Yngre stenåldern 4 000-2 500 f.Kr.
|
Innehåll
1. Neolitikum (yngre stenåldern) 4 000-2 500 f.Kr. - 1.1 Fyra teorier hur jordbruket spreds till Skottland - 1.2 DNA-forskning 2. Jordbrukssamhället 4 000 f.Kr. 3. Skålgropar 4 000 f.Kr. till 400 e.Kr. 4. Knap of Howar 3 700-2 800 f.Kr. - 4.1 Inåt land - 4.2 Byggandet - 4.3 Husen - 4.4 På 1900-talet - 4.5 Träd - 4.6 Keramik, Balbridie och Eilean Dòmhnuill - 4.7 Eventuellt del i en större bosättning - 4.8 Maggie's Book 5. Unstan ware ca 3 450-3 000/2 800 f.Kr. - 5.1 Grooved ware ca 3 000/2 800 till senast 2 000 f.Kr. 6. Stencirklar 3 300-900 f.Kr. (3 000-2 000 f.Kr.) 7. Skara Brae 3 180-2 500 f.Kr. - 7.1 Hus - 7.2 Dagliga livet - 7.3 Tärningar - 7.4 Smycken - 7.5 Mat - 7.6 Skara Brae övergavs - 7.7 Unik 8. Westray Wife 3 000 f.Kr. 9. Metallföremål 3 000-2 750 f.Kr. 10. Vetet till Skottland ca 3 000-2 500 f.Kr. 11. Örngraven 3 000-2 200 f.Kr. 12. Maeshowe 2 800 f.Kr. 13. Pesten till de brittiska öarna ca 2 700 f.Kr. 14. Skotsk altarsten i Stonehenge - 2 600 f.Kr. - NY Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. Översta bilden: Skara Brae på Orkneyöarna. © Ola Bondesson at Sofnet.org. |
1. Neolitikum (yngre stenåldern) 4 000-2 500 f.Kr.
Loch Awe i Argyll and Bute. © Ryan Dean Morrison.
|
4 000 f.Kr. gick Skottland in i neolitikum, också känd som den yngre stenåldern. Jordbruket och boskapsskötseln infördes samtidigt som handeln kom igång. Det var tre mycket viktiga innovationer som spred sig till Skottland från övriga Europa. Med jordbruket blev människorna i Skottland bofasta på en plats. Jägar- och samlarsamhället upphörde efter ha varit den rådande kulturen fram till 4 000 f.Kr. i Skottland. Människorna började organisera sig för att kunna använda markerna.
1.1 Fyra teorier hur jordbruket spreds till Skottland Det råder oenigheter bland forskare hur jordbruket, boskapsskötseln och handeln kom till Skottland och resten av Europa. Jordbruket som sådant uppstod 10 000 f.Kr. i Mellanöstern, norra Kina, södra Mexiko och i Peru. Forskare på 1900-talet hävdade att människor i Mellanöstern spred jordbruket, etc. landvägen till Europa när de kom i kontakt med södra och östra Europa. De i sin tur spred dessa kunskaper till Tyskland, Frankrike, osv. innan det nådde England 4 500 f.Kr. och Skottland 4 000 f.Kr. Kunskaperna gick som en långsam löpeld via mun till mun-metoden, vilket var ett vanligt sätt att sprida innovationer på den tiden. En annan grupp forskare, men på 2000-talet, menade däremot att Skottland och övriga Europa invaderades av människor från Mellanöstern. De tog sig till Skottland från Mellanöstern via Kazakstan, Ryssland och Tyskland eller via Medelhavets norra kust via Turkiet, Grekland, Italien och Frankrike. Med sig hade de kunskapen om jordbruket, boskapsskötseln och handeln. Med sin kultur och nya kunskaper ersatte de främst större delen av norra Europas manliga befolkning, inklusive Skottlands och Sveriges. De invandrade männen fick barn med de inhemska kvinnorna. I Skottland och Englands fall ersattes i sådant fall deras ättlingar 1 300-1 500/1600 år senare till stor del av invandrande människor från ryska stäpper efter att pesten slog till på de brittiska öarna 2 700 f.Kr. En tredje grupp forskare, även de verksamma på 2000-talet, hävdade att de spanjorer som flyttade permanent till Skottland 4 000 f.Kr. gjorde det samtidigt som jordbruket infördes i Skottland. Det går inte att utesluta att de förde med sig kunskapen om jordbruket till Skottland. Innan spred den sig från Mellanöstern till Spanien antingen via inflyttade människor eller via mun till mun-metoden. I alla fall kom den här vågen av spanjorer till Skottland 4 000 f.Kr. samtidigt som jordbruket infördes. En fjärde grupp forskare, också de på 2000-talet, menade att jordbruket spreds till Skottland 4000 f.Kr. via mun till mun-metoden från Mellanöstern som 1900-tals forskarna hävdade. Men samtidigt invaderades Tyskland och Skandinavien 4 000 f.Kr. av jordbrukare från Mellanöstern. De bestod av både män och kvinnor vars förfäder ursprungligen kom från gränstrakterna mellan Turkiet och Syrien. De manliga jordbrukarna från Mellanöstern fick sedan barn med de tyska och skandinaviska kvinnorna. Kunskapen om jordbruket spred sig därefter snabbt från Tyskland och Skandinavien till Skottland via mun till mun-metoden. 1.2 DNA-forskning DNA-forskning på 2010-talet visade på att dagens norra Europas befolkning främst är ättlingar till jordbrukande män från Mellanöstern 4 000 f.Kr. och från kvinnor från jägar- och samlarsamhällena i Tyskland och Skandinavien 4 000 f.Kr. Andra forskare i början på 2010-talet menade att det var 50-50 i Sverige, dvs. 50 % manliga förfäder från Mellanöstern och 50 % manliga förfäder från norra Europa 4 000 f.Kr. Forskare på 2010-talet var dock överens om att desto längre norrut man kom i Europa, desto fler av befolkningarna hade detta samband med manliga förfäder från Mellanöstern 4 000 f.Kr. och inhemska kvinnliga förfäder från norra Europa. Högst procent på 2010-talet hade Tyskland, Holland och Skandinavien, inklusive Sverige. Dock inom Sverige var det fler i södra Sverige som var ättlingar till män från Mellanöstern 4 000 f.Kr. än från nordligaste delarna av Sverige. Svenskarna i norra Sverige hade fler förfäder från inhemska manliga jägar- och samlare från Sverige 4 000 f.Kr. än vad de hade i södra Sverige. En fåtal forskare på 2010-talet hävdade att männen från Mellanöstern slog ihjäl männen från Tyskland och Skandinavien när de kom till norra Europa 4 000 f.Kr. Sedan fick de barn med deras kvinnor. Detta förkastades dock av merparten av forskarna i detta ämne på 2010-talet som menade att jordbrukarna från Mellanöstern först slog sig ned i norra Europa och bosatte sig på en plats där de brukade marken. De inflyttade var både män och kvinnor från Mellanöstern. Men eftersom de inhemska tyska och skandinaviska jägar- och samlarbefolkningarna var i ständig rörelse kom de tillslut i kontakt med de inflyttande jordbrukarna från Mellanöstern som bodde på en fast plats i norra Europa. Enligt dessa forskare var det jägarna och samlarna som sökte kontakt med de inflyttade jordbrukarna och inte tvärtom. Det var betydligt lättare för en rörlig jägare att söka kontakt med personer som bodde på en plats än tvärtom. Sedan fattade de tyska och skandinaviska kvinnorna från jägar- och samlarsamhällena tycke för de manliga jordbrukarna från Mellanöstern och fick barn med dem, enligt dessa forskare. En del av de manliga tyska och skandinaviska männen från jägar- och samlarsamhällena 4 000 f.Kr. blev barnlösa och kunde inte föra sin gener vidare när deras kvinnor istället fick barn med männen från Mellanöstern. För de tyska och skandinaviska kvinnorna kunde de manliga jordbrukarna från Mellanöstern erbjuda betydligt mer i form av t.ex. mat från jordbruket och handeln än vad de inhemska tyska och skandinaviska männen från jägar- och samlarsamhället 4 000 f.Kr. kunde göra. Chansen att både kvinnan och hennes framtida barn skulle överleva var betydligt större ifall hon fick barn med en inflyttade jordbrukare än med en inhemsk jägare och samlare. Därför gjorde de inhemska kvinnorna dessa val, enligt en del forskare. Några av deras ättlingar som inte senare dog av pester, stamkrig eller ersattes av inflyttade människor från ryska stäpper invaderade senare Storbritannien under bl.a. den anglosaxiska eran och under vikingatiden. Därför kan dagens forskare hitta DNA från Mellanöstern i dagens britter, enligt den fjärde gruppen forskare på 2000-talet. Enligt fjärde gruppen tog de med sig detta DNA till Storbritannien. Skillnaden mellan forskargrupp två och forskargrupp fyra är att enligt forskargrupp två flyttade jordbrukarna direkt från Mellanöstern till Skottland 4 000 f.Kr. och ersatte främst de manliga skotska befolkningarna. Sedan fick de barn med deras kvinnor samt införde jordbruket i Skottland. Enligt forskargrupp fyra däremot spreds jordbruket från Mellanöstern via den europeiska kontinenten till Skottland genom mun till mun-metoden 4 000 f.Kr. Samtidigt invaderades Tyskland och Skandinavien av jordbrukare från Mellanöstern vars män fick barn med de tyska och skandinaviska kvinnorna 4 000 f.Kr. I Skottlands fall styrker DNA-tester forskargrupp två och forskargrupp tre teorier att jordbruket spreds till Skottland av människor från a) Mellanöstern enligt forskargrupp två, eller från b) Spanien enligt forskargrupp tre. Se avsnittet om DNA. Även forskargrupp fyra kan ha rätt. Mycket forskning återstår dock i ämnet och säkerligen mycket nytt kommer hittas i framtida forskning. |
