Kungar och drottningar

Innehåll

0. Introduktion
1. Skotska regenter 843-1707 - kungar i regel
​- 1.1 Bakgrund
- - 1.1.1 Invändning
- - 1.1.2 Successionsordning 843-1707
- 1.2 Huset Alpin 843-1034
- 1.3 Huset Dunkeld 1034-1040 - gång ett
- 1.4 Huset Moray 1040-1058
- 1.5 Huset Dunkeld, 1058-1286 - gång två
- 1.6 Huset Sverre 1286-1290
- 1.7 Första interregnumet 1290-1292
- - 1.7.1 Bakgrund
- - 1.7.2 Guardians 1290-1292
- - 1.7.3 De tretton kandidaterna till Skottlands tron 1290-1292
- - - 1.7.3.1 De fyra toppkandidaterna
- - - 1.7.3.2 Övriga nio kandidater
- - - 1.7.3.3 Processen och ny kung valdes 1292
- 1.8 Huset Balliol 1292-1296
- 1.9 Andra interregnumet 1296-1306
- - 1.9.1 Bakgrund
- - ​1.9.2 Guardians 1296-1306 (1307)
- 1.10 Huset Bruce 1306-1371
- 1.11 Huset Balliol 1332-1356 - omtvistat
- 1.12 Huset Stewart/Stuart 1371-1651
- 1.13 Tredje interregnumet 1651-1660
- 1.14 Huset Stuart 1660-1707 - återinsatt
2. Andra skotska regenter 1249-1581 - guardians
- 2.1 På 1200- och 1300-talen
- 2.2 På 1400-talet
- 2.3 På 1500-talet
3. Skotska regentgemåler 862-1707 - drottningar i regel
- 3.1 Huset Alpin 843-1034
- 3.2 Huset Dunkeld 1034-1040 - gång ett
- 3.3 Huset Moray 1040-1058
- 3.4 Huset Dunkeld, 1058-1286 - gång två
- 3.5 Huset Bruce 1306-1371
- 3.6 Huset Stewart/Stuart 1371-1651
- 3.7 Tredje interregnumet 1651-1660
- 3.8 Huset Stuart 1660-1707 - återinsatt
4. Storbritanniens regenter 1707-idag - oftast kungar
- 4.1 Huset Stuart 1707-1714
- 4.2 Huset Hanover (Hannover) 1714-1901
- 4.3 Huset Saxe-Coburg and Gotha 1901-1917
- 4.4 Huset Windsor 1917-idag
5. Andra brittiska regenter 1707-idag
- 5.1 På 1700-talet
- 5.2 Från 1800-talet till idag
6. Storbritanniens regentgemåler 1707-idag - drottningar i regel
- 6.1 Huset Stuart 1707-1714
- 6.2 Huset Hanover (Hannover) 1714-1901
- 6.3 Huset Saxe-Coburg and Gotha 1901-1917
- 6.4 Huset Windsor 1917-idag
7. De bortglömda fruarna
- 7.1 Alba och Skottland 1281-1707
- 7.2 Storbritannien 1707-idag
8. Statistik 843-idag
- 8.1 Statistik skotska regenter 843-1707
- 8.2 Statistik skotska regentgemåler
- - 8.2.1 Statistik skotska regentgemåler 862-1707
- - 8.2.2 Statistik skotska regentgemåler 1034-1707
- 8.3 Statistik brittiska regenter 1707-idag
- 8.4 Statistik brittiska regentgemåler 1707-idag
- 8.5 Statistik de bortglömda fruarna 1281-idag
9. Britanner/britoner 300/200 f.Kr. till 1295 e.Kr.
10. Caledonia, flera kungariken 100 f.Kr. till 310 e.Kr. 
11. Piktland 297-889/900
12. Alt Clut 400-talet till 871
13. Dál Riata 498-850 (500-843)
14. Northumbria 654-954 (pre 547-954)
- 14.1 Bernicia 547-654
- 14.2 Deira (engelskt) 450-654 (559-679)
- 14.3 Northumbria 654-954
15. Norse-gaeler 800-1130
16. Kungariket Mann och Öarna 848-1210
17. Strathclyde 871 till 1018-1054
18. Carrick and Galloway 1030-1160 (1030-1234)


0. Introduktion

Gemål (consort) och regentgemål är maka/make till regenten. 
Drottninggemål (queen consort) är makan till kungen. Prinsgemål (prince consort) är maken till en kvinnlig monark och drottningregent. Det är okänt vad gemålerna hette 843-862. Lite är känt om drottninggemålerna 862-1034. Namnen på dem är inte helt tillförlitliga. Namnen på gemålerna 1034-1707 anses däremot som säkra. Hus i texterna nedan syftar på vilken ätt och kungahus de tillhörde. Ätt syftar på släkt och dynasti. Scrolla ned och följ ämnena. Efter avsnitt 1-8 om Skottland, Storbritannien och statistik är delarna kronologiska från f.Kr. fram till högmedeltiden.

Namnen som används här för Skottlands och Storbritanniens regenter och gemåler från år 843 till idag är i första hand deras originalnamn på engelska, i andra hand från 843 till början av 1300-talet på gäliska och i tredje hand från 843 till idag på andra språk. Historiskt i Skottland hade också en enskild människa flera namn beroende på vilka de situationer han eller hon befann sig i. Det vore därför snarare att förvilla att ge de svenska översättningarna på alla dessa namn på både kungligheter och andra människor än att kort och gott nämna personens officiella namn på i första hand engelska, i andra hand gäliska, osv. James III kallas därför i texterna nedan för James III och inte för Jakob III, Mary I kallas för Mary I och inte Maria I, osv. Allt för undvika missförstånd när samma namn översätts eller tolkas till andra språk. 

Ungefär som i fallet med skotska frihetshjälten Sir William Wallace (1270-1305), danska kronprinsessan Mary (f. 1972) och brittiska prinsen William (f. 1982 och son till Charles och Diana). I svenskan kallas alla tre för sina originalnamn på engelska. Sir William Wallace heter William i förnamn i svenskan och inte Vilhelm Wallace. Danska kronprinsessan Mary heter Mary i svenskan och inte den svenska översättningen Maria som i fallet med skotska 1500-tals regenten Maria Stuart, vars engelska namn var Mary I. Prins William heter prins William i svenskan och inte prins Vilhelm. Jämför med engelska kungen William I (1028-1087) som heter Vilhelm I och Vilhelm Erövraren på svenska. Ytterligare ett annat exempel är USA. Dess svenska namn är Amerikas förenta stater, men nästan alla svenskar idag kallar landet för dess engelska namn USA. New York är ett annat exempel där den engelska stavningen används i svenska språket istället för en svensk översättning till Nya Jórvík. ​

I texterna nedan förekommer det emellanåt en del släktträd. De finns med för att påvisa släktsambanden mellan olika historiska personer, inte minst släktrelationer tillbaka till andra kungar och drottningar. Vid släktträd med förfäder tre generationer tillbaka eller mer betyder f = far och m = mor. När enskilda skotska kungligheter eller enskilda skotska guardians hade någon engelsk förfader tillbaka på 1200-talet eller tidigare visade det påfallande ofta att den engelska personen i sin tur var av normandisk börd. Det gällde inte alla historiska personer, men det hände tillräckligt många gånger för att förstå att det normandiska inflytande var stort på inte minst England på 1000-talet efter 1066 och på 1100-talet. Guardians av Skottland är också kända i första hand som väktare av Skottland. Det kan också i andra hand betyda beskyddare av Skottland. 
​
© Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. 
​

1. Skotska regenter 843-1707 - kungar i regel

1.1 Bakgrund

År 297 bildades Piktland. Kungariket existerade i östra och norra Skottland fram till 889/900. År 500 bildades kungariket Dál Riata i västra Skottland.
839 upphörde Dál Riata i praktiken existera. 843 gick Dál Riata samman med Piktland och blev en del av Piktland. ​889 bildades kungariket Alba av det som tidigare var Piktland, inklusive området som tidigare var Dál Riata. Alba var det gäliska namnet för det som senare blev Skottland. 
Donald II (f. 869-871 och d. 900) var den sista piktiska kungen 889-900 och samtidigt den första att omnämnas i skriftliga dokument som kung av Alba 889-900. Kungariket Alba existerade 889-1286. På 800- och 900-talen förlorade Piktland och sedan Alba vissa delar av det som idag är Skottlands västkust till norska vikingar och norse-gaeler. På 920-talet började fornengelska orden Scottas och Scotland användas för att applicera på Skottland. Scottas användes för att belysa de människorna i Alba som tidigare var pikter medan Scotland användes för att belysa Alba. Kungariket Alba fortsatte existera vidare. Fram till 890-talet användes ordet Scottas i fornengelskan för enbart irländare på Irland. 

889-1286 kallade sig regenterna över Alba för rí Alban, vilket var gäliska för kung av Alba. Under samma period kallades Albas män för fir Alban. 1005-1034, 1058-1094 och 1097-1286 använde sig kungar av Alba också latinska ord för att kalla sig för kungar av Skottland. 1286 övergav Albas regenter de gäliska och latinska titlarna. 1286 bytte kungariket Alba namn till Skottland. 1286-1707 kallade sig regenterna enbart för kungar eller drottningar av skottar/Skottland, undantaget åren 1290-1292, 1296-1306 och 1651-1660. Nationen Skottland behöll dock sitt namn under hela perioden 1286-1707 oavsett vilka som regerade.

Rent tekniskt fanns Skottland som ett eget kungarike från 889/900 eller 1286 till 1707 beroende på huruvida strikt man är gällande definitionen Alba vs Skottland. 1707 blev Skottland en del av kungariket Storbritannien. Många historiker brukar emellertid ofta säga att Skottland har funnits som land sedan 843, definitivt från 889/900, och att den skotska identiteten funnits sedan ca år 1000 hela vägen fram till idag. Även om kungariket Skottland gick med i Storbritannien 1707 fortsatte landet Skottland att existera efter 1707. Kenneth I MacAlpin (810-858), kung av Piktland 843-858, brukar ofta räknas som Skottlands första kung trots att kungariket Alba inte ens existerade under hans tid. När Kenneth I MacAlpin tog över var området i det vi idag kallar för Skottland indelat i fem olika separata kungariken och/eller områden dominerade av enskilda grupper:

1. Piktland i öster och i nordöst
2. Norska vikingar i nordväst, senare 872 tog de över Yttre Hebriderna.
3. Dál Riata i väster, befolkade av gaels/gäler.
4. Alt Clut i västra mittenbältet och i sydväst, keltiska britanner.
5. Northumbria i östra mittenbältet och i sydöst, angler/anglosaxare.

samt

6.
7.
​
Enligt en del historiker började Piktland bli alltmer gäliskt och mindre piktiskt med kungarna Giric och Eochaid 878-889 eller deras efterträdare Donald II som var Piktland/Albas kung 889-900. Piktland omdefinierade sig mer som gäliskt kungarike och sfär 878-900 eller 889-900. Det fortsatte med Donald II:s efterträdare på 900-talet. För att snabba på processen och göra Piktland mer gäliskt mördade Giric därför Áed som var Piktlands kung 877-878, enligt dessa historiker. Det strider dock mot de historiker som hävdar att pikternas kungar 843-878, inklusive Áed och hans pappa Kenneth I MacAlpin, var av gälisk härkomst. De hävdar istället att Áed eventuellt mördades av Giric därför att Áed var influerad, om än i måttlig grad, av gäliska seder och bruk. Giric däremot var en pikt och värnade om piktiska traditioner enligt dem. Han var motståndare till det gäliska. Det finns andra förklaringar också varför Áed mördades. Se Giric för mer. ​Giric och Eochaids efterträdare Donald II:s kopplingar till Irland som ung stödjer också att Donald II och hans förfäder stod närmare Irland än Giric.

På 900-talet ersattes alltmer piktiska seder och bruk av det keltiska även bland vanliga människor som inte var kungar och som stod långt ifrån eliten, t.ex. vanliga bönder, fiskare, smeder, osv. Mycket piktiskt övergick därför officiellt till att bli gäliskt under 900-talet även om del piktiskt blev gäliskt redan på 800-talet även bland en del vanliga människor. Vid ca år 1000 hade den piktiska identiteten ersatts med en Alba-identitet, dvs. skotsk identitet, som var baserad på keltiska seder och bruk. Det tog bara några få generationer för att omvandla vanliga människor att överge sin piktiska kultur och språk och anamma den gäliska och keltiska kulturen och språket istället.

Med Kenneth I MacAlpin startade en ny dynasti där en del av efterföljande kungar i Alba och sedan Skottland var släkt i rakt nedstigande led till honom. Han blev en landsfader. En skotsk Gustav Vasa för att förenkla det. Dessutom stärktes banden mellan pikterna i öster och i nordöst med gälerna i väst under hans regentperiod, trots att det ursprungliga Piktland var ett eget land med sin egen kulturella särart, språk, seder och bruk gentemot gamla Dál Riata. Kenneth I MacAlpin blev symbolen för en nyordning. Med honom gick två kungariken samman 843. Därför anses Skottland ha funnits sedan 843, trots att Alba funnits sedan 889 och att den skotska identiteten funnits sedan ca år 1000 och officiellt sedan 1286. ​

​
1.1.1 Invändning

Det fanns en del historiker på 2000-talet som istället menade att distinktionen mellan Piktland och Alba/Skottland berodde på senare medeltida mytbildning och missförstånd när benämningen på regenterna ändrades från rex Pictorum till ri Alban, dvs från pikternas konung till kung av Alba, under Donald II:s tid som kung 889-900. The Chronicle of the Kings of Alba, som skrevs i början av 1000-talet strax efter Kenneth II var kung av Alba 971-995, använde termen Pictavia för Piktland mitt under Donald II:s regenttid 889-900. Därefter kallades kungariket för Alba och Albania. Enligt irländska annaler strax efter slutet av 1600-talet var Áed däremot den sista piktiska kungen, rex Pictorum. Han var piktisk kung 877-878. Idag räknas han som den tredje eller fjärde sista piktiska kungen eftersom hans efterträdare Giric och Eochaid betraktas idag som piktiska kungar. Donald II räknas även som kung av Piktland, men också som kung av Alba, enligt uppgifter baserade från The Chronicle of the Kings of Alba.

Enligt dessa nutida historikers invändningar på 2000-talet syftade det gäliska ordet Alba i verkligheten på pikternas kungarike i första hand och inte dess äldre definition Albíon för Britannien på 100-talet e.Kr, senare Albion. Enligt dem bytte bara Piktland namn till Alba i slutet på 800-talet i samband med gäliskans intåg i det som idag är östra och norra Skottland. 1286 bytte Alba sedan namn till Skottland, även om termen också användes redan 1005 och i åtminstone fornengelska redan Constantine II (f. senast 879 och d. 952) tid som regent av Alba 900-943.

Få nutida historiker invänder mot sakfrågan i namnbytet från Piktland till Alba som historikerna på 2000-talet hävdade. Många nutida historiker menar dock att Piktland och Alba inte nödvändigtvis var samma kungarike med bara nytt namn som 2000-tals historikerna indikerade. Som tidigare nämndes ersattes piktiska seder och bruk redan på 800- och 900-talen, inte minst på 900-talet, av keltiska diton. På 900-talet skedde en bredare omvandling av det som tidigare var Piktland. Även språket ändrades från piktiska till gäliska. Ett helt nytt kungarike utformades under tiden som det hette Alba. År 1000 hade människorna i detta kungarike helt nya identiteter jämfört mot de som levde på samma plats på 800-talet. Dock ska identitetsförändringen inte överdrivas. Även om Alba på 1000-talet ändå var samma kungarike som Piktland på 800-talet, vilket det inte var, går det inte att förklara bort att detta kungarike förändrades inifrån under den perioden det kallades för Alba. Alba på 1000-talet var inte samma som Piktland på 800-talet eller för den delen på 700-talet. Det går heller inte att förklara bort att kungariket bytte namn från Piktland till Alba, oavsett ifall det förändrades eller inte. Historien är full av exempel på kungariken eller länder som bytt namn. Namnbytet från Piktland till Alba var inte det första eller det sista.


1.1.2 Successionsordning 843-1707

I flera århundraden från innan medeltiden till vikingatiden använde sig pikterna av en matrilinjär successionsordning och härstamning. Matrilinjär härstamning var och är en härstamning enbart genom kvinnor. Den piktiska tronen ärvdes av en man men genom via vilken kvinna den manliga regenten härstammade ifrån. Strikt tillämpat innebar den piktiska tronföljden att den manliga regenten måste ha varit född till en kvinna som i sin tur var född till en manlig regent. Förenklat, istället för att tronen ärvdes från far till son eller från farfar till sonson ärvdes den från kungen till hans dotterson eller från kungen till hans systerson. Fanns det inga döttrar eller systrar gick pikterna tillbaka till kvinnliga kusiner vars söner blev nästa kungar, osv. Systemet garanterade att alla piktiska kungar föddes till en kvinna som i sin tur var dotter till en kung.

Med sådan successionsordning i dagens Storbritannien skulle aldrig prins William (f. 1982) kunna bli Storbritanniens framtida kung. Istället hade någon av hans pappa prins Charles (f. 1948), David Armstrong-Jones (f. 1961), 2nd Earl of Snowdon 2017-idag eller Peter Phillips (f. 1977) blivit nästa kung efter Elizabeth II (f. 1926). I Charles fall eftersom hans mamma Elizabeth II är regent. Elizabeth II i sin tur är född till en kung. Hennes pappa är George VI (1895-1952), kung av Storbritannien 1936-1952. I David Armstrong-Jones fall eftersom han via sin mamma prinsessan Margaret (1930-2002), Countess of Snowdon, är systerson till Elizabeth. Hans mamma Margaret var dotter till George VI (1895-1952), kung av Storbritannien 1936-1952. 
I Peter Phillips fall eftersom han via sin mamma Anne (f. 1950) är dotterson till Elizabeth II. Anne är född till regenten Elizabeth II. Istället för att vara nummer 1, 2 och 3 i successionsordning med piktisk tillämpning är Charles, David Armstrong-Jones och Peter Phillips istället idag nummer 1, 21 respektive 15 till den brittiska tronen.

Vid prins Charles som kung efter Elizabeth II a la Piktland hade aldrig någon av hans söner eller barnbarn kunnat bli kung efter honom. Hans två söner prins Williams och prins Harrys (f. 1984) mamma Diana (1961-1997) föddes inte till en regent. William och Harrys barn är i sin tur heller inte födda till kvinnor som var födda till regenter. Istället, efter Charles, hade den brittiska tronen ärvts av Peter Phillips med piktisk tillämpning. I Peter Phillips fall eftersom han via sin mamma Anne (f. 1950) är dotterson till Elizabeth II. Hans mamma är född till en regent. Peter Phillips är också systerson till eventuella framtida kungen Charles. Jämför också med dagens svenska och norska kungahus där inte heller kronprinsessan Victoria (f. 1977) och kronprins Haakon (f. 1973) är födda till kvinnor som var födda till regenter. Varken svenska drottningen Silva eller norska drottningen Sonja föddes till kungar eller regerande drottningar. Däremot gäller det i Danmark med Frederik (f. 1968) vs Margrethe II (f. 1940). Frederik hade ärvt tronen i Danmark med piktisk tillämpning. Med piktisk successionsordning hade emellertid inte Frederiks söner ärvt tronen efter honom. Istället hade Danmarks tron efter honom ärvts av a) hans dotter Isabellas (f. 2007) framtida söner eller av b) hans andra dotters Josephines (f. 2011) framtida söner, eller av c) någon av Margrethe II:s systrars söner. Deras mammor föddes till kvinnor som föddes till Frederik (Fredrik) IX (1899-1972), kung av Danmark 1947-1972.

När huset Alpin tog över Piktlands tron 843 använde de sig av tanisteri. Det var en successionsordning där tronen valdes bland olika släkters överhuvuden och utnämndes av en församling. I regel var hans efterföljare inom samma släkt t.ex. från bror till bror, kusin till kusin, kusin till kusins son, osv. Se statistisk längre ned för mer om det. Tanisteri var inte samma som automatisk arvsrätt för kungens förstfödde son. Efterhand utvecklades tanisteri till att regenten bestämde sin efterföljare utan att nödvändigtvis ta hänsyn till släktband. På 800- och 900-talen blev Piktland allt mer gäliskt.

Kungariket Alba och huset Alpin använde sig av strikt tanisteri fram till 1034 och i mer urvattnad form 1034-1058. Med huset Dunkeld 1034-1040 och 1058-1286 avskaffades tanisteri och istället infördes arvsrätt för kungens förstfödde son. Dock gick aldrig tronen från far till hans förstfödde son 1034-1214. Istället gick tronen från en farfar till hans dotterson eller sonson, från en far till hans brorson, osv. under nämnda period. Tanisteri återinfördes emellertid igen 1093 men avskaffades igen 1097 på bekostnad med systemet med kungens förstfödde son. På 1090-talet stred de två kandidaterna till tronen, Donald III och Duncan II, om vilket system som skulle användas av tanisteri vs arvsrätt för kungens förstfödde son.

Systemet med kungens förstfödde son förstärktes i början på 1200-talet. 1214 blev Alexander II den första regenten i Piktland och Alba 843-1214 där tronen gick direkt från en far till hans son. I hans fall från hans pappa William I direkt till honom. Från 1214 var successionsordningen i Alba mer lik det som fanns i det tidigare Dál Riata och i England. Systemet med förstfödde son fortsatte under 1200-talet, men övergick i praktiken 1286 men officiellt först på 1300-talet till primogenitur när David II blev kung av Skottland 1329. Primogenitur var också känt som förstfödslorätt. I Skottlands fall innebar det att det förstfödda barnet inom äktenskapet, i första hand den förstfödda sonen, ärvde tronen. Systemet var också en kognatisk tronföljd där både män och kvinnor kunde ärva tronen, men där tronen ärvdes i första hand av de manliga bröstarvingarna i åldersordning och i andra hand av de kvinnliga. Dog alla sönerna innan monarken dog eller abdikerade, alternativt fanns det inga söner, ärvdes tronen av den förstfödda dottern och i andra hand av dotter nummer två i äktenskapet, osv. Samma system används i Spanien idag. Systemet med primogenitur tillämpades i den skotska monarkin 1329-1689 och 1702-1707. 1689 var parlamentet med och bestämde. 

Hos den skotska adelns fortsatte man däremot att tillämpa tanisteri ända fram till andra halvan av 1500-talet. Först med kung James VI and I avskaffades tanisteri också hos den skotska adeln på andra halvan av 1500-talet och ersattes med en engelsk landlag. 1707 bildade Skottland och England det nya kungariket Storbritannien. Storbritannien fortsatte använda sig av systemet där pojkarna gick före sina äldre systrar i tronföljden 1707-2015. Systemet avskaffade 26 mars 2015 och ersattes med ett system där inte kön bestämde tronföljden för pojkar och flickor födda efter 28 oktober 2011 eller för de som redan stod på plats 1-27 i tronföljden den 26 mars 2015. I takt med att de på plats 1-27 dör ut under 2000-talet kommer systemet bli ett renodlat system som enbart beror på födelseordning. Det förstfödda barnet till regenten, oavsett kön, som står först i tur kommer då att ärva tronen, näst äldsta barnet kommer stå som nummer två, osv. Med det gamla systemet som tillämpades innan 26 mars 2015 hade prins Louis av Cambridge (f. 2018) varit nummer fyra i tronföljden och inte som idag nummer fem. Med systemet efter 26 mars 2015 är istället hans storasyster prinsessan Charlotte av Cambridge (f. 2 maj 2015) nummer fyra i tronföljden. Med det gamla systemet hade hon varit nummer fem efter sin lillebror Louis.
​

1.2 Huset Alpin 843-1034

På mitten av 800-talet startade Kenneth I MacAlpin en dynasti, ibland kallad för Clann Chináeda, som styrde Piktland 843-889/900 och sedan Alba 889/900-1034. De flesta av huset Alpins kungar härstammade via Kenneth I MacAlpin från den gäliska släkten Cenél nGabráin och exempelvis Gabrán mac Domangairt (f. före 507 och d. 560), kung av Dál Riata 540-560. Möjligen dock undantaget kungar som Giric och Eochaid. ​På 900-talet växlade makten och kungatronen mellan ättlingarna till Kenneth I MacAlpins söner Constantine I och Áed. De tillhörde alla huset Alpin, men var två grenar av samma hus. Constantine I:s gren hette Clann Custantín meic Cináeda
och Clann Causantín meic Cináeda medan Áeds gren hette Clann Áeda meic Cináeda. Inbördes stridigheter i slutet av 900-talet och början av 1000-talet innebar att ättlingarna till Constantine I vann.

Den sista kungen från Áeds gren var Constantine III (970-997), kung av Alba 995-997. ​Huset Alpin och den manliga linjen på Constantine I:s gren dog ut med Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034 eftersom han inte fick några söner. Däremot fick han dottern ​Bethóc, också känd som Bethóc ingen Maíl Coluim meic Cináeda. Hon förde hans gener vidare. Med maken Crínán of Dunkeld (d.1045) fick Bethóc sonen Duncan I (1001-1040), kung av Alba 1034-1040. Duncan I tillhörde huset Dunkeld. Hans morfar var Malcolm II. 
​
2. Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034, huset Alpin - morfar
1. Bethóc - mor
0. Duncan I (1001-1040), kung av Alba 1034-1040, huset Dunkeld

De flesta, men inte alla, av de efterföljande skotska regenterna fram till 1707 och brittiska regenterna 1707-idag härstammade i huvudsak från Constantine I:s gren. Bland ättlingar till Constantine I:s gren kan exempelvis nämnas ett urval som a) 1100-tals David I, b) 1200-tals Margaret Eiriksdottir, c) 1300-tals regenten Robert I (Robert the Bruce) via Isobel of Huntingdon, David, Earl of Huntingdon och Malcolm II, d) 1500-tals James V och Mary I (Maria Stuart), e) 1500- och 1600-tals James VI and I, f) 1600-tals Charles I, g) brittiska 1700-tals regenten George I, h) 1800-tals drottningen Victoria och i) Storbritanniens nuvarande drottning Elizabeth II. Även flera andra nuvarande regenter i Europa härstammar från Constantine I:s gren som exempelvis Carl XVI Gustaf, kung av Sverige 1973-idag.

Femton av sjutton kungar från huset Alpin. Övre raden Kenneth I MacAlpin, Donald I, Constantine I, Áed, Giric, Donald II och Constantine II. Nedre raden Malcolm I, Indulf, Dub, Cuilén, Kenneth II, Constantine III, Kenneth III och Malcolm II. Saknas på bild gör Eochaid och Amlaíb.

♚ Kenneth I MacAlpin (810-858), kung av Piktland 843-858 (848-858)

810 föddes Kenneth I MacAlpin på ön Iona i Argyll and Bute i Inre Hebriderna i kungariket Dál Riata. Hans pappa var Alpín mac Echdach, kung av Dál Riata 839-841. Hans mamma var från Piktland eller härstammade från Piktland. Det tros att Kenneth I MacAlpins pappa härstammade från Gabrán mac Domangairt (f. före 507 och d. 560), kung av Dál Riata 540-560. Gabrán mac Domangairt var i sin tur son till Domangart Réti (d. 507), kung av Dál Riata 501-507, som var son till Fergus Mór (d. 501), kung av Dál Riata eventuellt 498-501. Sistnämnda var son till Erc, kung av Dál Riatas irländska del på 400-talet fram till 474. Ercs förfäder i sin tur finns dokumenterade tillbaka till f.Kr. på Irland.

Det finns en del historiker som menar att man måste skilja på mellan Kenneth I MacAlpin som en gael/gäl gällande kultur och/eller förfäder. Piktland började bli mer gäliskt redan på 800-talet och inte minst på 900-talet, men det piktiska kungahuset började åtminstone bli delvis gäliskt redan med Bridei IV (d. 706), kung av Piktland 697-706. Bridei var också känd som Bruide mac Der-Ilei. Kenneth I MacAlpins gäliska namn under medeltiden var Cináed mac Ailpin, på modern gäliska Coinneach mac Ailpein.

839 upphörde Dál Riata i praktiken existera. 841-843 var Kenneth I MacAlpin kung av Dál Riata. På sin mammas sida hade han band till Piktland. Han gjorde därför anspråk på pikternas tron. Han lyckades och blev kung av Piktland 843. Istället för att i fortsättningen vara kung över två olika kungariken slog han ihop dem. 843 gick Dál Riata därför samman med Piktland och blev en del av Piktland efter att Kenneth I MacAlpin förenat de två kungarikena och kungadömena som han var regent över 843. ​Med Kenneth I MacAlpin började de två tidigare kungarikena Dál Riata och Piktland genomgå en process av gradvis sammansmältning som pågick 843-943 fram till när Constantine II (f. senast 879 och d. 952) var kung av Alba 900-943. Efter 943 var de tidigare Dál Riata och Piktland mer lika varandra i seder och bruk samt på språkfronten i gäliskan. Pikterna övergav sin piktiska för gäliskan på 800- och 900-talen, inte minst på 900-talet. Den piktiska kungliga institutionen möjliggjorde grunden den gäliska Alpin-dynastin i Piktland som startade 843.

843-858 var Kenneth I MacAlpin kung av Piktland. 848 besegrade han emellertid sin sista rival om den piktiska tronen. Enligt en del historiker var han därför piktiskt kung 848-858 och inte 843-858. Det är också inte helt accepterat att han var kung Dál Riata 841-843. Många historiker menar att han var kung av Dál Riata i första hand 834-858 eller i andra hand 834-843 och inte bara två år 841-843. ​Enligt legenden var Kenneth I MacAlpin Skottlands första kung. Han startade en dynasti, ibland kallad Clann Chináeda, som styrde Piktland 843-889/900 och sedan Alba 889/900-1034, inklusive delar av det tidigare området som utgjorde Dál Riata vars en del områden förlorades till norska vikingar.

Kenneth I MacAlpin fick två söner och minst två döttrar. Sönerna var 
Constantine I (836-877), kung av Piktland 862-877, och Áed (840-878), kung av Piktland 877-878. Ena dottern var mamma till Eochaid (fl. 878-889), kung av Piktland 878-889. Andra dottern hette Máel Muire ingen Cináeda (d. 913), också känd som bara Máel Muire. Hon överlevde sin storebror Constantine I med 36 år. Máel Muire flyttade till Irland och gifte sig två gånger. Först med Áed Findliath (d. 879), irländsk högkung 862-879 och sedan med Flann Sinna (847/848-916), irländsk högkung 879-916. Båda var viktiga irländska kungar. Förstnämnda maken var också känd som Áed mac Neíll. I äktenskapet med honom fick Máel Muire sonen Niall Glúndub mac Áedo (d. 919), irländsk högkung 916-919. Máel Muire var både dotter, fru och mamma till kungar.

13 februari 858 dog Kenneth I MacAlpin av en tumör i Cinnbelachoir. Det är okänt var Cinnbelachoir låg, men det tros att det låg nära Scone i Perth and Kinross. Scone var Piktlands dåvarande huvudstad. Kenneth I MacAlpin 
begravdes på ön Iona. Han var en av få regenter av Piktland, Alba eller Skottland 843-idag som både föddes på Iona och begravdes där. Kenneth I MacAlpin efterträddes som kung av Piktland av sin lillebror Donald I som tros också föddes på Iona.

Lite senare, i århundradena efter sin död, fick Kenneth I MacAlpin smeknamnet erövraren eftersom han var en gael/gäl och dál riatan som erövrade pikterna och sedan förenade de två kungarikena Dál Riata och Piktland till ett kungarike Piktland. 889/900 blev sedan det Piktland kungariket Alba. Myten om Kenneth I MacAlpin som erövraren började i början på 1000-talet och späddes sedan på i omgångar på 1200-, 1400 och 1500-talen. På 1570-talet kom det fram en historia om hur Kenneth I MacAlpins pappa Alpín mac Echdach, som var en gael/gäl och dál riatan, mördades av pikterna. Enligt samma historia, utan stöd, hävdade att Kenneth I MacAlpin bestämde sig för att hämnas sin pappa genom att bli kung över de människorna som dödade hans pappa.

Senare och nutida historiker däremot menar att Kenneth I MacAlpin inte erövrade pikterna. Istället ärvde han som en gael/gäl och kung över Dál Riata den piktiska tronen på grund av sin piktiska mamma eftersom pikterna tillämpade en matrilinjär successionsordning. Se ovan för mer om det.

​-----------------------------


♚ Donald I (812-862), kung av Piktland 858-862

812 föddes Donald I på sannolikt ön Iona som sin två år äldre storebror Kenneth I MacAlpin (810-858), kung av Piktland 843-858. Som sin storebror var Donald I son till Alpín mac Echdach, kung av Dál Riata 839-841. Donald I:s gäliska namn under medeltiden var Domnall mac Ailpín, på modern gäliska Dòmhnall mac Ailpein. Efter Kenneth I MacAlpin död 858 blev Donald I kung av Piktland, vilket han var fram till 862. Det antas att Donald I dog barnlös, men en del historiker menar att han var pappa till Giric (f. ev. 832 och d. 889/890), kung av Piktland 878-889. De flesta historiker menar att det inte var fallet. Se Giric längre ned för mer om ämnet. 862 dog Donald I i Cinnbelachoir eller i Rathinveralmond. Det är okänt var de båda platserna låg, de kan rentav varit samma plats, men det tros att de nära Scone i Perth and Kinross. Scone var Piktlands dåvarande huvudstad. Donald I begravdes på ön Iona. Han efterträddes som kung av Piktland av sin brorson
Constantine I som var son till Kenneth I MacAlpin.
​
​-----------------------------


♚ Constantine I (836-877), kung av Piktland 862-877

836 föddes Constantine I som son till Kenneth I MacAlpin (810-858), kung av Piktland 843-858. Hans gäliska namn under medeltiden var Causantín mac Cináeda och Constantín mac Cináeda, på modern gäliska Còiseam mac Choinnich. 862 dog hans farbror Donald I och Constantine I blev kung av Piktland vilket han var fram till 877. Hans smeknamn var storvindrickaren.
Constantine I var gift med piktiskan Sabhdh Ingen Griogair (840-882), drottninggemål av Piktland 862-877. De fick sonen Donald II (f. 869-871 och d. 900), kung av Piktland/Alba 889-900. 

Under Constantine I:s regentperiod 862-877 ökade vikingarnas aktiviteter i eller i dagens Skottlands närhet. Vikingarns blev mer aktiva på Irland, i dagens norra och västra Skottland och i Northumbria. 872 kom Ytte Hebriderna under kontroll av norska vikingar, 875 blev Shetlands- och Orkneyöarna en del av Norge efter att de erövrades av norska vikingar och 876-914 var södra delen av Northumbira ett danskt kungarike efter att danska vikingar invaderas den delen. Utöver de kontrollerade norska vikingar och norse-gaeler på 800- och 900-talen vissa delar av det som idag är Skottlands västkust. Constantine I:s Piktland var under stor press från hot i eller i närheten.

877 gjorde vikingar en räd in i Piktland. De möttes av Constantine I och en del av hans män som försvarade sitt Piktland. Vikingarna mördade Constantine I i räden 877. Antingen blev han fångad och sedan avrättad av vikingarna eller mördades han av vikingarna i ett krigsslag mellan Piktland och vikingar. Det är allmänt accepterat när, hur och av vilka Constantine I mördades av, men inte var det hände. Den allmänna uppfattningen bland nutida historiker är att de tror att Constantine I blev mördad av vikingarna 877 i Atholl i södra högländerna. I sådant fall måste vikingarna tagit sig dit från sydöst genom floden Tay och dessförinnan genom Forth of Tay i dagens östra Skottland. På sin väg på floden Tay måste vikingarna varit i närheten av Scone av Piktlands huvudstad. Centrala Scone låg som närmast 2 km nordöst om floden Tay. En del förespråkare för Atholl-förslaget menar bl.a.  att pikterna medvetet kunde ha släppt förbi vikingarna i deras resa i nordvästlig riktning uppför floden Tay. När vikingarna sedan var mer inåt land i lejonets kula långt från öppet hav slog pikterna till. Det var möjligt att pikterna dödade de flesta av vikingarna i som befann sig i Atholl, men på bekostnad att Constantine I stupade i eller i samband med striderna. 

Kritiker mot Atholl-förslaget menar att de inte var möjligt för vikingarna att segla in i Piktlands hjärta österifrån i närheten av dess huvudstad Scone. Med största sannolikhet hade pikterna vakter eller andra militära posteringar som var stationerade vid floden Tay eller i Firth of Tay. De var fullt medvetna om vikingarnas hot utifrån som pågått sedan slutet av 700-talet. Även ifall dessa piktiska vakter hade blivit dödade av vikingarna hade alltid någon eller någon lokalbo kunnat fly och meddela Scone om vikingarnas räd. Vikingarna hade sedan möts av ett stort övermäktigt piktiskt motstånd på floden Tay väster, sydväst, söder eller sydöst om Scone eller längre bort i Firth of Tay sydöst och i öster om Scone. Kritikerna menar också att hade vikingarna ändå mot alla förmodan ändå nått upp till floden Tay väster eller sydväst om Scone utan att ha mötts av piktiskt motstånd hade vikingarna också försökt förstöra eller inta pikternas Scone. Det var därför inte sannolikt att vikingarna bara att hade lämnat Scone orört. 

En del andra historiker tror att Constantine I först stred mot vikingar i Fife Ness i östra Fife, långt sydöst om Atholl. Efter slaget tror de att 
Constantine I sedan halshöggs av vikingar på en strand nära Crail 3,2 km sydväst om Fife Ness i östra Fife. Efter Constantine I dog 877 begravdes på ön Iona. Han efterträddes som kung av Piktland av sin bror Áed som också var son till Kenneth I MacAlpin.

​-----------------------------


♚ Áed (840-878), kung av Piktland 877-878

840 föddes Áed som son till Kenneth I MacAlpin (810-858), kung av Piktland 843-858. Hans gäliska namn under medeltiden var Áed mac Cináeda, på modern gäliska Aodh mac Choinnich. På fornengelska hette han Edus. När Áeds storebror Constantine I dog 877 blev han Piktlands nya kung, vilket han var fram i ett år fram till 878. ​The Chronicle of the Kings of Alba, som skrevs i början av 1000-talet, använde termen Pictavia för Piktland mitt under Donald II:s regenttid 889-900. Därefter kallas kungariket för Alba och Albania. Irländska annaler strax efter slutet av 1600-talet kallade däremot Áed som den sista piktiska kungen 877-878, rex Pictorum. I praktiken var Áed emellertid den tredje eller fjärde sista piktiska kungen eftersom hans efterträdare Giric och Eochaid betraktas idag som piktiska kungar. Donald II räknas också som kung av Piktland, men även som kung av Alba baserat på uppgifterna från The Chronicle of the Kings of Alba.

Áed fick sonen Constantine II (f. senast 879 och d. 952) som var kung av Alba 900-943. Áeds smeknamn var a) Áed av de vita blommorna, b) den vita foten, och c) andra liknande smeknamn. 878 mördades Áed förmodligen av Giric (f. ev. 832 och d. 889/890), kung av Piktland 878-889, i Strathallan vars stora dalgång sträcker sig från sydöstra Striling council area och in i södra Perth and Kinross. Uppgiften om Giric baserar sig på uppgifter från en kunglig lista från början av 1400-talet. Andra kungliga listor har Giric som Áeds mördare.

Enligt en del andra uppgifter mördades Áed av egna bundsförvanter i Nrurim, enligt en originaltext från början av 1000-talet som skrevs strax efter Kenneth II (932-995) var kung av Alba 971-995 eller kung av Alba 971-973 och 977-995. Enligt andra uppgifter från 2010-talet mördades Áed av Giric i en strid i Nrurim. Det är okänt var Nrurim låg, men enligt källor från 1800-talet kunde Nrurim läsas som Inruriu, vilket i sådant fall betydde att Áed begravdes på kullen Cunninghillock eller vid den senare uppförda högen Cunninghillock i Inverurie i Aberdeenshire. Skotsk gäliska namnet för Inverurie är Inbhir Uraidh och Inbhir Uaraidh. Det som talar mot det var att Inverurie grundades av David (1152-1219), 8th Earl of Huntingdon 1184-1219. David var också känd som David of Huntingdon, Earl of the Garioch. Han var bror till Malcolm IV (1141-1165), kung av Alba 1153-1165. David var också farfars morfar till Isabel Bruce (1272-1358), drottninggemål av Norge 1293-1299. David var även farfars morfar till Robert I (1274-1329), kung av Skottland 1306-1329. Småstaden Inverurie på samma plats som Inverurie grundades emellertid först 1558. 

Förespråkare för Nrurim-teorin och att Áed mördades i Nrurim i Inverurie menar att bara därför David, 8th Earl of Huntingdon, senare grundade Inverurie betydde inte det att platsen eller området ändå kunde ha hetat Nrurim i början på 1000-talet. Förespråkare för Nrurim-teorin och att Áed mördades i Nrurim, men inte i Inverurie, menar att Nrurim låg någon annanstans i Aberdeenshire eller Piktland. En del historiker tror att småstaden Nrurim möjligen låg norr om Stirling i Stirling council area. Efter att Áed dog 878 begravdes han på ön Iona. Han efterträddes på Piktlands tron av de två samregerande regenterna Giric och Eochaid. Eochaid var Áeds systerson.

​-----------------------------


♚ Giric (f. ev. 832 och d. 889/890), kung av Piktland 878-889 - samregerade med Eochaid

Eventuellt 832 föddes Giric som son till Dungal, också känd som Dúngal. Pappan Dungal tros inte hade något kungligt påbrå de närmaste generationerna innan honom. Girics gäliska namn under medeltiden var Giric mac Dúngail, på modern gäliska Griogair mac Dhunghail. Det antas därför att Giric var son till en man som på medeltiden hette det gäliska namnet 
Dúngail. En del historiker menar emellertid att Giric var son till Kenneth I MacAlpins bror Donald I (812-862), kung av Piktland 858-862. De menar att Girics patronymikon Dúngail i namnet Giric mac Dúngail egentligt syftade på Domnall, dvs. Donald. Stämmer teorin visar det på att Giric hade starka anspråk på den piktiska tronen. Förespråkarna för teorin menar också att eftersom Áed 878 efterträdde Constantine I som kung av Piktland kunde det indikera på att Giric kände att han hade nekats Piktlands tron. Áed var son till Kenneth I MacAlpin medan Giric, via sin eventuella pappa Donald I, var brorson till samma Kenneth I MacAlpin. Det kunde också förklara varför Giric mottog eller var beroende av betydande hjälp från sin medregent Eochaid som Áeds systerson. Eochaid var också dotterson till Kenneth I MacAlpin. Det i sin tur kunde indikera på att Giric och Eochaid sedan delade på kungariket Piktland när de sedan blev samregerande medregenter av Piktland 878. 

Teorin om Giric som son till Donald I är inte allmänt accepterad av de flesta nutida insatta historiker i detta ämne. De menar att ifall Giric var son till Donald I hade hans fullständiga gäliska namn under medeltiden varit Giric mac Domnaill och inte Giric mac Dúngail. Domnaill var det gäliska namnet på medeltiden för Donald och inte Dungal. På 1400-talet var Giric känd som Grig Makdougall som betydde Grig, son till Dúngal.

Enligt en del andra historiker var det möjligt att Girics patronymikon Dúngail i namnet Giric mac Dúngail, dvs. Giric, son till Dúngail, egentligen syftade på det äldre walesiska Dyfnwal. Det medeltida gäliska Dúngail kunde också varit en omskrivning av samma walesiska Dyfnwal. De båda möjligheterna kunde i sin tur motsvarat fornwalesiska/fornkymriska eller kumbriska namnen Dumnagual och Dumngual. I sådant fall var Giric son till Dumnagual eller Dumngual. Stämmer teorin med Dyfnwal kunde Girics pappa varit Dumnagual IV, kung av Alt Clut 816-okänt i sydvästra dagens Skottland. Dumnagual IV, var också känd som Dyfnwal ap Rhydderch. Stämmer det hade Giric en bror som hette Arthgal ap Dyfnwal (d. 872). Arthgal i sin tur var pappa till Rhun ab Arthgal, kung av Strathclyde från 872 till år okänt. Rhun var pappa till Eochaid som regerade Piktland tillsammans med Giric 878-889. Giric var i sådant fall farfars bror till Eochaid. Giric pappa Dumnagual IV var då Eochaids farfars far.

Anses stämma:
1. Dungal (Dúngail) - far
0. Giric

Spekulation enligt en del historiker, men inte accepterad:
2. Alpín mac Echdach, kung av Dál Riata 839-841 - farfar
1. Donald I (812-862), kung av Piktland 858-862 - far
0. Giric

Spekulation enligt en del historiker:
1. Dumnagual IV (Dyfnwal ap Rhydderch), kung av Alt Clut - far
0. Giric, bror till  Arthgal ap Dyfnwal.

Anses stämma:
3. Dumnagual IV (Dyfnwal ap Rhydderch), kung av Alt Clut - farfars far
2. Arthgal ap Dyfnwal (d. 872), kung av Alt Clut - farfar
1. Rhun ab Arthgal, kung av Strathclyde - far
0. Eochaid

Anses stämma:
2. Kenneth I MacAlpin (810-858), kung av Piktland 843-858 - morfar
1. dotter, okänt namn - mor
0. Eochaid

Omvänt kunde det givetvis varit Eochaid som gjorde anspråk på Piktlands tron genom sin mor som var dotter till Kenneth I MacAlpin. Stämmer det var en möjlighet att den eventuellt unge vuxne Eochaid behövde Giric som allierad, nära man eller behövde ha den äldre Giric för att kunna få regelbundna råd från honom. Det kunde också enligt en del historiker varit att äldre historiska källor felaktigt tilldelade Eochaid och inte Giric en Alpínid släktförbindelse och släktträd till huset Alpin. I verkligheten kanske det var Giric och inte Eochaid som var släkt med Kenneth I MacAlpin, enligt dessa historiker. Enligt en del andra historiker var Giric och Eochaid istället kusiner eller sysslingar, men med Eochaid som dotterson till Kenneth I MacAlpin.

Nutida kritiker menar att alla spekulationer om Girics förfäder samt Giric och Eochaid eventuella släktförbindelser bara är spekulationer. Enlgit dem finns det inga bevis för Giric var son till Dumnagual IV och farfars bror till Eochaid eller att Giric och Eochaid var kusiner eller sysslingar. Enligt kritikerna finns det inga bevis för att något av de sakerna stämmer. Kritikerna menar att Girics härkomst, mer än att han var son till Dúngail som inte tros hade några kungliga förfäder i generationerna strax innan honom, är oklar. Enligt dem går det därför inte att på ett giltigt sätt koppla samman Girics och Eochaid släktband. Genom att benämna Giric som farfars bror till Eochaid eller att benämna Giric och Eochaid som kusiner eller sysslingar menar kritiker att det istället är ett felaktigt försök att knyta samman deras historier till en. Genom att felaktigt benämna att de också var släkt blev det mer logiskt att de eventuellt också regerade ihop än ifall de bara var två vänner eller kompanjoner.

Uppgifterna om Giric och Eochaid eventuella påstådda släktband är enligt kritikerna ett klassiskt historieförhållningssätt som ibland förekommer bland en del gamla som nutida historiker, men inte i alla, även i andra sammanhang. Delar av det insamlade historiska materialet utelämnas eller hittas på och läggs till för att få flera historier att gå ihop eller för få en röd tråd genom historien. Spekulationer blir till fakta, osv. I fallet med Giric och 
Eochaid menar kritikerna att de därför inte ska ses som släkt såvida det inte hittas bevis för att de verkligen var det. Spekulationer räknas inte som bevis enligt kritikerna.

878 mördade Piktlands kung Áed av förmodligen Giric. De finns flera uppgifter. Se avsnittet om Áed för mer. En del historiker på 2000- och 2010-talen spekulerade i att Girics pappa Dungal härstammade från den gäliska släkten Cenél Loairn. Dúngal mac Selbaig tillhörde den släkten. Han var kung av Dál Riata 723-726. Dessa historiker spekulerade att Dúngal mac Selbaig var en förfader till Giric. Kritiker menade att det inte fanns något sådant samband. De flesta av huset Alpins kungar härstammade annars ifrån den gäliska släkten Cenél nGabráin. Stämmer Girics släktband till Cenél Loairn kunde det förklara att hans handlingar berodde på en kontinuerlig rivalitet mellan släkterna Cenél Loairn och Cenél nGabráin, där den mördade kungen Áed var en Cenél nGabráin medan Giric var en Cenél Loairn.

Andra historiker menar att var möjligt att Giric med oro såg vikingarnas ständiga attackerna på Piktland. Enligt de historikerna smulade kungariket Dál Riata samman under det trycket av vikingarna och Giric ville inte att Piktland skulle gå samma öde till mötes. Därför grep Giric kraftfullt den piktiska tronen och mördade Áed 878 för att han ansåg att han som ny kung bättre kunde försvara Piktland mot vikingarnas attacker. Enligt en tredje kategori historiker såg Giric med fasa över att Piktland höll på att på att bli mer gäliskt och mindre piktiskt, vilket de också blev på 800-talet och inte minst på 900-talet. Áed var enligt dessa historiker influerad, om än i måttlig grad, av gäliska seder och bruk. Giric däremot var enligt samma historiker en pikt som värnade om piktiska traditioner. Han var motståndare till det gäliska. Genom att mörda Áed och ta över kungatronen hoppades Giric att stoppa eller minska det gäliska inflytandet, seder, bruk och språket på Piktland.

Enligt en fjärde kategori historiker var det tvärtom och att Giric var för gäliska seder och bruk. Enligt dessa historiker blev Piktland blev allt mer gäliskt och mindre piktiskt med Giric och Eochaid 878-889. För att snabba på processen och göra Piktland mer gäliskt mördade Giric därför Áed 878. Girics liberalisering av den gäliska kyrkan i Piktland under sin regeringstid 878-889 kan tala för att dessa historiker har rätt. Se lite längre ned för en rad till om det. Uppfattningen och Giric som för gäliska seder och bruk strider dock mot de historiker som hävdar att Áed, via sin pappa Kenneth I MacAlpin, var av gälisk härkomst och än i måttlig grad präglad av det gäliska. De hävdar att Giric var mer präglad av det piktiska och inte det gäliska.

Efter Áeds död 878 blev Giric och Eochaid samregerande medregenter över Piktland, vilket de båda var fram till 889. Uppgifterna är emellertid osäkra när det gällde Eochaid. Eventuellt regerade Giric ensam över Piktland 878-889 och Eochaid var då aldrig kung över Piktland. Eventuellt regerade Giric och Eochaid istället efter varandra 878-889. Eventuellt regerade de över varsin halva av Piktland och agerade som ett enhet vid de tillfällen när de behövde mota bort hot utifrån. Eventuellt var Giric och Eochaid istället rivaler. Osäkerheten om vem av de två som var Piktlands kung eller ifall de samregerade 878-889 kan tala för att de var rivaler och inte allierade. En av de äldre historiska källorna såg negativt på människorna som bodde i kungariket Strathclyde under Girics tid som Piktlands kung 878-889. Eftersom Eochaids hade en pappa som var kung över Strathclyde och en morfar som var kung över Piktland kan det enligt en del nutida historiker hänt att den äldre historiska källan såg på Eochaid som en britann och Strathclyde-are och inte som en pikt som det tros att Giric var. Genom att skriva negativt om människorna i Strathclyde blev också Eochaids bakgrund på sin pappas sida en nackdel för honom ifall han och Giric var rivaler om Piktlands kungatron.

Enligt en annan eventuell möjlighet regerade Eochaid över Piktland, men med överinseende av sin farfars bror Giric, ifall Girics pappa spekulativt var Dumnagual IV. Eventuellt var Eochaid kung av Piktland, medan Giric var högkung av Piktland och stöd över Eochaid som i fallet med högkungar och kungar på Irland. Fast till skillnad från Irland som var indelat i flera mindre områden som alla hade varsin kung och en högkung som stöd över dem alla kunde Eochaid varit kung över hela det stora Piktland och Giric som hans överordnade högkung. Ytterligare en möjlighet var att Giric var kung över Piktland medan Eochaid var kung över Strathclyde. Det styrker termen att de var medregenter, men över varsitt kungarike. Möjligen behövde de detta samarbete för att stå upp mot danska vikingar i södra Northumbria. Piktland hade då en buffertzon i söder i Strathclyde och norra Northumbria mellan sig och de danska vikingarna i dagens England. Å andra sidan kunde de danska vikingarna i dagens England relativt snabbt segla upp snabbt längs Northumbrias östkust i nordvästlig riktning till Piktland. Dessutom kunde Piktland invaderas av norska vikingar norrifrån. Genom att samarbeta med Strathclyde förstärkte pikterna i sådant fall sitt försvar militärt mot vikingarna.  
Möjligen var Giric kung över Piktland men istället utövade en stark auktoritet över Eochaid och hans eventuella kungarike Strathclyde. Det var också möjligt att 878 var Giric kung över Piktland medan Eochaid började som kung över Strathclyde. Efterhand blev Eochaid också kung över Piktland och medregent tillsammans med Giric. En annan möjlighet var att Giric var en kungamakare som hade inflytande över den kungliga maktövergången och processen från att undanröja Áed och se till att han ersattes av Eochaid, utan att Giric själv eftersträvade att bli kung eller var kung. 

Enligt dokument från början av 1000-talet beskrevs Giric och Eochaid relation i vad som kan översättas till modern svenska som läraren och premiärministern. Piktland hade ingen premiärminister, men Eochaid kunde haft den rollen som motsvarade ungefär det. Girics roll var då läraren. Som lärare hade han i sådant fall inflytande på sin elev och premiärminister 
Eochaid. Giric beskrevs också som Eochaids fosterfar enligt samma dokument. Det förstärker ytterligare tesen om Giric som den kunnige och Eochaid som hans adept. Eftersom Giric antas föddes omkring 832 och var 46 år när han blev kung av Piktland 878 måste Eochaid varit betydligt yngre. Eochaid var systerson till kung Áed som föddes 840 och barnbarn till Kenneth I MacAlpin som föddes 810. Det talar för att Eochaid var betydligt yngre än Giric. Det talar också för att Eochaid föddes ca år 848-858. Se 
Eochaid nedan för mer. En annan historiker spekulerade i att eftersom de tros att Girics pappa inte var kunglig behövde Giric en marionett för ett kunna få legitimitet att kunna regera över Piktland. Den marionettdockan hittade han i den yngre Eochaid vars pappa var kung av Strathclyde och vars samma Eochaid var dotterson till Kenneth I MacAlpin.

Girics smeknamn som kung var Mac Rath, på svenska lyckans son. I en erkänt bra skotska TV-dokumentären på 2000-talet beskrevs han däremot som namnet antyder på svenska som girig och en satans falsk person. På 1100-talet i Alba och på 1300-, 1400- och 1500-talen i Skottland benämndes Giric som "kung Gregory den store", på engelska "King Gregory the Great". Det nämndes också hur han erövrade Irland och halva England. Möjligen gjorde Giric räder på Irland, men de försöken misslyckades. Åtminstone blev han aldrig kung på Irland och Piktland utökade inte sitt rike till Irland. Spekulativt var hans räder på Irland rena plundringsräder. De äldre historiska referenserna till Irland i källorna med Giric kan emellertid varit en nutida misstolkning av vilket geografiskt område de menade på medeltiden. Fornborgen Dundurn, där Giric senare dog enligt en del källor, ligger nära sjön Loch Earn som ligger i Stirling council area och i Perth and Kinross. Loch Earn ligger i västra delen av regionen Strathearn, också känd som Strath Earn. Namnet på Loch Earn kommer från det gäliska namnen Éire och Éireann, som betyder Irland och syftar på den gröna ön sydväst om dagens Skottland. Denna härledning skulle kunna indikerar på att Giric istället militärt erövrade sjön Loch Earn och regionen Strathearn och inte ön Irland. 

Giric invaderade också en del områden som idag ligger i sydöstra Skottland. Under Girics tid tillhörde de det anglosaxiska norra Northumbria. Han lyckades emellertid aldrig ta över området. Snarare var det plundringsräder. Det dröjde ytterligare ett lite drygt sekel efter Girics tid innan dagens sydöstra Skottland blev en del av Piktlands efterföljare Alba. På delar av Irland, dagens sydöstra Skottland och eventuellt dagens norra England sågs säkerligen Giric som en irriterande plundrande plågoande.

När Giric var kung av Piktland 878-889 gav han kyrkan ökade friheter och befogenheter i Piktland. Enligt en del uppgifter den gäliska kyrkan i Piktland. Innan var kyrkan eller den gäliska kyrkan i Piktland mer begränsad av de piktiska kungarnas makt. Enligt en nutida historiker gick Giric i bräschen för religionsfriheten, även om Giric själv sannolikt inte uppfattade det på det viset.

Under tiden som Giric och Eochaid var kungar av Piktland 878-889 var det möjligt att familjemedlemmar från huset, på engelska Alpínids, levde på Irland i exil. Det är känt att Máel Muire ingen Cináeda (d. 913) flyttade från Piktland till Irland innan 879 och gifte sig två gånger med irländska högkungar. Eventuellt flyttade hon till Irland på 860- eller 870-talen innan 878, vilket i sådant fall innebar att hon flyttade innan Giric och Eochaid blev Piktlands kungar. Máel Muire var Kenneth I MacAlpins ena dotter och faster till Donald II (f. 869-871 och d. 900), kung av Piktland/Alba 889-900. Se Kenneth I MacAlpin för mer om henne. Enligt tidigare nämnda skotska TV-dokumentären från 2000-talet tillbringade Donald II och hans kusin Constantine II (f. 879 eller senast 879 och d. 952), kung av Alba 900-943, sin barndom på Irland i exil. Där växte de upp som piktiska prinsar, men uppfostrades som gäliska prinsar i en skyddad miljö. De återkom till Piktland som gäliska tonåringar eller yngre vuxna män, avsatte den piktiska Giric och återerövrade Piktlands kungatron. Först med Donald II som kung över Piktland/Alba och sedan Constantine II som kung efter honom över Alba.

Enligt en del uppgifter dog Giric 889 i den piktiska fornborgen eller fortet Dundurn i Strathearn som låg inklämt mellan Breadalbane i nordväst, Atholl i norr, Perthia i öster, Menteith i sydväst och Fife i sydöst. Stämmer det tyder det att Dundurn var Girics maktbas och att platsen var en kunglig piktisk plats 889. Efter Giric dog abdikerade Eochaid frivilligt eller mot sin vilja 889, under förutsättningen att han var kung av Piktland när Giric dog. Enligt andra uppgifter tvingades Giric och Eochaid abdikera som kungar av Piktland 889. Möjligen påtvingade av Donald II. Kanske rentav i en statskupp som Donald II var ansvarig för. Var både Giric och Eochaid kungar av Piktland 889 fick båda gå. Enligt de andra uppgifterna dog Giric året därpå, 890. Efter att Giric dog 889 eller 890 begravdes han på ön Iona. Eochaid utvisades från Piktland 889. Vad som sedan hände honom är okänt. Giric och Eochaid efterträddes på Piktlands tron av Eochaids kusin Donald II.

Giric är idag ihågkommen som en legendarisk figur. På andra halvan av medeltiden sågs han som en stor ledare. Idag ses Giric kanske lite mer i arga skurkaktiga drag. En historiker sa i slutet på 2010-talet att han kan ses lite som den arga smurfen i smurfarna. På en lista över de tio eller tjugo mest legendariska skotska regenterna av totalt fyrtionio eller femtio regenter åren 843-1707 skulle de flesta insatta historiker ta med namn som Kenneth I MacAlpin, Constantine II, David I, Robert I, James V,  Mary I, James VI and I samt möjligen Donald II och ett antal till som andra James- och/eller Charles-kungar. Giric skulle definitivt platsa på en topp tjugo lista, möjligen rentav på en topp tio lista. Hans kompanjon Eochaid däremot skulle omvänt vara en av kandidaterna i botten på en topp femtio lista. Inte för att han var dålig, utanför att han gav ett ganska färglöst intryck.

​-----------------------------


♚ Eochaid (f. ca 842-858, fl. 878-889), kung av Piktland 878-889 - samregerade med Giric

Eventuellt omkring år 848-858 föddes Eochaid som son till Rhun ab Arthgal, kung av Strathclyde från 872 till år okänt. Eochaids mamma var dotter till Kenneth I MacAlpin (810-858), kung av Piktland 843-858. Vad hon hette är okänt. Hon var inte Máel Muire ingen Cináeda (d. 913) som var Kenneths andra dotter. Eochaids mamma var också syster till Constantine I (836-877), kung av Piktland 862-877 och till Áed (840-878), kung av Piktland 877-878. Constantine I och Áed var morbröder till Eochaid. Omvänd var Eochaid också Áeds systerson. Kenneth I MacAlpin var Eochaids morfar.

2. Kenneth I MacAlpin (810-858), kung av Piktland 843-858 - morfar
1. dotter, okänt namn - mor
0. Eochaid, kung av Piktland 878-889.

Baserat på de uppgifterna ovan föddes Eochaid sannolikt omkring 848-858. Han var eventuellt 20-30 år gammal när han blev kung av Piktland 878. Uppgifterna om att Eochaid föddes ca 848-858 bygger på att Kenneth I MacAlpins dotter föddes ca år 826-842 när Kenneth I MacAlpin var 16-32 år och att dottern i sin tur fick Eochaid när hon var 16-32 år gammal år 848-858. Dock spekulationer. Föddes dottern 826 var hon 22-32 år gammal när hon fick Eochaid 848-858. Föddes dottern däremot 834 var hon 16-24 år gammal när hon fick Eochaid 850-858. Föddes dottern däremot 842 var hon 16 år gammal när Eochaid föddes 858. Det är därför inte troligt att Eochaid föddes innan 848 eller senare än 858, möjligen inte senare än 860.
Uppgifterna om att Eochaid föddes ca 848-858 stämmer med de uppgifterna från början av 1000-talet där Giric (f. ev. 832 och d. 889/890) beskrevs som Eochaids fosterfar. Giric var kung av Piktland 878-889. Även ifall Giric inte var Eochaids verkliga fosterfar utan mer ett uttryck indikerar de uppgifterna att Eochaid var betydligt yngre än Giric och född betydligt senare än 832. 

Eochaids gäliska namn under medeltiden var Eochaid mac Run/Runh. Hans 
latinska namn var Eochodius.

878 mördade Piktlands kung Áed av förmodligen av nämnda Giric. Det finns flera uppgifter. Se avsnittet om Áed för mer. Efter mordet blev Giric och Eochaid samregerande medregenter över Piktland, vilket de båda var 878-889. Uppgifterna är emellertid osäkra när det gällde Eochaid. Eventuellt regerade Giric ensam över Piktland 878-889 och Eochaid var då aldrig kung över Piktland. Eventuellt regerade Giric och Eochaid istället efter varandra 878-889. Eventuellt regerade de över varsin halva av Piktland och agerade som ett enhet vid de tillfällen när de behövde mota bort hot utifrån. Se Giric för ytterliggare fler möjliga konstellationer och möjligheter.

Med Giric och Eochaid eller deras efterträdare Donald II började Piktland respektive Piktland/Alba omdefiniera sig mer som gäliskt kungarike och sfär. Det finns andra åsikter som inte delar den uppfattningen. Se tidigare resonemang. Omvandlingen från det piktiska till det gäliska fortsatte med Donald II:s efterträdare på 900-talet.

Giric dog 889 eller 890. Antingen slutade Giric och Eochaid vara kungar av Piktland efter Girics död 889 eller tvingades de abdikera samma år och Giric dog året därpå. Enligt en historiker 2010 anses det uppenbart att Eochaid blev utvisad från Piktland 889 efter att han inte längre var kung av Piktland längre, ifall han var kung av Piktland innan. Vad som sedan hände honom är okänt. Men eftersom han var bördig från kungariket Alt Clut på sin pappas sida, som 872 gick över till Strathclyde, kan de måhända att han flyttade dit. Dock spekulation. Giric och Eochaid efterträddes på Piktlands tron av Eochaids kusin Donald II. 

2. Kenneth I MacAlpin (810-858) - morfar
1. dotter, okänt namn - mor
0. Eochaid, kung av Piktland 878-889.

2. Kenneth I MacAlpin (810-858) - farfar
1. Constantine I (836-877) - far
​0. Donald II (f. 869-871 och d. 900)

Eochaids mamma, som var dotter till Kenneth I MacAlpin, var syster till Constantine I som var pappa till Donald II.

​-----------------------------


♚ Donald II (f. 869-871 och d. 900), kung av Piktland/Alba 889-900 - Piktlands sista kung och Albas första kung

869-871 föddes Donald II i östra eller nordöstra Piktland som son till Constantine I (836-877), kung av Piktland 862-877 och piktiskan Sabhdh Ingen Griogair (840-882), drottninggemål av Piktland 862-877. Donald II:s gäliska namn under medeltiden var Domnall mac Causantín, på modern skotsk gäliska Dòmhnall mac Chòiseim. ​Donald II tog över som kung av Piktland efter Giric och Eochaid som var samregerande medregenter över Piktland 878-889. Det finns fler uppgifter om deras styre. Se Giric och Eochaid för mer om det. Donald II var kusin med Eochaid. Med Giric och Eochaid eller deras efterträdare Donald II började Piktland/Alba omdefiniera sig mer som gäliskt kungarike och sfär. Det finns andra åsikter som inte delar den uppfattningen. Se tidigare resonemang. Det här var i en tid när det kungariket Piktland/Alba var försvagat av politisk omvälvning och i periodvis av invasioner från vikingar.

Donald II regerade över Piktland/Alba under elva år 889-900. När han tog över kungariket 889 gjorde han det som en piktisk kung, men mitt i regentperioden på mitten av 890-talet övergick Piktland till kungariket Alba. När Donald II dog 900 dog han som en kung av Alba och inte Piktland.
Officiellt brukat det emellertid heta att det nya kungariket Alba bildades 889 eller 900. Albas bildades ur det som tidigare var Piktland eller var en fortsättning på det gamla Piktland, men under nytt gäliskt namn beroende på hur man ser på det. Donald II var den första kungen som kallades för kung av Alba, därav förklaringen till varför Alba anses bildades 889. Samtidigt kallades han också för piktisk kung, vilket förklarar varför han anses var Piktlands sista kung.

När Alba bildades 889/900 bodde det främst fyra kategorier människor i kungariket: a) pikter som utgjorde majoriteten av befolkningen, b) gäler, c) inflyttade britanner från kungariket Strathclyde och d) inflyttade anglosaxare från kungariket Northumbria och övriga av dagens England. Därtill tillkom det hela tiden e) vikingar, främst norska män, som flyttade till områden i dagens västra och norra Skottland samt till östra Irland. De gifte sig med lokala kvinnor och fick barn med dem, anammade det nya landets seder och bruk, osv. Därför har minst 20 % av Skottlands befolkning idag norskt påbrå räknat tillbaka till vikingatiden.

Donald II:s smeknamn som kung av Piktland/Alba var galningen. Donald II var gift med Sigurda Mac Causantin (882-897), drottninggemål av Piktland/Alba någon gång från 889-897 till 897, men troligen omkring 894-897. Hon var från Orkneyöarna, men bördig från Norge hos åtminstone en av sina föräldrar. Donald II och Sigurda fick sonen Malcolm I (f. 889-900 och d. 954), kung av Alba 943-954. Stämmer Sigurdas livsår 882-897 talar det mesta för att Malcolm I föddes omkring 897 och att mamma Sigurda dog 15 år gammal 897 i barnsäng efter eller i samband med när sonen föddes. Dock spekulationer.

900 dog Donald II i Forres i Moray i norra Alba eller blev mördad i Dunnottar i trakten eller i samma område där Dunnottar Castle senare uppfördes på 1400-talet i Aberdeenshire i nordöstra Alba. Enligt versionen om Dunnottar blev han mördad efter en attack från norska vikingar. Donald II begravdes på ön Iona i det som idag är västra Skottland. Efter hans död blev hans kusin 
​Constantine II nästa kung av Alba. ​Omvandlingen av Piktland/Alba till att bli mer gäliskt fortsatte med Donald II:s efterträdare på 900-talet. Piktiska seder och bruk samt språket piktiska ersattes av det gäliska. Processen började på 800-talet, men tog fart på 900-talet.

​-----------------------------


♚ Constantine II (f. 879 eller senast 879 och d. 952), kung av Alba 900-943

Senast 879 föddes Constantine II i östra eller nordöstra Piktland som son till Áed (840-878), kung av Piktland 877-878. Constantine II:s farfar var Kenneth I MacAlpin (810-858), kung av Piktland 843-858. Constantine II:s gäliska namn under medeltiden var Causantín mac Áeda, på modern skotsk gäliska Còiseam mac Aoidh. Constantine II regerade över Alba i 43 år under perioden 900-943. Hans smeknamn var medelålders eller medelålders kungen. Under hans tid sträckte sig kungariket Alba från Moray Firth i norr, kanske också Caithness ända längst på fastlandet i norr, och vidare ned söderut till floden Forth strax norr om Skottlands nuvarande mittenbälte. I väster var gränserna mer osäkra och oklara, men det antas att det som tidigare var kungariket Dál Riata ingick i hans Alba även om delar av Dál Riata kontrollerades av norse-gaeler. Alba var dock centrerat kring floden Tay som flyter genom Perth and Kinross. Floden har sitt utlopp i Firth of Tay på Skottlands östkust.

Förvandlingen från Piktland till Alba med seder och bruk samt språket piktiska till gäliska startade redan på 800-talet innan Constantine II:s tid som kung. Dock var det under hans regentperiod 900-943 som den bredare första större omvandlingen av allt piktiskt till Alba skedde. Inte minst under hela hans livstid från före 879 till 952. Som sina föregångare präglades Constantine II:s regeringstid av vikingarnas handlingar i väster och norr. Inte minst med norse-gaeler som var en mix att norska vikingar och gaeler. 914 erövrades södra delen av kungariket Northumbria av norska vikingar efter att just södra Northumbria kontrollerats av danska vikingar 876-914. Norra delen av Northumbria där Edinburgh ligger kontrollerades av angler. 

Det var också under Constantine II:s regeringstid som kungariket England bildades 927 ur flera anglosaxiska kungariken i det som idag är mellersta och södra England. För att bekämpa vikingarna allierade Alba sig i början med de anglosaxiska kungarikena i söder, men tiden kom Constantine II istället i konflikt med dem. Æthelstan (894-939), kung av Wessex 924-927 och kung av England 927-939 lyckades få Constantine II att underkasta sig honom 927 och 934. Det bröts när Constantine II, allierad med kungariket Stratyclyde och vikinga-kungariket Dublin invaderade England 937. I slaget vid Brunanburh mellan kungarikena Alba, Strathclyde och Dublin på ena sidan mot England vann engelsmännen slaget. Med tiden utökade England sitt rike norrut.

Constantine II fick minst två söner och minst en dotter. Sonen Indulf blev senare kung av Alba 954-962. Andra sonen hette Cellach. Dottern eller en av döttrarna gifte sig med Olaf Guthfrithson (d. 941), kung av Dublin 934-941 och kung av Northumbria 939-941. Olaf var också känd på flera olika språk som Olav Godfridsson, Óláfr Guðrøðsson; Ánláf och som Amlaíb mac Gofraid. 943 abdikerade Constantine II från Albas tron och drog sig tillbaka till ett kloster i St Andrews i östra Alba där han också dog 952. Han begravdes officiellt på ön Iona. Det uppgifter som säger att han istället begravdes i St Andrews. Efter Constantine II:s abdikation 943 blev hans kusins son Malcolm I nästa kung av Alba. 

Enligt nutida historiker spelade Constantine II:s 43 år på Albas tron en avgörande del i att göra det tidigare kungariket Piktland gäliskt. Det hade inte gått, åtminstone inte lika fort, ifall han hade blivit mördad efter några år på tronen. Det var också under Constantine II:s regeringstid på 920-talet som fornengelska orden Scottas och Scotland, på svenska skotsk/skott och Skottland och på modern engelska Scots och Scotland, började användas 
för att applicera på Skottland. Scottas användes för att belysa de människorna i Alba som tidigare var pikter medan Scotland användes för att belysa Alba. Kungariket Alba fortsatte existera vidare. Fram till 890-talet användes ordet Scottas i fornengelskan för enbart irländare på Irland. Det dröjde till 1286 innan kungariket Alba officiellt bytte namn till Skottland. Under Constantine II:s tid som kung 900-943 var han också med och såg till att tidiga kyrkliga och administrativa institutioner bildades i Alba. De fanns fram till 1100-talet och ändrade först när David I (1084-1153) var kung av Alba 1124-1153.

