Skotska språken
- språkens historier i Skottland
Skotska språken
- språkens historier i Skottland
|
Innehåll
1. Introduktion 2. Från istiden till romartiden - 2.1 Från 12 000 f.Kr. till 800 f.Kr. - 2.2 Keltiskan 800 f.Kr. - - 2.2.1 Två indelningar av keltiska språk - - - 2.2.1.1 Geografi - - - 2.2.1.2 Ljud - - - - 2.2.1.2.1 P-keltiska och Q-keltiska - 2.3 Fornbrythonska 500-talet f.Kr. till 300-talet e.Kr. till 800 e.Kr. - - 2.3.1 Andra senare brythonska språk - 2.4 Grekiska talades första gången i Skottland 325 f.Kr. - 2.5 Brythonskan i Skottland första århundradena f.Kr. till 297 e.Kr. - - 2.5.1 Romarnas närvaro - 2.6 Latinet till Skottland år 71 och under romartiden - - 2.6.1 Latinet influerade brythonskan 3. Under medeltiden - 3.1 Piktiska ca år 297-1100 - - 3.1.1 Kort version - 3.2 Gäliskan till västra Skottland på 300- eller 400-talen e.Kr. - 3.3 Latinet tillbaka till Skottland på 400-talet - 3.4 Piktiskans storhetsperiod på 400-talet till 600/700-talen - 3.5 Brythonskans nedgång i södra Skottland och England på 400-talet till 600-talet - 3.6 Fornengelskan 400-talet till 1100-talet - - 3.6.1 Var - - 3.6.2 Hur - - 3.6.3 Romantiskt - - 3.6.4 Fornengelskans inträde blev förödande för fornbrythonskan - - 3.6.5 Northumbriska ca 654 till 1100- eller 1200-talen - 3.7 Gäliskan från 500-talet till 1100-talet - 3.8 Fyra nya brythonska språk i fem regioner på 500-talet - 3.9 Kumbriskan och engelskan i södra Skottland på 500-talet till 1100-talet - - 3.9.1 Lothian 973-1200 - 3.10 Latinet på 700-talet till 1100-talet - 3.11 Piktiskans nedgång och fall på 700-talet till år 1100 - 3.12 Fornnordiskan till Skottland på vikingatiden 793-1066 - 3.13 Språken i Skottland 862-877 - 3.14 Gäliskan 900-1200 - 3.15 Piktiskans påverkan från 1100-talet till idag - 3.16 Aber och inver - 3.17 Språk bakåt i tiden - 3.18 Norn - 3.19 Franska/normandisk franska på 1100-talet till 1300-talet - 3.20 Lågskotskan gjorde entré för första gången på 1100-talet - 3.21 Engelskan, franskan och gäliskan på 1100-talet till 1400-talet - 3.22 Skotsk gäliskan i slutet av 1400-talet 4. Efter medeltiden - 4.1 Latinet i skolor på 1400- och 1500-talen - 4.2 Lågskotskan på 1500-talet och till Ulster på 1600-talet - 4.3 Nedgång för skotsk gäliskan och lågskotskan på 1600-talet till 1800-talet - 4.4 Grekiskan och latinet på 1700-talet till idag - 4.5 På 1900- och 2000-talen - - 4.5.1 Polskan - - 4.5.2 Asien - - 4.5.3 Skottar utomlands 5. De fyra stora språken idag - 5.1 Skotsk engelska - - 5.1.1 Allmänt - - 5.1.2 Dialekter - 5.2 Lågskotska - - 5.2.1 Från 1100-talet till idag - - 5.2.2 Idag - 5.3 Skotsk gäliska - - 5.3.1 Från 1400-talet till idag - - 5.3.2 Talare i modern tid - - 5.3.3 Delar av Skottland där gäliskan aldrig fick riktigt fäste - - 5.3.4 Gäliskans uppgång och fall i Caithness - 5.4 Brittiskt teckenspråk - - 5.4.1 Från 1324 till idag - 5.5 Andra språk 6. Sammanfattning Den här sidan om skotska språk uppdaterades med ett nytt upplägg och drygt fyrtio nya sidor i augusti 2025. Caledonia som nämns nedan några gånger var romarnas namn på Skottland. Caledonierna var folket som levde i Caledonia. Scrolla ned för att läsa mer om delarna och ämnena. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. 1. Introduktion Språk i Skottland är en spretig och ibland snårig historia. Det självklara har inte alltid varit det uppenbara. Dessutom har de inte heller följt en linjär historia de senaste fjortontusen eller ens de senaste tvåtusen åren. Den här texten tar upp allmänna språkliga strömningar i Skottland historiskt och vilka språk människorna talade i Skottland. Texten tar också upp lite om de största språken i Skottland idag. Texten blandar både yta med lite mer djup i enskilda delar som t.ex. gäliskan i Caithness. Istället för att traditionellt gå igenom språken var för sig, t.ex. brythonskans hela historia från början till slutet i Skottland i ett avsnitt, gäliskans hela historia i Skottland i ett annat, osv, har vi i avsnitt två, tre och fyra på den här sidan valt att ta upp de dominerande språken situation i Skottland under olika tidsepoker. Det gör att en del språk som gäliskan återkommer flera gånger i små delar i avsnitt två till fyra beroende om det handlar om före medeltiden, under medeltiden eller efter medeltiden. Fördelen med det förfarandet är att det är lättare att få en överblick i andra skeenden som påverkade språken i Skottland om de också nämns i samma tid eller före eller innan. Bredden blir större för respektive tid. Nackdelen är att det finns en risk att det blir mer otydligt, mer svammel, mindre konkret och svårare att se den röda tråden för ett enskilt språks historia. Vi bedömde emellertid ändå att det är mer lättöverskådligt med att blanda språken med varandra vid ungefär samma tider än att gå igenom språken en efter varandra i helt skilda avsnitt i avsnitt två, tre och fyra. I normala fall föredrar vi sättet med skilda avsnitt, men här gör vi ett undantag. Blir det för otydligt kan man alltid ändra det i framtiden till ett mer traditionellt upplägg med skilda avsnitt. I avsnitt fem om de fyra stora språken idag redovisar vi däremot kort skotsk engelskans, lågskotskans, skotsk gäliskans och brittiska teckenspråkets historia från när de uppstod till idag enligt klassiskt upplägg. Den som vill hoppa över de många delarna i avsnitt två till fyra kan därför scrolla ned direkt till avsnitt fem och få allt mycket mer kortfattat och förenklat. Avsnitt sex sammanfattar de övriga avsnitten. 2. Från istiden till romartiden 2.1 Från 12 000 f.Kr. till 800 f.Kr. 12 000 f.Kr. invandrade de första människorna efter senaste istiden till Skottland efter att isen lämnat Skottland. De kom från Spanien enligt bevis från DNA. De hade vandrat från Spanien via Frankrike och England till Skottland. Sannolikt talade de ett förindoeuropeiskt språk som lät som baskiskan i norra Spanien. 10 000 f.Kr. flyttade människor från Belgien, Nederländerna, norra Tyskland eller södra Skandinavien till Skottland och tog med sitt sina språk till Skottland, men deras flyttar stöds inte av DNA. Under de efterföljande tusentals åren flyttade flera nya människor från Spanien till Skottland i olika vågor, enligt DNA. Som de första spanjorerna till Skottland var de nomader. Men de talade inte spanska eftersom spanskan har sitt ursprung i det långt senare latinet. Latin började talas först 753 f.Kr. i Rom. Ungefär 2 700 f.Kr. drabbades Skottland och övriga Storbritannien hårt av pesten. En majoritet av befolkningen dog ut. De ersattes 2 700-2 500/2 400 till 90 % av människor med ursprung från ryska stäpper, enligt bevis från DNA 2015-2018. I Skottland ersattes den tidigare spanska befolkningen till ca 90 % av människor med ursprung från ryska stäpper. De tog med sitt eller sina språk till Skottland. De talade sannolikt olika dialekter av urindoeuropeiska som tros var förfadern till många senare europeiska och vissa asiatiska språk. Urindoeuropeiska är också känt som protoindoeuropeiska. Möjligen talade dessa invandrare till Skottland istället en tidig baltoslavisk gren av indoeuropeiska som uppstod 3 000 f.Kr. Ur den grenen uppstod senare slaviska språk som ryskan och baltiska språk som lituaiskan. Det som talar mot det i Skottlands fall är att förfadern till slaviska språk tros uppstod under andra årtusendet f.Kr. dvs. på 1000-talet f.Kr. Det var långt efter människor med ursprung från ryska stäpper flyttade till Skottland. 2.2 Keltiskan 800 f.Kr. Den rekonstruerade urkeltiskan var urspråket för alla kända keltiska språk. Urkeltiskan är känt på engelska som Proto-Celtic language, Proto-Celtic och Common Celtic. Urkeltiskan talades i centrala Europa 1300-800 f.Kr. och hade sin storhetsperiod 1200-900 f.Kr. Vid 800 f.Kr. talades det fortfarande, men splittrades sedan upp i olika dialekter under första halvan 1000-talet f.Kr. Många av urkeltiskans dialekter uppstod 800-500 f.Kr. De keltiska språken spred sig sedan till Storbritannien och Irland. 700 f.Kr. spreds den keltiska kulturen till Skottland av ett fåtal människor från den europeiska kontinenten. Notera ett fåtal människor. Med dem spreds också deras keltiska språk till Skottland. På ganska kort tid blev sedan deras keltiska språk det dominerade språket i Skottland under resten av f.Kr. På 500-talet f.Kr. talade de keltiska språk i hela Storbritannien och på Irland. 2.2.1 Två indelningar av keltiska språk Det finns olika sätt att dela in de keltiska språken. Enligt två av de mest kända och mest använda sätten delas de keltiska språken in efter geografi eller efter ljud. 2.2.1.1 Geografi Enligt ö- och fastlandshypotesen delas de keltiska språken in i ökeltiska och fastlandskeltiska. Hypotesen med ökeltiska är känd på engelska som Insular Celtic hypothesis medan hypotesen med fastlandskeltiska kallas för Continental Celtic hypothesis. Bara ökeltiska heter Insular Celtic på engelska medan fastlandskeltiska kallas för Continental Celtic på engelska. Samlingsnamnet för de största kända keltiska språken som härstammar från Storbritannien och Irland är ökeltiska. Utöver ökeltiska språk har det också funnits andra keltiska språk i Storbritannien från 500-talet f.Kr. och framåt som härstammade från urkeltiskan. Tidiga ökeltiska språk och eventuellt också andra urkeltiska språk på de brittiska öarna utvecklades sedan till brythonska i Storbritannien och gäliska på Irland. Brythonskan och gäliskan fungerar som samlingsnamnnen för alla efterföljande språk som sedan utvecklades från dessa två grenar av ökeltiskan eller från eventuellt andra urkeltiskt språk som talades inledningsvis i Storbritannien och på Irland. Brythonska är också känt inom svenskan som brittiska och britoniska. Brythonska heter på engelska Brittonic, Brythonic och British Celtic. Den äldsta kända formen av brythonska är fornbrythonska som uppstod på 500-talet f.Kr. som ett ö-keltiskt språk i Storbritannien. Andra namn för gäliska är gaeliska och goideliska. Engelska orden för gäliska och goideliska är Gaelic respektive Goidelic med stora bokstäver i början av orden. Fastlandskeltiska talades på den europeiska kontinenten från Spanien och Frankrike i väst till Balkanhalvön i öst samt i delar av de asiatiska delarna av Turkiet. Både ökeltiska och fastlandskeltiska var två grenar från urkeltiskan. I fastlandskeltiska finns de fem keltiska språken keltiberiska (Celtiberian) från centrala och nordöstra iberiska halvön, lepontiska (Lepontic) från Alperna och nordligaste Italien, galliska (Gaulish) från Frankrike, etc. samt de galliska språken galatiska (Galatian) från centrala Turkiet och noriska (Noric) från Österrike och Slovenien. 2.2.1.2 Ljud 2.2.1.2.1 P-keltiska och Q-keltiska I den P-keltiska och Q-keltiska-hypotesen delas de keltiska språken in i P-keltiska och Q-keltiska. Hypotesen är känd på engelska som P-Celtic/Q-Celtic hypothesis. P-keltiska är känt på engelska som P-Celtic och Q-keltiska som Q-Celtic. Tillvägagångssättet att dela in keltiska språk i P-keltiska och Q-keltiska gjordes inte minst i äldre tider. P-keltiska är enligt hypotesen indelat i de två grupperna galliska med två L mitt i namnet och brythonska. Galliska är sin tur sedan indelat i exempelvis galatiska, etc. Enligt en del forskare innan 1971 ingick också lepontiska som undergrupp till galliska. I brythonska gruppen finns alla brythonska språk som fornbrythonska som talades i hela Storbritannien från norr till söder och dess senare fem undergrupper där de två första undergrupperna utgörs av de två västbrittiska språken kumbriska och kymriska. Cumbric och Welsh på engelska. Ett annat ord för kymriska på svenska är walesiska. I kymriskan finns alla dess former som primitiv kymriska, fornkymriska, medelkymriska och nykymriska. I undergrupp tre och fyra finns de två sydvästbrittiska språken korniska från Cornwall i sydvästra England och bretonska från Bretagne i nordvästra Frankrike. Språken heter Cornish och Breton på engelska. I den femte undergruppen finns piktiska. Brythonska med P-keltiska talades också ett tag på Orkneyöarna, Isle of Man mellan Nordirland och nordvästra England samt i Galicien i nordvästra Spanien. Brythonskan på Orkneyöarna ersattes av det brythonska språket priteniska och sedan av piktiska och räknas därför inte som någon undergrupp. Det gör heller inte brythonskan med P-keltiska på Isle of Man som med tiden ersattes av Q-keltiska. Brythonskan i Galicien var bretonska och därmed samma språk som de talade i Bretagne. Det tillhör inte någon officiell undergrupp. P-keltiska: 1. galliska ,med undergrupper som galatiska, etc. 2. brythonska (brythonska gruppen). - 2.1 fornbrythonska. - - 2.1.1 västbrittiska. - - - 2.1.1.1 kumbriska. - undergrupp 1. - - - 2.1.1.2 kymriska. - undergrupp 2. - - 2.1.2 sydvästbrittiska. - - - 2.1.2.1 korniska. - undergrupp 3. - - - 2.1.2.2 bretonska i Bretagne och i Galicien. - undergrupp 4. - - 2.1.3 piktiska (priteniska innan och piktiska efter). - undergrupp 5. P-keltiska, förenklat: 1. Galliska --> undergrupper som galatiska, etc. 2a. brythonska/bg --> fornbrythonska --> västbrittiska --> kumbriska. 2b. brythonska/bg --> fornbrythonska --> västbrittiska --> kymriska. 2c. brythonska/bg --> fornbrythonska --> sydvästbrittiska --> korniska. 2d. brythonska/bg --> fornbrythonska --> sydvästbrittiska--> bretonska i Bretagne och i Galicien. 2e. brythonska/bg --> fornbrythonska --> priteniska --> piktiska. *Bg ovan står för den brythonska gruppen. Q-keltiska är indelat i keltiberiska från den iberiska halvön och gäliska från de brittiska öarna. I gäliska återfinns alla gäliska språk som primitiv iriska, forniriska, medeliriska, iriska, skotsk gäliska och manx. Skillnaderna mellan P-keltiska och Q-keltiska syns i ord som ordet "son" som blir map i P-keltiska och mac i Q-keltiska. Säg ett skotskt efternamn idag och de flesta utanför Skottland tänker på på namn där Mac/Mc ingår i namnet som t .ex. MacDonald. Stavningen MacDonald är en Q-keltisk stavning. Främsta skillnaden mellan ö- och fastlandshypotesen och P-keltiska/Q-keltiska-hypotesen är att den första hypotesen delar in de keltiska språken geografiskt mellan Storbritannien och Irland kontra resten av Europa, dvs. mellan ökeltiska från de brittiska öarna och fastlandskeltiska från den europeiska kontinenten, fast där ljudomvandlingen av P-keltiska och Q-keltiska skedde parallellt och oberoende av varandra. Därför talade de Q-keltiska på Irland samtidigt som de talade P-keltiska i England historiskt. Senare Q-keltiska i västra Skottland och P-keltiska i södra Skottland i början av medeltiden. I den andra hypotesen delas språken däremot in i ljud, vilket är orsaken till att keltiberiska som talades i Spanien och gäliska på de brittiska ingår i samma grupp, den Q-keltiska språkgruppen, enligt hypotesen. 2.3 Fornbrythonska 500-talet f.Kr. till 300-talet e.Kr. till 800 e.Kr. Brythonska var ett keltiskt språk. Andra namn för brythonska är brittiska och britanniska. Brythoniska med bokstaven "i" i namnet är inte ett namn för språket. Den äldsta kända formen av brythonska är fornbrythonska som utvecklades på 500-talet f.Kr. i Storbritannien från ett tidigt ökeltiskt språk eller från ett urkeltiskt språk eller från en dialekt från ett urkeltiskt språk. Som tidigare nämndes etablerades dialekter av urkeltiska i Europa 800-500 f.Kr. Engelska namnen för fornbrythonska är Common Brittonic, Old Brittonic, British, Common Brythonic och Old Brythonic. Brytonska var i sin tur ett ökeltiskt språk som var ett indoeuropeiska språk. I de sammanhangen språket nämns före och under romartiden är ordet brythonska att föredra framför ordet brittiska eftersom ordet brittiska lätt kan förväxlas med andra betydelser, exempelvis med en kvinna från Storbritannien, med ordet brittiskt som avser något från Storbritannien efter år 1707 eller det nuvarande Storbritannien. Men från 500-talet e.Kr. och framåt är både brythonska och brittiska fullt legitima ord för samma språk. Från omkring 500-talet f.Kr. fram till a) 300-talet e.Kr. i vissa delar, b) 400-talet andra delar, c) 500-talet i tredje delar och d) ända till år 800 i fjärde delar om områden, talades brythonska av lokalinvånarna i hela Storbritannien söder om Skottlands mittenbälte. Området som brythonska talades sträckte sig från söder om floderna Clyde och Forth i Skottlands mittenbälte till södra Skottland, hela Wales och hela England. Men det är möjligt att de också talade fornbrythonska i västra och norra Skottland också. Det anses som vedertaget att de i Argyll and Bute i västra Skottland mellan 500-talet f.Kr. till 300- eller 400-talen e.Kr. talade a) fornbrythonska eller b) ett keltiskt språk med härstamning från ett tidigt ökeltiskt språk från 500-talet f.Kr. I Skottland norr om floderna Clyde och Forth i området norr om dagens Glasgow och Edinburgh ungefär ända upp till Orkneyöarna, undantaget Argyll and Bute i väster, talade de från 500-talet f.Kr. fram till första århundradet e.Kr. när romarna invaderade Caledonia första gången antingen: a) fornbrythonska, b) ett syster- eller dotterspråk till fornbrythonska, c) andra keltiskt språk som härstammade från ett urkeltiskt språk eller från ett tidigt ökeltiskt språk från 500-talet f.Kr. som inte var fornbrythonska. d) andra keltiska språk som härstammade från ett urkeltiskt språk eller från ett tidigt ökeltiskt språk från 500-talet f.Kr. som inte var fornbrythonska. Dessa språk talades sedan fram till första århundradet f.Kr. och inte till första århundrandet e.Kr som i fallen med a), b) och c) ovan. Därefter talade de enligt d) antingen fornbrythonska eller ett dotter- eller systerspråk till fornbrythonska från första århundradet f.Kr. fram till romarnas ankomst på första århundradet e.Kr. Det som talar för att de norr om Skottlands mittenbälte talade a) fornbrythonska, är att denna del av Skottland senare talade priteniska och senare piktiska. Forskarna är överens om att i alla fall piktiskan förmodligen härstammade från fornbrythonskan. Detta talar också för att de talade b) ett dotter- eller systerspråk till fornbrythonska, eftersom dessa språk kan ha utvecklats direkt eller parallellt med ett tidigt fornbrythonskt språk. De senare priteniskan och piktiskan är därför starka argument för a) och b) ovan. Det som talar för c) med andra keltiska språk, är att på grund av bl.a. högländernas geografiska position kan de ha utvecklat andra keltiska språk från ett tidigt ökeltiskt språk som inte var fornbrythonska