Skotska språken
Skotska språken
Innehåll
1. Introduktion 2. Skotsk engelska 3. Lågskotska 4. Skotsk gäliska - 4.1 Gäliskans uppgång och fall i Caithness. 5. Södra Skottland på 500-talet till 1100-talet - 5.1 Lothian 973-1200 - 5.2 Gäliskan 900-1200 6. Aber och inver Scrolla ned för att läsa mer om ämnena. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. 1. Introduktion I Skottland talas det idag främst tre språk. De är skotsk engelska som talas av 5,327 miljoner människor, lågskotska som talas av 100 000 - 115 000 människor samt skotsk gäliska som 57 375 människor talar. Siffrorna gäller enbart för Skottland. Det talas även varianter av skotska språk på Nordirland, Irland och östra Canada. 2. Skotsk engelska (Scottish English/Scottish Standard English) - 5,327 miljoner människor Skotsk engelska talas av i stort sett nästan alla 5,327 miljoner människor i Skottland, men några få undantag. Skotsk engelskan uppstod på 1600-talet som ett resultat av språkkontakten mellan lågskotska och engelsk engelska (English English) från England. I skotsk engelska finns det lokala dialekter. En av dessa lokala dialekter är högland engelska (Highland English). Den dialekten talas i västra Skottland, västra centrala Skottland, på Hebriderna, högländerna samt i nordvästra Skottland. Högland engelska har tydligare drag av skotsk gäliska än vad andra dialekter av skotsk engelska har. Högland engelska är indelad i tre olika dialekter: 1. Engelska med kraftig skotsk gälisk brytning. Talas ofta av äldre skottar som har skotsk gäliska som modersmål, men som lärde sig engelska som andra språk. 2. Engelska med mindre skotsk gälisk brytning. Talas ofta av yngre människor som har skotsk gäliska som modersmål och engelska som andra språk. Gäller människor som under en period rest till södra Skottland eller England och lärt sig tala med ett mer engelskt uttal. 3. Människor som har engelska som modersmål, men vars föräldrar eller far- och morföräldrar talade skotsk gäliska. Dessa människor talar engelska flytande fast med influenser från de keltiska språken. I västra och norra Skottland talas det även två till dialekter. De är lågskotska och vanliga engelsk engelska som de talar i England, men de är inte dialekter av högland engelska. 3. Lågskotska (Scots/Lowland Scots) - 100 000 - 115 000 människor (Skottland, Nordirland, Irland) Lågskotskan, som också ibland kallas för scots i svenskan, är ett av fem officiella minoritetsspråk i Storbritannien och på Irland. De övriga är Manx (Isle of Man), iriska (västra Irland och Nordirland), skotsk gäliska (västra Skottland), kymriska (Wales) och korniska (Cornwall). Lågskotskan talades 2011 av 100 000 - 115 000 människor i Skottland samt av 10 000 människor på Nordirland och Irland. Totalt med Skottland, Nordirland och Irland kunde 110 000 - 125 000 människor tala lågskotska 2011. 1,54 miljoner människor kunde tala lågskotska som andra språk 2011. |
Lågskotskan är indelad i sex dialekter:
1. Öskotska (Insular Scots) 2. Nordlig skotska (Northern Scots) 3. Central skotska (Central Scots) 4. Sydlig skotska (Southern Scots) 5. Ulsterskotska (Ulster Scots) 6. Stadskotska (Urban Scots) 1. Öskotska (Insular Scots) talas på Shetlands- och Orkneyöarna. Den är uppdelad i dialekterna Shetlandic och Orcadian. Utmärkande för både Shetlandic och Orcadian är att de talas med många vokaler, har ett tonfall och ordförråd likt de skandinaviska språken samt har influenser från norn. Norn var ett västeuropeiskt språk som utvecklades på Shetlands- och Orkneyöarna samt i Caithness från det fornnordiska språket som norska vikingar tog dit. Norn trängdes sedan bort av lågskotskan och dog efter hand ut helt. 2. Nordlig skotska (Northern Scots) talas i nordöstra och östra Skottland i Caithness, Moray, Aberdeenshire, Aberdeen och Angus. Nordlig skotska är indelad i de tre dialekterna nordnordlig skotska, mittennordlig skotska och sydnordlig skotska. I dessa dialekter finns flera ord från skotsk gäliska som inte finns bland övriga lågskotska dialekter. Dessutom finns det ett och ett annat ord med tydlig skandinavisk koppling. I Aberdeen talar de mittennordlig skotska. 