Tartan
|
Innehåll
1. Introduktion 2. Början av järnåldern till 1500-talet 3. 1500-talet till 1820 4. Tartans ökade popularitet på 1800-talet - 4.1 Förfalskarna 5. Mitten av 1800-talet till idag 6. Varianter och färger - 6.1 Modern colours - 6.2 Ancient colours - 6.3 Muted colours - 6.4 Weathered colours - 6.5 Reproduction colours - 6.6 Dance colours - 6.7 Klan- och familjetartans - 6.8 Trade tartans - 6.9 District tartans - 6.10 Dress tartans - 6.11 Hunting tartans - 6.12. Regimental tartans - 6.13 The Chief's tartan - 6.14. Royal tartans - 6.15 Mourning tartans - 6.16 Corporate tartans - 6.17 Universal tartans 7. Tartans är till för alla, men sederna begränsar Scrolla ned och följ texterna kronologiskt. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. 1. Introduktion Tartan är ett mönster som består av genomkorsande horisontella och vertikala band i flera färger. När tartan nämns idag syftar man på detta färgmönster. Från början vävdes tartans på ull och ofta av lokal grövre typ av ull, men tartans finns numera också i andra material. Fram till slutet av 1830-talet förekom det att en del tartans var enfärgade utan mönster. Givetvis fanns det tartans med flera färger och mönster fram till 1830-talet också, inte minst på 1700-talet och första årtiondena på 1800-talet. Från och med 1840-talet och i synnerhet idag syftar tartans på mönster med flera färger. Från slutet av 1500-talet fram till 1840-talet var tartanmönster i Skottland mest förknippade med keltiska folkdräkter i hela högländerna inklusive på öar i Hebriderna. De förekom på exempelvis kiltar och trews (byxor). Senast på 1700-talet bars emellertid kiltar också i fattiga landsbygdsområden i lågländerna, inte minst i norra lågländerna. Klädesplagget kilten förknippades dock mest med högländerna fram till 1800-talet trots förekomsten av den i lågländerna. Från mitten av 1800-talet första hälft fanns tartans, t.ex. border tartans, också i södra Skottland fast inte lika omfattande som i högländerna. Från 1840-talet fram tills idag har tartanmönster associerats med hela Skottland i folkdräkter, kiltar, etc inklusive i lågländerna. De flesta kiltar som säljs idag har tartanmönster. Ordet tartan kom antingen från franska tartarin och betydde tartartyg eller från skotsk gäliska tarsainn där det betydde över eller tvärs över. I början hade emellertid inte alla tartans mönster. Ursprungligen avsåg ordet tartan på vilken typ av tyg som användes och inte på det mönster av färger som tartan nästan uteslutande syftar på idag. I de gälisktalande skotska högländerna kallades mönstrade tyg för breacan, vilket tartans fortfarande kallas för idag i skotsk gäliskan. Breacan betyder många färger. Över tiden kombinerades betydelserna av tartan och breacan för att beskriva vissa typer av mönster på en viss typ av tyger. Mönstret i en tartan kallas idag för sett på engelska. Sett består av en serie av vävda trådar som upprepade gång efter gång korsar varandra vertikalt och horisontellt i räta vinklar och bildar ett distinkt mönster av rutor och linjer. Skillnaden mellan ett tartanmönster och ett vanligt rutmönster (check) på t.ex. ett schackbräde eller en duk med röda och vita rutor är att i ett tartanmönster finns det alltid minst en kvadrat i mönstret där de två färgernas trådar möts och korsar varandra, vilket bildar en spräcklig blandning av de två färgerna i denna kvadrat. Beroende på omfång av färgerna kan kvadraten få mer av ena färgens trådar och mindre av den andra eller lika mycket av båda. Två färger kan skapa en rad olika nyanser och stilar. Läggs sedan pivots till som bildar smala eller lite tjockare vertikala och horisontellt linjer får mönstret ytterligare variation. Därtill kan mönstret omvändas och även upprepas såväl vertikalt som horisontellt vilket skapar ännu fler mönster i designen. Läggs sedan en färg till hos setts eller pivots får mönstret ännu fler kombinationer. Idag används tartan för att beskriva mönstret och inte enbart textilierna. I Nordamerika används däremot termen plaid vanligen för att beskriva tartan. Ordet plaid kommer från skotsk gäliska plaide och betyder filt. Först användes ordet för ett rektangulärt plagg som ibland bestod av tartans. Med tiden användes termen plaid för att beskriva filtarna själva. 2. Början av järnåldern till 1500-talet Redan på ca 700-talet till 500-talet f.Kr. sägs det att kelter producerade tartanliknande textilier i Centraleuropa. I början av 2000-talet hittades fynd av tartanliknande textilier med design från första århundradena av järnåldern i gamla saltgruvor nära Salzburg i Österrike. De var anmärkningsvärt bra bevarade efter drygt 2500 år. Tartans var sedan också populära i nordliga romerska provinser samt i nordliga Europa som på Jylland i Danmark där samma mönster förekom. Även mumier från västra Kina från 1000 f.Kr. hade liknande mönster som dem som hittades i Österrike. Den äldsta dokumenterade tartan i Storbritannien är the Falkirk tartan från 200-talet e.Kr. som också är känd som the Falkirk Sett. Den finns att beskåda idag i the National Museum of Scotland i Edinburgh. The Falkirk tartan påträffades i Stirlingshire 400 meter nordväst om Antoninus mur. Fragment av ljus och mörk ull med en enkel design av rutmönster hittades i öppningen på en lerkruka som innehöll nästan 2000 romerska mynt. Uppgifter gör gällande att det var 1900 romerska silvermynt. Designen på tartan vid lerkrukan var samma som de som gjordes under första århundradena av järnåldern på kontinenten i Europa och som var populära i bl.a. Österrike och i Danmark. Äldre tartanmönster som på the Falkirk tartan och tidigare skapades genom naturliga färger från mörk och ljus ull. Ullen färgades inte. The Falkirk tartan gjordes från ofärgad ull bestående av mörkbrun och ljusbrun/ljusgrön ull från Soayfår, på engelska Soay sheep. Soayfår och även fårrasen Scottish Dunface fanns tidigare runt om i Skottland. Soayfår finns fortfarande kvar på ön Soay i St Kilda i Yttre Hebriderna. Skottlands första kända tartanmönster bestod med andra ord av färgerna mörkbrun och ljusbrun/ljusgrön. De äldsta och första tartans i världen anses generellt ha varit ljusa i designen med mycket inslag av ljus ofärgad ull toppat med lite mörkare ofärgad ull. Färgning av kläder har emellertid förekommit sedan yngre stenåldern i världen, inte minst under romartiden. En färg som lila kunde framställas från vissa snäckor som purpursnäckor i östra Medelhavet redan 1500-539 f.Kr. Däremot förekom inte färgning för framställningen av tartanmönster som the Falkirk tartan. 3. 1500-talet till 1820 De tartans som vi känner till idag fanns inte innan i slutet av 1500-talet. I slutet av 1500-talet började det dyka upp hänvisningar till randiga eller rutiga plagg som bars av skottar. På 1600- och 1700-talen förekom rutiga mönster, vilket man inte minst kan se på målningar från 1700-talet. Fram till slutet av 1830-talet förekom det också på sina håll i Skottland tartans som var enfärgade utan mönster. Skotska soldater som stred för den svenska armén 1631 när Gustav II Adolf (1594 -1632) var kung av Sverige 1611-1632 hade kläder med tartanmönster. Först i slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet började emellertid mer likformade och enhetliga tartans dyka upp i Skottland. Inom Skottland skiljde sig designen åt från region till region i början på 1700-talet. Exempelvis såg tartans på Yttre Hebriderna eller på öar i Inre Hebriderna inte designmässigt ut som på fastlandet i högländerna. Inom Hebriderna kunde dessutom mönstren och färgerna i sin tur variera från ö till ö. Familjer med olika efternamn hade samma eller liknande tartans som andra familjer som bodde på samma ö. Samma gällde på fastlandet. Människor i en region hade en typ av design på sina tartans medan andra regioner eller områden hade andra designer. Från slutet av 1500-talet fram till 1840-talet och mitten av 1800-talet förekom tartans i hela högländerna, inklusive på öar i Hebriderna där den keltiska kulturen var som starkast inom Skottland. Inom den här delen av Skottland förknippades tartans endast med platser, distrikt eller regioner på fastlandet i högländerna och på öar i Hebriderna. Tartans associerades inte med enskilda skotska klaner. Det berodde på att tartans producerades av lokala vävare för lokala smaker som köpte deras tyger. Vävarna använde oftast naturliga färgämnen som fanns i deras områden vilket begränsade deras färgval. Det var oftast inte aktuellt att transportera andra färger över långa avstånd eftersom det var för dyrt. Människor gick till sina lokala vävare och beställde de mönster som de ville ha efter tycke och smak. Precis som du som läsare idag går till klädbutiker och väljer de kläder du vill köpa efter din smak. Vävarna på fastlandet