2. Jordbrukssamhället 4 000 f.Kr.
Caithness i norra Skottland © Stewart Watt.
|
Skottland anammade jordbruket, boskapsskötseln och handeln 4 000 f.Kr. Jägar- och samlarsamhället ersattes. Människorna i Skottland blev bofasta på en plats. Nya redskap utvecklades. Handeln kom igång. En gröda eller ett tamt djur kunde bytas mot en annan råvara. Konsekvensen blev att människorna började leva mer med varandra. De levde mer koncentrerat på ett mindre område. De behövde inte vara utspridda över stora arealer som tidigare när alla var jägare och samlare. Med fasta bosättningar uppstod territorier eftersom människorna av naturliga skäl hade intressen av markerna närmast deras bosättningar, oavsett ifall det rörde sig om åker-, betes- eller skogsmark. De hade också ett visst intresse för vattnet som låg närmast deras bostäder i närliggande sjöar och hav. De var emellertid mer sårbara gentemot andra människor när de bodde på en och samma plats. Risken ökade att de kunde bli mördade av andra stammar än tidigare när de var nomader och i rörelse.
Med fasta bosättningar försökte stammarna i Skottland att skapa en geografisk zon runt det fasta hemmet som bara tillhörde dem. Det var en zon där de kontrollerade naturresurserna. De försökte dock inte att tämja landskapet. Indelningen av territorier var emellertid ganska ytlig i Skottland under neolitikum, dvs. under yngre stenåldern. Det var mer typen av att kontrollera marken närmast de egna bostäderna än att äga stora arealer mark bortom hemmen. En stor del av markerna i Skottland under neolitikum var därför en slags allmänning som ingen ägde. Det dröjde till mitten bronsåldern 1 500-1 000 f.Kr. innan de på allvar delade in större områden i mitt och ditt i Skottland. Det berodde på att det var först under mitten bronsåldern som de ekonomiska och sociala målen förändrades, vilket ledde till att människor började tämja det skotska landskapet och dela in det i tydligare territorier. Dock utan att förstöra det. Med fasta bosättningar ökade populationerna i Skottland. Dels för att mer mat kunde produceras med införandet av jordbruket och boskapsskötseln och dels för att arbetsbördan i sig ökade. Fler människor behövdes för att sköta jordbruket och boskapsdjuren. Under mesolitikum 10 000-4 000 f.Kr. när de jagade hjort eller fiskade behövde de inte lika många människor. Därför började kvinnorna föda fler barn under neolitikum. Fasta bosättningar blev också starten för en ny mer hierarkisk maktstruktur hos den skotska befolkningen. Tidigare under mesolitikum var hövdingarna med och deltog i jakterna och i fisket för att få in mat. Under neolitikum behövde de inte arbeta lika mycket. Istället kunde de låta andra arbeta åt dem på platsen där de hade sitt jordbruk eller sin boskap. Större tillgång till mat under neolitikum gjorde att fler munnar kunde mättas. Men å andra sidan blev den nya mathushållningen inte lika varierad. Karies och en rad sjukdomar som inte funnits innan uppkom. Dessutom blev populationerna mer sårbara vid missväxt eller vid sjukdomar hos boskapen. Därtill började sjukdomar spridas lättare mellan människorna när de var mer koncentrerade till samma område och inte utspridda som under mesolitikum. Människorna i neolitikum förändrades också socialt och ideologiskt. Känslan för tid, rum och gemenskap blev mer tydlig när de bodde på en plats. Exempelvis vördade de döda när de bodde nära deras gravplatser, vilket ökade identitetskänslan att tillhöra en plats och en grupp än när de var nomader. De fick en tydligare koppling till en plats. Med bofasta platser delades Skottland in mer i yrkesgrupper som bönder, boskapsskötare, handelsmän, präster, hövdingar, osv. Under mesolitikum när skottarna var nomader gjorde alla liknande saker. Då hjälptes de åt att jaga djur, laga maten, osv. Dog några i gruppen under mesolitikum behövde övriga kunna göra samma saker. Behovet av renodlade specialister på saker och ting var därför inte lika stort. Under neolitikum minskade alarna i Skottland. Skogsmarkerna avtog och gräsmarkerna blev fler och fler. Människorna avverkade skog för spannmålsodling och betesmarker för boskapen. Handel med England förde in vete, korn, får och getter till Skottland. Dessa handelsvaror kom i sin tur ursprungligen till England från den europeiska kontinenten några hundra år innan eller upp till femhundra år innan. Handeln förde också med sig saker till Skottland som a) runda keramikkrukor, och b) kunskapen om hur skottarna kunde göra polerade yxor och mer lövformade pilspetsar. För första gången i Skottland och även i Storbritanniens historia byggde människorna stenhus, jord- och stenvallar samt kammare. |
3. Skålgropar 4 000 f.Kr. till 400 e.Kr.
Skålgropar och ringmärken i västra Skottland. © Ben Colburn.
|
Över hela Skottland finns det skålgropar och ringmärken på stora stenar, stenplattor och direkt på bergen. På engelska heter dessa cup and ring marks. De finns också över hela Europa och i resten av världen från Sydamerika i väster till Asien i öster. De gjordes i Skottland i 4 400 år under hela yngre stenåldern 4 000-2 500 f.Kr., bronsåldern 2 500-700 f.Kr. och järnåldern 700 f.Kr. till 400 e.Kr. Det har dock varit svårt för nutida arkeologer att datera de exakta årtalen för ristningarna i Skottland. Men vid de äldre inristningarna har det ofta funnits en kontext som knutit dem till yngre stenåldern eller början på bronsåldern under perioden 4 000-2 000 f.Kr. Hos de yngre ristningarna från 700 f.Kr. till 400 e.Kr. har arkeologerna hittat en annan kontext vid dem, vilket gjort att dessa har kopplats samman till järnåldern.