3. Central skotska (Central Scots) talas i Perth and Kinross, Stirling, Fife, sydvästra Skottland, i och runt regionerna i mittenbältet mellan Glasgow och Edinburgh samt i de tre storstäderna Glasgow, Edinburgh och Dundee. Central skotska är indelad i fyra dialekter. De är nordöstcentral skotska, sydöstcentral skotska, västcentral skotska och sydvästcentral skotska. 4. Sydlig skotska (Southern Scots) talas i regionerna närmast England i östra Dumfries and Galloway och i Scottish Borders. 5. Ulsterskotska (Ulster Scots) talas på Nordirland av människor som härstammar från skotska emigranter. De kallas för Ullans. Även i delar av norra och östra Donegal i norra Irland talar de ulsterskotska. 6. Stadskotska (Urban Scots) talas i storstäderna Glasgow, Edinburgh och Dundee, men dock inte i Aberdeen. Lågskotska bör ej förväxlas med skotsk engelska (Scottish English). Orden, grammatiken och ljuden skiljer betydligt mer åt mellan lågskotska och engelsk engelska än vad skotsk engelska gör gentemot engelsk engelska. Skotsk engelska, som talas av alla skottar, är betydligt mer lik engelsk engelska än lågskotska. 4. Skotsk gäliska (Scottish Gaelic) - 57 375 människor I skotska högländerna och på de västliga öarna talar de fortfarande skotsk gäliska (Scottish Gaelic). Totalt talar 57 375 människor skotsk gäliska flytande i Skottland enligt en folkräkning från 2011. 87 000 människor över 3 års ålder i Skottland hade 2011 vissa kunskaper i språket. Antalet som kan tala språket flytande sjunker stadigt. Så sent som i slutet av 80-talet kunde 80 000 människor tala skotsk gäliska flytande. 2001 kunde 58 675 människor tala språket. På bara 10-15 år mellan slutet av 80-talet och 2001 minskade antalet som kunde tala språket flytande med ca 27 %. Under perioden 2001-2011 minskade antalet som kunde tala skotsk gäliska med 1300 människor. Det var en minskning med 2,2 %. På Yttre Hebriderna kunde dock minst 50 % av befolkningen tala skotsk gäliska 2001. I norra delarna så många som 70-75 %. För att höja upp skotsk gäliska blev språket ett officiellt språk i Skottland 2005. 2006 öppnades den första grundskolan i skotsk gäliska i Glasgow. 4.1 Gäliskans uppgång och fall i Caithness Caithness ligger på fastlandet i norra Skottland. Väster om Caithness finns Sutherland och norr om Caithness ligger Orkneyöarna. Ytmässigt är Caithness ungefär lika stort som halva Gotland eller 19 % större än Öland. Kändaste småstäderna är Thurso i norr och Wick i öster. Från färjeterminalen i Scrabster 3,5 km nordväst om centrala Thurso går färjor till Stromness på sydvästra delen av Orkneyöarnas största ö Mainland. Det går också färjor från färjeterminalen Port of Gills Bay 6,5 km väster om centrala John o' Groats i nordöstra Caithness. De färjorna går till St Margaret's Hope på norra delen av South Ronaldsay på Orkneyöarna. Från John o' Groats färjeterminal 800 meter norr om centrala John o' Groats i nordöstra Caithness går det även färjor till Burwick på södra delen av South Ronaldsay. Bilvägen ligger Thurso 178 km och John o' Groats 193 km norr om Inverness. Det går givetvis bra också att cykla de sträckorna. Då är det 181 km respektive 199 km mellan Inverness och Thurso respektive John o' Groats. Tåg går även till Thurso och Wick. Caithness inom Skottland och deras flagga.
På 800-talet koloniserade norska vikingar Caithness. I Caithness bodde det pikter som talade piktiska vid vikingarnas ankomst. I Caithness ersattes piktiskan av fornnordiskan. Ur de norska vikingarnas fornnordiska bildades språket norn i Caithness, på Orkneyöarna och på Shetlandsöarna. Norn i sin tur utvecklades till de tre dialekterna Caithnessnorn, Orkneynorn och Shetlandsnorn. På 800- och 900-talen började människor också tala gäliska i Caithness. På 900-talet fanns det två språk i Caithness i form av gäliskan och fornnordiskan/norn. På 1100-talet fick gäliskan ett uppsving i Caithness. Under det efterföljande århundradet blev gäliskan ett majoritetsspråk i regionen. På 1300-talet fick gäliskan och norn konkurrens av för-lågskotskan som trängde ut norn i Caithness. Från omkring 1375 ersattes för-lågskotskan av tidig lågskotska. På 1400-talet var norn utdött i Caithness.