eftersom de avståndsmässigt låg längre från exempelvis England än vad södra Skottland gjorde. Det som talar mot c) är att det inte förklarar hur det troliga brythonska språket piktiskan från slutet av 200-talet och dess förlaga priteniska kunde uppstå på 000-talet och finnas fram till början av 400-talet i denna eller i delar av del av Skottland. Den som förespråkar c) ovan måste då förklara sin syn på hur priteniska och senare piktiskan uppstod på ett annat sätt än vad a) och b) gjorde. Det som talar för d) och mot a), b) och c) är att de kan ha talat ett urkeltiskt eller ett annat ökeltiska språk norr om floderna Clyde och Forth från 500-talet f.Kr. fram till första århundradet f.Kr. Under första århundradet f.Kr. kunde sedan fornbrythonskan eller ett dotter- eller systerspråk till fornbrythonskan ha spridit sig till norra halvan av Skottland från centrala Skottland strax söder om floderna Clyde och Forth där de talade fornbrythonska. Sedan när priteniskan uppstod på 000-talet talade de redan ett brythonskt språk norr om Skottlands mittenbälte och övergången till pritenisk blev naturlig norr om mittenbältet. En annan möjlighet som talar för d) är att fornbrythonskan kan ha talats i en liten region någonstans norr om Skottlands mittenbälte från 500-talet f.Kr. till första århundradet f.Kr. Denna region kan ha legat strax norr om Skottlands mittenbälte i delar av norra Stirling (council area), södra Perth and Kinross, Clackmannanshire eller Fife och därmed varit granne med Skottlands mittenbälte där de också talade fornbrythonska som i fallet med södra Skottland. Denna grann Samtidigt i övriga Skottland norr om floderna Clyde och Forth, förutom i denna lilla region, talade de andra keltiska språk från 500-talet f.Kr. till första århundradet f.Kr. som härmstammade från ett urkeltiskt språk eller från ett tidigt ökeltiskt språk från 500-talet f.Kr. Sedan spred sig fornbrythonskan från den lilla regionen till resten av Skottland norr om floderna Clyde och Forth under första århundradet f.Kr., vilket medförde att också östra och norra Skottland började tala fornbrythonska eller varianter av fornbrythonska under första århundradet f.Kr. Hela Skottland, undantaget möjligen Argyll and Bute, talade då fornbrythonska senast 1 f.Kr., enligt d) ovan. På en del nutida kartor över språken i Storbritannien visar de ibland att de talade brythonska söder om floderna Clyde och Forth i Skottlands mittenbälte, i hela Wales och i hela England. Samtidigt talade de gäliska i västra Skottland och piktiska i norra och östra Skottland. Men de kartorna gäller först från 300- eller 400-talen e.Kr. Innan talade de fornbrythonska eller varianter av ett urkeltiskt språk i västra Skottland och norr om Skottlands mittenbälte. Dessutom anser många att piktiska från slutet av 200-talet var ett av flera brythonsk språk. Brythonska utvecklades till enskilda brythonska språk som på 000-talet till priteniska och efterföljande piktiska i slutet på 200-talet samt på 500-talet till kymriska, kumbriska, korniska och bretonska. Det talades också ett tag bretonska med P-keltiska i Galicien. Scrolla ned för mer om det. Fornbrythonskan är utdött som språk idag. Däremot lever vidare och talas flera brythonska språk och dotterspråk till fornbrythonskan idag som kymriskan, bretonskan, etc. 2.4 Grekiska talades första gången i Skottland 325 f.Kr. 325 f.Kr. besökte den grekiska handelsmannen, geografen och upptäcktsresanden Pytheas (350-285 f.Kr.) England, Wales och Skottland. Han var från den grekiska kolonin Massalia i det som senare blev Marseille i södra Frankrike. Hans besök i Skottland var första kända gången som grekiska talades i Skottland. Möjligen hade tidigare grekiska handelsmän besökt Skottland innan honom, men när de gjorde det eller vad de hette vet ingen idag. När Pytheas kom hem från sin resa från de brittiska öarna nämnde han delar av Skottland i skrift. Eftersom grekiskan och latinet har haft en stark ställning historiskt i den västerlänska civilisationen kan man hårdra denna händelse 325 f.Kr. med att det var första gången som Skottland trädde in, blev en del eller fick bli omnämnd första gången i den västerländska civilisationen. Tidigare stod Skottland utanför i periferin, även om de keltiska språk som de talade i Skottland 325 f.Kr. hämtades från den europeiska kontinenten under århundradena innan. Idag är det självklart att Skottland är en del av den västerländska civilisationen eller kulturen. Men innan 325 f.Kr. var det inte det. Dock ska inte händelsen 325 f.Kr. överdrivas i betydelse, men däremot i alla fall nämnas. 2.5 Brythonskan i Skottland första århundradena f.Kr. till 297 e.Kr. - brythonskan splittrades i två språk inom Skottland på 000-talet. - priteniska 000-talet till början av 400-talet e.Kr. Under de första århundradena f.Kr. fram till före 70-talet e.Kr. talade invånarna i Skottland norr och väster om det skotska mittenbältet ett keltiskt brythonskt språk baserat på P-keltiska eller ett annat keltiskt språk förmodligen baserat med P-keltiska. Detta P-keltiska språk, oavsett vilken variant, överfördes eller togs över av de caledonierna som levde i Skottland norr om Skottlands mittenbälte, undantaget Argyll and Bue, någon gång under det första, andra eller tredje århundradena e.Kr., men senast 230 e.Kr. Det var under den första tiden av den romerska ockupationen av delar av Skottland som pågick från 70-talet e.Kr. till år 370. Under första århundrandet e.Kr. innan romarna kom till Caledenia år 71 började fornbrythonska splittras i två brythonska språk. Notera innan romarna kom och notera började. Avståndet ökade mellan den fornbrythonska eller dess dotter- eller systerspråk som fanns norr om Skottlands mittenbälte i norra Skottland gentemot den fornbrythonska som fanns i centrala och södra Skottland. När sedan romarna kom till Caledonia år 71 ökade splittringen ytterligare mellan de två språkvarianterna. Men romarna utlöste inte splittringen eftersom den började som sagt innan deras ankomst, men deras närvaro ökade den. Scrolla ned för mer om det. Den ökade splittringen mellan nord och syd inom Skottland fick till följd att de självständiga brythonska språket priteniska uppstod norr om skotska mittenbältet under första århundradet e.Kr. Pritenska var ett självständigt dotterspråk direkt ur fornbrythonskan eller ett systerspråk till fornbrythonskan med gemensam härstamning från ett tidigt ökeltiskt språk, under förutsättningen att man antar priteniskans efterträdare piktiskan var ett P-keltiskt språk vilket många gör. Pritenska var en nordlig variant av fornbrythonska. Priteniska är känt på engelska som Pritenic och Pretanic. Priteniska talades först av caledonierna från 000-talet till slutet av 200-talet och sedan av deras efterträdare pikterna från slutet av 200-talet till 400-talet norr om floderna Clyde och Forth, undantaget i Argyll and Bute i väster. Priteniska talades under perioden England var under romerskt styre år 43-410. Dock började piktiska talas redan i slutet av 200-talet i Skottland av caledoniernas ättlingar pikterna i samma område. I praktiken talades priteniska därför från 000-talet till slutet av 200-talet då det ersattes av piktiskan. Alternativ talades priteniska från 000-talet till 400-talet om man anser att piktiskan började talas först på 400-talet, vilket å sin sida talar mot de rön som säger att piktiskan började talas i slutet av 200-talet. Å andra sidan fanns det kanske spekulativt kanske någon övergång från priteniska till piktiska på ca hundra år från slutet av 200-talet till slutet av 300-talet. I sådant fall talades både både priteniska och piktiska parallellt med varandra på 300-talet i Skottland norr om det skotska mittenbältet. Priteniska som caledonierna talade, och eventuellt också pikterna inledningsvis, var som den efterföljande piktiskan ett P-keltiskt språk. Jämför med Irland där deras invånare talade gäliska med Q-keltiska. Dock började inte människorna som levde i Argyll and Bute i väster att tala priteniska som caledonierna anammade på 000-talet. Invånarna i Argyll and Bute fortsatte tala sin fornbrythonska eller sitt keltiska språk med härstamning från ett tidigt ökeltiskt språk från 500-talet f.Kr. ända till 300- eller 400-talen då deras språk ersattes av gäliskan och Q-keltiska från Irland. 2.5.1. Romarnas närvaro Oavsett vilket språk av a) fornbrythonska, b) ett syster- eller dotterspråk till fornbrythonska eller c) andra keltiska språk som talades i Skottland f.Kr. vet man idag att romarnas stora närvaro i Skottlands mittenbälte samt i södra Skottland e.Kr. innebar en ökad splittring språkmässigt för å ena sidan lokalbefolkningarna norr om floderna Clyde och Forth kontra de som bodde som bodde söder om dessa floder, även om den språkliga splittringen i Skottland började innan romarnas ankomst till Skottland. Men romarnas närvaro snabbade på eller spädde på den språkliga splittringen mellan norra och södra Skottland, undantaget Argyll and Bute i väster som var som en egen egen självständig språklig region i den språkliga splittringen mellan nord och syd. Under romarnas tid i Skottland hade 71-370 hade de bl.a. fort i södra Skottland, i Skottlands mittenbälte samt i östra och nordöstra Skottland. Den romerska närvaron var större i Skottlands mittenbälte och i södra Skottland än i andra delar av Skottland. Den centrala och södra halvan av Skottland med mer romersk närvaro fortsatte tala fornbrythonskan medan i den andra norra halvan med färre romerska soldater och fort började de tala priteniska. Bevis för att priteniska fanns finns i ortsnamn, stamnamn och personliga namn som redogjordes på grekiska och på latin för norra Storbritannien av historiker från medelhavsländer under romartiden. Det finns dock en och en annan nutida historiker som hävdar att många av dessa ortsnamn, etc. är visserligen keltiska namn, men att de också finns en del namn på skotska öar och floder som kan vara från ett förindoeuropeiskt språk. De namnen är inte från ett keltiskt språk. Det talar mot att de talade priteniska i norr om Skottlands mittenbälte, enligt dessa historiker. De nutida forskare som däremot försvarar att priteniska språkets verkligen fanns brukar svara med att anledningen till att priteniska namn inte överlevt till våra dagar beror på den senare spridningen av språken gäliska och fornnordiskan till Skottland. Gäliskan och fornnordiskan spreds inledningsvis till Skottland med nya bosättningar av gälisk- och fornnordisktalande nybyggare i Skottland. 2.6 Latinet till Skottland år 71 och under romartiden Latin har funnits i någon form i tal eller i skrift i Skottland i snart 2000 år sedan den första romerska invasionen av Caledonia (Skottland) 71 e.Kr. Dock med vissa upphåll under en del perioder. Åren 71-370 talades latinet i Caledonia av de romerska soldaterna som bodde och vistades i Caledonia. Men även ett färre antal inhemska etniska caledonier och senare från slutet av 200-talet pikter behärskade latinet under den här perioden. De lärde sig tala latin i kontakten med de stationerade romerska soldaterna i Caledonia. Ofta i samband med handeln mellen den romerska militären och de antalet inhemska lokala caledoniska samhällen som bildades runt, vid eller nära de romerska militära anläggningarna i Caledonia. Men de caledonier/pikter som behärskade latin var relativ få. Latinet var inte deras första språk. Det fanns fler caledonier/pikter, som handlade med romerska soldater¨i Caledonia, som inte kunde tala latin än de som behärskade språket åren 71-370. Det är känt att en del romerska soldater i Caledonia anammade keltiska gudar och keltisk mytologi när de var där. Det bekräftar en del umgänge mellan de två folken. Förmodligen fanns det också en del romerska soldater som lärde sig ett och annat ord från de keltiska språk som caledonierna talade. År 370 lämnade romarna södra Caledonia och latinet försvann från Skottland, men återkom sedan tillfälligt på 370-talet när romarna gjorde några militära expeditioner in i södra Caledonia. Efter 383 satte romerska soldater aldrig sina fötter i Caledonia igen och latinet försvann från Skottland igen, undantaget de färre antalet caledonier som lärt sig latinet i kontakten med romarna innan 370. 2.6.1 Latinet influerade brythonskan Efter romarnas invasion av England år 43 och under de första århundrandena e.Kr. fram till år 410 när när romarna befann sig i Storbritannien blev fornbrythonskan influerade av latinet. I åtminstone större bosättningar i Wales och i England samt i anknytning till de flesta romerska militära anläggningen i England, Skottland och Wales talades både fornbrythonska och latin. I de större bosättningarna blandades den keltiska lokalbefolkningen med romare i högre grad än på landsbygden. I kontakten mellan de två befolkningsgrupperna lånade fornbrythonskan ord från latinet. Inte minst lånade brythonskan ord och termer som var relaterade till kyrkan och kristendomen. Inom det senare på 500-talet brythonska språket kymriska/walesiska kom nästan alla kyrkliga termer från latinet. Brythonskan lånade ord från latinet bekräftar kontakten mellan en del inhemska lokala invånare och romarna. 3. Medeltiden 3.1 Piktiska ca år 297-1100 - stohetsperiod på 400-talet till 600-talet eller 700-talet 3.1.1 Kort version Ur caledoniernas P-keltiska brythonska språk priteniskan norr om Skottlands mittenbälte överfördes, utvecklades och uppstod sannolikt deras ättlingar pikterna det nya språket piktiskan vid uppkomsten av den piktiska konfederationen i slutet av 200-talet och kungariket Piktland år 297. Enligt en del uppgifter talade de priteniska till 400-talet och därefter piktiska eller parallellt priteniska och piktiska i en övergång mellan slutet av 200-talet till slutet av 300-talet innan piktiskan ersatte priteniskan. Piktiskan var också ett brythonskt och ett P-keltiskt språk som priteniskan. Piktiskan talades och fanns under ca åren 297-1100. Piktiska talades först av pikterna i Piktland och sedan av deras ättlingar i kungariket Alba. Piktland låg norr om skotska mittenbältet i det området som senare blev östra och norra Skottland. På 300-talet började fler och fler människor inom Piktland att tala piktiska. Skillnaden var inte så stor mellan det språk som de talade och priteniskan som deras tidigare förfäder caledonierna pratade. Piktiskan storhetsperiod i Piktland var sedan från ca 400-talet till 600-talet eller 700-talet under de första århundradena av medeltiden. På 500-talet var piktiskan väl etablerad i Piktland. 1100 dog piktiskan ut helt. Även om det är uppenbart eller det mesta tyder på det är det ändå svårt att helt säkert fastställa ett exakt språkligt släktskap, samhörighet eller övergång mellan det/de språk fornbrythanska eller andra keltiska språk som talades i Skottland före romarnas ankomst på 70-talet e.Kr. till priteniskan uppkomst på 000-talet och fortsatt vidare till piktiskans uppkomst i slutet av 200-talet e.Kr. som beskrevs ovan. Det mest sannolika och naturliga är att det gick till som ovan, men det är ändå inte helt säkert enligt forskarna. Uppstod inte piktiskan ur priteniskan uppstod piktiskan möjligtvis direkt från fornbrythonskan eller var ett systerspråk till fornbrythonskan med gemensam härstamning i ett tidigt ökeltiskt språk. Ett antal begränsat geografiska och personnamn som finns på monument och på de samtida registreringar som finns i området som kontrollerades av pikterna i kungariket Piktland tyder enligt en stor majoritet av de nutida forskarna som forskar på detta ämne på att piktiskan var nära besläktat med fornbrythonskan och det brythonska språk som talades i södra Skottland, Wales och England innan fornengelskan utvecklades i England på mitten av 400-talet. År 731 var den engelska historiken och munken Bedes (672/673-735) litterära verk "Ecclesiastical History of the English People" klar. Verket täcker den engelska historien ända tillbaka till romartiden och romaren Julius Caesars (100-44 f.Kr.) invasion av England 55 f.Kr. fram till 731 e.Kr. I verket intygade Bede att det fanns ett piktiskt språk i början av medeltiden. Detta piktiska språk skiljde sig enligt Bede från de språk som talades av britanner, irländare och engelsmän. Britanner syftar på de keltiska folk som bebodde Storbritannien tillbaka till f.Kr. Engelsmän syftar på angler, saxare, etc. Kungariket England uppstod först år 927. Bede nämnde också att den irlandsfödda abboten Columba (521-597), som talade gäliska och använde tolk under sin mission bland pikterna i Piktland. Avslutningsvis är det är mycket vanligt att det felaktigt står i texter om Skottland, i såväl böcker som på internet, att piktiskan talades i Skottland redan från första århundradet e.Kr. Piktiskan började talas i slutet av 200-talet eller enligt andra uppgifter senast på 400-talet. 3.2 Gäliskan till västra Skottland på 300- eller 400-talen e.Kr. Senast i början på 000-talet e.Kr. eller strax tidigare uppstod och utvecklades gäliskan på Irland ur ännu äldre ökeltiska språk som talades på ön. Gäliskan var också ett keltiskt språk. Primitiv iriska från 000-talet är den äldsta kända formen av denna första gäliska. På engelska heter den Primitive Irish/Archaic Irish. Dagens moderna iriska och skotsk gäliska härstammar från denna första och äldsta gäliska, dvs. från primitiv iriska. I Argyll and Bute i västra Skottland talade från ca 500-talet f.Kr. till 300- eller 400-talen AD a) fornbrythonska eller b) ett keltitskt språk med härstamning från ett tidigt ökeltiskt språk från 500-talet f.Kr. På 300- eller 400-talen e.Kr. introducerades och spred sig gäliskan, dvs. primitiv iriska, från Irland till Skottland i samband med när irländska nybyggare och emigranter flyttade till västra Skottland i det som senare blev kungariket Dál Riata, enligt den traditionella äldre bilden. En del tidiga forskare som förespråkade den traditionella bilden hävdade att flytten skedde på 300-talet och andra tidiga forskare i samma grupp hävdade att den emigrationen skedde på 400-talet. 