Skålgropar och ringmärken på stenplattorna har kunnats flyttats medan inristningarna på berg har varit fasta på ett och samma ställe. En del skålgropar och ringmärken är gjorda av det enklaste slaget medan andra är utförda med stor noggrannhet. Det är oklart varför skålgropar och ringmärken gjordes, vad de användes till och vilket syftet var med dem, men forskarna har främst två teorier: 1. Groparna användes för att polera stenyxor. Snurrar du runt en sten tillräckligt länge och hundratals gånger får du till slut en rund grop på den andra större stenen eller på berget. 2. Groparna och ringarna användes i religiöst syfte. Vi på den här hemsidan om Skottlands historia har ytterligare fem teorier som dock inte prövats av de mest insatta forskarna: 3. De större groparna som inte har ringar runt sig användes vid matlagning. De fungerade som mortlar för grödor som gav bröd och senare för framställning av mjöl när vetet kom till Skottland under tidiga bronsåldern. De kunde även användas för att platta till stora köttstycken och få dem mer tunna och platta, vilket många tycker är betydligt attraktivare att äta än stora tjocka stycken av kött. Det som talar mot denna teori är de stora antalet gropar på en del platser. En eller par gropar borde räckt ifall syftet var för matlagning. 4. Groparna föreställde stjärnhimlen på platser där groparna var många och intensiva. Varje grop föreställde en stjärna på dessa platser och var en karta över stjärnhimlen. En förenklad ofullständig karta visserligen, men såväl då som nu måste människorna haft teorier och troligen ett behov av att försöka förklara eller avbilda det som fanns ovanför deras huvuden som syntes tydligt molnfria nätter. 5. Enskilda gropar kan ha föreställt solen. Solen som en rund symbol har varit en mycket vanlig avbild över hela världen i alla tider. Ringarna vid de gropar som har ringar runt sig kan ha föreställt solens strålar. 6. Groparna och ringarna markerade gränsterritoriums mellan stammar. Här började eller slutade stam A:s område. Det som tillhör här, t.ex. skog, vatten, djur, osv. tillhörde stam A och inte någon annan. Det som talar mot det är att det dröjde till 1 500-1 000 f.Kr. innan människor i Skottland började dela in områden i naturen i mitt och ditt. Teorin förklarar inte varför det gjordes gropar och ringar på stenar och berg i Skottland från 4 000 till 1 500-1 000 f.Kr. 7. Groparna hade inget direkt konkret syfte. De gjordes för att människor kände ett behov av att skapa något med händerna för nöjes skull. En del svenskar har säkert någon gång i sin ungdom täljt en barkbåt antingen själva eller tillsammans med en anhörig. Det betyder inte att man försökte bygga en båt. Tvärtom var barkbåten i många fall ett behov av att skapa något med händerna och se om den kunde flyta på vatten. Groparna och ringarna i Skottland kan ha varit ett behov för den tidens människor att skapa något med händerna utan någon egentligt mening mer än för nöjes skull. Tre bra exemplar på gropar och ringmärken finns i Balnachraig i Argyll, Dalgarven Mill nära Kilwinning i North Ayrshire och i Beauly vid Inverness i Highland. |
4. Knap of Howar 3 700-2 800 f.Kr.
|
På västra delen av ön Papa Westray i norra Orkneyöarna finns Knap of Howar som är en neolitisk bondgård. Den uppfördes 3 700 f.Kr. och användes under de efterföljande 900 åren till 2 800 f.Kr. Knap of Howar är norra Europas äldsta bevarade stenhus. Megalitiska monumentet Barnenez i Bretagne från 4 850 f.Kr. samt gravhögarna Tumulus av Bougon i Poitou-Charentes från 4 700 f.Kr. och Tumulus Saint-Michel i Bretagne från 4 500 f.Kr. ligger alla tre i Frankrike i Västeuropa och inte i norra Europa. Italienska megalitiska strukturen Monte d'Accoddi på Sardinien byggdes ca 4 000-3 650 f.Kr., men ligger i Sydeuropa. Knap of Howar är hela 520 år äldre än legendariska Skara Brae på Orkneyöarna som byggdes 3 180 f.Kr. Knap of Howar är också äldre än Egyptens pyramider som uppfördes efter 2 700 f.Kr. och fram till 1 700 f.Kr. Knap of Howar är en av 60 arkeologiska platser på den ca 6,4 km långa och 1,6 km breda ön Papa Westray som är Orkneyöarnas elfte största ö.
4.1 Inåt land Idag står Knap of Howar nära vattnet, men då bondgården användes 3 700-2 800 f.Kr. stod den inåt landet på Papa Westray på en öppen gräsmark bakom en mur av sanddyner. Stigande havsnivåer i Nordatlanten sedan dess har dock lett till att Knap of Howar står nära vattnet idag. Ön Papay, som Orkneyborna kallar Papa Westray för, satt troligen ihop med sin större grannö Westray genom en brygga av låglänt mark antingen mellan västra Papay och nordöstra Westray eller mellan södra Papay och östra Westray under yngre stenåldern. Från Knap of Howar till närmaste landsdel på nordöstra Westray är det ungefär 1,9 km och mellan sydligaste delen av Papay till östra Westray är det ca 2,6 km. Papa Westray var troligen en del av en större ö under yngre järnåldern. Papa Westray utgjorde öns nordöstra del. Möjligen påverkade det människors val att uppföra Knap of Howar på platsen där den ligger idag när bondgården låg på en mycket större ö. Inte lika säkert att de hade gjort på dagens mindre Papa Westray. Upptäckten av ostronskal från yngre stenåldern vid Knap of Howar under 1900-talet bekräftade att Westray och Papa Westray troligen satt ihop via en smal landbrygga eftersom ostron kräver skyddat vatten för att kunna växa och frodas. Detta skyddade vatten kunde bara ha funnits i den gamla viken mellan de båda landmassorna Westray och Papa Westray. Ostronen från yngre stenåldern kunde inte ha hittats vid Knap of Howar ifall Papa Westray var en egen ö under yngre stenåldern. 4.2 Byggandet De som uppförde Knap of Howar 3 700 f.Kr. behövde inte släpa konstruktionsmaterialet under några längre sträckor för att göra bondgårdens väggar. Stenarna fanns redan på plats i närheten av Knap of Howar vid det som idag är kustremsa, men som då var inland. Vid Knap of Howar framgår det att de klöv lokala stenar till tunnar stenplattor som de sedan byggde bondgårdens ytterväggar med. 4.3 Husen Knap of Howar består av två intilliggande rektangulära byggnader som är runda i hörnen. De har var sin låg ingång för ytterdörren som vetter mot det som idag är havet. De två husen har tillsammans två ytterdörrar. Den ena byggnaden är större och äldre än den andra. Den stora byggnaden är indelad i två stora rum. I det ena rummet närmast utgången fanns en stor stenbänk medan i det inre rummet fanns ett kök. Det mindre huset trodde arkeologer på 1900-talet var en verkstad eller ett andra mindre hus. Det mindre huset separerades av tre olika åtskilda områden med en serie stora stenplattor. En låg passage kopplade ihop de bägge byggnaderna. De som verkade i Knap of Howar behövde inte gå via ytterdörrarna för att gå från den ena byggnaden till den andra. Dörren som förband de två husen satt i det mindre huset, dvs. i det huset som var ett andra huset eller verkstad. Vid utgrävningar på 1900-talet var den ingången blockerad av en sten. Dessutom fanns det en sten som blockerade det mindre husets utgång i den utgången som idag vetter mot havet. Det mindre husets båda entréer var blockerade med andra ord. Det tolkade forskare på 2000-talet som att det mindre huset gick ur bruk innan det större huset. Bondgården har inga fönster. Rummen lystes upp av en eld på golvet i respektive rum. Röken släppte ut genom ett hål i taken ovanför eldarna. Husens ytterväggar består av tjocka stenmurar med gräs och jord ovanpå på toppen. Stenväggarna är 1,60 meter höga räknat från golven till takfötterna där väggarna mötte taken. Stenväggarna är skickligt