i högländerna och på öar i Hebriderna använde de lokala färgerna som fanns tillgängliga i området. Det förekom att det fanns flera vävare i samma by eller område. På många väverier fanns det kvinnor som jobbade för vävaren. De kunde vara hans fru, döttrar, kvinnliga släktingar eller andra kvinnor från området. Dessa kvinnor arbetade tillsammans i grupp och skötte ofta färgningarna av textilierna, vävningarna av tygen och valkningen av tygen. Vävaren och övriga män tog hand om resten som mer administrativa uppgifter, upplägg på hur tartanmönstret skulle se ut efter önskemål från kunden samt saker som insamling av brännbart material, ull, osv. På riktigt små väverier kunde den manlige vävaren själv färga, väva, osv. Designen på mönstren i tartans berodde som sagt mycket på vävarna, önskemålen från köparna samt tillgången till lokala färger. Färgerna framställdes från växter från den lokala vegetationen. Ullen färgades av färger som framställdes från lavar, trädbarkar, växtrötter, samt från blad och bär från växter och träd. Lavar gav färgerna rödvinsrött, rödbrunt, brunt, gulaktig brun färg, rött och specifikt på Shetlandsöarna också scharlakansrött från lavar på kalksten. Trädbark från en mängd träd och bark från busken hagtorn gav färgen svart. Trädbark från björkar gav färgen ljust gråbrun. Växtrötter gav färgerna svart, mörk kastanjebrun, orange, rött och gult. Blad och bär från växter och träd gav färgerna blått, mörkbrunt, grönt, magenta, lila, lilarött, rött och gult fördelat på: 1. blått från blåbär och fläderbär, 2. mörkbrunt från blåbär, 3. grönt från mogna bär från liguster samt från andra växter som harris, purpurljung, iris, etc 4. färgen magenta från maskrosor, 5. lila från euonymus, rundsileshår, blåbär och en rad andra växter, 6. lilarött från blåbär, 7. rött från flera växter, 8. gult från en rad olika växter. Dessutom kunde växter som mjölon och slånbärsbuskar framställa svart med blå nyanser. Vävare som bodde vid havet kunde framställa brunt från tång. Obearbetad ull från vita får hade dessutom en gulaktig nyans. Bearbetat ull från vita får där ullen inte färgades var vit. Ull från får med svart, grå eller brun päls var svart, grå eller brun. Innan 1700-talet var den nu utdöda Highland Sheep det mest vanligt förekommande fåret i Skottland. I högländerna samt på Orkney- och Shetlandsöarna fanns också fårrasen Scottish Dunface som tidigare hade funnits i hela Storbritannien. Highland Sheep fällde sin ull naturligt som hundar. Den tappade ullen kunde samlas in eller dras ut med händerna direkt från fåren. De behövde inte alltid klippas. För färgning av ullen var vita får att föredra eftersom deras ull var lättare att färga än får med svart, grå eller brun päls. I slutet av 1700-talet fanns bara Scottish Dunface kvar i högländerna. På 1800-talet ersattes Scottish Dunface av fårraserna Scottish Blackface och Cheviot sheep. Det tog lång tid att göra tartanmönster från framställningen av färger till det färdiga vävda tyget. Först samlade vävaren eller hans anställda in växterna. Sedan framställde han eller de färgämnena från växterna. För att göra färgen kokades växtmaterialet i en kittel med vatten under lång tid, ibland upp till två veckor innan färgämnena kom ut i vattnen. Färgen gjordes permanent genom att tillsätta betning. Betning kunde också göras senare i processen. Betning var en lösning av olika syror eller salter för att göra materialet mer mottagligt för ytterligare bearbetning eller användning. I huvudsak bestod betningen av kemiska material av salter, också kallade för jonföreningar. De bestod ofta av alun, järn eller koppar som blandades i det kokande vattnet. I många fall bildades inte färgämnet förrän betningsmedlet blandades i kokningsprocessen. Sedan fick det färdiga färgämnet stanna kvar i kitteln. Det färdiga färgämnet såg vanligen ut som en sörja av kokat växtmaterial med färgat vatten i den färgen vävaren ville ha. Ungefär som en grönsaksgryta med grönsaksbuljong men där grönsakerna har kokats sönder och allt är en sörja i en vald färg. Därefter togs ullen fram som någon i sin tur klippt av från olika djur, vanligen från tamfår. Ullen tvättades och alla oljor avlägsnades. Sedan blötlades ullen i en alkalisk lösning. Vanligtvis skedde det genom tillsatser av vattenfri natriumkarbonat, även kallad kalcinerad soda, som var framställd ur brinnande tång. Därefter togs ullen upp och fick torka. Sedan kammades eller kardades ullen och därefter spanns den till garner eller trådar. Den tvättade ullen indränktes antingen innan kamningen och kardningen eller efter spinningen i färgämnet och fick sedan den önskade färgen. Färgningen av textilierna gick till att först tvättades eller sköljdes ullen, garnerna eller trådarna med tvållösning i rent vatten. I de fall färgämnet hade behandlas av betning tidigare lades textilierna antingen i kitteln med färgämnet i ett kokande eller hett vattenbad och blev färgade. Textilierna kunde också läggas i en annan kittel med mindre lösning av färgämnet, ifall färgämnet hade framställts i en stor kittel. I andra fall där färgämnet inte hade utsatts för betning lades textilierna efter tvättningen i ett vattenbad med betning för att bli mottagliga för den kommande färgningen. Sedan lades de i den kokande eller heta kitteln med färgämnet. Under tiden textilerna färgades i kitteln användes en pinne för att då och då lyfta upp dem. Sedan lades de tillbaka i vattnet tills de var färgade. Upp till tre gånger kunde samma bad användas för färgning av olika textilier. Sedan togs ullen, garnerna eller trådarna upp ur kitteln och tvättades eller sköljdes i rent vatten. För blå ull, garn eller tråd användes helst saltvatten i sköljningen. Hos övriga färger användes färskvatten. Sedan var ullen, garnerna eller trådarna färgade i den önskade färgen. Därefter vävdes flera färgade garner av vävaren eller av hans anställda till det tartanmönster på tyget som köparen beställt. Sedan valkades tyget och bearbetades både på längden och tvären för att göra det tätare och starkare. Sedan var tyget klart. Rent generellt skedde tillverkningen av tyg med ett tartanmönster i åtta steg: 1. Samla in växter för tillverkning av färgämnen. 2. Tillverkning av färgämnena. 3. Samla in ull eller köpa ull lokalt. 4. Förbereda ullen för spinning med moment som tvättning, blötning och sedan kamning eller kardning. 5. Spinna ullen till garner eller trådar. 6. Färga garnerna eller trådarna. 7. Väva garnet och andra garn till ett tyg med tartanmönster. 8. Valkning av tyget. Det var med andra ord en komplicerad process att göra det färdiga tartanmönstret. Ett riktigt hantverk från plockandes av växterna till framställningen av färgerna till färgandet av ullen, garnerna, trådarna till vävandet. Enligt en del forskare var det anmärkningsvärt att färgningsprocessen en gång upptäcktes. Enligt dem var färgningen en fråga om experiment och slump. Färgämnen som hämtades från lokala växter styrdes av vilken tid på året växterna plockades, på vilken typ av mark som växterna fanns eller odlades samt klimatet i området. Typen av betningsmedel kunde också dramatiskt förändra färgen i färgämnet. Ett exempel på det är ljungblommors toppar producerar ett gult färgämne när alun används som betningsmedel. Används krom istället för alun uppkommer en mycket djupare gul. En del löv från växter som plockas i februari kan producera färgen röd när de blandas med krom, men gult med alun. Samma löv som istället plockas senare under året producerar en gyllene, guldgul eller guldaktig färg när de blandas med krom i betningen. Blandas däremot koppar i betningen istället för krom till samma löv blir färgen istället grön medan järn ger en mörkare grön färg. Eftersom vävarna var begränsade till de färger som de kunde hitta i den lokala vegetationen fick tartans i ett område också ofta liknande eller samma färger och mönster även om mönstren och antalet färger kunde variera efter de beställande köparnas tycke och smak. En vävare som bodde i ett område fullt av purpurljung bakom husknuten hade därför av naturliga skäl lättare att göra tartanmönster med färgen grön inblandat än andra färger. Dessutom var det mer ekonomiskt lönsamt för han eller hans fru att plocka eller köpa lokal purpurljung än att importera andra växter som gav andra färger. Eftersom all mark alltid var ägd av någon gällde det därför för vävaren att ha tillstånd att gratis eller genom betalning få plocka exempelvis purpurljung från trakten markens ägare såvida inte vävaren ägde marken själv eller kunde plocka den gratis någonstans med eller utan tillstånd. Med den ökande handeln på 1700-talet kunde en del vävare, som hade råd eller som hade kunder som hade råd, också beställa färgämnen såsom lavarter från länder som