrande, intellektuella och sociala scener. Han gjorde det under den skotska upplysningen som pågick från 1700-talet till början av 1800-talet. Skottarna var bland de mest läskunniga folken i Europa. Så sent som 1750 kunde 75 % av befolkningen läsa och skriva, vilket var bland de högsta i Europa.

Under skotska upplysningen kom det fram en ström av framstående skotska personer i filosofi, politisk ekonomi, teknik, arkitektur, geologi, arkeologi, måleri, medicin, kemi, sociologi, lagar och jordbruk. Kända personer som Joseph Black (första att isolera koldioxid), David Hume (filosof), Walter Scott (författare), James Hutton (grundaren av den moderna geologin), Adam Smith (grundaren av den moderna nationalekonomin och ibland kallad för liberalismen fader), James Watt (förbättring av ångmaskinen), Adam Ferguson (en av sociologins fäder), etc var en del av skotska upplysningen. Den som tillhörde eliten i Skottland vid här tiden tillhörde också de ledande i människorna världen på det området som personen var bra på. Robert Burns tog Edinburgh med storm och blev en stjärna. I och med att han började röra sig i de miljöerna blev han ännu mer känd i Skottland.
 
De som träffade Robert Burns i Edinburgh beskrev hans närvaro som kraftfull. Han uppträdde säkert med ett gott självförtroende samtidigt som han var artig, inställsam och insmickrande. Robert Burns gav intrycket att vara en smart man trots att han inte kom från adeln och samhällets högsta topp. Hans samtal var spännande och intressanta. Robert Burns var dessutom extremt snygg enligt kvinnorna, vilket gjorde att damerna föll som furor för hans yttre skönhet. Till och med männen beskrev honom som en attraktiv kille med pondus och blinkande bruna ögon.
 
Efter artikeln i Lounger och allteftersom Robert Burns började tjäna mer pengar och blev mer berömd blev Jean Armours far mindre fientlig mot poeten.


Blev vän med Dr John Moore 1787
 
I slutet av 1786 skickade Robert Burns brevvän Frances Dunlop ett exemplar av "Poems, Chiefly in the Scottish dialect" till sin vän, läkaren och reseförfattaren Dr John Moore (1729-1802). Han blev intresserad av verket och bad henne att Robert Burns skulle kontakta honom. Frances Dunlop skrev sedan till Robert Burns. 30 december 1786 fick poeten hennes brev. Robert Burns tvekade emellertid att kontakta Dr John Moore. Han tyckte att Dr Moore var på en alldeles för högt stående position och för intellektuell för poeten. 15 januari 1787 skrev Robert Burns till Frances Dunlop att han bara var son till en enkel man. Efter brevet ändrade Robert Burns sig. Till slut skrev han ett brev till Dr John Moore. Denne svarade Robert Burns med att han tyckte att Robert Burns borde sluta skriva med skotsk dialekt. Dr John Moore tyckte att Robert Burns skulle övergå till renodlad standardengelska.

För eftervärlden var det tur att Robert Burns ignorerade Dr John Moores råd för detta var en av Robert Burns styrkor som poet. Dr John Moore var emellertid medveten om vissa aspekter av Robert Burns geni som poet. Han tyckte Robert Burns borde kunnat skriva ett ännu bättre verk än "Poems, Chiefly in the Scottish dialect" och påtalade det för Robert Burns. 15 februari 1787 befann sig Robert Burns i Edinburgh. I ett svar till Dr John Moore skrev Robert Burns att det var inte många månader sedan som han inte visste någon annan sysselsättning än plogen och jordbruket. Visst, Robert Burns förnekade inte att han var bra på något, men han tyckte att hans landsman hade upphöjt honom till en nivå som var över hans kapacitet. Dr John Moore svarade med att skicka en kopia av sin bok "View of Society and Manners in France, Switzerland and Germany" och senare Zeluco. Robert Burns tackade ödmjukt. De två hade sedan en fin vänskap ända fram till de sista åren av Robert Burns liv.


"Poems, Chiefly in the Scottish dialect" gavs ut för andra gången 1787
 
17 april 1787 publicerades andra upplagan av dikterna "Poems, Chiefly in the Scottish dialect" i Edinburgh. De kallades också för "First Edinburgh Edition", fast det var andra upplagan av samma diktsamling. William Smellie (1740-1795) stod för trycket och bokhandlaren William Creech för publiceringen. Archibald Montgomerie, 11th Earl of Eglinton från Eglinton estate skickade 10 guineas till Robert Burns för att köpa två exemplar av diktsamlingen när poeten anlände till Edinburgh. 10 guineas var lika mycket som en årslön för de fattigaste bönderna eller nästan lika mycket som enklare handelsmän tjänade per år. Archibald Montgomerie ville stödja Robert Burns. Han såg sig som beskyddare för poeten och ville att Robert Burns skulle få en drägligare tillvaro ekonomiskt. Diktsamlingen såldes i 3 000 exemplar, vilket på den tiden var en fenomenal storsäljare.
  

Robert Burns blev rik 1787
 
23 april 1787 sålde Robert Burns upphovsrättigheterna till "Poems, Chiefly in the Scottish dialect, First Edinburgh Edition" till William Creech. Robert Burns lyckades ändå förhandla fram att kunde fortsätta tjäna pengar på boken. För upphovsrättigheterna fick Robert Burns 100 guineas eller 105 pund. År 2018 motsvarade det ungefär 181 000 kr. 1787 motsvarade det:
- 3 årslöner för en brittisk storbonde, eller
- 10 årslöner för de fattigaste bönderna, eller
- 18 årslöner för vanliga arbetare på landet.

Den senare kategorin, vanliga arbetare på landet, var den största arbetsgruppen alla yrkeskategorier. Inte nog med det, Robert Burns lyckades tjäna totalt 400 pund på denna upplaga av "First Edinburgh Edition", inklusive försäljningen av upphovsrättigheterna. Han drog in ytterligare 455 pund på andra kringaktiviteter. Totalt tjänade han 855 pund under de efterföljande nio åren fram till sin död 1796. År 1787 motsvarade 855 pund lika mycket som: 
- 22,5 årslöner för en brittisk storbonde, eller
- 85 årslöner för de fattigaste bönderna, eller
- 147 årslöner för vanliga arbetare på landet.
 
Robert Burns tjänade mer på nio år än vad de enskilt rikaste skotska slottsägarna och lorderna tjänade på ett enskilt år. Robert Burns årsinkomst var förvisso lägre än deras årslöner eftersom de 855 punden var utspridda på flera år, men det ger en fingervisning om hur mycket pengar han fick in. I genomsnitt tjänade han 95 pund per år under återstoden av sitt liv. Som jämförelse var årslönerna i Skottland 1787:
 
855 pund = Robert Burns totala inkomst under flera år.
854 pund = årslönen för de rikaste slottsägarna och rikaste lorderna.
214 pund = årslönen för rika adelsmän (3 % av alla adelsmän).
112 pund = årslönen för de största hantverkarna.
95 pund = Robert Burns årsinkomst från våren 1787 till sommaren 1796.
95 pund = årslönen för de största och rikaste köpmännen.
68 pund = årslönen för de genomsnittligt rika adelsmännen.
56 pund = årslönen för de största industriägarna.
43 pund = årslönen för de fattigaste adelsmännen (28 % av alla adelsmän).
42 pund = årslönen för 75 % av alla köpmän.
38 pund = årslönen för storbönder.
36 pund = årslönen för lagmän, etc.
28 pund = årslönen för majoriteten av alla hantverkare.
25 pund = årslönen för präster med högre ämbeten.
12,7 pund = årslönen för vanliga präster (82 % av alla präster).
11,3 pund = årslönen för enklare handelsmän.
10,1 pund = årslön för de fattigaste småbönderna (ca 77 % av alla bönder).
8,9 pund = årslönen för soldater.
8,5 pund = årslönen för sjömän och fiskare.
5,8 pund = årslönen för vanliga arbetare på landet (största arbetsgruppen alla yrkeskategorier i samhället).
4,1 pund = årslönen för djur/boskapsuppfödare (näst största arbetsgruppen alla yrkeskategorier).
2,8 pund = årslönen för fattiga torpare och fattighjoner (tredje största arbetsgruppen alla yrkeskateogier)
 
För den tidigare ständigt fattige Robert Burns vändes han ekonomiska tillvaro i 180 grader. Från att ständigt vara fattig till att ha och få jättemycket pengar. Trots rikedomen levde Robert Burns relativt snålt resten av livet bortsett från pengar han la på en del mindre investeringar och på festande. 
1787 introducerade William Smellie poeten Robert Burns till Crochallan Fencibles. Det var en festklubb som möttes på Anchor Close nära High Street i centrala Edinburgh. High Street är idag en del av Royal Mile.
   

Pilgrimsfärderna runt om i Skottland 1787
 
Under sommarhalvåret 1787 gav Robert Burns sig ut på fem turnéer runt om i stora delar av Skottland och nordligaste England, undantaget allra sydvästra, nordvästra och allra nordligaste Skottland som Sutherland, etc. Turnéerna började i maj 1787 och pågick till juni 1787, hade uppehåll i juli, återupptogs i augusti och pågick sedan till mitten av september, hade sedan ett kort uppehåll och återupptogs i oktober 1787. Robert Burns var trots uppehållen borta från hemmet i sex månader från maj till oktober 1787. En del historiker hävdar att det var fyra turnéer, andra att det var fem och en tredje grupp historiker att det var sju turnéer. De skilda uppfattningarna beror på var de drar gränslinjen när turnéerna började och slutade. Robert Burns hade fullt med självförtroende och kallade turnéerna för ”en liten pilgrimsfärd till klassiska platser i detta land”.
 
Första resan Tour of the Borders pågick från 5 maj till 1 juni 1787 och gick till sydöstra Skottland och norra England. Den gick till skotska platser som Edinburgh, Haddington, Gifford, Dunse, Skateraw, Dunbar, Eyemouth, Coldstream, Kelso, Dryburgh, Melrose, Selkirk, Traquair, Jedburgh, Wauchope, Annan, Dumfries och till engelska platser som Cornhill-on-Tweed, Berwick-upon-Tweed, Wooler, Warkworth, Morpeth, Newcastle, Hexham och Carlisle. I början av juni 1787 gjorde Robert Burns ett besök hos Jean Armour. Det mötet resulterade i att hon födde deras tvillingar nio månader senare. I juni 1787 hann Robert Burns också besöka sin brevvän Frances Dunlop i Dunlop för första gången. 

​Andra resan Tour of West Highlands ägde rum i juni 1787 och gick till platser i västra Skottland som exempelvis Glasgow, Dumbarton, Arochar, Inveraray och Greenock. Tredje resan Tour of Stirlingshire 1 pågick i augusti 1787 och gick till Falkirk, Carron, Dunipace, Stirling, etc.
 
Fjärde resan Tour of Highlands varade från 25 augusti till 16 september 1787. Det var en lång resa på 965 km fördelat på 22 dagar. Resan började i Edinburgh och gick till Stirling nordväst om Edinburgh. Därefter gick resan norrut via bl.a. Blair Atholl och Grantown-on-Spey till Inverness, inklusive Loch Ness. Sedan gick resan österut via Forres och Fochabers i norra Moray och Banff i norra Aberdeenshire till Peterhead i nordöstra Aberdeenshire. Därefter gick resan söderut längs östra Skottlands kustlinje via Ellon, Aberdeen, Stonehaven, Montrose, Dundee, Scone, Perth och tillbaka till Edinburgh. Centrala östra, norra, nordöstra och östra Skottland betades av på resan. Under turnén i högländerna samlade Robert Burns in material för att få förståelse för Skottland, inklusive traditionella skotska sånger. Han förde journal på platser han besökte och människor han träffade. Fjärde turnén var inspirerande för Robert Burns och gav han nya poetiska idéer.
 
Femte resan Tour of Stirlingshire 2 pågick i oktober 1787 och gick till bl.a. Stirling och Dunfermline. De fem turnéerna gjorde att människor i framförallt högländerna och de angränsande delarna till högländerna men även människor i lågländerna fick ta del av Robert Burns framträdanden. Som nybliven nationalskald fanns det också ett starkt kommersiellt intresse för honom att nå ut till såväl storstäderna som till människor i mindre byar, småstäder och till landsbygden. Robert Burns möttes av jubel av alla sorters människor, rika som fattiga. Adeln och människor med högt uppsatta yrken gillade speciellt hans intresse för att bevara gamla traditionella skotska sånger. De tyckte att Robert Burns var nobel som ville bevara denna kulturskatt till eftervärlden. De fattiga på landsbygden gillade att han beskrev deras tillvaro i nuet.
  

Samarbetade med James Johnson för att bevara gamla skotska sånger
 
I oktober 1787 var Robert Burns ​åter på besök i Edinburgh. Han bodde tillfälligt i sydvästra delen av St. James’s Square. Robert Burns var i Edinburgh för att arbeta med gravören och musikförsäljaren James Johnson (1753-1811). James Johnson ville ge ut gamla skotska sånger. Målet var att samla in texter och musik från alla gamla skotska sånger. På det viset ville han bevara alla de skotska musikaliska kulturskatterna för efterlevande generationer. Givetvis omöjligt, men målet var högt uppsatt. Detta föll Robert Burns i smaken som gillade vad han hörde. Under sommarturnéerna 1787 var Robert Burns inne på ämnet och samlade in material. Nu bestämde han sig för att på allvar börja arbeta med att bevara traditionella skotska sånger och poem för framtiden. Det som innan var ett litet löst projekt blev nu fullt ut seriöst. Detta blev Robert Burns stora livsprojekt för resten av livet.
 
James Johnson publicerade sedan den första volymen av "The Scots Musical Museum" där Robert Burns var virtuell redaktör och hjälpte till med finansieringen. Tack vare Robert Burns hjälp trycktes sex upplagor med 100 sånger per bok de efterföljande åren 1787-1803. Totalt 600 sånger med andra ord, varav Robert Burns lade dit 160 egna sånger eller egna omgjorda tolkningar av gamla sånger. Världsberömda poemet "Auld Lang Syne" (1788) fanns med i femte volymen.


Det unika brevet till Dr John Moore 1787
 
Hösten 1787 skrev Robert Burns ett brev till Dr John Moore. I det skrev han sin självbiografi. Detta dokument anses idag innehålla de mest avslöjande informationerna om Robert Burns. Det ger läsaren stor inblick i hans liv, sinne och uppfattningar om livet. Alla senare biografier om Robert Burns baserades på det brevet. Brevet finns idag på British Museum i centrala London för den som vill se det i verkliga livet.
      

Sylvander och Clarinda 1787-1792

Under de två efterföljande vintrarna var Robert Burns framträdande på den sociala scenen i den skotska huvudstaden. I Edinburgh roade han sig ständigt med stadens damer. 1787 hade Robert Burns kärleksaffärer med både May Cameron (f. 1766) och Jenny Clow (1766-1792). Förstnämnda var också känd som Margaret Cameron, Peggy Cameron och Meg Cameron. Både May och Jenny födde honom barn efterföljande år. I Jennys fall sonen Robert Burns Clow (f. 1788).

4 december 1787 träffade Robert Burns den ungefär jämnåriga Agnes Maclehose (1758/1759-1841) i ett hus i Edinburgh som tillhörde en gemensam vän. Hon var också känd som Agnes "Nancy" M'Lehose och Agnes Craig. Hennes vänner kallade henne för Nancy. Agnes var dotter till kirurgen Andrew Craig och hans Christian Maclaurin/McLaurin (d. 1767). Agnes lämnade sin man och Glasgowjuristen James Maclehose (1754-1812) i december 1780 några månader innan hon födde deras fjärde barn James (f. 21 april 1781). Det finns uppgifter som säger att det var tvärtom och att det var James som lämnade Agnes efter att hon födde deras fjärde barn.

Tycke uppstod mellan Robert Burns och Agnes i huset i Edinburgh i december 1787. De hade en fysisk kärleksaffär 1787-1788 i verkliga livet och var brevvänner 1787-1792. Efter deras första möte började han skriva kärleksbrev till henne under namnet Sylvander, till vilka hon svarade med namnet Clarinda. Det var för Agnes som Robert Burns skrev kärlekssången "Ae Fond Kiss" 1791 som senare publiceras i "The Scots Musical Museum" volym från 1792. Totalt skrev Robert Burns nio sånger till henne. Till skillnad från hans tidigare kärleksaffärer gick denna fysiska kärleksrelation över till att bli enbart begränsad till pappersform. Efter 1788 var de bara brevvänner fram till 1792. 

I januari 1792 reste Agnes till Jamaica för att försonas med sin gamla man James Maclehose som flyttade dit 1782. Framme i Jamaica fick hon erfara att hennes plats tagits av den afrojamaicanska Ann Chalon Rivvere. Hans nya kvinna hade dessutom fött honom dottern Arm Lavinia Maclehose. Agnes klagade på den tryckande värmen och på alla mygg. Hon stannade bara i tre månader på Jamaica innan hon reste hem till Skottland med första bästa fartyg. Hemma i Skottland fortsatte Agnes och Robert Burns att brevväxla under 1792, men då var det för sent. Hans passion var död. Efter 1792 skickade de inga fler brev till varandra.

  
Castle Street, Mauchline 1788

I februari 1788 besökte Robert Burns sin brevvän Frances Dunlop i Dunlop för andra gången. Han stannade i två dagar. Våren 1788 återvände Robert Burns till Jean Armour. De hyrde ett rum på Castle Street i Mauchline, i vad som idag är Burns House. 9 mars 1788 födde hon deras tvillingdöttrar. Ena tvillingen dog dagen efter. Den andra tvillingen dog två veckor efter födseln. 
  

Ellisland Farm 1788-1791
 
I juni 1788 beslutade Robert Burns och Jean Armour sig för att hyra gården Ellisland Farm som låg 10 km nordväst om Dumfries i Dumfries and Galloway i södra Skottland. Robert Burns föreslog att hans tidigare dotter Elizabeth "Bess" Burns (1785-1817) skulle flytta in hos dem på Ellisland Farm. Det ville emellertid inte barnets mor Elizabeth Paton eller Jean Armour. Istället fick treåriga Elizabeth bo kvar på Mossgiel hos sin mor Elizabeth och sin farmor Agnes Broun.


Gifte sig med Jean Armour 1788
 
5 augusti 1788 gifte sig Robert Burns och Jean Armour i vännen Gavin Hamiltons hus som låg bredvid Mauchline Tower. Under de efterkommande åren fick Robert Burns och Jean Armour fem till barn. Totalt nio barn inräknad med deras tidigare barn:
1. Robert Burns (1786-1857), tvilling med Jean.
2. Jean Burns (1786-1787), tvilling med Robert.
3. Okänd dotter ett (f. 9 mars 1788 och d. 10 mars 1788), tvilling med okänd dotter två.
4. Okänd dotter två (f. 9 mars 1788 och d. 23 mars 1788), tvilling med okänd dotter ett.
5. Francis Wallace Burns (1789-1803)
6. William Nicol (1791-1872)
7. Elizabeth Riddell Burns (1792-1795)
8. James Glencairn (f. 1794)
9. James Maxwell (f. 25 juli 1796 och d. innan 25 juli 1799).

Deras barn nr 9 James Maxwell föddes samma dag som Robert Burns begravdes 25 juli 1796. Sonen dog innan sin tredje födelsedag. Robert Burns fick minst tretton barn, eventuellt fjorton barn, under sin levnad fördelade på nio barn med Jean Armour och minst fyra eller fem barn från älskarinnor och en flickvän. Trots giftermålet med Jean Armour hindrade det inte Robert Burns från att vara otrogen med andra kvinnor. 

1789 skrev Robert Burns sången och poemet "My Heart's in the Highlands". I den visade han sin kärlek för naturen och för högländerna. Robert Burns fortsatte samla in material till nya upplagor av "The Scots Musical Museum". Det projektet som han hade tillsammans med James Johnson för att bevara alla gamla skotska sånger till eftervärlden. I maj 1789 besökte Robert Burns sin brevvän Frances Dunlop i Dunlop för tredje gången. Han stannade i två dagar. I september 1789 tog Robert Burns jobb som accistjänsteman på tull- och skattemyndigheten the Customs and Excise service i Dumfries. Vid sidan av jobbet fortsatte han att skriva poesi och samla in gamla traditionella skotska sånger. På Ellisland Farm skrev Robert Burns bl.a. dikten "To Mary in Heaven" (1789) till minne av sin förra och bortgångna fru Mary Campbell. Världsberömda poemet "Tam o’ Shanter" skrevs även på Ellisland Farm 1790.
 
Vid ett tillfälle när Robert Burns var i Pollokshaws utanför Glasgow
sommaren 1790 träffade han Ann Park (f. 1770). Hon var också känd som Helen Anne Park och Anna Park. Robert Burns var otrogen med henne och dottern Elizabeth ”Betty” Burns Park föddes 1791. 21 juni 1791 träffades Robert Burns och Frances Dunlop för fjärde gången.

   
Dumfries 1791-1796
 
Ett liv som bönder på Ellisland Farm passade inte paret Robert Burns och Jean Armour. De gick för mycket med förlust på jordarna. Dessutom låg Ellisland Farm för långt ifrån Robert Burns arbetsplats i Dumfries. I november 1791 efter nästan 3,5 år på Ellisland Farm flyttade paret och deras gemensamma barn till Dumfries. Först bodde de i ett hus på Bank Street som inte finns kvar idag. Sedan flyttade de och hyrde in sig i ett större hus i Mill Hole Brae i Dumfries. Gatan heter idag Burns Street och huset är ett museum. Jean Armour beskrev senare i livet på ålderdomens höst att en vanlig dag i huset såg ut så här: 
”Familjefrukost vid nio. Ifall Robert Burns låg kvar i sängen och var vaken läste han alltid. Vid alla måltider hade han en bok bredvid sig på bordet. Var han hemma åt han lunch klockan två. Han gillade vanlig mat och hatade tårtor, pajer och puddingar. Ifall han var hemma på kvällarna ägnade han sin tid med att leka med barnen samt att skriva och läsa. Deras pladder störde aldrig honom det minsta."
 
När Robert Burns inte var hemma på dagarna brukade han dricka på puben the Globe and the Hole in the Wall på Queensbury Square i Dumfries. Idag är den känd som The Globe Inn. I december 1792 besökte Robert Burns brevvännen Frances Dunlop i Dunlop för femte gången. Med sig hade han Dr James M'Kittrick Adair (1765-1802). Robert Burns stannade i fyra dagar. I Edinburgh 18 februari 1793 publicerades tredje upplagan av "Poems, Chiefly in the Scottish dialect", också kallad "Second Edinburgh Edition". William Creech publicerade. I diktsamlingen ingick även 50 extra sidor med nya poem som "Tam o’ Shanter" som skrevs 1790.
 
I början på 1790-talet började Robert Burns samarbeta med bokförläggaren och musikförläggaren George Thomson (1757-1851) för att ge ut gamla skotska folkvisor samt 114 egna sånger skrivna av Robert Burns själv på de sex första upplagorna. 1793 gavs den första samlingen ut. Den fick namnet "A select collection of original Scottish airs". Robert Burns arbetade med detta projekt ända fram till sin död. Hans samarbete med George Thomson ledde till att de två blev vänner. 1794 gavs fjärde upplagan ut av "Poems, Chiefly in the Scottish dialect". 


Thomas Paine

1791 skrev engelsmannen Thomas Paine (1737-1809) boken "Rights of man". Thomas Paine var en av förgrundsgestalterna till USA:s frigörelse från Storbritannien och förespråkade också franska revolutionen. Det var efter att George Washington (1732-1799), USAs första president 1789-1797, läste Thomas Paine’s skrift "Common Sense" (1776) som han beslutade att det enda rätta var att frigöra USA från Storbritannien. Dessutom fick Thomas Jefferson (1743-1826), USAs tredje president 1801-1809 och amerikanen Benjamin Rush (1745/1746-1813) idéer från skriften när de författade och skrev under respektive skrev under den amerikanska självständighetsdeklarationen 1776. Dock citerade Thomas Jefferson nästan ordagrant engelska liberalen John Locke's (1632-1704) ord. Skriften "Common Sense" beundrades senare också av Abraham Lincoln (1809-1865), USAs president 1861-1865 och av amerikanska uppfinnaren och affärsmannen Thomas Edison (1847-1931).
 
I Thomas Paine’s "Rights of man" gick han till angrepp mot monarkin och de sociala förhållandena som fanns i Europa. Den var så radikal att brittiska parlamentet drog honom inför rätta. Boken var ett svar på den moderna konservatismens fader Edmund Burke's (1730-1797) omfattande skrift "Reflections on the Revolution in France" (1790). I den skrev Edmund Burke att verklig social stabilitet uppstod i en nation ifall den stora skaran av fattiga styrdes av ett fåtal välbärgade från aristokratin. Thomas Paine motsatte sig Edmund Burkes argument att ärftliga arv och ärftliga rättigheter skulle styra över vilka som skulle få sitta i en regering. Thomas Paine menade att visdomen att kunna styra inte kunde ärvas av adeln eller av någon annan. Thomas Paine tyckte att alla människor borde födas fria och ha lika rättigheter. Efter att läst detta skrev Robert Burns poemet "A Man's A Man For A' That" (1795) där han beskrev sina känslor om allmän jämlikhet på 1700-talet. Poemet har flera gånger sedan dess föreslagits att bli den skotska nationalsången. 


Blev ovän med många gamla vänner
 
20 december 1794 skrev Robert Burns ett brev till brevvännen Frances Dunlop. Han kritiserade läkaren och reseförfattaren Dr John Moore´s "Journal During a Residence in France" (1793). I den 
beklagade Dr John Moore barbariet och blodutgjutelsen under franska revolutionen som pågick 1789-1799. Dr John Moore var i Frankrike och bevittnade franska revolutionen på plats. Robert Burns tyckte att Dr John Moore gnällde över en del personers öden i franska revolutionen. Dr John Moore fick nys om vad Robert Burns skrev och sade upp bekantskapen direkt med poeten. Robert Burns syn på franska revolutionen medförde att han förlorade många vänner under de sista 1,5 åren av sitt liv eftersom han var frispråkig i sitt stöd för franska revolutionen.
 
I slutet av 1794 knakade Robert Burns vänskap med Frances Dunlop i fogarna. Redan 1792 skrev hon till honom att hon fruktade att franska revolutionens idéer skulle sprida sig till södra Skottland. Hennes äldsta dotter Agnes Eleanor Dunlop var gift med den franska rojalisten Joseph Elias Perochon (d. 1825), också känd som Josef Elias Perochon. Dessutom var en av Frances Dunlop's andra fem döttrar gift med en annan franska rojalist. Fyra av Frances Dunlop's söner och ett barnbarn tjänstgjorde också i franska armén. Frances Dunlop hade ytterligare tre söner. Totalt hade hon sju söner och sex döttrar. Robert Burns tog emellertid inte avstånd från revolutionen i Frankrike. 
Frances Dunlop ifrågasatte då hans lojalitet gentemot henne. I ett brev den 5 januari 1793 svarade Robert Burns henne att vem skulle kunna snacka oskyldiga till tiggarstaven och fördärv. Han fortsatte: ”Can such things be? Oui! Telles choses se font! Je viens d'en faire une epreuve maudite. (By the way, I don't know whether that is French; and much would it go against my soul, to mar anything belonging to that gallant people; though my real sentiments of them shall be confined alone in my correspondence with you.)“
 
Fritt översatt till svenska: ”Kan sådana saker ske? Ja! Dessa saker kan hända! Jag gjorde precis bara en förbannad prövning. (Förresten, jag vet inte huruvida om det är franska; och mycket av det skulle gå emot min själ, att vanpryda något som tillhör det där tappra folket; även om mina riktiga känslor av dem skall vara begränsade allena i min korrespondens med dig.)”
 
Efter några brev med munhuggeri 1795 mellan Robert Burns och Frances Dunlop försämrades vänskapen dem emellan. Hon svarade inte på hans två brev som han skrev sommaren 1795 och i januari 1796. I juni 1796 skrev han ett sista avskedsbrev till henne.
 
 
Robert Burns dog 1796
 
Efter åratal av hög alkoholkonsumtion försämrades Robert Burns hälsa alltmer. Vid 37 års ålder den 21 juli 1796 dog Robert Burns i sitt hem i Dumfries efter att ha fått reumatisk feber. Han begravdes på St Michaels kyrkogård i Dumfries. 1815 flyttades kroppen till Burns Mausoleum på samma kyrkogård. Där ligger hans kropp än idag. När hans andra hustru Jean Armour dog 1834 begravdes hon bredvid honom. 2012 hade Robert Burns över 600 levande ättlingar.

    
Robert Burns storhet som diktare
 
Robert Burns verk som poet och låtskrivare är som bäst i poemen "John Anderson, My Jo" (1789) och "Sweet Afton" (1791), också känd som som "Flow Gently, Sweet Afton", samt i sången och poemet "My Heart’s in the Highlands" (1789). John Anderson (1759-1832) var en av Robert Burns närmaste vänner. Kantaten "The Jolly Beggars, A Cantata" (1785) och poemet "Tam o’ Shanter" (1790) hör till andra av Robert Burns mästerverk. Poemet "Auld Lang Syne"
(1788) sjungs ofta. Den är en av de mest kända och älskade dikterna och sångerna på det engelska språket. Vi kan givetvis inte belysa alla Robert Burns 559 poem och sånger, men här kommer en kort genomgång av några av dem:
 

Epistle to Davie, a brother poet (1785)
 
Episteln "Epistle to Davie, a brother poet", mest känd som "Epistle to Davie", handlar om beundran och vänskap. I inledningen av episteln ger Robert Burns en bild av hur kallt det är ute. Han beskriver ett snöigt landskap samtidigt som han själv sitter inomhus och hopkrupen framför brasan. Robert Burns påminnner om att det inte är så bekväm som det kan vara. I raderna efter angriper han den rika mannens stolthet. Robert Burns sågar de rika och fattiga. Han vänder sig till Davie och säger att tiggeri är sista utvägen. Tredje strofen handlar om att de rika accepterar en lättsam fattigdom hos andra, men temat i strofen är snarare att beskriva en stämning än en filosofi. Robert Burns vill fånga ett sinnestillstånd än att ge allmänna principer. I mitten av tredje strofen skriver Robert Burns:

The honest heart that's free frae a'
Intended fraud or guile
However Fortune kick the ba'
Has ay some cause to smile

Fritt översatt till svenska:
Det ärliga hjärta som är fri från allt.
Gällande bedrägeri eller svek,
Emellertid sparkar lyckan bollen,
Har alltid en orsak att le

Robert Burns menade att ibland kommer lyckan till den människa som är ärlig. Den människan som inte bedrar eller sviker andra människor har alltid en anledning att le. Robert Burns syftade på en sinnesstämning rörande ärlighet och lycka. Trots att en människa är fattig kan även han eller hon ändå vara fri. Robert Burns går in i episteln på ämnet vem som åtnjuter mest lycka och frihet av de rika och fattiga. Styrkan i episteln är hur Robert Burns lyckas koppla samman episteln med lysande övergångar mellan stroferna. Han lyckas forma funderingar i en komplicerad versform.


Holy Willie's Prayer (1785)
 
På mitten av 1780-talet anklagades Robert Burns av medlemmar i den lokala kyrkan i Mauchline för att vara otuktig. Han hade fått barn trots att han inte var gift. Robert Burns fick till och med förklara sig inför kyrkostyrelsen. William Fisher, en äldste i kyrkan, klagade dessutom på Robert Burns vän Gavin Hamilton för ekonomiska oegentligheter. Gavin Hamilton var kassör i kyrkan i Mauchline. Han hade låtit de som inte hade råd att betala sin kyrkoskatt få passera. William Fisher började då spionera på Gavin Hamilton och anklagade honom för att inte läsa bibeln på söndagar. William Fisher anklagade också Gavin Hamilton för trädgårds- och jordbruksarbete på sabbaten samt att han reste på sabbaten. Allt det var William Fisher motståndare till. Det gick så långt att Gavin Hamiltons fall prövades av det regionala kyrkliga ministerrådet och kyrkodomstolen i Ayr. Gavin Hamilton vann emellertid målet och frikändes. Willie Fisher hämtade sig aldrig från detta offentliga nederlag och hittades senare död i ett dike med en flaska whisky i handen.
 
Efter allt detta skrev Robert Burns poemet "Holy Willie's Prayer" på lågskotska där han gick till attack mot religiöst trångsynthet och hyckleri hos kyrkan och många av dess medlemmar. Robert Burns skrev om verklighetens Willie Fisher som han kallade för Holy Willie i poemet. Holy Willie hycklade ständigt, gjorde själv överträdelser som kyrkan försvarade men bad gud att döma andra hårt när de gjorde felsteg. Holy Willie visade ingen som helst förståelse för andras misstag. Robert Burns använde exemplet med Holy Willie som ett exempel på att hela kyrkan var lika hycklande. Detta avståndstagande från kyrkan har fått eftervärlden att tolka att Robert Burns var en ateist. Poemet "Holy Willie's Prayer" räknas som en av världens bästa satiriska dikter som någonsin skrivits.


To a Mouse (1785)

Poemets hela titel är "To a Mouse, on Turning Her Up in Her Nest With the Plough", men är ofta förkortad som "To a Mouse". Poemet visar på Robert Burns underbara iakttagelseförmåga, hans djupa känslor för humanitet och hans vänliga känsloregister. Poemet skrevs efter att han plöjde igenom ett litet musbo på åkern med sin plog. Detta upprörde Robert Burns som visade ånger och bad om ursäkt till musen. Han beklagade förstörelsen han orsakat, sin skuld och sin sorg. För att uttrycka sig i poemet "To a Mouse" använder sig Robert Burns av enkla verser. Robert Burns visar på att även om man inte vill skada eller har onda avsikter kan man ändå förstöra för andra. Livet är oförutsägbart. Samtidigt som vi försöker förbereda oss för det oförutsägbara kan vi inte njuta av nuet som däremot musen tycks kunna.

Rädslan för framtiden hindrar dessutom en del människor att njuta av nuet. Dåliga händelser i det förflutna tenderar också hindra en del människor från att gå vidare i livet. Robert Burns antyder även att vi människor inte är särskilt empatiska eller sympatiska mot djur som i fallet mot den här musen, trots att båda är djurarter som försöker förbereda sig för framtiden. Robert Burns frågar sig: ”- Vad spelar det för roll ifall musen stjäl lite av vår sädesslag? Den vill fortfarande överleva. Detsamma gäller för oss människor, så varför är vi så avskilda från varandra?" 
 
 
Adress to a Haggis (1786)
 
En av Robert Burns mest lästa poem eftersom den reciteras varje år på evenemang som Burns Suppers, St Andrew Nights och vid evenemang av Caledonian Society. Den mest berömda att Skottlands delikatesser haggis står då på menyn. Poemet "Adress to a Haggis" har två huvudteman fördelade på satir å ena sidan och stolthet över det skotska arvet å andra sidan. Robert Burns använder ironi, satir och sarkasm. Han talar överdrivet om haggis dygder som en maträtt för skotska krigare. Robert Burns raljerar att haggis är överlägsen all annan mat som i sin tur gjort att skotska män blivit robusta och handfasta genom regelbundet intag av maträtten. Poemet är humoristiskt och underhållande i en sarkastisk ton.

Samtidigt visar poemet en stolthet över det skotska. Det skrevs tre år efter amerikanska frihetskriget avslutades 1783 och åren efter att USA erkändes självständigt gentemot Storbritannien. Vindar om skotsk självständighet kom som en följd. Kunde USA kunde Skottland. I poemet visar Robert Burns underförstått hur stolta skottarna borde vara över sitt eget skotska arv och att de borde arbeta för att bevara det arvet. Robert Burns hoppades underförstått att skottarna skulle lära sig att stå upp för sig själva och kämpa för sin rätt att existera som ett oberoende folk i en oberoende nation. Politiskt kan poemet främst tolkas ur ett liberalt frihetsperspektiv, konservativt bevarandeperspektiv eller ett nationalistiskt fosterlandsperspektiv. 


Auld Lang Syne (1788)
 
Poemet "Auld Lang Syne" är ett mästerverk. Den är välkänd i engelsktalande länder som USA, Kanada, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland. Den är även känd i länder som Danmark, Sverige, Holland, Frankrike, Grekland, Polen, Ungern, Sudan, Zimbabwe, Maldiverna, Bangladesh, Thailand, Kina, Sydkorea och Japan. Titeln betyder "För länge sedan" eller "Länge länge sedan". Titeln betyder också "Gamla tider". "Auld Lang Syne" skrevs som ett poem, men var också enligt Robert Burns menat som en sång. Idag sjungs poemet oftast som en sång. Exempel på det är på nyårsafton i Skottland, det årliga Last Night of the Proms i Royal Albert Hall i London samt vid en rad olika tillställningar runt om i världen, inte minst i den engelsktalande världen. 

Första strofen och dess efterföljande refrängen i "Auld Lang Syne" är mycket lik James Watson ballad "Old Long Syne" från 1711. Resten av poemet komponerade Robert Burns helt själv. "Auld Lang Syne" börjar med att fråga huruvida det är rätt att gamla tider glöms bort. Poemet kan tolkas som en uppmaning att man bör minnas gammal vänskap. 

Det råder delade åsikter ifall Robert Burns använde samma melodi till "Auld Lang Syne" som det görs nuförtiden. Idag sjungs poemet på en skotsk pentatonisk folkmelodi. Ursprungligen en pigg dans i ett kvickare tempo som inte är lika snabb numera. Robert Burns melodi däremot byggde eventuellt på "The Miller’s Wedding" eller "The Miller’s Daughter" som var en strathspey. En strathspey var en melodi med musik i 4/4 takt och punkterade åttondelar. Den användes och används för skotsk dans. Den liknar den irländska traditionella dansen hornpipe fast är långsammare och ståtligare samt innehåller många dot-cut snaps.
 

My Heart's in the Highlands (1789)
​
I sången och poemet "My Heart's in the Highlands" visar Robert Burns sin kärlek för naturen. Det stora temat i hela sången och poemet är emellertid hans kärlek för högländerna som är kända för sin naturskönhet. Robert Burns visar också på en tacksamhet, patriotism och stolthet för Skottland som har dessa högländer. I sista versen i första strofen säger att Robert Burns att han aldrig kan glömma sin kärlek till bergen (kullarna) vart han än befinner sig. 

1.
Farewell to the Highlands, farewell to the North,
The birth-place of Valour, the country of Worth;
Wherever I wander, wherever I rove,
The hills of the Highlands for ever I love.

I andra och fjärde strofen visar Robert Burns att hans hjärta finns i högländerna. Robert Burns visar också på ett uttryck för längtan dit eftersom han inte var i högländerna när poemet skrevs.

2.
My heart's in the Highlands, my heart is not here;
My heart's in the Highlands a-chasing the deer;
Chasing the wild-deer, and following the roe,
My heart's in the Highlands wherever I go.

I tredje strofen tar Robert Burns farväl av högländerna. Han uttrycker ett hej då och ett antagande att han kanske lämnat dem för gott. Robert Burns uttrycker en möjlighet att han kanske aldrig kommer återvända dit igen. 

3. 
Farewell to the mountains high covered with snow;
Farewell to the straths and green valleys below;
Farewell to the forests and wild-hanging woods;
Farewell to the torrents and loud-pouring floods.

Fjärde strofen är en repetition av andra strofen. Den är emellertid nödvändig att ha med för att göra sången och poemet komplett. Med fjärde strofen vill Robert Burns understryka att hans obestridliga kärlek fortfarande fanns kvar till högländerna efter de känslomässiga farväl-raderna i tredje strofen. 

4.
My heart's in the Highlands, my heart is not here;
My heart's in the Highlands a-chasing the deer;
Chasing the wild-deer, and following the roe,
My heart's in the Highlands wherever I go. 

Sången och poemet som helhet tolkas främst ur ett ekologiskt naturromantiskt perspektiv och ur ett nationalistiskt fosterlandsperspektiv för högländerna. Sången och poemet är en av Robert Burns mest populära idag, inte minst hos brittiska konservativa och hos brittiska rojalister. För den som vill höra poemet uppläst av självaste Charles (f. 1948), prins av Wales, kan klicka på länken youtube.com/watch?v=QAWNGr3K6ik.


Tam o’ Shanter (1790)
 
Poemet "Tam o’ Shanter" är en klassisk epos som handlar om en person som heter Tam o’ Shanter. Poemet är en blandning av lågskotska och engelska. I poemet ignorerar Tam o’ Shanter sin hustrus varningar om att för mycket alkoholkonsumtion är skadligt. Istället stannar han kvar för länge på puben. När Tam o’ Shanter väl lämnar puben hoppar han upp på sin häst och passerar en kyrkogård. Där bevittnar han hur djävulen har en vild fest tillsammans med häxor och spöken. Tam o’ Shanter rider vidare och det blir storm, men trollkarlarna och häxorna följer efter honom. De river av hästens svans. Efter att ha ridit över en bro lyckas Tam o’ Shanter sätta sig i säkerhet eftersom häxor inte kunde passera rinnande floder.
 
Styrkan i poemet är att den berättar en bra historia, gör en poäng om de negativa effekterna med för mycket alkoholintag samt belyser ämnen som gott och ont, äktenskap, attraktioner, relationer mellan män och kvinnor i allmänhet och relationerna mellan en man och hans häst. Det senare kan liknas vid dagens relationer mellan en del mäns eller kvinnors relationer med sina bilar.
 
Robert Burns kombinerar dramatiska spänningar med ironier i poemet. Douglas Graham (1738-1811), också känd som Douglas Graham of Shanter, stod som modell för Tam. Han ägde ett bryggeri på High Street i grannstaden Ayr till Robert Burns barndomshem. Idag är byggnaden Tam o’ Shanter Museum. Kyrkogården Auld Kirk i Alloway blev inspiration till berättelsen om häxorna i poemet. Den är även viloplats för Robert Burns far William Burnes. Medeltidsbron Brig o’ Doon som låg nära Robert Burns barndomshem i Alloway blev bron som Tam o’ Shanter red över. "Tam o’ Shanter" anses vara en av de bästa berättande dikterna i modern europeisk litteratur. "Tam o’ Shanter" är kanske Robert Burns tredje mest kända poem efter "Auld Lang Syne" (1788) och "A Red, Red Rose" (1794). 
   

A Red, Red Rose (1794)
 
Kärlekspoemet och sången "A Red, Red Rose" skrev Robert Burns på lågskotska. Den var ursprungligen en traditionell låt. "A Red, Red Rose" handlar om en kärlek som både är frisk och långvarig. Enkel och kärleksfull. Språket i "A Red, Red Rose" är lättförståeligt, vilket gör den enklare att förstå och mer tilltalande för flera människor. Ett mästerverk och förmodligen Robert Burns näst mest kända poem och sång efter "Auld Lang Syne" (1788). Klicka på länken youtube.com/watch?v=cBCQMWMbeMU för att höra sången.


 A Man's A Man For A' That (1795)
 
Sången "Is There for Honest Poverty", men mest känd som "A Man's A Man For A' That", skrevs på lågskotska och engelska. Den är av Robert Burns mest gripande sånger där han beskriver sina känslor om allmän jämlikhet på 1700-talet. I sången drar Robert Burns skarpa jämförelser mellan den rika adeln och de fattiga bönderna. Den skrivna texten i sången är kraftfull och emotionell. Med starka men samtidigt ödmjuka ord beskriver Robert Burns vad som kännetecknar en sann man. Idag sätter många likhetstecken mellan sången och liberalismens idéer på 1700-talet eller socialismens idéer på 1800-talet, beroende på var man står politiskt. Moderna historiker är dock överens om att "A Man's A Man For A' That" i första hand kan ses ett uttryck för liberalismens funderingar på 1700-talet. Sången innehåller också många av frimurarnas ideal och symboler. Sedan sången skrevs 1795 har den flera gånger föreslagits att bli den skotska nationalsången.

 
Varför Robert Burns verk var unika
 
Kombinationen av hårt arbete i början av livet på gårdarna i Alloway och Mont Oliphant, lyssna på berättelser som barn, fattigdom under stora delar av livet, påverkan av kyrkan, studier och en enorm förmåga att iaktta livet i allmänhet skapade Robert Burns till att bli den lysande diktaren som han blev. Det finns lika många förklaringar som det finns människor varför hans verk var och är fortfarande unika. Ur alla åsikter går det att utkristallisera främst tre orsaker:
 
1). Berättandet, variationen, tolkningen och kvaliteten av Robert Burns verk är ganska anmärkningsvärda. Visserligen skrevs många av hans poem på lågskotska. I början krävdes det att människor kunde tala lågskotska för att kunna förstå orden i de poemen. Senare översattes de till vanlig standardengelska. När du som läsare förstår alla orden är det lättare att begripa hela styckena. Hos en del andra poeter på 1700-talet fram till idag kräver en del av deras verk djup tankeverksamhet och förståelse hos läsaren. Det krävs ibland för att några av deras poem ens ska vara begripliga för de breda folklagren. I högre litteraturkretsar kan ibland svårbegripliga poem vara en rolig utmaning och något som de vill ta sig ann. Precis som en professionell bergsbestigare ser en större utmaning i att bestiga Mount Everest än det lokala lilla berget hemmavid.
 
Robert Burns vände emellertid på det. Han tog Mount Everest till människorna. Robert Burns enkelhet i orden och meningarna gjorde att vem som helst litterärt kunde och kan bestiga berget, fattig som rik, ointellektuell som intellektuell. Han gjorde att alla kunde och kan läsa hans poem och ta åt sig dem. Det var och är en fantastisk förmåga som de flesta poeter saknar. Varför Robert Burns hade denna förmåga kunde förklaras med att han skrev sina dikter för sig själv, sina flickvänner, vänner samt landsmän och inte enbart för akademiker i första hand.
 
2). Strukturen i Robert Burns poesi är ovanlig i sig. Fraserna och rytmerna sitter ihop i många av hans poem samtidigt som de är separerade. De är som små egna självständiga individuella öar men som ändå är sammanlänkande i en helhet. De upplevs sitta ihop och höra samman, men bevarar ändå sin individuella självständighet en för en.
 
3). Robert Burns stil att skriva präglades av ett oerhörd fantastiskt sinne för humor vilket avspeglades i hans beskrivande, satiriska och stygga verser. Det är inte något många behärskar med den höga standarden.
 
 
Varför Robert Burns verk blev populära
 
Även där finns det lika många förklaringar som det finns människor, men tittar man noggrannare historiskt finns det fem förklaringar:
 
1). Alla Robert Burns verk kommer från en vanlig skotte med enkel bakgrund som lyckades skildra det genuina skotska genom möten, iakttagelser och tankar. Hans dikter, sånger och brev gav en detaljerad redogörelse för livet, tidsandan, kulturen, politiken på 1700-talet och på saker som är uppenbart än idag. Robert Burns ord och tankar upplevs fortfarande som genuint skotska inom Skottland. De väcker känslor och passioner av vilka skottar är kända för såväl hemma som utomlands.
 
2). Robert Burns popularitet hos skottarna berodde på hans enastående förmåga att med en kärleksfull noggrannhet kunna skildra livet hos människorna i Skottland, främst på den skotska landsbygden. Poemet "The Cotter’s Saturday Night" (1785) är ett sådant exempel. Robert Burns användning av lågskotska eller dialekt i sitt språk stimulerade och gav en härlig fräschhet och livfullhet till den brittiska poesin. Han utvecklade med tiden en elak humor, en kontroversiell uppriktighet att fördöma hyckleri, en tankeväckande kreativitet och en djup nationell stolthet över sitt älskade Skottland.
 
3). Robert Burns passion för att bevara det som upplevdes som det unika skotska till eftervärlden. Enligt skotska litteraturhistorikern David Daiches (1912-2005) är Robert Burns Storbritanniens största låtskrivare genom tiderna. David Daiches hyllade hans arbete att renovera och förbättra traditionella skotska sånger. Det var något som uppskattades hos alla.

4). Robert Burns skrev om skottar, men hans verk kunde appliceras på människor och problem över hela jorden. Det gällde inte minst politiskt. Exempel på det var när eftervärlden senare lade in politiska tolkningar på hans texter. De ville att Robert Burns poem skulle vara förknippade med deras politik, trots att en text kan tolkas ur alla möjliga politiska vinklingar beroende på vad man är ute efter. Grundarna eller utvecklarna av liberalismen, socialismen och den moderna ateismen hävdade att de blev inspirerade av Robert Burns. Dessutom hävdade förespråkare för konservatismen att Robert Burns hade stor betydelse för konservatismens utveckling. Bl.a. blev Robert Burns hyllad av den skotska aristokratin när han besökte Edinburgh samt när han träffade rika och fattiga människor på sina fem pilgrimsfärder runt om i Skottland. Robert Burns texter inspirerade även konservativa och nationalister. Hans kärlek för sitt Skottland i en del poem går det inte att ta miste om.
 
Robert Burns var en specialist på att beskriva landsbygden. Det gällde såväl positiva saker som eländen i tillvaron hos befolkningen som bodde där. Det tilltalade socialister som gillade att han skrev poem om fattiga men även rika människor. Dessutom gillade de att Robert Burns stödde den franska revolutionen, men det gjorde många liberaler också som förespråkade allas lika frihet inför lagen. Liberalisterna ansåg och anser än idag att Robert Burns företrädde deras politiska åskådning eftersom han ofta påpekade individens och människans rätt till personlig rätt till frihet, vilket t.ex. inte socialisterna förespråkade. Robert Burns förespråkade för ökade friheter för såväl människan som för länder. Han uttalade både stöd för liberalistiska och nationalistiska idéer som skotsk självständighet och amerikansk självständighet gentemot Storbritannien. Robert Burns tyckte att både Skottland och de nordamerikanska kolonierna skulle bli fria och liberaliseras.

Det som adeln och människor med bättre ekonomiska resurser fastnade för hos Robert Burns var att han gick i bräschen för romantiken som varade från slutet av 1700-talet till ca 1830 när realismen tog över. I musikens fall till ca 1870-1880 när impressionismen tog över. Romantiken var betydelsefull för konsten, musiken, litteraturen, filosofin och vetenskapshistorien. Det var ämnen som låg nära aristokratins intressen. 

Romantiken betonade att känslan var det viktiga i tillvaron, till skillnad från upplysningen som betonade förnuftet, materialismen och att samhället utvecklades bäst av jämlika människor i samverkan. Dessutom betonade upplysningen det rationella till skillnad från romantikens ideal. Jämlikhet var en fråga som bl.a. socialismen försökte betona. De ville även störta de rådande samhällsstrukturerna medan konservatismen ville bevara dem. Konservatismen betonade ofta romantikens idéer om sina starka idealiseringar av historien. Konservatismens fader Edmund Burke (1730-1797) var en viktig företrädare för romantiken, t.ex. inom den historiska skolan. Romantiken hade stor betydelse för konservatismens idéutveckling. Robert Burns företrädde den idéskolan om romantiken och det inspirerade konservatismen och dess anhängare. Å andra sidan låg realismen, något som utgår från verkligheten, också nära konservatismens sympatisörer.

Med andra ord tilltalade Robert Burns verk människor från alla möjliga samhällsgrupper och politiska åskådningar som liberaler, socialister, konservativa, nationalister, etc. Det ökade hans popularitet när fler människor kunde ta åt sig hans poem, oavsett politisk åskådningar eller var i samhället de befann sig. Politiskt var emellertid Robert Burns åsikter lite av varje. Det är dock mycket uppenbart att liberalismens idéer om frihet nog stod honom allra närmast om hjärtat. Det är också uppenbart att han hade en dos av nationalism där han värnade om det genuint skotska. Sätta en politisk etikett på Robert Burns som poet är dock att förminska hans verk. Många av hans sånger och poem ska ses som litterära mästerverk oavsett politisk åskådning hos de som läser dem. Robert Burns var en betydligt större poet än att kategoriseras in i en politisk fålla.
 
5). De stora emigrantvågorna från Skottland till Kanada, USA, Australien och Nya Zeeland på 1800-talet underlättade spridandet av Robert Burns verk utanför Storbritannien. 1,7 miljoner människor lämnade Skottland 1846-1852 för i första hand Nordamerika. De hjälpte till att göra Robert Burns populär i hela den engelskspråkiga världen. Detta fick stor betydelse för att Robert Burns anseende ökade lavinartat även utanför Skottland. Tack vare alla miljontals människor som flyttade till den nya världen kunde hans verk spridas globalt. Därför finns det idag statyer över Robert Burns i internationella storstäder som Boston, Central Park i New York, Chicago, Detroit, St Louis, Atlanta, Houston, Denver, San Francisco, Montreal, Toronto, Edmonton, Vancouver, Brisbane, Sydney, Melbourne och Adelaide samt ytterligare minst 17 utländska städer utanför Europa. Amerikanarna älskade honom. Robert Burns står givetvis även staty i Aberdeen, Dundee, Glasgow, Edinburgh, Dumfries och ytterligare 10 skotska kommuner samt i London och i en del städer i England.


Robert Burns och hans minne idag
 
Till Robert Burns minne hålls Burns Suppers den 25 januari varje år. Den hålls runt om i Skottland, på Nordirland och bland skottar runt om i världen. Traditionen började av Robert Burns vänner några år efter hans död 1796. Idag äter deltagarna haggis, dricker skotsk whisky och läser dikter av Robert Burns. Haggisen består av fårhjärta, lever och lungor i malen lök och havremjöl som är inneslutet i en fårtarm som kokas. Sedan förs haggisen in i lokalen av kocken under ljudet av säckpipor. Därefter läser ordföranden på den lokala Robert Burns-klubben eller en inbjuden gäst upp Robert Burns poem "Address To A Haggis". Haggisen skärs sedan upp och serveras till gästerna tillsammans med mosad kålrot (neeps) och potatismos (tatties). Kvällen fortsätter med olika tal och skålar till Robert Burns ära. Deltagarna sjunger och läser Robert Burns sånger och poem.
 
Robert Burns är så stor att han till och med har fått en egen dag i den skotska kalendern. 2009 röstades han fram som den största skotten någonsin av skotska tittare på skotska TV-kanalen STV. Tvåa kom 1200-tals frihetskämpen William Wallace. Robert Burns är det närmaste Skottland kan komma en odödlig person. Han är en av hörnstenarna i den moderna skotska historien. Robert Burns utvecklades från att vara en vanlig människa till att bli en symbol för allt det skotska. Ifall en människa inte är odödlig under de omständigheterna, när är han eller hon då det?
 

Snabbfakta - människorna runt Robert Burns, ett urval:
 
Familjen
- William Burnes (1721-1784) - far
- Agnes Broun (1732-1820) - mor
- Gilbert Burnes (1760-1827) - bror
- Agnes Burnes (1762-1834) - syster
- Annabella Burnes (1764-1832) - syster
- John Burnes (1769-1786) - bror
- William Burnes (1767-1790) - bror
- Isabella Burnes (1771-1858) - syster
- Robert Burnes of Clochnahill - farfar
- Isabella Keith - farmor
- Gilbert Broun (1708-1774) - morfar
- Agnes Rainie (1708-1742) - mormor

Övriga släkten
- James Burnes - äldsta storebror till pappa William.
- Robert Burnes (Burness) (1719-1789) - storebror till pappa William, men mest känd som Robert Burns farbror.
- George Burnes (dog ung) - bror till pappa William.
- Alexander Peacock - halvbror till mamma Agnes, som Robert Burns jobbade hos i Irvine 1781-1782.
- Betty Davidson - änka till mamma Agnes kusin.
- Margaret Blaine (1718-1751) - Robert Burns första styvmormor, dvs. mamma Agnes första styvmor.
- Catherine Mott (1747-1820), Robert andra styvmormor, dvs. mamma Agnes andra styvmor.
- Alexander Keith - farmors far
- Jean Rainie - mormors mor, som hade ett stort intresse för muntlig tradition, inklusive skotska sånger och ballader.
 
Kända flickvänner/älskarinnor
1. Nelly Kilpatrick (1759-1820) - första flickvännen 1774.
2. Nelly Blair (1759-1820) - första flickvännen 1774, enligt en del historiker.
3. Anne Rankine (1759-1843) - hon spenderade många kvällar med Robert Burns 1782 när han bodde på familjegården Lochlea och hon på hennes pappas gård Adamhill. 
4. Elizabeth Paton (1760-1799) - flickvän 1784.
5. Elizabeth "Eliza" Burnett (1766-1790) - flickvän/älskarinna 1786.
6. May Cameron (f. 1766) - flickvän 1787.
7. Jenny Clow (1766-1792) - flickvän 1787.
8. Agnes "Nancy" "Clarinda" Maclehose (1758/1759-1841) - fysisk kärleksaffär 1787-1788 och brevvänner 1787-1792.
9. Helen Hyslop (Nelly/Ellen Hyslop) (1766-1852) - Robert Burns hade en kärleksaffär med henne omkring 1788-1789.
10. Ann "Helen Anne" ”Anna” Park (f. 1770) - älskarinna 1790.

Andra tjejer och damer
1. Peggy Thomson (f. 1762) - blev ej något, men unge Robert Burns var intresserad 1775.
2. Isabella Steven - Robert Burns gillade henne, men fick nobben 1776.
3. Jean Gardner (1746-1793) - vän eller älskarinna omkring 1784.
4. Jean (Jennifer) Glover (1758-1801) - Robert Burns gillade hennes röst i Irvine 1781. De hade ingen kärleksaffär.
5. Alison Begbie (1762-1823) - Robert Burns uppvaktade henne under första halvan av 1781, men hon nobbade honom.
6. Kate Kemb (f. 1760) - Robert Burns gillade henne 1784 när han bodde på Mossgiel.
7. Mary Morison/Morrison (1771-1791) - Robert Burns gillade henne 1787. Hon var då sexton år och han tjugoåtta år. Det blev ingen kärleksaffär.
8. Lesley Baillie (1768-1843) - Robert Burns gillade henne i början på 1790-talet.
 
Fruarna
1. Mary "Highland Mary" Campbell (1763-1786) - gift 1786-1786.
2. Jean Armour (1765-1834) - gift 1788-1796.
 
Robert Burns barn
1. Elizabeth "Bess" Burns (1785-1817) - med Elizabeth Paton.
2. Robert Burns (1786-1857) - tvilling med Jean, mamman var Jean Armour.
3. Jean Burns (1786-1787) - tvilling med Robert, mamman var Jean Armour.
4  Okänd dotter ett (f. 9 mars 1788 och d. 10 mars 1788), tvilling med okänd dotter två, mamman var Jean Armour.
5. Okänd dotter två (f. 9 mars 1788 och d. 23 mars 1788), tvilling med okänd dotter ett, mamman var Jean Armour.
6. Okänt namn (f. 1788) - med May Cameron.
7. Robert Burns Clow (f. 1788) - med Jenny Clow.
8. Ellen Hyslop (1788/1789-1886) - hon hette Ellen Armstrong som gift. Hon var dotter till Helen Hyslop och eventuellt Robert Burns.
9. Francis Wallace Burns (1789-1803) - med Jean Armour.
10. Elizabeth ”Betty” Burns Park (f. 1791) - med Ann "Helen Anne" ”Anna” Park.
11. William Nicol (1791-1872) - med Jean Armour.
12. Elizabeth Riddel Burns (1792-1795) - med Jean Armour. 
13. James Glencairn (f. 1794) - med Jean Armour.
14. James Maxwell (f. 25 juli 1796 och d. innan 25 juli 1799) - med Jean Armour.

Alla är bekräftade barn till Robert Burns undantaget nr 8 Ellen Hyslop.
Alla var barn till Jean Armour undantaget barn nr 1, 6, 7, 8 och 10.

De nära vännerna
1. John Anderson (1759-1832) - en av Robert Burns närmaste vänner.
2. Robert Muir of Loanfoot (1758-1788) - ägde landegendomar och var handelsman. Träffade Robert Burns första gången innan 20 mars 1786. Var mycket nära vän med Robert Burns 1786-1788. De träffades i verkliga livet och brevväxlade även med varandra.
3. John Rankine of Adamhill (d. 1810) - pappa till Anne Rankine.
4. David Sillar (1760-1830) - dålig poet, men nära vän.
5. Maria Woodley (1772-1808) - gifte sig 1791 med Robert Riddells lillebror Walter Riddell of Glenriddell och hette Maria Riddell 1791-1808. Hon var nära vän med Robert Burns omkring 1791-1794. De blev ovänner 1794, men återförenades 1795.
 
Andra vänner
1. Richard Brown (Ritchie Broun) (1753-1833) - sjökapten som var både vän och brevvän med Robert Burns.
2. James Cunningham (1749-1791), 14th Earl of Glencairn and Lord Kilmaurs. Han lärde känna Robert Burns 1786.
3. John Goldie (1717-1811) - mjölnare, filosof, etc och vän med Robert Burns från 1785.
4. John Hamilton - medicinstuderande i Irvine som Robert Burns träffade första gången 1781.
5. Gavin Hamilton (1751-1805) - advokat och ägare till gården Mossgiel där Robert Burns bodde ett tag.
6. John Lapraik (1727-1807) - bonde, poet och vän till Robert Burns.
7. Jessie Lewars (1778-1855) - hon var nära vän till familjen Burns och vårdade Robert Burns under hans sista dagar i livet fram till att han dog.
8. John MacKenzie (d 1837) - en doktor som Robert Burns träffade första gången 1783 när John besökte Robert Burns pappa.
9. Archibald Montgomerie (1726-1796), 11th Earl of Eglinton 1769-1796.
10. Robert Riddell (1755-1794) - uppförde herrgården Glenriddell 1771-1773, innan och senare känd som Friars's Carse, som låg nära Ellisland Farm där Robert Burns bodde med Jean Armour 1788-1791. Robert Burns och Robert Riddell blev vänner. Efter Robert Burns flytt 1791 var de brevvänner 1791-1793.
11. Walter Riddell of Glenriddell - gift med Maria Woodley och vän till Robert Burns omkring 1791-1794. De blev ovänner 1794, men återförenades 1795.
12. George Thomson (1757-1851), bokförläggare, musikförläggare och vän till Robert Burns i början på 1790-talet.
 
Brevvännerna
1. Frances Dunlop (1730-1815) - brevvän 1785-1796.
2. Robert Muir of Loanfoot (1758-1788) - vän och brevvän 1786-1788.
3. Thomas Blacklock (1721-1791) - en blind poet som skrev ett brev till Robert Burns 1786.
4. Wilhelmina Alexander (1756-1843) - Robert Burns skrev ett brev till henne den 18 november 1786, men hon svarade aldrig.
5. Dr John Moore (1729-1802) - läkare och reseförfattare som var brevvän 1787-1794.
6. Agnes "Nancy" "Clarinda" Maclehose (1758/1759-1841) - fysisk kärleksaffär 1787-1788 och brevvänner 1787-1792.
7. Helen Craik (1751-1825) - poet, romanförfattare och brevvän 1790.
8. Robert Riddell (1755-1794) - vän 1788-1791 och brevvän 1791-1793.

Yrkesfolk
1. William Fergusson - borgmästare i Ayr och arbetsgivare till pappa William.
2. John Murdoch (1747-1824) - lärare till Robert Burns som barn 1765-1768 och 1773.
3. Hugh Rodgers (1726-1797) - magister till Robert Burns 1775.
4. Charles Hamilton - borgmästare i Irvine och pappa till John Hamilton.
5. John Wilson of Kilmarnock (1759-1821) - publicerade första upplagan av "Poems, Chiefly in the Scottish dialect" (1786).
6. William Creech (1745-1815) - publicerade och köpte andra upplagan av "Poems, Chiefly in the Scottish dialect" (1787. Robert Burns träffade honom första gången 1786.
7. Henry Erskine (1746-1817) - jurist och senare Whig-politiker som Robert Burns träffade 1786.
8. Henry Mackenzie (1745-1831), skrev om Robert Burns diktsamling i Lounger 1786.
9. Douglas Graham (1738-1811) - ägare till ett bryggeri i Ayr. Modellen för Tam i dikten Tam o’ Shanter från 1790.
10. William Smellie (1740-1795) - tryckte andra upplagan av "Poems, Chiefly in the Scottish dialect" (1787). Träffade Robert Burns första gången 1787.
11. James Johnson (1753-1811) - gravör och musikförsäljare i Edinburgh. Träffade Robert Burns 1787.

Övriga
1. John Dunlop of Dunlop (d. 1785) - make till Frances Dunlop.
2. Agnes Eleanor Dunlop - äldsta dotter till Frances Dunlop och gift med Joseph Elias Perochon.
3. Robert Fergusson (1750-1774) - skotsk poet som Robert Burns beundrade.
4. Janet Little (1759-1813) - poet som skrev på lågskotska som Frances Dunlop rekommenderade för Robert Burns på 1780-talet. Robert Burns hjälpte senare Frances Dunlop att publicera Janet Little's poesi.
5. Miss Betty M'Adam (Miss McAdam) - den som gav en av Robert Burns dikter till Frances Dunlop, vilket gjorde att den senare började brevväxla med poeten.
6. Dr James M'Kittrick Adair (1765-1802) - släkt med Frances Dunlop.
7. Joseph Elias Perochon (d. 1825) - fransk svärson till Frances Dunlop. Gift med hennes dotter Agnes Eleanor Dunlop. 
8. John Strawhorn (1922-1997) - skotsk lärare och historiker på 1900-talet med Robert Burns som specialitet.

Robert Burns boenden
1. Alloway -  Robert Burns föddelseplats 1759 och bodde där 1759-1766.
2. Mont Oliphant - bodde på gården 1766-1777.
3. Lochlea - bodde på gården 1777-1781 och 1782-1784.
4. Irvine - bodde där 1781-1782.
5. Mossgiel - bodde där 1784-1788
6. Ellisland Farm - bodde där 1788-1791.
7. Dumfries - bodde där 1791-1796.
 
Mamma och pappa, platser
1. Clochnahill Farm, Dunnottar, pappans födelseplats 1721.
2. Kirkoswald , mammans födelseplats 1732.
3. Alloway kirk - fd kyrka, numera ruin där pappan ligger begravd.
 
Skolor
1. Alloway -  John Murdoch-skolan där Robert Burns gick 1765-1768.
2. Ayr - där Robert Burns gick i Ayr Grammar School 1773.
3. Kirkoswald -  där Robert Burns gick på Hugh Rodgers skola 1775.
 
Flickvänner, älskarinnor och fruar - platser
- Dalrymple - orten där första kärleken 1774 Nelly Kilpatrick kom ifrån.
- Kirkoswald - orten där Robert Burns träffade Peggy Thomson 1775.
- Mauchline - orten där Robert Burns träffade sin framtida fru Jean Armour 1784.
- Paisley - orten där Jean Armour bodde 1786.
- Mauchline - orten där Robert Burns träffade sin fru Mary Campbell 1786.
- Dunoon - orten där frun Mary Campbell föddes.
- Coilford House i Tarbolton - där Mary Campbell jobbade som mjölkerska.
- Water of Fail - floden där Robert Burns gifte sig med Mary Campbell 1786.
- Edinburgh - där han träffade May Cameron 1787.
- Edinburgh - där han träffade Jenny Clow 1787.
- Pollokshaws - där han träffade Ann "Helen Anne" ”Anna” Park.
 
Annat
- Alloway - Alloway kirk, fd kyrka, numera ruin där pappan ligger begravd.
- Alloway kirk - en plats som inspirerade till dikten Tam o’ Shanter.
- Eglinton estate - som ägdes av Archibald Montgomerie, 11th Earl of Eglinton.
- Dunlop - där brevvännen Frances Dunlop bodde.
- Edinburgh - "Poems, Chiefly in the Scottish dialect", första upplagan 1786.
- Edinburgh - "Poems, Chiefly in the Scottish dialect", andra upplagan 1787.
- Edinburgh - där gravören och musikförsäljaren James Johnson bodde.
- Irvine - där John Hamilton kom ifrån. Han som var en av två som stod för garant för första upplagan av "Poems, Chiefly in the Scottish dialect" (1786).
- Jamaica - där Robert Burns fick jobb 1785.
- Kilmarnock - där John Wilson kom ifrån som publicerade "Poems, Chiefly in the Scottish dialect", första upplagan 1786.
- Stirling - där brevvännen Dr John Moore föddes.
- Tarbolton - diskutionsklubben The Tarbolton Bachelors Club
- Tarbolton - James Manson’s Inn, där frimurarna möttes.
 
Robert Burns tidslinje
1759 - föddes i Alloway.
1766 - flyttade till Mont Oliphant.
1774 - skrev sin första officiella sång "Handsome Nell", också känd som "O, Once I Lov’d A Bonnie Lass".
1777 - flyttade till Lochlea, Tarbolton.
1780 - bildade The Tarbolton Bachelors Club.
1781 - flyttade till Irvine.
1782 - flyttade tillbaka till Lochlea, Tarbolton.
1784 - flyttade till Mossgiel, Mauchline.
1785 - blev brevvän med Frances Dunlop.
1785 - blev ihop med Jean Armour.
1786 - gifte sig med Mary Campbell.
1786 - första upplagan av "Poems, Chiefly in the Scottish dialect" gavs ut.
1787 - andra upplagan av "Poems, Chiefly in the Scottish dialect" gavs ut.
1787 - sålde upphovsrättigheterna till andra upplagan av "Poems, Chiefly in the Scottish dialect" och blev rik.
1787 - gjorde fem pilgrimsfärder i Skottland.
1787 - började samarbeta med James Johnson om bevarandet av gamla skotska sånger.
1787 - skrev ned sin självbiografi i ett brev till Dr John Moore.
1788 - flyttade till Castle Street, Mauchline 1788.
1788 - gifte sig med Jean Armour.
1788 - skrev Auld Lang Syne.
1790 - skrev Tam o’ Shanter.
1794 - skrev A Red, Red Rose.
1796 - dog.
1850-talet - fick stort genomslag i USA, Canada, Australien och Nya Zeeland.
2009 - röstades fram som tidernas skotte på STV.
​

6. David Livingstone (1813-1873)
- missionär och upptäcktsresande i Afrika.

Introduktion

David Livingstone var en skotsk läkare, kongregationalist, stor kristen 
missionär och en av de största och mest framstående europeiska upptäcktsresanden i Afrika. En kongregationalist är en anhängare av kongregationalismen som var och är en riktning i kristendomen, speciellt inom frikyrkor i Storbritannien och USA, enligt vilken varje församling var och är helt självständig. Mest känd är David Livingstone om missionär, utforskare och upptäcktsresande av Afrika. Han räknas som en av Storbritanniens största hjältar på andra halvan av 1800-talet. På 1800-talet var David Livingstone en pionjär inom kristet missionerade. Han ville att kristna missionärer skulle sprida och etablera kristendomen till centrala Afrika. David Livingstone trodde också på den kommersiella handeln med varor, men inte slavhandeln. 

Vid Victoriafallen i Zambia och Zimbabwe finns det flera resta statyer över David Livingstone. På en av dem står hans motto "Christianity, Commerce and Civilization.", på svenska kristendom, handel och civilisation. Anledningen till att David Livingstone betonade de här tre sakerna var för att han ansåg att det skulle bilda ett alternativ till slavhandeln som fortfarande pågick för fullt i Afrika under hans tid i Afrika på 1840-talet till 1870-talet. David Livingstone ansåg att kristendom, handel och civilisation skulle ge afrikanerna en viss värdighet när de träffade européer och ses bättre av européerna. För att nå dit var var hans hopp av att avskaffa den afrikanska slavhandeln.​ På hans tid i centrala Afrika och vid dess kuster bedrevs slavhandeln främst av inhemska afrikaner, araber och portugiser. Inte minst Tete i Moçambique och Kilwa (Kilwa Kisiwani) i Tanzania var två centrum för slavhandeln i sydcentrala Afrika, men också Nkhotakota i Malawi bör nämnas som försåg Kilwa med slavar. David Livingstone förespråkade därför både det religiösa kristna och utvecklandet av handeln i Afrika. David Livingstone var också en förespråkare för hälso- och sjukvård, utbildning och ett slut på slaveriet i centrala Afrika och i övriga Afrika.

Som många andra europeiska kristna missionärer på sin tid misslyckades David Livingstone dock att konvertera många afrikaner i Afrika till kristendomen. Omkring 1853-1873 trodde han att det var större chans att slavhandeln försköts ifall han hittade handelsvägar i sydcentrala Afrika för ökad kommersiell handel än att han själv predikade kristendomen i samma delar. Dock trodde han på fortsatt kristet predikande både av andra och sig själv, men i fortsättningen ville han personligen betona sitt arbete på mer utforskande och handelsvägar än direkt predikande. Han missionerande över tid gick därför istället till att kartlägga mycket av det geografiska södra Afrika och södra delen av centrala Afrika, inte minst östra delen av södra centrala Afrika. Det är därför som upptäcktsresande och inte som missionär som David Livingstone storhet ligger i sett med dagens perspektiv. 

Fokus i den här biografin är vilken resväg David Livingstone gjorde i Afrika, varför han gjorde det, vad som hände på vägen medan han gjorde sina expeditioner, vilka platser han besökte och vilka britter, portugiser inhemska afrikaner och araber han träffade. Därför mer betoning på upptäcktsresanden David Livingstone och vilka resvägar han tog och inte lika mycket på hans känsloliv, personlighet, strukturer eller kunskaper hit och dit. I David Livingstones fall var hans resor mer intressanta och vad han såg i Afrika än hur han var som person eller strukturella sammanhang. Det var också som upptäcktsresande som han blev stor i Storbritannien på 1800-talet. Hans resor var mer intressanta för den brittiska publiken än personen David Livingstone. 

Biografin nedan om David Livingstones liv är indelad i femton delar och en sextonde del som är en bilaga. Den första delen börjar lite allmänt med att beskriva expeditioner på 1700- och 1800-talen och övergår sedan till feber. Andra delen tar upp David Livingstones förfäder och hans liv i Storbritannien fram till 1840. Del tre till tio handlar om David Livingstones liv i Afrika, Storbritannien och andra länder 1840-1873. Den avslutas med hans begravning i Westminster Abbey i London 1874. Del elva tar upp vad som hände efter hans död fram till idag och David Livingstones ättlingar. Del tolv handlar om David Livingstones eftermäle. Mycket ros, men också ris. Argument för och emot skotten.

Del tretton, fjorton och femton är mer sammanfattande index. Del tretton handlar om människornas i David Livingstones liv. Ett urval eftersom det går aldrig att täcka in alla människor som han träffade eller talade med i sitt liv. Del fjorton nämner platserna i hans liv. Givetvis också det ett urval. Den femton delen tar upp en del platser, statyer, etc. I slutet av femtonde delen finns ett restips för den som vill gå i David Livingstones spår. Del femton avslutas med en kort tidslinje över hans resor 1841-1873. Del sexton, som är en bilaga, handlar om Victorifallen som David Livingstone besökte flera gånger. Delen tar upp hur vattenfallen uppstod, vattenfallens olika delar och lite annat som safari. Nästan alla de sexton delarna har underavsnitt. Förhoppningen ger biografin en liten inblick i det Afrika som David Livingstone såg 1841-1873 och som många andra skottar också verkade i vid den aktuella tiden.


1. Expeditioner och feber

1.1 Expeditioner

På 1700-talet bedrev många europeiska länder klassisk kolonialism utanför Europa. På 1700-talet tog många europeiska expeditioner i Sydamerika, Indien, Australien, Nya Zeeland och Stilla havet också lokala föremål som sedan transporterades till Europa och förbättrade den västerländska kunskapen om dessa delar av jorden. Kunskaperna om deras kulturer struntade européerna i regel i såvida det inte var mycket exotiska föremål. 

Storbritannien, Frankrike, USA och Ryssland tillhörde några av de länderna med stora territoriella och politiska expansionsambitioner som försökte utvidga sitt inflytande. 1816-1857 skickade britterna polarexpeditioner norrut för att lokalisera nordvästpassagen. Frankrike skickade marinexpeditioner till Stilla Havet. USA gjorde undersökningar inom Nordamerika. Den ryska flottan utforskade Antarktis 1819-1821. Afrika däremot var sett ur ett europeiskt perspektiv mest begränsat till kustregionerna, även om europér var i Afrikas inre innan dess. 

I Storbritannien finansierade akademiska och privata föreningar brittiska expeditioner på första hälften av 1800-talet genom att sälja delar i företagen eller i expeditionerna. Geografiska organisationer ville också naturligtvis främja kunskap och göra nya upptäckter. Botaniska trädgårdar och trädgårdsföreningar kunde också betala för att en av deras växtsamlare fick gå med i expeditionerna, vilket ökade bredden i expertisen på en del områden i en del av de här expeditionerna. Men det fanns också brittiska företagare i slutet av 1700-talet och första halvan av 1800-talet som bekostade sina egna expeditioner genom att de tog hem föremål och saker från Syd- och Centralamerika, Amazonas, inlandet i Indien och Tibet som därefter såldes vid deras återkomst i Europa.

I David Livingstones expeditioner och i många andra européers expeditioner i Afrika 1841-1873 spelade vetenskap och mediciner en nyckelroll i den geografiska utforskningen för att skaffa ny vetenskaplig kunskap. All information om dessa saker som de tog med sig tillbaka till Europa var välkommet. Mellanhänder med lokal språkkunskaper och lokala kunskaper om geografin var också avgörande för framgångar för europeiska expeditioner på 1800-talet i Sydamerika, Afrika och på större öar i Stilla havet.

Med David Livingstone öppnade Afrikas inre upp sig vilket bidrog till kapplöpningen om Afrika och Afrikas delning efter hans död 1873 från början av 1880-talet till första världskrigets utbrott 1914. Mer korrekt är han bidrog till att öppna upp Afrikas inre och gjorde Afrikas inre mer känt utanför Afrika. Han var inte ensam om det. Europeiska expeditioner i Afrika finansierades av europeiska regeringar som var angelägna om territorial expansion eller utvidga sina länders privata handelsföretag 1880-1940. Nyckelelementen i ekonomisk utveckling blev att kontrollera sjöar, områden, militära operationer och handeln. 

På engelska är kapplöpningen från början av 1880-talet till 1914 känd som Scramble for Africa. Afrika delades upp i kolonier av europeiska länder. 1870 kontrollerade europeiska länder 10 % av Afrikas yta mot nästan 90 % 1914. 1913 var nästan hela Afrika indelat i kolonier som tillhörde europeiska länder. Störst områden 1913 hade Frankrike och Storbritannien följt av Tyskland, Portugal och Belgien och därefter av Italien och Spanien. Men David Livingstone förespråkade inte sådana typer av kolonier som i kapplöpningen om Afrika​. Se några stycken längre ned om brittisk kolonial expansion.

I slutet av 1800-talet eller omkring 1872-1912 var stora vetenskapliga forskningsexpeditioner oftare dyrare. De krävde mer organisation och samverkade ofta över nationsgränserna. Istället för en brittisk expedition som finansierades med enbart britter och utfördes av enbart britter kunde den samverka med flera andra länder med finansiärer och aktörer från flera länder.

1800-tals expeditionerna i sig ger en stor inblick i den sociala strukturer och teoribasen i 1800-talets vetenskap och naturhistoria. Från att i början av 1800-talet varit mycket fokuserad på enskilda länder för enskilda länder blev den snabbt internationell. Men avgörande var också forskningen i stora städer som London, Paris och Berlin där forskningarna, dess resultat och vad för kunskap de fokuserade på bearbetades fram under 1800-talets gång. Vad som var viktigt och vad som skulle prioriteras bland forskarna.

1800-talets europeiska breda utbud av intellektuella, finansiella och rådande byråkratiska strukturer bör därför alltid tas med i beräkningarna vid analyser av kunskaper från 1800-talets europeiska expeditioner utanför Europa. Såväl Storbritannien, Frankrike, Tyskland och USA var sådana länder där information omvandlades till vetenskapliga fakta som sedan spreds till resten av världen. Ett litet tydligt exempel som nämns längre ned var att David Livingstone lärde några afrikaner om bevattning i södra Botswana 1846-1847. Innan bad de till regngudarna. Men den här biografin handlar inte om att analysera kunskapsvägar, hur kunskaper uppstod, vilken kunskap som var viktigast eller i vilka strukturer de fanns i eller om det ens fanns strukturer. Istället läggs fokus på vad upptäcktsresanden David Livingstone såg och gjorde i Afrika. Men den här delen om expeditioner togs ändå upp eftersom det kan vara bra att veta att europeiska expeditioner utanför Europa skilde sig lite åt från 1700-talet till början på 1900-talet.


1.2 Feber

David Livingstone nämnde det flera gånger i sina dagböcker, journaler, skrifter, etc att det största återkommande problemet för européer som reste i Afrika på 1840-talet till 1870-talet var att drabbas av feber. Nästa största problemet var underförstått att dödas av fientliga inhemska afrikanska stammar, men det lyckades David Livingstone parera även om han var nära att mördas några gånger. När David Livingstone reste i Afrika var det långt innan det fanns modernare mediciner för tropikerna och tropiska sjukdomar. Hans berättelser om orsakerna och hur feber botades skilde sig sig avsevärt från det som ges idag. Dessutom fanns det på hans tid meningsskiljaktigheter inom den medicinska och vetenskapliga samfunden om feberns natur.​

Idag finns det en stor enighet om febern internationellt, men på David Livingstones tid betraktades febern som ett sympton på infektion och olika infektioner gav olika sjukdomar. Idag anses det att David Livingstone stötte på två typer av infektionssjukdomar. De ena var sjukdomar som var unika för tropiska och subtropiska klimat och det andra var sjukdomar han stötte på i Europa.

Det finns sjukdomar som är utmärkande vid ekvatorn och däromkring och som var lokalt begränsade där på David Livingstone tid. De här sjukdomarna orsakades av parasiter som överfördes av insekter som myggor, flugor, loppor, fästningar och löss. Exempel på tidigare vanliga sjuddomar vid ekvatorn var a) malaria som fanns dock ända upp till Rom på 1600-talet, b) trypanosomiasis, sömnsjuka, c) elefantiasis, d) snäckfeber, schistosomiasis, e) svartvattenfeber, f) denguefeber och g) leishmaniasis, orientböld.

Idag ser läkare febersjukdomar som specifika enheter eftersom de har specifika orsaker som exempelvis malariaparasiter, maskar, bakterier, osv. David Livingstone och andra brittiska läkare på hans tid däremot ansåg att feber, med några undantag, var en och samma sjukdom vars form varierade beroende på mängden faktorer individuellt och allmänt. Enligt den uppfattningen förändrades formen på sjukdomar av ålder, kön, kroppsbyggnad, ärftlighet, kost, klimat och ovetenskapliga orsaker som yrke och moraliska influenser.

David Livingstone och många andra brittiska läkare trodde att feber bara var en sjukdom med lokala varianter oavsett ifall den drabbade människor i London eller i Zambia. För David Livingstone och många andra brittiska läkare fanns det inga saker som tropiska sjukdomar. Istället fanns det bara varianter av feber i Afrika som orsakades av lokala förhållanden. Enligt samma uppfattning kunde en frisk vältränad person i ett sällskap få en förkylning medan hos en sjuk person i samma sällskap kunde det leda till dödlig feber. 

1860 ansåg David Livingstone och den skotska läkaren, etc. Sir John Kirk (1832-1922) att det största hindret för europeiska nationernas framsteg i Afrika var febern och inte febrarna. Febern i bestämd form singular.och inte febrarna i bestämd form plural.