400-talet ansågs var den generella uppfattningen med fler förespråkare än som trodde flytten skedde på 300-talet. Kungariket Dál Riata låg i västra Skottland och på norra Irland. Det fanns år 498-850. De talade gäliska i Dál Riata med Q-keltiska. De nyinflyttade irländarna till västra Skottland ersatte den tidigare fornbrythonskan eller det keltitska språk med härstamning från ett tidigt ökeltiskt språk som talades i västra Skottland innan 300- och 400-talen e.Kr. Enligt andra uppgifter skedde ingen migration mellan norra Irland och västra Skottland vid den här tiden. Istället spreds gäliskan på 300- eller 400-talen från norra Irland till västra Skottland av irländska handelsmän i samband med när handeln ökade över Nordkanalen. Kanalen ligger mellan dagens norra och östra Nordirland i väst och västra och sydvästra Skottland i öst. Handeln underlättade sedan av att både de irländska handelsmännen och de inhemska handels männen från Argyll and Bute både bodde i det senare kungariket Dál Riata. Men de irländska handelsmännen flyttade aldrig till Argyll and Bute, enligt dessa andra uppgifter. De tog bara med sig varor och sitt språk gäliskan till västra Skottland. De inhemska handelsmännen i Argyll and Bute som de kom i kontakt med spred i sin tur sedan gäliskan till den övriga befolkningen i västra Skottland. Enligt en tredje hand nyare forskning uppstod gäliskan på 300- eller 400-talen i västra Skottland i Argyll and Bute av lokalbefolkningen själva efter att det hade utvecklats ur a) fornbrythonska, b) ett gemensamt urkeltiskt språk eller c) från en gemensam dialekt från ett tidigare urkeltiskt språk från de brittiska öarna. På grund av de nära kommunikationerna mellan västra Skottland och norra Irland samt på grund av landbarriären i öster i form av de skotska högländerna som fungerade som en språklig mur utvecklades detta urkeltiska språk istället till gäliska än till de brythonska språken piktiska eller kumbriska som i fallen i östra respektive södra Skottland. I västra Skottland i kungariket Dál Riata talade de sedan gäliska. Eftersom primitiv iriska från senast 000-talet är äldsta kända formen av gäliska måste gäliskan i västra Skottland på 300- eller 400-talen antingen spridit sig på något sätt från Irland till västra Skottland eller utvecklats gemensamt med primitiv iriska på Irland. Det talar mot att gäliskan i västra Skottland uppstod av lokalbefolkningen själv i västra Skottland, såvida man inte beaktar de nära kommunikationerna mellan västra Skottland och Irland. Men då då andra sidan uppstod inte gäliskan i västra Skottland själv utan först efter påverkan från primitiv iriska från Irland. Enligt en fjärde hand uppgifter spreds gäliskan från Irland till Skottland i början på 600-talet eller möjligen tidigare på 500-talet. Till skillnad mot caledoniernas och deras ättlingar pikterna var gäliskan som kom från Irland till västra Skottland på 300- eller 400-talen ett Q-keltiskt språk och inget P-keltiskt språk. Det var en rejäl ändring i sättet att tala för invånarna i västra Skottland vid den här tiden. Innan talade de P-keltiska i västra Skottland. Å andra sidan var det inte en 180 graders ändring i sättet att tala eftersom både P-keltiska och Q-keltiska var keltiska språk. 3.3 Latinet tillbaka till Skottland på 400-talet På 400-talet spreds kristendomen till södra och östra Skottland från England. Latinet kom åter tillbaka till Skottland efter att det. försvann med de sista romerska soldaterna i Skottland på 300-talet. På 400-talet kom latinet istället tillbaka till Skottland med präster från det som idag är England. Bara ett fåtal människor i Skottland lärde sig dock latin. På 500-talet spreds kristendomen och latinet också till västra och norra Skottland av irländska präster. Men som i östra och norra Skottland lärde sig bara ett fåtal inhemska invåndare i västra och norra Skottland sedan att tala latin. Dessutom är det högst osäkert hur många av de i första hand gälisktalande irländska missionärerna som talade latin till pikterna eller latin till en tolk som översatte det till piktiska. Gäliska via en tolk till piktiska hade varit enklare. Scrolla ned några rader till Columba för mer om det. Det dröjde ända till 800-talet innan latinet var väl etablerat i skotska kyrkor. 3.4 Piktiskans storhetsperiod på 400-talet till 600/700-talen På 400-talet efter att de sista romarna lämnade Storbritannien 410 och när Skottland trädde in i medeltiden talade pikterna i Piktland piktiska, vilket pikterna eller en del pikter gjort sedan slutet av 200-talet. Sedan början av 400-talet, enligt andra uppgifter. Men på 400-talet talade åtminstone många pikter just piktiska och inte längre priteniska. Inte minst på 500-talet var piktiskan väl etablerad i Piktland. Piktiskan talades från 400-talet e.Kr. fram till 900-talet i nordvästra, norra och östra Skottland. Det talades piktiska i östra, norra och nordvästra Skottlands fastland. Allt norr om skotska mittenbältet utom Argyll and Bute i väster talades det piktiska. I Argyll and Bute pratade de gäliska. Piktiska talades även på Orkneyöarna, Shetlandsöarna, norra Inre Hebriderna och troligen på Yttre Hebriderna i nordväst. Det är inte helt fastställt att de talade piktiska ett tag i Yttre Hebriderna även om det mesta talar för det. I södra Inre Hebriderna pratade de däremot gäliska vid den här tiden. På 800-talet gradvis och på 900-talet definitivt ersattes piktiskan av gäliskan från det tidigare kungariket Dál Riata i Piktlands ersättare Alba norr om floderna Clyde och Forth samt av norn på 800-talet i allra nordligaste Skottland i Caithness, Orkneyöarna och Shetlandsöarna och av fornnordiska i såväl nordvästra Skottland som i enskilda mindre regioner i västra Skottland. Expansionen av gäliskan från det tidigare Dál Riata till Piktland började dock redan på 700-talet, ökade på 800-talet och tog över helt på 900-talet. Den piktiska som de talade i Piktland på 400-, 500-, 600- och 700-talen utgjordes inte av ett enda språk eller av en enda dialekt. Istället var piktiska förmodligen indelad i flera antal separata brittiska varianter eller om man så vill flera separata piktiska varianter eller distinkta dialekter av språket piktiska, enligt forskare 2015 och 2023. De hävdade att senare bevis från splittrande karaktär och det stora geografiska området i Piktland tyder på att så var fallet. Exempelvis fanns det möjligtvis en mer nordlig piktiska eller nordlig dialekt av piktiskan, en östlig piktiska vid kusten, en piktiska de talade mer inåt land vid bergen, en sydlig piktiska, osv. De som talade någon av varianterna förstod de andra formerna, men kunde ändå särskilja sin egen variant eller dialekt mot de andra. En person som talade en sydlig piktiska kunde höra att det inte var exakt samma piktiska eller dialekt som de talade vid östkusten, osv. När den kända irländska gaelisktalande kristna Columba (521-597) missionerade om kristendomen i Skottland på 500-talet använde han sig av en tolk som talade piktiska i kontakten med pikterna. På 1800-talet trodde historikerna att Columba predikade på latin i Piktland eller predikade på latin och sedan översatte en tolk det han sa till piktiska till pikterna. Eftersom väldigt få pikter talade latin är det inte troligt att Columba predikade på latin direkt till dem. Det är heller inte troligt att Columba, som i första hand var gaelisktalande, skulle först översätta sitt budskap från gaeliska till latin till token och sedan skulle tolken översätta det från latin till piktiska. För många steg och för mycket av budskapet som riskerade försvinna eller tolkas fel. Sannolikt talade Columba på gaeliska till pikterna och hans tolk översatte det sedan direkt till piktiska. Färre steg och större chans till en mer korrekt översättning. Däremot tror många forskare idag att det ändå fanns en del eller många andra kristna missionärer på 500-talet som då eller senare predikade på latin till pikterna, antingen direkt eller via tolkar. De baserar det på att på 800-talet var latinet det vanligaste språket i skotska kyrkor och bland präster i Skottland. Någon gång måste de ha börjat med latinet. Men Columba gjorde det sannolikt inte. Däremot är fullt möjligt att hans samtida kollegor på 500-talet gjorde det eller möjligen deras arvtagare på 600-talet. 3.5 Brythonskans nedgång i södra Skottland och England på 400-talet till 600-talet På 400-talet e.Kr. till början av 600-talet invaderades England av germanska stammar som saxare, jutar, angler, friser och franker. Enligt det traditionella synsättet anlände dessa germanska stammar i stora skaror till England. De ersatte och trängde ut lokalbefolkningen i England eftersom dessa germaner var så många. Den materiella kulturen och språket förändrades då i England enligt den traditionella uppfattningen som ett resultat av denna stora germanska invandring till England. Enligt en del forskare på 2010- och 2020-talen, som bl.a. baserade sin forskning till stor del på arkeologi och genetisk forskning, var det relativt få germaner som invaderade och flyttade till England från 400-talet till 600-talet. Förändringarna av den materiella kulturen och språket i England orsakades enligt dessa forskare på 2010- och 2020-talen och av en del andra forskare på grund av integrationen mellan dessa relativt få inflyttande germaner och den betydligt större inhemska engelska keltiska lokalbefolkningen. Enligt vissa forskare fanns det dessutom exempelvis redan germanska kulturella influenser i östra England redan innan romarna invaderade England år 43, vilket var flera århundraden innan angler flyttade till.England på 400-talet och framåt. Idag är uppfattningen från den nyare forskningen från 2010- och 2020-talen fortfarande allmänt accepterad bland historikerna. De tror att den anglosaxiska kulturen i England uppstod som ett resultat av förändringar och utvecklingar inom England snarare än av stora skaror av invandrade germanska stammar som ersatte den inhemkska engelska keltiska lokalbefolkningen. Debatten handlar istället i vilken grad germanerna trängde undan och ersatte den lokala engelska lokalbefolkningen samt i vilken utsträckning det skedde en ömsesidig integration mellan de inflyttade germanerna och den engelska inhemska lokalbefolkningen. På 400-talet började brythonskan i mellersta och i södra England ersättas av fornengelskan, också känd som anglosaxiska. Språkbytet i mellersta och södra England från fornbrythonska till fornengelska pågick till 600-talet. Bytet skedde i samband med inflyttningen av angler, saxare, etc. eller med integrationen av dessa inflyttade germaner med den engelska lokalbefolkningen. De inflyttade anglerna, etc., deras ättlingar och/eller deras kultur spred sig runt om i England. Övergången från brythonska till fornengelska skedde gradvis i England från 400-talet och framåt. Enligt en del uppgifter från 500-talet. Från 400-talet till 600-talet ersatte dessa människor också gradvis brythonskan med fornengelskan i nordöstra England och från 500/600-talet till 800-talet i det som idag är östra Skottlands mittenbälte och sydöstra Skottland. De första anglerna flyttade till nordöstra England redan på 400-talet, men var då i minoritet. Majoriteten av befolkningen i nordöstra England talade fortfarande brythonska på 400-talet. Först i början på 500-talet immigrerade lite fler angler till nordöstra England från sydöstra delen av norra England. De flyttade från den delen av England som senare bildade kungariket Deira 559-654. De tog med sig fornengelskan. Exempelvis talade anglern Ida (d. 559) fornengelska. Han var kung av Bernicia 547-559 vars kungarike låg i sydöstra Skottland och i nordöstra England från 500-talet till 654. Från 600-talet till 654 tillhörde Lothian i Skottlands östra mittenbälte också kungariket Bernicia. 654-954 tillhörde Lothian kungariket Northumbria. Dagens Edinburgh ligger i Lothian. Dock talade inte majoriteten av befolkningen i norra delen av Idas kungarike fornengelska under hans styre i mitten på 500-talet, dvs i den delen som låg i östra mellersta Skottland och i sydöstra Skottland. Där talade de istället huvudsak brythonska och sedan kumbriska på 500-talet. I södra delen av Bernicia i nordöstra England talade de däremot både brythonska och sedan kumbriska samt fornengelska på 500-talet. Först brythonska fram till 500-talet eller ca 577-600 och sedan kumbriska från 500-talet eller från ca 577-600 i östra mellersta Skottland, sydöstra Skottland och och nordöstra England. 3.6 Fornengelskan 400-talet till 1100-talet 3.6.1 Var Fornengelska är också känd som anglosaxiska, på engelska Old English och Anglo-Saxon. Fornengelska talades i delar av England, östra Skottland och södra Skottland under olika perioder mellan 400-talet till 1100-talet eller till 1150 då den ersattes av medelengelska i England och av medelengelska och för-lågskotska i delar av de skotska lågländerna. I delar av de skotska lågländerna dröjde det till 1200-talet innan för-lågskotska fick fäste. I de delarna talade de bl.a. northumbriska från ca 600-talet till 1100/1200-talen. Medelengelska talades från 1150 fram till slutet av 1400-talet då den ersattes av tidig nyengelska. Lågskotska talas än idag. 3.6.2 Hur Fornengelskan utvecklades i mitten av 400-talet i England från germanska dialekter som talades av invandrande angler, saxare och jutar från Nederländerna, nordvästra Tyskland och södra Jylland i Danmark. Enligt den traditionella uppfattningen var de så många germanska invandrare att de ersatte fornbrythonskan, andra keltiska språk och latinet i England. Latinet togs till England av romarna. Enligt en del forskare på 2010- och 2020-talen var de germanska invandrarna ganska få. När de blandade sig med lokalbefolkningen var de tillsammans med lokalbefolkningen så framgångsrika i sin integration, vilket ledde till att fornengelskan uppstod på 400-talet eller ca år 450 ur de germanska invandrarnas språk och dialekter från Nederländarna, Tyskland och Danmark, enligt nyare forskning. Fornengelskan spred sig sedan runt om i stora delar av England, till östra utkanterna av Wales samt till sydöstra Skottland. Dock spred sig inte fornengelskan till allra sydvästra England samt till nordvästra England under tidiga medeltiden. 3.6.3 Romantiskt Det råder något slags romantiskt skimmer idag över anglosaxiskan. Kanske för att språket tidsmässigt låg mellan det romerska, keltiska, lite mer forntida England och det senare mer lite mer modernare, kristna, medeltida, ridderliga och slottsaktiga England. Dessutom räknas engelskan idag som ett västgermanskt språk även om det är starkt påverkat av bl.a. franskan och latinet. Anglosaxiskan var därför det engelska språkets moder inom de brittiska öarna. En slags start på en språklig resa inom samma språkfamilj som pågår än. 3.6.4 Fornengelskans inträde blev förödande för fornbrythonskan Oavsett vilket man tror på, den traditionella uppfattningen eller nyare forskning från 2010- och 2020-talen om få kontra många germanska invandrare till England, var fornengelskan inträde i Storbritannien på 400-talet eller i mitten på 400-talet starten för nedgången av det brythonskan språket i England och i östra utkanterna av Wales. Senare från mitten av 500-talet till mitten av 600-talet också i sydöstra Skottland samt ännu senare så småningom i hela Wales och i hela Skottland som gradvis direkt eller under perioder av andra språk emellan kom att ersättas av fornengelskan eller senare språkliga varianter av engelskan under medeltiden eller efter medeltiden. År 700 talades brythonska språk och dess dotterspråk i sydvästra Skottland, nordvästra England, Wales, Cornwall, Devon, Bretagne, Galicien samt också i nordvästra, norra och östra Skottland i form av det fornbrythonska dotterspråket piktiskan. Fornengelskan lyckades dock inte sudda ut de brythonskan språken eller dotterspråken till fornbrythonska i Storbritannien eftersom kymriska talas än idag i Wales samt i engelska gränsområden till Wales. Dessutom talades piktiska fram till år 1100 även om det minskade kraftigt på 900-talets. Kumbriska talades till 1100-talet och korniska talas idag efter att ha återupplivats på 1900-talet. Därtill talas brythonska språk också utanför Storbritannien i regioner i Frankrike och Argentina samt på enstaka platser i USA, Kanada och Australien. Walesiska emmigranter med start från 1865 tog med sig kymriskan till den argentinska provinsen Chubut i Patagonien i södra Argentina. Kymriska talas fortfarande där idag, men av en minoritet. Den undervisas i tre argentinska skolor. I Chubut talade 1 500-5 000 människor kymriska 2013. 5 000 människor talade kymriska i Chubut 2016, enligt andra uppgifter. Kymriskan i Patagonien är känd som patagonisk kymriska, på engelska Patagonian Welsh. 50 000 av 2 miljoner argentinare i Patagonien härstammade från Wales 2016. Därtill talade 3 885 människor i Kanada kymriska 2011, 2 003 människor i USA 2021 och 1 737 människor i Australien 2022. Som jämförelse hade 175 000 argentinare svenskt påbrå 2025 efter att svenskar i större skaror emigrerade till Argentina från mellan mitten av 1800-talet till 1940-talet. De flesta flyttade inledningvis till Oberá i nordöstra Argentina, också känt lokalt bland svenskarna då som Villa Svea. Antalet argentinare som talar svenska idag är okänt, men som bland argentinare med walesiskt påbrå i Chubut är de begränsat. 3.6.5 Northumbriska ca 654 till 1100- eller 1200-talen Northumbiska är känt på engelska som Northumbrian Old English. Det var en anglisk dialekt av fornengelskan i kungariket Northumbria 654-954 i det som är dagens södra och sydöstra Skottland samt norra halvan av England. När kungariket Northumbria krympte norrut på grund av inflyttade danska vikingar till norra och östra England ersattes northumbriskan i de danska områdena i England av ett anglo-danskt språk. Dialekten northumbriska överlevde kungariket Northumbria med ca 200-300 år eftersom northumbriska talades ända till 1100- eller 1200-talen i det som idag är sydöstra Skottland medan det självständiga kungariket Northumbria upphörde 954. 954 införlivades det som var kvar av kungariket Northumbria i England och blev det engelska grevskapet Northumbria, vilket det var fram till 1066. Grevskapet Northumbria var känt som earldom of Northumbria på engelska. 3.7 Gäliskan från 500-talet till 1100-talet På 500-talet utvecklades och ersattes primitiv iriska, dvs den äldsta kända formen av gäliskan, av forniriska/forngäliska på Irland och den delen av västra Skottland som tillhörde kungariket Dál Riata. På engelska heter forniriska Old Irish och kallas ibland för Old Gaelic. Forniriskan/forngäliskan fortsatte att utvecklas och vid år 900 var den ersatt på Irland och i delar av Alba (Skottland) som talade språket av medeliriska/medelgäliska, på engelska Middle Irish och ibland kallad för Middle Gaelic. Medeliriska/medelgäliska talades på Irland, Isle of Man och Alba (Skottland) från år 900 till 1100-talet eller till år 1200. 