låg vid varmare kuster i Atlanten. Den blåa färgen indigo skeppades också på 1700-talet till St. Kilda i Yttre Hebriderna från Holland. I Holland hade indigo använts sedan 1500-talet efter att ha införts från Italien. Bland högländare, åtminstone hos dem som hade det gott ekonomiskt ställt, var det vanligt att äga plagg från flera olika tartanmönster. Designen och färgerna på tartanmönster var fram till 1840-talet inget man förknippade med enskilda klaner. Identifikationen låg istället i de lokala områdena eller regionerna. Däremot ifall en klan var dominerande på en ö eller i en by och alla i den klanen gick till samma vävare fick alla klanmedlemmar av naturliga skäl bara tartans med de tillgängliga färgerna som fanns lokalt. Det i sin tur kunde göra att en del medlemmar från samma klan i samma område hade liknande färger men olika eller samma mönster på sina tartans än hos familjer eller klaner som bodde på andra öar eller i andra områden på fastlandet med andra vävare och andra lokala färger. Det har medfört att åtminstone färgerna eller delar av antalet färger idag lätt kan förknippas med en klan i ett område även om det före mitten av 1800-talet inte fanns något samband mellan klaner, färger och mönstren på tartans. I klanstrider på exempelvis 1700-talet identifierades inte en vän från en fiende genom tartanmönstret utan genom färgen eller färgmönstret på textilbandet som satt på bärarens bonnet. En bonnet var bärarens huvudbonad. Från den brittiska regeringens håll tvingade man 1725 den oregelbundna militären the Independent Highland Companies, ibland också känd som the Highland Independent Companies och the Independent Companies of Highlanders, att införa en standardiserad tartan för att undvika att sammankopplas med någon särskild klan. Det var första gången i Skottland som en grupp män enhetligt bar samma tartan som en och samma grupp samtidigt som syftet också var att de skulle bära samma tartan. 1725 föddes därför idén om att en grupp skulle bära en och samma tartan. Den första standardiserad tartan formaliserades när the Independent Highland Companies 1739 blev den militära enheten the Black Watch regiment. Black Watch var ett skotskt infanteriregemente inom den brittiska armén. Från 2006 ingår de i tredje bataljonen i the Royal Regiment of Scotland som är ett storregemente som omfattar alla skotska infanteribataljoner i den brittiska armén. Deras tartan är blå, grön och svart, men dess nuvarande design är inte från 1739 utan sägs möjligen vara från slutet av 1800-talet eller senare efter att skapats med inspiration från hunting tartans. De Black Watch tartans som var blåa och gröna på 1800-talet var dessutom betydligt ljusare i färgerna än Black Watch nuvarande tartan. 1746-1782 var tartans förbjudna i Storbritannien efter att den brittiska regeringen försökt få kontroll över krigiska klaner i de skotska högländerna. Tartans var endast tillåtna i Highland regementen i den brittiska armén under de 36 åren. Dock använde en del människor i högländerna ändå tartans på plagg under den här perioden trots förbudet. Många klaner som stödde jacobitupproren 1688-1746 kom från skotska klaner. Från den brittiska regeringens håll var tartanförbudet ett sätt för regeringen att försöka pacificera högländarna. Det var emellertid kontraproduktivt. Tartans var för högländarare inte längre bara ett mönster som fanns i vanliga skotska höglandsdräkter 1782. Efter förbudet upphörde 1782 blev tartans istället en nationell symbol för hela Skottland och de skotska höglandsdräkterna. Tartans sågs som något enande skotskt trots att den moderna tartan då bara hade funnits i ca 200 år i Skottland, dvs. från slutet av 1500-talet till 1782. Det spekuleras i att Highland regementenas användning av tartans i den brittiska armén gav upphov till idén som kom på 1800-talet om att särskilja tartans bland klaner och att alla klaner skulle ha egna tartans. 1770 blev vävningstillverkaren William Wilson & Sons of Bannockburn främsta leverantör av tartans till militären. 1810-1820 skickade de ut medarbetare i de skotska högländerna som hämtade information och tog tygprover på tartans. På resorna till högländerna rekonstruerades de också tartans från porträtt på målningar som fanns hos klanhövdingar. Dessa tartans var inte klantartans utan tartans som bars av klanhövdingar beroende på ort, vävare, tycke och smak, etc. Medarbetarna skrev också ned lokala vävares anteckningar om tartans. William Wilson & Sons of Bannockburn och andras insatser var ovärderliga eftersom kunskapen om tartanmönster från innan 1745 höll på att förloras. Tack vare institutionella och individuella insatser kunde äldre tartanmönster och designer bevaras. William Wilson & Sons of Bannockburn återskapade mönstren och många tartans numrerades eller namngavs i slutet av 1810-talet och i början av 1820-talet, däribland tartans för klaner som Douglas, Mackintosh, etc från 1819. Vid 1822 hade över 200 mönster namngivits. En del tartans hade fantasifulla namn som Robin Hood som emellertid inte var sammankopplad med någon klan. Första gången tartans namngavs ihop med klaner och officiellt registrerades som klantartans skedde 8 april 1815 när the Highland Society of London, grundat 1778 i London, beslutade att alla klanhövdingar var och en: be respectfully solicited to furnish the Society with as Much of the Tartan of his Lordship's Clan as will serve to Show the Pattern and to Authenticate the Same by Attaching Thereunto a Card bearing the Impression of his Lordship's Arms. Dock existerade inte klantartans 1815, 1819 eller 1822, i alla fall inte för den breda allmänheten eller bland klanmedlemmar. Tartans var fortfarande kopplade till geografiska platser och regioner samt till bärarnas smaker och inte till klaner. Klanernas medlemmar hade därför av naturliga skäl inte en aning hur deras klantartans såg ut eftersom det inte fanns några officiella klantartans för klanmedlemmar. Däremot fanns det en del människor som var nyfikna och ville veta hur deras klantartan, som inte fanns, såg ut samt få tygprover. Det går emellertid inte att förneka att kopplingen mellan tartans och klaner gjordes 1815 av Highland Society of London och att William Wilson & Sons of Bannockburn försökte applicera tartanmönster på klaner 1819 och 1822 genom att sätta tartanmönster bredvid en del klaners namn, men bland klanerna själva fanns det inga officiella klantartans. 4. Tartans ökade popularitet på 1800-talet På 1800-talet i Skottland uppstod en romantisk väckelse för den högländska kulturen. Tartanmönster på kiltar blev en del av den samlade nationella skotska identiteten i hela Skottland snarare än bara i högländerna eller i på öar i Hebriderna. 1822 besöktes Edinburgh av George IV (1762-1830), kung av Storbritannien och Irland 1820-1830. Han var den första regerande brittiska regenten att besöka Skottland sedan mitten av 1600-talet. Besöket firades med pompa och ståt. Kända skotska författaren Sir Walter Scott (1771-1832) som var med och organiserade besöket uppmanade skottar att delta i festligheterna och bära plagg med tartanmönster. Han föreslog let every man wear his tartan. Kungens vistelse ökade hans popularitet i Skottland och bytte fokus bort på de upproriska stämningar som rådde vid den tiden. Det var emellertid Sir Walter Scotts arrangemang med tartans i en praktparad i pompa och ståt som höjde upp statusen hos kiltar med tartanmönster till att bli en del av Skottlands nationella identitet. En samtida författare beskrev sarkastiskt det pompa som omgav firandet som Sir Walters keltiska parad. Efter det kungliga besöket ökade populariteten för tartans kraftigt i Skottland. Flera böcker som hyllade det gäliska skrevs också. James Logan's romantiserade verk the Scottish Gael från 1831 var en sådan bok. Det ledde till att tartanindustrin bokstavligen uppfann klantartans i början på 1840-talet efter ökad entusiasm och mani för det gäliska och tartans i Skottland. Den första boken som visade hur många av klanernas tartans såg ut på fyrkantiga plattor var den påhittade Vestiarium Scoticum från 1842 som emellertid utgavs för att vara äkta av dess författare. 