Från 1600-talet och efterföljande århundraden började gäliskan och lågskotskan ersättas av skotsk engelskan. 1706 talade ca 67 % av Caithness befolkning gäliska. Fram till början av 1800-talet talade fortfarande en majoritet av befolkningen i Caithness skotsk gäliska. 1806 talade 50,1 % av alla människor Caithness skotsk gäliska. Flest som talade skotsk gäliska 1806 bodde i västra Caithness. Under 1800-talet blev antalet människor som talade skotsk gäliska i Caithness färre och färre procentuellt. Samtidigt blev de som började tala skotsk engelska fler och fler. Under första halvan av 1800-talet ägde storskaliga utrensningar rum i högländerna. I Caithness drabbades skotsk gälisk-talande socknar i västra delarna av Caithness. Skotsk gälisk-talande torpare som arrenderade mark- och godsägarnas marker för att bedriva jordbruk fick inte längre sina kontrakt förnyade. Många av dessa skotsk gälisk-talande människor var tvungna att lämna sina socknar. Många lämnade Caithness. Samtidigt ökade antalet bönder i södra Caithness som inte talade skotsk gäliska eller som var få i antal som talade skotsk gäliska. Det blev de facto en förskjutning av befolkningen där antalet människor i slutet av 1800-talet som hade haft förfäder som talade gäliska på 1600-talet och bakåt minskade i västra Caithness i förhållande till populationen i hela Caithness. Antalet människor i västra Caithness med skotsk gäliska förfäder var procentuellt färre i västra Caithness 1891 än 1791, även om de kan ha varit fler i faktiska antal 1891 när hela befolkningen i Caithness nästan fördubblades 1806-1891. Samtidigt blomstrade fiske- och stenbrottsindustrierna i Caithness. Bättre kommunikationer band dessutom Caithness närmare till världen utanför. Regionen blev mindre isolerad och fick mer kontakt med det övriga skotsk engelsk-talande Skottland. Minskningen av skotsk gäliskan i Caithness fortsatte nedåt i stadig takt vartefter 1800-talet fortlöpte. 1891 var skotsk gäliskan ett minoritetsspråk i Caithness. 1891 talade endast 11 % av befolkningen i Caithness skotsk gäliska medan alltfler talade skotsk engelska. Det är lätt att dra den felaktiga slutsatsen att skotsk engelskan var ett imperialistiskt språk i Caithness, men i verkligheten var det precis tvärtom. Med skotsk engelskan minskade de tydliga språkskillnaderna mellan rika och fattiga samt mellan slottsägare och torpare i Caithness. Från vikingatiden fram till 1800-talet fanns det inte särskilt många godsägare och klanhövdingar i Caithness som talade gäliska och senare skotsk gäliska. Från vikingatiden och framåt talade de styrande och de i maktpositioner i Caithness i betydligt högre grad istället först fornnordiska och norn, sedan lågskotska och därefter skotsk engelska. Bara en minoritet av dem talade gäliska och sedan skotsk gäliska. Fornnordiskan, norn, lågskotskan och sedan skotsk engelskan var de rikas språk i Caithness medan gäliskan och sedan skotsk gäliskan var de fattigas språk. När skotsk engelskan började tränga ut gäliskan från 1600-talet och framåt började tillslut även de stora flertalet människor som fanns längst ned i samhällshierarkin och som inte satt på högre maktpositioner också att tala samma språk som eliten. Detta suddade ut tidigare uppenbara skiljelinjer mellan de båda grupperna, enligt historiker till höger på 2010-talet. Tidigare var det uppenbart vilka som var högst upp i samhällshierarkin när en godsägare och hans barn talade ett språk medan arbetarna som jobbade på fälten eller torparna som arrenderade hans marker för att bedriva jordbruk talade andra språk. Med skotsk engelskans ökade inflytande i Caithness försvann dessa skillnader som skilde människor åt på språkfronten. Det stärkte också den skotska identiteten om något gemensamt skotskt, ökade känslan för en mer gemensam skotsk historia och stärkte banden mellan skottar i Caithness. Det gemensamma språket knöt dem närmare varandra, enligt historiker till höger på 2010-talet. Företrädare för de skotska torparna på 1880-talet såg å andra sidan skotsk engelskan som ett hot mot den keltiska kulturen i högländerna. Torparna på 1800-talet var emellertid i sin tur delade i frågan. Äldre torpare som hade skotsk gäliska som förstaspråk föredrog skotsk gäliskan. Den yngre generationen torpare och andra människor i Caithness, rika som fattiga, ville helst tala eller lära sig den nya hippa och coola skotsk engelskan. För de yngre torparna var skotsk gäliskan ett mossigt gammalt språk som farfar talade, vilket yngre generationen högländare tyckte redan på 1700-talet. De riktigt rika skottarna som hade råd att skicka sina barn till fina skolor i södra England på 1800-talet fick söner som började