3.8 Fyra nya brythonska språk i fem regioner på 500-talet - utöver tidigare priteniskan och piktiskan Som tidigare nämndes uppstod det brythonska språket priteniska på 000-talet och efterföljande piktiska i slutet på 200-talet eller 400-talet enligt en del andra uppgifter. De två språken användes av befolkningen norr om Skottlands mittenbälte. På 500-talet, omkring år 577 eller 577-600 övergick brythonskan söder om Skottlands mittenbälte till fyra eller fem nya språk, utöver det redan existerade brythonska språket piktiskan norr om mittenbältet. De fyra eller fem nya brythonska språken söder om mittenbältet på 500-talet var a) västlig brittiska, dvs. västlig brythonska, med kumbriska som talades i södra Skottland och norra England samt kymriska i Wales, och en b) sydvästlig brittiska, dvs. sydvästlig brythonska, med korniska som talades i Cornwall och bretonska som talades i Bretagne och i Galicien. I begreppet södra Skottland ingår här hela Skottland söder om Firth of Clyde och Firth of Forth. Det inkluderar större delen av Skottlands mittenbälte, sydvästra Skottland och sydöstra Skottland. År 600 var övergången helt klar till en västlig och en sydvästlig brittiska. Västlig brittiska bestod i sin tur av primitiv eller arkaistisk walesiska, kumbriska och möjligen av det tidigare priteniska och det dåvarande piktiska. Kumbriskan talades i delar av södra Skottland och i delar i norra England från 500-talet eller år 577-600 till 1100-talet. Förenklat: Västlig brittiska a) priteniska, norr om skotska mittenbältet från 000-talet till 400-talet. b) piktiska, norr om skotska mittenbältet från 200-talet till år 1100. c) kymriska (walesiska) i Wales från år 550 till idag. d) kumbriska som talades i delar av södra Skottland och norra England från 500-talet eller 577-600 till 1100-talet. Sydvästlig brittiska e) korniska i Cornwall i sydvästra England från 577-800 till 1800-talet och från 1900-talet tilli idag, f1) bretonska i Bretagne i nordvästra Frankrike från 577-800 till idag. f2) bretonska i Galicien i nordvästra Spanien, ev. från 577 till idag. Kymriska Men medan priteniska uppstod direkt från fornbrythonska behövde fornkymriskan i Wales ett led till för att kunna bildas, även om det härstammade från fornbrythonskan. Ur fornbrythonska uppstod primitiv kymriska år 550. Fornbrythonska och primitiv kymriska var då nära sammankopplat språkligt med varandra. Primitiv kymriska talades i Wales. På engelska heter det Primitive Welsh. En del forskare på 2010-talet spekulerade i att delar av norra England och södra Skottland också talade primitiv kymriska innan det ersattes av kumbriskan, vilket då enligt dessa forskare innebar att kumbriskan var ett av två dotterspråk till primitiv kymriska. Det andra var det senare fornkymriskan, på engelska Old Welsh, enligt dessa forskare. Andra forskare menar att det inte var möjligt och att kumbriskan uppstod direkt från fornbrythonskan, vilket också är den allmänna uppfattningen bland nutida språkforskare. Dock är båda sidor överens om att kumbriskan vara nära relaterat språkmässigt till fornkymriskan. Förmodligen kunde en person som talade kumbriska förstå eller ana vad en person som talade fornkymriska sa. Under en övergångsperiod på 250 år fram till år 800 övergick primitiv kymriska till fornkymriska. Under den perioden år 550-800 blev språket ett distinkt och tydligt åtskilt språk från fornbrythonskan. Fornkymriskan talades från år 800 till 1000-talet. Det utvecklades till medelkymriska som talades från 1100-talet till 1300-talet. På engelska heter medelkymriska Middle Welsh. Medelkymriskan utvecklades till kymriska i början av 1400-talet och talas än idag. Kymriska är också känt som walesiska på svenska och Welsh på engelska. Sista perioden från 1400-talet till idag kallas också för nykymriska, på engelska Modern Welsh. Nykymriska delas in i de två perioderna tidig nykymriska som sträckte sig från början av 1400-talet till slutet av 1500-talet och därefter av sen nykymriska från slutet av 1500-talet tills idag. Tidig nykymriska heter på engelska Early Modern Welsh och sen nykymriska heter på engelska Late Modern Welsh. Jämför här priteniskan med fornkymriskan. - Fornbrythonska --> priteniska --> piktiska. - Fornbrythonska --> primitiv kymriska --> fornkymriska --> medelkymriska --> kymriska i form av nykymriska, först av tidig nykymriska och sedan av sen nykymriska. Kumbriska Kumbriskan uppstod på 500-talet eller ca år 577-600 från fornbrythonskan. Kumbriskan talades i Skottland söder om Firth of Clyde och Firth of Forth och i norra England. Enligt en del forskare uppstod språket i södra Skottland och spreds sedan till norra England med människor som flyttade söderut. Kumbriskan dog ut på 1100-talet. Scrolla ned för mer om kumbriskan under olika århundraden. Korniska och bretonska På 400- och 500-talen utvandrade brythonsktalande människor från Wales och i Cornwall i sydvästra England till Bretagne i nordvästra Frankrike och till Galicien i nordvästra Spanien. De lämnade Wales och England efter aggressioner och trakasserier av inflyttade angler, saxare och jutar. Historikerna vet inte riktigt exakt när de första varianterna av korniska och bretonska uppstod ur fornbrythonskan i Cornwall, Bretagne och i Galicien, men de tror att i alla fall att primitiv korniska började utvecklas från fornbrythonskan redan eller senast från år 577 och fortsatte med det fram till år 800 då det hade övergått till det självständiga språket fornkorniska som var separerat från fornbrythonskan. Primitiv korniska och fornkorniska heter Primitive Cornish respektive Old Cornish på engelska. Fornkorniska på korniska heter Kernewek Koth. De tror också att primitiv bretonska utvecklades ca 577-800 från fornbrythonskan efter att det spridit sig från sydvästra England till Bretagne på 400- och 500-talet. I Bretagne dröjde det som i Cornwall till år 800 innan primitiv bretonska hade övergått till det självständiga språket fornbretonska. Primitiv bretonska och fornbretonska heter Primitive Breton respekive Old Breton på engelska. Just år 800 brukar därför anses som korniskan och bretonska födelseår, även om de fanns i äldre tidigare inte lika utvecklade förlagor tillbaka till 577. En sydvästlig brittiska spreds också från sydvästra England och Wales via Bretagne till Galicien i nordvästra Spanien. Det var samma språk eller en variant av av bretonskan i nordvästra Frankrike. Men eftersom människor flyttade från Wales och sydvästra England till Bretagne och Galicien redan 400-talet och under 500-talet borde åtminstone rent logiskt bretonskans äldta variant utvecklas redan då, men de kanske fortsatte tala sina förfäders språk i utlandet. En Amerika. Precis som engelsmän som flyttade till Amerika på 1600-talet fortsatte tala engelska. Under perioden 800-1100 var fornkorniska i Cornwall och fornbretonska i Bretagne i princip identiska språk enligt skriftliga källor från den tiden. Enligt dagens språkvetare är fornkorniska och fornbretonska från 800-1100 mer geografiska än språkliga begrepp för att kunna beskriva om en text var skriven i Cornwall eller i Bretagne. En person som levde i Cornwall kunde fullt ut förstå vad en person sa som levde i Bretagne och omvänt. Det här förstärker och talar för att primitiv bretonska började utvecklas samtidigt som primitiv korniska som ett och samma dotterspråk till fornbrythonskan, dvs. från ca år 577 fram till år 800. Anglosaxarna i det som idag är östra England kallade Cornwall för Västra Wales (West Wales) för att skilja det från det nuvarande Wales som de kallade för Norra Wales (North Wales). 891 kallade anglosaxarna Cornwall för On Corn walum. Under åren 800-1200 talades fornkorniska i huvudsak i Cornwall. Saxare och sedan deras anglosaxiska ättlingar engelsmännen avancerade sedan geografiskt och språkligt mot sydväst och trängde bort tidigare keltiska språk. Ur Cornwalls perspektiv kom de från nordöst. 1200 gick fornkorniska över till medelkorniska som talades fram till 1600. På engelska Middle Cornish. 1600 ersattes medelkorniskan av Sen korniska, på engelska Late Cornish. 1777 dog korniskan officiellt ut i Cornwall. År 1800 talade noll människor språket, men senare på 1800-talet talede några familjer språket. Så 1777 dog det därför egentligen inte ut helt och antalet som talde språket år 1800 var egentligen inte noll, men däremot få. På 1900-talet återupplivades korniskan igen. 2011 hade 557 människor i England och i Wales korniska som modersmål. 464 av dem levde i Cornwall. 2021 hade 563 människor i England och Wales korniska som modernsmål. En ökning med sex människor sedan 2011. 2022 bodde det 577 694 människor i Cornwall. Av de talade ca 464-470 korniska. Det motsvarade 0,080 % till 0,081 % av befolkningen. Lite mindre än 0,1 %. År, andel människor som talade korniska av befolkningen i Cornwall: - År 1050: 15 000 av 16 000 människor i Cornwall talade korniska = 94 % av befolkningen, innan normanderna kom till England. - År 1110: 20 000 av 21 000 = 95 %, efter normanderna till England. - År 1150: 26 000 av 26 000 = 93 %. - År 1200: 30 000 av 35 000 = 86 %. - År 1250: 34 000 av 43 000 = 79 %. - År 1300: 38 000 av 52 000 = 73 %. - År 1350: 32 000 av 48 000 = 67 %, topp av pest i Cornwall 1350-51. - År 1400: 34 000 av 55 000 = 62 %, tid efter efter topp av pesten. - År 1450: 33 000 av 62 000 = 53 %. - År 1500: 33 000 av 69 000 = 48 %. - År 1550: 30 000 av 76 000 = 39 %. - År 1600: 22 000 av 84 000 = 26 %. - År 1650: 14 000 av 93 000 = 15 %. - År 1700: 5 000 av 106 000 = 5 %. - År 1750: väldigt få av 140 000 = kanske 0,07 % till 0,7 %. - År 1800: 0 av 192 000 = 0 %, officiellt. - Ca år 1850: några familjer av 356 000 = 0,003 % till 0,01 %. - År 1950: extremt få av 300 000 = kanske 0,002 % till 0,007 %. - År 2022: 464 till 470 av 577 694 = 0,080 % till 0,081 %. Senaste gången mer än femtio procent av Cornwalls befolkning talade korniska var ca år 1480-1490 eller ca år 1485. Det var strax för starten på europeernas kolonisation av Amerika. Korniskans guldepok kan därför utan tvekan tillskrivas tiden före starten av det europeiska Amerika. Hårdraget på 800-talet till 1200-talet med 73+ % talare av korniska i Cornwall. Bretonskan då? År 1100 gick fornbretonska över till medelbretonska som talades fram till 1650. År 1650 ersattes medelbretonska av modern bretonska som talas än idag. Under 1800-talet franskfierades Bretagne starkt och antalet som talade modern bretonska sjönk. Barn fick inte längre tala bretonska i skolor i Bretagne t.ex. Först 1923 började en lite mer större återupplivining och kärlek till språket att öka och spridas inom Bretagne. 2024 talade 107 000 människor i Bretagne och ytterligare 16 000 människor i Île-de-France i Paris med omnejd modern bretonska. Totalt 133 000 människor. 2021 bodde det 4,829 968 miljoner människor i Bretagne. 107 000 motsvarade 2,2 % av befolkningen som talade modern bretonska. 3.9 Kumbriskan och engelskan i södra Skottland på 500-talet till 1100-talet - kumbriskans uppgång och fall samt engelskans fäste i sydöstra Skottland I kungariket Alt Clut och dess efterföljare kungariket Strathclyde i södra Skottland talade de kumbriska från omkring år 577 fram till mellan 900- och 1100-talen. Den kumbriskan var ett västligt brittiskt språk. Innan talade de fornbrythonska eller en vanlig äldre brythonska/brittiska. Alt Clut existerade från 400-talet till 871 i först västra Skottlands mittenbälte och i norra delen av sydvästra Skottland, men expanderade efter hand i sydlig, östlig och sydöstlig riktning. På andra halvan av 600-talet förlorade Alt Clut möjligen mycket av sitt territorium till antingen Piktland, Northumbria eller till båda. Men uppenbarligen lyckades Alt Clut ersätta förlorade delar med andra nya erövrade territorier eller tog de tillbaka en del gamla förlorade områden. Från omkring år 650 fram till början av 900-talet fortsatte kungariket Alt Clut och dess efterföljare kungariket Strathclyde att expandera i sydlig och sydöstlig riktning. Samtidigt som Alt Clut/Strathclyde blev starkare i sydöst förlorade de i styrka i norr. Den kumbriska som talades i Alt Clut och i övriga södra Skottland på 500-talet och i början på medeltiden var mycket lik primitiv eller arkaistisk walesiska. Primitiv eller arkaistisk walesiska talades i Wales år 550-800 i början av medeltiden när den tidiga walesiskan utvecklades till ett eget självständigt språk. På 600-talet dog kumbriskan nästan helt ut i nordöstra England på bekostnad av fornengelskan. Samtidigt på 600-talet började fler och fler människor i Skottlands östra mittenbälte och i sydöstra Skottland tala fornengelska och allt färre pratade kumbriska. De som talade kumbriska i den här delen av Skottland på 600-talet var emellertid i majoritet. Fler människor talade kumbriska än fornengelska i denna region. År 700 talades brittiska (brythonska), inklusive bl.a. kumbriska, i huvudsak bara i södra Skottland, nordvästra England, Wales, Devon och Cornwall i sydvästra England, Bretagne i nordvästra Frankrike samt i Galicien i nordvästra Spanien. Brittiskan kom till Bretagne och Galicien genom invandring av människor från Wales och sydvästra England på 400- och 500-talen. År 700 sträckte sig kungariket Northumbria, som existerade 654-954, från Lothian i Skottlands östra mittenbälte via Scottish Borders i sydöst och Dumfries and Galloway i syd fortsatt söderut till sydligaste delen av norra England där Liverpool, Sheffield och Kingston upon Hull ligger idag. På 700-talet tappade Northumbria däremot Dumfries and Galloway till kungariket Alt Clut. Under Northumbrias existens 654-954 blev fornengelskan det dominerade språket i östra Skottlands mittenbälte och i sydöstra Skottland. I början på 800-talet talade fler fornengelska än kumbriska i den här delen av Skottland, vars skotska del låg i norra delen av det dåvarande kungariket Northumbria. Åtminstone talade väldigt många fornengelska här i början på 800-talet. Senast år 900 var fornengelskan majoritetsspråk i regionen. Den stora övergången från kumbriska till fornengelska i Lothian och i Scottish Borders skedde därför omkring år 654-800 även om en del började tala fornengelska redan på första halvan av 600-talet. En del nutida forskare hävdar dock att redan på 600-talet, i synnerhet år 650-699, var fornengelska redan etablerad i Lothian och i Scottish Borders. De hävdar att den talades av en majoritet eller av många vid den tiden. Andra forskare hävdar att det tog flera generationer från 600-talet eller från år 654 fram till år 800 eller år 900 för fornengelska att passera kumbriskan i antalet talare i Lothian och i Scottish Borders. I takt med att Alt Clut och sedan kungariket Strathclyde från 871 expanderade söderut och i sydöst till sydligaste Skottland och nordvästra England, medan danelagen från 876 i norra och östra England expanderade norrut inom dagens England, krympte Northumbrias territorium fortsättningsvis alltmer. 876-914 annekterades södra delen av Northumbira av danska vikingar. 876-914 var södra Northumbria ett danskt kungarike och en del av danelagen. I södra delen av Northumbria 876-914 talade de styrande fornnordiska. Norra delen av Northumbria styrdes av angler som talade fornnordiska och kumbriska. Norra Northumbria förpassades tillslut till östra Skottlands mittenbälte, sydöstra Skottland, nordöstra England och delar av norra England. Nordvästra England och delar av Cumbria tappades till Strathclyde medan den sydligaste tredjedelen av Cumbria förlorades till danelagen. Sett ur Strathclydes perspektiv tjänade de på vikingarnas invasion av södra Northumbria eftersom det försvagade Northumbria. Det gjorde det lättare för Strathclyde att ta över en del områden som låg i mitten av västra Northumbria. 878 täckte norra Northumbria i huvudsak bl.a. Lothian, Scottish Borders och nordöstra England. 914 invaderade norska vikingar södra Northumbira och gjorde det till ett norskt kungarike. 927 bildades England ur flera anglosaxiska kungariken i det som idag är mellersta och södra England. 954 erövrades Northumbria av England. Omkring år 800 övergick primitiv och arkaistisk walesiska till fornwalesiska/fornkymriska som talades i Wales fram till början av 1100-talet. 871 ersattes Alt Clut av kungariket Strathclyde som expanderade i sydöst till att slutligen innefatta delar av Cumbria i dagens nordvästra England. I början på 900-talet kom Strathclyde över centrala Cumbria där Keswick ligger. Möjligen också hela Cumbria och ända ned till Morecambe Bay söder om Cumbria. Som i resten av Strathclyde talade de kumbriska i Cumbria. Omkring år 900 började kumbriskan i sydvästra Skottland trängas ut av gäliskan. På 1000-talet införlivades kungariket Strathclyde i kungariket Alba (Skottland), inklusive Cumbria. 1092 invaderades och erövrades större delen av Cumbria av normanden William II (1056-1100) som var kung av England 1087-1100. 1092 blev Cumbria en del av England och är det fortfarande. Efter 1092 invaderades dock Cumbria flera gånger av arméer från Alba och sedan av Skottland. Enskilda delar av Cumbria som Carlisle och Carlisle Castle, det senare började byggas första gången 1093, bytte ägare flera gånger fram till mitten av 1700-talet. Exempelvis erövrade jakobiter Carlisle Castle 1745-1746. På 1100-talet dog kumbriskan ut. I sydvästra och i södra Skottland anses det att språket dog ut helt på 1100-talet eftersom kungariket Strathclyde blev en del av det till stora delar gälisktalande kungariket Alba i århundradet innan. Men faktum var att processen från kumbriska till gäliska i Alba söder om Skottlands mittenbälte inleddes redan på 900-talet. Kungariket Strathclyde hade övergivit kumbriskan för gäliskan, sedan för lågskotskan och därefter för engelskan även om det fått fortsatt vara självständigt i flera århundraden efter det införlivades i Alba, enligt några nutida historiker. Enligt dem började gäliskan tappa mark i Skottland när Malcolm III (1031-1093), var kung av Alba 1058-1093. Först till fornengelskan (anglosaxiskan) i sydvästra Skottland och i västra mellersta Skottland, sedan till anglonormandiskan från söder om Skottlands mittenbälte upp längs Skottlands östkust till Moray i norr, sedan till normandiskan, sedan till anglosaxiskans efterträdare medelengelskan på mitten av 1100-talet och från mitten av 1300-talet till lågskotskan. Kumbriskan hade inte överlevt som språk i vilket fall som helst. 