David Livingstone och Sir John Kirk trodde också att träsk gav feber oavsett ifall träsken fanns i England, Afrika eller i Indien. Möjligen hade David Livingstone den uppfattningen eftersom han själv och hans bärare ofta fick feber efter vadande i afrikanska träsk. David Livingstone var en utmärkt naturhistoriker som redogjorde de områden i Afrika där han och expeditionsmedlemmar fick feber. Han redogjorde för sambandet mellan feber och förekomsten och myggor och tseteflugor i afrikanska sumpmarker och träskartade marker. Dock nämnde han aldrig att dessa insekter överförde exempelvis malaria och trypanosomiasis till människor. David Livingstone och Sir John Kirk trodde också att vältränade människor hade mindre chans att bli sjuka och att en god diet var bättre mot malaria än kinin. Många de de här åsikterna är helt främmande för dagens läkekonst och åsikter. Dock var David Livingstone medveten om värdet av kinin mot feber av malarisk karaktär. 1850 använde han också kinin framgångsrikt på två av sina barn.

David Livingstones febermodell betonade bra hygien för att undvika feber. Utan att veta alla europeiska upptäcktsresandens renhet i deras expeditioner i Sydamerika, Afrika eller Stilla havet på på 1800-talet tillhörde David Livingstone nog bland de renaste och mest välklädda oavsett var han befann sig. Hygien var bra, men det genererade inte kraftfulla läkemedel som användes och riktade sig mot sjukdomsframkallade parasiter. I David Livingstones fall drabbades han också många gånger av feber under sina expeditioner i Afrika.


2. Förfäderna och först åren fram till 1840

Den här delen handlar kort om David Livingstones släkthistoria innan han föddes 1813. Det tar också upp hans eget liv i Skottland och sedan hans tid i England fram till 1840.

​
2.1 Förfäderna

David Livingstones släktträd går att spåra lång tillbaka i tiden till första halvan av medeltiden på den längsta grenarna. Han var ättling i rakt nedstigande led till mängder med kända skotska släkter innan 1813 och europeiska kungar på medeltiden i Skottland, England, Frankrike, Kastilien i Spanien, Tyskland, Sverige, etc. David Livingstone var exempelvis på sin fars sida i rakt nedstigande led ättling till Robert II (1316-1390), kung av Skottland 1371-1390. Robert II:s morfar var den berömdare Robert I (1274-1329), kung av Skottland 1306-1329, också känd som Robert the Bruce. Men att gå igenom alla David Livingstones tusentals förfäder mellan första halvan av medeltiden till 1800-talet skulle ta en evighet att lista. Intressantare var han fick sitt efternamn ifrån. På 1500-talet och bakåt stavades efternamnet Livingstone som Levingstoun, Levingston, Leuiggestun och andra motsvarande varianter. I början på 1100-talet fanns det också en man i Alba (Skottland) med förnamnet Leving. De här efternamnen med Levingstoun, etc. anses vara en anglifiering av det skotska högländska namnet MacLea. Namnet MacLea härstammar i sin tur
från namnet Mac Dhunnshleibhe som betyder "son till Donn Sléibhe" som i sin tur betyder son till den brunhåriga, son till klanhövdingen eller bergets son.

David Livingstones släkt fick dock inte sitt efternamn från en rakt uppstigande förfader som hette Livingstone eller liknande. Istället var det David Livingstones farfars farfars farmor Barbara Forrester (1589-1650) som 1609 gifte sig med Sir David Livingston, (1580-1632/1634), 5th of Dunipace. Efter giftermålet hette hon Barbara Livingston. Hennes make Sir David Livingston föddes i Dunipace i Stirlingshire i Skottland. Han var bl.a. skotsk parlamentariker. Han var David Livingstones (1813-1873) farfars farfars fars styvfar. Barbara och David fick flera barn. 1632 eller i februari 1634 dog David. Sex eller åtta år senare fick Barbara barn med en okänd man. Deras barn föddes 1640 och fick namnet Sir David Livingston (f. 1640). Denna David som föddes 1640 med okänd pappa var biologisk farfars farfars far till 1800-talets David Livingstone. Förmodligen var David från 1640 ett utomäktenskapligt barn och fick därför samma efternamn som sin mamma och hennes tidigare döda make. 

Sir David Livingston (f. 1640) fick sonen och kaptenen John Livingstone (f. omkring 1667 +/- några år) som var farfars farfar till 1800-talets David Livingstone. John gifte sig med Elizabeth Hamilton. Hon var farfars farmor till 1800-talets David Livingstone. John och Elizabeth fick sonen John Malcolm Livingstone (1687-1746) som var farfars far till David Livingstone. John Malcolm föddes i Culloden i Highland. Han gifte sig med Catherine McFee (1685-1750) som också föddes i Culloden. Hon var farfars mor till David Livingstone. Vid någon tid flyttade John Malcolm Livingstone och Catherine McFee till ön Ulva väster om Isle of Mull i Argyll and Bute i Inre Hebriderna i västra Skottland.

Namnet Ulva kom eventuellt från fornnordiskan med norska vikingar på vikingatiden där det betydde vargön. Ulv är ett annat ord för varg. Det finns emellertid andra teorier för var namnet Ulva betyder och kom ifrån. 30 mars 1746 föddes John Malcolm och Catherines son Neil Mor Livingstone (1746-1825) på Ulva. Han var farfar till David Livingstone. 17 dagar efter Neils föddes stupade Neils far, tillika David Livingstones farfars far, John Malcolm Livingstone i det berömda slaget vid Culloden den 16 april 1746. John Malcolm Livingstone dog när han kämpade för huset Stuart och jakobiterna. Slaget inträffade nära Inverness mellan Storbritanniens armé på ena sidan mot en armé av jakobiter och fransmän på den andra sidan. Jakobiterna och fransmännen ville återinsätta huset Stuart på den brittiska tronen. Storbritannien vann slaget.

Neil Mor Livingstone gifte sig med Mary Morrison (1752-1825) som föddes i Morven i Highland. Hon var farmor till David Livingstone. Paret Neil och Mary fick åtta barn. Neil livnärde sig som en liten bonde på ön Ulva i Argyll and Bute. I början på 1790-talet kände Neil att han inte kunde försörja sin stora familj på Ulva. 1792 flyttade han och hans familj därför från Ulva till Shuttle Cottages i Blantyre till Lanarkshire, nu i nordvästra South Lanarkshire, sydöst om Glasgow. Shuttle Cottages var också känt som Shuttle Row. Det var överfulla hyresbostäder som dock hade en bättre bostadsstandard än motsvarande bostäder i centrala Glasgow. Shuttle Cottages bestod av ett hyreshus med tre våningar fördelade med en bottenvåning och två övervåningar. Totalt inrymde de 24 enskilda hem som vardera inrymde en familj. I ett av rummen huserade David Livingstones också morfar David Hunter och hans familj i ett rum längst bort till vänster på alla bilder på byggnaden.

I Blantyre fick farfar Neil Mor Livingstone anställning i bomullsfabriken Henry Monteith & Co. i Blantyre Works, också känd som H. Monteith & Co,  H. Monteith's Blantyre cotton mill och Blantyre Mill. Neils söner fick kontorstjänster i samma fabrik. Alla sönerna med undantag av sonen Neil Livingstone (Niall Bheag Livingestone) (1788-1856), som senare skulle bli David Livingstones pappa, tjänstgjorde också i den brittiska armén eller flottan i Napoleonkrigen 1803-1815 mot Frankrike. Neil Livingstone (1788-1856) däremot blev lärling hos skräddaren David Hunter och blev ihop med hans dotter Agnes Hunter (1782-1865). 1810 gifte sig den 22-åriga Neil Livingstone med den 28-åriga Agnes Hunter. Agnes var sex år äldre än Neil. 

Neil Livingstone (Niall Bheag Livingestone) blev så småningom en liten försäljare som sålde te. Han delade sitt liv mellan att resa mellan Blantyre och Hamilton för att sälja te. Hamilton ligger 3,6 km sydöst om Blantyre, men det tog betydligt längre tid att ta sig mellan Blantyre och Hamilton i början på 1800-talet än vad det gör idag. Neil Livingstone var en religiös och kristen man. 1836-1856 var han diakon i en oberoende kyrka i Hamilton.​ 1800-talets David Livingstone släktlinje kan på den raka kända manssidan var därför enligt följande:

f = far
m = mor

6. Barbara Forrester (1589-1650, f. i Skottland) - fffffm
5. Sir David Livingston (f. 1640) - fffff
4. John Livingstone (f. omkring 1667 +/- några år) - ffff
3. John Malcolm Livingstone (1687-1746, d. i slaget  vid Culloden.) - fff
2. Neil Mor Livingstone (1746-1825) - farfar
1. Neil Livingstone (Niall Bheag Livingestone) (1788-1856) - far
0. David Livingstone (1813-1873)

Nr 6 Barbara Forrester var gift med Sir David Livingston (1580-1632/1634) som var farfars farfars fars styvfar till nr 0. David Livingstone. Från denna farfars farfars fars styvfar fick nr 0 David Livingstone sitt efternamn ifrån. Dock hade nr 0 David Livingstone (1813-1873) en biologisk kvinnlig förfader på Barbara Forresters sida som hette Isabel Levington/Livingston (f. 1430/1432 och d. 1509 eller 1509-1521) men som gifte sig med William Ruthven (1440-1528), 1st Lord Ruthven, enligt klanen MacFarlanes släktforskningar.

10. Isabel Levington/Livingston (1430/1432-1509/1509-1521) - fffffmmfmm
9. Margaret Ruthven (1480-1548) - fffffmmfm
8. John Erskine (1508/1509-1589), 5th of Dun - fffffmmf
7. Jean Erskine - fffffmm
6. Barbara Forrester (1589-1650, f. i Skottland) - fffffm
5. Sir David Livingston (f. 1640) - fffff
4. John Livingstone (f. omkring 1667 +/- några år) - ffff
3. John Malcolm Livingstone (1687-1746, d. i slaget  vid Culloden.) - fff
2. Neil Mor Livingstone (1746-1825) - farfar
1. Neil Livingstone (Niall Bheag Livingestone) (1788-1856) - far
0. David Livingstone (1813-1873)

Det finns dock de som hävdar att nr 9 ovan Margaret Ruthven (1480-1548) var dotter till William Ruthvens andra fru Christian Forbes (1473-1553). Släktlinjen ser då istället ut:

Ev. 10. Christian Forbes (1473-1553) - fffffmmfmm
9. Margaret Ruthven (1480-1548) - fffffmmfm
8. John Erskine (1508/1509-1589), 5th of Dun - fffffmmf
7. Jean Erskine - fffffmm
6. Barbara Forrester (1589-1650, f. i Skottland) - fffffm
5. Sir David Livingston (f. 1640) - fffff
4. John Livingstone (f. omkring 1667 +/- några år) - ffff
3. John Malcolm Livingstone (1687-1746, d. i slaget  vid Culloden.) - fff
2. Neil Mor Livingstone (1746-1825) - farfar
1. Neil Livingstone (Niall Bheag Livingestone) (1788-1856) - far
0. David Livingstone (1813-1873)

Oavsett släktlinje ovan är nr 0 David Livingstone (1813-1873) ättling till William Ruthven, 1st Lord Ruthven och en av hans två fruar. Även om nr 10 Isabel Levington/Livingston var farfars farfars farmors morfars mormor till  nr 0 David Livingstone fick han ändå inte sitt efternamn från henne. Som tidigare nämndes kom det från hans farfars farfars fars styvfar Sir David Livingston (1580-1632/1634).


2.2 Första åren som barn och tonåring fram till 1832

19 mars 1813 föddes David Livingstone i Blantyre i nordvästra South Lanarkshire 13 km sydöst om centrala Glasgow. Han föddes som det andra av sju barn till Neil Livingstone (1788-1856) och hans fru Agnes Hunter (1782-1865). Föräldrarna Neil och Agnes fick fem söner och två döttrar. David Livingstone föddes i ett hyreshus som beboddes i huvudsak av de arbetare och deras familjer som arbetade i bomullsfabriken Henry Monteith & Co vid floden Clyde. Blantyre var då en småstad berömda för sina kvarnar, men som på 1800-talet var på väg in 1800-talet industrialisering och gruvdrift. David Livingstones barndomshem har beskrivits som ett religiöst fattigt småborgerligt hem. Pappa Neil försökte lära sina barn fromhet och vördnad medan mamma Agnes var en ömtålig och känslig kvinna som samtidigt hade gott humör och aptit för livet. Hon gjorde sitt bästa för att barnen skulle få ta del av båda världarna.

David Livingstone föddes i den vänstra byggnaden med de runda trapptornen. 
​Sedan 1929 David Livingstone Centre och ett museum. © DeFacto. CC.

I David Livingstones ungdom flyttade familjen Livingstone till ett annat hus i Blantyre. Vid 10 års ålder började David Livingstone arbeta dagtid i den lokala bomullsfabriken Henry Monteith & Co. Ofta har David Livingstones barndom romantiserats genom åren, men förhållandena var svåra på bomullsfabriken. Bomullsfabriken hade bland de längsta arbetstiderna i Skottland och fler antal barnarbetare än de flesta andra fabriker i Glasgowområdet. Dock betalade fabriken bättre än många andra skotska fabriker. David Livingstone och hans bror John arbetade fjorton timmar varje dag klockan 6-20 med att knyta trasiga bomullstrådar på spinnmaskiner i fabriken. På kvällarna under några år fick David Livingstone skollektioner i Blantyre village school samtidigt som han arbetade i fabriken klockan 6-20. Skolan var också känd som Blantyre Evening School. David Livingstone gick i en klass med några andra få fabriksbarn som också arbetade på dagarna på bomullsfabriken. I skolan läste de ämnen som botanik, zoologi och geologi. Deras lärare på skolan på kvällarna var William MacSkimming, också känd som Mr McSkimming. Skolan där de gick var en liten fristående stenbyggnad med stora fönster. ​

Blantyre village school och David Livingstones
skotske grundskolelärare William MacSkimming.

David Livingstone arbetade på bomullsfabriken i Blantyre från 10 till 26 års ålder under åren 1823-1839. Senare som vuxen från nitton års ålder 1832 istället som spinnare på fabriken. I slutet av 1830-talet arbetade han bara mer tillfälligt på fabriken på grund av studier i London. 

Pappa Neil Livingstone var under David Livingstones skolår under hans barndom och tonår på 1820-talet och i början på 1830-talet en söndagsskolelärare och absolutist, dvs. helnykterist. I Neils fall av religiösa skäl. På vardagarna var pappa Neil säljare av te som han knackade på från dörr till dörr och försökte sälja. På sina resor, främst mellan Blantyre och Hamilton, när han sålde te brukade pappa Neil också dela ut kristna skrifter. I hemmet brukade han läsa böcker om teologi, resor och om organisationer som drev missionärsverksamheter. Det påverkade den unga David Livingstone som blev en entusiastisk läsare. För några av sina första inkomster på fabriken köpte David Livingstone en bok som handlade om grunderna i latin. David Livingstone läste sedan allt som kom i hans väg.

På den lilla fritiden David Livingstone hade som tonåring och ung vuxen brukade han resa ut till den skotska landsbygden med sina bröder och ta prover av djur, växter och geologiska i lokala kalkstensbrott efter att ha blivit inspirerad av studierna av geologi i skolan på kvällarna. Hans egna prover av djuren, växterna, etc. i kalkstensbrotten ledde till att David Livingstone fick ett djupt intresse för natur och vetenskap. Pappa Neil ansåg att vetenskapliga böcker undergrävde kristendomen och försökte tvinga sin son David att bara läsa teologi. Men David Livingstones djupa intresse för natur och vetenskap ledde in honom till att försöka undersöka förhållandet mellan religionen och vetenskapen.

Men trots att pappa Neil Livingstone instruerade alla sina barn i kristendomens läror var inte David Livingstone särskilt intresserad av att läsa religiösa böcker. Det dröjde till han var nitton år 1832 innan han själv blev medveten som sina starka religiösa kristna övertygelser efter att han hade läst böckerna "Philosophy of Religion" och "Philosophy of a Future State". Båda böckerna hade skriviits av den skotska kyrkliga ministern, vetenskapsläraren och författaren Thomas Dick (1774-1857). I boken "Philosophy of a Future State" fann David Livingstone motiveringen om att tro och vetenskap behövde förenas. Thomas Dick var känd för sina verk om astronomi och praktisk filosofi. Han kombinerade vetenskapen med kristendomen och argumenterade för att en harmoni mellan de två. David Livingstone sa senare i livet att efter bibeln var "Philosophy of a Future State" den boken som påverkade honom mest i livet och som var hans största filosofiska inflytande efter bibeln. David Livingstone drog slutsaten att religion och vetenskap inte var fientliga mot varandra utan istället var vänliga mot varandra. Thomas Dick förståelse för vetenskapliga observationer av gudomliga uppenbarelser påverkade utan tvekan David Livingstones senare engagemang och intresse som fältnaturforskare i Afrika.

Vid första kontakter drog David Livingstone ofta senare i Afrika snabba slutsatser om afrikanska stammar baserade på felaktiga övertygelser. Men tack vare skottens inlärda kunskaper från sträng vetenskaplig metodik gjorde att han därefter gjorde detaljerade undersökningar om afrikanska stammars uppfattningar om livet och deras seder. Sedan försökte han sätta in det i deras lokala sammanhang och därefter drog han slutsatser som ofta inte var samma som vid första mötet.

I den här vevan med glöd av kärlek till kristendomen i början på 1830-talet inspirerade David Livingstone några år senare ägna resten av sitt liv 1841-1873 åt att försöka minska mänskligt elände på jorden.

Andra betydelsefulla influenser utöver Thomas Dick i den senare tonåringen och den unga vuxna David Livingstones liv var evangelisten Thomas Burke från Blantyre och David Livingstones söndagsskolelärare David Hogg.

Vid 19 års ålder blev David Livingstone också påverkad av skotska prästen Ralph Wardlaw (1779-1853) som bekände sig till presbyterianismen och förnekade predestinationslärans begränsningar av frälsning. Predestinationsläran hävdar att människans liv på jorden och livet efter detta är förutbestämt av en gud eller att en gud väljer vissa människor till frälsning. De som exempelvis förespråkade predestinationsläran i Skottland och i övriga Storbritannien i början på 1800-talet kunde hävda att gud förutbestämt att en människas lott på jorden var att bli slav eller att bara vissa människor kunde bli frälsta. De som däremot motsatte sig predestinationsläran hävdade att det inte var fallet. För David Livingstone kom det här att spela stor roll senare i livet under hans år till och från i Afrika 1841-1873 när han motsatte sig den afrikanska slavhandeln. Han ansåg inte att gud förutbestämt att de här afrikanerna skulle vara slavar. Eftersom det inte var deras förutbestämda lott i livet att bli slavar möjliggjorde det å andra sidan det för dem att kunna bryta sig ur och lämna slaveriet. Det fanns inget förutbestämt skäl av gud för att de skulle fortsätta var slavar. 

På 1830-talet blev David Livingstone även påverkad av en väckelse i USA av Charles Finney som var professor i teologi på Oberlin College i Ohio om att den heliga anden är öppen för alla som ber om det. David Livingstone tolkade det som att ingen människa var för evigt fördömd.

David Livingstones erfarenheter 1823-1839 på bomullsfabriken Henry Monteith & Co spelade också roll för honom. Det monotona arbetet på fabriken var nödvändigt för att försörja hans fattiga skotska familj. Det lärde honom dock saker som uthållighet, persistens och en naturlig empati för alla människor som arbetade med enklare arbeten. Det gav honom förståelse för andra människor som också hade enklare arbeten, vilket han skulle bära med sig resten av livet. Han såg inte ned på andra människor med enklare arbeten eftersom han visste hur det var att var att vara i den situationen på bomullsfabriken 1823-1839.​ Andra fabriksbarn hade stannat på fabriken livet ut eller tagit jobb i andra fabriker och stannat där till pensionen, men David Livingstone var uppvuxen i en familj som starkt betonade studier, vilket gjorde det lättare för honom att fortsätta studera som vuxen när han hade stöd av den egna familjen.

Det råder inga tvivel om att David Livingstones formades av en skotsk intellektuell tradition först i Blantyre och sedan i Glasgow. Intellektuell lärd tradition bör påpekas och inte intellektuell pengarik tradition. Även om David Livingstones familj var småborgerliga kom han från fattiga förhållanden. Som många andra skotska missionärer under 1800-talet påverkades David Livingstone inte bara av kristendomen utan också att den intellektuella miljön i den senare skotska upplysningen. 


2.3 Ung vuxen 1833-1840 och studier 1836-1840

1834 läste David Livingstone den tyska evangelisten och missionären Karl Gützlaffs (1803-1851) verk "Appeal to the Churches of Britain and America on behalf of China." Efter att ha läst boken ville David Livingstone också missionera kristendomen i Kina som Karl Gützlaff gjorde eller i alla fall arbeta i Kina. Efter att ha läst boken försökte David Livingsgtone övertala sin far Neil Livingstone om att studera medicin skulle främja hans religiösa ändamål. Karl Gützlaff var verksam i Asien redan 1826 och från 1831 försökte han sprida kristendomen till Kina. Pappa Neil Livingstone sa ja och David Livingstone började spara pengar för att 1836 kunna börja studera på Anderson's University, Glasgow, också känt som Anderson College och idag känt som University of Strathclyde, och kunna delta i grekiska och teologiska föreläsningar på University of Glasgow 1835-1837. Efter att David Livingstone blev spinnare på fabriken Henry Monteith & Co 1832 tjänade han mer pengar och kunde också spara mer pengar. Enligt en del uppgifter började David Livingstone på Anderson's University redan 1832, men enligt University of Glasgow började han på Anderson's University först 1836. Spekulativt kan sammanblandningarna bero på att han började på Anderson's University  ett visst år, men klarade studierna först några år senare.

På Anderson's University lärde David Livingstone känna den två år äldre skotska kemisten James "Paraffin" Young (1811-1883), också känd som Paraffin Young. De var vänner fram till David Livingstones död 1873 även om de inte träffade särskilt ofta efter 1840 då David Livingstone mestadels befann sig i Afrika.
 
1836 började den 23-åriga David Livingstone studera medicin, teologi och grekiska vid universitetet i Glasgow. Han ville bli en missionerade läkare utomlands eller om man så vill en läkarmissionär. Den medicinska delen krävde kunskaper i latin och David Livingstone tog hjälp och undervisades i latin av den romersk-katolske Daniel Gallagher. Senare i livet blev Daniel Gallagher präst och grundade Glasgows tredje äldsta katolska kyrka. Utöver det här gick David Livingstone också på föreläsningar av Ralph Wardlaw som drev kraftfulla kampanjer mot slaveriets existens på jorden. David Livingstone läste till läkare på Anderson's University och grekiska på Glasgow University på vinterhalvåret. På sommaren gick han på Ralph Wardlaws föreläsningar. Vid sidan av alla studier arbetade David Livingstone också som nämndes tidigare på bomullsfabriken i Blantyre fram till 1839.

Strax senare efter 1836 gick David Livingstone med London Missionary Society (LMS) som bildades i England 1795. Han sökte och blev antagen att få gå en av deras utbildningar, träningar och kurser i missionerande. London Missionary Society kan översättas till Londons missionssällskap. Han drogs till dem eftersom de inte hade en karaktär av att vara sekteristiska. Det var ingen organisation med avvikande åsikter i 1830-talets Storbritannien. Tvärtom stödde många britter deras uppfattningar om saker och ting.

I september 1838 flyttade David Livingstone till London och blev student på Charing Cross Hospital Medical School där han studerade till läkare. När David Livingstone var hemma i Skottland arbetade han på bomullsfabriken fram till 1839, men då bara som extraknäck 1838-1839. 

Under perioden 1838-1840 gick David Livingstone också i en och samma missionärsutbildning, missionärsträning och missionskurs i både London och i Ongar i Essex under London Missionary Society regi. Under missionärsutbildningen undervisades David Livingstone och andra studenter i grekiska, latin, hebreiska och teologi av pastorn Richard Cecil. Nämnda Richard Cecil beskrev David Livingstone som då var beundrad för sin personlighet av de han umgicks med, som värdig men långt ifrån lysande. Faktum var att David Livingstone vid ett första skede inte klarade missionärsutbildningen och kursen, men ledande inom London Missionary Society gav honom en andra chans att klara utbildningen.

David Livingstones mål under utbildningarna i först Glasgow och sedan London 1836-1840 var att gå i Karl Gützlaffs fotspår. Som tysken ville han också missionera i Kina, men första opiumkriget mellan Storbritannien och Kina började i september 1839 och satte stopp för sådana planer. Kriget pågick 1839-1842 i Kina och omöjliggjorde det för David Livingstone att resa dit. London Missionary Society föreslog Karibien istället.

David Livingstone som 27-åring 1840.

I London 1840 medan David Livingstone medicinska studier fortfarande pågick träffade han den London Missionary Society-missionerade skotten Robert Moffat (1795-1883) som var tillbaka på tillfälligt besök i Storbritannien från Kuruman i det som är nuvarande norra Sydafrika. Robert Moffat flyttade till Sydafrika 1816 som tjugoettåring. Han och hans jämngamla fru bodde i Kuruman i 42 år från 29 års ålder till 75 års ålder under åren 1824-1839 och 1843-1870, undantaget åren 1839-1843 i Storbritannien. Under 1821 eller i alla fall under våren 1821 bodde de i Griekwastad i Sydafrika. Robert Moffat arbetade med tswana (Bechuana)-folket som är majoritetsfolket i Botswana, men som också finns i minoriteter i Namibia, Zimbabwe och Sydafrika. I hans fall jobbade han med tswanafolket som bodde i norra Sydafrika i närheten av Kuruman.

I London 1840 talade Robert Moffat med David Livingstone om att expandera missionsarbetet norr om nuvarande norra Sydafrika och södra Namibia. David Livingstone blev exalterad över Robert Moffats vision samtidigt som som han också blev påverkad eller starkt påverkad av engelska Thomas Fowell Buxton (1786-1845) argument att afrikansk slavhandel skulle upphöra med vanlig laglig handel med varor och spridningen av kristendomen. David Livingstone fokuserade därför hädanefter sina ambitioner 1839-1841 på att hamna först i södra Afrika och senare i livet i södra delen av centrala Afrika, också känt som sydcentrala Afrika.

Under 1840 blev David Livingstone färdigutbildad läkare efter tiden först i Glasgow och sedan i London. Han var också klart med sin missionärsträning och redo att ge sig ut i världen. Inspirerad av Robert Moffat och Thomas Fowell Buxton ville och valde han södra Afrika. Han vistades sedan i södra och mellersta Afrika under åren 1841-1856, 1858-1864 och 1866-1873.

Stora delar av David Livingstones Afrika 1841-1873. Den 2 574 km långa floden
​Zambezi i vinrött. Den 402 km långa floden Shire i lila. © Eric Gaba (Sting). CC.
​

3. De första åren i Afrika 1841-1848

Den här delen handlar om David Livingstone första år i Afrika. Hur han etablerade sig sakteligen. Under de här åren skaffade han också fru och barn.

​
3.1 Resan till Sydafrika 1840-1841

Robert Moffat ansåg att David Livingstone var rätt person att åka till de vidsträckt slätterna norr om Bechuanaland (Bechuana country) i södra Afrika. Där skymtades det rök från tusentals byar och ingen europeisk missionär hade någonsin varit i byarna. 8 december 1840 gick David Livingstone ombord på fartyget George, lämnade Storbritannien och reste till Kuruman i Bechuanaland (Tswana country) för att överta London Missionary Societys missionsstation som låg där. Kuruman ligger i det som är dagens norra centrala Sydafrika. 1885 delades Bechuanaland i två delar i en nordligare och en sydlig del. Den nordligare större delen blev Bechuanalandprotektoratet och fanns 1885-1966. 1966 blev Bechuanalandprotektoratet det självständiga landet Botswana. Den sydligare delen av Bechuanaland blev den brittiska kronkolonin Brittiska Bechuanaland som fanns 1885-1895 och som sedan blev en del av norra Sydafrika.

1840-1841 låg Kuruman i det som senare var kronkolonin Brittiska Bechuanaland 1885-1895 som senare blev en del av norra Sydafrika. Bosättningen Kuruman fick sitt namn från den afrikanska hövdingen Kudumane som en gång bodde i området. Bostadsorten Kuruman etablerade sig först 1887, men fanns som bosättning från minst 1820. 1838 grundade Robert Moffat ortens berömda kyrka Moffat Church som fortfarande finns kvar. Kurumans smeknamn är Oasis of the Kalahari, på svenska Kalaharis oas eller Kalahariöknens oas. Kuruman var och är känd för sin stora vattenkälla Eye of Kuruman, lokalt känd som a) Die Oog och b) Gasegonyane. 2011 hade Kuruman 13 000 invånare omgiven och var omgiven av vacker natur och turistattraktioner. Det är förståeligt varför skotten Robert Moffat bodde där i 46 år på 1800-talet.

Som många andra resor vid den här tiden 1840-1841 mellan Storbritannien och Sydafrika gick David Livingstones resa mellan Storbritannien och Sydafrika via Sydamerika och inte i sydlig riktning längs Afrikas västkust. David Livingstone lämnade Storbritannien den 8 december 1840 och reste över Atlanten till Rio de Janeiro med fartyget George under dess kapten Donaldson och hans besättning. I Rio de Janeiro stannade de ett kort tag och David Livingstone fick en tillfällig glimt av den amerikanska kontinenten. Därefter fortsatte färden över södra Atlanten i östlig riktning till Godahoppsudden söder om Kapstaden. Där stannade fartyget en månad och David Livingstone hade flera veckor på sig att se Kapstaden. Efter en månad fortsatte färden med fartyget österut till Algoa Bay precis öster om Port Elizabeth och sedan till Port Elizabeth. Algoa Bay ligger 683 km öster om Godahoppsudden på Sydafrikas sydkust. De kom fram till Port Elizabeth i maj 1841. Därefter transporterade David Livingstone sig i en vagn dragen av en häst eller en oxe till Kuruman i norra i Sydafrika. Från Port Elizabeth till Kuruman är det idag 921-964 km snabbaste bilvägarna och 864 km kortaste gångvägen. Sedan 23 februari 2021 heter Port Elizabeth officiellt Gqeberha. Lokalinvånarna kallar dock staden för PE som är initialerna för Port Elizabeth.

Det hade inte lönat sig särskilt mycket för David Livingstone ifall han tagit sig a) från kusten i nordvästra Sydafrika där Port Nolloth ligger, och sedan transporterat sig med vagn rakt östnordöst till Kuruman eller b) från Godahoppsudden i sydvästra Sydafrika i nordöstlig riktning till Kuruman. För det första bodde det nästan inga européer eller deras ättlingar i området vid Port Nolloth fram till 1852. För det andra grundades Port Nolloth först 1854. För det tredje fanns det ingen hamn i området förrän 1854 som kunde ta emot större fartyg. Men även om David Livingstone hade rest från Storbritannien till Rio de Janeiro och till området där Port Nolloth senare grundades, hoppat i en mindre båt nära kusten och tagit sig till land hade han ändå behövt transportera sig en lång väg landvägen till Kuruman. Snabbaste bilvägarna mellan Port Nolloth och Kuruman i östnordöst är idag 793 km och 1 049 km. Kortaste gångvägen är 745 km. Snabbaste bilvägen mellan Godahoppsudden och Kuruman är 1 109-1 171 km medan kortaste gångvägen är 1 049 km.

31 juli 1841 ankom David Livingstone med en häst eller en oxe och en vagn till Kuruman efter att ha rest i 2-3 månader genom nuvarande Sydafrika i nordlig riktning från Port Elizabeth i södra Sydafrika. Inräknat starten från Storbritannien den 8 december 1840 till Rio de Janeiro till Godahoppsudden till Port Elizabeth till Kuruman tog hela resan drygt 7,5 månader. De flesta människorna hade varit ganska möra efter en sådan lång strapats på ungefär 17 200 km. David Livingstone var inget undantag, men han var en seg man som gillade att resa över stora sträckor. När David Livingstone kom fram till Kuruman var Robert Moffat fortfarande kvar i England. Kuruman låg vid kanten av sydöstra delen Kalahariöknen i södra delen av Afrika i nuvarande norra Sydafrika. Kalahariöknen är ett öken- och stäppområde i delar av Namibia, Botswana och Sydafrika. Men David Livingstone korsade inte öknen där och då. Det dröjde några år. Från 1841 och under några år efter var Kuruman också David Livingstones bas i södra Afrika. ​​

Kalahariöknen i brunt med angränsande ​torra områden i orange. 
Kurumans läge den blå pricken i norra Sydafrika © Jc86035. CC.

David Livingstone insåg redan vid ett tidigt stadium att missionsverksamhet
behövde kombineras med en praktisk kännedom om landet och människorna där den praktiserades. För att få ökad kännedom om södra Afrika och människorna som bodde där började han direkt med omfattade forskningsfärder från sin bas i Kuruman och fortsatte med det under sina andra baser på 1840-talet och i början på 1850-talet. 


3.2 Första större resan i det inre norra Sydafrika hösten 1841

När David Livingstone ankom till Kuruman 31 juli 1841 hade han med sig instruktioner från Robert Moffat att när han väl slagit sig till ro i Kuruman skulle han senare rikta sin uppmärksamhet mot norr och bilda en ny missionsstation norröver. Under hösten 1841, i Sydafrika våren 1841 eftersom de hade omvända årstider gentemot Storbritannien, gjorde David Livingstone tillsammans med en annan missionär en resa på 1 126 km i norra Sydafrika. Resan bekräftade David Livingstones åsikt om en ny missionsstation i norr som skulle försöka täcka in och kristna inhemska människor över nya stora arealer. Resan resulterade i ett besök i Shokwane 1841 där David Livingstone för första gången träffade Sechele I (1812-1892), kung/hövding (Kgosi) över kwênastammen 1831-1892. Stammen var, också känd som bakoena-, bakwena-, batswana-, bechuana- och koenastammen. Bakoena och bakwena betyder "de som vördar krokodilen" medan koena och kwena betyder krokodil. Sechele I var därför ledare över med svensk översättning över krokodilstammen. Sechele I var också känd som a) Sechele I a Motswasele "Rra Mokonopi" och b) Setshele. När Sechele I dog 1892 var han ledare över mer än 30 000 inhemska afrikaner i Botswana. David Livingstone träffade Sechele I första gången när skotten var stationerad i Kuruman.

Shokwane låg på en kulle strax nordöst om Molepolole i södra/sydöstra Botswana. Molepolole i sin tur låg 497 km nordnordöst om Kuruman om dagens bilväg. Litubaruba heter idag Molepolole. 
Några km från Molepolole låg Litubaruba i södra/sydöstra Botswana. Litubaruba också nordväst om Gaborone. Litubaruba var David Livingstones namn för Dithubaruba, också känd som Lepelole. Efter besöket i Shokwane bestämde David Livingstone och hans europeiska kollegor att de skulle behöva upprätta en ny missionsstation 402 km norr eller nordöst om Kuruman i sydligaste Botswana. Någon gång 1841-1843 lät David Livingstone lät installera den inhemska afrikanska representanten, ombudet och lokala läraren Mebalwe i Mabotsa i södra Botswana för det.


3.3 Andra resan större resan i det inre södra Afrika februari-juni 1842 

10 februari 1842 gjorde David Livingstone sin andra resa i det inre norra Sydafrika och södra Botswana. Resan tog honom till Litubaruba några km utanför Molepolole i Bechuanaland i dagens södra/sydöstra Botswana. För att få kunskaper de inhemska Ba-kwena-människornas liv, vanor och språk valde han att avskärma sig från andra européer. På resan hade han bara med sig två inhemska afrikanska medlemmar från den kristna kyrkan i Kuruman och två andra afrikaner som hade ansvaret för vagnen och hästen, hästarna, oxen, eller oxarna som de färdades i. På den här resan etablerade David Livingstone flera vänskapliga relationer med flera afrikanska stammar. Han behärskade också en dialekt som han lärt sig innan,och började lära sig en annan dialekt. Under resans gång som inkluderade en del av södra Kalahariöknen undersökte han också geologin, botaniken och naturhistorien. I juni 1842 efter ungefär fyra månader återvände han till Kuruman. David Livingstone stannade sedan i Kuruman i några månader och gjorde en del resor till angränsande stammar. Han deltog också i missionsstations rutinarbete i Kuruman. Det gick ut på predikanden, en del skrivarbeten, kontakt  med en del sjuka människor och byggandet av ett nytt kapell i Kuruman. 

David Livingstone drevs för att göra resor norrut in i södra Botswana för att dels förbättra sina kunskaper i det lokala afrikanska språket och dels för att leta efter platser för nya missionsstationer. Han trodde att det skulle bli lättare att omvända lokala afrikaner om de kristna missionärerna talade deras språk.
​

3.4 Tredje och fjärde större resorna i inre Sydafrika och Botswana 1843

I februari 1843 drog David Livingstone åter på en ny, tredje större resa, på 644 km till stammarna i norra Sydafrika och södra Botswana som han tidigare hade besökt som Ba-katla, Ba-kwena, etc. I juni 1843 återvände han till Kuruman. Vid det här laget hade David Livingstones anvisningar mottagits i Storbritannien om att grunda en ny missionsstation och bosättning i södra Botswana. 

I augusti 1843 reste David Livingstone därför ut igen, nu på sin fjärde större resa. Med sig hade en annan missionär och tre engelsmän, varav en av dem var en kapten som blev en mycket god vän till David Livingstone. Efter två veckors resande från Kurunan i nordöstlig riktning nådde de Mabotsa som låg i charmig dal i Bakatla country, också känd som Bakatla-landet och Bakatlaland. Mabotsa ligger idag i södra Botswana och nära Zeerust i dagens norra Sydafrika. Zeerust ligger 366 km nordöst om Kuruman. Mabotsa låg där David Livingstone tidigare planerat att uppföra den nya missionsstationen och där han tidigare 1841-1843 placerade sin inhemska afrikanska representant, ombud och lokala läraren Mebalwe. När David Livingstone och hans sällskap kom fram till Mabotsa uppförde de en stor hydda för att kunna ha som bas för den nya missionsstationen. Allt var väldigt enkelt och spartanskt, men vad annat kunde man vänta sig där och då med de få resurser de hade.

Molepolole, Kolobeng, Chonuane och Mabotsa ligger alla relativt nära den blå pricken vid Gaborone fast på dess västsida. Molepolole är mest nordlig och Mabotsa är mest sydlig av de fyra. Molepolole är därför inte i beläget i centrala Botswana. Istället ligger det i södra/sydöstra Botswana nordväst om Gaborone. © Eric Gaba (Sting). CC.

​3.4.1 Lejonjakt på den fjärde resan 1843

I området vid Mabotsa fanns det lejon som terroriserade byborna enligt 1830- och 1840-talens tolkningar. Byborna kallade lejonen för nattens herrar som dödade herdarnas får öppet på dagarna och böndernas nötkreatur om nätterna. Nästan 200 år senare på 2020-talet menade en del forskare att det inte var lejonens fel. Istället var det de lokala människornas allt större utbredningar på 1830-talet som gjorde att de slut hamnade på lejonens revir. David Livingstone delade dock inte 2020-talets syn bland en del forskare i den här frågan. Istället ville han döda ett lejon i området med förhoppningen om att de andra lejonen skulle ta det som en varning och lämna byarna, byborna, deras boskap och får ifred.

Därför ledde David Livingstone byborna i Mabotsa på lejonjakt efter att han anlände till området. När de sedan såg ett stort lejon avfyrande han inom 27-28 meters avstånd sin musköt eller pistol och träffade djuret, men lejonet dog inte och skadades inte tillräckligt. Istället sprang det skadade lejonet fram till David Livingstone och attackerade honom ursinnigt medan han laddade om sitt eldvapen. I tumultet välte lejonet David Livingstone, skadade hans vänstra axel och vänstra arm allvarligt. Där hade hans liv kunnat tagit slut redan i sena 20-årsåldern och inte ens 30 år fyllda. Men lejonet dödade honom inte. Sedan attackerade och skadade lejonet också Mebalwe svårt. Därfefter sprang lejonet iväg. 

Del av en bronsstatyn som illustrerar lejonattacken på David Livingstone 1843.
Statyn står i hans födelsestad Blantyre i centrala Skottland. © DeFacto. CC.

​Efter lejonattacken läkte David Livingstones vänstra axel och arm. Senare i livet kunde han lyfta tunga saker och även skjuta med sin musköt/pistol med vänstra armen. Men skadan kom hädanefter alltid eller då och då att plåga honom för resten av hans liv. Han han kunde aldrig mer lyfta vänster arm mer än till sin axel. Han kunde heller aldrig lyfta vänster arm till sitt hår eller ha den rak ovanför huvudet. Efter besöket och upprättandet av missionsstationen i Mabotsa 1843 och en tids boende där återvände David Livingstone 1843 tillfälligt till Kuruman. Målet var att komma tillbaka till Mabotsa och fortsätta bo där på heltid. Någon gång 1843-1844 till 1845-1846 bodde David Livingstone permanent i Mabotsa och missionerade i området.


3.5 Giftermålet, Mabotsa, Chonuane och Kolobeng Mission 1843-1848

1843 i Kuruman träffade den 30-åriga David Livingstone den 22-åriga Mary Moffat (1821-1862). Hon var äldsta dotter och äldsta barn till David Livingstones missionerade skotska kollega Robert Moffat och hans engelska fru Mary Smith (1795-1871). Mary Smith var känd som Mary Moffat som gift. Robert Moffat och Mary Smith träffades i Dukinfield i Greater Manchester 1816 och ville gifta sig, men hennes föräldrar sa nej. 1816 flyttade Robert Moffat ned till Sydafrika efter att gått med London Missionary Society samma år. Efter en tid gav Mary Smiths föräldrar med sig och tillät henne gifta sig med Robert Moffat. 1819 flyttade hon från England till Sydafrika och gifte sig med honom där.

12 april 1821 föddes Robert Moffat och Mary Smiths första barn Mary Moffat i ett hus av halm och gräs i Griekwastad, också känd som 
Griquatown, i nordvästra delen av centrala Sydafrika. Griekwastad 
grundades 1812 av engelsmannen William Anderson (1769-1852) som föddes i London. Hans pappa med samma namn var skotten William Anderson från Aberdeen som var gift med engelskan Catherine Turner från Devon. Griekwastad ligger 188 km söder om Kuruman. De har idag ett Mary Moffat Museum. Enligt en del siter på internet föddes Mary Moffat i Skottland 1821, men flyttade till Sydafrika vid fyra års ålder, men enligt ​Mary Moffat Museum i Griekwastad föddes hon där i Griekwastad.

Robert Moffat och Mary Smith fick ytterligare nio barn 1823-1840, totalt tio barn 1821-1840. 1824 flyttade familjen Moffat till Kuruman där Mary Moffat växte upp och levde från tre års ålder till arton års ålder 1839. Mary Moffat både föddes och växte upp på landet i det området som är nuvarande Sydafrika. Hon var mycket duktig på hushållsuppgifter och var en bildad person. I Kuruman blev Robert Moffats uppdrag känt som Moffat Mission. Han och hans familj byggde en kyrka i Kuruman. De skapade också vattenförsörjning. 1829 hade de dock inte lyckats omvända en enda afrikan från lokalbefolkningen till kristendomen.

1839 flyttade familjen Moffat till Storbritannien där Mary Moffat bodde med sina föräldrar och syskon fram till 1843. När de återvände till Kuruman 1843 började hon undervisa på den lokala skolan där hon träffade David Livingstone 1843. 1844 eller i januari 1845 gifte de sig. Enligt många uppgifter 1845. David Livingstones svärmor Mary Smith motsatte sig emellertid äktenskapet.​ Efter giftermålet flyttade Mary Moffat till David Livingstone i Mabotsa 1845 eller möjligen redan 1844. I Mabotsa tog Mary Moffat över den lokala småbarnsskolan.

Robert Moffat, hans fru Mary Smith och deras dotter Mary Moffat.
Mary Moffat var gift med David Livingstone under åren 1845-1862.

Paret David Livingstone och Mary Moffat fick de sex barnen Robert Moffat Livingstone (1845/1846-1864), Agnes Livingstone (1847-1912), Thomas Steele Livingstone (1848/1849-1876), Elizabeth Pyne Livingstone (1850-1850), William "Zouga​" Oswell Livingstone (1851-1892) och Anna Mary Livingstone (1858-1939). Efter att Robert Moffat Livingstone föddes 1845 eller 1846 kallade inhemska afrikaner Mary Moffat för Ma-Robert. Namnet stod för mamma till Robert. Omvänd ordning mot den generella tidigare namntraditionen i Sverige och Skottland. I Sverige fick en son till en Anders ofta efternamnet Andersson för att han var son till Anders. Istället för att vara någons son eller dotter fick Mary Moffat istället ett namn som bekräftade att hon var sin sons förälder. Men det här afrikanska seden med namn för modern gällde bara för den förstfödda sonen. Mary Moffats namn bland inhemska afrikaner blev därför alltid Ma-Robert och inte Ma-Thomas eller Ma-William. Dock används lite av den här namntraditionen i Sverige. De flesta svenskar har i barndomen haft en vän där vännens föräldrar nämns som Anders pappa eller Ullas mamma och inte med deras riktiga namn. Dessutom är det vanligt bland kändisar i Sverige där pappan eller mamman är känd för en generation, men när hans eller hennes barn blir lika kända kallas den tidigare pappan eller mamman för t.ex Anders pappa eller Ullas mamma.

1845 enligt en del uppgifter och 1846 enligt andra uppgifter lämnade David Livingstone sitt missionerade i Mabotsa med omnejd. Orsaken var meningsskiljaktigheter mellan honom och hans medmissionär Rogers Edwards och för att det visades likgiltighet inför evangeliet i Bakgatla som idag ligger i norra Sydafrika endast 177 km norr om centrala Johannesburg. David Livingstone och hans fru Mary Moffat lämnade huset och hemmet i Mabotsa som han hade byggt 1843 eller 1843-1844. De lämnade också husets trädgård som han hade anlagt och missionsstationen i Mabotsa som han hade organiserat med mycket besvär och bekostat. Lämnade de Mabotsa 1845 flyttade de eventuellt till Kuruman 1845 och bodde där 1845-1846. Annars bodde de kvar i Mabotsa till 1846 som de andra uppgifterna hävdar.

Hur som helst, 1846 flyttade de i alla fall till Chonuane för hans nästa missionsuppdrag. Chonuane var också känt som Tshonuane och låg 64 km norr om Mabotsa i södra Botswana. I Chonuane bodde de i ett år under 1846-1847. Chonuane var huvudsakliga hemmaboningen och högkvarteret för Sechele I. Han som var kung/hövding (Kgosi) över kwênastammen 1831-1892. När David Livingstone missionerade om kristendomen i Chonuane med omnejd 1846-1847 visade Sechele I ett stort intresse för den religionen. När David Livingstone bodde i Chonuane gjorde han en resa till Magaliesbergen, tidigare också kända som Kashanbergen, Kushanbergen och Cushanbergen. De ligger i nordöstra Sydafrika utanför Pretoria. Sedan 26 maj 2005 är Pretoria också känt som Tshwan. ​Magaliesbergen ligger också 340 km östsydöst om Kolobeng Mission i sydöstra Botswana. Resan Chonuane-Magaliesbergen tur och retur var över 680 km lång.

Tillbaka i Chonuane lät David Livingstone uppföra en skola där. Han organiserade också systematisk undervisning för inhemska afrikanska lärare. Därefter reste han återigen på en ny resa österut med sin fru Mary Moffat och deras son Robert Moffat Livingstone. På den resan i sydöstra Botswana eller i nordöstra Sydafrika träffade David Livingstone den berömda skotska lejonjägaren Roualeyn George Gordon-Cumming (1820-1866). 1851 publicerades Roualeyns bok "Five Years of a hunter's life in the far interior of South Africa." Roualeyn jagade mest i Botswana och i Sydafrika. David Livingstone kritiserade Roualeyns jakter 1865 som han ansåg var urskillningsjakt slakt av vilda djur. David Livingstone ansåg att Roualeyn var en galen skotte som orsakade honom svårigheter trots att David Livingstone själv var en skotte. Roualeyn försåg också Sechele I med vapen i utbyte mot elfenben. Eftersom David Livingstone hade en relativt nära vänskapsrelation med Sechele I och hans stam anklagade boerna David Livingstone för att beväpna stamledaren och andra afrikaner. Boer var de nederländska bönderna, arbetarna och hantverkarna och även fransmän som emigrerade till Sydafrika på 1600-talet. Även deras ättlingar i Sydafrika kallades för boer, men numera kallas de för afrikander och deras språk de talar för afrikaans.

Under den relativt korta tid David Livingstone bodde i Chonuane under sitt år där 1846-1847 lärde han Sechele I:s stam hur bevattningsmetoder fungerade. Innan bad Sechele I:s stam till regngudarna vid torka, men David Livingstone lärde dem att de behövde välja ut en bra flod där vattnet aldrig sinade. Sedan lärde han dem att de behövde skapa och gräva en kanal från floden som bevattnade de intilliggande markerna. 

1847 övergavs Chonuane av paret Livingstone på grund av torka och för att det bodde för många boer i området eller hade kommit för många nyinflyttade boer i närheten till Chonuane. Boerna i närheten av Chonuane i södra Botswana var redan kristna och det fanns därför ingen anledning för David Livingstone att försöka sprida kristendomen till redan frälsta. Därför kände han att han var tvungen att gå vidare och försöka sprida kristendomen till områden som ännu inte var kristna, vilket var helt i linje med hans missionerande. 1847 ville han kort och gott istället missionera i regionerna bortom Chonuane. David Livingstone uppmanade också Sechele I och hans stam att följa med honom eftersom de också led att torkan i Chonuane med sämre möjligheter till mat.

1847 flyttade paret Livingstone, Sechele I och kwênastammen till Kolobeng i i sydöstra Botswana i närheten av Kolobengfloden 64 km bort från Chonuane. Där i Kolobeng uppförde David Livingstone flera hus som bildade Kolobeng Mission 1847. Kolobeng Mission låg 3 km väster om Kumakwane och 25-33 km väster om Gaborone i sydöstra Botswana. Kolobeng Mission i Botswana ska inte sammanblandas med Kolobeng i Nordvästprovinsen som ligger i norra Sydafrika. På engelska är den känd som North West. Trots sitt namn ligger Nordvästprovinsen i centrala delen av norra Sydafrika och inte i den nordvästra delen av landet. Kolobeng i Sydafrika ligger 164 km bilvägen östsydöst om Kolobeng och husen Kolobeng Mission i Botswana, men de sammanblandas då och då i biografier över David Livingstone och Mary Moffats liv. Det gör också många andra afrikanska platser i södra och centrala Afrika på 1800-talet eftersom många platser hade ett lokalt afrikanskt namn, ändrade det sedan till ett annat namn från ett annat afrikanskt språk eller till en europeisk variant och därefter ibland ändrade det igen.

Kolobeng Mission i sydöstra Botswana var flera hus bredvid varandra som fungerade som en missionsstation i Kolobeng, men som gick under det gemensamma namnet Kolobeng Mission. Ett av husen i Kolobeng Mission uppfördes av David Livingstone som ett boningshus till sig och sin familj. Det var tredje huset som han byggde till sig själv inom loppet av bara några år sedan 1843-1844. Först i Mabotsa, sedan i Chonuane och därefter i Kolobeng Mission. Han och hans fru Mary Moffat anlade också en trädgård vid Kolobeng Mission som skotten tidigare hade i Mabotsa. David Livingstone uppskattade trädgårdar. Men trädgårdar var inte bara vackra ting med blommor och växter. De gav också nödvändiga grönsaker och örter. I ett av husen i Kolobeng Mission i Botswana huserade därför David Livingstone, hans fru Mary Moffat och deras barn under åren 1847-1852 undantaget när de var på expeditioner under den här tiden.

Sechele I och kwênastammen flyttade också till området Kolobeng nära husen vid Kolobeng Mission för att kunna skapa de bevattningar som David Livingstone hade lärt ut dem i Chonuane. Det sägs att Sechele I:s stam genast flyttade från Chonuane till Kolobengfloden för att kunna skapa bevattningar efter att David Livingstone hade lärt dem metoden. Kolobengfloden är också känd som Kolobeñ. I närheten av Kolobeng Mission byggde kwênastammen en vattenreservoar och en kanal från Kolobengfloden efter instruktioner från David Livingstone. Stammen uppförde också en skola. David Livingstone å sin sida hjälpte till och byggde på Sechele I:s nya hus. Skotten lärde också ut hans stam hur de bevattnade åkrar och gav honom kunskaper eller berättade om västerländsk medicin. Paret Livingstone
byggde även en kyrka i Kolobeng nära sitt eget boningshus i Kolobeng Mission. 

Kolobeng Mission bestod därför av ett boningshus för David Livingstone och hans familj, ett annat hus som bildade en skola och en tredje byggnad som fungerade som en kyrka. Utöver det fanns Sechele I:s hus i Kolobeng som inte var en del av Kolobeng Mission och hans stammedlemmars hyddor i området.

Hur var det möjligt kan man fråga sig att en missionerande upptäcktsresande skotte på 1840-talet utan några direkta kunskaper i hus- eller hyddbyggande kunde uppföra tre boningshus och en fjärde byggnad i form av en kyrka i Afrika på några år. Men det finns en förklaring. David Livingstones svärfar Robert Moffat hade lärt honom snickeri och trädgårdsskötsel. En inhemsk afrikansk smed hade lärt David Livingstone att svetsa med järn. Därtill blev David Livingstone också mer praktiskt över tid med utförandet av hantverksmässiga arbeten. Uppförandena av husen gav honom värdefulla erfarenheter som han tog med sig när han skulle bygga nästa hus på nästa plats. Vid sidan av det tillverkade hans fru Mary Moffat ljus, tvålar och sydde deras kläder. Hon utförde också effektivt alla hushållsarbeten i deras hem.

Det är lätt att få intrycket att det var rena semestern för David Livingstone i Kolobeng Mission, men dagarna var fyllda göromål. Han var upptagen med från dels alla översättningsarbeten, undervisningar, predikningar, böner, resor lokalt, odlingen av sin egen trädgård, saker som smed och snickare på husen där han och hans familj bodde och till mjölkning av kor. Därtill behövde han alltid göra mindre sysslor som tog tid som emellanåt reparera sina skor till att göra biblar.

Första året i Kolobeng Mission 1847-1848 blev mycket lyckat för både David Livingstone och kwênastammen. 1848, bara efter ett år, drabbades Kolobeng emellertid av en torka. Den närliggande floden att torkade ut. Kwêna-stammen skyllde det på David Livingstones närvaro. ​Enligt David Livingstones egna rapporter var temperaturen som mest 57 grader celsius 7,6 cm under jordytan.

Fram till slutet av 1840-talet hade David Livingstone två gånger besökt boer i nordöstra Sydafrika på 1840-talet och försökt få dem att anta inhemska afrikanska lärare i afrikanska stammar på boernas kontrollerade territorium i nordöstra Sydafrika. Men den sydafrikanska boerledaren Hendrik Potgieter (1792-1852) hotade med att attackera varje afrikansk stam i nordöstra Sydafrika som tog emot en infödd afrikansk lärare. Men David Livingstone ansåg det var nödvändigt att ha inhemska afrikanska lärare som i sin tur kunde sprida kristendomen i skolorna till de stora grupperna av afrikaner som hade sina egna inhemska lokala religioner. Enligt David Livingstone sätt att se det på fanns det inte tillräckligt många européer eller europeisk-afrikanska lärare som kunde göra det. Dessutom kunde inhemska afrikanska lärare tala de inhemska språken bland lokala afrikanska stammar, vilket inte alla européer eller europé-afrikaner kunde. Spridandet av kristendomen i södra Afrika var enligt David Livingstones sätt att se det på viktigare än vilka som spred religionen.

Därför kände David Livingstone att det var hans plikt som kristen missionär att fortsätta utforska södra Afrika och öppna upp det inifrån och undervisa om kristendomen på platser han besökte men inte stannade kvar. Han lärde sig därför ett lokalt afrikanskt språk på rekordtid och undervisade sedan oavbrutet. Efteråt såg han med glädje tillbaka på tiden i Kolobeng Mission 1847-1852 med kwênastammen, undantaget de resorna han gjorde under den perioden och inte träffade stammen. Det enda han ångrade efteråt var att han aldrig ägnade en timme med att leka med sina småbarn eftersom han alltid spenderade sin tid med människor från kwênastammen i Kolobeng och vid Kolobeng Mission. Han erkände att han inte var den bästa småbarnsföräldern. Istället var den typen av person som mer ägnade sig åt sitt arbete, sitt livskall och sina egna intressen utanför familjen än att leka med de egna småbarnen.

I Kolobeng i Botswana hade David Livingstone också kontakt med 
Sechele I som nämndes tidigare var kung/hövding (Kgosi) över kwênastammen. Sechele I lärde sig snabbt läsa och lärde sig det engelska alfabetet på två dagar, vilket imponerade på David Livingstone. I kontakten med David Livingstone lärde sig Sechele I engelska och kallade det inom kort för sitt andra språk. Därefter lärde Sechele I  sina fem afrikanska fruar engelska. Sedan översatte han en engelsk bibel till sitt afrikanska modersmål. Han nedtecknade det på sitt modersmål. 

1847 försökte David Livingstone omvända Sechele I till kristendomen utan att lyckas. Sechele I trodde på polygami och hade fem fruar. När David Livingstone bad honom skilja sig från fyra av dem för att övergå till monogami i ett äktenskap mellan två personer gick Sechele I med på det och följde skottens råd. 1848 döptes Sechele I, hans fru och hans fyra ex-fruar av skotten, men Sechele I, hans fru och exfruarna tydde sig ändå inte till kristendomen. 1849 blev en av ex-fruarna gravid och fadern till det kommande barnet var Sechele I. Efter två års tålmodiga försök 1847-1849 lyckades David Livingstone tillslut 1849 övertyga Sechele I att ty sig till kristendomen, men efter några månader sökte sig Sechele I bort från kristendomen, antog mer inhemska lokala religioner som innefattade regngudar, etc och blev mindre kristen. Det i sin tur stred mot David Livingstones kristna läror.

Enligt en annan version blev Sechele I trogen kristendomen från 1848 och hänvisade andra europeiska kristna missionärer till omgivande afrikanska stammar. Enligt den versionen konverterade Sechele I också nästan alla de över 30 000 afrikanerna i hans kwênastam i Botswana till kristendomen. En del som Neil Parsons of the University of Botswana hävdade långt senare att att Sechele I gjorde mer för att sprida kristendomen i södra Afrika på 1800-talet än alla andra enskilda europeiska missionärer. Enligt den andra versionen fortsatte Sechele I dock med sin polygami, fortsatte tro på regngudar som en stor del av sitt liv, osv. Han tog lite av det som intresserade honom i både kristendomen och sin inhemska afrikanska religion.

David Livingstone blev övertygad om sitt missionerade uppdrag att nya människor i Afrikas inre och introducera dem för kristendomen och befria dem från slaveriet. Det var det som inspirerade hans utforskningar av Afrika vid den här tiden. Döpta människor fick för övrigt inte vara slavar enligt kristendomen. 


4. Korsade Kalahariöknen 1849 och 1851 samt en till resa 1850

1849 och 1851 korsade David Livingstone som första europé Kalahariöknen vid två olika resor. Båda resorna med start i söder med destination till norr och sedan tillbaka. Enligt en del uppgifter skedde de två resorna 1849 och 1850, men de uppgifterna är fel. Därtill gjorde David Livingstone en till stor resa norrut 1850. ​Målet med alla tre resorna, 1849, 1850 och 1851 var att försöka sprida kristendomen mer norrut. Familjen Livingstones bas var i Kolobeng Mission i sydöstra Botswana mellan alla resorna.

​
4.1 Korsningen av Kalahariöknen 1849

Enligt en del uppgifter var målet med David Livingstones första korsning av Kalahariöknen 1849 att hitta Ngami under den resan. Ngami var och är fortfarande en sjö i den norra delen av Kalahariöknen i norra delen av centrala Botswana. Enligt de uppgifterna förberedde sig David Livingstone redan i början av 1849 för att korsa öknen och att nå sjön Ngami. Han meddelade kapten Thomas Steele som berättade det och frågade de tre andra britterna William Cotton Oswell (1818-1893), Mungo Murray och Hubert Wilson om de ville följa med på expeditionen. De är också kända i en del historieböcker som Mr (Messrs) Oswell, Mr (Messrs) Murray och Mr (Messrs) Wilson. William Cotton Oswell föddes i engelska Essex och var en upptäcktsresande. Han var också en känd jägare. Efter sju år i Indien 1837-1844, enligt en del uppgifter tio år 1837-1847, där han bl.a. studerade kirurgi och medicin drabbades han av svår malaria i Indien 1844. Av hälsoskäl reste han till Sydafrika för att återhämta sig. När han kom till Sydafrika blev han frisk snabbt. Han stannade i Afrika i åtta år fram till 1852/1853 där han ägnade sin som upptäcktsresande och jägare undantag ett kort period i England och i Indien under de här åren. Han var bra att ha med på expedition i Afrika på grund av hans kunskaper inom läkemedel och som jägare ifall expeditionen skulle möta farliga djur.

Kalahariöknen. © Hp.Baumeler. CC.

Även den afroamerikanska upptäcktsresanden och handelsmannen 
George Fleming (1800-1880) kontaktades och fick frågan om han ville vara kock på korsningen av Kalahariöknen 1849. Han var tidigare en slav, men blev sedan fri. 1849 var han kock på David Livingstones korsning av Kalahariöknen. Han var också med på David Livingstones andra korsning av Kalahariöknen 1851. Uppbackad ekonomiskt av europeisk-sydafrikanske Howson Rutherford etablerade sig sedan George Fleming i början på 1850-talet som en näringsidkare.

Eventuellt stämmer inte de uppgifterna att målet var att nå Ngami eftersom det är osäkert huruvida David Livingstone ens visste om sjöns existens innan avresan. Eventuellt sa David Livingstone istället till kapten Thomas Steele att målet var att korsa öknen och se vad som fanns i dess i norra del. Sedan nådde de Ngami och eventuella efterhandskonstruktioner gjorde det gällande att David Livingstone sa innan till kapten Thomas Steele att målet var att nå sjön och inte bara korsa öknen. 

Oavsett vilket lämnade David Livingstone, Mary Moffat, William Cotton Oswell, Mungo Murray, Hubert Wilson, kocken George Fleming och deras afrikanska tjänare och bärare Kolobenfloden den 1 juni 1849. Kapten Thomas Steele var inte med på resan. Sällskapet reste sedan via gränsen av Kalahariöknenss östra del och därefter via dess gränsande nordöstra del. Sedan reste de västerut genom öknens norra del. Vattenbrist i norra delen av Kalahariöknen gjorde den delen av resan mycket svår. Till och med den inhemska griqua tyckte vattenbristen var en svår anledning till att korsa norra delen av öknen. Griqua är en folkgrupp i Sydafrika. De härstammar från en blandbefolkning av nederländare, khoikhoi, san och afrikanska slavar. De består idag av 2-5 miljoner människor, bor i Sydafrika och i Namibia. I Sydafrikas fall har de blandat sig med den övriga inhemska sydafrikanska befolkningen. 

4 juli 1849 kom David Livingstone och hans brittiska sällskap fram till den vackra floden Zuga som rann i nordöstlig riktning. Den 1 augusti 1849 nådde de till slut den nordöstra delen av sjön Ngami. David Livingstone blev därmed i egenskap som chef för expeditionen officiellt första europé som korsade Kalahariöknen och första europé som nådde nådde sjön Ngami. 
​Resan från Kolobenfloden till Ngami tog precis två månader.

En liten del av sjön Ngami åtta år senare 1857.

När David Livingstone väl kom fram till Ngami 1849 beskrev han den då enligt honom 130 km långa och 30 km breda sjön som en skimrande sjö. Skimrande som i glänsande, glimmande, glittrande och skinande. I sina anteckningar skrev David Livingstone om att de inhemska afrikanska människorna som bodde vid sjön hade en liknande berättelse om Babels torn som fanns i Europa. Babels torn nämndes i Gamla testamentet som "the city and the tower" där det sades att människorna ville bygga en stad med ett torn på platsen Babel som nådde ända upp till gud i himlen. Men gud förhindrade det och gav alla stads- och tornbyggarna olika språk så att de inte kunde förstå varandra och inte bygga sitt torn till gud i himlen. Begreppet Babels torn har ofta tolkats som en symbol för mänskligt övermod och försyndelse mot gud. I berättelsen om tornet som beskrevs av människorna vid sjön Ngami 1849 knäcktes dock byggarnas huvuden av byggställningarna som föll ned. Därför kunde inte tornet byggas till himlen enligt deras berättelse. ​

Sadelnäbbsstork norr om sjön Ngami i norra Botswana. © Diego Delso. CC.

När David Livingstone befann sig vid sjön Ngami 1849 ville han träffa Sebetwane (f. 1790-1800 och d. 1851), också känd som Sebituane och Setitwane, som var en afrikansk hövding (Morêna) för kololostammen 1838-1851 och kung av Barotseland 1845-1851. Hans kololostam levde 322 km från sjön Ngami. Kololostammen är också känd som makololostammen och dess folk som kololofolket och makololefolket. Kololostammen bodde innan i Fristatsprovinsen i östra centrala Sydafrika men trängdes i början av 1800-talet ut av andra afrikansk stammar i Sydafrika. 1823 flyttade de norrut från Sydafrika till Botswana. De fortsatte sin resa norrut. 1838 korsade de floden Zambezi och trängde in i det inre av Barotseland som var ett afrikanskt kungarike centrerat i sydvästra Zambia. Barotseland 
innefattade också det östligaste Angola, nordöstra Namibia, nordligaste Botswana och det västligaste/nordvästligaste Zimbabwe. Barotseland var hem för lozifolket Lozi som senare på 2020-talet bestod av mer än 46 olika etniska afrikanska grupper. Kungariket eller staten Barotseland uppstod på 1400-talet eller tidigare och fanns fram till 1964 när Zambia blev självständigt. 1899-1911 var det dock en del av Barotziland-Nordvästrhodesia och 1911-1964 en del av Nordrhodesia.

1845 erövrade kololofolket Barotseland och deras hövding Sebetwane 
utnämnde sig till Barotselands kung, vilket han var fram till sin död 1851. Hans huvudstad Linyanti i Barotseland låg i östra Zambezi-regionen i nordöstliga Namibia på Namibias smala landremsa mellan sydvästra Zambia och norra Botswana. Linyanti låg där dagens 
Sangwali ligger idag i nordöstra Namibia. Nuvarande Sangwali ligger norr och nordväst om Nkasa Rupara National Park. Linyanti (Sangwali) ligger 129 km bilvägen och 127 km gångvägen sydväst om nordvästra Katima Mulilo vid floden Zambezi. 1840- och 1850-talens Linyanti är inte samma som dagens Linyanti i nordöstra Namibia som ligger 51 km östnordöst om 1840- och 1850-talens Linyanti. 1840- och 1850-talens stad Linyanti är ibland felbenämnd eller omskriven som Linyati utan ett n mellan a och t. 318 km bilvägen östnordöst om 1840- och 1850-talens Linyanti fanns de berömda Victoriafallen som nämns längre ned. Ibland nämns det att floden Zambezi ligger 51 km östnordöst om både 1840- och 1850-talens Linyanti och nuvarande Linyanti, men det gör de inte. De ligger 129 km respektive 79 km bilvägen från floden Zambezi. Däremot ligger båda två Linyanti relativt nära västra delen av floden Zambezis mitt. I de här sammanhangen är 129 km respektive 79 km nära.

När David Livingstone 1849 talade med Letshulatebe vid sjön Ngami om att besöka Sebetwane 322 km längre bort ville han inte hjälpa skotten. Letshulatebe var en kung/hövding (Kgosi/Kgôsikgolo) 
inom bamangwatostammen. 1849 var dock Sekgoma I a Kgari Mmaphiri högsta kung/hövding (Kgôsikgolo) över bamangwatostammen (Ngwato, Mangwato, Bangwato, bamaNgwato), vilket han var 1835-1857, 1859-1866 och 1873-1875. 
Bamangwatostammen, också kallad för Bamangwato, var en afrikansk sjöstam som också levde på land. De härstammade som en sidogren från kwêna-stammen på 1700-talet, men mängder med människor från andra afrikanska stammar anslöt till Bamangwato. 1902 eller 1903 flyttade de sin huvudstad från Phalatswe (Old Palaye) i distriktet Central i östra Botswana till Serowe som också låg i distriktet Central. Det var också i distriktet central som dagens moderna bamangwatostam formades.

Efter att David Livingstone blev nekad hjälp av Letshulatebe vid sjön Ngami kände han att det skulle bli för svårt eller omständligt att hitta Sebetwane helt själv med sitt brittiska sällskap. Dessutom hade jordbrukssäsongen börjat och var långt framgången. Letshulatebe och hans stam behövde koncentrera sig på den än att hjälpa David Livingstone att hitta Sebetwane 322 km längre bort. David Livingstone och hans sällskap reste därför tillbaka till Kolobeng Mission i sydöstra Botswana. Där meddelade David Livingstone brevledes både London Missionary Society och kapten Thomas Steele om upptäckten av floden Zuga och sjön Ngami. De skrev i sin tur av utdrag av David Livingstones brev och skickade utdragen till  Royal Geographical Society i London som belönade David Livingstone med 25 guineas med motiveringen "for his successful journey with Messrs. (Mr) Oswell and Murray across the South African desert, for the discovery of an interesting country, a fine river, and an extensive inland lake." Hubert Wilson nämndes inte i den meningen.

Royal Geographical Societys president/ordförande tillskrev också David Livingstones inflytande han som missionär hade fått över de infödda afrikanerna trots att David Livingstone misslyckades med att övertala Letshulatebe om att få hjälp att hitta Sebetwane.

David Livingstones fru Mary Moffat och barn var med på båda resorna och korsningarna av Kalahariöknen 1849 och 1851. Mary Moffat var därmed den första europeisk-afrikanska kvinnan eller första kvinnan av enbart europeisk börd som korsade Kalahariöknen. Hon var inte den första europeiskt-födda kvinnan som korsade öknen eftersom hon föddes i Sydafrika som dotter till en skotsk pappa och engelsk mamma. Första europeiskfödda kvinnan som korsade Kalahariöknen skedde senare. Mary Moffat var heller inte den första kvinnan av delvis europeisk börd som korsade öknen eftersom kvinnor från inhemska griqua, som tidigare nämndes var en folkgrupp som härstammade från nederländare, khoikhoi, san och afrikanska slavar, hade korsat Kalahariöknen flera gånger tidigare. Däremot var Mary Moffat som nämndes ovan den första kvinnan med enbart europeisk börd som korsade Kalahariöknen.

I praktiken var Mary Moffat också tillsammans med David Livingstone, William Cotton Oswell, Mungo Murray och Hubert Wilson den första människan från Europa eller första människan med enbart europeisk börd som korsade Kalahariöknen 1849. Men eftersom expeditionen stod under David Livingstones vingar nämns han och inte de andra som den första människan från Europa eller av europeisk börd som korsade öknen. Vid första korsningen av Kalahariöknen 1849 var Mary Moffat höggravid och kort efter att de återvänt till Kolobeng Mission i sydöstra Botswana föddes hennes och David Livingstones fjärde barn Elizabeth Pyne Livingstone under en pågående lokal torka 1850. Men drygt sex veckor efter födseln dog Elizabeth Pyne Livingstone i Kolobeng Mission där hon också begravdes 1850. Enligt en del andra uppgifter föddes Elizabeth Pyne Livingstone 1850 i Kolobeng Mission strax efter deras ankomst från den andra resan 1850 som tog dem till floden Thamalakane River (Tamunakle) i norra Botswana och som beskrivs några rader längre ned. Enligt de uppgifterna dog också Elizabeth Pyne Livingstone 1850 efter några veckor 1850 i Kolobeng Mission.

Under torkan 1850 i området vid Kolobeng såg kwênastammen att det regnade hos andra stammar i samma region. Kwênastammen utförde då göra regnritualer och tillbad regngudarna för att de skulle kunna producera fram regn vid Kolobeng, men det kom inget regn. De bad då David Livingstone att ordna fram regn, men han svarade dem att istället be till den kristna guden. Trots David Livingstone svar och att han inte kunde ordna fram regn accepterade de ändå honom som en vän.

​
4.2 Resan till Thamalakane River (Tamunakle) i norra Botswana 1850

Efter första korsningen av Kalahariöknen 1849 stannade David Livingstone kvar i husen i Kolobeng Mission fram till april 1850. Sedan reste han med sin fru och deras barn Robert, Agnes och Thomas samt ett antal afrikanska tjänare och bärare som bar på deras bagage norrut för att försöka hitta och besöka Sebetwane i sydvästa Zambia. Tjänarna och bärarna på resan var inga slavar. De fick betalt. Den här gången tog David Livingstone med sällskap en mer östlig väg geonom Bamangwato i östra Botswana. Vid Letloche mötte Sechele I upp dem och följde med dem till floden Zuga. Samma Sechele I som var kung/hövding (Kgosi) över kwênastammen. David Livingstone och hans familj reste sedan längs flodens norra strandkant till dess sammanflöde med den 1 700 km långa floden Thamalakane River i norra Botswana. Thamalakane River är också känd som Tamunakle. Ibland benämns den som en sjö i samband med David Livingstones resa. Möjligen upplevdes en del av floden som en sjö på hans resa.

När David Livingstone och hans sällskap anlände till sammanflödet mellan floderna Zuga och Thamalakane River fanns det många farliga tsetseflugor som levde på blod i området. De kunde bita genom tunna klädesplagg. De drogs också till svarta och blå färger. De bet både människor och stora djur som kossor, hästar, osv. Vid för många bett kan hästar dö av dem. Tsetseflugor lever i ungefär 5-6 veckor men hinner på den korta livstiden få 2-3 avkommor. ​

För att undkomma tsetseflugorna vid floden Zugas norra strandkant vid flödet till Thamalakane River tvingades David Livingstone och hans familj motvilligt att korsa floden Zuga. Eventuellt fanns det också krokodiler i floden. Sedan begav de sig till Thamalakane River. Där fick de veta att en grupp engelsmän som kommit till sjön på jakt efter elfenben låg sjuka i feber 97 km längre bort. David Livingstone avbröt tillfälligt sin resa för att hitta Sebetwane och reste de 97 km tillsammans med sin fru och deras barn för att hjälpa de här engelsmännen.

​En av engelsmännen var den unga konstnären Alfred Ryder (d. 1850) som dog innan David Livingstone kom fram, men de övriga engelsmännen återhämtades sig sedan under David Livingstone och hans frus omvårdnad. Därefter var David Livingstone redo att återuppta sin resa för att Sebetwane, men då då fick två av hans tre barn samt tre av av tjänare feber. De beslöt därför att avbryta resan och återvände sakteligen till Kolobeng Mission i söder. I Kolobeng Mission blev Mary Moffat allvarligt sjuk. Enligt de andra uppgifterna ovan efter att ha fött dottern Elizabeth Pyne Livingstone. David Livingstone, Mary Moffat och deras barn begav sig då till Kuruman i norra Sydafrika och bodde sedan en tid hos hennes föräldrar Robert Moffat och Mary Smith. Där återhämtade hon sig och blev frisk igen. Sedan flyttade paret Livingstone och deras barn tillbaka till Kolobeng Mission.


4.3 Korsningen av Kalahariöknen 1851

Efter att ha korsat Kalahariöknen första gången 1849 upprepade David Livingstone bedriften en andra gång 1851. Som på den första 
korsningen av Kalahariöknen 1849 var hans fru Mary Moffat, deras barn. William Cotton Oswell och den afroamerikanska upptäcktsresanden och handelsmannen George Fleming med på den andra korsningen av Kalahariöknen 1851. I George Flemings fall inte längre som kock som i korsningen 1849 utan som upptäcktsresanden 1851. Sällskapet hade också med sig afrikanska bärare. ​Målet med den andra korsningen av Kalahariöknen var att var att besöka och hitta Sebetwane. Han som var hövding för kololostammen 1838-1851 och kung av det stora Barotseland 1845-1851 som var centrerat vid sydvästra Zambia. 

I april 1851 på den andra korsningen av Kalahariöknen hittade David Livingstone också Sebetwane i hans huvudstad Linyanti i nordöstra Namibia mellan sydvästra Zambia och norra Botswana. Sebetwane tog emot dem med välvilja och utvecklade en vänskap med David Livingstone som stannade kvar. Några månader senare den 7 juli 1851 dog Sebetwane i lunginflammation. Han beskrevs efteråt som en utmärkt krigare och statsman som var generös och rättvis mot de afrikanska stammarna han erövrade. En extremt varm och snäll ledare. Men Sebetwane hade också en annan sida. Många afrikaner flydde från de områden han erövrade. 89 år efter hans död 1940 beskrevs Sebetwane som en person som "loved people very much even if they were his victims."

Sebetwane hade flera söner men efterträddes på tronen av sin dotter Mamochisane (fl. 1850-talet) som var hövding av kololostammen 1851-1851 och regerande drottning av Barotseland 1851-1851. Mamochisane levde i Na-liele som låg tolv dagars gångresa norr om Linyanti i sydvästra Zambia. Mamochisane behöll sin fars vänskap med David Livingstone och tillät honom att resa och besöka hela hennes väldiga rike som var centrerat vid sydvästra Zambia. David Livingstone och hans sällskap gjorde då en expedition nordöst om Linyanti som tog dem in i södra delen av sydvästra Zambia. Det som utmärkte den här expeditionen nordöst om Linyanti var att de reste en aning mer östlig väg än på tidigare expeditioner mer söderöver i norra Botswana 1849-1850. På den här expeditionen nordöst om Linyanti korsade de ett nätverk av floder, vattendrag och kärr i Tshobe i nordöstra Namibia.

I slutet av juni 1851 nådde deras expedition staden Sesheke som på David Livingstones tid låg i sydvästra hörnet av Southern Province i sydvästra Zambia. Dagens Sesheke ligger däremot 105 km nordväst om 1850-talets Sesheke. Nuvarande Sesheke ligger i södra delen av Zambias Wester Province. 1850-talets Sesheke låg mellan nuvarande Sesheke och Victoriafallen fast lite närmare Victoriafallen. Både nuvarande Sesheke och 1850-talets Sesheke ligger/låg vid floden Zambezi. Nuvarande Sesheke ligger 139 km nordöst om Linyanti bilvägen. Södra delen av floden Zambezis strandkant tvärsöver från nuvarande Sesheke vid norra Katima Mulilo tillhör nordöstra Namibia och ligger bara 131 km bilvägen nordöst om Linyanti där Sangwali ligger idag. 129 km gångvägen. Ännu kortare räknat från nordvästra Katima Mulilo till Linyanti (Sangwali). Då är det 129 km bilvägen och 127 km gångvägen. 

1850-talets Sesheke låg 156 km nordöst om Linyanti utan hänsyn till terrängen. 1850-talets Sesheke var ett viktigt centrum och stad för kololofolket.

När David Livingstone anlände till 1850-talets Sesheke var det första gången som han såg floden Zambezi. Enligt en del uppgifter kartlade han också floden Zambezis del som passerar vid gränserna av sydvästra Zambia och, nordöstra Namibia i juli och i början av augusti 1851. Enligt BBC skedde det dock på hans nästa stora expedition i floden Zambezis spår 1852-1856. Efter att ha rört sig i området vid 1850-talets Sesheke eller väster eller norr om floden Zambezi bestämde David Livingstone sig den 13 augusti 1851 att de skulle avsluta expeditionen och bege sig söderut tillbaka till hemmet i Kolobeng Mission i sydöstra Botswana.

Under den andra korsningen av Kalahariöknen tur och retur 1851 var Mary Moffat återigen gravid. 15 september 1851 föddes hennes och David Livingstones femte barn William "Zouga" Oswell Livingstone i Kalahariöknen när de reste tillbaka till Kolobeng Mission. Han förlöstes av David Livingstone själv. Sonen fick smeknamnet Zouga 
eftersom han föddes intill floden Zouga i Botswana. Namnet Oswell fick han för att hedra William Cotton Oswell som var med på resan. När William föddes hade paret David och Marys treåriga son Thomas feber. I oktober 1851 var hela sällskapet tryggt tillbaka i Kolobeng Mission. 

William Cotton Oswell valde därefter att lämna Sydafrika 1852 eller 1853 och hamnade i England 1853. Sedan medverkade han som läkare för britterna i början av Krimkriget 1853-1856. 1855-1856 reste han omkring i Nord- och Sydamerika. Sedan flyttade han tillbaka till England, gifte sig och fick fem barn. Under tiden i Afrika ca 1844-1852/1853 blev attackerad två gånger av noshörningar men överlevde. Som jägare sköt han ett stort antal elefanter, bufflar, flodhästar, giraffer och kvaggor i Afrika. Kvagga är en utdöd underart till stäppzebran. Alla djur som han sköt i Afrika utom tre elefanter åt han och hans lägerföljare eller lokala stammar upp. En gång mättade hans skjutna djur 600 män, kvinnor och barn från bakaastammen i sju veckor. William Cotton Oswell var också en förstklassig ryttare och alla djuren han sköt i Afrika fälldes från hästsadeln eller att han red på hästen och sedan steg av hästen och sköt djuren från marken.

​I slutet av 1840-talet och i början på 1850-talet blev David Livingstone allt mer äcklad av slavhandeln i Afrikas inre. Han var redan motståndare mot slavhandeln innan, men fick ännu avsky mot slavhandeln under de här åren. Troligen såg han många slavar som ägdes av afrikanska eller arabiska slavhandlare under de två resorna över Kalahariöknen 1849 och 1851 samt på den tredje stora resan i Botswana 1849-1851. 

1853 besöktes sjön Ngami av den svensk-engelsk afrikaresande och naturforskaren Charles Andersson (1827-1867) som föddes i Värmland. Hans pappa var den walesiska naturvetaren, författaren, björnjägare men Londonfödda Llewelyn Lloyd (1792-1876) och dennes svenska piga. Llewelyn Lloyd levde en stor del av sitt liv i Sverige och dog i Vänersborg. 


5. Början på 1850-talet
​
5.1 Mary Moffat flyttade till Skottland 1852

Efter att ha kommit tillbaka till Kolobeng Mission i oktober 1851 från den andra korsningen av Kalahariöknen 1851 bodde paret Livingstone och deras barn i Kolobeng Mission till tidiga våren 1852. David Livingstone kände dock att det inte fanns något hopp om att boerna i nordöstra Sydafrika på fredlig väg skulle tillåta inhemska afrikaner att få bli undervisade av andra afrikaner i skolorna. Framtida konflikter mellan boerna och inhemska afrikaner pyrde under ytan. David Livingstone kände också att han var färdig med sydöstra Botswana och det angränsande nordöstra Sydafrika. Dessutom hade David Livingstone en stark önskan att utforska Afrika norr om Botswana och att det dags börja röra på sig igen. Dessutom ville hans fru Mary Moffat lämna Afrika och flytta till Storbritannien. 