konstruerade och liknar de stenmurar och stenväggar på hus som byggdes 5 400-5 500 år senare på 1700- och 1800-talen e.Kr. i Papa Westray. Det i sig är fascinerande att så lite hände på den fronten under så lång tid gällande byggande på ön. Å andra sidan hade de konstruktioner som fungerade och de såg inga anledningar att byta under de här 5 400-5 500 åren. Stenmöbler finns fortfarande kvar på Knap of Howar, vilket idag ger en bild om människornas boendemiljö. Eldstäder, sängar och hyllor för förvaring är nästan intakta. Den stora stenen i det större huset användes för bearbetning av korn. Taken på Knap of Howar finns inte kvar. Utgrävningar på 1900-talet hittade inte några kvarvarande rester av taken. Eftersom taken saknades trodde forskare på 2000-talet att de var gjorda av torv eller halm som hölls upp av trästolpar. I golvet hittade arkeologer på 1900-talet stolphål som var upp till 12 cm breda, vilket gav en indikation på takkonstruktionen. Bland arkeologer är stolphål spår efter stolpar, t.ex. i form av mörkfärgad jord som ibland är blandat med träkol som utgör rester av brända eller multnade trästolpar till hyddor eller hus. Genom att undersöka och gräva ut ett stolphål kan arkeologer fastställa ett hus storlek, sort eller lutning. 4.4 På 1900-talet Namnet Knap of Howar betyder "kulle med högar" eller "kulle med gravhögar". Kulle med högar heter på engelska knoll of mounds. Howar kommer från det fornnordiska ordet haugr och betyder högar eller gravhögar, på engelska mounds respektive barrows. Namnet beskriver de sanddyner som täckte lämningarna innan William Traill and William Kirkness gjorde en första utgrävning 1929. Kombinerade effekten av vind och vinterstormar hade lämnat stenarbeten och skal från kökkenmöddingen som isolerade strukturerna synliga. En kökkenmödding är en avfallshög från den senare delen av stenåldern. De finns i hela världens kustområden, inklusive västra Kanada, Maine och Florida i USA, Brasilien, Skottland, England, Danmark, Sverige, Australien, osv. Kökkenmöddingar kunde innehålla hushållsavfall som mussel-, ostron- och snäckskal, fiskben och avfall från redskapstillverkning, osv. En del kökkenmöddingar är små och tunna medan andra är flera meter breda och djupa. Några är ännu större som den en km långa kökkenmöddingen som finns i Namu i British Columbia i västra Kanada. Där slängdes avfall av ursprungsbefolkningen i över 10 000 år på samma plats. Sand på en motsvarande höjd av två meter togs sedan bort på 1900-talet innan Knap of Howar blev helt synlig. Knap of Howar lämnades därefter kvar till 1970-talet då nya utgrävningar gjordes och ruinerna förstärktes av Ministry of Works som var förlagan till Historic Scotland. Historic Scotland fanns 1991-2015 och efterträdde the Ancient Monuments Division of the Ministry of Works och the Scottish Development Department. Historic Scotland ersattes 2015 av Historic Environment Scotland som finns kvar än. 1970-talets utgrävningar av Knap of Howar övervakades av Anna Ritchie. På 1970-talet genomfördes datummärkningar med kol-14-metoden som visade att Knap of Howar byggdes på en äldre kökkenmödding från före 3 700 f.Kr. Kökkenmöddingen omgav även Knap of Howar och täckte en yta på 500 m2. Kol-14-metoden visade på att a) Knap of Howar uppfördes 3700 f.Kr., b) att människor bodde i Knap of Howar 3 700-2 800 f.Kr., och att c) de boende på Knap of Howar fortsatte använda kökkenmöddingen medan de levde där 3 700-2 800 f.Kr. Utgrävningar vid platsen visade att i kökkenmöddingen vid Knap of Howar fanns det också a) benrester från nötkreatur, får och grisar, b) odlingsspår av korn och vete, c) snäckor, skaldjursrester och fiskben från fiskar som fångats med båt som torsk och större sej, d) andra djuphavsarter som endast kunde fångas minst tre km ut till havs från Papa Westray. Matresterna i kökkenmöddingen bekräftade att de boende tog eller kunde ta del av en variationsrik kost. 4.5 Träd Enligt den traditionella uppfattningen bland forskare på 1900- och 2000-talen fanns det nästan inga träd på Papa Westray 3 700-2 800 f.Kr. Ön var nästan trädlös. Stolphålen i Knap of Howar och fiskbenen i kökkenmöddingen från fiskar som fångats med båt minst tre km ut till havs från Papa Westray visade att det fanns tillgång till trä i någon form på Papa Westray, om än i begränsad skala. Dessutom satt troligen Papa Westray ihop med den större grannön Westray. Det leder dagens forskare till att tro en eller flera av följande teorier: a) Klimatet var mer gynnsamt på Papa Westray. Därför fanns det fler träd på ön än vad forskarna tidigare hade trott. Samma med Westray. b) Papa Westray var nästan trädlös, men trät till stolparna och båtarna hade kommit som drivved till Papa Westray, vilket var ganska vanligt. De boende i Knap of Howar fick tag på trä på samma sätt som de boende i Skara Brae 3 180-2 500 f.Kr. på västra Mainland på västra Orkneyöarna 41 km sydväst om Knap of Howar. Deras trä i Skara Brae kom från skogar i östra Nordamerika och flöt i land på västra Mainland. c) Papa Westray var nästan trädlös, men de boende på Knap of Howar bytte till sig trät genom handel. Antingen tog de sig till Caithness på fastlandet i norra Skottland och bytte varor mot trä eller reste handelsmän från fastlandet i norra Skottland till Papa Westray och bytte till sig sitt medhavda trä mot lokala varor. 4.6 Keramik, Balbridie och Eilean Dòmhnuill Vid Knap of Howar har även unstan ware hittats. Unstan ware var fint gjort och dekorerad neolitisk keramik från 3 000- och 2 000-talen f.Kr. Keramiken unstan ware gör att Knap of Howar kan länkas samman med andra neolitiska platser i Skottland som närliggande neolitiska gravmonument och andra neolitiska platser som Balbridie och Eilean Dòmhnuill. Balbridie ligger sydväst om Aberdeen och nordväst om Stonehaven i Aberdeenshire. Där fanns det tidigare neolitiska timmerhuset Balbridie timber house som beboddes av människor 4 000-3 400 f.Kr. Timmerhuset är en av de tidigaste kända permanenta neolitiska bosättningarna i Skottland. Balbridie timber house var ett 24 x 12 meter stort rektangulärt hus med runda ändar. Platsen låg strategiskt belägen i ett bördigt jordbruksområde längs floden River Dee. Huset låg också nära ett gammalt vadställe över floden och nära den antika färdvägen the Elsick Mounth som åtminstone några tusen år senare användes av romerska trupper e.Kr. Eilean Dòmhnuill är Skottlands äldsta crannog och den ligger på ön Eilean Dòmhnuill i Loch Olabhat i North Uist på Yttre Hebriderna. Crannogen på Eilean Dòmhnuill byggdes 3 650 f.Kr. och användes i 1 150 år under perioden 3 650-2 500 f.Kr. Keramik av unstan ware från 3 200-2 800 f.Kr, har hittats på Eilean Dòmhnuill, vilket ligger inom samma tidsspann som unstan ware i Knap of Howar. Dessutom finns det två avlånga stenstrukturer på Eilean Dòmhnuill som uppvisar likheter med Knap of Howar. Fynd i Balbridie och Eilean Dòmhnuill visar att de boende på Knap of Howar i alla fall hade någon form av kontakt med omvärlden utanför ön Papa Westray i Orkneyöarna. De bodde inte på en helt isolerad avlägsen plats i norra Skottland. 