4.1 Förfalskarna I slutet av 1820-talet framställde de två walesiska bröderna John Sobieski Stuart och Charles Edward Stuart en kopia av dokument som föreställde tartanmönster. Förstnämnda brodern var också känd som John Sobieski Stolberg Stuart. Bröderna har efter deras död ibland kallats för the Sobieski Stuart brothers, på svenska Sobieski-Stuart bröderna. Deras riktiga namn var John Carter Allen och Charles Manning Allen och de bytte till efternamnet Stuart på 1830-talet. De föddes i Wales på 1790-talet men bodde i Skottland från åtminstone 1822. I Skottland ändrade de efternamnet Allen till Allan för att låta mer skotska. Sedan ändrade de sina efternamn till Hay Allan och Hay. Brödernas pappa hade skotskt påbrå. John Sobieski Stuart och Charles Edward Stuart ville i slutet av 1820-talet publicera en bok om skotska tartans samt om plädar burna av kvinnor, etc. Pläd är en sjal eller lätt filt som bärs över vänster axel av både män och kvinnor och går ned till midjan, knäna eller till nedanför knäna. Plädar kan vara av tunnare eller tjockare kvalitet. De walesiska bröderna vände sig till skotska författaren Sir Thomas Dick Lauder of Fountainhall (1784-1848), 7th Baronet för att kunna få hjälp att kunna publicera materialet i en bok. Sir Thomas Dick Lauder kontaktade Sir Walter Scott, men där tog det stopp. Med hjälp av Sir Thomas Dick Lauder misslyckades de två bröderna att övertyga Sir Walter Scott om äktheten av ett dokument som sades vara en kopia av ett manuskript från 1400-talet som handlade om klantartans. Sir Walter Scott var heller inte alls intresserad av att brödernas bok skulle publiceras med hjälp av honom. Trots flera brev 1829 mellan Sir Thomas Dick Lauder och Sir Walter Scott var den senare inte särskilt entusiastisk. I breven påstod Sir Thomas Dick Lauder bl.a. att bröderna visat honom en kopia från 1721 på ett originalmanuskript från 1571 eller äldre med tartanmönster. Kopian från 1721 som skulle finnas hos brödernas pappa i London hade titeln Liber Vestiarium Scotia, men idag är känd som Cromarty MS och the Ross copy. Bröderna skulle ha erhållit den från John Ross of Cromarty. Sir Walter Scotts ointresse för de walesiska bröderna hade flera orsaker. För det första var Sir Walter Scott skeptisk till brödernas krav och manuskriptet själv. För det andra ville han att en kopia skulle skickas till behöriga myndigheter för utredning innan han skulle medverka till att låta bröderna publicera boken med hjälp av honom. För det tredje höll inte Sir Walter Scott med påståendet att lågländare någonsin hade burit tartans eller plädar. Han förkastade det helt. För det fjärde ifrågasatte Sir Walter Scott avsaknaden av samstämmiga bevis. För det femte ifrågasatte han äktheten hos bröderna. Underförstått trodde Sir Walter Scott att de var bedragare och lurendrejare. På 1900-talet gav historiker Sir Walter Scott rätt. Sir Walter Scott noterade utöver detta också att titeln för deras bok som de ville ge ut 1829 skulle bli Vestiarium Scoticum, vilket enligt Sir Walter Scott var felaktig latin. För det sjätte förkastade Sir Walter Scott föreställningen och begreppet klantartans. För honom var idén att särskilja klaner åt genom tartans ett modernt mode i slutet av 1820-talet som underförstått inte hade någon som helst historisk verklighetsförankring eftersom tartans innan inte var kopplade till klaner historiskt. Däremot bar klanmedlemmar hos klaner tartans historiskt innan 1829, men kopplingen till tartans låg lokalt eller regionalt och inte klanmässigt eller vilken klan de kom ifrån. De walesiska bröderna lyckades emellertid tretton år senare publicera boken Vestiarium Scoticum med hjälp av den skotska förläggaren William Tait (1793-1864). Boken gavs ut 1842 i begränsad utgåva med färgillustrationer och visade tartans från större kända klaner, hur de såg ut samt med lite beskriven text. Efter Vestiarium Scoticum gavs ut kunde alla människor i Skottland som var medlemmar i dessa skotska klaner se vilken tartan som deras klan hade och hur den såg ut. Därefter kunde de beställa tyg i sin klans tartanmönster och bära samma mönster på sina kiltar vid festligheter och högtidsevenemang. Vestiarium Scoticum sades vara baserad på manuskript från 1721 som i sin tur sades vara en kopia av ett originalmanuskript från 1571 eller äldre med klantartans hos skotska familjer. Originalmanuskriptet från 1571 är idag känt som Douay MS. I förordet till Vestiarium Scoticum nämndes både kopian (Cromarty MS) från 1721 som Sir Thomas Dick Lauder såg samt originalmanuskriptet (Douay MS) från 1571 eller äldre. I förordet nämndes också underlaget till Vestiarium Scoticum kom från originalmanuskriptet från 1571. Så här såg Vestiarium Scoticum klantartans ut från 1842: Highland Clans - Höglandsklaner/Hieland clannes |
|
|
Översta raden: Barclay, Brodie, Bruce, Colquhoun, Comyn, Crawford 1, Crawford 2, Cunningham, Douglas.
Rad 2: Drummond, Dunbar, Dundas, Erskine, Forbes, Hamilton, Hay, Lauder, Leslie. Rad 3: Lindsay 1, Lindsay 2, Montgomery, Murray, Ogilvie, Oliphant, Ramsay 1, Ramsay 2, Rose 1. Nedersta raden: Rose 2, Ruthven, Seton, Sinclair, Urquhart, Wallace, Wemyss. Border Clans - Gränsklaner/Bordovr clannes
|
|
Rad 1: Armstrong, Cranstoun, Gordon, Graham, Home, Johnston(e), Kerr, Maxwell, Scott.
Strax efter att Vestiarium Scoticum publicerades anklagades boken för att vara en förfalskning och de båda bröderna som skrev boken utpekades för att vara bedragare. Idag är det allmänt accepterat att boken Vestiarium Scoticum var en förfalskning och att klanmönstren och färgerna hittades på att bokens författare. Det har dock inte hindrat att en del av de mönster eller varianter av mönster som fanns i boken än idag anses som officiella klantartans hos en del skotska klaner. Vestiarium Scoticum har därför spelat stor roll i historien om skotska tartans, inte minst för att den fastställde bildligt men påhittat hur ett antal klaners tartans såg ut. Bokens största insats är emellertid förmodligen att tartans en gång för alla gick från att vara lokala till att bli förknippade med klaner. Antagligen hade någon för eller senare ändå givit ut en bok och satt likhetstecken med tartanmönster och skotska klaner, men hur det då sett ut vet vi inte. Mottagandet hade kanske inte varit lika starkt och vi hade kanske förknippat tartanmönster idag med mer som lokala eller regionala mönster som de var innan mitten av 1800-talet än som något som förknippas främst med klaner, enligt forskare. Två år efter Vestiarium Scoticum publicerades gav de två walesiska bröderna ut 1844 en bredare studie av medeltida höglandsskottland. Studien hade idéer från Vestiarium Scoticum och gick under namnet The Costume of the Clans. With observations upon the literature, arts, manufactures and commerce of the Highlands and Western Isles during the Middle Ages; and the influence of the sixteenth, seventeenth and eighteenth centuries upon their present condition. Studien blev fint mottagen då den gavs ut 1844, men ansågs senare som påhittad och förfalskad av flera kritiska historiker på 1900-talet. 1847 gav de två walesiska bröderna ut boken Tales of the Century: or Sketches of the romance of history between the years 1746 and 1846 som var historisk fiktion med berättelser där de underförstått hävdade att de var av kungligt blod. De menade att deras farfar amiral John Carter Allen var forsterfar till deras pappa Thomas. Thomas riktiga pappa var Charles Edward Stuart (1720-1788) enligt bröderna. Charles Edward Stuart var också känd som Bonnie Prince Charlie. Hans far var James Francis Edward Stuart (1688-1766), Prince of Wales 1688 vars far var James II and VII (1633-1701), kung av England, Skottland och Irland 1685-1688. Kung James II and VII var med andra ord brödernas farfar farfar enligt dem själva. Officiella släktlinjen 2. John Carter Allen - farfar 1. Thomas Hay Allen - far 0. John Sobieski Stuart och Charles Edward Stuart (John Carter Allen och Charles Manning Allen) Biologiska släktlinjen, enligt bröderna 2. Charles Edward Stuart (1720-1788) - farfar 1. Thomas Hay Allen - far 0. John Sobieski Stuart och Charles Edward Stuart (John Carter Allen och Charles Manning Allen) och Fosterlinjen, enligt bröderna 2. John Carter Allen - fosterfarfar, ej biologisk pappa till Thomas 1. Thomas Hay Allen - far 0. John Sobieski Stuart och Charles Edward Stuart (John Carter Allen och Charles Manning Allen) The Quarterly Review var en konservativ engelsk kvartalstidskrift för politik och litteratur som gavs ut i London 1809-1967. I början medverkade bl.a. Sir Walter Scott. I juni 1847 publicerades en artikel i the Quarterly Review som ett svar på de walesiska brödernas anspråk på att vara direkta ättlingar till Bonnie Prince Charlie. Artikeln skrevs av anonyma skribenter. Senare kom det fram att de som stod för kritiken var professor George Skene från Glasgow University och pastor Dr. Mackay som var redaktör för the Highland Society's Gaelic Dictionary. Artikeln bestod dock mestadels av en mycket kritisk granskning av äktheten i Vestiarium Scoticum. Bröderna angreps hårt i artikeln. Året därpå 1848 svarade John Sobieski Stuart med att publicera A reply to the quarterly review upon the Vestiarium Scoticum som också publicerades med namnet The Genuineness of the Vestiarium Scoticum. Han erbjöd att visa kopian från 1721 och låta den bli inspekterad