Under den andra korsningen av Kalahariöknen 1851 kände den då 30-åriga Mary Moffat att det inte var säkert att åka med expeditioner i Afrika med småbarn, inte alltid tillräckligt med vatten på dessa resor ifall de gick genom torra områden samt inga frukter eller grönsaker på resorna. Dessutom kunde de också alltid riskera att dö i malaria. Därtill ville hon ge sina barn en bättre utbildning som hon trodde fanns i Storbritannien och inte i Sydafrika eller Botswana. Paret Livingstone bestämde då att de bästa vore ifall Mary Moffat flyttade med barnen till Storbritannien medan David Livingstone var kvar i Afrika.

Tidiga våren 1852, i Sydafrika tidiga hösten 1852, reste David Livingstone med sin fru och barn till Kuruman och besökte hennes föräldrar Robert Moffat och Mary Smith. Efter en kort vistelse i Kuruman reste de vidare till det brittisk-kontrollerade Kapstaden 1 474 km sydväst om Kolobeng Mission. Därefter den 23 april 1852 reste Mary Moffat och de fyra överlevande barnen från Kapstaden till Storbritannien där de kunde vara säkra och barnen kunde få gå sin utbildning. Dock inte med dottern Elizabeth Pyne Livingstone som dog 1850, därav fyra och inte fem barn. David Livingstone däremot stannade kvar i Kapstaden där han skaffade sig ett permanent boende. Han hade dock kvar sitt hem i Kolobeng Mission. Men i Kapstaden rådde det inte samma oroligheter från boernas sida som i nordöstra Sydafrika.

I Kapstaden blev David Livingstone vän med den irlandsfödda sydafrikanska astronomen Thomas Maclear (1794-1879). De hade samma intressen för utforskningen av Afrika. Medan David Livingstone befann sig i Kapstaden undervisade Thomas Maclear honom på fritiden i astronomi. David Livingstone sög åt sig de nya kunskaperna som en blöt tvättsvamp och erhöll både färdigheter och noggranna kunskaper i astronomi som få efterföljande europeiska upptäcktsresanden och missionärer i Afrika på 1800-talet hade i liknande grad. David Livingstones och Thomas Maclears vänskap bekräftades ytterligare sju år senare när David Livingstone 1859 eller 1861 namngav staden Cape Maclear, också känd som Chembe, i Malawi efter honom. Även kratern Maclear på månen är döpt efter Thomas Maclear.

Kapstaden 1849-1850.

Medan David Livingstone var kvar i Kapstaden 1852 var hans fru och deras barn på resande fot från Kapstaden till England. Senare under 1852 efter en lång resa kom kom de fram till England. Sedan reste Mary Moffat och barnen norrut till hennes pappa Robert Moffats och sin make David Livingstones hemland Skottland med sina fyra barn. 

Gissningsvis är de officiella orsakerna Mary Moffats flytt från Afrika till Skottland 1852 efterhandskonstruktioner eftersom hon inte behövde följa med på sin makes expeditioner i Afrika. Ville hon inte leva i Kapstaden kunde hon ha flyttat till Kuruman med barnen där hon växte upp och bodde fram till 1839 och 1843-1844/1845 och där hennes föräldrar fortfarande bodde på 1850-talet. Ville Mary Moffat inte bo i Kuruman kunde hon istället flyttat till, sin födelsesort Griekwastad. Dock går det inte komma ifrån att med flytten till Skottland behövde hon inte fundera på att hon eller barnen skulle riskera att få malaria.

I Skottland bodde Mary Moffat och de fyra barnen inledningsvis hos släktingar, men det var svårt. Trots att Mary Moffat var till hälften skotska från sin pappas sida och hälften engelska på sin mammas sida och gift med en helskotte var hon ändå i grunden en europeisk sydafrikanska. Gissningsvis kände Mary Moffat hemlängtan till Sydafrika efter flytten från Afrika till Skottland 1852. Efter att hon inledningsvis bodde hos skotska släktingar 1852 flyttade hon och barnen flera gånger inom Storbritannien. De hamnade till slut i Kendal i Cumbria i nordvästra England där hon och barnen bodde hos de evangeliska kväkarna Charles och Susanna Braithwaite fram till 1856 eller 1858. De var anhängare av London Missionary Society som både Mary Moffats föräldrar och hennes make David Livingstone var knutna till.


5.2 Slaget vid Dimawe i Botswana 1852

Efter att befunnit sig i Kapstaden sedan april 1852 lämnade David Livingstone sedan Kapstaden den 8 juni 1852 med destination Kolobeng Mission i sydöstra Botswana. Hans fru och barn var på resande fot till Storbritannien. I slutet av augusti kom han fram till Kuruman i norra Sydafrika. Ett trasigt hjul på hans vagn hade fördröjt hans resa med två veckor, men det trasiga hjulet räddade förmodligen hans liv. För medan han var på resande fot inträffade slaget vid Dimawe i augusti 1852. I samband med slaget attackerades afrikanska stammar som bodde i området vid och i närheten av Kolobeng Mission, inklusive kwênastammen, av bönder från boerna. Själva slaget vid Dimawe pågick i 3-7 dagar i augusti 1852 i Dimawe Hill utanför Mmankgodi, Kweneng District 30 km från Gaborone i Botswana. Mmankgodi ligger 11 km söder om Kolobeng Mission. De boerna som deltog i slaget vid Dimawe var i förlängningen en förflyttning av den stora mängden av boer som hade rört sig från Kapkolonin i sydvästra Sydafrika.

På 1830-talet började många boer flytta från sydvästra Sydafrika inåt land i nordlig och nordöstlig riktning för att slippa det brittiska koloniala styret i Kapkolonin som täckte det jättestora området i sydvästra och södra Sydafrika. Kapkolonin var en brittisk koloni 1795-1802 och 1806-1910. Innan hette området Nederländska Kapkolonin och var en nederländsk koloni 1652-1795. På andra halvan 1600-talet bestod kolonin av ett mindre område vid i ett mindre område runt Kapstaden som grundades 1652. Sedan expanderade det under 1700-talet till 1795 då kolonin täckte det väldiga området i sydvästra och södra Sydafrika. 1795 erövrade britterna området men förlorade det till Bataviska republiken som var en fransk lydstat och täckte området där Nederländerna ligger. Bataviska republiken styrde över Kapkolonin 1803-1806, men britterna återerövrade området igen 1806.

Det var inte möjligt för holländarna att vara mer expansiva på 1600-talet och erövra hela det inre södra och centrala Afrika från Sydafrika (Kapkolonin) i söder upp till Demokratiska republiken Kongo och västra Tanzania. Demokratiska republiken Kongo är också känd som Kongo-Kinshasa. Dels hade de inhemska afrikanerna bättre vapen i terrängen inåt land och dels dog européer som flugor av sjukdomar i Afrika på den tiden. Européer rörde sig därför helst inte inåt land i Afrika. Därför var det inte aktuellt för holländarna att göra det inre Afrika i södra och centrala Afrika till holländskt territorium på 1600-talet. 

De boerna som på 1830-talet började flytta från sydvästra Sydafrika inåt land i nordlig och nordöstlig riktning i Sydafrika var ättlingar till 1600-talets nederländska bosättare i Sydafrika. Redan i början på 1800-talet kom de i konflikt med britterna i sydvästra och södra Sydafrika. Spänningarna ökade på 1810-talet. På 1820- och 1830 ökade deras konflikter med britterna. De här boerna ville även slippa administrationen i Kapstaden. Deras nordliga och nordöstliga förflyttningar från sydvästra och södra Sydafrika som startade på 1830-talet kallades för den stora trekken, också känd som a) den stora mödosamma vandringen, b) det stora uttåget och på engelska som c) Great Trek och d) the Great Trek. De här boerna flydde också engelska lagar och ordningar i Kapkolonin. I början på 1800-talet var både de och britterna eniga om att européer skulle få ha afrikanska slavar i Kapkolonin, men 1838 förbjöd Storbritannien slavhandeln och slaveriet i den här delen av Sydafrika. Alla tidigare slavar blev fria i Kapkolonin. Men de boerna som flyttade norrut och till nordöst däremot motsatte sig det och ville fortsätta ha kvar sina slavar som de ansåg var deras egendomar. Med flytten till norr och nordöst hoppades de här boerna att fortsätta kunna ha inhemska afrikanska slavar i områden som inte kontrollerades av britterna.

Men anledningen till att boerna drogs till området i närheten av Kolobeng Mission där slaget vid Dimawe skedde var för att den afrikanska hövdingen Moselele hade mördat flera boer i Sydafrikanska republiken som bildades 17 januari 1852 och som fanns 1852-1877 och 1881-1902 i dagens nordöstra Sydafrika. Moselele flydde till sydöstra Botswana och fick skydd av Sechele I som vägrade lämna över honom till boerna. Boerna svarade då med att gå i attack i det som var slaget vid Dimawe i augusti 1852. De inhemska afrikanska stammarna i det gemensamma namnet Batswana företräddes av stammarna kwênastammen (Bakwena), Batlokwa, Balete och Bahurutshe som stred mot boerna i slaget vid Dimawe. Batswana hade 3 000+ man mot boernas 1 000+ man. 60 inhemska afrikaner och 38 boer stupade i slaget.

Sechele I stred på den inhemska afrikanska stammarnas sida eftersom han var ledare för kwênastammen. I samband med slaget plundrade boerna också bosättningarna i Kolobeng. De stal nötkreatur, vagnar och tog hundratals kvinnor och barn från Batswana och förslavade dem innan de senare slutade slåss. Anförda av Sechele I lyckades Batswana emellertid ändå framgångsrikt försvara sig och sina bosättningar. Batswana vann också slaget över boerna. I slagets slutskede eller alldeles efter slaget plundrade boerna David Livingstones hus i Kolobeng Mission. 

I David Livingstones hem i Kolobeng Mission förstörde boerna hans personliga egendom, saker och manuskript. Troligen för att de boerna felaktigt trodde att David Livingstone hade försett Sechele I med vapen. Dock var det den skotska lejonjägaren Roualeyn George Gordon-Cumming som hade gjort det i utbyte mot elfenben.

Varken David Livingstone eller några av hans familjemedlemmar befann sig i husen i Kolobeng Mission är boerna plundrade det. Hans fru var på resande fot till Storbritannien eller medan David Livingstone själv var på väg från Kapstaden till Kolobeng Mission. Efter slaget vid Dimawe kom David Livingstone fram till sitt plundrade boningshus i Kolobeng Mission. Han var bedrövad och gick igenom allt som boerna förstört och tagit. Sedan skrev han ned alla förstörda och tagna sakerna i ett brev och gjorde en formell framställning och skickade det till myndigheterna i Kapkolonin och myndigheterna hemma i Storbritannien för att få ersättning för förlusterna. Han fick emellertid aldrig någon kompensation för förlusterna. Möjligen för att Kolobeng Mission inte låg på brittiskt område. Därefter begav David Livingstone sig tillbaka till Kuruman där han stannade till november 1852. Han kände sig inte längre säker vid Kolobeng Mission och fruktade att boerna skulle attackera området Kolobeng igen. Han ville heller inte ha kvar hemmet i Kolobeng Mission och övergav det därför formellt där och då strax efter slaget vid Dimawe. Det förekommer uppgifter att David Livingstone lämnade Kolobeng Mission för gott 1851, men det var på andra uppdrag. Hemmet i Kolobeng Mission hade han fram till 1852. 

David Livingstone kände också att han inte hade lyckats med sitt kristna missionerande i området vid Kolobeng, vilket hade en stor roll till att han lämnade Kolobeng Mission 1852 utöver att hans hus plundrades av boerna samt att området ansågs osäkert säkerhetsmässigt med flera fruktade potentiella attacker av boerna. Därtill kände han att Kolobeng Mission i sydöstra Botswana låg för nära inflyttade boers bosättningar i Magaliesbergen i nordöstra Sydafrika 340 km östsydöst om Kolobeng Mission. David Livingstone kände också att han gjort sitt i Kolobeng Mission. Han skyllde dock inte flytten från Kolobeng Mission på att han misslyckats med sitt kristna missionerande. Istället angavs plundringen av hans hus av andra människor som den officiella orsaken till flytten. Det sägs också att han under de efterföljande åren var mycket kritisk mot boerna av den anledningen.

Efter slaget vid Dimawe 1852 valde också kwênastammen att lämna området vid Kolobeng av två skäl. För det första var de oroliga att boerna skulle återkomma till Kolobeng i framtiden och plundra området igen. För det andra ville kwênastammen lämna en ny pågående torka 1852 och flytta till ett mer regnrikt område. I januari 1853 skrev Batswana och boerna på en fredsöverenskommelse.

Kort tidslinje för basen för David Livingstones missionerade 1841-1852
1841 till 1843-1844 - Kuruman - missionsuppdrag 1.
1843-1844 - boende i både Kuruman och Mabotsa.
1843-1844 till 1845 eller 1846 - Mabotsa - missionsuppdrag 2.
1845-1846 - boende i Mabotsa eller Kuruman.
1846-1847, ett år - Chonuane (Tshonuane) - missionsuppdrag 3.
1847-1852 - Kolobeng Mission - missionsuppdrag 4.
1852, våren - bodde i Kapstaden, men hade kvar husen i Kolobeng Mission.
1852, hösten - bodde i Kuruman.


5.3 Blev mer av en upptäcktsresande från 1852 och framåt

De tre stora resorna norr om Kolobeng Mission 1849-1851, varav två var korsade av Kalahariöknen, gav honom mersmak för att börja missionera i Afrika mer norrut. Han var övertygad om att på längre sikt vore den framgångsrikaste evangeliseringen av Afrikas inre var att personer som honom och andra missionärer utforskade Afrikas inre i förväg. Ifall han och andra missionärer kartlade floderna i Afrikas inre skulle europeiska kommersiella intressen och kristnandet kunna komma naturligt på köpet efteråt. Under resten av hans liv var han därför i första hand en upptäcktsresande som ville kartlägga geografiska områden. I andra hand var han fortsättningsvis en kristen missionär. Han fortsatte emellertid att  predika kristendomen i alla områden han besökte i Afrika fram till sin död 1873. ​

Dock är det möjligen en förenklad bild. De flesta historiker är överens om att redan tidigt under sin tid i Afrika insåg David Livingstone missionsverksamheten behövde kombineras med  kännedom om de inhemska människorna, folken och det geografiska landskapet. För att lättare kunna sprida kristendomen behövde européerna känna till land och folk i Afrika. För att kunna göra det behövde de göra omfattande forskningsfärder i Afrika, inte minst i Afrika inåt kusterna, och kartlägga både Afrikas folk och geografi.
​
​
6. Första stora Zambesi-expeditionen i floden Zambezis spår 1852-1856

Innan berättelsen om David Livingstones första stora Zambesi-expedition kommer här kort fakta var floden Zambezi ligger, var den fick sitt namn ifrån och lite om Zambezi på 2000-talet. Inte minst det första avsnittet nedan om Zambezi ger en kort och snabb uppfattning om flodens geografiska läge i Afrika. Snabbinformationen om Zambezi följs med avsnitten om David Livingstones expedition i floden Zambezis spår 1852-1856. 

​
6.1 Zambezi
​
Zambezi är Afrikas fjärde längsta flod och rinner i de sex länderna Zambia, Angola, Namibia, Botswana, Zimbabwe och Moçambique. Den 2 574 km långa floden Zambezi börjar i nordvästra Zambia, går sedan in i östra Angola, flyter därefter in i västra Zambia och går sedan i sydlig riktning. Sedan flyter Zambezi i sydöstlig riktning i sydvästra Zambia till gränsen mellan sydvästra Zambia och nordöstra Namibia. Därefter går floden i östsydöstlig riktning, passerar gränsen mellan sydvästra Zambia, nordöstra Namibia och en östlig del av norra Botswana. Som mest rinner Zambezi 306 meter i Botswana vid gränsen Zambia, Namibia, Botswana, och Zimbabwe. Sedan går Zambezis rutt i nordöstlig riktning på gränsen mellan södra Zambia och nordvästra Zimbabwe genom den konstgjorda Karibasjön från 1958-1963. Därefter flyter Zambezi i riktning östnordöst till sydöstra Zambia och norra Zimbabwe. Sedan flyter den in i västra Moçambique genom den konstgjorda sjön Cahora Bassa i östlig riktning.

​Därefter blir Zambezi en vanlig flod igen och går i sydöstlig riktning och mynnar ut i Moçambiquekanalen i östra delen av centrala Moçambique i sydöstra Afrika. Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen är ett floddelta där floden Zambezi delar sig i de fyra större utflödena Kongone (Kongoni), Luabo, Timbwe och det mer nordliga Chinde. Moçambiquekanalen är ett 1 600 km långt och 419-950 km brett sund i Indiska oceanen mellan Afrikas fastland i Moçambique och ön Madagaskar. 

Floden Zambezi är den tjockare blågröna linjen. Victoriafallen i söder. Norr om Mongu i västra Zambia finns floderna Lungwebungu och Kabompo på floden Zambezis västra respektive östra sida. De är de smalare blå linjerna till vänster och höger ovanför Mongu. Kabompo är 440 km lång. Staden Shinde sydsydväst om Cazombo men öster om Zambezi i östra Angola är inte med på kartan. Malawisjön på högra delen av kartan. © Hel-hama.
CC.

Övre Zambezi ligger inåt land i västra Zambia och sträcker sig från nordvästra Zambia ned till Victoriafallen. Mellersta Zambezi sträcker sig från Victoriafallen till floden möter den västra delen av sjön Cahora Bassa i öster. Nedre Zambezi sträcker sig från Cahora Bassa i västra Moçambique till Moçambiquekanalen i öster vid Indiska oceanen. På Zambezis rutt från Zambia till Moçambique utgör ett av världens största vattenfall, de världsberömda Victoriafallen, det kändaste landmärket på gränsen mellan sydvästra Zambia och västra Zimbabwe. ​Floden Zambezi börjar på över 1 500 meters höjd över havet i väster och sluttar sig ned till 0 meter över havet i öster i ​Moçambiquekanalen. Det syns tydligt på bilden nedan där den tjockare blågröna linjen från vänster till höger är floden Zambezi.

Kombinerat höga regnfall och flodslätter har övre Zambezi ett oabrutet flöde av vatten året om till skillnad från många andra afrikanska floder. Mest regn faller över övre Zambezi från november till mars. Eftersom övre Zambezi ligger mer än 1 000 km nordväst från Victoriafallen dröjer det innan allt det här vattnet når Victoriafallen. Mest vatten flödar därför genom Victoriafallen i april och maj varje år. Toppen och mest vatten rinner i Victoriafallen i mitten av april och sedan i övriga april. Därefter i mars. Sedan i maj och därefter på fjärde plats i februari med juni på femte plats. En del hävdar dock att toppen av vattenflödena i Victoriafallen sker i april, därefter i maj, sedan i mars, därefter på fjärde plats i februari och juni på femte plats. De hävdar att det rinner mer vatten i Victoriafallen i maj än i mars. Enligt turisterguider vid Victoriafallen rinner det emellertid mer vatten i vattenfallen i mars än i maj. Efter maj avtar vattnet vid Victoriafallen. I juni rinner det dock fortfarande mycket stora flöder med vatten genom Victoriafallen. Det kan rinna stora flöder av vatten i vattenfallen ända till november. Det är dock sällsynt.

Genomsnittsdjupet varierar i hela den 2 574 km långa floden Zambezi från 3-5 meter som grundast till 30-50 meter som djupast beroende på tiden om året.


​6.1.1 Namnet Zambezi

Floden Zambezi heter just floden Zambezi. Zambezifloden är ett annat namn, men Zambezi eller floden Zambezi används oftare. Jämför med Nilen som i regel kallas för Nilen eller floden Nilen och inte Nilenfloden. Ett annat exempel är sjöarna Vänern och Vättern i Sverige. Få eller ingen säger Vänernsjön och Vätternsjön. Det finns två huvudversioner hur namnet Zambezi kom till. 

​
​Version ett, bisa-versionen

På medeltiden kallade europeiska geografer området vid Zambezi för Monomotapa (Mutapa) efter det medeltida kungariket som fanns där. De hade dock aldrig satt sin fot där. Européerna hade troligen snappat upp namnet Monomotapa från arabiska handelsmän. Monomotapa var ett portugisiskt namn som var en omskrivning av den afrikanska kungliga titeln Mwenemutapa som i sin tur var en kombination av de två orden Mwene och mutapa. Mwene betydde kung och herre medan mutapa betydde land. Monomotapa och Mwenemutapa betydde därför kungens land och herrens land.

1498 kom de första portugiserna till floden Zambezis mynning i Moçambiquekanalen. De korsade flodens flera utflöden i Moçambiquekanalen och kallade floden Zambezi för Rio dos Bons Sinais, på svenska Bra omens flod. Omen som i tecken.

1511 besökte de första portugiserna floden Zambezi mer inåt land i Moçambique. Cuama var ett lokalt afrikanskt namn för en utpost vid en av öarna vid floden Zambezs utflöde och delta vid 
Moçambiquekanalen. Portugiserna anammade namnet och kallade hela floden Zambezi för Rio de Cuama, på svenska Pumafloden och på engelska Cuama River. Andra namn för floden var Quama och Zuama. Cuama betydde dock inte puma på det lokala afrikanska språket. Men i och med att portugiserna började kalla floden för Rio de Cuama blev det ändå för portugisiska öron som de sa Pumafloden.

Djuret puma levde och lever dock bara i Nord- och Sydamerika och inte i Afrika. Europeiska nybyggare i Nord- och Sydamerika kallade däremot pumorna där för bergslejon eftersom de trodde att pumorna de såg var lejonhonor. Omvänt är det möjligt spekulativt att portugiser vid östra delen av floden Zambezi i Moçambique på 1500-talet trodde att lejonhonor vid floden var pumor. När dessutom utposten hette 
Cuama på det lokala afrikanska språket slog de två flugor i en smäll genom att kalla floden Zambezi för Rio de Cuama, dels genom ett lokalt namn och dels genom pumorna.

1552 konstaterade dock portugiserna att Rio de Cuama, dvs. floden Zambezi, kallades för Zembere mer inåt land av folket i Monomatapa. 1597 kallade afrikanerna floden för Zambeze. På bantuspråk skiftar z och r. Därav den lätta övergången från bere i Zembere till beze i Zambeze.

Åren innan 1609 i början på 1600-talet frågade portugiserna de lokala afrikanerna, som bodde lite inåt land  men nära flodens mynning i Moçambiquekanalen, var namnet Zambeze kom ifrån. De sa att de inte visste, men att deras förfäder genom muntliga berättelser sade att det kom från en sjö mitt på Afrikas kontinent som flera andra stora floder rann till/ifrån. Namnet Zambezi blev namnet för ett folk som bodde vid en stor sjö i norr. Dagens historiker tror att folket var bisafolket, också känt som m'bizafolket. De levde tidigare i central-östra Zambia mellan Bangweulusjön i nordöstra Zambia och floden Zambezi del i södra centrala Zambia. Ännu tidigare levde de också hela vägen från Tanganyikasjön i norr ned till floden Zambezi i central-östra Zambia. Bisafolket hade ett bra rykte om sig som tyghandlare i hela Östafrika. 

Den omtalade sjön, som namnet Zambeze eventuellt kom ifrån, tror dagens historiker låg i central-östra Zambia mellan Bangweulusjön i nordöstra Zambia och floden Zambezi del i södra centrala Zambia.  Den stora sjön tror dagens forskare därför möjligen var Malawisjön som också var känd som Zambre bland lokala afrikaner. Zambezi skulle då vara en ändring av Zambre eller betyda folk som levde vid sjön Zambre. Malawisjön är via floden Shire ansluten till östra delen av floden Zambezi i Moçambique och det var fullt möjligt att namnet kom därifrån.

Portugiserna bytte dock själva inte ut namnet Rio de Cuama till Zambeze på 1600- eller 1700-talen. Senast 1752 ändrade portugiserna istället sitt namn på floden till Rio de Sena, på svenska Senafloden och på engelska Sena River. Namnet tog de efter den då tidigare betydelsefulla swahiliska och sedan portugisiska handelstationen Vila de Sena, också känd som Sena, vid floden Zambezi i centrala Moçambique. 

I slutet av 1700-talet upptäckte portugiserna ett andra Zambezi bland de lokala afrikanerna. Dagens forskare är överens om det andra Zambezi var floden Chambeshi öster och nordöst om Bangweulusjön i nordöstra Zambia. På andra halvan av 1700-talet och första halvan av 1800-talet använde portugiserna på plats i Moçambique allt oftare namnet Zambeze för floden Rio de Sena. När de reste hem till Portugal fortsatte de kalla floden för Zambeze. Till slut slog ett kungligt portugisiskt dekret fast 1858 att området närmast Moçambiquekanalen skulle kallas för Zambézia. Därefter blev det senare accepterat att floden också kallades för Zambeze på portugisiska.


Version två, icke bisa-versioner

1845 hävdade irländska geografen William Desborough Cooley (1795-1883) att namnet Zambezi kom från söder om ekvatorn från bantuspråkets ord mbege och mbeze som betyder fisk. Zambezi betydde därför fiskfloden eller ordagrant flod av fisk. Leeambye var ett annat lokalt namn för floden Zambezi som användes av det bantutalande lozifolket, enligt David Livingstone 1853. Det betydde enligt skotten stor flod och förträfflig flod. Annat namn för floden var Lee-ambye med bindestreck. Andra afrikanska lokalnamn utöver Zambesi och Leeambye för floden var enligt David Livingstone namn som Ambezi, Luambeji, Luambesi och Ojimbesi. De användes av olika folk vid olika platser. Alla med liknande betydelse att att det var en magnifik flod som dränerade intilliggande land längs vägen där den rann. 


6.1.2 Zambezi på 2000-talet och populationer

Fram till 2000-talet var floden Zambezi fortfarande rik på fisk. En del på 2000-talet kom långväga för att fiska i floden. En del Zambiska städer tog också ut fiskskatter ifall fisken fiskades med nät och fördes till andra delar av landet. Sportfiske förekom också både bland lokalbefolkningen och turister på safari. En del fiskar från floden togs och såldes som akvariefiskar. 2017 led övre delen av floden Zambezi och dess bifloder i väster dock av svårt överfiske. Det berodde på svaga tillämpningar av fiskerilagar och förordningar. I en del regioner som i nordöstra Namibia berodde det i sin tur på olagligt fiske och hårt utnyttjande av resurserna där fiskarna togs och såldes utanför Zambezi river valley. Pengarna från fiskarna kom inte till del till de lokala samhällena och marknaderna vars kulturer var och är beroende av dessa naturresurser för att överleva. Lösningen blev fiskeförbud under vissa perioder av året, från nationellt håll anställda fiskevakter i byar, förbud av en del fiskenät, fiskereservat och distribuering av fiskeyngel till tusentals småskaliga fiskeodlare i nordöstra Namibia. Ännu verkar dock inte fiskebestånden har återhämtat sig som innan.

Zambezi river valley var och är fortfarande också rik på mineraler och fossila bränslen. Kolbrytning är viktig på en del platser. Flera delar av floden Zambezi är även populära turistmål. Utöver kändaste Victoriafallen lockar Mana Pools National Park i nordligaste Zimbabwe och den konstgjorda Karibasjön i sydöstra delen av sydvästra Zambia och nordvästra Zimbabwe många turister.​ Zambezi har aldrig varit en viktig lång transportväg vare sig bland afrikaner, araber eller av européer eftersom floden ofta avbryts av forsar och några vattenfall, vilket David Livingstone kunde konstatera på sina expeditioner på floden 1850- och 1860-talen. Översvämningar på dagens vägar gör dock att en del av vägarna är i mycket dåligt skick. I vissa områden är det bekvämare att ta sig fram på kanot eller båt än med bil. En del byar längs floden är också bara tillgängliga med båt vattenvägen.

2017 bodde det 32 miljoner människor Zambezi river valley. 80 % av dem livnärde sig på jordbruk. På David Livingstones tid var de betydligt färre invånare. Gissningsvis bodde det max 759 000 invånare i Zambezi river valley på 1850-talet, men förmodligen färre. En del av dem var också slavar. Antalet fria människor i Zambezi river valley var därför färre än 759 000. 
​Som jämförelse hela dagens länder:

Population 1890:
- Zimbabwe, uppskattat, 700 000 invånare, varav 1 500 från Europa 1891.

Populationer 1911:
- Zambia 822 000 invånare, varav 1 497 st från Europa.
- Zimbabwe, uppskattat 1910, 900 000, varav 20 000 från Europa.
- Zimbabwe, folkräkning 1911, 745 000, varav 23 606 från Europa.
= 1,567 till 1,722 miljoner.

Populationer 1950:
- Moçambique 6,44 miljoner invånare.
- Malawi, 2,9 miljoner.
- Zimbabwe 2,7 miljoner
- Zambia, 2,34 miljoner.
= 14,38 miljoner.

Populationer 2018:
- Moçambique 29,5 miljoner invånare, varav 360 000 av port. ursprung.
- Malawi 18,1 miljoner.
- Zambia 17,4 miljoner (171 000 av 15,5 milj av europeiskt ursprung 2015).
- Zimbabwe 14,4 miljoner
= 79,4 miljoner.

Namnet Zimbabwe betyder för övrigt "hus av sten". I ordet Zimbabwe betyder "mba" hus medan "bwe" betyder sten. Namnet Zimbabwe tros kommer från språket shona och shonefolket i Zimbabwe och i Moçambique. Zimbabwe antas kommer från deras ord "dzimba-dza-mabwe" som betyder stort hus av sten. Det hänvisar till de forntida stenruinerna från Stora Zimbabwe som var en stad i slutet av deras järnålder från 1000-talet till 1400-talet e.Kr. med en topp på 1200- och 1300-talen i södra Zimbabwe. Som mest bodde 20 000 människor där samtidigt och staden var den största staden i hela södra Afrika. Ruinerna och dess intilligande område som täcker 7,22 km2 finns kvar än och är den största forntida strukturen i hela Afrika söder om Sahara. De är också tvåa i hela Afrika i storlek och storhet efter Egyptens pyramider.


6.1.3 Annat om Zambezi

Enligt en del inhemska afrikanska människor har floden Zambezi en ande som heter Nyami Nyami. Den anden ger lokalmänniskorna vatten för att odla sina grödor och fisk att äta från floden. Bland en del inhemska afrikaner kallas Zambezi därför livets flod, på engelska the river of life. Utöver fisk i Zambezi finns det också fåglar, insekter, flodhästar, elefanter, krokodiler och lejon längs olika delar av floden. Se bilagan om Victoriafallen i slutet för mer om Zambezi.

​
6.2 Från Kapstaden via Kuruman till Linyanti 1852-1853

Hösten 1852 bestämde sig David Livingstone för att göra en ny stor och omfattande expedition norr om Sydafrika. Efter slaget vid Dimawe i sydöstra Botswana i augusti 1852 bodde han i Kuruman i norra Sydafrika. Han ville sätta igång med sin expedition direkt men oroligheter i norra och nordöstra Sydafrika gjorde att det rådde brist på afrikanska bärare i den här delen av Afrika. Det dröjde till 20 november 1852 innan han hade säkrat alla bärare och kunde ge sig av norrut på en ny expedition från Kuruman. Med på expeditionen var den afroamerikanska upptäcktsresanden och handelsmannen George Fleming som 1849 var han kock på David Livingstones korsning av Kalahariöknen och med på David Livingstones andra korsning av Kalahariöknen 1851. George Fleming var inte med egenskap av kock på expeditionerna 1851 och 1852. 

I slutet av november 1852 begav sig David Livingstone tillslut på en officiell fyraårig expedition, med målet att hitta rutten från övre delen av floden Zambezi i Afrikas inre till dess mynning på Afrikas sydöstkust. I verkligheten pågick expeditionen i drygt 3,5 år eftersom den började 20 november 1852 i Kuruman i Sydafrika och slutade 22 maj 1856 i Quelimane i Moçambique,. Men eftersom David Livingstone lämnade Kapstaden 8 juni 1852 brukar expeditionen nämnas som fyraårig. Hans expeditionen 1852-1856 kallas idag för den första Zambesi-expeditionen eller the First Zambesi expedition med ett s och inte bokstaven z mellan bokstäverna e och i. Det beror på att David Livingstone själv kallade floden Zambezi för Zambesi med ett s efter att han snappat upp det från några afrikanska lokalinvånare. Ett annat namn på expeditionen är bara Zambesi-expeditionen, på engelska the Zambesi expedition. Det går också att kalla den för Zambezi-expeditionen och på engelska the Zambezi expedition med ett z mellan e och i.

Som nämndes tidigare var David Livingstone i 1850-talets Sesheke vid floden Zambezi i sydvästra hörnet av Southern Province södra delen av sydvästra Zambia under hans andra korsning av Kalahariöknen 1851. Dock utan att hitta rutten till flodens övre del.
​​
Vid den här tiden på 1850-talet trodde David Livingstone att floden Zambezi skulle vara nyckeln till att uppnå kristendom, handel och civilisation i Afrikas inre. Han såg floden som en en kristen kommersiell motorväg in i Afrikas inre. David Livingstones resa 1852-1856 i Zambezis spår fyllde stora luckor i västerländsk kunskap om centrala och södra Afrika. Expeditionen 1852-1856 skedde utan hans fru Mary Moffat och deras fyra barn som bodde i Storbritannien under den här tiden. 

31 december 1852 nådde David Livingstone tillslut Litubaruba några km utanför Molepolole efter att ha startat expeditionen i Kuruman i slutet av november 1852. Molepolole ligger i södra/sydöstra Botswana nordväst om Gaborone. Molepolole ligger 497 km nordnordöst om Kuruman bilvägen och 467 km nordnordöst gångvägen. Molepolole ligger också 54 km nordnordväst om Kolobeng Mission bilvägen och 43 km nordnordväst gångvägen. 23 maj 1853 nådde David Livingstones expedition Linyanti i nordöstra Namibia mellan sydvästra Zambia och norra Botswana. Linyanti var huvudstad för kololofolket (makololefolket). Linyanti låg där nuvarande Sangwali ligger norr och nordväst om Nkasa Rupara National Park. Linyanti (Sangwali) ligger 129 km bilvägen och 127 km gångvägen sydväst om nordvästra delen av Katima Mulilo vid floden Zambezi. Linyanti ligger också ungefär 156 km oavsett terräng sydväst om 1850-talets Sesheke där David Livingstone var 1851. Mellan Linyanti i nordnordväst i Namibia och Molepolole i sydsydöst i Botswana är det 1 205 km bilvägen och 1 022 km gångvägen genom Botstwana. Melllan Linyanti i norr och Kuruman i söder är det 1 612 km bilvägen och 1 479 km gångvägen. Enorma distanser som David Livingstone avverkade i en ganska ganska jobbig terräng. 

David Livingstone reste till Linyanti 1853 för att bland annat organisera handelsförbindelser. Platsen låg dessutom på hans resa på väg till floden Zambezi och det var därför ingen omväg. När David Livingstone nådde Linyanti 1853 möttes han av Sekeletu (1835-1863) som var hövding av kololostammen 1851-1863 och kung av av Barotseland 1851-1863. Han tog emot honom med stor vänskap. David Livingstones liv låg emellertid i de afrikanska hövdingens händer. När som helst kunde Sekeletu låta döda David Livingstone, men eftersom Sekeletu istället såg skotten som sin hedersgäst blev de goda vänner istället. Sekeletu var halvbror till Mamochisane (fl. 1850-talet) som var hövding av kololostammen 1851-1851 och regerande drottning av Barotseland 1851-1851. Av Sekeletu fick David Livingstone veta att Mamochisane avgick under andra halvan av 1851 som hövding för kololostammen och som regerande drottning av Barotseland. Det var kort efter att deras pappas Sebetwanes död i juli 1851. Anledningen enligt David Livingstones egna anteckningar till att Mamochisane avsade sig tronen 1851 var hennes önskan om ett stabilt familjeliv med en make och barn som bara var hennes. Som hövding och regerande drottning 1851-1851 var hon tvungen att växla mellan många män som makar för att ingen av dem skulle få för mycket makt. Därför överlämnade hon över sina två troner till sin halvbror Sekeletu.

I Linyanti fick David Livingstone sitt första större feberanfall i Afrika. Hans och hans expedition stannade kvar i Linyanti i en månad för att förbereda sin utforskningsresa norrut samtidigt som han hjälpte afroamerikanen George Fleming att etablera sig som en handelsman.

Södra Angola i nordväst. Namibia i väster. Botswana med Ngami centralt i väster. Zimbabwe centralt i öster. Nordöstra Sydafrika centralt i öster söder om Zimbabwe. Södra Malawi med Blantyre i öster. Moçambique i öster. © Eric Gaba (Sting). CC.
​​

6.3 Från Linyanti till floden Liapi och tillbaka 1853

I slutet av juni 1853 reste David Livingstone och hans sällskap, inklusive George Fleming, tillsammans med Sekeletu från Linyanti till 1850-talets stad Sesheke vid floden Zambezi i sydvästra hörnet av Southern Province i sydvästra Zambia. Ej att förväxla med nuvarande Sesheke som ligger ligger 105 km nordväst om 1850-talets Sesheke. Nuvarande Sesheke ligger i södra delen av Zambias Wester Province. Båda Sesheke ligger/låg vid floden Zambezi. Med på resan var också några av Sekeletus afrikanska krigare. 1850-talets Sesheke låg som tidigare nämndes 156 km oavsett terräng nordöst om Linyanti. Deras transportsträcka var därför något längre än de 156 km eftersom de naturligtvis inte färdades raka vägen. I 1850-talets Sesheke återvände Sekeletu tillbaka Linyanti, men innan han lämnade Sesheke lånade han ut några av sina afrikanska guider och krigare till David Livingstone. 

David Livingstone och han sällskap, inklusive George Fleming, 
​däremot satte sig i en flotta på 33 kanoter och totalt 160 man från Sesheke i nordvästlig riktning längs floden Zambezi. Av de 160 männen var 27 st guider och krigare som Sekeletu hade lånat ut. De 33 kanoterna hade sällskapets bärare burit från Linyanti. Drygt 538 km resande på kanoterna i nordnordvästlig riktning på floden Zambezi nådde de där floden Lungwebungu rinner ut på floden Zambezis västra sida i västra Zambia. David Livingstone kallade floden Lungwebungu för Loeti. Lungwebungu, som har mängder med mindre bifloder, rinner sedan i nordvästlig riktning genom västra Zambia in i östra Angola. I Angola fortsätter Lungwebungu rinna i nordvästlig riktning och sedan i västlig riktning till östra delen av centrala Angola. Sydöst om där Lungwebungu rinner ut i Zambezi  ligger orten Lukulu och nordöst om där Lungwebungu rinner ut i Zambezi  ligger den lilla bebyggelsen Kankwilimba. Mellan Kankwilimba och Sesheke är det 437 km bilvägen. 16 km norr om korsningen Lungwebungu och Zambezi möts floden Kabompo har sitt flöde i den större floden Zambezi i västra Zambia. Kabompo förser Zambezi med vatten. Platsen där de möts ligger utanför Imenda. Zambezi rinner sedan norrut och därefter till nordöst i hundratals km medan Kabompo rinner 440 km i nordöstlig riktning. 

Vid korsningen Lungwebungu och Zambezi valde David Livingstone och hans sällskap att resa in på Lungwebungu med sina kanoter. Möjligen gjorde de också en tur innan 16 km norrut till korsningen Lungwebungu och Zambezi.

Efter ungefär 80 km på Lungwebungu i nordvästlig riktning nådde de floden Liapi, också känd som Liba som är en, biflod till Lungwebungu i västra Zambia. Men under hela de 80 km plågades de av de farliga
tsetseflugorna som David Livingstone stötte på under resan till 
Thamalakane River i norra Botswana 1850. De fortsatte sin färd i på floden Liapi för att leta efter en lämplig plats att kunna upprätta en missionsstation. Men de hittade ingen lämplig och hälsosam plats. David Livingstone bestämde då att de skulle avbryta resan och återvända söderut till Linyanti i september 1853. Mellan korsningen Liapi och Lungwebungu till Linyanti var det drygt 652 km färdväg. När de nådde Sesheke lämnade George Fleming sällskapet. Han begav sig eventuellt östsydöst längs floden Zambezi till Victoriafallen ungefär 137 km längre bort flodvägen eller 110 km den raka landvägen. De övriga däremot fortsatte de sista 156+ km sydväst till Linyanti.


6.4 Resan mellan Linyanti i Afrikas inre till Luanda i nordväst 1853
​
I Linyanti hösten 1853, på pappret deras vår eller torrperiod, bestämde David Livingstone att överge planerna på att hitta den ursprungliga planen att hitta rutten från övre delen av floden Zambezi i Afrikas inre till dess mynning på Afrikas sydöstkust. Istället ville han hitta en transportväg på vatten eller land som förband floden Zambezi i Afrikas inre med Afrikas västkust. Han trodde att en sådan rutt skulle öppna upp handeln mellan Afrikas västkust och Afrikas inre. Främst mellan portugiserna på Angolas västkust och kololostammen i Barotseland. Efter den resan planerade han att hitta vägen mellan handeln mellan Afrikas inre och portugisernas kolonier på Afrikas östkust. Med ökade handel hoppades han också att speeda upp kristendomens spridande i den här delen av Afrika, men där och då var dock hans primära mål att i första hand att hitta en lämplig handelsrutt mellan Afrikas inre och Angolas västkust. 

David Livingstone stannade kvar i Linyanti och planerade för resan. Han skickade också hem tjänarna och bärarna som hade följt med honom från Kuruman i slutet av november 1852. De hade ofta haft feber och var med till besvär än hjälp för David Livingstone. Han frågade Sekeletu om han kunde hjälpa honom med att förse honom med 27 män och tillhörande kanoter. Sekeletu var som nämndes tidigare hövding av kololostammen 1851-1863 och kung av av Barotseland 1851-1863. David Livingstone övertygade honom att ifall han lånade ut några av hans män skulle det kunna öppna handeln mellan kololostammen/Barotseland och de portugisernas kolonier både på Afrikas väst- och östkuster. Sekeletu sa ja förfrågan.

11 november 1853 begav sig David Livingstone och hans expedition med 27 män bestående av guider och krigare från kololostammen från Linyanti. Några av de 27 männen fungerade som mellanhänder med lokala språkkunskaper och lokala kunskaper om geografin, vilket gjorde expeditionen betydligt enklare för David Livingstone när de mötte andra afrikanska stammar och val av resväg.

Målet med expeditionen som lämnade Linyanti var att ta sig till Angolas västkust för att kunna hitta en lämplig handelsrutt. Han ville kartlägga vad som i moderna termer kan beskrivas som den bästa motorvägen mellan Afrikas inre och Angolas västkust. David Livingstone hade på sig en mycket blygsam klädsel. Men trots att David Livingstone reste med så lite bagage var han alltid noga med att upprätthålla personlig prydnad och renlighet. Han hade fina kläder på sig trots att han befann sig i ödemarken i Afrikas inre. Men inget fel med det. Tvärtom. Det visade på stil. På 2000-talet sa en amerikansk inredningsdesigner att man aldrig kan vara för uppklädd oavsett sammanhang. En amerikansk sociolog sa också på 2000-talet att skötseln av de personliga hygienen visar respekt både mot en själv och mot omvärlden. David Livingstone själv ansåg att sämre klädsel och orenhet sänkte omvärldens syn på honom. 

I det här fallet ville han inte att de inhemska afrikanerna i Afrikas inre skulle tycka att han hade för dålig klädsel eller luktade illa. Dock hade de flesta afrikanerna han mötte i Afrikas inre bara a) tygskynken vid midjan, b) tygskynken som täckte midjan och delar eller hela låren, men i övrigt var nakna. En del afrikaner som han mötte i Afrikas inre var till och med c) helt nakna utan ett tråd på kroppen. De struntade naturligtvis i vilken klädsel David Livingstone hade på sig. Det fanns också inhemska afrikaner som hade mer kläder på sig vars kläder gick från axlarna ned till knäna i form av tygskynken. Inte minst inhemska afrikaner som David Livingstone träffade i Sydafrika hade mer kläder på sig. Kan förklaras med att dels var snittemperaturen lägre i Sydafrika än längre norrut i Afrika och dels hade de afrikanerna i Sydafrika mer kontakt med britter, boer, etc. än afrikaner mer inåt land. Givetvis generaliseringar. Det varierade.

David Livingstones resväg mellan Linyanti i november 1853 och Luanda i maj 1854 med några avstickare längs vägen som inte är med på kartan ovan. Sträckan är minst 2 521 km. Linyanti i nordöstra Namibia är den gröna pricken i högra nedre hörnet. 1850-talets Sesheke är den blåa pricken i nedre högra hörnet. Shinde i östra Angola är den blåa pricken på mitten av den högra sidan av bilden. Öster, sydöst, och söder om Shinde ligger sydvästra Zambia. Nordnordväst om Shinde ligger Bango som är den nordligaste blåa pricken av bildens alla tre blå prickar. David Livingstone besökte endast Bango på tillbakaresan. Luanda i nordvästra Angola är den gröna pricken på vänstra övre hörnet.

Efter att David Livingstone och hans expedition lämnade Linyanti den 11 november 1853 reste de 156+ km nordöst till 1850-talets stad Sesheke vid floden Zambezi. Ej att förväxla ned nuvarande Sesheke som ligger 105 km nordväst om 1850-talets Sesheke. Båda ligger/låg vid floden Zambezi. Därefter reste de från 1850-talets Sesheke med kanoter i nordnordvästlig riktning längs floden Zambezi till byn Libonda vid floden Zambezi 47 km nordväst om Mongu i västra Zambia. David Livingstone kallade Libonda för Libonta. Libonda var nordligaste fästet för kololofolket i den delen av Zambia. Norr om Libonda bodde lundafolket. I Libonda bytte David Livingstone till sig fett och smör för att ge bort som presenter längre fram på resan. Redan i Linyanti eller troligare i Sesheke eller i Libonda införskaffade David Livingstone en oxe som han kallade för Sinbad. Han red på oxens rygg när expeditionen behövde gå på land, i skogar, myrar och i träskmarker. Dock inte när de korsade strömmande floder. Då gick David Livingstone själv. Eftersom expeditionen färdades med kanoter på floden Zambezi vid Libonda fick Sinbad också åka i en av kanoterna från Sesheke eller Libonda.

Efter Libonda fortsatte han och expeditionen längs floden Zambezi nordnordöstlig riktning till där floden Lungwebungu rinner ut i. Zambezi. Därefter reste de i nordvästlig riktning på Lungwebungu till där dess biflod floden Liapi. Därefter reste de i nordvästlig riktning på Liapi och in i det afrikanska Lundariket som existerade 1665-1887. Men när de passerade genom Lundariket upplevde David Livingstone att deras invånare var fientligt inställda mot dem. Invånarna trodde att David Livingstone och hans expedition ville dem illa. Men med sin finkänslighet och tålamod förklarade han för dem att de var vänligt inställda. Han vann till och med över deras vänskap. 

Lundarikets regerande drottning och hövding Nyamoana motsatte sig emellertid att de fortsatte resa på bifloden Liapi i nordvästlig riktning. Hon hänvisade dock David Livingstone till hennes bror Shinde, som David Livingstone kallade för Shinte. Enligt David Livingstone kallades han också för Kabompo. Shinde var hövding för södra delen av Lundariket och bodde i staden Shinte. David Livingstone och hans sällskap från Linyanti begav sig därför för att träffa Shinde som bodde . Med sig hade de Nyamoanas dotter Manenko som var deras guide och beskyddare. Det var Nyamoanas som själv föreslog att hennes dotter skulle följa med dem. Mötte de andra afrikanska invånare på vägen var det svårare för andra afrikaner att motsätta sig dem när de hade med sig Nyamoanas dotter.
​

En mer överblickbar karta med Linyanti i nordöstra Namibia precis norr om norra Botswana i Afrikas inre. Luanda i nordvästra Angola vid Atlanten. David Livingstones resväg från Linyanti till Luanda i vinrött. Den gick genom Namibia, Zambia och Angola. Han besökte aldrig Pungo Andongo på ditvägen. Det gjorde han endast på tillbakavägen. Angola i väster på kartan ovan är ytmässigt större än Sydafrika eller som 2,3 st Frankrike i den delen av Frankrike som ligger i Europa. Zambia centralt är som 1,4 st europeiska Frankrike eller något mindre än Turkiet eller 8 % större än Texas i USA. Malawi med Blantyre i öster är mycket mindre än sina grannländer, men är ändå större än länder som Island, Sydkorea eller 28 % större än Portugal. Det ger en uppfattning om hur stort området är på kartan ovan. © Eric Gaba (Sting). CC.

16 januari 1854 kom David Livingstone och hans expedition fram till staden Shinde som låg i östra delen av dagens provins Moxico i östra Angola. Staden Shinde låg strax nordnordöst om dagens Lumbala fast strax öster om floden Zambezi i östra Angola. På insidan i öster innan Zambezi rinner mot nordöst mot Cazombo. Shinde låg också ungefär 74 km sydsydväst om Cazombo. Staden Shinde låg strax sydväst om Cazombo på kartan i Angola ovan fast öster Zambezi.

I staden Shinde såg David Livingstone att de defintivt var i västra centrala Afrika eftersom det fanns bananlundar överallt, stora träd, raka gator och rektangulära hus. Det var som i en annan värld. Hövdingen Shinde gav David Livingstone ett kungligt mottagande och gav honom klartecken att få fortsätta sin färd i hans territorium. I staden Shinde strömmade folket till och jublade när de såg David Livingstones trots att de förmodligen inte visste han han var. Folkets hyllningar och kraftiga regn gjorde att David Livingstone och hans sällskap blev fast i staden Shinde i tio dagar. Dessutom hade David Livingstone drabbats av feber i Shinde och det var därför bra med välbehövlig vila för hans del. Hövdingen Shinde rekommenderade David Livingstone att ta en resrutt via byn Katema i östra Angola. Shinde lät därför två av sina män, guiden Ntemese och guiden och sändebudet Shakatwala, få följa med David Livingstone till Katema. 

David Livingstone och hans sällskap fortsatte sedan sin färd i nordnordvästlig riktning mot Katema guidade av Ntemese och Shakatwala. De kom in i ett rikt flodområde med mängder med små bifloder och sedan till en vidsträckt myr.  Mitt i denna prärie av träsk låg den lilla men 45 km långa sjön Dilolo i provinsen Moxico i östra Angola. 

Söder om sjön låg byn Katema i östra Angola som David Livingstone och hans expedition också kom fram till i februari 1854. De fick ett varmt välkomnande av byns invånare och av dess hövding Katema som hette samma som byn. Han var en lokal hövding i Lundariket. Såväl David Livingstone och några till i hans sällskap blev emellertid sjuka i feber i Katema. De stannade därför i byn i några dagar och återhämtade sig. Det var andra gången på en månad som David Livingstone fick feber. Guiderna Ntemese och Shakatwala reste sedan tillbaka till staden Shinde.

David Livingstone talade med några guider i Katema och några av dem följde med på den fortsatta resan. De reste sedan först kort norrut till sjön Dilolo och därefter intog en nordvästlig resrutt. De kom till floden Kasai som börjar i Angola och rinner ut i Demokratiska republiken Kongo. Floden är 2 153 km lång. David Livingstone tyckte Kasai var en vacker flod som påminde honom och floden Clyde hemma i Skottland. Men sällskapet skulle inte resa norrut med längs Kasai utan reste västerut och korsade därför floden och gick in ett område som styrdes av tsjokvefolket, också kända som chokwe-,  kioko-, va-kioko-, badjok- bajokwe-, chibokwe-, ciokwe-, cokwe- och kibokwefolket. De huserade i delar av östra centrala-, nordöstra- och östra Angola samt i delar av sydvästra Demokratiska republiken Kongo och  nordvästra delen av sydvästra Zambia. De var både ett handels- och krigsfolk. De handlade med gummi från träd, bivax och elfenben. På 1700- och 1800-talen togs många i deras folk som slavar, men tsjokvefolket köpte också själva afrikanska slavar som fick arbeta för dem. Tsjokvefolket slogs också mot portugiserna i väster.

David Livingstone tyckte att va-kioko och badjok, som var en understam till tsjokvefolket, satte många hinder i vägen för honom när han ville korsa deras territorium väster om floden Kasai. När David Livingstone och hans sällskap befann sig i deras territorium fick de brist på mat. De befann sig dessutom i ett område där det var svårt att jaga djur för mat. En av deras guider från Katema lyckades emellertid fånga en mullvad och två möss som David Livingstone åt till middag.

De kunde dock köpa mat av va-kioko/badjok-folket, men David Livingstone hade med sig få pärlor och va-kioko/badjok-folket accepterade inte pärlor som betalningsmedel eller bytesemedel mot mat. Va-kioko/badjok hade också satt upp vägtullar längs deras resrutt. Vid en vägtull tvingades David Livingstone betala med att ge bort några av sina kläder och männen i hans sällskap fick ge bort några prydnadsaker de bar på. Dessutom led David Livingstone av ständiga feberattacker som orsakade av de dagligen tvingades korsa strömmande floder och blev våta upp till midjorna. Moralen sjönk därför bland de inblandade i hans expedition. De planerade göra myteri, men David Livingstone slog ned upproret med en fast och kraftfull handling och talade dem till rätta.

De fortsatte färden västerut och den 26 mars 1854 nådde de floden Kwilu, också känd som Quilo och Kweelo. I norr i Demokratiska republiken Kongo rinner floden ut i floden Kasai. Men den delen av floden Kwilu som David Livingstone och hans var vid låg i Angola. Floden ligger också öster om floden Kwango som rinner i Angola och Demokratiska republiken Kongo. Kwango är också känd som floden Cuango. David Livingstone kallad den för Quango. 

Vid floden Kwilus strandbank slog David Livingstone och hans expedition läger med utsikt över ett omgivande vackert landskap. Men de kunde inte njuta eftersom en del i expeditionen hade åter fått feber. Efter vila korsade de floden och fortsatte sin resa västerut. 

David Livingstone och hans sällskap upptäckte att inhemska afrikanska slavhandlare ofta brukade göra besök i den här delen av Angola nära floden Kwilu. De stötte på många inhemska afrikanska slavhandlare med afrikanska slavar i släptåg. David Livingstone kunde inget göra för slavarna. De afrikanska slavhandlarna ville givetvis inte släppa sina slavar gratis och David Livingstone hade heller inga värdefulla betalningsmedel för att köpa slavarna fria. Han och hans expedition fick fortsätta resa västerut utan att kunna rädda slavarna de stötte på.

I området mellan floderna Kwilu och Kwango, men också i norra och östra Angola, huserade den etniska afrikanska gruppen shinji som David Livingstone kallade för bashinje and chinge. De var en gren eller del av det större Lundariket. Enligt David Livingstone var de fientliga. Det fanns därför en risk för att David Livingstone och hans män i hans expedition kunde bli dödade eller tagna som slavar av shinji. Den 3 april 1854, enligt en del uppgifter den 4 april 1854, nådde expeditionen fram till floden Kwango och David Livingstone tackade gud för att ingen i expeditionen hade dött fram till dess på resan.

Vid floden Kwango möttes de upp av den afroportugisiska sergeanten och afroportugisiska soldaten Cypriano de Abreu. Han skrev sin autograf i David Livingstones dagliga journalanteckningar med texten "Cypriano de Abreu e Santos = Sargento da 4.a Compa movel do Districto de Ambaca". Ambaca är en stad som ligger i nordvästra Angola men inåt land och inte vid kusten. Han och andra soldater som arbetade för den portugisiska militären var vid floden Kwango för att hålla den lokala populationer av afrikaner från Imbangala i schack. De var kända som Mbangala och kända för att vara krigare och plundrare. Efter att nätterna innan ha sovit under bar himmel fick David Livingstone äntligen sova i ett av flera enkla fyrkantiga hus med väggar och halmtak som de portugisiska soldaterna hade i närheten av floden Kwango. De stannade där ett par men få dagar och vilade upp sig.

Cypriano de Abreu och hans kollegor försåg också David Livingstone och medlemmarna i hans expedition med måltider som dagarna efter tog dem mätta och belåtna till närliggande portugisiska bosättningen Cassange, också känd som Kasanji, som ligger i västra delen av Lunda Norte i centrala delen av norra Angola. Cassange ska inte blandas ihop med Cassanges med ett s på slutet som är ett annat namn för Mbangala i samma område. Den 13 april 1854 kom David Livingstones expedition fram till Cassange. I Cassange behandlades de gästvänligt av den portugisiska kaptenen och handelsmannen Antonio Rodrigues Neves. I sina journaler refererade David Livingstone honom som "Capitão Movel" och "Captain of the militia". Antonio Rodrigues Neves beordrade en afrikansk korpral från den portugisiska militären att eskortera dem de återstående 483 km till Luanda på Angolas västkust. David Livingstone gillade portugisernas gästfrihet i Cassange och skrev i sina anteckningar "May God remember them" och "in their day of need!". Efter åtta dagar lämnade David Livingstone och hans sällskap Cassange den 21 april 1854 och reste västerut mot Luanda på Angolas västkust.

Längs vägen till kusten stannade de till vid flera portugisiska militäranläggningar och mottogs gästvänligt. De fick också mat. De här sista biten av resan var emellertid tuff för David Livingstone eftersom han hade fått dysenteri. Vid högländerna i Golungo Alto i provinsen Cuanza Norte i nordvästra Angola endast 193 km östsydöst/öster om Luanda stannade de till för att David Livingstone skulle återhämta sin styrka. Det var en jobbig strapats för den då 41-åriga skotten. 21 maj 1854 fortsatte de färden västerut. Den 31 maj 1854 nådde de Luanda vid västkusten i nordvästra Angola på östra delen av södra Atlanten. Med sig hade de oxen Sinbad som David Livingstone hade ridit på under hela färdvägen från Linyanti, Sesheke eller Libonda. Dock inte på floder eller vid korsningar över strömmande floder. När de kom fram till Luanda var David Livingstone både sjuk och utmattad. Resan mellan Linyanti och Luanda var därtill tuff fysisk och kostade David Livingstone alla hans handelsvaror.

I Luanda togs David Livingstone emot av den engelska kommissionären för förbudet av slavhandeln och konsuln för Angola. Edmund Gabriel var också känd som Mr. Gabriel. David Livingstone bodde i hans hem i Luanda från 31 maj till 20 september 1854. 

Från när David Livingstone startade expeditionen i Kuruman i norra Sydafrika i slutet av november 1852 tog det drygt ett år och halvt år för honom att nå Luanda i Angola i maj 1854. Men eftersom han reste tillbaka till Linyanti under 1853 började den andra delen av den här resan först i november 1853 i Linyanti. Räknat från Linyanti på den andra direktresan till Luanda tog det hans expedition sex månader och tio dagar att resa från Linyanti i nordöstra Namibia via västra Zambia och sedan in i Angola och vidare till Luanda i väster. Den turist som idag reser med bil längs ungefär samma färdväg kan avverka de 2 496 km bilvägen på 40 timmar eller på 4-5 dagar med 8-10 timmars bilkörning per dag. Det visar vilken innovationer bilar och moderna vägar är för mänskligheten. Det råder ingen tvekan om att resan mellan Linyanti och Luanda var var extremt svår och och jobbig. Dessutom drabbades David Livingstone flera gånger av feber. Enligt en del uppgifter var han nära att dö vid flera av dessa feberattacker.


6.5 Tillbakaresan från Luanda i nordväst till Linyanti 1854-1855

Luandras två kallaste månader på året är i juli och augusti. Tredje kallaste månaden är i september och fjärde kallaste i juni. Deras varmaste månader är i februari, mars, april och maj med en högsta topp i mars. 

Medan David Livingstone vilade upp sig i Luanda från sista maj 1854 till andra delen av september 1854 kom de tre kungliga brittiska fartygen Pluto, Philomel och Polyphemus och lade till Luandas hamn i juni 1854. De anlände till Luanda strax efter David Livingstone själv kom dit. De erbjöd att ta skotten till Sankta/Sankt Helena eller tillbaka till Storbritannien. Sankta/Sankt Helena är en ö i södra Atlaten 1 850 km väster om Afrikas land. Innan Suezkanalen invigdes hade ön en strategisk betydelse eftersom fartyg som var på väg mellan Europa och Indien lade till vid ön och fick färskt vatten. För brittiska fartyg var ön särskilt viktig innan 1795 då britterna fick kontroll över Kapkolonin i nuvarande Sydafrika.

David Livingstone tackade emellertid nej till erbjudandet. Han ville inte lämna de 27 männen från kololostammen som hade följt med honom på hela resan från Linyanti till Luanda. Istället ville han hjälpa dem att återvända till Linyanti. David Livingstone kände till svårigheterna med att resa tillbaka samma väg och de afrikanska stammarnas fientligheter vi den portugisiska gränsen i Angola inåt land. Dessutom led David Livingstone mycket av sin dysenteri och han ville inte sätta vid tiden att sätta sig i ett fartyg och åka ut i södra Atlanten. Enligt andra uppgifter insåg David Livingstone att rutten Linyanti-Luandra på ditresan var för svår för framtida handelsmän så då kunde han lika gärna resa tillbaka samma väg för att få det bekräftat.

Med facit i hand hade det antagligen varit lättare ifall David Livingstone satt sig i ett fartyg och bett det segla söderut till Kapstaden och sedan österut till Port Elizabeth med honom och de 27 männen från kololostammen. Sedan hade de kunnat transportera sig från Port Elizabeth till Kuruman respektive Linyanti i nordlig riktning genom Sydafrika respektive Sydafrika och Botswana. För männen från kolostammen hade det blivit en resa på ungefär 2 400 km på land från Port Elizabeth till Linyanti, men en säkrare resa än att försöka resa direkt från Luanda i sydöstlig riktning till Linyanti. Ett annat alternativ hade givetvis varit att fartyget seglat från Luanda via Kapstaden till floden Zambezis mynning i Moçambique. Därifrån hade de sedan kunnat tagit sig västerut på floden Zambezi till Victoriafallen och sedan Linyanti. En resa på knappt under 2 000 km varav större delen av resan hade varit på vatten ifall de hade fått tag på kanoter. Dock med hinder på vägen i form av vattenfall och forsar.

I juni 1854 i Luanda träffade David Livingstone den brittiska 
befälhavaren och sjöofficeren Norman Bernard Bedingeld (Bedingfield) från det ovannämnda brittiska fartyget Pluto. Förutom att han erbjöd att ta tillbaka David Livingstone till Sankta/Sankt Helena eller Storbritannien bevakade hans fartyg i normala fall Afrikas västkust för Storbritannien. Innan hade han varit längre norrut med Pluto och undertecknat för britternas räkning ett fördrag mellan Storbritannien och hövdingar och förmän från Kongofloden. Floden rinner ut i Muanda, på engelska Moanda, i den Demokratiska republiken Kongos lilla västkust mot Atlanten.
​
20 september 1854 hade David Livingstone vilat färdigt och han, männen från kololostammen i expeditionen och oxen Sinbad startade återresan från Luanda till Linyanti De hade köpt på sig mängder med varor i Luanda till tjänstemän på återresan. Det var därför en tungt utrustad expedition. De reste tillbaka nästan samma väg som de kom ifrån.

Den 20 september 1854 reste från Luanda till floden Bengos mynning i Atlanten ungefär 17 km nordöst Luanda. Därefter fortsatte de till Massangano, också känt som Massango, i Cuanze Norte i nordvästra Angola. Massangano ligger ungefär 80 km sydväst om Golungo Alto.
Sedan fortsatte de till Golungo Alto i nordöstlig riktning. Där drabbade flera av de afrikanska männen i expeditionen av feber. David Livingstone och männen stannade därför kvar i Golungo Alto och återupptog resan först i slutet av november 1854. Sedan begav de sig i sydöstlig riktning till de berömda svarta klipporna i Pungo Andongo nordöst om Dombe i nordvästra Angola. Klipporna ligger också 113 km väster Malanje. Klipporna ligger även 143 km sydöst om Golungo Alto.

De kom fram till Pungo Andongo i mitten eller slutet av december 1854. I Pungo Andongo fick David Livingstone nyheten om att postångfartyget Forerunner hade sjunkit vid eller utanför Madeira väster om nordvästra Afrika. I fartyget fanns hans brev med hans anteckningar och kartor som beskrev hela hans resa från Kapstaden den 8 juni 1852 via Kolobeng Mission och Linyanti till Luanda i 31 maj 1854. Inte särskilt roliga nyheter. David Livingstone och hans expedition stannade ungefär i två veckor i Pungo Andongo och i dess område från december 1854 till början av januari 1855. De bodde på flera av egendomar i närheten av Pungo Andongo som ägdes av den portugisiska översten och förmögne handelsmannen Manuel Antonio Pires (f. före 1825 och d. efter 1855). Han var också jordbrukare och var även känd som Manoel Antonio Pires. Hans efternamn stavades även som Piriz och Piris i enligt David Livingstones journaler. Portugisen berättade för David Livingstone att han hade bott i Angola i 30 år 1825-1855. Enligt David Livingstone var han också den största handelsmannen i trakten och ägde 700 manliga afrikanska slavar som arbetade på hans jordbruk i området. Många av de här slavarna hade också afrikanska hustrur som bodde med sina män.

Medan David Livingstone bodde i närheten av Pungo Andongo skrev han nya anteckningar från minnet från resan från Kapstaden 8 juni 1852 till Luanda i 31 maj 1854. Han lade dem i brev och skickade dem till London genom Manuel Antonio Pires. Portugisen skickade breven vidare till Luanda och därefter transporterades de till Europa. Den här gången kom David Livingstones brev fram till London. Berättelserna och anteckningarna spred sig till den brittiska allmänheten som blev mycket upphetsade. Royal Geographical Society med bas i London belönade David Livingstone med en guldmedalj för hans prestation efter förslag från skotske Sir Roderick Murchison (1792-1871). Sir Roderick Murchison var en berömd geolog och president/ordförande för Royal Geographical Society 1843-1845, 1851-1853, 1856-1859 och 1862-1871. Han var särskilt intresserad av brittiska upptäcktsresandens utforskningar av Afrika och dess geografi. Han förespråkade också europeisk imperialistisk expansion av Afrika. Eftersom David Livingstone befann sig i Afrika kunde han av naturliga skäl inte personligen ta emot guldmedaljen i London.

Efter ungefär två veckor i Pungo Andongo fortsatte David Livingstone och hans expedition i januari 1855 tillbaka inåt det afrikanska inlandet. Enligt en del uppgifter lämnade de Pungo Andongo redan 1 januari 1855. 

Efter två veckor nådde de portugisiska bosättningen Cassange, i centrala delen av norra Angola. Samma Cassange där de bodde tillfälligt 13-21 april 1854. I Cassange på återresan träffade de den portugisiska kaptenen och handelsmannen Antonio Rodrigues Neves som de träffade i april 1854. David Livingstone och hans expedition fortsatte sin färd i östsydöstlig riktning. Den 28 januari 1855 kom de fram till floden Kwango som de nådde 3 april 1854 på ditresan. Enligt en del andra uppgifter kom de fram till floden Kwango först i februari 1855 på återresan. Vid floden Kwango i februari 1855 träffade de den afroportugisisk sergeanten Cypriano de Abreu som de träffade i april året innan. 

David Livingstone expeditions passerade sedan floden Kwango och kom in i den fientliga afrikanska shinjis område mellan floderna Kwango och Kwilu i Angola. Men de kunde passera deras område utan svårigheter på återresan. Därefter kom de in i området som styrdes av va-kioko och badjok, som var en understam till tsjokvefolket. Förra gången de reste genom deras område var i början av 1854. När de reste in i deras territorium på återresan 1855 regnade det kraftigt. Områdets träsk ledde till att David Livingstone fick allvarlig reumatiska feber. Expeditionen slog läger i februari eller mars 1855 trötta som de var och för att David Livingstone skulle få återhämta sig från febern. När de satt där och vilade upp sig dök den afroportugiska Senhor Pascoal upp i lägret när David Livingstones tillstånd var som värst från febern. Senhor Pascoal var anställd av den portugiska Antonio Rodrigues Neves i Cannange. Senhor Pascoal behandlade David Livingstone. Enligt en del uppgifter räddade Senhor Pascoal skottens liv genom att fästa blodiglar på David Livingstones kropp. David Livingstone, hans expedition och Senhor Pascoal stannade sedan kvar i lägret ett tag för att skotten skulle återhämta sig.​

Därefter i mars 1855 fortsatte de färden i östlig och sydöstlig riktning, men David Livingstone var fortfarande lite sjuk och han fick därför rida på oxen Sinbad. Men strax efter att de hade lämnat lägret där David Livingstone blev botad Senhor Pascoal attackerades de bakifrån av flera stridslustna människor från en lokal inhemsk afrikanska stam och deras hövding. De var infödingar enligt David Livingstones ord. De bar på spjut och andra vapen. Trots sin svaga hälsa hoppade David Livingstone av oxen Sinbad, tog tag i sin revolver som han hade med sig i händelse hans expedition skulle hamna i sådana här situationer eller stöta på farliga djur. I revolvern låg det sex kulor. Han avlossade några av kulorna eller alla sex mot hövdingens mage som föll ned på marken. De övriga i stammen avbröt attacken för att ta hand som sin hövding. David Livingstone och hans sällskap fortsatte därefter sin färd. Senhor Pascoal tackade David Livingstone för att han hade räddat hans liv. Nu hade de båda räddat varandras liv inom en kort tid. De två blev därför vänner. 

Därefter rörde sig expeditionen fortsatt i sydöstlig riktning inåt land i området som huserades av va-kioko och badjok, som var en understam till tsjokvefolket. Men David Livingstone hade dåliga erfarenheter av dem från ditresan. På återresan valde därför en mer nordlig rutt än på ditresan. Den här nordliga rutten gjorde att expeditionen ändå rörde sig genom va-kiokos skogar fast mer norröver. Sedan reste de i sydöstlig riktning. I maj 1855 kom de fram till boplatsen Bango, också känd som Kabango, i östra Angola. De stannade i Bango ett litet tag för att vila upp sig och för att David Livingstone skulle kunna samla in betydande information om floden Kasai och de floderna som anslöt sig till den. Kasai rann dock inte genom Bango. Det gjorde en annan flod som anslöt till Kasai i öster. Senare kartläggningar på 1900-talet, men också 2000-2020, visade att David Livingstones kartläggning av området var anmärkningsvärt korrekt. David Livingstone hade uppenbarligen en enastående talang som kartograf. Det gör resten av hans kartläggning av Afrika under hans alla år i Afrika mer trovärdiga. Fanns det en boplats som hette Bango fanns den därför med all sannolikhet i verkligheten. Det var inget han hittade på.

I juni 1855 lämnade Senhor Pascoal tillslut Bango och reste tillbaka till Cannange. David Livingstone träffade aldrig honom mer. Men de två skilldes som goda vänner. Senare, men också i juni 1855 lämnade David Livingstone och övriga medlemmarna i expeditionen boplatsen Bango. De reste i sydöstlig riktning till byn Katema. I byn togs de emot med glädje hövdingen Katema med samma namn som byn. Samma hövding de träffade i februari 1854 i byn Katema på ditresan till Luanda. Efter besöket i byn Katema i juni 1855 fortsatte de resan i sydsydöstlig riktning till staden Shinde. I staden togs de emot av dess Shinde som var hövding för södra delen av Lundariket. Samma Shinde som David Livingstone träffade i januari 1854 på ditresan till Luanda.

Överallt från byn Katema till staden Shinde till byn Libonda möttes David Livingstone av tillgivenhet och glada tillrop från de lokala afrikanska stammarna och människorna. Först av stammar från lundafolket och sedan i Libonda av kololofolket som de övriga i David Livingstones expedition tillhörde även om männen i hans expedition bodde i Linyanti. De enda som inte gillade dem var de förhatliga tsetseflugorna som kom i svärmar vid den delen av floden Zambezi när de färdades mellan Shinde och Libonda. 

I juli 1855 någonstans mellan Shinde och Libonda dog oxen Sinbad av attackerna från tsetseflugorna som sög blod. David Livingstone hade ridit på Sinbad under hela resan från Linyanti, Sesheke eller Libonda till Luanda och tillbaka, undantaget på floder som floden Zambezi och när de korsade strömmande floder, etc. Oxen färdades och gick 4 100-4 400 km eller mer innan han dog på den här expeditionen. 

27 juli 1855 nådde expeditionen tillslut Libonda, men utan den döda oxen Sinbad. De var tillbaka i kolololandet och mottogs med enorm glädje av byns invånare. Trotsallt tillhörde alla i David Livingstones expedition kololostammen som dock bodde i Linyanti, undantaget David Livingstone som var skotte och britt. Men att de var tillbaka i Libonda var en triumf av David Livingstone och den första europeén i världshistorien som lyckats med den bedriften. Efter Libonda reste de på floden Zambezi i sydsydöstlig riktning till 1850-talets stad Sesheke. Vid ankomsten till Sesheke låg det brev som informerade David Livingstone om att skotska geologen Sir Roderick Murchison hade formulerat samma teori den afrikanska kontinentens kontur som David Livingstone själv hade kommit fram till. Efter en tid i Sesheke reste David Livingstone och hans expedition de 156+ km sydväst till Linyanti. De kom fram tilll Linyanti i september 1855.

I Linyanti höll David Livingstone sedan ett möte med kololofolket. Han berättade om sin resa till Luanda fram och tillbaka och lämnade en rapport till dem. Han hade också med sig presenter han hade tagit med sig över 2 496 km från Luanda i nordväst vid Atlanten. Han gav de här presenterna till de afrikanska invånarna i Linyanti. Både hans berättelse och och männen från kolololostammens som var med på resan samt David Livingstones presenter gav ett sådant stort och gott intryck på lokalinvånarna. När han berättade att nästa expedition skulle gå till Afrikas östkust erbjöd sig många som tillhörde kololostammen i Linyanti att få följa med honom på den kommande expeditionen oavsett slutdestination. David Livingstone ville se och avgöra huruvida rutten mellan Linyanti och Afrikas östkust var mer tillgänglig än den mellan Linyanti och Luanda på Afrikas västkust. Han ville också se huruvida det var möjligt för en framtida motorväg mellan Linyanti och Afrikas östkust, varav på vatten eller längs floder och eventuella sjöar från 1850-talets stad Sesheke till Afrikas östkust.
​
​ 
6.6 Resan mellan Linyanti i Afrikas inre till Quelimane i öster 1855-1856

​3 november 1855 lämnade David Livingstone staden Linyanti tillsammans med Sekeletu, Sekwebu (d. 1856) och 200 män från kololostammen. Målet var Afrikas östkust. Sekeletu var som tidigare nämndes hövding av kololostammen 1851-1863 och kung av av Barotseland 1851-1863. Sekwebu var också känd som AmaNdebele. Han var förman i kololostammen och var en viktig mellanhand gentemot andra afrikanska grupper på resan till Quelimane eftersom han hade rest sträckan flera gånger tidigare.

David Livingstones resväg mellan Linyanti i november 1855 och Quelimane i maj 1856 är den vinröda linjen. Södra och sydöstra delen av floden Zambezi rinner samma sträcka undantaget allra sista i biten i öster i nordöstlig riktning vid 
​Moçambiquekanalen. Sträckan mellan Linyanti och Quelimane är ca 1 843 km raka vägen. Längre med alla krökningar av floden. 1850-talets Linyanti ligger inte på samma plats som de nuvarande två Linyanti i nordöstra Namibia och norra Botswana. 1850-talets Linyanti i nordöstra Namibia är den gröna pricken på vänstra sidan av bilden. Quelimane är den blåa pricken på högra sidan av bilden. I slutet av sträckan finns staden Tete. Den 770 km långa ​Luangwafloden är den orange linjen. Den 402 km långa floden Shire är den lila linjen. David Livingstone gjorde tre expeditioner på den floden 1859. Floden Shire rinner från Malawisjön i norr och ned i sydlig riktning till floden Zambezi i centrala Moçambique. © Hel-hama. CC.

Hövdingen och kungen Sekeletu försåg David Livingstone och hans expedition med tolv oxar, ett antal hackor och andra handelsvaror samt mycket smör och honung. 13 november 1855 kom de fram till 1850-talets Sesheke vid floden Zambezi. Ett första delmål på resan till Afrikas östkust var att besöka Victoriafallen där ingen europé tidigare hade varit. Inga upptäcktsresande, inga äventyrare, inga handelsmän, inga missionärer eller jägare från Europa hade varit där innan. Inte ens 1500- och 1600-talens upptäcktsresande européer som reste till fjärran länder hade satt sina fötter där. Inte heller romarna 1800 år tidigare. I Sesheke delade sig expeditionen upp sig i två lag. Ett lag med David Livingstone och några av de 200 männen från kololostammen. De seglade med båt under nästan hela de 137 km flodvägen på floden Zambezi i östsydöstlig riktning till Victoriafallen, undantaget de km närmast vattenfallen på kanot. Det andra laget bestod av resten av männen från kololostammen på expeditionen. De gick med de tolv oxarna hela vägen på land längs floden Zambezi till vattenfallen. Raka vägen på land var det 110 km mellan Sesheke och Victoriafallen, men 137 km ifall de gick och följde varje krökning av floden. 
​
Andra uppgifter hävdar att David Livingstones lag reste med kanoter under hela de 137 km på floden Zambezi till Victoriafallen. En tredje katogori uppgifter hävdar att David Livingstones lag gick på fot på land längs Zambezis kustremsa och först bytte till kanoter några km från vattenfallen. Men de uppgifterna anses inte stämma. David Livingstone reste de 137 km på floden Zambezi antingen med först båt och sedan kanot eller kanot hela sträckan.

David Livingstone visste om att Victoriafallen fanns innan han nådde dem, enligt den officiella versionen. Uppdelningen i två lag mellan Sesheke och Victoriafallen bekräftar på att han hade fått reda på Victoriafallens existens innan. Antingen av Sekeletu eller Sekwebu i Linyanti 1851, 1853 eller 1855 eller av inhemska afrikanska invånare i Linyanti eller i Sesheke under samma år. I synnerhet de afrikaner som bodde i det relativt närliggande Sesheke visste om vattenfallens existens eftersom de var kända för lokala afrikanska stammar i närområdet. Om inte David Livingstone vetat om vattenfallen hade de berättat det för honom. I synnerhet när han berättade att han planerade att ta den färdvägen österut till Afrikas östkust. Det är också möjligt att David Livingstone visste om Victoriafallens existens när han missionerade och bodde i Sydafrika och i Botswana innan, men det är däremot inte lika säkert och bara spekulationer.

Utöver det anses det att en del boerjägare från den stora trekken i norra och nordöstra Sydafrika visste om Victoriafallens existens, men aldrig hade varit där. Mellan Victoriafallen i nordnordväst och Pretoria i sydsydöst i nordöstra Sydafrika är det i de här sammanhangen bara 1 141 km. Dock är det troligt att araber hade varit vid Victoriafallen och kanske redan på 1500-talet. På 1600-, 1700- och 1800-talen kryllade Afrikas inland av arabiska slavhandlare som rörde sig över hela Afrikas inre kontinent. Det vore osannolikt ifall inte någon av dem tillslut hamnade vid Victoriafallen under alla år innan 1855. Araberna i Mellanöstern kallade Victoriafallen för ett namn som på deras språk betydde världens ände.

Även i Europa visste man om Victoriafallens existens innan 1855. För det första fanns vattenfallen med på några enstaka europeiska 1700-tals kartor över Afrika. På den franska kartografen och geografen Nicolas de Fer's (1646-1720) karta från 1715 finns vattenfallen med. Även franske hydrografen och geografen Jacques Nicolas Bellin (1703-1772) hade med vattenfallen på sin karta från 1750. Men ingen av de två fransmännen besökte någonsin Victoriafallen. För det andra hade européerna fått rapporter från inhemska afrikaner i Afrika om vattenfallens existens. Dock var européerna generellt skeptiska till vad de hade hört. De antog mer att det var ett område med brist på berg och dalar som gjorde att fallhöjden på vattenfallet var låg och inte så spektakulära som de var och är i verkligheten. Men imponerande är de verkligen. Det är svårt att stå vid dem och titta på dem utan att vara oberörd. David Livingstone seglade därför inte bara på en båt eller paddlade i en kanot längs floden Zambezi och plötsligt oförberett upptäckte vattenfallen. Han visste att han skulle få se något vattenfall. Däremot visste han inte om hur spektakulära de var och är. 

Natten mellan den 15 och 16 eller 16 och 17 november kom David Livingstone och några av de 200 männen från kololostammen fram till ön Kalai på floden Zambezi några km uppströms norr om Victoriafallen. De övernattade också på ön. Nästa morgon fick de resa med kanoter med medlemmar  från matabelestammen som var en lokal afrikansk stam som bodde i området. De var för farligt för David Livingstone och kololostammen att resa själva på floden Zambezi ända fram till Victoriafallen. Strömmar riskerade ta dem över vattenfallens kant. Därför fick de resa tillsammans med matabelestammen på deras kanoter de sista kilometrarna. Matabelestammen kände Zambezi väl närmast norr om vattenfallen. 

16 eller 17 november 1855 samma dag nådde David Livingstone tillslut som första europé vattenfallen Mosi-oa-Tunya, också känt som Mosi-o-Tunya och "the smoke that thunders". Han kallade de spektakulära vattenfallen som ligger mellan Zambia och Zimbabwe för Victoria Falls. Victoriafallen på svenska. Han döpte dem efter Victoria (1819-1901), regerande drottning av Storbritannien 1837-1901 och regerande kejsarinna av Indien 1876-1901. Enligt www.livingstonetourism.com 2018 nådde David Livingstone vattenfallen den 16 november 1855. Livingstonetourism.com är verksam i den närliggande staden Livingstone i Zambia. Turistcentret vid Victoriafallen däremot hävdade 2021 att skotten nådde vattenfallen först dagen efter den 17 november 1855.

Matabelestammen tog David Livingstone till en ö som låg  floden och mitt vid Victoriafallens kant. Idag är ön känd som Livingstone Island. David Livingstone stod på Livinsgstone Island i Zambia när han såg vattenfallen första gången i mitten av november 1855. Sedan 2005 finns det också en minnestavla på Livinsgstone Island som visar den exakta platsen var han stod. Samtida europeiska vetenskapsmän betraktade David Livingstones besök, syn och beskrivning av vattenfallen som ett av de viktigaste bidragen till geografisk kunskap i världen på mitten av 1800-talet. Efter att ​David Livingstone kom fram till Victoriafallen 1855 skrev han i sina journaler om först floden och sedan vattenfallen "The whole scene was extremely beautiful; the banks and islands dotted over the river are adorned with sylvan vegetation of great variety of colour and form. No one can imagine the beauty of the view from anything witnessed in England. It had never been seen before by European eyes; but scenes so lovely must have been gazed upon by angels in their flight."

Victoriafallen 1857, men David Livingstone var där första gången 1855.

Se bilagan, den sextonde delen, i slutet för betydligt utförligare och mer om Victoriafallen. Där redogörs hur Victoriafallen uppstod. Även vattenfallens delar och annat som safarier i närheten tas upp. Med all respekt för bilden ovan på Victoriafallen från 1857, men de gör sig bäst med rörliga bilder som på den här länken som avslutas med lite rörliga bilder på floden Zambezi. Klicka på: https://www.youtube.com/watch?v=iywqpda7d8k.