​-----------------------------


♚ Malcolm I (f. 889-900 och d. 954), kung av Alba 943-954

Förmodligen någon gång 889-900 föddes Malcolm I. Han föddes som son till Donald II, kung av Piktland/Alba 889-900 och hans fru Sigurda Mac Causantin (882-897), drottninggemål av Piktland/Alba någon gång från 889-897 till 897, men troligen omkring 894-897. Mamma Sigurda var från Orkneyöarna, men bördig från Norge hos åtminstone en av sina föräldrar. 
Stämmer Sigurdas livsår 882-897 talar det mesta för att Malcolm I föddes omkring 897 och att mamma Sigurda dog 15 år gammal 897 i barnsäng efter eller i samband med när han föddes. Dock spekulationer.

Malcolm I:s gäliska namn under medeltiden var Máel Coluim mac Domnaill, på modern skotsk gäliska Maol Chaluim mac Dhòmhnaill. 943-954 var Malcolm I kung av Alba. Han var kusins son till Constantine II som var kung av Alba innan honom under åren 900-943. Malcolm I:s smeknamn som kung var den farlige röde, på engelska the dangerous red. Det syftade antingen på hans eventuella röda hårfärg eller på rött från blodet på människor han var med eller beordrade mörda.

​Malcolm I var gift med Bethoc (901-935) som föddes i Fordoun i Kincardine and Mearns i sydöstra Aberdeenshire. Hon var också känd som Bethoc Aelgifu Sigurdsdatter. Sistnämnda talar starkt för att hennes pappa hette Sigurd. Eftersom Sigurd var ett norskt namn och Aberdeenshire ligger nära Orkneyöarna som blev norska 875 talar det mesta för att hennes far eller farfar var en norsk viking. I fallet med far på grund av hon var dotter till en Sigurd. I fallet med farfar eftersom det är inte säkert att denna Sigurd föddes i det som idag är Norge. Det var möjligt att det istället var Sigurds far, dvs Bethocs farfar, som var den som föddes i Norge. Sedan bosatte han sig på Shetlandsöarna, Orkneyöarna eller Aberdeenshire och fick där sonen Sigurd med en annan norsk kvinna eller med en lokal pikt, enligt en del historiker.

Malcolm I hade mycket skandinaviskt omkring sig på kvinnosidan. Han hade både en mamma och fru som visserligen inte var födda i Norge, men som båda två sannolikt var bördiga från Norge. Paret Malcolm I och Bethoc fick tre söner och en dotter, varav en son var Dub (928-967) som var kung av Alba 962-967. En annan av deras söner var Kenneth II (932-995) som var kung av Alba 971-995 eller kung av Alba 971-973 och 977-995. 935 dog Bethoc. Eftersom Malcolm I blev kung av Alba först 943 hann Bethoc aldrig bli drottninggemål av Alba. 954 mördades Malcolm I i Fetteresso i Stonehaven eller dog i Dunnottar i trakten eller i samma område där Dunnottar Castle senare uppfördes på 1400-talet i Aberdeenshire i nordöstra Alba. Han begravdes på ön Iona. 954 erövrades Northumbria av England, vilket var två efter Constantine II:s död och samma år som Malcolm I dog. Malcolm I efterträddes på Albas tron av sin syssling Indulf. Malcolm I:s pappa var Donald II som var son till Constantine I som var son till Kenneth I MacAlpin. Indulfs pappa var Constantine II som var son till Aed som var son till Kenneth I MacAlpin.

​-----------------------------


♚ Indulf (f. före 952 och d. 962), kung av Alba 954-962

Före 952 föddes Indulf som son till Constantine II, kung av Alba 900-943. Indulfs mamma var eventuellt dotter till Eadwulf II av Northumbria som styrde över Northumbria fram till 913. Dock var inte Eadwulf kung av Northumbria. Eadwulf var son till Æthelthryth som var dotter till Ælla (d. 867) som var kung av Northumbria omkring 866-867.

4. Ælla (d. 867), kung av Northumbria - ev. morfars morfar
3. Æthelthryth - ev. morfars mor
2. Eadwulf - ev. morfar
1. Eadwulfs dotter - ev. mor
0. Indulf (f. före 952 och d. 962)

Indulfs gäliska namn under medeltiden var Ildulb mac Causantín. Hans forniriska namn var Ildulb. Indulf regerade över Alba 952-964. Hans smeknamn var angriparen. Redan första året 954 som kung erövrade han Edinburgh från kungariket Northumbria. Edinburgh tillhörde Northumbria 654-954 och dess föregångare 638-654. 954-973 tillhörde Edinburgh kungariket England. Hela Lothian, där Edinburgh ligger i, kom under kungariket Albas 973. Det var erövringen av Edinburgh som Indulf är mest känd för idag. Indulf fick tre kända barn, Cuilén som var kung av Alba 967-971, Amlaíb som var kung av Alba 973-977 och Eochaid. 962 dog Indulf. Enligt Chronicle of the Kings of Alba mördades han i slaget vid Bands i Cullen i Moray i norra Alba av vikingar. Enligt Prophecy of Berchán dog han en vanlig död i ett kloster i ett kloster i St Andrews i Fife i östra Alba. Han begravdes på ön Iona. Indulf efterträddes på Albas tron av sin sysslings son Dubh. Indulfs pappa var Constantine II som var son till Aed som var son till Kenneth I MacAlpin. Dubs pappa var Malcolm I som var son till Donald II som var son till Constantine I som var son till Kenneth I MacAlpin.

​-----------------------------


♚ Dub (928-967), kung av Alba 962-967

928 föddes Dub, också känd som Dubh, som son till Malcolm I (f. 889-900 och d. 954), kung av Alba 943-954 och hans fru Bethoc (901-935). Mamman var också känd som Bethoc Aelgifu Sigurdsdatter. 901 föddes hon i Fordoun i Kincardine and Mearns i sydöstra Aberdeenshire. Sannolikt hade hon norskt påbrå på åtminstone sin far eller farfars sida. Se Malcolm I för mer. Dubs gäliska namn under medeltiden var Dub mac Maíl Choluim, på modern skotsk gäliska Dubh mac Mhaoil Chaluim. Dub fick sonen Kenneth III som senare var kung av Alba 997-1005. Under sina 5 eller 5,5 år som regent över Alba 962-967 fick Dub de två smeknamnen a) den våldsamme och b) svart. Dub och Dubh betyder svart. Det första smeknamnet eller båda de två smeknamnen kunde givetvis syfta på en rad olika saker som att han hade en våldsam natur och mörk svart själ. I sådant fall kunde han styrt Alba som en diktator med sedvanliga avrättningar på meningsmotståndare och oskyldiga människor i sitt eget kungarike. Det var också möjligt att han inte var som en diktator utan en snäll kung mot den egna befolkningen, men våldsam och krigisk mot Albas grannkungariken. 

Enligt skotska 1300-tals krönikören John of Fordun (f. före 1360 och d. 1384) höll Dub på med trolldom och förräderi, vilket i sådant fall kunde förklara hans smeknamn svart. Nästan alla moderna historiker avfärdar John of Forduns påstående. En del moderna historiker menar att smeknamnet svart kom från att Dub hade en antingen hade en mörkare vit hudton eller mycket mörkare svart hår, åtminstone mörkare hud eller hår än sina medmänniskor eller 
tidigare kungar av Alba. Den hud- eller/och hårtonen kunde exempelvis kunnat kommit naturligt ifall hans mamma var eller hade påbrå från nuvarande Spanien, Frankrike eller Italien. Det förekom ibland på medeltiden att människor fick smeknamnen svart eller vit ifall de hade mörkare eller ljusare hud och/eller hår. 967 mördades Dub i Forres i Moray i norra Alba av vad det antas var hans sysslings son Cuilén eller av anhängare till denna släkting. Dubs pappa var Malcolm I som var son till Donald II som var son till Constantine I som var son till Kenneth I MacAlpin. Cuiléns pappa var Indulf som var son till Constantine II som var son till Áed som var son till Kenneth I MacAlpin. Dub efterträddes på Albas tron av samma nämnda sysslings son Cuilén. 

​-----------------------------


♚ Cuilén (f. före 962 och d. 971), kung av Alba 967-971

Före 962 föddes Cuilén, men eftersom han var sysslings son till sin företrädare Dub på Albas tron, som föddes 928, var det sannolikt att Cuilén föddes omkring 910-946 eller mer troligt på 920- eller 930-talen. Cuiléns pappa var Indulf, kung av Alba 954-962 och hans mamma var möjligen från kungariket Dublin, vars kungarike existerade 853-1170. Möjligen hade mamman norskt eller norskt-irländskt påbrå. Norskt på grund av vikingarna. Cuiléns gäliska namn under medeltiden var Cuilén mac Ilduilb, på modern skotsk gäliska Cailean eller på modern engelska Colin. Han smeknamn var a) den vite, b) vitt och c) lilla hunden. De förstnämnda två smeknamnen kunde eventuellt ha syftat på att han hade en mycket ljus hudton eller mycket blont hår. Det stämmer i sådant fall in med hans eventuellt norska påbrå på hans mammas sida.
Sista smeknamnet lilla hunden kunde möjligen ha syftat på att han var a) en ganska naiv kung, b) en kung som det gick att sätta sig över och lätt att påverka eller att c) hans armé var ganska liten eller dålig.

Under sin livstid fick Cuilén fick sonen Constantine III som var kung av Alba 995-997. 971 mördades Cuilén i Lothian i dagens Skottlands östra mittenbälte av antingen a) Rhydderch ap Dyfnwal (fl. 971), eventuellt kung av Strathclyde, eller av b) Ambrach, prins av kungariket Strathclyde. Cuilén begravdes antingen på ön Iona i väster eller i St Andrews i öster. Cuilén efterträddes på Albas tron av sin bror Amlaíb eller av sin brylling Kenneth II. Cuilén och Amlaíb var söner till Indulf son var son till Constantine II som var son till Áed som var som till Kenneth I MacAlpin. Kenneth II var son till Malcolm I som var son till Donald II som var son till Constantine I som var son till Kenneth I MacAlpin

​-----------------------------


♚ Amlaíb (f. före 962 och d. 977), kung av Alba 971/973/976-977 (973-977)

Före 962 föddes Amlaíb som son till Indulf, kung av Alba 954-962. Amlaíb var bror till Cuilén som var kung av Alba 967-971. De hade samma pappa i Indulf. Amlaíbs gäliska namn på medeltiden var Amlaíb mac Ilduilb, på fornnordiska Olaf och på modern skotsk gäliska Amhlaigh. Uppgifterna varierar när Amlaíb regerade över Alba. Enligt en version mördades hans bror Cuilén 971 av a) Rhydderch ap Dyfnwal (fl. 971), eventuellt kung av Strathclyde, eller av b) Ambrach, prins av kungariket Strathclyde. Därefter tog de båda bröderna Cuiléns och Amlaíbs brylling Kenneth II över Albas kungatron. Men Kenneth II regerade bara i två år 971-973 innan han störtades av Amlaíb 973. Därefter regerade Amlaíb över Alba i fyra år 973-977 fram till att han mördades 977 av nämnda brylling Kenneth II. Amlaíb efterträddes sedan på Albas tron av Kenneth II. Enligt en annan version regerade Kenneth II över Alba under hela perioden 971-995.

​-----------------------------


♚ Kenneth II (932-995), kung av Alba 971-995 eller kung av Alba 971-973 och 977-995

932 föddes Kenneth II i Alba som son till Malcolm I (f. 889-900 och d. 954), kung av Alba 943-954 och hans fru Bethoc (901-935). Mamman var också känd som Bethoc Aelgifu Sigurdsdatter. 901 föddes hon i Fordoun i Kincardine and Mearns i sydöstra Aberdeenshire. Sannolikt hade hon norskt påbrå på åtminstone sin far eller farfars sida. Se Malcolm I för mer. Kenneth II:s gäliska namn under medeltiden var Cináedmac Maíl Choluim, på modern skotsk gäliska Coinneach mac Mhaoil Chaluim. Hans smeknamn var brodermördaren.

Kenneth II gifte sig med en dotter (f. 933/936 och d. efter 960) till en av Leinsters kungar vars rike låg i sydöstra Irland, idag i det större östra Irland. Det förekommer dock en del uppgifter att hon både föddes och dog i Caithness i Highland i dagens norra Skottland. Hon och Kenneth II fick sönerna Dúngal (948-998) och Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034. Dúngal var också känd som Dúngal mac Cinaeda. De fick också de två döttrarna Anleta Nic Cineada (f. 950) och Dunclina Nic Cineada (f. 960). 967-971 regerades Alba av Kenneth II:s kusin Cuilén.

971 mördades Cuilén av a) Rhydderch ap Dyfnwal (fl. 971), eventuellt kung av Strathclyde, eller av b) Ambrach, prins av kungariket Strathclyde. Enligt en version tog Kenneth II sedan över Albas kungatron 971. 973 reste Kenneth II till Chester söder om Liverpool i nordvästra England för ett möte med:
- Edgar (943-975) kung av England 959-975.
- Máel Coluim (d. 997), kung av Strathclyde och son till Dyfnwal ab Owain.
- Maccus mac Arailt (fl. 971-974), kung av Mann och öarna, på engelska Mann and the Isles i i nuvarande Isle of Man, Hebriderna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna.
-  en rad walesiska-, nordiska- och vikinga-kungar.

Syftet med mötet av att reglera gränserna mellan kungarikena i Storbritannien. 973 gick gränsen mellan Skottland och England i Lothian strax söder om Edinburgh i nuvarande östra Skottlands mittenbälte. Tidigare samma år, 973, kom Alba över Edinburgh. Innan tillhörde Edinburgh kungariket England 954-973 och dessförinnan kungariket Northumbria 654-954. Den delen av Lothian som 973 låg i England var en pro-engelsk region som lydde under den engelska kungen. Det fanns synpunkter från både Kenneth II och Edgar om gränsen kunde ändras. Kenneth II ville flytta den söderut på Lothians bekostnad. Edinburgh låg trots allt för nära den engelska gränsen. Han ville ha större landmarginal i händelse av krig. Edgar däremot ville flytta gränsen mer åt nordväst. Ingen av dem gav med sig. Gränsen förblev intakt med små marginella ändringar.

Missnöjd återvände Kenneth II hem till Alba vars adel var besviken på att han inte lyckades i förhandlingarna. Upprorsstämningar jästes i leden. Många i Alba var missnöjda med kungen. Då såg hans brylling Amlaíb sin chans att ta över makten över Alba. Hösten 973 störtades Kenneth II av Amlaíb efter att den förstnämnda regerade över Alba i bara två år 971-973. Det var tänkt att Kenneth II skulle mördas för att röja undan Amlaíbs motståndare, men Kenneth II lyckades fly och tog tillflykt till England. Amlaíb var sedan Albas kung 973-977. I England reste Kenneth II till Chester för att be den engelska kungen Edgar om hjälp. Det var Kenneth II:s andra besök i Chester 973. 

Edgar kunde inget göra när Kenneth II frågade honom om hjälp, men lät honom få regera över den engelska delen av Lothian istället. Enligt vissa uppgifter blev Kenneth II kung av Lothian, men vars rike stod under den engelska kungen. Anledningen till att Edgard agerade som han gjorde var förmodligen för att han ville att Kenneth II skulle stå i skuld till honom och förbli lojal med sin engelska kung. Kenneth II hade emellertid andra planer. Han ville bli kung av Alba igen. 977 mördades Amlaíb av Kenneth II som
återigen blev Albas regent efter fyra år utomlands. I och med att han blev kung av Alba förlorade han sin regerande titel och/eller kungatitel över Lothian och den delen av riket Lothian som stod under kungariket England. Men det hindrande inte Kenneth II från att sedan angripa Lothian med militära förband under de efterföljande åren efter 977 vars hela region därefter kom under Albas kontroll strax efter 977. Enligt en annan version, som är allmänt vedertagen bland nutida medeltida historiker kom Lothian under Albas kontroll redan 973.

Kenneth II var sedan kung av Alba fram till 995, dvs. först 971-973 och sedan 977-995. Enligt en annan version regerade Kenneth II över Alba under hela perioden 971-995.995 mördades Kenneth II av Finnguala i Fettercairn i Aberdeenshire i nordöstra Alba. Hon var dotter till Cuncar, mormaer av Angus, dvs. Earl of Angus. Finnguala ville hämnas för att Kenneth II tidigare mördade hennes son. Efter Kenneth II:s död begravdes han på ön Iona. Han efterträddes på Albas tron av sin bryllings son Constantine III. Kenneth II var son till Malcolm I som var son till Donald II som var son till Constantine I som var son till Kenneth I MacAlpin. Constantine III var son till Cuilén som var son till Indulf som var son till Constantine II som var son till Áed som var son till Kenneth I MacAlpin. Vid sidan av erövringen av hela Lothian är Kenneth II idag kanske mest känd som en kung som plundrade kungariket Strathclyde i södra dagens Skottland.

​-----------------------------


♚ Constantine III (970-997), kung av Alba 995-997

970 föddes Constantine III som son till Cuilén, kung av Alba 967-971.
Constantine III:s gäliska namn under medeltiden var Causantín mac Cuiléin, på modern skotsk gäliska Còiseam mac Chailein. Constantine III var kung av Alba 995-997 och officiellt i två år. Enligt en del andra uppgifter var han kung av Alba från hösten 995 till våren 997 och bara i ca 1 år och 6 månader. 
Hans smeknamn var Constantine den flintskallige. Han fick inga kända barn.
997 mördades Constantine III i Rathinveramond nära Perth i östra Alba av antingen Kenneth III, kung av Alba 997-1005 eller av Malcolm II, kung av Alba 1005-1034. Constantine III begravdes på ön Iona. Han efterträddes på Albas tron av Kenneth III. Constantine III:s och Kenneth III:s pappor var bryllingar med varandra. Constantine III och Kenneth III var femmänningar med varandra. Constantine III´s pappa Cuilén var son till Indulf som var son till Constantine II som var son till Áed som var son till Kenneth I MacAlpin. Kenneth III:s pappa Dub var son till Malcolm I som var son till Donald II som var son till Constantine I som var son till Kenneth I MacAlpin.

​-----------------------------


♚ Kenneth III (966-1005), kung av Alba 997-1005

966 föddes Kenneth III som son till Dub, kung av Alba 962-967. Han gäliska namn under medeltiden var Cináed mac Duib, på modern skotsk gäliska
Coinneach mac Dhuibh. Kenneth III var Albas kung 997-1005. Hans smeknamn var chefen och den brune. En av Kenneth III:s söner var Boite mac Cináeda (d. 1058). Kenneth III var eventuellt också pappa till de tre sönerna Gille Coemgáin of Moray, Giric och Suibne mac Cináeda (d. 1034). Giric var också känd som Giric II.  Kenneth III var farfar till Gruoch (1015-1060), drottninggemål av Alba 1040-1057. Hon var också känd som a) Gruoch of Scotland, b) Gruoch ingen Boite , och c) Gruoch ingen Boite meic Cináeda. Hennes make var Macbeth (1005-1057), kung av Alba 1040-1057.

2. Kenneth III (966-1005) - farfar
1. Boite mac Cináeda (d. 1058) - far
0. Gruoch (Gruoch ingen Boite) (1015-1060)

Även om Kenneth III var kung av Alba 997-1005 fick han under alla de åtta åren också hjälp av sin son Giric, också känd som Giric II, att fatta beslut. Giric var officiellt en mormaer, dvs earl. I praktiken styrde far och son Skottland tillsammans, även om Kenneth III officiellt var regenten.


Kenneth III i slaget vid Monzievaird 1005

Kenneth III:s kusin Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034, var missnöjd över hur Kenneth III och hans son Giric styrde Alba 997-1005. Malcolm II tyckte att Kenneth III var för slapp i sin hållning gentemot norse-gaelerna på Hedbriderna i väster och mot engelsmännen i söder. Han ville att Alba skulle utöka sina territorier. Malcolm II hade stöd av folket i Alba som också tyckte som honom. Efter samtal med några lokala ledare skickade Malcolm II en kurir till kungen. Kuriren meddelade Kenneth III att Malcolm II:s krav var att antingen avgick kungen självmant eller så krävde han att de skulle mötas i en duell. Duellen skulle genomföras man mot man eller med stöd av deras närmaste män. Kenneth III och Giric kände sig emellertid förolämpade över kraven. Speciellt Giric kände sig förnärmad. Men de hade bara fyra val. Antingen:
1. avgick Kenneth III som kung, men det valet fanns inte ens på kartan.
2. ignorerade de Malcolm II, men med risken att det kunde eskalera till ett stort uppror hos folket eller bland lokala ledare.
3. slog kungen ned ett eventuellt kommande uppror militärt.  
4. godtog kungen duellen.

Kenneth III svarade Malcolm II:s kurir med ett mellanting mellan punkt tre och fyra. Hans replik var att deras arméer skulle mötas på ett fält bredvid Loch Monzievaird. Sjön ligger 2,5 km nordväst om Crieff och 27 km väster om centrala Perth i Perth and Kinross. När kuriren återvände till Malcolm II accepterade han förslaget. Därefter samlade Malcolm II ihop sina närmaste män och ytterligare frivilliga volontärer. Den 25 mars 1005 möttes sedan de båda arméerna vid ett fält intill norra sidan av sjön Loch Monzievaird. Kung Kenneth III och hans stora armé stod på ena sidan av fältet. På andra sidan stod Malcolm II och hans ihopplockade krigshär som var betydligt mindre. 
Som tagen ur en scen ur Mel Gibsons film Braveheart från 1995 sprang därefter de båda arméerna mot varandra med påkar, svärd och andra tillhyggen i händerna. Fast till skillnad från Braveheart historiska fiktion om den på riktigt existerande frihetskämpen William Wallaces (1270-1305) liv hände detta på riktigt. Totalt deltog ett par hundra män i krigslaget vid Loch Monzievaird. Både Kenneth III och hans son Giric samt Malcolm II deltog aktivt.

Under slaget flödade blodet på fältet intill sjön. Båda sidorna stack ned varandra skoningslöst utan några som helst tvivel på att skona motståndarna. Det var våld och brutalitet utav dess like. Ingen nåder gavs till någon fiende. Alla ville mörda motståndarna och ingen backade. Det gällde att klara livhanken. Endast de starkaste överlevde. Det sägs att himlen färgades röd av allt blod. I striderna hade Malcolm II siktet på att mörda Kenneth III personligen. Han letade efter kungen, men hittade honom först inte. Efter att ha huggit ned några soldater ur kungens armé i mitten av fältet såg han tillslut kungen. Där bara ett par meter från strandkanten stod kungen och hans son Giric. De fäktades vilt med några av Malcolm II:s förtrogna.

Därefter sprang Malcolm II fram till Giric och stack sitt svärd genom magen på honom. Giric föll handlöst till marken och dog på fläcken mitt framför ögonen på sin far Kenneth III. Malcolm II attackerade sedan Kenneth III. Efter en intensiv svärdsduell på liv och död där båda sårades lätt lyckades upprorsmakaren Malcolm II sticka sitt svärd i kungens mage, som sedan föll till marken svårt sårad. Malcolm II förstod att kungen bara hade timmar kvar att leva. Dessutom var Malcolm II själv skadad och det fanns ingen anledning för honom att stanna kvar. Han drog sig därför tillbaka och lämnade krigsplatsen. Några ur kungens armé hjälptes åt och bar ut den svårt skadade Kenneth III för att sätta honom i skydd medan krigslaget fortsatte. De lyckades föra kungen till säkerhet men det hjälpte föga. Albas kung var för illa därhän av de hugg han hade fått. Senare på kvällen den 25 mars 1005 dog Kenneth III av sina skador han fick av Malcolm II. Kenneth III begravdes på ön Iona. Kenneth III efterträddes på Albas tron av sin kusin Malcolm II som styrde kungariket Alba de efterföljande 29 åren. Kenneth III:s pappa var Dub som var son till Malcolm I medan Malcolm II:s pappa var Kenneth II som var son till Malcolm I. De hade gemensam farfar i Malcolm I och gemensam farmor i Bethoc.
                                
Mordet på Kenneth III ledde till en rivalitet och fejd mellan Kenneth III:s och Malcolm II´s ättlingar de efterföljande åren. 1040 fick Malcolm II:s barnbarn Duncan I (1001-1040) sätta livet till när han mördades av Macbeth (1005-1057). Duncan I var Albas kung 1034-1040 medan Macbeth var kung av Alba 1040-1057. Macbeth var gift med Gruoch (1015-1060), drottninggemål av Alba 1040-1057. Hon var också känd som a) Gruoch of Scotland, b) Gruoch ingen Boite, och c) Gruoch ingen Boite meic Cináeda. Hennes farfar var Kenneth III. Macbeth ville hämnas åt sin frus vägnar.​ Kenneth III är idag kanske mest känd för att William Shakespeares (1564-1616) rollfigur Lady Macbeth bygger på Kenneth III:s sondotter Gruoch ingen Boite meic Cináeda:s liv. 

​-----------------------------


♚ Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034 - sista kungen från huset Alpin

954 föddes Malcolm II som son till Kenneth II, kung av Alba 971-995 eller kung av Alba 971-973 och 977-995. Malcolm II:s mamma var en dotter (f. 933/936 och d. efter 960) till en av Leinsters kungar vars rike låg i sydöstra Irland. Det förekommer dock en del uppgifter att hon både föddes och dog i Caithness i Highland i dagens norra Skottland. Se Kenneth II och regentgemåler under avsnittet en kvinna från Leinster på Irland för mer om henne. Malcolm II:s gäliska namn under medeltiden var Máel Coluim mac Cináeda, förkortat Máel Coluim. På modern skotsk gäliska hette han Maol Chaluim mac Choinnich. 1005-1034 var Malcolm II kung av Alba. Han efterträdde sin kusin Kenneth III som kung av Alba. Malcolm II:s smeknamn som kung var förgöraren. 983 i Fordoun i Kincardine and Mearns i sydöstra Aberdeenshire gifte sig Malcolm II med Lady of Atholl (f. ev. 962) som hade norskt och irländskt påbrå på åtminstone sin pappas sida. Se Lady of Atholl för mer henne.

Paret Malcolm II och Lady of Atholl fick tillsammans de tre döttrarna
Bethóc, Donada och Olith. Förstnämnda var också känd som Bethóc ingen Maíl Coluim meic Cináeda. Bethóc fick sonen Duncan I (1001-1040) som var kung av Alba 1034-1040. Olitih gifte sig med Sigurd Orkneyjarl. De fick sonen Thorfinn Sigurdsson (1000/1009-1065). Malcolm II fick också möjligen en eller två söner utanför äktenskapet eller efter Lady of Atholls död. Officiellt fick Malcolm II dock tre döttrar och inga söner. 25 november 1034 dog Malcolm II i Glamis i Angus i östra Alba. Han begravdes på ön Iona. Han efterträddes på Albas tron av sin dotterson Duncan I.

​-----------------------------
​

​1.3 Huset Dunkeld 1034-1040 - gång ett

Duncan I.

♚ Duncan I (1001-1040), kung av Alba 1034-1040

1001 föddes Duncan I som son till Crínán of Dunkeld (d.1045) och Bethóc, också känd som Bethóc ingen Maíl Coluim meic Cináeda. Pappan Crinán var abbot i ett kloster i Dunkeld, på engelska Monastery of Dunkeld, i Perth and Kinross. Klostret uppfördes på 500-talet eller i början av 600-talet, men ersattes 1260-1501 av Dunkeld Cathedral som finns kvar än. Samhället Dunkeld kallas idag för Dunkeld and Birnam. Duncan I:s morfar var Malcolm II och hans mormor var Lady of Atholl.

2. Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034, huset Alpin - morfar
1. Bethóc - mor
0. Duncan I (1001-1040), kung av Alba 1034-1040, huset Dunkeld

2. Lady of Atholl (f. ev. 962) - mormor
1. Bethóc - mor
0. Duncan I (1001-1040), kung av Alba 1034-1040, huset Dunkeld

Duncan I:s gäliska namn under medeltiden var Donnchad mac Crínáin, på modern gäliska Donnchadh mac Crìonain. Han regerade över Alba 1034-1040. Eftersom hans pappa var en Dunkeld tillhörde Duncan I huset Dunkeld.
Duncan I:s smeknamn var den sjuke. Sjuke i syfte på sjukdomar, inte sjuk med syfte på galning. Duncan I var gift med Suthen (1009-1070) som var drottninggemål av Alba 1034-1040. Suthen föddes 1009 i Northumberland men hade danskt påbrå på sin farfars sida. Suthen var kusin till Siward (d. 1055), Earl in York 1023/1033-1041 och Earl of Northumbria 1041-1055. Siward föddes i Skandinavien. Se Suthen för mer.

Duncan I och Suthen fick de två sönerna Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 och Donald III (1032-1099), kung av Alba 1093-1094 och 1094-1097. Eventuellt fick Duncan I och Suthen eller enbart Duncan I också en tredje son som hette Máel Muire (f. 1035/1140 och d. 1128 eller på 1130-talet), Earl of Atholl fram till 1130-talet, men det det är osäkert ifall han var son till Duncan I och Suthen, enbart till Duncan I eller inte alls son till Duncan I.

Kung Duncans fiktiva karaktär i William Shakespeares (1564-1616) pjäs Macbeth från 1606 är fritt historiskt baserad på Duncan I. I pjäsen Macbeth var kung Duncan en äldre man. Den riktiga Duncan I blev bara 39 år gammal. 14 augusti 1040 stupade den riktiga Duncan I i strid i Bothnagowan, nu Pitgaveny, nära Elgin i Moray i norra Alba. Duncan I mördades av Macbeths män när hans armé trängde in och gjorde en attack i Moray. Duncan I tros begravdes i Elgin flyttades senare till ön Iona. Han efterträddes på Albas tron av sin kusin Macbeth. Duncan I var son till Bethoc som var dotter till Malcolm II medan Macbeths mamma var Donada som var dotter till Malcolm II.

​-----------------------------
​

1.4 Huset Moray 1040-1058

Macbeth. Saknas på bild gör Lulach.

♚ Macbeth (1005-1057), kung av Alba 1040-1057

1005 föddes Macbeth som son till Findláech of Moray (d. 1020), mormaer of Moray före 1014 till 1020. Mormaer var ärftlig styresman. Pappan var också känd som Findláech mac Ruaidrí och Findlay of Moray. Macbeths mamma tros var Donada, också känd som Donada ingen Maíl Coluim meic Cináeda. Hon var dotter till Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034 och hans fru Lady of Atholl (f. ev. 962). Malcolm II och Lady of Atholl var morfar respektive mormor till Macbeth under förutsättning att Macbeth var son till Donada. Macbeths gäliska namn under medeltiden var Mac Bethad mac Findláich, på modern gäliska MacBheatha mac Fhionnlaigh. 

1020 mördades Macbeths pappa Findláech of Moray av en eller av båda bröderna Máel Coluim (d. 1029), Mormaer of Moray 1020-1029 och Gille Coemgáin (d. 1032), Mormaer of Moray 1029-1032. De var också kända som Máel Coluim mac Máil Brigti respektive Gille Coemgáin mac Máil Brigti och Gille Coemgáin of Moray. De var syskonbarn till Findláech of Moray.
Mördade de inte personligen Findláech of Moray var de åtminstone delaktiga eller ansvariga för mordet. 1032 brändes Gille Coemgáin och 50 av hans män ihjäl i en byggnad av Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034 och/eller av Malcolm II:s dotterson Macbeth, kung av Alba 1040-1057. Gille Coemgáin och Macbeth var kusiner. Efter mordet blev blev Macbeth den nya Mormaer of Moray vilket han var fram till 1057. Sannolikt hämnades Macbeth på mordet på sin pappa. 

Efter mordet på Gille Coemgáin 1032 gifte sig Macbeth med hans änka Gruoch (1015-1060), drottninggemål av Alba 1040-1057. Hon var också känd som a) Gruoch of Scotland, b) Gruoch ingen Boite , och c) Gruoch ingen Boite meic Cináeda. Hennes pappa var Boite mac Cináeda (d. 1058) och hennes farfar var Kenneth III (966-1005), kung av Alba 997-1005. Beroende på vem som ansvarig för mordet på Gille Coemgáin gifte sig Macbeth med Gruoch för a) som en trofé och erövrad fiende änka, b) änka till en allierad och släkting. I äktenskapet med Gille Coemgáin hade Gruoch sedan tidigare sonen Lulach (f. ca 1029 och d. 1058), kung av Alba 1057-1058. Lulach var också känd som Lulach mac Gille Coemgáin. 
Macbeth kunde ha stött bort honom, men valde att uppfostra honom som sin styvson. Lulach var omkring tre år gammal när hans biologiska pappa Gille Coemgáin mördades 1032. Paret Macbeth och Gruoch fick inga gemensamma barn tillsammans.

Även om Macbeth och Lulach var styvpappa respektive styvson gentemot varandra var de släkt med varandra lite längre tillbaka i tiden. De hade en gemensam förfader i Malcolm I som var Macbeths morfars farfar och Lulachs morfars farfars far. Fyra led tillbaka till Malcolm I för Macbeth och fem led för Lulach. Macbeths mamma Donada var dotter till Malcolm II som var son Kenneth II som var son till Malcolm I. Lulachs mamma var Grouch som var dotter till Boite mac Cináeda som var son till Kenneth III som var son till Dub som var son till Malcolm I.

1040 stupade Albas kung Duncan I (1001-1040) i strid när hans armé trängde in och gjorde en attack i Moray. Han mördades av Macbeths män. Macbeth och Duncan I var kusiner, under förutsättning att Macbeth var son till Donada. Macbeth var också kusin med Thorfinn Sigurdsson (1000/1009-1065), Mormaer of Caithness 1014-1060/1064 och Earl of Orkney 1020-1064. Thorfinns pappa var Sigurd Orkneyjarl och hans mamma var Olith. Sistnämnda var dotter till Malcolm II och Lady of Atholl.

2. Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034, huset Alpin - troligen morfar
​1. Donada - troligen mor
0. Macbeth (1005-1057), kung av Alba 1040-1057, huset Moray

2. Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034, huset Alpin - morfar
1. Bethóc - mor
0. Duncan I (1001-1040), kung av Alba 1034-1040, huset Dunkeld

2. Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034, huset Alpin - morfar
​1. Olith, gift med Sigurd Orkneyjarl - mor
0. Thorfinn Sigurdsson (1000/1009-1065)

Efter mordet på Duncan I 1040 blev Macbeth Albas näste kung, vilket han var fram till 1057. Han styrde emellertid bara en del av det som är dagens Skottland. Som kung fick den långe Macbeth smeknamnet den röde kungen på grund av sitt röda och guldfärgade hår. Han var blond med en liten röd nyans. Senare historiska källor refererade Macbeth som tyrann till skillnad från samtida källor. En samtida källa beskrev honom som en generös och givmild kung. Enligt flera nutida historiker styrde Macbeth sitt Alba i sjutton år 1040-1057 på mestadels fredligt vis, undantaget 1054 när Alba invaderades av en engelsk armé ledd av Siward (d. 1055), Earl in York 1023/1033-1041 och Earl of Northumbria 1041-1055. Siward ledde armén på uppdrag från Edward the Confessor (1003-1066), kung av England 1042-1066.

15 augusti 1057 dog Macbeth i slaget vid Lumphanan i Aberdeenshire i strider mellan hans armé och anhängare som var lojala till Malcolm III (1031-1093), senare kung av Alba 1058-1093. Malcolm III deltog också i slaget.
Enligt en del källor skadades Macbeth istället i slaget vid Lumphanan och fördes till Scone i Perth and Kinross av sina egna män. Några dagar senare dog han i Scone, enligt dessa källor. Macbeth begravdes på ön Iona. Han efterträddes på Albas tron av sin styvson Lulach från huset Moray. Lulach i sin tur mördades 1058 av Malcolm III. Macbeth är idag känd för sin rollfigur i William Shakespeares (1564-1616) pjäs Macbeth från 1606. Den är emellertid inte historiskt korrekt och stämmer inte med hur det var i verkligheten.

​-----------------------------


♚ Lulach (f. ca 1029 och d. 1058), kung av Alba 1057-1058

Omkring 1029 föddes Lulach som son till Gille Coemgáin (d. 1032), Mormaer of Moray 1029-1032 och hans fru Gruoch (1015-1060), drottninggemål av Alba 1040-1057. Kung Kenneth III var Lulachs morfars far.

3. Kenneth III (966-1005), kung av Alba 997-1005 - morfars far
2. Boite mac Cináeda (d. 1058) - morfar
1. Gruoch (1015-1060), drottninggemål av Alba 1040-1057 - mor
0. Lulach (f. ca 1029 och d. 1058), kung av Alba 1057-1058

1032 brändes Lulachs pappa Gille Coemgáin och pappans 50 män ihjäl i en byggnad. Den eller de som utförde dådet var Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034 och/eller av Malcolm II:s dotterson Macbeth, kung av Alba 1040-1057. Gille Coemgáin och Macbeth var kusiner. Efter mordet på Gille Coemgáin 1032 gifte sig Macbeth med hans änka Gruoch, tillika Lulachs mamma. Lulach var omkring tre år gammal när hans biologiska pappa Gille Coemgáin mördades 1032. Macbeth uppfostrade Lulach som sin styvson.
Macbeth och Lulach hade också en gemensam förfader i Malcolm I som var Macbeths morfars farfar och Lulachs morfars farfars far. Se Macbeth för mer.

Lulachs gäliska namn under medeltiden var Lulach mac Gille Coemgáin och Lulach mac Gille Comgaín, på modern gäliska Lughlagh mac Gille Chomghain. 15 augusti 1057 mördades hans styvpappa Macbeth i slaget vid Lumphanan i Aberdeenshire av Malcolm III:s (1031-1093) män. Malcolm III deltog också i slaget. Efter Macbeths död blev Lulach blev Albas nya kung, vilket han var från 15 augusti 1057 fram till att han själv mördades 212 dagar senare den 17 mars 1058 av Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093. Lulach mördades i Essie i Strathbogie i dagens Rhynie i Aberdenshire. Han begravdes på ön Iona. Lulach smeknamn som kung var den olycklige och den dumme. Som smeknamnet antyder tros han var en svag kung. Under sin livstid fick Lulach minst en son och en dotter. Efter Lulachs död 1058 efterträddes han på Albas tron av Malcolm III, vars kungahus Dunkeld sedan regerade över Alba i 228 år på raken 1058-1286. Lulach och Malcolm III:s pappor var bryllingar med varandra, vilket innebar att Lulach och Malcolm III var femmänningar med varandra. Lulach var son till Grouch som var dotter till Boite mac Cináeda som var son till Kenneth III som var son till Dub som var son till Malcolm I. Malcolm III däremot var son till Duncan I som var son till Bethoc son var dotter till Malcolm II som var son till Kenneth II som var son till Malcolm I,
​
​-----------------------------
​

1.5 Huset Dunkeld, 1058-1286 - gång två

Övre raden Malcolm III, Donald III, Duncan II, Edgar och Alexander I.
Nedre raden David I, Malcolm IV, William I, Alexander II och Alexander III. ​

♚ Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093

1031 föddes Malcolm III som son till Duncan I (1001-1040), kung av Alba 1034-1040 och hans fru Suthen (1009-1070), drottninggemål av Alba 1034-1040. Mamma Suthen föddes i Northumberland i dagens norra England, men hade danskt påbrå. Se Duncan I och Suthen för mer om henne. 
Malcolm III:s gäliska namn under medeltiden var Máel Coluim mac Donnchada, på modern gäliska Maol Chaluim mac Dhonnchaidh. 
1040 dog Malcolm III:s pappa Duncan I och Macbeth (1005-1057) blev ny kung av Alba vilket han var fram till 1057. I rädsla av att Duncan I:s och Suthens två söner Malcolm III och Donald III (1032-1099), kung av Alba 1093-1094 och 1094-1097, skulle mördas av Macbeth, eftersom de gjorde anspråk på Albas tron, skickades de två bröderna utomlands 1040 av sin mamma Suthen för sin egen säkerhet. Nioårige Malcolm III sändes till England medan hans åttaårige bror Donald III skickades till Orkneyöarna, Hebriderna eller till Irland. Enligt en annan version sändes båda bröderna till Orkneyöarna som då tillhörde Norge. De två bröderna bodde utomlands i exil i flera år. Malcolm III återvände till Alba antingen 1054 i samband med en misslyckad engelsk invasion för att installera honom som Albas kung eller kom han tillbaka till Alba 1057 eller 1058. Donald III stannade enligt versionen om Irland på Irland i sjutton år 1040-1057 och återvände till Alba 1057 först efter att Macbeth dog samma år.

Efter Macbeths död 1057 efterträddes han på Albas tron av sin styvson
Lulach (f. ca 1029 och d. 1058), kung av Alba 1057-1058. 17 mars 1058 mördade Malcolm III den dåvarande kungen Lulach. De två var femmänningar med varandra. Se Lulach för mer. Efter mordet blev Malcolm III Albas nya kung, vilket han var i 35 år och 241 dagar från 17 mars 1058 fram till 13 november 1093. Hans regenttid föregick en skotsk-normandisk period som tog fart när hans son David I blev kung av Alba 1124. Malcolm III:s smeknamn som kung var stor hövding, på gäliska ceann mòr och engelska canmore. 

När Malcolm III var kung av Alba sträckte sig inte hans kungarike över hela det området som idag täcker Skottland. Shetlandsöarna och Orkneyöarna i exempelvis i norr tillhörde Norge. I väster kontrollerades en del öar i Inre Hebriderna av norse-gaeler av norskt och irländskt ursprung. Yttre Hebriderna blev under kontroll av norska vikingar redan 872, men började tillhöra Norge formellt 1098. Under Malcolm IIIs tid som kung av Alba utkämpade han också en serie slag mot England i söder. Målet för Malcolm III:s del var att erövra den nordöstra delen av engelska earldom of Northumbria, tidigare sydöstra delen av norra kungariket Northumbria 654-954. Allra nordligaste delen av kungariket Northumbria som låg i Lothian blev en del av Alba 973 eller åren efter 977. Nordöstra delen av kungariket Northumbria i Scottish Borders blev en del av Alba 1018. Malcolm III:s mål var med andra ord att utöka Albas gräns till söder om Scottish Borders. Hade han lyckats hade norra gränsen mellan Skottland och England idag legat ungefär vid dagens Hadrianus mur i norra England mellan Carlisle i väster till ungefär i trakten söder om Alnwick och norr om Newcastle upon Tyne i öster. Ungefär som på romartiden mellan caledoniska kungariken norr om Hadrianus mur och det romerska Britannia söder om muren i England.
Malcolm III:s krig mot England ledde emellertid inte till några väsentliga territoriella erövringar söderut.

Malcolm III var gift två gånger. Först med norskfödda Ingibiorg Finnsdottir (f. före 1038 och d. 1069), drottninggemål av Alba 1058-1069. De gifte sig troligen omkring 1054-1058 eller 1057-1058. De fick de tre sönerna Duncan II (1060-1094), kung av Alba 1094-1094, Donald (d. 1094) och Malcolm (d. 1085). Sonen Malcolm föddes när de ännu inte var gifta. Enligt en del andra uppgifter var det bara Duncan II eller Duncan II och Donald som deras gemensamma söner. Enligt de uppgifterna fick Malcolm III sonen Malcolm utanför äktenskapet med en annan kvinna, antingen innan han gifte sig med Ingibiorg eller under tiden de var gifta.

1069 dog Ingibiorg och Malcolm III gifte om sig året därpå, 1070, med Margaret av Wessex (1045-1093), drottninggemål av Alba 1070-1093. Hon var också känd på engelska som Margaret of Wessex och Saint Margaret of Scotland samt på svenska som Margareta av Wessex, Margareta av Skottland och Sankta Margareta av Skottland. Hon föddes i Ungern 1045 och spenderade nio år i det engelska hovet 1057-1066 med sin mamma och två syskon. Med Margaret ankom en utländsk aristokrati till Alba bestående av anglosaxare och normander från England respektive från England och Normandie som omgärdade Albas hov. Utöver dessa flyttade också ett stort antal vanliga anglosaxare från England till Alba under Malcolm III:s tid som gift med Margaret av Wessex 1070-1093.

Maktmässigt innebar det att den inhemska gäliska aristokratin från Alba som stod nära hovet fick begränsat inflytande och mindre att säga till om på högsta nivå. Å andra kompenserade Malcolm III upp deras minskade stöd med istället stöd från vissa inhemska markägare i Albas lågländer och från kyrkans tjänstemän i Albas lågländer. Med relativa tajta band knöt han dem till sig och fick dem att vara lojala med honom. Det motverkade eventuella uppror från deras sida och från de som stod under dem. Paret Malcolm III och Margaret av Wessex fick sex söner och två döttrar:
1). Edward (1071-1093), dog i slaget vid Alnwick 1093 med sin pappa.
2). Edmund av Skottland (f. 1070 och d. efter 1097), ett tag arvtagare till Albas tron när Duncan II var i Normandie.
3). Ethelred av Skottland (d. 1093), abbot i Dunkeld i Perth and Kinross.
4). Edgar (1074-1107), kung av Alba 1097-1107.
5). Alexander I (1078-1124), kung av Alba 1107-112.
6). Matilda (Edith) av Skottland (1080-1118), drottninggemål av England 1100-1118 som var gift med Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135.
7). Mary av Skottland (1082-1116), gift med Eustace III of Boulogne (d. 1125) och bodde som vuxen i norra Frankrike. Deras dotter Matilda I av Boulogne (1105-1152) var drottninggemål av England 1135-1141 och 1141-1152.
8). David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153.

Malcolm III var pappa till en framtida drottninggemål av England samt morfar till ytterligare en framtida drottninggemål av England. Men framförallt var han pappa till fyra framtida kungar av Alba. Som tidigare nämndes var de Duncan II, Edgar, Alexander I och David I. Tillsammans med sin pappa Malcolm III styrde de Alba i drygt 81 år under perioderna 1058-1093, 1094-1094 och 1094-1153. Malcolm III är därför idag mest känd för att skapade denna dynasti mer än sina krig mot England. Enligt en historiker på 2000-talet startade Malcolm III emellertid ingen dynasti. Det var mer en propaganda från Malcolm III:s yngsta son David I och dennes ättlingar att Malcolm III startade denna dynasti som de var ett arv ifrån. Den gäliska populationen i Alba, som utgjorde majoriteten av befolkningen, såg Malcolm III:s barn och barnbarn som anglosaxare i alla avseenden utom till födelseorten. De betedde sig och tänkte inte som riktiga gäler enligt den gäliska befolkningen. De var för präglade av engelska seder och bruk.

1072 gick normanderna in i Alba och rövade bort den tolvårige Duncan II. Han var son till Malcolm III och hans första fru Ingibiorg Finnsdottir. De förde Duncan II som gisslan till det engelska hovet i Normandie i nuvarande norra Frankrike. Där stannade han i femton år 1072-1087 och uppfostrades som en anglonormand och utbildades till en normandisk riddare. Han sökte sig sedan till England. Se Duncan II för mer om hans utlandsvistelse.

1093 invaderade Malcolm III återigen norra England. Det slutade inte bra för hans del den gången. 13 november 1093 dog Malcolm III i slaget vid Alnwick nära Alnwick i Northumberland i norra England. Slaget utkämpades mellan kungarikena Alba och England och slutade med en engelsk vinst. I slaget mördades Malcolm III av Arkil Morel, förvaltare på Bamburgh Castle. Malcolm III:s och Margaret av Wessexs son Edward deltog och mördades också i slaget. Deras son Edgar, som senare blev kung av Alba, informerade sin mamma Margaret om hennes makes och sons död. Bara tre dagar efter slaget dog Margaret 16 november 1093 i Edinburgh.

Malcolm III begravdes i Tynemouth Priory i norra England som 1095 också var träslottet Tynemouth Castle. 1110 stod en ny kyrka klar på platsen. Senare på 1200- och 1300-talen ersattes de gamla byggnaderna på samma plats av Tynemouth Castle and Priory som uppfördes i sten. Vid Tynemouth Priory och dess efterföljde kyrka från 1110 låg Malcolm III begravd i 14-31 år fram till när hans son Alexander I var kung av Alba 1107-1124. Alexander I bestämde att kroppen skulle föras tillbaka till Alba. Malcolm III:s kropp grävdes sedan upp någon gång 1107-1124 och fördes tillbaka till Alba där han begravdes en andra gång i Dunfermline Abbey i Fife i östra Alba eller möjligen på ön Iona i det som idag är västra Skottland. Efter Malcolm III:s död 1093 efterträddes han på Albas tron av sin bror Donald III.

​-----------------------------


♚ Donald III (1032-1099), kung av Alba 1093-1094 och 1094-1097

1032 föddes Donald III som son till Duncan I (1001-1040), kung av Alba 1034-1040 och hans fru Suthen (1009-1070), drottninggemål av Alba 1034-1040. Mamma Suthen föddes i Northumberland i dagens norra England, men hade danskt påbrå. Se Duncan I och Suthen för mer om henne. Donald III:s gäliska namn under medeltiden var Domnall mac Donnchada, på modern gäliska Dòmhnall mac Dhonnchaidh.

1040 dog Donald III:s pappa Duncan I och Macbeth (1005-1057) blev ny kung av Alba vilket han var fram till 1057. I rädsla av att Duncan I:s och Suthens två söner Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 och Donald III skulle mördas av Macbeth, eftersom de gjorde anspråk på Albas tron, skickades de två bröderna utomlands 1040 av sin mamma Suthen för sin egen säkerhet. Nioårige Malcolm III sändes till England medan hans åttaårige bror Donald III skickades till Orkneyöarna, Hebriderna eller till Irland. Enligt en annan version sändes båda bröderna till Orkneyöarna som då tillhörde Norge. De två bröderna bodde utomlands i exil i flera år. Malcolm III återvände till Alba antingen 1054 i samband med en misslyckad engelsk invasion för att installera honom som Albas kung eller kom han tillbaka till Alba 1057 eller 1058. Donald III stannade enligt versionen om Irland på Irland i sjutton år 1040-1057 och återvände till Alba 1057 som tjugofemåring först efter att Macbeth dog samma år. 

Efter Macbeths död 1057 efterträddes han på Albas tron av sin styvson Lulach (f. ca 1029 och d. 1058), kung av Alba 1057-1058. 17 mars 1058 mördade Malcolm III den dåvarande kungen Lulach. Efter mordet blev Malcolm III Albas nya kung, vilket han var fram till 1093. Malcolm var gift två gånger. Andra gången var han gift med Margaret av Wessex (1045-1093), drottninggemål av Alba 1070-1093. Med henne ankom en utländsk aristokrati till Alba bestående av anglosaxare och normander. Den inhemska aristokratin från Alba som stod nära hovet fick begränsat inflytande och mindre att säga till om på högsta nivå. Det gjorde givetvis att de blev arga och bittra. Å andra kompenserade Malcolm III upp det minskade stödet från dem istället med stöd från vissa inhemska markägare i Albas lågländer och från kyrkans tjänstemän i Albas lågländer.

13 november 1093 dog Donald III:s bror Malcolm III i slaget vid Alnwick i norra England och Donald III efterträdde honom som kung av Alba, vilket han var fram till maj 1094. Hans smeknamn som kung var den blonde. 
Donald III körde ut anglosaxarna och normanderna som omgärdade Albas hov när Malcolm III var gift med Margaret av Wessex 1070-1093. Donald III släppte fram den inhemska aristokratin från Alba som åter fick ökad makt runt Albas hov. Det å andra sidan möjligt för Duncan II (1060-1094), kung av Alba 1094-1094, att göra anspråk på Albas tron och skäl till att försöka störta den sittande regenten. Duncan II var Donald III:s brorson och son till Malcolm III, kung av Alba 1058-1093 och dennes första fru Ingibiorg Finnsdottir, drottninggemål av Alba 1058-1069. 

Enligt skotska historikern, antikvarien, etc. William Forbes Skene (1809-1892) fanns det en konflikt mellan Donald III och Duncan II i hur successionsordningen till Albas tron skulle tolkas, tanisteri vs arvsrätt för kungens förstfödde son och mellan. Med det första var Donald III legitim kung av Alba, men med den andra var Duncan II i första hand och hans bröder i andra hand de som skulle vara kungar av Alba. Det var med andra ord en konflikt mellan tanisteri och ärftlig monarki. Donald III hade stöd av
gälerna i Alba som såg Malcolm III:s barn och barnbarn som anglosaxare i alla avseenden utom till födelseorten. De betedde sig och tänkte inte som riktiga gäler enligt den gäliska befolkningen. De var för präglade av engelska seder och bruk. Med ökade inflytande från anglosaxarna i hur Albas styrdes riskerade det ske på minskat inflytande från de gäler som anammade gäliska seder och bruk. De hade därför ingen anledning att stödja Duncan II. De inflyttade anglosaxarna i Alba som omgärdade Albas hov och som inte kördes av Donald III däremot stödde sin man Duncan II som de såg som en anglosaxare. 

På det kungliga planet hade Donald III hade stöd av Magnus III (1073-1103), kung av Norge 1093-1103, kung av Mann och Öarna 1098-1102 samt kung av Dublin 1102-1103. Han var också känd som Magnus Olafsson/Olavsson och Magnus Barfot, på engelska Magnus Barefoot. Kungariket Mann och Öarna existerade i olika storlekar 848-1210. Magnus III:s flotta kampanjade i Irländska sjön för att hela kungariket Mann och Öarna skulle komma under norskt överhöghet. Magnus III erkände Donald III som Albas kung och hans rätt att få vara kung av Alba. För det lovade Donald III å sin sida att han och kungariket Alba skulle dra tillbaka alla anspråk på att införliva Mann och Öarna i Alba. De gjorde en deal helt enkelt. I sina försök att avsätta Donald III 1093-1094 stöddes Duncan II på det kungliga planet av William II (1056-1100), kung av England 1087-1100. Förutsättningen var emellertid att Duncan II lovade trohet till William II ifall han lyckades bli Albas nästa kung. Sett ur William II:s perspektiv såg han det som en möjlighet att Duncan II kunde bli hans vasall.

I slutet av 1093 och de första månaderna av 1094 lyckades Donald III inte få det stödet som hans bror Malcolm III hade från vissa inhemska markägare och kyrkans tjänstemän i Albas lågländer och från de som stod under dem. Istället var de missnöjda med Donald III. Duncan II utnyttjade det och förhandlade fram allianser med sin pappas gamla anhängare i Albas lågländer. Han lyckades också få ekonomiskt och militärt stöd från dem för att kunna störta Donald III. Hans kampanjade gick också bra i England. I samtal med William II ville den engelska kungen inte själv delta i en framtida invasion av Alba. Däremot var han villig att låna ut en del av sin normandiska armé till vad han kallade för krigarprinsen. I England lyckades Duncan II också få ekonomiskt stöd från lokala baroner och rekrytera män från lokala baroner och män från engelska städer. Duncan II lovade dem marker, egendomar, privilegier och aristokratiska titlar i Alba mot att de skulle hjälpa honom att störta Donald III. Rent tekniskt sålde han ut delar av ett land, Alba, som han inte regerade över, inte kontrollerade och marker han inte ens ägde.

​I maj 1094 invaderades Alba från England av en betydande armé bestående av främst anglonormander och män som bodde i earldom of Northumbria i norra England. De bestod både av riddare till häst och infanteri till fots. Armén leddes av Duncan II. Han var bl.a. assisterad av sin halvbror Edmund av Skottland (f. 1070 och d. efter 1097). Edmund var son till Malcolm III och hans andra fru Margaret av Wessex. Invasionen av Alba 1094 stöddes av en del landlösa adelsmän vid det engelska hovet i England och markägare i Lothian i Alba. Invasionen stöddes också av engelska kungen William II även om han inte deltog själv i invasionen. Med informatörer förstod Donald III vad som var i görningen. Han samlade ihop och mobiliserade sina egna anhängare och trupper. I maj 1094 i Albas lågländer möttes och stred de båda sidorna sedan mot varandra. I juni 1094 enligt en del historiker. Duncan II:s sida vann bataljerna och Donald III tvingades dra sig tillbaka till Albas högländer. I maj 1094 i Scone i sydöstra Perth and Kinross kröntes Duncan II som kung av Alba. Från lokalbefolkningarna hade han i praktiken inget stöd norr om floden Forth i Stirlingshire. Hans makt som Albas kung, i synnerhet norr om floden Firth, var beroende av hans utländska armés närvaro som kunde kväva uppror som uppstod.

Många människor från lokalbefolkningarna i Alba gillade emellertid inte att det fanns utländska trupper i områdena där de bodde. Dessutom hade Duncan II spenderat många år utomlands, vilket även var fallet med Donald III som bodde på Irland när han var 8-25 år gammal. Lokalbefolkningarna, i synnerhet norr om floden Firth, såg Duncan II som en utomstående främling.
Efter att par månader under hans styre i slutet av sommaren eller i början av hösten 1094 gjorde landägare och män på höga positioner i prästerskapet i Alba uppror mot hans utländska normandiska ockupationsarmé. De gjorde små lyckade regelbundna räder mot där normandernas arméer huserade i Alba. De använde sig lite av samma taktik som caledonierna tillämpade tusen år tidigare på romerska trupper i Caledonia.  

För att i fortsättningen kunna vara kung av Alba tvingades Duncan II förhandla med lokalbefolkningarna, annars hade de möjligen tillslut störtat både honom och hans utländska armé. Duncan II gick med på deras krav att skicka tillbaka de flesta soldaterna från hans utländska armé till William II och England. Lågländarna lade ned vapnen och slutade med sina räder. Det var emellertid början på slutet för Duncan II. Med nästan hela sin utländska armé i England blev han istället mer försvagad militärt. Samtidigt hade hans farbror Donald III spenderat hela sommaren i början av hösten 1094 med att bygga upp sin armé och få lokal politisk support. Dessutom under sommaren eller hösten 1094 bytte också hans Duncan II:s halvbror Edmund sida och stöttade sin farbror Donald III att återta Albas tron mot löftet att han skulle bli Donald III:s arvtagare på Albas tron den dagen Donald III dog.

Donald III hade dottern Bethoc, men inga söner enligt den officiella versionen. Det finns emellertid uppgifter som säger att Donald III hade sonen Domnall, på engelska Donald, som i sin tur hade sonen Ladhmann (d. 1116). Andra uppgifter hävdar att Ladhmann var son till Domnall som var son till Máel Coluim (d. 1085) som i sin tur var son till Malcolm III. En tredje kategori uppgifter hävdar att Ladhmann var son till Domnall (1065-1085/1094) som var son till Malcolm III.

I november 1094 tågade Donald III in med sin armé i Albas lågländer.
12 november 1094 mördades Duncan II av Máel Petair of Mearns (fl. 1094), också känd som Máel Petair, Mormaer of Mearns, efter order från Donald III och hans brorson Edmund. Det finns uppgifter som hävdar han mördades av ändra män. Oavsett vilket hann Duncan II  bara vara kung av Alba i mindre än 7 månader. Mordet på honom anses visa på han inte var populär kung. Den gäliska befolkningen i Alba, som utgjorde majoriteten av befolkningen i Alba, såg Duncan II som en inkräktare och var glada att han inte längre var kung över Alba efter 12 november 1094. 

Amerikanska medeltidshistorikern Benjamin Hudson (f. 1950) på 
Pennsylvania State University i Pennsylvania i USA är specialiserad på de keltisktalande människornas historia på de Brittiska öarna från 800-talet till 1100-talet. Han är också specialist på norse-gaeler vid Irländska sjön från under samma period. Enligt Benjamin Hudson 2007 var Duncan II:s stora dödliga misstag, sett ur hans perspektiv, att skicka bort majoriteten av sina utländska från Alba. Duncan II:s bröder Edgar, Alexander I och David I som var kungar av Alba 1097-1153 och David I:s ättlingar som var kungar av Alba 1153-1286 lyckades behålla makten om Albas kungatron för att de inte gjorde samma misstag som Duncan II enligt Benjamin Hudson. Exempelvis nämnde Benjamin Hudson den senare Edgar som var kung av Alba 1097-1107. Edgar lyckades stanna kvar på tronen i tio år tack vare stöd från sina politiska beskyddare hos engelska kungarna William II fram till 1100 och av dennes efterträdare Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135. Båda de engelska kungarna hade resurser som överträffade långt mer än Donald III eller någon annan kung av Alba hade. Med Duncan II:s utländska trupper kvar i Alba hade det blivit betydligt svårare för Donald III att tåga in i Albas lågländer i november 1094. Donald III hade möts av motstånd från Duncan II:s armé. Förmodligen hade Duncan II vunnit de slagen och Donald III hade antingen mördats eller åter fått dra sig tillbaka till Albas högländer.

Efter Duncan II:s död 12 november 1094 blev Donald III åter Albas kung vilket han var fram till 1097. I väntan på att Donald III:s arvtagare och brorson Edmund skulle bli Albas näste kung kom de två överens om att Edmund fick styra över ett område i Alba. Enligt en del uppgifter halva Alba. Edmund blev ungefär motsvarande vasall där han styrde sitt område, men var underställd sin kung Donald III.

Donald III hade inte lika stora intressen att upprätthålla Albas anglonormandiska relationer och ett anglonormandiskt inflytande på Alba som sina brorsöner Duncan II och David I. Donald III var heller lika intresserad av att upprätthålla anglosaxiska relationer och inflytande på Alba som hans andra brorsöner Edgar och Alexander I. Donald III ville ha kvar i de keltiska och gäliska traditionerna i Alba. Hösten eller i slutet av 1097 invaderades Alba av Edgar Ætheling (1051-1126), kung av England 1066-1066 (omtvistat) och hans armé för att återställa Albas anglonormandiska relationer efter begäran av Malcolm III:s söner. På plats i Alba avsatte Edgar Ætheling den sittande kungen Donald III och installerade Malcolm III:s och Margarets son Edgar (1074-1107) på Albas tron. Edgars bror Alexander I blev Edgars arvtagare på tronen. Edgar och Alexander I var Edgar Æthelings systersöner. Edgar Æthelings syster Margaret av Wessex var mamma till Edgar och Alexander I. Edgar (1074-1107) och Alexander I var också brorsöner till den tidigare kungen Donald III. Edgars pappa Malcolm III var Donald III:s bror.

Edgar Æthelings invasion av Alba och tillsättande av Edgar som ny kung av Alba stöddes av William II. Den engelska kungen såg hellre en på pappret Englandsvänlig kung i Edgar på Albas tron än den mer gäliskförespråkande Donald III. Efter installationen 1097 av Edgar (1074-1107) som Albas nya kung reste Edgar Ætheling vidare till Levanten i regionen Syrien i Mellanöstern för att delta i det första korståget 1096-1099. Han kom fram till regionen Syriens kust i mars 1098. Edmund som blivit lovad Albas tron blev då, frivilligt eller mot sin vilja, en munk. Albas kung Edgar skickade honom till ett kloster i Montacute i Somerset i England. Sett ur Edgars perspektiv var det bra att Edmund var munk i Somerset eftersom det minskade hans chanser betydligt att störta Edgar och överta Albas tron som han tidigare blev lovad av Donald III.

Det finns tre versioner om vad som hände Donald III efter 1097. Enligt en försvann han efter att han avsattes 1097, men dog två senare. Enligt en annan mördades han av David I omkring 1097. Enligt den officiella och mest betrodda versionen dömdes han till evigt fängelse och sattes i ett fängelse i Rescobie i Forfar i Angus på Albas östkust efter order från hans brorson Edgar, tillika Albas kung. Donald III satt i fängelset i ungefär två år och dog där 67 år gammal 1099, enligt den versionen. Versionerna skiljer sig också var han sedan begravdes. Enligt en del versioner begravdes han i Dunfermline Abbey i Fife och enligt andra versioner fick han sin sista vila i Dunkeld Cathedral i Perth and Kinross. Alla versionerna är överens om att hans kvarlevor senare flyttades till ön Iona i väster.

​-----------------------------


♚ Duncan II (1060-1094), kung av Alba 1094-1094

1060 föddes Duncan II som son till Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 och hans första fru, norskfödda Ingibiorg Finnsdottir (f. före 1038 och d. 1069), drottninggemål av Alba 1058-1069. Föräldrarna gifte sig troligen omkring 1054-1058 eller 1057-1058. Innan Ingibiorg Finnsdottir gifte sig med Malcolm III var hon gift med Thorfinn Sigurdsson (1009-1065), Mormaer of Caithness 1014-1065 och Earl of Orkney 1016-1065. De fick sönerna Paul Thorfinnsson (d. 1098) och Erlend Thorfinnsson (d. 1098) som var äldre halvbröder till Duncan II. Det sägs att när Ingibiorg Finnsdottir gifte sig med Malcolm III var hon änka efter Thorfinn Sigurdssons död. Men eftersom Ingibiorg Finnsdottir blev drottninggemål av Alba 1058 måste hon gift sig med Malcolm III samma år eller tidigare omkring 1054-1057. Deras son Duncan II föddes 1060 innanför äktenskapet, vilket bekräftar att de också var gifta 1060. Thorfinn Sigurdsson å sin sida dog först 1065.

Antingen a) dog Thorfinn Sigurdsson omkring 1054-1058, vilket möjliggjorde för Ingibiorg Finnsdottir att gifta sig med Malcolm III ca 1054-1058 eller 1057-1058, vilket även stämmer med versionen om att Ingibiorg Finnsdottir var änka efter Thorfinn Sigurdssons död när hon gifte sig med Malcolm III, eller b) skilde sig Ingibiorg Finnsdottir och Thorfinn Sigurdsson omkring 1054-1058 eller 1057-1058 och hon gifte sedan om sig med Malcolm III omkring 1054-1058 eller 1057-1058 utan att vara änka, eller c) var Ingibiorg Finnsdottir och Thorfinn Sigurdsson gifta fram till hans död 1065. Hon blev sedan änka och gifte sedan om sig med Malcolm III omkring 1065-1066. Hon var sedan drottninggemål av Alba 1065/1066-1069 och inte som enligt den officiella versionen 1058-1069.

Det finns inget som tyder på det fjärde alternativet d) att Duncan II föddes 1060 utanför äktenskapet som son till Malcolm III och Ingibiorg Finnsdottir medan hon var gift med Thorfinn Sigurdsson. Engelska medeltida historikern William av Malmesbury (1095-1143) hävdade visserligen Duncan II var född utanför äktenskapet som son till Malcolm III och en kvinna. Den hållningen anammades sedan på 1100- och 1200-talen av ättlingar till Malcolm III och hans andra fru Margaret av Wessex (1045-1093), drottninggemål av Alba 1070-1093. De ville inte att Duncan II:s ättlingar Meic Uilleim (MacWilliams) skulle kunna göra anspråk på Albas tron på 1100- och 1200-talen. Med Duncan II som född utanför äktenskapet var det svårare för Meic Uilleim att ha några sådana anspråk.

Enligt nutida historiker finns det inget som tyder på att Duncan II någonsin uteslöts från den kungliga successionsordningen och tronföljden. Det talar för att han faktiskt föddes innanför äktenskapet som son till Malcolm III och en annan kvinna som Ingibiorg Finnsdottir. Hade Duncan II däremot fötts utanför äktenskapet hade det blivit svårare för honom att bli kung. Snacket om att han var utomäktenskaplig son till Malcolm III var enligt flera nutida historiker därför snarare osann propaganda från Malcolm III:s och Margaret av Wessexs ättlingar. Trots det kanske det ändå var möjligt att William av Malmesbury hade rätt om att Duncan II föddes utanför äktenskapet, åtminstone sett med kyrkans perspektiv, ifall Malcolm III och Ingibiorg Finnsdottir hade en lös förbindelse utan att vara gifta eller ifall de två gifte sig, men kyrkan inte godkände äktenskapet. Det sista kunde möjliggöra för Duncan II att ansågs som född innanför äktenskapet av Duncan II:s pappa Malcolm III och av diverse släkters överhuvuden, etc. och därmed var legitim arvtagare i den kungliga successionsordningen av dem, men inte enligt kyrkans sätt att se det på det eftersom de inte hade godkänt hans föräldrars äktenskap. Det i sin tur kunde möjliggjort att en sådan som William av Malmesbury tolkade kyrkans linje om att Duncan II var född utanför äktenskapet, trots att han enligt alla andra inte var det. 

Duncan II var som sagt son till ​Ingibiorg Finnsdottir. Hennes pappa i sin tur var norske Finn Árnasson (f. före 1028 och d. 1065), på modern norska Finn Arnesson. Ingibiorgs mamma var Bergljot Halvdansdottir. 1028 reste Finn till Kievrus, också känt som Kievriket. Det var ett medeltida rike där Vitryssland, delar av Ukraina och västra Ryssland ligger idag. Riket existerade 882-1240. Senast 1030 återvände Finn till Norge. Omkring 1051 reste han till Danmark och blev sedan jarl för Halland, idag en del av Sverige. 9 augusti 1062 deltog Finn i slaget vid Nissan mellan danska och norska styrkor. Slaget utspelade sig vid Nissans mynning där Halmstad ligger idag. Det sägs att danskarna hade 300 skepp och norrmännen 150 skepp. Norrmannen Finn stred för danskarna i slaget. Slaget slutade med en norsk vinst. Finn fångades in av de norska styrkorna i slaget, men släpptes fri i Halland. Duncan II var med andra ord dotterson till denna Finn Árnasson.

Duncan II:s gäliska namn under medeltiden var Donnchad mac Maíl Choluim, på modern gäliska Donnchadh mac Mhaoil Chaluim. 1072 gick normanderna in i Alba och rövade bort den tolvårige Duncan II. De förde honom som gisslan till det engelska hovet i Normandie i nuvarande norra Frankrike. Englands kung var normanden William I (1028-1087), kung av England 1066-1087 och Duke (hertig) av Normandie 1035-1087. Han var också känd på engelska som William the Conqueror och på svenska som Vilhelm Erövraren. I Normandie upp uppfostrades Duncan II som en anglonormand. Han blev också bekant med deras kultur, utbildning och institutioner. Han utbildades som en normandisk riddare och deltog i William I:s kampanjer.
Med Duncan II i exil utsågs hans halvbror Edmund av Skottland (f. 1070 och d. efter 1097) som arvtagare till Albas tron efter deras gemensamma pappa Malcolm III. Edmunds mamma var Malcolm III:s andra fru Margaret av Wessex.

9 september 1087 dog William I. Hans son Robert Curthose (1051-1134), Duke av Normandie 1087-1106, som också var känd som Robert II, valde att släppa den då tjugosjuårige Duncan II under hösten 1087 från sin fångenskap i Normandie. Uppenbarligen hade de två blivit vänner under tiden de levde i Normandie 1072-1087 för innan Robert Curthose släppte Duncan II fick han den officiella titeln riddare. Därefter fick Duncan II lämna Normandie som en fri man efter femton år i exil i Normandie. Istället för att åka tillbaka till Alba valde Duncan II att resa till England och det engelska hovet med William II (1056-1100), kung av England 1087-1100. William II var storebror till Robert Curthose och son till William I. Duncan II valde att stanna kvar hos sin adopterade anglonormandiska kultur. Femton år av normandiskt liv i Normandie mellan han var 12-27 år och strävan efter personlig rikedom och ära satte sina spår. Han hade emellertid alltid i åtanke att en han en dag skulle eller ville bli Albas kung precis som sin far Malcolm III och sin farfar Duncan I.

1093 eller 1094 gifte sig Duncan II med sin syssling Ethelreda av Northumbria (f. 1067/1072 och d. på 1100-talet), drottninggemål av Alba 1094-1094. Hon var känd på engelska som Ethelreda of Northumbria och Athelreda of Dunbar. Se henne för hur de var släkt. Duncan II och Ethelreda fick sonen William fitz Duncan (1090/1094-1147), Mormaer of Moray 1130-talet till 1147 och prins av Alba. Sonen William var en prominent person i Moray i norra Alba och i norra England när Duncan II:s halvbröder Alexander I (1078-1124) och David I (1084-1153) regerade över Alba 1107-1124 respektive 1124-1153. När Alexander I var kung av Alba var William fitz Duncan till och med utsedd arvinge för att ta över tronen den dagen Alexander I dog. Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135, föredrog emellertid Duncan II:s halvbror David I som efterträdare efter Alexander I, vilket han också blev 1124. William fitz Duncan var förfader till de klassiska Meic Uilleim (MacWilliams), som gjorde revolter på andra halvan av 1100-talet i början på 1200-talet mot Albas kungar.