3.9.1 Lothian 973-1200 973 kom Lothian under kungariket Albas kontroll. Enligt en annan version kom Lothian över av Alba under de efterföljande åren efter 977. 1018 utkämpades slaget i Carham vid floden Tweed i nordöstra England mellan kungarikena Alba och Strathclyde på ena sidan mot England på den andra. Engelsmännen förlorade slaget och Alba flyttade sin gräns i sydöst till floden Tweed där gränsen mellan Skottland och England fortfarande ligger idag. I slaget 1018 deltog Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034. Efter slaget började eliten och domstolsväsendet i Lothian att tala gäliska vilket de gjorde i ca 182 år fram till år 1200. På 1100-talet till 1300-talet talade Albas kungahus och adelsmän i Alba också normandisk franska efter den normandiska influeringen av Albas kungahus och av Albas adelsmän. Därtill flyttade också en del normandiska adelsmän permanent till Alba. Övriga människor i Lothian som utgjorde den stora majoriteten av befolkningen i Lothian fortsatte emellertid att tala fornengelska på 1000-talet och på första halvan av 1100-talet. Från omkring 1150 övergick deras fornengelska till medelengelska. Det var helt tvärtom mot i Caithness i norr där gäliskan var de fattigas språk och fornnordiskan/norn, senare skotskengelskan, etc var de rikas språk. Det visar också komplexiteten i all sin enkelhet inom Skottland under medeltiden. En rik person i Lothian som talade gäliska på 1100-talet och som reste till Caithness hade där uppfattas som fattig fram till att de hade förstått att han eller hon inte var det. 1100-talet: - Albas kungahus och adelsmän i Alba = bl.a. normandisk franska. - Caithness, de rikas språk = fornnordiska/norn, senare engelska. - Caithness, de fattigas språk = gäliskan. - Lothian, de rikas språk = gäliskan. - Lothian, de fattigas språk = fornengelska/medelengelska. - Scottish Borders, de fattigas språk = fornengelska/medelengelska. I Scottish Borders fortsatte också majoriteten av befolkningen att tala fornengelska på 1000- och 1100-talen och medelengelska från 1150. Adelsmän som utgjorde minoriteten av befolkningen talade gäliska och från 1100-talet också normandisk franska. Lothian och Scottish Borders anses därför idag som engelskspråkig på 1000- och 1100-talen. En del nutida språkforskare hävdar dock att majoriteten av befolkningen i västra Lothian talade gäliska på 1000- och 1100-talen, rika som fattiga. De håller dock med om att de boende i Scottish Borders talade fornengelska/medelengelska och adelsmännen normandisk franska. Den åsikten om västra Lothian delas inte av majoriteten av de som forskade i ämnet. De anser att fornengelska/medelengelskan talades av en mycket stor majoritet i såväl västra som östra Lothian samt i Scottish Borders under den här tiden, undantaget eliten i Lothian som pratade gäliska och adelsmän i Lothian som från 1100-talet som också talade normandisk franska. När William the Conquer (1028-1087) var kung av England 1066-1087 invaderades Lothian av engelsmännen. På svenska är han känd som Vilhelm Erövraren. England annekterade emellertid inte Lothian 1066-1087 som fortsatte tillhöra Alba. 1091 fruktade Albas kung Malcolm III att lokalbefolkningen i Lothian ville tillhöra England eftersom majoriteten talade fornengelska. För att visa att regionen tillhörde Alba reste han runt i Lothian och visade sin makt. På 1100-talet ansåg David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153, att de boende i Lothian var engelsmän. De var inga riktiga skottar enligt honom. Albas hjärta låg norr om Firth of Forth i dagens östra Skottland där det riktiga Alba fanns, enligt hans sätt att se det på. Även östra Striling council area nordväst om Lothian ansågs som en stark del av Alba. Vad han tyckte om de boende i Scottish Borders är okänt. Deras region låg ännu längre ifrån Firth of Forth och närmare England än Lothian. Enligt en nutida historiker ansåg David I förmodligen att de boende där var lika mycket engelsmän som de i Lothian. Lothian stannade i Alba och sedan i Skottland. Lothian och Scottish Borders är fortfarande en del av Skottland ännu i våra dagar. Idag anses Edinburgh där Lothian ligger som något riktigt urskotskt och som centrum i de skotska lågländerna. Därtill är Edinburgh också huvudstad för hela Skottland. Men backa tiden till 1100-talet och så var inte fallet. Omvänt är det som idag som ses som något självklart inte alltid nödvändigtvis det som människor tycker om 900 år i framtiden på 2900-talet. 3.10 Latinet på 700-talet till 1100-talet Efter kristendomen och latinet med den spreds till Skottland på 400- och 500-talet ökade användningen successivt av latinet i Skottland blande kyrliga ledarna. På 860- och 870-talen var latinet spritt av kristna präster och missionärer över stora delar av det som idag är Skottland där det inte fanns vikingar. Latinet talades inte tills vardags av lokalbefolkningarna, men det var det vanligaste språket i de skotska kyrkorna och bland präster i Skottland, norra England och Irland. I början på 1000-talet började Albas (Skottlands) kungar använda sig av latinska ord för att benämna att de var kungar av Alba, vilket de gjorde ända till 1286. Latinet användes senare i Skottland inom t.ex. juridisk terminologi, i olika ceremoniella sammanhang och i begränsad form i vissa motton. 3.11 Piktiskans nedgång och fall på 700-talet till år 1100 På 700- och 800-talen påverkades och influerades piktiskan av gäliskan som talades hos befolkningen i väst hos den stora grannen i kungariket Dál Riata. Storleksmässigt var emellertid Piktland mycket större än Dál Riata. Även politiskt och socialt påverkades Piktland av Dál Riata på 700- och 800-talen. Gäliskan expanderade på 700-talet österut från Dál Riata till piktiska områden norr om Firth of Clyde och Firth of Forth. Det drevs sedan på av äktenskap över gränserna mellan aristokratiska familjer från gaels (skoter) i Dál Riata och pikter i Piktland. Detta medförde att det talades gäliska i delar av Piktland redan på 700-talet. På 800-talet började piktiskan gradvis ersättas av gäliskan i Piktland. En del människor i östra och norra Piktland i det som idag är östra och norra Skottland började tala gäliska på 800-talet. Pikterna gaeliciserades stadigt från alla håll och kanter från Dál Riata. En mycket stor majoritet i Piktland fortsatte emellertid att prata piktiska. Som många gånger och på andra platser i historien var det ofta de yngre generationerna som tog till sig det nya språket, seder och bruk, medan de äldre höll fast vid sitt gamla språk, seder och bruk. En möjlig förklaring till det är att yngre är mer lättmotagliga till nya saker samtidigt som de yngre heller inte hunnit forma sina liv som de äldre generationerna har gjort. Gäliskan bredde ut sig ytterligare när Dál Riata gick samman med Piktland och blev en del av Piktland 850. Eftersom det tidigare gälisktalande kungariket Dál Riata i väst var en del av Piktland efter 850 talade nästan alla invånare i västra Piktland gäliska, dvs. i det som idag är västra Skottland, men som innan 850 var Dál Riata och inte en del av Piktland. Även hotet från norska vikingar på 800-talet drev på gäliskans utbredning i Piktland på 800-talet. 889/900 blev Piktland kungariket Alba. Den stora språkliga skiftningen och brytpunkten från piktiska till gäliska i det som idag är östra och norra Skottland skedde först på 900-talet i Piktlands efterträdare kungariket Alba. Det var först då på 900-talet som allt fler människor började tala gäliska även i östra och norra Alba som innan 850 utgjorde det ursprungliga Piktland. De bytte också från P-keltiska till Q-keltiska i Alba eftersom Q-keltiska talades i det tidigare Dál Riata och på Irland. Även seder och bruk övergick från piktiska till gäliska i Alba på 900-talet. På bara några generationer övergick en hel nation från att ha varit piktiskt till att bli gäliskt. Detta samtidigt som Alba i sin tur på 900-talet expanderade och försökte expandera geografiskt åt alla håll, blev attackerat av norska och danska vikingar i väster, norr, öster och söder samt blev attackerat och invaderat av engelsmännen. Det hände mycket i 900-talets Alba. På 1000-talet hade alla invånare i Alba blivit helt gäliska/gaeliska albaner, dvs. gäliska/gaeliska skottar, undantaget Caithness i norr där de pratade både gäliska och fornnordiska/norn. Den piktiska identiteten var borta och glömd i hela Alba. Omkring år 1100 dog piktiskan ut helt. Då dog de sista människorna i Alba som talade piktiska som första eller andra språk. Språket som pikterna talade är förlorat idag. 3.12 Fornnordiskan till Skottland på vikingatiden 793-1066 De började tala fornnordiska i såväl nordligaste Skottland i Caithness, Orkneyöarna, Shetlandsöarna, i nordvästra Skottland samt i enskilda mindre regioner i västra Skottland efter ankomsten och inflyttningen av vikingar under vikingatiden 793-1066. 850 etablerade sig vikingar i Shetlandsöarna, Orkneyöarna och i Hebriderna. Från 872 och framåt pågick den riktigt stora strömmen av vikingar till dessa ögrupper. 872 kom Yttre Hebriderna under kontroll av norska vikingar och 1098-1266 tillhörde ögruppen Norge formellt. 875-1468 var Orkneyöarna en del av Norge. 875-1469 var Shetlandsöarna en del av Norge. På Shetlandsöarna dödade norska vikingar på 800-talet hela den piktiska befolkningen. I ett slag övergick Shetlandsöarna från att tidigare varit både etniskt piktiskt och språkligt piktiskt till att bli helt norskt etniskt och helt fornnordiskt språkligt. På Orkneyöarna dödade de norska vikingarna många ur den piktiska befolkningen och förslavade resten. En del piktiska tonåriga tjejer och yngre vuxna kvinnor på Orkneyöarna blev också sexslavar till inflyttade norska vikingar. Norska vikingar som flyttade permanent till Skottland, inte minst till Hebriderna, och gifte sig med inhemska lokala skotskor anammade dock sina skotska fruars gäliska seder, bruk och språk. Men övriga vikingar på de här platserna fortsatte tala sin fornnordiska. Norska vikingar flyttade också till Irland och Isle of Man. Sträckan mellan Shetlandsöarna via Orkneyöarna och Yttre Hebriderna blev en naturlig färdled för de norska vikingar som reste mellan Norge och Irland. Scrolla ner till avsnittet om språket norn för mer. 3.13 Språken i Skottland 862-877 Under åren 862-877 talades det sex språk i Skottland. Det talades: a) fornnordiska i norra och västra Skottland, östra Irland och norra England av vikingar, b) piktiska i stora delar av Skottland norr om mittenbältet, men ej i Argyll and Bute i väster, c) kumbriska och brythonska (britanniska) i södra Skottland och norra England, d) northumbiska i södra och sydöstra Skottland och norra halvan av England av lokalinvånare samt fornengelska av anglosaxare i norra England. Northumbiska var en anglisk dialekt av fornengelskan. e) forniriska/forngäliska på Irland, Argyll and Bute i västra Skottland, Isle of Man och av minst 10-13 % av befolkningen i östra Piktland, f) latin över stora delar av Skottland där det inte fanns vikingar eftersom latinet var det vanligaste språket vid den här tiden i kyrkorna och bland präster i Skottland, norra England och Irland. 3.14 Gäliskan 900-1200 900-1200 talades gäliska på Irland, Isle of Man och i Skottland. I Skottlands fall i delar av Skottland på 900-talet. På 1000- och 1100-talen talade de däremot gäliska i större delen av Skottland undantaget a) Yttre Hebriderna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna där de i huvudsak talade forrnordiska eller en blandning mellan fornnordiska och gäliska, b) Caithness i norr, c) kumbrisktalande regioner i sydvästra Skottland, samt d) engelsktalande Lothian och Scottish Borders, undantaget eliten i Lothian som talade gäliska 1018-1200. Den gäliskan som talades på Irland, Isle of Man och Skottland från år 900 till 1100-talet eller under åren 900-1200 var medeliriska, också känd som medelgäliska, medelgaeliska och bara som gäliska/gaeliska. I nutida brittiska historieböcker är det vanligt att kalla det språket under de åren bara för gaelic eller på svenska gäliska/gaeliska. På 1100-talet gick medeliriskan/medelgäliskan över till de tre mer distinkta språk. Vid år 1200 var skiftet ett faktum och definitivt. De tre språken som medeliriskan gick över till var: a) iriska/gäliska/irisk gäliska på Irland. b) gäliska i Alba (Skottland). c) manx på Isle of Man. Iriska är också känt som gäliska, gaeliska, irisk gäliska och iilsk gaeliska. Engelska ordet för iriska är Irish. Det kallas ibland också för Gaelic eller Irish Gaelic på engelska. Gäliska i både Irland, Skottland och Isle of Man är också känt som gaeliska. Manx kallas ibland för manx gäliska och manx gaeliska, på engelska Manx Gaelic. Alla tre är gäliska språk enligt traditionellt synsätt. Viktigt att nämnas är att gäliskan i Skottland också påverkades av piktiskan inom t.ex. satslära. Det underlättade för gäliskan i Skottland att bli mer fristående genremot gäliskan på Irland. Piktiskan dog ut 1100. Trots den påbörjade distinktionen mellan gäliskan på Irland, Skottland och Isle of Man på 1100-talet dröjde det ända till slutet av 1400-talet innan gäliskan i Skottland kunde räknas som ett eget självständigt språk gentemot iriskan på Irland. 3.15 Piktiskan påverkan från 1100-talet till idag - varför gäliskan på Irland och i Skottland inte är samma idag Trots att piktiskan dog ut år 1100 påverkade den ändå den gäliska och utvecklingen av den gäliska som talades i Alba/Skottland och som senare utvecklades och ledde fram till den moderna skotsk gäliskan. Inte minst har skotsk gäliskan en del låneord från piktiskan. Låneord är importerade ord som anpassats till i det här fallet det gäliska uttalet, till den gäliska stavningen och böjningen eller bådadera. Men det området som piktiskan påverkat skotsk gäliskan mest är satsläran, dvs. syntaxen. Satsläran är del av grammatiken och syftar på hur man sätter samman ord eller böjningsformer till grupper av a) ord som bildar fraser, b) satser och c) meningar. Förenklat påverkade piktiskan framförallt satsläran i Skottland, dvs. de regler som används för att sätta samman ett språk i enskilda enheter i form av ord till komplexa satser och meningar. Satsläran i skotsk gäliska är mer lik och bär större likheter med brythonska/brittiska språk än med det gäliska språket iriska som talas på Irland. Men det är bara naturligt att det är så eftersom piktiskan var ett brythonskt/brittiskt språk och det språk som deras föregångare caledonierna talade var också ett brythonskt språk. Gäliskan från västra Skottland i Dál Riata på 500- och 600-talen och innan från västra Skottland på 300- eller 400-talen som i sin tur kom från Irland lyckades med andra ord inte helt slå ut sättet att tala i Piktland på 700-talet till 800-talet och i Alba på 900- och 1000-talen. Därför talar de inte samma gäliska i Skottland som på Irland. Det är den största anledningen till varför gäliskan är olika idag på Irland och i Skottland. Utan piktiskan i Skottland hade skotsk gäliskan idag varit med lik iriskan på Irland. Sedan mellan 1100-talet till 1400-talet utvecklades gäliskan på Irland och Skottland till två skilda gäliska språk där den skotska varianten var påverkad av det piktiska språket. - ’S e Fiona an t-ainm a th’ orm agus tha Gàidhlig agam. (gäliska) - Is mise Fiona agus labhraím Gaeilge. (iriska) - Jag heter Fiona och jag talar gäliska. (svenska) - Tha gaol agam ort. (gäliska) - Is breá liom tú. (iriska) - Jag älskar dig. (svenska) 3.16 Aber och inver I Skottland är det vanligt i ortsnamn med keltiskt ursprung att ha med antingen aber eller inver i namnen. Både aber och inver betyder a) sammanflöde eller sammanflytning av vatten, eller b) flodmynning, åmynningen, mynning eller flodutlopp. Aber förekom/förekommer i piktiska, kymriska/walesiska, korniska och bretonska som talades/talas i östra och nordöstra Skottland, Wales, Cornwall respektive Bretagne i Frankrike. Aber är mycket vanligt i ortsnamn i östra Skottland och i Wales. Mest kända och största staden i Skottland med aber är Aberdeen. I Wales är det Abertawe, vilket är kymriska för Swansea. Inver förekommer i iriskan på Irland och i manx på Isle of Man. Inver är också mycket vanligt i hela Skottland. Inom Skottland är inver vanligare i västra högländerna och i Grampians Mountains. Grampians Mountains är bergskedjan som går från sydvästra Skottland till nordöstra delen av landet. Inverness är Skottlands mest känd stad med namnet inver. Det finns tre gånger fler ortsnamn i Skottland med namnet inver än aber. Språkforskare på 2010-talet antog att aber var vanligare än inver i Skottland från början. Men när sedan skoter flyttade från Irland till sydvästra och västra Skottland under tiden då kungariket Dál Riata fanns, 498-850 (500-843) e.Kr., byttes många aber ut mot inver i ortsnamnen i Skottland. Hur märkligt det än låter är inver inte vanligt som ortsnamn på Irland trots att inver förekommer i iriskan. På Irland är ordet béal vanligare. Det betyder mynning på iriska. Största och kändaste staden med béal är Béal Feirste, vilket är iriska för Belfast. Anledningen till denna skillnad mellan Skottland och Irland i användningen av inver vs béal beror på att de irländska ortsnamnen generellt sett är tusen år äldre än de skotska. Det rådande modena bland ortsnamnen var inte samma när de kom till. När skoterna flyttade från Irland till sydvästra Skottland rådde det uppenbarligen ett mode att döpa orter till inver och inte till béal i Skottland, enligt språkforskare på 2010-talet. Béal ska inte förväxlas med bal- som förekommer på många ortsnamn i Skottland med anor ända tillbaka till medeltiden. Bal- kommer från skotsk gäliskans baile som betyder hem, bondgård, stad eller city. Men även bal- har ett gäliskt ursprung. Gemensamt för både aber och inver är att de ofta förekommer i början på ortsnamnen till skillnad från en del av de engelska orter som har germanska mönster och ordningsföljder. - Inverness = floden Ness mynning. Mynning (inver) står före flodnamnet Ness. - Eyemouth = floden Eyes mynning. Mynning (mouth) står efter flodnamnet Eye. Eyemouth är det engelska namnet på småstaden Eyemouth i Scottish Borders i sydöstra Skottland. Det skotsk gäliska namnet på samma småstad är Inbhir Eighe. Inbhir är en form av inver. Inbhir står före Eighe och inte