Som nämndes ovan nådde David Livingstone och hans sällskap Victoriafallen den 16 eller 17 november 1855 efter att ha lämnat Linyanti i nordöstra Namibia den ​3 november 1855. När de kom till Victoriafallen bodde det flera afrikanska stammar i området. Den 20 november 1855 tackade hövdingen Sekeletu för sig och sa farväl till David Livingstone vid Victoriafallen. Han återvände till Linyanti med omkring 86 män, men lämnade kvar 114 män som skulle eskortera och följa med David Livingstone under hans resa till Afrikas östkust. Förmannen Sekwebu var en dem som följde med David Livingstone. Innan Sekeletu lämnade Victoriafallen försåg han också David Livingstone med elfenben som skotten skulle kunna använda som bytesvaror och betalningsmedel längs floden Zambezi.

Därefter fortsatte David Livingstone sin resa österut och sedan i nordöstlig riktning i gränstrakterna mellan södra Zambia och nordvästra Zimbabwe. Hans expedition passerade Batonga, också känt som Bantongalandet och enligt David Livingstone som Batoka. De boende där tillhörde tongafolket som var en bantu-folkgrupp som bodde och bor i södra Zambia och norra Zimbabwe. Ej samma som tongafolket i norra Malawi. De tongatalande människorna som bodde i närheten av Victoriafallen är kända som Tokaleya. Efter tags resande i Batonga nådde de Kafue i sydöstra delen av sydvästra Zambia. Där huserade ilafolket som David Livingstone kallade för bashukulompo, också kända som bashukulombwo. De var lite misstänktsamma mot David Livingstone och hans 114 män från kololostammen. Men han lugnade dem som han gjort tidigare mot andra misstänktsamma afrikanska grupper. Enligt David Livingstone hade ilafolket aldrig sett en europé tidigare. Färden fortsatte sedan i östnordöstlig riktning och sedan i östlig riktning. ​

14 januari 1856 nådde de den 770 km långa Luangwafloden vars södra delen rinner ut i floden Zambezi. Södra delen av Luangwafloden gränsar mellan Zambia i väster och Moçambique i öster. Södra delen av flodens utflöde i Zambezi bildar en gräns mellan södra Zambia, västra Moçambique och Zimbabwe. Väster om denna gräns rinner Zambezi mellan Zambia i norr och Zimbabwe i söder och öster om denna gräns rinner Zambezi via Cahora Bassa in i västra Moçambique. Från Luangwafloden utflöde i söder i Zambezi rinner den i nordnordöstlig riktning genom delar av nordöstra Zambia till nordöstra delen av nordöstra Zambia. David Livingstone kallade Luangwafloden för Loangwa. David Livingstone och hans expedition stannade och övernattade vid mynningen mellan Luangwafloden och floden Zambezi. Mynning på Zambezis sida eller i närheten på Zambezi var en del av forsarna som utgjorde Cahora Bassa i västra Moçambique. David Livingstone kallade dem för Kebrabasa. ​Forsarna i sin tur var en del av floden Zambezi. I Cahora Bassa fanns det också vattenfall. På 1960- och 1970-talen byggdes forsarna Cahora Bassa om och dammades upp på 1970-talet. På mitten av 1970-talet var projektet färdigt och bildade den konstgjorda sjön Cahora Bassa som floden Zambezi flyter igenom. Sjön är 292 km lång och 38 km bred som mest. Den byggdes för att generera el från vattenkraftverk.

Dagen efter den 15 januari 1856 fortsatte David Livingstone och hans expedition sin färd och stannade till i hamnstaden Zumbo 2 km österut. Då låg Zumbo antingen a) vid forsarna i Cahora Bassa som var en del av floden Zambezi eller vid) floden Zambezi utan forsar på den platsen. Idag ligger Zumbo på samma ställe men vid den västra delen av den konstgjorda sjön Cahora Bassa och är Moçambiques västligaste stad. 1715 grundades Zumbo av portugiserna och var mellanstation på handelsvägen från Afrikas östkust till centrala Afrika. Ett tag på 1700-talet var Zumbo också portugisernas största stad vid floden Zambezi, men dess betydelse minskade på senare delen av 1700-talet. Staden övergavs av portugiserna 1836 och var i ruiner när David Livingstone kom dit 1856. Zumbo återuppbyggdes dock 1862. 

Efter besöket i Zumbo fortsatte David Livingstone och expeditionen i först östlig riktning på sedan i sydöstlig riktning på floden Zambezi. Han förstod att vattenfallen och forsarna vid Cahora Bassa skulle försvåra för en framtida motorväg på vatten eller längs floden Zambezi. Medan de reste dog David Livingstones pappa Neil Livingstone den 10 februari 1856 i Bundaberg i sydöstra Queensland i östra Australien. Neil blev 67 år gammal.

3 mars 1856 kom David Livingstone och hans expedition fram till hamnstaden Tete vid floden Zambezi i västra Moçambique. Mellan Zumbo och Tete är det 363 km sjö- och flodvägen, men hela 493 km bilvägen. På andra halvan av medeltiden var regionen vid Tete var på medeltiden en en viktig swahilisk handelsplats. På 1500-talet ockuperades Tete av portugiserna och var en viktig destination på handelsvägen mellan Afrikas östkust till centrala Afrika. På 1700-talet gick Tete om Vila de Sena, vanligen känd som bara Sena, som handelscentrum i den här delen av Moçambique.

I Tete träffade David Livingstone den mäktiga afrikanska hövdingen Katolosa som krävde att skotten skulle köpa några av hans elfenben. David Livingstone hade inget val och förstod att han skulle hamna i svårigheter om han sa nej. Mellan Zumbo och Tete hade David Livingstones hälsa också försämrats av den ansträngande resan. I Tete kom han i kontakt med den portugisiska kommendanten för Tete, major Tito Augusto d'Araujo Sicard, också känd som bara Tito Sicard. För att återställa sin hälsa fick David Livingstone bo hos portugisen i hans hem i Tete. När de två talade sa David Livingstone att hans planer var återvända till England efter att han hade nått Afrikas östkust. Han ville träffa sin fru Mary Moffat och sina barn i Storbritannien som han inte sett på fyra år sedan 23 april 1852 i Kapstaden. Dessutom han brevledes inte hört något från sin fru på tre år sedan 1853.

Tito Sicard erbjöd då David Livingstone att låta någon av hans män eskortera skotten till kusten i sydöst. Flodvägen var det endast drygt 410 km till Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen i Indiska Oceanen och lite längre landvägen. David Livingstone tyckte det var en bra idé. Ha sa därefter till de 114 männen från kololostammen, som varit med honom hela vägen från Linyanti sedan den 3 november 1855, att majoriteten inte längre behövde följa med honom. Det räckte att bara några av dem som förmannen Sekwebu från kololostammen och några bärare följde med honom till Moçambiquekanalen. Enligt den officiella versionen skulle nästan alla de 114 männen vänta i Tete på David Livingstone hos Tito Sicard medan skotten reste till England och sedan tillbaka till Tete. Men förmodligen reste några eller delar av dem hem till Linyanti. Dock stannade några kvar i Tete eller reste tillbaka till Tete i september 1858.

I mars eller april 1856 utsåg Tito Sicard portugisen Miranda (d. 1859) skulle eskortera David Livingstone till Zambezis flodmynning och sedan vidare till Quelimane i Moçambiquekanalen. Miranda var antagligen samma person som den portugisiska löjtnanten Joaquim Romão de Miranda (d. 1869). Den 22 april 1856 lämnade David Livingstone, Miranda, Sekwebu och några bärare och reste till staden Vila de Sena 210 km längre bort i sydöst. Förmodligen hade de med några anställda afrikanska bärare från Tete. Vila de Sena, också känd som Sena, låg vid floden Zambezi i centrala Moçambique. David Livingstone kallade den för Senna, vilket är förklaring till att den ibland nämns idag som Villa de Senna. Staden var en bosättning på 1500-talet eller tidigare, men togs över av portugiserna i slutet av 1500-talet. Det var en viktig plats för den stora handelsvägen från Afrikas östkust till Afrika mer inåt land. På 1700-talet gick Tete om Vila de Sena i betydelse.

Efter Vila de Sena fortsatte David Livingstone, Joaquim Romão de Miranda och de eventuella bärarna sin färdväg i sydöstlig riktning. I maj 1856 nådde de till slut Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen vid Indiska oceanen. David Livingstone blev därmed första europé som korsade sydcentrala Afrika från väster till öster, dvs. bredden av den södra delen av centrala Afrika. I hans fall från Luanda i Angola i väster via Linyanti i Afrikas inre till Moçambiquekanalen vid Indiska Oceanen i öster i Moçambique. Det hade ingen europé tidigare gjort, vilket gjorde honom känd, inte minst i Europa och Nordamerika. Han var dock inte den första utanför Afrika eller första utanför Afrika norr om Sahara som lyckades med det.

Två år innan, 1853-1854, korsade två arabiska handelsmän sydcentrala Afrika. De reste västerut från Zanzibar utanför nuvarande Tanzanias östkust i Indiska oceanen till Benguela i västra Angola vid Atlanten. Därtill korsade två inhemska afrikanska handelsmän sydcentrala Afrika på första årtiondet av 1800-talet när de reste från Angola i väst till Moçambique i öster. Men de var som sagt från Afrika och det var mer väntat. Sannolikt korsade flera inhemska afrikanska handelsmän innan dem tillbaka till 1500-talet också sydcentrala Afrika. Därtill hade portugisiska handelsmän trängt in i Afrikas inre från båda sidor av sydcentrala Afrika, både i Angola i väster och i Moçambique i öster utan att att korsat själva kontinenten. Även arabiska slavhandlare hade rest kors och tvärs över Afrika i flera århundraden innan.

19 f.Kr. till 90 e.Kr. gjorde romarna resor i norra delen av Afrikas inre för att hitta guld och kryddor. De resorna gick från södra Medelhavet i norra Afrika i sydlig riktning till a) sydvästra Mauretanien strax norr om Senegalfloden, b) Gao öster om Timbuktu i sydvästra delen av nordöstra Mali, c) norr om norra delen av Tchadsjön i sydöstra Niger och västra Tchad och nära nordöstra Nigeria, d) södra delen av centrala Tchad, e) på Nilen genom Egypten, Sudan och vidare till Sydsudan. En del historiker hävdar att de också reste från Sydsudan till Uganda, men det är omtvistat bland historiker.

De icke-europeiska korsningarna av sydcentrala Afrika av afrikaner och araber var inte lika kända i Europa och dessutom hade inte portugiserna korsat den delen av kontinenten. Det medförde att David Livingstone blev känd som den som öppnade upp Afrikas inre, inte minst Afrikas inre för världen utanför Afrika och delvis för världen utanför både Afrika och Mellanöstern. Delvis angående Mellanöstern på grund av de arabiska slavhandlarna.

​Efter David Livingstones ankomst till Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen i maj 1856 reste han och hans sällskap i nordöstlig riktning längs Moçambiques östkust. Enligt en del versioner reste de landvägen i nordöstlig riktning, medan andra versioner hävdar att de färdades med ett fartyg eller en båt till nordöst. Efter ungefär 127 km längs kusten kom de fram den 22 maj 1856 till hamnstaden Quelimane vid floden Cuacua. Floden är också känd som Rio dos Bons Sinais. David Livingstone kallade Cuaacua för Kilimane. Hamnstaden Quelimane låg och ligger 16 km inåt land från Moçambiques östkust men förbands/förbinds till havet 18 km längre bort flodvägen med floden Cuacua. Quelimane ligger också i östra delen av centrala Moçambique. Ursprungligen var Quelimane på andra halvan av medeltiden en swahilisk handelsplats, men växte sedan i storlek när den blev en stor handelsplats för försäljning av afrikanska slavar. 1544 blev Quelimane en portugisk handelsstation. På mitten av 1700-talet hade Quelimane övergått till att bli en portugiskisk kolonialstad. På 1700- och 1800-talen var den också Quelimane en betydande plats för handeln och exporten av afrikanska slavar till Mellanöstern och Asien. David Livingstone kallade 
Quelimane för Kilimane och Quilimane.

Quelimane blev slutdestinationen för David Livingstones första Zambesi-expedition. Räknat från Kuruman i Sydafrika 20 november 1852 pågick expeditionen i 3,5 år. Räknat från Kapstaden 8 juni 1852 pågick expeditionen i nästan 4 år. Oftast brukar Kapstaden räknas som starten på expeditionen trots att den i verkligheten började i Kuruman. Under de här 3,5-4 åren kartlade David Livingstone större delen av floden Zambezi utom den allra nordligaste sista biten i nordväst.

I Quelimane lämnade löjtnanten Joaquim Romão de Miranda skotten i maj eller juni 1856 och återvände till Tete inåt land. Han blev senare en handelsman men dödades i en konflikt med afroportugisen Bonga, vars portugisiska namn var António Vicente da Cruz. Bonga var en mäktig afroportugisisk landägare vid södra/sydöstra delen av floden Zambezi.

I Quelimane möttes David Livingstone upp av den afroamerikanska upptäcktsresanden och handelsmannen George Fleming som levererade förnödenheter till David Livingstone på London Missionary Societys bekostnad. Samma George Fleming som var med på David Livingstones två korsningar av Kalahariöknen 1849 och 1851. Han var också med i början av den första Zambesi-expedition från 20 november 1852 i Kuruman till Sesheke i september 1853 innan han eventuellt besökte Victoriafallen. Efter George Flemings kontakt med David Livingstone i Quelimane 1856 försvann han från alla skriftliga källor, men det sägs att George Fleming bodde utanför Kapstaden på 1870-talet och dog 1880. Sekwebu, förmannen från kololostammen som hade följt med David Livingstone till Quelimane stannade däremot kvar vid skotten.

​
6.7 Hemresan från Quelimane till London 1856

Tidigare hade David Livingstone brevledes meddelat brittiska myndigheter att han skulle till Quelimane. Antingen meddelade han dem det när han var i Linyanti i flera omgångar på 1850-talet innan 1856 eller i Pungo Andongo i nordvästa Angola december 1854 och januari 1855. Brittiska flottan hade flera fartyg utanför Afrikas kuster. Ett av de var krigsfartyget HMS. Frolic med bas i Godahoppsudden söder om Kapstaden. Fartyget hade hade besökt Quelimane föregående år i november 1855 och besättningen hade letat efter David Livingstone. Men då befann sig David Livingstone i Linyanti och sedan vid Victoriafallen i Afrikas inre. Men besättningen på HMS. Frolic hade varit vänliga och lämnat både vin och kinin i Quelimane till skotten. Kinin användes i storskaligt från 1850 för behandling av malaria från 1850. Dock hade kinin använts i Rom sedan 1630-talet eftersom den italienska staden hade stora problem med malariamyggor på den tiden. Malariamyggorna fanns i de våtmarker och träsk som omgav Rom.

Även brittiska fartyget HMS Dart, också känt som H.M. Brigantine Dart, hade möjlighet att kunna hämta upp David Livingstone i Quelimane. Men varken HMS Frolic eller HMS Dart dök upp i Quelimane. David Livingstone och Sekwebu fick tillfälligt spendera sex veckor i hamnstaden. Vid den här tiden var Quelimane dessutom en mycket ohälsosam stad. Under de sex veckorna i Quelimane bodde David Livingstone hos den portugisiska översten Galdino Jose Nunes. Portugisen var också vida flera tillfällen kommendant och guvernör i Tete.

I juli 1856 dök HMS Frolic upp i Quelimane. David Livingstone och förmannen Sekwebu gick ombord på fartyget som skulle ta dem till Mauritius 2 700 längre båtvägen österut. Resvägen gick från Quelimane i sydöstlig riktning till vattnen utanför södra Madagaskar. Därefter seglade fartyget i nordöstlig riktning vattnen vid Réunion och sedan till Mauritius. Men livet till havs var inget för Sekwebu. Han hade rest på floder tidigare i Afrikas inre, men havet var något annat. Han blev obalanserad och galen av det enligt honom konstiga livet till sjöss. I slutet av seglatsen när de började närma sig Mauritius hoppade han psykiskt obalanserad ned i Indiska Oceanen och drunknade. Hans kropp försvann ned i havet. David Livingstone påverkades djupt av Sekwebus död och skrev i sina journaler efteråt med orden "sorgen över förlusten av en mycket god vän".

Efter en vistelse på Mauritius reste David Livingstone till norra Röda havet och Suezviken. Därifrån reste han genom nordöstra Egypten till Alexandria i sydöstra delen av Medelhavet, antingen landvägen från norra Suezviken till norra delen av Nilen och därifrån till Alexandria eller från norra Suezviken och sedan landvägen genom det området som senare skulle bli Suezkanalen. Kanalen invigdes 1869. Från Alexandria reste han med ett fartyg västerut till västra Medelhavet. När fartyget passerade Gibraltar sund mellan södra Spanien och norra Marocko hade David Livingstone rundat nästan hela Afrika motsols även om rundningen tog 15-16 år och började 1840-1841 och slutade 1856. Notera nästan. Även om David Livingstone hade varit i både södra och nordöstra Sydafrika hade han aldrig rest i vattnen mellan Port Elizabeth i södra Sydafrika upp till södra Moçambique. Efter Gibraltar sund reste David Livingstone och hans fartyg norrut till England. 12 december 1856 anlände han till London.


7. Tiden i Storbritannien 1856-1858

7.1 Hjälten David Livingstone 1856-1858

12 december 1856 återvände David Livingstone till födelselandet som en nationell hjälte och försökte få stöd för sina idéer om Afrika i Storbritannien. Han hyllades som den första europé som någonsin korsade Afrika från Atlanten i väster via Afrikas inre till Indiska oceanen i öster. Hans prestation var betydande för den europeiska vetenskapen. Sedan medeltiden hade dock araberna handelsvägar i delar av Afrikas som de följde. I början av 1800-talet finns det bevis för att afrikaner korsade sydcentrala Afrika från Atlanten i väster till Indiska oceanen, även de första afrikanerna gjorde det sannolikt det redan på 1500-talet. I arabernas fall dröjde det ända till 1853-1854 innan de första araberna korsade sydcentrala Afrika från Tanzania i Indiska oceanen i öster hela vägen till Angola och Atlanten i väster. På 1800-talet hade också både arabiska och afrikanska handelsmän redan ett nätverk av handelsrutter som de följde i Afrikas inre. Men

David Livingstones prestationer i Afrika erkändes av det brittiska samhället och vetenskapsmännen. 15 december 1856 i London gav Royal Geographical Society skotten den guldmedaljen de tilldelade honom 1854, men som han inte kunde ta emot tidigare då han var i Afrika. Vid utdelningen i London 1856 var både kapten Thomas Steele och William Cotton Oswell med. Samma Osweill som reste med skotten i båda korsningarna av Kalahariöknen 1849 och 1851. David Livingstone hade sedan en stark och varm vänskaplig relation till Royal Geographical Society under resten av sitt liv.

Kort senare tog London Missionary Society emot David Livingstone i London med Anthony Ashley-Cooper (1801-1885) i spetsen. Anthony Ashley-Cooper var 7th Earl of Shaftesbury 1851-1885. Han var också känd som Lord Ashley 1811-1851 och Lord Shaftesbury 1851-1885. David Livingstone fick sedan också Londons frihet och skotska Hamiltons frihet för erkännandet för han exceptionella tjänst han gjort i städernas tjänst i utlandet. Hamilton ligger strax sydöst om David Livingstones födelseort Blantyre. David Livingstone fick även tala och berätta för prins Albert (1819-1861), prinsgemål av Storbritannien 1840-1861 om sina resor i Afrika. Samma Albert som var gift med Victoria (1819-1901) regerade drottning över Storbritannien 1837-1901 och som David Livingstone namngav Victoriafallen efter. Många offentliga organisationer fortsatte hylla David Livingstone. I Glasgow samlade de in 2 000 pund från allmänheten som skänktes till David Livingstone, motsvarande 216 000 pund år 2020 eller 2 418 000 kr 2020.

1856-1858 bodde David Livingstone flera gånger hos Charles och Susanna Braithwaite i Kendal i Cumbria där hans fru Mary Moffat och deras barn bodde från omkring 1853/1854 fram till 1856 eller 1858. 

David Livingstone gjorde sedan många resor inom Storbritannien 1857-1858 där han talade om sina resor inför publik och/eller fick ta emot utmärkelser och priser. Han var efterfrågad som gästtalare på de brittiska öarna. Han var nu inte bara en berömd missionär eller geograf. Han var nu också en riktig kändis. David Livingstone medgav dock att han tyckte det var jobbigt att tala offentligt inför en stor publik. Men möjligheten att få sprida sina idéer övervann svårigheterna att hålla tal och han fortsätta därför att gästtala.

1857 reste han till Dublin på Irland och deltog i ett möte med 
British Association for the Advancement of Science (BA), sedan 2009 kallad för British Science Association (BSA). 1857 reste han också till Manchester i England för ett möte vid brittiska handelskammaren Chamber of commerce. Oxford tilldelade honom hederstiteln Doctor of Civil Law (DCL) medan Glasgow gjorde honom till Doctor of Laws (LLD). Royal Society, tidigare The Royal Society of London for Improving Natural Knowledge, med säte i London gav David Livingstone ett stipendium.​ I Cambridge fick han ett varmt mottagande och höll en föreläsning på ett av deras universitet. Föreläsningen invigde deras tema om centrala Afrika. Vad var mer passande än att låta en person tala som så sent som i november 1855 besökte Victoriafallen.

I maj 1857 blev David Livingstone brittisk konsul för Moçambique till 
områdena väster om Moçambique. Hans officiella titel blev hennes majestätskonsul. Ordet hennes eftersom Victoria (1819-1901) var regerande drottning över Storbritannien och Irland 1837-1901 samt senare regerande kejsarinna av Indien 1876-1901. 1857 var David Livingstones dock fortfarande kvar i Storbritannien.

Omkring 1853-1873 trodde David Livingstone att det var större chans att slavhandeln i Afrika skulle upphöra eller att han skulle medverka till dess minskande ifall han personligen betonade den kommersiella handeln och inte det kristna predikandet i Afrika. Dock var han fortsatt för predikandet av både andra och sig själv, men i fortsättningen ville han personligen betona sitt arbete på mer utforskande och hitta kommersiella handelsvägar i Afrika än direkt predikande. Det sistnämnda kunde andra britter göra i Afrika. För att kunna hitta de bästa och mest lämpliga handelsvägarna i sydcentrala Afrika behövde landskapet utforskas och kartläggas, inte minst där det fanns sjöar och floder där det var lättast att ta sig fram, vilket han gjorde 1853-1856. Hösten 1857 kände David Livingstone också att han hade framtida stöd som kunde finansiera hans framtida expeditioner i Afrika som mer betonade det utforskandet och inte det kristna predikandet, även om han var fortsatt för det senare. Men han stod inte föll med London Missionary Society. Han tyckte att alltför många av London Missionary Societys brittiska missionärer fokuserade för mycket av sitt kristna predikandet för nära Kapkolonin i nuvarande Sydafrika trots att det var en glesbefolkad del med inhemska afrikaner. Det bodde betydligt fler afrikaner mer norrut i sydcentrala och centrala Afrika som de flesta missionärerna från London Missionary Society, utom bl.a. David Livingstone själv, hade undvikit att besökt. 

Hösten 1857 lämnade David Livingstone därför sin ställning London Missionary Society, även om han fortsättningsvis var trogen deras intressen. Han avbröt dock sin förbindelse med organisationen. Det gick varsamt till. London Missionary Society å sin sida insåg att hans arbete i framtiden i Afrika i skulle vara av större omfattning än vad deras finansiella medel kunde täcka in. Det hindrade emellertid inte att det fanns en del människor i Storbritannien som kritiserade David Livingstone mycket för att han lämnade London Missionary Society. De tyckte att han svek organisationen. David Livingstone svarade med att protestera mot dessa kritiker. 

David Livingstone 1857.

​​7.2 Boken Missionary Travels, 1857

I november 1857 publicerades David Livingstones bästsäljande verk "Missionary Travels and Researches in South Africa", förkortat "Missionary Travels". Boken handlade om hans afrikanska resor och gav honom berömmelse till en bredare krets i Storbritannien som en av den tidens ledande upptäcktsresande. Den återspeglade hans personlighet grundligt och var en härlig och spännande läsning för de britter som läste boken. 

Bokens innehåll var en blandning mellan missionärsberättelse, reseberättelse och ett fältvetenskapligt arbete. Bokens bredd tilltalade många britter i alla möjliga samhällsskikt. Dessutom till skillnad från många andra europeiska upptäcktsresanden vid tiden beskrev David Livingstone afrikaner som påfallande sympatiska människor. En historiker på 2020-talet spekularade att en förklaring till det var kanske att de flesta afrikanerna som David Livingstone mötte i Afrika var enkla människor undantaget afrikanska hövdingar, etc. De brittiska männen i Afrika som David Livingstone umgicks med, träffade och som var med på hans expeditioner var däremot ofta välutbildade självständiga personer som ansåg att var på samma nivå som David Livingstone. En del av de britterna hade bra självförtroende och en del hade också hög svansföring. Det blev ibland en del muntlig tuppfäktning mellan dem och David Livingstone. Det var en kontrast mot när David Livingstone tilltalade t.ex. sina afrikanska bärare, skötare, etc. på sina expeditioner som i regel lydde honom. De afrikanerna var i regel outbildade och följde David Livingstones direktiv utan att säga emot eller argumentera mot skotten. Men det behövde inte varit den anledningen att David Livingstone tyckte afrikanerna var sympatiska. Det kunde likaväl varit den enkla orsaken att de han mötte ofta var vänliga, enligt en annan historiker på 2020-talet.

När David Livingstone skrev boken var målet att rikta den brittiska allmänhetens uppmärksamhet mot centrala och södra Afrika som han framställde i boken som ett inbjudande område för missionsarbete och handel. Han förespråkade en kombination av kristendom, handel och civilisation i Afrikas inre. Han uppmuntrade brittisk inblandning i Afrika för att nå dit. Med handeln av varor hoppades han bekämpa och få bort slavhandeln i Afrika.

John Murray III (1808-1892) var förläggare till boken "Missionary Travels". Han föddes i London, men hans pappa John Murray II (1778–1843) var från Skottland. Hans mamma Anne Elliott var dotter till skotska bokförläggaren Charles Elliot som var verksam i Edinburgh. John Murray III var bokförläggare till flera kända britter. Den kändaste var engelska biologen, geologen, zoologen, etc. Charles Robert Darwin (1809-1882). 1859 publicerade John Murray III hans världskända "Om arternas uppkomst, på engelska "On the Origin of Species".

John Murray III erbjöd David Livingstone generösa villkor för boken "Missionary Travels" eftersom han trodde att den skulle sälja bra. I deras avtal fick David Livingstone ett förskott på 2 000 guineas och två tredjedelar av vinsten i varje utgåva av boken.

Bokens första 12 000 exemplar sålde slut redan innan publiceringen i november 1857 och en andra upplaga på 30 000 exemplar gavs ut. På boken gjorde David Livingstone sig en liten förmögenhet och tjänade över 8 500 pund på boken. 8 500 pund 1857 motsvarade 918 000 pund 2020 eller 10,7 miljoner kr. För första gången i livet kunde han kalla sig mindre förmögen. Inte jätterik, men gott ekonomiskt ställt. Men större delen av pengarna använde han till expeditioner i Afrika 1858-1873 och inte till sig själv personligen.

I det viktorianska Storbritanniens på 1800-talet var det vanligt att återvändande brittiska missionärer skrev böcker om sina missioner ifall de hade besökt världsdelar eller länder långt från Storbritannien. Böcker som skrevs av brittiska missionärer var en egen etablerad och populär litterär genre i Storbritannien på 1800-talet. David Livingstone är ett exempel. Hans svärfar Robert Moffat ett annat. John Williams ett tredje exempel. Många brittiska upptäcktsresanden skrev också böcker om sina resor till länder utanför Europa och Nordamerika. I David Livingstones fall var hans förläggare John Murray III mer specialist inom reselitteratur och inte inom missionslitteratur. "Missionary Travels" blev en av de mest sålda reseböckerna i Storbritannien i mitten på 1800-talet och var en bra investering för John Murray III.

En historiker på 1990-talet menade att David Livingstones attraktiva och nästan utopiska vision för Afrika och hans litterära framgång med boken "Missionary Travels" bidrog till skottens berömmelse och bestående rykte. Underförstått bestående rykte som en stor brittisk upptäcktsresande och medborgare.

Missionary Travels är också intressant för vad den utelämnar. I det ursprungliga handskrivna manuskriptet till boken hade David Livingstone med ett avsnitt på nästan trettio sidor med omfattande kritik mot xhosakrigen. De är också kända på engelska som a) the Xhosa Wars, b) the Cape Frontier Wars och c) the Kaffir Wars. De var en serie krig mellan bantufolket xhosa i Östra Kapprovinsen i sydöstra delen av södra Sydafrika och europeiska kolonisatörer 1779-1889. De europeiska kolonisatörerna bestod främst av britter och afrikander. De senare var boer vars nederländska men också franska förfäder hade bott i Kapkolonin (Sydafrika) sedan 1600-talet. Under krigen xhosa 3,5 miljoner invånare mot de europeiska nybyggarnas 60 000 människor. 5 000 soldater stred för nybyggarna, varav 1 000 dog i krigen eller 20 % av deras armé. Hos xhosa stred 100 000 krigare, varav 25 000 dog i krigen eller 25 % av deras styrka. Xhosa förlorade det mesta av sitt land i krigen och införlivades i vad som senare blev Sydafrika. 

David Livingstone kritiserade att kolonialt våld inte höll i längden.
Flera historiker på 2010-talet spekulerade varför avsnittet togs bort. En del menade av kritiken togs bort av rädsla för att främja etablering och bekräftelse av krigens förekomst. Andra historiker menade att det var John Murray III som uppmanade David Livingstone att ta bort avsnittet och uteslöt det sedan från den publicerade texten i boken. Möjligen för att inte stöta sig med de brittiska och nederländska regeringarna eller att inte stöta sig med vanliga britter i Storbritannien. Vad däremot vanliga holländare i Nederländerna tyckte struntade John Murray III nog fullständigt i.

​
7.3 Tilltalade flera brittiska grupper

David Livingstone tilltalade många i det brittiska samhället eftersom han:
a) Missionerade kristendomen, vilket behagade aktiva kristna britter hemma i Storbritannien som ville sprida kristendomen till platser på jorden som inte var kristna.
b) Hade ett inspirerande liv och berättelse som visade fattiga britter att det gick att personligen att resa sig från fattigdom till välstånd. Jämför med uttrycket om den amerikanska drömmen som på 1900-talet byggde på samma sak.

David Livingstone tilltalades också av många britter i olika samhällsskikt eftersom han var:
c) En vetenskaplig forskare och läkare som föll i smaken hos brittiska akademiker.
d) En upptäcktsresande som de flesta britter i alla samhällsnivåer gillade. Upptäcktsresande var spännande i sig för britter på 1800-talet som kunde drömma sig bort.
d) En reformator som försökte ändra och förbättra samhället till det bättre. I hans fall i Afrika.
e) En stark förespråkare för avskaffandet av slavhandeln och slaveriet, vilket hade stort stöd i Storbritannien på andra halvan av 1800-talet.
f) En förespråkare av brittisk kommersialism och handel. Han ville bana vägen för nya brittiska marknader, vilket skulle gynna både rika och fattiga britter i Storbritannien som kunde ta del av detta.
g) En förespråkare för brittisk kolonial expansion, men inte som de tidigare och senare europeiska kolonierna i Afrika som lydde under en regering i moderlandet. Istället ville han med kolonier att kristna européer skulle bosätta sig i Afrika och bo bland de lokala människorna för att hjälpa dem att utarbeta sätt för att leva på som inte var slaveri. Med kolonial expansion ville han visa att det fanns ett annat fredligare sätt att leva på än att vara härskare eller slav eller tillhöra stammar som var överordnade eller underordnade andra stammar.
h) Med och hjälpte att ändra tankesättet i den brittiska utrikespolitiken, vilket tilltalade mer modernare brittiska politiker. Tidigare försökte britterna styra över andra folk på avlägsna platser på planeten som de ansåg var inte lika avancerade som britterna själva i samhället inom saker som teknologi, vetenskap, ekonomi, infrastruktur och kultur. Britterna ansåg också tidigare att det var deras gudomliga rätt att vara herrar på täppan över dessa folk av just den orsaken. Men med David Livingstone och andra britter började britterna inta mer ​modernare etiska idéer i utrikespolitiken, i synnerhet utanför Europa, även om de aldrig riktigt förverkligades under hans tid och ibland också gick bakåt. Men David Livingstone drev på de idéerna om mer etik i den brittiska utrikespolitiken, vilket i sin tur var en del av hans syn om civilisation. 


7.4 Besökte aldrig Victoriasjön

Det finns en slarvig myt om att David Livingstone besökte Victoriasjön som är Afrikas största sjö. Men David Livingstone var aldrig någonsin där. Den första europén som såg sjön var den engelska 
upptäcktsresanden och officeraren John Hanning Speke (1827-1864) när han reste dit den 30 juli 1858. Anledningen till att David Livingstone aldrig besökte Victoriasjön var att han trodde att Nilens källa eller källor låg mer söderut i centrala Afrika. Han ansåg det därför inte nödvändigt att resa till Victoriasjön. Vid senare resor i slutet av 1860-talet och i början på 1870-talet nådde han dessutom bara Tanganyikasjön sydväst om Victoriasjön. Han reste också väster om Tanganyikasjön in i ett område där Kongofloden hade sina bifloder. På en annan resa 1872 reste han öster om Tanganyikasjön till staden
Unyanyembe i norra Tanzania. På den resan var han som närmast ungefär 123 km söder om sydöstra delen av Victoriasjön. För att ha nått Victoriasjön skulle han rest från Tanganyikasjön till Victoriasjön i nordöstlig riktning eller från Unyanyembe i nordlig riktning, vilket han aldrig gjorde.​

Det finns också en myt om att David Livingstone träffade upptäcktsresanden och journalisten Henry Stanley ett kort tag under en någon dag eller vecka 1871, men Henry Stanley bodde och gick med i David Livingstones expeditioner under fyra månader 1871-1872.


7.5 Fördelar för David Livingstone gentemot andra upptäcktsresanden

Som upptäcktsresande hade David Livingstone några fördelar mot andra europeiska upptäcktsresanden i Afrika. Han reste vanligtvis lätt och kunde därför försäkra för för afrikanska hövdingar att han inte var ett hot mot dem. Andra europeiska expeditioner brukade ha många beväpnade soldater med gevär och många människor som bar på förnödenheter. Afrikanska hövdingar på 1800-talet ansåg ofta att de här andra upptäcktsresanden gjorde militära intrång på deras territorier eller felaktigt misstog dem för att att vara slavhandlare. Sistnämnda för att de trodde att de europeiska upptäcktsresandena var slavägarna och deras afrikanska bärare var deras slavar fast de inte var det.

Många brittiska upptäcktsresanden i Afrika kunde ha mängder med bärare. Henry Stanley som nämns längre ned kunde exempelvis ha 111 eller 192 afrikanska bärare på sina expeditioner. En expedition bestod därför många gånger av ett myller av människor som rörde sig genom landskapet. Det var inte expeditionsledaren, några av hans vänner och några bärare som gick på tur. Varje dygn behövde alla människor i expeditionen också äta, vila, sova och göra sin behov i naturen. En del kunde även bli sjuka, stuka fötterna, få ont i armarna eller drabbas andra saker.

David Livingstone däremot hade vanligen färre tjänare och bärare även om han hade mer än 200 man med sig från Linyanti till Victoriafallen 1855 och 114 män från Victoriafallen till Tete. Men generellt på de övriga expeditionerna hade han färre tjänare och bärare med sig på sina expeditioner. Därför behövde färre munnar mättas på hans expeditioner. Han bytte också varor längs sina färdvägar. Han och hans expeditioner hade även få vapen med sig som skydd. Han var därför inte något hot mot de afrikanska hövdingarna som han stötte på, undantaget den hövdingen han sköt med en revolver 1855 på resan mellan Luanda och Linyanti. David Livingstone predikade också ett kristet budskap, men tvingade inte på det på någon. Under sin tid i Afrika lärde sig och förstod David Livingstone hur de afrikanska hövdingarna fungerade. Han fick därför mestadels tillstånd att gå igenom deras territorier, även om det fanns de som nekade honom. Ofta mottog de afrikanska hövdingarna honom gästvänligt. Han fick också ofta deras hjälp när han behövde det. David Livingstone blev känd bland inhemska stammar i Afrika söder om ekvatorn för att han behandlade dem med respekt. När han respekterade dem fick de förtroende för honom. Många blev också lojala med honom och ställde upp med män eller delade med sig av sina kunskaper om det intilliggande geografiska landskapet. David Livingstone lyckades dock inte omvända dem permanent till kristendomen. Han mötte han också flera gånger fientliga afrikanska stammar som inte respekterade honom alls tillbaka.


8.  Andra stora Zambesi-expeditionen i östra och centrala Afrika 1858-1864

Under den här perioden 1858-1864 utforskade David Livingstone östra och centrala Afrika. Främst Moçambique och Malawi, men också Zambia igen. Han besökte såväl Chilwa- som Malawisjön. Med all respekt för de sjöarna, men mesta tiden under den här perioden spenderade han ändå vid floderna Zambezi och Shire. Den ursprungliga planen med expeditionen var att undersöka de här delarna av Afrika för den brittiska regeringen. Utöver Moçambique, Malawi och Zambia ingick också östra och sydöstra Demokratiska republiken Kongo samt östra Tanzania i hans område. Målet var att ta reda på vilka naturresurser som fanns från sydvästra delarna av Zambezi i Afrikas inre till flodens östra delar och mynning i Moçambiquekanalen i Indiska oceanen. Den delen av Afrika som David Livingstone reste genom i slutet av den första stora Zambesi-expeditionen 1852-1856. Målet med den andra stora Zambesi-expeditionen var också att undersöka och utvärdera möjligheterna till brittisk handel vid floden Zambezi och dess omgivning. Från början var det tänk att den andra stora Zambesi-expeditionen bara skulle pågå i två år 1858-1860, men den brittiska regeringen tillät att David Livingstone förlängde den. Expeditionen avslutades 1864.

Några platser på David Livingstones andra Zambesi-expedition. 
Han besökte aldrig Linyanti eller Bangweulusjön 1858-1864. 
De är med på kartan för att visa var de ligger geografiskt. 
Zambia centralt på kartan. Malawi med Blantyre och delar av 
Moçambique med Quelimane i öster. Floden Zambezi i
vinrött för att tydligt visa var den rinner. ​© Eric Gaba (Sting). CC.

​8.1 Från England via Kapstaden till Tete i Moçambique 1858

Som nämndes tidigare blev David Livingstone i maj 1857 brittisk konsul för Moçambique till områdena väster om Moçambique. I februari 1858 preciserades det mer och han utnämndes som brittisk konsul i hamnstaden Quelimane i Moçambique. Han befann sig dock fortfarande i Storbritannien. Quelimane var samma ohälsosamma stad som han bodde i tillfälligt i maj-juli 1856 och väntade på att ett fartyg som skulle ta honom tillbaka till Storbritannien. Hans officiella titel i Quelimane blev H.M. consul som stod för Her Majesty's Consul, på svenska hennes majestätskonsul efter den regerande drottningen Victoria i Storbritannien. David Livingstones ansvarsområde täckte Afrikas östkust och de oberoende distrikten i inlandet. Mer exakt ingick det i arbetet att täcka upp för brittiska intressen a) längs Afrikas östkust söder om Zanzibar, b) de oberoende områdena inåt landet i Afrika, och c) befälhavare och chef för att göra göra en expedition som skulle utforska östra och centrala Afrika. I realiteten sträckte sig hans ansvarsområden från centrala och norra delen av Moçambiques östkust i västlig riktning till det som är dagens Malawi, Zambia och sydöstra Demokratiska republiken Kongo. Även Tanzanias östkust och östra Demokratiska republiken Kongo ingick i hans ansvar, men var inte lika prioriterade. 

Dagens Zanzibar ligger utanför Tanzanias östkust. ​Målet var att David Livingstone igen skulle göra en ny omfattande expedition som skulle utforska östra och centrala Afrika, utöver hans andra uppdrag som konsul för Quelimane. Resorna och expeditionerna finansierades sedan av den brittiska statskassan, utom den senare hjulångaren Lady Nyasa 1862-1864 som David Livingstone betalade med egna pengar för. Han kallade den dock för Lady Nyassa med två s.

1858 beställde brittiska myndigheter en annan hjulångare som David Livingstone skulle få använda på floden Zambezi och inte minst på Malawisjön som den var specialanpassad för. ​Malawisjön är Afrikas tredje största sjö. Sjön var tidigare känd som Nyasasjön. Den ligger idag på gränsen mellan a) Malawi i nordväst, väst, syd och sydligaste sydöst, b) Tanzania i delar av norr, hela nordöst samt norra delen av östra sidan, och c) Moçambique i stora delar av södra östra sidan. Det var tänkt att David Livingstones resor från Quelimane via en kort bit på Moçambiquekanalen i Indiska oceanen till Zambezi och en bra bit inåt land skulle bli betydligt enklare och bekvämare än transporterna på tidigare expeditioner. Dock kunde den inte gå längre än till forsarna i Cahora Bassa i västra ​Moçambique. Hjulångaren fick namnet Ma-Robert efter David Livingstones fru Mary Moffat. Som nämndes tidigare var Ma-Robert inhemska afrikaners namn på henne från 1845 eller 1846. Hjulångaren Ma-Robert byggdes av det engelska skeppsbyggarföretaget Cammell Laird i Birkenhead i England och transporterades i tre delar med fartyget HMS Pear till Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen. Ma-Robert ägdes av Church of Scotland Foreign Missions Committee.

Medan David Livingstone förberedde den kommande resan till Afrika de första månaderna av 1858 var George Villiers (1800-1870) upp över öronen exalterad över det. George Villiers var 4th Earl of Clarendon 1838-1870 och Storbritanniens utrikesminister 1853-1858, 1865-1866 samt 1868-1870. Den brittiska utrikesministern kastade sig med både hjärta och själ in i förberedelserna för att hjälpa David Livingstone och hans kommande expedition. Som nu berömd nationell brittisk hjälte gav den brittiska regeringen David Livingstone 5 000 pund för att finansiera den nästa expeditionen i Afrika. 5 000 pund 1858 motsvarade 575 000 pund eller ungefär 6,7 miljoner kr 2020.

David Livingstone fick också besöka och träffa regerande drottningen Victoria innan avresan. Hans vänner anordnade även en middag med underhållning för 350 personer på Freemasons' Tavern i London.

10 mars 1858 lämnade fartyget HMS Pearl hamnen i Liverpool för transport via Atlanten och Sierra Leone till Kapstaden och sedan via Indiska oceanen upp till Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen i Moçambique på Afrikas östkust. På pappret en resa beskriven på en mening, men i verkligheten en enormt lång strapats på 14 200-15 200 km. Jämför den berömda rutten från Plymouth i sydvästra England till New York i USA över Atlanten som var omkring 5 600-6 300 km +/- beroende på rutt och väder. Resan från Liverpool till Zambezis mynning var längdmässigt därför som att göra ungefär två till nästan tre resor mellan sydvästra England och nordöstra USA efter varandra på en och samma resa.  

Med på resan 1858 och den kommande expeditionen från Liverpool till Afrika var förutom David Livingstone, hans fru Mary Moffat, deras yngsta barn William Oswell Livingstone (1851-1892) och fartygets besättning också bl.a.: a) Charles Livingstone (1821-1873) som var David Livingstones lillebror. Charles följde med som sekreterare, b) Norman Bernard Bedingeld (Bedingfield) som var en brittiska befälhavaren och sjöofficerare som David Livingstone träffade i Luanda i juni 1854 och som skulle vara befälhavare för hjulångaren Ma-Robert, c) Sir John Kirk (1832-1922) som var en skotsk läkare, naturforskare, brittisk administratör i Zanzibar och kompanjon till David Livingstone och som deltog i expeditionen 1858-1863, d) Richard Thornton, lantmätare, e) George Rae, ingenjör och f) de tre delarna till hjulångaren Ma-Robert. Redan i Liverpool, i Sydafrika eller i Zambezis mynning i Moçambique anslöt också g) den engelska artisten, målaren och upptäcktsresanden Thomas Baines (1820-1875). Han var med på expeditionen 1858-1861. Han är idag mest känd för sina målningar och för sina utforskningar av södra Afrika och Australien. David Livingstone och Mary Moffats äldre barn stannade kvar i Storbritannien och följde inte med på den här resan till Afrika 1858. 

Sir John Kirk (1832-1922) och Thomas Baines (1820-1875).

Officiellt från 10 mars 1858 då David Livingstone lämnade Liverpool till våren 1864 genomförde David Livingstone och hans sällskap under sex år en expedition med officiella utforskningar av östra och centrala Afrika för den brittiska regeringen. Främst vid floden Zambezi och dess närliggande omgivningar, inte minst i södra Zambia, södra Malawi och centrala och centrala östra Moçambique. Ibland nämns det att expeditionen pågick från mars 1858 i Liverpool till mitten av 1864 eftersom David Livingstone avslutade resan med att resa till Bombay i juni 1864 och var tillbaka i England i juli 1864. I praktiken pågick expeditionen i fem år och tio månader från den 15 maj 1858 från
Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen i Moçambique till våren 1864 vid Zambezis flodmynning igen. Innan och efter var bara resor till och från expeditionen. Expeditionen 1858-1864 kallas idag för a) den andra Zambesi-expeditionen, b) den officiella Zambesi-expeditionen, c) expeditionerna av östra och centrala Afrika och d) utforskningarna av östra och centrala Afrika. På engelska a) the Second Zambesi expedition, b) the official Zambezi expedition, c) expeditions of eastern and central Africa och d) explorations of eastern and central Africa. David Livingstone var chef för den andra Zambesi-expeditionen 1858-1864. Målet var undersöka naturresurserna i sydöstra delen av sydcentrala Afrika och öppna upp för ökad kommersialisering av floden Zambezi.

Rent tekniskt var det emellertid den tredje eller femte Zambesi-expeditionen eftersom David Livingstone besökte floden Zambezi första gången i samband den andra korsningen av Kalahariöknen 1851. Han reste också på floden Zambezi flera gånger under den första officiella Zambesi-expeditionen 1852-1856. Första gången på den expeditionen och den andra totalt inräknat 1851 var på hans resa mellan Linyanti och floden Liapi 1853. Andra gången skedde mellan Linyanti och Luanda 1853-1854. Tredje gången var på tillbakaresan mellan Luanda och Linyanti 1854-1855. Fjärde gången och den femte totalt inräknat 1851 var mellan Linyanti via Victoriafallen till Quelimane 1855-1856. Totalt tre resor räknat resorna på floden Zambezi som en resa 1852-1856 eller fem resor räknat alla de tre resorna på floden 1852-1856 som separata resor.

Men redan i början av 1858, officiellt i början på den andra ​Zambesi-expeditionen 1858-1864 efter de lämnade Liverpool, blev Mary Moffat gravid med sitt sjätte barn. Hon tvingades avbryta expeditionen när HMS Pearl ankom till Kapstaden våren 1858 efter resan från Liverpool. Mary Moffats föräldrar hade rest ned från sitt hem i Kuruman i norra Sydafrika för att möta upp och träffa dem i Kapstaden innan de skulle resa vidare med HMS Pearl till Zambezis mynning i Moçambique. Men de fick aldrig säga lycka till sin dotter. Istället följde deras dotter Mary och deras barnbarn William med dem tillbaka till Kuruman där dottern kunde koncentrera sig i lugn och ro på sin graviditet. HMS Pearl stannade inte länge i Kapstaden. Efter ankomsten till Kapstaden reste fartyget vidare med David Livingstone och de övriga till Moçambique. 15 maj 1858 kom de fram till Zambezis mynning i Moçambique efter endast 2 månader och 5 dagars resande från Liverpool.

I östra Afrika 1858 sattes delarna till hjulångaren Ma-Robert ihop. Ma-Robert blev 21,3 meter långt och hade 12 hästkrafter. Sedan bytte David Livingstone och hans sällskap båt från HMS Pearl till Ma-Robert vid Moçambiques östkust. Men redan i juni 1858 avgick Norman Bernard Bedingeld (Bedingfield) efter oförsonliga skillnader med David Livingstone. Norman valde att följa med HMS Pearl fortsatta resa. Efter att Norman Bernard Bedingeld lämnade sällskapet fick David Livingstone därför vara befälhavare både för hjulångaren och den kommande expeditionen. Inte bara för expeditionen som var planen från början. Sommaren 1858, på pappret deras vinter, började sedan expeditionen i östra och centrala Afrika på riktigt. Innan var det mest resor dit och förberedelser. Därefter reste de med hjulångaren Ma-Robert från Moçambiques östkust och in på floden Zambezi. Expeditionen mötte interna svårigheter redan från början. Relationerna mellan britterna i gruppen av ansträngda, delvis på grund av David Livingstones brister som ledare. Flera brittiska medlemmar lämnade frivilligt expeditionen eller blev avskedade av David Livingstone.

8 september 1858 ankom de till hamnstaden Tete vid floden Zambezi i västra Moçambique som David Livingstone besökte våren 1856. I Tete möttes David Livingstone av ett entusiastiskt välkomnande av kololostammen som följde med honom på resan Linyanti-Tete 1855-1856. ​​

Hjulångaren Ma-Robert. Skovelhjulen nära mitten på sidorna.

Från Tete gjorde David Livingstones sedan tre besök 1858-1864 till forsarna i Cahora Bassa som var en del av floden Zambezi. Sedan 1970-talet är forsarna den konstgjorda sjön Cahora Bassa vars östra del ligger 120 km nordväst om Tete. Forsarna Cahora Bassa var samma forsar David Livingstone besökte i början av 1856. Men redan under första besöket med Ma-Robert visade sig forsarna var ett oöverstigligt hinder för hjulångaren. Det gick inte passera forsarna oavsett årstid med Ma-Robert. De var oframkomliga med en större båt och därmed ett stort hinder för en framtida brittisk potentiell handelsled på vatten. Hjulångare ansågs därför som ett misslyckat projekt och fick smeknamnet "den asmatiska". David Livingstones expedition skickade därför in en ansökan till de brittiska myndigheterna om att ordna fram ett nytt mer lämpligt fartyg.

Senare under 1858 föddes David Livingstone och Mary Moffats dotter Anna Mary Livingstone i Kuruman i norra Sydafrika. David Livingstone var inte med. Mary Moffat valde därefter omkring 1859 att återvända till Storbritannien med sonen William och dottern Anna Mary. Hennes make var fortfarande kvar på sin expedition medan hennes föräldrar bodde fortfarande kvar i Kuruman.


8.2 Tre expeditioner på floden Shire 1859

I väntan på att det nya fartyget skulle anlända beslutade David Livingstone att hans expedition skulle ta hjulångaren Ma-Robert och utforska den 402 km långa floden Shire för att söka efter en sjö längre bort som ansågs var flodens källa. I norr rinner floden från sydöstra delen av Malawisjön en kort bit söderut till Malombesjön. Både sydöstra delen av Malawisjön och Malombesjön tillhör Malawi. Från Malombesjön rinner floden Shire sedan fortsatt söderut i Malawi i en halv cirkel och sedan söderut in i centrala Moçambique till floden Zambezi. Korsningen mellan floderna Shire och Zambezi ligger 48 km sydöst om Vila de Sena flodvägen. Längs floden Shire fanns det på 1800-talet och finns fortfarande ett rikt djurliv med elefanter, flodhästar, krokodiler och antiloper som är beroende av grönskan längs flodens flodbanker. 

Enligt en del andra uppgifter ville David Livingstone också undersöka andra geografiska delar kunde vara en motorväg till Afrikas inland. Utöver den självklara floden Zambezi också floden Shire, Malawisjön och floden Ruvuma. Men möjligen är de uppgifterna en missuppfattning eftersom han också ville undersöka det området i samband när han försökte hitta Nilens källor 1866-1873. Dock undersökte han också området med Shire, Malawisjön och Ruvuma på den andra stora Zambesi-expeditionen 1858-1864.

I början av 1859 gjorde David Livingstone, Sir John Kirk och de andra i expeditionen sin första resa uppför floden Shire. De började i Tete. Reste sedan i sydöstlig riktning längs floden Zambezi till är floden Shire rinner ut i Zambezi. Sedan reste de i nordlig riktning på floden Shire. Efter 322 km tog det stopp när de möttes av ogenomträngliga forsar och ett vattenfall som Ma-Robert inte kunde passera. David Livingstone döpte vattenfallet till Murchisonfallen efter sin skotske vän skotske Sir Roderick Murchison från Royal Geographical Society. Inte samma Murchisonfallen som ligger nordöst om Albertsjön i Uganda. David Livingstone besökte aldrig de vattenfallen. De Murchisonfallen som David Livingstone besökte i Malawi är idag kända på både svenska och engelska som Kapichira Falls. De ligger nordnordväst om Chikwawa och västsydväst om Blantyre i södra Malawi.

Vid Kapichira Falls (Murchisonfallen) i Malawi fick flera medlemmar i David Livingstones expedition också allvarligt sjukdomar och dog. De begravdes i området vid vattenfallen av de övriga medlemmarna i expeditionen. David Livingstone och hans expedition möttes och stoppades också vid besöket vid vattenfallen av fientliga inhemska afrikaner från en lokal afrikansk stam. Infödingar enligt David Livingstones ord. De valde därför att resa tillbaka Tete på samma resväg som de kom.

I mars 1859 gjorde de en andra expedition från Tete och uppför floden Shire med hjulångaren Ma-Robert i samma nordliga riktning som vid det första försöket i början på 1859. Vid Katunga lämnade de Ma-Robert och David Livingstone, Sir John Kirk och de andra fortsatte sin resa till fots i nordöstlig riktning. Efter ett tag kom de fram till Chilwasjön, också känd som sjön Shirwa. David Livingstone kallade också sjön för Shirwa. Större delen av saltsjön ligger i sydöstra Malawi, men delar av östra sjön ligger också i västra centrala delen av norra Moçambique. David Livingstone var officiellt den första europé som satte sin fot vid sjön. I praktiken var Sir John Kirk och de andra också det eftersom de var med. Dock är troligt att någon portugis besökte Chilwasjön redan på 1600-talet eftersom de besökte närliggande Malawisjön. Dock var David Livingstone, Sir John Kirk, etc med all säkerhet de första från Nordeuropa, där Storbritannien ingår, som satte sin fötter vid Chilwasjön. Efter besöket vid Chilwasjön återvände de till Tete samma väg som de kom. 3 juni 1859 kom de fram med Ma-Robert till Tete.

Hjulångaren Ma-Robert på Shire. En elefant står på en grund del vid kanten av floden. Målningen målades av engelske Thomas Baines som var med på Ma-Robert 1858-1860 och på Shire 1859.

Istället för att dela in året i södra halvan av Afrika i regnperioder och torrperioder eller omvänd vinter och sommar gentemot Europa valde Sir John Kirk att dela in året i södra halvan av Afrika i tre säsonger. Den kalla perioden pågick enligt honom i maj, juni och juli. Den heta perioden varade i augusti, september och oktober. Den avslutande våta perioden pågick i sex månader från november till april. Lokalt kunde regntiden skilja sig åt. Tete i Moçambique var en sådan plats där det regnade betydligt mindre än hos andra motsvarande platser. Dock började regnperioden i Tete som hos de övriga i november och slutade i april. 

I mitten av av augusti 1859 gjorde David Livingstone en tredje expedition uppför floden Shire med hjulångaren Ma-Robert. På den expeditionen hade han med sig bl.a. sin bror Charles Livingstone, Sir John Kirk, Edward Rae, 36 bärare från kololostammen, två inhemska afrikanska guider och några vakter. Vid eller en bit söder om Kapichira Falls (Murchisonfallen) i Malawi lade de till hjulångaren och lämnade den med vakterna. Sedan gick de i ungefär 90 km i nordnordöstlig riktning. Passerade väster om det idag är staden Zomba. Därefter fortsatte de till fots norrut i ungefär 10 km och gick mot det 2 087 meter höga berget Mount Zomba i öster. Berget Zomba är känt på engelska som Zomba Plateau, Zomba Massif och Mount Zomba och ligger sydöstra Malawi. Öster om berget låg Chilwasjön ännu längre bort. Strax innan de nådde fram till berget bytte de färdriktning och gick ungefär 14 km västerut till floden Shire som ringlade i nordöstlig riktning. Därmed hade de gått en stor omväg runt Kapichira Falls och den inhemska afrikanska stammen som huserade där.

De fortsatte sedan längs floden Shire i nordlig riktning. Antingen till fots bredvid floden eller på floden med kanoter som bärarna hade burit. Under resan längs eller på Shire norrut passerade de den mindre sjön Pamalombwe och lite senare Malombesjön. Båda sjöarna förbundna av floden Shire. Därefter fortsatte de norrut. 16 september 1859 kom de tillslut fram till den sydöstra delen av den större Malawisjön där Shire rinner ifrån strax nordväst om Mangochi. Malawisjön är 560-580 km på längden och som mest 75 km på bredden. Resan från Tete till Malawisjön tog dem en månad. David Livingstone kallade Malawisjön för Lake Nyasa/Nyassa, på svenska Nyasasjön efter att yaofolket sa att deras namn för vattnet var Nyasa. De menade dock att Nyasa betydde "sjön", men David Livingstone missuppfattade det och trodde att Nyasa var namnet på sjön. Därför kallade han Malawisjön för Lake Nyasa/Nyassa. Rent språkmässigt betyder egentligen Lake Nyasa/Nyassa samma som Lake Lake på engelska eller Sjönsjön på svenska.

I sina journaler kallade David Livingstone också Malawisjön för smeknamnen Lake of Stars och Lake of Storms. Smeknamnet Lake of Stars kom efter att han såg ljus får lyktorna som de inhemska afrikanska fiskemännen hade på sina båtar. På kvällen och nätterna påminde ljusen på distans om stjärnorna på himlen. Smeknamnet Lake of Storms kom efter att David Livingstone vid ett senare tillfälle upplevde oförutsägbara och extremt våldsamma stormar som svepte in över sjön och området.

Ibland nämns det att David Livingstone, Charles Livingstone, Sir John Kirk och Edward Rae var de första européerna någonsin som satte sin fötter vid Malawisjön, men den första europén som besökte sjön var portugisen Caspar Boccaro. 1616 fraktade han fraktade prover på silver från provinsen vid Tete i Moçambique till Malindi nära Mombasa i Kenya. På vägen stannade han till vid Malawisjön. 1846 besöktes Malawisjön av den portugisiska handelsmannen Candido José da Costa Cardoso.​

Malawisjön är, förutom alla sina fiskar, känd för de enorma svärmar av de små ofarliga sjöflugorna chaoborus edulis. De bildar svärmar vanligt långt ut över vattnet. På avstånd ser de ut som rök som som stiger upp från vattenytan flera hundratals meter upp mot himlen. Ofta i spiralformer. Men det är en del i deras parningsbeteenden. Efter parningen lägger sjöflugorna sina ägg vid vattenytan och dör sedan. Deras larver lever sedan i vattnet. När börjat bli vuxna flyter de upp till vattenytan och blir flugor och lever sina korta liv ovanför vattenytan. Larverna är en viktig matkälla till fiskar i sjön och flugorna i luften är viktiga matkällor både för fåglar och för de mänskliga lokalbefolkningarna. De sistnämnda hade dem redan på David Livingstones tid och har dem fortfarande i maten eftersom sjöflugorna innehåller mycket protein. David Livingstone såg också sjöflugorna när han besökte Malawisjön och provade att äta dem. Han tyckte att deras smak påminde om kaviar.

David Livingstone utforskade en betydande del av Malawisjön utom dess allra nordligaste ände och nordöstra delen av sjön. Han och hans expedition stannade emellertid inte särskilt länge vid Malawisjön 1859. De var oroliga för männen som var kvar och bevakade hjulångare Ma-Robert vid eller en bit söder om Kapichira Falls på floden Shire. Trots allt fanns det en risk att både de och hjulångaren kunde blivit utsatta av militära attacker av lokala afrikanska stammar. Enligt en annan version David Livingstone och hans expedition att konflikter mellan fientliga afrikanska stammar vid Malawisjön skapade en alltmer instabil miljö. Efteråt var andra brittiska geografer besvikna över att David Livingstone inte kartlade hela Malawisjön. Men omständigheterna tillät det inte.

Oavsett version varför David Livingstone lämnade Malawisjön skyndade han och de övriga i hans expedition tillbaka samma väg som de kom och nådde hjulångaren Ma-Robert den 6 oktober 1859. Men både männen som bevakade hjulångaren och hjulångaren själv var oskadda. Däremot upptäckte David Livingstone att hjulångaren behövde repareras. Han tog därför Ma-Robert ned till Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen. De övriga i expeditionen följde med. 

Vid flodmynningen reparerades Ma-Robert. David Livingstone skickade sedan hem Edward Rae för att han skulle meddela ledningen för de brittiska sjökrigsmakten och flottan att de behövde påskynda byggandet av ett nytt bättre ångfartyg som David Livingstone kunde använda i Afrikas inre. Därefter återvände David Livingstone och de övriga i expeditionen tillbaka till Tete. Gemensamt för David Livingstones tre expeditioner på Shire 1859 var att navigeringen var svår. Vattnet var ofta för lågt för att tillåta en rak passage med hjulångaren Ma-Robert. Mycket sicksack för att undvika att gå på grund.


8.3 Sexmånaders expeditionen från Tete till Sesheke och tillbaka 1860

15 maj 1860 avreste David Livingstone, hans bror Charles Livingstone, Sir John Kirk och Thomas Baines från Tete med bärare till 1850-talets Sesheke. De reste till det Sesheke som låg vid floden Zambezi i sydvästra Zambia ungefär 137 km västnordväst flodvägen om Victoriafallen eller 110 km västnordväst den raka landvägen. Inte samma som nuvarande Sesheke som ligger 105 km nordväst om 1850-talets Sesheke i Zambia. De gjorde samma resa som David Livingstone gjorde 1855-1856 fast åt motsatt håll. Båda gångerna gick resvägen via floden Zambezi. På den här tillbakaresan till Sesheke 1860 utförde de inga större undersökningar av landskapet förutom i slutet. Det var mer av en ren transportresa förutom när de kom fram till Victoriafallen. Där gjorde de en grundlig undersökning av vattenfallen.

Victoriafallen ca 1860, men publicerad 1865.

​Sedan fortsatte expeditionen från Victoriafallen till Sesheke i sydvästra Zambia. De kom fram till Sesheke den 18 augusti 1860. Där fann de att Sekeletu drabbats av lepra, också känt som spetälska. David Livingstone och Sir John Kirk gjorde vad de kunde för att hjälpa honom. Sekeletu var som tidigare nämndes hövding av kololostammen 1851-1863 och kung av av Barotseland 1851-1863.

17 september 1860 lämnade David Livingstone och hans expedition Sesheke efter att ha stannat där i en månad. Målet var att resa tillbaka på floden Zambezi till Moçambique samma väg som de kom ifrån. Efter att de passerade Victoriafallen reste de i östlig riktning och sedan till nordöst till Batonga. Där köpte de kanoter. Färden fortsatte sedan i östnordöstlig riktning. De passerade forsarna vid Kariba med minde svårigheter, men det gick. Vid forsarna i Karivua hade de däremot betydligt svårare att passera, men det gick efter att de var genomblöta efteråt. Sedan fortsatte färden i östlig riktning. Vid forsarna i Cahora Bassa i västra Moçambique nära där Luangwafloden rinner ut i floden Zambezi drunknade Sir John Kirk nästan. Expeditionen förlorade också värdefulla redskap och anteckningar vid de forsarna. Sedan fortsatte resan tillbaka till Tete. Enligt en del uppgifter gick de sista 370 km till Tete eftersom kanoterna enligt de uppgifterna förlorades vid forsarna i Cahora Bassa. Den 23 november 1860 kom de fram de till Tete efter en sex månader lång expedition. De avverkade minst 2 578 km den raka färdvägen. Längre inräknat alla krökningar längs floden Zambezi.


8.4 Ma-Robert gav upp för gott 1860

I Tete i slutet av november eller i början av december 1860 undersökte David Livingstone hjulångaren Ma-Robert och han ansåg att den behövde repareras igen. 3 december 1860 åkte han och de övriga i expeditionen till Sesheke ned med Ma-Robert till Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen vid Indiska oceanen för reparation. Reperationen gick bra, men när de reste tillbaka till Tete på floden Zambezi började hjulångaren krångla efter ett tag. Krånglen blev allt fler och svårare. Det slutade med att den 21 december 1860 gick Ma-Robert på grund på en sandbank vid eller mycket nära ön Tshimba. Ön ligger i floden Zambezi lite norr eller nordväst om Vila de Sena. David Livingstone och de övriga i sällskap lyckades rädda det mesta av exepeditionens egendom från hjulångaren, men hamnade på fel sida av flodens vatten och var därför strandade på Tshimba istället för på fastlandet vid någon av flodens sidor. 

David Livingstone och de övriga firade sedan mot sina viljor julen 1860 på Tshimba. Men de visste att de inte behövde vara kvar på ön för evigt eftersom den låg längs en vanlig resrutt mellan Tete och Vila de Sena eller Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen för både inhemska afrikaner och portugiser. Efter julen 1860 kom ett gäng portugiser förbi. De hjälpte de strandsatta och evakuerade dem från ön med kanoter. Någon kanske undrar varför de inte simmade 200-600 meter från ön Tshimba till någon av flodens sidor innan portugiserna kom. För det första är det osäkert huruvida David Livingstone eller de övriga kunde simma. För det andra även om de kunde simma simmar man gärna inte i en flod full med krokodiler. Där fanns det dessutom monsterkrokodiler som var extra stora. Simning var därför inget alternativ för dem. Efter att portugiserna räddade dem från Tshimba tog portugiserna dem tillbaka på kanoterna till Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen. 4 januari 1861 kom de fram och stannade ett tag på den nybyggda portugisiska militära stationen som fanns där.


8.5 Nya ångfartyget Pioneer 1861

31 januari 1861 kom den efterlängtade nya ångbåten Pioneer från England till floden Zambezi i Moçambique. Samtidigt anlände två fartyg från den brittiska flottan med skotten Charles Mackenzie (1825-1862) och sex brittiska missionärer från Universities' Mission to Central Africa (UMCA) som fanns 1857-1965, också känt som Universities' Mission. Organisationen bildades 1857 av anglikanska medlemmar från universitet i Oxford, Cambridge, Durham och Dublin efter uppmaning från David Livingstone. De var banbrytande för utbildningen av afrikanska präster i Afrika. Charles Mackenzie var engelska kyrkans biskop för centrala Afrika 1861-1862. Många viktiga missionärer som engelska Leader Stirling (1906-2003) och Annie Allen arbetade för Universities' Mission to Central Africa ​i Afrika. Enligt en del andra uppgifter bildades organisationen 1860 och inte 1857.


8.6 Thomas Baines avskedades 1861

1861 men innan september 1861 innan den andra Zambesi-expeditionen igen nådde Malawisjön fick engelska artisten och upptäcktsresanden Thomas Baines sparken från expeditionen efter anklagelser om stöld som han kraftigt förnekade. Han var med på den andra Zambesi-expeditionen 1858-1861 och hann då som en av första européerna se Victoriafallen 1860 med David Livingstone, Sir John Kirk, etc. David Livingstone hade också varit där tidigare och var givetvis med på besöket igen 1860.


8.7 Expeditionen på floden Ruvuma med ångfartyget Pioneer 1861

I början på 1861 kände David floden Shire väl som han gjorde tre större expeditioner på 1859. Trots portugisernas gästfriheter gentemot honom i Angola och i östra Afrika hade han lärt sig att deras resväg via floden Shire till Malawisjön med stopp på vägen vid Kapichira Falls inte var den bästa. Han gjorde den rutten 1859 och besökte Malawisjön det året. Portugiserna hade dessutom rört sig i området sedan minst 1616. Sett från David Livingstones ögon var portugiserna, inte minst portugisiska militärer och handelsmän, på plats i Afrika snälla och mycket hjälpsamma. De var emellertid sett med hans perspektiv inte lika utforskarinriktade eller lika bra på att rationellt kartlägga sin omgivning i Afrika. Dock var Brasilien ett stort undantag, men Brasilien ligger inte i Afrika. Men sett med David Livingstones perspektiv borde såväl Angola som Moçambique varit mer utforskade av portugiserna än vad de var med deras närvaro där. Sett med David Livingstones perspektiv borde portugiserna redan 1859 i Tete rekommenderat honom en annan resrutt från Tete till Malawisjön, men de visste inget bättre.

David Livingstone bestämde sig därför för att försöka hitta en ny resrutt till Malawisjön som inte gick via floden Shire. Han hade också fått instruktioner från England att utforska den 800 km långa floden Ruvuma, på hans tid känd som floden Rovuma. I Moçambique idag kallas den dock för Rio Rovuma. Floden har sin källa öster om Malwawisjön i nordvästra delen av norra Moçambique och rinner sedan i nordöstlig och därefter i östnordöstlig riktning till Indiska oceanen. En stor del av floden bildar dagens gräns mellan södra Tanzania och norra Moçambique. Därtill var ångfartyget Pioneer inte lämpligt att ta uppför floden Shire 1861.

Hitta bättre rutt till Malawisjön, instruktionerna om Ruvuma från England och Pioneer på Shire ledde till att David Livingstone istället bestämde sig för att göra en expedition med Pioneer till floden Ruvuma. Målet var att resa på floden från Indiska oceanen i västsydvästlig riktning och komma ända fram till Malawisjön. Om inte det gick komma fram så nära Malawisjön de kunde på floden Ruvuma.

I februari 1861 reste David Livingstone och hans expedition från floden Zambezi i Moçambique i nordöstlig riktning till ön Anjouan på Komorerna i Indiska oceanen. Biskopen Charles Mackenzie och de sex brittiska missionärerna från Universities' Mission to Central Africa följde med till Anjouan. Britterna kallade Anjouan för Johanna. Ön fungerade som mellanstation på 1700-talet för  brittiska handelsmän som seglade från södra Afrika till södra delen av Arabiska halvön och Indien. Efter att britter tog över Mauritius från fransmännen 1814 övergav britterna gradvis Anjouan. När Suezkanalen öppnade 1869 hade britterna helt övergivit Anjouan som en mellanstation för handel.

När David Livingstone och de övriga kom fram med ångfartyget Pioneer till Anjouan lämnade David Livingstone av de sex brittiska missionärerna på ön. De fick vänta där tills David Livingstone gjort klart sin expedition på floden Ruvuma. Sedan reste David Livingstone, biskopen Charles Mackenzie och några andra människor från Anjouan i nordvästlig riktning över den här delen av Indiska oceanen till floden Ruvumas mynning i Indiska oceanen. Den 11 mars lämnade de Ruvumas mynning och reste med Pioneer på floden Ruvuma i sydvästlig riktning inåt land. Men bara efter 48 km fick de vända eftersom vattennivån sjön och vattnet blev snabbt mindre och mindre i floden eftersom regnperioden var över. De återvände därför till ön Anjouan i Komorerna och förenades med de sex missionerna som väntade på dem. Därefter reste de allihopa, inklusive de sex missionärerna, från Komorerna med Pioneer i ungefär 1 118- 1 127 km i sydvästlig riktning till Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen i Moçambique. 


8.8 David Livingstones vistelse i Malawi under andra halvan av 1861

8.8.1 Shire Highlands 1861

Framme vid Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen reste David Livingstone och hans expedition med Pioneer upp för floden Zambezi till där floden Shire mynnade ut i Zambezi. Sedan reste de norrut på Shire. I mitten av juli 1861 kom de fram till Tshibisa nära Katunga i södra Malawi. Tshibisa ska inte sammanblandas med ön Tshimba på floden Zambezi i Moçambique där David Livingstone strandsatt firade julen 1860. I Tshibisa hörde de om att yaofolket, också känt som waYaofolket med ett stort Y mitt i ordet, gjorde räder mot det afrikanska mang'anjafolket som även var kända som manganjafolket och mañanjafolket. De levde vid och omkring Chikwawa vid floden Shire sydväst om Blantyre i södra Malawi. Yaofolket sålde dem som afrikanska slavar till portugiserna vid kusten i öster i Indiska oceanen. Yaofolket levde i Malawi söder om Malawisjön, men också i norra Moçambique och i Tanzania. Det var genom David Livingstone som världen utanför Malawi första gången fick reda på att yaofolket tog 
mang'anjafolket och sålde dem som slavar till portugiserna. David Livingstone gjorde därför en journalistisk historisk insats när han skrev om den här slavhandeln. Enligt en del uppgifter var denna del av yaofolket från Moçambique som David Livingstone dokumenterade tog och förslavade människor från mang'anjafolket. De var enligt dessa uppgifter inte de av yaofolket som levde i Malawi.

David Livingstone, Charles Mackenzie och de andra i expeditionen lämnade därefter ångfartyget Pioneer med vakter i Tshibisa. Sedan gick de till fots och utforskade högländerna Shire Highlands för att välja en plats för en missionsstation. De hoppas med det slå två flugor i en smäll. Dels göra området kristet och dels minska slaveriet som följd av det. Enligt kristendomen fick inte döpta kristna bli slavar. Skulle majoriteten av de boende afrikanerna i södra Malawi bli övervägande kristna skulle inte kristna afrikanska stammar i Malawi få ta andra kristna afrikaner och sälja dem som slavar till portugiserna. De kristna i Malawi kunde bara ta och sälja icke-kristna människor som slavar till portugiserna, enligt det här resonemanget även om teori och praktik inte alltid gick ihop. Det räckte därför inte bara att göra de tilltänkta afrikanska slavarna till kristna. Även de som som tog dem behövde göras till kristna för annars struntade de i sina offer.

Yaofolket ville däremot av förklarliga skäl inte att området skulle kristnas, dels på grund av deras slavhandeln och på grund av att de tidigare bekänt sig till samma religion som araberna, vilket majoriteten av mang'anjafolket inte hade gjort. Dock fanns det många i mang'anjafolket i södra Malawi som redan på 1500-talet bekände sig till samma religion som araberna. Men när sedan portugiserna kom till området Zambezi-Shire-dalen i Malawi och Moçambique på 1500-talet köpte de afrikanska slavar i området som bekänt sig till arabernas religion. De slavarna fraktade portugiserna sedan till Brasilien. Närvaron av portugiser minskade antalet araber i Zambezi-Shire-dalen. Därmed var det slutet på arabernas religiösa inflytande på inhemska lokala afrikaner i den här delen av Afrika, inklusive på mang'anjafolket, innan araberna senare omvände yaofolket till deras religion.


8.8.2 Befriade Chuma 1861

Under sin färdväg 1861, medan David Livingstone, Charles Mackenzie och de övriga i expeditionen sonderade området i Shire Highlands för att hitta en lämplig plats för missionsstationen, mötte de flera slavägare och deras afrikanska slavar. Vid minst ett tillfälle befriade de slavarna från deras slavägare. De här slavarna, nu fria människor, hade ingenstans att ta vägen och anslöt istället till den brittiska expeditionen som fria människor. En av de människorna som David Livingstone och Charles Mackenzie befriade från slaveriet var den då 11-åriga afrikanska James Chuma (1850-1882). Han var också känd som Juma. Från den dagen han befriades blev David Livingstones hans enda familj till David Livingstones dog 1873. David Livingstone blev nästan som hans styvfar även om David Livingstone betraktade deras förhållande som arbetsgivare och anställd. James Chuma föddes i Moçambique eller i Malawi 1850 som son till fiskaren Chimilengo. Både far och son tillhörde den delen av yaofolket som levde söder om Malawisjön, enligt uppgifter från 2013. Enligt uppgifter från 1878 var dock James Chuma från wahiaostammen. Var James Chuma från yaofolket visar det på att yaofolket inte bara tog andra afrikanska stammars människor och sålde dem som slavar. Deras egna människor i yaofolket blev också tagna av andra lokala afrikanska stammar som förslavade dem som i fallet med James Chuma.


8.8.3 Missionsstationen i Magomero i Shire Highlands 1861

Efter ett tags letande i Shire Highlands 1861 kom David Livingstone och Charles Mackenzie kontakt med hövdingen för mang'anjafolket. Han förstod att för hans folks säkerhet lönade det sig ifall området blev kristet. Annars hade yaofolket fortsatt tagit hans folk, gjort dem till slavar och sålt dem till portugiserna. Hövdingen för mang'anjafolket föreslog för Charles Mackenzie att missionsstationen skulle upprättas i byn Magomero. Platsen låg söder om nuvarande staden Zomba och mellan dagens Zomba och Blantyre i södra Malawi i Shires högländer. David Livingstone och Charles Mackenzie tyckte det var bra idé och begav sig dit. Magomero ligger också 64 km nordöst om Kapichira Falls. Medan David Livingstone, biskopen och sex missionärerna var på väg till Magomero attackerades de av rånare med spjut och andra tillhyggen från yaofolket. I släptåg hade de slavar från mang'anjafolket som de tidigare hade tagit.

Rånarna från yaofolket försökte ta och förslava de afrikaner som den brittiska expeditionen tidigare hade befriat från slaveri och som följde med britterna frivilligt. Dessutom hade den brittiska expeditionen också flera andra afrikanska bärare och det fanns där många potentiella människor att ta för rånarna. I självförsvar tog britterna upp några gevär. En i expeditionen sköt ett varningsskott upp i luften. Rånarna visste vad gevär var för något. Därför backade, skingrades och flydde de efter varningsskottet. David Livingstone och de övriga valde att inte följa efter dem och befria deras slavar från mang'anjafolket. Istället valde de att fortsätta sin färd mot Magomero. Efter att de kom fram Magomero och inspekterade byn som en lämplig plats fortsatte expeditionen sin resa tillbaka till Tshibisa där ångfartyget Pioneer väntade med vakter. Dock utan Charles Mackenzie. Han stannade kvar i Magomero som var med av hans projekt än David Livingstones. Biskopen Charles Mackenzie blev direkt en stor motståndare mot yaofolkets slavhandel.

Enligt en del andra uppgifter var det David Livingstone som inrättade missionsstationen i Magomero 1861. David Livingstone var som sagt där innan han reste vidare, men stationens grundare var snarare Charles Mackenzie eller Charles Mackenzie och David Livingstone. Inte enbart David Livingstone. Enligt en tredje kategori uppgifter kom yaofolket i konflikt med Charles Mackenzie vid Magomero 1861 eftersom biskopen och David Livingstone stödde det regelbundet förslavade mang'anjafolket som bekände sig till en annan religion än yaofolket. Men de tog snarare parti för mang'anjafolket för dem som slavar och inte för deras religion eftersom målet för Charles Mackenzie och David Livingstone var att omvände alla människorna i området till kristendomen, inklusive yaofolket och mang'anjafolket.

Enligt de här tredje uppgifterna eskalerade konflikten mellan Charles Mackenzie och yaofolket vid Magomero 1861 till den grad att regelrätt krig utbröt mellan biskopen och yaofolket. Enligt versionen sköt sedan  Charles Mackenzie och David Livingstone män från yaofolket vid Magomero och brände deras hus och åkrar. Enligt versionen betraktade de yaofolket som invaderande inkräktare och inte icke lokala inhemska afrikaner. Men uppgifterna att David Livingstone deltog i ett regelrätt kort krig och var med och brände yaofolkets hus och åkrar i Magomero 1861 måste starkt ifrågasättas. Det stred mot hela David Livingstones natur. Han var för att människor skulle få försvara sig med våld ifall de blev angripna. Samtidigt var han en stor motståndare till mord och förstörelse av andras egendomar. 
Hans framgångar i Afrika var just hans fredliga tillvägagångssätt vilket öppnade upp de flesta dörrarna för honom hos inhemska afrikanska folk, stammar och hos arabiska slavhandlare i Afrika. Inte troligt att han skulle övergivit det tillvägagångssättet i Magomero. Möjligt att Charles Mackenzie eventuellt deltog i det här korta kriget efter att David Livingstone rest iväg eller medan David Livingstone var i området. Å andra sidan stämmer de här tredje uppgifterna bytte David Livingstone tillvägagångssätt tillfälligt Magomero.

Trots att yaofolket vid 1800-talets mitt ofta tog människor från 
mang'anjafolket och förslavade dem levde de sida vid sida i Magomero. Där var de mer förenade som afrikaner som levde fredligt bredvid varandra med olika religioner än på andra platser i Malawi. Yaofolket var mer civiliserade än mang'anjafolket. Yaofolket var klädda i mer långa kläder som täckte större delarna av kropparna medan mang'anjafolket bara hade något plagg i tyg eller vass som täckte midjan eller som gick från midjan till knäna. Yaofolket handlade dessutom med kungariket Rwozi i Zimbabwe, med bisafolket vid Luangwafloden isödra och nordöstra Zambia, med den delen av Lundafolket som bodde i Kazembes rike i sydvästra delen av nordöstra Zambia. Utöver det handlade yaofolket med afrikanska stammar i Demokratiska republiken Kongo och med afrikaner, araber och européer vid Tanzanias och Moçambiques östkuster. De handlade till och med vid Zanzibar. Yaofolket reste mycket i den här delen av Afrika för köp eller försäljning/byte av varor. Ofta slavar från andra Afrikaner. Deras långa handelsexpeditioner underlättades av en del av yaofolket fick god geografisk kännedom av den här delen av Afrika och kunde räkna för att göra bättre och mer lönsamma affärstransaktioner. 

En del människor i yaofolket kunde också läsa och skriva på det arabiska alfabetet, bygga båtarna dhows, hade kunskaper i bevattning, odla ris, osv. Yaofolket var också bland de första afrikanerna söder om Sahara och länge de enda afrikanerna söder om Sahara som använde skjutvapen som de köpte från européer och araber i Afrika. Yaofolket använde även de här skjutvapnen aktivt i konflikter med andra afrikanska stammar eller när de tog andra afrikaner och förslavade dem. Även om yaofolket tog slavar från mang'anjafolket hände det också att de också försvarade mang'anjafolket när de attackerades av kololofolket från Barotseland. Spekulativt för att de ville behålla mang'anjafolket för sig själva eller för att de kom överens med dem när de inte tog deras stammedlemmar och förslavade dem. En del historiker menar att det var på grund av yaofolkets försvar av 
mang'anjafolket som de senare inte utrotades i Malawi av andra afrikanska stammar trots att yaofolket själva regelbundet tog slavar från mang'anjafolket.

En del historiker menade på 2020-talet att yaofolket felaktigt under historiens gång från 1800-talet till 2020-talet avbildades som ett folk som förslavade andra afrikanska folk trots David Livingstones dokumentation om just det. Enligt de här historikerna försvarade istället yaofolket försöken från européerna att göra Malawi mer europeiskt, kristet, mer civiliserat sett med europeiska ögon och mer handelsvänligt. Men i europeiseringen ingick det just att slavhandeln skulle upphöra, vilket varken yaofolket eller portugiserna på plats ville. Även del ledare hos yaofolket tillät också senare kristna missionsstationer på deras territorium. 