I maj 1094 ersatte Duncan II sin farbror Donald III (1032-1099) som kung av Alba. Donald III var kung av Alba 1093-1094 och 1094-1097. Duncan II var därefter kung av Alba från maj 1094 till 12 november 1094. Se Donald III hur Duncan II kom över tronen och förlorade den. 12 november 1094 mördades Duncan II av Máel Petair of Mearns (fl. 1094), också känd som Máel Petair, Mormaer of Mearns, efter order från Donald III och hans brorson Edmund. Sistnämnda var också halvbror till Duncan II. Det finns uppgifter som hävdar Duncan II mördades av ändra män. Enligt en del uppgifter begravdes 
Duncan II i Dunfermline Abbey i Fife i öster och enligt andra versioner begravdes han istället på ön Iona i väster. 

Trots Duncan II:s relativt misslyckade period som kung av Alba från maj 1094 till 12 november 1094, där han skickade tillbaka stora delar av sin utländska armé i Alba till England, var han ändå en framstående och erfaren militär. Han var emellertid inte en skicklig fredsmäklare. Hans arroganta och befallande stil gick inte hem hos människorna han mötte i Alba. Duncan II var ett utmärkt exempel på fel man på fel plats. Enligt en historiker 2019 hade han bättre passat på en hög militär position hela liveti frontlinjen vid krigsslag än som kung av Alba 1094-1094. Efter Duncan II:s död 1094 efterträddes han på Albas tron av sin farbror Donald III som blev kung av Alba en andra gång. Donald III efterträddes i sin tur på Albas tron 1097 av sin brorson Edgar.

​-----------------------------


♚ Edgar (1074-1107), kung av Alba 1097-1107

1074 föddes Edgar som son till Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 och hans andra fru, ungerskfödda Margaret av Wessex (1045-1093), drottninggemål av Alba 1070-1093. Margaret av Wessex föräldrar, tillika Edgars morfar och mormor, var Edward the Exile (1016-1057) och hans fru Agatha (f. före 1030 och d. efter 1070). Edward var känd på svenska som Edvard Landsflyktingen. Margarets farfar och farmor var Edmund Ironside (990-1016), kung av England 1016-1016 och hans fru Ealdgyth (f. 992 och d. efter 1016), drottninggemål av England 1016-1016. . På svenska var farfar Edmund känd som Edmund Järnsida.

Edgars gäliska namn under medeltiden var Étgar mac Maíl Choluim, på modern gäliska Eagar mac Mhaoil Chaluim. Hösten eller i slutet av 1097 ersatte Edgar sin farbror Donald III (1032-1099) som kung av Alba. Donald III var kung av 1093-1094 och 1094-1097. Han var bror till Edgars pappa Malcolm III. Se Donald III hur Edgar kom över tronen. Under sin tid som kung av Alba hade Donald III inte lika stora intressen att upprätthålla Albas anglonormandiska relationer och ett anglonormandiskt inflytande på Alba som sina brorsöner Duncan II och David I. Donald III var heller inte lika intresserad av att upprätthålla anglosaxiska relationer och inflytande på Alba som hans andra brorsöner Edgar och Alexander I. Donald III ville ha kvar i de keltiska och gäliska traditionerna i Alba. 

Edgar, vars smeknamn var den tappre, var Albas kung i tio år under perioden 1097-1107. Under hans tid som regent införde han anglosaxiska lagar, institutioner och styre i Alba. Kungariket Alba blev mer likt kungariket England och mindre gäliskt. Han försökte kopiera England på dessa plan. Albas imitation av det anglosaxiska pågick både över hans regenttid och under hans efterträdare och bror Alexander I:s tid som Albas kung 1107-1124. Det var först med deras bror David I, som var kung av Alba 1124-1153, som anglonormandiska och normandiska institutioner infördes i Alba. Edgar lyckades stanna kvar på tronen i tio år tack vare stöd från sina politiska beskyddare hos engelska kungarna William II (1056-1100), kung av England 1087-1100 och av dennes efterträdare Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135. 

Kulturella influenser på Alba, under kungarna:
1093-1094 Donald III - gäliskt*.
1094-1094 ​Duncan II - anglonormandiskt**.
1094-1097 Donald III igen - gäliskt.
1097-1107 Edgar - anglosaxiskt.
1107-1124 Alexander I - anglosaxiskt.
1124-1154 David I - anglonormandiskt och normandiskt.

*Infördes i östra och norra Piktland och Alba på 800- och 900-talen, men främst på 900-talet. Donald III fortsatte betona det gäliska.
**Duncan II var influerad av det anglonormandiska, men rent praktiskt infördes anglonormandiska institutioner i Alba först med David I.

Edgar var aldrig gift och fick aldrig några barn. 8 januari 1107 dog han i Edinburgh. Han blev trettiotvå år gammal. Edgar begravdes i Dunfermline Abbey i Fife. I sitt testamente erkände och föredrog han sin lillebror Alexander I som sin efterträdare på Albas tron. Edgars andra lillebror David I fick "Cumbria" som apanage. Det var emellertid inte samma Cumbria som idag ligger i nordvästra England. Engelska Cumbria blev en del av England 1092 efter att större delen av Cumbria erövrades av William II (1056-1100), kung av England 1087-1100. Sedan 1092 fram till idag har Cumbria tillhört England. Det Cumbria som Edgar testamenterade bort som apanage låg istället i dagens sydvästra Skottland i det som tidigare var kungariket Strathclyde 871 till 1018-1054 (1058/1093) innan det utvidgades i början på 900-talet till det som idag är engelska Cumbria. Utöver Cumbria fick David I också möjligen marker i södra Lothian som apanage. 1113-1124 var han prins av Cumbrianerna, men i dagens sydöstra Skottland. Edgar efterträddes 1107 på Albas tron av sin lillebror Alexander I.

​-----------------------------


♚ Alexander I (1078-1124), kung av Alba 1107-1124

1078 föddes Alexander I i Dunfermline i Fife som son till Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 och hans andra fru, ungerskfödda Margaret av Wessex (1045-1093), drottninggemål av Alba 1070-1093.
Alexander I:s gäliska namn under medeltiden var Alaxandair mac Maíl Choluim, på modern gäliska Alasdair mac Mhaoil Chaluim. 1107 dog hans storebror Edgar (1074-1107), kung av Alba 1097-1107, och Alexander I efterträdde honom som kung av Alba. Alexander regerade sedan över Alba i 17 år under perioden 1107-1124. ​Hans smeknamn som kung var den vildsinte. Alexander I var ingen fredsman som kung. Han var dock ödmjuk och snäll mot de som han umgicks regelbundet med i Albas hov och mot prästerna. För dem var han en man med ett stort hjärta. Däremot var Alexander I hemsk mot resten av sina andra undersåtar.

1107 gifte sig Alexander I med Sybilla av Normandie (1092-1122) enligt den officiella versionen. Hon var drottninggemål av Alba 1107-1122. Enligt en del andra uppgifter gifte de sig någon gång 1107-1114, vilket i sådant fall innebar att Sybilla var drottninggemål av Alba någon gång 1107-1114 till 1122 och inte 1107-1122. Sybilla var känd på engelska som Sybilla of Normandy, på franska som Sibylle de Normandie och på svenska som Sibylla av Normandie. Paret Alexander I och Sybilla fick inga barn. Däremot fick han sonen Máel Coluim mac Alaxandair (fl. 1124-1134) utanför äktenskapet. Sonens moderna gäliska namn var Máel Coluim mac Alasdair och på modern engelska Malcolm son of Alexander. Möjligen fick Alexander I också fler barn utanför äktenskapet.

12 eller 13 juli 1122 dog hustrun Sybilla av Normandie 12 eller 13 juli 1122 på ön Eilean nam Ban i Loch Tay nära eller vid Kenmore i Perth and Kinross. Eilean nam Ban betyder på engelska Island of the Woman. Alexander I gifte aldrig om sig efter hustruns död. Mindre än två år efter hennes död dog Alexander I själv den 23 april 1124 i sitt hov i Stirling. Alexander I efterträddes på Albas tron av sin lillebror David I.

​-----------------------------


♚ David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153 - slotten kom med honom.

1084 föddes David I som son till Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 och hans andra fru, ungerskfödda Margaret av Wessex (1045-1093), drottninggemål av Alba 1070-1093. David I:s gäliska namn under medeltiden var Dabíd mac Maíl Choluim och Dauíd mac Maíl Choluim, på modern gäliska Dàibhidh mac Mhaoil Chaluim. Det mesta av sin ungdom spenderade David I i Alba, men 1093 var han tillfälligt i exil i England. Efter 1100 eller åren efter 1100 spenderade han också tid i England i hovet hos Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135. Där blev han influerad av den anglonormandiska kulturen, inte minst den normandiska kulturen. 
Efter tiden i kungliga hovet i England och återvände han sedan till Alba.

Under 1112 eller omkring julen 1113 gifte sig David I med engelskfödda Maud av Northumbria (1074-1130/1131), drottninggemål av Alba 1124-1130/1131. Med giftermålet mellan David I och Maud fick han kontroll över hennes egendomar i England, utöver de han redan ägde i det som idag är sydvästra Skottland och Cumbria i nordvästra England. Hon var känd på engelska som Maud of Northumbria, Matilda of Northumbria, Maud, Countess of Huntingdon och Maud, 2nd Countess of Huntingdon samt på svenska som Maud av Huntingdon. Hennes pappa var Waltheof (d. 1076), 1st Earl of Northumbria 1072-1075, Earl of Huntingdon 1072-1076 och Earl of Northampton 1072-1076. Han var också känd som bara Waltheof, Earl of Northumbria. Han härstammade från England och Skandinavien. Waltheofs pappa, tillika Mauds farfar, var i de här sammanhangen legendariska skandinavienfödda Siward (d. 1055), Earl in York 1023/1033-1041 och Earl of Northumbria 1041-1055. Se Albas kungar Duncan I och Macbeth samt inte minst Albas drottninggemål Suthen för mer om Siward.

Mauds mamma var normandiefödda Judith of Lens (f. 1054/1055 och d. efter 1086). Judith härstammade från både Normandie och andra delar av dagens Frankrike samt några generationer tillbaka också från det som är dagens Belgien och Nederländerna. Vid giftermålet 1112 eller 1113 med David I var Maud 38-39 år gammal medan han var 28-29 år. Det var hennes andra äktenskap. Tidigare var hon gift med normanden Simon I de Senlis (Senliz) (f. 1046 och d. 1111-1113), 1st Earl of Northampton 1080-1111/1113 och 2nd Earl of Huntingdon 1080-1111/1113. Med Simon fick Maud tre barn. Med David I fick hon sönerna Malcolm (f. 1113 eller senare och d. ung) och Henry av Skottland (Alba) (1114-1152) samt döttrarna Claricia (d. ogift) och Hodierna (d. ung och ogift). Henry var också känd som Henry, 3rd Earl of Huntingdon 1130-1138 och 1138-1141 samt 3rd Earl of Northumbria 1139-1152. Henrys gäliska namn under medeltiden var Eanric mac Dabíd. När han föddes 1114 var Maud 40 år gammal medan David I var 30 år. 
​
1113-1124 var David I prins av Cumbrianerna, på engelska Prince of the Cumbrians. Det var ett område som sträckte sig från nuvarande Glasgow i nordväst och i en båge till östra East Lothian i öster, men inte i Edinburgh mellan Glasgow och östra East Lothian. Därefter gick området som i en triangel från Glasgow/östra East Lothian ned till östra delen av Solway Firth. 

23 april 1124 dog Albas sittande kung Alexander I och hans lillebror David I efterträdde honom som kung av Alba. Hans konkurrenter om tronen var hans brorsöner Máel Coluim mac Alaxandair (fl. 1124-1134) som var en utomäktenskapliga son till Alexander I och William fitz Duncan (1090/1094-1147), Mormaer of Moray 1130-talet till 1147  som var son till Duncan II (1060-1094), kung av Alba 1094-1094. William var också prins av Alba. I en successionsordning med primogenitur, också känt som förstfödslorätt, hade William fitz Duncan blivit kung av Alba 1124. Máel Coluim mac Alaxandair hade också känslomässigt stått närmare i turordningen till tronen än David I, men inte tekniskt. Máel Coluim mac Alaxandair var en utomäktenskaplig son och var därmed i praktiken diskvalificerats från en sådan turordning med förstfödslorätt. Istället hade David I stått som nummer ett i tronföljden efter William fitz Duncan fram till den senare fick söner eller dottersöner inom äktenskapet.

Albas adel stödde William fitz Duncan som Alexander I:s efterträdare på tronen. William fitz Duncan hade med andra ord stöd i successionsordningen både från tanisterin och från primogenitur. Men varken han eller Máel Coluim mac Alaxandair hade stöd från Henry I och det engelska kungahuset som istället ville se David I som kung av Alba. Albas adel valet att i praktiken välja David I och fred med England eller William fitz Duncan och gå i krig mot England. I april 1124 blev David I kung av Alba, vilket han var fram till 1153. Máel Coluim mac Alaxandair drog sig tillbaka till Moray i norr. 
Första tio åren 1124-1134 kontrollerade David I bara södra Alba och sina besittningar i norra England eftersom han tvingades delta i en krigföring mot sin rival och brorson Máel Coluim mac Alaxandair i norr. 1130-1134 var det en rent inbördeskrig i Alba. Först 1134 fångades Máel Coluim mac Alaxandair in och sattes i fängelse i Roxburgh Castle i Scottish Borders. Slottet uppfördes 1128. Vad som hände Máel Coluim mac Alaxandair efter 1134 är okänt, men inte en för vild gissning är att han dog naturligt eller avrättades i Roxburgh Castle 1134 eller senare.

Efter Óengus av Moray (d. 1130) död 1130 och infångandet av Máel Coluim mac Alaxandair 1134 kontrollerade David I större delen av Alba 1134-1153, även delarna på fastlandet i norr. Dock inte de nordligaste öarna som t.ex. Orkneyöarna och Shetlandsöarna eller öar i väster som Yttre Hebriderna, etc som ägdes av Norge. På 1130-talet, troligen efter 1134, i Moray i norr installerade David I sin tidigare rival och brorson William fitz Duncan som Mormaer of Moray, motsvarande jarl. Därmed fick David I sin brorson som allierad och inte konkurrent om Albas kungatron. 1124-1135 hade David I också stöd av Henry I fram till den engelska kungen dog 1135. Stödet från grannen i söder gav en viss trygghet i att regera över Alba. David I:s smeknamn som kung var helgonet. 

Efter Henry I:s död 1135 stödde David I sin systerdotter Matilda av England (1102-1167) som ny regent av England. 1114-1125 var hon både tysk-romersk kejsarinna (gemål) samt tysk- och italiensk drottninggemål. Hennes föräldrar var Henry I och Matilda av Skottland (Alba) (1080-1118), drottninggemål av England 1100-1118 och också känd som Edith. Matilda av Skottland var storasyster till David I. De hade gemensamma föräldrar i Malcolm III och Margaret av Wessex. David I stöd till sin systerdotter kom inte i god jord hos den franskfödde Stephen (1092/1096-1154), kung av England 1135-1154. Trots ett nederlag mellan Alba och England i ett slag 1138, på engelska kallat Battle of the Standard, i Cowton Moor nära Northallerton i North Yorkshire i England, lyckades David I expandera sitt kungarike till delar av norra England.

1150 var David I 66 år gammal. Det var tänkt att hans enda överlevande son Henry av Skottland (Alba) skulle ta över Albas tron efter honom. David I:s äldsta son Malcolm dog ung. Utöver dem fick David I inga andra söner.
1152 dog Henry av Skottland (Alba) blott 38 år gammal. David I utsåg då sin sonson, tillika Henrys son Malcolm IV (1141-1165), kung av Alba 1153-1165 som sin efterträdare på Albas tron. Våren 1153 försämrades David I:s hälsa. Åtminstone i slutet av maj 1153 befann han sig i Carlisle Castle i Cumbria i dagens nordvästra England. 

Första Carlisle Castle började byggas 1093 efter att England 1092 invaderade och erövrades större delen av Cumbria från Alba. Slottet uppfördes som en post för hindra att nordvästra England invaderades av arméer från Alba som ville ta tillbaka Cumbria till Alba. På platsen låg det långt tidigare ett romerskt fort från år 72. 1122 eller 1122-1135 ersattes det första Carlisle Castle med ett nytt Carlisle Castle i sten på samma plats. 
Innan England erövrade Cumbria 1092 tillhörde det Alba. Cumbria i sin tur tillhörde kungariket Strarthclyde innan det införlivade i Alba. Strathclyde i sin tur erövrade Cumbria från kungariket Northumbria. Efter 1092 blev Cumbria en del av England och är det fortfarande. Efter 1092 invaderades dock Cumbria flera gånger av arméer från Alba och sedan av Skottland. Enskilda delar av Cumbria som Carlisle och Carlisle Castle bytte ägare flera gånger fram till mitten av 1700-talet. Exempelvis erövrade jakobiter Carlisle Castle 1745-1746. 

24 maj 1153 dog David I i Carlisle Castle. Han begravdes i Dunfermline Abbey i Fife. David I efterträddes på Albas tron av sin sonson Malcolm IV. 

2. David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153 - farfar
1. Henry av Skottland (Alba) (1114-1152) - far
0. Malcolm IV (1141-1165), kung av Alba 1153-1165

​
David I:s storhet

När David I blev kung av Alba 1124 var hans avsikt att utvidga kungamakten till hela Alba även om det som nämndes tidigare tog omkring tio år 1124-1134. David I ville också modernisera Albas militära teknologi, inklusive introduktionen av slott. Innan 1124 fanns det inga slott i Alba eller i dess föregångare Piktland och Dál Riatas del av det som idag är Skottland. Det fanns bl.a. fornborgar, men fornborgar var inte samma sak eller samma kategori byggnader som slott. David I uppmuntrade normandiska och franska adelsmän att bosätta sig i Alba efter att han introducerade ett feodalt system för markinnehav med vasaller, etc. Slotten började därför att byggas i Alba för första gången på 1120-talet efter 1124 för att kunna kontrollera Albas lågländer. Slotten hade inget eller lite med erövring att göra. De uppfördes som ett led i ett styrande system där slottsägarna kunde styra sitt omgivande geografiska område samtidigt som de var underställda kungen. Tack vare slottsägarna kunde kungen lättare styra sitt kungarike gentemot tidigare. Dessutom stärkte kungen sin militära makt när slottsägarna och deras lokala arméer kunde strida för honom.

På en lista över de tio mest legendariska skotska regenterna av totalt fyrtionio eller femtio regenter åren 843-1707 skulle David I vara given på en sådan lista hos de flesta insatta historiker. Han kanske rentav skulle platsa på en topp fem lista. Anledning stavas Davidianska revolutionen som inträffade under David I:s tid som kung av Alba. På engelska kallar nutida engelskspråkiga historiker den för The Davidian Revolution. Det var en samlingsnamn för de förändringar som ägde rum i Alba under hans 29 år och 31 dagar långa styre 1124-1153. Det inkluderade grundandet av burghs och deras regionala marknader, grundandet av kloster, genomförandet av ideal från den gregorianska reformen, normandisering av Albas kungahus och styre, införandet av feodalism i Alba med immigranter av normandiska och anglonormandiska (anglofranska) riddare. Dessutom som tidigare nämndes började de första slotten i Alba att byggas på 1120-talet när David I var kung av Alba. Davidianska revolutionen 1124-1153 underbyggde det senare utvecklandet av det medeltida Alba och Skottland. Förändringarna ledde till en av de mest centrala icke infödda institutionerna i det senare medeltida Skottland.

Burghs var de autonoma enheter med lokalt styre i Alba och sedan i Skottland. De representerades senare i Albas parlament som grundades 1235, men som 1286 blev Skottlands parlament i och med namnbytet på kungariket. Burgh i plural heter burghs på engelska. De var bosättningar med definierade gränser och garanterade handelsrättigheter. De var också platser där kungens produkter kunde samlas in och säljas. Burghs bidrog till att understödja handeln och det allmänna välståndet i Alba och sedan i Skottland. Ingen annan institution skulle göra mer för att omforma Albas och Skottlands långsiktiga, ekonomiska och etniska form än dessa burghs med sina regionala marknader.

Albas två första burghs var Roxburgh och Berwick. Den senare idag känd som Berwick-upon-Tweed och ligger i norra England medan Roxburgh ligger i Scottish Borders i sydöstra Skottland. Dessa två burghs grundades av David I redan när han var prins av Cumbrianerna 1113-1124. Som kung av Alba grundande 1124-1153 grundande han ytterligare tretton burghs i Alba och ytterligare tre grundades av hans vasaller. Totalt arton burghs grundades i Alba 1113-1153, varav sexton 1124-1154. Dessa planerade småstäder anammade eller kom att anamma den engelska kulturen och det engelska språket eftersom inflyttade engelsmän gärna sökte sig till dessa småstäder. Det i sin tur innebar att det gäliska språket över tid hade svårt att få fäste i dessa burghs. Över tid var burghs därför en del av en längre tids anglifiering av Alba och Skottland.

Indirekt var burghs ansvariga för den medeltida blomstringen och uppsvinget både ekonomiskt, kulturellt, osv i Alba och Skottland. Det å andra sidan tar inte ifrån att det också fanns andra kulturer i övriga Alba och Skottland som också var fantastiska, etc. Men i dessa burghs blomstrade handeln och med det ökad ekonomiskt uppsving i Alba och sedan i Skottland. Utan burghs hade Alba/Skottland varit mindre rikt och mer ett renodlat landsbygdsland, vilket i det för sig delvis var fram till 1700-talet, men betydligt mer än utan dessa burghs. 

Burghs gav även en idé om existensen av Albas lågland, senare det skotska låglandet. Alla burghs som grundades under David I:s styre 1124-1154 och hans tid som prins av Cumbrianerna 1113-1124, av honom själv eller av hans vasaller, låg i lågländerna. Innan David I kom till makten tänkte inte människorna i Alba och i det tidigare Strathclyde, Piktland, Dál Riata, etc om sina områden i termer av högländer och lågländer. De såg istället sina områden indelade i kungariken där det bodde en kategori av människor i det ena kungariket och andra människor i det andra. Piktland innan 843 är ett utmärkt exempel. Piktlands kungarike sträckte sig över dagens östra och norra Skottland, inklusive de högländer och lågländer som låg inom detta område. Människorna talade piktiska, hade piktiska seder och bruk, osv. De såg sig själva som samma sorts människor, oavsett var i Piktlands del av högländerna eller lågländerna som de bodde i.

Sammanfattningsvis var det främst två komponenter som tydligt födde idén om skillnaderna mellan de boende i lågländerna och i högländerna. Det ena var de engelska immigranter som bosatte sig i burghs i lågländerna och som fortsatte med sina engelska kulturer och språk samt etniska skottar i burghs som anammade deras språk och kultur. Det andra var som tidigare nämndes bristen på det gäliska språket i lågländernas burghs. Det skapade ett tydligt vi mot dem. Burghs på 1100-talet och framåt ändrade därför det geografiska landskapet internt i Alba. Människor, i synnerhet de i lågländerna, kände att det bodde en kategori människor här och en annan kategori människor där. De uppfattade sina kulturer, språk, ekonomi, etc annorlunda än de som bodde där och inte här. Idén om lågländare vs högländare var född.

Denna mentala gräns mellan lågländerna och högländerna bildade över tid en ekonomisk, kulturell och etnisk gräns inom Alba. Det fortsatte med Albas efterträdare Skottland, undantaget en del men inte alla av de slott i högländerna som var som egna satellitområden vars en del, men inte alla, ägare ibland kände mer behörighet med de av eliten som bodde i lågländerna. Den etniska gränsen inom Skottland kom att sitta i 700-750 år ända till 1800-talet. 600-650 år ifall man drar gränsen från 1200-talet till 1800-talet. 

Den uppfattade etniska gränsen mellan lågländerna och högländerna upphörde i praktiken med a) de stora emigrantvågor av högländare som flyttade till lågländerna på 1800-talet, b) med stora utvandringar av människor från hela Skottland på 1800-talet till USA, Kanada, Australien, etc samt c) utvidgningen det brittiska imperiet på främst 1800-talet. 1800-talet var också en tid när lågländarna var stolta över högländarnas kultur som exempelvis kilten, etc. Därtill förstärktes högländarna och lågländarna ytterligare som ett folk på 1800-talet när d) stora skaror av irländare flyttade till skotska städer som Glasgow, Dundee, etc på 1800-talet. Istället som förut lågländare vs högländare blev det skottar (lågländare och högländare) vs irländare. Det dröjde ända till andra världskriget 1939-1945 innan också den gränsen nästan helt suddades ut, även om den levde vidare i mindre skala under 1900-talet.

Med andra världskriget blev det istället tyskarna som blev den nya fienden. Skottland och resten av Storbritannien enades och slöt upp för varandra som en nation. Tyskarna som fiende varade dock bara i kort tid för de skottar som föddes i slutet av 1930-talet och senare. Efter andra världskriget gick världen in i kalla kriget som pågick 1946-1991. Tyskland ersattes av Västtyskland och Östtyskland som båda existerade 1949-1990. Västtyskarna antog en tydlig modern västerländsk kultur och styrelseskick med kapitalism, handel, parlamentarisk demokrati, yttrandefrihet, osv. 2016 röstade Skottland och Nordirland nej till brexit medan England sa ja. Även om Skottland och England hade täta band i Storbritannien, var det ändå en fingervisning om att majoriteten av de boende i Skottland hellre ville vara bästisar med fransmännen och tyskarna än med engelsmännen. Åtminstone ville skottarna hellre åka med fransmännens och tyskarnas tåg in i framtiden än med engelsmännens. Tyskland som eventuell fiende var därmed definitivt utraderad för skottarna, även om den fiendskapen försvann flera årtionden innan.

Även om den uppfattade etniska gränsen mellan lågländerna och högländerna inom det skotska fastlandet är ett minne blått idag har inte de ekonomiska skillnaderna mellan dessa två områden suddats ut. I lågländerna är medianinkomsten betydligt högre än i högländerna, i synnerhet i områden i högländernas periferi. 

Den gregorianska reformen som nämndes ovan var en kyrkoreform 1050-1080 som innebar att kyrkan skulle skilja sig från det världsliga ledarskapet. Den mynnade ut i investiturstriden 1076-1122 som innebar att kyrkan inte längre skulle vara underställd kungar och kejsare som var fallet i århundradena innan. Istället skulle kyrkan enbart vara underställd påven. Denna strid pågick i Europa under resten av medeltiden. Både kejsarna och påvarna menade att de fick sin makt från gud och att resten därför borde vara underställda dem. Den gregorianska reformrörelsen ledde till hårda motsättningar mellan kejsar- och kungamakter i Europa och påvedömet.

​-----------------------------


♚ Malcolm IV (1141-1165), kung av Alba 1153-1165

Släkten 

Mellan 23 april och 24 maj 1141 föddes Malcolm IV som son till Henry av Skottland (Alba) (1114-1152) och Ada de Warenne (1120-1178). Hans pappa Henry var också känd som Henry, 3rd Earl of Huntingdon 1130-1138 och 1138-1141 samt 3rd Earl of Northumbria 1139-1152. Henrys gäliska namn under medeltiden var Eanric mac Dabíd. Henry var son till David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153 och engelskfödda Maud av Northumbria (1074-1130/1131), drottninggemål av Alba 1124-1130/1131. Maud hade påbrå från England och Skandinavien på sin pappas sida och från Normandie, Frankrike, Belgien och Nederländerna på sin mammas sida. Mauds farfar, tillika Malcolm IV:s farmors farfar, var Siward (d. 1055), Earl in York 1023/1033-1041 och Earl of Northumbria 1041-1055. Siward föddes i Skandinavien. Sannolikt föddes han i Danmark eller möjligen i Norge, men troligen inte i det som då som utgjorde kungariket Sverige eftersom hans farfar var dansk. 

f = far
m =  mor

6. Bjórn Beorn Ulsiusson av Danmark (f. 963) - fmffff
5. Beorn Beornsson (Bjørn Bearsson) - fmfff
4. Siward (d. 1055), Earl in York 1023/1033-1041 och Earl of Northumbria 1041-1055 - fmff
3. Waltheof (d. 1076), 1st Earl of Northumbria 1072-1075, Earl of Huntingdon 1072-1076 och Earl of Northampton 1072-1076 - fmf
2. Maud av Northumbria (1074-1130/1131), drottninggemål av Alba 1124-1130/1131 - farmor
1. Henry av Skottland (Alba) (1114-1152) - far
0. Malcolm IV (1141-1165), kung av Alba 1153-1165

Malcolm IV:s mamma Ada var också känd som Adeline de Varenne. Hon var dotter till William de Warenne (d. 1138), 2nd Earl of Surrey 1088-1101 och 1103-1138 och hans fru Elizabeth of Vermandois (1085-1131), Countess of Leicester. Genom sin mamma Ada var Malcolm IV bl.a. ättling både franska och svenska kungar. Franske kungen Henry I var hans mormors farfar medan svenske kungen Olof Skötkonung var hans mormors farmors morfar.

5. Robert II (972-1031), kung av Frankrike 996-1031 - mmfff
4. Henry I (1008-1060), kung av Frankrike 1031-1060 - mmff
3. Hugh I (1057-1101), Count of Vermandois - mmf
2. Elizabeth of Vermandois (1085-1131), Countess of Leicester - mormor
1. Ada de Warenne (1120-1178) - mor
0. Malcolm IV (1141-1165), kung av Alba 1153-1165

och

7. Erik Segersäll (945-995), kung av Sverige 970-995 - mmfmmff
6. Olof Skötkonung (980-1022), kung av Sverige 995-1022 - mmfmmf
5. Ingegerd Olofsdotter (f. 1000/1001 i Sigtuna och d. 1050) - mmfmm
4. Anne (Anna) av Kiev (1030-1075), drottninggemål av Frankrike 1051-1060 - mmfm
3. Hugh I (1057-1101), Count of Vermandois - mmf
2. Elizabeth of Vermandois (1085-1131), Countess of Leicester - mormor
1. Ada de Warenne (1120-1178) - mor
0. Malcolm IV (1141-1165), kung av Alba 1153-1165

Rent släktmässigt hade Malcolm IV 0,78 % till 1,56 % svenskt påbrå under förutsättning att hans farmors farfar Siward inte hade svenskt påbrå, åtminstone inte i de närmaste generationerna före Siward. Troligen var Siwards förfäder danskar i första hand eller norrmän i andra hand. Malcolm IV:s mormors farmors mor Ingegerd Olofsdotter var däremot hälften eller en fjärdedels svenska. Ingegerd Olofsdotters pappa var svenske Olof Skötkonung, medan hans föräldrar i sin tur var svenske Erik Segersäll och antingen svenskan Sigrid Storråda eller polskan Świętosława. Enligt en del historiker var Sigrid Storråda samma person som Świętosława. Ingegerd Olofsdotters mamma var Estrid av obotriterna (979-1035), drottninggemål av Sverige 1000-1022. Obotriterna var den västra grenen av baltiska slaver som levde i större delen av östra Holstein och Mecklenburg i det som är nuvarande norra Tyskland. 

Var Ingegerd Olofsdotters farmor svenskan Sigrid Storråda innebar det att Olof Skötkonung var 100 % svensk. Det innebar också att Ingegerd Olofsdotter då var 50 % svensk eftersom både hennes farfar och farmor var svenskar, vilket i sådant fall betydde att att Malcolm IV hade 1,56 % svenskt påbrå. Var Ingegerd Olofsdotters farmor däremot polskan Świętosława var Olof Skötkonung släktmässigt 50 % svensk och 50 % polack, medan Ingegerd Olofsdotter bara var 25 % svenska eftersom bara hennes farfar Olof Skötkonung av hennes far- och morföräldrar var från Sverige. Det i sådant fall innebar att Malcolm IV hade 0,78 % svenskt påbrå.

Var någon av Malcolm IV:s farmors farfars mor/mormor/farmor från Sverige, tillika Siwards mor, mormor och farmor, vilket inte är troligt, men var någon av dem ändå från Sverige hade Malcolm IV däremot följande procentuella svenska påbrå tillsammans med sitt påbrå på sin mammmas sida:

Från Malcolm IV:s svenska påbrå, något av:
3,125 % fmffm+ 1,5625 % fmfffm + 1,5625 % mmfmm = 6,25 %.
3,125 % fmffm+1,5625 % fmfffm+0,78125 % mmfmm=5,46875 % = 5,47 %
1,5625 %fmffmm+ 1,5625 % fmfffm+ 1,5625 % mmfmm=4,6875%=4,69 % 
3,125 % fmffm + 1,5625 % mmfmm = 4,6875 % = 4,69 %.
1,5625 %fmffmm+1,5625 %fmfffm+0,78125 %mmfmm=3,90625 %=3,91 %
3,125 % fmffm + 0,78125 % mmfmm = 3,90625 % = 3,91 %
1,5625 % fmffmm + 1,5625 % mmfmm = 3,125 % =  3,13 %.
1,5625 % fmfffm + 1,5625 % mmfmm = 3,125 % =  3,13 %.
1,5625 % fmffmm + 0,78125 % mmfmm = 2,34375 % =  2,34 %.
1,5625 % fmfffm + 0,78125 % mmfmm = 2,34375 % =  2,34 %. 

Hade Malcolm IV svenskt påbrå på sin fars sida hade han tillsammans med sina svenska förfäder på sin mors sida totalt 2,34 % till 6,25 % svenskt påbrå. Inte världens största sak, men sett ur ett svenskt perspektiv hade Malcolm IV ändå mycket svenskt påbrå, oavsett ifall han släktmässigt var 0,78 %, 1,56 % eller 2,34-6,25 % svensk. Det visar å andra sidan att han och hans bror William I var några få undantag av regenter i Piktland, Alba och Skottland 843-1707 med relativt mycket svenskt påbrå. De flesta regenterna hade inte svenska förfäder upp till fem generationer tillbaka. Definitivt ingen av regenterna i Piktland, Alba och Skottland 843-1707 hade någon svensk pappa, mamma, farfar, farmor, morfar eller mormor. Jämför med andra länder som Skottland, England, Frankrike, Norge, Danmark, Irland, Belgien, Nederländerna, Tyskland, Italien, Spanien, Ungern, osv där det fanns betydligt fler förfäder i respektive land till Piktlands, Albas och Skottlands regenter 843-1707 än vad Sverige bidrog med. 

Det säger något om relationerna på högsta nivå mellan Piktland, Alba och Skottland å en sida och Sverige på den andra sidan under åren 843-1707. Visst flyttade skottar till Sverige på 1500-, 1600- och 1700-talen och visst flyttade ett mindre antal svenskar omvänd väg till Skottland under samma period. Visst var en del inflyttade skottar framgångsrika i Sverige, osv. Men på högsta nivå var det inte till Sverige som skotska kungahuset vände sig till för att para ihop en skotsk kung eller skotsk regerande drottning med en ny maka eller make. Omvänt var det heller inte till Skottland som svenska kungahuset vände sig till när svenska kungar eller regerande svenska drottningar skulle paras ihop med nya blivande regentgemåler.

Det visar på en distans mellan de två länderna på absolut högsta nivå, inte på lägre mer handelsmässiga nivåer. Men ur ett skotskt perspektiv fanns det inget intresse att en svensk prinsessa skulle gifta sig med en skotsk tronföljare eller skotsk kung, bli skotsk drottninggemål och i förlängningen mamma till en ny framtida skotsk kung. Skottland tjänade mer på att den framtida drottninggemålen kom eller härstammade från Frankrike, England, osv. Omvänt fanns det heller inget intresse för Sverige att få en skotsk prinsessa som drottninggemål av Sverige och blivande mamma till en framtida svensk kung. Enligt en del nutida historiker hade det dock varit intressant med åtminstone en svenskfödd skotsk drottninggemål och/eller en skotskfödd svensk drottninggemål för det hade knutit samman de länderna aningen mer, åtminstone bland nutida historiker i de båda länderna. Dessa historiker menar att jämför Skottland vs Norge och de banden de hade historiskt. Det är inte på Shetlandsöarna som de firar sitt svenska vikingaarv varje år i de tolv festivalerna som bildar Up Helly Aa. Det är sitt
skandinaviska, underförstått norska, arv de firar. Å andra sidan kan svenskar glädja sig åt att det ändå historiskt finns och fanns en närhet mellan Skottland och Skandinavien på högsta nivå, men i första hand mellan Skottland och Norge och i andra hand mellan Skottland och Danmark. Däremot finns det mängder med kopplingar mellan Skottland och Sverige på lägre nivåer, som exempelvis handel, skotska emigranter till Sverige, osv.


Malcolm IV:s liv

Malcolm IV:s gäliska namn under medeltiden var Máel Coluim mac Eanric, på modern gäliska Maol Chaluim mac Eanraig. 1152 dog Malcolm IV:s pappa Henry av Skottland och Malcolm IV blev som elvaåring utvald att bli Albas tronföljare. Med pappans död ärvde Malcolm IV förläningen earldom of Northumbria i nordöstra England, som hans far Henry och farfar David I lyckades komma över som förläning från England 1139. De ägde inte Northumbria och det var inte en del av Alba. Earldom of Northumbria ägdes och var en del av England. Däremot fick de nyttjanderätten för Northumbria 1139, vilket Henry av Skottland hade 1139-1152. De fick använda förläningen och dra nytta av det, få in inkomster från förläningen, osv. Eftersom Malcolm IV blev tronföljare av Alba 1152 överlät han earldom of Northumbria till sin lillebror, den tioårige William I (1142-1214). Lillebrorsan var Earl of Northumbria 1152-1157. Malcolm IV ärvde också engelska förläningen Cumbria, men den valde han att behålla själv. Som i fallet med Northumbria ägdes Cumbria av England, men fick nyttjas av Malcolm IV.

24 maj 1153 dog Malcolm IV:s farfar och Albas kung David I. Den tolvårige Malcolm IV efterträdde sin farfar på Albas tron. Många i Alba ville hellre se Malcolm IV:s syssling William the Noble (f. före 1153 d. ung i början på 1160-talet) på Albas tron efter David I. William the Noble var son till William fitz Duncan (1090/1094-1147), Mormaer of Moray 1130-talet till 1147 och prins av Alba, som i sin tur var son till Duncan II (1060-1094), kung av Alba 1094-1094. Duncan II var äldre halvbror till Malcolm IV:s farfar David I. Både Duncan II och David I:s pappa var Malcolm III. William the Noble själv visade inget intresse för att göra anspråk på Albas tron. Han dog ung i början på 1160-talet.

Malcolm IV var kung av Alba i 12 år och 199 dagar 1153-1165. Åtminstone i början var han barnkung och regerade inte själv. Istället regerades Alba 1153-1154 åt hans vägnar av gälen Donnchad I (1113-1154), Earl of Fife 1133-1154. Donnchad I dog 1154. Malcolm IV:s smeknamn som kung var stor hövding, på gäliska cenn mór. Som sin farfar David I var han för den anglonormandiska kulturen. Som kung fortsatte han de anglonormandiska reformerna av Alba som hans farfar David I och de anglosaxiska reformerna av Alba som påbörjades av hans bröder Edgar och Alexander I. Malcolm IV var en stor religiös förespråkare. Han hade också ett stort intresse för aristokratin och krig. Han var emellertid i dåligt hälsotillstånd under en stor del av sin regenttid.

1157 tog Henry II (1133-1189), kung av England 1154-1189, tillbaka förläningen och earldom of Northumbria från William I och förläningen Cumbria från Malcolm IV, såväl titlarna, områdena som nyttjanderätterna. Samma år gav Henry II istället Malcolm IV nyttjanderätten för förläningen earldom of Huntingdon i England. Malcolm IV var därför, utöver kung av Alba, också Earl of Huntingdon 1157-1165. 1159 följde den artonårige Malcolm IV med Henry II till Frankrike. Där hjälpte han den engelska kungen att belägra Toulouse i dagens södra Frankrike. Året efter, 1160, återvände Malcolm IV till Alba. I Perth möttes han av ett uppror lett av sex earls. Det finns olika versioner om vad som sedan hände. Enligt en del historiker besegrade upprorsmakarna Malcolm IV, men utan att han mördades. Däremot blev hans ställning försvagad som kung. Enligt andra historiker gjorde Malcolm IV istället en fredlig uppgörelse med upprorsmakarna.

Samma år, 1160, fanns det funderingar på att den nittonårige Malcolm IV skulle gifte sig med den tjugoåriga Constance av Penthièvre (f. 1140 och d. efter 23 juni 1184) från Bretagne i dagens nordvästra Frankrike.

Malcolm IV:s lillasyster Margaret av Huntingdon, Duchess (hertigina och gemål) av Bretagne 1160-1166, gifte sig tidigare under 1160 med  Constances storebror Conan IV (1138-1171), Duke (hertig) av Bretagne 1156-1166. Constance vägrade emelletid att gifta sig med Albas kung. Hon hoppade istället få gifta sig med Louis VII (1120-1180), kung av Frankrike 1137-1180. Den franske kungen gifte sig istället 13 november 1160, i sitt tredje äktenskap, med Adela av Champagne (1140-1206), drottninggemål av Frankrike 1160/1164-1180. Hon var känd på franska som Adèle de Champagne och på svenska som Alix av Champagne. Constance valde då att gifta sig med Alan III (1135/1140-1195), Viscount av Rohan 1168-1195.

Någon gång 1160-1165 grundande Malcolm IV cistercienserklostret i Coupar Angus i Perth and Kinross. Det blev ett av de viktigaste klostren i hela Alba.
En tid innan juli 1163 befann sig Malcolm IV i Doncaster i South Yorkshire i norra England. Han var där för att visa vördnad för Henry II. Malcolm IV blev emellertid sjuk vid besöket i Doncaster. Samtidigt eller senare utbröt en revolt i Moray i norra Alba och Malcolm IV reste dit och slog ned den.
9 december 1165 dog den ogifta tjugofyraårige Malcolm IV i Jedburgh i Scottish Borders. Det sägs att hans död skyndades på av bensjukdomen pagets sjukdom som i normala fall drabbar människor över femtio år.
Malcolm IV begravdes i Dunfermline Abbey i Fife. Han efterträddes på Albas tron av sin lillebror William I.


Eftermäle

Samtida historiska källor från 1100-talet beskrev att Malcolm IV hade egenskaperna att kunna bli en bra kung, medan senare historiska skribenter från slutet av 1200-talet och 1300-talet inte var lika övertygade.
En del samtida källor från strax efter 1165 beskrev Malcolm IV som en bra kristen som var känd för sin gästfrihet och fromhet. Andra nästan samtidiga källor från 1198 beskrev honom som Albas mest kristna kung någonsin. Baserat på dessa källor var han förmodligen djupt eller mycket religiös och betonade kristendomen. Källor från från slutet av 1200-talet och 1300-talet hävdade att Malcolm IV försummade skötseln och styrningen av sitt kungarike Alba. Vanliga människor hatade honom. Det gick enligt dessa källor så långt att människor nära Albas hov med makt utsåg Malcolm IV:s lillebror William I som hans överordnade föreståndare och chef för hela kungariket Alba mot kungens vilja. 


De bortglömda döttrarna som inte räknades

Det sägs att Malcolm IV barnlös, men enligt en legend fick han en dotter utanför äktenskapet som senare förlovade sig med italiennormanden Henry (1160-1172), prins av Capua, på den senares dödsbädd 1172. Henry känd idag på italienska som Enrico di Capua, men när han levde på 1100-talet hette han Arricus och Arrico. Capua ligger 25 km norr om Neapel i södra Italien. Den legenden anses falsk eftersom enligt officiella versionen fick Malcolm IV aldrig några barn. Men i det allmänna begreppet "inga barn" ingår det inga barn inom äktenskapet och inga barn utanför äktenskapet. I det senare inga barn utanför äktenskapet, så kallade olagliga barn och oäkta barn eftersom deras föräldrar inte var gifta, brukade ofta den benämningen, åtminstone i medeltida källor rörande Alba och Skottland, enbart gälla för sönerna och inte för döttrarna. När det stod/står inga barn utanför äktenskapet syftar det i regel på inga söner eller inga kända söner utanför äktenskapet. 

Döttrarna utanför äktenskapen i det medeltida Alba och Skottland nämndes ofta inte i de medeltida källorna, men givetvis med många undantag som i exempelvis Malcolm IV:s lillebror William I:s fyra utomäktenskapliga döttrar. Men döttrarna generellt utanför äktenskapen i det medeltida Alba och Skottland räknades inte i begreppet "inga barn utanför äktenskapet", även om de ibland låtsade göra det. Varför de utomäktenskapliga sönerna och inte de utomäktenskapliga döttrarna oftare benämndes berodde på att dessa söner i fler fall än döttrarna gick miste om arv, egendomar, titlar, osv gentemot ifall de fötts inom äktenskapen. Döttrar i familjer med både söner och döttrar hade inte ärvt någonting, vare sig land, titlar, etc oavsett ifall de varit födda inom eller utanför äktenskapen, givetvis med undantag. Därför räknades inte de utomäktenskapliga döttrarna eftersom de inte gick miste om någonting, medan de utomäktenskapliga sönerna däremot gjorde det. Det här är givetvis en förenkling och ofta får man se från fall till fall. Men i många betydligt fler fall än inte fall gäller regeln att de utomäktenskapliga sönerna oftare nämndes än de utomäktenskapliga döttrarna i de historiska medeltida skotska källorna.

Det å andra sidan innebar inte att dessa döttrar försvann för alltid i de medeltida källorna. De kunde nämnas som mammor, etc till sina framtida söner eller fruar till män i andra medeltida källor, osv. De eliminerades dock ofta som döttrar till sina föräldrar. Därför går det inte helt att avfärda legenden om Malcolm IV:s eventuella dotter utanför äktenskapet som eventuellt förlovade sig med Henry, prins av Capua. Det var möjligt att hon som utomäktenskaplig dotter förbisågs och inte nämndes i andra källor rörande Malcolm IV, som fallet ofta var gällande dessa kategori av döttrar. Eftersom Alba och sedan Skottland inte utmärkte sig annorlunda om de bortglömda döttrarna gentemot andra medeltida europeiska länder pågick det också i övriga Europa. Stämmer legenden om Malcolm IV:s dotter med verkligheten visar det å andra sidan att han inte var lika from eller troget kristen som en del andra källor hävdar att han var. Han var i sådant fall mer vanlig, men med ett stort kristet intresse.

​-----------------------------


♚ William I (1142-1214), kung av Alba 1165-1214

1142 föddes William I som son till Henry av Skottland (Alba) (1114-1152) och Ada de Warenne (1120-1178). Henry var son till David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153 och engelskfödda Maud av Northumbria (1074-1130/1131), drottninggemål av Alba 1124-1130/1131. Se William I:s storebror Malcolm IV ovan för mer om William I:s ursprung. William I:s gäliska namn under medeltiden var Uilliam mac Eanric, på modern gäliska Uilleam mac Eanraig. 1152-1157 var William I Earl of Northumbria. Se Malcolm IV för mer om det. 9 december 1165 dog Malcolm IV och William I efterträdde sin storebror som Albas nya kung, vilket han var i 48 år och 360 dagar fram till 4 december 1214. Det var näst längsta regentperioden i Piktland, Albas och Skottlands historia 843-1707, endast överträffad av James VI and I (1566-1625) 57 år och 246 dagar på Skottlands tron 1567-1625. Den senare var också kung av England och Irland, men under åren 1603-1625

William I:s smeknamn som kung var den hårde. I kontrast till sin djupt religiöse och bräcklige bror Malcolm IV var William I kraftigt byggd, rödhårig hård och enveten. Efter sin livstid blev han också känd på engelska som William the Lion och på svenska som Vilhelm Lejonet. Han kallades aldrig för lejonet när han levde. Smeknamnet med lejonet syftade inte på hans karaktär eller på hans militära förmåga. Istället syftade det på det röda lejonet med gul bakgrund som fanns på hans flagga och fana. Den blev Albas och sedan Skottlands kungliga baner. På 1300-talet kallade skotska krönikören John of Fordun (f. före 1360 och d. 1384) honom för Lion of Justice. William I kom efter det att kallas för William the Lion.

Under sin tid som kung av Alba 1165-1214 försökte William I flitigt följa den anglonormandiska linjen av Alba som hans farfar David I genomförde tidigare. William I var en energisk man. Han såg till att anglofranska bosättningar och feodalsamhället utvidgades i Alba. Han såg också till att nya burghs grundades i Alba, en tydlig klargjord strafflagstiftning, utökat rättsväsende, osv

I revolterna 1173-1174 deltog William I mot Henry II (1133-1189), kung av England 1154-1189. Det var en serie revolter i södra Alba, England, Bretagne, Normandie och i Flandern mot Henry II. De leddes av tre av hans söner, hans fru Eleanor av Akvitanien (Aquitaine) (1122/1124- 1204), bl.a. drottninggemål av Frankrike 1137-1152 och drottninggemål av England 1154-1189 och av engelska rebeller. Revolterna stöddes av engelska rebeller, kungarikena Frankrike och Alba, hertigdömet Bretagne samt av grevskapen Flandern och Boulogne. Det slutade med en engelsk vinst 1174 efter arton månader för de engelska rojalisterna.

1173 invaderades Northumbria, som var ett earldom och tillhörde England, av William I och hans soldater från Alba. Invasionen var en del för att stödja revolten i England. Enligt en del andra uppgifter var det inte alls för att stödja revolten utanför att William I såg sin chans att ta över hela eller delar av Northumbria i kölvattnet av revolten 1173-1174. Under sin regenttid gjorde William I flera dåliga försök för att återfå kontrollen av Northumbria från anglonormanderna, vars earldom som hans pappa Henry var earl för 1139-1152 och som William I själv var earl för 1152-1157.

Invasionen av Northumbria 1173 misslyckades och William I återvände till Alba. Sommaren 1174 var han tillbaka i Northumbria med en större armé, men nu också med flamländska legosoldater utöver hans soldater från Alba . Enligt en del uppgifter var William I:s hela 8 000 man i invasionen sommaren 1174, men de uppgifterna anses överdrivna. I närheten av Alnwick i Northumberland i nordöstra England delade han upp sin armé i tre grupper. William I slog sig sedan ned i ett basläger utanför Alnwick. 13 juli 1174 attackerades lägret av fyrahundra engelska rojalister och riddare som tagit sig dit från Newcastle upon Tyne. De leddes av Ranulf de Glanvill (d. 1190). Engelsmännen möttes av Albas kung och sextio av hans män. Det som sedan hände kom att kallas för slaget vid Alnwick 1174 som slutade med en vinst för de engelska rojalisterna. Engelsmännen mördade flera av William I:s sextio män. De som inte mördades tog de tillfånga, inklusive William I själv. Han fördes i kedjor till Newcastle upon Tyne som fånge. Utan honom som ledare återvände resten av hans armé som inte var i baslägret tillbaka till Alba.

Engelsmännen höll William I som fånge i Newcastle upon Tyne under en tid, men platsen ansågs låg för nära Alba. Det fanns en risk för att Alba eventuellt planerade skicka en armé och frita honom. Därför beslöt sig engelsmännen för att skicka William I som fånge först till Northampton mer söder i England och sedan till Falaise i Normandie. Medan han var där skickade skickade Henry II upp en armé som ockuperade delar av södra och södra delen av östra Alba. Engelsmännen tog över de fem starka slotten Berwick Castle, Roxburgh Castle, Jedburgh Castle, Edinburgh Castle och Stirling Castle. En del av de fem slotten som Stirling Castle ockuperades emellertid inte. Där räckte det med engelsk närvaro i området i närheten för att slottet skulle tillhöra England.

För att få sin frihet undertecknade William I Falaisetraktaten, på engelska the Treaty of Falaise. Avtalet och fördraget skrevs på i Falaise i december 1174 mellan den fångna William I och den engelska kungen Henry II. 1174 hade William I bara barn utanför äktenskapet eftersom han inte var gift då. Han hade ingen arvinge som var född inom äktenskapet, den föddes senare, som kunde ta över Albas tron efter honom. Saknaden av legitim arvtagare gjorde att han fick gå med på mycket av Henry II:s krav för att förhindra att hans kungliga linje slutade med honom. Hade William I vägrat skriva på avtalet och istället avrättats av Henry II hade Albas tron tagits över av någon släkting till William I, men inte av någon av hans ättlingar. För att kunna föra vidare Albas tron till en framtida son valde William I att skriva på avtalet, utöver det faktum att han givetvis ville bli frisläppt och leva vidare. Hade William I däremot haft en son som var född innanför äktenskapet, är det inte lika säkert att han skrivit på avtalet. Då hade William I eventuellt mördats av Henry II, medan William I:s son hade kunnat föra Albas tron vidare utan uppoffringar gentemot Henry II. I teorin vill säga. I verkligheten hade säkert William I ändå skrivit på avtalet även om han hade haft en son. Som många andra människor ville han givetvis leva vidare. Ur Henry II:s perspektiv var det å andra sidan inte bara att mörda William I. Då hade han ersatts på Albas tron av en släkting och Henry II hade inte vunnit något.

I Falaisetraktaten 1174 svor William I lojalitet till Henry II. Han gick också med på att han skulle underordna sig Henry II som sin feodala överordnad och att Alba skulle underordna sig den engelska kronan. William I gick också med på att skotska kyrkan skulle underordna sig den engelska kyrkan. William I gick även med på att England fick ha engelska soldater i de fem viktiga slotten som de tog tidigare under 1174, även om England aldrig kom att ha engelska soldater i Stirling Castle 1174-1189. William I gick också med på att betala för kostnaden för den engelska armén ockupation av Alba och betala underhållen för de fem slotten Berwick Castle, Roxburgh Castle, Jedburgh Castle, Edinburgh Castle och Stirling Castle som den engelska armén huserade i eller som fanns i närheten där den engelska armén bodde. För att få in pengarna, i synnerhet till dessa fem slotts underhåll, tvingades Alba att tungt beskatta slottens burghs 1174-1189. Vid tiden låg de fem slotten i Albas rikaste burghs och människorna som bodde där fick dra stort ekonomisk börda.

Efter att Falaisetraktaten skrevs på i december 1194 släpptes William I sedan som en fri man. Han reste därefter från Normandie till Newcastle upon Tyne och sedan vidare upp norrut till Alba. I norra England attackerades han av en lokal folkmassa som inte gillade inkräktare från Alba. Från december 1174 till sommaren 1189 tvingades William I acceptera att Henry II var hans överhöghet. Praktiskt exempel på det var att William I tvingades söka tillstånd hos den engelska kronan för varje gång han behövde slå ned lokala uppror i Alba. 1175 reste William I till York och svor trohet igen till Henry II för att bekräfta att han fortfarande var underordnad sin engelska kung. I Alba, inte minst i södra Alba, ansågs Falaisetraktaten som en förnedring. Det utbröt därför en revolt i Galloway som varade ända fram till 1186.

1178 grundade Arbroath Abbey i Arbroath i Angus av William I. Den senare arbroathdeklarationen i vilken Skottlands självständighet och suveränitet utropades skrevs under där 1320. 1179 reste William I med följe norrut till Easter Ross i Highland och grundade två slott ungefär 154-161 sydsydväst om Orkneyöarna och 81 km sydsydväst om Caithness för att avskräcka att norska earlar på Orkneyöarna försökte expandera sydväst om Caithness. Ytterliggare kungliga expeditioner norrut krävdes 1197 och 1202 för att helt neutralisera hotet från norrmännen på Orkneyöarna. Det dröjde emellertid ända till 1468 innan Orkneyöarna blev en del av Skottland.

Enligt ett av villkoren i Falaisetraktaten 1174 fick Henry II välja vem William I skulle gifta sig med. Den engelska kungen valde att William I skulle gifta sig med fransyskan Ermengarde de Beaumont (1170-1233), drottninggemål av Alba 1186-1214. Hon föddes i Pays de la Loire i nordvästra Frankrike. 
Ermengardes farmors far och farmors mor var Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135 och hans älskarinna, den engelskfödda Concubines (1072-1136). Henry II:s morfar och mormor var Henry I och Matilda (Edith) av Skottland (1080-1118), drottninggemål av England 1100-1118. Matilda i sin tur var dotter till Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 och Margaret av Wessex (1045-1093), drottninggemål av Alba 1070-1093. Ermengarde var Henry II:s kusins barn. 

5 september 1186 gifte William I sig med Ermengarde de Beaumont i Woodstock Palace i Woodstock i Oxfordshire i England. Det var ett speciellt slott och palats sett med dagens perspektiv. Woodstock Palace uppfördes någon gång 1100-1128 av Henry I som ett jaktslott. 1129 byggde den engelska kungen till en 11,26 km lång stenmur som gick runt bildade en innesluten park där han höll lejon och leoparder, enligt en del av en zoologisk trädgård. Under Henry I:s dotterson Henry II blev jaktslottet ett palats någon gång 1154-1189. I palatset brukade Henry II spendera tid med sin älskarinna Rosamund Clifford (f. före 1150 och d 1176). Under engelska inbördeskriget 1642-1651 förstördes stora delar av palatset, enligt den officiella versionen. Det finns emellertid en ritning av palatset som är daterad till 1665 och på den är byggnaden intakt och inte förstörd.

Antingen är uppgifterna felaktiga om att palatset förstördes till stora delar under engelska inbördeskriget vilket då innebär att det förstördes någon gång mellan 1666 till 1705-1722 under förutsättning att ritningen från 1665 är daterad rätt, eller förstördes palatset under det engelska inbördeskriget. Vid det sistnämnda innebär det att ritningen från 1665 är daterad fel och troligen ritades någon gång 1600-1641 innan inbördeskriget eller under det 1642-1651 innan palatset blev förstört. 1705-1722 uppfördes närliggande
Blenheim Palace. För att bygga det slottet använde de resterande stenarna som fanns kvar av Woodstock Palace eller det redan existerande Woodstock Palace. Senare föddes Winston Churchill (1874-1965), Storbritanniens premiärminister 1940-1945 och 1951-1955 i Blenheim Palace. Rester av Woodstock Palace slottsmurar finns idag i slottsparken som hör till Blenheim Palace.

Paret William I och Ermengarde fick de tre döttrarna a) Margaret av Skottland (1193-1259), Countess of Kent, b) Isabella (Isabel) av Skottland (f, 1195 och d. efter 1253), Countess of Norfolk, och c) Marjorie (1200-1244), Countess of Pembroke, samt sonen d) Alexander II (1198-1249), kung av Alba 1214-1249. Döttrarna hamnade i England och i Wales medan sonen stannade kvar i Alba. William I fick också fyra döttrar och två söner utanför äktenskapet med två älskarinnor. Alla de utomäktenskapliga barnen föddes innan han gifte sig med Ermengarde 1186. Efter giftermålet var han trogen henne. Totalt fick han tio barn, inklusive barn inom och utanför äktenskapet.

6 juli 1189 dog Henry II. Han efterträddes på den engelska tronen av sin son Richard I (1157-1199), kung av England 1189-1199. Han behövde pengar för att finansiera det tredje korståget 1189-1192 i det heliga landet i Palestina. 5 december 1189 sålde han därför Berwick Castle, Roxburgh Castle, Jedburgh Castle, Edinburgh Castle och Stirling Castle för 10 000 silvermarker tillbaka till William I. De engelska soldaterna skickades hem till England. Falaisetraktaten från 1174 revs därmed upp med den affären. William I behövde inte längre vara lojal med den engelska kungen och Alba behövde inte längre underordna sig den engelska kronan. Allt blev som det var innan William I tillfångatogs 1174.

1194 erbjöd sig William I att köpa Northumbria från Richard I och England för 15 000 marker, men den engelska kungen tackade nej. Richard I var beredd att sälja Northumbria, men inte slotten som låg där. Han ville att de skulle fortsätta tillhöra England. William I var å sin sida inte beredd att köpa ett Northumbria utan dess slott och affären blev inte av. Hade den genomförts hade Northumbria blivit en del av Alba, men med små satallitområden inom Northumbria där slotten låg som hade tillhört England. 

Trots att Alba var oberoende från England var ändå relationerna med England spända i det första årtiondet på 1200-talet. Det anses ändå att det var engelsk välvilja som kunde upprätthålla de två kungarikenas relationer. 
I början på 1210-talet blev William I:s hälsa sämre. Hans fru Ermengarde fick ta över några av hans uppgifter som regent under hans sista levnadsår. Det finns bevis för att hon hade stort inflytande i Albas offentliga angelägenheter vid den här tiden. 1214 dog William I 72 år gammal i Stirling. Han begravdes i Arbroath Abbey i Angus som han 36 år tidigare grundade. William I efterträddes på Albas tron av sin son Alexander II.

​-----------------------------


♚ Alexander II (1198-1249), kung av Alba 1214-1249
​
24 augusti 1198 föddes Alexander II i Haddington i East Lothian i det som idag är Skottlands östra mittenbälte. Hans föräldrar var William I (1142-1214), kung av Alba 1165-1214 och Ermengarde de Beaumont (1170-1233), drottninggemål av Alba 1186-1214. Ermengarde var dotter till franske Richard I (1135-1194), Viscount de Beaumont-le-Vicomte, de Fresnay et de Ste-Suzanne och hans fru Lucie de l'Aigle (1135-1217). Pappan var också känd på engelska som a) Richard I, Viscount de Beaumont, b) Richard de Beaumont-au-Maine, Vicomte och på franska som c) Richard de Beaumont-au-Maine, sieur de Fresnay, vicomte de Beaumont. Mamman var också känd som Lucie de L'Aigle. Alexander II:s morfars morfar och morfars mormor var Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135 och hans älskarinna, den engelskfödda Concubines (1072-1136). 

4. Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135 - mfmf
3. Constance Mathilde FitzRoy (1098-1173) - mfm*
2. Richard I (1135-1194), Viscount de Beaumont - morfar
1. Ermengarde de Beaumont (1170-1233) - mor
0. Alexander II (1198-1249), kung av Alba 1214-1249

4. Concubines (1072-1136) - mfmm
3. Constance Mathilde FitzRoy (1098-1173) - mfm*
2. Richard I (1135-1194), Viscount de Beaumont - morfar
1. Ermengarde de Beaumont (1170-1233) - mor
0. Alexander II (1198-1249), kung av Alba 1214-1249

* också känd som a) Constance Mathilde FitzRoy, Vicountess de Maine och b) Constance, Viscountess of Beaumont-sur-Sarthe.

Alexander II var rödhårig. Hans gäliska namn under medeltiden var 
​Alaxandair mac Uilliam, på modern skotsk gäliska Alasdair mac Uilleim. Alexander II spenderade en tid av sin barndom i England, bl.a. var han i England 1213. 1212 eller en tid under 1213 var han också i Perthshire i Alba. Där hade den fjorton- eller femtonårige Alexander II en kortvarig kärleksaffär med en ung kvinna i tjugotvå- eller tjugotreårsåldern. Deras möte resulterade i att deras utomäktenskapliga dotter Marjorie/Marjory (f. 1213), också känd som Marjorie nic Alexandair, föddes 1213. Dottern Marjorie/Marjory gifte sig senare med Alan Durward (f. 1218 och d. efter 1264 eller d. 1275), också känd som Alan Hostarius och Alan de Lundin. Marjorie/Marjory och Alan fick dottern Anna Dorsair (Durward) (1240-1262) som fick sonen Donnchadh III (1262-1289), Earl of Fife 1270/1272-1289 som var skotsk guardian 1286-1289.
 
4 december 1214 dog Alexander II:s pappa William I och Alexander II efterträdde sin pappa på Albas tron. Alexander II regerade sedan över Alba från 4 december 1214 till 6 juli 1249. Han kröntes 6 december 1214 i Scone Abbey i Perth and Kinross i dagens östra Skottland.


Caithness 1222

1206-1214 var norske Jon Haraldsson (d. 1236) delad Earl of Orkney och 1214-1231 var han ensam Earl of Orkney. Han var Orkneyöarnas och Shetlandsöarnas etniskt sista norska earl. Efterföljande earlar på Orkneyöarna och Shetlandsöarna 1236-1470 härstammade från Alba och sedan från Skottland på sina fäders sidor, Några föddes också på Orkneyöarna, men hade fäder som härstammade från Alba. Det fanns emellertid något undantag som svenskfödde Erengisle Sunesson av Hultboda (d. 1392), Jarl of Orkney 1353-1357, på svenska Erengisle Sunesson (Bååt). Hans föräldrar var smålänningen Sune Jonsson (Båt) (d. före 1339) och hans fru Cathrine Henriksdatter Glysing. Erengisle Sunesson besökte emellertid aldrig Orkneyöarna. 

Magnus II (1185/1190-1239), Earl of Orkney 1236-1239 var den första att bli Earl of Orkney efter Jon Haraldsson. Magnus hette också Magnus mac Gille-Brighde of Angus. Han var son till Gille Brigte, Earl of Angus som i sin tur härstammade från Dubacan of Angus (d. 937), också känd på gäliska under medeltiden som Dubacan mac Indrechtaich samt även känd som Dubucan filius Indrechtaig mormair Oengusa. Sistnämnda betyder Dubucan, son till Indrechtach, Mormaer of Angus. Det går dock inte att utesluta att Magnus II, som blev Earl of Orkney 1236, samt efterföljande earlar på Orkneyöarna och Shetlandsöarna fram till 1470 hade norskt påbrå på sin mammors sidor, undantaget Erengisle Sunesson av Hultboda. De män som var earlar för Orkneyöarna och Shetlandsöarna 1236-1468 respektive 1236-1469, med en del avbrott, var skotska jarlar. De var verksamma under den norska kronan som ägde Orkneyöarna fram till 1468 och Shetlandsöarna fram till 1469.

1207-1213 och 1213/1214-1222 var Adam of Melrose (d. 1222) abbot av Melrose respektive biskop av Caithness. När han var biskop bodde han i Halkirk i norra delen av centrala Caithness. Vid den här tiden var Caithness en del av earldom of Orkney, också känt som Jarldom of Orkney, som i sin tur var en del av kungariket Norge. 1218 besökte Adam italienska Rom tillsammans med de två biskoparna Walter Capellanus (d. 1232), biskop av Glasgow 1207/1208-1232 och Bricius de Douglas (d. 1222), bl.a. biskop av Moray 1203-1222. De var där för att träffa Honorius III (1150-1227), påve 1216-1227, för att söka upplösning från den bannlysning som ålades innan av Albas kung Alexander II. Året efter, 1219, återvände Adam till Caithness. Efter hemkomsten höjde han den episkopala skatten för de manliga bönderna i sitt stift. Skatten höjdes från ett spann smör från var tjugonde ko till ett spann smör från var tionde ko. Ett spann motsvarade 22,86 cm eller en maximalt utsträckt hand från tummens topp till lillfingrets topp.

Den höjda skatten gillades inte de manliga bönderna som sedan klagade hos norske earlen Jon Haraldsson. Han var egentligen inte intresserad av deras klagomål men var irriterad på biskopen av andra orsaker. Han sa då till bönderna "The devil take the bishop and his butter; you may roast him if you please!, på svenska ungefär "Djävulen tar biskopen och hans smör, ni kan steka honom om ni vill!" Hösten 1222 samlades en grupp manliga jordbrukare i Halkirk utanför Adams bostadshus för att protestera mot biskopens skattehöjningar. De skrek "Roast him alive!", på svenska ungefär "Stek honom levande!". De syftade på Adam of Melrose.

För att lugna folkhopen skickade biskopen ut sin vän och rådgivare Serlo. Serlo var en dekan från Newbattle Abbey i Midlothian. Dekan är titeln på den prästman i en viss position i den kyrkliga hierarkin. Efter inledande diskussioner mellan Serlo och folkhopen dödades han av den arga mobben. Adam valde därefter att gå ut och försöka mäkla fred med dem, men det dröjde inte länge förrän de arga jordbrukarna istället tog tag i biskopen. Sedan släpade de in honom i hans bostad och kök, tuttade eld på köket med honom där. Enligt en del uppgifter tuttade de eld på hans hall. Därefter hindrade de honom från att komma ut från det brinnande köket eller hallen. Han bokstavligen stektes levande och dog. Köket eller hallen blev utbränt. Efteråt begravdes biskopens kropp i Skinnet i Melness i norra Sutherland i norra Alba. 1239 flyttades den till Dornoch Cathedral i sydöstra Sutherland.

Efteråt anklagade Jon Haraldsson för att han tittade på när folkhopen brände inne biskopen eller för att inte var på plats, men uppmuntrade deras missnöje innan. Jon svor dock att han var oskyldig till biskopens död. Senare anklagades Jon Haraldsson också av danske krönikören Boetius de Daci (1240-1280/1284/1290), också känd som Boëthius de Dacia, för Adams död. Han menade att Jon var indirekt ansvarig för mordet. 

Alexander II som gjorde anspråk på Caithness för kungarikets Albas räkning såg sin chans att kunna införliva denna fastlandsdel i kungariket Alba. Hösten 1222 eller under 1223 reste han därför till Caithness och såg till att hänga majoriteten av de manliga bönderna som var med och dödade Adam of Melrose. De som inte hängdes lemlästades. Hans aktion hyllades av påven Honorius III. Med Alexander II:s repressalier på de skyldiga bönderna ansåg han att han visade var skåpet skulle stå. Sett ur hans perspektiv visade han vem som den rättmätiga indirekta ledaren i den här regionen. Det var han och inte Jon Haraldsson, setts från hans håll. Caithness fortsatte dock att tillhöra Norge. Nästan tjugo år efter händelsen i Caithness hyllades Alexander II fortfarande för sin aktion i Caithness 1222/1223, men av dåvarande Celestine IV (d. 1241), påve 25 oktober till 10 november 1241, också känd som Celestinus IV. 1266 blev Caithness en del av Alba, medan Orkneyöarna och Shetlandsöarna förblev en del av Norge.


Giftermålen 1221 och 1239

​Alexander II gifte sig två gånger, först 1221 och sen 1239. Första frun var hans brylling Joan av England (f. 22 juli 1210 och d. 4 mars 1238). 1210-1221 var hon engelsk prinsessa och 1221-1238 var hon drottninggemål av Alba. Hon var känd på engelska som Joan of England och svenska som Joan av England. Hon var dotter till John (1166-1216), kung av England 1199-1216 och hans andra fru Isabella av Angoulême (1186/1188-1246), drottninggemål av England 1200-1216. Alexander II och Joan var gifta 1221-1238. När de gifte sig 21 juni 1221 i katedralen York Minster i York var Alexander II 22 år gammal och skulle fylla 23 år lite senare. Joan däremot var 10 år och 11 månader vid giftermålet 1221. De fick inga barn. Efter Joans död 4 mars 1238 letade Alexander II för en ny lämplig kvinna som kunde bli hans fru och föda honom ett barn. 

För Alba också skulle närma sig Frankrike och samtidigt försvåra för engelska anspråk på Alba ville Alexander II gifta sig med en fransyska i sitt andra äktenskap. Alexander II var en förespråkare för Alba skulle bilda en officiell allians med Frankrike. Det hände inte under hans livstid. Det dröjde till 1295 innan Albas efterföljare Skottland bildade en officiell allians med Frankrike. Alexander II fastnade för fransyskan Marie de Coucy (1218-1285), drottninggemål av Alba 1239-1249. De gifte sig 15 maj 1239 i Roxburgh i Scottish Borders, endast 14 månader efter Alexander II:s första fru Joan av England dog. Marie var dotter till den mäktiga franska vasallen Enguerrand III (1182-1242), Lord of Coucy 1191-1241, också känd som Enguerrand III de Boves, Lord of Coucy och hans tredje fru Marie de Montmirail (1192-1273). Enguerrand III var en känd fiende till England och det passade därför Alexander II som handen i handsken ha honom som svärfar. Louis VI (1081- 1137), kung av Frankrike 1108-1137 och Olof Skötkonung (980-1022), kung av Sverige 995-1022 var farmors farfar respektive farmors farfars farmors morfar till Marie de Coucy.

8. Olof Skötkonung (980-1022), kung av Sverige 995-1022 - fmfffmmf
7. Ingegerd Olofsdotter (1000/1001-1050), svensk prinsessa, etc. - fmfffmm
6. Anne (Anna) av Kiev (1030-1075), drottninggemål av Frankrike 1051-1060 - fmfffm
5. Philip I (1052-1108), kung av Frankrike 1060-1108 - fmfff
4. Louis VI (1081-1137), kung av Frankrike 1108-1137 - fmff
3. Robert I (1123-1188), Count of Dreux 1137-1184 - fmf
2. Alix de Dreux (Alix (f. 1156 och d. efter 1217) - farmor
1. Enguerrand III (1182-1242), Lord of Coucy 1191-1241 - far
0. Marie de Coucy (1218-1285), drottninggemål av Alba 1239-1249.