av utomstående. Skene ville att utomstående skulle granska originalmanuskriptet från 1571. Varken kopian eller originalmanuskriptet lämnades ut och inga andra än de två walesiska bröderna såg dessa två dokument någonsin mer eftersom de var påhittade. Hade kopian eller originalet existerat hade bröderna också visat dem för en person som George Skene. Efter 1848 var de walesiska brödernas rykte förstört i Skottland. De sågs som bedragare och tvingades strax senare att lämna Skottland och flyttade istället till kontinenten. En tid efter flyttade de därefter till London, men de återvände aldrig till Skottland. Efter deras död fördes deras kroppar däremot till Skottland där de begravdes. Hur hade då originalmanuskriptet från 1571 eller en kopia av det kunnat hamn hos de walesiska bröderna och deras pappa? Enligt bröderna skrevs 1571 eller tidigare ett manuskript om klantartans hos skotska familjer. Idag är manuskriptet som redan nämnts känt som Douay MS. Manuskriptet från 1571 eller tidigare ska ha ägts av skotten John Lesley (1527-1596), Bishop of Ross. 1579 flyttade han till Frankrike där han tillbringade stora delar av resten av sitt liv. Han dog i det som idag är Belgien. Under slutet av hans liv eller genom andra ska manuskriptet hamnat på biblioteket i the Scottish College i Douai, också kallat för the Scots College at Douay som grundades 1594, därav namnet på manuskripet Douay MS. The Scottish College låg i norra Frankrike på gränsen till nuvarande Belgien. Colleget var en fortsättning på colleget i Pont-à-Mousson i nordöstra Frankrike. Colleget i Douai utbildade skotska katolska präster i exil inför deras prästerskap. På Scottish College i Douai ska manuskriptet från 1571 ha funnits fram till 1750-talet då Bonnie Prince Charlie kom på besök och erhöll manuskriptet eller en kopia av det. Sedan hamnade det hos hans påstådda biologiska son Thomas Hay Allen som var pappa till bröderna John Sobieski Stuart och Charles Edward Stuart. I slutet av 1800-talet publicerade the Glasgow Herald en serie artiklar skrivna av av Andrew Ross med titeln The Vestiarium Scoticum, is it a forgery?, på svenska: Är Vestiarium Scoticum en förfalskning? Andrew Ross lyckades lokalisera kopian från 1721 men inte originalet från 1571 och gav en detaljerad beskrivning över kopian från 1721. Ross tog kopian till kemisten Stevenson Macadam som lät testa dokumentet. Enligt kemisten hade kopian behandlats med kemiska medel för att ge skriften ett mer åldrigt utseende. Han drog slutsatsen att det därför inte kunde vara ett gammalt dokument. Kopian från 1721 togs också för undersökning till Mr. Robert Irvine som var chef för ett kemikalieföretag som emellertid inte kunde fastställa åldern på skriften i dokumentet. Ross hade förmodligen hittat ett förfalskat dokument från ca 1848 som skulle föreställa att vara kopian från 1721. Det fanns emellertid aldrig någon riktig kopia från 1721. För att kunna bevisa att Vestiarium Scoticum byggde på äldre dokument skrev med all sannolikhet de båda walesiska bröderna ca 1848 ett dokument som skulle föreställa att vara kopian från 1721, som i sin tur byggde på ett originalmanuskript från 1571 eller äldre. Denna förfalskning gjorde de för att kunna visa upp för personer som Skene, etc. 5. Mitten av 1800-talet till idag James Logan's the Scottish Gael från 1831 och bröderna Sobieski-Stuarts Vestiarium Scoticum från 1842 ledde till att andra böcker skrevs om tartans på 1800-talet. I den vevan uppfann tartanindustrin också klantartans. I mitten av 1800-talet blev tartanmönster därför mycket populära och fick ett nyvunnen och stor popularitet eftersom de förknippades som nationalsymboler för hela Skottland. Detta spred sig snabbt och snart ville alla klaner runt om i hela Skottland ha egna tartans med mönster och färger. I slutet av 1800-talet hade alla erkända klaner i högländerna och i lågländerna egna klantartans. Människor kände en stolthet över det gäliska och entusiasm över de skotska högländernas och deras natur och kultur, vilket också det brittiska kungahuset tyckte som 1852 köpte Balmoral Castle i Aberdeenshire. Sedan dess har slottet var residens för medlemmar från kungahuset. Det var helt otänkbart bara 100 år tidigare. Victoria (1819-1901), drottning och regent av Storbritannien och Irland 1837-1901 och kejsarinna av Indien 1876-1901 och hennes make prins Albert of Saxe-Coburg and Gotha (1819-1861) klädde Balmoral Castle i tartanmönster. Prins Albert tog personligen hand om inredningen. Mattor, gardiner och möbelklädsel fick tartanmönster. Drottningen designade en Victoria tartan och prinsen en Balmoral tartan. Victoria tartan används fortfarande idag som en kunglig tartan. De tillbringade tid på deras nya egendom och var värdar för många höglandsaktiviteter och slottet fick besök av säckpipeblåsare. Parets barn kläddes i skotska höglandsdräkter vid höglandsaktiviteterna. Prins Albert älskade att titta på höglandsspel. I sin bok More leaves from the journal of a life in the Highlands, from 1862 to 1882 från 1885 skrev drottning Victoria om sin tid i Skottland: Yes; and I feel a sort of reverence in going over these scenes in this most beautiful country, which I am proud to call my own, where there was such devoted loyalty to the family of my ancestors – for Stuart blood is in my veins, and I am now their representative, and the people are as devoted and loyal to me as they were to that unhappy race. Detta starka intresse för det högländska som svepte över Skottland på 1800-talet var emellertid enligt forskare ironiskt eftersom det skedde under en tid då utrensningarna i högländerna pågick. Tusentals gälisktalande skottar på Yttre Hebriderna och på fastlandet i högländerna vräktes av sina hyresvärdar och ersattes av får som var mer ekonomiskt lönsamma för markernas ägare. Samtidigt som det pågick en vurm för det keltiska och högländernas kultur i Skottland nedmonterades deras kultur i högländerna. Å andra sidan var utrensningarna i högländerna främst av ekonomiska orsaker vars del på 1800-talet råkade sammanfalla med det ökade intresset för den högländska kulturen i Skottland. De berodde inte i huvudsak på något ogillande av den keltiska kulturen rent allmänt. Däremot fanns det människor i lågländerna och i England i mitten av 1800-talet som öppet ansåg att det ekonomiska misslyckandet i högländarna berodde på att befolkningarna där var mentalt efterblivna och inte lika smarta som människorna i lågländerna och i England. Dessa människor tyckte att det var skönt att stora skaror av högländare lämnade Skottland för USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland på 1800-talet. Å andra sidan var det ironiskt igen eftersom ättlingarna till dessa utvandrade gälisktalande skottar i allmänhet idag har en bättre ekonomisk standard i Amerika och i Australasien än de människor som bor i högländerna, lågländerna och i England. På andra hälften av 1800-talet drog smarta företagare nytta av tartanhypen. Tartanmönster kom på delar av vanliga hushållsföremål, snusdosor, smycken, porslin, sytillbehör och föremål till skrivbord. Turister som besökte skotska högländerna återvände hem till skotska lågländerna, England eller övriga Europa med prylar med tartanmönster. Fenomenet med tartans på objekt på 1800-talet kallas för tartanware. Idag finns det ett stort samlarintresse för tartanwareföremål från 1800-talet i Skottland och England. I modekataloger från andra delen av 1800-talet och i första årtiondet på 1900-talet fanns det plagg med tartanmönster. Kvinnor kunde bära tartanmönster på exempelvis 1600-talet enligt samtida skildringar och på 1700-talet vilket gravyrer och målningar visar från den tiden. Färgerna hos kvinnornas tartans var mer livliga och rutorna var större än hos männens tartans på andra delen av 1600-talet. Fram till mitten av 1800-talet eller i början på andra hälften av 1800-talet fanns det emellertid en föreställning att tartanmönster skulle bäras främst av män. Kvinnorna fick ofta bära enfärgade kläder eller kläder med ränder, men som inte räknades som tartans. På 1800-talets andra hälft och i början på 1900-talet skiftade detta och tartanmönster på kläder blev ett viktigt dammode. Det är få som tror att det berodde på något jämställdhetsperspektiv. Snarare var det handeln som drog nytta av tartanboomen och ville sälja mer kläder eller utmärka sig på marknaden. Det å andra sidan visade vilken nytta som marknadsekonomin gjorde vilket i sin tur gav jämställdheten inom detta område. Eftersom tartans på 1700-, 1800- och 1900-talen fram till 1945 vid andra världskrigets slut också hade haft kopplingar till den brittiska aristokratin och militären utvecklades på 1900-talet inom modebranschen ett skimmer av värdighet och exklusivitet runt