1861 ville David Livingstone mer utforska omgivningen än att vara kvar på en och samma plats vid Magomero. När han därför återvände till ångfartyget Pioneer i Tshibisa i södra Malawi från Magomero 1861 fyllde han och de andra i expeditionen på med förnödenheter och tog med sig en lätt vagn. På vagnen lastade de på en båt som de afrikanska bärarna sedan drog förbi Kapichira Falls landvägen. Därefter reste de i nordlig, sedan i nordöstlig och avslutningsvis i nordlig riktning längs floden Shire. Dock utan Charles Mackenzie som var kvar i Magomero.


8.8.4 Malawisjön och Cape Maclear 1861

Den 2 september 1861 seglade David Livingstone och hans expedition in i sydöstra delen av den stora Malawisjön. Samma sjö David Livingstone besökte 1859. Under expeditionen 1861 reste de sedan från sydöstra delen av sjön i nordvästlig riktning. Längs vägen utforskade de sjöns västkust i sydöstra delen av sjön. Efter 62 km i nordvästlig riktning kom de fram till slutet på en halvö i södra delen av sjön. De rundade udden. David Livingstone namngav sedan en plats som låg 2 km söder udden på dess västsida till Cape Maclear efter den irlandsfödda sydafrikanska astronomen Thomas Maclear som David Livingstone umgicks med i Kapstaden 1852. Enligt en del uppgifter namngavs dock Cape Maclear redan 1859 av David Livingstone vid skottens första besök vid sjön. Men frågan är huruvida var så långt norrut på den södra delen av sjön 1859.

​Cape Maclear är idag också känd som Chembe och är en småstad numera. På den 4,35 km långa stranden vid Cape Maclears i södra delen av Malawisjön fann David Livingstone att slavhandeln blomstrade för fullt. Han såg också de hemska grymheter som åtföljdes av den. Afrikanska slavägare slog exempelvis sina afrikanska slavar och gjorde andra grymma saker på de slavarna som inte lydde. Kvinnliga afrikanska slavar våldtogs av sina afrikanska slavägare. Slavstranden hade kanske varit ett mer passande namn för Cape Maclear, men David Livingstone var smart nog och inte döpte platsen till det. Det hade gjort stranden mer beryktad. Idag är dess stad en av de ledande turistdestination i den här delen av Malawi. Sedan början av 2000-talet har staden ett fyrstjärnigt hotell med 150 rum. Det finns också andra billigare boenden, barer, restauranger, etc. i staden. Området är populärt bland västerländska backpackers som reser till Malawi. Sydväst, söder, öster och nordväst om staden finns Lake Malawi National Park. Sedan 2005 satsar Cape Maclear på ekoturism för att locka fler turister.

Efter 7-8 veckor i slutet av oktober 1861 vid Malawisjön hade den brittiska expeditionen med David Livingstone förbrukat alla sina varor. De hade heller inga varor som de kunde byta till livsmedel. De tvingades därför resa söderut till ångfartyget Pioneer vid floden Shire. De kom fram trötta och vrålhungriga till Pioneer den 8 november 1861. Inte under någon sina resor i Afrika sedan 1841 hade David Livingstone och hans expeditioner lidit mer av akut hunger än när de kom fram till Pioneer den där dagen den 8 november 1861.


8.9 Charles Mackenzie dog 1862

I början av november 1861 mötte Charles Mackenzie upp David Livingstone och de andra vid Pioneer efter att ha tillbringat en tid i Magomero. Han berättade att det gått bra med förberedelserna med den nya missionsstationen i just Magomero. Genom budbärare bestämde de att de i skulle möta upp Anne Mackenzie (1818-1877) och David Livingstones fru Mary Moffat vid Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen i januari 1862. Anne Mackenzie var en skotsk författarinna och delvis lärarinna. Hon var syster till biskop Charles Mackenzie. Under 1861 hade Mary Moffat återvänt till Sydafrika (Kapkolonin) från Storbritannien med dottern Anna Mary. David Livingstone och Charles Mackenzie bestämde internt att David Livingstone skulle hämta upp deras anhöriga. Sedan skulle han resa tillbaka med dem till där gränsfloden rinner ut i floden Shire i södra Malawi på gränsen mellan Malawi och Moçambique. Charles Mackenzie skulle vänta på dem där. Han kunde inte resa med Charles Livingstone till ditresan eftersom han behövde fortsätta arbeta med mang'anjafolket. 

När sedan David Livingstone reste med Pioneer fastnade ångfartyget på en sandbank på floden Shire. Först den 11 januari 1862 nådde han floden Zambezi med Pioneer. Sedan reste han med Pioneer ned till Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen.
​
Parallellt i december 1861 lämnade briggen Hetty Ellen, ett segelfartyg, Kapstaden med bl.a. Anne Mackenzie och Mary Moffat för floden Zambezis mynning i Moçambiquekanalen. Med sig i släp från Kapstaden hade Hetty Ellen hjulångaren Lady Nyasa som David Livingstone hade beställt och betalat personligen för med egna pengar och inte med pengar från den brittiska statskassan. Lady Nyasa hade byggts av skeppsbyggarföretaget Tod & MacGregor vid floden Clyde i Partick i Glasgow i Skottland och fraktats till Kapstaden med segelfartyget HMS Gorgon i lådor. Tod & MacGregor var också känt som Tod and Macgregor och 1872-1936 som David & William Henderson and Company. 

Med Lady Nyasa hoppades David Livingstone komma längre upp på floderna än ångfartyget Pioneer. Men Hetty Ellen var inte i bra kondition. I Moçambique bytte de till segelfartyget HMS Gorgon och dess kapten Wilson. Han tog sällskapet ombord på sitt fartyg med Hetty Ellen och Lady Nyasa i släptåg. Den 22 januari 1862 nådde de Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen och den 30 eller 31 januari 1862 mötte de upp David Livingstone och hans expedition i Luabo vid Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen. Enligt andra uppgifter byggdes hjulångaren Lady Nyasa först ihop vid Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen och inte i Kapstaden.

Oavsett vilket, den 30 eller 31 januari 1862 i Luabo träffade David Livingstone sin fru Mary Moffat, Annie Mackenzie, Elizabeth "Emily" Mary Burrup (flicknamn Tudway, senare Levick) ​(1840-1907), Horace Waller (1833-1896)​, Hugh Rowley, kapten Wilson och alla andra som fanns med på HMS Gorgon. Elizabeth var fru till Henry de Wint Burrup. Horace Waller var en engelsk aktivist mot slaveriet, missionär och präst. Han var involverad i missioner och utforskningsarbeten i centrala och östra Afrika. Horace Waller förespråkade även brittisk imperialistisk expansion av Afrika. De stannade kvar vid Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen i nästan tre veckor. 9 februari 1862 flyttade Anne Mackenzie och Mrs Burrup till Pioneer och därefter flyttade de tillbaka till HMS Gorgon. Men när det var dags för avresa via floden Zambezi till floden Shire den 17 februari 1862 hade de alla flyttat tillbaka till Pioneer. På vägen drabbades Anne Mackenzie av feber av alla stickmyggor, som bl.a. kan överföra malaria. 

När sällskapet med David Livingstone, hans fru, Annie Mackenzie, etc och kapten Wilson kom fram till där den 80 km långa floden Ruo mynnade ut i floden Shire i södra Malawi hittade de inte Charles Mackenzie vid den avtalade platsen. Anne Mackenzie var tillfället så sjuk i feber att hon inte var medveten situationen. Därefter fortsatte de till Tshibisa längre norrut på Shire. Vid Tshibisa hörde de talas om att både biskopen och hans engelska följeslagare Henry de Wint Burrup (1830-1862) hade dött vid floden Shire på ställen de tidigare passerat. I Charles Mackenzies fall på ön Malo i närheten av sammanflödet mellan Ruo och Shire som de innan passerat och letat i.

Det visade sig att redan i januari 1862 hade Charles Mackenzie och Henry de Wint Burrup lämnat mang'anjafolket med några få medhjälpare. De skulle hämta medicinska varor eftersom Charles Mackenzie hade drabbats av malaria. Därefter skulle de resa till mötesplatsen vid sammanflödet mellan floderna Ruo och Shire och vänta på David Livingstone och de övriga. Men när färdades på floden Shire sjönk deras båt och deras medicinska varor försvann ned i floden och förlorades. Charles Mackenzies och hans sällskap med Henry de Wint Burrup tog sig iland på ön Malo på floden Shire nära sammanflödet mellan floderna Ruo och Shire. Eftersom de förlorat medicinerna blev Charles Mackenzie tillstånd allt sämre. 31 januari 1862 dog han av feber från malarian på ön Malo.​ Henry de Wint Burrup dog några veckor senare i området. Enligt en del uppgifter den 22 februari 1862.

Enligt en del uppgifter var det istället en Mr. Barrup som hade dött och inte Henry de Wint Burrup, men det uppgifterna är sannolikt fel. Enligt en annan version skulle David Livingstone och de andra möta upp Charles Mackenzie längre upp på floden Shire. När de sedan anlände till mötesplatsen fick de veta att Charles Mackenzie och Henry de Wint Burrup hade dött. I Charles Mackenzies fall på ön Malo vid sammanflödet mellan floderna Ruo och Shire som de tidigare passerat. Största skillnaderna mellan de två huvudversionerna var valet av mötesplats.

Oavsett version reste David Livingstone sedan tillbaka söderut till sammanflödet mellan floderna Ruo och Shire. Där besökte de Charles Mackenzies grav. Hans syster Anne Mackenzie var emellertid ännu för svag för att följa med dem och kunde inte delta. Hon stannade i ett närliggande läger på land bestående av några hyddor. David Livingstone markerade Charles Mackenzies grav med ett vasskors. Han återkom året efter och satte dit ett träkors vid graven 1863. Efter ceremonin 1862 reste Anne Mackenzie och de övriga i sällskapet som kommit från Sydafrika tillbaka på ångfartyget Pioneer till Zambezis flodmynning. David Livingstone och hans fru Mary Moffat följde med eftersom det var hans fartyg. Framme vid flodmynningen i Indiska oceanen 2 april 1862 bytte Anne Mackenzie och de andra färdmedel till färdmedel till HMS Gorgon, undantaget David Livingstone och Mary Moffat som stannade kvar på Pioneer vid Zambezis flodmynning.. 4 april 1862 lämnade segelfartyget HMS Gorden flodmynningen och tog de övriga till Sydafrika. I slutet av april 1862 kom de fram till Kapstaden.  


8.10 Mary Moffat dog 1862

David Livingstone, hans fru Mary Moffat, några medhjälpare och några från skottens expedition stannade kvar på ångfartyget Pioneer vid Zambezis flodmynning och införskaffade delar till hjulångaren Lady Nyasa för att göra den bättre och mer komplett. Den 11 april 1862 lämnade de ​Moçambiquekanalen och reste i ungefär 130 km nordvästlig riktning uppför floden Zambezi till lägret Chupanga där Lady Nyasa fanns. Chupanga hette tidigare Shupanga och ligger i centrala Moçambique ungefär 63 km sydöst om där floden Shire rinner ut i Zambezi. Men under resan mellan Zambezis flodmynning och Chupanga fick Mary Moffat malaria. I mitten av april 1862 när de befann sig i Chupanga var hennes feber extremt hög. Hon var mycket dålig. Både David Livingstone och läkaren Sir John Kirk försökte hjälpa henne, men det var förgäves. Den 27 april 1862 dog den 41-åriga fru Mary Moffat i malaria i Shupanga House i Chupanga. Hon begravdes i området vid ett stort baobabträd. Hennes gravsten finns fortfarande kvar i Chupanga. På den står det "Here repose the mortal remains of Mary Moffat, the beloved wife of Doctor Livingstone, in humble hope of a joyful resurrection by our saviour Jesus Christ. She died in Shupanga House, 27 April 1862, aged 41 years." David Livingstones engelska svärmor, den då 66-åriga Mary Smith, skyllde sin dotters död på honom.

Enligt en annan version mötte Mary Moffat upp sin make David Livingstone i januari 1862 vid floden Zambezis mynning i Moçambique. I slutet av januari 1862 blev hon sjuk i malaria Chupanga, tidigare Shupanga, i centrala Moçambique. Tre månader senare dog hon i Chupanga enligt den versionen. Det som talar mot den versionen är att enligt första versionen om hennes död befann hon sig fullt frisk vid Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen från slutet av januari till 17 februari 1862. Lägg därtill alla andra detaljer ovan från den första versionen som talar mot den andra versionen.

​
8.11 Ruvuma 1862

Efter sin hustrus död var änklingen David Livingstone givetvis mycket ledsen. Med tuff beslutsamhet arbetade han vidare med sitt uppdrag i Afrika. 23 juni 1862 var hjulångaren Lady Nyasa helt klar och hon färdades på floden Zambezi för egen maskin. Först tog David Livingstone och hans expedition Lady Nyasa från Chupanga till där Shire rinner ut i Zambezi, men det var fel säsong eftersom vattnet i floden Shire hade sjunkit för lågt för hjulångaren. De kunde inte åka upp för Shire. Därefter reste de tillbaka till Chupanga, bytte båt till Pioneer och reste till Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen. Den 6 augusti 1862 lämnade de Zambezis flodmynning och reste med Pioneer uppför Moçambiques östkust till flodens Ruvumas flodmynning i Indiska oceanen. Floden Ruvuma är 800 km lång. Efter 257 km på floden gick det inte att komma längre med Pioneer eftersom vattennivån var för låg. De vände och reste tillbaka samma väg till Zambezi som de kom ifrån. De kom fram till Zambezis flodmynning i slutet av november 1862 och till Chupanga den 19 december 1862. De stannade i Chupanga i tre veckor.

Pioneer 1862.

Enligt en annan version från 2008 kunde de inte navigera på floden Ruvuma på grund av kroppar från döda slavar kontinuerligt fastnade i skovelhjulen eller i propellern på Pioneer. De döda kropparna hade slavhandlare kastat i floden. Pioneer var ett ångfartyg som hade skovelhjul eller en propeller. Hjulångarna Ma-Robert 1858-1860 och Lady Nyasa 1862-1864 som David Livingstone också använde i Afrika hade däremot bara skovelhjul och inte propellrar. På Ma-Robert satt skovelhjulet eller skovelhjulen mitt på sidorna medan på Lady Nyasa satt det längst bak vid aktern. Enligt versionen från 2008 dog också David Livingstones assistenter gradvis eller lämnade honom, vilket gjorde att han ansåg det inte var värt besväret att fortsätta på floden Ruvuma. Han återvände sedan till Chupanga med Pioneer. Vid den tidpunkten ska David Livingstone ha sagt sitt mest berömda citat:
"- I am prepared to go anywhere, provided it be forward."  

Sannolikt sades citatet vid ett annat tillfälle i början på 1860-talet såvida det inte hittades på av andra.


8.12 Kapichira Falls 1863

10 januari 1863 lämnade David Livingstone och hans expedition Chupanga med Pioneer med Lady Nyasa i släp. Därefter reste de längs Zambezi till floden Shire och sedan i nordlig riktning till Kapichira Falls nordnordväst om Chikwawa i södra Malawi. Längs hela färdvägen på Shire upp till Kapichira Falls såg de km efter km förstörda hyddor, lite mördade människor här och var och andra fruktansvärda scenener som hade utförts i samband med slavräder av inhemska afrikanska stammar mot lokala boende afrikanska stammar. Det var lite som dagen efter ett krigsslag på medeltiden. Allt var stilla och tyst, men förstört och de mördade människorna låg kvar på sina ställen där de mördades.

Framme vid Kapichira Falls skruvade David Livingstone och de övriga i expeditionen loss bitar från Lady Nyasa. Sedan transporterade de bitarna landvägen 64 km runt vattenfallen till floden Shire norr om samma vattenfall. Det gick inte att transportera bitarna längs vattenfallen på grund av höjder. De tvingades därför gå en omväg med bitarna. Till sin hjälp anställde de inhemsk arbetskraft, men varken de eller införskaffade varor var särskilt bra. Efter att ha transporterat alla bitarna monterade de upp hjulångaren Lady Nyasa på floden Shire ovanför vattenfallen.

Men efter de monterat klart båten drabbades några expeditionens medlemmar av dysenteri. Sir John Kirk och David Livingstones lillebror Charles Livingstone var några av dem och de beordades hem. Men när de skulle ge sig av blev David Livingstone också sjuk. Sir John Kirk valde då att stanna kvar till David Livingstone och han själv hade återhämtat sig. Expeditionen avbröts och de lämnade kvar Lady Nyasa ovanför Kapichira Falls ensam och obevakad.

9 maj 1863 lämnade Sir John Kirk slutligen de andra. I slutet av juni 1863 återvände David Livingstone med Mr Rae och några andra expeditionsmedlemmar till ovanför Kapichira Falls. De fann en bränd hjulångare. De fick höra av lokalbefolkningen att mang'anjafolket hade tuttat eld på Lady Nyasa tre månader tidigare i mars 1863, vilket måste ha varit nästan direkt efter att de lämnade hjulångaren.

2 juli 1863 återvände David Livingstone till Pioneer nedanför Kapichira Falls. Där fann han ett meddelande från irländska reportern Sir William Howard Russell (1820-1907), också känd som Lord Russel. Sir William Howard Russell arbetade för brittiska The Times som grundades 1785. Han räknas som en de första moderna krigskorrespondenterna och bevakade såväl slesvig-holsteinska kriget 1850 som pågick 1848-1851, Krimkriget 1853-1856 som uppror i Indien 1857, delar av amerikanska inbördeskriget 1861-1862 som pågick 1861-1865, tyska enhetskriget 1866, fransk-tyska kriget 1870-1871 kort del av anglo-zulukriget i Sydafrika 1879. Sir William Howard Russell meddelade David Livingstone för den brittiska regeringens räkning att de var missnöjda med resultatet av skottens inrapporterade expeditioner i Afrika som de till största delen finansierade 1858-1863. De tyckte också kostnaderna hade ökat för mycket för expeditionerna. De ansåg även att David Livingstone inte att hittat en lämplig navigerbar rutt till Afrikas inre. ​David Livingstone beordrades avbryta sina expeditioner och resa hem till Storbritannien. David Livingstone skrev då till Horace Waller​: " - I don't know whether I am to go on the shelf or not. If I do, I make Africa the shelf." 


8.13 Nkhotakota vid Malawisjön 1863

På grund av säsongen med låga vattennivåer i Shire kunde David Livingstone och de andra inte resa från nedanför Kapichira Falls vid floden Shire via floderna Shire och Zambezi till Indiska oceanen förrän vattennivåerna höjdes i tidigast december 1863 på pappret, men i verkligheten först i januari 1864. Men för att förbereda den framtida transporten skruvades Lady Nyasa isär. Delarna transporterades från ovanför Kapichira Falls till nedanför vattenfallen. Sedan byggde de upp hjulångaren igen nedanför Kapichira Falls. I väntan på att kunna frakta hjulångaren till Indiska oceanen valde David Livingstone att göra en liten expedition tillsammans med besättningen på Pioneer. De lämnade Pioneer med vakter som bevakade ångfartyget och begav sig därefter norrut till Malawisjön. När David Livingstone var vid Malawisjön under andra halvan av 1863 träffade han afrikanen Abdullah Susi (d. 1891) som David Livingstone anställde honom som sin betjänt och bärare.

Under andra halvan av 1863 fortsatte David Livingstone och hans expedition sin resa norrut längst Malawisjön. De hamnade tillslut vid stranden i Nkhotakota på västra sidan av Malawisjön i centrala Malawi. Nkhotakota uttalas un-kho-tah-kho-tuh. Enligt en del uppgifter var David Livingstone vid Nkhotakota redan 1861 när han besökte Cape Maclear 138 km båtvägen i sydsydöst i södra Malawisjön. Besöket vid Nkhotakota 1863 var enligt de andra uppgifterna hans andra gång.

Tidigare var Nkhotakota känd som Kota Kota och bestod på första halvan av 1800-talet av flera afrikanska byar vid sjön. 1840 kom araber som bildade och etablerade en marknadsplats och dynasti för främst swahili-arabiska slavhandlare. Det var också en marknadsplats för swahili-arabiska elfenbenshandlare. Dynastin kallades för jumbe i singular på engelska och svenska och jumbes i plural i engelska. Jumbe betydde prins. Chewafolket motsatte sig inte de inkomna araberna eftersom araberna skyddade dem mot andra invaderade afrikanska stammar, ökade handeln i området och förbättrade infrastrukturen på sjön med båtarna dhows. De arabiska handelsmännen i Nkhotakota etablerade ett indirekt styre lokalt genom att de litade på lokala hövdingar från chewafolket. Araberna hade också stort stöd av slavhandlare från yaofolket och chewaflyktingar. De senare skyddade araberna eftersom de tillhörde chewafolket som araberna samarbetade med i Nkhotakota.

De swahili-arabiska slavhandlarna i Nkhotakota bildade från 1840-talet en öst-västlig handel med tyg, slavar och elfenben. Mer korrekt en nordöstlig-sydvästlig handeln. Från kusten i nordöst i Kilwa (Kilwa Kisiwani) i sydöstra Tanzania tog sig arabiska handlare med sig tyg och reste sydväst till öster om östra delen av Malawisjön. Sedan öster om sjön reste de västerut till sjöns östra del. Därefter reste de med båtarna dwows över sjön till sjöns västsida där Nkhotakota ligger. Där bytte de tygen mot afrikanska slavar och elfenben. Slavarna hade afrikaner från chewafolket i Nkhotakota tagit från andra lokala afrikanska stammar. Arabernas båtar på sjön och deras skjutvapen gjorde att de kunde skydda handeln med chewafolket mot invasioner från afrikanska ngonifolket, också kända som angonifolket. Sedan gick de arabiska slavhandlarna med de afrikanska slavhandlarna samma väg de kom ifrån. Först åkte de med båt över Malawisjön till dess östra del. Sedan gick de rakt österut och därefter i nordöstlig riktning till Kilwan. Sträckan som de gick från östra Malawisjön till Kilwa var i 680-770 km. Resorna från östra Malawisjön till Kilwa brukade ta tre till fyra månader. 

För att inte göra för många kostsamma transporter brukade de afrikanska slavarna hållas fångna i Nkhotakota tills de var 1 000 st i ett slavläger. Sedan gick de till Kilwa i karavaner. I Kilwa sålde de arabiska slavhandlarna slavarna på slavmarknader. Sedan fraktades slavarna främst till Mellanöstern och Asien. Manliga slavar som hamnade Mellanöstern blev främst arbetskraft medan kvinnorna många gånger blev sexslavar. Från 1840-talet till 1864 transporterades 20 000 afrikanska slavar årligen från Nkhotakota till Kilwa. Totalt 280 000-400 000 slavar räknat 1851-1864 eller 1845-1864. Det blev därför omkring 20 stora karavaner med 1 000 slavar per resa som varje varje år lämnade Nkhotakota med afrikanska slavar till Kilwa. 

De swahili-arabiska slavhandlarna i Nkhotakota sysslade också med handeln med elfenben. Arabiska handlare anställde lokala afrikanska jägare som jagade elefanter i bergen väster om Nkhotakota. De arabiska handlarna introducerade också sin kultur i området vid Nkhotakota. Arabiska handlare som valde att flytta till Nkhotakota var de första som odlade ris och kokosnötter i regionen. 

På David Livingstones tid var Nkhotakota fortfarande en marknadsplats för den swahili-arabiska slavhandlare och handeln gick på högvarv. Det bodde både inhemska afrikaner och arabiska handelsmän i byarna. När David Livingstone och hans expedition anlände till Nkhotakota togs de emot vänligt av araberna. David Livingstone och de andra britterna stannade i Nkhotakota under ett kort tag och samlade information om slavhandeln i området. Under ett träd i Nkhotakota 1863 övertygade och slöt David Livingstone ett föredrag med en lokal jumbe och en lokal hövding och ledare från chewafolket om att sluta med slavhandeln. Enligt andra uppgifter slöt de föredraget 1864, men då var David Livingstone på väg hem till Storbritannien.

Men oavsett ifall föredraget slöts 1863 eller 1864 var det till ingen nytta eftersom araberna och chewafolket fortsatte med sin slavhandel som vanligt efter att David Livingstones lämnade Nkhotakota. Vid 1889 hade slavhandeln försvagats i Nkhotakota och de swahili-arabiska handlarna fick större delen av sina intäkter från elfenbenshandeln. Dock fortsatte slavhandeln men in mindre omfattning. De lokala elefantjägarna i Nkhotakota utvidgade sina jaktmarker från bergen väster om Nkhotakota till hela centrala Malawi. Men allt var inte lugnt för de boende chewafolket och araberna i Nkhotakota. Jägarna från Nkhotakota jagade sina elefanter på mwasestammens territorium som också jagade elefanter och sålde elfenben. Det uppstod därför betydande strider mellan jumbee och mwasestammen om kontrollen av elfenbenshandeln.

I slutet av 1800-talet var Nkhotakota ett blomstrande handelscentrum med 6 000 invånare och var den viktigaste arabiska utposten i Malawi. Risodlingar hade också förlängts längs sjön. 1893 blev området en del av det Brittiska Centrala Afrikaprotektoratet som fanns 1893-1907. Britterna gillade inte att det förekom slavhandel på deras protektorat. De försökte driva ut de arabiska slavhandlarna i Nkhotakota. 1894 drev britterna med soldater från Indien ut de sista arabiska slavhandlarna i Nkhotakota som förvisades till Zanzibar utanför Tanzanias kust. 1907 ersattes Brittiska Centrala Afrikaprotektoratet av Nyasaland, också känt som Nyasalandprotektoratet, som även det var ett brittiskt protektorat som existerade 1907-1964. 1964 ersattes Nyasaland av det självständiga landet Malawi. 

Idag är Nkhotakota en småstad med drygt 28 000 invånare i Malawi. Den som vill se elefanter i det vilda bör bege sig norröver till naturreservatet ​Nkhotakota Wildlife Reserve. Tjuvskyttar reducerar dock regelbundet elefantstammen i naturreservatet. För åter öka antalet elefanter valde Malawis myndigheter 2016-2017 att flytta 500 elefanter från sydvästra och södra Malawi till Nkhotakota Wildlife Reserve. Brittiska prins Harry (f. 1984), Duke of Sussex 2018-idag, deltog i förflyttningen av elefanterna under båda de två åren. 


8.14 Reste västerut och sedan tillbaka 1863 

Efter David Livingstone kortare vistelsen i Nkhotakota 1863 lämnade han och hans expedition Nkhotakota i augusti eller september 1863. De reste västerut längs en handelsrutt som 498 km längre bort i västnordväst ledde till sjön och träskmarken Bangweulusjön i västra delen av nordöstra Zambia. Sjön och träskmarken var också känd som Bembasjön. De kom till Tshimanga som låg i närheten av norra delen av Luangwafloden vars flod rinner i nordöstra Zambia. Samma flod vars södra del rinner ut i floden Zambezi i närheten Cahora Bassa vid gränsen mellan södra Zambia, västra Moçambique och norra Zimbabwe. Samma utflöde i söder som David Livingstone passerat flera gånger tidigare, men första gången 1856. Tshimanga var inte samma Tshimanga som i Demokratiska republiken Kongo. I Tshimanga fick David Livingstone höra av lokalbefolkningen att hans expedition bara var tio dagars gångresa från Bangweulusjön. Men tiden hade runnit ut och David Livingstone kunde bara betala lön till den 31 december 1863 för sina bärare och andra expeditionsmedlemmar. De skulle inte hinna gå till Bangweulusjön, sedan tillbaka till Pioneer och Lady Nyasa nedanför Kapichira Falls vid floden Shire och därefter resa till Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen.

David Livingstone var frestad att fortsätta gå till Bangweulusjön, men tyckte samtidigt att det var orättvist mot sina anställda att göra det för det skulle betyda att de inte fick någon lön från 1 januari 1864. David Livingstone avbröt därför vandringen till Bangweulusjön. Han besökte dock Bangweulusjön senare i livet, men det dröjde till 1868. Efter det avbrutna försöket 1863 till Bangweulusjön gick David Livingstone och hans expedition tillbaka österut till Malawisjön på samma resväg som de kom ifrån. De nådde Malawisjön den 8 oktober 1863. Sedan gick de söderut till Pioneer nedanför Kapichira Falls vid floden Shire. De nådde Pioneer den 1 november 1863.


8.15 Slutet av den andra stora Zambesi-expeditionen 1864

På ångfartyget Pioneer nedanför Kapichira Falls stannade David Livingstone och de andra i expeditionen i drygt två och halv en månad från 1 november 1863 till 19 januari 1864 till floden Shire hade hade stigit tillräckligt under regnperioden. Sedan reste de med Pioneer med Lady Nyasa i släptåg via floderna Shire och Zambezi till Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen. På vägen gick Pioneers roder sönder på en sandbank i floden Shire, vilket gjorde att resan tog längre tid än vad den annars skulle ha gjort. Under resvägen tog de också upp återstående medlemmar från Universities' Mission to Central Africa i Morambala den 2 februari 1864. Den 15 februari 1864 nådde de där floden Shire rinner ut i floden Zambezi i centrala Moçambique. Där väntade brittiska fartyget Ariel och träkorvetten HMS Orestes från brittiska örlogsflottan Royal Navy på dem. Korvetten var stationerad utanför Kapstaden 1861-1865.

De två fartygen drog sedan Pioneer och Lady Nyasa på floden Zambezi till Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen . Under den här sista biten svepte en orkan in över Moçambique. Vid Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen våren 1864 slutade officiellt den andra stora Zambesi-expeditionen efter att den officiellt började den 10 mars 1858 i Liverpool eller indirekt den 15 maj 1858 vid Zambezis flodmynning. Vid Zambezis flodmynning våren 1864 reste fartygen Ariel och HMS Orestes med de återstående medlemmarna från Universities' Mission to Central Africa med ångfartyget Pioneer i släptåg längs Moçambiques och Sydafrikas kuster till Kapstaden i sydväst.

David Livingstone däremot reste norrut till öriket Zanzibar utanför Tanzania med hjulångaren Lady Nyasa och en liten besättning i hopp om att kunna sälja henne där. David Livingstone hittade ingen köpare i Zanzibar som ville köpa Lady Nyasa. Den 30 april 1864 avreste han med hjulångaren Lady Nyasa från Zanzibar och reste i nordöstlig riktning i Indiska oceanen mot Bombay i västra Indien. Sedan 1995 är Bombay också känd som Mumbai. Sträckan Zanzibar till Bombay är 4 652 km raka sjövägen och 5 246 km längs Afrikas östkust, Jemen och Omans kuster till Indien. Med på den långa resan 1864 mellan Zanzibar och Bombay på Lady Nyasa hade David Livingstone med sig en europeisk eldare (stoker), snickare, sjöman, sju infödda afrikanska män och de två afrikanska pojkarna James Chuma och Abdullah Susi. Samma James Chuma som skotten befriade från slaveri 1861 och samma Abdullah Susi som skotten träffade och anställde vid Malawisjön 1863.

Eftersom Lady Nyasa var avsedd för inlandsvatten såg Davd Livingstone till att de hela tiden reste nära Afrikas, Mellanösterns och västra Asiens kuster. De korsade bara öppet hav när det var helt nödvändigt. De fick därför på nära håll se hela Kenyas, Somalias, Jemen, Omans och Pakistans kuster mot Indiska oceanen, inklusive Arabiska havet i norr som är en del av Indiska oceanen. Eventuellt gick de också i land längs den här resvägen för att införskaffa mat, etc.

Den 13 juni 1864 kom kom fram obemärkt fram med Lady Nyasa i hamnen i Bombay efter sex och en halv veckors resande från Zanzibar. Enligt andra uppgifter tog den här resan från Zanzibar fyra månader eller drygt sjutton veckor. De uppgifterna stämmer emellertid inte med datumet 15 februari 1864 när David Livingstone nådde nådde där floden Shire rinner ut i floden Zambezi i centrala Moçambique. Eventuellt är därför de fyra månaderna baserade från korsningen Shire/Zambezi via Zanzibar till Bombay och inte enbart sträckan mellan Zanzibar och Bombay.

I Bombay 1864 träffade David Livingstone den walesiska Sir Henry Bartle Edward Frere (1815-1884), 1st Baronet of Wimbledon 1876-1884 som bl.a. var guvernör för Bombay 1862-1867 och president/ordförande för Royal Geographical Society. Han var också känd som Henry Bartle Frere och Sir Bartle Frere. I Indien lämnade Abdullah Susi de övriga med David Livingstone och anmälde sig till Dr Wilson's Free State College i Indien. David Livingstone misslyckades att sälja Lady Nyasa i Bombay. Han lämnade därför hjulångaren i Bombay i väntan på hans eventuella återkomst och reste till England men en av sina män och med James Chuma. De kom fram till England den 23 juli 1864. 


8.16 Eftermälet efter den andra stora Zambesi-expeditionen

När David Livingstone kom tillbaka till England 1864 var mottagningen var betydligt mer dämpad i Storbritannien än förra gången 1856-1858 efter det ansågs att den andra stora Zambesi-expedition hade misslyckats med sina höga förväntningar innan expeditionen. Med bakgrund av de många svårigheter som David Livingstone stötte på under den andra stora Zambesi-expeditionen med omfattande slavhandel, en del fientliga afrikanska stammar, döda expeditionsmedlemmar, inte uppfyllde de stora verkliga förväntningar från människor hemma i Storbritannien och toppen på isberget hans fru Mary Moffats död 1862 anses det att den andra stora Zambesi-expeditionen 1858-1864 var ett misslyckande. Inte minst tyckte David Livingstones anhängare i Storbritannien att expeditionen 1858-1864 inte uppfyllde deras förväntningar. Det förstärktes av att flera före detta brittiska medlemmar kritiserade expeditionen öppet och högt i Storbritannien. David Livingstone

Det har också ofta påpekats genom åren att den andra stora Zambesi-expeditionen var dålig överlag och inte nådde upp till förväntningarna den hade innan den genomfördes. Dock har nedgången ibland överdrivits. David Livingstone var fortfarande i den brittiska allmänhetens blickfång och fortsatte att bli väl mottagen i stort sett var han än rörde sig i Storbritannien 1864-1865. Han var fortfarande en stor. Sett som en ren vetenskaplig expedition med projekt, en rad mål och ambitioner uppfyllde den andra stora Zambesi-expeditionen några lönsamma resultat för vetenskapen. Dessutom blev utgången med den att viktiga botaniska och zoologiska exemplar lämnades till botaniska trädgården Kew Gardens i London och till Natural History Museum i London.


8.17 Äldsta sonen dog 1864

I början på 1860-talet lämnade David Livingstones äldsta barn Robert Moffat Livingstone (1845/1846-1864) sitt hem i Storbritannien och reste till USA. Där bytte han namn till Rupert Vincent. I USA ersatte han Horace Heath och tog hans plats i 3rd New Hampshire Volunteers i nordstatsarmén i det amerikanska inbördeskriget 1861-1865. Robert fångades in av sydstatarna och dog i ett fångläger 1864 i Salisbury i North Carolina.


9. Storbritannien, Bombay och Zanzibar 1864-1866

9.1 Storbritannien 1864-1865

Efter en veckas festande med vänner i London i slutet av juli 1864 besökte David Livingstone sin åldrande 82-åriga mamma Anges Hunter och sina barn som vid den tiden bodde i Skottland. 1864 besökte han också Inveraray Castle i Argyll and Bute i västra Skottland efter en inbjudan från George Campbell (1823-1900), 8th Duke of Argyll 1848-1900. I närliggande småstaden Inveraray blev han också särskilt entusiastisk välkomnad av lokalsamhället.

I september 1864 deltog David Livingstone i British Association for the Advancement of Sciences möte i Bath i England och läste upp en text om Afrika som han hade skrivit. Han åkte sedan med sin 17-åriga dotter Agnes Livingstone och James Chuma till engelska landägaren, officeren och upptäcktsresanden William Frederick Webb's (1829-1899) hem i Newstead Abbey i Nottinghamshire i England. William Frederick Webb var också sheriff av Nottingham 1865-1866. David Livingstone var vän med William Frederick Webb sen ungefär tretton år tillbaka. 1851 påbörjade William Frederick Webb en två år lång expedition i södra Afrika, men blev sjuk i feber i Kalahariöknen och fick medicinsk behandling av David Livingstone. Han fick också bo hos David Livingstone i dennes dåvarande hem i Kolobeng Mission i sydöstra Botswana för att återhämta sig. Därefter blev William Frederick Webb livslång anhängare av David Livingstone.

David Livingstone, hans dotter Agnes och James Chuma stannade hos William Frederick Webb's hem i Newstead Abbey i sju eller åtta månader 1864-1865. Där skrev David Livingstone boken "Narrative of an Expedition to the Zambesi and its Tributaries; and of the Discovery of the Lakes Shirwa and Nyassa. 1858-1864." som han hade sammanställt från sina egna och sin bror Charles Livingstones anteckningar från deras journaler vid floden Zambezi. David Livingstone lade till sin bror Charles som medförfattare. Bokens titel är ibland förkortad som "The Zambesi and its Tributaries".
Enligt andra uppgifter skrev David Livingstone och hans bror Charles boken tillsammans i Newstead Abbey baserad på deras anteckningar. Verket publicerades hösten 1865 efter att David Livingstone hade lämnat Storbritannien. 

Utöver det självklara att de berättade om expeditionerna vid Zambezi försvarade David Livingstone också sig i boken mot de britter som kritiserat hans expeditioner 1858-1864. Han försvarade sig också mot brittiska kritiker som menade 1864-1865 att han blandat och fört in biskop Charles Mackenzie i lokala afrikanska konflikter i det som är nuvarande Malawi. David Livingstone skrev att han varnat biskopen att inte blanda sig i de infödda afrikanernas gräl med varandra. David Livingstone skrev också att visserligen hade han sympati med Charles Mackenzies handlingar i Malawi, men på påpekade att andra kristna missionärer hade ett individuellt ansvar för deras efterföljande uppförande. Uppförande i det här fallet syftar på vad andra missionärer gjorde efter att de lämnat David Livingstones expedition. David Livingstone menade att han inte kunde ta ansvar för dem och vad de gjorde i Afrika när de inte längre deltog i hans expeditioner. Biskpen Charles Mackenzie lämnade David Livingstones expedition två gånger 1861. 1862 dog biskopen av malaria på ön Malo i södra Malawi.

Men även David Livingstone rättfärdigade och försvarade sitt ledarskap och beskrev sin expedition 1858-1864 i boken var den främst utformad som ett manifest för att mobilisera och intensifiera den brittisk oppositionen mot slavhandeln i Afrika som bedrevs av inhemska afrikaner, portugiser, araber, etc. David Livingstone beskrev fasorna i slavhandeln som fortfarande pågick i Afrika. Dock inte med brittiska slavhandlare eftersom slavhandeln var förbjuden sedan flera år tillbaka för britter inom Storbritannien och i hela det brittiska imperiet. Däremot fanns det en del andra länder som fortfarande sysslade med slavhandel. Därtill fanns det många inhemska afrikaner som fortfarande tog och sålde andra afrikanska slavar. Dessutom fanns det fortfarande arabiska slavhandlare som sålde afrikanska slavar. 

Det var inte självklart att David Livingstone skulle resa tillbaka till Afrika igen medan han var i Storbritannien 1864-1865. De långa strapatserna inom Afrika och alla gångerna som han och övriga expeditionsmedlemmar blev sjuka tärde fysiskt. Dock var David Livingstone inte den som kunde sitta still, även om hade en trädgård i Mabotsa och eventuellt en i Kolobeng Mission, båda i Botswana, som han vårdade och intog ett mer lugnt tillstånd i. 

​Skotske geologen Sir Roderick Murchison, som var president/ordförande för Royal Geographical Society, föreslog till David Livingstone att den senare borde återuppta utforskningen av Afrika. Sir Roderick Murchison tyckte att David Livingstone borde resa till floden Ruvuma mellan Tanzania och Moçambique. Därifrån tyckte han att David Livingstone sedan skulle försöka lösa frågan var Nilens källa låg. Sir Roderick Murchison föreslog också att David Livingstone skulle undersöka vattensystemet i centrala Afrika genom att utforska terrängen mellan Malawisjön i sydöst och Tanganyikasjön i nordväst i östra Afrika.

David Livingstone däremot ville öppna upp området som idag är Malawi, antingen via floden Zambezi eller floden Ruvuma som inte låg i Malawi. Men David Livingstone antog utmaningen och hoppades kunna kombinera de två sakerna. Dock skrev många brittiska tidningar att den andra stora Zambesi-expeditionen 1858-1864 var ett misslyckande. Det bidrog till att David Livingstone inledningsvis fick stora svårigheter att samla in pengar 1865 i Storbritannien för ytterligare en resa för att utforska Afrika. 

Det försvårades också av konkurrensen från forskare, etc. som Sir John Kirk, Richard Thornton och Charles J. Meller (1836-1869) hade tagit hem stora samlingar av botaniska, ekologiska, geologiska och etnografiska material från Afrika till vetenskapliga institutioner i Storbritannien. De tre arbetade under David Livingstone. Deras insamlade material från Afrika gjorde dock att organisationer i Storbritannien blev mindre villiga att satsa pengar på David Livingstone istället. Skotska läkaren, etc. Sir John Kirk deltog i den andra Zambesi expeditionen men under åren 1858-1863. Lantmätaren Richard Thornton var också med ett tag på den andra Zambesi expeditionen. Charles J. Meller var med ett tag på ångfartyget Pioneer och vistades vid floden Zambezi 1861-1863. 

Efter tag lyckades dock David Livingstone säkra privat stöd i Storbritannien 1865 för ytterligare en ny expedition till centrala Afrika. Hans gamla universitets och livslånga vän James "Paraffin" Young från tiden på Anderson's University i Glasgow på 1830-talet bidrog med 1 000 pund. Det motsvarade 129 000 pund eller drygt 1,5 miljoner kronor 2020. Han hade också bidragit ekonomiskt till David Livingstones tidigare expeditioner i Afrika. James "Paraffin" Young bidrog också senare med pengar för att finansiera en sökexpedition för att hitta David Livingstone i Afrika, men då hade David Livingstone redan dött. James "Paraffin" Young betalade även för att David Livingstones afrikanska tjänare James Chuma och Abdullah Susi's resa till Storbritannien 1874. Han betalade också efter 1873 för en staty över David Livingstones minne. Statyn ställdes på George Square i Glasgow.

1865 bidrog den brittiska regeringen med 500 pund till David Livingstones kommande expedition i Afrika. De motsvarade 64 500 pund eller 753 000 kronor 2020. De 500 punden kan jämföras med de 5 000 punden den brittiska regeringen bidrog med 1858 inför den andra stora Zambesi-expeditionen 1858-1864.

Syftet med David Livingstones kommande expedition i Afrika var att söka efter Nilens källa eller källor, öppna upp Malawi och rapportera vidare om slaveriet i Afrika. Även om David Livingstone vid den här tiden i praktiken var en renodlad upptäcktsresande betraktade han sig ändå sig själv också som en kristen missionär. Han fortsatte att använda utforskning för att försöka främja kristendomen, handeln och civilisationen i Afrika och försöka åstadkomma slutet på den afrikanska slavhandeln.

Den kommande expeditionen i Afrika var inte ekonomiskt lika påkostad som den andra stora Zambesi-expeditionen 1858-1864. Den kommande expeditionen hade därför en ekonomisk baksida med begränsad omfattning. Men å andra sidan säkerställde det att expeditionen på papparet skulle bli i mycket mindre skala den här gången. I verkligheten var de ungefär lika stora. Dessutom var förväntningarna lägre 1865 än 1858. En annan skillnad från föregående expeditionen var att inga andra européer än David Livingstone själv deltog på den kommande expeditionen 1866-1873, undantaget de fyra månaderna 1871-1872 när Henry Stanley bodde hos och reste med David Livingstone.

18 juni 1865 dog David Livingstones mamma Agnes Hunter. Hon blev 82 år gammal. 


9.2 Fyra månader i Bombay 1865-1866 
​
Innan David Livingstone återvände till Afrika från Storbritannien behövde han först resa tillbaka till Bombay i Indien. 13 augusti 1865 lämnade David Livingstone och James Chuma den brittiska huvudstaden London för Bombay som de båda besökte 1864. Det var sista gången David Livingstone var i Storbritannien. Han satte aldrig mer sin fot på de brittiska öarna igen. Knappt en månad senare kom han och James Chuma fram till Bombay i mitten av september 1865. Där sålde David Livingstone hjulångaren Lady Nyasa för 2 300 pund. De hade totalt kostat honom 6 000 pund. Han stannade kvar i Indien i fyra månader till januari 1866. Pengarna från försäljningen av Lady Nyasa investerade han aktier i en indisk bank. Ett eller två år senare gick det utför banken. David Livingstone njöt av tiden i Indien. Det var rena semestern för honom. Med honom var James Chuma. 10 december 1865 i Bombay döptes James Chuma som James Chuma av den skotska kristna missionären John Wilson (1804-1875) med David Livingstone närvarande. 

I Bombay 1865 träffade de Abdullah Susi som de lämnade av i samma stad 1864 för studier. Abdullah Susi valde att lämna studierna i Indien och anslöt åter till David Livingstones följe. I Bombay 1865 träffade David Livingstone också den walesiska Sir Henry Bartle Edward Frere, som bl.a. var guvernör för Bombay 1862-1867. Samma man som han han träffade i Bombay 1864. David Livingstone talade med Sir Henry Bartle Edward Frere om sina planer att utforska Afrika igen. Guvernören erbjöd då David Livingstone att få åka med fartyget Thule från Bombay till Zanzibar. Fartyget ägdes av de styrande i Bombay, men Sir Henry Bartle Edward Frere ville ge det som en gåva från dem till sultanen av Zanzibar. Förutsättningen att få åka med var också att David Livingstone skulle presentera fartyget för sultanen. David Livingstone sa ja. I januari 1866 lämnade han Bombay och reste med fartyget till Zanzibar där han han fick ett mycket vänligt mottagande från sultanen av Zanzibar.


9.3 Zanzibar 1866

Vid ankomsten till Zanzibar i början av 1866 hade David Livingstone med sig James Chuma, Abdullah Susi, några pojkar från Nassickmissionen och tolv eller tretton indiska soldater som tjänstgjorde under britterna. I Zanzibar anställde David Livingstone tio män (Comoros Islanders) från ön Anjouan i Komorerna och fyra inhemska män från Malawi som var befriade slavar. Endast fem personer från denna ursprungliga grupp skulle bli kvar under alla hans resor fram till 1873. David Livingstone köpte också kameler, bufflar, mulor och åsnor i Zanzibar. Han ville ta med dem till Afrikas fastland och experimentera deras motstånd mot de jobbiga tsetseflugorna. Efter Zanzibar reste David Livingstone mot Ruvuma Bay vid Tanzania och Moçambique där den kommande Afrika-expeditionen var tänkt att börja.

​​​
10. Expeditionen i centrala Afrika för att hitta Nilens källor 1866-1873

David Livingstones expedition till centrala Afrika för sökandet av Nilens källa och rapporterande av slavhandeln pågick från 1866 fram till hans död 1873. Mer korrekt Nilens sydligaste källa eller källor. Syftet med resan var också också att öppna upp Malawi och rapportera vidare om slaveriet i Afrika. Det förekommer ibland uppgifter om att David Livingstone under de här åren 1866-1873 försökte bekämpa slaveriet, men som nämns flera gånger hade varken han eller hans expeditioner fysiska möjligheter att befria slavar eller köpa ut dem från deras slavägare med några få undantag. Däremot skrev han om slaveriet och därmed uppmärksammade det för publiken hemma i Storbritannien.

I en del moderna biografier om David Livingstone hävdas det att han 1866-1873 var besatt att hitta Nilens källa och lösa dess urgamla mysterium. Med berömmelsen som det skulle kunna ge som en potentiell upptäckare av Nilens källa hoppades han enligt samma biografier att det skulle ge honom tillräckligt med inflytande för att avsluta östafrikanska slavhandeln mellan swahilier och araber.

I början på 1867 skadades David Livingstones kronometrar, vilket ledde till efterföljande fel i hans observationer i longitud i positionen mellan öst-västlig riktning. Han kämpade också med sin medicinska utrustning, lokala krig och utmaningen att säkra varor från Zanzibar till Afrika inåt land.​
​
Under de fem och ett halvt åren under perioden våren 1866 till hösten 1871 tappade David Livingstone fullständigt kontakten med världen utanför Afrikas inre. Det var först när han träffade Henry Stanley i november 1871 i Ujiji i västra Tanzania som han kom i ordentlig kontakt med världen utanför. Endast en av hans fyrtiofyra brevförsändelser kom fram till Zanzibar under hans allra sista år i slutet av 1860-talet och i början på 1870-talet. David Livingstone var också ofta sjuk under de sista fyra åren av sitt liv 1869-1873.

Under David Livingstones sista resor  i livet 1866-1873 var han ofta beroende av hjälp av arabiska och swahiliska handelsmän.
De hade ett omfattande handelsnätverk i den delen av Afrika som han rörde sig. David Livingstones regelbundna insjuknande vid den här tiden i sjukdomar och brist på egna leveranser av varor gjorde att han ofta var beroende av deras goda vilja. Även om han var engagerad motståndare mot slaveriet och abolitionist utvecklande under de här åren goda relationer med flera slavhandlare, inklusive den berömda och ökända Tippu Tip.

Under expeditionen för att hitta Nilens källa 1866-1873 besökte David Livingstone flera områden som idag utgör sex afrikanska länder. De var Tanzania, Moçambique, Malawi, Zambia, Demokratiska republiken Kongo och Burundi. 

En överblick över en del platser i David Livingstones
liv 1866-1873. Han ​besökte dock inte Victoriafallen 
eller det senare grundade Blantyre åren 1866-1873.
© Eric Gaba (Sting). CC.

​10.1 Nilen

Nilen är Afrikas längsta flod och är 6 650 km lång. Den börjar vid Alexandrias mynning vid Medelhavet i norra Egypten och flyter sedan i sydlig riktning. I Sudan delar den upp sig i Blå Nilen och den Vita Nilen. Den kortare Blå Nilen rinner in i Etiopien och har sin upprinnelse i Tanasjön i Etiopien. Den är ungefär 1 500 kilometer lång. Den kortare Blå Nilen förser 80 % av Nilen med vatten och silt. Silt är en finkornig jordart som i storlek är mellan sand och lera. Den längre Vita Nilen fortsätter i sydlig riktning från Sudan hela vägen till sin upprinnelse i Victoriasjön på gränsen mellan Uganda, Kenya och Tanzania. Sjön i sin tur förses med vatten från Rwanda och Burundi. Det gör att Vita Nilens källor delvis är a) Victoriasjön, men också delvis b) Kagerafloden i Burundi och Rwanda och c) vattendraget ​Ruvyironza i Burundi. Därtill förses Victoriasjön av d) vatten från bergen i Burundi mellan Tanganyikasjön i sydväst och Victoriasjön i nordöst. Vatten rinner ned från bergen som sedan hamnar i Victoriasjön. 

Den Vita Nilen är ungefär 3 700 km lång. Dess mellersta och sydligaste delar heter på engelska Mountain Nile, Albert Nile och Victoria Nile. På slutet i söder rinner Nilen till norra delen av Albertsjön och sedan från nordöstra Albertsjön vidare i sydöstlig riktning till Victoriasjön.

Nilen är den tjockare blå linjen. Delar av Tanganyikasjön längst ned söder om Burundi. © Hel-hama. CC.

När David Livingstone återvände till Afrika 1866 var han medveten om att de tre engelska upptäcktsresanden, etc. Sir Richard Francis Burton (1821-1890), John Hanning Speke (1827-1864) och Samuel Baker (1821-1893) hade identifierat antingen Albertsjön eller Victoriasjön som Nilens källa. Se längst ned på kartan till vänster.

Det var delvis korrekt eftersom Nilen också hade källor i Rwanda och Burundi som nämndes ovan. John Hanning Speke besökte exempelvis Victoriasjön som första europé 1858. 1861-1862 besökte han Victoriasjön igen med skotska upptäcktsresanden James Augustus Grant (1827-1892). Samuel Baker besökte som första europé Albertsjön 1864.

Samtidigt pågick det en seriös debatt i Storbritannien om Nilens källa eller källor. Helt säkra var inte brittiska forskare trots upptäcktsresanden ovan hade identifierat Albertsjön eller Victoriasjön som Nilens källa. Tack vare sina resor i Afrika, information från lokala afrikaner, araber och portugiser utvecklade David Livingstone en komplex teori om det centrala afrikanska flodsystemet och argumenterade för tre dräneringslinjer som anslöt till Nilen och som han trodde var Nilens källor. För att bevisa sin teori, som i slutändan var felaktig, fokuserade han på Lualabafloden som han trodde i 2,5 av de 3 fallen försedde Nilen med vatten. David Livingstone fruktade emellertid att Lualabafloden enbart var en del av flodsystemen i Demokratiska republiken Kongo, vilket det också var i verkligheten.

Från antingen a) 1864-1865 eller 1866 till slutet av 1873 eller b) 1868-1873, trodde David Livingstone att Nilen hade tre andra källor i centrala Afrika än av de andra britterna identifierade Albertsjön och Victoriasjön. En av källorna avfärdade David Livingstone i slutet av 1871. Alla tre källorna låg långt sydväst, sydsydväst och syd om södra delen av Victoriasjön. En del till och med 1 000-1 300 km från södra Victoriasjön. Nilens tre källor var enligt David Livingstone:

1. Nilens västliga källa i söder, enligt David Livingstone åtminstone 1868-1873:
Två floder, varav en med sjö i början --> Chibungo/Lincolnsjön -->
Lomamifloden --> Lualabafloden --> stor påhittat sjö --> Lualabafloden --> Nilen.

En västlig källa där två floder, varav den ena startade vi en mindre sjö, rann i nordlig riktning i den påhittade sjön Chibungo, också känd som Lincolnsjön och enligt David Livingstone som Lake Lincoln i Demokratiska republiken Kongo. Från Chibungo/Lincolnsjön rann sedan den riktiga 
Lomamifloden norrut in i Lualabafloden som sedan nästan direkt rann in i en stor påhittad sjö. Den här påhittade sjön förband eventuellt med Kongofloden i öster och en eventuell flod med Albertsjön i öster. Därefter fortsatte 
Lualabafloden från nordöstra delen av den påhittade sjön nordöstlig riktning och rann in i södra delen av Nilen.

2. Nilens centrala källa i söder, enligt David Livingstone åtminstone 1868-1873:
Liten sjö --> lång flod --> påhittad sjö --> Lualabafloden --> förbi korsningen Lomamifloden/Lualabafloden --> Lualabafloden --> stor påhittat sjö --> Lualabafloden --> Nilen.

En central källa i söder som började med en liten sjö och därifrån rann sedan en lång flod in i södra delen av en större påhittad sjö. Från sjön rann sedan Lualabafloden i nordlig riktning förbi korsningen vid Lomamifloden och 
Lualabafloden. Därefter rann som beskrivet ovan Lualabafloden in i en stor påhittad sjö och därefter rann floden i nordöstlig riktning in i södra delen av Nilen.

3. Nilens östliga källa i söder, enligt David Livingstone a) 1868-1873 och b) 1868-1871:
Floden Chambeshi --> Bangweulusjön --> Luapulafloden --> Mwerusjön --> en kort flod (Luava) som delar sig i två floder i en kort nordvästlig flod (a) och en lång nordöstlig flod (b).
a) Korta nordvästliga floden --> påhittad sjö --> Lualabafloden --> förbi korsningen Lomamifloden/Lualabafloden --> Lualabafloden --> stor påhittat sjö --> Lualabafloden --> Nilen.
b) Långa nordöstliga floden --> Tanganyikasjön --> flod (Ruzizifloden) --> Albertsjön --> Nilen.

En östlig källa som började med floden Chambeshi i västra nordöstra Zambia. Den rann sedan i sydlig och sydvästlig riktning till östra 
Bangweulusjön. Från västra delen av Bangweulusjön rann sedan 
​Luapulafloden ​i västlig och därefter i nordlig riktning till södra Mwerusjön som David Livingstone kallad för Lake Moero. Halva sjön ligger i Demokratiska republiken Kongo och den andra halvan i västra nordöstra Zambia. Från Mwerusjön rann sedan en flod (Luvua) kort kort norrut. Därefter delade den sig i en nordvästlig och en nordöstlig del. Den nordvästlig delen rann kort efter i in i södra delen av en påhittad sjö som sedan södra delen av Lualabafloden rann ifrån. Den nordöstliga delen däremot trodde David Livingstone rann i lång nordöstlig riktning till västra Tanganyikasjön. B-varianten ovan. Från norra Tanganyikasjön rann sedan en flod norrut till Albertsjön i nordöstra Demokratiska republiken Kongo och västra Uganda, enligt David Livingstones teori. Från norra delen av Albertsjön rann sedan södra Nilen ifrån. Från nordöstra Albertsjön rann också Nilen eller en annan flod i först östlig och sedan i sydlig riktning till norra Victoriasjön. Men Victoriasjön låg för långt norrut för att räknas som en källa till Nilen, enligt David Livingstones sätt att se det på. Victoriasjön var mer ett bikälla längs Nilens väg vidare norrut.

I verkligheten rinner Lomamifloden och Lualabafloden norrut till Kongofloden. I söder rinner Lualabafloden från flera källor, floder och sjöar. Den förbinds också med floden Luvua som rinner till norra Mwerusjön. Från södra delen av Mwerusjön rinner Luapulafloden sedan till Bangweulusjön, osv. Men det finns ingen västlig eller central källa som rinner norrut som kan förbinda alla de här floderna och sjöarna med södra Nilen i norr. Det finns heller ingen direkt flod mellan Albertsjön eller Tanganyikasjön. Däremot rinner Ruzizifloden in i norra Tanganyikasjön och inte ut, vilket David Livingstone konstaterade på plats i slutet av 1871. Från slutet av 1871 avfärdade han därför B-varitanten ovan.

​David Livingstones stora miss generellt var att han trodde att Nilens källor låg mer söderut än vad de gjorde och alla floder och påhittade sjöar sedan förband Nilens flera källor med södra Nilen. Hade han rest till Victoriasjön under sin livstid, vilket han aldrig gjorde, hade han kunnat avfärdat allt detta och kunnat hitta Nilens källor i delvis Victoriasjön, delvis i Kagerafloden i Burundi och Rwanda och delvis vattendraget ​Ruvyironza i Burundi. Därtill hade han också kunnat upptäckt att det rann vatten från bergen i Burundi ned i Victoriasjön, vilket han heller inte gjorde.
​

10.2 Resan från sydöstra Tanzania till Malawisjön 1866

22 mars 1866 anlände David Livingstone till Ruvuma Bay med fartyget HMS Penguin från Zanzibar. Ruvuma Bay ligger utanför floden Ruvumas mynning i Indiska oceanen mellan Tanzania och Moçambique. Men på grund av svårigheter att komma in på floden Ruvuma från Ruvuma Bay valde David Livingstone att resa 49-60 km båtvägen till det större Mikindani Bay i nordväst i sydöstra Tanzania. De kom fram till Mikindani Bay den 4 april 1866. Fartyget var överbelastat med alla djuren. Dessutom hade de tretton indiska soldaterna misshandlat djuren på båtresan Zanzibar-Ruvuma Bay-Mikindani Bay. Därtill hade tsetseflugor bitit djuren när fartyget reste nära Afrikas östkuster. Hur som helst gick de slutligen iland i Mikindani Bay. Troligen i Pemba i norra delen av lagunen i Mikindani Bay. Pemba ligger inte långt från staden Mikindani.

Enligt andra uppgifter kom de till nuvarande staden Mikindani strax innan 24 mars 1866. Sedan bodde David Livingstone i ett hus i centrala delen av Mikindani från 24 mars till 7 april 1866 innan de reste vidare landvägen. Senare revs huset och ersattes långt senare av ett nytt hus som fick namnet Livingstone House. 2010 fanns Livingstone House fortfarande kvar.

Det är osäkert huruvida David Livingstone bodde i huset som fanns på platsen där Livingstone House finns idag. Hans expedition ankom till Mikindani Bay först den 4 april 1866 norr om Mikindani. 7 april 1866 lämnade de området vid lagunen. Bodde David Livingstone i huset var det i sådant fall mellan 4-7,5-7 eller 6-7 april 1866. Däremot bodde han inte där i två veckor 1866. Det är en skröna eftersom han inte ens var där 24 mars 1866. Trots det sitter det en minnestavla på Livingstone House om att han felaktigt bodde där på platsen 24 mars till 7 april 1866.

Efter Mikindani Bay gick David Livingstone och hans expedition söderut till floden Ruvumas östliga del nära Ruvuma Bay. Sedan gick de längs floden Ruvuma norra strandkant i sydvästlig och västsydvästlig riktning. Till slut kom de fram till staden Mtarika som låg i norra delen av yaofolkets territorium i södra Tanzania.

På vägen bevittnade och passerade de många ohyggliga scener från slavhandeln. På ett ställe i södra Tanzania vid en väg passerade de en död eller mycket svårt skadad afrikansk slavkvinna som hade skjutits eller knivhuggits genom kroppen. Ungefär 91 meter längre bort stor en grupp afrikanska män på ena sidan av vägen och en en afrikansk kvinna på den andra sidan av vägen. När David Livingstone och hans expedition kom fram till dem sa de att det var en arabisk slavhandlare som hade utfört dådet. Tidigare på morgonen samma dag hade hade han skjutit eller knivhuggit kvinnan eftersom hon inte kunde gå längre. I hans ögon hade han därför förlorat de pengarna han köpte henne för. I ren ilska sköt eller knivhögg han därför henne och lämnade sedan henne på vägen.

27 juni 1866 hittade David Livingstone och expeditionen längs färdvägen en afrikansk man som dött av svält. En av männen i skottens expedition hittade också många övergivna afrikanska slavar som fortfarande hade sina slavpinnar på sig. De övergivits av sina slavägare och led på brist av mat. De var för svaga för att kunna tala eller säga var de kom ifrån. En del var ganska unga.

Slavpinne 1865.

Annat namn för slavpinne är slavkäpp eller på engelska slave-stick och goreee. Namnet goreee kommer från ön Gorée Island i Senegambia i Senegal och Gambia i västra Afrika. Slavpinnar från sydcentrala och östcentrala Afrika bestod gaffelformadade trädgrenar som såg ut som högafflar. Den enskilda slavpinnens klyka där den delade sig i två grenar, på motsvarande högaffelns horn, var lika stor för att en människas hals skulle kunna träs in. Samtidigt var den inte större än att huvudet inte kunde dras igenom klykan. Efter att klykan på pinnen sattes på slavens hals sattes en längre tjockare järnnål, en lång tjock järnspik eller en kortare tunnare järnstång mellan klykans ändar. Nålen, spiken eller stångens båda ändar satt i små hål några cm eller någon dm från hornens ändar. Fanns det ingen metall kunde ersättas med ett rep som sattes tvärsöver hornen. Därefter var slavens hals fast i slavpinnen. Sedan förbands slavpinnens andra ände, den änden som saknade klyka, med en annan slavpinnes ände utan klyka. De två slavpinnarnas ändar utan klykor förbands sedan ihop med ett rep. Den andra sidan av den andra slavpinnens klyka sattes sedan på en annans slavs hals. Uppifrån från luften såg en enskild slavpinne ut som: --<. Två slavpinnar som satt ihop såg ut som: >----< eller |s>----<s|.

| = järnnål, järnspik, järnstång och i vissa fall rep.
>-- och --< = slavpinnar.
s = slavarnas huvuden uppifrån.

En del slavar fick sedan händer bakbundna medan andra hade händerna fria. Sedan gick de med andra slavar bevakade av slavhandlare. Både afrikanska och arabiska slavhandlare använde slavpinnar på sina afrikanska slavar, men inte på alla slavar. Oftast var det männen som fick ha slavpinnar på sig, men inte alla män. I regel var alla slavarna, även de med slavpinnar, fastbundna med en rep mellan sig slaven framför och bakom dem via deras händer eller halsar. Fördelen med slavpinnar sett ut slavhandlarnas perspektiv var att det gjorde deras slavar blev mer orörliga samtidigt som de kunde gå. Slavar som var bakbundna med händerna men bara satt ihop med varandras rep på halsarna kunde ändå som duo springa iväg ganska snabbt ifall de lyckades frigöra sig från de övriga slavarna. Men två slavar som satt ihop med två slavpinnar utöver rep var betydligt mer fast och hade svårare att fly snabbt. Rikare slavhandlare kunde använda järnkedjor istället för rep som förband slavarna.

Det var relativt enkelt att göra trädelen av slavpinnarna. Det räckte med att hitta ett träd med en tjock gren som sedan delade sig i två tjocka grenar. Sedan höggs den enskilda tjocka grenen av från trädet. Därefter höggs ändarna av från de två grenarna. Därefter högs alla mindre grenar av på slavpinnen. Därefter gjordes två hål vid ändarna vid klykan för nålen, spiken stången eller repet. Sedan var trädelen klar.

Efter att David Livingstone och hans expedition kom fram till Mtarika sommaren 1866 gick mot sydväst till staden Mataka. David Livingstone tyckte att de indiska soldaternas betedde sig outhärligt. När expeditionen kom fram till Mataka köpte han ut dem och gav han dem förskott på lönen mot att de lämnade expeditionen. I Mataka behandlades David Livingstone mycket gästvänligt den lokala yao-hövdingen. I Mataka tog expeditionen också en kort paus. 29 juli 1866 fortsatte de resan mot sydväst och kom fram till östra delen av Malawisjön den 6 eller 8 augusti 1866. Därefter gick de söderut längs sydöstra delen av sjön till bosättningen Mponda som hade bildats den en inflytelserika lokala hövdingen Mponda från yaofolket. Därifrån fortsatte David Livingstone och expeditionen runt i västlig riktning längs södra delen av Malawisjön.

I staden Marenga hörde de av lokalbefolkningen om rykten om att ngonifolket gjorde räder på området som låg framför David Livingstones expedition. Dock inte på grund av expeditionen. När de tio männen från ön Anjouan i Komorerna fick höra det blev de rädda och hoppade av expeditionen i Maranga. I samma Maranga skaffade David Livingstone kanoter och han och de övriga som inte hoppade av kom fram till staden Kimsusa vars invånare behandlade skotten och hans expedition väl. De eskorterade skotten och hans följde norrut och överlämnade David Livingstone till en annan vänlig hövding. Vid de här laget bestod expeditionen av David Livingstone själv, James Chuma, Abdullah Susi, några pojkar från Nassickmissionen, en man från yaofolket och en man från floden Zambezi. Lägg därtill ett antal bärare från yaofolket.

Vid sydvästra delen av Malawisjön valde de att gå sydväst över bergskedjan Kirk Mountains. Som högst var expeditionen uppe på 1 219 meter över havet. Sedan gick de mot nordväst och den 16 december 1866 kom de fram till Luangwaflodens norra del i nordöstra Zambia. ​

Strax innan eller när de kom fram till Luangwafloden såg David Livingstone och de andra i expeditionen zebror. David Livingstone blev lycklig när han såg stora landdjur som zebror, bufflar, eland (älgantilop), gnuer, etc. Bortsett från ekonomiska aspekter som elefantbetar från elefanter ansågs zebran vara det mest uppskattade afrikanska djuret bland såväl inhemska afrikaner som europeiska upptäcktsresanden på 1800-talet. Lejon, geparder och leoparder var visserligen beundrade men fruktade. Ibland illa omtyckta. Krokodiler var mest fruktade. Elefanter, noshörningar och flodhästar var stora, men inte lika vackra som zebrorna. Flodhästar var dessutom farliga ifall människor kom för nära dem. Giraffer var stora, höga och ståtliga. Zebrorna däremot var beundrade för sin skönhet och samtidigt högt värderade för deras kött. Deras vackra ränder blänkte mot solen på ett behagligt sätt för de människor som tittade på dem på 1800-talet. När zebrorna gick omkring på öppna ytor eller i skogar uppfattades de som graciösa. David Livingstone var en av zebrabeundrarna.

Zebror i Uganda. © Jingo Faizal. CC.

​10.3 Falsk nyhet om David Livingstones död 1866

Under tiden David Livingstone och hans expedition hade nått 
​Luangwaflodens norra i Zambia hade männen från ön Anjouan i Komorerna hunnit resa tillbaka till Zanzibar. Där berättade de en trovärdig historia om att David Livingstone hade mördats i ett möte med ngonifolket. Historien nådde England. Där trodde ungefär hälften på den medan andra hälften trodde att det var en bluff. Engelska marinofficeren och senare upptäcktsresanden Edward Young (1831-1896) fick uppdraget av Geographical Society att resa till Afrika och antingen hitta David Livingstone levande eller få det bekräftat att han var död på plats. Edward Young var med David Livingstone på dennes expeditioner under två år vid floderna Zambezi och Shire 1862-1863 och kunde därför området relativt hyfsat i närheten där David Livingstone trodde befann sig befarade hade mördats. I maj 1867 lämnade Edward Young och en expedition England med ett fartyg och kom fram till Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen den 25 juli 1867. Sedan reste de på floden Zambezi upp till där floden Shire rinner ut i Zambezi.

Med stålbåten the Search som de tagit med sig reste de sedan norrut på floden Shire genom Malawi till Kapachira Falls. Där plockade de isär stålbåten. Bar bitarna runt vattenfallen och satte ihop den ovanför vattenfallen på floden Shire. Sedan reste de längs floden Shire i nordlig riktning till Mponda vid sydöstra delen av Malawisjön. Där talade de med lokalbefolkningen och fick bevis för att David Livingstone levde. De fick också information om David Livingstones andra resor i nordväst. Edward Young fick de svar han ville ha. De ämnde stålbåten på övre delen av floden Shire till andra. Båten bytte sedan namn. Därefter begav sig Edward Young och hans expedition tillbaka till floden Zambezi. I början av 1868 återvände han och expeditionen till England och berättade att David Livingstone levde trots att de aldrig träffade honom 1867.

​
10.4 Expeditionerna vid och i närheten av Tanganyikasjön 1866-1869

Det här avsnittet behandlar David Livingstones expedition till Tanganyikasjön, Lofudalen, sjön Mweru Wantipa, Mwerusjön, Mofwe Lagoon, Kanyembo, Mwerusjön igen, Kabwabwata, Mofwe Lagoon, Kanyembo igen, Bangweulusjön, Kabwabwata igen och tillbaka till Tanganyikasjön. Resan pågick från 16 december 1866 till 11 februari 1869 räknat på Lofukus mynning på västra delen av Tanganyikasjön eller till 14 mars 1869 räknat till Ujiji på nordöstra delen av samma sjö.

​
10.4.1 Babisalandet, Tshitapangwa och Ulungalandet 1866-1867

Efter att David Livingstone och hans expedition kom fram till Luangwaflodens norra del i nordöstra Zambia den 16 december 1866 fortsatte de i nordvästlig riktning genom Babisalandet i nordöstra Zambia mot Tanganyikasjön. Västra delen av sjön ligger i Demokratiska republiken Kongo, nordöstra del i Burundi, östra sida i Tanzania och sydvästra del av av dess södra sida i Zambia. Nordöstra delen av sjön där Kigoma och Ujiji ligger är dock en del av västra Tanzania, endast 56 km bilvägen söder om södra Burundi. På vägen till Tanganyikasjön 1866 passerade David Livingstone och hans expedition berg som var upp till 1 829 meter höga i ett behagligt klimat. Det fanns emellertid inte mycket att äta. Bristen på mat tvingades David Livingstone att huvudsakligen leva på afrikansk majs.

På vägen hade expeditionen också förlorat sina getter, vilket gjorde att skotten inte kunde dricka sin mjölk. David Livingstone led av hunger och han gick ned tre hål på sitt skärp på sina byxor. Den 20 januari 1867 när expeditionen befann sig nära Lisunga stack och rymde två bärare från yaofolket. De tog med sig på det som de bar på, inklusive en kista som innehöll skottens alla läkemedel. David Livingstone var fast i Afrikas inre i en tid på året där regnperioden var på topp med kraftiga regn. För David Livingstones del var det en ohälsosam tid på året eftersom det ökade hans chanser att bli sjuk, vilket hans tidigare expeditioner i Afrika, bl.a. från Afrikas inre till och från Angola bevisat. David Livingstone kände därför stor förtvivlan efter att bärarna stack med medicinen. I sin dagbok skrev han att det kändes som han hade fått sitt dödsdom. Han fruktade att han skulle bli sjuk och inte hade något läkemedel att bota eventuell kommande sjukdom med.

28 januari 1867 korsade de floden Chambeshi, också känd som Chambezi, Chambeza och Tshambezi. Floden rinner ut i Bangweulu Swamps som sedan via mindre floder förbinder med floden med östra delen av sjön och träskmarken Bangweulusjön. Området ligger i västra delen av nordöstra Zambia. Från öster om östra Bangweulusjön rinner sedan Chambeza i nordöstlig riktning. David Livingstone beskrev det i sina anteckningar som ett landskap med mycket våta skogar och våta myrar. Enligt andra uppgifter fanns det också mycket träsk i området. Den 31 januari 1867 kom de fram till staden Tshitapangwa i nordöstra Zambia. Där tog hövdingen för bembafolket, också kända som a) babembafolket, b) abaBembafolket med ett stort B mitt i ordet, c) awembafolket och d) tidigare historiskt baWembafolket. Aba i abaBembafolket byter folket av Bemba. 

Från Tshitapangwa skickade David Livingstone brev med swahiliska slavhandlare som skickade vidare dem till England som sedan ordnade att det längre fram skulle finnas rätt varor och medicin som väntade på skotten i staden Ujiji på nordöstra delen av Tanganyikasjön i västra Tanzania. Ujiji ligger idag sydöst om staden Kigoma. Båda två i Tanzania på östsidan av Tanganyikasjön. Efter tre veckor i Tshitapangwa i februari 1867 reste David Livingstone och hans expedition in i Ulungalandet den 10 mars 1867. Men när de kom in i Ulungalandet blev David Livingstone omedelbart sjuk i feber. Han hade svårt att hålla jämna steg med de övriga när de gick norrut. Hans hälsa var med andra ord avtagande.


10.4.2 Tanganyikasjön, Lofudalen och sjön Mweru Wantipa 1867

1 april 1867 nådde David Livingstones expedition tillslut Tanganyikasjön. I Pambete, nära Niamkolo vid södra delen av Tanganyikasjön i norra centrala delen av nordöstra Zambia, stannade de i två veckor eftersom David Livingstone var för sjuk för att kunna röra på sig. Han tappade känseln och blev tillfälligt förlamad i både armarna och benen. Men efter två veckors vilande i Pambete blev han dock bättre och de fortsatte sin expedition. Efter Pambete gick de sedan västerut genom ett högt bergsområde i Lofudalen väster om sydvästra Tanganyikasjön. Längre bort i väster fanns den ganska stora sjön Mweru Wantipa. Ännu längre bort i väster fanns norra delen av den större Mwerusjön som David Livingstone kallad för Lake Moero.

I Lofudalen tog några araber emot David Livingstone och hans expedition med vänlighet. Expeditionen fortsatte sedan till staden Tshitimbwa i Lofudalen. Där stannade de i över tre månader under 1867 på grund av ett krig i närliggande Itawa, vilket gjorde det mycket osäkert och farligt för dem att lämna Tshitimbwa. Medan de var där träffade David Livingstone den kända afroarabiska slavhandlaren, elfenbenshandlaren, upptäcktsresanden, plantageägaren och guvernören med smeknamnet Tippu Tip (1832-1905), också känd som Tippoo Tib och Tippu Tib. Han föddes i Zanzibar. Han räknas som Zanzibars mäktigaste slavhandlare under hela 1800-talet.

I staden Tshitimbwa fick David Livingstone välbehövlig vila. Han fick också välbehövlig information av araberna. När kriget var över i Itawa kunde de lämna Tshitimbwa den 22 september 1867. De gick efter en stor arabisk karavan med bl.a. arabiska slavhandlare och förbi sjön Mweru Wantipa på dess östra delen. Sedan gick norrut och västerut in i Itawa utan några problem.


10.4.3 Mwerusjön, Mofwe Lagoon och Kanyembo 1867

8 november 1867 kom de fram till nordöstra delen av den stora Mwerusjön. Under färdvägen mellan Tshitimbwa och Mwerusjön i väster försämrades David Livingstones hälsa återigen. Från nordöstra Mwerusjön gick de sedan söderut längs sjöns östkust in i kungariket som tillhörde den afrikanska hövdingen och tyrannen Kazembe, också känd som a) Kasembe, b) Cazembe, c) Casembe, d) hövding Kanyembo, e) Mwata Kazembe VII, och f) Muonga Sunkutu, Kazembe VII. Siffran VII visar att det han var den sjunde som hövdingen som hette Kazembe. Han var en av flera hövdingar samtidigt hos Lundafolket, också kända som östra Lundafolket för att skilja dem mot en mer västligt folk av Lundafolket. Han stod under Mwata Kazembe med samma namn. Mwata betyder högste hövding. I tyrannen Kazembes fall var högsta hövding, Mwata, för sin del medan hans överordnade hövding, Mwata, var överordnad alla i östra Lundafolket. En del källor hävdar dock att de var samma person. 

Nåväl, söder om sydöstra delen av Mwerusjön öster om norra delen av lagunen Mofwe Lagoon nådde David Livingstone och de andra hövdingen Kazembes huvudstad Kanyembo i nordvästra delen av nordöstra Zambia 1867. David Livingstone kallade hövdingen dock för Cazembe och Casembe samt hans huvudstad för Cazembe's/ Casembe's town. Inte samma som dagens stad Kazembe utan istället låg huvudstaden i Kanyembo 24 km norröver. Hövdingen Kazembe bodde i ett palatsliknande byggnad med en 274 x 183 meter fyrkantig inneslutning i Kanyembo. Men inget palats i sten utan i vass, etc. Innanför inneslutningen mottog hövdingen David Livingstone i hans gigantisk stor vasshydda. Bredvid fanns mindre hyddor för hushåll.  Bakom hövdingens hydda hade drottningen också en hydda med några mindre hyddor för hushåll bredvid. Allt innanför den 274 x 183 metr stora inneslutningen. När David Livingstone kom dit satt hövdingen på lejon- och leopardskinn framför sin stora hydda. Han försäkrade David Livingstone att skotten var välkommen i hans land, att han fick gå var han ville i rike och göra vad han ville.

David Livingstone hade hört talats om hövdingen redan under sina expeditioner 1852-1856. Hövdingen Kazembes domstolstjänstemän klippte av hans folks öron med sax och högg av deras händer med svärd eller yxor för mycket enkla brott. Det gjorde att hövdingen Kazembes hela tiden därför hade svårt att få ihop upp till tusen manliga krigare när hans tjänstemän högg av deras fötter. David Livingstone konstaterade att hans kungarike inte var lika välmående som portugiserna rapporterat. 

På 1700- och 1800-talen fram till 1860-talet besökte arabiska och swahiliska slavhandlare regelbundet Kazembes rike och handlade med afrikanska slavar, elfenben och koppar. Slavarna gick sedan med sina slavhandlare till Tanzanias östkust. Därefter transporterades de en kort sträcka över havet till Zanzibar där de såldes en gång till, men till nya slavhandlare som transporterade slavarna till Mellanöstern och Asien där de såldes ytterligare en gång till slavägare innan de sattes i arbete. Efter 1860-talet minskade Kazembes rike handel med elfenben och koppar med araberna och swahilierna eftersom dels minskade Kazembes rike i storlek samtidigt som den handeln togs med araberna och swahilierna tgs över av andra afrikaner som bodde i Katanga i sydöstra Demokratiska republiken Kongo. Koppar räknades informellt som Afrikas guld och ansågs mycket värdefullt bland afrikaner söder om Sahara. 

I hövdingen Kazembes rike, när David Livingstone besökte det 1867, var marken bördig och det fanns gott om mat för de boende. Det fanns både fisk och bra marker för jordbruk med grönsaker och frukter. I synnerhet fanns det många kassavaträdgårdar och mangoträd. Just mangoträd var typiska i och vid byar i nordöstra Zambia på 1800-talet. De hade också oljepalmer i Kazembes rike som inte var naturligt inhemska. De fanns ingen annanstans i Zambia och hade planterats in hans rike. Hövdingen Kazembe och hans folks förfäder kom dock inte ursprungligen från området vid staden ​Kanyembo. Istället hade deras förfäder flyttat dit någon gång på 1500-talet till början av 1800-talet från den delen av Lundariket som låg 300 km västerut i södra delen av Demokratiska republiken Kongo. David Livingstone stannade i en månad i hans och hans folks huvudstad Kanyembo i slutet av 1867.


10.4.4 Mwerusjön igen, Kabwabwata, Kanyembo igen, Bangweulusjön, Kabwabwata igen och till Ujiji vid Tanganyikasjön 1867-1869

I december 1867 reste David Livingstone och hans expedition tillbaka norrut. Den 22 december 1867 nådde de östra delen av Mwerusjön och utforskade sjöns östra kustremsor ungefär 136 km nordöst om Kanyembo. David Livingstone träffade sedan några araber i trakten. Med de övriga medlemmarna i skottens expedition bodde de därefter under en tid i början av 1868 i arabernas bosättning i Kabwabwata i nordöstra Zambia. 16 april 1868 reste David Livingstone söderut genom Kazembes kungariket med målet att nå Bangweulusjön i söder i nordöstra Zambia. Med på resan hade David Livingstone endast fem skötare varav två av dem var James Chuma och Abdullah Susi som var lojala med honom. Resten av medlemmarna hade lämnat expeditionen under 1867 och i början av 1868. Under resan stannade de i Kazembes kungariket i ett par veckor och besökte återigen hans huvudstad Kanyembo. Det var David Livingstones andra vistelse där efter den första 1867.

Vid besöket 1868 i Kanyembo träffade David Livingstone igen hövdingen Kazembe och fick viktig geografisk information om Kongofloden och dess bifloder. Hövdingen Kazembe var också den första som berättade för David Livingstone att floden Chambeshi, Bangweulusjön, Mwerusjön, den korta floden Luava och Lualabafloden hängde ihop ett system. Det fick David Livingstone genast att tro att de rann ut i södra Nilen norröver såväl via två olika vattenleder. Den ena via påhittad sjö och den andra leden via den verkliga Tanganyikasjön. Det gav David Livingstone ännu mer motivation att fortsätta resa till Bangweulusjön för att undersöka saken.

18 juli 1868 nådde David Livingstone och hans expedition Bangweulusjön vars norra del ligger ungefär 253 km sydöst om Kanyembo. David Livingstone var första europé någonsin som såg Bangweulusjön. Han var vid norra änden av sjön Chifunabuli som är en egen intilliggande sjö väster och nordväst om Bangweulusjön. Med kanoter reste han sedan via Bangweulusjön till Mbabala Island som en halvö som gränsar mellan södra Bangweulusjön och sjön Walilupe i sydöst. Mellan norra delen av sjön Chifunabuli till norra delen av halvön Mbabala Island är det 29 km raka vägen. Vattenvägen är kortaste vägen 36 km. Kustvägen utan att korsa öppet vatten är kortaste sträckan dock 113 km via västsidan. 1868 var den grunda Bangweulusjön och dess flodslätt rik på fisk och hade stor viltrikedom ovan jord.