Även Alexander II:s första fru Joan av England var ättling till Louis VI, Olof Skötkonung, etc. genom Louis VI:s son Peter I av Courtenay (1126-1183). Peter var lillebror till Maries farmors far Robert I, Count of Dreux. Alexander II:s båda fruar hade samma farmors farfar i franska kungen Louis VI.och samma farmors farmor i Adelaide av Maurienne (1092-1154), drottninggemål av Frankrike 1115-1137. Med äktenskapet mellan Alexander II och Marie bildade Alba en liten informell allians med franska adelsfamiljen de Coucy. Under resten av 1200-talet bytte de både soldater och pengar med varandra.

Enligt den engelska benediktinermunken och krönikören (historieskrivaren) Matthew Paris (1200-1259) var Marie de Coucy både vacker och mycket rik. Alexander II och Marie de Coucy fick sonen Alexander III (1241-1286) som senare var kung av Alba 1249-1286, varav barnkung 1249-1262. 


1235-1244

1235 slog Alexander II:s trupper utan problem ned en revolt i Galloway i södra Alba. 25 september 1237 i York skrev Alexander II och Henry III (1207-1272), kung av England 1216-1272 under Yorktraktaten, på engelska Treaty of York. Avtalet och fördraget bekräftade att Northumberland, Cumberland och Westmorland i Northumbria och Cumbria var underkastade engelsk suveränitet. I avtalade lovade Alexander II att överge sina förfäders anspråk på Northumbria och Cumbria. Gränsen mellan Alba och England sattes mellan Solway Firth i väster/sydväst till floden Tweed i öster/nordöst. Fram till idag har den gränsen mellan Skottland och England från 1237 nästan varit helt oförändrad, undantaget en ny gränsdragning 1482 norr om Berwick-upon-Tweed i nordöst som inkluderade Berwick-upon-Tweed i England och en ny gränsdragning 1552 i sydväst som delade the Debatable Lands mitt i tur vågrätt där Skottland fick den norra delen och England den södra delen. Yorktraktaten markerade ett historiskt slut på Albas försök att utöka sin gräns mer söderut och söder om denna gräns. Det är denna gräns som Alexander II mest är berömd för idag.

Den ovan nämnda engelska krönikören Matthew Paris närvarade vid mötet i York. Han beskrev Alexander II som en buffelaktig tölpaktig ociviliserad och aggressiv person. I senare skrivna historieberättelser upprepade andra skribenter okritiskt vad Matthew Paris skrev om Alexander II. Den allmänna uppfattning blev därför bland senare historiker att Alexander II var ociviliserad och aggressiv.

1243 hotade Henry III att invadera Alba eftersom han inte var nöjd med gränsen mellan Alba och England som de två ländernas enades om i Yorktraktaten 1237. Inte heller Alexander II var nöjd med gränsen. De för stunden vänliga relationerna mellan Alba och England riskerade att äventyras. 1244 reste Henry III och hans engelsk armé norrut upp till trakten vid Newcastle upon Tyne. Genom informatörer lyckades Alexander II i förväg få reda på vad som var gång. Han reste därför själv söderut till trakten utanför Newcastle upon Tyne med en armé från Alba. Alexander II visste att för stunden var inte engelska baroner särskilt sugna på att finansiera eller bidra till ett nytt krig mot Alba. Istället för en direkt militär konfrontation och krigslag mellan de två länderna lyckades Alexander II övertyga Henry III om att de skulle träffas och tala igen. Henry III gick med på det och de två träffades 12 augusti 1244 i Ponteland 13 km norr om Newcastle upon Tyne. Där enades de om fred. Överenskommelsen blev känt som Newcastletraktaten, på engelska Treaty of Newcastle (1244). De två kungarna enades också om att Alexander II:s son Alexander III (1241-1286) senare skulle gifta sig med Henry III:s dotter Margaret av England (1240-1275). Alexander III var senare kung av Alba 1249-1286 medan 
Margaret av England var drottninggemål av Alba 1251-1275 och prinsessa av England 1240-1251. De två förlovade sig redan 1244 och gifte sig 1251 i York, endast sju år efter Newcastletraktaten 1244.


1245-1249

Med hotet från England undanröjt kunde Alexander II i fortsättningen rikta sin uppmärksamhet mot Yttre Hebriderna för att försöka införliva ögruppen i Alba från Norge. Flera gånger försökte han både förhandla och köpa ögruppen från norrmännen, men utan framgång. När det varken gick med talet, pennan eller kassakistan tog han istället till en ordet och svärdet.
1248 dog Haraldr Óláfsson (d. 1248), kung av Mann och norra Öarna 1237-1248. Notera stort ö på Öarna. Mann var Isle of Man och Öarna var norra öarna i norra Yttre Hebriderna och norra öarna i Inre Hebriderna. Som kung över södra Öarna 1248 utnämnde Håkon IV Håkonsson (1204-1263), kung av Norge 1217-1263, adelsmannen och krigaren Eóghan MacDubhghail, Lord of Argyll 1244/1248-1268 och kung av södra Öarna 1248-1249. Han blev kung för de öar som utgjorde södra Inre Hebriderna. Eóghan var också känd som Ewan MacDougall, Ewan of Argyll och Ewan of Lorne. Han var från Alba. Hans farfars far var Somerled (f. 1113-1117 och d. 1164).

3. Somerled (f. 1113-1117 och d. 1164), kung av Mann och Öarna 1158-1164 - farfars far
2. Dubgall mac Somairle (d. 1175), kung av Mann och Öarna 1164-1175 - farfar
1. Donnchadh of Argyll (Donnchadh mac Dubhghaill/ Duncan, son of Dougall) (f. före 1175 och d. 1244-1248), Lord of Argyll 1221/1225-1244/1248 och kung av södra Öarna - far
0. Eóghan MacDubhghail

Året efter Eóghan MacDubhghail blev kung för södra Öarna, 1249, avsatte den norska kungen honom och istället utnämnde Eóghans syssling Dubhghall mac Ruaidhrí (d. 1268) som kung för dessa öar. Alexander II behövde Eóghan MacDubhghail för att lättare kunna ta över Yttre Hebriderna. 
Sommaren 1249 reste Alexander II med sin armé från Alba i nordvästlig riktning med slutdestination Yttre Hebriderna. Målet var att militärt ta ögruppen från Norge eller tvinga norrmännen att ge upp eller ge dessa öar till Alba. På vägen från Alba till Yttre Hebriderna ville Alexander II få med sig Eóghan MacDubhghail som befann sig i Inre Hebriderna. Sedan finns det två versioner. 

Enligt den ena versionen bröt Eóghan MacDubhghail sin trohet till Håkon IV Håkonsson efter att han blev avsatt som kung för södra Öarna 1249. Alexander II fick nys om det och antog att Eóghan MacDubhghail blev bitter och hämndlysten efter avsättningen. Därefter anlade Albas kung en expedition från Alba i västlig riktning till Inre Hebriderna för att få med honom och plocka upp honom i den fortsatta resan och erövringen av Yttre Hebriderna i nordväst. Enligt den andra versionen bröt inte Eóghan MacDubhghail sin trohet till sin norska kung. För att försöka få honom att ändra uppfattning skickade Alexander II ut representanter till Eóghan MacDubhghail som befann sig i Inre Hebriderna. De försökte övertyga Eóghan MacDubhghail att bryta sin trohet med Håkon IV Håkonsson. 
​Eóghan MacDubhghail vägrade emellertid att bryta sin trohet med den norska kungen.  Alexander II anlade därefter en expedition till Inre Hebriderna för att tvinga Eóghan MacDubhghail att bryta sin trohet till Håkon IV Håkonsson. Alexander II var med på denna expedition. 

Enligt båda versionerna var Alexander II med på resan till Inre Hebriderna. 
Efter Inre Hebriderna var det tänkt att han skulle resa vidare till Yttre Hebriderna och försöka erövra ögruppen. Helst med Eóghan MacDubhghail i Inre Hebriderna vid sin sida. Färden mot Yttre Hebriderna slutade emellertid inte bra för Alexander II. På vägen för att träffa Eóghan MacDubhghail och få med sig eller tvinga honom att följa med drabbades Alexander II av feber när han befann sig på ön Kerrera i Argyll and Bute i Inre Hebriderna. Alexander II blev aldrig frisk och dog 6 juli 1249 på Kerrera. Den pågående expeditionen för att träffa Eóghan MacDubhghail och den planerade
invasionen av Yttre Hebriderna avbröts. Alexander II:s döda kropp fördes tillbaka till Albas fastland. Han begravdes i Melrose Abbey i Melrose i Scottish Borders i sydöstra Alba. Alexander II efterträddes på Albas tron av sin son Alexander III.

​-----------------------------


♚ Alexander III (1241-1286), kung av Alba 1249-1286 - Albas sista kung

4 september 1241 föddes Alexander III i Roxburgh Castle i Roxburgh i Scottish Borders i det som idag är sydöstra Skottland. Slottet uppfördes ca 1128 och var ett av de absolut äldsta slotten i Alba. Före 1120-talet fanns det inga slott i Alba. De byggdes första gången på 1120-talet efter 1124 när David I (1084-1153) var kung av Alba 1124-1153. Alexander III´s föräldrar var Alexander II (1198-1249), kung av Alba 1214-1249 och hans andra fru, fransyskan, Marie de Coucy (1218-1285), drottninggemål av Alba 1239-1249. Se ovan för mer om dem. Alexander III´s gäliska namn under medeltiden var Alaxandair mac Alaxandair, på modern skotsk gäliska Alasdair mac Alasdair. 

1243 hotade Henry III (1207-1272), kung av England 1216-1272, att invadera Alba eftersom han inte var nöjd med gränsen mellan Alba och England som de två ländernas enades om i Yorktraktaten 1237. 1244 reste Henry III och hans engelsk armé norrut upp till trakten vid Newcastle upon Tyne. Genom informatörer lyckades Alexander III:s pappa Alexander II, i förväg få reda på vad som var gång. Han reste därför själv söderut till trakten utanför Newcastle upon Tyne med en armé från Alba. Där föreslog Albas kung att han och Henry III skulle träffas och talas vid igen. Den engelska kungen gick med på det och de två träffades 12 augusti 1244 i Ponteland 13 km norr om Newcastle upon Tyne. Där enades de om fred. Överenskommelsen blev känt som Newcastletraktaten 1244. De två kungarna enades också om att Alexander II:s son Alexander III senare skulle gifta sig med Henry III:s dotter Margaret av England (1240-1275). Alexander III och Margaret förlovade sig redan 1244 när han var nästan tre år gammal och hon var nästan fyra år.

1249 tog den åttaårige Alexander III över som kung av Alba efter sin pappa som avled 1249. Alexander III regerade över Alba från 6 juli 1249 till 18 eller 19 mars 1286. Han kröntes 13 juli 1249 i Scone Abbey i Perth and Kinross i östra Alba. 1249-1262 var Alexander III barnkung av Alba. 1260 fanns det flera rivaliserande fraktioner i Alba som ville ha inflytande över honom. Situationen blev kritisk och hans mamma Marie de Coucy och hennes make John II of Brienne (1227-1296) blev medlemmar i Albas kungliga råd, vilket de var från 1260 fram till 1262 när Alexander III blev vanlig vuxenkung. John II of Brienne var fransk grand butler (hovmästare) före 1258, kung av Acre och franska ambassadör i spanska Kastilien 1275. John var också känd som John of Brienne och Jean de Brienne. ​

Alexander III gifte sig två gånger, först 1251 och sen 1285. Som bestämdes i Newcastletraktaten 1244 blev första frun Margaret av England (1240-1275). Hon var känd på engelska som Margaret of England och på svenska som Margareta av England. Hon var prinsessa av England 1240-1251 och därefter drottninggemål av Alba 1251-1275. Margaret var dotter till den engelska kungen Henry III och hans fru, fransyskan, Eleanor av Provence (1223- 1291), drottninggemål av England 1236-1272. Eleanor var känd på engelska som Eleanor of Provance, på franska som Éléonore de Provence och på svenska som Eleonora av Provence. Vid giftermålet 1251 mellan Alexander III och Margaret av England var han tio år gammal och hon elva år. De gifte sig i York. Paret fick dottern Margaret av Skottland (1261-1283), drottninggemål av Norge 1281-1283 och sönerna Alexander (1264-1284), prins av Skottland (Alba) samt David (1272-1281). 

2 oktober 1263 drabbade Albas och Norges arméer samman i slaget om Largs i North Ayrshire. Slaget slutade inte med någon vinst för någon sida. Samtida historiker gav inte slaget någon större betydelse. Senare historiker på 1300- och 1400-talen hävdade att slaget var ett viktigt slag. Ur ett större perspektiv var slaget början på slutet för norrmännen i Hebriderna. 1600-tals historiker betonade ned slagets betydelse. 1800-tals historiker däremot höjde upp slagets betydelse och menade att det var av internationell betydelse. Slaget blev förknippat med Albas och Skottlands stolta militära medeltida förflutna som födde andra nationella hjältar som frihetskämpen William Wallace (1270-1305) och Robert I (1274-1329), kung av Skottland 1306-1329. Historiker på 2000-talet delade inte den uppfattningen. De såg slaget om Largs som en viktig plats som var en del av det som hindrade den norska kampanjen i Hebriderna.

Lokalt i Largs på 2000-talet representerade slaget däremot en ärorik skotsk vinst över invaderade vikingar. Dock när slaget skedde var det istället en sammandrabbning mellan Alba och Norge. Dessutom existerade vikingatiden bara 793-1066 enligt engelskspråkiga historiker och enligt den internationella bilden om när vikingatiden pågick. 793 förstörde vikingarna ett kloster på ön Lindisfarne i nuvarande norra Engand. 25 september 1066 förlorade Norge mot England slaget vid Stamford Bridge i Stamford Bridge i East Riding of Yorkshire i norra England. Slaget innebar att vikingaväldet upphörde i England. Den internationella arkeologin och historievetenskapen räknar däremot perioden 800-1050 som vikingatiden, vilket också stämmer överens med när norska vikingatiden pågick i Norge 800-1050. En del historiker i Norge hävdar att den internationella vikingatiden överlag däremot pågick från år 793/800 till 1050, 1066 eller till slutet av 1000-talet. Många svenskspråkiga historiker däremot menar att vikingaperioden pågick från 793 till 1100-talet eller rentav från första halvan av 700-talet till 1100-talet. De hävdar att början vid 793 och stoppet vid 1066 är en anglosaxiskt historiebeskrivning som inte tar hänsyn till vikingarnas aktivitet i östra Europa.

2 juli 1266 skrevs Perthtraktaten under mellan Alba och Norge. Yttre Hebriderna och de områden i Inre Hebriderna som kontrollerades av norska intressen tillföll och återgick till Alba. Isle of Man, som innan ägdes av Norge, tillföll också Alba. Den militära konflikten över dessa områden avslutades mellan Alexander III och Magnus VI Håkonsson (1238-1280), kung av Norge 1263-1280. Perthtraktaten innebar också att Alba betalde Norge en engångssumma på 4 000 mark och en årlig betalning till Norge på 100 mark. De sistnämnda 100 mark betalades regelbundet under flera decennier efteråt. Perthtraktaten innebar också att Norge fick fortsätta behålla Orkneyöarna och Shetlandsöarna som hade varit i norskt ägo sedan 875.
Den norska kungen som nämndes ovan var också känd på engelska som Magnus VI of Norway och Magnus Haakonsson, på svenska som Magnus Lagaböter och Magnus Håkonsson, på modern norska som Magnus Lagabøte och Magnus VI Håkonsson, på nynorska och norskt bokmål som Magnus Lagabøte samt på fornnordiska som Magnús Hákonarson. Namnet Lagaböter betyder lagförbättraren.

I Yttre Hebridernas fall hade de innan Perthtraktaten skrevs på 1266 formellt tillhört norska kronan sedan 1098 och kontrollerats av norska vikingar sedan 872. Det dröjde ända till 1660 innan Yttre Hebridernas hade kontrollerats lika länge av Alba och sedan av Skottland som av Norge/norska vikingar gjorde i 394 år 872-1266. I Isle of Mans fall ägdes ön av Alba från 1266, men det dröjde till 1275 innan Albas styre över ön blev fast etablerat. 1290 tog England över Isle of Man. Den stannade hos engelsmännen till 1313 när Skottland tog över ön. Därefter växlade öns styre och ägarskapet mellan Skottland och England fram till 1346. Sedan tog England över ön, men anförtrodde dess styre till en rad olika lordar och magnater. Isle of Man ägdes med andra ord fullt ut av Alba och Skottland 1266-1290 och ett tag vid 1313, samt växelvis med England 1313-1346.

Betydelsen av Perthtraktaten från 1266 går att jämföra med Yorktraktaten från 1237 som reglerade gränsen mellan södra Alba och norra England. De skrevs under av Alexander III:s pappa  Alexander II och Henry III (1207-1272), kung av England 1216-1272.

1275 dog Margaret av England och Alexander III blev änkling. 1281 dog deras son David. 1281 gifte sig Alexander III:s och Margaret av Englands dotter Margaret av Skottland med ​Eirik II Magnusson (1268-1299), kung av Norge 1280-1299. Han var känd på engelska som Eric II of Norway och Eric II Magnusson, på svenska som Erik Magnusson av Norge, på fornnordiska som Eiríkr Magnússon och på norska som Eirik Magnusson. Margaret och Eirik fick dottern Margaret Eiriksdottir (1283-1290), drottning och regent över Skottland 1286-1290. Hon föddes i
Tønsberg i södra Norge. Mamma Margaret av Skottland dog 9 april 1283 i samband med med förlossningen av Margaret Eiriksdottir eller strax senare samma dag. 

1284 dog Alexander III:s son Alexander. Alla hans barn var döda. Han saknade manliga arvtagare, men hade en kvinnlig arvtagare i dotterdottern Margaret Eiriksdottir. För att få en manlig arvtagare gifte sig Alexander III den 15 oktober 1285 med fransyskan Yolande de Dreux (1263-1322/1330), drottninggemål av Alba 1285-1286. Enligt en del uppgifter gifte de sig 14 oktober eller 1 november 1285. De gifte sig i Jedburgh Abbey i Jedburgh i Scottish Borders. Jedburgh Abbey hade vid tiden det finaste och bästa av normandisk och engelsk arkitektur. Bröllopet bevittnades av många från Albas och Frankrikes adel. Yolande var dotter till den franska greven Robert IV (1241-1282), Count of Dreux 1249-1282 och hans fru Beatrice (1248/1249-1312), Countess of Montfort 1249-1312. I februari 1285, vilket var lite drygt ett halvår innan bröllopet, skickade Alexander III ut några av sina män från Albas hov som reste till Frankrike och hämtade Yolande och hennes två år yngre lillebror John II (1265-1309), Count of Dreux 1282-1309. Brodern var också känd som John II of Dreux och på franska som Jean II de Dreux. Han följde med Yolande för att stödja henne i samband med hennes bröllop.

Utöver att få en manlig arvinge med Yolande gifte Alexander III sig också med henne för att kunna distansera sig mot sin granne Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307. Det var ett led i Albas försök att skapa en allians med Frankrike som var riktad mot England och som betonade samt framhävde Albas oberoende gentemot England. I sitt första äktenskap med Margaret av England var Alexander III gift med Edward I:s syster, tillika den engelska kungen Henry III:s dotter. Under de tio åren som Alexander III var änkling 1275-1285 saknade han inte kvinnliga sällskap. Han omgärdade sig av flera kvinnor som gillade honom.
​
Mellan början av februari 1286 och 18 mars 1286 blev Yolande de Dreux gravid och väntade sitt första barn med Alexander III. Barnet, oavsett kön, skulle gå före Margaret Eiriksdottir i tronföljden eftersom det var ett barn till Alexander III och inte ett barnbarn som Margaret Eiriksdottir var. Alexander III och Yolandes barn förväntades därför bli näste regerande kung eller regerande drottning av Alba efter hans framtida död under förutsättning att han inte fick flera barn inom äktenskapet. ​

På kvällen 18 mars 1286 befann sig Alexander III i Edinburgh Castle i Edinburgh. Med sina kungliga rådgivare hade han först haft ett möte och sedan firat sitt andra äktenskap med sin fru Yolande. Hon däremot var i Kinghorn i södra Fife 38,4 km bort vandrings- och ridvägen. Hon fanns på andra sidan av vattnet och norra sidan av Firth of Forth. Under kvällen bestämde sig Alexander III för att besöka henne i Kinghorn senare samma kväll eller natt eftersom det var hennes födelsedag dagen efter den 19 mars. På grund av dåliga väderförhållanden avrådde hans kungliga rådgivare honom att resa från Edinburgh Castle till Fife den kvällen. Alexander III lyssnade emellertid inte på dem och gav sig av ändå. Det är okänt huruvida han red hela de 38,4 km från Edinburgh till Kinghorn via en kort färjetransport mellan South Queenferry och North Queensferry eller ifall han gick ombord på ett skepp i Leith och sedan med medhjälpare seglade 10 km direkt över vattnet Firth of Forth till södra Fife och därefter red sista biten på land. Förmodligen tog han landalternativet och red hela vägen undantaget den korta biten med färj mellan South Queenferry och North Queensferry.

För att hitta rätt i Fife hade Alexander III med sig guider. Sent på samma kväll 18 mars kom det ridande sällskapet fram till Kinghorn Ness i Fife nära där Yolande befann sig. De var nästan framme hos henne, men medan de red i Kinghorn Ness separerades Alexander III från sina guider. I mörkret gick sedan Alexander III:s häst fel längs en strandkant i Kinghorn Ness och han föll till marken och dog. Efterföljande morgon hittades Alexander III död med en bruten nacke vid strandkanten. Det konstaterades att han dog i en ridolycka. De som hittade honom visste emellertid inte ifall han trillade av hästen sent på kvällen 18 mars eller under de efterföljande och första timmarna 19 mars. Därför brukar många nutida historiker nämna att Alexander III dog 18 eller 19 mars 1286. En del föredrar att skriva att han dog 18 mars medan andra föredrar 19 mars eftersom det var då hans döda kropp hittades.

Enligt en del äldre texter föll Alexander III från ett klippblock eller från ett stup i Kinghorn Ness, men det anses uteslutet idag eftersom det inte fanns några klippblock på platsen där hans kropp hittades. Däremot fanns det en mycket brant, bergig och plant klippig strandkant som var dödlig för den människa som trillade av en häst med huvudet före i mörkret.

Efter att Alexander III:s kropp hittades begravdes han i Dunfermline Abbey i Fife. Han var Albas sista kung. 1286 bytte Alba namn till Skottland och har hetat det sedan dess. Alla kommande regenter 1286-1707, undantaget 1290-1292, 1296-1306 och 1651-1660, kom att kalla sig för kungar eller drottningar Skottland. Efter Alexander III:s död utsågs ett råd av förmyndare. De styrde Skottland i väntan på att hans och Yolandes kommande barn skulle födas. I november 1286 födde Yolande de Dreux sitt och Alexander III:s barn som dock dog i fosterdöd. Samma dag, 25 november 1286, blev Margaret Eiriksdottir därför Skottlands nya drottning och regent. ​​Hon efterträdde sin morfar Alexander III på Albas tron. Alexander III:s och Yolandes döda barn begravdes i Cambuskenneth i Stirling council area.

Tio år efter Margaret av Skottlands död 1283, dvs. hon som var Alexander III:s dotter och Margaret Eiriksdottirs mamma, gifte norske kungen Eirik om sig 1293 med Isabel Bruce (1272-1358), drottninggemål av Norge 1293-1299. Isabel var från Carrick i South Ayrshire i sydvästra Alba. Från 1286 låg Carrick i sydvästra Skottland. Eirik och Isabel fick dottern Ingeborg Eiriksdottir (1297-1357) som var först norsk och sedan svensk prinsessa. Hon är också känd idag på engelska som Ingeborg Eriksdottir of Norway, på svenska som Ingeborg Eriksdotter av Norge och på norska som Ingebjørg Eiriksdatter.

Alexander III är idag mest känd som den som ordnade att Yttre Hebriderna återbördades till Alba och att Alba erhöll Isle of Man. Han är också känd som Albas sista officiella kung. Hans tid var också lugnet före stormen. Efter honom bytte motsättningar och krigsslag mot Norge och England mot en mörk tid av flera tyngre krig mot England 1296-1328 och 1332-1357, men som alla slutade lyckligt sett ut ett skotskt perspektiv eftersom Skottland behöll sin status som en oberoende stat.

​-----------------------------
​

1.6 Huset Sverre 1286-1290

Margaret avbildad i Lerwick Town Hall i Lerwick på Shetlandsöarna. © Colin Smith. CC.​

♛ Margaret Eiriksdottir (1283-1290), regerande drottning av Skottland 1286-1290

Släktrelationer

9 april 1283 föddes Margaret Eiriksdottir som norsk prinsessa i Tønsberg i södra Norge. Hon var också känd på engelska som bara Margaret, på svenska som de tre namnen Margareta, Margareta av Skottland och Margareta Eriksdotter, på norska som Margrete och Margareta samt på norskt bokmål som Margrete Eiriksdatter. Hennes smeknamn var The Maid of Norway. Hon var dotter till Eirik II Magnusson (1268-1299), kung av Norge 1280-1299. Han var också känd på engelska som Eric II of Norway och Eric Magnusson, på svenska som Erik Magnusson av Norge och på norska som Eirik II Magnusson. Han tillhörde norska kungahuset Sverre/Sverreætta, men härstammade från norska kungahuset Fairhair, på svenska Hårfagreätten och på nynorska Hårfagreætta. Sverre/Sverreætta var därför Skottlands kungahus 1286-1290.

Margaret Eiriksdottirs mamma var Margaret av Skottland (1261-1283), drottninggemål av Norge 1281-1283 och prinsessa av Alba 1261-1281. Mamma Margaret var också känd på engelska som Margaret of Scotland, på fornnordiska som Margrét Alexandersdóttir, på norska som Margrete Alexandersdotter, på svenska som Margareta av Skottland och på skotsk gäliska som Maighread Nic Rìgh Alasdair. Mamma Margaret av Skottlands föräldrar var Alexander III (1241-1286), kung av Alba 1249-1286 och hans första fru Margaret av England (1240-1275), drottninggemål av Alba 1251-1275 och prinsessa av England 1240-1251. Alexander III var Margaret Eiriksdottirs morfar och tillhörde Albas kungahus Dunkeld. Bara max tre generationer tillbaka hade Margaret Eiriksdottir förfäder från fyra länders kungar:

Norge
1. Eirik II Magnusson (1268-1299), kung av Norge 1280-1299 - far
0. Margaret Eiriksdottir (1282-1290)

Danmark
3. Erik IV (1216-1250), ensam kung av Danmark 1241-1250 - farmors far
2. Ingeborg Eriksdotter (1244-1287), född i Danmark, drottninggemål av Norge 1263-1280 - farmor
1. Eirik II Magnusson (1268-1299), kung av Norge 1280-1299 - far
0. Margaret Eiriksdottir (1283-1290)

Alba (Skottland)
2. Alexander III (1241-1286), kung av Alba 1249-1286 - morfar
1. Margaret av Skottland (1261-1283), drottninggemål av Norge 1281-1283 - mor
0. Margaret Eiriksdottir (1283-1290)

England
3. Henry III (1207-1272), kung av England 1216-1272 - mormors far
2. Margaret av England (1240-1275), drottninggemål av Alba 1251-1275 - mormor
1. Margaret av Skottland (1261-1283), drottninggemål av Norge 1281-1283 - mor
0. Margaret Eiriksdottir (1283-1290)

Går man tillbaka mer än tre generationer hade Margaret Eiriksdottir också förfäder som var kungar av Portugal, Aragonien i Spanien, Ungern, Sverige, etc. Margaret Eiriksdottir var också syssling till den senare födda Edward III (1312-1377), kung av England 1327-1377. De hade en gemensam manlig förfader i Henry III.

3. Henry III (1207-1272), kung av England 1216-1272 - farfars far
2. Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307 - farfar
1. Edward II (1284-1327), kung av England 1307-1327 - far
0. Edward III (1312-1377), kung av England 1327-1377


Åren 1261-1290

1261 föddes paret Alexander III och Margaret av Englands första barn Margaret av Skottland i Windsor Castle i England. Hon var Margaret Eiriksdottirs mamma. Tre år senare 1264 föddes Alexander (1264-1284), prins av Alba, i Jedburgh i Scottish Borders i sydöstra Alba. Han var 
Alexander III:s och Margaret av Englands andra barn. Sonen blev tronarvinge till Albas tron. 1272 fick Alexander III och Margaret av England sonen David (1272-1281). 1275 dog Margaret av England, tillika Margaret Eiriksdottirs mormor. 1281 dog sonen David nio år gammal.
 
1281 gifte sig norske kungen Eirik II Magnusson och Margaret av Skottland i Bergen. Han var 13 år medan hon var 20 år gammal. Två år senare föddes dottern Margaret Eiriksdottir i norska Tønsberg 1283. Mamma Margaret av Skottland dog 9 april 1283 i Tønsberg i samband med förlossningen av Margaret Eiriksdottir eller strax senare samma dag. Alexander III hade nu förlorat två av tre barn inom äktenskapet. Dock levde tronarvingen Alexander och den manliga tronföljden från samma familj var säkrad. Året efter, 1284, dog också denna Alexander. Efter hans död var kung Alexander III:s alla barn nu döda och ingen av dem kunde ta över Albas tron efter honom.
1. David (1272-1281) dog 9 år gammal 1281. 
2. Margaret av Skottland (1261-1283) dog 22 år gammal 1283.
3. Alexander (1264-1284), tronarvinge, dog 20 år gammal 1284.

Alexander III hade en arvtagare i dotterdottern Margaret Eiriksdottir som stod närmast till Albas tron 1284-1286 efter tronarvingen Alexanders död 1284. Hon var Alexander III:s enda barnbarn och arvtagare. För att få en manlig arvtagare gifte sig Alexander III den 15 oktober 1285 med Yolande de Dreux (1263-1322/1330), drottninggemål av Alba 1285-1286. Enligt en del uppgifter gifte de sig 14 oktober eller 1 november 1285. Mellan början av februari 1286 och 18 mars 1286 blev hon gravid och väntade parets första barn. Barnet, oavsett kön, skulle gå före Margaret Eiriksdottir i tronföljden eftersom det var ett barn till Alexander III och inte ett barnbarn som Margaret Eiriksdottir var. Alexander III och Yolandes barn förväntades därför bli näste regerande kung eller regerande drottning av Alba efter hans framtida död under förutsättning att han inte fick flera barn inom äktenskapet. 

18 eller 19 mars 1286 dog Alexander III, tillika Margaret Eiriksdottirs morfar. Hans och Yolandes ofödda barn stod som nummer ett i tronföljden och Margaret Eiriksdottir som nummer två. Albas parlament kallade därefter till en sammankomst i Scone i april 1286. De inrättade en provisorisk regering bestående av sex förmyndare som administrerade Alba i väntan och fram till på att Alexander III:s och Yolandes kommande barn skulle födas. De sex förmyndarna kallades för guardians, dvs. väktare av Skottland i första hand och beskyddare av Skottland i andra hand. De var fördelade med två biskopar, två baroner och två earlar. De sex var:
1) William Fraser (d. 1297), biskop av St Andrews 1279/1280-1297.
2) Robert Wishart (1240-1316), biskop av Glasgow 1271-1316.
3) John Comyn II of Badenoch (1242-1302), Lord of Badenoch. 
4) James Stewart (1260-1309), 5th High Steward of Scotland 1283-1309.
5) Alexander Comyn (1218-1289), 2nd Earl of Buchan 1244-1289 och Justiciar of Scotia 1258-1289.
6) Donnchadh III (1262-1289), Earl of Fife 1270/1272-1289. 

I november 1286 födde Yolande sitt och Alexander III:s barn som dock dog i fosterdöd. Antingen var det dödfött, föddes för tidigt och kunde inte överleva, dog strax efter förlossningen eller dog inom fyra veckor efter att det föddes. 25 november 1286 blev det officiellt bekräftat att barnet var dött. Samma dag blev Margaret Eiriksdottir Skottlands nya drottning och regent. ​​Från 25 november 1286 till 26 september 1290 regerade Margaret Eiriksdottir över Skottland i 3 år och 305 dagar. Hon var drottning från ungefär 3,5 års ålder till 7 års ålder. 
Medan Margaret Eiriksdottir var barndrottning styrdes Skottland 1286-1289 åt hennes vägnar av ett regentråd av sex guardians, dvs. väktare av Skottland i första hand och beskyddare av Skottland i andra hand. De var samma sex personer som styrde Alba från april till 24 november 1286. Se ovan. Se också lite längre ned i avsnittet om första interregnumet 1290-1292 för lite mer om de sex ovan. 1289 dog Alexander Comyn och Donnchadh III mördades samma år. Den senare ersattes som regentråd av sin son Donnchadh IV (1289-1353), Earl of Fife 1289-1353 som föddes i slutet av 1289. 1289-1290 bestod regentrådet därför av fem guardians, som styrde Skottland åt Margaret Eiriksdottirs vägnar. De fem var 1289-1290:
1) William Fraser (d. 1297), biskop av St Andrews 1279/1280-1297.
2) Robert Wishart (1240-1316), biskop av Glasgow 1271-1316.
3) John Comyn II of Badenoch (1242-1302), Lord of Badenoch. 
4) James Stewart (1260-1309), 5th High Steward of Scotland 1283-1309.
5) Donnchadh IV (1289-1353), Earl of Fife 1289-1353.

Men eftersom Donnchadh IV bara var ett spädbarn i slutet av 1289 och inte kunde styra Skottland åt den ännu äldre Margaret Eiriksdottir var de därför i praktiken bara fyra guardians 1289-1290 som kunde regera åt Margaret. På pappret var de emellertid fem stycken guardians.

Den skotska adeln fruktade att Margaret Eiriksdottirs pappa Eirik II Magnusson skulle försöka ta kontroll över Skottland genom sin dotter. Eirik II Magnusson fick med henne möjlighet att indirekt styra två länder, Skottland och Norge. Den skotska adeln fruktade också en blodig maktstrid mellan de skotska adelssläkterna Balliol och Brus. Båda tävlade möjligen om att få vara efter Margaret Eiriksdottir i tronföljden. Efter Yolandes ofödda barn och Margaret Eiriksdottir innan den förstnämnda förlorade sitt barn.
Möjligen ville Robert Brus (1215-1295), 5th Lord of Annandale 1226/1233-1295, också tillsätta en person från den egna familjen Brus på den skotska tronen. Robert Brus var farfar till Robert the Bruce (1274-1329) som senare var kung av Skottland 1306-1329 under namnet Robert I. Enligt en annan version tävlade både Robert Brus och John Balliol (1249-1314) som senare var kung av Skottland 1292-1296, om att få tillsätta sina egna familjer på den skotska tronen, Brus respektive Balliol.

I slutet av 1286 eller precis i början på 1287 skickade Eirik II Magnusson sin mest framstående rådsherre Bjarne Erlingsson till Skottland för att göra anspråk på kungariket åt Margaret Eiriksdottirs räkning. Enligt en annan version skickade Norge en ambassadör till Skottland i slutet av 1286 för att medla för Margaret Eiriksdottir räkning gentemot Robert Brus, 5th Lord of Annandale och hans rival John Balliol. Oavsett version gjorde sedan Robert Brus, 5th Lord of Annandale uppror i sydvästra Skottland tillsammans med sin son Robert de Brus (1243-1304), 6th Lord of Annandale 1295-1305. De intog kungliga slott i sydväst. Upproret slogs ned i början av 1287. 

Situationen blev emellertid osäker. Ett sätt för den norska kungen Eirik II Magnusson att dämpa oron i Skottland var att skicka över Margaret Eiriksdottir från Norge till Skottland. Han ville dock inte göra det förrän hon blivit lite äldre. Eirik II Magnusson bad då Englands kung Edward I (1239-1307) om hjälp. Den senare var kung av England 1272-1307. Eirik II Magnusson var dessutom i tacksamhetsskuld till Edward I. Den engelska kungen såg sin chans att få kontroll över Skottland indirekt. Han föreslog att de skulle skriva på Birghamtraktaten, på engelska känd som Treaty of Birgham, mellan Skottland, England och Norge. Avtalet och fördraget skrevs under i två omgångar 1289-1290 mellan de tre berörda länderna. Första avtalet från 1289 hette Salisburytraktaten medan det andra från 1290 hette 
Birghamtraktaten. Både brukar dock tillsammans nämnas under det gemensamma namnet Birghamtraktaten. 

De som skrev på avtalen för Skottlands räkning var det skotska 
​regentråd av guardians, dvs. väktare av Skottland i första hand och beskyddare av Skottland i andra hand, som styrde Skottland åt Margaret Eiriksdottirs räkning. Se ovan för vilka de var. Robert Wishart, biskop av Glasgow 1271-1316, var med i regentrådet och var därför en av dem som skrev på Birghamtraktaten 1289-1290.

Birghamtraktaten 1289-1290 gick ut på att Margaret Eiriksdottir, drottning av Skottland, skulle förlova sig med Edward I:s son Edward II (1284-1327). Senare vid mognare ålder skulle de också gifta sig. Edward II var bara ett år yngre än Margaret Eiriksdottir. Han var senare Englands kung 1307-1327. 
Fram tills att drottningen Margaret Eiriksdottir blev mognare skulle Edward I tillsätta egna män som kunde hjälpa henne att regera över Skottland. När hon sedan blev vuxen skulle hon få styra över Skottland på egen hand. Precis på samma sätt som föregående skotska regenter gjorde före henne. 
Edward II hade blivit prinsgemål av Skottland från den dagen de hade gift sig, dvs. han hade blivit make till den regerande skotska drottningen. Samtidigt hade han också varit regent och kung över England medan hon blivit drottninggemål över England. Det gifta paret hade regerat över varsitt land och varit gemål i makens/makans land.

Enligt en del andra uppgifter hade Margaret Eiriksdottir fått fortsätta vara drottning över Skottland medan Edward II istället hade blivit kung över Skottland från den dagen de gifte sig. I praktiken regerande kung. Samtidigt hade han också varit regent och kung av England medan hon blivit drottninggemål av England. Enligt dessa uppgifter hade hon i realiteten blivit gemål i de både Skottland och England medan han hade blivit regent i båda länderna. Det som talar mot dessa andra uppgifter är att de skotska förhandlarna från the guardians aldrig hade gått med på ett avtal där Edward II kunnat bli en framtida regent och kung över Skottland. Däremot som de första uppgifterna ovan var det fullt möjligt att de tillät och gick med på att Edward II kunde få bli en framtida prinsgemål av Skottland, men med 
Margaret Eiriksdottir som regerande drottning av Skottland.

Hur som helst, båda versionerna är överens om att under tiden tills att Margaret Eiriksdottir blev myndig garanterades Skottland att få vara oberoende i sitt förhållande gentemot England. Skottland skulle också få vara ett självständigt land, få ha sina landgränser, få vara fritt och inte behöva underkasta sig England. Allt enligt Birghamtraktaten. Skottarnas position i förhandlingarna var dock svaga. De kunde inte ställa några större krav på avtalet. När som helst kunde Eirik II Magnusson trots allt gifta bort sin dotter Margaret Eiriksdottir med Edward II eller vem som helst. Hade Eirik II Magnusson gift bort henne med en dansk eller svensk kronprins eller kung hade den prinsen/kungen fått kontroll över Skottland. Därmed hade Skottland t.ex. kunnat bli en del av Danmark eller Sverige, alternativt styrts av Danmark eller Sverige. I realiteten riskerade Skottland att bli en lydstat till ett främmande utländskt land. Därför gick Skottlands förhandlare med på Birghamtraktaten för att slippa worst case scenario och sämsta möjliga utfall.

Skottarna fick dock efter mycket om och men med sig att Margaret Eiriksdottir var tvungen att resa från Norge till Skottland före 1 november 1290 för att avtalet skulle börja gälla. De var angelägna om att ha sin regent i Skottland och inte utomlands. Hennes framtida giftermålsplaner fick dröja tills hon kommit till Skottland. Birghamtraktaten var emellertid värdelöst. Edward I hade fått med många reservationer. Skottland skulle inte blivit oberoende från England ifall Margaret Eiriksdottir och Edward II gifte sig. Tvärtom hade Skottland fått underkasta sig England. Dessutom ifall Margaret Eiriksdottir och Edward II hade gift sig vid myndig ålder hade hon visserligen fått fortsätta regera över Skottland som regerande drottning och han hade blivit prinsgemål av Skottland från när de gifte sig. Med tiden hade Edward II också blivit kung av England, vilket han också blev i verkligheten 1307. Tillsammans hade de två äkta makarna regerat över varsitt land, hon Skottland och han England. En framtida arvinge till dem hade troligtvis blivit ensam regerande kung eller drottning över både Skottland och England i en personalunion.

Hade Margaret Eiriksdottir och Edward II inte fått några barn hade den engelska tronen gått till en släkting på Edward II:s sida. Den skotska tronen däremot hade gått till en norsk släkting till Margaret Eiriksdottir. Eftersom Margaret Eiriksdottir inte hade några bröder hade hennes pappa Eirik II Magnusson i första hand blivit skotsk kung vid ett sådant scenario. Han dog i verkligheten 1299. Hade inte Margaret Eiriksdottirs pappa levt när hon dog hade hennes farbror Håkon V Magnusson (1270-1319) blivit kung av Skottland. Håkon V Magnusson var kung av Norge 1299-1319. Håkon hade då blivit både kung av Norge och Skottland. Hans efterföljande ättlingar hade också blivit regenter över Skottland som t.ex. Håkons dotterson Magnus Eriksson (1316-1374), kung av Sverige 1319-1964 och kung av Norge 1319-1355. Det låg därför i norska intressen att Margaret Eiriksdottir var drottning av Skottland till i alla fall vuxen ålder. Den skotska kyrkan var dock inte nöjd med Birghamtraktaten. De var rädda att förlora sin självständighet. De fruktade att komma i beroendeställning till den engelska kyrkan från den dagen Margaret Eiriksdottir gifte sig med Edward II eller från när ett av deras framtida barn hade blivit regent över både Skottland och England. 


Seglatsen till Skottland 1290

I augusti eller i slutet av augusti 1290 eller i början av hösten 1290 steg en frisk Margaret Eiriksdottir ombord på ett skepp i Norge för att resa till Leith utanför Edinburgh i Skottland. Färden gick från Bergen på Norges fastland över Nordsjön i västsydvästlig riktning till Orkneyöarna, vars ögrupp tillhörde Norge 1290. Sedan var det tänkt att färden skulle fortsätt gå söderut och längs den skotska östkusten till Leith. Se kartan nedan.

Rutten Bergen-Leith. © Idarvol. CC.  

Rutten Bergen/övriga Norge via Orkneyöarna till Leith var en vanlig rutt för norska skepp vid den här tiden. De kände väl till förhållandena. Höstvädrets makter ville däremot annorlunda. Skeppet som Margaret Eiriksdottir  färdades i kom in i en häftig storm och kom kraftigt ur kurs. 23 september 1290 lyckades besättningen efter mycket möda ta skeppet till Kirkwall på Orkneyöarna, men då var det för sent. Den 7-åriga skotska drottningen Margaret Eiriksdottir hade drabbats av en sjukdom ute till havs. Hon var sjuk och medtagen när de steg i land i Kirkwall. Besättningen bestämde att de skulle stanna på Orkneyöarna tills Margaret Eiriksdottir återhämtat sig. Därefter skulle de fortsätta färden söderut till Leith.

3-6 dagar efter ankomsten till Kirkwall dog Margaret Eiriksdottir emellertid 26-29 september 1290 på Orkneyöarna, officiellt 26 september 1290. Det finns två versioner om hur hon dog. Enligt en version dog hon på Orkneyöarna av troligen matförgiftning eller mindre troligt i sviterna av sjösjuka. Enligt en annan version dog hon på Orkneyöarna på grund av sjukdomen hon drabbades av ute på Nordsjön. Efter att Margaret Eiriksdotter dog på Orkneyöarna fördes kroppen tillbaka till Norge. Hon begravdes bredvid sin mamma Margaret av Skottland i Kristkirken i Bergen. Kyrkan revs 1531, men idag finns det en häck som markerar var kyrkan stod.
Efter Margaret Eiriksdottir död 1290 efterträddes hon inte av någon på Skottlands tron. Istället var tronen vakant 1290-1292 och därefter var John Balliol (1249-1314) kung av Skottland 1292-1296.

Tio år efter exfrun Margaret av Skottlands död 1283 och tre år efter dottern Margaret Eiriksdottir död 1290 gifte norske kungen Eirik II Magnusson om sig 1293 med Isabel Bruce (1272-1358), drottninggemål av Norge 1293-1299. Isabel var från Carrick i South Ayrshire i sydvästra Skottland. Eirik och Isabel fick dottern Ingeborg Eiriksdottir (1297-1357) som var först norsk och sedan svensk prinsessa. Ingeborg var också känd på engelska som Ingeborg Eriksdottir of Norway, på svenska som Ingeborg Eriksdotter av Norge och på norska som Ingebjørg Eiriksdatter.​ Hon var halvlillasyster till Margaret Eiriksdottir med gemensam pappa i Eirik II Magnusson. Eftersom Margaret Eiriksdottir var död när Ingeborg Eiriksdottir föddes fick de två halvsystrarna aldrig träffa varandra. 


Eftermäle

Bland nutida historiker finns det några fåtal som påstår att Margaret Eiriksdottir aldrig kunde kallas för Skottlands drottning. De menar att hon inte hann krönas vid Sconestenen utanför Perth i östra Skottland. I stort sett alla skotska regenter mellan 843-1286 kröntes vid Sconestenen. Men att Margaret Eiriksdottir inte kunde kallas för drottning av Skottland är helt fel enligt många andra historiker. De menar hon presenterades som drottning Margaret av Skottland när hennes far kontaktade engelska kungen Edward I i samband med när de skulle skriva på Birghamtraktaten. 

Skotska kungen James I (1394-1437) är ett parallellt exempel. Han satt i fängelse utomlands när han blev kung av Skottland 1406. Först 18 år senare släpptes han från sitt fängelse i England. Han kröntes till Skottlands kung efter frisläppandet 1424. Idag refererar alla nutida historiker honom som Skottlands kung åren 1406-1437. Få anser att han bara var Skottlands kung 1424-1437. Rent tekniskt sett kunde han inte kunde regera över Skottland förrän först 1424. Margaret Eiriksdottir hade gemensamt med James I att båda inte kunde regera aktivt under en period. Hon för att hon var för ung och han för att han satt inlåst i en fängelsehåla. Men James I brukar ändå få kredit som kung av Skottland för hela perioden 1406-1437. Även för en period då han inte var på plats i Skottland och kunde regera. Detsamma bör givetvis även gälla för Margaret Eiriksdottir hävdar många andra historiker. Kredit har hon fått. Det finns fortfarande idag mängder med skriftliga dokument bevarade från denna tiden där hon refereras som drottning av Skottland. De flesta av dagens historiker gör detsamma. 

​
Idag

Margaret Eiriksdottir är idag känd för a) sin unga ålder och korta liv som en 3:åring som blev drottning av Skottland men dog som 7:åring, b) en av fyra kvinnliga piktiska, alba och skotska regenter 843-1707, och c) som den enda norskfödda regenten på Piktland, Albas och Skottlands troner 843-1707. Det fanns andra regenter med norskt påbrå bara någon eller några generationer tillbaka som exempelvis a) Malcolm I, kung av Alba 943-954 vars minst en av föräldrarna var från eller bördig från Norge, b) Dub, kung av Alba 962-967 som eventuellt hade en morfar eller morfars far från Norge, c) Cuilén, kung av Alba 967-971, som möjligen hade norskt påbrå, d) Kenneth II, kung av Alba 971-995 eller kung av Alba 971-973 och 977-995 som eventuellt hade en morfar eller morfars far från Norge, e) Duncan I, kung av Alba 1034-1040 vars mormors far Sigurðr of Ossory hade norska och irländska förfäder, och f) Duncan II, kung av Alba 1094-1094, vars mamma var från Norge.

Det fanns emellertid ingen annan regent förutom Margaret Eiriksdottir som faktiskt var född i Norge. Sett ur Margaret Eiriksdottirs perspektiv hade det ändå varit bättre ifall hennes styrmormor Yolande de Dreux, hon som var gift med Alexander III i hans andra äktenskap, hade fött ett barn i november 1286 som hade överlevt och inte dött. Det barnet hade då blivit Skottlands nya kung eller regerande drottning, medan Margaret Eiriksdottir hade blivit nummer ett i tronföljden till det barnet fick egna barn. Margaret Eiriksdottir hade sluppit resa till Skottland 1290 och kunnat växa upp i Norge, skaffat sig ett liv och blivit äldre än sju år. 

​Orkneyöarna tredje största ort heter idag St. Margaret's Hope. Historikerna är dock oense huruvida vem orten är döpt efter. Några menar den är döpt efter den 7-åriga drottningen Margaret. Större flertalet menar att orten fått sitt namn efter Margaret av Wessex (1045-1093), drottninggemål av Alba 1070-1093. Hon var också känd som på engelska som Margaret of Wessex och Saint Margaret of Scotland samt på svenska som Margareta av Wessex, Margareta av Skottland och Sankta Margareta av Skottland. Hon var gift med Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093.
​
​-----------------------------
​

1.7 Första interregnumet 1290-1292

7.1 Bakgrund

18 eller 19 mars 1286 dog Alexander III (1241-1286), kung av Alba 1249-1286. Hans fru Yolande de Dreux (1263-1322/1330), drottninggemål av Alba 1285-1286 blev därför änka. Hon var emellertid gravid och väntade hans barn. Det här ofödda barnet stod som nummer ett i tronföljden och norskfödda Margaret Eiriksdottir (1283-1290), regerande drottning av Skottland 1286-1290, stod som nummer två. Margaret var Alexander III:s dotterdotter. Efter Alexander III:s död i mars 1286 kallade Albas parlament till en sammankomst i Scone i april 1286. De inrättade en provisorisk regering bestående av sex förmyndare som administrerade Alba i väntan och fram till på att Alexander III:s och Yolandes kommande barn skulle födas. De sex förmyndarna kallades för guardians, dvs. väktare av Skottland i första hand och beskyddare av Skottland i andra hand. 1286-1289 var de:
1) William Fraser (d. 1297), biskop av St Andrews 1279/1280-1297.
2) Robert Wishart (1240-1316), biskop av Glasgow 1271-1316.
3) John Comyn II of Badenoch (1242-1302), Lord of Badenoch. 
4) James Stewart (1260-1309), 5th High Steward of Scotland 1283-1309.
5) Alexander Comyn (1218-1289), 2nd Earl of Buchan 1244-1289 och Justiciar of Scotia 1258-1289.
6) Donnchadh III (1262-1289), Earl of Fife 1270/1272-1289. 

Bara några veckor efter Alexander III:s död började Alba, som officiellt bytte namn till Skottland under 1286, att dela sig politiskt mellan de som stödde Robert de Brus (1215-1295), 5th Lord of Annandale 1226/1233-1295 och de som stödde John Balliol (1249-1314), kung av Skottland 1292-1296. Robert de Brus var farfar till den framtida kungen Robert I (1274-1329), kung av Skottland 1306-1329. Det fanns fler kandidater till tronen. Robert de Brus, 5th Lord of Annandale, stöddes från 1286 av guardian James Stewart, 5th High Steward of Scotland och 1291-1292 av guardian Robert Wishart medan John Balliol stöddes från 1286 av guardian John Comyn II of Badenoch. 

​I november 1286 födde Yolande sitt och Alexander III:s barn som dock dog i fosterdöd. 25 november 1286 blev det officiellt bekräftat att barnet var dött. Samma dag blev Margaret Eiriksdottir Skottlands nya drottning och regent. De sex guardians ovan fortsatte att styra Skottland åt barndrottningen 
Margaret Eiriksdottirs vägnar 1286-1289, men nu som ett regentråd av guardians eftersom de regerade Skottland åt henne. 1289 dog Alexander Comyn och Donnchadh III. Sistnämnda ersattes av sin son Donnchadh IV som föddes i slutet av 1289 och bara var ett spädbarn när han blev guardian. De fem som styrde Skottland och var guardians åt Margaret Eiriksdottirs vägnar 1289-1290 var:
1) William Fraser (d. 1297), biskop av St Andrews 1279/1280-1297.
2) Robert Wishart (1240-1316), biskop av Glasgow 1271-1316.
3) John Comyn II of Badenoch (1242-1302), Lord of Badenoch. 
4) James Stewart (1260-1309), 5th High Steward of Scotland 1283-1309.
5) Donnchadh IV (1289-1353), Earl of Fife 1289-1353.

Men eftersom Donnchadh IV bara var ett spädbarn i slutet av 1289 och inte kunde styra Skottland åt den ännu äldre Margaret Eiriksdottir var de därför i praktiken bara fyra guardians 1289-1290 som kunde regera åt Margaret. På pappret var de emellertid fem guardians.

Kampen om Skottlands tron fortsatte emellertid trots att Skottland hade en ny regent i Margaret Eiriksdottir. I Galloway i södra Skottland tog familjen Brus (Bruce) över fästen. De stred för och åt den sittande barndrottningen och regenten Margaret. Tack vare familjen Brus kunde ett undertyckande uppror kväsas. Här spelade Skottlands guardians en viktig roll för att mäkla fred mellan familjerna Balliol och Brus samt företrädare för Margaret Eiriksdottir. Exempel på det är Birghamtraktaten 1289-1290 som skrevs under av Skottland, England och Norge. De föreslogs visserligen av Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307, men skrevs på för Skottlands räkning av Skottlands guardians med Robert Wishart, etc. 

Birghamtraktaten gick kortfattat ut på att Margaret Eiriksdottir skulle förlova sig med Edward I:s son Edward II (1284-1327), kung av England 1307-1327. Skottland skulle också få vara självständigt, etc.  Senare vid mogen ålder skulle Margaret och Edward II gifta sig. Hon skulle bli regent över Skottland medan han skulle vara regent över England, även om det finns andra uppgifter som hävdar annorlunda. Se Margaret Eiriksdottir för mer om det och för mer om Birghamtraktaten. För att  Birghamtraktate skulle gälla var Margaret Eiriksdottir tvungen att resa från Norge till Skottland före 1 november 1290 för att avtalet skulle börja gälla. Hon dog emellertid 26-29 september 1290 på Orkneyöarna när hon reste från Bergen till Leith. 
​Birghamtraktaten gällde därmed inte längre.


1.7.2 Guardians 1290-1292

Efter Margaret Eiriksdottir död i september 1290 fanns det ingen naturlig ersättare till Skottlands tron. Därför bildades The Guardians of Scotland som var en fortsättning på de guardians som styrde och regerade över Skottland 1286-1289 och 1289-1290. De var verksamma 1290-1292 och var väktare av Skottland i första hand och beskyddare av Skottland i andra hand. Deras uppgift var att styra Skottland fram till en ny kung eller regerande drottning var utsedd. Dessa guardians var i praktiken statschefer under de år de verkade. De styrde Skottland på ungefär samma sätt som de guardians som styrde Alba 1286 efter Alexander III:s död i mars 1286 fram till Margaret Eiriksdottir blev regerande drottning i november 1286 och det regentråd av guardians som styrde Skottland från november 1286 till september 1290 åt Margaret Eiriksdottir. Det finns tre kända versioner om vilka the Guardians of Scotland var 1290-1292:

Version ett från 2012:
1) William Fraser (d. 1297), biskop av St Andrews.
2) Robert Wishart (1240-1316), biskop av Glasgow.
3) John Comyn II of Badenoch (1242-1302). 
4) James Stewart (1260-1309), 5th High Steward of Scotland.

Version två från 2019:
1) William Fraser (d. 1297), biskop av St Andrews.
2) Robert Wishart (1240-1316), biskop av Glasgow.
3) John Comyn II of Badenoch (1242-1302), Lord of Badenoch.
4) James Stewart (1260-1309), 5th High Steward of Scotland.
5) Alexander Comyn (1218-1289), 2nd Earl of Buchan. - levde ej 1290-1292.
6) Donnchadh III (1262-1289), Earl of Fife 1270/1272-1289. - levde inte 1290-1292.
7) Bryan FitzAlan (d. 1306), Lord FitzAlan​ - guardian från 13 juni 1291 till senast 1292.

Version tre från 2019:
1) William Fraser (d. 1297), biskop av St Andrews.
2) Robert Wishart (1240-1316), biskop av Glasgow.
3) John Comyn II of Badenoch (1242-1302), Lord of Badenoch.
4) James Stewart (1260-1309), 5th High Steward of Scotland.
5) Donnchadh IV (1289-1353), Earl of Fife 1289-1353 - eventuellt guardian.
6) Bryan FitzAlan (d. 1306), Lord FitzAlan​ - guardian från 13 juni 1291 till senast 1292.

Officiellt bestod the Guardians of Scotland 1290-1292 av sex stycken personer, vilket överensstämmer med version tre ovan fast från 13 juni 1291 när Bryan FitzAlan blev den sjätte medlemmen. Version ett bygger på ett brev som skrevs av det skotska parlamentet 1290 på fornfranska. Det hade inte som i version två med Alexander Comyn och Donnchadh III som båda dog 1289. Det hade heller inte med Bryan FitzAlan som sägs blev en guardian of Scotland först 13 juni 1291. De första sex namnen i version två och de första fem namnen i version tre är identiska med de sex personerna som var regentråd och styrde Skottland 1286-1289 respektive 1289-1290 åt barndrottningen Margaret Eiriksdottirs vägnar. 

1289 dog Alexander Comyn och samma år mördades Donnchadh III. Den senare ersattes som regentråd 1289-1290 av sin son Donnchadh IV (1289-1353), Earl of Fife 1289-1353 som föddes i slutet av 1289. Eftersom Alexander Comyn och Donnchadh III båda dog 1289 kunde de inte ha varit guardians under perioden 1290-1292 som version två hävdar. Som i fallet under perioden 1289-1290 anses det att Donnchadh III var ersatt av sin son Donnchadh IV som guardian under perioden 1289-1290 och eventuellt 1290-1292.

Nedan en kort sammanfattning om de the Guardians of Scotland 1286-1290 som nämndes ovan och om de guardians 1290-1292 som också nämndes i de tre versionerna ovan. Avsnittet om Robert Wishart är lite längre än de övriga, men ger å andra sidan en bättre bild om tidsandan än avsnitten om de övriga guardians 1286-1292. Därefter följer ett avsnitt om vilka de tretton kandidaterna var till Skottlands tron 1290-1292.


1. William Fraser (d. 1297), biskop av St Andrews 1279/1280-1297 - guardian 1286-1290 och 1290-1292.

När Alexander III (1241-1286) var kung av Alba 1249-1286 och regerade över sitt kungariket var William Fraser Albas Lordkansler under åren 1273-1279, på engelska Lord Chancellor of Scotland. 1279/1280-1297 var han biskop av St Andrews. Efter den skotska kungen Alexander III:s död 1286 var William Fraser en av de ledande personerna inom det politiska Alba/Skottland i slutet av 1280-talet och på 1290-talet. 1286-1290 var han med i det regentråd av väktare av Skottland i första hand och beskyddare av Skottland i andra hand, dvs. guardians, som styrde Skottland åt barndrottningen 
Margaret Eiriksdottirs vägnar. 1290 blev William Fraser på nytt vald som en av guardian of Scotland. 1291 tillkom den sjätte eller sjunde Bryan FitzAlan, enigt version tre och två. 

1295 skickades William Fraser till Frankrike för att försöka få till en allians mellan Skottland och Frankrike. Han lyckades med sitt uppdrag. 23 oktober 1295 bildade Skottland en allians med Frankrike för att hindra engelska invasioner av Skottland respektive Frankrike. Den fransk-skotska alliansen, som senare kom att bli känd på svenska som Auld-alliansen och på engelska som Auld Alliance, varade i nästan 265 år fram till 5 juli 1560. Auld var lågskotska ordet för gammal. Alliansen upphörde när Skottland officiellt blev protestantiskt 1560 och gick i allians med det protestantiska England samma år. Efter att William Fraser reste till Frankrike 1295 stannade han kvar där under de sista två åren av sitt liv. 20 augusti 1297 dog William Fraser i Artuyl. Hans kropp begravdes i Paris. Hans hjärta däremot fördes till St Andrews i Skottland där det begravdes i en vägg i kyrkan av hans biskopsefterträdare William de Lamberton (d. 1328), biskop av St Andrews 1297-1328.
​
​-----------------------------


2. Robert Wishart (1240-1316), biskop av Glasgow 1271-1316 - guardian 1286-1286, 1286-1290, 1290-1292 och 1295-1296.

Släkten

Robert Wisharts familj på manssidan var av normandisk-fransk börd från 1100-talet tillbaka till 900-talet och innan dess av skandinavisk börd. De var också av italiensk börd från 1000-talet och bakåt eftersom en av hans manliga normandiska förfäder gifte sig men en italienska på 1000-talet. Robert Wisharts närmaste rakt uppstigande släkthistoria på manssidan började därför i Skandinavien på 900-talet när skandinaviska vikingar, troligen från Danmark eller det som idag är södra/sydvästra Sverige och Bohuslän, Halland eller Skåne, invaderade Normandie 920. Där slog de sig ned i Cotentin, också känd som Cherbourghalvön, som var och är en halvö som sticker ut från Normandie i den Engelska kanalen. I Cotentin grundade de byn Hialtus Villa (Hauteville), också känd som Hiallt. Namnet betydde eventuellt högstad. Flera andra byar i området tog också det namnet. Den byn som de var med bildade tros blev senare det som idag är Hauteville-la-Guichard. Där bodde de kvar. Sextio år senare föddes Tancred of Hauteville (980-1041) i Hiallt 980. Han var en normandisk adelsman och ättling till en av de skandinaviska vikingarna som grundade Hialtus Villa 920. 

Tancred of Hauteville fick tolv söner och minst två döttrar med sina två fruar Muriella och Fressenda. Åtta av sönerna flyttade till södra Italien och blev framträdande personer på de platser där de hamnade. En av döttrarna flyttade också till södra Italien. Fyra av sönerna och en av döttrarna stannde kvar i Normandie. En av de som flyttade till Italien var Robert Guiscard (1015-1085), också känd som a) Robert Guiscard av Normandie, b) Robert Wiscard, c) Robert Wiscard av Normandie och hela den engelska namnet och titeln d) Robert Guiscard de Hauteville, Count of Apulia and Calabria 1057-1059), Duke of Apulia and Calabria and Duke of Sicily 1059-1085), and Prince of Benevento 1078-1081. Han föddes i Cotentin och var son till Tancred of Hauteville och Fressenda. Guiscard och Wiscard var det normandiska epitetet för en kunnig, händig och listig person. Hans senare ättlingar anammade sedan Guiscard som deras familjenamn.

På 1040-talet lämnade Robert Guiscard Normandie för Italien. Med sig hade han fem ryttare på häst och trettio anhängare som gick till fots. 1047 kom de fram till Italien. På plats i Italien blev Robert Guiscard ledare för rövarband som livnärde sig stråtrövare och hästtjuv. I början på 1050-talet var en känd rånarbaron i Kalabrien i södra Italien. Han övergick med tiden till en renodlad krigare och statsman. Med sitt krigarfölje som stödde honom erövrade Robert Guisvard med tiden hela södra Italien. Han gifte sig två gånger och fick sex döttrar och fyra söner, totalt tio barn, med två italienska fruar. 1085 dog Robert Guiscard i det som är dagens Grekland. En av hans ättlingar återvände tillbaka till Normandie. En eller några generationer senare flyttade några av dennes ättlingar på 1100-talet från Normandie till Buckinghamshire i södra England respektive Kincardineshire i östra Alba. Redan i Normandie eller på plats i Alba och i England ändrade de familjenamnet Guiscard till Wychard, Wiscard och Wischard. Den engelska grenen spred sig sedan inom södra England till Shropshire, Warwickshire, Oxfordshire, Essex medan andra stannade kvar i Buckinghamshire.

Den första kända Wychard från Albas gren var John Wiscard som var sheriff av Kincardineshire någon gång 1214-1249. Han fick de tre sönerna: a) Riddaren Sir John Wyscard of Conveth, etc (f. före 1240 och d. 1260-1285), b) William Wishart (d. 1279), ärkediakon i St Andrews 1254-?, biskop av Glasgow 1270-1271 och biskop av St Andrews 1271-1279, och c) Adam Wyschard, sheriff of Mearns (Kincardineshire).

Sir John Wyscard of Conveth, etc, också känd som Sir John Wischard, var den äldsta av de tre bröderna. Han var förfader till skotska släkt- och familjegrenen Pitarrow/Pittarow, också kända som Wishart of Pitarrow, Wisehearts of Pitarrow, Wiscard och Wischard. De bodde i Kincardineshire. 1246 erhöll Sir John Wyscard marker i Conveth, Halkerstoun och Scottistoun i Kincardineshire. Conveth är idag känt som Laurencekirk och ligger i Kincardineshire i södra Aberdeenshire. Sir John Wyscards marker och några andra marker stannade sedan i samma familj i 385 år. 1631 sålde Sir John Wyscards ättling James Wishart familjens marker i Pittarrow, Carnebeg, Woodtoun och the Mill of Conveth till David, Lord Carnegie för 59 000 mark, i Skottland kända som 59 000 merks. Det motsvarade då 3 277 pund, 15 schilling och 6 pence. Sexton år innan försäljningen köpte James Wishart  markerna i Pittarow 1615 av sin bror och riddare Sir John Wishart som i sin tur ärvde dem 1607 från deras pappa och riddaren Sir John Wishart.

William Wishart (d. 1279), som var näst äldsta av de tre bröderna, var också känd som William de Wischard och William Wischard. Förmodligen hette han något av de två senare namnen när han levde. Han dog barnlös. 1272 erhöll yngsta brodern Adam Wyschard land i Ballandarg och i Logie av Albas kung Alexander III. Adam var förfader till Albas 1200-tals släkt- och familjegren Logie-Wischard (Wyschard). Från 1300-talet var den känd som skotska släkt- och familjegrenen Logie-Wishart. Adam var också känd som Adam Wischard of Ballandarg and Logie. Han fick de tre sönerna a) Gilbert Wischard of Logie (fl. 1296), b) Robert Wishart (1240-1316), biskop av Glasgow 1271-1316, och c) Thomas Wischard. Varken Robert eller Thomas fick senare några barn, åtminstone fick de inte några söner. Istället fördes Adam Wyschards manliga släktgren vidare genom hans äldsta son Gilbert Wischard of Logie och dennes son, tillika Adams sonson, John Wischard of Logie, ärkediakon i Glasgow. Tidigare ovannämnda 
Robert Wisharts (1240-1316) farfar var med andra ord John Wiscard, sheriff av Kincardineshire.

2. John Wiscard, sheriff av Kincardineshire - farfar
1. Adam Wyschard, sheriff of Mearns (Kincardineshire) - far
0. Robert Wishart (1240-1316), biskop av Glasgow 1271-1316

Ibland nämns i en del historieböcker att Robert Wishart tillhörde släktgrenen Wishart of Pitarrow/Pittarrow, men det gjorde han aldrig. Istället var det hans farbror Sir John Wyscard of Conveth, etc (f. före 1240 och d. 1260-1285) och dennes ättlingar som tillhörde Wishart of Pitarrow/Pittarrow. Robert Wishart tillhörde grenen Logie-Wishart. 


Åren 1240-1296

1240 föddes Robert Wishart i förmodligen Kincardineshire i östra Alba, som son till Adam Wyschard, sheriff of Mearns (Kincardineshire). Han föddes förmodligen som Robert Wischard, men namnet ändrades eventuellt till Robert Wishart tidigast på 1300-talet, antingen av honom själv eller efter hans död av av ättlingar till hans bror Gilbert Wischard of Logie eller av senare historiker. Familjen Wischard of Logie började använda namnet Wishart först på 1300-talet. Innan kallade de sig 
Wischard/Wyschard. Idag är Robert i alla fall känd som Robert Wishart.

Det var Roberts farbror William Wishart (d. 1279), ärkediakon i St Andrews 1254-?, biskop av Glasgow 1270-1271 och biskop av St Andrews 1271-1279, som fick Robert att intressera sig för religionen och bli aktiv i kyrkan. Med Williams hjälp, stöd och nepotism blev Robert ärkediakon i St Andrews 1267. 1270 blev William biskop av Glasgow, men slutade året därpå, 1271, och blev istället biskop av St Andrews. Därefter stödde han återigen sin brorson Robert att avancera karriärmässigt. 1271 blev Robert Wishart biskop av Glasgow. Han efterträdde sin farbror William. Det hade inte kunnat gå utan Williams nepotism. Robert var sedan biskop av Glasgow i 45 år fram till 1316. Under den efterföljande tiden 1273-1286 under Alexander III sista tretton år som kung av Alba var Robert Wishart en framstående person inom det politiska Alba. När det det andra Lyonkonciliet hölls i Lyon 1274 i dagens Frankrike var Robert Wishart följaktligen Alexander III:s representant. Lyonkonciliet var ett romersk-katolskt koncilium. Koncilium, dvs kyrkomöte, är en sammankomst inom den kristna kyrkan där lärofrågor och rättsregler avgörs.

28 maj 1279 dog Roberts farbror William Wishart i Morebattle i Scottish Borders. Han begravdes i St Andrews. I början och/eller i mitten på 1280-talet fram till 1286 under Alexander III sista år som kung minskade Robert Wishart sin aktivitet i Albas offentliga angelägenheter. Istället ägnade han mycket av sin tid för att slutföra den förbättringar som behövdes för Glasgow Cathedral. 18 eller 19 mars 1286 dog Alexander III. Efter hans död fortsatte Robert Wishart ha politiskt inflytande och var en framstående politisk person som i fallet med William Fraser.

I april 1286 möttes Albas parlament och tillsatte sex guardians, dvs. väktare av Skottland i första hand och beskyddare av Skottland i andra hand, som administrerade och styrde Alba i vänta på Alexander III:s änka Yolande de Dreux (1263-1322/1330), drottninggemål av Alba 1285-1286 skulle födda hans kommande barn i november 1286. Som William Fraser var Robert Wishart var en av de sex guardians som styrde Alba i väntan på att den nya kungen eller drottningregenten skulle födas. Alexander III och Yolandes barn dog dock i fosterdöd i november 1286. 25 november 1286 blev därför norskfödda barndrottningen, tillika Alexander III:s dotterdotter, Margaret Eiriksdottir (1283-1290) regerande drottning av Skottland vilket hon var 1286-1290. Som William Fraser var Robert Wishart med i det regentråd av guardians som styrde Skottland åt hennes vägnar 1286-1290. Robert anlitades 1286 som guardian för att ta hand om nationella frågor åt Margaret Eiriksdottir.

Som guardian 1286-1286, 1286-1290, 1290-1292 och 1295-1296 ökade Robert Wisharts politiska engagemang. 1289-1290 var Robert med och skrev på Birghamtraktaten mellan Skottland, England och Norge som gick ut på att Margaret Eiriksdottir skulle förlova sig med Edward I:s (1239-1307) son Edward II (1284-1327). Senare vid mognare ålder skulle de också gifta sig. Edward I var kung av England 1272-1307 medan Edward II var kung av England 1307-1327. Robert Wishart blev lovad av Englands företrädare att Birghamtraktaten inte skulle hota Skottland som ett oberoende kungarike. Men för att det skulle gälla var Margaret Eiriksdottir tvungen att resa från Norge till Skottland före 1 november 1290 för att avtalet skulle börja gälla. Hon dog emellertid 26-29 september 1290 på Orkneyöarna när hon reste från Bergen till Leith. Efter Margaret Eiriksdottirs död fortsatte Robert Wishart vara en av de guardians, dvs. väktare av Skottland i första hand och beskyddare av Skottland i andra hand, som styrde Skottland 1290-1292.