tartanmönster. Med jämna mellanrum på 1900-talet återkom därför tartanmönster på modeplagg runt om i västvärlden. Inte minst på andra halvan av 1800-talet och på 1900-talet fram till slutet av 1970-talet förknippades tartanmönster mycket med auktoritet, anseende, anständighet och överklass. I slutet av 1970-talet och även i början på 1980-talet användes tartanmönster emellertid på eller till klädesplagg av en del rebelliska missnöjda ungdomar i Storbritannien. Bärandet av tartanmönster var ett av deras uttryck och en av deras symboler för deras missnöje mot det moderna samhället och etablissemanget. I början av 1980-talet ansågs dock tartans fortfarande som något fint bland en del andra människor som inte tillhörde dessa rebelliska ungdomar, t.ex. hos skotska godsägare eller hos klanmedlemmar som vid sammankomster kunde bära kiltar med tartanmönster och betona det exklusive i att tillhöra ett slutet sällskap. Plagg med tartanmönster är idag ganska neutrala och inget en normal människa idag associerar med t.ex. överklass på 2010-talet. De är plagg som kan bäras av alla, rik som fattig. Möjligen att några människor förknippar tartanmönster med militärparader i Storbritannien, Amerika eller i andra platser i världen där tartans används inom militären. Tartanmönster förknippas idag istället hos den breda allmänheten i västvärlden som något skotsk och oftast som en del av den skotska kulturella arvet samt som en av flera kända nationalsymboler för Skottland. De flesta förknippar också tartans med skotska klaner som i sin tur är nationalsymboler för Skottland. Klantartans är idag också starkt sammankopplade till skotska klaner och en viktig del av de enskilda klanerna identiteter, inte minst för att de skapar en vi-känsla bland dess medlemmar och den gemensamma klanens historia även om alla inte är genetiskt släkt med klanens tidigare klanhövdingar. Klantartans förstärker auran, historierna och mystikerna runt klanerna. Många klaner har också flera tartans som är kopplade till deras klan. Idén att en klan ska ha flera tartans för olika ändamål under olika tider på dygnet eller vid olika sammanhang under en vecka är modern och skapades på andra delen av 1800-talet av tartanindustrin för att kunna sälja flera kiltar. Inte minst dress tartans och hunting tartans är en sådan nymodighet även om en hunting tartan nämndes åtminstone 1839 av William Wilson & Sons of Bannockburn i deras bok Key Pattern Book. Istället för att sälja en kilt med tartanmönster till en köpare kunde och kan försäljarna sälja två eller flera kiltar vid samma tillfälle. En kund som köper flera kiltar för olika ändamål har också ett intresse för tartanmönster, vilket gynnar försäljarna ännu mer eftersom de kan sälja ännu fler kiltar till samma kund för användning av andra nya påhittade ändamål. Ett exempel på där klantartans på kiltar kan användas flera gånger på en ledig dag: - klantartan nr 1: för jakt eller annan utomhusaktivitet i skog eller i bergen på förmiddagen - klantartan nr 2: efter jakten hemma i lägenheten, radhuset, villan, herrgården eller slottet vid lunch - klantartan nr 3: höglandsdans eller annan dans på eftermiddagen - klantartan nr 4: på en fest eller sammankomst med andra klanmedlemmar En del klaner har också officiella tartans. Vem som helst kan skapa en tartan och namnge den ett namn, men det är bara klanhövdingarna som har behörigheter att godkänna en klantartan som officiell tartan för klanen. En del officiella klantartans som blivit erkända av klanhövdingarna rekommenderas sedan av the Advisory Committee on Tartan till the Lord Lyon King of Arms som tar ställning för ifall de ska godkännas eller inte av dem. De officiella tartans som godkänns av the Lord Lyon King of Arms dokumenteras och registreras sedan i the Lyon Court Books. Bara de tartans som godkänts av the Lord Lyon King of Arms anses vara klanernas riktiga tartans. Tartanmönster bärs inte bara av klaner idag. Mönster har skapats som används av individer, familjer, distrikt, institutioner, företag, evenemang, enskilda mindre religiösa grupper eller nationella minoriteter samt inom militären och provinser i Samväldet. Det senare är känt på engelska som the Commonwealth of Nations. I Kanada har alla provinser och territorier en officiella tartan. Kanada har också en nationell tartan. Många stater i USA har även officiella tartans. På senare år har distrikt tartans börjat bli allt populärare i Skottland. Bland tartans är det oftast sammankomsten som styr valet av tartan i Skottland. En tartan används för sammankomster med andra klanmedlemmar från samma klan, en annan tartans används vid fest, en tredje vid dans, en fjärde vid jakt, en femte när Skottlands landslag spelar match oavsett idrott, en sjätte på begravning, osv. Det finns idag uppskattningsvis 3500-7000 olika kända unika tartans och runt om i världen. Antalet beror på hur man definierar en tartan. Inräknat tartanmönster som inte räknas som unika finns det 14000 erkända tartanmönster. 150 nya erkända tartanmönster skapas varje år. 6. Varianter och färger I början av 1840-talet och i mitten av 1800-talet skapades nya tartanmönster som förknippades med klaner, familjer eller institutioner som ville associeras med sitt skotska arv. Nya kemiska färger blev tillgängliga vilket innebar att mönster av ljusa färger skapades som också applicerades på en nostalgisk bild av den skotska historien. Fenomenet att alla klaner ska ha minst en klantartan är en modern företeelse från 1840-talet och framåt. Innan var det istället lokalt och regionalt inom fastlandet i högländerna och på Hebriderna. Tartans hos gränsklaner i södra Skottland sägs ha varit enklast att göra på 1800-talet. Deras tartans var mörkgråa, blåa, gröna eller bruna och rutorna var gula. Det gula uppstod från obearbetad ull. Än idag har gränsklaner tartans som kombinerar mörkt med ljus, framförallt svart linjer med vita rutor är vanligast hos gränsklaner. Genom att göra linjerna olika tjocka och med varierade grader av färgtrådar i mönstren kan man producera mängder av varianter av nyanser av samma tartan beroende på mönster och dominans av samma färger. Läggs en färg till blir kombinationerna fler. Färgnyanserna i tartans gör att man kan framställa flera varianter av samma tartan. Färgerna kan variera på tartanplaggen beroende på affärer, leverantörer, vävare, osv. Färgnyanserna i tartans delas in tre, fyra eller sex varianter med syftning till enbart färgerna. De tre stora som förekommer i alla varianterna är modern, ancient och muted. De fyra är modern, ancient, muted och reproduction eller modern, ancient, muted och weathered. De sex är modern, ancient, muted, weathered, reproduction och dance, varav den sistnämnda dance förekommer inte lika ofta som de första fem. 6.1 Modern colours (Modern tartans) är tartans med moderna, starka och mörka färger. De representerar tartans som färgats med kemiska färgämnen i motsats till naturliga färgämnen. Dessa tartans förekom inte före mitten av 1800-talet eftersom produktionskostnaden för transporten av färgerna till lokala vävare var för hög. I mitten av 1800-talet när tartanindustrin blomstrade och tyger med tartans producerades i större skala ersattes naturliga lokala färgämnen av kemiska färgämnen som var lättare att använda och mer ekonomiskt lönsamma. Färgämnesindustrin förändrades dramatiskt när stora kemikalieföretag hittade nya metoder att producera färgämnen till låga kostnader från 1850-talet till 1880-talet. Kemiska färger tenderade att producera starka och mörka färger jämfört med de naturliga färgämnena. I mönster i tartans med modern colours är färgerna blått, svart och grönt ofta undanskymda. Rött som basfärg däremot lyfts ofta fram. Innan mitten av 1800-talet hade bara de allra rikaste skottarna råd att färga sina tyger med starka färger, men när modern colours kom kunde även fattigare skottar också bära tartanplagg med starka färger. Efterfrågan och entusiasmen för tartanplagg med modern colours var därför stor i början, dvs. på mitten av 1800-talet, hos de som köpte tyger med tartanmönster. 6.2 Ancient colours (Ancient tartans) är tartans som syftar på en ljusare nyans av tartans. Ancient colours har inget med att göra att en tartan är gammal. Däremot representerar dessa färgnyanser tygfärger som vanligen åldras naturligt med tiden. Ancient colours försöker också se ut som tartans såg ut som när tygerna färgades av lokala växter innan mitten av 1800-talet. Färgerna är ofta mer pastellaktiga eller ljusaktiga, vilket skapar en mjukare och lättare känsla än hos modern colours. Ancient colours anses emellertid vara för ljusa för att efterlikna hur tartans såg ut innan mitten av 1800-talet. 