4.7 Eventuellt del i en större bosättning En del forskare på 1990-talet trodde att Knap of Howar var en del i en större bosättning på Papa Westray. Knap of Howar kunde inte byggts av några enkla jägare och samlare, enligt dem. Istället var Knap of Howar och andra inte hittade närliggande bostäder resultatet av ett till tillitsfullt och tryggt bondesamhälle, enligt Anna Ritche på 1990-talet. På 1970-talet övervakade hon utgrävningarna av Knap of Howar som nämndes tidigare. Jägare och samlare under yngre stenåldern byggde inte sådana stenhus som Knap of Howar eftersom de var nomader. För nomader fanns det ingen anledning att slösa tid eller kraft på att bygga den här typen av stenhus när de ändå skulle flytta vidare. Jägare och samlare bedrev heller inte jordbruk, boskapsskötsel eller handel i Skottland. I ett bondesamhälle däremot bodde befolkningen på en plats i Skottland. Jordbruket, boskapsskötseln och handeln kom till Skottland 4 000 f.Kr. De boende på Knap of Howar var jordbrukare, hade boskap och bedrev handel. Odlingsspår av korn och vete samt benrester från nötkreatur, får och grisar i kökkenmöddingen visar att de var jordbrukare och bedrev boskapsskötsel. Keramiken unstan ware visar att de bedrev handel. Stolphålen i golven från trästolpar visar på att de eventuellt också bytte till sig trä i handel, såvida inte det trät växte på ön eller kom som flytande timmer från havet. De första som byggde Knap of Howar 3 700 f.Kr. måste därför ha känt sig trygga att dra igång det ganska stora byggnadsprojektet och samtidigt vetat att de kunde livnära sig på jordbruket och boskapsskötseln. Troligen hade de därför varit jordbrukare i ett par generationer innan de började med byggandet av Knap of Howar 3 700 f.Kr. På Orkneyöarna hade de tillgång till: - Fisk och skaldjur i vattnet. - Mark för både jordbruk och boskapsskötsel. - Stenmaterial för fast bosättning. - Okej klimat. Fullt förståeligt att de då slog sig ned på en plats och inte fortsatte att vara jägare och samlare som deras tidigare förfäder var fram till åtminstone 4 000 f.Kr. 4.8 Maggie's Book Boken "Maggie's Book: Memories of Life on Papa Westray" från 2004 av den då 82-åriga Maggie Harcus (f. 1922) visar en bild på hur Knap of Howar såg ut på 1950-talet när det var mer ostädat och fler stenmöbler stod framme än hur det ser ut idag. Boken finns att köpa på Amazon. Se länk ett. Boken är ett måste att ha hemma i bokhyllan för den som är intresserad av 1900-talets Papa Westray. Även länk två med samma bok kan vara av intresse. |
5. Unstan ware ca 3 450-3 000/2 800 f.Kr.
- keramik från 3 000- och 2 000-talen
- keramik från 3 000- och 2 000-talen
|
5.1 Grooved ware ca 3 000/2 800 till senast 2 000 f.Kr. Räfflade keramikkrukor utvecklades på Orkneyöarna ca 2 900-2 800 f.Kr. och spred sig till resten av Storbritannien och även Irland. |
6. Stencirklar 3 300-900 f.Kr. (3 000-2 000 f.Kr.)
|
Henges är grova cirkulära eller platta avgränsade områden från neolitikum. När de gjordes var de centrala delarna tjugo meter eller mer i diameter och omgärdades vanligtvis av ett dike. Vissa hade stående stenar medan andra inte hade det. Henges är pluralformen både i svenskan och i engelskan för henge. I slutet av neolitikum blev henges vanliga i Skottland. De fanns också i England. Skottlands kändaste henge är stencirkeln Ring of Brodgar på Orkneyöarna från 2 500-2 000 f.Kr.
Stenar som står i en ring är det mest mystiska från neolitikum. De kallas också för stencirklar, stenkretsar och domarringar eller i engelskan för stone circles. De restes av flera olika populationer och samhällen i främst nordvästra Europa och då oftast i Storbritannien, Irland och i franska Bretagne. Hela 4 000 stencirklar uppfördes 3 300-900 f.Kr. i Storbritannien, Irland och Bretagne, men bara 1 300 av dem finns kvar idag. 2 700 eller 68 % har tagits bort eller förstörts under årens lopp. Majoriteten av alla stencirklar på de brittiska öarna uppfördes i huvudsak 3 000-2 000 f.Kr. i slutet av den yngre stenåldern och i början av den äldre bronsåldern. De första och tidigaste stencirklarna på de brittiska öarna uppfördes 3 300 f.Kr., men de kom igång på allvar först 3 000 f.Kr. i Skottland. På deras tid var stenarna en del av ett större landskap där det fanns flera rituella platser som var byggda av sten och trä. Idag finns bara stenarna kvar. Stensamlingarna var placerade i prominenta positioner i hjärtat av aktiva och pulserande bondesamhällen. De delade intresset för solen och månens rörelser. I vissa fall av religiös betydelse, även om betydelsen kunde skilja sig åt mellan olika stencirklar. I Skottland var stencirklarna byggda av lokala stenar som bröts ur utstickande klippformationer som stack upp från berggrunder. Stenhuggarna spräckte och klöv isär dem med kilar som var gjorda av trä. För att flytta alla stenarna använde sig människorna av ett komplext organisationssystem. En sten kunde vara fem meter hög och väga fem ton. Det krävdes minst ett hundra män och god planering för att bara kunna flytta en av stenarna till platsen där de tänkte ställa den. Rent praktiskt gick det till såsom att de la stenarna på trästockar som låg på rad. Sedan band de fast stenarna i rep. Därefter drog de. När stenarna förflyttades en liten bit la de bakre stockarna längst fram och sedan drog de igen. På det viset kunde de flytta stenarna. När de kom fram till ceremoniplatsen behövde de ställa stenarna upprätt och i rätt positioner. För att göra det använde de sig av träpåkar, rep, ramper och trästockar. Uppförandet av stenarna visade på ett hängivet engagemang och en förmåga att kunna planera och tänka långsiktigt. Det tog mycket lång tid och krävdes stor ansträngning för att få dem plats. Det var inget de gjorde över en natt. Det krävdes minst ett par generationer i Skottland för att göra klart en enda stencirkel. Stencirklarna kunde skilja sig åt inom Skottland: ● Standing Stones of Stenness på Orkneyöarna uppfördes 3 000 f.Kr. Den är också känd som bara Stones of Stenness på både svenska och engelska. Den består av tolv stora stenar som står innanför en jordvall. Stenarnas står i närheten av gravhögen, gravkammaren och gånggriften Maeshowe från 2 800 f.Kr. som byggdes av samma människor. Maeshowe passage pekar i riktning mot midvintersolen, vilket inte Standing Stones of Stenness gör. Det visar att de som reste stencirkeln Standing Stones of Stenness hade ett religiöst intresse för solens rörelser på himlen i och med byggandet av Maeshowe. Standing Stones of Stenness saknade däremot religiösa motiv. ● Religiösa motiv hade däremot Callanish Stones som uppfördes 2 900-2 600 f.Kr. på Lewis på den stora ön Lewis and Harris i norra Yttre Hebriderna i nordvästra Skottland. Den uppfördes i ett yngre stenålders landskap av fält och hus. Stencirkeln består av tretton stora stenar som står runt en 4,75 meter hög monolit. Monoliten markerar ingången till en liten stenkummel. Närmast kummeln står fyra stenar. Utanför de tretton stora stenarna står det mängder med stenar i rader i väster, öster, norr och söder. Stenarna är mellan en till fem meter höga. De norra stenarna pekar mot en begravningskammare. Ovanför de södra stenarna glider månen fram var 18,6:e år. Callanish Stones användes i samband med religiösa ritualer som var relaterade till såväl själva solen och stjärnorna som solens rörelser på himlen. Den fungerade som ett dåtidens observatorium för stjärnhimlen med religiösa motiv. En liknande konstruktion finns på Balnuaran of Clava i närheten av Inverness i norra Skottland. De stencirklarna byggdes 2 000-1 700 f.Kr. Den består av en stenkummel med omgärdande stående stenar med riktning mot midvintersolen. ● Stencirkeln i Easter Aquhorthies i Aberdeenshire i nordöstra Skottland uppfördes 3 000-2 000 f.Kr. En sten ligger horisontellt mellan två upprätta stenar. Runt dem står en cirkel av upprätta stenar. Arkeologerna har hittat resterna av kremerade människor innanför cirkeln vilket tyder på att cirkeln användes i något form av rituell eller i religiöst syfte. |
Callanish Stones, norra Yttre Hebriderna. Bild 1: © Marta Gutowska. CC.