Eftersom det inte fanns någon naturlig arvtagare till Skottlands tron efter Margaret Eiriksdottirs död riskerade emellertid Skottland att gå in i ett inbördeskrig mellan de som stödde Robert de Brus (1215-1295), 5th Lord of Annandale 1226/1233-1295 på ena sidan och de som stödde John Balliol (1249-1314), kung av Skottland 1292-1296 på den andra sidan. Robert de Brus stöddes från 1286 av guardian James Stewart (1260-1309), 5th High Steward of Scotland 1283-1309 och av guardian Robert Wishart medan John Balliol stöddes från 1286 av guardian John Comyn II of Badenoch (1242-1302), Lord of Badenoch 1274/1275/1277-1302. 
​Genom sin son Robert de Brus (1243-1304), 6th Lord of Annandale 1295-1304 var Robert de Brus, 5th Lord of Annandale farfar till den framtida kungen Robert I (1274-1329), kung av Skottland 1306-1329. Innan Robert I blev kung 1306 var han känd fram till 1292 som Robert Bruce och Robert the Bruce, från 1292 som Sir Robert Bruce, Earl of Carrick 1292-1314 och Sir Robert the Bruce, från 1304 som Sir Robert Bruce, Earl of Carrick 1292-1314 och Lord of Annandale 1304-1312 och som Sir Robert the Bruce.

​Utöver Robert de Brus, 5th Lord of Annandal och John Balliol fanns det i början på 1290-talet också ytterligare elva kandidater, totalt tretton, om Skottlands tron. Samtidigt var situationen under tryck av den engelska kungen Edward I:s påverkan. 10 maj 1291 träffades bl.a. guardian Robert Wishart och Edward I i Norham i norra Northumberland. För att kunna fatta beslut i frågan om vem som borde bli Skottlands näste kung insisterade Edward I på att han skulle bli Lord Paramount of Scotland. I praktiken innebar det att Edward I ville bli en överordnad herre över Skottland oberoende av vem som blev kung av Skottland. Den framtida skotska kungen skulle bli som vasall till den engelska kungen och omvänt skulle Edward I bli en feodal överherre till den skotska kungen.

Robert Wishart, som många andra hos kyrkans män i Skottland, ansåg att frihet för Skottland som land och frihet för skotska kyrkan var en och samma sak. När Skottland inte var ett självständigt land var heller inte heller den skotska kyrkan självständig och fri enligt Roberts synsätt. Exempel på det var engelsk dominans, Ett Skottland som indirekt styrdes av England innebar också att skotska kyrkan indirekt styrdes av engelska kyrkan enligt Roberts sätt att se det på. För att få ha en fri självständig skotsk kyrka måste därför också kungariket Skottland vara fritt och självständigt enligt hans synsätt. Under vissa kritiska tider i Skottland i slutet av 1200-talet och i början på 1300-talet var hans stöd i den nationella frågan därför av viktig betydelse.
När Edward I därför insisterade på att bli Lord Paramount of Scotland ställdes frågan om Skottlands självständighet på sin spets.

Det här var i en situation när Robert Wishart befann sig på en plats, Norham, där det kryllade av engelska soldater från Edward I´s arme eftersom den engelska kungen var där. Deras närvaro hade fått många andra skotska förhandlare att vekna och tillmötesgå den engelska kungen. Men Robert Wishart veknade inte från det underförstått dolda överhängande hotet från den engelska armén i Norham och att han själv hade riskerat bli mördad eller kidnappad. Han stod istället upp för sitt Skottland. Robert Wishart svarade den engelska kungen med att kungariket Skottland inte skulle få hållas som något tribut, förpliktelse eller trohet mellan en vasall och hans herre, ungefär homage, undantaget till gud själv. Robert menade att Skottland inte skulle stå under Edward I. Den enda som skulle stå över den framtida skotska kungen var gud själv.

Robert Wishart passade också på att ge Edward I ytterligare en känga. Han sa till honom att den engelska kungens utspel mot ett ledarlöst folk (Skottland) i Norham inte höjde inte upp hans anseende för att avgöra vem som borde bli Skottlands nästa kung. Sett ur Edward I:s perspektiv gjorde den engelska kungen det misstaget att han blottade sig för Robert Wishart om vad hans riktiga intentioner var. Edward I ville i grunden inte utse Skottlands nästa kung. Han ville själv bli högste chef för Skottland. 

De skotska guardians träffades sedan och diskuterade Edward I:s förslag om att låta den engelska kungen bli Skottlands överherre. Trots Robert Wisharts invändningar och resonemang i denna fråga lyssnade inte de övriga guardians på honom. Han blev överkörd av de andra Guardians of Scotland och av en del, men inte alla, tronpretendenter som accepterade Edward I som Skottlands överherre som skulle stå över den framtida skotska kungen, men under förutsättning att processen att utse en skotsk kung skulle få fortsätta. Robert Wishart protesterade emellertid mot att låta Edward I bli överherre över Skottland, men förgäves. Trycket från Edward I blev först stort för de andra skotska guardians. De befarade att han skulle invadera Skottland ifall de sa nej till honom som överherre över Skottland. Edward I invaderade mycket riktigt Skottland senare under våren 1296. Sett ur den rådande situationen var Robert Wishart en kristen nationalist, en liberalist och en frihetskämpe som ville ha ett nationellt oberoende och fritt Skottland.

Några av de andra skotska guardians var i maj 1291 visserligen också nationalister, men inte lika mycket liberalister som Robert Wishart. De prioriterade istället att Skottland var underordnat England än att kämpa för ett helt fritt oberoende Skottland på bekostnad för en eventuell framtida engelsk invasion. Under andra halvan av 1291, mellan november 1292 till juli 1295 och under ett kort tag sommaren 1296 var Robert Wishart emellertid passiv utåt i sina krav på nationellt oberoende. Han rättade sig i ledet under de här perioderna trots att han egentligen ville se ett fritt oberoende Skottland. Nämnas bör under de mellanperioderna inom perioden 1292-1296 var Robert Wishart utåt öppet för ett oberoende fritt Skottland, dvs. under 1292 fram till november 1292 propagerade Robert Wishart för nationalisten Robert de Brus, 5th Lord of Annandale, som Skottlands nästa kung och mellan juli 1295 till sommaren 1296 satt Robert Wishart med det i det skotska regentråd som styrde Skottland som öppet kämpade för bl.a. Skottlands oberoende gentemot England. Sommaren 1296 tvingades Robert Wishart till tystnad av Edward I, men för att kort därpå återigen kämpa för skotskt oberoende om än passivt hösten 1296, men aktivt 1297. Se längre ned för mer.

I maj eller juni 1291 blev Edward I officiellt överherre över Skottland. Efter det kunde tävlingen om att utse Skottlands näste kung intensifieras på riktigt. Innan var det mest lösa diskussioner. Tävlingen pågick visserligen 1290-1292, men från augusti 1291 fram till november 1292 under dess mest intensiva skede kom den att bli känd som "den stora saken", på engelska "the Great Cause". Robert Wishart valde att delta i de nära diplomatiska handlingarna med Edward I för att kunna utkristallisera en lämplig kandidat mellan de rivaliserande pretendenterna, även om Robert Wishart personligen 1291-1292 ville se Robert de Brus, 5th Lord of Annandale som Skottlands nästa kung. Robert de Brus var stor förespråkare för Skottlands självständighet och bestred att Edward I blev Skottlands överherre i maj eller juni 1291. Men Robert Wishart var diplomatisk neutral i de inledande förhandlingarna med Edward I och propagerade inte, eller åtminstone inte tillräckligt mycket, för Robert de Brus som nästa kung av Skottland. 

I upploppet om kampen om den skotska tronen gav de två guardians Robert Wishart och James Stewart, 5th High Steward of Scotland båda sina officiella stöd till Robert de Brus, 5th Lord of Annandale och inte till John Balliol som sedan blev kung 1292. Robert Wisharts kollega, guardian John Comyn II of Badenoch som var en tretton kandidater till Skottlands tron, stödde John Balliol. Resten av familjen Comyn och skotska frihetskämpen Sir William Wallace (1270-1305) stödde sedan John Balliol som valdes som kung 17 november 1292 av den grupp utvalda adelsmän under ledning av Edward I. John Balliol var var därefter kung av Skottland fram till 1296. Robert Wishart accepterade motvilligt besviket att John Balliol blev Skottlands nya kung, men under tyst protest i form av att han sedan uteblev från John Balliols kröning 30 november 1292. Robert Wishart ville att Robert de Brus, 5th Lord of Annandale, hade valts som Skottlands nya kung.

Under de åren som John Balliol var kung av Skottland 1292-1296, var Robert Wishart, som en framträdande man för skotska kyrkan, fortsatt aktiv i Skottlands offentliga angelägenheter. I juni 1294 bröt ett krig ut mellan Edward I och Philip IV (1268-1314), kung av Frankrike 1285-1314 och kung av Navarra 1284-1305. Trots att Edward I var Skottlands överherre, med John Balliol under sig som Skottlands kung, valde skotska ledare att trotsa den engelska kungen. De stöttade öppet istället Philip IV i det engelsk-franska kriget som möjliggjorde för dem att visa att de var missnöjda att Edward I var Skottlands överherre och att Skottland inte var oberoende gentemot England.

1295 begärde Edward I att skottarna skulle strida för honom i Frankrike. Det gillade inte den skotska adeln som inte ville strida för England mot Frankrike.
I juli 1295 i Stirling träffades det skotska parlamentet, vars många ledamöter var från den skotska adeln. De var missnöjda med John Balliols styre och med Edward I:s begäran om att skotska soldater skulle strida i Frankrike. Det skotska parlamentet avsatte John Balliols befogenheter. Han fick fortsätta vara kung, men parlamentet i Stirling utsåg ett regentråd på tolv människor som 1295-1296 regerade Skottland, hanterade Skottlands angelägenheter och kämpade för Skottlands oberoende gentemot England. Sistnämnda eftersom Edward I fortfarande var Skottlands överherre. De tolv var i praktiken guardians, dvs. väktare av Skottland i första hand och beskyddare av Skottland i andra hand, och fungerade som Skottlands regering. Ibland kallas de i engelskan idag för the Council of Twelve. De styrde Skottland åt John Balliols räkning 1295-1296. De tolv bestod av en blandning av skotska biskopar, baroner och earlar. De flesta av de tolv var nya gentemot de guardians som styrde Skottland 1290-1292, undantaget Robert Wishart som var en de tolv 1295-1296.

23 februari 1296 var Robert Wishart med med och ratificerade den fransk-skotska Auld-alliansen. Alliansen skrevs under 23 oktober 1295 av John Balliol, då kung av Skottland utan verklig makt eftersom det var regentrådet som styrde i verkligheten, och av Frankrikes och Navarras kung Philip IV. Alliansen varade i nästan 265 år fram till 5 juli 1560.

​I slutet av mars 1296 svarade Edward I den fransk-skotska alliansen med att invadera sydöstra Skottland i dåvarande skotska Berwick-upon-Tweed, idag en del av England. Då var den Skottlands viktigaste hamnstad för export till utlandet. De engelska trupperna fortsatte därefter till nordväst. 27 april 1296 vann de mot den skotska armén i slaget vid Dunbar nära Dunbar i East Lothian. Det skotska motståndet mot England kvästes tillfälligt. 10 juli 1296 tvingade sedan Edward I den sittande skotska kungen John Balliol att abdikera. Skottlands regentråd 1295-1296, de tolv som i praktiken var guardians, tvingades avgå. Edward I ersatte dem med den engelska adelsmannen och militären John de Warenne (1231-1304), 6th Earl of Surrey 1240-1304, som var ensam guardian över Skottland 1296-1297. 

​1800 st skotska adelsmän, varav många var krigsfångar, svor därefter trohet till Edward I. Även Robert Wishart svor trohet till den engelska kungen, men det var mot hans vilja. Alternativet hade förmodligen blivit att han spekulativt hade fängslats. Men nästan direkt från början av den engelska ockupationen av Skottland 1296 och efter att Robert Wishart svor trohet till Edward I engagerade han sig igen i den skotska frihetskampen. Först mer passiv under hösten 1296, men sedan aktiv 1297. Målet var att den engelska ockupationen av Skottland skulle upphöra. Tillsammans med William de Lamberton (d. 1328), biskop av St Andrews 1297-1328 och David de Moravia (d. 1326), biskop av Moray 1299-1326, bildade han en viktig kyrklig grund för skotska frihetskämpar som Sir William Wallace och Sir Robert the Bruce (Robert I).​ De var alla skotska patrioter, men två kategorier av patrioter.

Medan Sir William Wallace och Sir Robert the Bruce var patrioter av klassiskt snitt var Robert Wishart och de andra i kyrkans män i Skottland patrioter som bevakade sin kyrkas intressen. Som tidigare nämndes ansåg Robert Wishart att frihet för Skottland som land och frihet för skotska kyrkan var en och samma sak. Han och många andra från skotska kyrkan ville inte att deras kyrka skulle underordna sig ärkestiftet i York i norra England som i sin tur var underordnad den universella kyrkan med dess säte i Rom. 
Skotska kyrkan hade länge bevakat för att få hålla kvar sina oberoende traditioner inom den universella kyrkan och motstått alla försök från ärkestiftet i York att styra över dem. Skotska kyrkan ville inte ha någon mellanhand mellan dem och Rom. De ville vara bara vara oberoende inom de universella kyrkan, inte via York. En engelsk ockupation av Skottland ökade chanserna att skotska kyrkan blev underordnad den engelska kyrkan via York. Det försvårade och försämrade den skotska kyrkans oberoende inom den universella kyrkan. Det var inte lika aktuellt för skotska kyrkan att underkasta sig ärkestiftet Canterbury längre söderut i Kent i sydöstra England även om Edward I hade den möjligheten att tvinga skotska kyrkan att göra det ifall han föredrog det framför York.


Lanercost Chronicles syn

Engelska krönikan Lanercost Chronicle hade en annan uppfattning om personer som Robert Wishart. Den skrevs i två omgångar, en första på 1200-talet och en andra kompletterande på 1300-talet av en annan författare som täckte perioden 1297-1346. Krönikan skrevs i klostret Lanercost Priory i Lanercost i Cumbria i dagens nordvästra England. Lanercost Priory uppfördes 1165-1174 eller 1169. Lanercost Chronicle täcker nordengelsk historia 1201-1346. Den innefattar också de två skotska frihetskrigen, det första 1296-1328 och delar av det andra som pågick 1332-1357. Krönikan ger en bild och inblick i vardagslivet i norra England på 1200-talet, men också hur det var att leva i Alba under samma århundrade. Båda de två skrivna omgångarna av Lanercost Chronicle hade det gemensamma att de skrevs av författare på 1200- och 1300-talen som var från norra England, att de var engelska patrioter och hatade människor från Alba och Skottland. Deras hat mot Alba och Skottland förstärktes bl.a. av att Lanercost Priory, som låg nära den skotsk-engelska gränsen, blev svårt skadat, förstört och ödelagt av plundrare från Alba och Skottland på 1200- respektive 1300-talen. 

Enligt de engelska författarna av Lanercost Chronicle var onda präster orsaken till människors fördärv. Orsaken till Albas/Skottlands elände och fattigdom kunde enligt författarna därför härledas till företrädare för den skotska kyrkan. Istället för att leda vilseledde de istället den egna befolkningen. Enligt författarna ljög prästerna och kyrkans män i Alba och Skottland för den egna befolkningen när de propagerade och sa att den engelska kungen och det engelska kungariket var Albas/Skottlands fiender. Den verkliga fienden till Alba/Skottland var enligt författarna de religioner som fanns i västra Asien och som riskerade hota kristendomen i de mer västliga/nordvästliga delarna av Europa. Därför borde skotska kyrkan propagerat England som en vän och inte som en fiende, enligt författarnas sätt att se det på. Den verkligen fienden till Alba/Skottland fanns utanför Europas gränser enligt dem.


Åren 1297-1316

I början av 1297 samt under våren och sommaren 1297 var Robert Wishart en av de skotska ledarna som öppet motsatte sig den engelska ockupationen av Skottland. Tillsammans med James Stewart (1260-1309), 5th High Steward of Scotland 1283-1309, uppmuntrade de frihetskämpen Sir William Wallaces till dennes handlingar i maj och juni 1297. Enligt en annan version var Robert Wishart och James Stewart några av de första som gick med Sir William Wallace efter att han började aktivt propagera och agera för skotsk självständighet. Enligt en tredje version, men från Lanercost Chronicle, vågade inte Robert Wishart och James Stewart öppet bryta sin officiella trohet till Edward I som de svor 1296. Därför förde de istället fram Sir William Wallace som fick samla stöd från Skottlands befolkning och göra uppror mot Edward I åt deras ställe. Oavsett version ledde det till att Robert Wishart blev en måltavla för engelsmännen.

7 juli 1297 i Irvine i North Ayrshire fångades Robert Wishart av engelsmännen. De satte den rebelliska biskopen och frihetskämpen i ett fängelse i Roxburgh i Scottish Borders Han hade inget annat val än att underkasta sig Edward I. Vid samma tid när han satt i fängelse tvingade engelsmännen en del skotska adelsmän som Robert the Bruce (Robert I) att också underkasta sig Edward I för deras upproriska ageranden gentemot den engelska kungen och mot England. Detta ansåg Sir William Wallace var fel. Han anklagade den fängslade Robert Wishart för förräderi för att han underkastade sig Edward I. Sedan begav sig Sir William Wallace till Robert Wisharts herrgård medan biskopen fortfarande satt i fängelse. I herrgården tog Sir William Wallace och hans män Robert Wisharts ägodelar och förde bort hans barn. Sedan brände de ned herrgården.

27 juni 1299 skrev Boniface VIII (1230-1303) ett brev till Edward I. Boniface VIII var påve 1294-1303. Han var också känd på svenska Bonifatius VIII.  I brevet skrev påven att han hade hört att Robert Wishart, Mark (d. 1303), biskop av Öarna 1275/1276-1303 och andra från kyrkans män i Skottland hade fängslats av engelsmännen. Mark var också känd som a) Mark, biskop av Sodor, b) Marcus och c) Mauritius. Öarna, (Sodor) var samma som öarna i Yttre Hebriderna, Inre Hebriderna och Isle of Man. Mark var ursprungligen från Galloway i södra Skottland. Han dog 1303 som en blind man. I sitt brev till Edward I 1299 uppmanade Boniface VIII den engelska kungen att frisläppa dessa män från kyrkan som hade fängslats i Skottland. Edward I lyssnade inte direkt på påvens ord gällande Robert Wishart. De dröjde 14-15 månader innan det blev aktuellt för ett frisläppande för Robert Wisharts del.

I september 1300 släpptes Robert Wishart ur sitt fängelse i Roxburgh efter att ha suttit där i drygt tre år sedan sommaren 1297. 7 oktober 1300 svor han på nytt trohet till Edward I. Men direkt efter eller strax senare bröt han löftet om trohet och fortsatte istället att kämpa för skotsk självständighet gentemot England. Enligt en del andra uppgifter svor Robert Wishar trohet till Edward I medan han satt i fängelset i Roxburgh och släpptes därefter i september 1300. Sedan bröt han löftet om trohet till Edward I och kämpade återigen för skotsk självständighet. I vilket fall som helst, strax senare under hösten 1300 eller våren 1301 anslöt Robert Wishart som en fri man med Robert the Bruce (Robert I) och Sir William Wallace med en väpnad styrka. Uppenbarligen hade han förlåtit Sir William Wallace för att denna brände ned Robert Wisharts herrgård några åt tidigare.

I maj 1301 skrev Edward I till påven Boniface VIII att han ansåg att Robert Wishart borde sägas upp och avlägsnas från sin tjänst som biskop av Glasgow. Påven vägrade och gick inte med på det, men skrev ett brev 13 augusti 1303 till Robert Wishart där han krävde att han skulle sluta med sitt motstånd mot Edward I. Påven fördömde också Robert Wishart för att han var med att anstiftade och skapade tumult och oenighet mellan Kristus, Edward I och skottarna. I brevet tog påven tydligt parti för Edward I, undantaget delen om avskedande av biskopen. Men Robert Wishart slutade inte med sin frihetskamp för skotska kyrkan och kungariket Skottland. Återigen blev han en måltavla för engelsmännen. I februari 1304 valde han att frivilligt överlämna sig till engelsmännen. Denna gång valde de att inte fängsla honom. Istället landsförvisades Robert Wishart från Skottland på grund av sin frihetskamp. Det motiverades med av all ondska han orsakat i Skottland, enligt de som inte delade han frihetskamp för Skottland. Han fick inte återvända till Skottland på två eller tre år. Under den tiden fick han leva som en fri man, men han fick inte befinna sig norr om floden Trent i Midlands i England.

I mars 1305 dök Robert Wishart upp i parlamentet i London. I maj 1305 avbröt engelsmännen hans landsförvisning från Skottland och han fick återvända till Skottland efter 15 månader i exil i södra England. Han sökte sig tillbaka till Glasgow och sitt stift.

10 februari 1306 mördades John Comyn III of Badenoch (1274-1306) i Greyfriars Church eller i Chapel of Greyfriars Monastery i Dumfries i södra Skottland av Sir Robert the Bruce (Robert I) och hans män. John Comyn III of Badenoch var Lord of Badenoch 1302-1306. Han var också guardian of Scotland antingen a) 1298-1300 och 1302-1304, b) 1298-1301 eller c) 1298-1304 beroende på vilken version man tror på. Både John Comyn III of Badenoch och Sir Robert the Bruce var rivaler om den skotska tronen. 
Mordet ansågs som politiskt uppror som dessutom skedde i ett kapell eller i en kyrka som var den heligaste av alla platser. Kapell är en mindre kyrkbyggnad. Efter mordet blev Sir Robert the Bruce fredlös och bannlyst från kyrkan som enhet. Han sågs som en fiende till staten och kyrkan, främst den universella kyrkan. Företrädare för skotska kyrkan hade inget emot Sir Robert the Bruce, trots mordet. Det dröjde emellertid flera år innan Clement V (1264-1314), påve 1305-1314, förlät honom. Clement V var känd på svenska som Clemens V.

Efter mordet på John Comyn III of Badenoch valde Sir Robert the Bruce att resa till Glasgow i februari 1306. På plats i Glasgow träffade han biskopen Robert Wishart i vars kyrkostift mordet på hade begåtts. Istället för att förvisa Sir Robert the Bruce gav Robert Wishart honom omedelbart syndernas förlåtelse. Robert Wishart gav också Sir Robert the Bruce sitt stöd i den senares kamp för att försöka bli Skottlands näste kung och för ett självständigt Skottland. Enligt en del uppgifter tvekade Robert the Bruce där och då att försöka bli kung av Skottland, men ändrade sig efter att han blev övertalad av Robert Wishart. Dock tveksamt ifall de uppgifterna om övertalning stämmer. Möjligen är de en glorifierad efterhandskonstruktion för göra historien mer dramatisk innan Robert the Bruce blev kung.

Efter mötet mellan Robert Wishart och Robert the Bruce uppmanade den förstnämnda de egna inom skotska kyrkan att stödja Sir Robert the Bruce i dennes kamp för att bli kung och för hans kamp för skotsk självständighet, vilket de också gjorde. Robert Wishart följde sedan med Sir Robert the Bruce till Scone i Perth and Kinross där Albas/Skottlands kungar kröntes. Där träffade de William de Lamberton som var biskop för St Andrews och David de Moravia som var biskop för Moray. De stöttade och gav sitt stöd till Sir Robert the Bruce. Som Robert Wishart hoppades de att med Sir Robert the Bruce på Skottlands tron skulle det innebära att skotska kyrkan kunde fortsätta vara oberoende gentemot engelska kyrkan. I Scone mötte de också flera andra framstående män från skotska kyrkan som stöttade Sir Robert the Bruce i vad som senare historiker ansåg var en välordnad plan. Robart Wishart och de andra skotska biskoparnas stöd för Sir Robert the Bruce var av ovärderlig betydelse i detta krisögonblick för den 31-årige mannen som gjorde anspråk på Skottlands tron. Sir Robert the Bruce 
tackade för stödet och reste sig. 

25 mars 1306 i Scone, endast sex veckor efter mordet på John Comyn III of Badenoch, kröntes Sir Robert the Bruce som till kung av Skottland under namnet Robert I. Enligt nuvarande familjen Wishart kröntes Sir Robert the Bruce med kläder som han hade fått låna från Robert Wisharts egna garderob i Glasgow, men som hade tagits med till Scone.

Enligt traditionen skulle en kung av Alba/Skottland krönas av en representant från klanen MacDuff, men 25 mars 1306 fanns det ingen representant på plats i Scone från den klanen. Därför utfördes kröningen av Robert I istället av gemensamt av Robert Wishart och William de Lamberton. Dagen efter anlände Isabella MacDuff (1280-1314), Countess of Buchan, till Scone. Dagen efter Isabellas ankomst kröntes Robert I den 27 mars 1306 en andra gång, men nu av Isabella MacDuff för att kröningstraditionen skulle fortsätta på samma sätt som vid tidigare kröningar, undantaget av John Balliol 1292. Han kröntes av riddaren Sir John de St. John eftersom Isabella MacDuff och hennes syskon dels var för unga 1292 och dels för att de bodde i England. Deras mamma Johanna/Joan de Clare flyttade till England med dem någon gång 1289-1292 efter mordet 1289 på hennes make och barnens pappa Donnchadh III (1262-1289), Earl of Fife 1270/1272-1289. Isabella MacDuff flyttade tillbaka till Skottland någon gång 1292-1296 när hon gifte sig med John Comyn (1242-1308), 3rd Earl of Buchan 1289-1308 och Justiciar of Scotia 1300-1305.

Efter första kröningen 25 mars 1306 var Robert I sedan Skottlands kung fram till sin död 1329. I början fick han ägna mycket tid åt att befria och försvara sitt Skottland gentemot England medan Skottland befann sig i första skotska frihetskriget som pågick 1296-1328. Efter att Robert I blev kung i mars 1306 ökade spänningarna mellan Skottland och England ytterligare. England förväntades attackera Skottland när som helst. Skottland sattes i vad som nästan kan beskrivas i ett krigstillstånd. Skottland som land började därför förbereda sig för intensivare bataljer med England. Robert Wishart var inget undantag. Timret som han tidigare fick av England för att kunna reparera klocktornet på Glasgow Cathedral använde han till belägringsvapen som murbräckor, katapulter, etc. När England invaderade Skottland 1296 tog och belägrade de flera skotska slott. Ett av dem var Cupar Castle i Cupar i nordöstra Fife. Ett annat var Kirkintilloch Castle i East Dunbartonshire som engelsmännen belägrade 1296 eller i slutet av 1290-talet. Kirkintilloch Castle ligger idag 11,2 km nordnordöst om Glasgow Cathedral cykelvägen.

1306 hade England fortfarande engelska garnisoner i både Kirkintilloch Castle och i Cupar Castle. Våren 1306 tog den 66-årige Robert Wishart sig personligt på sig för att befria både Kirkintilloch Castle och Cupar Castle. Han samlade ihop en armé av skottar som under hans ledning först begav sig till Kirkintilloch Castle och attackerade slottet, men de lyckades inte inta eller belägra det. De valde då att fortsätta till Cupar Castle 93,6 km längre bort i nordöstlig riktning. De attackerade Cupar Castle och lyckades inta det. Sedan belägrade de slottet under Robert Wisharts ledning. Hans fiender beskrev senare hans agerade som utfört av en riktig krigsman trots att han var biskop. Robert Wishart valde att stanna kvar i Cupar Castle.

Sommaren 1306 anlade engelsmännen en bas i Perth i Perth and Kinross. 19 juni 1306 i slaget vid Methven i Methven väster om Perth vann den engelska armén över den skotska armén ledd av Robert I. Robert I klarade sig och lyckades fly. Sedan gömde han sig. Robert Wishart däremot fångades av engelsmännen i Cupar Castle efter att de attackerade och intog slottet. Engelsmännen var i första han intresserade av ta tillbaka Cupar Castle till England och inte för att Robert Wishart befann sig där även om engelsmännen inte hade något emot att också fånga honom samtidigt. Han hade oturen att var på fel plats vid fel tillfälle. Även William de Lamberton fångades av engelsmännen. Båda anklagades för sina roller i Robert I:s första kröning 25 mars 1306. Båda fördes söderut till England. Sedan finns det tre versioner hur och var de transporterades.

Enligt en version fördes båda två med kedjor till London. Där sattes de i en fängelsehåla under andra halvan av 1306. Enligt andra uppgifter transporterades Robert Wishart i kedjor till ett fängelse i London medan 
William de Lamberton fördes i kedjor till Winchester och sattes i en fängelse där. Enligt en tredje version transporterades Robert Wishart till Newcastle upon Tyne utan kedjor. Sedan fördes han vidare till Nottingham Castle och därefter till en fängelsehåla i Porchester Castle i Hampshire. Väl där gav Edward I order att han skulle sitta fast i kedjor i sin fängelsehåla. I normala fall hade Robert Wishart och William de Lamberton hängts, men eftersom båda var biskopar och högt rankade inom kyrkan slapp båda två avrättning.​

7 juli 1307 dog Edward I. Han efterträddes på Englands tron av sin son 
Edward II (1284-1327), kung av England 1307-1327. 11 eller 12 augusti 1308 släpptes William de Lamberton fri ur sin fängelsehåla efter att han bl.a. lovade trohet till Edward II samt betalde en avgift på 6 000 pund, bodde i norra England, etc. Se honom längre ned för mer om det. Robert Wishart däremot fick sitta kvar i sin fängelsehåla i London eller i Porchester Castle. Sedan finns det två versioner om vad som hände Robert Wishart 1308-1314. De är nästan vitt skilda.

Enligt version ett fördes Robert Wishart 1309 eller i början av 1310-talet eventuellt från sin fängelsehåla i London eller i Porchester Castle till Wisbech Castle i den historiska regionen Isle of Ely i engelska Cambridgeshire. Isle of Ely var inte någon ö. Isle of Ely betydde ålön, på engelska "island of eels". Ålön var heller ingen ö. Det  syftade istället på alla de ålar som fångades i de lokala floderna och som användes till mat. Den höga koncentrationen av ålar medförde att regionen fick namnet Isle of Ely. Eventuellt hölls Robert Wishart sedan fången i Wisbech Castle från 1309-1312 till 1314, enligt version ett, såvida han inte var kvar i sin fängelsehåla i London eller i Porchester Castle.

Enligt version två gjorde Edward II ansträngningar sommaren 1308 för att få påven Clement V att säga upp Robert Wisharts tjänst som biskop av Glasgow. För att kunna bemöta anklagelserna mot sig varför Robert Wishart var olämplig som biskop av Glasgow fördes han ur sin fängelsehåla i London eller i Porchester Castle och transporterades till Rom. Han eskorterades av franske Arnaud d'Aux (1260/1270-1320), biskop av Poitiers 1306-1312. Poitiers ligger i västcentrala Frankrike. Robert Wishart stannade i Rom i fyra år under åren 1308-1312 där han hölls kvar som fånge. I januari 1311 inför en framtida återkomst till Skottland skrev Edward II ett brev till Clement V där han fortsatte argumentera om varför Robert Wishart inte borde få vara kvar som biskop i Glasgow. Edward II ville istället att Robert Wishart skulle ersättas med Stephen Segrave som biskop. Men påven varken suspenderade eller berövade Robert Wishart sin tjänst. Å andra sidan gjorde påven heller inget för att använda sitt inflytande för att få honom fri och kunna ordna för att skulle kunna återvända som biskop till sitt stift i Glasgow.

1312 skickades Robert Wishart tillbaka från Rom till England, enligt version två. I England arresterades han eftersom han fortfarande inte var en fri man. Därefter försökte Edward II på nytt ersätta honom som biskop av Glasgow med en engelsman, men de försöken misslyckades. Enligt påven skulle Robert Wishart vara kvar som biskop av Glasgow.

Enligt båda versionerna ovan blev Robert Wishart blind under perioden i fångenskap 1306-1314. Enligt version ett blev han blind i fängelsehålorna i London eller i Porchester Castle alternativt under sin tid på Wisbech Castle. På de två förstnämnda platserna i London och Porchester Castle var det ständigt eller ofta mörkt i hålorna. Det går inte utesluta att blindheten också spekulativt uppkom efter tortyr.​ Version två konstaterar bara att blindheten uppkom någon gång 1306-1314 under Robert Wisharts fångenskap.

Möjligen är båda versionerna ovan korrekta gällande Robert Wisharts liv 1308-1314, men eventuellt har båda versionerna i sin tur utlämnat den andras delar enligt en nutida historiker. Enligt denna historiker var det fullt möjligt att Robert Wishart transporterades till Rom 1308 där han sedan var i fyra år. När han kom tillbaka till England 1312 arresterades han och sattes i förvar i Wisbech Castle där han sedan fick vara kvar fram till 1314.

Oavsett version, 23-24 juni 1314 vann Robert I:s skotska armé mot den engelska i slaget vid Bannockburn i Bannockburn söder om nuvarande staden Stirling i sydöstra Stirling council area. En fångutväxling skedde efter slaget i Carlisle och den blinde 74-årige Robert Wishart var en dem de lyckliga fångarna som byttes efter åtta år i fångenskap 1306-1314. Som fri man reste han därefter hem till Glasgow och Skottland. Där levde han ett stilla pensionärsliv i relativ fred fram till sin död 26 november 1316 i Glasgow. Efter hans död lades hans kropp i en krypta i Glasgow Cathedral där han var biskop under en stor del av sitt liv. 

Som privatperson var Robert Wishart inte alltid något helgon. Det fanns andra biskopar i Skottland som var snällare privat. Men i politiken var han en man med fasta principer som alltid prioriterade Skottlands frihet i första hand före något annat. Han stödde också familjen Bruce, såväl både farfar Robert de Brus och dennes sonson Robert I. Robert Wishart var en man av enastående mod. Ibland lyckades han undvika att avrättas på grund av sin upphöjda ställning som biskop, vilket å sin sida möjliggjorde för honom att fortsätta sin kamp för ett fritt Skottland gentemot England.

Robert Wishart går till historien som en de otvivelaktiga stora skotska frihetskämparna i kampen om skotsk självständighet i slutet av 1200-talet och i början på 1300-talet som både han själv kämpade för och som den beskyddare och vän han var till Sir William Wallace och Robert I. I första skotska frihetskriget 1296-1328 var Robert Wishart till och med en av de ledande statsmännen vid sidan av Sir William Wallace, Robert I och den militära ledaren Andrew Moray (d. 1297). Efter Sir William Wallace var 
Robert Wishart, enligt en del historiker, den största försvararen av Skottlands intressen i slutet av 1200-talet och i början av 1300-talet. Nutida förespråkare för Robert I och Andrew Moray kanske håller inte med, men det råder inget tvivel om att Robert Wishart finns där uppe på toppen som en av Skottlands stora medeltida frihetskämpar.

​-----------------------------


3. John Comyn II of Badenoch (1242-1302), Lord of Badenoch 1274/1275/1277-1302 - guardian 1286-1290 och 1290-1292.

John Comyn II var också känd som bara John Comyn II of Badenoch och som John II Comyn, Lord of Badenoch. Hans smeknamn var Black Comyn. John var en skotsk adelsman som var son till John Comyn I of Badenoch (1215-1274/1275/1277), Lord of Badenoch 1258-1275/1277 och hans första fru Eve/Eva Stewart (d. före 1260). Pappa John Comyn I:s smeknamn var Red Comyn. Föräldrarna gifte sig 1240 och fick tre söner och fyra döttrar. John Comyn II farfars farmors morfar var Donald III (1032-1099), kung av Alba 1093-1094 och 1094-1097.

6. Donald III (1032-1099), kung av Alba 1093-1094 och 1094-1097 - fffmmf
5. Bethóc ingen Domnaill (1080-1160) - fffmm
4. Hextilda of Tynedale (f. 1112-1122 och d. 1149-1189 eller f. 1122 och d. 1182) - fffm
3. William Comyn (1163-1233), Lord of Badenoch 1229-1233 - fff
2. Richard Comyn (f. 1190-1194 och d. 1244-1249), Lord of Badenoch - farfar
1. John Comyn I of Badenoch (1215-1274/1275/1277) - far
0. John Comyn II of Badenoch (1242-1302)

John Comyn II:s morfar och mormor var enligt en del uppgifter Walter Stewart (d. 1246), 3rd High Steward of Scotland 1204-1246 och hans fru Bethóc (Beatrix) Mac Gille Críst, men de uppgifterna är mycket osäkra. Stämmer de betyder det att John Comyn II också hade kungligt påbrå på sin mammas sida från Alba, Frankrike, Sverige, osv. Se nedan:

Alba, osäker koppling
5. David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153 - mmmff
4. Henry av Skottland (Alba) (1114-1152) - mmmf
3. Marjorie - mmm
2. Bethóc (Beatrix) Mac Gille Críst - mormor
1. Eve/Eva Stewart (d. före 1260) - mor, eventuellt dotter till nr 2.
0. John Comyn II of Badenoch (1242-1302)

Frankrike, osäker koppling
7. Henry I (1008-1060), kung av Frankrike 1031-1060 - mmmmmff
6. Hugh I (1057-1101), Count of Vermandois - mmmmmf
5. Elizabeth of Vermandois (1085-1131), Countess of Leicester - mmmmm
4. Ada de Warenne (1120-1178) - mmmm
3. Marjorie - mmm
2. Bethóc (Beatrix) Mac Gille Críst - mormor
1. Eve/Eva Stewart (d. före 1260) - mor, eventuellt dotter till nr 2.
0. John Comyn II of Badenoch (1242-1302)

Sverige, osäker koppling
9. Olof Skötkonung (980-1022), kung av Sverige 995-1022 - mmmmmfmmf
8. Ingegerd Olofsdotter (f. 1000/1001 i Sigtuna och d. 1050) - mmmmmfmm
7. Anne (Anna) av Kiev (1030-1075), drottninggemål av Frankrike 1051-1060 - mmmmmfm
6. Hugh I (1057-1101), Count of Vermandois - mmmmmf
5. Elizabeth of Vermandois (1085-1131), Countess of Leicester - mmmmm
4. Ada de Warenne (1120-1178) - mmmm
3. Marjorie - mmm
2. Bethóc (Beatrix) Mac Gille Críst - mormor
1. Eve/Eva Stewart (d. före 1260) - mor, eventuellt dotter till nr 2.
0. John Comyn II of Badenoch (1242-1302)

Innan 1260 dog John Comyn II:s mamma Eve/Eva och hans pappa John Comyn I gifte om sig med Alicia de Roos/Ros (d. 1286) eller med Alice de Lindsay of Lamberton (d. 1286). De fick två söner och en dotter. John Comyn II själv gifte sig med Eleanor de Balliol. Hon var dotter till John I de Balliol (f. före 1208 och d. 1268) och hans fru Dervorguilla of Galloway (1210-1290). Svärföräldrarna John I och Dervorguilla var också bl.a. föräldrar till John Balliol (1249-1314), kung av Skottland 1292-1296. John Comyn II och hans Eleanor fick flera barn. Ett av dem var John Comyn III of Badenoch (1274-1306), Lord of Badenoch 1302-1306 som var en skotsk guardian under olika perioder 1298-1304 eller under hela den tiden. Hans smeknamn var the Red och Red Comyn. Se längre ned under andra interregnumet 1296-1306 för mer om honom.

På 1200-talet var familjen Comyn en av de mäktigaste familjerna i hela Alba utöver den kungliga familjen, kanske den allra mäktigaste till och med. När de agerade på 1200-talet vägde deras ord tungt. Deras åsikter var något andra adelsmän lyssnade på. Alexander III (1241-1286) var kung av Alba 1249-1286. Som vuxen anförtrodde han John Comyn I att försvara norra Skottlands fastland mot invasioner av norska och danska arméer. Orkneyöarna och Shetlandsöarna tillhörde Norge och de gick inte att försvara. När John Comyn I dog 1274, 1275 eller 1277 överlät Alexander III det ansvaret att försvara norra Alba till den förstnämndes son John Comyn II. Det här fick konsekvensen att både pappan John Comyn I och senare sonen John Comyn II kunde omgärda sig av relativt stora arméer eller ha tillgång till relativt stora arméer under längre perioder när de behövde det. Det i sin tur förstärkte familjens Comyns redan stora makt ännu mer i såväl norra som hela Alba.

Under sin levnad lät John Comyn II uppföra flera stora slott eller slottsliknande byggnader i och runt Inverness samt slott i andra delar av högländerna som berömda Inverlochy Castle i Lochaber i sydvästra Highland. Inverlochy Castle uppfördes omkring 1270-1280 och dess ruin finns fortfarande kvar idag.

1284 var John Comyn II en av flera adelsmän i Alba som erkände Margaret Eiriksdottir (1283-1290) som arvinge på Albas tron till hennes morfar Alexander III (1241-1286), kung av Alba 1249-1286. 1286-1306 var familjen Comyn den mest betydande familjen i hela Skottland, möjligen undantaget åren 1292-1296 då de var den näst mest betydande efter kungafamiljen Balliol. När Margaret Eiriksdottir var barndrottning av Skottland 1286-1290 var John Comyn II med i det regentråd av sex guardians 1286-1289 och fem guardians 1289-1290 som styrde landet åt hennes vägnar. De var regenter av Skottland, men inte kungar.

Efter Margaret Eiriksdottirs död i september 1290 var John Comyn II fortsatt en guardian 1290-1292 i vänta på att Skottland skulle få en ny kung eller regerande drottning. John Comyn II var också en av tretton män som under olika perioder 1290-1292 konkurrerade med varandra att ta över Skottlands tron efter Margaret Eiriksdottir. Han valde emellertid att stå tillbaka till förmån och för rädsla att förstöra chanserna för sin svåger John Balliol, Lord of Galloway. Svågern valdes sen till kung av Skottland 1292, vilket han var fram till 1296. Under de åren 1292-1296 stöttade John Comyn II sin svåger i dennes kamp mot Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307. Enligt en del historiker var familjen Comyn till och med drivkraften bakom hur John Balliol skulle styra sitt Skottland som kung och bakom senare skotska revolter efter 1296 mot Edward I. 1302 dog John Comyn II i Lochindorb Castle på en ön i sjön Lochindorb i norra Badenoch i östra Highland. ​

​-----------------------------


4. James Stewart (1260-1309), 5th High Steward of Scotland 1283-1309 - guardian 1286-1290 och 1290-1292.

1260 föddes James Stewart som son till Alexander Stewart (d. 1283), 4th High Steward of Scotland 1246-1283 och hans fru Jean Macrory (1210-1260).​ James farfar och farmor var Walter Stewart (d. 1246), 3rd High Steward of Scotland 1204-1246 och hans fru Bethóc (Beatrix) Mac Gille Críst. Genom farmor Bethóc var James ättling till flera kungahus i Alba, Frankrike, Sverige, etc. Albas kung David I var hans farmors morfars far. Fem led tillbaka.

Alba
5. David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153 - fmmff
4. Henry av Skottland (Alba) (1114-1152) - fmmf
3. Marjorie - fmm
2. Bethóc (Beatrix) Mac Gille Críst - farmor
1. Alexander Stewart (d. 1283), 4th High Steward of Scotland - far
0. James Stewart (1260-1309), 5th High Steward of Scotland​

Frankrike
7. Henry I (1008-1060), kung av Frankrike 1031-1060 - fmmmmff
6. Hugh I (1057-1101), Count of Vermandois - fmmmmf
5. Elizabeth of Vermandois (1085-1131), Countess of Leicester - fmmmm
4. Ada de Warenne (1120-1178) - fmmm
3. Marjorie - fmm
2. Bethóc (Beatrix) Mac Gille Críst - farmor
1. Alexander Stewart (d. 1283), 4th High Steward of Scotland- far
0. James Stewart (1260-1309), 5th High Steward of Scotland​

Sverige
9. Olof Skötkonung (980-1022), kung av Sverige 995-1022 - fmmmmfmmf
8. Ingegerd Olofsdotter (f. 1000/1001 i Sigtuna och d. 1050) - fmmmmfmm
7. Anne (Anna) av Kiev (1030-1075), drottninggemål av Frankrike 1051-1060 - fmmmmfm
6. Hugh I (1057-1101), Count of Vermandois - fmmmmf
5. Elizabeth of Vermandois (1085-1131), Countess of Leicester - fmmmm
4. Ada de Warenne (1120-1178) - fmmm
3. Marjorie - fmm
2. Bethóc (Beatrix) Mac Gille Críst - farmor
1. Alexander Stewart (d. 1283), 4th High Steward of Scotland- far
0. James Stewart (1260-1309), 5th High Steward of Scotland​

James Stewarts mamma Jean Macrory var arvtagare till öarna Isle of Bute i Argyll and Bute och Arran i dagens North Ayrshire. Genom henne var James morfars farfar legendariska Somerled (d. 1164), kung av Mann och Öarna 1158-1164 och dennes fru Ragnhildrs Olafsdottir (1117-1200). Ragnhild var av norse-gaelisk börd.

4. Somerled (f. 1113-1117 och d. 1164), kung av Mann och Öarna 1158-1164 - mfff
3. Angus mac Sorley (1145-1210), Lord of Bute and Arran -  mff
2. James Macrory (1175-1210), Lord of Bute and Arran - morfar
1. Jean Macrory (1210-1260) - mor
0. James Stewart (1260-1309), 5th High Steward of Scotland​

På 1200-talet var James tilltalsnamn James, också känt som Séamus, inget vanligt namn i Skottland även om hans morfar James Macrory också hette det. Hos familjen Stewart var det inget traditionellt förnamn i deras släkt på 1200-talet och innan. De föredrog istället att döpa sina förstfödda söner till Walter eller Alan. Det ledde till att historiker på 2010-talet spekulerade i att James Stewart möjligen inte var sina föräldrars förstfödda son. Istället var deras äldsta son förmodligen någon som hette Walter Stewart eller Alan Stewart, men som dog ung. Däremot råder det inget tvivel om att James Stewart var sina föräldrars äldsta överlevande son som överlevde pappa Alexander Stewart. 

James Stewart gifte sig tre gånger. Han fick flera barn. Med tredje frun Giles/Egidia de Burgh fick James sonen Walter Stewart (1296-1327), 6th High Steward of Scotland 1309-1327. Giles/Egidia var dotter till Walter de Burgh (1230-1271), 1st Earl of Ulster 1264-1271 och 2nd Lord of Connaught 1242/1243-1271.

1286-1290 var norskfödda Margaret Eiriksdottir (1283-1290), drottning av Skottland 1286-1290. Under hennes tid som regerande drottning var James Stewart med i det det regentråd av sex guardians 1286-1289 och fem guardians 1289-1290 som styrde landet åt hennes vägnar. Efter hennes död 1290 fanns det ingen naturlig arvtagare till Skottlands tron. Några år innan uppstod två större fraktioner i Robert de Brus (1215-1295), 5th Lord of Annandale 1226/1233-1295 på ena sidan och de som stödde John Balliol (1249-1314), kung av Skottland 1292-1296 på den andra sidan. Robert de Brus stöddes från 1286 av guardian James Stewart, 5th High Steward of Scotland och av guardian Robert Wishart (1240-1316), biskop av Glasgow 1271-1316. John Balliol däremot stöddes från 1286 av guardian John Comyn II of Badenoch (1242-1302), Lord of Badenoch 1274/1275/1277-1302. Utöver Robert de Brus och John Balliol fanns det elva till tronpretendenter som gjorde anspråk på Albas tron 1290-1292. Totalt tretton stycken. John Balliol blev sedan kung av Skottland 1292.

På 1290-talet innan 1298 överlämnade sig James Stewart sig till Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307 och lovade att gå i den engelska kungens intressen. Enligt en del uppgifter skedde det 7 juli 1297. 1295 bildade Skottland och Frankrike en allians för att hindra engelska invasioner. 
Under första skotska frihetskriget 1296-1328 gick James Stewart med skotska frihetskämpen Sir William Wallace (1270-1305) i dennes kamp för ett självständigt Skottland gentemot England. Efter slaget vid Falkirk i Falkirk 22 juli 1298 mellan Skottland och England, som England vann, valde James Stewart att stödja Sir Robert the Bruce (1274-1329), Earl of Carrick 1292-1314 och Lord of Annandale 1304-1312. Robert var senare kung av Skottland 1306-1329 under namnet Robert I.

I början på 1300-talet planerade England och Frankrike att sluta fred varandra. 1302 skickade Skottland James Stewart och ytterligare fem män till Paris för att tala med Frankrikes förhandlare och få dem att inte skriva på en kommande fredsuppgörelse med England. Skottland och England var fortfarande i krig med varandra. Med en fredsuppgörelse mellan England och Frankrike skulle engelsmännen enbart kunna koncentrera sin krigföring mot Skottland, vilket inte skottarna ville. 23 oktober 1306 i Lanercost i Cumbria svor James Stewart trohet till Edward I, men det var bara en skenmanöver. James Stewart var trogen sitt Skottland och fortsatte stötta Robert I, kung av Skottland. 16 juli 1309 dog den 49-årige James Stewart medan han tjänstgjorde för Robert I. 

​-----------------------------


5. Alexander Comyn (1218-1289), 2nd Earl of Buchan 1244-1289 och Justiciar of Scotia 1258-1289. - guardian 1286-1289, kunde inte varit guardian 1290-1292 eftersom han var död.

1218 föddes Alexander i området Buchan i nordöstra Aberdeenshire. Det förekommer också uppgifter att han föddes mellan 1212-1221, 1216 och 1217. Alexander var son till William Comyn (1163-1233), Lord of Badenoch 1229-1233 och dennes andra fru Marjory (f. 1184 och d. 1243-1244), Countess of Buchan. Pappan var 55 år medan mamman var 34 år gammal när Alexander föddes. Pappa William var också känd som a) William Comyn, Lord of Badenoch 1229-1233, Earl of Buchan 1214-1233 och Justiciar of Scotia 1205-1233, och b) William Comyn, jure uxoris Earl of Buchan. Pappa William fick sex barn med sin första fru Sarah Fitzhugh (f. 1155-1160 och d. 1204) och åtta barn med sin andra fru Marjory. Fjorton barn totalt. Sarah var även känd som Sarah filia Roberti medan Alexanders mamma Marjory var också känd som Margaret Colhan of Buchan. På sin farfars sida hade Alexander Comyn en blandning av förfäder från främst Alba, England, Normandie och övriga Frankrike. En av flera normandiska släktlinjer:

4. Thurston Basset (1050-1128, f. i Ouilly Basset, Normandie) - ffmf
3. Maude Basset (1088-1180, f. i Basset, Leicestershire, England) - ffm
2. Richard Comyn (f. 1115-1123 och d. 1179) - farfar
1. William Comyn (1163-1233), Lord of Badenoch 1229-1233 - far
0. Alexander Comyn (1218-1289), 2nd Earl of Buchan 1244-1289

Nr 4 ovan var också känd som a) Thurstin, b) Thurstan, c) Thurston Basset of Drayton, Staffordshire, och d) Thurston the Norman. På sin farmors sida var Alexander Comyn av kungligt påbrå. Hans farmors morfar var Donald III, kung av Alba.

4. Donald III (1032-1099), kung av Alba 1093-1094 och 1094-1097 - fmmf
3. Bethóc ingen Domnaill (1080-1160) - fmm
2. Hextilda of Tynedale (f. 1112-1122 och d. 1149-1189 eller f. 1122 och d. 1182) - farmor
1. William Comyn (1163-1233), Lord of Badenoch 1229-1233 - far
0. Alexander Comyn (1218-1289), 2nd Earl of Buchan 1244-1289

Eftersom John Comyn II of Badenoch (1242-1302), som var guardian 1286-1290 och 1290-1292, också var ättling till nr 1 William Comyn ovan innebar det att John Comyn II var Alexander Comyns brors sonson. Omvänt, Alexander var Johns farfars bror.

3. William Comyn (1163-1233), Lord of Badenoch 1229-1233 - fff
2. Richard Comyn (f. 1190-1194 och d. 1244-1249), Lord of Badenoch - farfar
1. John Comyn I of Badenoch (1215-1274/1275/1277) - far
0. John Comyn II of Badenoch (1242-1302)
​
​Alexander Comyns mamma Marjory härstammade bl.a. från klanen MacDuff fyra eller fem generationer tillbaka hos sin farfars mormor eller farfars mormors far beroende på hur man räknar. Alexander Comyn föddes som sagt var i Aberdeenshire. Han var en albisk, skotsk, albisk-normandisk eller skotsk-normandisk magnat beroende på definition. 1245 i Buchan i Aberdeenshire gifte sig Alexander sig med Elizabeth de Quincy (1220-1282). Hon var också känd som Elisabetha Quincy och Isabel de Quincy. Hon föddes i Winchester i engelska Hampshire och var dotter till Roger de Quincy (1195-1264), 2nd Earl of Winchester 1219-1264 och hans första fru Helen of Galloway (1196-1245). Roger var gift tre gånger. Elizabeths mamma Helen föddes i Carrick som idag utgör stora delar men inte hela South Ayrshire. Alexander och Elizabeth fick minst nio barn, varav fyra söner och fem döttrar.

Alexander Comyn var en av de viktigaste personerna i 1200-talets Alba bortsett från de kungliga. Han var huvudrådgivare åt Alexander III (1241-1286) under huvuddelen av tiden när denne var kung av Alba 1249-1286. Som ledande magnat spelade Alexander Comyn en nyckelroll i att skydda Albas monarkis oberoende. Alexander Comyn var Justiciar of Scotia 1258-1289, Constable of Scotland 1275-1189, sheriff av Wigtown i Dumfries and Galloway 1263-1266, sheriff av Dingwall i Highland 1264-1266 och ballie av Inverie i Knoydart i Lochaber i Highland. 1284 var Alexander Comyn en av flera adelsmän i Alba som erkände Margaret Eiriksdottir (1283-1290) som arvinge på Albas tron till hennes morfar Alexander III.

Som kronan på verket på sin karriär var Alexander Comyn en skotsk guardian 1286-1289 i två omgångar efter varandra. Först 1286-1286 och sedan 1286-1289. 18 eller 19 mars 1286 dog Alexander III. I april 1286 sammankallade Albas parlament och utsåg sex guardians för att kunna administrera landet i väntan på nästa regent, varav Alexander Comyn var en av de guardians. De fungerade som Albas provisoriska regering. De var sedan guardians fram till Alexander III:s ofödda barn med Yolande de Dreux (1263-1322/1330), drottninggemål av Alba 1285-1286, skulle födas. Barnet skulle bli Skottlands nästa regent med Margaret Eiriksdottir som nummer ett i tronföljden efter det ofödda barnet. Under 1286 bytte Alba officiellt namn till Skottland.

I november 1286 dog barnet i fosterdöd och 25 november 1286 blev istället Margaret Eiriksdottir regerande drottning av Skottland vilket hon var fram till 1290. Alexander Comyn och de andra fem guardians fortsatte vara guardians och styrde Skottland åt hennes vägnar fram till att hon dog 26-29 september 1290, men i Alexander Comyns och Donnchadh III:s (1262-1289), Earl of Fife 1270-1289, fall bara fram till 1289 eftersom de två dog det året. Alexander Comyn dog under andra halvan av 1289, men en tid efter 10 juli, i norra Skottland. Enligt en del andra uppgifter dog han 6 april 1290 i Buchan i Aberdeenshire. Donnchadh III ersattes som guardian av sin son och spädbarn Donnchadh IV (1289-1353), Earl of Fife 1289-1353, medan Alexander Comyn ersattes aldrig som guardian av något av sina barn.
​
​​-----------------------------


​6. Donnchadh III (1262-1289), Earl of Fife 1270/1272-1289 - guardian 1286-1289, kunde inte varit guardian 1290-1292 eftersom han var död.

1262 föddes Donnchadh III i Fife. Han var också känd som a) Donnchadh III Macduff, Mormaer of Fife och b) Duncan Macduff. Han var son till Colban (f. 1247-1253 och d. 1270/1272 alternativt f. 1241-1250 eller f. 1245 och d. 1270), Earl of Fife 1266-1270/1272 och Anna Dorsair (Durward) (1240-1262). Förmodligen föddes pappan Colban i början på 1240-talet och var något sånär jämnårig med Donnchadh III:s mamma Anna. Pappan var också känd som Colbán mac Maíl Choluim, Mormaer of Fife. Mamman var även känd som Anna Dorsair (Durward) mac Maíl Choluim. Hon föddes i Hawick i Roxburghshire i Scottish Borders. Donnchadh III:s manliga släktlinje på sin pappas sida fem generationer tillbaka.

5. Donnchad (Duncan Macduff) (1113-1154), Earl of Fife 1133-1154 - fffff
4. Donnchad II (Duncan II / Duncan Macduff) (1154-1204), Earl of Fife 1154-1204 - ffff
3. Donnchadh (Duncan Macduff) (f. 1194 och d. före 1228) - fff
2. Máel Coluim II ( Malcolm II) (f. före 1228 och d. 1266), Earl of Fife 1228-1266 - farfar
1. Colban, Earl of Fife 1266-1270/1272 - far
0. Donnchadh III (1262-1289), Earl of Fife 1270/1272-1289

På sin farfars sida hade Donnchadh III också utöver Alba också förfäder från England och Normandie. Han hade även eventuellt kungligt påbrå från både Frankrike och Sverige.

Fransk kung, osäker koppling
8. Henry I (1008-1060), kung av Frankrike 1031-1060 - fffmfmff
7. Hugh I (1057-1101), Count of Vermandois - fffmfmf
6. Elizabeth of Vermandois (1085-1131), Countess of Leicester - fffmfm
5. Reginald de Warenne (f. 1121-1126 och d. 1179) - fffmf 
4. Ela (Ada) Straithbogie (f. 1145 i England) - fffm - ev. dotter till nr 5.
3. Donnchadh (Duncan Macduff) (f. 1194 och d. före 1228) - fff
2. Máel Coluim II ( Malcolm II) (f. före 1228 och d. 1266), Earl of Fife 1228-1266 - farfar
1. Colban, Earl of Fife 1266-1270/1272 - far
0. Donnchadh III (1262-1289), Earl of Fife 1270/1272-1289

Svensk kung, osäker koppling
10. Olof Skötkonung (980-1022), kung av Sverige 995-1022 - fffmfmfmmf
9. Ingegerd Olofsdotter (f. 1000/1001 i Sigtuna och d. 1050) - fffmfmfmm
8. Anne (Anna) av Kiev (1030-1075), drottninggemål av Frankrike 1051-1060 - fffmfmfm
7. Hugh I (1057-1101), Count of Vermandois - fffmfmf
6. Elizabeth of Vermandois (1085-1131), Countess of Leicester -  fffmfm
5. Reginald de Warenne (f. 1121-1126 och d. 1179) - fffmf 
4. Ela (Ada) Straithbogie (f. 1145 i England) - fffm - ev. dotter till nr 5.
3. Donnchadh (Duncan Macduff) (f. 1194 och d. före 1228) - fff
2. Máel Coluim II (Malcolm II) (f. före 1228 och d. 1266), Earl of Fife 1228-1266 - farfar
1. Colban, Earl of Fife 1266-1270/1272 - far
0. Donnchadh III (1262-1289), Earl of Fife 1270/1272-1289

Donnchadh III:s farmor var walesiska Elen ferch Llywelyn (f. före 1230 och d. efter 16 februari 1295). Elen var också känd som a) Elen the Younger ferch Llywelyn, b) Helen, och c) Ellen. Elen ska inte sammanblandas med sin halvstorasyster Elen (Helen) ferch Llywelyn (f. 1206-1207 eller f. 1218 och d. 1253), också känd som Elen ferch Llywelyn (the Elder). Donnchadh III:s farmors far var Llywelyn the Great (1173-1240), i början kung av Gwynedd i norra Wales och sedan härskare över hela Wales. Han var också känd som a) Llywelyn Fawr, b) Llywelyn ap Iorwerth och på svenska som c) Llywelyn den store.  Donnchadh III:s farmors mor var en av många älskarinnor till Llywelyn the Great. På sin morfars sida hade Donnchadh III eventuellt kungligt påbrå från Alba.

7. Duncan I (1001-1040), kung av Alba 1034-1040 - mfmffff
6. Máel Muire (f. 1035/1140 och d. 1128 eller på 1130-talet), Earl of Atholl fram till 1130-talet. - mfmfff, ev. son till nr 7.
5. Matad (Madach) (f. 1085 och d. 1151-1161), Earl of Atholl 1130-talet till 1153/1159. - mfmff
4. Máel Coluim (1133-1198), Earl of Atholl 1153/1159 till 1190-talet. - mfmf
3. Margaret Atholl (f. 1180) - mfm
2. Alan Durward (f. 1218 och d. efter 1264 eller d. 1275) - morfar
1. Anna Dorsair (Durward) (1240-1262) - mor
0. Donnchadh III (1262-1289), Earl of Fife 1270/1272-1289​

Nr 6 ovan var också känd som Mael Muire mac Donnchad, Mormaer of Atholl och var som texten framgick eventuellt son till nr 7 Duncan I. Nr 5 ovan, Matad, gifte sig två gånger. Donnchadh III var ättling till hans första fru och inte hans andra fru Margrét Hákonardóttir (1108-1154) som var dotter till Haakon Paulsson (f. 1080- och d. 1123/1125/1126), också känd som Håkon Pålsson och Hákon Pálsson. Nr 4 ovan var också känd som a) Malcolm, Earl of Atholl och b) Malcolm Madadsson, Earl of Atholl. Han var gift två gånger. Först med en okänd kvinna som Donnchadh III var ättling till och sedan med Hextilda of Tynedale (f. 1112-1122 och d. 1149-1189 eller f. 1122 och d. 1182). Hextilda var dotter till Bethóc ingen Domnaill (1080-1160) som var dotter till Donald III (1032-1099), kung av Alba 1093-1094 och 1094-1097. 

Ifall det råder osäkerhet om Donnchadh III:s kungliga påbrå på hans farfars och morfars sidor anses det däremot säkert att han hade kungligt påbrå från både Alba och England på sin mormors sida. Hans mormor Marjorie/Marjory (f. 1213), också känd som Marjorie nic Alexandair, var en utomäktenskaplig dotter till Alexander II (1198-1249), kung av Alba 1214-1249. Se Alexander II för mer om det. Är man ättling till Alexander II är man också ättling till Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135. Henry I var mormors farmors farmors far till Donnchadh III.

7. Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135 - mmfmfmf
6. Constance Mathilde FitzRoy (1098-1173) - mmfmfm
5. Richard I (1135-1194), Viscount de Beaumont - mmfmf
4. Ermengarde de Beaumont (1170-1233) - mmfm
3. Alexander II (1198-1249), kung av Alba 1214-1249 - mmf
2. Marjorie/Marjory (r) (f. 1213 - mormor
1. Anna Dorsair (Durward) (1240-1262) - mor
0. Donnchadh III (1262-1289), Earl of Fife 1270/1272-1289

Nr 6 ovan var också känd som a) Constance Mathilde FitzRoy, Vicountess de Maine och b) Constance, Viscountess of Beaumont-sur-Sarthe.

Donnchadh III föddes som sagt var 1262, men blev Earl of Fife 1270 eller 1272 efter sin pappas död. Medan Donnchadh III fortfarande var barn sköttes hans mormaerdom Fife år hans vägnar av William Wishart (d. 1279), ärkediakon i St Andrews 1254-?, biskop av Glasgow 1270-1271 och biskop av St Andrews 1271-1279. Se guardian Robert Wishart (1240-1316) för mer om William Wishart. På 1270-talet passade William Wishart på att konfiskera en del marker från klanen MacDuffs klanhövding i Fife, också känd som klanen MacDuib och klanen Duff. 

1284 var Donnchadh III en av flera adelsmän i Alba som erkände Margaret Eiriksdottir (1283-1290) som arvinge på Albas tron till hennes morfar 
Alexander III (1241-1286), kung av Alba 1249-1286. 1286-1289 var Donnchadh III en skotsk guardian, först från april 1286 efter Alexander III:s död i mars 1286 och fram till när väntan på Alexander III:s ofödda barn skulle födas i november 1286. Barnet dog i fosterdöden och 26 november 1286 blev Margaret Eiriksdottir regerande drottning av Skottland vilket hon var fram till 1290. Donnchadh III fortsatte som guardian åt hennes vägnar under hennes tid som regerande drottning, men bara fram till 1289. Någon gång 1286-1289 beordrade Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307,  att skotska guardians skulle återbörda de markerna i Fife till klanen MacDuff som William Wishart konfiskerade av klanens klanhövding på 1270-talet.

Donnchadh III gifte sig med Johanna/Joan de Clare (f. 1264 och d. efter 1302 eller d. 1323). Hon föddes i Elmley i Worcestershire i England. Hon var dotter till den engelska adelsmannen Gilbert de Clare (1243-1295), 6th Earl of Hertford 1262-1295, 7th Earl of Gloucester 1262-1295, 3rd Lord of Glamorgan 1262-1295, 9th Lord of Clare, 9th Lord of Tonbridge och 8th Lord of Cardigan. Hennes mamma var hans första fru Alice de Lusignan of Angoulême (1236-1290) som föddes i västra/sydvästra Frankrike. Gilbert och Alice gifte sig redan 1252 när han var tio år och hon sjutton år. 1267 började de leva åtskilda. 1271 separerade de formellt och 1285 skiljde de sig. 1290 gifte Gilbert sedan om sig med en ny kvinna.

Paret Donnchadh III och Johanna/Joan fick minst två söner, varav de ena var Donnchadh IV (1289-1353), Earl of Fife 1289-1353. De fick också dottern Isabella MacDuff (1280-1314), Countess of Buchan som gifte sig med John Comyn (1242-1308), 3rd Earl of Buchan 1289-1308 och Justiciar of Scotia 1300-1305. Se guardian Robert Wishart (1240-1316) för något mer om Isabella.

I september 1289 eller möjligen sommaren 1289 mördades Donnchadh III i Pitpullock sydöst om Falkland i centrala Fife av några manliga släktingar eller bundsförvanter när han var på väg till Dunfermline 31 km längre bort i sydvästra och södra Fife. Det förekommer en del uppgifter att han mördades 25 september 1288. Eftersom hans son Donnchadh IV (1289-1353), Earl of Fife 1289-1353, föddes i slutet av 1289 måste Donnchadh III ha levt till åtminstone början av 1289 för att sonen skulle kunnat blivit till. De som hävdar att Donnchadh III  dog 1288 menar också att han bara var Earl of Fife 1270-1288 och inte 1270-1289. Enligt engelska krönikan Lanercost Chronicle som skrevs i två omgångar på 1200- och 1300-talen var Donnchadh III mer grym och girig än genomsnittsmannen i Skottland under halvan av 1200-talet. Kanske ger spekulativt en fingervisning varför han mördades av de egna. Efter sin död begravdes Donnchadh III i Cupar Abbey.

​-----------------------------

​
7. Donnchadh IV (1289-1353), Earl of Fife 1289-1353 - guardian 1289-1290 och eventuellt guardian 1290-1292.

I slutet av 1289 föddes Donnchadh IV som son till Donnchadh III (1262-1289), Earl of Fife 1270/1272-1289 och han fru Johanna/Joan de Clare (f. 1264 och d. efter 1302 eller d. 1323). Mamman föddes i England, men hade påbrå både från England och Frankrike. Se Donnchadh III för mer. Pappa Donnchadh III mördades i september 1289 eller sommaren 1289. Han var en skotsk guardian 1286-1289. När Donnchadh IV föddes efterträdde han som sin pappa som guardian. Då i slutet av 1289 var Donnchadh IV en av fem guardians som regerade Skottland åt Margaret Eiriksdottirs (1283-1290) vägnar fram till 1290. Margaret var Skottlands regerande drottning 1286-1290. När Donnchadh IV blev en guardian 1289 var han bara ett spädbarn medan Margaret var ungefär sex och ett halvt år gammal. Donnchadh IV kunde därför inte styra Skottland åt hennes vägnar tillsammans med de andra guardians. Istället var han bara guardian på pappret och inte i verkligheten. I praktiken var de därför bara fyra guardians 1289-1290. Efter Margarets död 1290 fortsatte Donnchadh IV att eventuellt vara en guardian på pappret 1290-1292 i väntan på att nästa kung skulle utses.

Efter mordet på Donnchadh III 1289 valde hans fru ​Johanna/Joan att flytta hem till sitt födelseland England med sina barn. Flytten skedde någon gång 1289-1292. Donnchadh IV och hans syskon växte sedan upp i England. 

1292 valdes John Balliol (1249-1314) till kung av Skottland vilket han var fram till 1296. Enligt traditionen skulle en kung av Alba/Skottland krönas av en representant från klanen MacDuff, men både Donnchadh IV, hans bror och deras syster Isabella MacDuff (1280-1314), Countess of Buchan, var för unga. Dessutom var de i England. Därför delegerades kröningen av John Balliol till riddaren Sir John de St. John. Någon gång 1292-1296 gifte sig Donnchadh IV:s syster Isabella MacDuff (1280-1314), Countess of Buchan, med John Comyn (1242-1308), 3rd Earl of Buchan 1289-1308 och Justiciar of Scotia 1300-1305. Isabella flyttade hem till Skottland någon gång 1292-1296. Deras dotter Isobel Comyn (1297-1335) föddes 1297 i Straloch i  Aberdeenshire. John Comyn dog 1308 och Isabella MacDuff gifte därefter om sig två gånger med två olika män och fick en son från vardera av de äktenskapen. Totalt två söner.

Donnchadh IV däremot fortsatte bo kvar i England fram till 1314. Han befann sig i en så kallad landarrest där engelsmännen inte tillät honom lämna England för Skottland eller något annat land förrän 1314. Under en del perioder i slutet 1290-talet och/eller i början på 1300-talet satt han dessutom i husarrest i England och fick inte lämna sitt engelska hem under de perioderna. Ibland fick han däremot röra sig fritt inom England, men inte lämna landet.

25 mars 1306 i Scone i Perth and Kinross kröntes Robert I (1274-1329) som kung av Skottland 1306, vilket han var fram till 1329. Det fanns emellertid ingen representant från klanen MacDuff. Isabella MacDuff var inte där och Donnchadh IV satt i husarrest i England. Kröningen av Robert I utfördes därför istället av Robert Wishart (1240-1316), biskop av Glasgow 1271-1316 och William de Lamberton (d. 1328), biskop av St. Andrews 1297-1328. Robert var skotsk guardian 1286-1286, 1286-1290, 1290-1292 och 1295-1296 med William var guardian 1299-1301. De meddelade emellertid Isabella MacDuff som ankom dagen efter den 26 mars 1306 och som krönte Robert I en andra gång dagen efter det den 27 mars 1306. Allt för att kröningstraditionen skulle fortsätta på samma sätt som vid tidigare kröningar undantaget John Balliol 1292.

1306 gifte sig Donnchadh IV med engelska adelsdamen Mary de Monthermer (1297-1371). Enligt en del andra uppgifter gifte de sig 1306-1307. Han var sjutton och hon var nio år gammal vid giftermålet 1306. Mary var dotter till den engelska adelsmannen Ralph de Monthermer (1270-1325), 1st Baron Monthermer, Earl of Gloucester, Hertford and Atholl, och hans fru, den engelska prinsessan, Joan of Acre (1272-1307). Joan var dotter till Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307 och Eleanor av Kastilien (1241-1290), drottninggemål av England 1272-1290. Edward I var morfar till Mary de Monthermer.

Strax innan 6 november 1314 släppte England sin kontroll över Donnchadh IV som blev en helt fri man. 25-åringen, som bott i England sedan han var spädbarn eller 3 år gammal, valde då att omedelbart resa hem till Skottland. Frun Mary fick däremot inte lämna England av engelsmännen. Det dröjde ända till  januari 1320 innan hon blev fri från sin landarrest och fick flytta till Skottland. När Donnchadh IV återvände hem till Skottland i november 1314 visade han inget större stöd för Skottlands kung Robert I. Faktum var att hans stöd var tveksamt, men ändrade sig och gav kungen sitt stöd 1315.
Paret Donnchadh IV och Mary fick inga söner och bara en överlevande dotter i Isabella MacDuff (1320-1389), Countess of Fife 1361/1363-1371. Hon föddes fjorton år efter giftermålet mellan Donnchadh IV och Mary.

6 april 1320 var Donnchadh IV en av 51 adelsmän och magnater som undertecknade Arbroathdeklarationen där Skottlands självständighet och suveränitet utropades. Senare var han närvarande vid förhandlingarna som ledde till att fredsfördraget Edinburgh-Northampton-traktaten skrevs 1328 under av kungarikena Skottland och England. 

10-11 augusti 1332 stred Donnchadh IV för Bruce-sidan i slaget vid Dupplin Moor i Dupplin Moor i Perth i Perth and Kinross. Slaget utkämpades mellan anhängare av David II (1324-1371), kung av Skottland 1329-1371, från kungahuset Bruce på ena sidan mot rebeller som stödde Edward Balliol (1283-1367), skotsk tronpretendent 1332-1356. De senare var understödda engelska allierade. På Bruce-sidan stred 10 000 till 15 000 män, varav 2 000-13 000 av dem skadades eller dog i slaget. Balliol-sidan bestod av 1 500-3 000 män och endast 33 av dem skadades eller dog i slaget. Balliol-sidan vann slaget. Donnchadh IV togs tillfånga av Balliol-sidan.