tala den engelskan som talades på Eton College och andra liknande skolor. Eton College ligger nära Windsor. Skolan grundades 1440 och har idag över 1 300 elever i åldrarna 13-18 år. När även fattigare skottar började anamma skotsk engelskan bytte därför de allra rikaste skottarna upp sin engelska sett med deras perspektiv. Det i sin tur gjorde att skiljelinjer åter skapades på språkfronten mellan skottar. Dock inte lika tydligt som tidigare eftersom vanliga rika skottar och fattiga skottar som inte skickades till England talade skotsk engelska såvida de inte talade lågskotska eller skotsk gäliska. På 1900-talet fortsatte utvecklingen nedåt för skotsk gäliskan i Caithness. Färre och färre talade den. Idag är skotsk engelskan det dominerande språket i regionen. Lågskotskan finns också kvar idag i Caithness medan skotsk gäliskan bara talas av ett fåtal människor i västra Caithness. Under de senaste århundradena från 1600-talet till idag har språkbytet till skotsk engelska medfört att Caithness från slutet av 1880-talet upplevts som fri från skotsk gäliska. Det har lett till felaktiga föreställningar bland utomstående besökare att Caithness aldrig varit keltisk och att det aldrig talats gäliska och skotsk gäliska i regionen. Caithness har istället upplevts som skotsk och fri från det keltiska eller ibland en region med skandinaviskt arv. Därför hände det ibland på 2000-talet att en del människor i Storbritannien på höga viktiga samhällspositioner inte särskilt välinformerade hävdade att det aldrig talats gäliska och skotsk gäliska i Caithness. De hävdade att regionen alltid varit fri från keltisk kultur, som också Francis Napier (1819-1898) trodde på 1880-talet. Se Napier-kommissionen 1883-1884 på 1800-talet för mer om honom. Myten om Caithness som en icke skotsk gälisk-talande region späddes på att det gäliska och skotsk gäliska namnet för regionen var och fortfarande är Gallaibh. Den engelska översättningen för Gallaibh är "among the strangers" (the Norse) och "Land of the Gall (non-Gaels)". Båda översättningarna speglar det nordiska styret som präglade regionen under vikingatiden och ger en bild av en icke-keltisk region. I själva verket kommer namnet Caithness från den piktiska stammen Cat, Catt eller Catti. Delen med "-ness" kommer från fornnordiskan och betyder headland i engelskan. I fornnordiskan kallades regionen för Katanes, vilket på engelska betyder "headland of the Catt people". Katanes ändrades över tid till Caithness i engelskan och till Caithnes med ett s i lågskotskan. Catti finns också representerat i gäliska namnet Cataibh, vilket är det gäliska namnet för östra Sutherland. Geografiskt ligger östra Sutherland väster om Caithness. Det äldre gäliska namnet för Shetlandsöarna var dessutom Innse Chat. Gäliskans nedgång i Caithness från 1600-talet kan sammanfattas med: a) skotsk engelskan ökade inflytande från 1600-talet, vilket tillslut ledde till att den stora majoriteten fattiga människor i Caithness övergav gäliskan och sedan skotsk gäliskan för skotsk engelskan, b) utrensningar i västra Caithness under första halvan 1800-talet, vilket ledde till att många skotsk gälisk-talande torpare lämnade regionen, och c) nya inflyttade bönder i södra Caithness som inte talade skotsk gäliska. Gäliskans tidslinje i Caithness 700-talet: 0 % talade gäliska, istället talades piktiska. 800- och 900-talen: gäliska började talas. 900-talet: gäliskan var ett av två språk, det andra var fornnordiska/norn. 1100-talet: uppsving för gäliskan. 1200-talet: gäliskan blev majoritetsspråk. 1300-talet: konkurrens av för-lågskotska. 1600-talet: började ersättas skotsk engelskan. 1706: 67 % talade gäliska. 1806: 50,1 % talade skotsk gäliska. 1891: 11 % talade skotsk gäliska. 2019: talade bara ett fåtal skotsk gäliska i västra Caithness. 5. Södra Skottland 500-talet till 1100-talet - kumbriskans uppgång och fall samt engelskans fäste i sydöst Från omkring 500-talet f.Kr. fram till mitten av 500-talet e.Kr. talades brittiska, också känd som britanniska och brythonska, i hela Storbritannien söder om Firth of Forth i Skottlands mittenbälte. Brittiska talades i hela södra Skottland inkl. stora delar av Skottlands mittenbälte, i norra och södra England samt i Wales. På 300- eller 400-talen e.Kr. introducerades gäliskan i Skottland i samband med när irländska nybyggare flyttade till västra Skottland i det som sedan blev kungariket Dál Riata. Kungariket låg i västra Skottland och på norra Irland. På 400-talet e.Kr. började brittiskan i mellersta och i södra England ersättas av fornengelskan, också känd som anglosaxiska. Bytet skedde i samband med när England invaderades av angler, saxare, etc. Dessa