Medan David Livingstone utforskade norra delen av Bangweulusjön och träskmarken började hans hans arabiska vänner från Kabwabwata strida mot Kazembes folk. De senare som låtit David Livingstone fått resa och bo i deras kungariket gillade inte att skotten också var vän med araberna från Kabwabwata. Det höll nästan på att kosta David Livingstone livet, men Kazembes folk valde i slutändan att inte döda honom. David Livingstone kände sig dock inte säker vid norra delen av Bangweulusjön. Tillsammans med sina expeditionsmedlemmar och araberna reste han tillbaka norrut genom de centrala delarna av Kazembes kungariket och vidare genom en djungel till Itawa. De nådde Itawa i slutet av oktober 1868. I Kabwabwata stannade de sedan en tid. David Livingstone blev sjuk i feber där men tillfrisknade. I Kabwabwata spekulerade han huruvida Mwerusjön och Bangweulusjön var de verkliga källorna till Nilen. I januari 1869 lämnade David Livingstone, hans få expeditionsmedlemmar och araberna området med målet att ta sig till Ujiji på nordöstra delen av Tanganyikasjön. Dock var David Livingstones hälsa extremt dålig, men de gav sig av ändå. Första delen var ansträngande.

11 februari 1869 nådde de floden Lofukus mynning på västra delen av Tanganyikasjön i sydöstra delen av Demokratiska republiken Kongo. Där fick David Livingstone och hans expedition kanoter från en arab. På kanoterna paddlade de sedan ungefär 190 km norrut längs till en bit norr om mitten på sjöns västsida. Därefter korsade de sjön och paddlade 46 km över sjön österut till Tanganyikasjöns östsida. Sedan paddlade de norrut längst sjöns östsida till Ujiji. 58 km raka vägen, men eftersom de paddlade längs kusten och dess konturer blev det ungefär 67 km paddlande norrut på östsidan till Ujiji. Totalt blev det ungefär 303 km paddlande från Lofukus mynning till Ujiji för den 56-åriga David Livingstones expedition. Enligt en del uppgifter deltog och paddlade David Livingstone med en egen paddel. Enligt andra uppgifter paddlade han inte alls och satt i en av kanoterna medan de andra paddlade. I början av mars 1869 under paddlingen på Tanganyikasjön fick David Livingstone lunginflammation. Den 14 mars 1869 kom han och expeditionen fram till Ujiji. De paddlade ungefär 10-14 km per dag. 303 km fördelat på 21-30 dagar resande på sjön beroende när de startade paddlingen = ca 10-14 km paddlande/dag. 

303 km motsvarade raka paddelsträckan från centrala Göteborg längs Sveriges västkust till Trelleborg. En enastående bedrift i sig för en 56-åring. I David Livingstones fall också en omkring 2 835- 3 329 km lång promenad/resa under de tre åren innan paddlingen, varav en del av sträckan var över bergsterräng, över vattendrag och floder utan broar, genom miljöer med farliga djur, på en del sträckor febrig och sjuk och med alltid risken att få malaria och dö. Dock med längre viloperioder på en del platser. När David Livingstone kom fram till Ujiji den 14 mars 1869 fann han att många av varorna och medicinen som han beställde från Tshitapangwa två år innan i februari 1867 hade stulits i Ujiji. Han beställde därför mer. David Livingstone stannade i Ujiji i fyra månader 1869 och vilade upp sig.

Solnedgång över Tanganyikasjön. Ljuset till höger
vid horisonten är från fiskbåtar. © Felix Dance. CC.

När David Livingstone vistades i Ujiji 1869 och igen 1871 pågick det en stor arabisk slavhandel av afrikanska slavar. På 1850-talet blev staden en mellanstation för afrikanska slavar som fördes från väster och nordväst om Tanganyikasjöns till Tanzanias östkust och därefter till Zanzibar. Sedan såldes och skeppades slavarna till Mellanöstern och Asien. Dock pågick handeln med afrikanska slavar från nordväst, väst, sydväst om Tanganyikasjön ända sedan medeltiden. Slavarna fördes sedan till Afrikas östkust där de såldes igen och skeppades vidare till Mellanöstern och Asien. Men först på 1850-talet blev Ujiji ett väl etablerat stopp för de handelsrutterna mellan Afrikas inre och Tanzanias östkust och Zanzibar.

David Livingstone kunde inget göra för att stoppa slavhandeln när han var i Ujiji. Han hade varken de ekonomiska medlen eller vapnen för att befria slavarna. Dessutom hade araberna dödat honom direkt ifall han hade försökt befria deras slavar. Istället blev David Livingstone en passiv åskådare till slavhandeln i Ujiji. Han skrev dock till redaktören på New York Herald att om slavhandeln i Ujiji kunde minska och leda till att slavhandeln på Afrikas östkust undertrycktes skulle det vara en större sak än upptäckten av alla Nilens källor tillsammans.
​

10.5 Svärföräldrarna flyttade till Storbritannien 1870

1870 flyttade David Livingstones svärföräldrar Robert Moffat och Mary Smith från Kuruman i Sydafrika till Brixton i södra London på grund av sviktande hälsa. De lämnade Sydafrika den 10 juni 1870. Skotske Robert Moffat bodde i Sydafrika i femtio år 1816-1839 och 1843-1870 medan engelska Mary Smith bodde i Sydafrika i fyrtiosju år 1819-1839 och 1843-1870. Paret gifte sig 1819 och bodde i Kuruman i fyrtiotvå år 1824-1839 och 1843-1870. 1839-1843 bodde de i Storbritannien. Strax efter ankomsten till England 1870 dog Mary Smith i Brixton den 9 januari 1871. Efter sin hustrus död stannade Robert Moffat kvar i Storbritannien. Han reste därefter omkring i Storbritannien och predikade om kristendomen och förespråkade att fler britter skulle bli missionärer i Afrika. 1873 flyttade han till Knowle Road i Brixton och fick över 5 000 pund av sina vänner tack för hans nästan livslånga arbete för kristendomen i Sydafrika. 1874 identifierade hans David Livingstones döda kropp i Southampton och närvarade på svärsonens begravning i Westminster Abbey i London samma år.

I augusti 1876 reste Robert Moffat till Edinburgh och närvarade vid avtäckningen av en staty av David Livingstone. 1877 reste han till Paris efter en inbjudan från French Missionary Society och talade inför fyratusen franska barn. 1879 flyttade han till Leigh nära Tunbridge Wells i Kent i sydöstra England. Sista åren i livet blev Robert Moffat djupt intresserad av första boerkriget, också känt som Transvaalkriget, som pågick 1880-1881 i Sydafrika mellan boerna och brittiska imperiet. Han stödde britterna från sitt hem i Leigh och blev chockad över att boerna vann kriget. Drygt tolv och halvt år efter hemkomsten till Storbritannien 1870 dog Robert Muffat fridfullt i sitt hem i Leigh i Kent den 9 augusti 1883. Han blev 87 år gammal.
​

10.6 Från Tanganyikasjön till Nyangwe tur och retur 1869-1871

10.6.1 Från Ujiji till Nyangwe 1869-1871

12 juli 1869 lämnade David Livingstone och hans expedition Ujiji. De transporterade sig över Tanganyikasjön från Ujiji till sjöns västra del. Målet var sedan att resa till den delen av Manyema som låg väster om Tanganyikasjön. Två andra namn för Manyema är Manyuema och 
Manyemaland. Dess invånare manyema var kända kannibaler. Andra namn för invånarna var manyemaerna, manyuemaerna och Una-Ma-Nyema, som betydde köttätarna. Manyemaerna huserade både i östra Demokratiska republiken Kongo i dagens provins Maniema och i regionen Kigoma som ligger vid nordöstra Tanganyikasjön i västra Tanzania. Ujiji ligger i regionen Kigoma. Manyemaerna bodde både väster och öster om norra halvan av Tanganyikasjön. Under större delen av 1800-talet var Manyemaland ett eldorado för arabiska slavhandlare som gjorde slavräder både väster och öster om Tanganyikasjön. De afrikanska slavarna såldes sedan av araberna och hamnade som slavar i Mellanöstern och Asien. På 1800-talet var stammarna i Manyema oberoende av varandra kulturellt. Men i Tanzania knöts de samma med äktenskap över stamgränserna.

De flesta invånarna i Manyema gick omkring nästan helt nakna och en del var helt nakna. De som var nästan helt nakna hade bara något som skyddade könsorganen som vass eller skinn. En del hade skydd som gick från midjan ned till knäna eller vaderna, men skydd bara runt midjan var vanligare. Få hade kläder på överkroppen undantaget vid ceremonier. I deras byar var husen gjorda av lera blandat med halm och med halm på taken. Ofta var husen avlånga och mycket långa i sig. Men målet för David Livingstones resa till Manyema 1869-1871 var inte att hamna på deras matmeny. Istället ville han hitta den 1 800 km långa floden Lualaba i Manyema. Floden är också känd som Lualabafloden. Den rinner i östra Demokratiska republiken Kongo från söder till norr parallellt väster om Tanganyikasjön. Mer exakt rinner floden från sydöstra Demokratiska republiken Kongo i nordlig riktning längs östra delen av landet till nordöstra delen av Demokratiska republiken Kongo. I norr/nordöst förser Lualaba den kända Kongofloden med vatten. Kongofloden är Afrikas näst längsta flod efter Nilen.

I mitten av juli 1869 såg David Livingstone och hans sällskap ett gäng araber och swahilier vid västra delen av Tanganyikasjön. Åtminstone araberna i sällskapet livnärde sig på att göra räder i det inre Afrika. De tog afrikaner och sålde dem sedan som slavar. I regel till andra arabiska slavhandlare. David Livingstone var sällan rädd och han var själv beväpnad, men han kände ändå att det var säkrare för han och hans sällskap att gå med de här beväpnade araberna och swahilierna i Manyema än att gå ensamma. Trots allt fanns det kannibaler i Manyema. David Livingstone anställde därför araberna och swahilierna som livvakter som skulle skydda honom och hans expedition under deras resa i Manyema. Både araberna och 
swahilierna var sedan mycket lojala med David Livingstone under hela tiden i Manyema 1869-1871, undantaget i juli 1871. Det här var en ovanlig åtgärd för David Livingstone att skydda sig med beväpnade män. Dock var det nästan alltid standard för andra europeiska upptäcktsresanden i Afrika på 1850-, 1860 och 1870-talen. Men David Livingstone litade vanligtvis på sitt ord och att hans afrikanska stammar skulle uppleva han expeditioner som ofarliga om de hade få vapen. Men med expeditionen i Manyema kände han uppenbarligen inte att kannibalerna skulle strunta i hans ord och se honom ett gott mål mat istället.

Nästan omedelbart strax väster om Tanganyikasjön gick David Livingstone och hans expedition med araberna och swahilierna i nordvästlig riktning genom afrikanska riken som Guha och Bambara/Bambare i Demokratiska republiken Kongo. De reste till byn Bambarre i Bambara/Bambare. Men David Livingstone började åter känna sig sjuk och fick såriga fötter. Det var dessutom vått och blött. Han och de övriga stannade dock där till 5 november 1869 och vilade upp sig. David Livingstone försökte återhämta sin hälsa och lyckades delvis.

Tillsammans med araberna och swahilierna som livvakter nådde David Livingstone och hans expedition Binanga Hills i Demokratiska republiken Kongo 1870. Därefter vände de söderut. Terrängen var bitvis svår med djungel och det gick långsamt att röra sig längre sträckor. David Livingstone behövde också vila ofta. Tempot gick därför långsamt. 1 mars 1871 nådde de tillslut floden Lualabas strand och staden Nyangwe bland alla kannibaler i Manyema. Nyangwe låg på flodens nordöstliga strandkant och var i praktiken en by och ingen stad även om den benämns som en stad 1871. David Livingstone nådde Nyangwe nästan ett och halvt år efter att han lämnade Ujiji den 12 juli 1869. Han var den första europén som besökte Nyangwe. 
Nyangwe ligger 59 km västnordväst om nuvarande Kasongo i provinsen Maniema i Demokratiska republiken Kongo. Nyangwe ligger också bara 320 km raka vägen väster om norra delen av 
Tanganyikasjön. Bilvägen är det dock 546 km mellan Nyangwe i väster och norra Tanganyikasjön i öster.

David Livingstone på sin tid trodde felaktigt att floden Lualaba vid Nyangwe ledde till södra delen av Nilen. Det förekommer också uppgifter att David Livingstone trodde att floden Lualaba vid Nyangwe var Nilen, men det uppgifterna stämmer inte enligt engelska författaren Tim Jeal (f. 1945) som är specialist på biografier över personer på 1800-talet. Han är också en romanförfattare. 1973 publicerade Tim Jeals bok och biografi "Livingstone" efter att han innan gjort mycket forskning om David Livingstones liv och gått igenom skottens dagböcker, brev, dokument, etc. 1973 hävdade Tim Jeal i "Livingstone" att David Livingstone mycket väl visste om att floden Lualaba var en egen flod inte Nilen eller en del Nilen. Istället trodde David Livingstone, enligt Tim Jeal, att Lualaba var en av flera floder som ledde mellan flera av Nilens sydligaste källor till södra delen av Nilen, dvs. Nilens källa -->  Lualaba och andra floder  --> södra delen av Nilen.


10.6.2 Nyangwe

Innan 1860 var Nyangwe en by där det bodde inhemska afrikaner från wagenyafolket. Byn Nyangwe hette också Wagenya som folket som bodde i den. Wagenyafolket var i sin tur fiskare och kanniblader. De tillhörde den etniska större gruppen manyemarer som bodde väster och öster om norra Tanganyikasjön. 1860 kom araberna och drev bort afrikanerna som bodde i byarna runtomkring. Sedan drev araberna ut de tidigare ursprungliga invånarna i wagenyafolket som levde i och runt byn Wagenya. Det fick wagenyafolket att bli mycket misstänksamma och aggressiva mot alla människor som besökte regionen. De litade inte på utländska besökare och var rädda att bli bortkörda en andra gång. 1860 grundade araberna staden 
Nyangwe på samma plats som den tidigare byn Wagenya. Men det dröjde till 1868 innan araberna etablerade sig i staden som de grundade åtta år innan. På 1860-talet flyttade lokala afrikaner in i Nyangwe. Genom hot och våld behöll araberna kontrollen över Nyangwe. De skaffade sig också allierade lokala afrikanska stammar i lokalområdet som stödde araberna, vilket gjorde det lättare för araberna att behålla kontrollen över Nyangwe.

Lokalbefolkningarna och araberna kom därför att utveckla ett samarbete. Araberna behöll kontrollen av Nyangwe för att utforska Afrika väster och norr om Nyangwe för att hitta nya källor till slavar, elfenben andra handelsvaror. Nyangwes centrala läge gjorde det till en idealisk bas och startpunkt för sådana arabiska resor. Med tiden skapades en större informell zon runt Nyangwe med arabisk aktivitet med inhemska lokala afrikaner. Nyangwe utvecklades sedan till en av de främsta arabiska handelsplatserna i Demokratiska republiken Kongo. I slutet av 1880-talet var staden en av de viktigaste arabiska handelsplatserna väster om Tanganyikasjön med en befolkning på 10 000 invånare. I slutet av 1800-talet var Nyangwe en viktig ort för arabiska handelsmän som sysslade med handeln av elfenben och afrikanska slavar. Parallellt från 1860-talet fungerade Nyangwe också periodvis som en viktig plats för inhemsk afrikansk byteshandel. Stadens marknad fungerade som en viktig kontaktpunkt mellan afrikanska stammar och människor som levde på fiske i närområdet längs floden Lualaba och bland jordbrukssamhällena i området runtomkring Nyangwe.

Nyangwe kulturella och ekonomiska roll tillsammans med ökad arabisk handel i regionen underlättade samarbetet mellan olika grupper mellan a) araberna och deras styrkor, b) slavarna som togs och transporterades till Nyangwe av araberna, c) afrikanska samhällen i Luba söder om Nyangwe och i Lega norr om Nyangwe där Nyangwe blev en knutpunkt, d) afrikanska stammar som bodde i och inte minst i närheten av Nyangwe och e) den delen av wagenyafolket som levde på fiske vid floden Lualaba.

1885 blev området som utgör dagens land Demokratiska republiken Kongo de nya kolonin Kongostaten. De var också känd som Kongofristaten och Fristaten Kongo samt på engelska som Congo Free State och Independent State of the Congo. Kolonin existerade 1885-1908 och tillhörde Leopold II (1835-1909) personligen. Han var belgarnas kung 1865-1909. Under de åren som Kongostaten fanns sjönk populationen i kolonin från 30 miljoner till 8 miljoner invånare. 1893 gick militära trupper från Kongostaten in i Nyangwe och jämnade hela staden med marken, vilket finns bekräftat från fotografi efteråt på ett öde Nyangwe. Trupperna brände eller rev stadens halmhus. Slavhandeln upphörde direkt. Efteråt återuppstod Nyangwe som en by, antingen på samma plats eller 9 km sydöst vid floden Lualabas strandkant. Nyangwe finns kvar än idag.


10.6.3 David Livingstones tid i Nyangwe 1871

10.6.3.1 Marknaden

När David Livingstone kom fram till Nyangwe 1 mars 1871 blev han kvar där i tre månader och tre veckor till 20 juli 1871. Den mesta av tiden var han feberfri och ständigt redo att lämna staden. Det finns uppgifter som säger att han blev kvar i Nyangwe på grund av dålig hälsa, men de uppgifterna stämmer inte. David Livingstones afrikanska skötare och livvakterna i araberna och swahilierna stannade kvar vid hans sida i Nyangwe. När David Livingstone var i Nyangwe 1871 beboddes staden mestadels av inhemska afrikanska manyemarer, men styrdes av araber. De flesta afrikanernas boningar i Nyangwe bestod av små runda halmhus som stod några meter från varandra i stora grupper av många halmhus. Men det fanns också både korta och långa rektangulära halmhus i staden med spetsiga triangelformade halmtak.

Under sina tre månader och tre veckor i Nyangwe 1871 intervjuade David Livingstone araber på resande fot i staden, deras afrikanska slavar och lokala afrikanska invånare om lokala geografiska detaljer om floder och sånt. Han övervägde hela tiden möjliga framtida resvägar den dagen han skulle lämna Nyangwe. Han gick också regelbundet på marknaden i Nyangwe som hölls var fjärde dag och hade 2 000-3 000 besökare varje gång. 28 gånger besökte han marknaden under sin tid i Nyangwe. Det fanns alla möjliga varor på marknaden som bönor, potatis, kassava, jordnötter, peppar, salt, örter, 
sockerrör, grönsaker som användes till buljong, speciella grönsaker för matlagning, spannmål, bananer, kokbananer som användes i matlagning, höns, tuppar, grisar, getter, får, femton olika sorters fiskar, torkade sniglar, vita myror, lergods, mattor av vass/gräs, kläder av vass/gräs för främst runt midjan eller från midjan till knäna, palmolja, spjut, elfenben, afrikanska slavar och produkter som hade transporterats över längre sträckor och föremål som araberna tagit med dit och introducerat i regionen som inte fanns där innan. 12 maj 1871 noterade David Livingstone att trots regnet avskräckte det inte från marknaden att hålla öppen. Människor kom ändå och sjöng och skyddades med mattor som tillfälliga tak mot regnet.

De afrikanska slavarna på Nyangwes marknad hade dess arabiska slavägare tagit i slavräder. Slavarna kom från minst nio regioner bortom Nyangwe. De arabiska slavägarna i Nyangwe kunde normalt sett inte ta inhemska afrikaner som bodde vid eller nära Nyangwe och göra dem till slavar eftersom då riskerade de få lokalbefolkningen mot sig och tappa kontrollen av Nyangwe. De arabiska slavägarna tog därför sina slavar i regioner bortom Nyangwe som traktens stammar inte kände i lika hög grad eller inte hade kontakt med för att kunna behålla lugnet i Nyangwe. Normalt sett hade afrikanska fiendestammar tyckt att det var skönt ifall deras afrikanska fiender förslavades och blev av med dem. Men i Nyangwe fruktade de att de själva kunde bli nästa på tur och bli slavar till araberna. Därför ville de inte att fiendens stammar vid eller i närheten av Nyangwes togs som slavar av araberna. De afrikanska stammarna vid Nyangwe såg hellre att deras konflikter gjordes upp i traditionellt krig och militära uppgörelser sinsemellan dem och inte att araberna kom och tog ena stammen och gjorde dem till slavar.

De arabiska slavägarna i Nyangwe tjänade också på att ta slavar bortom Nyangwe. Besökare på marknaden i Nyangwe hade normallt sett inga band till de här slavarna och var därför inte intresserade att försöka befria dem eller hjälpa dem. De stora förlorarna var istället slavarna själva som ingen brydde sig om utom inkommande missionärer som David Livingstone som inte kunde hjälpa dem på plats. Hade han försökt befria dem hade dess arabiska slavägare skjutit ihjäl skotten. Han hade heller inte tillräckligt med medel för att köpa ut slavarna på plats.


10.6.3.2 De befriade slavarna från banianfolket

När David Livingstone befann sig i Nyangwe skickade skotten Sir John Kirk befriade manliga slavar från banianfolket till Nyangwe för att assistera David Livingstone. Sir John Kirk själv befann sig i Zanzibar och hade anställt de här befriade slavarna för att hjälpa David Livingstone i Nyangwe. De var dock en plåga för David Livingstone medan han befann sig i Nyangwe. De gjorde räder mot lokala invånare och de vägrade röra sig när David Livingstone ville göra korta lokala resor i närområdet. De talade också skit bakom David Livingstones rygg och försökte konspirera med lokalinvånarna i Nyangwe att vända sig mot skotten utan att lyckas. David Livingstone å sin sida var arg på att Sir John Kirk att hade skickade honom de här befriande slavarna som bara var till besvär för honom i Nyangwe.

De befriade slavarna från banianfolket fick David Livingstone under sin tid i Nyangwe att allvarligt fundera på huruvida det gick att rehabilitera före detta slavar till normala liv som fria människor. Skulle slavar generellt alltid förbli skit även när de blev fria människor? Kunde de höja sig efter att de fick friheten och återgå till normala liv igen? Svaret på de frågorna var att det gick att rehabilitera före detta slavar till normala liv, men inte alla. David Livingstones lojala och duktiga skötare, etc. James Chuma som David Livingstone själv befriade från slaveri 1861 var ett exempel på en före detta slav som återgått till ett normalt liv som en fri människa.


10.6.3.3 Kanoterna och Kalenga

Under sin tid i Nyangwe försökte David Livingstone få fram kanoter för att kunna färdas på floden Lualaba, men utan att lyckas trots att det fanns mängder med kanoter i Nyangwe. Anledningen var att de afrikanska lokalinvånarna inte ville sälja, hyra eller låna ut kanoter till människor med europeiskt utseende. Arabernas bortkörning av ursprungsinvånarna i Nyangwe 1860 hade gjort dem misstänksamma mot alla utländska besökare. För att utforska floden Lualaba var kanoter avgörande. De var betydligt svårare att göra samma utforskningar och gå längs floden. I maj 1871 vände sig David Livingstone därför till den arabiska handelsmannen Abed i Nyangwe om hjälp. De två vände sig därefter den 20 maj 1871 eller dagarna innan till Kalenga som var en lokal afrikansk hövding om att få köpa en kanot. Kalenga lurade dock dem på tre enkla pärlor eller pärlhalsband. Det visade sig att kanoten han sålde tillhörde en annan person och David Livingstone fick aldrig använda den.

David Livingstone blev arg, men höll sin ilska inombords. Men skotten kunde inte släppa att han hade blivit lurad i affären och av med pärlorna eller pärlhalsbanden. Senare samma dag eller dagarna efter men inte senare än 20 maj 1871 gjorde han en sak som var mycket olik honom. David Livingstone vände sig till de befriade slavarna från banianfolket och bad dem tvinga Kalenga att lämna till skottens pärlor/pärlhalsband. Han ville köpa en annan kanot längre ned på floden Lualaba för de pärlorna/pärlhalsbanden som egentligen var hans. Vägrade Kalenga lämna tillbaka pärlorna sa David Livingstone åt de befriade slavarna från banianfolket att de kunde binda fast hövdingen och piska honom till han han gav med sig. Men när de befriade slavarna kom fram till Kalenga flydde han in i en skog och gömde sig. Händelsen anses som häpnadsväckande i David Livingstones liv. Det var enda gången som han aktivt förespråkade hot om våld eller våld mot andra människor genom att försöka dra fördel av de våldsamma befriade slavarna från banianfolket, undantaget massakern i Nyangwe 15 juli 1871 som beskrivs nedan. Visst försökte David Livingstone skjuta ett lejon i Botswana 1843 och visst sköt han i självförsvar en attackerande afrikansk hövding i Angola 1855, men aldrig tidigare hade han aktivt förespråkat våld eller hot om våld vare sig innan eller efter Nyangwe 1871. Efter att Kalenga flydde fick David Livingstone ångest efteråt för sitt beteende. Han talade med en medlem i den lokala afrikanska befolkningen och beklagade sig för sitt uppförande.


10.6.3.4 Massakern på manyemakvinnorna i Nyangwe 15 juli 1871

I mitten av juli 1871 hände en sak som ledde till att David Livingstone fem dagar senare lämnade Nyangwe för alltid. Det finns tre versioner om vad som hände, men båda med samma utgång. Anledningen till att det finns tre versioner är att David Livingstone själv skrev ned flera olika händelseförlopp om vad som hände efteråt i anteckningar, dagböcker, etc. Forskare på Indiana University of Pennsylvania i USA 2011 som gick igenom David Livingstones dagbok tror att han kunde ha ljugit om händelseförloppet ifall hans egna män hos araberna, swahilierna eller de befriade afrikanska slavarna från banianfolket var inblandade i skjutningarna. Dessutom bestred han inte anklagelser om att engelsmännen stod för skjutningarna. I det här fallet räknades hans medföljande araber, swahilier och banianfolket som engelsmän eftersom de var med det brittiska sällskapet. Rent tekniskt var det däremot inga etniska britter som sköt några i Nyangwe den 15 juli 1871.


Version ett

Enligt den första versionen hörde David Livingstone hur 400 inhemska afrikaner och manyemarer sköts ihjäl av tre araber som arbetade för skotten, av den lokala arabiska härskaren i Nyangwe och av den arabiska slavhandlaren Mwini Dugumbi, också känd som Dugumbe. Enligt de andra och tredje versionerna nedan deltog aldrig Mwini Dugumbi i morden. Enligt de versionerna var han oskyldig och istället räddade en del afrikaner från skjutningarna. Orsaken på de 400 morden var en vedergällning för att slaven Manilla några dagar innan hade attackerat tio byar som tillhörde mohombofolket på initiativ och uppdrag av wagenyahövdingen Kimburu. De byarna låg på andra sidan av floden Lualaba på flodens sydvästra strandkant. Mittemot Nyangwe med andra ord. Manillas bror och befriade slavar från banianfolket hade också hjälpt till i attacken. För att hämnas Manillas attack på mohombofolkets sköt de fem araberna den 15 juli 1871 ihjäl 400 manyemarer som tillhörde Kimburus stam. David Livingstone såg inte hur de 400 afrikanerna sköts ihjäl utan mer hörde det eftersom i hans egna dagbok misstänkte han att det var hans egna män från araberna som hade utfört dådet. Hade han sett det personligen hade han vetat vilka de var och inte misstänkt vilka som sköt.

Enligt den första versionen hade David Livingstone sagt till dessa befriade slavar från banianfolket att de skulle hjälpa Manilla i dennes planerade attacker på mohombofolket. Enligt de uppgifterna anklagade också araberna efteråt britterna David Livingstone och Sir John Kirk i Zanzibar som hjärnorna bakom Manillas attack på mohombofolket. Sir John Kirk eftersom han hade betalat de befriade slavar från banianfolket att assistera David Livingstone i Nyangwe. Det finns två saker som talar mot de uppgifterna att araberna anklagade David Livingstone efteråt. Hade araberna ansett David Livingstone som skyldig hade de gått till hans boning i Nyangwe eller sökt upp honom i Nyangwe och skjutit ihjäl skotten. Det hade inte varit svårt att göra. För det andra skulle aldrig David Livingstone skickat de befriade slavarna från banianfolket att utföra attacker på mohombofolket. David Livingstone var mot sådant, undantaget den enstaka gången när han blev lurad som i fallet med Kalenga med pärlorna. David Livingstone var också motståndare till våld i fredstid mellan människor undantaget i självförsvar. Istället hade det mer varit i David Livingstones natur att han han hade besökt mohombofolkets byar och predikat om kristendomen, alternativ att han hade försökt kristna Manilla och försökt övertala honom att kristna mohombofolket. David Livingstone skulle aldrig ha försökt understött en attack på deras byar oavsett om han hade bråkat med mohombofolket innan eller inte.


Version två

Enligt den andra versionen var det marknadsdag i Nyangwe intill floden Lualaba den 15 juli 1871. David Livingstone deltog i den som kunde, vilket han också hade gjort under tidigare marknadsdagar under sin vistelse i Nyangwe. När han precis hade lämnat marknaden kom några arabiska handelsmän in på marknaden med vapen. Efter en kort diskussion med några säljare började araberna skjuta vilt på de kunder som var vid marknaden, varav de flesta av offren var afrikanska kvinnor. När araberna sköt vilt omkring sig utbröt panik på marknaden. Många kunder sprang till en bäck som rann ut i floden Lualaba där många besökare hade lagt till sina kanoter. En andra grupp araber som stod nära bäcken sköt mot dem och andra afrikaner som stod och tittade på. För att undkomma skjutningarna kastades sig afrikaner sig i floden Lualaba, även de som inte kunde simma. Araberna fortsatte dock att skjuta. I kaoset lyckades en del afrikaner undkomma skotten, men förde med sig av flodens strömmar och drunknade istället. Totalt dog 400 eller 500 människor i attacken enligt den andra versionen.

Andra afrikaner som undkom döden fångades in av araberna och förslavades. Därefter korsade araberna floden Lualaba med kanoter, attackerade och tuttade eld på många byar som låg på andra sidan av floden Lualaba strandkant på dess sydvästra sida. De byarna tillhörde underförstått wagenyafolket och inte mohombofolket. Enligt David Livingstone brann 17 byar. Dagens efter fortsatte araberna med slakten på wagenyafolket. Enligt den andra versionen var orsaken till arabernas slakt samma som i den första versionen. De hämnades för slaven Manillas attacker på tio byar som tillhörde mohombofolket på initiativ av wagenyahövdingen Kimburu. Tagamoio, också känd som Mtagamoyo och Mwini Mohara, var en arab som var en av huvudförövarna i massakern. Han blev ökänd efteråt, men slapp straff. Han fortsatte sitt liv som vanligt i Nyangwe och var en de ledande i araberna i staden fram till 1893. Enligt en del uppgifter deltog han i i morden för att få uppmärksamhet och sätta sig i respekt lokalt i Nyangwe för att betona att araberna stod över de lokala afrikanska invånarna. Enligt den andra versionen kallades morden för massakern på manyemakvinnorna i Nyangwe eftersom de flesta av offren var kvinnor som befann sig på eller vid marknaden i Nyangwe. ​

​
Version tre

Enligt den tredje versionen hamnade de swahilier som följt med David Livingstone till Nyangwe i ett enkelt obetydligt bråk med manyemarna i Nyangwe i mitten av juli 1871. Swahilierna, som också var afrikaner, tog då upp sina gevär och sköt ihjäl manyemakvinnorna i Nyangwe. Dådet är känt som massakern på manyemakvinnorna i Nyangwe 1871. 


Alla versionerna

Oavsett version av de tre ovan lyckades David Livingstone efter en stund stoppa skjutningarna och få araberna (swahilierna) och manyemarna att enas om fred. Hans första impuls var dock att ta sin pistol och försöka skjuta ihjäl mördarna, men han fick rådet att avstå och undvika att hamna i ett blodkrig. Ett sådant blodkrig hade förmodligen slutat med att mördarna hade skjutit ihjäl skotten eftersom de var betydligt fler än honom.

Men alla visste att freden bara var tillfällig och att de manliga manyemarna vid första bästa tillfälle skulle hämnas på araberna (swahilierna). David Livingstone å sin sida var förskräckt och kände sig inte längre lika säker att vara med resa med araberna och swahilierna. Kunde de döda oskyldiga manyemarer kunde de också döda David Livingstone i ett bråk. 16 juli 1871 skrev David Livingstone i sin fältdagbok bl.a. "the murderous assault on the market people was Hell without the fire and brimstone" och "It filled me with unspeakable horror" Dagen efter den 17 juli 1871 bestämde han sig för återvända till Ujiji på nordöstra Tanganyikasjön, men först behövde han förbereda återresan under några dagar. Enligt en del uppgifter hamnade David Livingstone också i konflikt med araberna i Nyangwe den 16-17 juli 1871 på grund av massakern.


10.6.4 Hemfärden från Nyangwe till Ujiji 1871

Massakern i Nyangwe påverkade David Livingstone djupt. Det var en särsklt traumatisk upplevelse för honom. Massakern var direkt avgörande för han lämnade Nyangwe endast fem dagar senare den 20 juli 1871 för Ujiji tillsammans med sina skötare, inklusive James Chuma och Abdullah Susi. Efter att David Livingstone och hans skötare lämnade Nyangwe den 20 juli 1871 följde många araber efter dem. Araberna skyddade dem från manyemarerna medan de befann sig i ett stort skogsområde. Efter dem sprang krigare från manyemarer och kastade sina spjut mot dem. De hade brutit freden med araberna/swahilierna och ville hämnas på morden på deras manyemarer. Trots att David Livingstone var oskyldig såg de honom som allierad med araberna och swahilierna. Därför ville manyemarer också döda skotten. Men framförallt gick David Livingstone, mot sin vilja, med araberna som manyemarer var ännu argare på. Längre in i skogen skingrades dock araberna från David Livingstone och hans skötare. Enligt andra uppgifter följde dock några lojala araber med David Livingstone och hans afrikanska skötare hela vägen tillbaka till Ujiji 

Under fem timmar sprang sedan den 58-åriga David Livingstone med sina afrikanska skötare i skogsområdet för allt vad de orkade för att rädda sina liv. Under hela tiden var manyemarerna dem i hasorna och kastade sina spjut mot dem när de fick chansen. Inget spjut träffade David Livingstone, men det hade räckt med att han hade vrickat foten på någon rot i skogen och han hade hamnat på kannibalernas lunchmeny dagen efter. Eftersom de sprang i skogen och inte i ett öppet landskap var det svårare för David Livingstone att se fienden bakom sig, vilket ökade skottens puls ytterligare. Han var också rädd att möta de arabiska slavhandlarna och bli skjuten av dem eftersom han inte längre litade på dem. Men efter fem timmar lugnade det ned sig. Manyemarerna vände hem. Men David Livingstone och hans skötare visste aldrig om de skulle komma tillbaka. De efterföljande månaderna medan de rörde sig mot Tanganyikasjön var därför fortsatt stressiga för dem.

David Livingstone kände en sjuklig trötthet och svettades konstant när han sedan gick tillbaka mot Tanganyikasjön. Han hade också ont i fötterna. Kött från djur som David Livingstone och hans skötare dödade för att äta som mat orsakade våldsam diarré för skotten. Sinnesmässigt kände han sig också deprimerad. I sina anteckningar skrev han " "I felt as if dying on my feet, almost every step was in pain, the appetite failed, and a little bit of meat caused violent diarrhea, whilst the mind, sorely depressed, reacted on the body." 

23 oktober 1871 nådde David Livingstone och hans skötare Ujiji efter tre månaders vandring genom östra Demokratiska republiken Kongo. De gick inte runt Tanganyikasjön utan tog sig till mitten av västra delen av sjön och därifrån båt med ett annat sällskap eller en färja till östsidan och sedan norrut till Ujiji. En total sträcka på ungefär 572 km som de avverkade på 93 dagar eller 6,2 km/dag i genomsnitt. 572 km/93 dagar = 6,2 km. 

Kortaste bilsträckan från Nyangwe via runt norra Tanganyikasjön och sedan vidare söderut till Ujiji är idag 914 km. 822 km gångvägen. Men från Nyangwe till nordöst om Kalemie vid mitten av västra Tanganyikasjön, som inte är runt sjön, är det idag 610 km kortaste bilvägen och 568 km kortaste gångvägen. Den kortaste gångvägen går genom en nordöstlig rutt mellan 
Nyangwe till nordöst om Kalemie. Det finns också en sydvästlig gångrutt som är 608 km. David Livingstone gick dock en mittenrutt mellan den nordöstliga och sydvästliga rutterna på ungefär 430 km mellan Nyangwe och till nordöst om Kalamie. Fast David Livingstones gick tillbaka utan vägar. Det ger ett perspektiv hur långt ifrån David Livingstone var från säker mark vid Tanganyikasjön när han befann sig i Nyangwe den 20 juli 1871. Lägg därtill över 50 km på sjön. Från andra sidan av östra delen av Tanganyikasjön är det idag 92 km sjövägen med stopp längs vägen till Ujiji. Lika långt landvägen utan väg. När David Livingstone lämnade Nyangwe var han därför omkring 572 km från Ujiji färdvägen. 430 km + 50 km + 92 km = 572 km. Ibland nämns det att det var 390 km mellan Nyangwe och Ujiji, men de siffrorna bygger på att han var 390 km fågelvägen mellan Nyangwe via norra Tanganyikasjön till Ujiji eller 390 km från Nyangwe till västra delen nordöst om till nordöst om Kalemie på västra Tanganyikasjön. Men när David Livingstone gick tillbaka till Ujiji valde han ett sydöstlig rutt, sedan över sjön och därefter en nordlig rutt som var omkring 572 km.
​
När David Livingstone väl kom fram till Ujiji den 23 oktober 1871 var han ett levande skelett. Han hade gått ned jättemycket i vikt. För att återfå sin hälsa gick han och hämtade sina varor med medicin som han tidigare hade beställt till Ujij. Men varorna var borta och hade sålts av Shereef som var en ledande arab i Ujiji. David Livingstone blev desperat och behövde sin medicin.

Även inkommande post till David Livingstone i Ujiji 1869-1871 och David Livingstones egna brev från Ujiji till Storbritannien hade försvunnit och aldrig nått Storbritannien. David Livingstones egna brev från Afrika till Storbritannien var en säkerhet för honom om vad han hade gjort i Afrika och var han planerade att resa härnäst. Hans brev möjliggjorde att de i Storbritannien visste ungefär var han befann sig Afrika. Uteblev breven från David Livingstone visste han att de skulle skicka en hjälpexpedition i Storbritannien till Afrika och försöka hitta honom. Hade han tagits tillfånga av en afrikansk stam, av araber eller av afrikanska- eller arabiska slavägare hade hjälpexpeditionen också befriat honom, antingen militärt eller köpt ut honom. 

David Livingstones nedtecknade  berättelser om massakern i Nyangwe spreds senare och cirkulerade i stor utsträckning i Storbritannien. Den gav inspiration till andra brittiska abolitionister att intensivt lobbya för ett antislaveriavtal mellan Storbritannien och Zanzibar. 
​

10.7 David Livingstones stjärnstatus på nedgång

I slutet av 1860-talet och inledningen av 1870-talet hade David Livingstones anseende sjunkit i Europa. Dels ansågs det att han misslyckats med sina uppdrag i Afrika på 1860-talet inklusive den den andra stora Zambesi-expeditionen som avslutades 1864. Dels stöddes inte längre David Livingstones idéer om att Nilens sydligaste källa låg betydligt söderut än Victoriasjön och dess intilliggande områden. Hans expeditioner sågs också som lite flummiga, även om David Livingstone själv inte sågs som flummig. Men expeditionerna ansågs saknade ordning och organisation. Målen med expeditionerna hade däremot tydliga mål.

​
10.8 Mötet med Henry Stanley från november 1871 till mars 1872

Efter att ingenting hördes av från David Livingstone på flera månader under 1869 eller 1870 beslutade amerikanske James Gordon Bennett Jr. (1841- 1918) att något behövde göras. Han var utgivare och ägare för tidningen New York Herald. James Gordon Bennett Jr. skickade sin reporter, den walesiska-amerikanska upptäcktsresanden och journalisten Henry Stanley (1841-1904), för att hitta David Livingstone död eller levande. I utbyte för att New York Herald finansierade Henry Stanleys expedition för att hitta David Livingstone krävde James Gordon Bennett Jr. att hans tidning fick den exklusiva redogörelsen av Henry Stanleys framsteg i Afrika. New York Herald visste att David Livingstone hade varit i Ujiji i västra Tanzania våren 1869 och Henry Stanley skickades dit.

6 januari 1871 kom Henry Stanley fram till Zanzibar med ett fartyg. I mars 1871 enligt andra uppgifter. Han lämnade Zanzibar omedelbart för Ujiji vid Tanganyikasjön. Han hoppade på ett fartyg i Zanzibar som tog honom till fastlandet på Tanzanias östkust som också tillhörde sultanen av Zanzibar. Förmodligen reste han med fartyget från Zanzibar till staden Bagamoyo på andra sidan vattnet på Tanzanias östkust. En kort sträcka på 20 km i sydvästlig riktning som de flesta människor vid den här tiden reste när de reste mellan Zanzibar och östra Tanzania. Bagamoyo är också känd som Bagamoy och Bagamoio och ligger 50 km raka landvägen nordväst om Tanzanias nuvarande största stad och tidigare huvudstad Dar es Salaam. Det är dock 60 km gångvägen och 66 km bilvägen mellan Bagamoyo och Dar es Salaam. Båda ligger vid Indiska oceanen. Under 1800-talet blev Bagamoyo en av de viktigaste handelsplatserna längs Östafrikas kust. 

Därifrån reste Henry Stanley västerut på en 1 100 km expedition via staden Tabora till Ujiji i väster. Mellan från Zanzibars perspektiv närliggande Bagamoyo och Dar es Saleem i östsydöst till Ujiji i västnordväst är det 1 044 km respektive 1 072 km raka landvägen, 1 245 km respektive 1 244 km bilvägen och 1 267 km respektive 1 266 km gångvägen. Mellan rutten Bagamoyo/Dar es Saleem och Ujiji ligger staden Tabora i västra delen av Tanzania eller i västra delen av centrala Tanzania. På resan mellan Tanzanias östkust till Ujiji som i sig var en expedtion hade Henry Stanley med sig 192 afrikanska bärare, enligt hans egna uppgifter efteråt. Men när han skrev till New York Herald under den pågående resan nämnde han att hela expeditionen endast bestod av 111 människor, vilket också stod i hand dagböcker.

​När Henry Stanley kom fram till Tabora blev han fast där länge på grund av ett krig mellan araberna som bodde i Tabora och afrikanska krigsherren Mirambo (1840-1884). Mirambo var också hövding för nyamwezifolket och kung (ntemi) av Urambo 1860-1884. Han var även känd som Mtyela Kasanda. Nyamwezifolket var också känt som som wanyamwezifolket. Nyamwezi betyder månens folk. På hela 1800-talet styrde Mirambo över det största afrikanska riket i östra Afrika.

Under en del av den 1 100 km långa expeditionen mellan Tanzanias östkust och Ujiji i västra Tanzania reste Henry Stanley och hans expedition genom tropisk skog. Hans fullblodshingst dog efter några dagar i den tropiska skogen efter ett bett från en tsetsefluga. Många av Henry Stanleys bärare övergav också expeditionen frivilligt medan en del andra tvingades lämna den på grund av tropiska sjukdomar.

Efter stora svårigheter kom Henry Stanley och hans i antal decimerade expedition fram till Tanganyikasjön den 28 oktober 1871. Men inte till Ujiji i nordöstra delen av sjön utan mer söderut på mitten av den östra delen av sjön. Därifrån reste han sedan norrut längs sjöns östsidan. Några dagar senare i början av november 1871 innan de kom fram till Ujiji mötte de en afrikansk karavan som reste åt motsatt håll. De kom från Waguhha och hade passerat Ujiji. Henry Stanley frågade dem om sett något speciellt i Ujiji. De sa då till honom att de sett en man med ett annat utseende som precis anlänt till Ujiji från Manyuema (Manyema). Den de syftade på var David Livingstone med sitt europeiska utseende som kom till Ujiji 23 oktober 1871 efter hemfärden från Nyangwe. Henry Stanley frågade sedan den afrikanska karavanen hur personen såg ut. De svarade att han såg ut som honom, dvs. som Henry Stanley. Är han gammal eller ung frågade Henry Stanley sedan. De svarade tillbaka att mannen var gammal, hade vitt hår och var sjuk. Henry Stanley frågade därefter var personen kom ifrån. En från karavanen sa att personen kom från ett land långt bort som låg bortom Uguhha som hette Manyuema. Henry Stanley anade att det var David Livingstone och han frågade sedan karavanen om den här mannen var i Ujiji just nu. De sa ja och att de såg honom i Ujiji för åtta dagar sedan. Henry Stanley frågade sedan dem om de trodde att den här personen skulle vara kvar i Ujiji när Henry Stanley och hans expedition kom fram till staden, men de svarade att de inte visste.

Efter några till frågor fortsatte Henry Stanley och hans expedition sedan norrut. De kom fram till Ujiji omkring 9-10 november 1871 och gick in i staden medan en stor USA-flagga. Då med 37 stjärnor och 13 ränder på flaggan jämfört mot dagens 50 stjärnor och 13 ränder. 4 juli 1867 till 3 juli 1877 fanns det tre versioner av flaggan. Skillnaderna låg i stjärnmönstret på det blå fältet på flaggan.

Den 10 november 1871 träffade Henry Stanley sedan David Livingstone i Ujiji. Det var bara 18 dagar efter att David Livingstone själv kom tillbaka till Ujiji från Nyangwe. Enligt en del uppgifter kom Henry Stanley fram till Ujiji den 28 oktober 1871 och träffade David Livingstone samma dag eller dagen efter. Bl.a. BBC hävdar att de träffades i oktober 1871 och inte 10 november 1871. Det beror på att David Livingstone själv trodde att de möttes första gången den 24 oktober 1871 i Ujiji. Men eftersom David Livingstone tidigare var sjuk i feber och hans skötare inte höll en kalander hade han missat 17-18 dagar. När sedan David Livingstone träffade Henry Stanley skrev skotten i sin dagbok att de möttes första gången den 24 oktober 1871 trots att det i verkligheten var den 10 november 1871. Enligt Henry Stanleys bok "How I Found Livingstone" från 1872 träffades de första gången den 10 november 1871 i Ujiji, vilket ytterligare bekräftar att 10 november 1871 är det korrekta datumet och inget annat. 

När Henry Stanley mötte David Livingstone första gången i Ujiji inledde han konversationen med alla hälsa på honom med den berömda frasen: "- Dr Livingstone, I presume?". David Livingstone svarade direkt med ett "- Yes." och sa sedan "- I feel thankful that I am here to welcome you." 

Svenska översättningen till "Dr Livingstone, I presume?" är "- Doktor Livingstone, förmodar jag?". Det berömda citatet tros dock var påhittat. Henry Stanley visste mycket väl att det var David Livingstone när de två möttes första gången i Ujiji 1871. Frasen "Dr Livingstone, I presume?" om Henry Stanley och David Livingstones första möte nämndes sedan 1 juli 1872 i tidningen New York Herald. 10 augusti 1872 återupprepade New York Herald frasen i sin ledarkolumn. Tidningens läsare såg dock igenom det och uppfattade det som ett bluffcitat. Encyclopædia Britannica and the Oxford Dictionary of National Biography däremot citerade frasen från New York Herald utan att ifrågasätta dess sanningshalt. Sedan utgick alla andra böcker, tidningar, etc. i engelsktalande länder att frasen var sann eftersom de stod i dessa brittiska uppslagsverk. Citat spreds sedan till icke-engelsktalande länder och få eller ingen ifrågasatte dess sanningshalt.

1872 gav Henry Stanleys ut sin bok "How I Found Livingstone" där han hade med frasen "Dr Livingstone, I presume?". Boken var baserad på hans dagböcker i Afrika. Bokens hela titeln är "How I Found Livingstone; travels, adventures, and discoveries in Central Africa; including four months' residence with Dr. Livingstone". När Henry Stanley dessutom själv nämnde frasen "Dr Livingstone, I presume?" i sin bok från 1872 fanns det ingen anledning för utomstående att ifrågasatta ordens äkthet trots att det sannolikt var påhittade ord i efterhand. Henry Stanley själv antyder i sin bok att han var för blyg och osäker för att omfamna David Livingstone vid deras första möte. Därför underförstått började han med den berömda frasen med respekt för David Livingstone. Henry Stanley hävdade också efteråt han inledde den berömda frasen i sitt första möte med David Livingstone i Ujiji 1871, men förmodligen ljög han. Istället hittades frasen på av honom eller New York Herald året efter 1872.

Efteråt rev dessutom Henry Stanley ut sidorna i sin dagbok om sitt första möte med skotten i Ujiji 1871, vilket gör att det inte finns några bevis för att Henry Stanley sa de berömda orden i frasen. Varken Henry Stanley och David Livingstone nämnde frasen i sina brev till utomstående. Dessutom nämnde inte David Livingstone något om dessa ord i sin dagbok. Det å andra sidan behöver inte betyda någonting för det fanns ingen anledning för skotten att skriva ned det i sin dagbok de första orden i deras inledande konversation. Men istället för att Henry Stanley sa "Dr Livingstone, I presume?" skrev David Livingstone att hans tjänare Abdullah Susi sekunderna innan första mötet ropade "- An Englishman coming! I see him!" På svenska: "- En engelsman kommer. Jag ser honom." Även Henry Stanley har med den frasen i sitt brev till The New York Times den 2 juli 1872, men inte frasen "Dr Livingstone, I presume?"

Enligt flera historiker på 2000-talet hittade Henry Stanley på den berömda frasen efteråt för att smycka ut sitt första möte med David Livingstone eller tog han den direkt från ledarkolumnen i New York Herald eller omvänt tog ledarkolumnen frasen från honom efter att han hittat på den efteråt. 2007 hävdade engelska författaren Tim Jeal att Henry Stanley hittade på  "Dr Livingstone, I presume?" för att hjälpa till att höja upp sin egen ställning efteråt på grund av osäkerhet om hans bakgrund. Han lyckades. Utan frasen hade Henry Stanley mer nämnts förbigående när det gäller David Livingstones liv. Henry Stanley stod dock på egna ben och är idag berömd för sina egna bedrifter, men utan den berömda frasen hade han garanterat inte varit lika känd idag.

Frasen "Dr Livingstone, I presume?" blev berömd i Storbritannien, Nordamerika och i resten av västvärlden för:
a) Den upplevda ironiska humorn i ett situation där David Livingstone var den enda europén inom en radie på hundratals km i Afrika utöver Henry Stanley själv. Chansen att den mannen som Henry Stanley tilltalade var David Livingstone var därför mycket stor, men ändå ställde han frågan om det var David Livingstone. 
b) Henry Stanleys försök att verka förnäm och börja med en sval brittisk aristokratisk fras i Afrikas inre som annars kunde förväntas höras på en aristokratisk klubb i 1800-talets London. Trots att Henry Stanley säkert var trött efter en mödosam resa bibehöll han ändå en viss högre nivå på konversationen. En adelsman är alltid en adelsman oavsett plats på jorden och skulle upprätthålla samma aristokratiska nivå oavsett plats och situation. Henry Stanley blev dock Sir Henry först 3 juni 1899, vilket ytterligare förstärker det humoristiska i frasen när den inte sas av en adelsman.
​
Henry Stanley och David Livingstone träffades dock inte bara för att samtala i Ujiji i november 1871. När de träffades första gången hade Henry Stanley också med sig en hel vagn fullastad med varor som medicin, mat, etc. till David Livingstone. Henry Stanley stannade i Ujiji med David Livingstone och dennes afrikanska skötare. Med nya leveranser fortsatte David Livingstone sina ansträngningar för att hitta Nilens källor. Efter en tid reste David Livingstone och Henry Stanley i slutet av 1871 norrut till norra änden av Tanganyikasjön. En sträcka på ungefär 194 km eftersom de reste vattenvägen längs sjöns nordöstkust och gick iland flera gånger under resan. Vid norra änden av sjön konstaterade de att Ruzizifloden via ett litet delta strömmade in i norra Tanganyikasjön och inte ut. Den 117 km långa Ruzizifloden rinner från i nordnordväst från Kivusjön i sydsydöstlig riktning genom först gränsen mellan Demokratiska republiken Kongo och Rwanda, därefter genom gränsen mellan Demokratiska republiken Kongo och Burundi och sedan sista biten i enbart Burundi till Tanganyikasjön.

Det var ett intressant konstaterande för David Livingstones del eftersom strömmade Ruzizifloden in i Tanganyikasjön kunde inte sjön varit Nilens källa eller en av Nilens flera källor. För att varit Nilens källa behövde Tanganyikasjön istället försett Ruzizifloden med vatten så att det strömmade ut vatten från Tanganyikasjön till Ruzizifloden, vars vatten sedan rann norrut till södra Nilen ännu längre bort norrut. 1866/1867-1871 trodde David Livingstones att vatten rann utfrån Tanganyikasjön via Ruzizifloden till Albertsjön till södra Nilen. Men från slutet av 1871 tvingades han avfärda norra Tanganyikasjön som en möjlig källa till Nilen. Kvar var hans alternativ om att Nilens källor låg i de västra och centrala delarna av centrala Afrika som nämndes tidigare i avsnittet om Nilen.

Efter besöket i norra änden av Tanganyikasjön återvände David Livingstone och Henry Stanley till Ujiji i november eller decemer 1871. Där vårdade David Livingstone den sjukdomen som Henry Stanley hade. 27 december 1871 gav de sig av till staden Unyanyembe i norra Tanzania. Unyanyembe ligger 473 km östnordnost om Ujiji och 188 km nordnordöst om staden Tabora. På 1800-talet var nyamwezifolket största befolkningsgruppen i Unyanyembe. Det bodde också många för detta herdar från herdefolket tutsierna i Unyanyembe. Men när de flyttade till staden rekryterades många av dem som soldater i kriget mot Urambo 1871-1884. Det bodde också arabiska och swahiliska handelsmän i Unyanyembe. David Livingstone och Henry Stanley reste dock inte raka vägen från Ujiji till Unyanyembe. Istället reste de söderut längs Tanganyikasjön till mitten av sjöns östra del. Därifrån reste de ungefär 470 km i nordöstlig riktning till Unyanyembe. De kom fram till Unyanyembe den 18 februari 1872.

I Unyanyembe vädjade ​Henry Stanley till David Livingstone om att han skulle resa med honom till England via Zanzibar, men skotten ville inte. Hans mål var att hitta Nilens källor först innan han kände att ha kunde slutföra sitt uppdrag i Afrika. Mer korrekt vad han trodde var Nilens källor. Vid tillfället var han felaktigt övertygad om att Nilen band samman med den 1 800 km långa floden Lualaba i östra Demokratiska republiken Kongo. Samtidigt ansåg han inte det nödvändigt att åka till floden Lualabas norra del i Demokratiska republiken Kongo eller till Albertsjön mellan Demokratiska republiken Kongo och Uganda för att få det bekräftat. Istället ville han rikta sin uppmärksamhet till a) Bangweulusjön i västra delen av nordöstra Zambia och till b) högländerna i Katanga i sydöstra Demokratiska republiken Kongo. Han misstänkte att någon av dessa två platser kunde vara Nilens källa eller källor. Bangweulusjön var samma sjö och träskmark som han besökte 1868. Efter fyra veckor i Unyanyembe lämnade Henry Stanley staden och David Livingstone den 14 mars 1872. Han reste österut till Tanzanias östkust och sedan till Zanzibar. David Livingstone däremot stannade kvar i Unyanyembe för att invänta män till sina kommande expedition. Det var bärare, etc. Henry Stanley skulle ordna fram männen när han kom fram till Tanzanias östkust eller Zanzibar och skicka dem till David Livingstone i Unyanyembe.

Efteråt skrev Henry Stanley att under de fyra månaderna han bodde hos och med David Livingstone i Ujijji och Unyanyembe hittade han aldrig några dåliga egenskaper hos honom. Henry Stanley skrev också att han själv var en man som ofta kunde bli förbannad, men att han aldrig blev arg när han var med David Livingstone. Istället beundrade Henry Stanley skotten som person varje dag han fick vara med honom, enligt Henry Stanleys egna ord efteråt. Givetvis enbart på ett kompisplan. 1890 gifte sig Henry Stanley med den engelska målarskan Dorothy Tennant (1855-1926). ​

Eftersom ingen hade hört av Henry Stanley sedan innan han lämnade för Zanzibar i januari eller i mars 1871 på ditresan till Ujiji och inte hört av David Livingstone ännu längre tillbaka i tiden skickade Royal Geographical Society i England en sökexpedition för att leta efter David Livingstone. Den leddes av befälhavare Dawson och löjtnant Henn. Med på expeditionen var också bl.a. pastorn Charles New och William Oswell Livingstone som var David Livingstones yngsta son. När de kom de till staden Bagamoyo på Tanzanias östkust efter 14 mars 1872 träffade de Henry Stanley. Han hade lämnat Unyanyembe och David Livingstone och meddelade dem att skotten levde. Sökexpeditionen vände då i Bagamoyo och reste tillbaka till England med Henry Stanley. 

Henry Stanleys möte med David Livingstone 1871-1872 blev en internationell nyhet som det skrevs om i tidningar om på båda sidor av norra Atlanten. Efter Henry Stanleys berömda första möte med David Livingstone i Ujiji höjdes också New York Heralds profil. De gick från att bara vara en amerikansk tidning till en amerikansk tidning som också var på den internationella världsscenen. Deras finansiering av Henry Stanleys resa till Afrika lönade sig. 1880 utökade tidningen till internationella utgåvor i London och i Paris. 

Henry Stanleys bok "How I Found Livingstone" från 1872 och hans berömda fras "Dr Livingstone, I presume?" från 1871 befäste David Livingstones kändisskap efteråt. Det hjälpte också till att forma på vilket sätt han skulle bli ihågkommen av efterföljande generationer. David Livingstone stack ut i mängden gentemot andra 1800-tals upptäcktsresanden och missionärer i Afrika. 


10.9 Från Unyanyembe till Chief Chitambo's village 1872-1873

9 augusti 1872 anlände männen till Unyanyembe som Henry Stanley skickat till David Livingstone från Tanzanias östkust eller Zanzibar. 25 augusti 1872 lämnade de och David Livingstone staden Unyanyembe för en expedition via Tanganyikasjön i västsydväst och sydväst till ​Bangweulusjön i sydsydväst och fortsatt till den delen av 
Luapulafloden som rinner söder om Bangweulusjön. Luapulafloden rinner mellan södra Mwerusjön i sydlig riktning förbi västra 
Bangweulusjön som ligger 118 km i öster. Därefter rinner 
Luapulafloden som i en båge runt södra Bangweulusjön till Bangweulu Swamps sydöst om Bangweulusjön. Med mindre floder förbinder Bangweulu Swamps sedan Luapulafloden söder om Bangweulusjön med södra Bangweulusjön. Bangweulu Swamps förbinder också Luapulafloden i söder med floden Chambeshi i nordöst som ligger öster Bangweulusjön.

David Livingstone besökte Bangweulusjön första gången 1868. 
Mellan Unyanyembe i norra Tanzania via mitten av Tanganyikasjöns östsida till ​Bangweulusjön i nordöstra Zambia är det 1 070 km raka vägen, 1 296 km gångvägen och 1 326 km bilvägen. Längre inräknat till Bangweulu Swamps. När de gav sig av 9 augusti 1872 hade David Livingstone bott i Unyanyembe i drygt sex månader sedan den 18 februari 1872.

De reste mot Tanganyikasjön med David Livingstone trots att skotten led av dysenteri och blodförlust från hemorrojder. David Livingstone red sjuk till sjön på en åsna. Sista åren av David Livingstones liv var hans hälsa dålig. Han blev frisk mellan varven, men blev dålig igen och igen. Det underlättades inte av att han ständigt ville röra på sig och resa på expeditioner. Ur ett hälsoperspektiv borde han antingen ha rest till Kapstaden eller Kuruman i Sydafrika eller tillbaka till Skottland eller England och stannat där för gott. Antingen pensionerat sig och levt ett still liv eller kombinerat ett pensionärsliv med att som mentor ha hjälpt och styrt upp andra upptäcktsresandens resor i Afrika. Medan de reste hade kunnat varit kvar i Kapstaden.

14 oktober 1872 efter sju veckors resande från Unyanyembe kom David Livingstone och männen fram till den nedre delen av mitten på Tanganyikasjöns östsida. Men de reste inte norrut till Ujiji. Istället begav de sig söderut längs sydöstra delen av sjön där de afrikanska fipa- och ulungufolken huserade. Ulungufolke​​t bodde också vid sydvästra delen av Tanganyikasjön. Vid sjöns södra ände i mitten av nordgligaste delen av nordöstra Zambia reste de sedan söderut genom samhället Chiwes och fortsatt lite söderut. Därefter reste de västerut till floden Kalongosi som rann ut i östra delen av Mwerusjön i nordvästra delen av nordöstra Zambia. David Livingstone besökte Mwerusjön 1867 och 1868. Målet på den här expeditionen 1872-1873 var inte Mwerusjön utan ​Bangweulusjön söderöver.

100 km eller liknande öster om Mwerusjön korsade de floden Kalongosi. I horisonten fanns det höga berg. De reste sedan söderut till distriktet norr om Bangweulusjön. Det var ett gigantiskt stort träsk. Vandra i det var som att gå i ett träsk blandat med blöta svampar. Expeditionens tempo sjönk givetvis. Det fanns heller inte mycket mat. Alla i expeditionen led av svält. De kunde heller inte få tag i kanoter. David Livingstones hälsa försämrades och han kände att han gradvis höll på att dö. Men expeditionen fortsatt sin resväg söderut och nådde norra delen av Bangweulusjön. Därefter reste de i sydöstlig riktning längs norra delen av sjön. 15 mars 1873 skickade David Livingstone sitt sista meddelande till Lord Granville. 

4 april 1873 korsade David Livingstone och hans expedition floden Chambeshi som rinner ut i Bangweulu Swamps som sedan via mindre floder förbinder med floden med östra delen av sjön och träskmarken Bangweulusjön. Samma flod och plats som David Livingstone korsade 28 januari 1867. Sedan fortsatte expeditionen 1873 längs Bangweulusjöns träskiga strandkanter. De plågades av stora mängder av myggor, giftiga spindlar och myror som stack eller bet dem. 9 april 1873 gjorde David Livingstone sin sista observation om latitud om var de befann sig geografiskt. Vid tiden upplevde de andra i expeditionen skotten som förvirrad och att han hade bedömningssvårigheter under återstoden av hans liv. Enligt andra uppgifter blev han förvirrad och fick bedömningssvårigheter redan hösten 1872, i slutet av 1872 eller i början på 1873. Men frågan är om de andra uppgifterna stämmer eftersom är de riktiga hade expeditionen sannolikt inte nått området utanför Bangweulusjön.

Från mitten av april 1873 var David Livingstone så sjuk att var tvungen att bäras i en bärstol. Bärsäng eller vilsäng enligt andra uppgifter. Den sängen bestod av en lång rektangulär platta med ändar som hängde med rep i en triangel på en trästock. Sedan bars trästocken av två eller fyra bärare genom Bangweulusjön sumpmarker till sjöns sydände. David Livingstone led av feber, blödde i rumpan och led av ryggsmärta. 27 april 1873 skrev David Livingstone sitt sista inlägg i sin anteckningsbok. Den 30 april 1873 nådde han och expeditionen Chief Chitambo's village i nuvarande Chipundo i Zambia. Byn var tidigare känd som Old Chitambo och Tshitambo's village och låg i regionen Ilala nära kanten av flodslätten som gränsade till träsken Bangweulu Swamps sydöst om södra delen av sjön och träskmarken Bangweulusjön i den västra och sydvästra delen av nuvarande nordöstra Zambia. Enkelt översatt låg Chief Chitambo's village i:
a) Där Chipundo ligger idag i Zambia.
b) I Chipundo i regionen Ilala sydöst om södra delen av sjön och träskmarken Bangweulusjön,
c) 115 km sydsydöst om södra delen av Bangweulusjön,
d) 136 km västsydväst raka vägen om staden Mpika, eller
e) 260 km västsydväst bilvägen om staden Mpika.

Dess officiella geografiska plats idag är däremot e) Chipundo, Zambia, f) Livingstone Memorial, Chipundo, Zambia och g) Livingstone Memorial site, Chipundo, Zambia, vilket gör det betydligt lättare att hitta platsen för de turister som vill åka dit, se minnesplatsen och se ungefär var David Livingstone dog. Svenska namnet för Livingstone Memorial är både Livingstone Memorial och ​Livingstonemonumentet.


10.10 David Livingstones dog 1873

I Chief Chitambo's village den 30 april 1873 frågade David Livingstone de andra expeditionsmedlemmarna "- How many days to go to the Luapula?" Han fick svaret att det var tre dagsetapper kvar till Luapulafloden. När han fick höra det svarade han " - Oh dear! dear!"

I Chief Chitambo's village bar de in David Livingstone och hans bärstol eller vilsäng i en hydda för att han skulle få vila upp sig. Därefter eller senare samma dag eller kväll den 30 april 1873 medan David Livingstone befann sig i hyddan bad han en av sina skötare,  Abdullah Susi, att ge honom lite kvicksilver(I)klorid, också känd som kalomel. Det är en kemisk förening av kvicksilver och klor. Ämnet används förr tiden som a) laxeringsmedel för att tömma tarmarna, b) medel mot inälvsmask och c) desinficering av händer och instrument vid sjukvård.  Efter att David Livingstone fick sitt kvicksilver(I)klorid sa han till Abdullah Susi: " - All right; you can go out now." Det var David Livingstones sista kända ord i livet. När Abdullah Susi gick in i David Livingstones hydda klockan fyra nästa morgon hittade han honom död knäböjd vid sidan på sin säng. Hans överkropp var sträckt framåt och huvudet var begravt i hans händer på kudden. David Livingstone dog den 1 maj 1873 på grund av malaria och inre blödningar orsakade dysenteri. Han dog i byn Chief Chitambo's village i västra och sydvästra delen av nordöstra Zambia. Dysenteri kan orsakas av att man äter infekterad mat. Smittan sprids från dåligt vatten och mat, men också direkt mellan människor.

Ibland nämns det att David Livingstone dog i Nordvästrhodesia eller i Nordöstrhodesia, men inget av de fanns när han dog 1873. Nordvästrhodesia bildades 1891 och låg senare mer västerut och mer i sydväst medan Nordöstrhodesia bildades 1900. Nordvästrhodesia fanns 1891-1899 och täckte nuvarande sydvästra Zambia. Barotziland var och är ett gammalt afrikanskt kungarike. 1899-1911 var sydvästra Zambia känt som Barotziland-Nordvästrhodesia medan nordöstra Zambia i området där David Livingstone dog 1873 hette Nordöstrhodesia 1900-1911. År 1911 slogs Barotziland-Nordvästrhodesia och Nordöstrhodesia ihop och bildade Nordrhodesia som existerade 1911-1964. 1964 ersattes Nordrhodesia av det självständiga Zambia. Ibland nämns det också att David Livingstone dog vid en strandkant till ​Bangweulusjön, men han dog som sagt var i Chief Chitambo's village som 1873 låg nära kanten av flodslätten som gränsade till träsken Bangweulu Swamps sydöst om södra delen av sjön och träskmarken Bangweulusjön.

Karta från 1873 som visar David Livingstones alla resor i södra delen av centrala Afrika 1852-1873 från Angola i väster till Zanzibar i nordöst. Den blå pricken visar var han dog. Kartan är inte helt korrekt jämfört med dagens moderna kartor. Exempelvis dog David Livingstone längre ifrån och mer sydöst om Bangweulusjön i verkligheten än vad kartan ovan visar. Kartan visar heller inte hans resor i södra delen av Afrika 1841-1851. Den visar inte heller hans besök i Quelimane i Moçambique 1856 på den nedre högra delen av kartan. Den visar heller inte hans besök på Mauritius, Komorerna och Indien. Kartan ovan är emellertid bra eftersom den ändå ger en snabb uppfattning var David Livingstone rörde sig i den här delen av Afrika 1852-1873.

David Livingstone blev 60 år gammal. När han dog hade han spenderat 30 år eller halva sitt liv utomlands varav mesta tiden i Afrika från avresan från Storbritannien den 8 december 1840 till sin död i Zambia 1 maj 1873, undantaget besök i Storbritannien 1856-1858 och 1864-1865 på totalt knappt två år och fyra månader. Omedelbart efter att David Livingstones dog betedde sig hans män föredömligt. De gjorde en inventering av hans mediciner, etc. och packade ned dem i burkar. Det rådde allmän sorg i byn Chief Chitambo's village och David Livingstones män avfyrade skott rakt upp i luften med sina gevär i en slags ceremoni för att förkunna att skotten var död. En sådan stor man som David Livingstone skulle begravas på hemmaplan i Storbritannien. De behövde således föra kroppen tillbaka till Storbritannien. David Livingstones lojala skötare James Chuma och Abdullah Susi tog därför ut David Livingstone hjärta och inälvor från hans kropp och lade dem i en järnlåda. Övriga kroppen torkades och balsamerades. De ville begrava hjärtat och inälvorna på plats i Chief Chitambo's village, men för att vara säkra på att få göra det tillverkade de en fin present och gav det till byns hövding Chitambo, också känd som Tshitambo.

Järnlådan med David Livingstones hjärta och inälvor begravdes sedan vid foten till ett träd, officiellt under trädet, i Chief Chitambo's village av hans skötare Yazuza, Mniasere och Vcopere. Trädet identifierades efteråt som ett mvulaträd eller ett baobabträd. Skötarna som nämndes ovan var också kända som Chuma, Suza Mniasere (Suza Miniasere) och Vchopere. Trädet låg nära platsen där David Livingstone dog, men inte exakt på samma plats. Den fjortonåriga afrikanska pojken Jacob Wainwright (1859-1892) från Nassickmissionen läste vid jordfästningen av hjärtat och inälvorna vid trädet. Efter David Livingstones död ristade Jacob Wainwright själv eller tillsammans med flera andra unga afrikaner in David Livingstones namn och de tre skötarnas namn på trädet vid där David Livingstones hjärta tidigare begravdes. Inskriptionen löd:
DR LIVINGSTONE 
MAY 4, 1873
YAZUZA, MNIASERE
VCOPERE

Enligt David Livingstones egna journalbok tyder det mesta på att han dog 1 maj 1873 och inte 4 maj 1873. Ingen skröna om inristningen på trädet. Brittiska kaptenen Poulett Weatherley (1860-1932) som reste i de centrala och östra delarna av Afrika 1895-1900 tog ett fotografi av inskriptionen och trädet när han besökte platsen någon gång 1895-1899.
​

10.10.1 Jacob Wainwright

Nämnda Jacob Wainwright föddes omkring 1859 söder om Malawisjön som Yazuza eller Yamuza. Han var David Livingstones hushållsarbetare i början och våren 1873 eller våren 1873. Han anställdes av David Livingstone för att bistå honom med hjälp när han utforskade Östafrika. Jacob Wainwright kom från yaofolket som precis som James Chuma levde söder om Malawisjön. Det yaofolket Jacob Wainwright tillhörde levde ungefär 617 km sydöst om Chief Chitambo's village. I tidiga tonåren kidnappades Yamuza (Jacob Wainwright) av arabiska slavhandlare, men räddades av ett brittiskt antislaverifartyg, ett Royal Anti-Slave Squadron eller ett före detta Royal Anti-Slave Squadron som var en del av Storbritanniens örlogsflotta Royal Navy. Brittiska fartyg som tillhörde Royal Anti-Slave Squadron hade till uppgift att främst patrullera den västafrikanska kusten för att stoppa den transatlantiska slavhandeln. En del patrullerade också den östafrikanska kusten. Royal Anti-Slave Squadron bildades 1809 och fanns fram till 1867. Bara mellan 1808-1860 bordade de 1 600 slavskepp och förstörde slavfort på land vid Afrikas kuster. Under de åren 1808-1860 befriades 150 000 afrikanska slavar av Royal Anti-Slave Squadron. 

Efter att Yamuza befriades av britterna döptes han, blev kristen och fick namnet Jacob Wainwright. Han utbildades sedan i skolan Church Missionary Society i Bombay där han lärde sig att läsa och skriva. Efter en tid i Indien återvände Jacob Wainwright till Afrika där han kom officiellt kom i kontakt med David Livingstones 1873 och fick jobb som dennes hushållsarbetare. Men antagligen blev Jacob Wainwright en del av David Livingstones expedition betydligt tidigare. Kanske redan 1866, men det är spekulationer.


10.11 Transporten till London och begravningen i Westminster 1874

Jacob Wainwright var den enda av de tre av honom, James Chuma och Abdullah Susi som kunde tala och skriva på engelska efter att ha lärt sig det i tiden på Church Missionary Society school i Bombay i Indien. Han var den i sällskapet som bäst kunde läsa och skriva oavsett språk. I början av maj 1873 i Chief Chitambo's village eller eventuellt i Bagamoyo skrev han ett brev till den brittiska hjälpexpeditionen med David Livingstones ena son och informerad dem att David Livingstone hade dött. Brevet transporterades sedan med kurir på häst till Bagamoya.

Efter David Livingstones död och efter inristningen av hans namn på trädet lades han uttorkade och döda balsamerade kropp i en cylinder av bark i början av maj 1873. Det var ett urgröpt träd men med barken och trät närmast barken kvar. Den fungerade som en tillfällig kista och försvårade för insekter att ge sig på kroppen. Sedan lades cylindern av bark, med David Livingstones kropp, på en utsräckt segelduk som därefter virades runt cylindern och omslöt den. Som omslagspapper på ett paket. Ändarna på segelduken med cylindern inuti och David Livingstones kropp i cylindern surrades därefter fast med rep vid en fristående lös trästolpe. Eventuellt bands repen också på segelduken/cylindern mitt på stolpen. Därefter bars stolpen av två män. Sedan fördes David Livingstones kropp och hans journalbok från Chief Chitambo's village ungefär 2 127 eller 2 414 km i nordöstlig riktning till det brittiska konsulatet i Bagamoyo vid Tanzanias östkusten lett av afrikanerna Jacob Wainwright, James Chuma och Abdullah Susi. Vid illustrationer på efterkonstruerade ritningar, målningar och bilder på gångfärden brukar bara bärarna, stolpen och duken synas. Det gjorde de i verkligheten. Men på illustrationerna är det lätt att få intrycket att segelduken omsveper David Livingstones kropp. I verkligheten omsvepte segelduken cylindern där hans kropp låg i.

Kortaste gångsträckan idag mellan Chief Chitambo's village och Bagamoyo är 1 451 km och går via Mbeya mellan sydöstra Rukwasjön och norra Malawisjön. Därefter fortsätter den i östnordöstlig riktning via en mer sydlig rutt i Tanzania till Bagamoyo. Men vid Mbeya vek Jacob Wainwright och de andra bärarna istället omvägen norrut till Kwihara 8,4 km sydsydväst om centrala Tabora i det nordligare Tanzania. Gångsträckan chief Chitambo's village via Mbeya till Kwihara är 1 297 km. I Kwihara möttes de av en andra räddningsexpedition som skickats ut av Royal Geographical Society ledd av den brittiska löjtnanten, nu befälhavaren, C.B. Cameron. De brittiska officererna ansåg att de borde begrava David Livingstones kropp på plats i Kwihara eller i närliggande Tabora. Varför göra besväret släpa på en död kropp när den kunde begravas direkt resonerade de. Men Jacob Wainwright, James Chuma, Abdullah Susi och David Livingstones andra män stod på sig.

​De var fast beslutna att deras ledares och arbetsgivares kropp borde föras till England. De brittiska officerarna gick med på deras önskemål, men Jacob Wainwright och de andra afrikanerna fick fortsätta bära cylindern av bark med kroppen i på stolpen. Hela sällskapet med David Livingstones män och den brittiska räddningsexpeditionen gick sedan i ungefär +/- 830 km i östsydöstlig riktning från Kwihara till Bagamoyo. Totalt gick Jacob Wainwright och David Livingstones män ungefär 2 127 eller 2 414 km med David Livingstones kropp från Chitambo's village via Kwihara till Bagamoyo.

De 2 127 eller 2 414 km var en enastående bedrift i sig. För det första skulle de flesta människorna tycka det vore jobbigt att gå en sådan lång sträcka som motsvarar nästan som att gå från Göteborg via Helsingör till Barcelona eller från Göteborg via Helsingör till Rom som är 2 122 km. Gångsträckan från Göteborg via Helsingör till Bari i sydöstra Italien är 2 408 km och nästan lika lång som de 2 414 km. Ska man dessutom tillsammans med några människor bära på en 66-80 kg tung död manskropp i en cylinder av bark som hänger i trästolpe förstår alla vad Jacob Wainwright, James Chuma, Abdullah Susi, etc. gjorde. De tre gick också i mer svårforcerad terräng och över eventuella mindre floder, vattendrag, osv. vilket inte dagens vandrare behöver göra mellan Göteborg-Barcelona/Rom. När som helst kunde de också tröttnat, dumpat eller begravt David Livingstones kropp längs resvägen och gått hem. De kunde också gått med på de brittiska officerarnas förslag i Kwihara och begravt kroppen där, men de valde att ändå gå vidare mot målet Bagamoyo. Deras strapats visar på vilket intryck David Livingstone hade gjort på dem och vilken enormt betydelsefull person han var i deras i ögon.

Efter fem månader eller ungefär 152-153 dagar kom de fram till Bagamoyo i början av oktober 1873 efter att gått 13,9 till 15,9 km/dag i genomsnitt.
2 127 km/153 dagar = 13,9 km/dag.
2 127 km/152 dagar = 14,0 km/dag.
2 414 km/153 dagar = 15,8 km/dag.
2 414 km/152 dagar = 15,9 km/dag.

I Bagamoyo möttes de av generalkonsuln från Zanzibar och kroppen överlämnade till brittiska myndigheter. De lade David Livingstones kropp i en kista. Kistan tog de sedan till ett kyrktorn i Bagamoyo där den fick ligga över natten i väntan på högvatten. Idag är kyrktornet känt som Livingstone Tower. David Livingstone besökte aldrig Bagamoyo som levande, men däremot som död 1873. Dagen fraktades David Livingstones kista från kyrktornet och lades i ett fartyg. Generalkonsuln från Zanzibar erbjöd ingen av de afrikanerna som burit David Livingstones kropp vidare transport till Zanzibar eller någon annanstans i Afrika. Men skotska kemisten James "Paraffin" Young som befann sig i Bagamoyo stod på sig och tyckte att Jacob Wainwright, James Chuma och Abdullah Susi borde få följa med tvärsöver vatten från Bagamoyo till närliggande Zanzibar och senare till England. Det var samma James "Paraffin" Young som var David Livingstones vän sedan tiden på Anderson's University i Glasgow på 1830-talet

Enligt en version sa brittiska myndigheter ja till den korta transporten från Bagamoyo till Zanzibar. Sedan seglade fartyget över till Zanzibar med dem och David Livingstones kropp i kistan.

I Zanzibar ansåg brittiska myndigheter att bara en av Jacob Wainwright, James Chuma och Abdullah Susi skulle få följa med till England. De uppfattade att den fjortonåriga Jacob Wainwright var pojkarnas ledare. Han var också den enda som kunde tala och skriva på engelska. De valde därför honom som fick äran att följa med till England. James Chuma och Abdullah Susi däremot blev däremot kvar i Zanzibar eller återvände till Bagomoyo. Enligt en annan version valde brittiska myndigheter redan i Bagamoyo att Jacob Wainwright fick följa med till England av samma orsaker som nämndes i den första versionen ovan. I den andra versionen reste aldrig James Chuma och Abdullah Susi över vattnet från Bagamoyo till Zanzibar.

Oavsett version tog sedan fartyget med David Livingstones kista och kropp till Aden i Jemen. I Aden lades kistan med kroppen i fartyget SS Malwa. Därefter reste fartyget genom Suezkanalen till Port Said öster om Alexandria i norra Egypten i sydöstra Medelhavet. Suezkanalen invigdes 1869. Från Port Said reste SS Malwa västerut till Alexandria där det stannade till och hämtade upp David Livingstones ena son Thomas Steele Livingstone. Han följde sedan med på fartyget från Alexandria till Southampton. De kom fram till Southampton den 15 april 1874. I Southampton möttes fartyget upp av David Livingstones 79-åriga svärfar Robert Moffat som flyttade hem till Storbritannien 1870. Han identifierade kroppen och bekräftade att det var David Livingstone som låg i kistan, vilket Thomas Steele Livingstone 
konstaterade redan i Alexandria. Därefter fördes David Livingstones kista i en hästvagn i en kortege från hamnen i Southampton till närliggande järnvägsstationen i samma stad. Sedan transporterades kropp och kistan i ett tåg från Southampton till London. Jacob Wainwright var med på hela resan från Chitambo's village i Zambia till Bagamoyo i Tanzania och vidare via Zanzibar, Aden, Port Said, Alexandria och Southampton till London. James Chuma och Abdullah Susi däremot var som nämndes kvar i Afrika. De å andra sidan var med på resan från Chitambo's village i Zambia via Bagamoyo i Tanzania till Zanzibar.

Omständigheter för David Livingstones död och hur resan med hans döda kropp tillbaka till England fångade britternas fantasi. De blev fashinerade över att hans döda kropp fraktades den långa sträckan från Chitambo's village i Zambia  till Bagamoyo till Tanzania på fots och därefter skeppades till England. Den döde David Livingstone, som redan innan var jättekänd i Storbritannien, höjdes upp för sina heroiska ideal ui Afrika. Han sågs som en brittisk hjälte som dog en martyrs död. För honom var det vetenskapen och kunskapen att hitta Nilens källa viktigare än sitt eget välbefinnande. Han kunde ha stannat kvar i Storbritannien 1865 och levt ett stilla liv som pensionär eller med jobb i Storbritannien resten av livet, men han valde plikten före det och dog i Afrika. Hans död väckte en landsomfattande brittisk sorg, utan att överdriva det. I Storbritannien fick han status som ett informellt protestantiskt helgon.

Det var inte självklart var någonstans David Livingstone skulle begravas i Storbritannien. Den brittiska allmänheten och intressegrupper som Royal Geographical Society krävde att han skulle begravas i fina Westminster Abbey i London och få en ståtlig begravning. Under press gick den brittiska konservativa regeringen med på deras krav gällande Westminster Abbey.

Efter transporten från Southampton till London fördes David Livingstones kropp till No.1 Savile Row i Mayfair i centrala London. Sedan transporterades den till huvudkontoret för Royal Geographical Society i London innan David Livingstone slutligen begravdes lördagen den 18 april 1874 i Westminster Abbey i London. Den då 15-åriga Jacob Wainwright var den enda afrikanen av de åtta personerna som bar in David Livingstones likkista i kyrkan. Han kastade ned en palmgren i graven. På kistan placerades också en krans som Storbritanniens regerande drottning Victoria skickat. Kransen begravdes med kistan. Sedan sjöng de närvarande människorna i Westminster Abbey psalmen och lovsången "O God of Bethel, by whose hand". Tryck på länken https://www.youtube.com/watch?v=fQn3-ZxeKjU för att höra hur den lät med den med den skotska tenoren Kenneth McKellar (1927-2010) på 1900- eller 2000-talen.