efter som i det engelska namnet på samma småstad. Det här med ordföljden är förklaringen till varför keltiska ortsnamn betonar den första stavelsen i den sista delen av ett ortsnamn. Exempel: - InverNESS = betoning på ness. - AberYSTwyth = betoning på yst. Denna form förekommer inte i engelska ortsnamn med germanska mönster och ordningsföljder. Dock finns det givetvis undantag med ordföljden gällande aber och inver. I ortsnamn och geografiska namn med loch kopplat med aber eller inver kommer loch före. Exempel är Lochaber eller Lochinver, som betyder ”havsinloppet av sammanflöde” eller ”havsinloppet av sammanflytning av vatten”. Loch betyder också sjö i andra sammanhang. I exemplen med Lochaber och Lochinver besvarar aber och inver istället vilken loch det rör sig om. Därför kommer de tvåa i ordningsföljden. Exempel med Lochinver: - Loch = ord ett. Vad för något? Svar: en loch. - Inver = ord två. Vilken loch? Svar: en inver, dvs. ett sammanflöde eller en sammanflytning av vatten. Jämför med Inverness utan loch, där inver är första ordet i ortsnamnet: - Inver = ord ett. Vad för något? Svar: en inver, dvs. en mynning. - Ness = ord två. Vilken inver? Svar: en med flodnamnet Ness. I både Lochaber och Lochinver ligger betoningen på första stavelsen i den sista delen. Här fortsätter de samma regel som gäller för keltiska ortsnamn. Exempel: - LochABer = betoning på ab. - LochINver = betoning på in. 3.17 Språk bakåt i tiden De flesta språk som överlever utvecklas och förändrades med tidens gång. Det beror på en rad saker som exempelvis a) influenser och påverkan in- och utifrån, b) kontakter mellan människor och språk in- och utifrån, c) tillförseln av importerade ord utifrån som låneord, främmande ord och citatord, d) förändringar i samhällen, kultur, ekonomi, handel, levnadsvanor, osv. De språk som inte förändras över tid brukar i regel dö ut. Ett språks förändring är ett tecken på dess överlevnad. En del språkvetare hävdar att det finns tre osynliga distinkta gränser för alla språk. De är hundra år, trehundra år och tusen år tillbaka i tiden. En del hävdar att den sista gränsen tusen år istället ska sättas till tolvhundra till femtonhundra tillbaka i tiden. a) 100 år tillbaka. En svensk idag förstår utan problem den svenskan som talades i Sverige för hundra år sedan, men han eller hon kan ändå höra vissa skillnader mellan dåtidens svenska jämfört mot hur svenskan låter idag. Vissa ord, uttryck, slang, referenser, osv. skiljer sig mellan då och idag i språket. Samma gällde det för det pikterna som talade piktiska i början på 500-talet. De förstod sina förfäders piktiska från början av 400-talet, men kunde ändå höra vissa små skillnader. Ta det här videoklippet med slang från söder i Stockholm 1948. https://www.youtube.com/watch?v=WxDPvaWuPgI Det går utan problem att förstå vad de säger på klippet, men en del ord och uttryck är helt annorlunda än mot idag. En del ord går inte att förstå alls idag. De flesta på söder talade dock mer vanlig svenska med färre slang 1948, enligt nutida språkforskare. I klippet överdrev de medverkande slangen i talen. b) 300 år tillbaka. Vid trehundra år tillbaka år i tiden blir det jobbigare för språkörat. De flesta som lever idag förstår sitt modersmål och det språket som talades av sina förfäder för trehundra år sedan, men med vissa problem. Dåtidens språk upplevs som jobbigare att förstå för dagens människor. En del ord uttalades eller stavades annorlunda då jämfört mot idag. En del ord och referenser används då men inte nu eller omvänt, osv. En vanlig svensk idag skulle tycka den svenskan som talades för trehundra år sedan var ett liknande språk som talas idag, men ändå inte riktigt samma. Han eller hon skulle också missförstå betydligt fler saker. Vissa ord eller uttryck skulle inte gå att förstå alls. En pikt som levde i Piktland i början på 700-talet skulle upplevt samma sak mot den piktiskan som talades i Piktland i början på 400-talet. Samma språk, men ändå inte. Gick att förstå, men med vissa problem. c) 1 000 år tillbaka, eller möjligen 1 200-1 500 år tillbaka. Går man tillbaka tusen år tiden förstår nästan ingen idag samma språk som talades då enligt dessa språkvetare, såvida inte personen idag är expert eller utbildad inom dåtidens språk. Orden, referenserna, antal ord, synonymer, osv, i samma språk skiljer sig åt mellan då och nu. En vanlig svensk idag skulle inte förstå vad en människa sa i Sverige för tusen år sedan om de möttes. Faktum är att dagens svensk i praktiken inte skulle förstå ett skvatt av vad dåtidens svensk sa undantaget några få enskilda ord. Samma var det givetvis för de i Skottland. En person som talade piktiska och som levde i Alba på 1000-talet skulle inte förstå ett dugg av vad en caledonier sa i Skottland under första århundradet e.Kr. Med det som utgångspunkt måste man därför förstå att den piktiskan som talades i Piktland på 400-talet också förändrades över tid. Piktiskan på 400-talet var liknande den piktiska som talades på 700-talet, men ändå inte. Med gäliskans påverkan på piktiskan på 700-talet måste det upplevts som ännu jobbigare för 800-talets pikter att kunna förstå piktiskan från början av 400-talet än vad 700-talets pikter tyckte. De finns de språkvetare som inte håller med om de 1 000 åren tillbaka i tiden när en människa inte kan förstå en tidigare förfaders språk i samma språkfamilj. De håller därför inte med i resonmangen om senare pikter kontra äldra pikter eller senare pikter kontra caledonier ovan. Dessa språkvetare anser att gränsen går ännu längre tillbaka i tiden som 1200 eller 1 500 år för språk i samma språkfamilj. Dessa andra språkvetare tar upp urnordiskan i Norden år 250-825 och fornöstnordiskan i bl.a. Danmark och Sverige 850-1300. Fornöstnordiskan utvecklades sedan till danska och svenska. Några ord, där det första ordet i varje rad är urnordiska, det andra ordet är fornöstnordiska och det tredje ordet är svenska på 2020-talet: 1. swampuz (urnordiska), swampr (fornöstnordiska), svamp (svenskan idag). 2. brantaz, brantʀ, brant. 3. ain(a)kjōn, ænkija, änka. 4. krimpan, krimpa, krympa. 5. sprintan, sprinta, sprinta (spurta/springa). 6. sankwijan, sænkwa, sjunka. 7. tanþu, tǫnn, tand. Enligt undersökningar från dessa andra språkforskare förstår en majoritet av dagens svenskar inget av de sju urnordiska orden ovan. En minoritet förstår ett till två ord. Få förstår tre eller fler ord. Enligt samma forskare förstår en majoritet av dagens svenskar noll till tre av de sju fornöstnordiska orden ovan. Ungefär 43 % förstår strax under hälften av orden. Några förstår fyra ord. Andelen som förstådde orden sjönk när de hörde dem i tal, men ökade när de såg orden i skriven form. Några andra ord, men här fornnordiska vs dagens svenska: 1. þa/þei/þeo/þo - de. 2. þem/þo - dem. 3. þeir - deras. 4. þam-selue - själva. 3.18 Norn Norn var ett västeuropeiskt språk. Det utvecklades på Shetlandsöarna, Orkneyöarna och i Caithness från det fornnordiska språket som norska vikingar tog dit. Norn i sin tur utvecklades till de tre dialekterna Shetlandsnorn, Orkneynorn och Caithnessnorn. Med tiden trängdes norn bort av lågskotskan och dog ut helt efter hand. 3.19 Franska/normandisk franska på 1100-talet till 1300-talet 1066 invaderade normander sydöstra England. De kom från norra Frankrike. 1072 invaderade normander Scottish Borders i det som idag är sydöstra Skottland. Vid invasionen föredträdde de England. På 1100-talet bosatte sig normander permanent i Skottland, uppförde slott, osv. Normandisk franska blev snabbt elitens språk i Alba när Albas kungahus och Albas adelsmän anammade den normandska kulturen. På 1100-talet till 1300-talet talade Albas kungahus och adelsmän i Alba därför bl.a. normandisk franska. Normandisk franska var en del av fornfranskan. Fornfranskan talades mellen slutet av 700-talet till mitten av 1300-talet. Fornfranskan ersattes på mitten av 1300-talet av medelfranskan som talades till början av 1600-talet. Faktum var att under större delen av 1100-talet var Albas kungahus mer ett skotskt-normandiskt kungahus än ett gaeliskt kungahus. De föredrog ofta fransk kultur framför inhemsk skotsk kultur. Hur gör man då för att tydligt visa det? Jo, genom att anamma den andra kulturen och tala deras språk. Normandisk franska talades inom Albas hov, regering och mellan skotska adelsmän. Skotska frihetshjälten och adelsmannen Sir William Wallace (1270-1305) talade bl.a. normandisk franska. Han kom från den skotska lågadeln. Eliten i Skottland talade också andra språk med varandra inom i olika delar av Alba. En del adelsmän i Alba talade t.ex. också gäliska, undantaget t.ex.i Caithness i norr där eliten foredrog att tala fornnordiska och senare engelska. En konsekvens av anammande franska hos Albas elit på 1100-talet till 1300-talet blev att franska institutioner och sociala värderingar spreds till Alba, inklusive kanonisk rätt. Kanonisk rätt syftar på kristen rättsordning och interna, ecklesiastiska lagar om det världsliga livet. Kanonisk lag har traditioner sedan 300-talets kyrkomöten. Skottland var också i en allians med Frankrike 1295-1560. Men med tiden stötte franskan på problem i Skottland. Den skotska eliten gaeliserades. Det gällde både den skotska eliten av etniskt skotskt ursprung som de av franskt eller anglo-franskt ursprung. Samma sak hände på Irland. Irländska familjer med normandiskt ursprung från Frankrike antog med tiden det gaeliska och blev naturaliserade irländare. Under medeltiden skrevs en del skotska litterära verk på franska. Franskan förekommer också i en del skotska motton. 3.20 Lågskotskan gjorde entré för första gången på 1100-talet - lågskotskan gick om franskan på 1300-talet som det finaste språket hos den skotsk adeln. I sydöstra Skottland talade de bl.a. northumbriska från ca 600-talet till 1100/1200-talen. Northumbiska var en anglisk dialekt av fornengelskan. På 1100-talet ersattes fornengelskan av för-lågskotskan i delar av de skotska lågländerna. Men det dröjde till 1200-talet innan för-lågskotskan fick riktigt fäste. På 1100-talet till 1300-talet spreds för-lågskotskan inom lågländerna. På 1300-talet ökade statusen för för-lågskotska i östra Skottland. Samtidigt tappade franskan i anseende. Det fick följden att för-lågskotskan blev det stora prestigespråket i de flesta delarna av östra Skottland. Hos adeln i östra Skottland blev för-lågskotskan det språket som då fick högst anseende. Inte franskan längre. Bara det en prestige i sig att kunna få bort franskan från herren på täppan. På 1300-talet eller ca 1375 i vissa områden ersattes för-lågskotskan av tidig lågskotska. På 1300-talet, år 1400 eller på 1400-talet trängde tidig lågskotska bort gäliskan i lågländerna. Även i norr fick tidig lågskotska fäste som i Caithness på 1300-talet samt också Orkneyöarna och Shetlandsöarna i slutet på 1300-talet och på 1400-talet. I slutet av 1400-talet ersattes tidig lågskotska i lågländerna av medellågskotska. 3.21 Engelskan, franskan och gäliskan på 1100-talet till 1400-talet 1113-1153 grundades Skottlands första arton städer, kallade burghs. I takt med att de anlades och blev fler spreds också det medelengelska språket från 1100-talet eller från 1150 till dessa städer med inflyttade handelsmän och deras familjer som talade engelska. Men istället för att hela Alba övergick över tilll att tala engelska motverkades det engelska språket i Alba av andra starka krafter som det nordisk-gaeliska väst och nord samt gaeliseringen av många skotska adelsfamiljer av franskt och anglo-franskt ursprung. Det här gynnade den tidigare gaeliseringen av Skottland och det gaeliska språket i Skottland. Olika unika religiösa och kulturella sedvänjor skapades, vilket främjade den nationella sammanhållningen i Skottland på 1300-talet. Skottland upplevde en gaelisk väckelse som i sin tur skapade en integrerad skotsk nationell identitet. Den skotska nationella identiteten fick ständigt nytt syre av de många skotska-engelska krigen. Men samtidigt var norn i norr stark på Orkneyöarna till mellan 1369 till början av 1400-talet och på Shetlandsöarna till slutet av 1400-talet. I samma veva var lågskotskan på stadig frammarch i dessa ögrupper och inte minst i de skotska lågländerna. På 1400-talet trängde lågskotskan bort det gaeliska språket alltmer i lågländerna och i de delarna av lågländerna där de inte redan talade lågskotska. 3.22 Skotsk gäliskan i slutet av 1400-talet På 1100-talet påbörjades distinktionen mellan gäliskan, dvs. medeliriskan/medelgäliskan, som talades på Irland, Skottland och Isle of Man. Men det dröjde ända till slutet av 1400-talet innan gäliskan i Skottland kunde räknas som ett eget självständigt språk gentemot iriskan/gäliskan på Irland. Först i slutet av 1400-talet övergick gäliskan i Skottland till skotsk gäliska, men det dröjde ända till 1800-talet innan man utanför Skottlands gränser började kalla gäliskan i Skottland från slutet av 1400-talet och framåt för just skotsk gäliska. Inom Skottland fortsatte de att kalla skotsk gäliskan för gäliska och inte skotsk gäliska, vilket de gör än idag. Ganska naturligt sett ur ett skotskt perspektiv att göra så. Jämför med Sverige , Finland och Estland. I Sverige kallas det svenska språket i Sverige för bara svenska. Svenskan i Finland kallas för finlandssvenska och svenskan i Estland för estlandssvenska. Det är ingen i Sverige som kallar svenskan i Sverige för svensk svenska eller sverigesvenska för att särkilja den mot finlandssvenska och estlandssvenska. Däremot används rikssvenska eller standardsvenska ibland både inom Sverige och utanför Sverige. 4. Efter mdeltiden 4.1 Latinet i skolor på 1400- och 1500-talen I slutet av 1400-talet och på 1500-talet gick det att läsa latin i skotska skolor. Latinet ansågs som de bildades språk i Skottland vid den här tiden efter att det hade fått talats och använts av skotska präster sedan 400- och 500-talen. För skotska baroner och markägare var det viktigare på 1400- och 1500-talen att deras söner lärde sig perfekt latin i skolan än fick djupa kunskaper i juridik även om det senare också ansågs som viktigt. Givetvis fanns det skotska söner till baroner som aldrig lärde sig tala någon bra latin hur mycket de än försökte. Men det gick att runda med ifall familjerna hade en laglig utsäkt eller betalade pengar till den skotska kronan. 4.2 Lågskotskan på 1500-talet och till Ulster på 1600-talet Från mitten av 1500-talet påverkades skriftlig medel lågskotska i allt högre grad av standardengelskan i södra England på grund av utvecklingen av kungliga och politiska interaktioner med England. På 1600-talet spreds medellågskotska till Ulster i norra Irland av skotska bosättare som kom från de skotska lågländerna. 4.3 Nedgång för skotsk gäliskan och lågskotskan på 1600-talet till 1800-talet På 1600-talet började Skottlands vid den tidpunkten två mest talade språk skotsk gäliskan och lågskotskan trängas ut av skotsk engelskan. Skotska engelskan uppstod i Skottland på 1600-talet efter den språkliga kontakten mellan lågskotskan från Skottland och engelskan från England. År 1700 eller på mittten av 1700-talet ersattes medellågskotska av modern lågskotska som talas än idag. Under 1700- och 1800-talen fortsatte nedgången för skotsk gäliskan och den moderna lågskotskan i Skottland. Samtidigt ökade antalet skottar kraftigt som kunde tala skotsk engelska som första eller andra språk. I början av 1900-talet talade de flesta skottar skotsk englelska. Givetvis med dialekter. 4.4 Grekiskan och latinet på 1700-talet till idag På 1700 och 1800-talen undervisades forntida grekiska och latin ofta i skotska skolor. Inom medicin krävdes det kunskaper i latin. Världskända skotska poeten Robert Burns (1759-1796) läste latin i skolan även om han inte var så bra på det. Den också internationellt välkända David Livingstone (1813-1873) läste också latin och även bl.a. grekiska. Han var en skotsk upptäcktsresande i Afrika. Han satte världens största vattenfall Victoriafallen på världskartan. På en del anrika skotska universitet krävdes det kunskaper i grekiska fram till 1919 och i latin till 1960-talet. Användningen av grekiska och latin minskade kraftigt i skotska skolor på 1900-talet. I grekiskans fall under de första årtiondena av 1900-talet och i latinet under de sista årtiondena på 1900-talet. Trots att latinet funnits i nästan två tusen år i Skottland med några få uppehåll har det sällan varit ett vardagsspråk som vanliga skottar talat. Dock undantaget de romerska militärerna som var stationerade i Caledonia under romartiden och de färre antal caledonier som kunde samtala med dem på latin. Men romarna var inte en del av den inhemska caledoniska befolkningen i Caledonia. De caledonier som kunde latin talade inte latin med andra caledonier. Då föredrog de tala sina keltiska språk. Grekiskan har heller aldrig fått fäste i Skottland undantaget inom utbildningsväsendet från efter medeltiden till början av 1900-talet. Forntida grekiska är nästan helt borta i Skottland. Men som alltid finns det undantag. Saint Andrews-universitetet i St Andrews i Fife i östra Skottland har ett grekiskt motto som översätt till svenska är "Alltid att utmärka sig" eller "Alltid att vara bäst". 