6.3 Muted colours (Muted tartans) är dämpade färger och avser tartans där nyansen är mellan modern och ancient. De är inte lika starka som modern men heller inte lika ljusa som ancient. Denna typ av tartans skapades i början på 1970-talet och anses vara de som närmast överensstämmer med de tartans som gjordes av naturliga färgämnen före mitten av 1800-talet. 6.4 Weathered colours (Weathered tartans) är vittrade färger. De symboliserar färger som under ofta lång tid utsatts för exponering av väder och vind och därmed nötts bort, ändats utseende eller konsistens. Färgerna motsvarar ungefär de färgerna som under åren uppstod på kiltar med tartanmönster som bars av skottar som vistades utomhus hela dagarna under lång tid och uthärdade det hårda skotska vädret och terrängen. Lägg en tygbit i ett fönster som utsätts för daglig sol på sommaren eller lägg tygbiten utomhus på en trappa som utsätts för sol och regn och du kommer se att färgen kommer ändras över tid. Ibland anses weathered colours vara samma som muted colours, men många affärer som säljer tartantyg och kiltar med tartanmönster gör åtskillnad mellan muted colours och weathered colours. 6.5 Reproduction colours (Reproduction tartans) är reproducerade färger och innebär återgivning eller återskapande av färger. De försöker gå längre än ancient colours att se naturligt bleka. 6.6 Dance colours (Dance tartans) är färger på tartans som kännetecknas av färgen vit + valfri färger och som ofta används i danser. De är inte detsamma dress tartans, men de två går att kombinera och bilda en dress tartan med dance colours, en så kallad dance dress tartan. Dress tartans kan också kombineras med andra färgnyanser och bilda en dress tartan med modern colours, dress tartan med ancient colours, osv. Dress tartans kan också förekomma med andra färgvarianter, t.ex. modern dress tartan, ancient dress tartan, reproduction dress tartan, osv där modern dress tartan har starkare färger kombinerat med vitt än den ljusare ancient dress tartan även ifall de har samma färger men olika nyanser. Till detta kommer en rad varianter av tartans som klantartans, trade tartans, district tartans, dress tartans, hunting tartans, old tartans, red tartans, plaid tartans, osv som går att kombinera med de sex färgnyanserna ovan. Ett axblock av några av de kändaste eller vanligaste förekommande: 6.7 Klan- och familjetartans är tartans för klaner eller familjer. Många klantartans på 1800-talet skapades som varianter av tartans från Black Watch och Caledonia samt från klanen MacDonald. Dock förekom många värdefulla innovationer på 1800-talet. Processen av klantartans skapade ett stort utbud av tartanmönster och etablerade tartans som en företrädare för Skottlands rika kulturarv inom Skottland, i Storbritannien och utanför Skottland. En del klaner har många tartans medan andra klaner bara har ett fåtal. Idén att en klan ska ha flera tartans för olika ändamål är modern och uppstod på andra delen av 1800-talet. För de genuint intresserade är det givetvis roligt att egna klanen kan ha flera tartanmönster beroende på tillfällen. De kan känna igen ett tartanmönster och veta vid vilket tillfälle det bärs. För utomstående som är måttligt roade av tartans är det däremot förvillande när de inte alltid kan känna igen de stora klanernas och den variationen av mönster som flera klaner har. 6.8 Trade tartans - stora vinstdrivande organisationer har sedan minst 1990-talet skapat trade tartans, så kallade handelstartans för att kunna marknadsföra den egna organisationen på nya marknader. Dessa tartans kan användas som en ny district tartan. Ofta får trade tartans territoriell beteckning och namnges t.ex. efter platser som en ort, sjö, dalgång, osv i hopp om att locka köpare, därav de territoriella beteckningarna. Trade tartans har inget officiellt erkännande utan är rena produkter på efterfrågan från marknaden. 6.9 District tartans - på senare år på 2010-talet har det börjat komma ett antal distrikttartans som kan bäras av ett företag eller en sammanslutning som har en anknytning till ett visst geografiskt område oberoende av vilka klaner som deras medlemmar tillhör. Idén är fortfarande i sin linda och är kommersiell. Trade tartans med territoriella beteckningar har i en del fall blivit accepterade som district tartans. Samhällen, kommuner och regioner har skapat och använt tartans i deras kampanjer och marknadsföringar. I första hand är dessa tartans rena företagstartans men de är också distrikttartans. Distrikttartans har ofta inslag av mönster eller färger från a) klantartans från traktens lokala klaner och b) andra faktorer som är relevanta för området. Distrikttartans har lett till föreställningen med ursprunglighet och förgrening mellan lokala området, samhället och dess kläder som det en gång var före 1800-talet, fast med 2010-talets färger, mönster och perspektiv på district tartans. 6.10 Dress tartans baseras på earasaid tartans som bars av kvinnor i högländerna på 1600- och 1700-talen. Dress tartans kännetecknas av färgen vit + valfria färger. Dock förekommer det ett fåtal undantag att vitt ersätts av gult. En del dress tartans har skapats genom att en klan ersatt en av deras framträdande färger med vitt som kombinerats med andra färger för exempelvis höglandsdans. De kan också användas till afton- och festklänningar av kvinnor eller som festklädsel för män. Kombinationen av designen från en klantartan med en earasaid tartan är i huvudsak en modern företeelse från andra hälften av 1800-talet. Dress tartans är en produkt av nya framväxande sociala mönster. Dress tartans brukar användas idag på klänningar, kiltar och byxor (trews) med tartanmönster i Scottish highland dance, på svenska skotsk höglandsdans. Då används ofta färgen vit tillsammans med valfri färg eller flera färger där vit är den dominerande färgen. Dress tartans största användningsområde är höglandsdanser. Dress tartans används inte bara i danser. De används också på kiltar vars bärare vill ha ljusare kiltar. Dress tartans är också populära på halsdukar och i infodringar på en del jackor. 6.11 Hunting tartans är tartans med dämpade färger som mörkblå, grönt och brunt. Namnet hunting har ingenting att göra med själva jakten. Ofta bärs de emellertid i jakt när kilt används eftersom färgerna är lämpade till jakt i skogsmark. Hunting tartans är som dress tartans en modern företeelse från andra delen av 1800-talet även om en hunting tartan nämndes åtminstone 1839 av William Wilson & Sons of Bannockburn i deras bok Key Pattern Book. Idén med mörkare mönster för plagg för utomhusbruk var att bärarna skulle sticka ut mindre i öppna bergssluttningar. Hunting tartans skapades ofta genom att en dominerande färg ersattes med en annan färg som hos dress tartans. Medan vitt blev dominerande i dress tartans var det vanligt i hunting tartans att de skapades genom att en grundfärg från ett tartanmönster, t.ex. rött, ersattes med brunt, blått eller grönt. Målet var delvis för att få effekten av kamouflage samtidigt som det också hade en ren praktisk funktion. Det förstnämnda var bra i jakt för att inte synas lika tydligt. Det praktiska var att kläderna som blev smutsiga i skog och mark inte syntes lika tydligt och att det blev svårare för bytesdjuren att se jägarna. Konceptet med hunting tartans var relaterat till utvecklingen av gods på egendomar i högländerna och hur de användes av aristokratin och av en del klanhövdingar i slutet av 1800-talet. Huntingen tartans hade då en betydande överklassymbolik för den bredare allmänheten eftersom efterfrågan på hunting tartans var störst hos dem som ägde gods och hade stora markarealer som de och deras vänner kunde jaga på. 6.12. Regimental tartans är tartans inom det militära och skotska regementen. De dominerande färgerna är ofta blått och grönt med gradvis inbördes variation från tartan till tartan hur mycket blått eller grönt som de har. En eller flera mindre framträdande färger som svart, rött, vitt eller gult förekommer också tillsammans med det blåa och gröna. På 1900- och 2000-talen förekom också en del tartans där rött eller ljusare färger var de dominerande basfärgerna. Exempel på regimental tartan är the Black Watch tartan som det finns variationer av. 6.13 The Chief's tartan är en personliga tartan som bara bärs av klanhövdingen och hans närmaste familj. Det anses vara dålig smak av klanmedlemmar att bära sin klanhövdings personliga tartan såvida klanhövdingen godkänt att den tartan får användas generellt eller för ett specifikt tillfälle av andra klanmedlemmar. Den kan också bäras ifall klanen inte har någon klanhövding längre. Designen på en Chief's tartan varierar från fall till fall, men det förekommer att de skapats efter klanens officiella tartans eller efter varianter av dem, men att något läggs till som t.ex. smala vita glest placerade linjer. 