1332 i Perth i samband eller strax efter slaget vid Dupplin Moor fångades också Donnchadh IV fru Mary och deras dotter Isabella av anhängare till Edward Balliol. Det finns andra uppgifter som hävdar att det var anhängare till David II som tillfångatog Mary och Isabella, men det fanns ingen anledning för dem att tillfångata dem när Donnchadh IV stred för David II. Isabella skickades sedan till Northumberland. Där gifte hon sig någon gång 1332-1340 med sin förmyndare Sir William de Felton of Edlingham (1299-1358). Efter giftermålet kallade han sig för Lord of Fife. Isabella gifte sig senare ytterligare tre gånger. Totalt fyra äktenskap med fyra män.

Efter slaget vid Dupplin Moor släpptes Donnchadh IV mot villkoret att han bytte sida och i fortsättningen stödde Edward Balliols kamp att bli kung av Skottland. Donnchadh IV gick med på det. 24 september 1332 i Scone krönte Donnchadh IV, som representant för klanen MacDuff, tronpretendenten Edward Balliol som kung av Skottland. William Sinclair (d. 1337), biskop av Dunkeld 1309-1337, var en flera andra män som också var med vid ceremonin. William Sinclair var en stor anhängare av den tidigare kungen Robert I som var pappa till David II. Enligt en del andra uppgifter krönte både Donnchadh IV och William Sinclair tillsammans Edward Balliol.
Med engelsk hjälp regerade Edward Balliol sedan delar av Skottland under några få enstaka år under perioden 1332-1356. Han var aldrig kung på riktigt över Skottland även om han försökte. Skottlands riktiga kung 1329-1371 var David II.

Donnchadh IV:s stöd för Edward Balliol blev inte långvarigt. Någon gång mellan 25 september 1332 till början av juli 1333 bytte han sida och stöttade David II istället. 19 juli 1333 i slaget vid Halidon Hill nära Berwick-upon-Tweed stred Donnchadh IV för kungariket Skottland mot en kombinerad av armé av engelsmän som företrädde kungariket England och skottar lojala till Edward Balliol. Det slutade med en engelsk-balliol vinst. Donnchadh IV togs tillfånga av engelsmännen. Då eller senare fördes han till England. 1346 prövades Donnchadh IV:s mål. Edward III (1312-1377), kung av England 1327-1377, dömde honom till döden på grund av förräderi mot England. 
​Donnchadh IV fick emellertid möjlighet att kunna undgå dödsstraffet ifall han betalade en lösensumma till England, vilket han gick med på. Donnchadh IV släpptes och tilläts återvända till Skottland för att samla in pengarna. Donnchadh IV lyckades med det och pengarna betalades in 1350. Han blev en helt fri man, men dog tre år senare 1353. 

Donnchadh IV var Fifes sista manliga gäliska härskare och earl. Hans far, farfar, farfars farfar, osv var också gäliska earlar av Fife. Däremot var Donnchadh IV:s modersmål förmodligen medelengelska som talades i England 1150-1500. Trots allt bodde Donnchadh IV i England från spädbarn eller 3 års ålder fram till när han var 25 år gammal. Dessutom föddes hans mamma i England och hans fru var från England. Fram till 25 års ålder var Donnchadh IV därför omgiven helt av medelengelska. Eventuellt behärskade han spekulativt också lite franska eftersom hans mormor var fransyskan Alice de Lusignan of Angoulême  (1236-1290). Möjligen fick han lära sig lite av den franska som mormor Alice eventuellt lärde hans mor Johanna/Joan.

​-----------------------------

​​
8. Bryan FitzAlan (d. 1306), Lord FitzAlan - guardian från 13 juni 1291 till senast 1292

​-----------------------------
​

1.7.3 De tretton kandidaterna till Skottlands tron 1290-1292

1.7.3.1 De fyra toppkandidaterna

I väntan på att Skottland skulle få en kung eller regerande drottning i början på 1290-talet fanns det tretton pretendenter och konkurrenter som tävlade om att komma över den lediga skotska tronen 1290-1292. Redan från våren 1286 var de två stora toppkandidaterna Robert de Brus, 5th Lord of Annandale och John Balliol, vilket de också var 1290-1292 tillsammans med John Hastings och Floris V.

Toppkandidater till Albas tron 1290-1292:
1. Robert de Brus (1215-1295), 5th Lord of Annandale 1226/1233-1295.
2. John Balliol (1249-1314), kung av Skottland 1292-1296. 
3. John Hastings (1262-1313), 1st Baron Hastings 1290-1313.
4. Floris V (1254-1296), Count (greve) av Holland och Zeeland 1256-1296.

De två förstnämnda toppkandidaterna Robert de Brus och John Balliol var från Alba/Skottland, men hade båda två förfäder från Skottland, England och Normandie. John Balliol hade också påbrå från Frankrike på sin fars sida ett par generationer tillbaka och också eventuellt påbrå från norse-gaeler genom sin morfars farfars far Fergus of Galloway (d. 1161). Robert de Brus morfar och mormor var David av Skottland (1152-1219), Earl of Huntingdon 1184-1219 och Matilda of Chester (1171-1233), Countess of Huntingdon 1232-1232. David av Skottlands förfäder var i huvudsak från Alba, England och Normandie. Hans farfar var David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153. David I var därmed morfars farfar till Robert de Brus. Den senare hade kungligt påbrå från Alba fyra generationer tillbaka. Matilda of Chester var av anglo-normandisk börd. Robert de Brus hade erfarenhet att regera över Alba. När Alexander III (1241-1286), kung av Alba 1249-1286, var barnkung i slutet på 1240-talet och under 1250-talet trädde Robert de Brus in och var en guardian och regerade Alba under en tid år hans vägnar.

John Balliols mormor var Margaret of Huntingdon (d. före 1228), Lady of Galloway. Hon var dotter till ovannämnda David av Skottland, Earl of Huntingdon och Matilda of Chester. David av Skottland var i sin tur var sonson till David I, kung av Alba. David I var mormors farmors far till John Balliol. Han hade kungligt påbrå från Alba fem generationer tillbaka. John Balliol var Robert de Brus kusins barn med samma förfäder i David av Skottland och Matilda av Chester.

Den tredje toppkandidaten John Hastings, som också var känd som John Hastings of Abergavenny var en engelsk adelsman och soldat. På 1290-talet stred han i flera krigsslag för den engelska armén under Edward I:s (1239-1307) bataljer i Skottland, Irland och Frankrike. Edward I var kung av England 1272-1307. Med John som kung av Skottland hade Skottland fått en lite mer militärt inriktad kung och engelskvänlig kung. John Hastings släkt var huvudsakligen engelsk även om han också hade påbrå från Alba och Normandie. Både John Hastings far Henry de Hastings (1235-1268), 1st Baron Hastings och farfar Sir Henry de Hastings.var från England. Johns farmor var Ada av Huntingdon som var dotter till ovannämnda David av Skottland, Earl of Huntingdon och Matilda of Chester. David av Skottland var sonson till kung David I. Genom sin farmor Ada av Huntingdon hade John Hastings förfäder från i huvudsak Alba, England och Normandie. Albas kung David I var farmors farfars far till John Hastings. John hade kungligt påbrå från Alba fem generationer tillbaka. John Hastings var också Robert de Brus kusins barn eftersom hans pappa Henry de Hastings och Robert de Brus var kusiner med samma morfar i David av Skottland och samma mormor i Matilda av Chester. John Hastings var även syssling med John Balliol med gemensamma förfäder i David av Skottland och Matilda av Chester tre generationer tillbaka.

Fjärde toppkandidaten Floris V föddes i Leiden i sydvästra Nederländerna.
Han gjorde officiellt anspråk på Skottlands tron först 1292, men var i praktiken redan aktuell 1290. Han var känd i Nederländerna för att han:
a) generellt hade en fredliga tid som greve, även om han inte drog sig för att attackera andra grupperingar militärt när han ansåg att det behövdes,
b) moderniserade administrationen i Nederländerna,
c) drev en handelsvänlig politik,
d) i allmänhet drev böndernas intressen på bekostnad av adeln, och
e) gjorde om havsområden till landområden för exempelvis jordbruk.

Med Floris hade Skottland fått en kung som spekulativt förmodligen fått eller försökt få fart på Skottlands export till den europeiska kontinenten, förbättrat Skottlands ekonomi och i förlängningen blivit en populär kung, inte minst bland Skottlands bönder. Samtidigt hade han antagligen stött på stora problem med den skotska adeln, vilket i sin tur hade lett till att han hade fått det svårt att styra Skottland med eventuella uppror från adeln. Möjligen till följd att han hade mördats, vilket han också gjordes i verkligheten 1296 men inte av någon skotsk adelsman. Floris är idag en av Nederländernas stora historiska hjältar. Floris farfars farmor var Ada av Skottland (Alba) (f. 1139 och d. 1206), också känd som Ada av Huntingdon. Hon var inte samma Ada som John Hastings farmor var Ada av Huntingdon. 1162 gifte Ada av Skottland sig med Floris III av Holland (1141 -1190), Count of Holland 1157-1190. Ada av Skottland var ättling till en rad europeiska kungar från Alba, England, Frankrike, Sverige, etc. Hennes farfar var David I, kung av Alba. David I var farfars farmors farfar till Floris V. Den sistnämnda hade kungligt påbrå från Alba sex generationer tillbaka.

Ska man summera de fyra toppkandidaterna, där två var skottar, en engelsman och en holländare, kan de generellt beskrivas som:
1. Robert de Brus, 5th Lord of Annandale - nationalisten och det konservativa rättesnörets kandidat.
2. John Balliol - nationalisten, men den svage ledaren.
3. John Hastings - militären.
4. Floris V - den handelsvänlige och böndernas man.


1.7.3.2 Övriga nio kandidater

Utöver de fyra toppkandidaterna fanns det ytterligare nio kandidater, även om de inte var lika aktuella. De övriga var under 1290, 1291, 1292 eller hela perioden 1290-1292:
5. John Comyn II of Badenoch (1242-1302), Lord of Badenoch 1274/1275/
1277-1302.
6. Roger de Mandeville.
7. Sir Robert de Pinkeney (d. 1296), Baron of Pinkeney.
8. Patrick IV (1242-1308), Earl of March 1289-1308.
9. Nicholas II de Soules (d. 1296), Lord of Liddesdale, etc.
10. Patrick Galithly (Golightly), Burgess of Perth.
11. William Ros/Roos (1255-1316), 1st Baron Ros of Helmsley 1299-1316.
12. William de Vesci (Vescy) (d. 1297).
13. Eirik II Magnusson (1268-1299), kung av Norge 1280-1299.

Nr 5 John Comyn II of Badenoch var aktuellt därför hans farfars farmor morfar var Donald III (1032-1099), kung av Alba 1093-1094 och 1094-1097. 
John Comyn II var son till John Comyn I (1215-1275) som var son till Richard Comyn (f. 1190-1194 och d. 1244-1249) som var son till William Comyn (1163-1233) som var son till Hextilda of Tynedale (f. 1112-1122 och d. 1149-1189 eller f. 1122 och d. 1182) som var dotter till Bethóc (Bethoc ingen Domnaill Bain) (1080-1160) som var dotter till Donald III. Sex generation tillbaka. Hextilda var också känd som Hextilda FitzUchtred eller Hextilda FitzWaldeve eftersom hennes pappa var Uchtred (1074-1152), Lord of Tynedale. Eventuellt var John Comyn II:s mormors morfars far också David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153. Se tidigare för mer om den släktlinjen. Dessutom var John Comyn II guardian 1286-1290 och 1290-1292 och hade erfarenheten att regera över Skottland.

Nr 6 Roger de Mandeville var aktuell för tronen redan 1290 eftersom hans mormors farmors far var William I (1142-1214), kung av Alba 1165-1214. Roger var son dotter till Agatha som var dotter till Aufrica de Say som var dotter till William de Say som var son till Aufrica som var en utomäktenskaplig dotter till William I. Fem generationer tillbaka, men på den tiden nackdelen med att Rogers mormors farmor Aufrica inte föddes inom äktenskapet. Andra pretendenter i Albas historia nekades bl.a. kungatronen av just den anledningen att en av deras förfäder var ett utomäktenskapligt barn till en tidigare kung av Alba.

Nr 7 Sir Robert de Pinkeney, Baron of Pinkeney, också känd som bara 
Robert de Pinkeney var en engelsk adelsman. Hans familj ägde egendomar och marker i Northamptonshire i England samt marker i West Lothian och i East Lothian i Skottland. Sir Robert var aktuell för Skottlands tron redan 1290 eftersom hans farmors morfars far var David I, kung av Alba. Robert var son till Henry de Pinkeney, Baron of Pinkeney, Lord of Wedon-Pinkeney som var son till Alicia som var dotter till Marjorie som var dotter till Henry av Skottland (Alba) (1114-1152) som var son till David I. Fem generationer tillbaka. Henry av Skottland var också känd som Henry, Earl of Huntingdon 1130-1138 och 1138-1141 samt Earl of Northumbria 1139-1152. Han var även känd som Henry, Earl of Northumberland.

Nr 8 Patrick IV, Earl of March, också känd som Patrick de Dunbar, Earl of March, var en viktig magnat i sydöstra Alba/Skottland i gränsregionerna mot England. Han var också en av "Skottlands sju earlar", på engelska "seven earls of Scotland". De hävdade rätten att välja en kung eller regerande drottning vid tvister om successionsordningen. Patrick IV var aktuell för tronen 1291 eftersom hans farfars morfar var William I (1142-1214), kung av Alba 1165-1214. Patrick IV var son till Patrick III (1213-1289), Earl of Dunbar som var son till Patrick II (1185-1249), Earl of Dunbar som var son till Ada Fitzwilliam (1164-1200) som var utomäktenskaplig dotter till William I, kung av Alba. Fyra generationer tillbaka. Som i fallet med Roger de Mandeville var det en nackdel med utomäktenskaplig förfader mellan sig och en tidigare kung ifall man var en pretendent som gjorde anspråk på kungatronen.

Nr 9 Nicholas II de Soules, som också var Butler of Scotland, var aktuellt för att hans mormors far var Alexander II (1198-1249), kung av Alba 1214-1249. Nicholas var son till Ermengarde som var dotter till Marjorie (Marjorie av Skottland) som var en utomäktenskaplig dotter till Alexander II. Tre generation tillbaka. Som i fallet med Roger de Mandeville och Patrick IV var det en nackdel med utomäktenskaplig förfader mellan sig och en tidigare kung ifall man var en pretendent som gjorde anspråk på kungatronen. 

Nr 10 Patrick Galithly (Golightly) var aktuell för tronen 1291 eftersom hans farfar var William I, kung av Alba. Patrick var son till Henry Galithly (Henry de Galightly,) som var utomäktenskaplig son till William I, kung av Alba. Bara två generationer tillbaka. Som i fallen med Roger de Mandeville, Patrick IV och Nicholas II de Soules var det en nackdel med att ha en utomäktenskaplig förfader mellan sig och en tidigare kung ifall man var en pretendent som gjorde anspråk på kungatronen. 

Nr 11 William Ros/Roos var en engelsman med rötter i Yorkshire på sin pappas sida. William var aktuell för Skottlands tron 1292 eftersom hans farfars morfar var William I, kung av Alba. William Ros var son till Robert de Ros (f. före 1237 och d. 1285) som var son till Sir William de Ros of Hamlake (Helmslet) (d. 1264/1265) som var son Isabella Mac William (f. 1165) som var en en utomäktenskaplig dotter till William I. Fyra generationer tillbaka. Som i fallen med Roger de Mandeville, Patrick IV, Nicholas II de Soules och Patrick Galithly var det en nackdel med att ha en utomäktenskaplig förfader mellan sig och en tidigare kung fall man var en pretendent som gjorde anspråk på kungatronen. Isabellas gäliska namn var Isibéal nic Uilliam. Mac Willliam var en senare modernisering och anglifiering av hennes namn.

Nr 12 William de Vesci (Vescy) var aktuell för tronen 1292 eftersom hans farmors far var William I, kung av Alba. William var son till William de Vesci/Vescy (d. 1253)  som var son till Margaret som var en utomäktenskaplig dotter till William I. Tre generationer tillbaka. Som i fallen med Roger de Mandeville, Patrick IV, Nicholas II de Soules, Patrick Galithly och William Ros/Roos var det en nackdel med utomäktenskaplig förfader mellan sig och en tidigare kung ifall man var en pretendent som gjorde anspråk på kungatronen. 

Nr 13 Norske kungen Eirik II Magnusson var aktuell därför att hans a) dotter Margaret Eiriksdottir (1283-1290) var drottning och regent över Skottland 1286-1290, och b) att hans tidigare svärfar var Alexander III (1241-1286), kung av Alba 1249-1286. 1281-1283 var Eirik var gift med Alexander III:s dotter Margaret av Skottland (1261-1283), drottninggemål av Norge 1281-1283, som var mamma till deras barn Margaret Eiriksdottir. Med Eirik som kung av Skottland hade Skottland förmodligen först fått ingå i en personalunion med Norge. Eirik hade blivit kung över de två kungarikena Skottland och Norge. En kung och två kungariken. Med Eirik som kung över Skottland fanns det emellertid en uppenbar risk och nackdel sett med ett skotskt perspektiv. Han kunde göra Skottland till en lydstat till Norge. Han kunde också efter en tid på den skotska tronen försökt införliva hela Skottland i Norge. Två kungariken med en kung hade riskerat kunnat bli ett kungarike med en kung som styrde från Norge.

Det här var i tider när de tidigare norska vikingarnas invasioner och erövringar av öar och land i Skottland under vikingatiden från slutet av 700-talet till 1000-talet var i relativt färskt minne. Så sent som 1266 återgick dåvarande norska Yttre Hebriderna och norska områden i Inre Hebriderna till Alba. Dessutom tillhörde både Orkneyöarna och Shetlandsöarna fortfarande kungariket Norge 1290-1292. Göra Eirik till kung av Skottland i början på 1290-talet vore att kasta in Skottland i en mycket osäker framtid sett med ett skotskt perspektiv 1290-1292. Å andra sidan visade historien, med efterföljande engelska invasioner av Skottland samt Skottlands krig och krigsslag med England som pågick ända till 1500-talet, att det kanske inte hade varit en nackdel att haft en norsk kung och senare hans ättlingar som kungar av Skottland, enligt en del moderna historiker. I synnerhet inte när Norge senare ingick i Kalmarunionen 1397 med Danmark och Sverige. Även Orkneyöarna och Shetlandsöarna var en del Kalmarunionen 1397-1468 respektive 1397-1469 eftersom de tillhörde Norge.

Hur som helst, med hela Skottland med i Kalmarunionen hade det försvårat för England i deras bataljer mot Skottland, enligt dessa historiker. Å andra sidan är det spekulationer utan stöd enligt andra moderna historiker. De menar att det mest realistiska hade blivit att Norge hade släppt Skottland helt eller åt sitt öde 1293-1396 innan Kalmarunionen bildades 1397 eller på 1400-talet efter 1397. Skottland och de skotsk-engelska krigen hade blivit en börda för både Norge innan 1397 och/eller för Kalmarunionen under 1400-talet med ett argt England. Nu blev Eirik II Magnusson aldrig kung av Skottland och hur det hade gått för Skottland med honom som kung får vi aldrig veta.


1.7.3.3 Processen och ny kung valdes 1292

Englands kung Edward gick med på att bedömma vilken av de tretton sökande pretendenterna och kandindaterna som var mest och lämpad för den lediga skotska kronan. De guardians som regerade Skottland 1290-1292 var för det mesta nöjda med detta. Se tidigare avsnitt för mer om dem. 
Edward I:s rykte som expert på lagen medförde bl.a. att han ansågs som en rätt man att rådfråga. Inledningsvis var få misstänksamma mot hans motiv.
Förhandlingar och diskussioner pågick sedan mellan dessa skotska guardians och den engelska kungen om vilken pretendent som var mest lämplig för den skotska tronen. Både Robert de Brus, 5th Lord of Annandale och John Balliol ansåg att de hade de bästa argumenten och att Edward I skulle förespråka dem.

10 maj 1291 i Norham i norra Northumberland träffade bl.a. den skotska guardian Robert Wishart (1240-1316), biskop av Glasgow 1271-1316, den engelska kungen Edward I. För att kunna fatta beslut i frågan om vem som borde bli Skottlands näste kung insisterade Edward I på att han skulle bli Lord Paramount of Scotland. Det innebar att Edward I själv ville bli en överordnad herre över Skottland oberoende av vem som sedan blev kung av Skottland. Den framtida skotska kungen skulle bli som vasall till den engelska kungen. Robert Wishart sa nej till det eftersom han ville bevara Skottlands självständighet. Ingen skulle vara överordnad den framtida skotska kungen förutom gud själv enligt Robert Wishart. Se Robert Wishart under första interregnumet 1290-1292 för mer om det. Edward I gjorde det misstaget att han blottade sig inför Robert Wishart vad han egentligen ville. Den engelska kungen ville i grunden själv bli högste chef över Skottland. Sett ur Edward I´s perspektiv borde han där i Norham 1291 fört fram engelska toppkandidaten John Hastings och genom denne sedan försökt göra Skottland till ett län till England.

Efter mötet med Edward I i Norham träffade Robert Wishart sedan de andra skotska guardians och diskuterade igenom den engelska kungens förslag om att låta honom bli överherre över Skottland. Trots Robert Wisharts protester sa de andra ja till Edward I:s förslag, men under förutsättning att processen om att utse en ny skotsk kung kunde få fortsätta. De andra guardians befarade att England skulle invadera Skottland ifall de sa nej till Edward I:s förslag, vilket han i för sig gjorde senare men våren 1296.

I maj eller juni 1291 blev Edward I officiellt överherre över Skottland. Efter det kunde tävlingen om att utse Skottlands näste kung intensifieras på riktigt. Innan var det mest lösa diskussioner. Tävlingen pågick visserligen 1290-1292, men från augusti 1291 fram till november 1292 under dess mest intensiva skede kom den att bli känd som "den stora saken", på engelska "the Great Cause". Diplomatiska förhandlingar mellan skotska guardians och Edward I fördes därefter för att utse den mest lämpliga kandidaten att bli Skottlands nästa kung. 1291-1292 ville Robert Wishart se Robert de Brus, 5th Lord of Annandale som Skottlands nästa kung. Robert de Brus var en stor förespråkare för Skottlands självständighet och bestred att Edward I blev Skottlands överherre i maj eller juni 1291. I de inledande förhandlingarna med Edward I var Robert Wishart diplomatiskt neutral och propagerade inte, eller åtminstone inte tillräckligt mycket, för Robert de Brus som nästa kung av Skottland. 

På slutsträckan om kampen om den skotska tronen gav de två guardians Robert Wishart och James Stewart (1260-1309), 5th High Steward of Scotland 1283-1309, båda sina officiella stöd till Robert de Brus, 5th Lord of Annandale. Deras kollega guardian John Comyn II of Badenoch, som också var en tretton kandidater till Skottlands tron, stödde John Balliol. Resten av familjen Comyn och skotska frihetskämpen Sir William Wallace (1270-1305) stödde sedan John Balliol.​ En grupp utvalda adelsmän under ledning av Edward I skulle sedan avgöra vem som skulle bli Skottlands nästa kung.

17 november 1292 gav Edward I sin dom och meddelade omvärlden att John Balliol hade valts till Skottlands nya kung av den grupp adelsmän som han ledde.
 

1.8 Huset Balliol 1292-1296

John Balliol.

♚ John Balliol (1249-1314), kung av Skottland 1292-1296


Hans skotska gäliska namn var Iain Bailiol, hans medellågskotska namn åren 1450-1700 var Jhon Ballioun och hans anglonormandiska (normandisk franska) namn från 1200-talet till 1400-talet var Johan de Bailliol.
Hans smeknamn var tom mantel. Ordet tom, inte namnet Tom.
​
​-----------------------------
​

1.9 Andra interregnumet 1296-1306

1.9.1 Bakgrund

I maj eller juni 1291 blev Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307, överherre över Skottland. 17 november 1292 valdes John Balliol (1249-1314) som kung av Skottland, vilket han var 1292-1296. Som överherre hade hade han Edward I. Se första interregnumet 1292-1296 och dess underavsnitt för mer hur det gick till. I juni 1294 bröt ett krig ut mellan Edward I och Philip IV (1268-1314), kung av Frankrike 1285-1314 och kung av Navarra 1284-1305. Trots att Edward I var Skottlands överherre, med John Balliol under sig som Skottlands kung, valde skotska ledare att trotsa den engelska kungen. De gick ut och stöttade öppet istället Philip IV i det engelsk-franska kriget som möjliggjorde för dem att visa att de var missnöjda att Edward I var Skottlands överherre och att Skottland inte var oberoende gentemot England.

1292-1296 var John Balliol var visserligen kung av Skottland, men 1295-1296 var han mer kung på pappret än i verkligheten. 1295 begärde Edward I att skottarna skulle strida för honom i Frankrike. Det här föll inte i god jord hos den skotska adeln som inte ville strida för England mot Frankrike.
I juli 1295 i Stirling träffades det skotska parlamentet, vars många ledamöter var från den skotska adeln. De var missnöjda med John Balliols styre och med Edward I:s begäran om att skotska soldater skulle strida i Frankrike. Det skotska parlamentet avsatte därför John Balliols befogenheter. De utsåg sedan ett regentråd på tolv människor som skulle regera Skottland, hantera Skottlands angelägenheter och kämpa för Skottlands oberoende gentemot England. Sista genom att bl.a. kämpa för att avsätta Edward I som Skottlands överherre.

​De tolv i Skottlands regentråd kallas ibland idag i engelskan för the Council of Twelve. De var i praktiken guardians, dvs. väktare av Skottland i första hand och beskyddare av Skottland i andra hand, och fungerade som Skottlands regering. De styrde Skottland åt John Balliols räkning 1295-1296. De tolv bestod av en blandning av skotska biskopar, baroner och earlar. Robert Wishart (1240-1316), biskop av Glasgow 1271-1316, som var guardian 1286-1292 var en av de tolv. Se första interregnumet 1290-1292 för en lite längre text om honom. I övrigt var de utvalda tolv 1295 nästan helt nya människor jämfört mot de guardians som regerade över Skottland 1290-1292. 

23 oktober 1295 skrev John Balliol, då kung av Skottland utan verklig makt eftersom det var regentrådet som styrde i verkligheten, och Frankrikes kung Philip IV under den fransk-skotska Auld-alliansen. 23 februari 1296 ratificerades den. Alliansen gick ut på att hindra engelska invasioner av Skottland och Frankrike. När England invaderade Skottland skulle Frankrike invadera Englands territorium och tvinga engelsmännen att dra sig tillbaka och istället försvara sitt England. Omvänt när England invaderade Frankrike skulle Skottland invadera Englands territorium för att tvinga dem att dra sig tillbaka från Frankrike och istället försvara England. Alliansen varade i 265 år fram till 5 juli 1560.


​1.9.2 Guardians 1296-1306 (1307) 

​I slutet av mars 1296 svarade Edward I den fransk-skotska alliansen med att invadera sydöstra Skottland i dåvarande skotska Berwick-upon-Tweed, idag en del av England. På den tiden var den Skottlands viktigaste hamnstad för export till utlandet. Därefter fortsatte de engelska trupperna till nordväst.  27 april 1296 vann de mot den skotska armén i slaget vid Dunbar nära Dunbar i East Lothian. Det skotska motståndet mot England kvästes tillfälligt. 10 juli 1296 abdikerade Skottlands kung John Balliol efter att Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307, tvingade honom till det. Skottlands regentråd 1295-1296, de tolv som i praktiken var guardians, tvingades avgå. Edward I ersatte dem med den engelska adelsmannen och militären John de Warenne (1231-1304), 6th Earl of Surrey 1240-1304, som var ensam guardian över Skottland 1296-1297. Han fick den officiella titeln Governor of Scotland. ​1800 st skotska adelsmän, varav många var krigsfångar, svor därefter trohet till Edward I.

Efter skottarnas vinst över engelsmännen i slaget vid Stirling Bridge i Striling i september 1297 tillsatte skottarna den berömda frihetshjälten Sir William Wallace (1270-1305) som ny och ensam guardian. Ett år senare överlät han ämbetet till Sir Robert the Bruce (1274-1329), Earl of Carrick och John Comyn III of Badenoch (1274-1306), Lord of Badenoch 1302-1306. Robert the Bruce var guardian 1298-1300 medan John Comyn III var guardian 1298-1300 och 1302-1304, enligt version ett nedan. De följdes av flera andra guardians fram till 1306. The Guardians of Scotland 1296-1306, som de kallas på engelska, var väktare av Skottland i första hand och beskyddare av Skottlandi andra hand. De var i praktiken statschefer under de år de verkade. ​Det finns fyra kända versioner om vilka de var 1296-1306. 

Version ett från 2012:
- 1296-1297 John de Warenne (1231-1304), 6th Earl of Surrey 1240-1304.
​- 1297-1298 Sir William Wallace (1270-1305).
- 1298-1300 Sir Robert the Bruce (1274-1329), Earl of Carrick, sen Robert I.
- 1298-1300 John Comyn III of Badenoch (1274-1306), första gången.
- 1299-1301 William de Lamberton (d. 1328), biskop av St. Andrews.
- 1300-1301 Sir Ingram de Umfraville (fl. 1284-1320)
- 1301-1304 Sir John de Soules (d. 1310).
- 1302-1304 John Comyn III of Badenoch (1274-1306), andra gången.
- 1305-1307 John of Brittany (1266-1334), Earl of Richmond. 

Version två från 2019
- 1298-1298 Sir William Wallace (1270-1305).
- 1298-1300 Sir Robert the Bruce (1274-1329), Earl of Carrick, sen Robert I.
- 1298-1301 John Comyn III of Badenoch (1274-1306), första gången.
- 1299-1301 William de Lamberton (d. 1328), biskop av St Andrews.
- 1300-1301 Sir Ingram de Umfraville (fl. 1284-1320).
- 1301-1304 Sir John de Soules (d. 1310).
- 1302-1304 John Comyn III of Badenoch (1274-1306), andra gången.

Version tre från 2019:
- 1297-1298 Sir William Wallace (1270-1305).
- 1298-1300 Sir Robert the Bruce (1274-1329), Earl of Carrick, sen Robert I.
- 1298-1301 John Comyn III of Badenoch (1274-1306), Lord of Badenoch.
- 1299-1301 William de Lamberton (d. 1328), biskop av St Andrews.
- 1300-1301 Sir Ingram de Umfraville (fl. 1284-1320).
- 1301-1304 Sir John de Soules (d. 1310).

Version fyra från 2019:
- 1298-1300 Sir Robert the Bruce (1274-1329), Earl of Carrick, sen Robert I.
- 1298-1304 John Comyn III of Badenoch (1274-1306), Lord of Badenoch.
- 1299-1301 William de Lamberton (d. 1328), biskop av St. Andrews.
- 1300-1301 Sir Ingram de Umfraville (fl. 1284-1320)
- 1301-1302 Sir John de Soules (d. 1310).

Av de fyra versionerna ovan är version ett från 2012 förmodligen den mest korrekta. Sir William Wallace var en guardian under en tid, vilket han är i både version ett, två och tre ovan, men inte i version fyra. Version ett är också den enda av de fyra versionerna som har med John de Warenne som guardian 1296-1297 och John of Brittany som guardian från 1305. Version två och tre är identiska när det gäller namnen, men skiljer sig åt när Sir William Wallace var guardian, 1298-1298 vs 1297-1298, och när John Comyn III of Badenoch var guardian, 1298-1301 och 1302-1304 vs 1298-1301. William Wallace var guardian från september 1297 till september 1298 vilket överensstämmer med både version ett och tre. Ingen av version två och tre har med John of Brittany.

Nedan en kort sammanfattning om de the Guardians of Scotland 1296-1306 som nämndes i de fyra versionerna ovan. Nämnas i sammanhanget bör att första skotska frihetskriget pågick 1296-1328. I England var Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307. Efter hans död 1307 ersattes han på den engelska tronen av sin son Edward II (1284-1327), kung av England 1307-1327.

1. John de Warenne (1231-1304), 6th Earl of Surrey 1240-1304 - guardian 1296-1297

​-----------------------------


2. Sir William Wallace (1270-1305) - guardian 1297-1298.

Välkänd frihetskämpe som kämpade för Skottlands frihet gentemot England. Ironiskt stred han eventuellt som bågskytt för den engelska kungen Edward I:s armé i Wales innan 1297 eller i något annat lands armé, vilket sällan uppmärksammas. Tiden i eventuellt den engelska armén eller något annat lands armé gav Sir William Wallace nödvändig militär erfarenhet för att bli en fullfjädrad och utmärkt legosoldat.

Sir William Wallace blev guardian från efter slaget vid Stirling Bridge i Stirling i september 1297 som slutade med en skotsk vinst över den engelska armén. Han var ensam guardian fram till september 1298 när han överlät det till Sir Robert the Bruce (1274-1329), Earl of Carrick och John Comyn III of Badenoch (1274-1306), Lord of Badenoch 1302-1306. Robert var senare kung av Skottland 1306-1329 under namnet Robert I.

​-----------------------------

​
3. Sir Robert the Bruce (1274-1329), Earl of Carrick 1292-1314 och Lord of Annandale 1304-1312, sen Robert I, kung av Skottland 1306-1329 
- guardian 1298-1300.

Se längre ned under kungen Robert I.

​-----------------------------


4. John Comyn III of Badenoch (1274-1306), Lord of Badenoch 1302-1306 - guardian a) 1298-1300 och 1302-1304, b) 1298-1301 och 1302-1304, c) 1298-1301, eller d) 1298-1304.

Hans smeknamn var the Red och Red Comyn, på svenska den röda och röda Comyn.

​-----------------------------


5. William de Lamberton (d. 1328), biskop av St. Andrews 1297-1328 - guardian 1299-1301.

1307 dog Edward I och han ersattes på Englands tron av sin son Edward II.
​
11 eller 12 augusti 1308 släpptes William de Lamberton ur sin fängelsehåla och fick sin frihet efter att han samma dag svor trohet till Edward III. Han lovade också förfölja alla fiender till den engelska kungen. Han lovade även att betala en avgift på 6 000 pund och stanna innanför Durhams gränser i norra England. Han flyttade till nära floden Tweed, men på den engelska sidan för att han skulle kunna fortsätta hålla kontakter med sitt kyrkostift i St Andrews i Skottland. I norra England skrev han ett brev till Philip IV (1268-1314), kung av Frankrike 1285-1314 och kung av Navarra 1284-1305. William bad den franska kungen att hjälpa honom att kunna få sin fulla frihet och få lämna England. I början av 1309 kom en engelsk delegation till Tweed och med sin diplomatiska skicklighet lyckades William de Lamberton ordna att han flytta tillbaka till Skottland.

​-----------------------------


6. Sir Ingram de Umfraville (fl. 1284-1320) - guardian 1300-1301.

​-----------------------------


7. Sir John de Soules (d. 1310) - guardian 1301-1302 eller 1301-1304.
​​
​-----------------------------


8. John of Brittany (1266-1334), Earl of Richmond 1306-1334 - guardian 1305-1307.

En av få guardians 1286-1581 som inte var född i Alba eller i Skottland. ​

​-----------------------------​


1.10 Huset Bruce 1306-1371

Robert I på stora bilden och David II på lilla bilden. Stora bilden: © S.A.Farabi. CC. 

♚ Robert I (1274-1329), kung av Skottland 1306-1329


Robert I var också känd som Robert the Bruce. Hans gäliska namn under medeltiden var Roibert a Briuis, på modern gäliska Raibeart a Briuis och Raibeart Bruis, på tidig lågskotska Robert Brus,
anglo-normandiska (normandisk franska) namn från 1200-talet till 1400-talet Robert de Brus och Robert de Bruys samt på latin Robertus Brussius.

Han smeknamn var Robert den gode och the Bruce.


Giftermålen 1290-1296 till 1327

Han var gift två gånger. Först var han gift 1290-1296 till 1296 med Isabella av Mar (1277-1296) från Aberdeenshire i ett arrangerat äktenskap. Enligt en del andra uppgifter gifte de sig 1295 och var de gifta 1295-1296. När de gifte sig var han inte kung av Skottland. Istället gick han under namnen Robert Bruce, Earl of Carrick 1292-1314 och Robert the Bruce. Efter giftermålet kallade sig Isabella för Isabella of Mar, Countess of Carrick. 12 december 1296 dog Isabella i herrgården Manor of Cardross i samband eller strax efter att hon föddes hennes och Robert I:s dotter Marjorie Bruce (1296-1316). Dottern var också känd som Marjorie de Brus. Manor of Cardross, även känt som Palace of Cardross, låg i Cardross i det tidigare Dunbartonshire. Idag ligger platsen där herrgården låg i östra Argyll and Bute. Cardross ligger på norra sidan om Firth of Clyde mellan Helensburgh och Dumbarton. Cardross ligger sydöst om Helensburgh och nordväst om Dumbarton.

1302 gifte Robert I om sig med Elizabeth de Burgh (1284-1327), drottninggemål av Skottland 1306-1327. Hon var från något av grevskapen Antrim och Down.  Antrim ligger på nordöstra delen av dagens Nordirland medan Down ligger på sydöstra delen av Nordirland. Robert I och Elizabeth fick tre döttrar och två söner. Utöver sina sex barn inom sina två äktenskap fick Robert I tre söner och två döttrar med minst två älskarinnor utanför äktenskapen. Totalt fick Robert I elva barn fördelat på sex döttrar och fem söner.

27 oktober 1327 dog Robert I:s hustru Elizabeth de Burgh i Cullen Castle 800 meter öster om Cullen i Banffshire i nordöstra Moray. 7 juni 1329 dog Robert I i Manor of Cardross där hans första fru Isabella av Mar också dog 1296. Robert I efterträddes på Skottlands tron av sin äldsta son David II.

​-----------------------------


♚ David II (1324-1371), kung av Skottland 1329-1371
​
1324 föddes David II i Dunfermline Abbey i södra/sydvästra Fife i östra Skottland. Han var son till Robert I (1274-1329), kung av Skottland 1306-1329 och hans andra fru Elizabeth de Burgh (1284-1327).

David II:s gäliska namn under medeltiden var Dabíd a Briuis, på modern gäliska Dàibhidh Bruis.


Äktenskapen med Joan och Margaret samt älskarinnan Agnes
​
David II var gift två gånger. Först 1328-1362 med Joan av England (1321-1362), drottninggemål av Skottland 1329-1362. Joan var känd på engelska som Joan of England och Joan of the Tower, på svenska Joanna av England och Joanna i Towern. Deras 34 år långa äktenskap var olyckligt och barnlöst. David II hade dessutom flera älskarinnor vid sidan av.

1360, 1361 eller 1362 inledde David II en kärleksaffär med älskarinnan
Margaret Drummond (1340-1375), senare drottninggemål av Skottland 1364-1369. 1360-1362 var hon fortfarande gift med sin första make Sir John Logie (1325-1363) medan han David II fortfarande var gift med Joan av England. 1361 eller 1362 innan augusti 1362 flyttade Margaret in hos David II, medan hennes make och hans maka fortfarande levde.

Efter Joan av Englands död 1362 och efter Sir John Logies död 1363 gifte David II och Margaret om sig med varandra 20 februari 1364 i Inchmurdach som var en herrgård som tillhörde St Andrews biskop. Herrgården låg nära Crail i nordöstra/östra Fife.

David II fick inga barn med sina två fruar. 1364-1369 var han däremot styvpappa till styvdottern Margaret Logie (f. 1349) och styvsonen John Alexander Logie (f. 1350), också känd som John of Logie. Styvdottern föddes i Ruthven i Perth. Styvsonen föddes i Perth i Perth and Kinross. De två styvbarnens biologiska föräldrar var Margaret Drummond och Sir John Logie (1325-1363), också känd som Sir John Logy och Sir John Erskine Logy. Biologiska pappan Sir John Logie föddes i Logie i Fife.

David II:s andra äktenskapet med Margaret slutade med skilsmässa 20 mars 1369 efter ofrivillig barnlöshet. Förmodligen berodde barnlösheten på honom eftersom hon hade de två nämnda barnen Margaret Logie och John Alexander Logie sedan tidigare. Se Margaret Drummond (1340-1375), drottninggemål av Skottland 1364-1369, för mer om efterspelet.
​
Efter skilsmässan med Margaret föll David II samma år, 1369, för Agnes Dunbar (f. 1329). 1369-1371 var Agnes hans älskarinna. Hon var tidigare gift med en man som hette Robert och hade flera barn med honom. 1329 föddes Agnes Dunbar i Dunbar Castle. Hon var dotter till Sir Patrick Dunbar och biologisk eller adopterad dotter till Isabella Randolph, också känd som Isabel Randolph och Geilis Randolph. Möjligen att Agnes Dunbars pappa Sir Patrick fick Agnes med en annan kvinna som dog tidigt. Sedan adopterade Isabella henne såvida inte Isabella var hennes biologiska mamma. Pappa Sir Patrick var son till riddaren Sir Alexander Dunbar/de Dunbar som var son till Patrick III (1213-1289), 7th Earl of Dunbar 1248-1289.

Agnes moster, tillika mamma Isabelles syster, var Agnes Randolph (1312-1369), Countess of Dunbar and March, också känd som Agnes, Countess of Dunbar. 1324-1369 var Agnes Randolph gift med Patrick V (1285-1369), Earl of March (or Dunbar) 1308-1369, också känd som Patrick de Dunbar, 9th Earl of March. Hon var hans andra äktenskap. Systrarna Isabella Randolph och Agnes Randolphs pappa var Sir Thomas Randolph (1278-1332), 1st Earl of Moray 1312-1322. 1329-1332 var Thomas regent i Skottland åt minderåriga kungen David II. Sir Thomas var biologisk eller adopterad morfar till Agnes Dunbar.

För att Agnes skulle kunna få en dräglig tillvaro betalade David II henne regelbundet pengar 1369-1371. I januari 1371, bara en månad innan han dog i februari 1371, betalade han henne hela 1 000 mark, i Skottland kända som merks i plural. Det var en stor summa på den tiden. Den stora summan anses indikera på att han planerade gifta sig med henne innan han dog. 21 november 1372 gifte sig Agnes Dunbar med Sir James Douglas, Lord of Dalkeith. De fick sonen James Douglas (f. efter 1372 och d. före 22 maj 1441), 1st Lord Dalkeith. Även David II:s romans med Agnes Dunbar, där hon fick barn både innan och efter honom med andra män, anses bevisa att David II:s barnlöshet berodde på honom och inte de kvinnorna han var tillsammans med. Eftersom Agnes Dunbar aldrig var gift med David II var hon aldrig drottninggemål av Skottland. Hon var heller aldrig en bortglömd fru eftersom de aldrig var gifta medan han inte var kung av Skottland.

Enligt en annan version blev Agnes Dunbar älskarinna till David II redan 1368 och inte 1369. Enligt den versionen ledde Margarets beteende mot David II och hennes oförmåga att föda en arvinge till att David II blev övertygad om att ogiltigförklara deras äktenskap. Istället planerade David II att gifta sig med Agnes. 20 mars 1369 förklarades äktenskapet med Margaret Drummond som ogiltigt.

​
David II dog

22 februari 1371 dog David II i Edinburgh Castle. Han var den sista kungen från huset Bruce på Skottlands tron. Han efterträddes på Skottlands tron av sin halvsysterson Robert II vars morfar var Robert I. Samma Robert I var David II:s pappa.

2a. Robert I (1274-1329), kung av Skottland 1306-1329 - morfar
2b. Isabella av Mar (1277-1296) - mormor
1. Marjorie Bruce (1296-1316) - mor till Robert II, äldre halvsyster till David II
0. Robert II (1316-1390), kung av Skottland 1371-1390

1a. Robert I (1274-1329), kung av Skottland 1306-1329 - far
1b. Elizabeth de Burgh (1284-1327), drottninggemål av Skottland 1306-1327 - mor
0. David II (1324-1371), kung av Skottland 1329-1371, halvbror till Marjorie Bruce

Förenklat, David II:s efterträdare Robert II var genom sin mamma Marjorie Bruce (1296-1316) dotterson till Robert I och hans första fru Isabella av Mar.
David II och Marjorie Bruce hade samma pappa i Robert I, men olika mammor. Därför var de halvsyskon. David II:s mamma var Elizabeth de Burgh medan Marjories mamma var Isabella av Mar. Se Edward Balliol nedan för mer om David II. Robert II var den första från huset Stewart, senare Stuart, på Skottlands tron eftersom hans pappa Walter Stewart (1296-1327), 6th High Steward of Scotland 1309-1327, var en Stewart.​
​
​-----------------------------
​

1.11 Huset Balliol 1332-1356 - omtvistat

Edward Balliol.

(♚) Edward Balliol (1283-1367), skotsk tronpretendent 1332-1356
​
Släkten

1283 föddes Edward som äldsta son till John Balliol (1249-1314), kung av Skottland 1292-1296 och Isabella de Warenne (f. 1253 och d. 1283-1292). Föräldrarna var gifta från 1281 till 1283-1292. Hon dog innan John blev kung av Skottland 1292 och hann aldrig blir drottninggemål av Skottland. Mamma Isabella räknades däremot som en bortglömd fru som var gift med en kung, men som själv aldrig hann bli drottninggemål.

Edwards farfar John I de Balliol (f. före 1208 och d. 1268) hade engelskt påbrå på rakt uppstigande manssidan på sin fars, farfars, osv sida. På övriga, dvs. på John I de Balliols farmors, mors, morfars, mormors, etc sida var de från Frankrike eller av fransk börd, dvs. Edward Balliols farfars farmor, farfars mor, farfars morfar, farfars mormor, etc. Enkelt översatt, John I de Balliols farfar var engelsman medan hans farmor, morfar och mormor var från Frankrike. Edward Balliols farmor Dervorguilla of Galloway (1210-1290) var däremot från Alba (Skottland). Hennes farfar, farmor och morfar var från Alba medan hennes mormor var från England med engelsk-normandisk börd. Genom Dervorguilla var Edward Balliol ättling till kungar av Alba, England, Frankrike, Sverige, etc. utöver Edwards egen far John Balliol som var Skottlands kung 1292-1296.

​Alba
6. David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153 - fmmfff
5. Henry av Skottland (Alba) (1114-1152) - fmmff
4. David av Skottland (1152-1219), Earl of Huntingdon 1184-1219 - fmmf
3. Margaret of Huntingdon (d. före 1228), Lady of Galloway - fmm
2. Dervorguilla of Galloway (1210-1290) - farmor
1. John Balliol (1249-1314), kung av Skottland 1292-1296 - far
0. Edward Balliol (1283-1367), skotsk tronpretendent 1332-1356

Nr 4 David ovan hade förfäder som i huvudsak var från Alba, England och Normandie.

England, ett led
8. William I (William the Conqueror) (1028-1087), kung av England 1066-1087 - fmfffmff
7. Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135 - fmfffmf
6. Elizabeth FitzRoy (1095-1166) - fmfffm
5. Uhtred of Galloway (1120-1174), Lord of Galloway 1161-1174 - fmfff
4. Lochlann of Galloway (d. 1200) - fmff
3. Alan of Galloway (f. före 1199 och d. 1234), Lord of Galloway 1200-1234 och Constable of Scotland 1200-1234 - fmf
2. Dervorguilla of Galloway (1210-1290) - farmor
1. John Balliol (1249-1314), kung av Skottland 1292-1296 - far
0. Edward Balliol (1283-1367), skotsk tronpretendent 1332-1356

Nr 6 Elizabeth FitzRoy ovan var en utomäktenskaplig dotter till Englands kung Henry I och en av hans älskarinnor. Elizabeth föddes i Talby i Yorkshire och dog i Edinburgh. Hon var gift med Fergus of Galloway (d. 1161). Han var också känd som a) Fergus of Galloway, Lord of Galloway, och b) Fergus, Lord of Galloway. Fergus var Edward Balliols farmors farfars farfar. Nr 5 Uchtred var också känd som Uchtred mac Fergusa, Lord of Galloway. Nr 4 Lochlann var också känd under sitt franska namn a) Roland fitz Uhtred och sina engelska namn, b) Roland fitz Uhtred, Lord of Galloway och c) Roland, Lord of Galloway.

England, ett annat led
9. William I (William the Conqueror) (1028-1087), kung av England 1066-1087 - fmmmfmfff
8. Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135 - fmmmfmff
7. Robert (1090-1147), 1st Earl of Gloucester 1121/1122-1147 - fmmmfmf
6. Maud of Gloucester (d. 1189), Countess of Chester - fmmmfm
5. Hugh of Cyfeiliog (1147-1181), 5th Earl of Chester 1153-1181 - fmmmf
4. Matilda of Chester (1171-1233), Countess of Huntingdon 1232-1232 - fmmm
3. Margaret of Huntingdon (d. före 1228), Lady of Galloway - fmm
2. Dervorguilla of Galloway (1210-1290) - farmor
1. John Balliol (1249-1314), kung av Skottland 1292-1296 - far
0. Edward Balliol (1283-1367), skotsk tronpretendent 1332-1356

Nr 7 Robert ovan var också känd som a) Robert FitzRoy, 1st Earl of Gloucester, b) Robert Rufus, c) Robert de Caen och d) Robert Consul. Nr 6 Maud var även känd som Matilda. Nr 5 Hugh var också känd som Hugh de Kevelioc, 5th Earl of Chester. Nr 4 Matilda var även känd som Maude de Kevelioc.

Frankrike
8. Henry I (1008-1060), kung av Frankrike 1031-1060 - fmmfmmff
7. Hugh I (1057-1101), Count of Vermandois - fmmfmmf
6. Elizabeth of Vermandois (1085-1131), Countess of Leicester - fmmfmm
5. Ada de Warenne (1120-1178) - fmmfm
4. David av Skottland (1152-1219), Earl of Huntingdon 1184-1219 - fmmf
3. Margaret of Huntingdon (d. före 1228), Lady of Galloway - fmm
2. Dervorguilla of Galloway (1210-1290) - farmor
1. John Balliol (1249-1314), kung av Skottland 1292-1296 - far
0. Edward Balliol (1283-1367), skotsk tronpretendent 1332-1356

Sverige
10. Olof Skötkonung (980-1022), kung av Sverige 995-1022 - fmmfmmfmmf
9. Ingegerd Olofsdotter (f. 1000/1001 i Sigtuna och d. 1050) - fmmfmmfmm
8. Anne (Anna) av Kiev (1030-1075), drottninggemål av Frankrike 1051-1060 - fmmfmmfm
7. Hugh I (1057-1101), Count of Vermandois - fmmfmmf
6. Elizabeth of Vermandois (1085-1131), Countess of Leicester - fmmfmm
5. Ada de Warenne (1120-1178) - fmmfm
4. David av Skottland (1152-1219), Earl of Huntingdon 1184-1219 - fmmf
3. Margaret of Huntingdon (d. före 1228), Lady of Galloway - fmm
2. Dervorguilla of Galloway (1210-1290) - farmor
1. John Balliol (1249-1314), kung av Skottland 1292-1296 - far
0. Edward Balliol (1283-1367), skotsk tronpretendent 1332-1356

Edwards morfar och mormor var engelska adelsmannen och militära fältherren John de Warenne (1231-1304), 6th Earl of Surrey 1240-1304 och hans fru, fransyskan, Alice de Lusignan (1224-1256), Countess of Surrey. Morfar John de Warenne var ensam guardian över Skottland 1296-1297. 
Hans släkt härstammade i första han från England, Wales och några generationer tillbaka också från Normandie. Långt tillbaka i tiden hade morfar John också förfäder som var kungar av Frankrike och Sverige. Edwards mormor Alice föddes i Lusignan i Vienne i Nouvelle-Aquitaine i västra Frankrike. Hon var halvsyster till Henry III (1207-1272), kung av England 1216-1272. Medan Henry III:s pappa var John (1166-1216), kung av England 1199-1216 var Alice pappa Hugh X de/of Lusignan (1183-1249), Count av La Marche 1219-1249 och Count av Angoulême 1220-1246. Däremot hade Henry III och Alice samma gemensamma mamma i Isabella av Angoulême (1186/1188-1246), drottninggemål av England 1200-1216.

Alice de Lusignans släkt vara nästan helt fransk de senaste generationerna innan henne. Lite längre tillbaka i tiden hade hon utöver Frankrike också påbrå från bl.a. Normandie, Holland, Italien, Sverige, etc. Hon var även ättling till franska och svenska kungar längre tillbaka i tiden samt ättling till franska kungar lite kortare tillbaka i tiden eftersom hennes mormors farfar var Louis VI (1081-1137), kung av Frankrike 1108-1137. Fyra led tillbaka. Louis VI var därför mormors mormors farfar till Edward Balliol. Sex led tillbaka.

Frankrike
6. Louis VI (1081-1137), kung av Frankrike 1108-1137 - mmmmff
5. Peter I av Courtenay (1126-1183) - mmmmf
4. Alice av Courtenay (1160-1218), Countess av Angoulême - mmmm
3. Isabella av Angoulême (1186/1188-1246), drottninggemål av England 1200-1216, Countess av Angoulême 1202-1246 och Countess av La Marche 1220-1246 - mmm
2. Alice de Lusignan (1224-1256), Countess of Surrey - mormor
1. Isabella de Warenne (f. 1253 och d. 1283-1292) - mor
0. Edward Balliol (1283-1367), skotsk tronpretendent 1332-1356

Nr 3 ovan Isabella av Angoulême var gift två gånger. Först 1200-1216 med John (1166-1216), kung av England 1199-1216. Paret fick fem barn. John dog 1216. Därefter gifte Isabella om sig med Hugh X de/of Lusignan (1183-1249), Count av La Marche 1219-1249 och Count av Angoulême 
1220-1246. Paret var gifta 1220-1246. De fick nio barn tillsammans. Ett av dem var nr 2 Alice de Lusignan som var mormor till Edward Balliol.


Åren 1296-1327 - flyttarna till England 1296 och Frankrike 1314

1296 abdikerade Edwards Balliols pappa John Balliol från Skottlands tron. Engelsmännen förde honom och hans familj från Skottland till London. John Balliol fängslades i Tower of London, medan hans son Edward Balliol däremot hade det behagligare och behövde inte bo i en fängelsehåla. Han var gudson till Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307 och hade därför vissa privilegier. Under de efterföljande åren efter 1296 bodde Edward Balliol tillfälligt emellanåt i det engelska kungliga hushållet tillsammans med den engelska kungens son Edward II (1284-1327), senare kung av England 1307-1327. Ibland bodde Edward Balliol också i Tower of London. Han fick röra sig relativt fritt, men dock med en viss övervakning. Han kunde inte resa hem till Skottland eller till Frankrike. ​I juli 1299 fick John Balliol lämna Tower of London för Frankrike där han sattes under bevakning. Hans unga 16-årige son Edward Balliol däremot förblev kvar i England, men under övervakning och beskydd av sin kusin John de Warenne (1286-1347), 7th Earl of Surrey 1304-1347.

2a. John de Warenne (1231-1304), 6th Earl of Surrey 1240-1304 - morfar
2b. Alice de Lusignan (1224-1256), Countess of Surrey - mormor
1. Isabella de Warenne (f. 1253 och d. 1283-1292) - mor
0. Edward Balliol (1283-1367), skotsk tronpretendent 1332-1356

2a. John de Warenne (1231-1304), 6th Earl of Surrey 1240-1304 - farfar
2b. Alice de Lusignan (1224-1256), Countess of Surrey - farmor
1. William de Warenne (1256-1286) - far
0. John de Warenne (1286-1347), 7th Earl of Surrey 1304-1347 

Sommaren 1301 släpptes pappa, tillika den före det skotska kungen, John Balliol från sin bevakning i Frankrike och blev en fri man. Under resten av livet fram till sin död 1314 bodde och levde han i sin familjs slott Château de Hélicourt nära Tilloy-Floriville i Somme i Picardy i Hauts-de-France i norra
Frankrike.

​Enligt Auld-alliansen från 1295 mellan Skottland och Frankrike, som byggde på att hindra engelska invasioner av båda länderna, skulle Edward Balliol gifta sig med Joan of Valois (1294-1342), Countess of Hainaut, Holland and Zeeland 1305-1337. Hon var dotter till Charles (1270-1325), bl.a. Count of Valois 1284-1325 och Margaret (1272-1299), Countess of Anjou and Maine 1290-1299. Joan var, genom sin pappa Charles, brorsdotter till Philip IV (1268-1314), kung av Frankrike 1285-1314 och kung av Navarra 1284-1305. Omvänt, Philip IV var Joans farbror. Joans farfar var Philip III (1245-1285), kung av Frankrike 1270-1285.

2. Philip III (1245- 1285), kung av Frankrike 1270-1285  - farfar
1. Charles (1270-1325), bl.a. Count of Valois 1284-1325 - far
0. Joan of Valois (1294-1342), Countess of Hainaut, Holland and Zeeland 1305-1337

Men efter John Balliols abdikation från Skottlands tron 1296 blev det inte längre lika aktuellt med de planerna om giftermål mellan hans son Edward Balliol och Joan of Valois. 19 maj 1305 gifte hon sig istället med William I (1286-1337), Count of Hainaut, Holland and Zeeland 1304-1337. Edward Balliol gifte sig eventuellt därefter med Marguerite de Taranto, enligt en del historiker. Hon var dotter till Philip I (1278-1331), prins av Taranto, som var känd på svenska som Filip I av Taranto. Antingen ogiltigförklarades det eventuella äktenskapet mellan Edward och Marguerite eller skildes de utan problem. Eftersom Edward aldrig var officiell kung över hela Skottland och i och med att det inte var säkert att Edward och Marguerite var gifta räknas inte Marguerite som drottninggemål av Skottland bland historiker. Marguerite räknas av samma skäl därför heller inte som en bortglömd fru eftersom Edward aldrig var skotsk kung på riktigt och hon var bara eventuellt gift med honom. 

Enligt en del andra historiker gifte sig emellertid aldrig Edward Balliol med Marguerite de Taranto. Enligt en tredje grupp historiker gifte Edward Balliol aldrig sig eftersom han inte hittade en kvinna som var tillräckligt hög i rang för att kunna uppfylla kraven för att få gifta sig med honom. Edward Balliols status i dels exil och dels som son till en före detta kung av Skottland, John Balliol, medförde att han inte kunde gifta sig med vilken kvinna som helst. Samtidigt var Edward Balliols status omvänt för låg för att kunna gifta sig prinsessor från de större europeiska länderna, enligt spekulationer från en fjärde grupp historiker.

1306 blev Robert I (1274-1329) kung av Skottland vilket han var fram till 1329. 1307 dog Edward I och hans son Edward II blev kung av England. 1310 flyttade den 27-årige Edward Balliol in i hushållet hos Thomas of Brotherton (1300-1338), 1st Earl of Norfolk 1312-1338 och Edmund of Woodstock (1301-1330), 1st Earl of Kent 1321-1330. Båda två var söner till den framlidne Edward I och lillebröder till den dåvarande engelska kungen Edward II. Medan Edward I:s mamma var Eleanor av Kastilien (1241-1290), drottninggemål av England 1272-1290, var de två lillebrödernas Thomas och Edmunds mamma Margaret (Marguerite) av Frankrike (1279-1318), drottninggemål av England 1299-1307. 1308-1318 var Margaret av Frankrikes huvudresidens Marlborough Castle i Wilthshire i södra England. Antagligen bodde också hennes dotter Eleanor of England (1306-1311) där under några år. Däremot är det inte säkert att Margarets två söner Thomas of Brotherton och Edmund of Woodstock bodde i Marlborough Castle med sin mamma eftersom de ägde bostäder på andra håll i England.

1314 dog John Balliol och Edward Balliol ärvde sin fars egendomar i Frankrike. Edward Balliol flyttade då till Frankrike där han bodde fram till sommaren 1332, men gjorde därefter sedan flera tillfälliga besök i England, bl.a. i juli 1327. Hans egendomar i Bailleul i Somme, Hornoy-le-Bourg i Somme, Château de Hélicourt i Somme, alla tre i Hauts-de-France, och den fjärde egendomen i Dampierre-en-Bray i Seine-Maritime i Normandie var alla emellertid belastade med mycket höga skulder som hans far John Balliol lämnat efter sig. Edward Balliol bodde emellertid kvar i Frankrike.

Sommaren 1320 försökte flera skotska adelsmän avsätta Robert I som kung av Skottland. Bland kuppmakarna fanns personer som a) William II de Soules (d. 1320/1321), Lord of Liddesdale 1318-1320 och Butler of Scotland 1318-1320, b) Sir David de Brechin (d.1320) och c) flera andra. Enligt en del historiker var målet att ersätta Robert I med William II de Soules som kung av Skottland medan andra historiker hävdar att kuppmakarna ville sätta Edward Balliol på den skotska tronen. Kuppförsöket misslyckades och kuppmakarna fångades. Åtminstone William II de Soules fångades i Berwick-upon-Tweed. Han och de övriga fördes till Scone i Perth and Kinross där skotska parlamentet fann dem skyldiga för brottet i augusti 1320. Sir David de Brechin avrättades. William II de Soules erkände sitt brott. Han fördes därefter till Dumbarton Castle i West Dunbartonshire där han dog under mystiska omständigheter 20 april 1321. Edward Balliol själv var kvar i Frankrike hela tiden.


Edinburgh-Northampton-traktaten 1328

1328 skrevs fredsfördraget Edinburgh-Northampton-traktaten under av kungarikena Skottland och England. Det gick ut på att a) Skottland betraktades som fullt ut självständigt, b) Robert I (1274-1329), kung av Skottland 1306-1329, hans arvingar och hans efterträdare som exempelvis hans son David II (1324-1371), kung av Skottland 1329-1371, var de rättmätiga härskarna av Skottland, och c) gränsen mellan södra Skottland och norra England skulle vara den gräns som var under Alexander III (1241-1286), kung av Alba 1249-1286.


De arvlösa

Edinburgh-Northampton-traktaten från 1328 var emellertid aldrig populära bland i första hand en del engelska adelsmän i norra England eller i andra hand bland ett mindre antal skotska adelsmän i södra Skottland. Det skapade en ny grupp av adelsmän som ansåg sig berövade sina rättigheter till skotska marker och gods i främst södra Skottland. Dessa marker ägdes tidigare av deras förfäder, men med Edinburgh-Northampton-traktaten, förlorade dessa i huvudsak engelska adelsmän rätten att ärva de marker och gods de tidigare hade rätt till att ärva. De här adelsmännen kom därför att kallas för de arvlösa eller bara arvlösa, på engelska disinherited. De hade en enorm motivation att återta den marken de ansåg sig ha rätt till i tidigare arv. En av de arvlösa var Edward Balliol vars släkt tidigare ägde marker och slott i bl.a. Galloway i södra Skottland utöver marker i Frankrike som dock inte berördes av Edinburgh-Northampton-traktaten. Edward Balliol var son till den tidigare kungen John Balliol som regerade över Skottland 1292-1296.

När Robert I fortfarande levde var det i praktiken omöjligt för de arvlösa adelsmännen att få tillbaka den mark och gods de ansåg sig ha rätt till.
1329 dog emellertid Robert I. Han ersattes på Skottlands tron av sin son femårige son David II som blev barnkung samma dag som fadern dog. David II fick visserligen guardians som regerade Skottland åt honom, men två av hans mest kapabla militärer, riddaren Sir James Douglas (1286-1330), Lord of Douglas 1298-1330 samt soldaten och diplomaten Sir Thomas Randolph (1278-1332), 1st Earl of Moray 1312-1332, dog strax senare.
Sir James var också känd som a) Good Sir James och b) Black Douglas. Sir Thomas Randolph regerade Skottland 1329-1332 åt den minderåriga kungen David II:s vägnar.


Slaget vid Dupplin Moor 1332 och kröningen 1332

1330 ville Edward Balliol få tillbaka sina förfäders marker i Skottland. Han vände sig till Edward III (1312-1377) om hjälp Edward III var kung av England 1327-1377 men barnkung 1327-1330 och vanlig kung 1330-1377. Edward III gav Edward Balliol sitt diskreta stöd. I slutet av 1330 överförde Edward III hans krav till Sir Thomas Randolph (1278-1332), 1st Earl of Moray 1312-1322 som var regent 1329-1332 åt minderåriga kungen David II. Svaret dröjde emellertid. När Edward Balliol nekades ett svar bestämde han sig istället för att resa närmare händelserna centrum. Vintern 1331/1332 lämnade Edward Balliol därför sitt hem i Frankrike och reste till Sandal Castle i West Yorkshire i England. På plats i England kunde han också tala med Edward III. 22 april 1332 skickade Edward III en ny förfrågan till Sir Thomas Randolph om Edward Balliol kunde få tillbaka sina förfäders marker i Skottland. Edward Balliol antog att han inte skulle få ett svar även denna gången. Han tolkade de uteblivna svaren som ett nej från Sir Thomas Randolphs sida. Edward Balliol bestämde sig då för att försöka ta tillbaka sina förfäders marker i Skottland genom att först invadera Skottland. Därefter var planen att utse sig själv som kung av Skottland. Som framtida kung kunde han ge sina förfäders marker i Skottland till sig själv. Edward Balliol såg därför sin chans för att försöka ta över den skotska tronen. 

Våren och delar av sommaren 1332 förberedde Edward Balliol sedan ett framtida invasion och kuppförsök i Skottland tillsammans med franska militären Henry de Beaumont (f. före 1280 och d. 1340), jure uxoris 4th Earl of Buchan och suo jure 1st Baron Beaumont. Henry de Beaumont hade varit stridit för engelska kungar sedan 1297 när Edward I var Englands kung. 1307-1327gav Edward II honom gods och stora markarealer i England som tack. Våren och delar av sommaren 1332 vände sig Edward Balliol och Henry de Beaumont sig också till Edward III som både sa ja och gav sitt tysta stöd till den framtida planerade invasionen av Skottland och efterföljande kuppförsök. Edward III:s officiella hållning var emellertid att han inte öppet stödde vad de planerade att göra.

31 juli 1332 avreste 88 skepp med Edward Balliol, Henry de Beaumont och relativt få andra män och liten armé från flera platser i Yorkshire med destination Fife. De kom fram strax senare. Framme i Fife gick de sedan till Perth i Perth and Kinross. Sedan hände det oundvikliga. 10-11 augusti 1332 inträffade slaget vid Dupplin Moor i Dupplin Moor i Perth i Perth and Kinross. Slaget utkämpades mellan anhängare av Skottlands kung David II från kungahuset Bruce på den ena sidan mot skotska rebeller som stödde Edward Balliol och engelska allierade på den andra sidan. Även Edward Balliol och Henry de Beaumont var närvarande i slaget. Båda stred för de skotska rebellerna och de engelska allierade. På Bruce-sidan stred 10 000 till 15 000 män, varav 2 000-13 000 av dem skadades eller dog i slaget. Balliol-sidan bestod av 1 500-3 000 män och endast 33 av dem skadades eller dog i slaget. Balliol-sidan vann slaget tack vare sitt engelska stöd. Slaget vid Dupplin Moor var starten på andra skotska frihetskriget som pågick 1332-1357. De första varade 1296-1328.

Efter slaget vid Dupplin Moor valde några skotska baroner, några adelsmän och skotska präster att stödja Edward Balliol. De var emellertid i minoritet. Majoriteten från den skotska adeln och skotska prästerskapet var mot Edward Balliol även efter slaget vid Dupplin Moor. Adelsmannen Donnchadh IV (1289-1353) var ingen baron. Däremot var han Earl of Fife 1289-1353. Han var också tidigare skotsk guardian 1289-1290 och eventuellt guardian 1290-1292. I slaget vid Dupplin Moor stred han för David II, men togs tillfånga av Balliol-sidan. Han släpptes sedan mot villkoret att han bytte sida och i fortsättningen stödde Edward Balliols kamp att bli kung av Skottland. 
Donnchadh IV gick med på det. 

Sex veckor efter slaget vid Dupplin Moor den 24 september 1332 i Scone krönte Donnchadh IV, som representant för klanen MacDuff, tronpretendenten Edward Balliol som kung av Skottland trots att David II fortfarande kvar kung och aldrig avsatt. William Sinclair (d. 1337), biskop av Dunkeld 1309-1337, var en av flera andra män som också var med vid ceremonin. William Sinclair var en stor anhängare av den tidigare kungen Robert I som var pappa till David II. Enligt en del andra uppgifter krönte både Donnchadh IV och William Sinclair tillsammans Edward Balliol. Kröningen av Edward Balliol 1332 beskrivs av en del nutida historiker som en kröning av honom av hans skotska anhängare och av engelsmännen. Med engelsk hjälp regerade Edward Balliol sedan delar av Skottland under några få enstaka år här och där under perioden 24 september 1332 till 20 januari 1356. Han var aldrig kung på riktigt över Skottland även om han försökte. Skottlands riktiga kung 1329-1371 var David II. Någon gång mellan 25 september 1332 till början av juli 1333 bytte Donnchadh IV sida och stöttade David II istället.


Efter kröningen 1332 samt slagen vid Annan 1332 och Halidon Hill 1333

Efter att Edward Balliol kröntes som Skottlands kung 24 september 1332
såg skottarna överlag fortfarande David II som deras Skottlands riktiga kung, vilket han också var på pappret eftersom han aldrig var formellt avsatt. Det var bara en till person, Edward Balliol, som hävdade att han var Skottlands kung. Efter sin kröning märkte Edward Balliol av de fientliga vibbarna i östra Skottland. Han kände sig inte riktig säker där hösten 1332 eftersom de flesta skotska adelsmän stödde David II. Dessutom hade Edward III inte formellt erkänt honom som kung av Skottland. För det förväntade sig den engelska kungen i gengäld att bli en överherre över Skottland. För att samla ökat stöd för sig som kung och gå till säkrare marker i södra Skottland valde Edward Balliol tillsammans med sina styrkor att marschera söderut till Roxburgh i Scottish Borders. 

23 november 1332 i Roxburgh prisades Edward III av Edward Balliol som svor trohet och kallade sig undersåte till den engelska kungen. Edward Balliol lovade också, olagligt, att ge Edward III en stor del av södra Skottland den dagen han kunde få kontroll över Skottland. Edward Balliol erbjöd sig också att gifta sig med David II:s syster.

I november 1332 eller alldeles i början av december i Roxburgh attackerades Edward Balliol av den skotska guardian Sir Andrew Murray (1298-1338), som 1332-1332 och från september 1335 till 1338 var guardian och regent åt den minderåriga David II. Attacken skedde i samband med när Sir Andrew Murray försökte befria Ralph Golding och mynnade ut i en liten strid. Den slutade med att Sir Andrew Murray själv fångades av Edwards Balliols män, och sattes i fängelse. David II:s hov valde då att ersätta Sir Andrew Murray som skotsk guardian med Sir Archibald Douglas (f. före 1298 och d. 1333) som 1332-1333 regerade Skottland åt minderåriga barnkungen David II.
Året därpå i april 1333 fördes Sir Andrew Murray till engelska Durham. Sedan frigavs han innan sommaren 1334 efter att ha betalat en lösensumma till engelsmännen. 

I början av december 1332 valde Edward Balliol tillsammans med sina skotska styrkor bestående av Balliol-rebeller att flytta till Annan i Galloway i Dumfries and Galloway i södra Skottland där de kände sig säkrare. Galloway var enda regionen som visade någon form av stöd för den nya skotska kungen. Enligt en annan version reste de till Edwards Balliols släkts familjegods i Galloway för att fira jul. Men ryktet var de befann sig spred sig till skottar lojala till David II. Natten den 16 december 1332 när Edward Balliol låg och sov med sina Balliol-rebeller i Annan vaknade de av en armé från lojala anhängare till David II gick in i lägret i det som kom att kallas för slaget vid Annan. Anhängarna leddes av ovannämnda skotska guardian Sir Archibald Douglas. Han hade stöd på plats i Annan av John Randolph (1306-1346), 3rd Earl of Moray 1332-1346 som var skotsk guardian och regent 1334-1335 åt barnkungen David II.

Edward Balliol och hans Balliol-rebeller tog till flykten och flydde från Annan till närliggande England, idag bara några km söderöver från skotska Annan. Enligt legenden var Edward Balliol till hälften klädd och till hälften naken när han flydde. Där och då förstod Edward Balliol att framtida försök för att återta den skotska tronen var tvunget att göras med öppet aktivt stöd av Edward III. De räckte inte med ett passivt godkännande från den engelska kungen. I samband med flykten kollapsade Edward Balliols styre i Skottland.