|
Även berömda Ring of Brodgar måste nämnas i sammanhanget. Det är en av Skottlands mest berömda neolitiska stencirklar som ligger på Orkneyöarna nära Skara Brae och Maeshowe. Den uppfördes 2 500-2 000 f.Kr. och användes i astronomiskt syfte för att studera dagjämningarna och solståndet. Stencirkeln har en diameter på 104 meter och är en av de största i Storbritannien. Från början bestod den av 60 stenar, men idag finns det bara 27 stenar kvar.
|
Ring of Brodgar, Orkneyöarna. © Kippen.
|
Gemensamt för alla stencirklar i Skottland är att de tycktes vilja involvera rituella saker av något slag. Själva stenarna betonade vilka människor som var innanför eller utanför det ceremoniella. Stencirklarna visar även på vilken mångfald de kunde användas till. De avslöjar vilka avsikter samhällena hade som byggde dessa verk, t.ex. religiöst, begravningsrelaterat, imponerande stående konstverk, osv. Sistnämnda avsikten visar på att människor i nordvästra Europa för 4 000-5 000 år sedan i alla fall hade något form av behov att göra konst och se och upprätta vackra saker. De hade ett behov att bejaka sina konstsinnen. Stencirklar i Skottland visade också på hur lokala samhällen försökte framställa sig som unika. Inte alla hade förmågan att kunna uppföra dessa cirklar av stora upprätta stenar. Stencirklarna var ett monument över de som hade kunnandet av en teknologi och med alla dess förmågor och färdigheter som den innebar.
|
7. Skara Brae 3 180- 2 500 f.Kr.
|
I Bay of Skaill på Mainlands västkust på Orkneyöarna i norra Skottland byggde människor bosättningen Skara Brae 3 180 f.Kr. De och deras ättlingar bodde sedan där 3 180-2 500 f.Kr. Ca 2 800 f.Kr. uppfördes närliggande gravhögen, gravkammaren och gånggriften Maeshowe som ligger 12,8 km sydöst om Skara Brae bilvägen. För att komma in till husen på Skara Brae under yngre stenåldern var människorna tvungna att passera en smal huvudentré som på den tiden var blockerad av stenar. Säkerheten på Skara Brae var viktig för de boende.
7.1 Hus Skara Brae består av åtta hus som förbinds med passager. Sju av rummen har köksskåp i stenar, sängar och stolar. De användes som bostäder. Varje hus hade ett stort golvutrymme. I husen fanns också plats för att värma sig och tända eld mitt i rummen. På sidorna i rummen fanns stensängar som var fyllda med ormbunkar och ljung. Sängarna var också täckta med djurskinn. Möblerna var av sten. Dörrarna till husen var gjorda av stora stenblock som finns kvar än idag. Boendet på Skara Brae var något unikt för neolitikum på den tiden i Skottland. På Skara Brae låg husen tätt bredvid varandra. På fastlandet brukade de vara individuellt placerade på större ytor. Trots tätheten mellan alla husen på Skara Brae fanns det ändå plats för familj- och privatliv för de boende. Det privata livet var centralt för varje familj. Uppbyggnaden av Skara Brae visar att det var möjligt med ett enskilt familjeliv. Det åttonde huset ligger utanför de övriga husen. Det är uppdelat i mindre områden och användes som verkstad. Där gjorde de verktyg av flinta. Benverktyg tillverkades med hjälp av pimpsten som var och är en vulkanisk sten som spolades dit med vågorna eftersom den var hålig och lätt kunde flyta. Det fanns även tid för nöjen för de boende i Skara Brae. Ben- och stenhalsband samt delar av horn och ben har hittats på platsen. 7.2 Dagliga livet De som bodde på Skara Brae var bönder, boskapsskötare och fiskare. Utanför bosättningen odlade människorna grödor som korn. De hade också betesmarker för boskapen där får betade på gräsplättarna. Kötten från boskapen försåg invånarna med mat. Skinnen från boskapen blev till läder som i sin tur kunde göras till kläder. Benen användes till verktyg, smycken och till olika saker som var relaterade till nöjen och personliga saker. Bl.a. hittade senare arkeologer på 1900-talet fyrkantiga tärningar som var gjorda av djurben. 7.3 Tärningar De tärningarna som arkeologerna hittade på 1900-talet ser ut som dagens tärningar med små hål i olika antal per sida kombinerat med skåror och räfflor på en del sidor. En tärning är dock mer rektangulär medan en annan är kvadratisk med lika långa sidor runtom. Det råder ingen tvekan om att de är tärningar. Senare daterades de här tärningarna i Skara Brae till 3 100-2 400 f.Kr. Tärningarna i Skara Brae bekräftar att det förekom tärningsspel vid den här tiden i Skottland. Det i sin tur är unikt eftersom andra liknande fynd av världens äldsta tärningar från Iran är daterade till 2 800-2 500 f.Kr. och Pakistan 2 500-1 900 f.Kr. Tärningarna i Skara Brae är äldre än de i västra Asien. Nu uppfanns säkert inte tärningar som spelredskap i Skottland. Troligen kom denna kunskap utifrån från övriga Europa, norra Afrika, västra Asien eller södra Asien. Men tärningarna i Skara Brae är åtminstone Europas och möjligen världens äldsta hittade tärningar som finns kvar idag. De finns att beskåda i National Museums of Scotland i Edinburgh. Tärningarna i Skara Brae visade att det fanns tärningar i Skottland samtidigt eller före det också förekom tärningar i Iran och Pakistan. Det i sin tur gör att den rådande mänskliga kulturen i Skara Brae bör ses som lite mer avancerad på det sociala planet än bara som en enkel äldre bondekultur. Tärningarna Skara Brae visar också att de som snidade tärningarna och de som använde dem i spel troligen kunde räkna till åtminstone till talet fem. Det i sin tur gör de här tärningar mycket anmärkningsvärda för att de kunde förknippa räkning med något annat än att bara räkna antal stenar, djur eller liknande. Det tros att en del människor i världen lärde sig räkna någon mellan 428 000 f.Kr. efter hittade fynd i Indonesien och 58 000 f.Kr. efter hittade fynd i västra Frankrike från neandertalare. I alla fall anses dagens forskare att senast vid 48 000 f.Kr. kunde en del människor räkna. Se för 3 miljoner år sedan och avsnittet om att räkna för mer. Med tiden gick vissa samhällen bortom räkenskaperna som i Mesopotamien på 3 000-talet f.Kr. i samband med att städer uppstod där. Städerna skapade ett ännu större behov av siffror för att hålla reda på resurser och människor. 3 500 f.Kr. började mesopotamier använde små lerpoletter som hjälp för att räkna. Genom att markera märken på ben eller som senare i Skara Braes fall med hål, skåror och räfflor i tärningar blev sifforna mer påtagliga som nöjen vid spelredskap. Det blev lättare för människor att förankra och relatera till talen när de såg tärningarna. 7.4 Smycken Under 1900-talet i Skara Brae hittade arkeologer också omsorgsfullt bearbetade smycken som halsband och armband samt hårspännen gjorda av djurben. Halsbanden hade ofta två djurtänder längst ned. Hårspännena var till för kvinnorna för att sätta upp håret med. 7.5 Mat I Skara Brae var invånarnas kost variationsrik. Förutom kött från boskapen åt de ofta mat som kan anses som lyxmat idag. Hjortkött skeppades över till Orkneyöarna från fastlandet. Fågelkött och ägg togs från garfåglar. Ostron, krabbor, musslor, torsk och gråsej fiskades upp från havet. |
Garfåglar.
|
De åt också havsdäggdjur som delfiner, valar och tumlare. Gick en val på grund på stranden åt de köttet från valen. Oljan använde de till eldstäderna. Valtänderna och benen använde de till verktyg och smycken. Ryggraderna på valarna och delfinerna använde de för att göra skålar, muggar och koppar. I skålarna åt de sin mat. I muggarna och kopparna drack de sitt vatten. Även ryggraderna på större fiskar kunde användas till muggar.