människor och deras ättlingar spred sig runt om i England. Övergången från brittiska till fornengelska skedde gradvis i England från 400-talet. Enligt en del uppgifter från 500-talet. Från 400-talet till 600-talet ersatte dessa människor också gradvis brittiskan med fornengelskan i nordöstra England och från 500/600-talet till 800-talet i det som idag är östra Skottlands mittenbälte och sydöstra Skottland. De första anglerna flyttade till nordöstra England redan på 400-talet, men var då i minoritet. Majoriteten av befolkningen i nordöstra England talade fortfarande brittiska på 400-talet. Först i början på 500-talet immigrerade lite fler angler till nordöstra England från sydöstra delen av norra England. De flyttade från den delen av England som senare bildade kungariket Deira 559-654. De tog med sig fornengelskan. Exempelvis talade anglern Ida (d. 559) fornengelska. Han var kung av Bernicia 547-559 vars kungarike låg i sydöstra Skottland och i nordöstra England från 500-talet till 654. Från 600-talet till 654 tillhörde Lothian i Skottlands östra mittenbälte också kungariket Bernicia. 654-954 tillhörde Lothian kungariket Northumbria. Dagens Edinburgh ligger i Lothian. Dock talade inte majoriteten av befolkningen i norra delen av Idas kungarike fornengelska under hans styre i mitten på 500-talet, dvs i den delen som låg i östra mellersta Skottland och i sydöstra Skottland. Där talade de istället huvudsak brittiska/kumbriska på 500-talet. I södra delen av Bernicia i nordöstra England talade de däremot både brittiska/kumbriska och fornengelska på 500-talet. Omkring år 577 övergick brittiskan till a) västlig brittiska som talades i södra Skottland, norra England och i Wales, och b) sydvästlig brittiska som talades i Cornwall, Bretagne och i Galicien. I begreppet södra Skottland ovan ingår hela Skottland söder om Firth of Clyde och Firth of Forth. Det inkluderar större delen av Skottlands mittenbälte, sydvästra Skottland och sydöstra Skottland. År 600 var övergången helt klar till västlig och sydvästlig brittiska. Västlig brittiska bestod i sin tur av kumbriska och primitiv eller arkaistisk walesiska samt möjligen av piktiska. Kumbriskan talades i södra Skottland och i norra England från 500-talet. I kungariket Alt Clut och dess efterföljare kungariket Strathclyde talade de kumbriska, dvs västlig brittiska, från omkring år 577 fram till mellan 900- och 1100-talen. Innan talade de brittiska. Alt Clut existerade från 400-talet till 871 i först västra Skottlands mittenbälte och i norra delen av sydvästra Skottland, men expanderade efter hand i sydlig, östlig och sydöstlig riktning. På andra halvan av 600-talet förlorade Alt Clut möjligen mycket av sitt territorium till antingen Piktland, Northumria eller till båda. Men uppenbarligen lyckades Alt Clut ersätta förlorade delar med andra nya erövrade territorier eller tog de tillbaka en del gamla förlorade områden. Från omkring år 650 fram till början av 900-talet fortsatte kungariket Alt Clut och dess efterföljare kungariket Strathclyde att expandera i sydlig och sydöstlig riktning. Samtidigt som Alt Clut/Strathclyde blev starkare i sydöst förlorade de i styrka i norr. Den kumbriska som talades i Alt Clut och i övriga södra Skottland på 500-talet och i början på medeltiden var mycket lik primitiv eller arkaistisk walesiska. Primitiv eller arkaistisk walesiska talades i Wales år 550-800 i en tid i början av medeltiden när den tidiga walesiskan utvecklades till ett eget självständigt språk. På 600-talet dog kumbriskan nästan helt ut i nordöstra England på bekostnad av fornengelskan. Samtidigt på 600-talet började fler och fler människor i Skottlands östra mittenbälte och i sydöstra Skottland tala fornengelska och allt färre pratade kumbriska. De som talade kumbriska i den här delen av Skottland på 600-talet var emellertid i majoritet. År 700 talades brittiska, inklusive bl.a. kumbriska, i huvudsak bara i södra Skottland, nordvästra England, Wales, Devon och Cornwall i sydvästra England, Bretagne i nordvästra Frankrike samt i Galicien i nordvästra Spanien. Brittiskan kom till Bretagne och Galicien genom invandring av människor från Wales och sydvästra England på 400- och 500-talen. År 700 sträckte sig kungariket Northumbria, som existerade 654-954, från Lothian i Skottlands östra mittenbälte via Scottish Borders i sydöst och Dumfries and Galloway i syd fortsatt söderut till sydligaste delen av norra England där Liverpool, Sheffield och Kingston upon Hull ligger idag. På 700-talet tappade Northumbria exempelvis Dumfries and Galloway till kungariket Alt Clut. Under Northumbrias existens 654-954 blev fornengelskan det dominerade språket i östra