Edward Balliol fortsatte sedan sin flykt söderut till dagens sydöstra Cumbria. Där fick han en fristad hos den engelska adelsfamiljen Clifford som ägde stora markarealer i Westmorland i större delen av det som idag är sydöstra Cumbria. Hos familjen Clifford fick Edward Balliol bo i deras slott Appleby Castle, Brough Castle, Brougham Castle och Pendragon Castle. Alla fyra låg och ligger fortfarande kvar i Cumbria.

I början av 1333 vädjade sedan Edward Balliol till Edward III om hjälp för att återta Skottland. Ifall Edward Balliol lyckades hade han redan lovat att avsäga alla delar av sydöstra Skottland till Edward III som gengäld. Edward Balliol svor också trohet till engelska kungen. Edward III avsade sig därefter alla anspråk på att att vara neutral och erkände Edward Balliol som kung av Skottland. Den engelska kungen gjorde sig därefter redo för öppet krig och för att invadera Skottland.

Engelska informatörer i England som var lojala till Skottland fick veta det och spred budskapet vidare till Skottland. Det nådde snabbt den skotska guardian Sir Archibald Douglas som tidigare nämndes i texten ovan gällande slaget vid Annan 1332. Därefter blev atmosfären spänd vid den skotsk-engelska gränsen i södra Skottland och norra England. Krig mellan Skottland och England låg i luften. Sir Archibald Douglas gjorde sedan arrangemang för att försvara Berwick-upon-Tweed som engelsmännen förväntades anfalla. Vapen och förnödenheter samlades in. Sir Alexander Seton (fl. 1311-1348) fick ansvaret att försvara staden. I början av mars 1333 ansåg skottarna själva att alla deras förberedelser var klara för att försvara Berwick-upon-Tweed.

10 mars 1333 gick Edward Balliol och hans armé in i Roxburghshire i Scottish Borders. Den bestod av förutom han själv också av män som stödde honom samt ett antal engelska magnater. Armén rörde sig därefter snabbt mot Berwick-upon-Tweed. Därefter slog de sig ned strax utanför staden. Edward Balliol agerade i första hand som en militär som stred för England och inte för Skottland. Hans armé grävde sedan diken runt Berwick-upon-Tweed och stängde av vattentillförseln till staden. De hindrade också all kommunikation in och ut mellan Berwick-upon-Tweed. De gjorde även några mindre misslyckade försök att ta inta staden utan att lyckas. Istället för att snabbt agera och attackera Edward Balliol och hans män utanför staden och befria den med de män som Sir Archibald Douglas hade tillgängliga valde han istället att använda tiden för samla in en större nationell armé. Det visade sig sedan vara ett misstag.

1 maj 1333 ankom Edward III från söder till trakten utanför Berwick-upon-Tweed efter att han innan lämnat av sin fru Philippa av Hainault (1310/1315-1369), drottninggemål av England 1328-1369, i säkerhet i Bamburgh Castle. Berwick-upon-Tweed ligger 30,9 km nordväst om Bamburgh Castle.
Därefter började Edward III på allvar attackera Berwick-upon-Tweed med målet att inta staden. I början lyckades Sir Alexander Seton och hans försvarare av Berwick-upon-Tweed hålla ställningarna, men i slutet av juni 1333 attackerades staden både från land och från havet. Sir Alexander Setons trupper blev tillslut nästintill utmattade av trötthet. 28 juni 1333 begärde han en kort vapenvilja. Edward III gick med på det under villkoret att Sir Alexander Seton gav upp senast 11 juli 1333. Som garanti tvingades skottarna överlämna ett antal gisslan till engelsmännen. De skulle sedan släppas den dagen de gav upp. Bland de överlämnade fanns Sir Alexander Setons egen son Thomas Seton (d. 1333). Samtidigt hade Sir Archibald Douglas, som hade förlorat initiativet han hade kunnat skaffa sig redan i april 1333, tillslut samlat in sin stora nationella armé. Män från många delar av Skottland hade anslutit sig till den. Därefter började de sin försenade marsch mot den skotsk-engelska gränsen. De kom fram till regionen första veckan i juli 1333.

För att locka Edward III och hans armé från Berwick-upon-Tweed valde Sir Archibald Douglas att gå in i nordöstra England 11 juli 1333. Därefter rörde de sig österut till engelska Tweedmouth en km söder om Berwick-upon-Tweed vid kusten. De förstörde Tweedmouth medan den engelska armén såg på från lite längre avstånd. Edward III och hans armé stod kvar och rörde sig inte. Därefter avancerade en liten del av den större skotska armén norrut över ruinerna av en gammal bro över floden Tweed. Sedan gick dessa män in i Berwick-upon-Tweed. Sir Archibald Douglas förklarade därefter staden som tekniskt befriad och skickade ut ett meddelande till Edward III att lämna regionen, annars skulle hans skotska armé avancera söderut och förstöra norra England.

Edward III svarade återigen med att inte förflytta sin armé. Som tidigare stod de kvar stilla. Sir Archibald Douglas valde därefter att marschera i sydöstlig riktning till Bamburgh Castle med en armé där Edward III:s fru Philippa av Hainault fortfarande befann sig. Samtidigt fanns det ett fåtal skotska soldater kvar från Sir Archibald Douglas armé i Berwick-upon-Tweed. Edward III visste att slottet var tillräckligt starkt för att lätt klara en attack utifrån. Dessutom hade skottarna inte tid för att konstruera den utrustningen som behövdes för att kunna göra en seriös attack på slottet. Slottet hade också tillräckligt med förnödenheter för att kunna klara sig ett tag ifall skottarna slog läger utanför att skar av alla förbindelser.

Vid midnatt mellan 11 och 12 juli 1333 gick tidsfristen ut för när Sir Alexander Seton skulle ge upp enligt den överenskommelsen han kom överens med Edward III knappt två veckor tidigare. Berwick-upon-Tweed hade inte givit upp sina vapen och överlämnat staden till engelsmännen. Edward III beslöt då på den natten eller under de efterföljande morgonen den 12 juli att hans gisslan skulle hängas utanför Berwick-upon-Tweeds stadsmur. De började med Thomas Seton som hängdes medans hans föräldrar Sir Alexander Seton och hans fru Christian le Chen/Cheyne såg på från muren.

Sedan beslöt Edward III att ytterligare två i gisslan skulle hängas under varje efterföljande dag fram till Berwick-upon-Tweeds trupper gav upp. För att rädda livet på dem lyckades Sir Alexander Seton förhandla fram en ny vapenvila. Han lovade överlämna och ge upp senast 20 juli 1333. Han hoppades att Sir Archibald Douglas skotska armé utanför Bamburgh Castle skulle vinna mot Edward III:s arme i ett krigsslag innan dess. Allt hängde därför på en skotsk vinst i ett sådan krigsslag, annars var Berwick-upon-Tweed förlorat för skottarna. 

Nyheterna om detta nådde Sir Archibald Douglas utanför Bamburgh Castle som valde återvända till lejonets kula eller som brittiska historiker beskrev det, tillbaka till vargens tänder. 19 juli 1333 i slaget vid Halidon Hill nordväst om Berwick-upon-Tweed möttes och stred sedan Sir Archibald Douglas 13 000 man stora skotska armé för kungariket Skottland mot en kombinerad armé av 9 000 engelsmän som företrädde kungariket England
och skottar lojala till Edward Balliol. Det slutade med en engelsk-balliol vinst och många döda på den skotska sidan, men få döda på engelska-balliol sidan. Skotska guardian Sir Archibald Douglas och fem skotska earlar mördades i slaget. Efterföljande dagen, den 20 juli 1333, kapitulerade staden Berwick-upon-Tweed. Sir Alexander Seton dog aldrig i slaget eftersom han inte deltog i det där han befann sig i Berwick-upon-Tweed. Men han fick vara med om dubbel olycka, först engelsmännens hängning av hans son Thomas Seton och sedan såg han sin son William Seton (d. 1333) drunkna i samband med den engelska flottans attack på Berwick-upon-Tweed.

Därefter ansåg Edward III att han gjort klart sin del i invasionen av Skottland. Han lämnade Berwick-upon-Tweed med sin engelska armé och drog sig tillbaka söderut. Han lämnade Edward Balliol och hans armé för att själva fortsätta norrut och kväsa motståndet mot Edward Balliol i Skottland. 
Nyheten om Englands och Edwards Balliols vinst i Halidon Hill nådde sedan södra Skottland. Den sände chockvågor och många skotska markägare i södra Skottland valde därefter att svära trohet till Edward III för att vara på den starkares sida. Efter slaget var många Skottlands naturliga militära ledare döda och de duktiga som fanns valde efteråt att gömma sig. För Skottland var slaget därför tillfälligt förödande. 


Åren 1333-1336 - bl.a. Perth 1335

Efter slaget vid vid Halidon Hill 1333 fortsatte Edward Balliol norrut med sin armé. I oktober 1333 nådde de Perth och Edward Ballol utsåg sig själv igen som kung av Skottland med stöd av England. Han lät beslagta många skotska marker som ett antal skotska adelsmän fick under tiden när Robert I var kung av Skottland 1306-1329. Edward Balliol gav dessa marker till andra skotska adelsmän. I många fall till unga skotska adelsmän utan marker eller utan mycket marker. På det viset säkerställde Edward Balliol en konflikt inom den skotska adeln och en konflikt mellan två generationer av skotska adelsmän, dvs. mellan de gamla rättmätiga ägarna av markerna och de nya yngre ägarna. Edward Balliol gav också bort marker och stora gods i Skottland till de engelsmän som stött honom. På det viset hoppades han få kunna administrera och styra Skottland lättare. Han hoppades också få lojala anhängare.

Under första halvan av 1334 skickade det skotska kungahuset den nioårige barnkungen David II och hans tolvårige fru Joan av England (1321-1362), drottninggemål av Skottland 1329-1362, till Frankrike för deras egen säkerhet. De riskerade att mördas ifall de stannade kvar i Skottland, inte minst av anhängare till Edward Balliol. Paret gifte sig 17 juli 1328 när David II var fyra år och Joan var sju år gammal. 14 maj 1334 ankom de med sitt skepp till Boulogne-sur-Mer i norra Frankrike. De stannade i Frankrike till 1341.

I juni 1334 avstod Edward Balliol, som han lovade tidigare, också delar av södra Skottland till förmån för Edward III som Peeblesshire, Selkirkshire,
Berwickshire, Roxburghshire, Dumfriesshire och hela eller huvuddelen regionen Lothian. I det olagliga bortgivande ingick orterna eller städerna
Linlithgow, Edinburgh, Haddington, Peebles, Roxburgh och Dumfries. Enligt en del andra uppgifter gav Edward Balliol dessa orter och städer till Edward III i juli 1334 och inte i juni 1334. I de nya territorierna valde Edward III att inte ersätta deras skotska lagar med engelska diton. Däremot tillsatte den engelska kungen sina egna män som fick ansvara för de nya territorierna.

19 juni 1334 svor Edward Balliol trohet till den engelska kungen som sin feodala överherre. Rent praktiskt blev deras förhållande som att Edward Balliol blev Edward III:s officiella vasall även om han hade varit i praktiken sedan november 1332. Edward III hade emellertid andra saker på sitt schema och kunde engagera sig särskilt mycket i vad som hände i Skottland.
Bland de egna anhängarna till Edward Balliol rådde det dessutom oenighet. De började se till sina egna intressen istället. Det överensstämde inte alltid deras gemensamma intressen eller med Edward Balliols för den delen.
Edward Balliols närmaste allierade var a) engelska adelsmannen och soldaten Richard Talbot (1306-1356), 2nd Baron Talbot 1345-1356, b) skotsk-engelska adelsmannen David III Strathbogie (1309-1335) och c) tidigare nämnda franska militären Henry de Beaumont. David var också känd som David of Strathbogie och David de Strathbogie. Han föddes i Skottland. 

Sommaren 1334 började många av Edward Balliols allierade att lämna honom samtidigt som hans fiender enade sig och samlades upp i styrka. Richard Talbot, David III Strathbogie och Henry de Beaumont stod dock kvar vid Edward Balliols sida. Sommaren 1334 hade Edward Balliol samtidigt inget direkt stöd i Skottland som kung av Skottland, bortsett från de mindre antal som stödde honom och inte lämnade honom. 

De flesta skottarna var lojala till barnkungen David II. Motståndet
mot Edward Balliol var dessutom stort hos skotska adelsmän som blivit av med sina marker. Skotska krigsfartyg väntade utanför Skottlands sydöstra kust och störde de leveranser som skickades av Edward III genom hans fartyg. Sommaren 1334 pågick det även många uppror i Skottland mot Edward Balliol. Ledande motståndsmän var Robert Stewart (1316-1390), senare kung av Skottland 1371-1390 som Robert II, i Ayrshire i sydvästra Skottland och Sir William Douglas (1300-1353), Lord of Liddesdale, i södra Skottland som också hade ägor i Lothian i östra Skottlands mittenbälte. 
Flera regioner i södra Skottland som Roxburghshire förlorades utom Edward Balliols kontroll. Ledare där förklarade att deras kung var David II och inte Edward Balliol. Edward Balliol förlorade därför återigen kontroll av de delar av Skottland han försökte kontrollera.

I augusti 1334 valde Edward Balliol därför att fly till Berwick-upon-Tweed. Därifrån skickade han ut budbärare till Edward III i England och bad om ytterligare stöd. Det var uppenbart att hans skotska styre var beroende av betydande engelskt stöd. Edward III gick med på det. Vintern 1334-1335 stödde Edward III därför Edward Balliol i den senares kampanj för att återfå kontrollen över Roxburghshire. Men kampanjen misslyckades och nådde få framgångar. Edward Balliol återvände därefter till England där han planerade för nya sätt för att ta över Skottland.

En idé var att resa från England till Irland med en engelsk armé och därifrån attackera skotska västkusten. Men efter samtal med Edward III kom de överrens om en annan lösning. I juni 1335 reste Edward Balliol med en armé från Newcastle upon Tyne i nordöstra England norrut till och längs den skotska sydöstkusten. Därifrån reste han sedan västerut/nordväst till Glasgow. Edward III däremot reste med en engelsk armé från Carlisle i nordvästra England till regionen Nithsdale i södra Skottland. Sedan reste han norrut till Glasgow. De två arméerna möttes och förenades i Glasgow i slutet av juli 1335. Därefter reste de tillsammans till Perth i nordöst. Utöver engelska garnisoner i Lochmaben Castle i Dumfries and Galloway och i Roxburgh Castle i Scottish Borders stationerade engelska trupper i eller vid Stirling Castle och i Perth. Engelska sheriffer tillsattes i Edinburgh, Dumfries och i Berwick-upon-Tweed. England behöll kontrollen av Edinburgh till 1341 samt Stirling och Roxburgh till 1342.

Skottar som tidigare stött Edward Balliol, men som övergav sitt stöd för honom 1334, stödde nu återigen honom hösten 1335. Det sades också att Robert II, senare kung av Skottland 1371-1390, underkastade sig honom. Hösten 1335 hade Edward Balliol som högsta stöd i Skottland under 1335. Majoriteten av skottarna stödde emellertid David II. Trots sitt ökade skotska stöd hösten 1335 valde Edward Balliol av säkerhetsskäl att inte stanna i Skottland. Det fanns tillräckligt många skottar som inte gillade honom. Senhösten 1335 drog han sig tillbaka till ön Lindisfarne utanför Northumberlands kust i nordöstra England där han sedan stannade vintern 1335-1336. En del nutida historiker menar att han drog sig tillbaka tillfälligt på grund sin höga ålder. De menar den 52-53-årige Edward Balliol behövde vila ut ett par månader på en lugn plats. Andra nutida historiker menar att Edward Balliol drog sig tillbaka på grund av säkerhetsskäl. Enligt dem var han rädd för att mördas av någon av de många skottar som stöttade David II. Edward Balliol drog sig enligt dem därför sig tillbaka till en lugn och säker plats ett par månader. 
.
Under sin frånvaro från Skottland vintern 1335-1336 utsåg Edward Balliol den lojale David III Strathbogie att vara skotsk guardian, dvs. väktare av Skottland i första hand och beskyddare av Skottland i andra hand. David var tänkt att fungera som Edward Balliols regent av Skottland medan den sistnämnde var i Lindisfarne. Edward Balliol utnämnde också David som chefslöjtnant för sina trupper i norra Skottland. Parallellt var Sir Andrew Murray regent och skotsk guardian åt den minderåriga David II. ​Sir Andrew Murray var som tidigare nämndes skotsk guardian 1332-1332 och från september 1335 till 1338. Vintern 1335-1336 fanns det därför flera skotska guardians som regerande Skottland åt den officiella kungen David II och åt den skotska tronpretendenten Edward Balliol. 

Under vintern 1335-1336 ökade motståndet mot Edward Balliol i Skottland. Det leddes främst av den skotska guardian Sir Andrew Murray och av tidigare nämnda Sir William Douglas, Lord of Liddesdale. För Edward Balliols skotska guardian David III Strathbogie innebar det motståndet slutet för hans del. 30 november 1335 stupade han i slaget vid Culblean i Aberdeenshire. Slaget utkämpades mellan kungariket Skottland, dvs trupper som stred för David II, mot trupper som var lojala till Edward Balliol. De som stred för David II vann slaget. På deras sida deltog också den skotska guardian Sir Andrew Murray. Trots förlusten av David III Strathbogie ansåg Edward Balliol från sin plats i Lindisfarne att han fortfarande var Skottlands kung. Dock inte officiellt eftersom det var David II. 

Under vintern 1335-1336 diskuterade Edward Balliol och Edward III eller personer när dem också Edward Balliols status som kung. Ett förslag de lade fram till David II och hans anhängare var att de skulle erkänna Edward Balliol som Skottlands kung medan David II skulle få bli hans arvtagare till den skotska tronen. 1336 var Edward Balliol 53 år medan David II var 12 år gammal. En win-win situation för båda sidor tyckte Edward Balliol. I mars 1336 var David II beredd att acceptera förslaget och säga ja. Philip VI (1293-1350), kung av Frankrike 1328-1350, som var David II:s beskyddare och rådgivare övertygade emellertid David II att säga nej. Med Edward Balliol på Skottlands officiella tron hade Skottland blivit mer vänligt gentemot England och eventuellt mer fientligt mot Frankrike. Dessutom fanns alltid risken att David II kunde bli mördad medan han var arvtagare, vilket i sådant fall innebar att Edward Balliols efterträdare hade blivit någon annan. Möjligen ytterligare en till kung som var vänligt inställsam gentemot England.


Aberdeen 1336, Perth 1336 och Perth 1339

Efter vintermånaderna 1335-1336 i Lindisfarne återvände Edward Balliol till Skottland senast hösten 1336. Under våren 1336 fick Edward III information om att Frankrike troligen tänkte invadera England från norr genom Skottland. Han hade också hört att de franska fartygen tänkte ankomma till Aberdeen och sedan utgå sin engelska attack därifrån. I maj 1336 skickade Edward III in Henry of Grosmont (1310-1361) i Skottland med 400 män. Han var också känd som Henry of Lancaster och senare som Henry of Grosmont, 1st Duke of Lancaster 1351-1361 och Henry of Grosmont, 1st Duke of Lancaster 1351-1361, 4th Earl of Leicester and Lancaster 1345-1361, Earl of Derby 1337-1361, Earl of Lincoln 1349–1361. Henry var medlem i den kungliga familjen eftersom hans farfars far var Henry III (1207-1272), kung av England 1216-1272. Under sin livstid var Henry of Grosmont en engelsk soldat, diplomat och politiker. 

I juni 1336 gick Edward III via ett stopp i engelska Newcastle upon Tyne in med en 400 man liten armé i nordöstra Skottland. De ankom till Skottland med skepp. I Skottland möttes de upp med Henry of Grosmonts 400 man lilla armé och var totalt lite drygt 800 män tillsammans. De avancerade sedan till Lochindorb i östra Highland. Därefter gick de till Moray Firth. Sedan gick de från norra Moray genom Aberdeenshire till Aberdeen och förstörde det mesta i deras väg. I Aberdeen plundrade de först staden och brände sedan ned den till grunden. Enligt en del andra uppgifter var de i Aberdeen två gånger 1336, varav första gången i juni 1336 plundrade de Aberdeen och den andra gången hösten 1336 brände de ned staden. Hur som helst, senare i juni 1336 attackerade en flera tusen man stor engelsk armé Carrick i sydvästra Skottland. De leddes av John of Eltham (1316-1336), 1st Earl of Cornwall.

Vid samma tid försökte engelska ambassadörer i Frankrike att förhandla med Philip VI och David II om att inte låta Frankrike invadera England via Skottland. I augusti 1336 gav Philip VI engelsmännen sitt slutgiltiga svar att Frankrike omedelbart tänkte invadera England via Skottland med den flotta och armé som han redan hade samlat upp. Brådskande skickade de engelska ambassadörerna hem det meddelandet hem till England och Council of England med en budbärare, men två dagar innan han kom fram den 22 augusti 1336 attackerade fyra privata franska fartyg engelska Orford i Suffolk den 20 augusti 1336. Strax efter budbäraren kom fram 22 augusti skickade engelsmännen upp en ny budbärare till Skottland. Han kom fram till Skottland först i mitten av september 1336 och meddelade Edward III vad Frankrike beslutat att göra. Edward III som tänkt attackera Liddesdale i sydöstra Skottland avbröt de planerna och återvände hem till England.

Men då var det försent att slå till mot de franska fartygen. Hösten 1336 återvände Edward III därför med sin armé till södra Skottland. Sedan gick i nordvästlig riktning och erövrade det skadade, övergivna och tomma Bothwell Castle i nordvästra South Lanarkshire. Slottet ägdes av tidigare nämna skotska guardian Sir Andrew Murray. Edward III och hans armé reparerade slottet och gjorde det till sitt högkvarter i Skottland. Sedan avancerade Edward III:s armé i nordöstlig riktning till Perth där de förnyade de engelskstödda befästningarna. Målet var att göra Perth till en permanent engelsk bas inom Skottland och göra Perth till en del av England. Engelsmännen lät snabbt uppföra stenmurar, torn och befästa ingångar runt staden för att göra den svårare att inta staden för skottar som stödde David II. För att betala för uppförandet av stenmurarna, etc tvingade Edward III:s engelska armé sex kloster i Perthshire och Fife att betala för kalaset. Perth blev därefter den försvarsstarkaste staden i hela Skottland. Engelska armén placerade också garnisoner i Fife.

Under resan mellan södra Skottland via Bothwell Castle till Perth intog och belägrade Edward III och hans armé tillfälligt flera slott. Efter Perth finns det två versioner. Enligt den ena valde Edward III och hans armé att gå i sydvästlig riktning till floden Clyde. Sedan var det tänkt att de skulle spende vintern 1336-1337 i en fästning där. Enligt den andra versionen fortsatte den engelska armén längs Skottlands östkust i nordöstlig riktning till Aberdeen och brände ned staden. Båda versionerna är överens om sedan ändrade Edward III sina planer och valde att inte stanna kvar i Skottland. I december 1336 drog sig Edward III och nästan hela hans armé tillbaka från Skottland, undantaget de engelsmän som befann sig i mindre antal skotska befästningar och i slott som exempelvis Bothwell Castle, det engelskstyrda och ägda staden Perth, den engelska kontrollen av Stirling, Edinburgh och Roxburgh. Edward III lämnade ett Skottland där hungersnöd och sjukdomar svepte in som en vind hösten 1336 och vintern 1336-1337, vilket krävde sina dödsoffer. Hemma i England började Edward III planera en engelsk attack på provinsen Gascogne, på engelska Gascony, i sydvästra Frankrike som han tänkte göra våren 1337 .


Konsekvensen av att Edward III lämnade Skottland blev att motståndet mot Edward Balliol kunde öka i Skottland. Färre engelska soldater på plats i Skottland möjliggjorde det. Edward Balliol avsattes återigen som kung av Skottland i slutet av 1336 av de som stödde David II, enligt en del historiker. Enligt andra historiker avsattes Edward Balliol först 1337. Efter att han blev avsatt återvände Edward Balliol till England. Sedan finns det två versioner om vad som hände 1337-1339.

Version ett: I mars 1337 lyckades skotska guardian Sir Andrew Murray erövra tillbaka sitt Bothwell Castle och döda eller fördriva bort de engelska soldaterna som befann sig där. 24 maj 1337 till 19 oktober 1453 pågick hundraårskriget mellan England och Frankrike och med de kungariken som stödde de två stormakterna. Exempelvis var Skottland på fransmännens sida. Hundraårskriget medförde att Edward III riktade sin största uppmärksamhet mot Frankrike under de efterföljande åren. Han nedprioriterade Skottlandsfrågan, men inte helt. Engelsmännen behöll framgångsrikt sin beläggningar i Dunbar i East Lothian 1337-1338. För Edward Balliols del blev det därför svårare att återerövra Skottland och göra sig själv till kung av Skottland igen när England riktade mer fokus mot Frankrike än Skottland, även om David II var och varit den riktiga kungen av Skottland.

I augusti 1338 återvände Edward Balliol till Perth, men insåg att han inte kunde göra sig till kung av Skottland igen. Han valde då att dra sig tillbaka till norra England, men behöll en garnison i Perth. 17 augusti 1339 övergav soldaterna den garnisonen. Enligt en annan version drev invånarna i Perth ut garnisonen från staden. Enligt en tredje version attackerade skottar lojala till David II engelska garnisoner i Perth och i Fife. De mötte inget verkligt motstånd och de engelska trupperna lämnade Perth och Fife.

Version två: Enligt version ett ovan fördrevs/lämnande engelska soldater i Bothwell Castle i mars 1337 och i Perth 17 augusti 1339. Enligt den andra versionen skedde det i omvänd ordning med fördrivningen/lämningen i först Perth i mars 1337 och sedan kort senare i Bothwell Castle i mars 1337. Enligt den andra versionen hade skotska trupper återerövrat större delen av Skottland norr om Firth of Forth i slutet av mars 1337, undantaget Orkneyöarna och Shetlandsöarna som tillhörde Norge. Som hämnd gjorde de också skador på Edward Balliols marker eller tidigare marker i Galloway. Medan Edward III nedprioriterade Skottlandsfrågan fortsatte fransmännen med sin leveranser av varor till Skottland, vilket hjälpte att bygga upp David II:s armé. 

Hur som helst, 17 augusti 1339 enligt första versionen eller i mars 1337 enligt andra versionen blev Perth åter skotskt. Perths invånare behöll emellertid stenmurarna runt staden från 1336. De började rivas först på andra halvan av 1700-talet. Inga synliga rester ovan jord finns kvar av de idag, även om det kan finnas rester kvar under jord. Sista stentornet, Monk's Tower, från 1336 revs först 1810.

1339 utsågs Edward Balliol till befälhavare för en engelsk armé i England med målet inta delar av Skottland för att hindra, minska eller dämpa det växande skotska militäraa hotet mot England. I oktober 1339 fick Edward Balliol pengar för att kunna finansiera tjänstgörningen av 1264 soldater från Cumberland och Westmorland med målet att inta Perth eller sett ur hans perspektiv befria Perth. Försöket misslyckades efter att de inte kunde tränga igenom Perth försvarsmurar,etc. som engelsmännen uppförde där tre år tidigare 1336. Därefter återvände Edward Balliol till England.


Åren 1340-1367

1341 var Edward Balliol tillbaka i Skottland och försökte ta tillbaka den skotska tronen, men denna gång hade han förlorat det mesta av Edward III:s stöd. Försöket misslyckades och han drog sig tillbaka till norra England. Istället gick utvecklingen i Skottland åt motsatt håll sett med Edward Balliols perspektiv. 1341 tog anhängare till David II tillbaka Edinburgh från engelsmännen som kontrollerade staden 1335-1341. 2 juni 1341 i Inverbervie i Kincardineshire i södra Aberdeenshire återvände den sjuttonårige David II och hans nitton men nästan tjugo år gamla fru Joan av England för första gången från exilen i Frankrike. De bodde i Frankrike 1334-1341. Hemkomsten möttes med stort jubel i Skottland. Den bildligt förlorade sonen var tillbaka med sin fru trots att hon var dotter till den framlidne engelska kungen Edward II. Efter hemkomsten 1341 kunde David II ha valt att fortsatt varit barnkung under några till år. Han kunde ha låtit Skottland fortsatt styrts av sin dåvarande skotska guardian Robert Stewart, senare kung av Skottland 1371-1390 som Robert II. David II kunde också ha bytt ut Robert Stewart och ersatt honom med en eller flera andra skotska guardians. Den sjuttonårige David II hade emellertid inga sådana planer. Istället valde han att bli vuxenkung, dvs. vanlig kung, i samband vid hemkomsten till Skottland i juni 1341.

I juni 1342 erövrade anhängare till David II städerna Stirling och Roxburgh som England kontrollerade 1335-1342. Vid den här tiden hade Edward Balliol lite inflytande på skotsk politik. Han var emellertid fortfarande avlönad av Edward III. Flera gånger utsågs Edward Balliol som befälhavare för nya engelska arméer utan att seriösa försök att inta Skottland. Edward Balliol blev och mindre intresserad av den skotska tronen och började istället fokusera på att inte förlora sin släkts marker och slott i Galloway eller alternativt ta tillbaka sina släkts före detta marker och slott i Galloway som Buittle Castle. Slottet låg och ligger fortfarande kvar i Kirkcudbrightshire i östra Galloway. Buittle Castle ägdes av Edward Balliols förfäder från 1100-talet till 1286, men av honom själv från 1332 till augusti 1339 och från omkring 1346 till 1367. Enligt andra uppgifter ägdes slottet mellan 1100-talet till 1286 av Edward Balliols förfäder och av honom själv 1332-1367. 

Enligt den första versionen om Buittle Castle hade Edward Balliol ingen möjlighet att återerövra slottet omkring 1342-1343. På order från Edward III gick Edward Balliol istället in med en armé vid Kirkcudbrightshire kust och stationerade en garnison på Hestan Island. Ön ligger 11 km söder om Buittle Castle. Duncan MacDowell fick huvudansvaret för garnisonen på Hestan Island. Därefter lämnade Edward Balliol ön och reste tillbaka till norra England.
​
17 oktober 1346 utkämpades slaget vid Neville's Cross strax väster om Durham i nordöstra England. I slaget stred Skottland och England mot varandra. Det slutade med en engelsk vinst och att engelsmännen tog tillfånga David II som de sedan höll i fängelse/förvar i elva år fram till 1357. Efter slaget vid Neville's Cross valde Edward Balliol att återvända till Skottland som befälhavare för en engelsk armé. Målet var återigen att ta tillbaka den skotska tronen. I Galloway lyckades han starta ett uppror mot den skotska kungen David II som då var företrädd av den skotska guardian Robert Stewart, senare kung Robert II 1371-1390. Robert Stewart regerade Skottland 1346-1357 åt David II:s vägnar medan den senare satt i fängelse/förvar i England. Efter det startade upproret i Galloway avancerade Edward Balliol och hans engelska armé till de centrala delarna av Skottland för att starta nya uppror där, men resultatlöst. Han fick aldrig något permanent stöd för sitt uppror i centrala Skottland. Den lokala eliterna stödde istället återigen David II och hans företrädare Robert Stewart.

För Edward III hade dessutom Edward Balliol blivit till liten nytta. Istället tjänade den engelska kungen på att ingå ett avtal med den fängslade/förvarade David II för att kunna säkra gränsen mellan Skottland och England. Vid ett sådant avtal var engelsmännen beredda att släppa David II. Vid dessa förhandlingar var Edward Balliols anspråk och försök att ta tillbaka den skotska tronen ett hinder och en börda för Edward III. Edward Balliol drog sig förmodligen därefter tillbaka från Skottland eller centrala Skottland till södra Skottland eller till norra England 1347 eller 1348. I ett skrivet brev från 1350 ökade Edward III trycket på Edward Balliol att tona ned sina anspråk på den skotska tronen och istället bli mer tillmötesgående med skottarna. Edward III ville inte äventyra de fortsatte förhandlingarna med David II.

1351 enades Edward III och David II om ett avtal som enbart skulle träda i kraft ifall det skotska parlamentet också godkände det. Den skotska kungen släpptes och återvände till Skottland i början av 1352. I mars 1352 träffades det skotska parlamentet för att diskutera avtalet, men de accepterade inte avtalet och sa nej till det. De tyckte i första hand att avtalet begränsade David II:s frihet som en självständig oberoende skotsk kung gentemot England. De ansåg också att David II ställde för lite krav. De tyckte även att avtalet var för negativt för Skottland. David II återvände därefter frivilligt till engelsk fångenskap och avtalet med Edward III från 1351 verkställdes aldrig. Nya förhandlingar återupptogs sedan. För att inte äventyra dessa ville Edward III inte under några omständigheter att Edward Balliol försökte återta den skotska tronen.

1355 bröt de engelska förhandlingarna samman med den fångne David II. Frustrerade svarade England med att skicka upp en armé till Skottland för att sätta press på Skottland i förhandlingarna gällande David II. Den engelska armén brände ned marker i East Lothian som ägdes av Patrick V (1285-1369), Earl of March, också känd som Patrick de Dunbar, 9th Earl of March. Det mynnade senare ut i slaget vid Nesbit Moor i Scottish Borders mellan Skottland och England. Skottarna vann slaget. Senare under 1355 attackerade den skotska armén Berwick-upon-Tweed som därmed åter kom under skotsk kontroll. De här två sakerna, Nesbit Moor och Berwick-upon-Tweed retade upp Edward III. Han ville hämnas. 26 januari till februari 1356 invaderade han Lothian tillsammans med Edward Balliol och en engelsk armé. Men istället för ta kontroll över regionen valde de att plundra och bränna det som kom i deras väg i Lothian. Sedan reste de hem till England. På engelska är det som hände i Lothian 1356 känt som a) Burnt Candlemas, och b) English invasion of Scotland (1356), på svenska engelsk invasion av Skottland 1356.

20 januari 1356 övergav den 72-73-årige Edward Balliol alla sina anspråk till den skotska tronen till Edward III på grund av ålder och dålig hälsa. I utbyte fick Edward Balliol en engelsk pension på 2 000 pund per år, vilket i december 2019 motsvarade en pension på ungefär 14,6 miljoner kr per år eller 1,217 miljoner kr per månad. Översatt, för 2 000 pund år 1356 kunde en person i England köpa 2 899 hästar eller 5 405 kor. Edward Balliol drog sig därefter tillbaka från offentligheterna och levde sedan i Yorkshire under resten av sitt liv. 3 oktober 1357 enades England och Skottland om ett avtal gällande David II som släpptes och fick sin frihet. Han, återvände till Skottland och skotska parlamentet sa ja till avtalet 6 november 1357. 1367 dog Edward Balliol i Wheatley Hills i Doncaster i South Yorkshire. Platsen för hans grav antas ligga under ett postkontor numera.

Edward Balliol är idag inte erkänd som en riktig laglig kung av Skottland. Istället ses han i första hand som en tronpretendent, i andra hand som en omtvistad pretendent och först i tredje hand som en möjlig kung av Skottland. Han regerade aldrig över hela Skottland utan bara delar av Skottland de gånger han ansåg sig var kung av Skottland. Han hade aldrig heller brett stöd för det undantaget hos ett mindre antal skottar. Edward Balliol är istället ett utmärkt exempel på frågan om man kan vara kung eller regerande drottning över ett land bara därför att man säger att man är det? Kan en Anders Andersson eller en Anna Andersson, fingerade namn, vara kung eller drottning av exempelvis hela Sverige ifall han eller hon har stöd för det i Bohuslän och i Danmark av den danske regenten?
​
​-----------------------------
​

1.12 Huset Stewart/Stuart 1371-1651

Övre raden Robert II, Robert III, James I, James II, James III och James IV.
​Nedre raden James V, Mary I, James VI and I, Charles I och Charles II.

♚ Robert II (1316-1390), kung av Skottland 1371-1390

Hans smeknamn var the Stewart.

Robert föddes 1316 som Robert Stewart. Senare var han känd som Robert Stewart, 7th High Steward of Scotland 1327-1371. 1334-1335 och 1338-1341 var han skotskt regent och guardian åt minderåriga kungen David II (1324-1371) och regent 1346-1357 åt vuxenkungen David II när denne David II satt i fängelse/förvar i England. David II var kung av Skottland 1329-1371.

Robert var gift två gånger. Först 1336 till 1350-1355 och troligen till 1355
med Elizabeth Mure (f. 1320 och d 1350-1355, d. troligen jan-april 1355). De fick minst tio barn tillsammans, men möjligen upp till tretton barn. Åtminstone tio av barnen uppnådde vuxen ålder och gifte sig. Elizabeth och Robert II:s kändaste barn var John Stewart (1337/1340-1406) som var kung av Skottland 1390-1406 under namnet Robert III. Efter Elizabeth Mures död 1350-1355 gifte Robert II om sig 1355 med sin andra fru Euphemia de Ross (f. före 1333 och d. 1386), drottninggemål av Skottland 1371-1386. Robert II och Euphemia var gifta 1355-1386 och fick fem barn tillsammans fördelade på två söner och tre döttrar. Under sitt liv fick Robert II ytterligare minst tretton barn med minst tre älskarinnor. Totalt fick han minst tjugoåtta barn eller möjligen omkring trettioen barn, varav femton till arton barn innanför äktenskapen och tretton utanför äktenskapen.

1371 blev Robert II kung av Skottland. 1386 dog Euphemia de Ross och 1390 dog Robert II. Robert II efterträddes på Skottlands tron av sin son Robert III. De ättlingar som Robert II hade med sina två fruar Elizabeth Mure och Euphemia de Ross hamnade senare i fejd med varandra.
​
​-----------------------------


♚ Robert III (1337/1340-1406), kung av Skottland 1390-1406
​
Han föddes 1337 eller 1340 som John Stewart. Senare var han  Earl of Carrick 1368-1390, High Steward of Scotland 1371-1390 och kung av Skottland 1390-1406. Under åren 1368-1390 var John mest känd som bara John, Earl of Carrick. Men när han var kung av Skottland gick han under namnet Robert III.

Hans smeknamn var den lame kungen. 1367-1401 var han gift med Anabella Drummond (1350-1401), drottninggemål av Skottland 1390-1401.

Robert III efterträddes på Skottlands tron av sin son James I.

​-----------------------------


♚ James I (1394-1437), kung av Skottland 1406-1437

Han var gift med Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437.

James I efterträddes på Skottlands tron av sin son James II.

​-----------------------------


♚ James II (1430-1460), kung av Skottland 1437-1460

1430 föddes James II i Holyrood Abbey i Edinburgh. Han var den första av två kända regenter över Piktland, Alba och Skottland 843-1707 som föddes i Edinburgh. Den andra var James VI and I (1566-1625), kung av Skottland 1567-1625 samt kung av England och Irland 1603-1625. Fanns det regenter 843-1437 innan James II som föddes Edinburgh är det okänt vilka de var. ​James II:s smeknamn var eldansiktet. 1449-1460 var han gift med Mary av Guelders (1434-1463), drottninggemål av Skottland 1449-1460. Hon var känd på engelska som Mary av Guelders, på nederländska som Maria van Gelre och på svenska som Maria av Gueldres. James II efterträddes på Skottlands tron av sin och Marys son James III.

​-----------------------------


♚ James III (1451/1452-1488), kung av Skottland 1460-1488

Han var gift med Margaret av Danmark (1456-1486), drottninggemål av Skottland 1469-1486.

James III efterträddes på Skottlands tron av sin son James IV.

​-----------------------------


♚ James IV (1473-1513), kung av Skottland 1488-1513

James IV:s morfars morfars mormors farfar var Magnus Ladulås (1240-1290), kung av Sverige 1275-1290.

James IV var gift med Margaret Tudor (1489-1541), drottninggemål av Skottland 1503-1513. Hon var också känd på engelska som Margaret of England och på svenska som Margareta Tudor.

James IV efterträddes på Skottlands tron av sin son James V.
​
​-----------------------------


♚ James V (1512-1542), kung av Skottland 1513-1542

Han var gift med Madeleine av Valois (1520-1537), drottninggemål av Skottland 1537-1537 och Mary av Guise (1515-1560), drottninggemål av Skottland 1538-1542. Madeleine var känd på engelska som Madeleine of Valois och Magdalene of Valois samt på franska som Madeleine de France. 
​Mary var känd på engelska som Mary of Guise, på franska som Marie de Guise och på svenska som Maria av Guise.

James V efterträddes på Skottlands tron av sin dotter Mary I.

​-----------------------------

​
♛ Mary I (1542-1587), regerande drottning av Skottland 1542-1567

Mary I gifte sig tre gånger. Först med Francis II (1544-1560), kung av Frankrike 1559-1560 och prinsgemål av Skottland 1558-1560. När Francis II var kung av Frankrike var också Frankrike och Skottland i en personalunion 1559-1560. Francis dog 1560 som sextonåring drygt en månad innan han skulle fylla sjutton år. Efter hans död gifte Mary I om sig med Henry Stuart (1545-1567), Lord Darnley och prinsgemål av Skottland 1565-1567. Mary I och Henry var gifta 1565-1567. De fick sonen James VI and I som föddes i Edinburgh Castle 1566 och som sen var kung av Skottland 1567-1625 samt kung av England och Irland 1603-1625. Efter Henrys död 1567 gifte Mary I sig en tredje gång, men med James Hepburn (1534-1578), prinsgemål av Skottland 1567-1567, 1st Duke of Orkney 1567-1567 och 4th Earl of Bothwell 1556-1567. Mary I och James var gifta 1567-1578.


Ättlingar

Några av Mary I:s släktled med några europeiska kungar och kungligheter idag. Det finns flera.

15. Mary I (f. 1542 i Linlithgow och d. 1587 i Fotheringhay Castle, England) - drottning och regent av Skottland 1542-1567. 
14. James VI and I (f. 1566 i Edinburgh Castle och d. 1625 i Theobalds House, England) - kung av Skottland 1567-1625 samt kung av England och Irland 1603-1625.
13. Elizabeth Stuart (f. 1596 i Falkland Palace, Fife och d. 1662 i Westminster, London) - drottninggemål av Böhmen 1619-1620.
12. Sophia av Hannover (f. 1630 i Haag, Holland och d. 1714 i Hannover, Tyskland) -  prinsessa av Pflaz.
11. George I (f. 1660 i Hannover, Tyskland och d. 1727 i Hannover, Tyskland) - kung av Storbritannien och Irland 1714-1727.
10. George II (f. 1683 i Hannover, Tyskland och d. 1760 i Kensington Palace, London) - kung av Storbritannien och Irland 1727-1760.
9. Frederick, prins av Wales (f. 1707 i Hannover, Tyskland och d. 1751 i Leicester House, London) - prins av Wales 1707-1751 samt första att kallas för Duke of Edinburgh 1726-1751.
8. George III (f. 1738 i Norfolk House, London och d. 1820 i Windsor Castle, England) - kung av Storbritannien 1760-1820 och kung av Irland 1760-1800 (1760-1820).
7. Prins Edward (f. 1767 i Buckingham Palace, London och d. 1820 i Sidmouth, Devon, England) - Duke of Kent and Strathearn 1799-1820 och Earl of Dublin 1799-1820.
6. Victoria (f. 1819 i Kensington Palace, London och d. 1901 i Osbourne House, Isle of Wight) - regerande drottning över Storbritannien och Irland 1837-1901 samt regerande kejsarinna av Indien 1876-1901.

I ledet ovan var nr 15 Mary I farfars farfars farmors morfars mor till nr 6 Victoria. Nio led tillbaka. Från nr 6 Victoria finns det många grenar nedåt till en rad olika europeiska kungahus idag. Här begränsat till ett led i Storbritannien, ett i Danmark och två led i Sverige.


a) Storbritannien

6. Victoria (f. 1819 i Kensington Palace, London och d. 1901 i Osbourne House, Isle of Wight) - regerande drottning över Storbritannien och Irland 1837-1901 samt regerande kejsarinna av Indien 1876-1901.
5. Edward VII (f. 1841 i Buckingham Palace, London och d. 1910 i Buckingham Palace, London) - kung av Storbritannien 1901-1910.
4. George V (f. 1865 i Marlborough House, London och d. 1936 i Sandringham House, Norfolk, England) - kung av Storbritannien 1910-1936, etc.
3. George VI (f. 1895 i York Cottage, Sandringham House, Norfolk, England och d. 1952 i Sandringham House, Norfolk, England)  - kung av Storbritannien 1936-1952, etc.
2. Elizabeth II (f. 1926 i Mayfair, London) - drottning av Storbritannien 1952-idag.
1. Charles, prins av Wales (f. 1948 i Buckingham Palace, London)
0. Prins William (f. 1982 i St Mary:s Hospital, London), Duke of Cambridge.

Nr 15 Mary I är farmors farfars farmors farfars farfars farmors morfars mor till nr 0 prins William. Femton led tillbaka.


b) Danmark

6. Victoria (f. 1819 i Kensington Palace, London och d. 1901 i Osbourne House, Isle of Wight) - regerande drottning över Storbritannien och Irland 1837-1901 samt regerande kejsarinna av Indien 1876-1901.
5. Prins Arthur (f. 1850 i Buckingham Palace, London och d. 1942 i Bagshot Park, Surrey, England) - Duke of Connaught and Strathearn 1884-1919.
4. Prinsessan Margaret av Connaught (f. 1882 i Windsor Castle, England och d. 1920 i Stockholm) - kronprinsessa av Sverige 1905-1920.
3. Ingrid (f. 1910 i Stockholms slott och d. 2000 i Fredensborg, Danmark) - drottninggemål av Danmark 1947-1972 och maka till Frederik IX (1899-1972), kung av Danmark 1947-1972.
2. Margrethe II (f. 1940 i Amalienborg, Köpenhamn) - drottning och regent av Danmark 1972-idag.
1. Frederik (f. 1968 i Köpenhamn), kronprins av Danmark 1972-idag.
0. Christian (f. 2005 i Köpenhamn) - prins av Danmark 2005-idag.

Nr 15 Mary I är farmors mormors farmors farfars farfars farmors morfars mor till nr 0 Christian. Femton led tillbaka.


c) Sverige via Gustav Adolf

6. Victoria (f. 1819 i Kensington Palace, London och d. 1901 i Osbourne House, Isle of Wight) - regerande drottning över Storbritannien och Irland 1837-1901 samt regerande kejsarinna av Indien 1876-1901.
5. Prins Arthur (f. 1850 i Buckingham Palace, London och d. 1942 i Bagshot Park, Surrey, England) - Duke of Connaught and Strathearn 1884-1919.
4. Prinsessan Margaret av Connaught (f. 1882 i Windsor Castle, England och d. 1920 i Stockholm) - kronprinsessa av Sverige 1905-1920.
3. Gustav Adolf (f. 1906 i Stockholms slott och d. 1947 i Köpenhamn) - prins av Sverige 1906-1947 samt arvprins av Sverige.
2. Carl XVI Gustaf (f. 1946 i Haga slott), kung av Sverige 1973-idag.
1. Victoria (f. 1977 i Solna) - kronprinsessa av Sverige 1980-idag.
0. Estelle (f. 2012 i Solna) - prinsessa av Sverige 2012-idag.

Nr 15 Mary I är morfars farmors farmors farfars farfars farmors morfars mor till nr 0 Estelle. Femton led tillbaka.


d) Sverige via Sibylla

6. Victoria (f. 1819 i Kensington Palace, London och d. 1901 i Osbourne House, Isle of Wight) - regerande drottning över Storbritannien och Irland 1837-1901 samt regerande kejsarinna av Indien 1876-1901.
5. Prins Leopold (f. 1853 i Buckingham Palace, London och d. 1884 i Cannes, Frankrike) - Duke of Albany 1853-1884.
4. Charles Edward (f. 1884 i Claremont House, Surrey, England och d. 1954 i Coburg, Västtyskland), Duke of Albany 1884-1919 och Duke of Saxe-Coburg and Gotha 1900-1918 (hertig av Sachsen-Coburg-Gotha)
3. Sibylla (f. 1908 i Friedenstein, Gotha, Tyskland och d. 1972 Stockholm, Sverige) - prinsessa av Saxe-Coburg and Gotha (Sachsen-Coburg-Gotha) 1908-1932 och prinsessa av Sverige 1932-1972.
2. Carl XVI Gustaf (f. 1946 i Haga slott) - kung av Sverige 1973-idag.
1. Victoria (f. 1977 i Solna) - kronprinsessa av Sverige 1980-idag.
0. Estelle (f. 2012 i Solna) - prinsessa av Sverige 2012-idag.

Nr 15 Mary I är morfars morfars farmors farfars farfars farmors morfars mor till nr 0 Estelle. Femton led tillbaka. Estelle är ättling i rakt nedstigande led till Mary I på både morfar Carl XVI Gustafs pappas och mammas sidor.

Mary I efterträddes på Skottlands tron av sin son James VI and I.

​-----------------------------


♚ James VI and I (1566-1625), kung av Skottland 1567-1625 samt kung av England och Irland 1603-1625
​
1566 föddes James VI and I i Edinburgh Castle i Edinburgh. Han var den första kända och enda regenten av Piktland, Alba och Skottland 843-1707 som föddes i Edinburgh Castle. Han var också den andra av två skotska regenter 843-1707 som föddes i Edinburgh. Den andra var James II (1430-1460), kung av Skottland 1437-1460 som föddes i Holyrood Abbey i Edinburgh. Fanns det regenter 843-1437 innan James II som föddes Edinburgh är det okänt vilka de var. James VI and I smeknamn var fredsmäklarkungen och fredsmakarkungen.

James VI and I var gift med Anne av Danmark (1574-1619), drottninggemål av Skottland 1589-1619 och drottninggemål av England och Irland 1603-1619. Hon var visserligen från Danmark, men hade i första hand tyska förfäder. Paret fick flera barn, bl.a. kungen Charles I. 

James VI and I efterträddes på Englands, Skottlands och Irlands troner av sin son Charles I.
​
​-----------------------------

​
♚ Charles I (1600-1649), kung av England, Skottland och Irland 1625-1649

Charles I föddes 19 november 1600 i Dunfermline Palace i Fife som son till
James VI and I (1566-1625) och Anne av Danmark (1574-1619). Pappa James VI and I var kung av Skottland 1567-1625 samt kung av England och Irland 1603-1625 medan mamma Anne var drottninggemål av Skottland 1589-1619 och drottninggemål av England och Irland 1603-1619. Hon var känd på svenska som Anna av Danmark. Som sin pappa tillhörde Charles I huset Stuart. Charles I var kung av England, Skottland och Irland från 27 mars 1625 till 30 januari 1649. Han kröntes som kung av England och Irland 2 februari 1626 i Westminster Abbey i London och som kung av Skottland 8 juni 1633. Charles I regerade i 23 år, 10 månader och 4 dagar. Hans smeknamn var martyren. ​1625 gifte sig Charles I med Henrietta Maria av Frankrike (1609-1669), drottninggemål av England, Skottland och Irland 1625-1649. De fick nio barn fördelade på de fyra sönerna och fem döttrarna Charles James, Charles II, Mary, James II and VII, Elizabeth, Anne, Catherine, Henry och Henrietta. 30 januari 1649 avrättades Charles I i Palace of Whitehall i London. Han begravdes 7 februari 1649 i Windsor väster om London.

Charles I efterträddes på Skottlands tron av sin son Charles II.

​-----------------------------

​
♚ Charles II (1630-1685), kung av Skottland 1649-1651 samt kung av England, Skottland och Irland 1660-1685

Charles II föddes 29 maj 1630 i St James's Palace i London. Han tillhörde huset Stuart. Charles II var son till Charles I (1600-1649), kung av Skottland, England och Irland 1625-1649 och franskfödda Henrietta Maria av Frankrike (1609-1669), drottninggemål av England, Skottland och Irland 1625-1649.
Charles II var i första omgången kung av Skottland från 30 januari 1649 till 3 september 1651. Han kröntes som kung av Skottland 1 januari 1651 i Scone i Perth and Kinross. Efter tredje interregnumet 1651-1660 var Charles II kung av England, Skottland och Irland från 29 maj 1660 till 6 februari 1685. Han kröntes som kung av England, Skottland och Irland 23 april 1661 i Westminster Abbey i London. Det var andra gången i Skottlands fall.

1662 gifte Charles II sig med Catherine av Braganza (1638-1705), prinsessa av Portugal 1640-1653 samt drottninggemål av England, Skottland och Irland 1662-1685. Catherine var känd på engelska som Catherine of Braganza, på portugiska som Catarina de Bragança och på svenska som Katarina av Bragança​. Charles II och Catherine var gifta 1662-1685 och fick tre barn inom äktenskapet som dog i spädbarnsålder. Enligt andra uppgifter fick de inga barn alls. Charles II fick också sjutton barn med åtta älskarinnor. De var de nio sönerna James de la Cloche, James Crofts, Charles FitzCharles, Charles FitzRoy, Henry FitzRoy, George FitzRoy, Charles Beauclerk, James Beauclerk, Charles Lennox samt de åtta döttrarna Mary Crofts, Charlotte FitzCharles, Catherine FitzCharles, Charlotte Lee, Anne Palmer FitzRoy, Charlotte FitzRoy, Barbara FitzRoy, Maria Tudor. Charles II hade även sex älskarinnor till men vars barn är okända. Totalt minst 8+6=14+ älskarinnor.

Charles II regerade Skottland i 27 år och 3 månader samt England och Irland i drygt 24 år och 8 månader. Som kung fick han smeknamnet "den glada och muntra kungen". 6 februari 1685 dog Charles II i Whitehall Palace i London. Han begravdes i Westminster Abbey i London.

1685 efterträddes Charles II på Englands, Skottlands och Irlands troner av sin bror James II and VII.

​-----------------------------


1.13 Tredje interregnumet 1651-1660

Överst, samväldes flaggor 1651-1658 och 1658-1660. Nederst, Oliver Cromwell och Richard Cromwell. Flaggan överst till vänster: © ​Júlio Reis. CC.

The Commonwealth (1651-1660)

English Council of State (1651-1653)
​
Ingen regent 1651-1653.

​-----------------------------


Oliver Cromwell (1599-1658), lordprotektor över samväldet England, Skottland och Irland 1653-1658

​-----------------------------


Richard Cromwell (1626-1712), lordprotektor över samväldet England, Skottland och Irland 1658-1659

​-----------------------------


English Council of State (1659-1660)

Ingen regent 26 maj 1659 till 28 maj 1660.

​-----------------------------
​
​
1.14 Huset Stuart 1660-1707 - återinsatt, dock Orange-Nassau delat med Stuart 1689-1694 och Orange-Nassau ensamt 1694-1702

Översta raden Charles II, James II and VII och Mary II. Nedre raden William III and II och Anne.

♚ Charles II (1630-1685), kung av Skottland 1649-1651 samt kung av England, Skottland och Irland 1660-1685

Se ovan för mer information.
​
​-----------------------------


♚ James II and VII (1633-1701), kung av England, Skottland och Irland 1685-1688

James II and VII var gift två gånger. Först gifte han sig 1660 med Anne Hyde (1637-1671). Första gången i hemlighet 1659 eller 1660 och andra gången 1660 officiellt. Se henne mer för mer om det. Anne Hyde föddes i Cranbourne Lodge i Windsor i södra England. Paret fick fyra söner och fyra döttrar. 1671 dog Anne. 1673 gifte James II and VII om sig med italienska Mary av Modena (1658-1718), drottninggemål av England, Skottland och Irland 1685-1688. Hon var känd på engelska som Mary av Modena, på italienska som Maria Beatrice d'Este och på svenska som Maria av Modena och Maria Beatrice Anna Margherita Isabella d'Este. James II and VII och Mary fick tolv barn, varav två var missfall och tre var dödfödda. Utöver det fick James II and VII också sju barn utanför äktenskapen som föddes från 1667 till 1685 eller till strax efter 1685. Totalt fick James II and VII tjugosju barn, varav tjugo föddes innanför äktenskapen.

James II and VII efterträddes på Englands, Skottlands och Irlands troner av sin son dotter Mary II och hennes make William III and II, tillika svärson och systerson till James II and VII. William III and II:s mamma Mary (1631-1660), prinsessa av Oranien, var syster till James II and VII. Omvänt var James II and VII svärfar och morbror till William III and II.

​-----------------------------


♛ Mary II (1662-1694), regerande drottning av England, Skottland och Irland 1689-1694, som medregent med William III and II - från huset Stuart

30 april 1662 föddes Mary II i St James's Palace i London. Hon var dotter till James II and VII (1633-1701), kung av England, Skottland och Irland 1685-1688 och hans fru Anne Hyde (1637-1671), Duchess of York and Albany 1660-1671. Både hon och hennes lillasyster Anne (1665-1714) uppfostrades som anglikaner trots att deras pappa var romersk-katolik. Anne var drottning av England, Skottland och Irland 1702-1707 och drottning av Storbritannien 1707-1714. 1677 gifte Mary II sig med sin protestantiske kusin William III and II (1650-1702). Hon var femton år och han tjugosju år. Hans pappa 
William II var prins av Oranien och ståthållare av Nederländerna 1647-1650. Hans mamma Mary var prinsessa av Oranien, men hon föddes i St. James's Palace i London som dotter till Charles I (1600-1649), kung av England, Skottland och Irland 1625-1649 och hans fru Henrietta Maria av Frankrike (1609-1669), drottninggemål av England, Skottland och Irland 1625-1649. Charles I var farfar till Mary II och morfar till William III and II.

​2. Charles I (1600-1649), kung - farfar
1. James II and VII (1633-1701), kung - far
0. Mary II (1662-1694), drottning

​2. Charles I (1600-1649), kung - morfar
1. Mary (1631-1660), prinsessa
0. William III and II (1650-1702), kung

1688 avsattes Mary II:s pappa James II and VII som kung över England, Skottland och Irland. Han efterträddes av sin äldsta dotter Mary II och hennes make William III and II. 1689-1694 var de delade monarker och medregenter över England, Skottland och Irland. Hon som regerande drottning och han som regerande kung. Deras tid som medregenter brukar populärt kallas för "William and Mary". När de blev regenter var hon 26 år, men skulle fylla 27 år, medan han var 38 år gammal. När William III and II var i England utövade Mary II emellertid mindre makt än honom och överlät det mesta av sin bestämmanderätt till honom under åren de var medregenter 1689-1694. William III and II litade dock mycket på henne. När var han var utomlands i militära kampanjer agerade och beslutade Mary II ensam på hemmaplan i Storbritannien. Hon bevisade då att hon var en mäktig, stadig och effektiv regent. Mary II och William III and II fick inga barn. 28 december 1694 dog Mary II i smittkoppor i Kensington Palace i London. Hon blev bara 32 år. Efter hennes död var William III and II ensam regent över England, Skottland och Irland fram till sin egen död 1702. 

​-----------------------------


♚ William III and II (1650-1702), kung av England, Skottland och Irland 1689-1702, varav 1689-1694 som medregent med Mary II och ensam 1694-1702 - från huset Orange-Nassau

4 november 1650 föddes William III and II i Binnenhof i Haag i Nederländerna. Han var prins av Oranien 1650-1702. Han var son till William II (1626-1650), prins av Oranien samt 1647-1650 ståthållare av Nederländerna 1647-1650 och hans fru Mary (1631-1660), prinsessa (gemål) av Oranien 1647-1650. Pappan var känd på nederländska som Willem II van Oranje. Mamman var också känd på svenska som Maria, prinsessa av Oranien. Mamma Mary föddes i St. James's Palace i London som dotter till Charles I (1600-1649), kung av England, Skottland och Irland 1625-1649 och Henrietta Maria av Frankrike (1609-1669), drottninggemål av England, Skottland och Irland 1625-1649. 
1677 gifte den protestantiske William III and II sig med sin kusin Mary II (1662-1694) som hade upp uppfostrats som anglikan. Hon var dotter till den romersk-katolske James II and VII (1633-1701), kung av England, Skottland och Irland 1685-1688 och hans fru Anne Hyde (1637-1671), Duchess of York and Albany 1660-1671.

1685 blev William III and II:s katolske morbror och svärfar James II and VII kung av England, Skottland och Irland. James II and VII:s var emellertid inte populär bland protestanterna som utgjorde en majoritet av befolkningen på de brittiska öarna. De fruktade en återgång till katolicismen. Med stöd av en grupp inflytelsesrika brittiska politiska och religiösa ledare invaderade William III and II England 1688 i det som idag är känt som den ärorika revolutionen 1688-1689, på engelska the Glorious Revolution. 5 november 1688 landsteg William III and II i Brixham i Devon. Strax senare var James II and VII avsatt som kung över England, Skottland och Irland. Han efterträddes av sin äldsta dotter Mary II och hennes make William III and II. Williams rykte som en stark och stabil protestant möjliggjorde för honom och hans fru att ta makten. 

1689-1694 var Mary II och William III and II delade monarker och medregenter över England, Skottland och Irland. Hon som regerande drottning och han som regerande kung. Som kung av England var han känd som William III eftersom England hade haft två kungar innan honom som hette William. I Skottland däremot kallades han för William II eftersom Skottland bara hade haft en kung som hetat William innan honom. I Skottland och på norra delen av ön Irland i nuvarande Nordirland kallades han ibland informellt för kung Billy. Eftersom han var kung över England, Skottland och Irland brukade han överlag kallas för den gemensamma titeln William III and II. 

Som protestant deltog William III and II i många krig mot den mäktiga katolske kungen Louis XIV (1638-1715), kung av Frankrike 1643-1715. Många protestanter i Europa ansåg att William III and II var en förkämpe för deras tro. De stödde därför honom. Sina första år som kung över England, Skottland och Irland spenderade William III and II mycket tid utomlands i nioårskriget 1688-1697, också känt som pfalziska tronföljdskriget. Det var ett krig mellan England, Skottland, Nederländerna,  tysk-romerska riket, Spanien, Portugal, Savojen och Sverige till 1691 på ena sida mot Frankrike och jakobiter från England, Skottland och Irland på den andra sidan.

Mary II och William III and II fick inga barn. 28 december 1694 dog Mary II. Efter hennes död var William III and II ensam regent över England, Skottland och Irland 1694-1702. William III and II fick heller inga barn efter Mary II:s död. Hans svägerska Anne blev den första i tronföljden efter honom. Hon var lillasyster till hans fru Mary II (1662-1694) och dotter till den tidigare kungen James II and VII. Den andre i tronföljden blev Annes son prins William (1689-1700), Duke of Gloucester. 1696 planerade jakobiter utan framgång att mörda William III and II och återlämna Englands, Skottlands och Irlands troner till hans tidigare svärfar James II and VII. 

​30 juli 1700 dog den elvaårige prins William, Duke of Gloucester. Anne, som varit gravid sjutton gånger, hade efter Williams död inga andra överlevande barn. Den protestantiska tronföljden riskerade därför att hotas när Anne inte längre hade någon arvinge. Det avvärjdes med att placera avlägsna tyska släktingar, de protestantiska hanoverierna, som tronföljare efter William III and II och Anne. 8 mars 1702 dog William III and II i lunginflammation i Kensington Palace i London. Han blev 51 år gammal. 12 april 1702 begravdes William III and II i Westminster Abbey i London. Han efterträddes på Englands, Skottlands och Irlands troner av sin svägerska Anne. Anne var syster till William III and II maka Mary II.

William III and II och Anne var också kusiner med varandra. William III and II:s mamma Mary (1631-1660), prinsessa av Oranien, var syster till James II and VII som var pappa till både Anne och Mary II.
​
​-----------------------------
​

♛ Anne (1665-1714), regerande drottning av England, Skottland och Irland 1702-1707 och regerande drottning av Storbritannien 1707-1714 - från huset Stuart

​6 februari 1665 föddes Anne i St James's Palace i Westminster i London som dotter till James II and VII (1633-1701), kung av England, Skottland och Irland 1685-1688 och hans fru Anne Hyde (1637-1671), Duchess of York and Albany 1660-1671. Både hon och hennes storasyster Mary II (1662-1694) uppfostrades som anglikaner trots att deras pappa var romersk-katolik. Mary II var drottning och regent av England, Skottland och Irland 1689-1694. 1683 gifte sig Anne med prins George av Danmark (1653-1708), prinsgemål av England, Skottland och Irland 1702-1707 och prinsgemål av Storbritannien 1707-1708. Som prinsgemål är han idag känd som George av Danmark, på engelska som George of Denmark och George, Duke of Cumberland, på danska som Jørgen af Danmark och på svenska som Georg av Danmark. Han var också känd på engelska som prince George of Denmark and Norway, Duke of Cumberland, och på svenska som prins Georg av Danmark och Norge, hertig av Cumberland. Som gift med honom var Anne prinsessa av Danmark 1683-1702. Hon förlorade den danska prinsesstiteln 1702 när hon samma år blev drottning av England, Skottland och Irland.

Anne var gravid sjutton gånger. Hon fick flera barn och missfall med sin George, men inget barn som överlevde henne. De sjutton graviditeterna fördelades enligt: a) tre döttrar som alla dog före två års ålder, b) två söner varav den ena bara blev ett par minuter gammal och den andra elva år, c) två dödfödda döttrar, d) tre dödfödda söner och e) sju missfall.

1688 avsattes Annes pappa James II and VII som kung över England, Skottland och Irland. Han efterträddes av sin äldsta dotter, tillika Annes storasyster Mary II, och hennes make William III and II (1650-1702). 1689-1694 var de delade monarker och medregenter över England, Skottland och Irland. Mary II och William III and II fick inga barn. Fram till Mary II blev drottning och regent 1689 stod de två systrarna Mary II och Anne varandra nära. Men strax efter att Mary II blev drottning 1689 uppstod meningsskiljaktigheter om Annes status, ekonomi och val av bekantskapskrets. Det ledde till att systrarna fjärmade sig ifrån varandra. Mary II dog 1694. Efter hennes död var William III and II ensam regent över England, Skottland och Iralnd fram till sin egen död 1702. Efter hans död efterträdde Anne sin svåger, dvs. sin systers make, som regent över England, Skottland och Irland vilket hon var 1702-1707.

Anne var nära vän med Sarah Churchill (1660-1744), Duchess of Marlborough. Sarah var född Sarah Jenyns/Jennings, men gift 1677/1678-1722 med John Churchill (1650-1722), 1st Duke of Marlborough. Tack vare Sarahs nära vänskap och inflytande på Anne blev Sarah en av de mest inflytelserika kvinnorna i England vid tiden när Anne var prinsessa av Danmark 1683-1702. Det var vida känt. Ledande offentliga personer valde därför ofta att vända sig till Sarah i hopp om att hon skulle kunna påverka Anne. När Anne blev drottning 1702 var Sarah en mäktig vän, men samtidigt en farlig fiende som kunde förstöra för sin drottning.​

Nära vännen Sarah Churchill som 40:åring år 1700.

När Anne och Sarah var oense om politik, hovet eller kyrkan valde Sarah att ta ett steg tillbaka. Anne var konservativ och stödde tories medan Sarah var liberal och stödde whigs. På grund av olika politiska åsikter började vänskapen mellan Anne och Sarah emellertid sakta att splittra de två bästisarna. Sarah orkade tillslut inte längre hålla tillbaka sina åsikter. Det ledde till att Anne och Sarah gled isär och tillslut slutade att vara vänner och träffas från 1711 och framåt. Anne förbjöd sedan Sarah och hennes make John att besöka det brittiska hovet. Sarah hämnades senare på Anne med att ge en föga smickrande beskrivning om henne i sina memoarer. Den beskrivningen av Anne var sedan allmänt accepterad bland historiker fram slutet av 1900-talet då bilden av Anne omvärderades till det positivare. Trots allt var Sarahs beskrivning bara en sida av myntet. 1722 dog Sarahs make John. Tack vare de pengarna som hon ärvde från Marlborough trust blev hon en av Europas rikaste kvinnor.

Anne plågades av dålig hälsa hela sitt liv. Från trettioårsåldern blev hon dessutom alltmer sjuk och överviktig. Det kan man se på målningar där hon var ganska smal fram till trettioårsåldern, men blev fetare allteftersom. 

​Under Annes tid som regent 1702-1707 och 1707-1714 gick kungarikena Skottland och England samman och bildade kungariket Storbritannien 1707. Hon fortsatte att regera som drottning av Storbritannien och Irland fram till att hon dog 1 August 1714 i Kensington Palace i Middlesex i England. Eftersom Anne dog utan att något barn överlevde henne blev hon också den första och sista av huset Stuart som regerade över Storbritannien. Hon efterträddes på Storbritanniens tron av sin syssling och tillika den tyskfödde George I från huset Hanover, på svenska Hannover. James VI and I (1566-1625), kung av Skottland 1567-1625 samt kung av England och Irland 1603-1625 var farfars far till Anne och morfars far till George I.

3. James VI and I (1566-1625) - farfars far
2. Charles I (1600-1649) - farfar
1. James II and VII (1633-1701) - far
0. Anne (1665-1714)

3. James VI and I (1566-1625) - mormors far
2. Elizabeth Stuart (1596-1662) - mormor
1. Sophia of Hanover (1630-1714) - mor
0. George I (1660-1727)

​-----------------------------
​

2. Andra skotska regenter 1249-1581 - guardians

1249-1581 fanns det ett antal män och kvinnor som var skotska regenter, men som aldrig var kungar eller regerande drottningar. Dessa regenter agerade som statschefer, regentråd, förmyndarregenter eller guardians (väktare eller beskyddare) när de ordinarie härskarna, dvs kungarna och drottningregenterna var:
a) minderåriga,
b) vuxna, men försvagade och kunde inte regera,
c) vuxna, men kunde inte regera på grund av oförmåga,
d) vuxna, men inte kapabla att regera på grund av ålderdom eller längre tids sjukdom,
e) frånvarande, t.ex. befann sig en längre tid utomlands på resa eller i krig alternativ satt i fängelse utomlands, eller
d) när det inte fanns några härskare, t.ex. en tid under 1286, 1290-1292 och 1296-1306.

Dessa män och kvinnor regerade därför över Skottland tillfälligt medan den ordinarie kungen eller regerande drottningen inte hade möjlighet till det eller medan det inte fanns någon kung eller regerande drottning. Ibland fanns det flera regenter samtidigt som styrde Skottland tillsammans åt den sittande kungen eller drottningregentens vägnar och ibland fanns det bara en regent. Möjligen är inte listan komplett nedan över alla guardians som fanns 1249-1581, men här är en kort sammanfattning om några av de 59 kändaste. Guardians betyder i detta sammanhang väktare av Skottland i första hand. Det kan också betyda beskyddare av Skottland i andra hand.


2.1 - På 1200- och 1300-talen

1. Robert de Brus (1215-1295), 5th Lord of Annandale 1226/1233-1295 - guardian 1249 och/eller en tid på 1250-talet åt den minderåriga kungen Alexander III.

Robert de Brus var farfar till Robert I (1274-1329), kung av Skottland 1306-1329. När Alexander III (1241-1286), kung av Alba 1249-1286, var barnkung i slutet på 1240-talet och under 1250-talet trädde Robert de Brus in och var en guardian under en tid. Robert regerade Alba åt hans vägnar. Se avsnittet om de tretton kandidaterna till Albas tron 1290-1292 för mer om Robert de Brus, 5th Lord of Annandale.


2. William Fraser (d. 1297), biskop av St Andrews 1279/1280-1297 - guardian 1286-1290 och 1290-1292.

Se första interregnumet 1290-1292 för mer om honom.


3. Robert Wishart (1240-1316), biskop av Glasgow 1271-1316 - guardian 1286-1286, 1286-1290, 1290-1292 och 1295-1296.

Se framförallt första interregnumet 1290-1292, men också andra interregnumet 1296-1306 för mer om honom.


4. John Comyn II of Badenoch (1242-1302), Lord of Badenoch 1274/1275/1277-1302 - guardian 1286-1290 och 1290-1292.

Se första interregnumet 1290-1292 för mer om honom.

5. James Stewart (1260-1309), 5th High Steward of Scotland 1283-1309 - guardian 1286-1290 och 1290-1292.

Se första interregnumet 1290-1292 för mer om honom.


6. Alexander Comyn (1218-1289), 2nd Earl of Buchan 1244-1289 och Justiciar of Scotia 1258-1289. - guardian 1286-1289, kunde inte varit guardian 1290-1292 eftersom han var död.

Se första interregnumet 1290-1292 för mer om honom.


7. Donnchadh III (1262-1289), Earl of Fife 1270/1272-1289 - guardian 1286-1289, kunde inte varit guardian 1290-1292 eftersom han var död.