Sett ur en historisk kontext kan man konstatera att jättemycket har hänt i världen sedan 3 180-2 500 f.Kr. Å andra sidan är de basala vanorna och behoven nästan detsamma nu som då. Där har historien inte förändrats särskilt mycket. De boende i Skara Brae levde i hus som människor lever idag. De hade möbler, sängar, verktyg, smycken, kläder, åt liknande mat som fisk och kött, åt ur skålar, drack ur muggar och spelade spel precis som dagens människor gör. Skillnaden är att materialet har ändrats sedan dess, men behoven av dessa ting är detsamma. 7.6 Skara Brae övergavs Efter 680 år övergavs Skara Brae. Under de 680 åren föddes och levde ca 39 generationer eller mellan 21-57 generationer efter varandra där. 2 500 f.Kr. flyttade de boende istället till det skotska fastlandet där det var varmare och mindre regnigt. Det måste ha varit ett stort steg för de boende att överge platsen där deras förfäder levt i århundranden. Samtidigt måste de ha sett det som en uppgradering i livet att få lämna Skara Brae. De tyckte säkert det var skönt att flytta till en ny plats på fastlandet där de inte behövde frysa lika mycket utomhus. Med tiden begravdes den övergivna bosättningen Skara Brae under stora mängder av sand som blåste in från omgivningen. Sedan var de tidigare bostäderna och husen hemliga för världen i över 4 000 år eller i ca 4 250-4 350 år när de låg gömda och begravda där i marken i skydd av sand, jord och gräs. Det medförde också att en rad kvarlämnade vardagsföremål i husen som spadar, knivar, sylar, stift och till och med pärlor blev skyddade från väder, vindar och plundrare. 1850 drabbades Bay of Skail på Orkneyöarna av en storm som gjorde Skara Brae synlig. Skara Brae upptäcktes samma år, 1850, av laird William Watt som bodde i Skaill House. Skara Brae låg på hans marker och egendom. 1925-1930 gjordes de första utgrävningarna av platsen. Kombinationen erosion och turister på 1900- och 2000-talen som stal och fortfarande stjäl stenar gör att framtiden för Skara Brae är under ständigt hot. Men det finns ännu större hot mot platsen. 2019 bedömde en rapport från Historic Environment Scotland, Orkney Islands Council och andra att Skara Brae var extremt sårbar för miljöförändringar på grund av stigande havsnivåer, ökad nederbörd och andra saker. De bedömde också att det fanns en risk att Skara Brae delvis kunde förstöras vid en framtida ovanligt kraftig storm. 7.7 Unik Skara Brae är unik. För det första är det den bäst bevarade bosättningen från neolitikum i hela Europa. Den finns också med på Unescos världsarvlista. För det andra uppfördes Skara Brae av sten. De flesta andra bostäderna under neolitikum byggdes av trä. Trä ruttnar av naturliga skäl bort med tiden i normala förhållanden och kan därför inte finnas kvar idag. Men när Skara Brae byggdes fanns det inga träd på Orkneyöarna. All trä som Skara Brae-borna fick tag på var trästockar och annat trämaterial som flöt i land från skogarna i östra Nordamerika. Därför var det naturligt att husen och möblerna i Skara Brae också byggdes av sten. För dåtidens främmande handelsmän som besökte Skara Brae måste det ha varit en mäktig syn att få se husen. De tyckte säkert att de här stenhusen var en uppgradering gentemot de många enklare och tunnare trähus som de hade sett innan, även om de förmodligen också hade sett stenhus på andra platser. |
8. Westray Wife 3 000 f.Kr.
Click here to edit.
|
Westray Wife är en sten som också är känd som Orkney Venus. Den är från 3 000 f.Kr. och hittades på Orkneyöarna 2009 i samband med arkeologiska utgrävningar på Link of Noitland på ön Westray. Denna neolitiska sandsten är 4,1 cm hög, 3,1 cm bred och 1,2 cm tjock. Den har dessutom ett helt ansikte med två ögon och en näsa inristade. Link of Noitland är en bosättning från yngre stenåldern och bronsåldern. Fynd som arkeologerna hittat där täcker ett område lika stort som Skara Brae.
Året därpå, 2010, hittades en till kvinnofigur i samma storlek på samma plats. Men den saknade huvud och var gjord av lera. Det unika med dessa båda figurer är att de är den äldsta formen av avbildade mänskliga varelser som någonsin hittats i Skottland. Inte mänsklig aktivitet som verktyg, människoben, etc. utan avbildning av människor. |
9. Metallföremål 3 000-2 750 f.Kr.
Yxa från 1 500-1 275 f.Kr. i Suffolk i England. © The Portable
Antiquities Scheme/ The Trustees of the British Museum. CC.
Antiquities Scheme/ The Trustees of the British Museum. CC.
|
Konsten att göra metallföremål spred sig till Skottland 3 000 eller 3 000-2 750 f.Kr. under the Meldon Bridge Period 3 000-2 750 f.Kr. Perioden är döpt efter Meldon Bridge i Peeblesshire i Scottish Borders i södra Skottland som inträffade under den skotska senneolitikum. För första gången i Storbritannien kunde människorna göra saker i koppar och bearbeta metaller. Innovationen spred sig från norra Irland österut till södra Skottland och därefter till övriga Skottland. Sedan spred den sig från Skottland söderut till England och Wales.
|
10. Vetet till Skottland ca 3 000-2 500 f.Kr.
Öster om Thurso i Caithness i norra Skottland. © Stewart Watt.
|
Vetet kom till Skottland under sista delen av yngre stenåldern ca 3 000-2 500 f.Kr. Under den efterföljande skotska bronsåldern 2 500-700 f.Kr. hade grödan hade två funktioner i Skottland. Det ena var att vetet användes i samband med mat och den andra att den användes som material för takläggning i både Skottland och England.
|
11. Örngraven 3 000-2 200 f.Kr.
© Hayley Green. CC.
|
På Isbister på South Ronaldsay i södra Orkneyöarna ligger örngraven, på engelska the Tomb of the Eagles. Det är en neolitisk grav vars äldsta delar är från 3 000 f.Kr. Graven innehåller kvarlevorna från 300 människor från perioden 3 000-2 200 f.Kr. I genomsnitt begravdes 38 personer per sekel i graven. Förutom kvarlevor av människor finns där resterna av fjorton havsörnar daterade till 2 450-2 050 f.Kr. som var en vanlig fågel på Orkneyöarna. År 1918 utrotades fågeln i Storbritannien, men återinfördes på 2000-talet.
|
12. Maeshowe 2 800 f.Kr.
© John W. Schulze. CC.
|
Maeshowe är en neolitisk gravhög, gravkammare och gånggrift från 2 800 f.Kr. som ligger på Mainland på Orkneyöarna i norra Skottland. Den är också känd som Maes Howe med två ord. Gravhög var ett gravskick som användes runt om Europa, Asien och Nordamerika. I Storbritannien var det populärt 2 900-800 f.Kr. Gånggrift var en megalitgrav som bestod av stora stenblock, vilka var ställda så att de bildade en gravkammare och en tvärställd gång som ledde in till kammaren. Megalitgravar är ett annat ord för storstensgravar som var en serie typer av gravar som uppfördes under yngre stenåldern i Europa och även in en bit in på bronsåldern i en del enstaka länder.