Skottlands mittenbälte och i sydöstra Skottland. I början på 800-talet talade fler fornengelska än kumbriska i den här delen av Skottland, som då låg i norra delen av kungariket Northumbria. Åtminstone talade väldigt många fornengelska i början på 800-talet. Senast år 900 var fornengelskan majoritetsspråk i regionen. Den stora övergången från kumbriska till fornengelska i Lothian och i Scottish Borders skedde därför omkring år 654-800 även om en del började tala fornengelska redan på första halvan av 600-talet. En del nutida forskare hävdar dock att redan på 600-talet, i synnerhet år 650-699, var fornengelska redan etablerad i Lothian och i Scottish Borders. De hävdar att den talades av en majoritet eller av många vid den tiden. Andra forskare hävdar att det tog flera generationer från 600-talet eller från år 654 fram till år 800 eller år 900 för fornengelska att passera kumbriskan i antalet talare i Lothian och i Scottish Borders. I takt med att Alt Clut och sedan kungariket Strathclyde från 871 expanderade söderut och i sydöst till sydligaste Skottland och nordvästra England medan danelagen från 876 i norra och östra England, expanderade norrut inom dagens England krympte Northumbrias territorium fortsättningsvis alltmer. 876-914 annekterades södra delen av Northumbira av danska vikingar. 876-914 var det ett danskt kungarike och en del av danelagen medan norra delen av Northumbria styrdes av angler som talade fornnordiska och kumbriska. I södra delen av Northumbria 876-914 talade de styrande fornnordiska. Norra Northumbria förpassades tillslut till östra Skottlands mittenbälte, sydöstra Skottland, nordöstra England och delar av norra England. Nordvästra England och delar av Cumbria tappades till Strathclyde medan den sydligaste tredjedelen av Cumbria förlorades till danelagen. Sett ur Strathclydes perspektiv tjänade de på vikingarnas invasion av södra Northumbria eftersom det försvagade Northumbria. Det gjorde det lättare för Strathclyde ta över en del områden som låg i mitten av västra Northumbria. 878 täckte norra Northumbria i huvudsak bl.a. Lothian, Scottish Borders och nordöstra England. 914 invaderade norska vikingar södra Northumbira och gjorde det till ett norskt kungarike. 927 bildades England ur flera anglosaxiska kungariken i det som idag är mellersta och södra England. 954 erövrades Northumbria av England. Omkring år 800 övergick primitiv och arkaistisk walesiska till fornwalesiska/fornkymriska som talades i Wales fram till början av 1100-talet. Redan på 800-talet började en del människor i östra och norra Skottland i det som tidigare var det ursprungliga kungariket Piktland att tala gäliska, men en mycket stor majoritet fortsatte emellertid att prata piktiska. Först på 900-talet började allt fler tala gäliska även i det tidigare Piktland. På 1000-talet talade i stort sett nästan alla människor gäliska i det tidigare Piktland, undantaget Caithness i norr där de pratade gäliska och fornnordiska/norn. År 1100 var piktiskan helt utdött. 871 ersattes Alt Clut av kungariket Strathclyde som expanderade i sydöst till att slutligen innefatta delar av Cumbria i dagens nordvästra England. I början på 900-talet kom Strathclyde över centrala Cumbria där Keswick ligger. Möjligen också hela Cumbria och ända ned till Morecambe Bay söder om Cumbria. Som i resten av Strathclyde talade de kumbriska i Cumbria. Omkring år 900 började kumbriskan i sydvästra Skottland trängas ut av gäliskan. På 1000-talet införlivades kungariket Strathclyde i kungariket Alba (Skottland), inklusive Cumbria. 1092 invaderades och erövrades större delen av Cumbria av normanden William II (1056-1100) som var kung av England 1087-1100. 1092 blev Cumbria en del av England och är det fortfarande. Efter 1092 invaderades dock Cumbria flera gånger av arméer från Alba och sedan av Skottland. Enskilda delar av Cumbria som Carlisle och Carlisle Castle, det senare började byggas första gången 1093, bytte ägare flera gånger fram till mitten av 1700-talet. Exempelvis erövrade jakobiter Carlisle Castle 1745-1746. På 1100-talet dog kumbriskan ut. I sydvästra och alla södra Skottland anses det att det dog ut helt på 1100-talet eftersom kungariket Strathclyde blev en del av det till stora delar gälisktalande kungariket Alba i århundradet innan. Men faktum var att processen från kumbriska till gäliska inleddes redan på 900-talet. Kungariket Strathclyde hade övergivit kumbriskan för gäliskan, sedan för lågskotskan och därefter för engelskan även om det fått fortsatt vara självständigt i flera århundraden efter det införlivades i Alba, enligt några nutida historiker. Enligt dem började gäliskan tappa mark i Skottland när Malcolm III (1031-1093), var kung av Alba 1058-1093. Först till fornengelskan (anglosaxiskan) i sydvästra Skottland och i västra mellersta Skottland, sedan till anglonormandiskan från söder om Skottlands mittenbälte upp längs Skottlands östkust till Moray i norr, sedan till normandiskan, sedan till anglosaxiskans efterträdare medelengelskan på mitten av 1100-talet och från mitten av 1300-talet till lågskotskan. Kumbriskan hade inte överlevt som språk i vilket fall som helst. 