6.14. Royal tartans är de flera tartans som är anknutna till den brittiska kungliga familjen. En del av dessa tartans kan bäras av allmänheten medan andra som Balmoraltartan aldrig bör bäras av någon utanför den kungliga familjen. Tillfället och sammanhanget är oftast det som styrs när en tartan används hos vanliga människor som bär en tartan, men bland kungliga tartans är detta extremt noga undantaget två tartans som a) the Royal Stewart tartan och b) the Earl of St Andrews tartan som båda används flitigt kommersiellt. Den förstnämnda har rött som basfärg kombinerat med andra färger medan den andra består av en vacker färgkombination av mörkblått och ljusblått med inslag av vitt. The Royal Stewart tartan används i kungliga sammanhang, inte minst av säckpipeblåsare på kungliga regementen. The Earl of St Andrews tartan används bl.a. som the St Andrews District tartan. 6.15 Mourning tartans som är tartans som kan användas av sörjande i samband med begravningar eller vid andra situationer som förknippas med död. Ofta har mourning tartans färgkombinationer av svart och vitt där svart är den dominerande grundfärgen. Ofta har de skapats genom att andra andra existerande tartanmönster ersatts av färgerna svart och vitt, vilket gör att en del av dem kan få ett svartgrått utseende. Mourning tartans är dock sällsynta och inte särskilt vanliga. De flesta människorna i Skottland väljer att inte bära mourning tartans på begravningar, vilket fått en del kritiker att tycka att existens av dessa tartans är totalt onödiga. Förespråkarna däremot hävdar att möjligheten finns för den som vill att kunna att använda dessa tartanmönster vid sorg och att ingen utomstående ska diktera för den dödes familj vad de ska bära på hans eller hennes begravning. 6.16 Corporate tartans är tartans för företag, institutioner, grupper och familjer utan klaner. Första etablerade företaget som använde en corporate tartan 1987 var skotska Highland Spring som säljer flaskvatten. 2008 var deras kolsyreflaskor de mest sålda i hela Storbritannien. British Airways har också använt tartans i design på flygplan. I corporate tartans ingår även tartans för distrikt, jubileum- eller minnesfiranden och sportaktiviteter. Flera corporate tartans finns utanför Skottland som amerikanska delstaten Georgias tartan eller regioners tartans på Nya Zeeland. Corporate tartans har på 2010-talet blivit populära för företag eller institutioner som vill använda en tartandesign i deras varuexponering. Det fanns en längtan för familjetartans bland a) de många familjer med skotska efternamn i och utanför Skottland som inte var medlemmar i klaner, b) familjer som hade skotska förfäder men som inte kunde spåra sina släktband till skotska klaner och c) skotska klaner som saknade klanhövdingar. Det ledde till att ett antal samfund och föreningar bildades som skapade tartans som dess medlemmar kunde använda. Sådana föreningar skapas än idag. När dessa samfund och föreningar skapat tartans ingår deras tartans i corporate tartans. Exempel på sådana är tartans för familjen Ruxton samt tartans för de båda officiella klanerna Kinnaird och Paisley som saknar klanhövdingar. 6.17 Universal tartans (free tartans) är universella tartans som också kallas för gratis tartans som får och kan bäras av vem som helst. Exempel på universal tartans är Black Watch, Caledonian, Flower of Scotland, Hunting Stewart, Jacobite, Scottish National, etc. Black Watch är även en regimental tartan medan Jacobite är också en corporate tartan. Hos många av tartanvarianterna går det att korsa dem tvärs över och bilda mängder med varianter. En tartan kan ha varianten ancient hunting, en annan reproduction dress och en tredje ancient modern, osv. De olika färgerna på tartans i Skottland har inte haft någon symbolik historiskt. En klantartan med mycket gröna färger betyder med andra ord inte att det är en skotsk klan som huserar i en skog. Det kan hända att klanens fäste ligger i ett hus eller slott som ligger vid en skog, men det gröna symboliserar inte skogen i deras klantartan. En klantartan med mycket blått betyder inte att det klan som bor på en ö omgärdat av vatten eller i vid en sjö på fastlandet. Det blåa står inte för vatten. Detsamma gäller alla andra tartans historiskt, såväl klantartans som icke klantartans. Det går myter om att röda tartans användes i strider för att inte visa blod. Idén med att olika färger på enskilda tartans kan ha specifika betydelser är enbart nutida, t.ex. hos en del färger i tartans som skapades nyligen i provinser och i regioner i USA och Kanada där gröna tartans ibland symboliserar prärier eller skogar, blå emellanåt står för sjöar och floder och gul ibland kan symbolisera olika grödor. 7. Tartans är till för alla, men sederna begränsar I stort sett alla människor kan bära i stort sett vilka tartanmönster som helst. Det finns inga lagar om förbud av bärande av enskilda tartanmönster. Vem som helst kan bära vilken tartan den vill. Det är som med vanliga färger. Det finns ingen som hindrar dig som läsare att bära blå, röda, svarta, vita eller gröna kläder. Däremot finns det en sed att inte bära vissa tartans, exempelvis en del tartans från det brittiska kungahuset som får men inte bör användas av utomstående som inte tillhör det brittiska kungahuset. Balmoral tartan som tillhör det brittiska kungahuset bör endast bäras av dess medlemmar med undantag av drottningens personliga säckpipeblåsare som också får använda den tartan. Det är heller inte passande att som vanlig människa att komma med en hunting tartan på en höglandsdans även man får göra det. Lokalbefolkningen skulle se en sådan person som en ovetande turist som inte har en aning om vad han eller hon tagit på sig. Å andra sidan kan samma lokalbefolkning känna sig smickrade över att utomstående turister visar ett intresse för deras kultur även om turisten tagit på sig fel tartanmönster vid tillfället. Sedan andra hälften av 1800-talet finns det en oskriven lag och sed att inte bära klantartans från andra klaner än den klan man tillhör. Är man inte medlem i någon klan kan man istället bära en universal tartan. Enligt the Lord Lyon King of Arms går medlemskapet i en klan tekniskt genom efternamnet under förutsättning att någon av föräldrarna är medlem i en klan. Barn som bär pappans efternamn tillhör pappans klan medan barn som bär sin mammas efternamn (flicknamn) hör till mammans klan. Har barnet samma efternamn som pappan bör det bära en tartan från pappans klan medan har barnet samma efternamn som mammans flicknamn bör det bära en tartan från mammans klan. Det finns också en sed att endast de klanmedlemmar som bekänner trohet till klanhövdingen bör använda klanens tartans. Det är inte heller passande att vid en årlig sammankomst med medlemmar från en klan att dyka upp med en kilt med klantartan från en annan klan såvida det finns några skäl till detta. En medlem från klanen Douglas skulle aldrig vid en sammankomst med andra Douglasmedlemmar bära en tartan från klanen Gordon. Kommer samma person från klanen Douglas med en tartan från klanen Johnstone som historiskt har varit fiende till klanen Douglas är det höjden av förolämpning mot de andra närvarande Douglasmedlemmarna. Däremot får inte alla människor eller företag tillverka eller använda alla tartanmönster i försäljning på varor, hemsidor, etc. Många tartanmönster är fria att användas gratis kommersiellt vid försäljning, men inte alla. Det finns en del moderna tartanmönster som är styrda och skyddade av copyrights, lagar om design, varumärkesrätt, osv vid produktion och försäljning av varor, tjänster, osv. Utanför Storbritannien finns det företag som tillverkar tyger med tartanmönster som tillhör det brittiska kungahuset. De har en mer liberal syn vid försäljningen av tartantyg och att vem som helst kan köpa tyger med vilka tartanmönster som helst vilket de också betonar. Tidslinje: - tartans har funnits i över 2 500 år i Europa. - äldsta tartan som hittats i Skottland var från 200-talet e.Kr. - dagens tartans dök upp i Skottland först i slutet av 1500-talet. - 1725 var första gången tartans bars enhetligt av en grupp med män där syftet var alla skulle ha samma tartanmönster. - 1815 nämndes klantartans första gången. - fram till mitten av 1800-talet var tartans kopplade till geografiska platser och regioner samt till bärarnas smaker och inte till klaner. - på 1840-talet uppfann tartanindustrin klantartans både bokstavligen och bildligt. - i slutet av 1800-talet hade alla erkända klaner i Skottland egna klantartans. - 1987 var året då första etablerade företaget använde en corporate tartan. - på 2010-talet blev district tartans populära. - 2016 fanns det ca 14000 kända tartanmönster över hela världen. |
© Pano_Philou. CC.