Många forskare anser att Maeshowe är en av de mest framstående byggnaderna som uppfördes i Skottland f.Kr. Vid vintersolståndet lyser solen igenom den långa entrén och in i huvudkammaren. Kammaren i sin tur har stenplattor som var och en är omsorgsfullt placerade. På 1100-talet e.Kr. var en grupp norrmän inne i kammaren och skar in runskrifter i delar av stenmurarna, bl.a. står det inristat: "Helge var här." På ett annat ställe står det att norska pilgrimer var på väg från Norge till Jerusalem. 12,8 km nordväst om Maeshowe bilvägen ligger kända bosättningen Skara Brae som byggdes 3 180 f.Kr. |
13. Pesten till de brittiska öarna ca 2 700 f.Kr.
|
Målning från början av 1600-talet i södra Tyskland. Eftersom
alla inte kunde läsa på den tiden i Tyskland målade de istället sådana här bilder på husväggar för att varna folk för pesten. |
|
Omkring 2 700 f.Kr. slog pesten till på de brittiska öarna. Som en konsekvens dog en mycket stor del av befolkningen. Det öppnade upp för andra grupper att flytta in. Ca 2 700-2 500/2 400 f.Kr. ersattes omkring 90 % av Storbritanniens befolkning av invandrare med ursprung från ryska stäpper, enligt DNA-bevis från 2015-2018. Dock ersattes de inte till hundra procent. Det finns DNA-bevis från bl.a. sydvästra England att en del av dagens britter också härstammar från de lokalinvånare som inte slogs av pesten 2 700 f.Kr. I Skottlands fall ersattes den tidigare befolkningen till ca 90 % av människor med ursprung från ryska stäpper. Invandrarna från de ryska stäpperna hade god kännedom om metaller. De förde dock inte med sig den kunskapen till Skottland och England. Konsten att göra metallföremål spreds till Skottland 3 000 eller 3 000-2 750 f.Kr. under the Meldon Bridge Period och därefter söderut till England och Wales. Invandrarna från de ryska stäpperna tog dock med sig indoeuropeiska språk till Skottland och England där bl.a. senare keltiskan, latinet, engelskan, svenskan, etc. ingår.
|
14. Skotsk altarsten i Stonehenge - 2 600 f.Kr.
|
3 100-1 600 f.Kr. uppfördes det engelska förhistoriska monumenten Stonehenge i omgångar. Stonehenge ligger i Wiltshire i södra England. 2 600 f.Kr. transporterades den sex ton tunga altarstenen 690-700 km, minst 750 km eller omkring 800 km från området i Moray Firth i östra Highland eller norra Moray i nordöstra Skottland till Stonehenge i södra England, enligt analyser av stenen av forskare 2024. Tidigare trodde man att stenen hade fraktats 130-160 km från östra delen av södra Wales till Stonehenge. Hur, varför och vilka människor det var som transporterade altarstenen vet forskarna ännu inte. Men de spekulerar i att den fraktades sjövägen med båt eller landvägen med rullande trästockar. Båt gick fortare och var lättare. Forskarna tror därför mer på alternativet till havs än på land.
Med båt fraktades altarstenen antingen via en östlig eller västlig resväg på vatten. Den något kortare östliga rutten gick längs östra Skottland söderut till östra England och därefter till sydöstra England och Engelska kanalen. Sedan seglade båten västerut på Engelska kanalen till södra Dorset eller södra Hampshire i södra England. Därefter drogs stenen på land med trästockar under i den sista biten norrut till Stonehenge. Den västliga sjörutten gick från nordöstra Skottland norrut till Caithness och Sutherland i norra Skottland. Sedan rundade båten Skottland motsols och seglade ned söderut längs Skottlands västkust genom Hebriderna till nordvästra England. Därefter fortsatte den i sydlig riktning förbi västra Wales till Bristolkanalen. Sedan gick båten i land i norra Somerset i sydvästra England. Därefter drogs stenen på stockar under på land sista biten till Stonehenge eller fortsatte båten söderut via Cornwall och därefter österut till södra England och Dorset eller Hampshire. Därefter drogs stenen på land med stockar norrut till Stonehenge. Fraktades altarstenen hela vägen från Skottland till Stonehenge enbart landvägen lades trästockar under stenen. Sedan bands stenen fast med rep och flera människor drog stenen cm för cm på trästockarna. Ibland var de hundratals människor som drog samtidigt. Sedan upprepades processen om och igen i 690-700 till 800 km. Fraktades stenen landvägen tog det flera generationer att transportera den. Lyckades de dra stenen i genomsnitt sex meter per dag tog det minst 315-320 år eller som mest 365 år att dra stenen från nordöstra Skottland till Stonehenge. Var de långsammare och drog den tre meter per dag tog det som minst 630-639 år eller som mest 731 år. Var de snabbare och drog den arton meter per dag tog det som minst 105-107 eller som mest 122 år. Var de jättesnabba och drog den trettiosex meter per dag tog det 53-61 år. Uträkning vid sex meter per dag med 690 eller 700 km. a) 690 eller 700 km = 690 000 eller 700 000 meter. b) 690 000 eller 700 000 meter / 6 meter som stenen drogs per dag = 115 000 eller 116 667 dagar som det tog att dra stenen hela vägen. c) 115 000 eller 116 667 dagar / 365 dagar per år, skottår ej inräknade = 315 eller 320 år. Transporterades altarstenen på land drogs den gissningsvis av slavar. De var antagligen a) inhemska slavar från de brittiska öarna, b) utomstående slavar från närliggande kuster på kontinenten i norra Frankrike, Belgien, Nederländerna eller nordvästra Tyskland, eller c) en mix av både brittiska och västeuropeiska slavar. Det som talar för båtalternativet var att det gick snabbare, fanns inte de topografiska hinder som det fanns på land, inte var lika tungt för de inblandade under stor del av sträckan, var bekvämare, var lättare att organisera samt var i viss mån säkrare sett ur ett krigsperspektiv. Sistnämnda för att undvika att transporteras genom flera krig på land eller undvika många krigiska stammar på land än vad de riskerade göra till havs. Å andra sidan fanns också stammar som bevakade haven utanför sina kustremsor. Men det var lättare parera eller passera dem mer obemärkt till havs än på land för en transport av en sådan här stor sten. Det som talar för landalternativet var att det trots sin tyngd och komplexitet kanske också var ett fullgott och eventuellt ett möjligt alternativ att genomföra trots topografiska hinder. Landalternativet behövde emellertid en mer omfattande organisation än havsalternativet av de inblandade. Dels för att kunna dra stenen rent tekniskt och dels socialt för allt runt omkring. Stammar som krigade mot varandra på land behövde sannolikt också tillfälligt lägga ned vapnen och samarbeta med varandra när stenen långsamt drogs fram genom deras territorier. Det hade varit för en stor organisation att ha en stor krigisk armé vid stenen som med våld behövde slakta och slå ned alla mötande krigiska stammar om och om igen i 53-731 år. Å andra sidan var just långsamheten kanske en fördel för en eventuell transport på land. Stenen visade att det inte var en liten eller enkel sak. De inblandade och deras åskådare kanske kände att de var del av något större, vilket å andra sidan måhända ökade deras villighet till samarbeten även mellan stammar som annars krigade mot varandra. Men alla om och men på land talar mer för det smidigare, snabbare och enklare havsalternativet. Oavsett färdsätt visar altarstenens ursprung i Skottland att det fanns en hög grad av samhällelig organisation med transporter inom Storbritannien i slutet av den neolitiska perioden, enligt forskarna. Alterstenens ursprung indikerar eller visar också på att det fanns åtminstone små kulturella, religiösa band eller några gemensamma saker mellan nordöstra Skottland och södra England som de delade med varandra i den här stenen. Sedan i vilken omfattning är svårt att veta. Utöver detta kunde de ha varit skilda åt kulturellt inom andra områden. Det finns inga tvivel att transporten av altarstenen definitivt var årets flyttprojekt på de brittiska öarna omkring 2 600 f.Kr. Det går dock inte att utesluta att det kan ligga andra tidigare ännu äldre altarstenar på havets botten i Nordsjön eller i Irländska sjön. Deras båtar kan ha förlist. De kanske aldrig nådde fram till Stonehenge. |