5.1 Lothian 973-1200 973 kom Lothian under kungariket Albas kontroll. Enligt en annan version kom Lothian över av Alba under de efterföljande åren efter 977. 1018 utkämpades slaget i Carham vid floden Tweed i nordöstra England mellan kungarikena Alba och Strathclyde på ena sidan mot England på den andra. Engelsmännen förlorade slaget och Alba flyttade sin gräns i sydöst till floden Tweed där gränsen mellan Skottland och England fortfarande ligger idag. I slaget 1018 deltog Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034. Efter slaget började eliten och domstolsväsendet i Lothian att tala gäliska fram till år 1200, men övriga människor i Lothian som utgjorde den stora majoriteten av befolkningen fortsatte tala fornengelska och från omkring 1150 medelengelska. Det var helt tvärtom mot i Caithness i norr där gäliskan var de fattigas språk och fornnordiskan, senare skotskengelskan, etc var de rikas språk. Det visar också komplexiteten i all sin enkelhet inom Skottland under medeltiden. En rik person i Lothian som talade gäliska på 1100-talet och som reste till Caithness hade där uppfattas som fattig fram till att de hade förstått att han eller hon inte var det. I Scottish Borders fortsatte också majoriteten av befolkningen att tala fornengelska på 1000- och 1100-talen. Lothian och Scottish Borders anses därför idag som engelskspråkig på 1000- och 1100-talen. En del nutida språkforskare hävdar dock att majoriteten av befolkningen i västra Lothian talade gäliska på 1000- och 1100-talen, rika som fattiga. De håller dock med om att de boende i Scottish Borders talade fornengelska. Den åsikten om västra Lothian delas inte av majoriteten av de som forskade i ämnet. De anser att fornengelska/medelengelskan talades av en överlägsen majoritet i såväl västra som östra Lothian samt i Scottish Borders under den här tiden, undantaget eliten i Lothian. När William the Conquer (1028-1087) var kung av England 1066-1087 invaderades Lothian av engelsmännen. På svenska är han känd som Vilhelm Erövraren. England annekterade emellertid inte Lothian 1066-1087 som fortsatte tillhöra Alba. 1091 fruktade Albas kung Malcolm III att lokalbefolkningen i Lothian ville tillhöra England eftersom majoriteten talade fornengelska. För att visa att regionen tillhörde Alba reste han runt i Lothian och visade sin makt. På 1100-talet ansåg David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153, att de boende i Lothian var engelsmän. De var inga riktiga skottar enligt honom. Albas hjärta låg norr om Firth of Forth i dagens östra Skottland där det riktiga Alba fanns. Även östra Striling council area nordväst om Lothian ansågs som en stark del av Alba. Vad han tyckte om de boende i Scottish Borders, vars region låg ännu längre ifrån Firth of Forth, är okänt. Enligt en nutida historiker ansåg David I förmodligen att de boende var lika mycket engelsmän som de i Lothian. Lothian stannade dock i Alba och sedan i Skottland. Lothian och Scottish Borders är fortfarande en del av Skottland idag. 5.2 Gäliskan 900-1200 900-1200 talades gäliska på Irland, Isle of Man och i Skottland. I Skottlands fall i delar av Skottland på 900-talet. På 1000- och 1100-talen talade däremot större delen av Skottland gäliska, undantaget a) Yttre Hebriderna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna där de i huvudsak talade forrnordiska eller en blandning mellan fornnordiska och gäliska, b) Caithness i norr, c) kumbrisktalande regioner i sydvästra Skottland, samt d) engelsktalande Lothian och Scottish Borders, undantaget eliten i Lothian som talade gäliska 1018-1200. Den gäliskan som talades på Irland, Isle of Man och Skottland 900-1200 var medeliriska, också känd som medelgäliska, medelgaeliska och bara som gäliska/gaeliska. I nutida brittiska historieböcker är det vanligt att kalla språket under de åren bara för gaelic eller på svenska gäliska/gaeliska. Lothian, undantaget eliten, och Scottish Borders är de enda regionerna i hela Skottland från 300-talet till idag där gäliskan aldrig fått något större fäste. De som talade gäliska i Skottlands östra mittenbälte och i sydöstra Skottland har alltid varit i en kraftig minoritet. När man talar om det gälisktalande Skottland bör man därför ha det i åtanke. Ibland nämns det emellertid att 2001 talades skotsk gäliska av 2-4 % av alla människor över tre år i Ettrick parish i sydvästra Selkirkshire i sydvästra Scottish Borders. 