4.5 På 1900- och 2000-talen 4.5.1 Polskan För att försvara Skottland mot Tyskland under andra världskriget 1939-1945 stationerades tiotusentals polska soldater i Skottland. Ca 10 000 polacker stannade kvar i Skottland efter andra världskriget. Med dem innebar att Skottland över en natt efter kriget fick 10 000 människor som talade polska som första språk och som skulle integreras i det skotska samhället. De 10 000 motsvarade nästan 0,2 % av Skottlands befolkning som då hade polska som första språk bara sådär rakt av. Många av dessa 10 000 polska soldater som stannade kvar i Skottland gifte sig med skotskor, undantaget de som redan var gifta med polskor och som tog över sina polska fruar samt eventuella polska barn till Skottland. De polska männen som gifte sig med skotskor talade skotsk engelska som andra språk med sina fruar. Deras gemensamma barn gick i skotska skolor och levde i det skotska samhället. De barnen talade oftast skotsk engelska som första språk. I en familj med en polsk pappa, en skotsk mamma och tre gemensamma barn kunde därför pappan i familjen tala polska som första språk och skotsk engelska som andra språk, men föredrog att tala skotsk engelska med sin skotska fru. Hans skotska fru kunde tala skotsk engelska som första språk eller andra språk ifall hennes modersmål var lågskotska eller skotska gäliska. Men oftast talade hon skotsk engelska med sin polska make. Deras tre barn talade i regel skotsk engelska som första språk eftersom de bodde i Skottland, hade en skotsk mamma, gick i skotska skolor, fick skotska vänner, osv. När sedan dessa polska pappor dog under andra halvan av 1900-talet, eller i början på 2000-talet ifall de blev riktigt gamla, försvann deras polska med dem i Skottland. Polskan fick inget naturligt fäste i Skottland att spinna vidare på med dessa polska män. En del av deras polsk-skotska barn kunde säkert tala polska som andra språk även i vuxen ålder, men föredrog ändå tala skotsk engelskan som första språk. Men det här var ingen öppen diskriminering av polskan i Skottland. Det var bara naturlig del i samhällsanpassningen för polacker i Skottland. När tusentals unga skotsk gälisk-talande manliga skotska militärer flyttade till Polen på 1600-talet, stannade kvar permanent där, gifte sig med kvinnor från lokalbefolkningarna, fick barn med dem, osv, var situationen omvänd. Efter en eller några generationer hade deras ättlingar tappat skotsk gäliskan helt. Efter 1900-talet var polskans tid i Skottland ändå inte över. Efter Polen gick med i EU 2004 flyttade tusentals polacker från Polen till Skottland och tog med sig polskan på nytt till Skottland. 2011 bodde det 61 000 polacker i Skottland. Även del andra från ösyeuropa flyttade till Skottland. Det fanns dock tjecker, osv. som bodde tillfälligt i Skottland innan på 1990-talet som t.ex. studenter på skotska universitet, au-pairer, osv. 4.5.2 Asien Mellan efter andra världskriget 1945 fram till 2011 invandrade små skaror av människor från Pakistan, Indien, etc. från södra Asien till Skottland. De flyttade främst till Glasgow, Edinburgh och Dundee som fick små sydasiatiska samhällen eller stadsdelar. 2011 fanns det 49 000 etniska pakistanier i Skottland, vilket motsvarade ca 0,9 % av Skottlands befolkning. De utgjorde den största utomeuropeiska gruppen i Skottland. 4.5.3 Skottar utomlands År 2000 bodde det fler människor med skotskt påbrå utomlands än i Skottland. Men så är det alltid. Allt beror på var man sätter gränsen för hur många år tillbaka i tiden man räknar. 2000 uppskattades det från amerikanskt håll att 9,2 miljoner amerikaner hade någon form av skotsk härkomst. De hade minst en skotsk förfader mellan 1600-talet till 2000. Fler människor med något skotskt påbrå talade amerikansk engelska i USA än antalet människor som talade skotsk engelska i Skottland 2000. Därtill bodde det 27 miljoner människor i USA 2010 som var ättlingar till den tidigar skotsk-irländska migrationen. I Kanada hade 4,7 miljoner kanadensare någon form av skotskt påbrå 2006. I Ulsters protetantiska befolkning på norra delen av ön Irland härstammade de flesta från eller hade något påbrå de skotska lågländerna räknat från 1500-talet till 1900-talet. En del hade också irländskt och engelskt påbrå. När europeiska bosättare flyttade till Nya Zeeland på 1800-talet kom 20 % från Skottland. Dessa europeiska emigranter kallas ibland den ursprungliga europeiska bosättarbefolkningen i Nya Zeeland eftersom flyttvågen tog fart då från Europa till Nya Zeeland. 1642 besökte emellertid de första europeerna Nya Zeeland. 5. De fyra stora språken idag I Skottland talas det idag främst fyra inhemska språk, varav ett är teckenspråk. De fyra språken är skotsk engelska som talas av 4,74 miljoner till 5,44 miljoner människor i Skottland beroende på hur man räknar, lågskotska som talas av 100 000 till 115 000 människor, skotsk gäliska som 57 375 människor talar och ett brittiskt teckenspråk (BSL) som ca 12 000 eller 26 000 människor talar. Siffrorna gäller enbart för Skottland. Det talas även varianter av skotska språk på Nordirland, Irland och östra Canada. Brittiskt teckenspråk talar de också i England och Wales. Tillsammans med skotsk engelska, lågskotska och skotska gäliska utgör det brittiska teckenspråket Skottlands fyra officiella språk. Därtill talas det mer än 150 andra språk i Skottland, inkl. svenska av bl.a. svenskar som bor, arbetar eller turistar i Skottland. Som jämförelse har England bara två nationella språk i engelskan och det brittiska teckenspråket, Wales har två officiella språk i engelskan och kymriskan (walesiska) medan Nordirland har två officiella språk i engelskan och iriskan. Korniska i Cornwall, Ulsterskotska på Nordirland och iriska är också erkända som regionala och minoritetsspråk i Storbritannien. Om utvecklinngen följer som i Skottland och England är det nog bara en tidsfråga innan Wales och Nordirland också får ett tredje officiellt språk i brittiskt teckenspråk respektive Nordirländskt teckenspråk (NISL). 5.1 Skotsk engelska (Scottish English/Scottish Standard English) - 4,74 till 5,44 miljoner människor i Skottland idag 5.1.1 Allmänt Skotsk engelskan är en variant av engelskan. Skotsk engelskan uppstod på 1600-talet som ett resultat av språkkontakten mellan lågskotska från Skottland och engelsk engelska (English English) från England. Ett annat namn för skotsk engelska är skotsk standard engelska. Skotsk engelska talas idag av i stort sett nästan alla 5,44 miljoner människor i Skottland som kan tala, varav 5,14 miljoner har det som första språk och 0,3 miljoner som andra eller tredje språk. Räknar man inte in barn under tre år som inte riktigt lärt sig språket än är siffrorna lägre. Då kan ca 5 miljoner människor i Skottland över tre år tala skotsk engelska som första, andra eller tredje språk. De 5 miljonerna är fördelade på 4,74 miljoner människor i Skottland över tre år som har skotsk engelska som första språk och ca 0,26 miljoner människor över tre år som talar det som andra eller tredje språk. Ungefär ca 94,5 % av alla människor i Skottland talar eller föredrar att tala skotsk engelska gentemot andra språk när de är hemma. De flesta av de övriga 5,5 % kan tala skotsk engelska som andra eller tredje språk. Dessa 5,5 % talar sin skotsk engelska när de är i situationer där skotsk engelskan behövs, t.ex med engelsktalande vänner, på arbetsplatsen, i skolan, i mataffären, osv. 5.1.2 Dialekter I skotsk engelskan finns det flera lokala dialekter. De sträcker sig allt från ett brett och grötigt skotskt uttal av skotsk engelskan i den ena änden till ett mer renare uttal av engelskan i den andra änden. Den renare varianten är lättare att förstå för utomstående som är mer vana vid engelsk engelska eller amerikansk engelska. En av skotsk engelskans alla dialekter är högland engelska (Highland English). Den dialekten talas i västra Skottland, västra centrala Skottland, på Hebriderna, högländerna och i nordvästra Skottland. Högland engelska har tydligare drag av skotsk gäliska än vad andra dialekter av skotsk engelska har. Högland engelska är indelad i tre olika dialekter: 1. Engelska med kraftig skotsk gälisk brytning. Talas ofta av äldre skottar som har skotsk gäliska som modersmål, men som lärde sig engelska som andra språk. 2. Engelska med mindre skotsk gälisk brytning. Talas ofta av yngre människor som har skotsk gäliska som modersmål och engelska som andra språk. Gäller människor som under en period rest till södra Skottland eller England och lärt sig tala med ett mer engelskt uttal. 3. Människor som har engelska som modersmål, men vars föräldrar eller far- och morföräldrar talade skotsk gäliska. Dessa människor talar engelska flytande fast med influenser från de keltiska språken. I västra och norra Skottland talas det även två till dialekter. De är lågskotska och vanliga engelsk engelska som de talar i England, men de är inte dialekter av högland engelska. 5.2 Lågskotska (Scots/Lowland Scots) - 100 000 till 115 000 människor i Skottland och 10 000 på Nordirland och Irland idag 5.2.1 Från 1100-talet till idag Lågskotskan har funnits i Skottland sedan 1100-talet. På 1100-talet ersattes nortumbriskan av för-lågskotskan i delar av de skotska lågländerna i sydöstra Skottland. Northumbriskan var en anglisk dialekt av fornengelskan. På 1100-talet till 1300-talet fick för-lågskoskan ökad spridning i de skotska lågländerna. På 1300-talet eller ca 1375 i vissa områden ersattes för-lågskotska av tidig lågskotska. Det dröjde emellertid ända till 1300-talet, år 1400 eller 1400-talet innan tidig lågskotskan på riktigt trängde bort gäliskan i lågländerna. Tidig lågskotskan fick också fäste i Caithness på 1300-talet samt på Orkneyöarna och Shetlandsöarna i slutet på 1300-talet och på 1400-talet. I slutet av 1400-talet ersattes tidig lågskotska i lågländerna av medellågskotska. I början av 1600-talet var skotsk gäliskan och lågskotskan de två mest talade språken i Skottland. På 1600-talet spreds medellågskotska till Ulster i norra Irland av skotska bosättare från de skotska lågländerna. På 1600-talet började skotsk gäliskan och medellågskotskan trängas ut av skotsk engelskan som uppstod i Skottland på 1600-talet. År 1700 eller på mitten av 1700-talet ersattes medellågskotska av modern lågskotska som talas än idag. Under 1700- och 1800-talen fortsatte nedgången för skotsk gäliskan och den moderna lågskotskan i Skottland samtidigt som antalet skottar som började eller redan talade skotsk engelska ökade kraftigt. 5.2.2 Idag Lågskotskan, som också ibland kallas för scots i svenskan, är idag ett av sex officiella minoritetsspråk i Storbritannien och på Irland. De övriga är manx (Isle of Man), iriska (västra Irland och Nordirland), skotsk gäliska (västra Skottland), kymriska (Wales) och korniska (Cornwall). 2011 talades lågskotskan av 100 000-115 000 människor i Skottland samt av 10 000 människor på Nordirland och Irland. Totalt med Skottland, Nordirland och Irland kunde 110 000-125 000 människor tala lågskotska 2011. 55 817 människor eller 1,1 % av Skottlands population talade lågskotska när de var hemma 2011. Ytterligare 44 000-59 000 hade lågskoska som första språk, men talade det bara som första språk utanför hemmets dörrar. 1,54 miljoner människor kunde tala lågskotska som andra språk 2011. |
|
Lågskotskan är indelad i sex dialekter:
1. Öskotska (Insular Scots) 2. Nordlig skotska (Northern Scots) 3. Central skotska (Central Scots) 4. Sydlig skotska (Southern Scots) 5. Ulsterskotska (Ulster Scots) 6. Stadskotska (Urban Scots) 1. Öskotska (Insular Scots) talas på Shetlands- och Orkneyöarna. Den är uppdelad i dialekterna Shetlandic och Orcadian. Utmärkande för både Shetlandic och Orcadian är att de talas med många vokaler, har ett tonfall och ordförråd likt de skandinaviska språken samt har influenser från norn. Norn var ett västeuropeiskt språk som utvecklades på Shetlands- och Orkneyöarna samt i Caithness från det fornnordiska språket som norska vikingar tog dit. Norn trängdes sedan bort av lågskotskan och dog efter hand ut helt. 2. Nordlig skotska (Northern Scots) talas i nordöstra och östra Skottland i Caithness, Moray, Aberdeenshire, Aberdeen och Angus. Nordlig skotska är indelad i de tre dialekterna nordnordlig skotska, mittennordlig skotska och sydnordlig skotska. I dessa dialekter finns flera ord från skotsk gäliska som inte finns bland övriga lågskotska dialekter. Dessutom finns det ett och ett annat ord med tydlig skandinavisk koppling. I Aberdeen talar de mittennordlig skotska. 3. Central skotska (Central Scots) talas i Perth and Kinross, Stirling, Fife, sydvästra Skottland, i och runt regionerna i mittenbältet mellan Glasgow och Edinburgh samt i de tre storstäderna Glasgow, Edinburgh och Dundee. Central skotska är indelad i fyra dialekter. De är nordöstcentral skotska, sydöstcentral skotska, västcentral skotska och sydvästcentral skotska. 4. Sydlig skotska (Southern Scots) talas i regionerna närmast England i östra Dumfries and Galloway och i Scottish Borders. 5. Ulsterskotska (Ulster Scots) talas på Nordirland av människor som härstammar från skotska emigranter. De kallas för Ullans. Även i delar av norra och östra Donegal i norra Irland talar de ulsterskotska. 6. Stadskotska (Urban Scots) talas i storstäderna Glasgow, Edinburgh och Dundee, men inte i Aberdeen. Lågskotska bör ej förväxlas med skotsk engelska (Scottish English). Orden, grammatiken och ljuden skiljer betydligt mer åt mellan lågskotska och engelsk engelska än vad skotsk engelska gör gentemot engelsk engelska. Skotsk engelska, som talas av alla skottar, är betydligt mer lik engelsk engelska än lågskotska. 5.3 Skotsk gäliska (Scottish Gaelic) - 57 375 människor idag 5.3.1 Från 1400-talet till idag Sedan 300- och 400-talen eller 500-talet har gäliska talats i västra Skottland i det tidigare kungariket Dál Riata och sedan i dess efterföljare Piktland, Alba och Skottland. I östra och norra Piktland/Alba i det som idag är östra och norra Skottland började gäliska talas först på 800- och 900-talen. Framförallt på 900-talet. Den gäliskan som de talade i östra och norra Skottland på den här tiden var starkt präglad av gäliskan på Irland och från västra Skottland. Dock påverkades också gäliskan i Skottland av piktiskan inom t.ex. satsläran. Piktiskan dog ut 1100. På 1100-talet hade gäliskan i Skottland blivit ett mer distinkt språk gentemot gäliskan på Irland. Först i slutet av 1400-talet började skotsk gäliska talas i Skottland. Det var en skotsk variant av den tidigare gäliskan. Den skotsk gäliskan som talades i Skottland på 1400-talet till 1800-talet kallades för Erse (Irish). Först på 1800-talet började man utanför Skottlands gränser kalla den gäliskan för skotsk gäliska för att kunna särskilja den från den gäliskan de talade på Irland, vilket man gör än idag. Inom Skottland fortsätter de att kalla skotska gäliskan bara för gäliska. Skotsk engelskan började tränga bort gäliskan och lågskotskan på 1600-talet. Nedgången för skotsk gäliskan fortsatte på 1700- och 1800-talen. I början av 1900-talet talade betydligt fler skottar skotsk engelska än skotsk gäliska. 5.3.2 Talare i modern tid I skotska högländerna och på de västliga öarna talar de fortfarande skotsk gäliska (Scottish Gaelic). Totalt talade 57 375 människor skotsk gäliska flytande i Skottland enligt en folkräkning från 2011. Av de talade 24 974 skotska gäliska och andra varianter av gäliska i Skottland när de vara hemma. Det motsvarade 0,5 % av Skottlands befolkning som föredrog att tala gäliska hemma, varav de flesta föredrog att tala skotska gäliska framför andra gäliska varianter. Övriga 32 401 människor som talade skotsk gäliska flytande föredrog att tala språket utanför hemmets dörrar. Fler människor i Skottland 2011 talade kinesiska, 27 381 st., hemma än skotsk gäliska. Däremot fanns det mer än dubbelt så många som talade skotsk gäliska flytande än kinesiska inräknat både i hemmet och utanför hemmet. 87 000 människor över 3 års ålder i Skottland hade dessutom vissa kunskaper i språket 2011. Antalet som kan tala språket flytande sjunker stadigt. Så sent som i slutet av 1980-talet kunde 80 000 människor tala skotsk gäliska flytande. 2001 kunde 58 675 människor tala språket. På bara 10-15 år mellan slutet av 80-talet och 2001 minskade antalet som kunde tala språket flytande med ca 27 %. Under perioden 2001-2011 minskade antalet som kunde tala skotsk gäliska med 1300 människor. Det var en minskning med 2,2 %. På Yttre Hebriderna kunde dock minst 50 % av befolkningen tala skotsk gäliska 2001. I norra delarna så många som 70-75 %. För att höja upp skotsk gäliska blev språket ett officiellt språk i Skottland 2005. 2006 öppnades den första grundskolan i skotsk gäliska i Glasgow. 5.3.3 Delar av Skottland där gäliskan aldrig fick riktigt fäste Lothian, undantaget eliten, och Scottish Borders är de enda regionerna i hela Skottland från 300-talet till idag där gäliskan aldrig fått något större fäste. De som talade gäliska i Skottlands östra mittenbälte och i sydöstra Skottland har alltid varit i en kraftig minoritet. När man talar om det gälisktalande Skottland bör man därför ha det i åtanke. Ibland nämns det emellertid att 2001 talades skotsk gäliska av 2-4 % av alla människor över tre år i Ettrick parish i sydvästra Selkirkshire i sydvästra Scottish Borders. 2011 bodde det 83 människor i Ettrick och 18 267 människor i hela Selkirkshire samt 115 000 människor 2018 i hela Scottish Borders. Bodde det ungefär lika många människor i Ettrick 2001 som 2011 motsvarade 2-4 % av 83 människor lika mycket som två eller tre gälisktalande personer. 5.3.4 Gäliskans uppgång och fall i Caithness Caithness ligger på fastlandet i norra Skottland. Väster om Caithness finns Sutherland och norr om Caithness ligger Orkneyöarna. Ytmässigt är Caithness ungefär lika stort som halva Gotland eller 19 % större än Öland. Kändaste småstäderna är Thurso i norr och Wick i öster. Från färjeterminalen i Scrabster 3,5 km nordväst om centrala Thurso går färjor till Stromness på sydvästra delen av Orkneyöarnas största ö Mainland. Det går också färjor från färjeterminalen Port of Gills Bay 6,5 km väster om centrala John o' Groats i nordöstra Caithness. De färjorna går till St Margaret's Hope på norra delen av South Ronaldsay på Orkneyöarna. Från John o' Groats färjeterminal 800 meter norr om centrala John o' Groats i nordöstra Caithness går det även färjor till Burwick på södra delen av South Ronaldsay. Bilvägen ligger Thurso 178 km och John o' Groats 193 km norr om Inverness. Det går givetvis bra också att cykla de sträckorna. Då är det 181 km respektive 199 km mellan Inverness och Thurso respektive John o' Groats. Tåg går även till Thurso och Wick. |
Caithness inom Skottland och deras flagga.
|
På 800-talet koloniserade norska vikingar Caithness. I Caithness bodde det pikter som talade piktiska vid vikingarnas ankomst. I Caithness ersattes piktiskan av fornnordiskan. Ur de norska vikingarnas fornnordiska bildades sedan språket norn i Caithness, på Orkneyöarna och på Shetlandsöarna. Norn i sin tur utvecklades till de tre dialekterna Caithnessnorn, Orkneynorn och Shetlandsnorn. På 800- och 900-talen började människor också tala gäliska i Caithness. På 900-talet fanns det två språk i Caithness i form av gäliskan och fornnordiskan/norn. På 1100-talet fick gäliskan ett uppsving i Caithness. Under det efterföljande århundradet blev gäliskan ett majoritetsspråk i regionen. På 1300-talet fick gäliskan och norn konkurrens av för-lågskotskan som trängde ut norn i Caithness. Från omkring 1375 ersattes för-lågskotskan av tidig lågskotska. På 1400-talet var norn utdött i Caithness.