Det var många människor närvarande på begravningen i Westminster Abbey. Utöver Jacob Wainwright också fyra av David Livingstones överlevande barn, hans svärfar Robert Moffat som var morfar till David Livingstones barn, män från kyrkan och företrädare från samhället och allmänheten. Söndagseftermiddagen dagen därpå den 19 april 1874 hölls em minnesgudtjänst med predikan för David Livingstone. En mörkblå stenplatta mitt i Westminster Abbey markerar David Livingstones viloplats och där hans kropp ligger begravd. Den är dock felstavad. På stenplattan står det att David Livingstone dog i Chitambo's village i Ulala, men han dog i Ilala och inte i Ulala.


10.11.1 Andra versioner

Enligt en annan version om vilka som fraktade David Livingstones kropp från Chitambo's village till Bagamoyo vid kusten var det istället de tre skötarna Chuma, Suza Mniasere och Vchopere som gjorde det 1873. Enligt den versionen fick de hjälp av flera andra afrikaner för att frakta kroppen. Enligt en tredje version var det minst åtta personer, kanske upp till trettio eller eller fler personer som deltog i den här frakten. De turades om att bära kroppen med sex personer som tillsammans bar på kroppen medan övriga bar på mat, etc. Sedan bytte de och de som bar mat fick bära kroppen. Dock är den första versionen som beskrevs längre upp och som leddes av 
Jacob Wainwright, James Chuma och Abdullah Susi den mest spridda, kändast, utförligaste och mest detaljerade versionen. Den är sannolikt också den korrekta versionen av de tre.

Enligt en annan version om själva distansen och tiden det tog gick de 2 127 eller 2 414 km från Chitambo's village till Bagamoyo, via omvägen omvägen Mbeya --> Kwihara --> Bagamoyo, på endast 63 dagar. Enligt den versionen kom de fram till Bagamoyo i början av juli 1873 och inte i början av oktober 1873. Enligt versionen gick de 34 km/dag i genomsnitt baserat på de 2 127 km eller 38 km/dag i genomsnitt räknat på de 2 414 km. 

Enligt en tredje version gick de däremot istället strax över 1 600 km på fem månader eller ungefär 10,5 km/dag i genomsnitt. Enligt en fjärde version gick de strax över 1 600 km på 63 dagar eller 25,4 km/dag i genomsnitt. De tredje och fjärde versionerna bygger felaktigt på att när de kom fram till Mbeya gick de sedan direkt till Bagamoyo och inte omvägen Mbeya --> Kwihara --> Bagamoyo. Det finns bevis för att de gick via Kwihara och mötte där den andra räddningsexpeditionen. De kunde därför inte ha gått under 2 100 km. Raka omvägen Chitambo's village --> Mbeya --> Kwihara --> Bagamoyo är 2 127 km, men med lite sidorutter och omvägar längs samma omväg är det 2 414 km mellan Chitambo's village och Bagamoyo.
​
​
11. Efter David Livingstones död

11.1. Jacob Wainwrights sista år 1874-1892

Efter David Livingstons begravning i april 1874 reste Jacob Wainwright till Kessingland i Suffolk i östra England. Han reste sedan runt i England och träffade Church Missionary Society. Samma missionärsförening som den han fick sin utbildning av fast i Bombay. Efter att ha rest runt i England våren och sommaren 1874 reste Jacob Wainwright tillbaka till Afrika och till Kisulidini nära Mombasa i södra Kenya där han undervisade befriade slavar från den 18 augusti 1874 till när han fick sparken 1876. Det sägs också att Jacob Wainwright undervisade befriade slavar i en skola i Frere Town norr om Mombasa. 

1879 arbetade den då 20-åriga Jacob Wainwright som dörrvakt i Zanzibar. 1881 anställdes han som tolk, lärare och personlig betjänt till missionären Philip O'Flaherty. De reste till Lubaga (Rubaga) i Uganda i östra delen av centrala delarna av Afrika. I Uganda anställdes Jacob Wainwright av Muteesa I av Buganda (1837-1884), kabaka (kung) av Buganda 1856-1884. Buganada är idag ett ett subnationellt kungadöme i mellersta och södra delen av Uganda. Kungariket har haft minst 36 kända kungar sedan 1300-talet till idag, undantaget två gånger interregnum 1554-1555 och 1969-1993. Efter Muteesa I:s död 1884 gick Jacob Wainwright med en mission som leddes av Edward C. Hore. I slutet på 1880-talet gick Jacob Wainwright med London Missionary Societys mission i Urambo District i nordvästra Tyska Östafrika som bl.a. låg i nuvarande Tanzania och som var en tysk koloni 1885-1919. I Urambo District ägnade Jacob Wainwright sig åt att bl.a. översätta psalmer. I april 1892 dog Jacob Wainwright i en olycka i Urambo District. Han blev 33 år gammal och begravdes nära sin hydda. Graven markerades med en borassus aethiopum som är en palm. 


11.2 Chumas sista år 1874-1882 

James Chuma var med på David Livingstones expeditioner i Afrika 1861-1864 och 1866-1873. Han är en påminnelse om att såväl David Livingstone som andra europeiska upptäcktsresanden i Afrika på 1800-talet var beroende av mellanhänder som honom. Inte bara av bärarna eller eventuella soldater eller krigare. Mellanhänder som James Chuma var därför fulländande resenärer i sin egen rätt. Deras färdigheter som skötare, betjänter, hjälpredor etc. var så värdefulla att vissa av dem, som James Chuma, regelbundet efterfrågades av europeiska upptäcktsresanden för att delta i deras expeditioner. Det fanns därför en arbetsmarknad i Afrika på 1800-talet för duktiga fria afrikanska mellanhänder.

Ett år efter David Livingstones död 1873 gifte James Chuma sig i Afrika våren 1874. Under 1874 blev James Chuma och Abdullah Susi inbjuda av skotska kemisten James "Paraffin" Young till Storbritannien för att hjälpa Horace Waller att redigera David Livingstones senaste journaler innan de skulle publiceras. De ankom till Storbritannien efter David Livingstones begravning i London april 1874 men före i slutet av juni 1874. Resan bekostades av James "Paraffin" Young som de träffade i Bagamoyo efter att burit David Livingstones kropp dit 1873. Samma James "Paraffin" Young som var David Livingstones vän sedan tiden på Anderson's University i Glasgow på 1830-talet. 22 juni 1874 fick James Chuma och Abdullah Susi en medalj av Royal Geographical Society vars säte låg och fortfarande ligger i London. I oktober 1874 återvände både James Chuma och Abdullah Susi till Afrika. 

1875-1878 arbetade den 25-28-åriga James Chuma i Afrika för engelska och irländska Universities' Mission to Central Africa (UMCA). 1878-1880 följde han med den skotska upptäcktsresanden och geologen Joseph Thomson (1858-1895) på dennes Royal Geographical Society’s 1878-1880 East African Expedition. I slutet av 1882 dog James Chuma i tuberkulos. Han blev 32 år gammal.


11.3 Susis sista år 1874-1891

Tillbaka i Afrika i oktober 1874 från Storbritannien deltog Abdullah Susi först i missioner i Nyassa på mitten av 1870-talet och sedan i Kongo 1879-1882. Den senare missionen leddes av Henry Stanley. 23 augusti 1886 döptes Abdullah Susi som kristen och bytte namn till David. Han gifte sig också med Mochosi. 5 maj 1891 dog David (Abdullah Susi) i Zanzibar. 


​11.4 Från 1876 till idag

1876 grundades Blantyre söder om Malawisjön i Malawi öster, norr och väster om Moçambique efter David Livingstones födelseort Blantyre. Blantyre är idag Malawis näst största stad och hade 800 000 invånare 2018. Skotska Blantyre tog i sin tur sitt namn från det gäliska Baile an t-Saoir som i sin tur tog namnet från medeltida kumbriska "blaen tir", vilket betydde toppen på landet/marken.

Efter hövdingen Chitambos död på 1800-talet flyttades hela byn Chief Chitambo's village där David Livingstone dog till en annan plats. Vid sekelskiftet hade hela byn flyttats. 1899 hade trädet med inristningen där David Livingstones hjärta tidigare begravdes förruttnat. 1899 skickade den brittiska kommissionären Alfred Sharpe (1853-1935) dit Robert Edward Codrington (1869-1908) för att förbereda för ett permanent minnesmärke. Robert Edward Codrington var på den tiden kolonial guvernör 1898-1900 för det området som skulle bli Nordöstrhodesia och för Nordöstrhodesia 1900-1907. 
​Nordöstrhodesia bildades 1900. Robert Edward Codrington lät röja upp skogen bredvid trädet och avlägsnade träsnideriet på trädet med inskriptionen med David Livingstones namn som han därefter skickade till Royal Geographical Society's museum i London. Sedan högg han ned trädet eller beordrade andra att hugga ned trädet. 1902 uppfördes minnesmärket Livingstone Memorial på platsen där det här trädet tidigare stod. Svenska namnet för minnesmärket är ​både Livingstone Memorial och ​Livingstonemonumentet.

​Minnesmärket uppfördes nära platsen där David Livingstone dog i den tidigare byn Chief Chitambo's village. Livingstone Memorial ligger i nuvarande Chipundu. Minnesmärket uppfördes av Owen Stroud och av några afrikanska hantverkare som rest dit från Fort Jameson nu Chipata i östra Zambia. Owen Stroud lät uppföra en obelisk som var ungefär 6 meter hög. Under arbetet 1902 skadades toppen av obelisken. Owen Stroud och de afrikanska hantverkarna löste det genom att sätta ett kors i brons på toppen av obelisken för att dölja skadan. På obeliskens sidor fäste Owen Stroud också två mässingsplattor från London som ersattes 1935 med kopior och på 1950-talet av bronsplattor. 1973 tillkom det en till bronsplatta och 1996 fanns det fyra bronsplattor på obelisken.

Enligt andra uppgifter uppfördes Livingstone Memorial redan 1899. Det nämns också ibland att Livingstone Memorial ligger exakt på den platsen där David Livingstone dog, men han dog inte där. Istället dog han nära platsen där monumentet uppfördes. Minnesmärket ligger för övrigt 10 km söder om flodslätten kant och 40 km från de permanenta träskens kant i Bangweulu Swamps.

Framställning av Livingstone Memorial 30 maj 1903 i den
amerikanska tidningen Willmar Tribune, nu West Central
Tribune, med säte i Minnesota. Minnesmärket står kvar än,
men bilden ovan visar hur det såg ut året efter att det uppfördes.

David Livingstones storhet och kraftfulla symbolik som en stor person åberopades av en rad europeiska missionära, politiska och imperialistiska ändamål i Afrika långt in på 1900-talet. Det sistnämnda med imperialismen med kolonier stödde inte David Livingstone. Hans namn utnyttjades därför en bra bit efter hans död för saker som han inte stödde som levande.

​1925 visades den första brittiska filmen "Livingstone" om David Livingstone. Fler filmer om skottens liv har spelats in sedan dess fram till idag.

1929 öppnade David Livingstone Centre i samma byggnad i Blantyre i Skottland där David Livingstone föddes 1813. Det är också känt som David Livingstone Birthplace Museum. Enligt en del uppgifter öppnades museet 1927, men byggnaden införskaffades 1927 och öppnade för allmänheten 1929. Där finns också hans första arbetsplats.

39 år efter att Jacob Wainwright dog 1892 besöktes hans grav 1931 av representanter från Moravian Church, Salem, North Carolina i USA . De hade med sig en metallplatta med Jacob Wainwrights namn som de lade vid hans grav i Urambo District.

1939 hade filmen "Stanley and Livingstone" premiär med amerikanen Spencer Tracy 1900-1967) som Henry Stanley och engelsmannen Cedric Hardwicke (1893-1964) som David Livingstone.

Spencer Tracy som Henry Stanley och ​Cedric Hardwicke som David Livingstone. 

1953-1963 existerade Centralafrikanska federationen, förkortad CAF. I CAF ingick Nyasaland, Nordrhodesia och Sydrhodesia som idag är Malawi, Zambia och Zimbabwe. 1955 gav de ut ett frimärke för att fira att det var hundra år sedan som David Livingstone som första europé besökte Victoriafallen.​

På 1950-talet attackerades Livingstone Memorial av en afrikan som hade rest dit från Copperbelt i norra delen av centrala delen av dåvarande Nordrhodesia som existerade 1911-1964 och som ersattes 1964 av det självständiga Zambia. Han försökte riva minnesmärket som hämnd på vad han ansåg var en symbol för européernas ankomst i området på 1800- och 1900-talen. Han misslyckades dock. Annars har Livingstone Memorial respekterats rent allmänt genom årens lopp. Afrikanska politiker i Zambia har också hyllat David Livingstone. 

18 mars 1963 hölls ett 150-årsjubileum i Westminster Abbey till minne av David Livingstone föddes 150 år tidigare den 19 mars 1813. Mer korrekt föddes han 149 år och 364 dagar innan. Vid 150-års jubileum i Westminster Abbey lades också en krans vid hans namn i kyrkan. 1 maj 1973 hölls en högtidstal i Westminster Abbey för David Livingstone eftersom det var 100 år sedan han dog 1 maj 1873. 

2002 hade BBC en omröstning om de största britterna i historien. Vann gjorde Winston Churchill (1874-1965) som var Storbritanniens premiärminister 1940-1945 och 1951-1955. Bästa skotte blev Sir Alexander Fleming (1881-1955) på plats nummer 20. Han var en bakteriolog som upptäckte penicillinet, vilket han belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1945. Näst bästa skotte blev John Logie Baird (1888-1946) på plats 44. Han anses uppfann televisionen. Tredje bästa skotte blev frihetskämpen Sir William Wallace (1270-1305) på plats 48. David Livingstone blev tionde bästa skotte och kom på plats 98 totalt. Han var en placering före engelsmannen Tim Berners-Lee (f. 1955) som skapade world wide web 1989. Tekniken skapade förutsättningar för en bredare användning av internet. ​

2007 publicerade Hakluyt Society en dagbok som Jacob Wainwright skrev 1873 där han redogjorde detaljerat för hur han och hans sällskap förde David Livingstones kropp till Tanzanias östkust för hemtransport till Storbritannien. Hakluyt Society grundades i London 1846 och är fortfarande baserat där. Deras syfte är att ge ut äldre resebeskrivningar. Sällskapet grundades efter den engelska författaren Richard Hakluyt (1553-1616).

2007 körde Jeremy Clarkson (f. 1960), James May (f. 1963) och Richard Hammond (f. 1969) i det brittiska bil- och underhållningsprogrammet Top Gear i Kalahariöknen. Klipp finns på youtube. Deras besök var endast 158 år efter David Livingstone satte sin fot där under hans första korsningen av öknen 1849. En kontrast mellan två världar. Det visade även hur snabbt teknologiskt världen gick 1858-2007. Det visade också bilens betydelse som en viktig innovation som fortskaffningsmedel oavsett vad den går på eller drivs av.

19 mars 2013 ägde en ny kransläggning rum i Westminster Abbey för David Livingstone. Den här gången för 200-årsjubileumet av hans födelse 1813.

2019 blev Jacob Wainwright alla handskrivna dagböcker och några personliga brev tillgängliga online på internet. I synnerhet en av dagböckerna anses värderas högt av forskare eftersom få afro-afrikanska betjänter eller tjänare till europeiska upptäcktsresande skrev om sina erfarenheter på 1800-talet. Den dagboken ger hans perspektiv. Jacob Wainwright arbetade för två både upptäcktsresanden David Livingstone som missionären Philip O'Flaherty som för kungen Muteesa I av Buganda. Dock måste det nämnas att Jacob Wainwright aldrig skrev någon av sina dagböcker som slav. Han skrev dem som en fri man som var anställd hos sina arbetsgivare.

​
11.5 David Livingstones ättlingar

Av David Livingstones sex barn var det bara Agnes Livingstone (1847-1912), William "Zouga" Oswell Livingstone (1851-1892) och Anna Mary Livingstone (1858-1939) som gifte sig och fick barn. Agnes gifte sig med skotska Alexander Low Bruce (1839-1893). Det var hennes första äktenskap och hans andra. Sedan tidigare hade han barnen Agnes Bruce (f. 1865), Robert Bruce (f. 1867) och Daniel Bruce (f. 1869) från sitt första äktenskap. Agnes Livingstone och Alexander Low Bruce fick barnen David Livingstone Bruce (1877-1915, f. i Edinburgh och d. i Skottland), Mary Livingstone Bruce (1879-1883), Alexander Livingstone Bruce (1881-1954 f. i Edinburgh och d. i Sydafrika) och Annie Livingstone Bruce (1883/1886-1954, f. i Edinburgh och d. i Skottland). William Oswell gifte sig med skotskan Catherine Jane "Kate" Anderson (f. 1855). De fick dottern Kate Agnes Livingstone (1878-1938, f. i Glasgow). Anna Mary Livingstone gifte sig med engelsmannen Francis Wilson (1852-1910, f. i Kendal i Cumbria). De fick barnen Ruth Mary Wilson (1882-1965, f. i Kendal och d. i Sydafrika) och Hubert Francis Wilson (1884-1976, f. i Kendal och d. i England) David Livingstones barnbarn Hubert Francis Wilson dog så sent som 1976. Av David Livingstones barnbarn fick Alexander Livingstone Bruce, Annie Livingstone Bruce, Ruth Mary Wilson och Hubert Francis Wilson egna barn. Deras barn var David Livingstones barnbarns barn.

David Livingstones ättlingar lever idag i främst Skottland, England och Sydafrika. Många av David Livingstones ättlingar, till och med barnbarns barnbarn, blev läkare, sjuksköterskor eller missionärer. En del i Zambia. En och annan blev istället lärare. Kärleken till Afrika har också bevarats hos många i familjen Livingstone. Omvänt har en del afrikanska länder hyllat David Livingstone, inte minst i Zambia.

En del av David Livingstones ättlingar valde emellertid helt andra vägar än de nämnda ovan. David Livingstones dotter Agnes Livingstones son Alexander Livingstone Bruce gifte sig i mitten på 1920-talet med Amy Sanderson (d. 1927). Alexander och och Amy fick dottern Diana Livingstone Bruce (1927-2013). 1962 eller 1963 gifte sig Diana med amerikanska filmregissören, filmproducenten och animatören Ray Harryhausen (1920-2013). Han var känd för sina visuella och specialeffekter. 1920 föddes han  i Los Angeles i Kalifornien och dog 7 maj 2013 i London. Fem månader efter Rays död dog hans fru Diana hösten 2013. Båda Rays föräldrar var av tysk börd och på pappans sida hette de Herrenhausen i Tyskland innan flytten till USA. 1991 vann Ray Harryhausen priset Gordon E. Sawyer Award som är en Oscar som delas ut av amerikanska filmakademien för tekniska bidrag har fört filmindustrin framåt. Diana och Ray fick dottern och konstnären Vanessa Harryhausen (f. 1964-1966). David Livingstone är Vanessas morfars morfar.

f = far
m = mor

4. David Livingstone (1813-1873) - mfmf
3. Agnes Livingstone (1847-1912) - mfm
2. Alexander Livingstone Bruce (1881-1954) - morfar
1. Diana Livingstone Bruce (1927-2013) - mor
0. Vanessa Harryhausen (f. 1964-1966).

I vuxen ålder köpte Vanessa Harryhausen egendomen Urrard Estate i Killiecrankie i Perth and Kinross i Skottland vars hus Urrard House hade anor tillbaka till år 1500. Sedan 2001 är hon engagerad för att bevara skotska slott till eftervärlden. Utöver sitt slottsintresse är hennes största intressen skotsk historia, hästar och den amerikanska ursprungsbefolkningens kultur. Sistnämnda intresset dock utan något påbrå från amerikanska ursprungsinvånare. Som relativt känt barnbarns barnbarns till David Livingstone väcker hon stor respekt i de kretsar hon rör sig i Storbritannien även om hon i filmkretsar är mer känd som Ray Harryhausens dotter och inte som David Livingstones dottersons dotterdotter.

2003 tilldelades hennes pappa Ray Harryhausen en stjärna på Hollywood Walk of Fame i Hollywood i Kalifornien. Den ligger mittemot Grauman's Chinese Theatre där Ray såg filmen King Kong 1933. 2006 gifte sig Vanessa Harryhausen med sin käraste Kenny. Han var en skotsk bonde som talade med en utpräglad skotsk dialekt som Ray Harryhausen hade svårt att förstå. Ray gillade dock svärsonen och frågade ofta Kenny skämtsamt:
" - Are you speaking English?"  
Kenny brukade då svara Ray med glimten i ögat:
" - No, I'm Scottish and proud of it!"

​2018 bodde Vanessa och Kenny kvar på Urrard Estate i Perth and Kinross.


12. Omdömen och eftermäle

Först lite omdömen om David Livingstone från 1858-1873 medan han levde. Därefter hans eftermäle från 1873 till idag. Se också det tidigare avsnittet högre upp 7.3 Tilltalade flera brittiska grupper.


12.1 Från 1860-talet när David levde till början av 1870-talet

Efter den andra Zambesi-expeditionen 1858-1864 ansåg flera av expeditionens brittiska medlemmar att David Livingstone var en oförmögen ledare som inte kunde styra upp och hantera ett storskaligt projekt. En del av de medlemmarna tyckte också att han var hemlighetsfull, självgod och lynnig. De ansåg också att han inte tolererade kritik. Skotska läkaren, etc. Sir John Kirk (1832-1922) som var med 1858-1863 på den andra Zambesi-expedition som pågick 1858-1864 skrev 1862  "I can come to no other conclusion than that Dr Livingstone is out of his mind and a most unsafe leader". Därtill fick engelska artisten och upptäcktsresanden Thomas Baines sparken 1861 från den andra Zambesi-expeditionen 1858-1864 efter anklagelser om stöld som han förnekade. Därför menar en del historiker att David Livingstone var en dålig ledare för sina brittiska expeditionsmedlemmar. Sina sista expedition till nordöstra Zambia saknade han dessutom brittiskt expertstöd och var bara omgiven av tjänare och bärare. Men till skillnad från en del andra brittiska upptäcktsresanden var han inte som en krigsmaskin som rörde sig Afrika. David Livingstone behandlade också sina anställda afrikanska tjänare och bärare väl. Många av dem gillade honom.

Det fanns också många britter i David Livingstones värld som var positiva till honom. Någon gång 1873-1884 skrev walesaren Sir Henry Bartle Edward Frere, 1st Baronet of Wimbledon, som ett tag var president/ordförande för Royal Geographical Society på 1800-talet, om David Livingstone efter skottens död 1873: "As a whole, the work of his life will surely be held up in ages to come as one of singular nobleness of design and of unflinching energy and self-sacrifice in execution." Han skrev också: "I never met a man who fulfilled more completely my idea of a perfect Christian gentleman, actuated in what he thought and said and did by the highest and most chivalrous spirit, modelled on the precepts of his great Master and Exemplar."

Henry Stanleys bok "How I Found Livingstone" från 1872, hans tidning New York Herald och David Livingstones trogna afrikanska tjänare återupprättade skottens rykte i Europa på 1870-talet efter att det var på nedgång i slutet av 1860-talet och i början på 1870-talet. I fallet med de lojala tjänarna väckte David Livingstone förundran och respekt i Europa eftersom tjänarna fraktade hans döda kropp i omkring 2 127 eller 2 414 km från nordöstra Zambia till östra Tanzania 1873. Hur många européer på 1800-talet eller ens i världshistorien har fått sin döda kropp fraktad och buren av andra människor i över 2 000 km? Någon kung eller kejsare kanske. På häst, oxe eller vagn säkerligen. Med fartyg, bil och flyg ja. Men för hand? Få.

Även publiceringar av David Livingstones sista anteckningar som avslöjade hans envishet för att hitta Nilens källor trots ett enormt personligt lidande väckte respekt i Europa efter hans död. För David Livingstone var målet med sista expeditionen viktigare än sitt egna personliga välbefinnande. David Livingstones stjärnglans steg därför återigen på 1870-talet i Europa som den superstjärnan han var och bör bli ihågkommen som. Den som läst texterna ovan vet också att David Livingstone led mängder med gånger på flera av sina expeditioner. Inte bara på den sista. På flera expeditioner drabbades han oändligt många gånger av sjukdomar, sår, hunger, risk att bli dödad vid en del tillfällen, osv. Sista expeditionen till Zambia var därför bara en i raden av flera expeditioner där målet och expeditionen var viktigare än det personliga välbefinnandet för David Livingstone. Därför är det lite sorgligt att han aldrig fick göra klart den. Han dog mitt i sitt uppdrag.

David Livingstone hade dock fel när det gällde Nilens källa, men hans insatser för västerländsk vetenskap om Afrika betydde mycket. Han var första europé till sjön Ngami i Botswana och officiellt första europe som besökte Chilwasjön i Malawi/Moçambique även om han förmodligen inte var det i verkligheten. Han var också första europé som besökte Bangweulusjön i Zambia. Han var även första europé som korsade Kalahariöknen i Botswana och första europé som korsade sydcentrala Afrika från Atlanten i väster till Indiska oceanen i öster. Han var också första europé som besökte Victoriafallen i Afrikas inre. Han var även tillsammans med Charles Livingstone, Sir John Kirk och Edward Rae de första britterna som besökte Malawisjön. Först var var portugisen Caspar Boccaro på 1600-talet. Därtill var David Livingstone första europé som besökte oändligt många mindre floder, vattendrag och platser i Afrikas inre. Exempelvis Nyangwe. Han bidrog också med mycket detaljer om Tanganyikasjön, Mwerusjön och många floder, inte minst den övre och västliga delen av floden Zambezi i västra och södra delarna av sydvästra Zambia. Hans observationer gjorde det också möjligt att kartlägga stora områden och regioner i Afrika som tidigare varit okända för britter och andra européer. Allt låg söder om ekvatorn.

​
12.2 Efter David Livingstones död 1873 fram till 1913

Från 1870-talet till 1950-talet var David Livingstone en av de mest omskrivna icke-politiska personerna i Storbritannien från 1800-talet. Under de här åren från 1870-talet till 1950-talet publicerades hundratals böcker om hans liv och arbete i Afrika. Han väckte en enorm uppmärksamhet efter sin död. En del historiker på 2010-talet hävdade att för moderna historiker var personen David Livingstone två ämnen i sig. De menade att för det första var studiet av personen David Livingstone ett eget ämne i sig. Vad han gjorde i livet och hur han var som person. För det andra var studiet av mytologin om honom ett annat eget ämne som de menade på 2010-talet hade blivit allt viktigare att belysa, dvs. biografier om biografier över David Livingstone. Det var inte bara David Livingstones liv som var av vikt utan också det kulturella efterlivet om honom efter hans död som också var intressant enligt dem.

Studera mytologin om David Livingstone är intressant eftersom det utforskar i vilken ideologisk eller icke-ideologisk inbäddning av biografiska porträtt som gjorts om personen David Livingstone efter hans död. Jämför istället för att försöka visa hans riktiga identitet och ett direkt slutord om honom i en vanlig biografi. Mytologin David Livingstone efter hans levnad är däremot rörlig över tid medan hans liv var mer statisk. Mytologin om David Livingstone kan i sin tur delas in i en flera egna ämnen eller sidospår som reseberättelser, utforskande, kolonialism, imperialism, skotsk eller brittisk identitet, monumental form med statyer och kyrkor till hans ära, osv. Utöver biografier i böcker och på internet har David Livingstones liv avbildats och skildrats i poesi och på film. Hans död inspirerade efter hans död till ett överflöd av poesi som uttryckte förlust och allmän sorg. 

I tidiga biografier över David Livingstone på 1800-talet blev det vanligt att rättfärdiga kolonial utveckling med hjälp av David Livingstones namn trots att han var mot sådan traditionell kolonialism. Han var däremot för att britter skulle bosätta sig i Afrika och befria afrikanerna från deras slaveri. I tidiga biografier om David Livingstone på slutet av 1800-talet blev det också vanligt att kreditera David Livingstone för den koloniala utvecklingen i Östafrika, exempelvis det som senare blev Malawi och kristnandet av Malawi. I en del biografier om David Livingstone blev även hans principer och metoder en ledstjärna på hur britterna skulle eller borde bete sig i Afrika med respekt och sympati för de inhemska afrikanerna jämfört mot andra europeiska länder vid den aktuella tiden. En del biografier poängterade att Östafrika hade en framtid med brittiskt styre och inte med andra europeiska länders styre där de många gånger var hårdare mot de inhemska afrikanska lokalinvånarna. De här biografierna om honom syftade på att Storbritannien borde fortsätta med det kristna budskapet och bete sig därefter i Afrika som David Livingstone gjorde. Hans namn användes i en del biografier om honom för att försvara brittiska intressen. Det blev också en förevändning att göra östra Afrika brittiskt och inte exempelvis franskt, belgiskt, tyskt eller portugisiskt.

Långt in på 1900-talet var många av biografierna om David Livingstone bundna till den dåvarande synen på det brittiska imperiet. När imperiet och synen på imperiet förändrades ändrades ibland också synen på David Livingstone. Den politiska utvecklingen i imperiet tenderade även att mobilisera om och återuppbygga ikonen David Livingstone. Myten om David Livingstone passade tidens särskilda krav.

Synen på det europeiska koloniala Afrika rättfärdigades i många biografier om David Livingstone trots att han var mot det. När synen på kolonialismen förändrades Storbritannien ändrades också bilden av David Livingstone. Myten David Livingstone var en egen bubbla som anpassades efter tidens särskilda krav.

1901-1910 mötte Storbritannien mer konkurrens från internationella rivaler som Tyskland och USA. Dessutom var britternas insats i andra boerkriget 1899-1902 i södra Afrika undermålig eller sämre än förväntat även om de vann det kriget. I en tid av ökad oro användes prestationerna och den koloniala utvecklingen sedan David Livingstones tid i Afrika utan tvekan i tröstande syfte över ett försämrat brittiskt självförtroende. Biografierna om David Livingstone under de åren 1901-1910 ingav mod till sina brittiska läsare att det brittiska imperiet i början av 1900-talet inte stagnerade enligt dem. Vid tiden fanns det oro för de brittiska militära truppernas nedgång, ökade utmaningar för etablerade sociala normer och utveckling och rädsla för social degenerering. Det sammanföll också med en rädsla för en förändrad mjukare brittisk manlighet.

David Livingstone däremot representerade den starka kristendomen och sågs som en arketyp för manlighet. Biografier om honom 1901-1910 betonade därför mer honom som en kraftfull och fysisk maskulinitet med kroppsliga förmågor. Han var en hårt arbetande man som utövade klassisk fysisk träning. Han framställdes som en hjälte som trotsade stora farliga djur beskrivna som odjur, fientliga stammar, träsk, skogar och feberattacker i Afrika. De författarna som betonade det manliga påpekade att David Livingstone hade ett exemplariskt liv. De riktade också sina biografier mot yngre läsare. En del betonade även David Livingstones fysiska förmåga och moralism som ett föredöme.


12.3 Från 1914 till början av 1940-talet

Första världskriget 1914-1918 innebar ett enormt lidande för många soldater som deltog i kriget oavsett sida. Men trots att kriget innebar ett slag mot 1800-talets heroiska ideal fortsatte David Livingstones rykte att blomstra i efterdyningarna av kriget. Upptäcktsresanden som David Livingstone och engelska Robert Falcon Scott (1868-1912) som dog i Antarktis blev mer mottagliga som episka hjältar för en generation britter som var trötta på krig. Samtidigt återanpassades det brittiska imperiet in i en ny tidsperiod. Kolonialismen omformulerades i en föränderlig värld.

Eftermälet om David Livingstone komplicerades också av att hans status som en ikon för det brittiska imperiet efter hans död inte alltid följde det brittiska imperiets uppgång och fall. Teorin att ett stort brittiskt imperium och David Livingstone som stor ikon och ett litet brittisk imperium och David Livingstone som liten ikon stämmer inte. I sådant fall hade han varit som minst på 2020-talet, men faktum är han anses större på 2020-talet än på 1960-talet.

På 1920-talet blev förvaltarskap allt viktigare i internationellt diskurs. 1920 bildades Nationernas förbund (NF) för internationell konfliktlösning och samarbete. NF upphörde 1946 men ersattes 1945 av Förenta nationerna (FN) för konfliktlösning och internationellt samarbete. Idén om förvaltarskap fanns innan 1920-talet, men utvecklades i samband med det mandatsystem som upprättades av Nationernas förbund. Principen var att icke-europeiska territorier, som i t.ex. Afrika ,skulle förvaltas av européer i förtroende med en skyldighet att utveckla dessa länder till förmån för medborgarna som levde där. I synnerhet den brittiska utrikespolitiken formulerades detta koncept uttryckligen. 

Samtidigt gjorde biografier om David Livingstone från mellankrigstiden 1918-1939 ansträngningar för att anknyta det här nyare brittiska förhållningssättet om förvaltarskap av länder i Afrika till skotten. Brittiska förvaltningar av länder i Afrika motiverades av en del brittiska författare med att de grundades på David Livingstones principer, t.ex. om välbefinnanet och utvecklingen för infödda afrikaner till enligt dem mer civiliserade samhällen. 

En del biografier och författare i slutet på 1920-talet hävdade till och med att David Livingstone var arkitekten bakom det rådandet brittiska förhållningssättet gentemot de brittiska kolonierna i Afrika på 1920-talet. De menade att David Livingstone satte in ett moraliskt förvaltarskap i sammanhanget och ville applicera och möjliggjorde det på afrikanska stammar, exempelvis försöka få dem att upphöra med sin slavhandel, öka handeln, osv. Samma författare menade att moralism i slutet på 1920-talet var en del av Nationernas förbund. Samtidigt sa och erkände den brittiska regeringen att de eftersträvade och försökte tillämpa principen om förvaltarskap i sin all sin utrikespolitik, dvs. att målet alltid var att det skulle finnas en moralism med i bilden. Detta var helt enligt David Livingstones vision när han levde 60 år innan. David Livingstone sågs därför i slutet av 1920-talet av en del författare som skrev biografier om honom som en slags brittisk moralistisk landsfader gällande den brittiska synen på Afrika.

Parallellt sågs den brittiska kolonialismen i början på 1900-talet och till mitten av 1900-talet som en brittisk patriotisk verksamhet som tjänade till att försvara samtida brittisk expansion och därmed legitimerade den. David Livingstones liv i Afrika på 1800-talet införlivades som en del av den synen i biografier om honom av de författare som hade den åsikten.

​
12.4 Början av 1940-talet till 1960-talet

I slutet av andra världskriget på 1940-talet utvecklades en brittisk generell känsla om imperialistisk nedgång internationellt. De hade ersatts som herre på täppan av USA. På 1940- och 1950-talen fortsatte de här förändringarna också uttryckas i biografierna om David Livingstone. Det brittiska imperiet sjönk och antikolonialismen var på uppgående. En del biografier om David Livingstone på mitten av 1900-talet gick dock mot strömmen och försvarade den brittiska kolonialismen. De hänvisade till att britterna spred moralism och rättvisa i länder som de de styrde i t.ex. Afrika, vilket enligt dessa författare var enligt David Livingstones vision.

Även om den brittiska kolonialismen var på nedgående från var slutet på det brittiska imperiet inte omedelbart. I slutet på 1940-talet gick brittiska partiet Labour ut med att imperialismen var död. Kritiker på 1990-talet menade att det istället kunde ha omvänts och formulerats som att det brittiska imperiet istället hade fått nytt liv åren efter andra världskrigets slut 1945. Från brittisk sida var det fortfarande viktigt att engagera sig i efterkrigstidens förändrade sammanhang med kalla kriget mellan väst och öst. De på mitten av 1900-talet ifrågasatta orden imperialismen och kolonialismen ersattes istället av begrepp som politisk framsteg och partnerskap gällande Storbritanniens relation med exempelvis länder i t.ex. Afrika. I begreppet partnerskap ingick ibland traditionen med förvaltarskap, men dock med ett steg bort från paternalism. Mindre trampande det andra landets vilja och åsikter i Afrika och större tonvikt på samarbete. Det gav också utrymme för koloniala territorier utrymme för att senare uppnå självstyre.

Samtidigt var det nödvändigt för Storbritannien att inta den här ändrade hållningen i sina koloniala relationer under det brittiska imperiets nedgång. Samma anda applicerades på en del biografier om David Livingstone på 1950-talet. Tillväxten om idén om utbyte mellan Storbritannien och länderna i Afrika ansågs om något typiskt Livingstoneianskt. Gradvis kunde afrikanerna göra framsteg, vilket ledde till att hamnade på myndighetspositioner inom regering och industri. Helt enligt David Livingstones tradition enligt dessa författare på 1950-talet.

I samma veva fick David Livingstone också mer direkt politisk betydelse. Hans namn användes för att tillämpa en politisk formation i centrala och östra Afrika. 1953 bildades Centralafrikanska federationen som fanns till 1963. Den förenade de brittiska besittningarna Nyasaland, Nordrhodesia och Sydrhodesia som senare blev de självständiga länderna Malawi, Zambia och Zimbabwe. Federationen hade ett visst inre självstyre, men var dock r kontroversiell. Boende européer i det här området hade lobbat för federationen, medan det möttes av betydande motstånd från Nyasalands afrikanska befolkning. De fruktade att inflytandet från Sydrhodesias politik skulle smitt över sig på dem och leda in Nyasaland till en parallell utveckling. En för européer och en för inhemska europeiska bosättare. 

Trots att Centralafrikanska federationen bara fanns i tio år fick David Livingstone kredit som federationens ursprungliga grundare och den ursprungliga drivande kraften bakom federationen som ledde till att andra människor kämpade för att bilda en federation som band samman det här områdets delar i centrala Afrika med varandra. En del författare hävdade att förståelsen för ursprunget till denna federation skulle förereda dess invånare för det bästa sättet att säkerhetställa dess välfärd.


12.5 På 1960- och 1970-talen

På det antikoloniala 1960-talet, där en del afrikanska kolonier blev självständiga länder, sjönk David Livingstones anseende i västvärlden. Människor i västvärlden blev mer kritiska mot hans liv och hans rykte försämrades. Hans anseende sjönk i västvärlden och
Några av de aktuella länderna i David Livingstones fall som blev självständiga nedan. Land, självständigt, självständigt från vilket land:
- Sydafrika, 1910, Storbritannien.
- Demokratiska republiken Kongo, 1960, Belgien.
- Malawi, 1964, Storbritannien.
- Zambia, 1964, Storbritannien.
- Botswana, 1966, Storbritannien.
- Moçambique, mitten på 1970-talet, Portugal.
- Angola, mitten på 1970-talet, Portugal.
- Namibia, 1990, Sydafrika.

Kritiker på 1960-talet i västvärlden ansåg att de avslöjade myten David Livingstone. De hävdade att skotten:
- Bara lyckades kristna en person.
- Utforskade få områden i Afrika som inte hade besökts av andra.
- Befriade få slavar.
- Behandlade sina brittiska kollegor i Afrika hemskt.
- Reste ibland med arabiska slavhandlare.
- Familjeliv vad besvärligt.
- Ville frälsa afrikaner i Afrika med kristendomen eftersom han såg ned på dem som ociviliserade, viket han inte gjorde. Se varför längre ned.

Medan David Livingstone möttes med kritik i västvärlden på 1960-talet hyllades han samtidigt av många afrikanska ledare och vanliga afrikaner i de afrikanska länderna som han var mest verksam i. För dem var han en stor man.

På 1970-talet fortsatte kritiken mot David Livingstone i biografier som skrevs om honom då. Innan 1960- och 1970-talen hade han skonats av kritik i biografier om honom. Istället hade han hyllats i omkring 90 år från 1870-talet till 1960-talets början. Kanske hade han undvikit kritiska biografier innan 1960-talet på på grund av den politiska nyttan det innebar att hylla honom och applicera det på den tidigare rådande politiken. Men när de politiska vindarna vände på 1960-talet gällande kolonialismen fanns heller ingen nytta av hylla honom i biografier över honom.

Med slutet på det brittiska imperiet revs också den heliga bilden upp om David Livingstone. En del moderna historiker menar att det sammanföll och andra att det bara var tillfällighet som gjorde att de inträffade samtidigt. På 1970-talet kom det också en del biografier om David Livingstone som var mer fria överdriven beundran som kännetecknade biografierna innan, inte minst från 1950-talet och tidigare. David Livingstone beskrevs som en man med mod och beslutamhet, men samtidigt auktoritär och hemlighetsfull.
Kritiken mot David Livingstone fortsatte på 1970-talet, vilket i sin tur främjades av den samtidiga politiska och i en del fall intellektuella miljön.

En del brittiska författare hade det som sitt livsuppdrag att motvisa sedan länge etablerade uppfattningar om några av Storbritanniens största hjältar. De försökte ta ned dem från piedestalen helt enkelt. Men med David Livingstone var det ändå svårare. Han betraktades ändå som en stor man, men besvärlig, tråkig, intolerant, trångsynt och självgod. Biografer över honom erkände på 1970-talet att visst var skotten em modig och uthålligt man, men det gjorde inte honom sympatisk föd det enligt dessa författare. En del hävdade att David Livingstone var motiverad av ambition och enligt dem hans stora ego. Det viktiga för honom var att han ledde och andra följde honom enligt dessa författare. Men den brittiska rådande uppfattningen om David Livingstone var däremot inte lika hård. För vanliga britter var han fortfarande en stor berömd missionär och utforskare av Afrika även hans stjärna falnade på 1960- och 1970-talen. Nämnas bör att på 1970-talet var Storbritannien inne i ett föränderligt kulturellt klimat, vilket öppnade upp för mer kritiska omprövningar av tidigare brittiska hjältar än tidigare. Vilka skulle få fortsätta vara brittiska ikoner och vilka som skulle avlägsnas från status enligt den tidens rådande politiska uppfattningar om Storbritanniens roll i världen.


12.6 På 1980- och 1990-talen

Efter de antikoloniala 1960-talet och dess fortsättning på 1970-talet avtog kritiken mot David Livingstone på 1980- och 1990-talen. På 1980-talets högervindar ökade istället hyllningarna av honom bland vanliga människor, även om en del kritiker fortfarande fanns kvar. David Livingstone gillades bland vanliga människor i Storbritannien både till vänster och höger politiskt, rika som fattiga, osv. En stor dock skillnad mot tidigare var att bland beundrarna sågs han inte längre i lika hög grad som heroisk.

Kritik mot David Livingstone på 1980- och 1990-talen kom mestadels från författare som politiskt stod till vänster. Vanliga britter som inte var författare men som stod till vänster eller till höger gillade dock David Livingstone.

Kritikernas argument på 1980- och 1990-talen bemöttes av historiker, etc. med en mer hyllande ton till skotten. Deras argument finns nedan. David Livingstones anseende höjdes på 1980-talet återigen upp som en stor man, hjälte och legend även fast han också var det på 1960- och 1970-talen. Men hans upphöjda glans och ställning var högre på 1980-talet än på 1970-talet i Storbritannien. David Livingstone blev också felaktigt i en del brittisk media hyllad som den som upptäckte Nilens källa. I verkligheten hittade David Livingstone aldrig Nilens källa.

I början på 1990-talet betonades del om förhållandet mellan kultur och politik betonades. Motståndet mot kolonialism handlade inte bara om politisk frihet utan också om att frigöra medvetandet och förkasta de kulturella värden som kolonialismen införde. Kritiker menade också att David Livingstone inte upptäckte något i Afrika. Allt fanns där innan. Försvarare menade att han upptäckte saker för Storbritannien, vilket i sin tur sedan spreds till en stor del av världen. En del författare menade också att utforskning var en form av erövring. För dem var upptäcka, äga och förstöra samma sak. När David Livingstone och andra europeiska upptäcktsresanden reste i Afrika på 1800-talet var deras resor samma sak som försöka ta över ägandet och förstöra den rådande inhemska kulturen enligt dessa författare.

Det här förhållningssättet möttes av kritik som menade att upptäcka, äga och förstöra var tre helt olika saker. David Livingstone respekterade de afrikanska kulturerna han mötte i Afrika. Han ville istället hjälpa dem till det bättre och få bort slavhandeln. Nästan alla han stötte på Afrika uppskattade honom. Försvararna av David Livingstone gick i den linjen hos de som hävdade att upptäckande också kunde leda till utveckling istället, vilket i förlängningen förbättrade levnadsförhållandena för den inhemska afrikanerna om David Livingstone och andra upptäcktsresanden kom och visade dem hur de skulle bevattna sina marker, osv. Dessutom menade försvararna ägande skulle ses som något positivt. I alla mänskliga samhällen och civilisationer förekom eller förekommer det ägande av något slag i någon form, t.ex. mat, material, osv.

På 1990-talet förekom en del biografier om David Livingstone där han hånades för alla de gånger han tappade i vikt på grund av sjukdomar. Det var ett sätt för de författarna håna honom med skratt, minska hans heroiska historia och minska den europeiska storheten i Afrika på 1800-talet. I den fall också med målet att istället för att David Livingstone kolonialiserade Afrika var det Afrika som kolonialiserade honom. Han blev enligit dessa författare tuktad och tämjd av Afrika. Han lyssnade med tiden istället på inhemska afrikaners erfarenheter istället för predika egna, osv.


12.7 Från 2000-talet till 2020-talet

2002 kom David Livingstone på plats 98 i BBC:s omröstning över de största britterna någonsin, vilket bekräftar att han fortfarande var populär bland vanliga britter.

På 2010-talet tog kritiker upp samma och liknande argument som kritikerna på 1960-talet. Men den här gången lyckades inte kritikerna få den insatta opinionen att svänga tillbaka mot David Livingstone. Istället fortsatte han betraktas som en legend bland flertalet, vilket han gör än.

På 2010-talet hävdade en del kritiker i Skottland att David Livingstone ansågs var en dålig ledare. De tog upp samma argument som lades fram bland kritiker på 1960-talet. De sade också att han hade en del uppenbara problem med andra europeiska medlemmar på expeditionerna. De andra medlemmarna gick inte ihop med hans passionerade personlighet. Dock gillade de flesta inhemska afrikanerna David Livingstone som person. På 2010-talet kritiserade också en del människor i Skottland att David Livingstone inte gjorde några större insatser för de afrikanska slavarna som han stötte på under expeditionerna i Afrika. De använde samma argument som kritikerna på 1960-talet. I synnerhet i Angola, Demokratiska republiken Kongo, Malawi och i Moçambique fanns det extremt många afrikanska slavar i de områden som David Livingstone främst rörde sig inom Afrika. Försvararna på 2010-talet menade att David Livingstone visste brydde sig om slavarna. De nämnde James Chuma som David Livingstone var med och befriade från slaveri. Försvararna nämnde också att rent konkret hade David Livingstone ingen möjlighet att befria slavarna. Han hade inte vapnen för att kunna fysiskt befria dem från slavhandlarna. Han hade heller inte betalningsmedel i form av varor för att köpa ut slavar. 

Trots alla sjukdomar som fanns i Afrika, varav malaria var det kändaste, skrev David Livingstone själv att den konstigaste sjukdomen han såg i Afrika var brutna hjärtan. Den sjukdomen angrep fria män och kvinnor och gjorde dem till slavar. Inte bara litterärt utan också bildligt. Han beskrev själv en situation i slutet på 1860-talet där tjugonio afrikanska slavar hade flytt från sina slavägare och slavhandlare. Tjugoen hade inga järnkedjor och lyckades undkomma sina ägare på en gång, men övriga åtta satt fast med varandra i järnkedjor. De åtta dog tre dagar senare vid en vägkorsning. Alla eller nästan alla de åtta hittades med sina ena händer placerade på bröstet där deras hjärtan satt eller där de trodde att deras hjärtan satt. Det råder ingen tvekan om att David Livingstone avskydde slaveriet. Hans brev, böcker och inlägg i tidskrifter hemma i Storbritannien väckte den brittiska allmänhetens fortsatta stöd för avskaffandet av slaveriet i Afrika. 

Samtidigt var David Livingstone mycket beroende av hjälp från slavhandlarna för att kunna fortsätta utforska Afrika relativt obehindrat, inte själv bli mördad av dem och i en del fall också få skydd av dem från i några fall inhemska aggressiva afrikanska stammar. Ur det perspektivet var han nästan som en diplomat eller en krigsjournalist på 2020-talet som oftast kunde röra sig i farliga områden, tala med både krigsherrarna, deras offer, motparter och fiender, men under förutsättning att han inte själv blev en soldat för ena eller andra sidan. För slavarna i Afrika var David Livingstones styrka hans dokumentation om dem och den pågående slavhandeln och inte att han själv gick in och befriade dem. Precis som en modern krigsjournalist kan dokumentera ett krig utan att själv gå in och aktivt befria offren. Men genom just dokumentationerna kunde/kan omvärlden reagera och ta beslut om det eller det andra. Därför menar David Livingstones förespråkare idag att han bör hyllas för dokumentationen av slavhandeln i Afrikas inre och inte anklagas för att han bara befriade ett fåtal slavar. Befria slavarna var andras uppgifter enligt samma förespråkare.

David Livingstone fick dock inte slut på slavhandeln i Afrika, vare sig av afrikanska eller arabiska slavhandeln av afrikaner. Den pågick långt efter ett hans död. Staden Nyangwe i Demokratiska republiken Kongo är ett exempel där slavhandeln pågick till 1893. Nkhotakota i Malawi är ett annat exempel där slavhandeln pågick till 1894. Både platser besökte David Livingstone. På båda platserna försvann slavhandeln efter att arméer ledde av Belgien respektive Storbritannien militärt körde bort slavägarna. Men även om David Livingstone personligen inte lyckades får slut på slavhandeln i Afrika uppmärksammade han den. Det i sin tur snabbade möjligen på processen att få slut på slaveriet i Afrikas inre. Men David Livingstone var inte ensam i den här processen. Det var flera människor som uppmärksammade slaveriet, men David Livingstone var en av flera viktiga pusselbitar.

Slavhandeln för britterna var visserligen avskaffad sedan en tid när David Livingstone verkade i Afrika, men han inspirerade andra utomstående länder där det fortfarande var tillåtet att snabba på processen i Afrika. Han inspirerade också andra missionärer och upptäcktsresanden i Afrika. Han öppnade upp det inre centrala och östra Afrika för missionärer som efter hans död 1873 ville införa hälso- och sjukvård för afrikaner och handel från 1877 i African Lakes Corporations regi. Hans aktade namn hos många afrikanska hövdingar och afrikanska lokalbefolkningar underlättade relationerna mellan dem och britterna.

Kritikerna till David Livingstone på 2010-talet menade också att skotten var dålig på konvertera de fria afrikanerna i Afrika till kristendomen. De som inte var slavar. Enligt den officiella versionen lyckades han bara omvända en afrikan till kristendomen, informellt två afrikaner. Trots det är David Livingstone idag känd som Afrikas största missionär. Försvararna menade att det inte handlade om att få afrikanerna att kunna rabbla kristna psalmer eller att de skulle lära sig katekesen utantill. Istället handlade det sett med David Livingstones perspektiv om att förändra afrikanernas liv och leverne baserad i kristen tradition, i västliga värderingar, osv. Men David Livingstone avfärdade samtidigt aldrig afrikanernas kulturer. Han var intresserad av deras seder och bruk. Han lärde sig flera afrikanska språk på rekordkort tid, vilket brukar vara ett av flera tecken på respekt för främmande kulturer. David Livingstone hade också goda relationer med afrikanska stamhövdingar. Han behandlade även många inhemska afrikaner som hade allvarliga sjukdomar som den läkaren han var. Utöver det samlade han också mycket information om den afrikanska kontinentens geologi, botanik och geografi.

I Storbritannien är David Livingstone en hjälte idag. Kanske en bortglömd hjälte eftersom han inte upptar de flesta britters tankar i den vanliga vardagslunken. Få britter idag ifrågasätter hans insatser inom utforskning, vetenskap och medicin. Däremot upplever en del britter, som är intresserad av hans liv, två saker som mycket problematiskt. Det ena var hans relation till hans fru Mary Moffat och att hans barn sällan såg honom som unga. Det andra för att han bidrog till kapplöpningen om Afrika.

I fallet med Mary Moffat dog hon i malaria i Moçambique 1862 några månader efter att hon mötte upp honom i också Moçambique. Kritikerna menar Mary Moffat offrade sig för David Livingstone. Men några av deras gemensamma ättlingar försvarade David Livingstone på 2010-talet. De menade att han var väldigt förtjust i sin fru och tillbringade 50 % av sin tid med henne i deras äktenskap. Övriga tiden var hon i Storbritannien eller i Kuruman i Sydafrika eller på resande fot mellan Afrika och Storbritannien samt mellan Storbritannien och Afrika. Mary Moffat var också med på flera av sin makes expeditioner i Afrika. Kritikerna menade att äktenskapet var på hans villkor. Deras ättlingar menade att världen såg ut så hos många familjer. Därtill behövde hon inte följa med på hans expeditioner. Ett par gånger avvek hon. Hon hade en fri vilja och han bestämde inte över henne. För att varit en fru till en upptäcktsresandes missionär fick Mary Moffat ändå mycket tid tillsammans med sin make. Dock hade han velat ägnat sig mer åt henne hade han slutat med sitt missionerande i Afrika och flyttat till Storbritannien eller Sydafrika med henne. Sedan hade de bott permanent tillsammans i ett hus under resten av deras liv. Men i David Livingstones fall hade det ändå varit omöjligt. Han ville utforska, missionera, kartlägga och resa över områden. Han var inte person som kunde leva ett stilla liv i ett hus någonstans.

Däremot stämde det att David Livingstones barn inte såg mycket av sin far i unga år eller när de blev vuxna. De växte upp utan sin far och saknade honom, men det var inget ovanligt. Barn som exempelvis gick eller går på internatskolor får heller inte se sina föräldrar i särskilt hög grad heller. Senare i livet ångrade David Livingstone att han inte spenderade tillräckligt med tid med sina barn, men det var också hans enda ånger som han hade.

När det gäller kapplöpningen om Afrika med nya kolonier började den mindre än ett decennium efter David Livingstones död 1873 och pågick intensivt i upp till 50 år efter skottens död. Kritikerna på 2010-talet menade att på grund av det nya europeiska kolonialstyret i Afrika i slutet på 1800-talet och i början på 1900-talet uppmuntrades européer att utvidga sina kolonier längre in i Afrika och till Afrikas inre. 

David Livingstones försvarare på 2020-talet hävdade att han inte var ensam ansvarig för kapplöpningen. Han kunde inte lastas för alla nyuppkomna kolonier i Afrika. Kapplöpningen berodde på flera saker. Det fanns dessutom europeiska kolonier i Afrika innan David Livingstones föddes. Hans ättlingar betonade dessutom på 2010-talet att David Livingstone skulle ha hatat hur kontinenten senare blev en bricka för enligt deras ord mellan Storbritannien, Frankrike och Tysklands strävan för dominans. David Livingstone ville afrikanerna väl och ville bara förbättra deras liv. Han förespråkade heller inte sådana typer av europeiska kolonier som fanns i Afrika i början på 1900-talet. David Livingstone förespråkade bosättningar i Afrika där dedikerade kristna européer skulle bo tillsammans med afrikaner i Afrika. Sedan skulle de här européerna hjälpa afrikanerna på plats för att utarbeta sätt att leva som inte innebar slaveri.

Flera afrikanska städer har ändat sina europeiska namn till inhemska namn på lokala afrikanska hjältar eller ord. Det finns flera undantag. Ett av de undantagen är de namn som är direkt kopplade till David Livingstone som staden Livingstone i Zambia, staden Blantyre i Malawi och Victoriafallen i Zambia och i Zimbabwe även om vattenfallen allt mer kallas för Mosi-oa-Tunya. Men afrikanernas kärlek till David Livingstone är oförändrat och det finns därför ingen anledning för dem att byta bort de här namnen. Det finns därför en orsak varför det ännu står flera statyer av honom vid exempelvis Victoriafallen, varför staden Livingstone i sydvästra Zambia med sina 134 000 invånare 2010 ännu har kvar sitt namn efter skotten och inte bytt namn på staden eller varför staden Blantyre i Malawi med sina 800 000 invånare 2018 fortfarande heter Blantyre efter skottens födelsestad. En del andra statyer i Afrika av européer har tagits ned under årens lopp medan David Livingstones i regel fått stå kvar med respekt och vördnad.

David Livingstone var inte perfekt, men han var en driven ambitiös människa. Han trodde att han vägleddes av gud och kunde inte sitta still och studera verkligheten som en betraktare. Istället ville han in i smeten, utforska världen och påverka den till det bättre, enligt hans ättlingar på 2010-talet. Han ville också alltid flytta fram gränserna. Som nämndes tidigare var David Livingstone även med och ändrade etiken i den brittiska utrikespolitiken. Mindre härskande och mer civilisation.

Kristendomen nämndes tidigare. I flera av de länder i Afrika där David Livingstone predikade blomstrar kyrkorörelsen idag. Kanske inte på grund av honom, men den gör den ändå. Relationerna mellan Skottland å en sidan och Zambia och Malawi å andra sidan är fortfarande starka. Tillsammans med Sydafrika är Zambia och Malawi de länderna i Afrika som Skottland har närmast relation till. I Zambias och Malawis tack vare David Livingstone. I Sydafrikas fall  på grund av alla skotska emigranter som flyttat dit under årens lopp. Skottland och Malawi har till och med ett officiellt partnerskap för att främja förbindelserna mellan de två nationerna. Omvänt har både Zambia och Malawi fått en nära allierad i Europa i form av Skottland som vill deras intressen väl. David Livingstones namn nämns idag i centrala och södra Afrika med beundran och respekt.


​12.8 Avslutningsvis

David Livingstone är idag främst känd som den enastående brittiska upptäcktsresanden han var. Han skrev om sina äventyr i Afrika och ritade kartor över Afrika. Han gjorde mycket för omvärldens kännedom om denna världsdels inre söder om Sahara. David Livingstones resor skedde också i en tid när omvärlden blev mer intresserad av vad som hände i Afrika eller vad de kunde få ut av det som fanns i Afrikas inre. Bland de flesta infödda afrikaner och inflyttade eller resande araber som David Livingstone stötte på i Afrika var han mycket älskad. Han deltog också i deras liv på plats. De uppfattade att han var intresserad av dem och vad de gjorde.

David Livingstone är idag dock mest känd som upptäcktsresande och kristen missionär. Det är därför som den upptäcktsresande, en nyfiken sådan, som öppnade upp Afrika för världen utanför Afrika eller mer korrekt bidrog till att öppna upp Afrikas inre för världen utanför Afrika som han är mest känd som idag. Han var en stor man som dog alldeles för tidigt endast sextio år gammal. Han räknas idag som en av de populäraste brittiska nationella hjältarna från mitten och tidigt av andra delen av 1800-talets viktorianska Storbritannien. Hans mytiska status har gjort honom ännu mer populär på de flesta nivåerna i det brittiska samhället. Bland kristna britter som en missionerande martyr som dog i sitt arbete, bland fattiga britter för att han gick från fattigdom till ekonomiskt välstånd, bland akademiker som den vetenskapsman och läkaren han också var, bland de som gillar att resa för hans utforskande och spännande resor, bland många britter för att han kämpade mot slaveriet, bland humanister för att han kämpade för att afrikanerna i Afrika skulle få bättre liv, bland en del britter för hans roll som en förnyare av den brittiska etiska utrikespolitiken, bland kapitalister och handelsvänliga britter för att han ville kommersiella handeln med varor i Afrika och bland de flesta britterna för hans inspirerande liv.

För den som vill resa i David Livingstones fotspår i Afrika kan ta flyg till länderna han besökte och sedan besöka Kuruman, floden Zambezi, Victoriafallen, Livingstone Memorial där han dog, Cape Maclear, Tete, Zanzibar, osv. och ordna allt själv. Den som däremot vill se den här delen av Afrika, men mest luta sig tillbaka och följa en skräddarsydd resa rekommenderas att gå in på siten https://www.albatros.se. Inte sponsrat inlägg. Albatros har en resa som heter Rovos Rail. Resan är på 20 dagar, varav 15 dagar på tåg med stopp och utflykter längs vägen. Resan kostar från 140 000 kr. Resan börjar med flyg från Sverige till Kapstaden och två nätter på hotell i Kapstaden. Sedan går resenärer ombord på ett tåg och reser genom Sydafrika i nordöstlig riktning till Pretoria. Därefter går tågresan i nordvästlig riktning till Gaborone i Botswana. Staden ligger nära Kolobeng där David Livingstone hade en boning i Kolobeng Mission 1847-1852.

Sedan går resan i nordlig riktning till Victoriafallen som David Livingstone besökte flera gånger. En natt på hotell vid Victoriafallen ingår i resan. Över 100 000 turister besöker vattenfallen årligen. 142 000 turister 2015. Det går bara att föreställa sig vad David Livingstone kände sig inombords när han såg de där imponerande vattenfallen första gången 1855. Som tidigare nämndes tyckte han att de var bedårande vackra. Vanligen mellan september och december går det att bada på toppen av vattenfallen bara en eller två meter från kanten. Badområdet kallas för fåtöljen, på engelska armchair och ibland Devil's Pool. Strömmen är mindre där och det är en stor naturupplevelse att bada så nära kanten. Det är tillåtet, men sker på egen risk vid händelse för att spolas ned. Enstaka dödsfall har rapporterats efter att människor spolats ned över kanten. Bästa tiden på året att besöka Victoriafallen som turist är dock i april och maj eftersom då flödar det som mest vatten i vattenfallen.

Från Victoriafallen går tåget i nordöstlig riktning genom Zambia och relativt nära i den regionen där David Livingstone dog 1873. Dock är det ändå långt till platsen. Sedan går tåget till Tanzania och till östkusten i Dar es Salaam som avslutas med en hotellnatt. Sedan flyg hem till Sverige. Tåget mellan Kapstaden-Dar es Salaam är inrett i viktoriansk stil, vilket gör den brittiska 1800-tals närvaron mer påtaglig. Alla sovrum på tåget har egna badrum. Tåget har också en femstjärnig restaurang där mat intas. Utöver alla utflykter längs resan ingår vinprovning i Kapstaden, safari i Sydafrika, osv. Den som vill kan förlänga resan med resor till och inom Sydafrika, Mauritius, Tanzania och Kenya. För den som inte har råd kan se liknande resor på youtube hos vanliga resenärer som dokumenterat resan i sina videor.

För den svenska turist som själv besöker Victoriafallen på gränsen mellan sydvästra Zambia och västra Zimbabwe och därefter vill se ungefär var David Livingstone dog kan ta en bil och resa i det här sammanhanget endast 1 032 km genom Zambia till Livingstone Memorial i nordöstra Zambia. Den som däremot inte har möjlighet att besöka Victoriafallen, men ändå vill se dem lite närmare bekvämt i sin fåtölj, soffa eller stol kan se det här korta klippet https://www.youtube.com/watch?v=iywqpda7d8k.
​

​13. Människorna i David Livingstones liv, urval:

13.1 Familjen

f = far
m = mor

Generation 6 till 3 bakåt
- Sir David Livingston (1580-1632. f. i Stirlingsh.), farfars farfars fars styvfar.
- Okänd, ffffff.
- Barbara Forrester (1589-1650, f. i Skottland), fffffm. 
- Edward Hamilton of Balgray and Silvertonhill, fffmff. 
- Katherine Kincaid, fffmfm.
- John Hamilton (d. 1679), Lord Belhaven, fffmmf.
- Dame Margaret Hamilton (d. före 1695), Lady Belhaven, fffmmm.
- Sir David Livingston (f. 1640), fffff.
- Sir Robert Hamilton (1624-1670, f. i Dunbarton), fffmf..
- Anne Hamilton (1634-1663), fffmm.
- John Livingstone (f. omkring 1667 +/- några år), ffff, kapten.
- Elizabeth Hamilton (f. 1667, f. i Midlothian), fffm.
- John Malcolm Livingstone (1687-1746, f. i Cullod., d. i slag. vid Cullod.), fff.
- Catherine McFee (1685-1750, f. i Culloden, Highland), ffm.
- Charles Morrison, fmf.
- Margaret MacDougall, fmm.

Generation 2 till 0
- Neil Mor Livingstone (1746-1825, f. på Ulva, Argyll and Bute), farfar.
- Mary Morrison (1752-1825, f. i Morven, Highland), farmor.
- David Gavin Hunter, morfar
- Janet Moffat, mormor
- Neil Livingstone (Niall Bheag Livingestone) (1788-1856), pappa.
- Agnes Hunter (1782-1865), mamma.
- John Livingstone (1811-1899), storebror.
- Charles Livingstone (f. 1816 och d. före 1821), lillebror.
- Janet Livingstone (1818-1895), lillasysyster.
- Charles Livingstone (1821-1873), lillebror.
- Agnes Livingstone (1823-1895), lillasyster.
- Henry Livingstone, lillebror.

Frun och barnen
- Mary Moffat (1821-1862), fru.
- Ma-Robert, Mary Moffats namn bland inhemska afrikaner från 1845/1846.
- Robert Moffat Livingstone (Rupert Vincent) (1845/1846-1864), barn.
- Agnes Livingstone (1847-1912), barn.
- Thomas Steele Livingstone (1848/1849-1876), barn.
- Elizabeth Pyne Livingstone (1850-1850), barn.
- William "Zouga" Oswell Livingstone (1851-1892), barn.
- Anna Mary Livingstone (1858-1939), barn.

Svärföräldrarna, svärsönerna och svärdottern
- Robert Moffat (1795-1883), svärfar, missionerande skotte.
- Mary Smith (1795-1871), engelsk svärmor.
- Alexander Low Bruce (1839-1893), svärson, dottern Agnes make.
- Catherine Jane "Kate" Anderson (f. 1855), svärdotter, skotska, Williams maka.
- Francis Wilson (1852-1910, f. i Kendal i Cumbria), svärson, Anna Marys make.

Barnbarnen
- Mary Livingstone (Bruce) (f. 1865), via Agnes.
- David Livingstone Bruce (1877-1915, f. i Edinb. och d. i Skottl), via Agnes.
- Mary Livingstone Bruce (1879-1883), via Agnes.
- Alexander Livingstone Bruce (1881-1954 f. Edinb., d. Sydaf.), via Agnes.
- Annie Livingstone Bruce (1883/1886-1954, f. Edinb., d. i Skottl), via Agnes.
- Kate Agnes Livingstone (1878-1938, f. i Glasgow), via William Oswell.
- Ruth Mary Wilson (1882-1965, f. i Kendal och d. i Sydafr.), via Anna Mary.
- Hubert Francis Wilson (1884-1976, f. i Kend. och d. i Eng.), via Anna Mary.

Via Agnes genom David Livingstones dotter Agnes Livingstone (1847-1912). Via William Oswell var genom sonen William Oswell Livingstone (1851-1892). Via Anna Mary var genom dottern Anna Mary Livingstone (1858-1939). Agnes Bruce (f. 1865) nämns ibland som David Livingstone barnbarn. Hon var inte biologiskt barnbarn till honom. Hon var istället Alexander Los Bruces första dotter i hans första äktenskap.


13.2 Influenserna

- Neil Livingstone (1788-1856), pappa, fick David att börja läsa böcker.
- Skotska kalkstensbrott, födde Davids intresse för natur och vetenskap.
- Thomas Dick (1774-1857), kyrklig minister och författare.
- Bibeln.
- Thomas Burke, evangelist från Blantyre..
- David Hogg, David Livingstones söndagsskolelärare.
- Ralph Wardlaw (1779-1853), skotsk präst.
- Charles Finney, professor i teologi i Ohio, USA..
- Karl Gützlaff (1803-1851), tysk evangelist och missionär i Kina. 
- Robert Moffat (1795-1883), svärfar, fick David att välja Afrika.
- Thomas Fowell Buxton (1786-1845), England, inspir. David välja Afrika.

Därtill var David Livingstones grundskolelärare William MacSkimming (McSkimming) på Blantyre village school på 1820-talet från 1823.
David Livingstone var också livslång vän med skotska kemisten James "Paraffin" Young (1811-1883) från 1830-talet till sin död 1873. De träffades första gången på Anderson's University i Glasgow på 1830-talet.


13.3 Andra människor 1840-1857

Skottarna
- Daniel Gallagher, undervisade David i latin.
- Roualeyn George Gordon-Cumming (1820-1866), skotsk lejonjägare.
- Mungo Murray, Storbritannien, sannolikt från Skottland. 
- Sir Roderick Murchison (1792-1871), Skottland, berömd geolog och president/ordförande för Royal Geographical Society 1843-1845, 1851-1853, 1856-1859 och 1862-1871. 

Engelsmännen
- William Cotton Oswell (1818-1893), England, upptäcktsresande och jägare.
- Alfred Ryder (d. 1850), engelsk konstnär som dog i Afrika.
- William Frederick Webb (1829-1899) officeren och upptäcktsresande, vän till David sedan 1851 i Afrika. David bodde hos honom i Eng. 1864-1865.
- Edmund Gabriel, engelska kommissionären och konsul i Luanda i Angola.
- Victoria (1819-1901), regerande drottning av Storbritannien 1837-1901 och regerande kejsarinna av Indien 1876-1901. David döpte Victoriafallen efter henne och träffade henne 1858. 
- Charles och Susanna Braithwaite, evangeliska kväkare i Kendal i Cumbria.
- Anthony Ashley-Cooper (1801-1885), 7th Earl of Shaftesbury 1851-1885, också känd som  Lord Ashley 1811-1851 Lord Shaftesbury 1851-1885.
- John Murray III (1808-1892), bokförläggare till Davids bok "Missionary Travels and Researches in South Africa" som kom ut första gången 1857. John föddes i London, men hade skotskt påbrå hos båda föräldrarna.

Britterna
- Kapten Donaldson, kapten på fartyget George.
- Thomas Steele, kapten, inte samma Thomas som Davids barn.
- Hubert Wilson.​
- Norman Bernard Bedingeld (Bedingfield), befälhavare, sjöofficer och från 1862 kapten. Träffade David 1854 i Luanda och på en resa 1858.

Inhemska afrikaner
- Sechele I (1812-1892), kung/hövding över kwênastammen 1931-1892.
- Mebalwe, afrikansk representant, ombud och lokal lärare.
- Letshulatebe, kung/hövding inom bamangwatostammen. 
- Sebetwane (Sebituane/Setitwane) (f. 1790-1800 och d. 1851), hövding för kololostammen 1838-1851 och kung av Barotseland 1845-1851. 
- Mamochisane (fl. 1850-talet), hövding av kololostammen 1851-1851 och regerande drottning av Barotseland 1851-1851. 
- Sekeletu (1835-1863), hövding av kololostammen 1851-1863 och kung av av Barotseland 1851-1863.
- Nyamoana, Lundarikets regerande drottning och hövding när David Livingstone träffade henne i slutet av 1853.
- Manenko, dotter till Nyamoana.
- Shinde (Shinte/Kabompo), hövding för södra delen av Lundariket när David Livingstone träffade honom i januari 1854 och i juli 1855. Shinde var också bror till drottning Nyamoana.
- Ntemese, guide som hövdingen Shinde lät guida David till byn Katema i östra Angola 1854.
- Shakatwala, guide och sändebud som hövdingen Shinde lät guida David till byn Katema i östra Angola 1854.
- Katema, en lokal afrikansk hövding i Lundariket som bodde i byn Katema i östra Angola.
- Katolosa, mäktig afrikansk hövding i Tete i västra centrala Moçambique.
- Sekwebu (AmaNdebele) (d. 1856), förman i kololostammen och viktig mellanhand för David under resan mellan Linyanti och Quelimane 1855-1856.

Boerna
- Hendrik Potgieter (1792-1852), sydafrikansk boerledare.

Portugiserna och afroportugiserna
- Cypriano de Abreu, afroportugisisk sergeant och afroportugisisk soldat vid floden Kwango i norra Angola.
- Antonio Rodrigues Neves, portugisisk kapten och handelsman i Cannange i norra Angola.
- Manuel (Manoel) Antonio Pires (f. före 1825 och d. efter 1855), portugisisk överste, rik handelsman, jordbrukare och slavägare i Pungo Andongo i nordvästra Angola.
- Senhor Pascoal, en afroportugis i Cannange i Angola. Han arbetade för Antonio Rodrigues Neves och räddade David Livingstones liv mer österut i Angola på den senares återresa 1855. David Livingstone räddade strax senare Senhor Pascoals liv och de två blev vänner.
- Tito Sicard, major, portugisisk kommendanten för Tete i västra centrala Moçambique när David var där 1856.
- Miranda, ev. Joaquim Romão de Miranda (d. 1869), portugisiska löjtnant i Tete i västra centrala Moçambique 1856, senare handelsman.
- Galdino Jose Nunes, portugisisk överste i Quelimane i Moçambique 1856 och flera gånger kommendant och guvernör i Tete. David bodde hos honom i Quelimane i maj-juli 1856.

Andra
- George Fleming(1800-1880), afroamerikan,upptäcktsresande & handelsm.
​- Thomas Maclear (1794-1879), Irland/Sydafrika, astronom och vän.


13.4 Andra människor 1858-1873

Skottarna/skotskorna
- Sir John Kirk (1832-1922), läkare, naturforskare, brittisk administratör i Zanzibar, kompanjon till David Livingstone och med 1858-1863 på Davids andra Zambesi-expedition som pågick 1858-1864. 
- Charles Mackenzie (1825-1862), skotte som var engelska kyrkans biskop i centrala Afrika 1861-1862.
- John Wilson (1804-1875), Skottland, kristen missionär i Afrika.
- Anne Mackenzie (1818-1877), skotsk författarinna och delvis lärarinna, syster till biskop Charles Mackenzie.
- George Campbell (1823-1900), 8th Duke of Argyll 1848-1900​.

Engelsmännen
- George Villiers (1800-1870), 4th Earl of Clarendon 1838-1870 och Storbritanniens utrikesminister 1853-1858, 1865-1866 och 1868-1870. David träffade honom 1858.
- Thomas Baines (1820-1875), artisten och upptäcktsresanden, var med på den andra Zambesi-expeditionen 1858-1861 som pågick 1858-1864.
- Henry de Wint Burrup (1830-1862), Charles Mackenzie följesl., 1861-1862.
- Mr. Barrup, ev., följeslagare till Charles Mackenzie 1861-1862.
- Elizabeth "Emily" Mary Burrup (flicknamn Tudway, senare Levick)​(1840-1907), fru till Henry de Wint Burrup, med på HMS Gorgon 1862.
- Horace Waller (1833-1896)​, aktiv motståndare mot slaveriet, missionär, präst samt involverad i missioner och utforskningsarbeten i centrala och östra Afrika.
- Edward Young (1831-1896), marinofficer, var med på Davids expeditioner under två år 1862-1863 
- William Frederick Webb (1829-1899) officeren och upptäcktsresande, vän till David sedan 1851 i Afrika. David bodde hos honom i Eng. 1864-1865.

Walesarna
- Sir Henry Bartle Edward Frere (1815-1884), 1st Baronet of Wimbledon 1876-1884 som bl.a. var guvernör för Bombay 1862-1867 och president/ordförande för Royal Geographical Society.
- Henry Stanley (1841-1904), walesiska-amerikansk upptäcktsresande och journalist. En av de mest kändaste personerna som är förknippad med David trots att de knappt spenderade någon tid ihop.

Britterna
- Richard Thornton, lantmätare.
- George Rae, ingenjör.
- Edward Rae, med till Malawisjön 1858.
- Charles J. Meller (1836-1869) med på ångfartyget Pioneer, vistades vid floden Zambezi 1861-1863, senare vice konsul på Madagaskar 1865-1866. Han spenderade mycket tid och var förknippad med botaniska trädgårdar på Mauritius och i Queensland i Australien.
- Horace Waller, med på HMS Gorgon 1862.
​- Hugh Rowley , med på HMS Gorgon 1862.
- Wilson, kapten på segelfartyget HMS Gorgon, 1862.

Irländarna
- Sir William Howard Russell (1820-1907), arbetade för The Times, en de första moderna krigskorrespondenterna.

Inhemska afrikaner
- James Chuma (1850-1882), fd slav, sedan fri skötare åt David 1861-1873.
- Abdullah Susi (d. 1891), bärare, betjänt och skötare åt David 1863-1864 och 1865-1873.
- Mponda, inflytelserik lokal hövding,yaofolket, i staden Mponda, Malawisjön.
- Kazembe/Kanyembo, hövding-tyrann, Lundariket, NE Zambia, 1867&1868.
- Mirambo (Mtyela Kasanda) (1840-1884), hövding för nyamwezifolket och kung (ntemi) av Urambo 1860-1884 i Tanzania. Träffade aldrig David.
- Kalenga, lokal hövding i eller vid Nyangwe, Dem. rep. Kongo, 1871.
- Kimburu, wagenyahövding vid eller utanför Nyangwe, D. rep. Kongo, 1871.
- Vchopere, skötare åt David, 1873.
- Jacob Wainwright (Yazuza/Yamuza) (1859-1892), hushållsarbetare åt David, 1873.
- Chitambo (Tshitambo), hövding, i vars by Chief Chitambo's village David dog 1873.

Övriga
- Tippu Tip (1832-1905), känd afroarabisk slavhandlare, elfenbenshandlare, upptäcktsresande, plantageägare, guvernör och räknas som 1800-talets mäktigaste slavhandlare från Zanzibar. Han träffade David i Lofudalen i nordöstra Zambia 1867.
- Abed, arabisk handelsman i Nyangwe, Dem. rep. Kongo, 1871.
- Mwini Dugumbi (Dugumbe), arabisk slavhandlare, Nyangwe, Dem. rep. Kongo, 1871.
- Tagamoio (Mtagamoyo/Mwini Mohara), arab, aktiv i massakern i Nyangwe 1871 där 400 eller 500 människor dog, varav majoriteten var kvinnor.
- Shereef, ledande arab i Ujiji, NÖ Tanganyikasjön, västra Tanzania, 1871.
- James Gordon Bennett Jr. (1841- 1918). utgivare och ägare för tidningen New York Herald, träffade aldrig David, men skickade Henry Stanley 1870-1871 för att leta efter skotten.


13.5 Andra människor efter Davids död 1873

Britterna
- Poulett Weatherley (1860-1932), brittisk kapten, fotade minnesträdet 1895-1899 i närheten där David dog. 
- Alfred Sharpe (1853-1935), brittisk kommissionär.
- Robert Edward Codrington (1869-1908), kolonial guvernör, förberedde för minnesmärket nära där David dog i Zambia.
- Owen Stroud, uppförde minnesmärket Livingstone Memorial 1902 nära där David dog i Zambia.
- Jeremy Clarkson (f. 1960), Eng., Top Gear, bilade i Kalahariöknen 2007.
- James May (f. 1963), Eng., Top Gear, bilade i Kalahariöknen 2007.
- Richard Hammond (f. 1969), Eng., Top Gear, bilade i Kalahariöknen 2007.
​

14. Platserna i Davids  liv i något sånär kronologisk ordning, urval

Första gången han var där eller på ett uppdrag. Andra, tredje, etc. gångerna i regel inte nämnda undantaget vid större händelser eller annat. Ibland förekommer det förkortningar nedan. NV står för nordvästra, N för norra, NÖ för nordöstra, S för södra, V för västra, osv.  V NÖ Zambia står för Västra delen av nordöstra Zambia. Tanzan. är förkortning för Tanzania nedan. T-sjön är Tanganyikasjön. Port. står för portugisisk och bos. står för bosättning. HMS och H.M.S. är de officiella förkortningarna för Her Majesty's Ship, på svenska Hennes Majestäts Skepp. När David Livingstone reste i Afrika regerade Storbritannien av en kvinnlig regent, därav ordet her.


14.1 Storstäder, småstöder, byar, mindre samhällen och orter

Åren 1813-1840
- Blantyre, Skottland, födelseplatsen, fabriken och studier i unga år.
- Hamilton, Skottland.
- Glasgow, Skottland.
- London, studier som vuxen.
- Ongar, Essex, England, studier som vuxen.

1840-talet
- Rio de Janeiro, 1841, mellanstation, första resan till Sydafrika 1840-1841.
- Kapstaden, sydvästra Sydafrika, både genomfart och boende 1841-1858.
- Port Elizabeth, Sydafrikas sydkust, genomfart på 1840- och 1850-talen.
- Kuruman, norra Sydafrika, där svärföräldrarna bodde. Viktig ort i Davids liv.
- Griekwastad, Sydafrika, där frun föddes.
- Molepolole, nordväst om Gaborone, södra/sydösta Botswana, 1841-1853.
- Gaborone, sydöst om Molepolole i södra/sydöstra Botswana, 1841-1853.
- Shokwane, strax nordöst om Molepolole i s/sö Botswana, 1841-1853.
- Litubaruba (Dithubaruba/Lepelole), utanför Molepolole, s/sö Botswana.
- Mabotsa, södra Botswana, 1843-1846.
- Chonuane (Tshonuane), södra Botswana, 1846-1847.
- Kolobeng (området), sydöstra Botswana, 1847-1852.
- Kolobeng Mission (husen, missionsstationen), SÖ Botswana, 1847-1852.
- Barotseland, kungarike centrerat i sydvästra Zambia, fanns också i östra Angola, nordöstra Namibia, norra Botswana och västra/nordvästra Zimbabwe.

1850-1857
- Letloche, Botswana, 1850.
- Linyanti, stad i NÖ Namibia, huvudstad ett tag i Barotseland, 1851-1855.
​- Sesheke, stad, SV Southern Prov., Zambia. Ej nuv. Sesheke., 1851-1860.
- Sesheke, stad, i södra delen av Zambias Wester Province. Nuv. Sesheke.
- Libonda (Libonta), by nordväst om Mongu i västra Zambia, 1853-1855.
- Shinde, stad i östra delen av provinsen Moxico i östra Angola, 1854-1855.
- Katema, by nära sjön Dilolo i provinsen Moxico i östra Angola,1854-1855.
- Cassange (Kasanji), port. bos., V Lunda Norte, centr, NAngola, 1854-1855.
- Golungo Alto, stad i provinsen Cuanza Norte i NV Angola, 1854.
- Luanda, Angolas huvudstad och största stad, NV Angola, 1854.
- Massangano, stad 80 km SV om Golungo Alto i NV Angola, 1854.
- Svarta klipporna i Pungo Andongo, nordvästra Angola, 1854-1855.
- Bango (Cabango/Kabango), östra Angola, på återresan 1855.
- Batonga, område i S Zambia& NV Zimbabwe, tongafolket, 1855-1856.
- Kafue, SÖ delen av SV Zambia, 1855-1856.
- Zumbo (Zombo), f.d. portugisisk hamnstad V Moçambique, 1856-1860.
- Tete, stad i västra centrala Moçambique, 1856-1861.
- Vila de Sena (Sena, Villa de Senna), stad, centr. Moçambique, 1856-1861.
- Quelimane (Kilimane/Quilimane), hamnstad, Moçamb. östkust, 1856-1864.
- Mauritius, Indiska oceanen, 1856.
- Alexandria, Egypten, 1856.
- Medelhavet, transport Alexandria-London 1856.
- London, 1857.
- Kendal, Cumbria, nordvästra England, där frun bodde ett tag på 1850-talet.
- Dublin, Irland, 1857.
- Manchester, England, 1857.
- Oxford, England, 1857.
- Glasgow, Skottland, 1857.
​- Cambridge, England 1857.