2011 bodde det 83 människor i Ettrick och 18 267 människor i hela Selkirkshire samt 115 000 människor 2018 i hela Scottish Borders. Bodde det ungefär lika många människor i Ettrick 2001 som 2011 motsvarade 2-4 % av 83 människor lika mycket som två eller tre gälisktalande personer. 6. Aber och inver I Skottland är det vanligt i ortsnamn med keltiskt ursprung att ha med antingen aber eller inver i namnen. Både aber och inver betyder a) sammanflöde eller sammanflytning av vatten, eller b) flodmynning, åmynningen, mynning eller flodutlopp. Aber förekom/förekommer i piktiska, kymriska/walesiska, korniska och bretonska som talades/talas i östra och nordöstra Skottland, Wales, Cornwall respektive Bretagne i Frankrike. Aber är mycket vanligt i ortsnamn i östra Skottland och i Wales. Mest kända och största staden i Skottland med aber är Aberdeen. I Wales är det Abertawe, vilket är kymriska för Swansea. Inver förekommer i iriska och i manx på Irland respektive Isle of Man. Inver är också mycket vanligt i hela Skottland. Inom Skottland är inver vanligare i västra högländerna och i Grampians Mountains. Grampians Mountains är bergskedjan som går från sydvästra Skottland till nordöstra delen av landet. Inverness är Skottlands mest känd stad med namnet inver. Det finns tre gånger fler ortsnamn i Skottland med namnet inver än aber. Språkforskare på 2010-talet antog att aber var vanligare än inver i Skottland från början. Men när sedan skoter flyttade från Irland till sydvästra och västra Skottland under tiden då kungariket Dál Riata fanns, 500-843 e.Kr. byttes många aber ut mot inver i ortsnamnen i Skottland. Hur märkligt det än låter är inver inte vanligt som ortsnamn på Irland. Där är ordet béal vanligare. Det betyder mynning på iriska. Största och kändaste staden med béal är Béal Feirste, vilket är iriska för Belfast. Anledningen till denna skillnad mellan Skottland och Irland i användningen av inver vs béal beror på att de irländska ortsnamnen generellt sett är tusen år äldre än de skotska. Det rådande modena bland ortsnamnen var inte samma när de kom till. När skoterna flyttade från Irland till sydvästra Skottland rådde det uppenbarligen ett mode att döpa orter till inver och inte till béal i Skottland, enligt språkforskare på 2010-talet. Béal ska inte förväxlas med bal- som förekommer på många ortsnamn i Skottland med anor ända tillbaka till medeltiden. Bal- kommer från skotsk gäliskans baile som betyder hem, bondgård, stad eller city. Men även bal- har ett gäliskt ursprung. Gemensamt för både aber och inver är att de ofta förekommer i början på ortsnamnen till skillnad från en del av de engelska orter som har germanska mönster och ordningsföljder. - Inverness = floden Ness mynning. Mynning (inver) står före flodnamnet Ness. - Eyemouth = floden Eyes mynning. Mynning (mouth) står efter flodnamnet Eye. Eyemouth är det engelska namnet på småstaden i Scottish Borders i sydöstra Skottland. Det skotsk gäliska namnet på samma småstad är Inbhir Eighe. Inbhir är en form av inver. Inbhir står före Eighe och inte efter som i det engelska namnet på samma småstad. Det här med ordföljden är förklaringen till varför keltiska ortsnamn betonar den första stavelsen i den sista delen av ett ortsnamn. Exempel: - InverNESS = betoning på ness. - AberYSTwyth = betoning på yst. Denna form förekommer inte i engelska ortsnamn med germanska mönster och ordningsföljder. Dock finns det givetvis undantag med ordföljden gällande aber och inver. I ortsnamn och geografiska namn med loch kopplat med aber eller inver kommer loch före. Exempel är Lochaber eller Lochinver, som betyder ”havsinloppet av sammanflöde” eller ”havsinloppet av sammanflytning av vatten”. Loch betyder också sjö i andra sammanhang. I exemplen med Lochaber och Lochinver besvarar aber och inver istället vilken loch det rör sig om. Därför kommer de tvåa i ordningsföljden. Exempel på Lochinver: - Loch = ord ett. Vad för något? Svar: en loch. - Inver = ord två. Vilken loch? Svar: en inver, dvs. sammanflöde eller sammanflytning av vatten. Jämför med Inverness utan loch, där inver är första ordet i ortsnamnet: - Inver = ord ett. Vad för något? Svar: en inver, dvs. en mynning. - Ness = ord två. Vilken inver? Svar: en med flodnamnet Ness. I både Lochaber och Lochinver ligger betoningen på första stavelsen i den sista delen. Här fortsätter de samma regel som gäller för keltiska ortsnamn. Exempel: - LochABer = betoning på ab. - LochINver = betoning på in. |