Från 1600-talet och under efterföljande århundraden började gäliskan och lågskotskan ersättas av skotsk engelska. 1706 talade ca 67 % av Caithness befolkning gäliska. Fram till början av 1800-talet talade fortfarande en majoritet av befolkningen i Caithness skotsk gäliska. 1806 talade 50,1 % av alla människor Caithness skotsk gäliska. Flest människor som talade skotsk gäliska 1806 bodde i västra Caithness. Under 1800-talet blev antalet människor som talade skotsk gäliska i Caithness färre och färre procentuellt. Samtidigt blev de som började tala skotsk engelska fler och fler. Under första halvan av 1800-talet ägde storskaliga utrensningar rum i högländerna. I Caithness drabbades skotsk gälisk-talande socknar i västra delarna av Caithness. Skotsk gälisk-talande torpare som arrenderade mark- och godsägarnas marker för att bedriva jordbruk fick inte längre förnya sina kontrakt. Många av dessa skotsk gälisk-talande människor var tvungna att lämna sina socknar. Många av dem lämnade då Caithness. Samtidigt ökade antalet bönder i södra Caithness som inte talade skotsk gäliska eller som var få i antal som talade skotsk gäliska. Det blev de facto en förskjutning av befolkningen där antalet människor i slutet av 1800-talet som hade haft förfäder som talade gäliska på 1600-talet och bakåt minskade i västra Caithness i förhållande till populationen i hela Caithness. Antalet människor i västra Caithness med skotsk gäliska förfäder var procentuellt färre i västra Caithness 1891 än 1791, även om de kan ha varit fler i faktiska antal 1891 när hela befolkningen i Caithness nästan fördubblades 1806-1891. Samtidigt blomstrade fiske- och stenbrottsindustrierna i Caithness. Bättre kommunikationer band dessutom Caithness närmare till världen utanför. Regionen blev mindre isolerad och fick mer kontakt med det övriga skotsk engelsk-talande Skottland. Minskningen av skotsk gäliskan i Caithness fortsatte nedåt i stadig takt vartefter 1800-talet fortlöpte. 1891 var skotsk gäliskan ett minoritetsspråk i Caithness. 1891 talade endast 11 % av befolkningen i Caithness skotsk gäliska medan alltfler talade skotsk engelska. Det är lätt att dra den felaktiga slutsatsen att skotsk engelskan var ett imperialistiskt språk i Caithness, men i verkligheten var det precis tvärtom. Med skotsk engelskan minskade de tydliga språkskillnaderna mellan rika och fattiga samt mellan slottsägare och torpare i Caithness. Från vikingatiden fram till 1800-talet fanns det inte särskilt många godsägare och klanhövdingar i Caithness som talade gäliska och senare skotsk gäliska. Från vikingatiden och framåt talade de styrande och de i maktpositioner i Caithness i betydligt högre grad istället först fornnordiska och norn, sedan lågskotska och därefter skotsk engelska. Bara en minoritet av dem talade gäliska och sedan skotsk gäliska. Fornnordiskan, norn, lågskotskan och sedan skotsk engelskan var de rikas språk i Caithness medan gäliskan och sedan skotsk gäliskan var de fattigas språk. När skotsk engelskan började tränga ut gäliskan från 1600-talet och framåt började tillslut även de stora flertalet människor som fanns längst ned i samhällshierarkin och som inte satt på högre maktpositioner också att tala samma språk som eliten. Detta suddade ut tidigare uppenbara skiljelinjer mellan de båda grupperna, enligt historiker till höger på 2010-talet. Tidigare var det uppenbart vilka som var högst upp i samhällshierarkin när en godsägare och hans barn talade ett språk medan arbetarna som jobbade på fälten eller torparna som arrenderade hans marker för att bedriva jordbruk talade andra språk. Med skotsk engelskans ökade inflytande i Caithness försvann dessa skillnader som skilde människor åt på språkfronten. Det stärkte också den skotska identiteten om något gemensamt skotskt, ökade känslan för en mer gemensam skotsk historia och stärkte banden mellan skottar i Caithness. Det gemensamma språket knöt dem närmare varandra, enligt historiker till höger på 2010-talet. Företrädare för de skotska torparna på 1880-talet såg å andra sidan skotsk engelskan som ett hot mot den keltiska kulturen i högländerna. Torparna på 1800-talet var emellertid i sin tur delade i frågan. Äldre torpare som hade skotsk gäliska som förstaspråk föredrog skotsk gäliskan. Den yngre generationen torpare och andra människor i Caithness, rika som fattiga, ville helst tala eller lära sig den nya hippa och coola skotsk engelskan. För de yngre torparna var skotsk gäliskan ett mossigt gammalt språk som farfar talade, vilket yngre generationen högländare tyckte redan på 1700-talet. De riktigt rika skottarna som hade råd att skicka sina barn till fina skolor i södra England på 1800-talet fick söner som började tala den engelskan som talades på Eton College och andra liknande skolor. Eton College ligger nära Windsor. Skolan grundades 1440 och har idag över 1 300 elever i åldrarna 13-18 år. När även fattigare skottar började anamma skotsk engelskan bytte därför de allra rikaste skottarna upp sin engelska sett ur deras perspektiv. Det i sin tur gjorde att skiljelinjer åter skapades på språkfronten mellan skottar. De rikaste skottarna talade Eton College-engelska eller liknande och de övriga skottarna talade skotsk engelska. Dock var skiljelinjerna inte lika tydliga på språkfronten som tidigare eftersom vanliga rika skottar och fattiga skottar som inte skickades till England talade skotsk engelska såvida de inte talade lågskotska eller skotsk gäliska. På 1900-talet fortsatte utvecklingen nedåt för skotsk gäliskan i Caithness. Färre och färre talade den. Idag är skotsk engelskan det dominerande språket i regionen. Lågskotskan finns också kvar idag i Caithness medan skotsk gäliskan bara talas av ett fåtal människor i västra Caithness. Under de senaste århundradena från 1600-talet till idag har språkbytet till skotsk engelska medfört att Caithness från slutet av 1880-talet upplevts som fri från skotsk gäliska. Det har lett till felaktiga föreställningar bland utomstående besökare att Caithness aldrig varit keltisk och att det aldrig talats gäliska och skotsk gäliska i regionen. Caithness har istället upplevts som skotsk och fri från det keltiska eller ibland en region med enbart skandinaviskt arv. Därför hände det ibland på 2000-talet att en del människor i Storbritannien på höga viktiga samhällspositioner inte särskilt välinformerade hävdade att det aldrig talats gäliska och skotsk gäliska i Caithness. De påstod att regionen alltid varit fri från keltisk kultur som också Francis Napier (1819-1898) trodde på 1880-talet. Se Napier-kommissionen 1883-1884 på 1800-talet för mer om honom. Myten om Caithness som en icke skotsk gälisk-talande region späddes på att det gäliska och skotsk gäliska namnet för regionen var och fortfarande är Gallaibh. Den engelska översättningen för Gallaibh är "among the strangers" (the Norse) och "Land of the Gall (non-Gaels)". Båda översättningarna speglar det nordiska styret som präglade regionen under vikingatiden och ger en bild av en icke-keltisk region. I själva verket kommer namnet Caithness från den piktiska stammen Cat, Catt eller Catti. Delen med "-ness" kommer från fornnordiskan och betyder headland i engelskan. I fornnordiskan kallades regionen för Katanes, vilket på engelska betyder "headland of the Catt people". Katanes ändrades över tid till Caithness i engelskan och till Caithnes med ett s i lågskotskan. Catti finns också representerat i gäliska namnet Cataibh, vilket är det gäliska namnet för östra Sutherland. Geografiskt ligger östra Sutherland väster om Caithness. Det äldre gäliska namnet för Shetlandsöarna var dessutom Innse Chat. Gäliskans nedgång i Caithness från 1600-talet kan sammanfattas med: a) Skotsk engelskan ökade inflytande från 1600-talet, vilket tillslut ledde till att den stora majoriteten fattiga människor i Caithness övergav gäliskan och sedan skotsk gäliskan för skotsk engelskan, b) Utrensningar i västra Caithness under första halvan 1800-talet, vilket ledde till att många skotsk gälisk-talande torpare lämnade regionen. c) Nya inflyttade bönder i södra Caithness som inte talade skotsk gäliska. Gäliskans tidslinje i Caithness 700-talet: 0 % talade gäliska, istället talade de piktiska. 800- och 900-talen: gäliska började talas. 900-talet: gäliskan var ett av två språk, det andra var fornnordiska/norn. 1100-talet: uppsving för gäliskan. 1200-talet: gäliskan blev majoritetsspråk. 1300-talet: konkurrens av för-lågskotska. 1600-talet: började ersättas skotsk engelskan. 1706: 67 % talade gäliska. 1806: 50,1 % talade skotsk gäliska. 1891: 11 % talade skotsk gäliska. 2019: talade bara ett fåtal skotsk gäliska i västra Caithness. 5.4 Brittiskt teckenspråk - 12 000 till 26 000 skottar Sedan 2003 är brittiskt teckenspråk ett officiellt minoritetspråk i Storbritannien. På engelska British Sign Language och förkortat som BSL. Det är också ett av Skottlands fyra officiella språk med skotsk engelska, lågskotska och skotsk gäliska. 2014 hade 77 000 britter BSL som förstaspråk. 250 000 människor kunde tala det som deras andra språk. Enligt andra uppgifter kunde 151 000 britter tala BSL 2023, varav 87 000 var döva. De övriga 64 000 var tolkar, hörande anhöriga, etc. Ifall det finns ungefär lika många döva procentuellt i England, Skottland, Wales och Nordirland sett till sina befolkningar betydde det att det fanns ca 6 160 skottar som hade BSL som första språk år 2014 medan ca 20 000 skottar kunde tala BSL som andra språk baserarat på uppgifterna från 2014. Stämmer däremot uppgifterna från 2023 kunde ca 12 080 skottar tala BSL 2023, varav 6 980 var döva och 5 120 tolkar, hörande anhöriga, etc. Enligt trede typen av uppgifter kunde 12 533 skottar över tre år tala BSL 2011. 5.4.1 Från 1324 till idag Det har givetvis funnits döva i alla tider på de brittiska öarna eller så länge ögruppen bebotts av människor. Äldsta beviset för att det fanns döva på de brittiska öarna är från ett dokument från 1324. Den döva engelskmannen John de Orleton tilldelade då en familjemedlem sin egendom. Enligt senare andra dokument fanns det ett teckenspråk för döva i en del engelska samhällen på 1400-talet. Något fler användare ökade på 1500-talet. 1644 uppstod en variant av BSL i Storbritannien, men forskarna idag är osäkra om den BSL var samma eller en rakt uppstigande föregångare till Old BSL från 1760 som nämns nedan. På andra halvan av 1700-talet växte flera brittiska städer med den påbörjade industriella revolutionen. Fler människor flyttade från landsbygden till industrierna i städerna. Flera döva samlades och kom lättare i kontakt med andra döva i industrierna och i städerna. 1760 uppstod Gammal/forn brittiskt teckenspråk (Old BSL) under den här eran i Storbritannien. Old BSL fanns fram till 1900. På 1800-talet blev Old BSL det etablerade språket för döva i Storbritannien med dåtidens dövskolor i landet. Varianter av Old BSL uppstod i Sverige 1800, Portugal 1823, Finland på 1850-talet, en finlands-svensk variant på 1850-talet, i Sydafrika mellan 1846-1881 men troligast ca 1860, i östra Kanada 1860, Australien 1860, Sydafrika 1860, Nya Zeeland 1870 och Nordirland på 1800-talet. Den nordirländska varianten var påverkad av Old BSL och amerikanskt teckenspråk (ASL). 1900 ersattes Old BSL i Storbritannien av BSL. En sidovariant av BSL utvecklades på Nordirland 1920 ovanpå den tidigare 1800-tals varianten på Nordirland som tidigare var påverkad av Old BSL och ASL. Varianter av BSL uppstod också i Eritrea 1955 i nordöstra Afrika samt i ögruppen Kap Verde i västra Afrika på 1990-talet. En sidovariant med koppling till den australiska versionen som sin tur var baserad på Old BSL uppstod 1990 på Papua Nya Guinea i västra Stilla havet. BSL har idag många regionala dialekter i Storbritannien. Vissa tecken som används i Skottland kan inte alltid förstås direkt eller alls av de i södra England eller tvärtom. En del tecken är också mer lokala och förekommer bara i vissa städer som de i Manchester. En del familjer över hela Storbritannien har även en del tecken som är unika och förstås bara av dem. Det kan vara ett tecken för en situation eller för ett föremål. Personerna slipper då stava hela orden och kan säga det med ett tecken. Jämför med tummen upp som används av både hörande och döva i t.ex. Sverige. Det är en gest som i Sverige visar på uppskattning, godkännande eller att något är bra. En del yngre generationer svenskar med påbrå från utlandet som är födda efter år 2000 har dock börjat tolka tummen upp som passivt aggressivt och inte som något bra. Möjligen beror omtolkningen på att i vissa kulturer som i delar av Mellanöstern uppfattas tummen upp som stötande eller oförskämt. 5.5 Andra språk Av de andra talande språken som inte är officiella språk i Skottland är polskan det största språket. Det talas av 1,1 % av Skottlands befolkning. Det finns nästan lika många människor i Skottland som talar polska som lågskotska. De flesta av de som talar polska i Skottland talar också skotsk engelska som första eller andra språk. Invandring av polacker till Skottland på 2000-talet efter att Polen gick med i EU 2004 ökade antalet människor från Polen i Skottland bortsett från de 10 000 polska militärerna som stannade kvar i Skottland efter andra världskriget. Polackerna på 2000-talet tog med sig sitt polska språk till Skottland. 2011 bodde det 61 000 polacker i Skottland. Efter polskan var kinesiskan 2011 det största språket av de andra språken i Skottland. 0,6 % av Skottlands befolkning talade kinesiska efter en tidigare kinesisk invandring till Skottland. Därefter kommer urdu från Pakistan och Indien med 0,5 %, punjabi från Pakistan och Indien 0,5, franska 0,3 %, brittiskt teckenspråk 0,3 % och tyska 0,2 %. 0,02 % eller 0,03 % av Skottlands befolkning hade svenska som första språk 2010 eller 2011 eftersom det bodde 1 188 eller 1 748 svenskar i Skottland då. Uppgifterna om de 0,02 % kommer från BBC. Som jämförelse bodde det 45 000 svenskar i England 2021. 0,08 % av Englands befolkning var svenskar. Inom England bodde flest svenskar i London och därefter i storleksordning i sydöstra England, östra England och sydvästra England. Fler svenskar bodde i sydvästra England än i hela Skottland. Ska svenska språket bli lika stort i Skottland som i England procenuellt av deras befolkningar behöver det bo 4 333 svenskar permanent i Skottland eller 0,08 % av Skottlands befolkning. För övrigt bodde det endast 169 svenskar på Nordirland och 543 i Wales 2019. 1 944 svenskar bodde på Irland 2022. Fler svenskar bodde på Irland än i Skottland 2022. 6. Sammanfattning Tre stora historiska strömningar i Skottland som anses haft störst betydelse i Skottland de senaste drygt tvåtusenfemhundra åren. De tre strömningarna gäller enbart Skottland och inte Irland, Isle of Man, Wales eller England. Exempelvis härstammar walesiskan, korniskan i Cornwall och bretonska i franska Bretagne från fornbrythonskan, men de är inte med nedan. Franskan på 1100-talet till 1300-talet, etc, är heller inte med nedan. Inte heller grekiskan eller latinet. 1. Urkeltiska - 1.1 Brythonska/brittiska - - - 1.1.1 Kumbriska - - - 1.1.2 Piktiska - 1.2 Primitiv iriska - - 1.2.1 Forniriska/forngaeliska - - - 1.2.1.1 Medeliriska/medelgaeliska - - - - 1.2.1.1.1 Skotsk gaeliska/skotsk gäliska 2. Fornengelska/anglosaxiska/sen fornengelska - 2.1 Tidig medelengelska - - 2.1.1 Sen medengelska - - - 2.1.1 Tidig modern engelska - - - - 2.1.1.1 Sen modern engelska - - 2.1.2 För-lågskotska - - - 2.1.2.1 Tidig lågskotska - - - - 2.1.2.1.1 Medellågskotska - - - -- 2.1.2.1.1.1 Modern lågskotska 3. Fornnordiska - 3.1 Fornvästnordiska - - 3.1.1 Norn Förenklat: 1a. Urkeltiska --> brythonska/brittiska --> kumbriska. 1b. Urkeltiska --> brythonska/brittiska --> piktiska. 1c. Urkeltiska --> primitiv iriska --> forniriska/forngaeliska --> medeliriska/medelgaeliska --> skotsk gaeliska/skotsk gäliska. 2a. Fornengelska/anglosaxiska/sen fornengelska --> tidig medelengelska --> sen medengelska --> tidig modern engelska --> sen modern engelska. 2b. Fornengelska/anglosaxiska/sen fornengelska --> tidig medelengelska --> för-lågskotska --> tidig lågskotska --> medellågskotska --> modern lågskotska. 3. Fornnordiska --> fornvästnordiska --> norn. Nr 1a, 1b och 3 är utdöda språk idag. Nr 1c, 2a och 2b lever vidare i Skottland. -------------- |