1858-1864
- Liverpool, England, 1858.
- Sierra Leone, 1858, på resan mellan Liverpool och Kapstaden 1858.
- Kapstaden, Sydafrika 1858.
- Zambezis mynning i Moçambiquekanalen, 1858.
- Tete, Moçambique, 1858.
- Katunga, södra Malawi, 1859.
- Blantyre i Malawi, grundades 1876 efter Davids död som en hyllning till hans skotska födelseort.
- Ön Tshimba på floden Zambezi, ovanför Vila de Sena, Moçambique, 1860.
- Anjouan (Johanna), större ö i Komorerna i Indiska oceanen, 1861.
- Magomero, egendom och by söder om Zomba i södra Malawi, 1861.
- Cape Maclear (Chembe), idag stad vid södra Malawisjön, 1861.
​- Chupanga, tidigare Shupanga, centrala Moçambique, där frun dog 1862. 
- Nkhotakota (Kota Kota),byar, handelspl., W Malawisjön, 1863, ev. 1861.
- Zanzibar, 1864.
- Bombay, Indien, 1864.
- Medelhavet, transport Bombay-London 1864.
- England, 1864.
- London, 1864.
- Skottland, 1864.
- Inveraray Castle, Argyll and Bute, 1864.
- Inveraray, Argyll and Bute, 1864.
- Bath, 1864.
- Newstead Abbey, Nottinghamshire, David bodde där 7-8 mån.,1864-1865.​

1865-1873
- London, 1865.
- Medelhavet, transport London-Bombay 1865.
- Bombay, september 1865 till januari 1866.
- Zanzibar 1866.
- Ruvuma Bay vid gränsen Tanzania och Moçambique, 1866.
- Mikindani Bay, sydöstra Tanzania, 1866.
- Eventuellt Pemba, norra delen av Mikindani Bay, sydöstra Tanzania, 1866.
- Mtarika, stad i södra Tanzania, 1866.
- Mataka, stad i norra Moçambique, 1866.
- Mponda, sydöstra Malawisjön, Malawi, 1866.
- Marenga, vid Malawisjön, Malawi, 1866.
- Kimsusa, vid Malawisjön, Malawi, 1866.
- Babisalandet, nordöstra Zambia 1866-1867.
- Tshitapangwa, stad i nordöstra Zambia, 1867.
- Ulungalandet, nordöstra Zambia, 1867.
- Pambete, vid södra Tanganyikasjön, NE Zambia, nära Niamkolo, 1867.
- Tshitimbwa, stad i Lofudalen, W om S Tanganyikasjön, NE Zambia, 1867.
​- Itawa, nordöstra Zambia, 1867 och 1868.
- Kanyembo, nordvästra delen av nordöstra Zambia, 1867 och 1868.
- Kabwabwata, nordöstra Zambia, två gånger 1868.
- Ujiji, stad NÖ Tanganyikasjön, västra Tanzania, 1869 och 1871.
- Kigoma, numera stad, NV om Ujiji, NÖ Tanganyikasjön, V Tanzania, 1869.
- Manyema (Manyuema/Manyemaland),V&Ö T-sjön.,D.rep.K&Tanzan, 1869.
- Guha, afrikanskt rike i Demokratiska republiken Kongo, 1869.
- Bambara/Bambare, afrikanskt rike i Dem. rep. Kongo, 1869.
- Bambarre, by i Dem. rep. Kongo, 1869.
- Binanga Hills, Demokratiska republiken Kongo, 1870.
- Nyangwe, stad, vid floden Lualaba, Demokr. rep. Kongo, 4 mån. där 1871.
- Unyanyembe, stad i norra Tanzania, David bodde där i sex månader 1872.
- Chief Chitambo's village (Old Chitambo), Zambia, där David dog, 1873.
- Livingstone Memorial ​(Livingstonemonumentet), Chipundo, där Chief Chitambo's village låg.

​
​14.2 Andra geografiska platser i Davids liv, kronologiskt

Stenar, berg, kullar, öknar och dalar
- Kalkstensbrott nära Blantyre, gav djupt intresse för natur och vetenskap.
- Magaliesbergen, nordöstra Sydafrika.
- Kalahariöknen, ligger i Namibia, Botswana och Sydafrika, 1841-1853.
- Dimawe Hill, sydöstra Botswana, där slaget vid Dimawe ägde rum 1852.
- Mount Zomba, sydöstra Malawi, gick förbi dess ena sida 1859.
- Kirk Mountains, bergskedja väster om Malawisjön i Malawi, 1866.
- Lofudalen, väster om södra Tanganyikasjön, nordöstra Zambia, 1867.
- Mbabala Island, halvö vid Bangweulusjön, NÖ Zambia, 1868.
- Binanga Hills, Demokratiska republiken Kongo, 1870.

Floder
- Kolobengfloden, sydöstra Botswana.
- Floden Zuga, Botswana.
- Floden Thamalakane River (Tamunakle) i norra Botswana.
- Floden Zambezi i Zambia, Angola, Moçambique, flera gränser, etc.
- Floden Kabompo i västra Zambia.
- Floden Lungwebungu (Loeti), västra Zambia,östra centrala & östra Angola.
- Floden Liapi (Liba), västra Zambia, biflod till Lungwebungu.
- Floden Kasai, rinner i Angola och Demokratiska republiken Kongo.
- Floden Kwilu (Quilo/Kweelo), flod i Angola & Demokratiska rep. Kongo.
- Floden Kwango (Cuango/Quango), en flod i Angola och Dem. rep. Kongo.
- Floden Bengo, vars mynning ligger 17 km nordöst om Luanda, Angola.
- Luangwafloden, södra och nordöstra Zambia.​
- Floden Cuacua (Rio dos Bons Sinais/Kilimane), östr. centr. Moçambique.
- Floden Shire, rinner i Malawi och centrala Moçambique.
- Floden Ruvuma (tidigare Rovuma), flod i Moçambique och Tanzania. 
- Floden Ruo, gränsflod mellan Malawi och Moçambique.
- Chambeshi (Chambezi, Chambeza och Tshambezi), rinner ut i Bangweulu Swamps som rinner ut i östra Bangweulusjön, V NÖ Zambia. 
- Floden Lofukus, mynning i V Tanganyikasjön, Demokratiska rep. Kongo. 
- Floden Lualaba (Lualabafloden), östra Demokratiska republiken Kongo.
- Ruzizifloden i Demokratiska republiken Kongo, Rwanda och Burundi.
- Floden Kalongosi, NV delen av NÖ Zambia, rinner in i östra Mwerusjön.
- Luapulafloden, SÖ Dem. rep. Kongo och V NÖ Zambia, David dog tre dagsetapper innan han nådde floden 1873.

Sjöar
- Sjön Ngami, norra Botswana.
- Sjön Dilolo, i östra delen av provinsen Moxico i östra Angola.
- Chilwasjön (sjön Shirwa), SE Malawi, W centrala del. av N. Moçambique. 
- Malombesjön, Malawi. Ligger söder om sydöstra Malawisjön.
- Malawisjön (fd. Nyasasjön), i Malawi, Tanzania och Moçambique.
- Tanganyikasjön, i Demokratiska rep. Kongo, Burundi, Tanzania & Zambia. 
- Sjön Mweru Wantipa, nordöstra Zambia, 1867.
- Mwerusjön (Lake Moero), Demok. rep. Kongo och Zambia, 1867 & 1868.
- Mofwe Lagoon, lagun i NV delen av NÖ Zambia, 1867 & 1868.
- Sjön Chifunabuli, vid Bangweulusjön, NÖ Zambia, 1868.
- Sjön & träskmarken Bangweulusjön (Bembasjön),NÖ Zambia, 1868 & 1873.

Vattenfall och forsar
- Victoriafallen, gränsen mellan SV Zambia och V/NV Zimbabwe.
- Kariba, forsar vid floden Zambezi på gränsen vid Zambia och Zimbabwe.
- Karivua, forsar vid floden Zambezi på gränsen vid Zambia och Zimbabwe.
- Cahora Bassa (Kebrabasa), då på David tid forsar och del av floden Zambezi, sedan 1970-talet en konstgjord sjö i västra Moçambique.
- Zambezis flodmynning i Moçambiquekanalen delar upp sig i ett floddelta med Kongone (Kongoni), Luabo, Timbwe och det mer nordliga Chinde.
- Moçambiquekanalen vid Indiska oceanen.
- Kapachira Falls (Murchisonfallen), Malawi, inte Murchisonfallen i Uganda.

Annat
- London Missionary Society, var egen fristående organisation 1795-1966.
- George, fartyg, 
George, fartyg, transport England-Rio de Janeiro-Kapstaden-Port Elizabeth 1840-1841. Donaldson var kapten på fartyget.
- Barotseland, sydvästra Zambia, Angola, Namibia, Botswana & Zimbabwe.
- Sinbad, en oxe som David red på från Linyanti, Sesheke eller Libonda till Luanda 1853-1854 och sedan tillbaka nästan hela vägen 1854-1855, undantaget på floder. Oxen dog mellan Shinde i östra Angola och Libonda i västra Zambia i juli 1855. Oxen gick eller färdades 4 100-4 400 km eller mer.
- HMS. Pearl, fartyg som tog David från Liverpool till Moçambique 1858.
- Ma-Robert, en hjulångare David använde i östra Afrika 1858-1860.
- Pioneer, ett ångfartyg David använde i Afrika 1861-1864.
- Universities' Mission to Central Africa (UMCA), fanns 1857-1965.​
- HMS Gorgon, segelfartyg, 1862.
- Lady Nyasa (Lady Nyassa), hjulångare, 1862-1864.
- Ariel, fartyg, 1864.
- HMS Orestes, träkorvett från brittiska Royal Navy, 1864.
- Thule, fartyg, David reste från Bombay till Zanzibar med det 1866.
- HMS Penguin, fartyg, 1866.
​​
​
14.3 De mest betydelsefulla länderna i Davids liv

- Skottland, där han föddes och familj kom ifrån.
​- England, studier och London Missionary Society.
- Sydafrika, hans första och en del missionerande samt boende.
- Botswana, mycket missionerande och en del boende.
- Namibia, där Sebetwane och Sekeletu bodde i Linyanti.
- Angola, första stora Zambesi-resan.
- Zimbabwe, bl.a. vid besöken vid Victoriafallen.
- Moçambique, boende och mycket tid.
- Malawi, mycket tid.
- Demokratiska republiken Kongo, en del tid i slutet av livet.
- Zambia, en del tid och där han dog.

Andra länder som David också besökte, men inte lika betydelsefulla:
- Brasilien. 
- Irland.
- Sierra Leone.
- Tanzania.
- Zanzibar. 
- Burundi.
- Mauritius,
- Komorerna.
- Egypten.
- Länder på stopp längs Medelhavet vid tre olika resor.
- Indien, var där 1864 och bodde där i fyra månader 1865-1866.

Zanzibar är ett självstyrande örike som dock är i union med Tanzania. De länderna som idag är mest förknippade med David Livingstone är Skottland, England, Sydafrika, Botswana, Zambia, Moçambique och Malawi. Kanske är han som störst i Storbritannien, Botswana, Zambia, Moçambique och Malawi. David Livingstone reste aldrig som levande genom Suezkanalen. Däremot fraktades hans döda kropp på ett fartyg genom Suezkanalen för transport till begravningen i London. Han reste dock som levande från norra Röda havet via Suezviken genom nordöstra Egypten till Medelhavet, antingen via norra delen av Nilen eller landvägen genom det området som senare skulle bli Suezkanalen. David Livingstone tillhör en av de stora
upptäcktsresande på 1800-talet. Under åren 1840-1873 var han utomlands, undantaget det första tillfälliga besöket på femton månader i Storbritannien från december 1856 till mars 1858 och det andra tillfälliga besöket i Storbritannien på tolv månader och tre veckor från juli 1864 till augusti 1865.


14.4 De mest betydelsefulla platserna i Afrika i Davids liv

Floden Zambezi var den afrikanska floden och landmärket som betydde allra mest i David Livingstones liv i Afrika 1841-1856, 1858-1864 och 1866-1873. Definitivt. Det råder ingen tvekan om det. Nuvarande småstaden Kuruman i norra Sydafrika och floden Shire i Malawi förmodligen på andra respektive tredje plats. Sedan en rad platser inte i ordning som staden Tete i Moçambique, Kolobeng i Botswana, Tanganyikasjön, Malawisjön, staden Ujjij vid nordöstra Tanganyikasjön i Tanzania, Linyanti i Namibia och Kalahariöknen. 
Varken Victoriafallen eller Bangweulusjön spelade större roller i David Livingstones i liv. Han var där flera gånger och gjorde undersökningar. Dessutom dog han ganska nära Bangweulusjön för att i närheten försöka hitta en av Nilens källor. Men tekniskt fanns det betydligt flera platser i Afrika som var viktigare för honom.


​15. Platser, statyer, etc. över David, urval

15.1 Platser uppkallade efter eller på grund av David

- Blantyre, stad i södra Malawi.
- Livingstonia, stad i norra Malawi.
- Livingstone Mountains (Kipengere Range), sydvästra/södra Tanzania.
- Livingstone, stad i sydvästra Zambia.
- Livingstone Island, Zambia, vid Victoriafallen.
- Livingstonefallen, gränsen mellan Republiken Kongo (Kongo-Brazzaville) och Demokratiska republiken Kongo.
- Livingstone Range, berg i södra Alberta i västra Kanada.
- Livingston, utan e på slutet, småstad i Kalifornien, USA.
- Livingston Falls, Busch Gardens, Tampa Bay, Florida, USA.


15.2 Statyer med minnesmärken över David

- Blantyre, Skottland.
- Glasgow, Skottland.
- Edinburgh, Skottland.
- Kensington Gore, London, England.
- Livingstone, sydvästra Zambia.
- Victoriafallen, på Zambias sida.
- Victoriafallen, på Zimbabwes sida.
- Nassau, Bahamas, Karibien.

​
15.2.1 Byster över David

- I Wallacemonumentet, nära Stirling, Skottland.
- Glasgow, Skottland.
- Borden, Ontario, centrala Kanada, bysten är av guld.
- Halifax, Nova Scotia, östra Kanada, bysten är av brons.


15.3 Minnesmärken/minnestavlor/monument över David, men ej statyer

- Blantyre, Skottland.
- Hamilton, Skottland, i Hamilton United Reformed Church.
- Hamilton, Skottland, på 17 Burnbank Road.
- Westminster Abbey, London, England, där hans grav finns.
- Mikindani, sydöstra Tanzania.
- Ujiji, västra Tanzania, där han mötte Henry Stanley första gången 1871.
- Mugere, västra Burundi.
- Blantyre, södra Malawi.
- Livingstone, sydvästra Zambia.
- Livingstone Island, Zambia, vid Victoriafallen.
- Livingstone Memorial site (​Livingstonemonumentet), Chipundo, Zambia, nära där han dog.
- Kolobeng vid Kolobeng Mission, Botswana.


15.4 Museer över David

- Blantyre, Skottland.
- Ujiji, västra Tanzania.
- Livingstone, sydvästra Zambia.
- Sangwali, nordöstra Namibia.


15.5 Skolor och college över David

- Blantyre, Skottland.
- Nairobi, Kenya.
- Livingstone, sydvästra Zambia.
- Harare, Zimbabwe.
- Ntabazinduna, Zimbabwe.
- Gaborone, sydöstra Botswana.
- Schauderville, Port Elizabeth (Gqeberha), södra Sydafrika.
- Vancouver, västra Kanada.
- Winnipeg, mellersta Kanada.
- Salisbury, North Carolina, USA.


15.6 Sjukhuskliniker och sjukhus över David

- Lilongwe, Malawi.
- Molepolole​, södra/sydöstra Botswana.
- Jardìn Amèrica, Misiones, nordöstra Argentina, hälsovård.

Sjukhuskliniker och sjukhus eftersom David Livingstone också var en läkare.


15.7 Gatu- och vägnamn döpta efter David

- Livingstone Place, gata i Edinburgh, Skottland.
- Livingstone Street, Addiewell mellan Glasgow och Edinburgh.
- Rue Livingstone​, Paris, Frankrike.
- Livingstone Street, Dar es Salaam, Tanzania.
- Livingstone Avenue,  Barrie, Ontario, centrala Kanada.
- Livingstone Street, St. John's, Newfoundland and Labrador, Ö Kanada.​
- Livingstone Street, Westmere, Auckland, Nya Zeeland.
- Livingstone Road, Flaxmere, Hastings, Nya Zeeland.

Utöver det finns det oändligt många andra gatu- och vägnamn med Livingstone Street, Livingstone Road, Livingstone Lane, osv. i engelsktalande länder som Skottland, England, Kanada, USA, Australien, Nya Zeeland, Zambia, Sydafrika, osv. Men de namnen är döpta efter David Livingstone eller efter andra Livingstones. David Livingstone var inte den enda personen med efternamnet Livingstone i världen.

Det finns också institutioner, kyrkor, kyrktorn, andra byggnader, rum, stipendier, etc. på en del platser och länder i världen som bär David Livingstones namn för att hedra honom. 1971-1998 var David Livingstone också med på den skotska tiopundsedeln. Även fisken nimbochromis livingstonii som bara finns i Malawisjön är uppkallad efter David Livingstone. På engelska är den känd som Livingston's cichlid. När fisken letar efter mat spelar den död vilket får småfiskar att närma sig den. Sedan när småfiskarna är för nära äter den upp dem. Antilopen och elanden taurotragus oryx livingstonii i Afrika, på engelska Livingstone's eland, är uppkallad efter David Livingstone. Även flyghunden och fladdermusen pteropus livingstonii som bara lever på Komorerna är uppkallad efter skotten. På engelska är den känd som Livingstone's fruit bat. David Livingstone besökte Komorerna och det finns därför en naturlig koppling mellan honom och ögruppen utanför Afrikas östkust. Mineralen livingstonite som finns i Mexiko är också den uppkallad efter skotten.

David Livingstone har också porträtterats i minst sju filmer och TV-serier från 1925 och framåt. Dessutom har David Livingstones liv skildrats i ett antal dokumentärer på TV både i USA och i Storbritannien. På svenska popgruppens skiva Waterloo från 1974 finns deras låt What About Livingstone? med. Låten handlar om att David Livingstone reser upp för Nilen. Brittiska tidningen Guardian beskrev och tolkade den poppiga låten som en låt som tillrättavisade svenska ungdomar på 1970-talet för deras ointresse för stora upptäcktsresande. Vad ABBA anser själva vet bara gruppens medlemmar. Sydafrikanska jazzmusikern och sångaren Hugh Masekela (1939-2018) hade med låten Witch Doctor på sin skiva från 1976. Låten beskriver Henry Stanleys sökande och upptäckt av David Livingstone 1871. 

ABBA: https://www.youtube.com/watch?v=73yonGSmKjc
Hugh Masekela: https://www.youtube.com/watch?v=yoMliXsV05w

Lejonkungen:
Hakuna matata: https://www.youtube.com/watch?v=0MxulhivCvI
I just cant wait to be king: https://www.youtube.com/watch?v=ysb_gxJ8LE4


15.8 Tidslinje

Sammanfattningsvis går det att dela in David Livingstones tid i Afrika och Storbritannien under olika perioder 1841-1873 som:
1841-1851 - Missionerade med expeditioner i Sydafrika och Botswana.
1849-1851 - Korsade Kalahariöknen två gånger samt en tredje resa.
1852-1856 - Första stora Zambesi-expeditionen, expedition i Zambezis spår.
1856-1858 - Vistades i Storbritannien.
1858-1864 - Andra stora Zambesi-expeditionen av östra och centrala Afrika.
1864-1864 - Vistades kort i Bombay, Indien.
1864-1865 - Vistades i Storbritannien.
1865-1866 - Vistades i Bombay, Indien.
1866-1873 - Expeditionen i centrala Afrika för att bl.a. hitta Nilens källor.

​
16. Bilaga om Victoriafallen

Vattenfallen ligger på gränsen mellan sydvästra Zambia och västra eller nordvästra Zimbabwe. David Livingstone var den förste europé som besökte dem 1855. Han återkom en andra gång 1860.


16.1 Historia

Victoriafallens förhistoria började med att för 150 miljoner år sedan uppstod en vulkan i området där Victoriafallen ligger. Den sprutade ut lava. Lavan från vulkanten blev basalt som är en magmatisk bergart av vulkaniskt ursprung. Det fanns inga vattenfall på tiden där Victoriafallen ligger. Basalt är för övrigt jordens vanligaste lavabergart. Vid området vid Victoriafallen uppstod knackningar och sprickor i bergarten. Sedan spreds avlagringar från Karoo och lade sig ovanpå platsen där Victoriafallen ligger. Karoo var och är fortfarande ett stäpp- och halvökenområde i sydvästra Sydafrika. Därefter spreds sand från Kalahariöknen i söder i Botswana och lade sig i området ovanpå sedimentet från Karoo där Victoriafallen ligger. Fortfarande fanns det inga vattenfall vid platsen. Platsen bestod av bergart med en del sprickor och ovanpå det laget av sediement från Karoo och ovanpå det sand från Kalahariöknen.
Området var torrt och bestod av en bibehållen öken i miljontals år.

Längre bort i norr uppstod floden Zambezi i den delen av floden som idag kallas för övre delen av övre Zambezi i östra Angola och västra Zambia. Floden rann ned i sydlig riktning. Ungefär 300 km västnordväst om nuvarande Victoriafallen rann Zambezi i sydöstlig riktning istället för nuvarande östsydöstlig och östlig riktning. Därefter ungefär 150 km sydväst om Victorifallen rann Zambezi i sydlig riktning. Andra floder i nordväst och i norr anslöt till Zambezi i norra Botswana. Sedan långt söder om Victoriafallen rann Zambezi i östlig riktning från nordöstra Botswana till floden Limpopo i Zimbabwe. Limpopo rann därefter i östlig riktning och sedan i sydlig ut i södra Moçambique​ i Indiska oceanen, vilket floden gör än. Men för 5 miljoner år sedan höjdes centrala Botswanas landyta. Det ändrade floden Zambezis rutt från västnordväst om Victoriafallen till att byta riktning från sydöstlig riktning till en östsydöstlig och sedan östlig riktning till platsen där nuvarande Victoriafallen ligger. Zambezi täljde en kanal för sig själv genom landskapet vid den tidigare öknen. Sedan efter Victoriafallen rann Zambezi kort söderut och sedan österut till sin nuvarande rutt. Sprickor i bergarten ledde till att Zambezi tog en sicksackformad väg i området som ligger söder om nuvarande Victoriafallen, vilket fortfarande syns än idag. På äldre stenåldern blev klimatet mer fuktigt vid platsen där Victoriafallen ligger. Fler växter tog över vid området.

Efter landhöjningen i centrala Botswana för 5 miljoner år sedan intog floden Limpopos västra del i sin tur en mer sydvästlig rutt via Botswana till Sydafrika. Landhöjningen blockerade förbindelsen mellan Zambezi och Limpopo. 230-260 km söder om Victoriafallen i nordöstra Botswana uppstod samtidigt en sjö med vatten från Zambezi som tidigare rann i området i nordöstra Botswana. Idag är sjön nuvarande 
Makgadikgadislätten. Sjön förband sig sedan med floden Matetsi som idag rinner ut i floden Zambezi öster om Victoriafallen. Den antika sjön, dvs nuvarande Makgadikgadislätten, innebar ett ständigt flöde av vatten strömmade från området där Victoriafallen ligger. 

Snabbt tog Zambezi bort sand och sediemtent från området vid Victoriafallen som legat där i miljontals år. Sprickor i berggrunden möjlligjorde att vattenflöderna sedan flyttade klippa efter klippa och sten för sten från den gamla bergarten basalt. Eftersom basalt är en kompakt hård bergart flyttade de klipporna och malde inte ned dem eller eroderade bort dem som de hade kunnat göra vid mjukare bergartarter. Det är förklaringen till varför ravinerna nedanför Victoriafallen och vattenfallens klippor själva inte är släta eller jämna. Istället har det ett grovt hugget utseenden. Vid erosion hade de istället varit mjukare och jämnare. Det strömmade vattnet från Zambezi i norr möjliggjorde att det första Victoriafallet med ett stup uppstod ungefär 3 km sydsydöst om nuvarande Victoriafallen för eller från ungefär 2 miljoner år sedan. 

För 3, 2 eller 1,5 miljoner år sedan anlände de första människorna till området. Uppgifterna varierar. Sannolikt är 3 miljoner år sedan en felskrivning. De första människorna anlände troligen till området för 2 eller 1,5 miljoner år sedan. Arkeologiska utgrävningar vid vattenfallen har funnit stenartefakter för 3 miljoner år sedan av människor. Enligt andra uppgifter var de stenartefakterna från för 2 miljoner år sedan och tillhörde homo habilis, den händiga människan. Homo habilis levde i östra och södra Afrika för 2,3 till 1,65 miljoner år sedan och kunde därför inte levt vid Victoriafallen för 3 miljoner år sedan eftersom de människorna inte fanns då. För 2 miljoner år sedan fortsatte vattnet från Zambezi i norr att flöda söderut efter att de första Victoriafallen bildats. Det fortsatte äta upp berggrunden norrut. Det första Victoriafallen flyttades strax sedan norrut till ett nytt andra Victoriafall. Så fortsatte det. Det kanske inte låter märkvärdigt, men för att sätta det i perspektiv såg de människorna som levde i området för 1,5 miljoner år sedan i tidig paleolitikum, första fasen av tre faser under äldre stenåldern, ett annat Victoriafall än vad dagens människor gör.

48 000 f.Kr. anlände människor igen till Victoriafallen. Stenåldersverktyg från den tiden har hittats vid utgrävningar vid vattenfallen. De återkom i två större omgångar. Stenåldersvapen från 8 000 f.Kr. och grävverktyg från år omkring 1 f.Kr. har också hittats vid vattenfallen. Jägare-samlare från folket khoisan i södra Afrika som använde järnverktyg fördrev sedan dessa stenåldersfolk vid Victoriafallen. Khoisan i sin tur fördrevs från Victoriafallen av tongafolket från Zambia och Zimbabwe. Inte tongafolket från Malawi. Vid Victoriafallen blev det här tongafolket kända som batokastammen. Senare anlände många fler afrikanska stammar som matabele (norra Ndebele-folket) från Zimbabwe och kololostammen som fortfarande huserar i området. Även om David Livingstone reste med kololostammen från Linyanti i nordöstra Namibia till Victoriafallen var det medlemmar från matabelestammen som visade honom runt vid Victoriafallen när han första gången anlände dit den 16 eller 17 november 1855. David Livingstone återkom senare 1860 till Victoriafallen. På andra halvan kom också fler andra europeiska upptäcktsresanden till vattenfallen.

Innan 1905 fanns det ingen bro vid eller i närheten av Victoriafallen för att kunna ta sig över ravinerna på ett bekvämt och säkert sätt. Innan 1905 korsades Victoriafallen hela 8,9 km nordväst om vattenfallen i Old Drift. 10-12 km i nordväst gåvägen vid sidan av floden Zambezi. Med stockbåtar tog sig människor över floden Zambezi. De kunde inte ta sig över Zambezi närmare vattenfallen på grund av de starka strömmarna, vilket kunde riskera att de föll över vattenfallens kant i sydöst. Det hindrade dock inte att inhemska afrikaner ändå tog sig till vattenfallen med stockbåtar. Stockbåtar var urholkade trädstammar som var båtar. De flesta var dock avlånga och smala och såg ut som kanoter. På andra halvan eller i slutet på 1800-talet anlade europeér en pråm som satt fast i en stålkabel över Zambezi vid den europeiska bosättningen Old Drift på Zambezis östsida för att människor skulle kunna ta sig över floden 8,9 km nordväst om Victoriafallen. Sedan fick de gå ned 10-12 km till vattenfallen på Zambezis väst eller östsidor i sydöstlig riktning.

Europeiska bosättare i slutet på 1800-talet och i början på 1900-talet i Old Drift nordväst om Victoriafallen letade vantligtvis efter rikedom och äventyr. Men de kämpade ideligen med malaria och feber. Dödligheten bland europeiska bosättare var extrem hög. Under en regnsäsong i området dog 11 av 31 europeiska bosättare eller 35 % av malaria eller svartvattenfeber. Många av de som inte dog av febern blev istället attackerade och uppätna av lejon. 

Engelskfödda Cecil Rhodes (1853-1902) gruvmagnaten och Kapkolonins premiärminister 1890-1896 hade en vision om att en järnvägslinje mellan Kapstaden och Kairo. Kapkolonin blev senare stora delar av Sydafrika. För att uppfylla järnvägslinjen mellan Kapstaden och Kairo ville han dra järnvägen vid området där Victoriafallen ligger. Men för att järnvägen skulle kunna korsa ravinerna behövde han bygga en bro över en av ravinerna söder om Victoriafallen. Järnvägen behövde dock inte gå vid eller nära Victoriafallen mellan Kapstaden och Kairo, men eftersom Cecil Rhodes sökte mineralrättigheterna norr om Victoriafallen vid floden Zambezi med en önskan om att kunna börja exploatera naturresurserna norr om Zambezi fanns det ett behov att dra järnvägen nära Victoriafallen. Naturresurser som stora skogar, elfenben, djurskinn och mineralrättigheter. Därför behövdes det uppföras en bro över en av ravinerna vid Victoriafallen. Den här visionen att börja exploatera området blev starten på utvecklingen och byggandet av europeiska bosättningar vid Victoriafallen från år 1900 och nya bosättningar i den närliggande staden Livingstone nordöst om Old Drift som grundades 1905 i sydvästra Zambia.

Genom att dra järnvägen nära Victoriafallen hoppades britterna möjliggöra a) järnvägstransporter till och från området i både nuvarande sydvästra Zambia och norra Zimbabwe som var rikt på naturresurser och b) skulle möjliggöra transporter till och från den närliggande staden Livingstone som grundades 1905 i Zambia, vilket sedan möjliggjorde gjorde att c) turister skulle lätt kunna ta sig till Victoriafallen från både Kapstaden i söder och Kairo i norr. Cecil Rhodes ville att tågen skulle gå så nära Victoriafallen att de skulle få stänk av vatten varje gång de åkte över bron. Han ville höja upp vattenfallen som naturfenomen. Därför valdes platsen för bron strax bakom en strömmande del i nästan rät vinkel gentemot vattenfallen. I förlängningen skulle en europeisk turist sedan kunna resa med tåg från Kapstaden till Kairo eller från städer längs vägen och se Victorifallen. Även europeiska turister skulle kunna resa från Europa till Kairo med båt. Därefter skulle de kunna sätta sig på ett tåg från Kairo till Kapstaden och se Victoriafallen längs vägen.

1904 kom järnvägen till Victoriafallen och arbetet med Victoria Falls Bridge påbörjade samma år. Bron byggdes i England, men sattes upp med delar söder om Victoriafallen. På plats vid Victoriafallen uppfördes bron av 30 skickliga europeiska ingenjörer med hjälp av hundratals lokala afrikanska arbetare. Afrikanerna fick från tio shilling till tre pund per arbetare i månadslön. Som mest arbetade 400 människor på plats samtidigt söder om Victoriafallen, men i genomsnitt under hela perioden 1904-1905 var de i genomsnitt 200 människor vid byggandet. I april 1905 slutfördes och stod den 198 meter långa och 128 meter höga bron Victoria Falls Bridge för järnväg, väg och gångväg klar alldeles söder om vattenfallen. När den uppfördes 1905 var bron den högsta järnvägsbron i hela världen. När lokala afrikaner i början på 1900-talen sedan såg tågen åka förbi på bron kallade de ångtågen för shongololos, som betydde tusenfoting på deras lokala språk. De hade inte sett något liknande tidigare och tyckte tågen såg ut som dessa djur.

Efter bron Victoria Falls Bridge stod klar 1905 ville europeiska bosättare i Old Drift nordväst om vattenfallen flytta till en nybildad stad inåt land med färre myggor. De grundade därför staden Livingstone 1905 strax nordöst om Old Drift. Staden låg 10-12 km norr och nordnordväst om Victoriafallen.

Men det fanns de europeiska bosättare som ansåg att den nya planerade staden låg för långt ifrån Victoriafallen och att de skulle tappa inkomster från europeiska turister eller av turister i Afrika med europeiskt påbrå. Men eftersom British South Africa Company, som grundades av Cecil Rhodes 1889 och som fanns till 1965, flyttade sitt huvudkontor till bosättningen Livingstone började staden också att växa. Ett hotell byggdes. Några år senare 1910 hade staden två hotell, ett postkontor, en domstolsbyggnad, en byggnad för politiskt styre, en offentlig byggnad, en kyrka, bostäder och hus för höha tjänstemän och ett sjukhus under uppbyggnad. En vattenpumpsmaskin installerades också för att ge vatten till invånarna i Livingstone för att skulle slippa få gå till floden Zambezi för att hämta vatten. Senare kom elektricitet som försåg hotell, butiker och kylförråd i Livingstone med ström. 1911 var staden Livingstone den modernaste staden i hela Nordrhodesia. 1911-1935 var staden Livingstone också huvudstad i Nordrhodesia.

Europeiska bosättningen vid staden Victoria Falls startade 1901 och upplevde ekonomiska högkonjunkturer från 1930-talet till 1960-talet och senare på 1980-talet och i början på 1990-talet på grund av alla turister som ville bo där och se de närliggande Victoriafallen. Bland britter, europeer och männisor i Afrika med europeiskt påbrå på första halvan av 1900-talet som flyttat till Nordrhodesia (Zambia) och Sydrhodesia (Zimbabwe) blev Victoriafallen en allmer populär turistattraktion med staden Victoria Falls i Zimbabwe som det viktigaste turistcentret. Nordrhodesia existerade 1911-1964 och Sydrhodesia fanns 1923-1965 och 1979-1980. Även europeer bosatta i Belgiska Kongo (Demokratiska republiken Kongo) som existerade 1908-1960 och ända ned till Kapstaden reste och turistade vid Victoriafallen. Sträckor som tidigare tog fyra månader för människor att transportera sig tog med tåget nu bara fyra dagar. En familj kunde därför resa fyra dagar med tåget till Victoriafallen, vara där i sex dagar och sedan resa tillbaka med tåget i fyra dagar. Totalt bara borta från hemmet i två veckor. Innan tåget behövde samma familj vara borta i åtta månader enbart på grund av resan. Tiden vid Victoriafallen inte inräknad. Tågen var därför en mycket stor och betydande innovation och som möjliggjorde att fler människor och turister kunde besöka dem än innan.

1935 utsågs Lusaka i nordöst till Nordrhodesias huvudstad. De flyttade Nordrhodesias administration närmare koppargruvorna och jordbruksområdena. Men staden Livingstone fortsatte växa. De fick en ny flygplats, ett gymnasium, en offentlig byggnad och i början på 1960-talet en ny järnvässtation, ett nytt sjukhus, ett större postkontor, och ett nytt stort hotell. Staden hade tillslut tio afrikanska skoloor och en lärarutbildning. Den hade också vackra gröna trädgårdar, rena och snygga butiker och ett livligt socialt nöjesliv.

1964 blev Nordrhodesia det självständiga Zambia. Namnet Zambia tog de från floden Zambezi. Året därpå gjorde Rhodesia en självständighetsförklaring som inte erkändes av omvärlden, vilket ledde till krig i Rhodesia på södra sidan om Zambezi i Zimbabwe. ​På grund av denna konflikt införde Zambia begränsade och stoppade gränsöverångar mot Zimbabwe i söder. De människor som befann sig vid Victoriafallen kunde därför inte röra sig fritt från Zimbabwe till Zambia vid vattenfallen. Det dröjde till 1980 när Zimbabwe fick sitt oberoende som gränserna mellan Zambia och Zimbabwe öppnades helt. Freden ledde till att turismen och regionen utvecklades och ökade snabbt till nya höga nivåer vid Victoriafallen på 1980-talet. Platsen som visserligen hade haft turister innan blev nu ett verkligt centrum för turism och äventyrssporter. Aktiviteter som forsränning i ravinerna, kanotpaddling, sportfiske i floden Zambezi, ridning, bungyjump från Victoria Falls Bridge och flygning över vattenfallen blev mycket populära. Eftersom turistanläggningar med boende, nöjen, etc. historiskt på 1900-talet var bättre på Zimbabwes sida var antalet turister under hela 1900-talet alltid högre på deras sida än på Zambias sida närmast vattenfallen.

I slutet av 1990-talet besökte nästan 300 000 eller nästan 400 000 turister årligen Victoriafallen.

På 2000- och 2010-talen fick Zimbabwe fick mycket negativ publicitet på  grund av den politiska utvecklingen som skedde där som uppmuntrade a) våld på inhemska boende i Zimbabwe av europeiskt ursprung, och för att de b) körde bort inhemska människor i 
Zimbabwe av europeiskt ursprung och sedan c) stal deras marker och hem. 1891 bodde det 1 500 människor av europeiskt ursprung i det som idag är Zimbabwe. Nio år senare var de 12 000 år 1900 och 47 000 st år 1930. Som mest bodde det 296 000 människor i Zimbabwe av europeiskt urpsprung i mitten av 1970-talet, men sedan vände det. 1985 var de 100 000 st, år 2002 bara 47 000 st, 35 000 st år 2012 och mindre än 30 000 st år 2020. 200 000 av dessa människor i Zimbabwe med europeiskt påbrå som flyttade från landet levde 2006 i Storbritannien, 64 000 bodde i Sydafrika år 2002 och 12 000 levde i Australien år 2006.

​Den kanske kändaste av alla dessa människor med europeiskt ursprung som lämnade Zimbabwe men redan 1989 var Charlene (f. 1978), furstinna av Monaco 2011-idag. Hon är gift med Albert II (f. 1958), furste av Monaco 2005-idag. 1978 föddes Charlene i dåvarande Republiken Rhodesia, nuvarande Zimbabwe, men 1989 lämnade hon och hennes familj landet och flyttade till Sydafrika. Hon bodde i Sydafrika till omkring 2008-2010 innan hon flyttade permanent till Monaco. Furstinnan Charlène hade påbrå från England, Tyskland, Skottland, Irland och 6,25 % afrikander. Av sitt afrikandiska påbrå hade hon förfäder från Tyskland, Nederländarna, franska hugenotter, Danmark och lång tillbaka också ursprungsinvånare från Angola, Madagaskar, Indien, Indonesien och khoikhoi som var ett ursprungsfolk som bodde i Namibia, Botswana och Sydafrika. Hennes afro-afrikanska påbrå kommer från de afro-afrikaner i Afrika som fick barn med några av hennes europeiska förfäder som flyttade till Afrika. Furstinnan Charlène har flera gånger sagt att hon ser Sydafrika som sitt ursprungliga hemland och inte Rhodesia/Zimbabwe eller England, Tyskland, etc. På 2010-talet uttryckte furstinnan Charlene flera gånger hemlängtan till Sydafrika och inte till sina förfäders England, Tyskland, Skottland, etc

All negativ exponering av Zimbabwe utomlands på 2000- och 2010-talen  framställde Victoriafallen på Zimbabwes sida som som ett osäkert turistmål. Antalet turister som besökte Zimbabwe minskade därför i början av 2000-talet. Zambias turistindusti utnyttjade denna situation och växte enormt under dessa år på 2000- och 2010-talen. Vid en del turistboenden, hotell, etc. Zambia var beläggningarna nästan 100 % i slutet på 2010-talet.

2017 fanns det fortfarande ingen direkt järnvägslinje mellan Kapstaden och Kairo, vilket egentligen var anmärkningsvärt eftersom en sådan järnvägslinje hade fört länderna närmare varandra längs sträckan. Däremot gick det flyg och bilvägar mellan de två städerna. Det närmaste en tågresenär kunde komma komma från Kapstaden till Kario var direktåg till Demokratiska republiken Kongo respektive Tanzania. Från Tanzania gick det att byta tåglinje och sedan ta sig norrut till Kenya och Uganda, men sedan tog det stopp för den som vill fortsätta åka tåg till Kairo. Däremot gick det att ta vanliga tåg från västra Angola vid Atlanten österut till Demokratiska republiken Kongo och därefter i sydöstlig riktning till Zambia och sedan i sydlig riktning till Sydafrika i söder, eller från Zambia i nordöstlig riktning till östra Tanzania vid Indiska oceanen.

I december 2018 fanns det åtta längre eventuella planerade järnvägslinjer i Afrika som var uppe på diskussionborden hos berörda länder. En del av de järnvägarna gick kors och tvärs över Afrika från västkuster till östkuster och från kuster i söder till kuster i norr. En var från Kapstaden via Angola i rakt nordlig riktning till Tripoli i nordvästra Libyen. En annan mer östlig rutt diskuterades från Kapstaden norrut via Zambia, Tanzania och Kenya till Kairo. Ökad handel med järnvägarna och förbättrad ekonomi var huvudargumenten för de här järnvägarna. 

2019 besöktes Victoriafallen av en miljon människor. En ökning med ca 600 000-700 000 turister/år sedan slutet av 1990-talet. I början på 2020-talet hävdade en del turistguider vid Victoriafallen att Zimbabwe var en helt säker destination för utländska turister oavsett var de kommer ifrån, inklusive turister av europeisk härkomst. Trots kräftgången på 2010-talet besöktes Zimbabwe årligen av miljoner turister. Landet var beronde av att turister spenderar pengar där. De var därför beroende av det fortsatte strömma in utländska turister. Eftersom centrum av städerna Livingstone i norr och Victoria Falls i söder bara ligger 16,2 km från varandra med Victoriafallen mellan sig närmast Victora Falls samtidigt som båda städerna växer så det knakar är det högst troligt att de slut kommer växa ihop till en storstadsregion med på sikt två miljonstäder bredvid varandra på varsin sida om Victoriafallen.


16.2 Dödsfall

​Under 1900- och 2000-talen dog en del människor och djur vid Victoriafallen. 1910 reste Mr Orchard och Mrs Moss med kanoter på floden Zambezi norr om vattenfallen, men vid Long Island kantrade deras två kanoter av en flodhäst. De hamnade i floden och sveptes över Victoriafallens kant. De hittades sedan döda två raviner söder om vattenfallen. I april 2013 var det ovanligt höga vattennivåer vid Victoriafallen. Fyra elefanter som försökte simma över floden Zambezi norr om vattenfallen misslyckades. De drogs med strömmarna söderut och över Victoriafallens kant. Även flodhästar har svepts över Victoriafallens kant och dött.


16.3 Vattenfallen idag och dess delar

Det nuvarande Victoriafallen är det åttonde Victoriafallet sedan den riktiga starten för ca 2 miljoner år sedan. Det ligger ungefär halvvägs längs floden Zambezis 2 574 km långa rutt från Afrikas inland i väster till Moçambique​kanalen i Indiska oceanen i öster. De nuvarande Victoriafallen ligger 3 km nordnordväst om det första vattenfallet. Eftersom vattnet fortsätter äta upp bergarten motströms kommer Victoriafallen fortsätta att flytta sig. Det nionde Victoriafallet med stup kommer om knappt 10 000 år vid 12 000 e.Kr. ligga där Devil's Cataract ligger idag vid det nuvarande och åttonde Victoriafallens västligaste del i Zimbabwe.

Det nionde Victoriafallet förväntas bli bredare än dagens åttende Victoriafall. Processen har redan börjat med ett nytt nionde stup, vilket gör att vattnet kommer att sluta rinna på det nuvarande åttonde vattenfallens östra del. Strömmarna i floden Zambezi närmaste norr om vattenfallen kommer då att helt byta diagonal riktning från nuvarande nordväst till sydöst till framtidens nordöst till sydväst, vilket de i för sig redan har gjort. Vid både högsäsong och lågsäsong går de både från nordväst till sydöst och från nordöst till sydväst. Under lågsäsong rinner det däremot betydligt mindre vatten från nordväst till sydöst än de större mängderna vatten från nordöst till sydväst. Ett nytt nionde Victoriafall i framtiden är givetvis beroende av att floden Zambezi finns kvar då vid den här delen av Afrika. På 10 000 år kan människan hinna göra mycket för att ändra landskapet och hinna bryta den naturliga processen som att torka ut floden, bygga dammar för konstgjorda sjöar, bygga bort floden, bygga ut närliggande bosättningar, bildla en stad på platsen, osv.

Det sicksackade området söder om Victoriafallen där floden Zambezi rinner igenom i raviner och klyftor kallas på engelska för the gorge och Victoria Falls Gorges. Som namnet gorges antyder är det det klyftor och raviner på svenska. Men i praktiken är området en kanjon som är en djup dalgång mellan höga klippväggar som ett vattendrag karvat ut ur fast berggrund, vilket skiljer den från ravinen där vattnet fört bort löst material i bildandet av dalgången. Dock i båda fallen med erosion.

Victoria Falls Gorge är ett område söder om det nuvarande åttonde Victoriafallen och sträcker sig 6,35 km sicksack till det första Victorifallet söderut och sedan ytterligare 3,2 km söder om det. Totalt är Victoria Falls Gorges 9,55 km långt och består av fem delsträckor. Den första är själva ravinen från väster till öster nedanför Victoriafallen. Den andra är den ravinen som förbinder den första och som börjar 250 meter söder om vattenfallen v strax norr om Victoria Falls Bridge. Sedan går delsträcka två till fem sicksack i sydlig riktning. Därefter rinner floden Zambezi österut

Vid högsäsongen i april och maj är vattnet upp till 20 meter högre i ravinerna i Victoria Falls Gorges söder om Victoriafallen än under lågsäsongen sena hösten.

Nuvarande Victoriafallen, det åttonde Victoriafallet, är indelat i sex olika vattenfall som ligger bredvid varandra och två öar på toppen vid kanten. Fem vattenfall och två öar enligt del människor som inte räknar med Armchair Falls. Från väster till öster heter Victoriafallens sex vattenfall och två öar Devil's Cataract, Cataract Island (ej vattenfall), Mains Falls, Livingastone Island (ej vattenfall), Horseshoe Falls, Rainbow Falls, Armchair Falls och Eastern Cataract. De västliga ligger i Zimbabwe medan de östliga ligger i Zambia. Devil's Cataract är 70 meter högt. Namnet kommer från den intilligande ön i floden Zambezi där lokala afrikanska stammar tidigare brukade utföra offerceremonier. När europeiska missionärer anlände till Victorifallen på 1800-talet från 1855 och framåt beskrev de dessa ceremonier som djävulska, devilish på engelska. Därför fick också det vattenfallet också namnet Devil's Cataract.

Mains Falls västra del är 72 meter högt medan Mains Falls östra del är 93 meter högt. Mains Falls är det största av Victoriafallens sex olika vattenfall. Det har också den mest majestätiska, men inte högsta, utsikten över vattenfallen. Det flöder också stora mängder med vatten där under högsäsongen i april och maj. Men den höga höjden kombinerat med alla stora volymer av vatten gör att allt vatten från floden Zambezi inte faller ned över kanten vid högsäsong. Istället tar kraftigt stigande vindar tag i en del av vattnet och bildar en dimma som ser ut som stigande rök av vatten. Sedan lyfter vindarna upp dimman i luften innan vattenpartiklarna faller ned tillbaka mot vattenfallen, marken, floden Zambezi och på motsatta sydsidan. Det gäller ibland för nästan hela Victoriafallen vid högsäsong, men syns mest och som tydligast vid Mains Falls. Se bilden längre upp. Som högst når den här dimman 503 meter ovanför jordytan under toppen av högsäsongen i april. I april under svala tidiga morgnar går det ofta att se de här tornliknande dimmorna flera km bort. Vid lågsäsong inträffar dimmarna bara på västra delen av vattenfallen. Lokala väderförhållanden och volymen vatten som forsar i Zambezi över Victoriafallen avgör kraftigt dimmornas höjd och sikt.

Livingastone Island ligger mellan Mains Falls och Horseshoe Falls. Turer på Livingastone Island är endast tillgängliga från den zambiska sidan för turister, men rekommenderas starkt eftersom turister får se vattenfallen från en helt annan vinkel precis vid kanten där David Livingstone såg vattenfallen första gången 1855. Horseshoe Falls 95 meter högt. Som namnet antydet fick det sitt namn för att det är format som en hästsko. Det är den sektion av Victoriafallen som har minst vattenvolym. Vid lågsäsong är det också den sektionen som torkar ut först, vanligtsvis mellan oktober och november. Rainbow Falls högsta topp är 108 meter högt. I den sektionen finns den högsta toppen av de sex vattenfallen. Vid en klara soliga dagar under högsäsong kan man se en vacker regnbåge vid denna sektion. Vid fullmåne på natten kan man se en månregnbåge vid samma del. Armchair Falls östra del 101 meter högt. Det är det näst högsta av Victoriafallens sex vattenfall. Eastern Cataract längst i öster är 85 meter högt. 


16.4 Regnskogen

Vid Victoriafallens motsatta del på dess södra del i väster och centralt finns det en regnskog. Den heter Victoria Falls Rainforest Reserve. Ekologiskt är det dock ingen riktig regnskog. Men på grund av nederbörden 24 timmar per dygn från de ständiga sprayen av vatten av från vattenfallen har den ett unikt ekosystem med växter, träd och ett mångfalld av insekter, fåglar, groddjur och däggdjur. Vid högsäsong sträcker sig regnskogen  ungefär 1,3 km på motsatt sida mot vattenfallen väster om den stora bron Victoria Falls Bridge på Zimbabwes sida vid högsäsong. Även Cataract och Livingstone Islands på själva vattenfallssidan, nordsidan, har också regnskog närmast kanten. Den regnskogen ligger på den västra delen och i mitten av vattenfallen på nordsidan. Vid lågsäsong med mer torka sträcker sig den gröna regnskogen från motsatta sydsidan från väster till mitten på andra sidan av Mains Falls. Det beror på att vattnet alltid forsar på den delen av vattenfallen året om. Starka vindar tar dygnet runt och året tag i en del av vattnet vid västra delen när det faller från vattenfallens kanter och kastar upp det i luften. Men bara först när det faller från kanten och är i fritt fall i luften för annars hade fenomenet inträffat hundrtals meter norrut på floden Zambezi utan fall. Sedan landar det här vattnet som kastats upp av vindarna från kanten ned som regndroppar på västra delen av sydsidans regnskog året om. Vid högsäsong också intensivt vid Danger Point på sydsidans östra del strax norr om Victoria Falls Bridge.

Vid lågsäsong har östra delen av vattenfallen däremot inte lika mycket flöde av vatten och kan därför bara förse sin motsatta sydsida på östra delen under högsäsongen med de här regndropparna och inte året om. Vid lågsäsong med mindre vattenflöden vid vattenfallen blir den södra delen av regnskogen på sydsidan mer brunaktigt och torr. Det gäller också delarna närmast väster om Victoria Falls Bridge. Men vid högsäsong är allt grönt. Vid högsäsong finns det också ytterligare skog som sträcker sig ca 736 meter öster om samma bro på sydsidan om östra Victoriafallen i Zambia. Där finns det tider på året då vattnet vid östra delen av vattenfallen är mycket låg eller inte flödar alls. Skogen närmast den östra delen på sydsidan i Zambia matas därför inte av lika mycket vatten som dess västra sida i Zimbabwe. Vid torrsäsongen i slutet av september, oktober, november och i början av december torkar den zambiska skogen ut helt på sydsidan vid östra Victoriafallen.

Vindbyarna med räcker för att förhindra att många träd och buskar växer vid kanterna på båda sidorna av ravinen, på både vattenfallens nordsida och motsatta sydsidan. Därför finns det inga träd eller buskar som hänger över själva ravinen. Närmast kanterna på båda sidor växer det mest gräs och andra små växtarter. Regnskogen på sydsidan därför början först några meter från kanten. Många träd- och buskar som finns i regnskogen finns också längs flodstränderna och på öarna vid floden Zambezi norr och nordväst om vattenfallen. De växterna finns också vid de flesta flodkanterna i södra centrala Afrika och i bredare tropiska zoner där förhållandena tillåter det. Däremot finns de inte nedströms i ravinerna söder om Victoriafallen eftersom de branta klyftorna hindrar bildandet av de här växterna. Istället är det annan typ av grönska som växer där vid högsäsong.

Historiskt har regnskogen utvecklats, flyttats och följt med Victoriafallen uppströms när vattenfallen bytt platser norrut. Regnskogen har också varierat i storlek vid de olika Victoriafallen. Det beror på hur stort området har varit vid kanten av vattenfallen där det rinner ganska stora mängder vatten året om, storleken på vindarna denna plats som kan ta tag i vattnet och spruta det över närliggande land och på storleken på själva tillgängligt land omkring den platsen som kunde ta del av regndropparna som vindarna kastade upp från vattenfallens kant. Den nuvarande regnskogen anses som litet jämförelse med tidigare regnskogar vid tidigare Victoriafall. När det nuvarande Victoriafallen bytt plats till ett nytt kommer också den nuvarande regnskogen torka ut, dö och flytta sig till det nya vattenfallets läge. Faktum är att regnskogen redan börjat utveckla rikare flora vid området vid Devil's Cataract vid västra delen av nuvarande vattenfallen.

Regnskogen i på sydsidan har idag vandringsleder och är tillgänglig för turister. Även skogen öster om Victoria Falls Bridge har stigar. Den tar en till två timmar att gå i lugn takt för att fullt ut uppskattta alla stopp längs vägen för att se vattenfallen vid dess utsiktsplatser på motsatta sydsidan i den delen som ligger i regnskogen. Det finns sexton naturliga utsiktsplatser på västra och centrala delen av sydsidan i regnskogen som alla ligger i Zimbabwe, varav femton ligger i regnskogen och den sexton är från Victoria Falls Bridge på gränsen mellan Zimbabwe och Zambia i sydöst. Därtill finns det också utsiktsplatser på östra sidan av sydsidan i Zambia där det inte är regnskog. Turister rekommenderas ha med sig regnkappor eller kläder som inte är känsliga för att bli våta vid högsäsong eftersom det är lätt att bli blöt vid utsiktsplatserna. Det finns också flera hala klippformationer och kan ibland vara blåsigt vid en del utsiktsplatser.


16.5 Regnbågar

Den som vill se solnedgången gå ned vid vattenfallen gör det bäst vid den östra sidan i Zambia där det inte finns regnskog. Victoriafallen har även månregnbåge några nätter varje månad under högsäsong. Det är den nattliga varianten av regnbåge som uppstår de gångerna månljuset reflekterar mot vattenfallen. Det sker oftast vid fullmåne vid högsäsong när det är som mest vatten. Tre nätter varje månad finns det guidade turer för turister för den som vill ta del av det och ha chansen att möjligen få se månregnbåge vid Victoriafallen.


16.6 Victoriafallen i jämförelse med andra vattenfall

Victoriafallen i Zambia och Zimbabwe är idag ett av världens största fall ytmässigt och ett av kändaste vattenfall. Dock inte i närheten av det högsta. Det finns exempelvis 38 vattenfall ovan jord på jorden som är 590-979 meter höga, varav det högsta med sina 979 meter är Angelfallen i Venezuela. Det mättes dock 1949 och en del vattenfallsentusiaster menade på 2020-talet är det inte dess exakta höjd. De hävdade också att Angelfallen mättes längre bort än vad dagens mättningar hade gjort. Bredaste vattenfallet i världen är Kongoufallen (Chutes Kongou) i Gabon i västra centrala Afrika med sin 3 200 meter på bredden och 56 meter som mest på höjden. Jordens största fall ligger under vattnet i havet mellan Grönland och Island. 

Victoriafallen är varken det högsta eller bredaste vattenfallet i världen. Däremot är det största vattenfallet i världen ovan jord sett till den ytan av fallande vatten som passerar från toppen till botten. Bredd 1 708 meter multiplicerat med 70-108 meters höjd minus öarna på toppen vid kanten = 119 560 till 184 464 m2 yta som vattnet faller och passerar från toppen till botten minus öarna. Men öarna på toppen räknas dock in i vattenfallets bredd i Victoriafallen. Angelfallen i Venezuela är bara 150 meter brett som mest. Maxbredden 150 meter multiplicerat med höjden 979 meter = som mest 146 850 m2 yta som dess fallande vatten passerar. Två andra världsberömda vattenfall är Iguazúfallen i Brasilien och Argentina och Niagarafallen i Kanada och USA. Statistik för de tre kända vattenfallen:
- Victoriafallen 108 m högt (mitten), 1 708 m brett, 1 088 m3 vatten/sekund.
- Iguazúfallen 64-82 m högt, 2 700 m brett, 1 746 m3 vatten/sekund.
- Niagarafallen 21-30 och 51 m högt, 1 203 m brett, 2 407 m3 vatten/sekund.

Victoriafallen är högst av de tre, näst bredast, men det flödar minst vatten i genomsnitt per sekund. Iguazúfallen är näst högst, allra bredast och näst mest vatten i flödar där per sekund. Niagarafallen är lägst, smalast men där flödar det mest vatten per sekund. Den delen av Niagarafallen som heter Hästskofallen, på engelska Horseshoe Falls, är deras mest spektakulära del. Vid högsäsongen i april och maj flödar det på 3,5 dagar lika mycket vatten genom Victoriafallen som det konsumeras vatten av New York City och dess 8,3 miljoner invånare på ett helt år. På Zimbabwes del av Victoriafallen i väster slutar vattnet aldrig att rinna över kanten, men lågsäsongen är i oktober och november. Ibland kan vattenfallen upplevs tomt på vatten då. Turist som besöker Victoriafallen rekommenderas att besöka vattenfallen på både Zimbabwe och Zambias sidor, såväl västra som östra delarna av vattenfallen. Den turist som däremot bara besöker den östra sidan i Zambia vid torrsäsongen kommer bli besviken och mötas av en relativt torra klippytor med lite rinnande vatten. Bästa delen av vattenfallen ses från den västra och centrala sidan på sydsidan i Zimbabwe oavsett månad på året, men som allra bäst i april och maj vid högsäsongen.

Toppen på högsäsongen med som mest vatten i Victoriafallen sker i mitten av april. Då rinner det 625 miljoner liter vatten rinner över kanten per minut eller 625 000 m3 per minut. En m3 är lika med tusen liter i storlek. Det kan jämföras med genomsnittet på 65 280 m3 vatten per minut över hela året. Rekordet för Victoriafallen från 1950-talet till idag inträffade 1958 när det forsade 700 000 m3 vatten per sekund på toppen av högsäsongen 1958, dvs 700 000 kubikmeter vatten per sekund. 700 000 m3 vatten per sekund motsvarar 42 miljoner m3 vatten per minut som rann över kanten. Mest vatten rinner i Victoriafallen mitten april och sedan i övriga april. Därefter i mars. Sedan i maj och därefter på fjärde plats i februari. En del hävdar dock att toppen av vattenflödena i Victoriafallen inträffar i april, sedan i maj, därefter i mars och sedan på fjärde plats i februari. De hävdar att det rinner mer vatten i Victoriafallen i maj än i mars. Enligt turisterguider vid Victoriafallen rinner det dock mer vatten i vattenfallen i maj än i mars.

Efter maj avtar vattnet vid Victoriafallen även om det kan rinna stora flöder av vatten i vattenfallen ända till november. Det är dock sällsynt. I juni rinner det dock fortfarande mycket stora flöder med vatten genom Victoriafallen och den månaden ligger på femte plats över mest flöden av vatten i vattenfallen efter april, mars, maj och februari. Generellt brukar vattenflödena i vattenfallen minska en hel del från juli och ännu mer i augusti. Från augusti till december och i synnerhet från oktober till december brukar det vara ganska lite vatten som rinner i Victoriafallen, i synnerhet på dess östra del. På den västra delen rinner alltid en del vatten året om, men betydligt mindre i oktober till december än i februari till juni.

Bästa upplevelsen som turist är därför att besöka Victoriafallen i mars, april eller i maj. Maj garanterar mer vatten vid vattenfallen än i april vid sen regnsäsong. I maj regnar det också mindre i området än i februari och i mars. Maj är också varmare än i juni.

Victoriafallen sticker också ut på andra sätt. Sett till utseende kombinerat med storlek har de en av de mest ovanliga formerna i världen som vattenfall. Det är också ett världens mångsidiga vattenfall i världen. Dess ovanliga form gör det möjligt att som besökare och turister att betrakta nästan hela vattenfallets bredd från relativt nära avstånd från motsatta sydsidans utsiktsplatser på samma eller nästan samma höjdnivå som vattenfallens topp. Som närmast 60 meter. På andra stora vattenfall i världen går det bara att se de från a) toppen från sidan, b) från toppen men från längre eller långt avstånd eller c) från botten med ett underifrån perspektiv. Hos Victoriafallen däremot faller floden Zambezi in en djup, smal och slitsliknande avgrund kopplad till en lång serie av raviner. Få andra stora vattenfall i världen tillåter att se vattenfallet så nära för människor naturligt till fots. Dessutom är området mycket gåvänligt på sydsidan med vandringsleder som är anpassade för alla åldrar. Klipporna vid kanterna utanför gålederna kan dock vara hala och farliga.


16.7 Djur, natur och turister

Victoriafallen har också ett lätt synligt djurliv tätt intill vattenfallen i regnskogen. Många av Afrikas djur och fåglar kan även ses i vattenfallens närhet såväl i regnskogen som i nationalparkerna. 
Victoriafallen delas mellan Zambia och Zimbabwe. Båda länderna har vardera en nationalpark som hör till vattenfallen. Det går också att boka safari till nationalparkerna med utgångspunkt från Victoriafallen för att se lejon, elefanter, etc. De vilda lejonen är dock starkt på nedgång och år 2050 kommer det inte finnas några vilda lejon kvar i naturen i Afrika, enligt insatta forskare och viltvårdare.

I floden Zambezi på båda sidor om Victoriafallen finns det ett rikt utbud av flodfiskar, vilket gör det möjligt för de turister som vill att kombinera att titta på djurliv med sportfiske och sightseeing. Det går  också att hoppa på sightseeingbåtar på floden Zambezi där turister kan fotografera naturlivet, exempelvis badande vilda elefanter vid floden. Det går även att hoppa ombord på en helikopter som under 13 eller 26 minuter flyger betalande turister över vattenfallen med helikoptern. Den äventyrslystne turisten kan också hoppa bungyjump från det närliggande Victoria Falls Bridge på 111 meters höjd. Hoppen kostar från 168 dollar och uppåt. Kändaste personerna som hoppat bungyjump från bron är amerikanske skådespelaren Will Smith (f. 1968) och skotska skådespelaren Ewan McGregor (f. 1971).

Den som gillar mer spänning kan åka med båtar på forsränning nedanför vattenfallen. Säsongen för forsränning i närheten av Victoriafallen pågår från juli till april eller maj. Från april eller maj till juli pågår det inte i regel forsränning på grund av den alltför höga vattennivån i floden Zambezi. Bästa tiden för forsränning i närheten av Victoriafallen är från august till december på grund av den låga eller lägre vattennivån i Zambezi. Sämsta perioden under öppetsäsongen är från februari till maj och i juli.

Victoriafallen är idag ett av Afrikas kändaste turistattraktioner. Sedan 1989 finns de med på UNESCO:s världsarvlista. För vattenfallen var det viktigt att få det erkännandet eftersom begreppet världsarv tillämpas universiellt. Victoriafallen är väl värt ett besök för den europeiska turist som vill resa till den delen av Afrika. Priser och sådant varierar givetvis beroende på politiska lägena i länderna i regionen, men för närvarande är boendet och tillhörande aktiviteter i närheten av Victoriafallen billigare i Zambia än i Zimbawbe på grund av lägre skatter och lägre avgifter. Men sådant kan ändras relativt snabbt.

200-344 meter nordöst om östra delen av Victoriafallen i Zambia ligger de två hotellen Royal Livingstone Hotel och Avani Victoria Falls Resort. Turister som bor där har fri entré till den zambiska delen av vattenfallen med egen ingång. Det är en enorm fördel för de turister som väljer att bo där eftersom det  sparar pengar och tid. Men överlag är annars boendet på hotell närmare till Zimbabwe än till Zambia sett från Victorifallen. Det är bara en km till norra delen av turiststaden Victoria Falls i väster i Zimbabwe från vattenfallen. 2,3 km till centrala delen av den staden västsydväst och sydväst om Victoriafallen. Gångavstånd. 2020 hade staden Victoria Falls 110 000 invånare. I norr till centrala delen av staden Livingstone med dess 134 000 invånare i Zambia är det däremot 12,6 km den kortstaste bilvägen från Victoriafallen. 10 km till stadens utkanter.

Nackdelen med att som turist att bo i det billigare Livingstone är det tar längre tid att ta sig till Victoriafallen. Det tillkommer också extra kostnader för transport till vattenfallen och de olika aktiviteter som finns där. Staden Victoria Falls i Zimbabwe är en stad med livfulla cafeéer och affärer som ligger inom en kvadratkilometer från varandra med fin atmosfär. Staden Livingstone i Zambia däremot är mer av en industristad med allt utspritt och där det är svårare att roa sig för turister. Staden Livingstone har också traditionell brittisk arkitektur vid dess huvudgata, men också med afrikansk design sett till hela staden. Båda städerna är värda ett besök för den turist som är i området.


16.8 Safarier

Tio saker att tänka på ifall du vill åka på safari i södra Afrika. För det första rekommenderas att du bokar din safari i förväg. Safarier i Afrika är oerhört populära. Bra safarier för högsäsongen juli till oktober rekommenderas bokas mer än ett år eller mer i förväg. Boka långt i förväg gör att du välja när du vill åka safari, antal dagar du vill åka på och vilken safari du vill åka på. På lågsäsong rekommenderas att boka safarier minst sex månader eller mer i förväg. 

2. Välj det området eller nationalparken du vill åka till som passar dig. Topografin och vädret skiljer sig åt, vilket påverkar djurens rörelser under olika tider på året. Vill du se enskilda djurarter rekommenderas att åka på safarier till de nationalparker där de finns vid den tiden om året. Plats och boende i nationalparken påverkar dock priset på dessa safarier. Bekvämare boende är dyrare. En del nationalparker i Afrika är också överfulla med turister medan andra känns mer avlägsna och upplevs mer som isolerade. Det påverkar din upplevelse enormt. Det första känns mer som att se ett djur i en djurpark och det senare som att se djuret i dess rätta vilda miljö. Å andra sidan är det senare mer svårtillgängligt med mer strapatser. För den som bara vill se djuret i det vilda kan därför det första passa bättre trots att området kryllar av turister. Ta kontakt med en professionell researrangör där du kan säga vad som är viktigast för dig på safarin gällande kvalitet på boende, lätt- eller svåråtkomligt, turistigt eller inte, djur du helst vill se, etc.

3. Välj boende och läger. I södra Afrika är det vanligt att ett safariläger har 10-20 sängplatser, vilket gör att det blir en mycket intim och personlig safariupplevelse med de andra turisterna. Men för den som vill slippa men ändå uppleva safarin kan ta in på hotell strax utanför eller inom nationalparkerna. Permanenta läger med sängar i det vilda är dyrare än rörliga läger vid vandring där allt packas ihop. Det senare ger en mer unik upplevelse, men passar inte dem som inte gillar klassisk tältning. Valet av läger rekommenderas för de flesta turister att basera sina val på plats och läge och inte på vilka läger som serverar de bästa måltiderna. Det behöver dock inte alltid vara en motsättning.

I Zimbabwe och Botswana kan safarierna delas upp i ett paket med exempelvis fem nätter fördelade med tre nätter i vanliga stugor och tillhörnade gemensam swimmingpool och två eller fyra nätter i tält med säng i det vilda. Totalt fem eller sju nätter. 2021 kostade fem nätter från 5 667 kr och uppåt och sju nätter 15 405 kr eller mer. En annan variant är att kombinera de populära Victoriafallen i Zimbabwe och nationalparkerna där med kända Serengeti i Tanzania med boende på  hotell, stugor och tillhörande swimmingpool samt några nätter tältning i det vilda under tio nätter från 45 166 kr eller mer eller under fjorton nätter från 92 365 kr eller mer.

Några nätter med boende med swimmingpool rekommenderas verkligen ifall safarin sker under en varm tid på året i det aktuella landet. Efter en dags strapats, eventuell svettig strapats, full med upplevelser kan det vara skönt att få svalka av sig i poolen på dagen eller kvällen. Safarier med några nätters tältning i det fria rekommendeas också. Det är en speciell upplevelse att lägga sig på kvällen i sådana läger. En del av dem är visserligen skyddade mot vilda djur. Men när man vaknar till på natten i ett sådant läger går det ändå inte att sluta tänka på om den där skuggan som rör sig i sidled utanför egna tältet är ett lejon eller annat stort kattdjur. Men när du sedan med lätt höjd puls sedan tittar utanför tältet ser du att det bara var en lägervakt som gick förbi ditt tält under sin vaktrunda.

4. Välja mellan privata områden eller öppna nationalparker. Välj om du vill åka på safarier till a) privata enskilda områden som inte är öppna för allmänheten och bara reserverade för gästerna som bor på lägren eller i stugorna inom det privata området, eller b) öppna nationalparker. Jämför en del stränder i en del länder där enskilda delar av stränderna kan vara avspärrade för ett hotells betalande gäster medan övriga delen av stranden är fri och öppen för allmänheten. De här privata områderna för safarier i södra Afrika ägs ibland helt av privata företag medan andra ägs av det landets stat men gyrs ut till privata företag. De kan ligga inom en nationalpark, previs utanför eller i vilket område som helst som försöker bevra vilda djur. De varierar också i storlek. En del finns i utmärkta lägen medan andra ligger i sämre marginella områden med sämre upplevelser för turisten att uppleva sin safari.

Nationalparkerna består vanligen av stora områden som landets styrande avsatt för att bevara djurlivet. De är öppna för allmänheten, är ofta ganska turistiga med många turister på plats, men kan å andra sidan ibland erbjuda de bästa möjligheterna för att se vilda djur. Privata enskilda områden är däremot inte öppna för allmänheten och har därför färre turister, vilket kan ge en bättre upplevelse för den enskilda turisten som vill se vilda djur. En annan fördel är att den som åka på nattkörningar och se de vilda djuren på natten kan göra det i enskilda privata områden där det är tillåtet. Nattkörningar finns däremot vanligen inte i nationalparker. 

Rekommenderas att välja en safari där det ingår en tur med turistbåt på floden Zambezi. Det är en stor upplevelse att få se elefanter och andra vilda djur som flodhästar, krokodiler, etc vid flodens strandkanter. Den som är extremt intresserad av elefanter i det vilda bör boka safarier i det elefantäta Botswana. Det är också sista chansen att se vilda lejon i det fria i Afrika. Som nämnts kommer det inte finnas kvar några vilda lejon i Afrika från omkring 2050. En safari där det ingår en titt på vilda lejon fram till år 2050 kan därför vara sista chansen att få se dem i deras naturliga vilda miljö.

5. Säsong på året. Safariupplevelserna och priserna ändras beroende på ifall de sker under hög- eller lågsäsong. Ta reda på när hög- eller lågsäsongerna är i det landet du vill åka till. I södra Afrika är högsäsongen i regel från juli till oktober. Då finns det också minst ytvatten tillgängligt i sjöar, vattendrag och våtmarker. Konsekvensen är att djuren därför dras till de de här ytvattnen och samlas i stora antal runt de begränsade vattenkällorna, floderna, etc. Det gör att du som turist på safarin därför har större chans att se de här djuren på safarin under högsäsongen vid besök vid dessa ytvatten. De närmaste månaderna efter högsäsongen börjar regnen med rikligt med vatten, riklig vegation och mer utspridda djur. Som turist på safari innebär det färre olika djurarter koncentrerade på en och samma plats, vilket ökar chanserna att du inte får se alla de djuren du ville se innan. Ökad vegetation under lågsäsongen gör det också svårare att se djuren även om du som turist är på rätt plats.

Det finns dock två undantag. Det ena är att under regnperioderna är fågellivet fantastiskt i södra Afrika. För fågelåskådaren är lågsäsongen därför bästa tiden om året att se fåglarna på. I en del områden och slätter i södra Afrika är fåglarna många i antal vid den här tiden om året på grund av alla fågelungarna. Det andra undantaget är att i öknar, kustregioner och vattendeltan inåt land kan det ser annorlunda gällande hög- och lågsäsong för både djurliv och priser.

6. Guider. Nästan den viktigaste på ditt safariläger är duktiga guider med kvalitet, erfarenhet och kunskap. Bra guider kan förvandliga din upplevelse från medelmåttig till fantastisk. Välj ett läger om du har möjlighet där du vet att guiden eller guidena är bra. Guiderna varierar från land till land, men i Zimbabwe måste guiderna genom utbildningar som tar flera år. Zimbabwiska guider anses därför som bland de bästa i hela Afrika, vilket gör att safarier i Zimbabwe till utmärkta val för utländska turister.

7. Antal nätter. Desto fler övernattade nätter desto dyrare safari oavsett standard på boendet. Hur många nätter man bör avsätta för sin safari beror givetvis på hur mycket pengar man är villig att betala för sin safari och hur stort intresse man har för att se vilda djur. Vanligen räcker inte en natt för att se det man vill se. Inte heller två nätter. Istället anses tre nätter vara det lägsta antalet nätter man bör åka på safarier för bästa upplevelsen. Desto längre tid du spenderar på platsen desto bättre kommer du lära dig området, djuren och din eller dina guider. Men även om du ska åka på safarier finns det avvägningen huruvida du ska bo i ett läger under hela safariern eller resa till flera olika läger och vara där kortare tid på varje plats. Erfarna safaribesökare föredrar generellt färre färre platser och längre tid vid plats än många platser och kort tid vid varje ställe. Men det gör man man som vill.

8. Länder och priser. Alla länder har fördelar och nackdelar med sina safarier. En del turister vill också att safarin bara ska vara en liten del av den övriga resan medan andra ser safarin som höjdpunkten på hela resan i Afrika. Tala och rådfråga med din researrangör ifall du har svårt att bestämma dig hur stor del du vill att safarin ska vara på din resa.

Safarier är dyra och de kan egentligen kosta hur mycket som helst. Priserna varierar ganska mycket mellan länderna i Afrika. Skillnaderna mellan hög- och lågsäsong oavsett land i södra Afrika är också enormt. Priserna ökar även med bättre standard på boendet. Du betalar ofta för det du får. De bästa och dyraste safarierna med de bästa boendena är har oftast de bästa platserna, men är också de dyraste. Desto mer du är villig att betala för din safari desto mer kommer du att få uppleva på djurfronten. En del billiga safarier sker i områden med sämre djurliv med som bäst har hygglig titt av djurlivet. Alla turister vill dock inte se alla djur eller betala vilka priser som helst för att se djuren på bästa plats. För en del turister räcker det med att se elefant eller en giraff i det vilda från avstånd för en billigare peng för att upplevelsen ska kännas fantastisk eller för att ha fått valuta för pengarna.

Det finns safarier med lyxboenden där allt det lyxiga ingår och där priserna kostar därefter. För att pressa priserna har en del safariläger på fantastiska platser skalat ned lyxstandarderna på sina boenden för att göra dem billigare. Många safariläger på isolerade platser är riktigt dyra. Där flygs materialet ofta in till lägren, vilket höjer priserna på de boendena och de safarierna.​ På en del safarier i avlägsna områden är också vägtransporterna dit så dåliga att turister endast kan resa dit med mindre bokade chartflygplan. De flygningarna ökar den totala kostnadern för safarin avsevärt, men är ofta värt det eftersom det ökar flexibiliteten för turister att besöka flera safariläger på olika platser under en och samma resa.

9. Resebudget. Ett bra sätt för att få veta vad du kan få ut av din resebudget är att kontakta din researrangör. Sedan berättar eller skriver du till dem vad du a) vill se på din safari, eventuella speciella djur på nära avstånd eller bara allmänt lejon, elefanter, etc, b) önskemål på standarden på boende, c) vad du är beredd att betala i övrigt, d) totalkostnaden för vad din safari får kosta och d) land eller del av Afrika du vill resa till eller om det inte spelar någon roll. Sedan kan researrangören ta fram och föreslå några möjliga safarier och läger som passar dina önskemål som rymmer inom din budget. De kan också erbjuda billigare alternativ med mer tilltalande priser eller billigare alternativ som inte passar dina behov. Då får du också veta vad du kommer få för dina pengar, kan sedan välja safari eller kanske rentav struntar i att boka en safari. Det är svårare för researrangörer att sätta ihop en lämplig safari eller resa för dig om de inte vet din budget eftersom safarierna och deras tillägg kan kosta oändligt mycket. Dessutom bör det nämnas att bara därför man inte vill spendera mycket pengar på sin safari innebär det inte att resan i övrigt ska bara en budgetresa eller omvänt en dyr resa. Det bestämmer du själv hur mycket pengar du är beredd att lägga på din safari.

10. Reserarangör. Välj en researrangör som varje år sysslar med safarier. De kan hjälpa dig dig att anordna en resa som passar dina förväntningar och budget. Läger och logistik förändras från år till år. Genom att välja researrangör som syr ihop din safari sparar du tid och ökar dina upplevelser än om du ska sy ihop allt själv med transporter, boende, guider på plats, etc. Trevlig resa!


16.9 De fem stora djuren

De fem stora, också känt som storvilt, myntades av europeiska jägare på 1800-talet för att hänvisa till de farligaste djuren att jaga i Afrika. De fem lever främst på Afrikas savanner och är lejon leopard, elefant, noshörning och afrikansk buffel. Alla fem har individuella egenskaper som gör dem till listiga och besvärliga motståndare gentemot jägarna. Leoparder och afrikanska bufflar är särskilt farliga när de såras. De ligger ofta och väntar till jägaren kommer fram till dem. Leoparder springer 90 km/km eller 25 m/s, motsvarande 100 meter på 4 sekunder. Lejon springer 80 km/h eller 22 m/s. Afrikanska bufflar springer 60 km/h eller 16 m/s motsvarande 6,25 sekunder på 100 meter. Noshörningar springer 50 km/h eller 14 m/s eller motsvarande 7,14 sekunder på 100 meter. Elefanter kan springa 40 km/h eller 11 m/s motsvarande 9,09 sekunder på 100 meter.

Numera används uttrycket de fem stora inte minst hos turister på safari i Afrika som en checklista på djur de vill se eller/och fotografera. De fem stora drar människor från hela världen till Afrika som vill se dem i det vilda. För det mesta är de fem stora fridfulla djur som tar det lugnt i sina vilda miljöer i Afrika. Däremot behandlar man dem illa kan mötet bli dödligt för motparten. De fem stora minskar i takt grund av tjuvjakter och förluster av deras naturliga livsmiljöer på grund av växande mänskliga städer och samhällen. De minskar också antal på grund av handeln med dem även om handeln är starkt kontrollerad. Dock finns det som alltid en svart marknad. Den afrikanska buffeln är minst hotad av de fem stora.

Inte en lika känd som de fem stora är de tolv stora inräknat hela Afrika. De är lejon, leopard, gepard, elefant, noshörning, flodhäst, krokodil, afrikansk buffel, bergsgorilla, giraff, zebra och struts. Geparden är det snabbaste springande däggdjuret på jorden på kortdistans. De kan springa 80-105 km/h eller 80-128 km/h över sträckor på 200 meter.

Inte heller lika känt är de nio mellanstora inräknat hela Afrika. De är gnu, vanlig eland, ellipsvattenbock, sabelantilop, större kudu, impala, vårtsvin, hyena och afrikansk vildhund. Sabelantilopen är Zimbabwes nationalsymbol men djuret finns också i andra länder i Afrika. Större kudu och impala är båda afrikanska antiloper.

På safarier i Afrika på 2010-talet myntades termen de fem små eller de fem lilla, på engelska little five. Med de fem små vill de på ett roligt sätt visa upp mindre kända djurarter som också förekommer på den afrikanska savannen som ofta förbises. De fem små är leopardsköldpadda, springnäbbmus, noshornsbagge (skalbagge), myrlejonslända och vävare. Noshornsbagge är en skalbagge. En vävare är en liten fågel med en koniskt formad näbb. Be din guide peka ut de dem fem små ifall du reser på safari och du kan bocka av de fem små på din se och fotografera-lista. 

Inom kort avstånd från Victoriafallen kan du se alla de fem stora.
Elefanter och afrikanska bufflar kan du se i närliggande Zambezi nationalpark i västra Zimbabwe endast 6 km från centrala delen av staden Victoria Falls väster om Victoriafallen. Elefanter och afrikanska bufflar kan du också se norr om Victoriafallen i Zambia på kort avstånd norr om vattenfallen. Ett fåtal noshörningar finns i Mosi-oa-Tunya nationalpark i Zambia 6 km nordnordväst om Victoriafallen. Där finns det också giraffer, zebror, vårtsvin, sabelantiloper och afrikanska bufflar. Alla de fem stora finns i Zambezi nationalpark. Där finns det också giraffer, zebror, sabelantiloper, vanlig eland, större kudu, ellipsvattenbock och impalor. Från december till mars kan Zambezi nationalpark stängas under perioder på grund av kraftiga regn. Lejon finns visserligen i Zambezi nationalpark men är svårare att upptäcka där. 

Det är säkrare att hitta lejonen i Chobe nationalpark i norra Botswana och i Hwange nationalpark i västra Zimbabwe. Chobe nationalpark ligger 165 km sydväst om Victoriafallen. I Chobe livnär sig lejonen på att attackera och äta upp kalvar till elefanter eller unga elefanter. I Chobe finns det också leoparder, flodhästar, zebror och gnuer. Hwange nationalpark ligger 147 km sydöst och sydsydöst om vattenfallen. Där finns det utöver lejon också leoparder, zebror, elefanter, etc.

Leoparder finns i alla vildar delar runt staden Livingstone i Zambia norr om Victoriafallen, men kan vara svåra att få med på bild eftersom de är svåra att hitta. Dock inte omöjligt. Större chans att se leoparder i Chobe nationalpark och i Hwange nationalpark eftersom de är fler där.


16.10 Väder och djur

De heta somrarna vid Victoriafallen sker från september till april och de milda vintrarna från maj till augusti. Alternativ sker somarna ibland från mitten av augusti till slutet av april och vintarna från maj till mitten av augusti. Temperaturerna vänder och stiger uppåt från slutet av augusti. I början av sommaren från september till november är det väldigt varmt och torrt. Omgivande landskapet övergår från grönt och blir ofta brunt. Dygnsstemperaturen under somrarna är som högst 32-34 grader och som lägst 15-19 grader. Dygnsstemperaturen under vintrarna är som högst 25-27 grader och som lägst 7-10 grader, ibland till och med nere på 6 grader nattetid i juni och juli och 8 grader nattetid i augusti. Dagtid brukar temperaturerna ofta vara omkring 30+/- grader på somrarna medan på vintrarna är de ca 25+/- dagtid. I juni och juli under vintern kan det vara upp till 25 grader dagtid.

Tidiga morgnar, kvällar och nätter vintertid är därför ofta markant kallare än på dagtid. Turister som åker till Victoriafallen på den tiden om året, maj till augusti, rekommenderas därför att packa med några långa byxor och en tröja, inte minst om du ska göra något på morgonen, t.ex. se vattenfallen eller åka på safari eller gå på någon restuarang eller krogs kvällstid i en av de närliggande städerna som staden Livingstone i södra sydvästra Zambia eller staden Victoria Falls i västra Zimbabwe.  Även i början på sommaren i september kan temperaturen gå ned ganska kraftigt i området vid Victoriafallen. Nätter i september kan vara nere på 13 grader men stiger sedan till upp till 32 grader tolv ti