Se första interregnumet 1290-1292 för mer om honom.


8. Donnchadh IV (1289-1353), Earl of Fife 1289-1353 - guardian 1289-1290 och eventuellt guardian 1290-1292.

Se första interregnumet 1290-1292 för mer om honom.


9. Bryan FitzAlan (d. 1306), Lord FitzAlan - guardian från 13 juni 1291 till senast 1292

Se första interregnumet 1290-1292 för mer om honom.


10-19. Regentråd av tolv personer, i praktiken tolv guardians 1295-1296

Nästan alla de tolv som var guardians 1295-1296 var nya gentemot de som var guardians 1290-1292, undantaget bl.a. Robert Wishart (1240-1316), biskop av Glasgow 1271-1316. Se andra interregnumet 1296-1306 för mer om de tolv.


20. John de Warenne (1231-1304), 6th Earl of Surrey 1240-1304 som var ensam guardian över Skottland 1296-1297. 


21. Sir William Wallace (1270-1305) - guardian 1297-1298 eller 1298-1298.

Se andra interregnumet 1296-1306 för mer om honom.


22. Sir Robert the Bruce (1274-1329), Earl of Carrick 1292-1314 och Lord of Annandale 1304-1312, sen Robert I, kung av Skottland 1306-1329 
- var guardian 1298-1300.

Se andra interregnumet 1296-1306 och under kungen Robert I för mer om honom.


23. John Comyn III of Badenoch (1274-1306), Lord of Badenoch 1302-1306 - guardian a) 1298-1300 och 1302-1304, b) 1298-1301 och 1302-1304, c) 1298-1301, eller d) 1298-1304.

Se andra interregnumet 1296-1306 för mer om honom.


24. William de Lamberton (d. 1328), biskop av St. Andrews 1297-1328 - guardian 1299-1301.

Se andra interregnumet 1296-1306 för mer om honom.


25. Sir Ingram de Umfraville (fl. 1284-1320) - guardian 1300-1301.

Se andra interregnumet 1296-1306 för mer om honom.


26. Sir John de Soules (d. 1310) - guardian 1301-1302 eller 1301-1304.

Se andra interregnumet 1296-1306 för mer om honom.


27. John of Brittany (1266-1334), Earl of Richmond 1306-1334 - guardian 1305-1307.

En av få guardians 1286-1581 som inte var född i Alba eller i Skottland. 
Se andra interregnumet 1296-1306 för mer om honom.


28. Sir Thomas Randolph (1278-1332), 1st Earl of Moray 1312-1322 - regent 1329-1332 åt minderåriga kungen David II.

Utsågs genom Act of Settlement of 1318.


29. Domhnall II (Donald) (1293-1332), Earl of Mar 1305-1332 - regent under tio dagar 1332 åt minderåriga kungen David II.

Var regent åt minderåriga David II under tio dagar 2-11 augusti 1332. Med all sannolikhet den regenten, inklusive kungar, drottningregenter och guardians som var regent kortast tid i Piktland, Alba, Skottland och Storbritannien från år 843 fram till idag.


30. Sir Andrew Murray (1298-1338) - regent 1332-1332 och 1335-1338 åt minderåriga kungen David II.

Han var också känd som Sir Andrew Moray, Sir Andrew de Moray och Sir Andrew Murray of Bothwell. Han var regent två gånger åt den minderåriga kungen David II. Först under 1332 fram till oktober 1332 när Andrew han fångades av engelsmännen i Roxburgh Bridge i oktober 1332. Sedan en andra gång 1335-1338.


31. Sir Archibald Douglas (f. före 1298 och d. 1333) - regent 1332-1333 åt minderåriga kungen David II.
​
Var regent åt minderåriga kungen David II fram till han själv dog i slaget vid Halidon Hill 19 juli 1333.


32. John Randolph (1306-1346), 3rd Earl of Moray 1332-1346 - regent 1334-1335 åt barnkungen David II.

John var son till Sir Thomas Randolph (1278-1332), 1st Earl of Moray 1312-1322. Pappa Thomas var regent 1329-1332 åt minderåriga kungen David II.


33. Robert Stewart (1316-1390), 7th High Steward of Scotland 1327-1371 - regent 1334-1335 och 1338-1341 åt minderåriga kungen David II och regent 1346-1357 åt vuxenkungen David II när han satt i fängelse/förvar i England. Robert var sen kung av Skottland 1371-1390 under namnet Robert II.

Robert, också känd som Robert the Steward, var guardian under fyra tillfällen 1334-1335, 1338-1341 och 1346-1357 åt David II. Först två gånger 1334-1335 och 1338-1341 åt den minderåriga David II och sedan två gånger åt vuxenkungen David II 1346-1357. Ibland var Robert ensam guardian och ibland var han delad guardian. 17 oktober 1346 fångades David II av engelsmännen i slaget vid Neville's Cross väster om Durham i norra. Engelsmännen förde David II till Tower of London där han fängslades. Sedan förde de honom till Windsor Castle i Berkshire och sedan till Odiham Castle i Hampshire.

Under tiden i Windsor Castle och Odiham Castle var inte David II:s tid inte traditionellt strikt. Han behövde inte leva i en mörk fängelsehåla. Istället levde han under omständigheterna ett ganska behagligt liv med sitt hushåll inom dessa slotts slottsområden. Hans tillvaro kunde bäst beskrivas ungefär som en husarrest utomlands med fri rörlighet inom hemmet, slotten i David II:s fall. Engelsmännen ville inte sätta honom i en fängelsehåla och låta honom ruttna bort där eftersom han var värd för mycket i en framtida byteshandel med Skottland. Istället var engelsmännen måna om att han under omständigheterna var i relativt gott skick och inte riskerade att dö.

Medan David II satt i fängelse/förvar i England passade Robert Stewart på att bygga upp ett stort och kraftigt stöd i Skottland, i synnerhet norr om Firth of Forth, dvs norr om Skottlands östra mittenbälte. Hösten 1357 släpptes David II mot en lösensumma och kunde återvända hem till Skottland. 1371 dog David II och Robert Stewart efterträdde honom som Skottlands kung under namnet Robert II. Han var Skottlands kung fram till 1390. Se kungarna David II och Robert II för mer.
​

34. David III Strathbogie (1309-1335) -  regent (skotsk guardian) i början av vintern 1335-1336 åt skotska tronpretendenten Edward Balliol medan han var på engelska ön Lindisfarne.

David var också känd som David of Strathbogie och David de Strathbogie. Han fungerade som Edward Balliols regent av Skottland medan den sistnämnde var i Lindisfarne. 

​
35. ​John Stewart (1337/1340-1406), Earl of Carrick 1368-1390 och 8th High Steward of Scotland 1371-1390 - regent 1384-1388 åt sin oförmåga pappa kung Robert II och senare själv kung av Skottland 1390-1406 under namnet Robert III.

1384 förlorade vuxenkungen Robert II sin förmåga att styra Skottland. 1384-1388 regerades Skottland först av hans äldsta son John Stewart och sedan 1388-1390 av hans tredje äldsta son Robert Stewart. 1390 dog pappan Robert II och ersattes på Skottlands tron av John Stewart som tog namnet Robert III som kung, vilket han var fram till 1406. Robert III:s lillebror Robert Stewart fortsatte emellertid att regera Skottland 1390-1393 åt sin oförmåga storebror. 1399-1401 regerades Skottland av Robert III:s äldsta son
David Stewart (1378-1402), 1st Duke of Rothesay 1398-1402, Earl of Atholl 1398-1402 och Earl of Carrick 1390-1402 eftersom Robert III fortfarande inte hade förmågan att regera. 1401-1406 regerade Robert Stewart Skottland igen åt sin oförmåga storebror Robert III. Se kungarna Robert II och Robert III för mer.

36. Robert Stewart (1340-1420), Duke, Earl, etc - regent 1388-1390 åt sin oförmåga pappa kung Robert II, regent 1390-1393 och regent 1401-1406 åt sin oförmåga storebror kung Robert III (John Stewart) samt regent 1406-1420 åt sin brorson, barnkungen och tillfångatagna James I.

Roberts hela namn var Robert Stewart (1340-1420), Duke of Albany 1398-1420, Earl of Menteith 1361-1420, Earl of Fife 1371-1420 och Earl of Buchan 1394-1406. 1384 förlorade hans pappa Robert II sin förmåga att regerade över Skottland och kungens äldsta son John Stewart (Robert III), tillika Robert Stewarts storebror, regerade Skottland 1384-1388. 1388 tog Robert Stewart över och regerade Skottland åt sin oförmåga pappa Robert II 1388-1390. 1390 dog pappan Robert II och ersattes på Skottlands tron av Robert III (John Stewart). Robert Stewart fortsatte regera Skottland 1390-1393, men åt sin oförmåga storebror Robert III (John Stewart). 1399-1401 regerades Skottland av Robert III:s äldsta son David Stewart (1378-1402), 1st Duke of Rothesay 1398-1402, Earl of Atholl 1398-1402 och Earl of Carrick 1390-1402 eftersom Robert III fortfarande inte hade förmågan att regera.

1401-1406 regerade Robert Stewart Skottland igen åt sin oförmåga storebror Robert III. 22 april 1406 togs Robert III:s son James I (1394-1437), kung av Skottland 1406-1437, tillfånga av engelsmännen och fördes till England där han hölls fången i arton år fram till 1424. 4 april 1406 dog Robert III och han ersattes på Skottlands tron av sin elvaåriga son James I som var fången i England. Robert Stewart fortsatte regera Skottland 1406-1420 åt sin brorson James I vägnar.

När Robert Stewart var regent 1388-1393 hette han Robert Stewart, Earl of Menteith och Earl of Fife, även känd ibland som bara Robert Stewart, Earl of Fife. När Robert Stewart var regent 1401-1420 hette han Robert Stewart (1340-1420), Duke of Albany 1398-1420, Earl of Menteith 1361-1420, Earl of Fife 1371-1420 och Earl of Buchan 1394-1406, även känd ibland som bara Robert Stewart, Duke of Albany. Totalt var han 24 år under perioderna 1388-1393 och 1401-1420.


37. David Stewart (1378-1402), 1st Duke of Rothesay 1398-1402, Earl of Atholl 1398-1402 och Earl of Carrick 1390-1402 - regent 1399-1401 åt sin oförmåga pappa kungen Robert III (John Stewart).

David var son till ​Robert III (1337/1340-1406), kung av Skottland 1390-1406. Innan pappa Robert III blev kung hette han John Stewart och var Earl of Carrick 1368-1390 och 8th High Steward of Scotland 1371-1390.
1384 förlorade Robert III:s pappa, vuxenkungen Robert II, sin förmåga att styra Skottland. 1384-1388 regerades Skottland först av Robert II:s äldsta son John Stewart (Robert III) och sedan 1388-1390 av hans tredje äldsta son Robert Stewart. 1390 dog pappan Robert II och ersattes på Skottlands tron av John Stewart som tog namnet Robert III som kung, vilket han var fram till 1406. Robert III:s lillebror Robert Stewart fortsatte emellertid att regera Skottland 1390-1393 åt sin oförmåga storebror. 1399-1401 regerades Skottland av Robert III:s äldsta son David Stewart, 1st Duke of Rothesay 1398-1402 eftersom Robert III fortfarande inte hade förmågan att regera. 1401-1406 regerade Robert Stewart Skottland igen åt sin oförmåga storebror Robert III. 1402 dog David Stewart.


2.2 - På 1400-talet

38. Murdoch Stewart (1362-1425), 2nd Duke of Albany, etc 1420-1425 - regent 1420-1424 åt sin kusin och tillfångatagna kungen James I

39. Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437 och regent 1437-1439 åt minderåriga kungen James II

Se Joan på skotska regentgemåler 862-1707 för mer om henne.


40. Archibald Douglas (1391-1439), 5th Earl of Douglas 1424-1439, etc - regent 1437-1439 åt minderåriga kungen James II

41. William Crichton (d. 1454), 1st Lord Crichton and Lord Chancellor of Scotland 1439-1444 - regent 1439-1445 åt minderåriga kungen James II.

Se Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437, hur William blev regent. 


42. Sir Alexander Livingston of Callendar (d. 1451) - regent 1439-1445 åt minderåriga kungen James II

Se Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437, hur Sir Alexander blev regent. 
​

43. William Douglas (1425-1452), 8th Earl of Douglas 1443-1452 och 2nd Earl of Avondale 1443-1452 - regent 1445-1449 åt minderåriga kungen James II.

​
44. Mary av Guelders (1434-1463), drottninggemål av Skottland 1449-1460 - regent 1460-1463 åt sin minderåriga son och kung James III.

Hon var från Grave i Nederländerna. En av få guardians 1286-1581 som inte var född i Alba eller i Skottland. Se Mary av Guelders under drottninggemåler för mer om henne.


45. James Kennedy (1408-1465), biskop av Dunkeld 1437/1438-1440 och biskop av St Andrews 1440-1465 - regent 1463-1466 åt minderåriga kungen James III.

46. Gilbert Kennedy (1405-1489), 1st Lord Kennedy 1457-1478 - regent 1463-1466 åt minderåriga kungen James III.

Han var också känd som Gilbert Kennedy of Dunure, 1st Lord Kennedy.

47. Robert Boyd (d. 1482), 1st Lord Boyd 1454-1482 - regent 1466-1469 åt minderåriga kungen James III.

48. Patrick Hepburn (d. 1508), 1st Earl of Bothwell 1488-1508 - regent 1488-1494 åt minderåriga kungen James IV.


2.3 - På 1500-talet

49. Margaret Tudor (1489-1541), drottninggemål av Skottland 1503-1513 - regent 1513-1514 åt sin minderåriga son och kung James V.

Hon föddes i Westminster Palace i London och var en av få guardians 1286-1581 som inte var född i Alba eller i Skottland. Se Margaret Tudor under drottninggemåler för mer om henne.

50. Robert Maxwell (1493-1546), 5th Lord Maxwell 1513-1546 och regent över skotska ön Arran - regent 1513-? åt minderåriga kungen James V och 1536-1537 en av medlemmarna av regentrådet i frånvaron av James V som befann sig i Frankrike.

1 september 1536 reste James V till Frankrike. Han återkom till Skottland 19 maj 1537. Under hans tid i Frankrike styrdes Skottland av ett regentråd som regerade Skottland åt sin frånvarande kung i Frankrike. Robert Maxwell var en av medlemmarna i regentrådet.


51. John Stewart (1481/1484-1536), 2nd Duke of Albany 1485-1536 - regent 1514-1524 åt sin kusin James IV:s minderåriga barn, kungen James V.

En av få guardians 1286-1581 som inte var född i Alba eller i Skottland


52. Archibald Douglas (1489-1557), 6th Earl of Angus 1514-1557
- 1524-1528 regent åt sin styvson James V.

53. James Beaton (Bethune) (1473-1539), biskop av Galloway 1508-1508, ärkebiskop av Glasgow 1508/1509-1522 och ärkebiskop av St Andrews 1522-1539 - regent 1524-1528 åt minderåriga kungen James V.

54. James Hamilton (1516-1575), Duke of Châtellerault 1548-1559 och 2nd Earl of Arran 1529-1548 - regent 1542-1554 åt sin sysslings barn, den minderåriga drottningregenten Mary I.

När han började som regent hette han James Hamilton, 2nd Earl of Arran, men 1548 och halvvägs in regentperioden blev han Duke of Châtellerault.


55. Mary av Guise (1515-1560), drottninggemål av Skottland 1538-1542 - regent 1554-1560 åt sin minderåriga dotter, drottningregenten Mary I.

Fransyskan Mary av Guise var en av få guardians 1286-1581 som inte var född i Alba eller i Skottland. Se Mary av Guise under drottninggemåler för mer om henne.

56. James Stewart (1531-1570), 1st Earl of Moray 1562-1570 - regent 1567-1570 åt sin halvsyster Mary I:s minderåriga son, kungen James VI and I.

57. Matthew Stewart (1516-1571), 4th Earl of Lennox 1526-1571 - regent 1570-1571 åt sin sonson, den minderåriga kungen James VI and I.

58. John Erskine (d. 1572), Earl of Mar 1565-1572 - regent 1571-1572 åt den minderåriga kungen James V and I.


59. James Douglas (1516-1581), 4th Earl of Morton 1553-1581 - regent 1572-1578 åt den minderåriga kungen James V and I.

Nämns ibland i historieböcker att James Douglas var regent 1572-1581, men han var regent från 1572 fram till mars 1578 när han tvingades lämna sin tjänst som regent.

3. Skotska regentgemåler 862-1707
​ - drottningar i regel, också kallade för drottninggemåler

De kvinnor som var gifta med kungar kallade för drottningar och drottninggemåler. Männen däremot som var gifta med regerande drottningar kallades för prinsar och prinsgemåler. Både kvinnorna och männen till regenterna kallades också för regentgemåler. Det är okänt vad gemålerna hette 843-862. Det är heller inte känt vad de flesta gemålerna hette under åren 862-1034. Det finns emellertid lite uppgifter om några få av dem från 862-1034, men det är inte mycket. Överlag är mycket lite känt om drottninggemålerna 862-1034. Namnen, årtalen och uppgifterna om dem är inte helt tillförlitliga. Namnen på gemålerna 1034-1707 anses däremot som korrekta, undantaget att deras namn ibland ändrades över tid när språken förändrades eller ersattes av andra språk.

Bethoc (901-935), också känd som Bethoc Aelgifu Sigurdsdatter, var gift med Malcolm I (f. 889-900 och d. 954), kung av Alba 943-954. Eftersom hon dog 935 och han blev kung av Alba först 943 hann hon aldrig bli drottninggemål av Alba. Därför finns hon inte med nedan. Se istället Malcolm I för mer om henne. 

Avsnittet nedan gäller enbart de som var gemåler till kungar och regerande drottningar av Piktland, Alba och Skottland 862-1707, dvs. de som var drottninggemåler och prinsgemåler. Det innefattar inte de gemåler som var makor och makar till de män och kvinnor som var tillfälliga regenter och guardians åt barnkungar, etc. 
​

3.1 Huset Alpin 843-1034

♛ Sabhdh Ingen Griogair (840-882), drottninggemål av Piktland 862-877

840 föddes Sabhdh Ingen Griogair i Piktland i det som idag är östra eller norra Skottland. ​Hon var dotter till Airbhertach eller Airbhertach, MacMillan. Mycket osäkra uppgifter. Hennes namn borde tala för att hon var dotter till en Griogair. Sabhdh uttalas Sah-eev. Namnet, inte hon, kom ursprungligen från Irland och spreds sedan över till Dál Riata och Piktland. På Irland betydde 
Sabhdh samma som ljuv och godhet. Det fanns, enligt mytologin, flera irländska prinsessor på Irland som hette Sabhdh i förnamn. Sabhdh var gift med Constantine I (836-877), kung av Piktland 862-877. De fick sonen Donald II (f. 869-871 och d. 900), kung av Piktland/Alba 889-900. 882 dog Sabhdh i Inverness-shire.

​-----------------------------


♛ Sigurda Mac Causantin (882-897), drottninggemål av Piktland/Alba ca 889-897 eller omkring 894-897

882 föddes Sigurda Mac Causantin på Orkneyöarna. Det antas att hon var bördig från Norge hos åtminstone en av sina föräldrar. Sigurda var ett norskt förnamn och 875-1468 tillhörde Orkneyöarna också Norge. Den andra delen av hennes namn talar emellertid för att hon hade piktiskt påbrå på sin pappas sida.

Möjligen var Sigurdas pappa en pikt som hette Causantin, på modern engelska Constantine. Möjligen gifte sig denna pikt med en norsk kvinna som flyttat till Orkneyöarna i samband med de norska vikingarnas erövringar av Orkneyöarna. Paret fick sedan en dotter som de kallade för Sigurda Mac Causantin, enligt en del historiker. Det var också möjligt det var tvärtom eller att båda Sigurdas föräldrar var från Norge, enligt andra historiker. Sigurdas farfar kunde ha varit från Norge, men flyttat till Orkneyöarna, fått sonen Causantin med en annan norsk kvinna eller med en lokal piktisk kvinna. Sonen Causantin fick sedan Sigurda med en norsk eller piktisk kvinna. Det möjliggjorde för att Sigurda härstammade från Norge på antingen sin farfars sida och Piktland på sin mors sida eller från Norge på sin farfars och sin mammas sida, enligt en del historiker. 

Sigurda var gift med Donald II (f. 869-871 och d. 900), kung av Piktland/Alba 889-900.  Sigurda var drottninggemål av Piktland/Alba någon gång från 889-897 till 897, men troligen omkring 894-897. Sigurda och Donald II fick sonen Malcolm I (f. 889-900 och d. 954), kung av Alba 943-954. Stämmer Sigurdas livsår 882-897 talar det mesta för att Malcolm I föddes omkring 897 och att mamma Sigurd dog 15 år gammal i barnsäng efter eller i samband med när sonen föddes. Dock spekulationer. 897 dog i alla fall Sigurda i Piktland/Alba.

​-----------------------------


(♛) En kvinna från Leinster på Irland (f. 933/936 och d. efter 960), okänt huruvida hon var drottninggemål av Alba 971-995 eller 971-973 och 977-995
​
Kenneth II (932-995), kung av Alba 971-995 eller kung av Alba 971-973 och 977-995 gifte sig med en dotter (f. 933/936 och d. efter 960) till en av Leinsters kungar vars rike låg i sydöstra Irland, idag i det större östra Irland. 
Det förekommer dock en del uppgifter att hon både föddes och dog i Caithness i Highland i dagens norra Skottland. Hon och Kenneth II fick sönerna Dúngal (948-998) och Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034. Dúngal var också känd som Dúngal mac Cinaeda. De fick också de två döttrarna Anleta Nic Cineada (f. 950) och Dunclina Nic Cineada (f. 960).

Det är inte känt när Kenneth II´s fru dog mer än hon inte dog före 960. Det året föddes hennes och Kenneth II´s dotter Dunclina Nic Cineada. Det är möjligt att Kenneth II:s fru var drottninggemål av Alba från 971 och en tid framåt under förutsättning att hon också överlevde till år 971 när han blev kung. Det är också möjligt att hon dog före 971 och aldrig var drottninggemål av Alba. Det finns uppgifter som säger att hon dog 1040, 1044 eller 1048, vilket i sådant fall innebar hon blev 107-115 år gammal. Det säger sig självt att det inte var rimligt på 900- eller 1000-talen att hon blev 100+ år gammal även om hon troligen levde ett privilegierat på den tiden. Snarare är det mer sannolikt att hon dog omkring 960-1003 när hon var 27-70 år gammal.

Det intressant med henne är egentligen inte när hon dog. Det är att hon var som tidigare nämndes mamma till Malcolm II, vars dotterson var Duncan I vars sonson var David I vars sonsons dottersons sonson var Robert I vars dotterson var Robert II som bl.a. dagens brittiska regerande drottning Elizabeth II och svenska kungen Carl XVI Gustaf härstammar i rakt nedstigande led ifrån. Malcolm II var släktmässigt 25 % eller 50 % irländare beroende på huruvida bara hans morfar var från Irland eller både hans morfar och mormor var från Irland. Eftersom Malcolm II:s mamma, enligt en del uppgifter, föddes i Caithness finns det en möjlighet att hans mormor var från Caithness, såvida inte hans morfar och mormor var på resa i Caithness när mamman föddes där och sedan reste tillbaka till Irland. Nämnas bör att Malcolm II hade också mycket lite irländskt påbrå på sin pappa Kenneth II:s sida långt tillbaka i tiden. Kenneth I MacAlpin. Kenneth II var ättling till 800-tals Kenneth I MacAlpin som härstammade ifrån 400-tals Erc som var kung av Dál Riatas irländska del. Ercs förfäder i sin tur finns dokumenterade tillbaka till f.Kr. på Irland.
​
​-----------------------------


(♛)  Lady of Atholl (f. ev. 962), okänt huruvida hon var drottninggemål av Alba 1005-1034

962 föddes eventuellt Lady of Atholl. Hennes titel antyder på att hon föddes eller levde i Atholl i södra eller sydöstra skotska högländerna där Atholl låg i Perth and Kinross, enligt en del historiker. Andra historiker hävdar att hon föddes 962 i Fordoun i Kincardine and Mearns i sydöstra Aberdeenshire där hon också senare gifte sig med Malcolm II. Det mesta talar ändå, enligt en tredje grupp historiker, att hon istället föddes på Irland eftersom hennes pappa Sigurðr of Ossory (930-965) levde där som minst vuxeb. Han var också känd som också känd som Sigfrøðr och Sigfrith. 932 föddes pappa Sigurðr i det som idag är Skottland. Möjligen, men spekulation, föddes han i Dornoch Firth som ligger på östkusten i Highland mellan Sutherland och Ross and Cromarty i norra Skottland. Sigurðr of Ossory var en norse-gael och hade norska och irländska förfäder, men som sagt föddes i det som idag är Skottland. 

I minst vuxen ålder levde och verkade Sigurðr i det irländska kungariket Osraige, på engelska känt som Ossory. Det var ett avlångt kungarike i sydöstra Irland som låg inklämt mellan de större kungarikena Munster i väster och sydväst samt Leinster i öster och i nordöst. I södra delen av kungariket bodde norse-gaeler norr och söder om dagens Waterford när Sigurðr levde. Sannolikt bodde han åtminstone en period i vuxen ålder också i trakten där dagens Waterford ligger. Det bodde på norse-gaeler på andra platser på Irland också som i Limerick, Cork, Wexford och i Dublin. 965 dog Sigurðr i Clontarf norr om Dublin på Irlands östkust. Det sägs att hans kvarlevor fördes och begravdes i Dornoch Firth, vilket kan indikera men inte betyda att han också föddes där. 

Det mesta talar därför för att Lady of Atholl föddes 962 i Osraige i trakten vid Waterford på sydöstra Irland eller i kungariket Dublin på Irlands östkust, enligt den tredje gruppen historiker. Det talar enligt samma historiker för att hennes mor var en lokal irländska eller en norse-gael som hennes pappa gifte sig med. Sannolikt var inte hennes mamma enbart en norska kvinna eftersom det flyttade främst norska män och inte norska kvinnor till Irland under vikingatiden. Däremot kunde Lady of Atholls morfar varit från Norge, men sannolikt inte hennes mamma eller mormor enligt en del historiker. Samma historiker utesluter dock inte att Lady of Atholl's mamma kunde ha varit en inhemsk lokal kvinna från Dornoch Firth i de skotska högländerna av piktiskt ursprung eller en lokal kvinna av norse-gaelisk börd från Dornoch Firth som gifte sig med Sigurðr och hängde med honom till Irland där Lady of Atholl föddes 962.

Den tredje gruppen historiker menar att titeln Lady of Atholl kunde hon fått eftersom hon levde i Atholl i vuxen ålder. Det är okänt vad Lady of Atholl hette, men utöver hennes titel Lady of Atholl förekommer det uppgifter om att hon kunde ha hetat Algiva, Edith och Ælfgifu. 983 i Fordoun gifte sig Lady of Atholl med Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034. Han var den sista kungen från huset Alpin. Det är okänt huruvida Lady of Atholl överlevde till 1005 när maken blev kung av Alba. 1005 var hon eventuellt 43 år gammal. Det var därför möjligt att Lady of Atholl var drottninggemål av Alba från 1005 och en tid framåt under förutsättning att hon dog efter 1005. Det var också tänkbart att hon dog före 1005 och aldrig hann bli drottninggemål.

Paret Lady of Atholl och Malcolm II fick tillsammans de tre döttrarna
Bethóc, Donada och Olith. Förstnämnda var också känd som Bethóc ingen Maíl Coluim meic Cináeda. Bethóc fick sonen Duncan I (1001-1040) som var kung av Alba 1034-1040. Olitih gifte sig med Sigurd Orkneyjarl. De fick sonen Thorfinn Sigurdsson (1000/1009-1065). Malcolm II fick också möjligen en eller två söner utanför äktenskapet eller efter Lady of Atholls död. Officiellt fick Malcolm II dock tre döttrar och inga söner. 

​-----------------------------


3.2 Huset Dunkeld 1034-1040 - gång ett

♛ Suthen (1009-1070), drottninggemål av Alba 1034-1040

1009 föddes Suthen i Northumberland i dagens norra England. Tidigare var det en del av kungariket Northumbria. Hon var också känd som a) Sybil, b) Suthen of Scotland, of Northumbria och c) Sibylla of Scotland, of Northumbria. Hennes pappa var NN Beornsson (978-1055) och hennes farfar var den danskfödde Bjórn Beorn Ulsiusson av Danmark (f. 963). Suthens mammas namn är okänt, men det tros att hon föddes 982 och dog i det som idag är Skottland. Suthens pappa NN föddes i England 978 och dog 1055 i York i England. Han var bror till Beorn Beornsson, också känd som Bjørn Bearsson, som var farbror till Suthen. Farbrodern var pappa till Siward (d. 1055), Earl in York 1023/1033-1041 och Earl of Northumbria 1041-1055. Siward föddes i Skandinavien och var kusin till Suthen. De hade samma farfar i Bjórn Beorn Ulsiusson av Danmark.

2. Bjórn Beorn Ulsiusson av Danmark (f. 963) - farfar
1. NN Beornsson (978-1055)  - far (bror till Beorn Beornsson)
0. Suthen (1009-1070)

2. Bjórn Beorn Ulsiusson av Danmark (f. 963) - farfar
1. Beorn Beornsson (Bjørn Bearsson) - far (bror till NN Beornsson)
0. Siward (d. 1055)

Suthens namn var gäliskt. När hon levde på 1000-talet kunde emellertid hennes namn varit Sybil även om det är spekulationer bland en del historiker. Det var möjligt att hon hette Sybil när hon levde, men att skriftliga källor på 1300-talet översatte hennes namn till gäliska Suthen. Det var också möjligt att hon föddes som Sybil i England men bytte namn till Suthen 1034 när hon blev drottninggemål av det gälisktalande Alba. Det fanns annars ingen anledning att hon föddes i norra England 1009 med ett gäliskt namn till en engelskfödd pappa som i sin tur var son till en dansk. Namnet Sybil härstammar för övrigt ursprungligen från latinska och grekiska Sybylla i Italien respektive i Grekland.

Suthen var gift med Duncan I (1001-1040), kung av Alba 1034-1040. Han var från kungahuset Dunkeld. När han blev kung av Alba blev hon drottninggemål av Alba 1034, vilket hon var fram till hans död 1040. Suthen och Duncan I 
fick de två sönerna Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 och Donald III (1032-1099), kung av Alba 1093-1094 och 1094-1097. Eventuellt fick Duncan I och Suthen eller enbart Duncan I också en tredje son som hette Máel Muire (f. 1035/1140 och d. 1128 eller på 1130-talet), Earl of Atholl fram till 1130-talet, men det det är osäkert ifall han var son till Duncan I och Suthen, enbart till Duncan I eller inte alls son till Duncan I. 1070 dog Suthen i området som idag är staden Edinburgh.
​
​-----------------------------


3.3 Huset Moray 1040-1058

​♛ Gruoch (1015-1060), drottninggemål av Alba 1040-1057. 

1015 föddes Gruoch troligen i trakten vid i första hand Inverness i Highland och eventuellt i andra hand i Moray. Hon var också känd som a) Gruoch of Scotland, b) Gruoch ingen Boite , och c) Gruoch ingen Boite meic Cináeda. Hon var dotter till Boite mac Cináeda (d. 1058). Gruoch farfar var Kenneth III (966-1005), kung av Alba 997-1005.

2. Kenneth III (966-1005) - farfar
1. Boite mac Cináeda (d. 1058) - far
0. Gruoch (Gruoch ingen Boite) (1015-1060)

Gruoch var gift två gånger. Hennes första make var Gille Coemgáin (d. 1032), Mormaer of Moray 1029-1032. Han var också känd som Gille Coemgáin mac Máil Brigti och Gille Coemgáin of Moray. Med honom fick Gruoch sonen Lulach (f. ca 1029 och d. 1058), kung av Alba 1057-1058. Lulach var också känd som Lulach mac Gille Coemgáin. 

1020 mördades Macbeths (1005-1057) pappa Findláech of Moray av en eller av båda bröderna Máel Coluim (d. 1029), Mormaer of Moray 1020-1029 och ovan nämnda Gille Coemgáin. Máel Coluim var också känd som Máel Coluim mac Máil Brigti. De två bröderna var syskonbarn till Findláech of Moray. Macbeth var senare kung av Alba 1040-1057. Gille Coemgáin och Macbeth var kusiner. Mördade Máel Coluim (d. 1029) och Gille Coemgáin inte personligen Findláech of Moray var de åtminstone delaktiga eller ansvariga för mordet. 1032 brändes Gille Coemgáin och 50 av hans män ihjäl i en byggnad av Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034 och/eller av Malcolm II:s dotterson Macbeth. Sannolikt hämnades Macbeth på mordet på sin pappa. 

Efter mordet på Gille Coemgáin 1032 gifte sig Macbeth med hans änka Gruoch. Det var hennes andra äktenskap. Macbeth valde att uppfostra Grouchs son Lulach som sin styvson. Lulach var omkring tre år gammal när hans biologiska pappa Gille Coemgáin mördades 1032. Paret Macbeth och Gruoch fick inga gemensamma barn tillsammans. 1057 dog Macbeth. Han efterträddes på Albas tron av sin styvson och Gruochs biologiska son Lulach. Lulach var kung av Alba 1057-1058. 1060, endast tre år efter maken Macbeth dog 1057, dog också Gruoch 1060.

​-----------------------------
​

3.4 Huset Dunkeld, 1058-1286 - gång två

Fem av tio drottninggemåler vars makar tillhörde huset Dunkeld. Övre raden Margaret av Wessex, Joan av England och Marie de Coucy. Nedre raden Margaret av England och Yolande de Dreux.

♛ Ingibiorg Finnsdottir (f. före 1038 och d. 1069), drottninggemål av Alba 1058-1069

Före 1038 föddes Ingibiorg i Norge. Förmodligen föddes hon i början på 1020-talet, men det är spekulationer. Ingibiorgs pappa tur var norske Finn Árnasson (f. före 1028 och d. 1065), på modern norska Finn Arnesson. Se Duncan II för lite mer om honom.  Finn Arnesson var son Árni Arnmódsson/Armódsson och hans fru Þora Þorsteinsdóttir. Ingibiorgs mamma var Bergljot Halvdansdottir​ som var dotter till Halfdan Sigurðsson.

Ingibiorg var gift två gånger. Första maken var Thorfinn Sigurdsson (1009-1065), Mormaer of Caithness 1014-1065 och Earl of Orkney 1016-1065. De fick sönerna Paul Thorfinnsson (d. 1098) och Erlend Thorfinnsson (d. 1098).
Troligen omkring 1054-1058 eller 1057-1058 gifte Ingibiorg om sig en andra gång, men nu med Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093. De fick de tre sönerna Duncan II (1060-1094), kung av Alba 1094-1094, Donald (d. 1094) och Malcolm (d. 1085). Sonen Malcolm föddes när de ännu inte var gifta. Enligt en del andra uppgifter var det bara Duncan II eller Duncan II och Donald som deras gemensamma söner. Enligt de uppgifterna fick Malcolm III sonen Malcolm utanför äktenskapet med en annan kvinna, antingen innan han gifte sig med Ingibiorg eller under tiden de var gifta.

1058 blev Malcolm III kung av Alba och Ingibiorg blev drottninggemål av Alba samtidigt eller senare samma år ifall de gifte sig efter att han blev kung.
1069 dog Ingibiorg och Malcolm III gifte om sig året därpå, 1070, med 
​Margaret av Wessex (1045-1093), drottninggemål av Alba 1070-1093. Enligt en del uppgifter dog Ingibiorg före 1058 innan Malcolm III blev kung. Enligt de uppgifterna hann Ingibiorg aldrig bli drottninggemål av Alba. De uppgifterna motstrids av att henne son Duncan II föddes 1060, dvs. två eller flera år före hennes eventuella död. Ifall de uppgifterna stämmer att Ingibiorg aldrig var drottninggemål av Alba skulle det kunna förklara några historiska skotska krönikörers uppenbarliga okunnighet om henne existens. Hade hon dött efter 1058 och blivit drottninggemål av Alba hade sannolikt fler varit medvetna om henne. 

Å andra sidan behövde Ingibiorg inte vara den enda okända drottningen i Piktlands och Albas historia. Bara för att krönikörerna inte visste om henne betyder det inte hon aldrig var drottning av Alba. Det finns flera exempel kungar i Piktland och Alba vars fruar var okända för krönikörer och hos historiker idag. Många av dagens insatta historiker hävdar att Ingibiorg var Albas drottning 1058-1069 och att hon dog 1069.

​-----------------------------


♛ Margaret av Wessex (1045-1093), drottninggemål av Alba 1070-1093

Släkten

1045 föddes engelska prinsessan Margaret i kungariket Ungern. Hon var också känd på engelska som Margaret of Wessex och Saint Margaret of Scotland samt på svenska som Margareta av Wessex, Margareta av Skottland och Sankta Margareta av Skottland. Margarets föräldrar var den engelska prinsen Edward the Exile (1016-1057) och hans fru Agatha (f. före 1030 och d. efter 1070). Edward var också känd som Edward Ætheling och på svenska som Edvard Landsflyktingen. Margarets farfar och farmor var Edmund Ironside (990-1016), kung av England 1016-1016 och hans fru Ealdgyth (f. 992 och d. efter 1016), drottninggemål av England 1016-1016. På svenska var farfar Edmund känd som Edmund Järnsida.

Medan en del av Margarets släkt på hennes pappa sida är vida känt är hennes förfäderna på hennes mamma Agathas sida mer oklara. Det enda som anses säker är att det inte var från de brittiska öarna, Skandinavien eller länder vid Medelhavet som Spanien, Frankrike, Italien, etc. Det spekuleras bland historiker att Agatha härstammade från något av länderna eller rikena Tyskland, Ungern, Kievrus, Bulgarien eller Polen. Kievrus, också känt som Kievriket, var ett medeltida rike där Vitryssland, delar av Ukraina och västra Ryssland ligger idag. Riket existerade 882-1240. Eftersom Margaret föddes i Ungern är det mest naturliga att anta att hennes mammas släkt kom från Ungern eller närliggande länder i Östeuropa.

Margaret var syster till Edgar Ætheling (1051-1126), kung av England 1066-1066 (omtvistat) vars föräldrar också var Edward the Exile och Agatha. Som sin syster föddes Edgar också i Ungern. Senare historiker gav Margaret smeknamnet Skottlands pärla, men mer historiskt korrekt borde de istället kallat henne för Albas pärla.


Hur Margarets engelska pappa Edward the Exile hamnade i Ungern

Sommaren 1016 stred den engelska kungen Edmund Ironside i fem krigsslag mot en invaderande dansk armé på engelsk mark. Det avgörandet slaget
i Assandun, i förmodligen engelska Essex, 18 oktober 1016 slutade med en förlust för Edmund Ironsides sida och vinst för danskarna ledda av Cnut the Great (990/995-1035), kung av England 1016-1035, kung av Danmark 1018-1035 och kung av Norge 1028-1035. Cnut var också känd som Cnut Sweynsson, Canute och Canute the Great. På svenska var han känd som Knut den store och Knut Svensson medan på danska var han känd som Knud den store och Knud 2. På norska hette han Knut den mektige. På fornengelska hette han däremot Cnut cyng och Cnut se Micela medan på fornnordiska gick han under namnet Knútr inn ríki. Efter slaget i Assandun enades Edmund Ironside och Cnut the Great om att dela England. Edmund Ironside fick Wessex och södra delen av England, medan Cnut the Great fick resten av England. Drygt en månad senare dog Edmund Ironside 30 november 1016 i Oxford eller i London. Han hade två söner som potentiellt kunde ta över Wessex tron efter honom. Den ena var Margarets pappa Edward the Exile som föddes 1016 och den andra var Edmund Ætheling (f. 1015-1017 och d. 1046-1053). Eventuellt var de tvillingar eller vanliga bröder men som föddes tidsmässigt nära varandra. Båda var emellertid spädbarn när deras pappa Edmund Ironside dog 30 november 1016. Cnut the Great tog chansen och utnämnde sig till kung också över södra England. Han blev därmed kung över hela England.

För att säkra kungamakten och undanröja eventuella senare anspråk på den engelska tronen av Edward the Exile och Edmund Ætheling valde Cnut the Great att skicka de två bröderna till svenska hovet i Sverige där de skulle mördas. Han ville inte mörda dem i England eftersom det ansågs som en skam att mörda en Ætheling på engelsk mark. Edward the Exile var som tidigare nämndes också känd som Edward Ætheling och hans bror hette Edmund Ætheling. Dessutom ifall de mördades i England riskerade det leda att revolter uppstod på engelsk mark av deras engelska anhängare i England. Sett ur Cnut the Greats perspektiv var det bättre att de mördades utomlands och sedan glömdes bort.

Efter ankomsten till Sverige skonade Olof Skötkonung (980-1022), kung av Sverige 995-1022, de två brödernas liv. Han ansåg emellertid att de inte var säkra i Sverige eller i resten av Skandinavien. Risken var för stor att de riskerade bli mördade av svenskar, norrmän eller danskar som stödde Cnut the Great. Olof Skötkonung skickade därför de två bröderna till antingen Kievrus, Polen eller Ungern någon gång 1017-1022. Det finns flera versioner hur det gick till eller till vilket av länderna de skickades till efter att de lämnade Sverige. 

I Kievrus fanns Olof Skötkonungs dotter Ingegerd Olofsdotter (1000/1001-1050). Hon föddes som svensk prinsessa och var furstinna av Novgorod 1019-1035 och storfurstinna av Kiev 1035-1050. Hon var gift med Jaroslav I av Kiev (978-1064) som var bl.a. storfurste av Kievrus 1019-1054. Enligt versionen om Kievrus bodde de två engelska bröderna förmodligen i Sverige en kort tid eller i några år innan de skickades till Kievrus där de ansågs säkrare. Enligt en av flera versioner hamnade de sedan 1046 i Ungern när Ingegerds dotter Anastasia av Kiev (1023- 1074/1096) var drottninggemål av Ungern 1046-1060. Hon gifte sig redan 1038 med Andrew I av Ungern (1015-1060), kung av Ungern 1046-1060. Han var också känd på svenska som Andreas I av Ungern. 1031-1046 levde han utomlands i exil.
1046 reste Edward the Exile och Edmund Ætheling till Ungern för att vara en del av Anastasias följe i det ungerska hovet, enligt en version om Kievrus. Eventuellt reste de också till Ungern för att hjälpa Andrew I av Ungern att över den ungerska tronen. I Ungern träffade sedan Edward the Exile sin Agatha medan Edmund Ætheling träffade den ungerska prinsessan Hedwig av Ungern. De båda bröderna gifte sig med sina respektive kvinnor och stannade kvar i Ungern. Dock föddes Margaret av Wessex redan 1045 i Ungern. De båda bröderna måste därför ha varit i Ungern senast 1044 eller i början av 1045, enligt invändningar mot den versionen.

Enligt en annan version om Kievrus bodde de två bröderna i Sverige fram 1017-1022. Sedan skickade Olof Skötkonung dem vidare till Kievrus. Där stannade de i ungefär fram till att de var ungefär arton till tjugo år gamla. Sedan reste de till Ungern omkring år 1034-1036 och stannade kvar där. I Ungern träffade de Agatha respektive Hedwig av Ungern, gifte sig med dem, osv.

Enligt versionen om Polen skickade Olof Skötkonung de två bröderna från Sverige till Polen och de polska kungahuset innan någon gång 1017-1022. Olof Skötkonungs mamma var antingen svenskan Sigrid Storråda eller polskan Świętosława. Świętosława var dotter till Mieszko I av Polen (930-992), hertig av Polen 960-992. Mieszko I:s son var Bolesław I (967-1025), kung av Polen 18 april 1025 till 17 juni 1025 och hertig av Polen 992-1025.
Efter några år i Polen skickades de två bröderna vidare till ungerska kungahuset där de stannade kvar, träffade Agatha respektive Hedwig av Ungern, gifte sig, osv.

Enligt en av flera versionen om Ungern skickade Olof Skötkonung de två bröderna direkt från Sverige till Ungern och det ungerska hovet redan när de var små barn omkring år 1017-1019. I Ungern huserade de i hovet hos Stephen I (975- 1038), kung av Ungern 1000/1001-1038. Där levde de ett lyckligt barndomsliv som engelska prinsar i exil. I Ungern blev de också medvetna om att de kunde göra anspråk på den engelska tronen. Ryktet spred sig emellertid till England och Cnut the Greats engelska hov att de befann sig i Ungern. 1028 skickade Cnut the Great några lejda män till Ungern med uppgiften att mörda de två bröderna. Ryktet spred sig till Ungern innan mördarna hann fram dit. Den tolvårige Edward the Exile och den tolv- eller trettonårige Edmund Ætheling skickades därför till Jaroslav I av Kievs hov i Kiev i Kievrus för att undkomma de lejda mördarna.​ Bröderna kom fram till Kiev 1028. De stannade där i åtminstone fjorton år till slutet av 1042 eller i arton år fram till 1046.

Någon gång innan 1042 spred sig ryktet till England att de var i Kiev. Engelska förespråkare som ville se någon av dem på Englands tron ville ta hem dem till England, men inget hände. 1042-1046 bodde de två bröderna i Kiev eller i Ungern. 1046 hjälpte de Andrew I av Ungern att ta över Ungerns tron, vilket han gjorde samma år. Sedan stannade de två engelska bröderna kvar i Ungern, gifte sig med Agatha respektive Hedwig av Ungern, osv. 
Eftersom Margaret av Wessex föddes 1045 i Ungern måste de båda bröderna därför ha varit i Ungern redan någon gång mellan slutet av 1042 och början av 1045.


Åren 1046-1068

Edmund Ætheling dog i Ungern någon gång 1045-1053 efter giftermålet med Hedwig av Ungern. Hans bror Edward the Exile överlevde däremot. Med Agatha fick han Margaret av Wessex (1045-1093), Cristina (f. på 1040-talet och d. 1093-1100) och Edgar Ætheling (1051-1126). Edgar var som tidigare nämndes kung av England 1066-1066 (omtvistat). Alla tre barnen föddes i Ungern. Alla tre växte upp i eller vid det ungerska hovet vars miljö var mycket religiös.

I början på 1050-talet fick Edward the Confessor (1003-1066), kung av England 1042-1066, höra att Edward the Exile fortfarande levde. Den engelska kungen var barnlös och behövde en arvinge. Edward the Exile var precis den man som den engelska kungen behövde. Den gamla anglosaxiska monarkin hade återställts efter en lång period av dansk dominans, men var på väg mot en katastrof eftersom Edward the Confessor var en politisk svag ledare och dessutom barnlös. Han kunde heller inte stå upp mot de mäktiga och ambitiösa sönerna till Godwin (d 1053), Earl of Wessex 1019-1053 och Earl of Kent 1020-1053, också känd som Godwin of Wessex. På andra sidan Engelska kanalen fanns också William I (1028-1087), kung av England 1066-1087 och Duke (hertig) av Normandie 1035-1087. Han var också känd på engelska som William the Conqueror. Sett ur Edward the Confessors perspektiv var Edward the Exile därför rätt man vid rätt tidpunkt och en perfekt arvtagare till honom.

1054 skickade Edward the Confessor ut Ealdred (d. 1069), bl.a. ärkebiskop av York 1061-1069 och biskop av Worcester 1046-1062, till nuvarande Tyskland och hovet hos Henry III (1017-1056), tysk-romersk kejsare 1046-1056. Ealdred försökte få Henry III att förhandla med det ungerska hovet att skicka hem Edward the Exile. Det gick emellertid inte bra och Ealdred återvände till England tomhänt. Engelska kungen gjorde därför ett nytt försök, men nu med Harold Godwinson (1022-1066), kung av England 1066-1066 och Earl of East Anglia 1052-1053 och Earl of Wessex 1053-1066. 1056 reste Harold Godwinson till Flandern i Belgien och möjligen sedan vidare till Tyskland och Ungern. Harold Godwinson sa via mellanhänder eller direkt till Edward the Exile att om han återvände till England skulle Edward the Confessor göra honom till tronarvinge till den engelska tronen. Edward the Exile kunde inte motstå det och året efter, 1057, flyttade Edward the Exile, hans fru Agatha och deras tre barn till England.

De kom fram till England i april 1057. Några dagar efter ankomsten i England dog Edward the Exile 19 april 1057. Det är okänt huruvida han dog av naturliga orsaker som av sjukdom eller ifall han blev mördad. Han hann inte ens träffa den engelska kungen. Edward the Exile blev 40-41 år gammal och spenderade nästan hela sitt liv utomlands, därav hans namn. Även om han etniskt var engelsman var han givetvis influerad av kulturerna i Kiev och i Ungern eller i Polen och Ungern efter att ha spenderat nästan hela sitt liv där undantaget de korta tiderna i England och i Sverige. Med all sannolikhet var hans modersmål samma språk som de talade i hoven i Kiev och i Ungern eller Polen och Ungern. Talade han också fornengelska, vilket inte är sannolikt, gjorde han det förmodligen med en kraftig östeuropeisk brytning.

Efter Edward the Exiles död 1057 flyttade hans änka Agatha och deras tre barn Margaret, Cristina och Edgar Ætheling in i det engelska hovet. Edgar Ætheling, som var son till Edward the Exile och sonson till Edmund Ironside, kung av England 1016-1016, sågs som en av flera möjliga kandidater till den engelska tronen efter Edward the Confessor. Den engelska kungen lät därför Edgar Ætheling, hans två systrar och deras mamma få bo med det engelska hovet. Där blev det nio behagliga år för familjen. 5 januari 1066 dog Edward the Confessor och han ersattes på Englands tron av Harold Godwinson. Det var samma person som såg till Edward the Exiles familj flyttade från Ungern till England 1057. När Edward the Confessor dog var Edgar Ætheling bara 14-15 år gammal och sågs därför som för ung för att ta över efter honom. Harold Godwinson var sedan Englands kung från 5 januari 1066 till när han dog 14 oktober 1066 i slaget vid Hastings i södra England. Slaget utkämpades mellan Harold Godwinsons engelska armé mot en invaderande normandisk-fransk armé ledd av William the Conqueror. Normanderna vann slaget.

Efter slaget träffades medlemmar ur den engelska politiska institutionen Witenagemot, också känd som Witan och som existerade från 600-talet till 1000-talet. De valde den femtonåriga Edgar Ætheling som Englands kung. Han var kung av England från 15 oktober 1066 till 17 december 1066. Från 15 oktober 1066 till 10 december 1066 enligt en del andra versioner. Oavsett version, styrde han aldrig England eftersom landet kontrollerades av normanderna ledda av William the Conqueror. Det gick naturligtvis inte i längden att ha det på viset. Edgar Ætheling överlämnade till slut tronen till William the Conqueror som blev Englands nya kung 25 december 1066, vilket han sedan var fram till sin död 1087. William the Conqueror satte därefter Edgar Ætheling i förvar. 1067 skickade William the Conqueror sedan Edgar Ætheling och andra engelska ledare till Normandie. Därefter togs de tillbaka till England. Sedan frisläpptes den sextonårige Edgar Ætheling. Hans mamma Agatha förstod dock att både hennes son och hennes övriga två barn Margaret och Cristina inte var säkra i södra England. 1067 eller 1068 valde hon därför att fly med barnen till earldom of Northumbria i norra England. Efter en kort tid i norra England bestämde sig mamma Agatha för att familjen skulle fly igen. Sedan finns det två versioner.

Enligt den första versionen ville mamma Agatha fly med barnen till den europeiska kontinenten. Därefter skulle de resa vidare tillbaka till Ungern. 1068 gick de ombord på ett skepp som skulle föra dem till kontinenten. Men istället för att segla söderut längs Englands östkust drev en storm deras skepp norrut till Albas östkust. Där gick de i land i närheten av nuvarande North Queensferry i sydvästra Fife, endast 9,2 km sydsydöst om Albas dåvarande huvudstad Dunfermline i sydvästra Fife. I Fife kom de sedan kontakt med Albas hov som tog de under sina vingar eftersom de var hotade av engelsmännen. 

Enligt den andra versionen var Edgar Ætheling med och ledde en serie av revolter i början av 1068 i earldom of Northumbria. Revolterna kollapsade och misslyckades. Han hade inget val än att fly norra England tillsammans med sina två systrar och deras mamma Agatha. 1068 valde de att fly norrut till Alba och inte till den europeiska kontinenten. Ett möjligt skäl att de valde Alba kunde ha varit för att de sökte hjälp i Alba. Ett annat möjligt skäl att de valde Alba kunde har varit att de ville undvika att segla längst Englands östkust söderut till kontinenten och riskera mördas av normandiska skepp som stödde William the Conqueror. Oavsett vilket följde Gospatric (d. 1073), Earl of Northumbria 1067-1068 och Earl of Northumbria 1069-1072, med dem till Alba.


Åren 1069-1093

1069 dog Ingibiorg Finnsdottir (f. före 1038 och d. 1069), drottninggemål av Alba 1058-1069. Hon lämnade kvar tre barn och änklingen Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093. Efter hennes död behövde han en ny fru. Det bestämdes att Margaret av Wessex skulle bli hans nya fru och att de skulle gifta sig året efter. Eventuellt lockade det honom att få gifta sig med en av få kvarvarande ättlingarna till den anglosaxiska engelska familjen. Margaret var trots allt sondotter till Edmund Ironside som var kung av England 1016-1016. En del historiker hävdar att de träffades 1069 i Alba vid Albas hov och att sedan giftermål bestämdes till året därpå 1070. En del av dessa hävdar att de 1069 och möjligen också 1068 träffades i hans hus och hem som låg där Dunfermline Palace senare uppfördes i Dunfermline i Fife.
Andra historiker hävdar att de möjligen aldrig träffades under åren 1068-1069, men att det trots det ändå bestämdes att de skulle gifta sig 1070.

Enligt legenden huserade Malcolm III också i Malcolm's Tower ett par hundra meter väster om platsen där Dunfermline Palace senare uppfördes. 
Malcolm's Tower var även känt som Malcolm Canmore's Tower och är idag en ruin. Men Malcolm III:s koppling till Malcolm's Tower är en seglivad myt från 1300-talet som aldrig tycks försvinna. Enligt legenden uppfördes 
Malcolm's Tower 1070 i samband med hans giftermål med Margaret av Wessex. I slutet av 1800-talet besöktes tornets ruin av en arkeolog som konstaterade Malcolm's Tower från 1070 sannolikt låg vid den aktuella platsen. I början på 1900-talet besöktes platsen igen av arkeologer som hävdade att de inte kunde avgöra när Malcolm's Tower uppfördes. Däremot hävdade de att ruinens murverk var från 1100- eller 1200-talen, dvs. efter Malcolm III levde. 1989 besöktes platsen igen av arkeologer. De hävdade att Malcolm's Tower uppfördes på 1300-talet. Från 1989 fram till idag har inga andra kända arkeologer invänt mot det. Möjligen fanns eller inte fanns det det ett trä- eller stenhus under Malcolm III':s livstid på platsen där Malcolm's Tower senare uppfördes på 1300-talet. Fanns det ett hus var det inte samma byggnad som Malcolm's Tower och det var heller inget slott utan ett vanligt hus som eventuellt var förstärkt.

I början av 1069 återvände Edgar Ætheling till norra England med engelska rebeller som flytt till Alba för att delta i revolter mot den engelska kungen. Revolterna slogs ned och återigen flydde Edgar Ætheling tillbaka till Alba. 
1070 och en tid efter lovade Malcolm III att stödja Edgar Ætheling i dennes anspråk att tillbaka den engelska tronen från William the Conqueror. Hade Edgar Æthelings lyckats hade det möjligen kunnat leda till att Malcolm III kunnat komma över earldom of Northumbria som ett resultat av det. Antingen att Northumbria införlivats helt i Alba eller att Northumbria hade fortsatt ägts av England, men använts som en förläning där Albas kung hade fått nyttjanderätten. Sett ur Malcolm III:s perspektiv hade det också varit bra att vara gift med den engelska kungens (Edgar Ætheling) syster Margaret. Det hade i teorin fört Alba och England närmare varandra och i teorin minskat engelska invasioner av Alba, även historien visar att det inte brukar vara avgörande för Albas, Skottlands och Englands kungar agerade gentemot varandras kungariken.

1070 gifte sig Margaret med Malcolm III. I samma stund blev Margaret blev drottning av Alba, vilket hon var fram till 1093. Det var Malcolm III:s andra äktenskap. Med Margaret ankom sedan en utländsk aristokrati till Alba bestående av anglosaxare och normander från England respektive från England och Normandie som omgärdade Albas hov. Efter tiden i det engelska hovet 1057-1066 med sin mamma och två syskon hade Margaret skaffat sig många vänner och kontakter bland anglosaxare. Dessutom bodde hon i England från 12 års ålder 1057 till att hon var 23 år gammal 1068. I slutet av sin engelska tid hade hon också skaffat kontakter med en del normander i England, även om hennes familj flydde södra England för norra England 1067 eller 1068. Med Margaret som drottninggemål av Alba och därmed i höjd position i samhället flyttade flera av hennes anglosaxiska och normandiska kontakter till Alba. De hade förmodligen inte sökt sig till Alba om hon inte hade blivit drottninggemål. Utöver denna inflyttande utländska aristokrati till Alba flyttade också ett stort antal vanliga anglosaxare från England till Alba under Malcolm III:s tid som gift med Margaret av Wessex 1070-1093. Se Malcolm III för mer om det.

Paret Malcolm III och Margaret av Wessex fick sex söner och två döttrar:
1). Edward (1071-1093), dog i slaget vid Alnwick 1093 med sin pappa.
2). Edmund av Skottland (f. 1070 och d. efter 1097), ett tag arvtagare till Albas tron när Duncan II var i Normandie.
3). Ethelred av Skottland (d. 1093), abbot i Dunkeld i Perth and Kinross.
4). Edgar (1074-1107), kung av Alba 1097-1107.
5). Alexander I (1078-1124), kung av Alba 1107-112.
6). Matilda (Edith) av Skottland (1080-1118), drottninggemål av England 1100-1118 som var gift med Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135.
7). Mary av Skottland (1082-1116), gift med Eustace III of Boulogne (d. 1125) och bodde som vuxen i norra Frankrike. Deras dotter Matilda I av Boulogne (1105-1152) var drottninggemål av England 1135-1141 och 1141-1152.
8). David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153.

Malcolm III och Margaret var föräldrar till en framtida drottninggemål av England samt morfar respektive mormor till ytterligare en framtida drottninggemål av England. Men framförallt var Malcolm III pappa till Albas fyra framtida kungar Duncan II, Edgar, Alexander I och David I medan Margaret bara var mamma till de tre sistnämnda kungarna. Duncan II:s mamma var Ingibiorg Finnsdottir. För alla sina barn betonade mamma Margaret vikten av heder, god moral och fromhet. Margaret var också en strikt, men kärleksfull mamma, åtminstone gentemot sin äldsta dotter Matilda av Skottland.

Som person var Margaret en mycket from romersk-katolsk kvinna både privat och offentligt. En vanlig dag tillbringade hon en stor del av tiden med att läsa, be och göra kyrkliga broderier. Det gjorde stort intryck på hennes lite mer okultiverade make Malcolm III som dessutom var analfabet. Han beundrade hennes fromhet till grad att han dekorerade hennes böcker i guld och silver. En av dessa böcker finns idag i Bodleianska biblioteket, på engelska Bodleian Library, i University of Oxford i Oxford i England.
​
Margaret var en stark, ren och ädel karaktär som hade stort civiliserande inflytande över sin make Malcolm III, inte minst i kyrkliga frågor. Hon läste också berättelser ur bibeln för honom. Margarets gudstro var äkta och intensiv. På sin tid var den också den senaste nyaste romersk-katolska stilen. Albas kyrka var däremot sett ur hennes perspektiv isolerad och primitiv. Margaret inledde därför en religiös reform i Alba med strävan efter att anpassa kyrkans tillbedjan och praxis i Alba till den som de hade i Rom. Som inspiratör och vägledare hade hon italienskfödde Lanfranc (1005/1010-1089), ärkebiskop av Canterbury 1070-1089 i England. Hon ville också att kyrkans praxis i Alba skulle anpassas som kyrkorna var på den europeiska kontinenten, i synnerhet de kyrkorna som hon upplevde i sin barndoms Ungern. 

Även om Malcolm III stödde sin fru var han för okunnig om de långsiktiga effekterna av hennes arbete i Alba gällande religiösa frågor. Han var inte särskilt religiös själv. Han nöjde sig därför med att se till att hennes religiösa reformer verkställdes i praktiken utan att egentligen förstå varför. Det å andra sidan var ett bevis på en styrka och tillgivenhet i deras äktenskap när han, som inte som särskilt religiös, ändå engagerade sig för en av sin makas stora hjärtefrågor. På grund av alla dessa idéer och framsteg ansågs Margaret som en rättvis person och en rättvis drottninggemål. Hon var inte bara en person som satt på höga hästar och såg ned på sina undersåtar. Hon ville hjälpa även den vanliga lilla människan. Det ledde också på hemmavid att hon påverkade sin make Malcolm III och deras barn åt det här hållet. I synnerhet hennes yngsta son David I, som senare blev kung av Alba, tog till sig sin mammas idéer om att vara en rättvis härskare.

Margaret engagerade sig också i välgörenhetsarbeten. Hon serverade mat till föräldralösa barn och fattiga människor varje morgon innan hon själv åt mat. Även om det förmodligen var en senare överdriven idoldyrkande bild om henne som person stämde det förmodligen att hon ibland gick ut på fältet med andra frivilliga och hjälpte till att servera mat till föräldralösa barn och fattiga människor. Margaret engagerade sig också för att engelska slavar i Alba skulle släppas och bli fria. Ibland via medling, men ofta genom att hon gick in och betalade lösensummor för att få dem fria. En del av dem tillfångatogs och köptes i England av människor från Alba i samband med normandernas invasion av England 1066 och efterföljande styre. 1086 var 10 % av Englands befolkning slavar. Eftersom Margarets pappa var från England kände hon mycket för sina förslavade engelska medmänniskor i Alba. Många av dessa frisläppta engelska slavar stannade sedan kvar i Alba.

Margaret såg också till att det skapades regelbundna färjeförbindelser över Firth of Gorth mellan South Queensferry och North Queensferry för de pilgrimer som behövde resa till St Andrews i Fife i norr från Lothian eller Scottish Borders i sydöstra Alba i söder. Med passagen behövde en pilgrim som reste mellan Edinburgh och St Andrews endast färdas 87,7 km land- och båtvägen. Med landvägen med ett litet flodpassage i nordväst behövde samma pilgrim däremot färdas 139 km mellan Edinburgh och St Andrews. De som däremot föredrog båt direkt från Edinburgh till St Andrews behövde endast resa 70 km. Men för de pilgrimer som föredrog i huvudsak att resa på land innebar Margarets färjeförbindelse att de sparade 51,3 km resväg. 139 km - 87,7 km = 51,3 km. Tidsmässigt innebar det att de som vandrade endast behövde gå i 2-4 dagar i sträck istället för i 3,5-7 dagar.

Margaret själv åkte över Firth of Forth med båt flera gånger när hon reste mellan som tidigare nämndes Albas dåvarande huvudstad Dunfermline till Edinburgh. När hon började färdas över vattnet mellan North Queensferry och South Queensferry blev passagen känd som Queen's Ferry. Platserna och bebyggelserna på land i norr och söder om passagen namngavs sedan efter henne och fick namnen North Queensferry och South Queensferry. Det fanns emellertid en färjeförbindelse mellan North Queensferry och South Queensferry i flera århundraden innan Margaret blev drottning av Alba. Men med henne blev Queen's Ferry etablerad. South Queensferry hade också varit bebodd i ca 9 310 år innan Margaret satte sin fot där, men då hette det andra namn.

13 november 1093 dog Malcolm III i slaget vid Alnwick nära Alnwick i Northumberland i norra England. Slaget utkämpades mellan kungarikena Alba och England och slutade med en engelsk vinst. Malcolm III:s och Margarets son Edward deltog och mördades också i slaget. Malcolm III begravdes i Tynemouth Priory i norra England. Deras son Edgar, som senare blev kung av Alba, meddelade sin mamma Margaret om hennes makes och sons död. Vid Tynemouth Priory och dess efterföljde kyrka från 1110 låg han begravd i 14-31 år fram till när hans son Alexander I var kung av Alba 1107-1124. Alexander I bestämde att kroppen skulle föras tillbaka till Alba. Malcolm III:s kropp grävdes sedan upp någon gång 1107-1124 och fördes tillbaka till Alba där han begravdes en andra gång i Dunfermline Abbey i östra Alba eller möjligen på ön Iona i det som idag är västra Skottland. 

Bara tre dagar efter slaget vid Alnwick 1093 dog Margaret 16 november 1093 i Edinburgh. Möjligen dog hon i ett vanligt hus på den vulkaniska pluggen Castle Rock där Edinburgh Castle ligger idag. Den officiella dödsorsaken var att hon dog av sorg. Möjligen begick hon därför självmord. Men tog inte livet av sig är dödsorsaken om sorg förmodligen påhttad. En nutida historiker spekulerade i att hon dog av en sjukdom eller av ren ålderdom. Margaret blev 48 år gammal och begravdes sedan i Dunfermline Abbey i Fife.

Castle Rock hade varit bebodd sedan slutet av bronsåldern. I beskrivningar från slutet av 1300-talet av skotska 1300-tals krönikören John of Fordun (f. före 1360 och d. 1384) beskrevs det att Margaret bodde och dog i ett slott där Castle Rock låg. Det anses vara påhittad för att höja upp hennes status, dels som drottning av Alba och dels som helgon. En drottning skulle bo ett slott och inte i ett vanligt hus. I det här fallet inte i ett vanligt hus på Castle Rock, nedanför pluggen eller en bit från platsen. Det anses påhittat att hon dog i ett slott eftersom för det första fanns det inga slott i Alba före 1124. De började byggas och introducerade i Alba på 1120-talet av Margarets son David I, kung av Alba 1124-1153. För det andra byggdes nuvarande Edinburgh Castle första gången på 1100-talet och byggdes om och ut flera gånger efter dess. Före 1100-talet fanns det inget slott på Castle Rock. Däremot fanns det vanliga hus på pluggen.

För det tredje nämnde biskop Turgot of Durham (1050-1115), biskop av St Andrews 1107-1115, aldrig att Margaret bodde eller dog i ett slott. Han var också känd som Thorgaut och Thurgot. 1050 föddes han i Lincolnshire i östra England och hade med stor sannolikhet sett engelska slott i verkligheten. 1087 kom han till Durham och en tid senare hamnade han i Alba och kom nära Albas hov. 1100-1107 skrev han en biografi om Margarets liv på begäras av hennes dotter Matilda (Edith) av Skottland (1080-1118), drottninggemål av England 1100-1118. Matilda var gift med Englands kung Henry I (1068-1135). Hade Margaret levt och dött i ett slott på Castle Rock, oavsett ifall det var Edinburgh Castle eller ett potentiellt slott som låg på samma plats innan Edinburgh Castle uppfördes första gången, hade biskop Turgot med mycket stor sannolikhet nämnt det i biografin om hennes liv. Det vore mycket osannolikt att han utelämnade en sådan stor sak om hennes liv. Som att skriva en biografi Elizabeth II (f. 1926), regerande drottning av Storbritannien 1952-idag, men aldrig nämna Windsor Castle, Buckingham Palace, Balmoral Castle eller Sandringham House som en nutida historiker beskrev det. Det hade knappast gått att missa att Margaret levde i ett slott på Castle Rock om hon nu gjorde det. Hade biskop Turgot däremot missat det i biografin hade Margarets dotter Matilda förmodligen krävt att han skrev om biografin och nämnde att hennes mamma bodde och dog i ett slott på Castle Rock.

På 1100-talet överlät Margarets son David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153, färjerättigheterna mellan North Queensferry och South Queensferry till Dunfermline Abbey. 1250, enbart 157 år efter sin död, blev Margaret kanoniserad av Innocentius IV (1195-1254), påve 1243-1254. Kanonisering är helgonförklaring. Det är den akt där en kyrklig myndighet förklarar att någon person är eller var ett helgon. Personen ifråga blir emellertid inget helgon med helgonförklaringen. Den bekräftar istället endast något som redan är en erkänd tro inom kyrkan. Den helgonförklarade personen ifråga anses var ett helgon redan under sin levnad.

Konsekvensen av påvens kanonisering av Margaret på 1200-talet blev att i Dunfermline Abbey lade man resterna av hennes och hennes makes skelett i ett skrin som de sedan förvarade i Dunfermline Abbey, under förutsättning att Malcolm III'a fall att hans skelett på 1100-talet fördes från England till Dunfermline Abbey och inte till Iona.

Under skotska reformationen på 1500-talet spreds både hennes och Malcolm III:s reliker från skrinet. Nästan alla reliker hamnade tillslut i Spanien hos det spanska kungahuset. Där fördes de till El Escorial som uppfördes 1563-1584 i det som idag är den nordvästra delen av den autonoma regionen Madrid. El Escorial är också känt på engelska som The Royal Site of San Lorenzo de El Escorial och på spanska som Monasterio y Sitio de El Escorial en Madrid. Var som sedan hände med dem är okänt. Det anses att deras reliker är förlorade för alltid, såvida de inte ligger i något skrymsle i någon källare på El Escorial. Margarets dödskalle däremot tog en annan geografisk väg. Ett ägdes den av Mary I (1542-1587), regerande drottning av Skottland 1542-1567. 1560 fanns den på Edinburgh Castle. 1597 fördes dödskallen till Scots College i Douai i norra Frankrike. Under franska revolutionen 1789-1799 försvann också den dödskallen.

Margaret av Wessex var förfader till a) nästan alla kungar och regerande drottningar av Alba och Skottland 1097-1707, b) alla kungar och regerande drottningar av England 1154-1707, c) alla kungar och regerande drottningar av Storbritannien 1707-idag, inklusive Elizabeth II (f. 1926), och d) en rad nuvarande kungligheter runt om i Europa som exempelvis svenska kronprinsessan Victoria (f. 1977). Skulle man ranka de 33 eller 35 kända drottninggemålerna och prinsgemålerna i Piktland, Alba och Skottland 862-1707 skulle nog de flesta insatta historiker ranka Margaret av Wessex som en de 10 största gemålerna. Margaret av Wessex nämndes som förfader ovan trots att hon var en kvinna. Benämningen förfader är könsneutral i svenskan och benämningen är därför korrekt.

​-----------------------------


♛ Ethelreda av Northumbria (f. 1067/1072 och d. på 1100-talet), drottninggemål av Alba 1094-1094

1067 eller 1072 föddes Ethelreda i norra England i earldom of Northumbria. Hon var också känd på på engelska som Ethelreda of Northumbria och Athelreda of Dunbar. Ethelreda var dotter till engelskfödda Gospatric (d. efter 1173), Earl of Northumbria 1067-1068 och 1069-1072. Hennes farfars morfar var Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034 och hennes farfars mormor var Lady of Atholl (f. ev. 962).

4. Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034 - ffmf
3. Bethóc (Bethóc ingen Maíl Coluim meic Cináeda) - ffm
2. Maldred of Allerdale - farfar
1. Gospatric (d. efter 1173), Earl of Northumbria - far
0. Ethelreda av Northumbria (f. 1067/1072 och d. på 1100-talet)

4. Lady of Atholl (f. ev. 962) - ffmm
3. Bethóc (Bethóc ingen Maíl Coluim meic Cináeda) - ffm
2. Maldred of Allerdale - farfar
1. Gospatric (d. efter 1173), Earl of Northumbria - far
0. Ethelreda av Northumbria (f. 1067/1072 och d. på 1100-talet)

Nr 2 Maldred of Allerdale som nämndes ovan var gift med Ealdgyth. 
Maldred of Allerdale var bror till Duncan I (1001-1040), kung av Alba 1034-1040. Ethelreda av Northumbria hade också påbrå från engelska kungar och från engelska drottninggemåler. Hennes farmors morfar var Æthelred II (966-1016), kung av England 978-1013 och 1014-1016 och hennes farmors mormor var Ælfgifu av York (fl. 970-1002 och d. 1002), drottninggemål av England 980-talet till 1002. Æthelred II var också känd som Æthelred, på modern engelska som Æthelred the Unready, på fornengelska Æþelræd samt på svenska som Ethelred II, Ethelred den villrådige och Æðelred Unrǣd.

4. Æthelred II (966-1016), kung av England 978-1013 och 1014-1016 - fmmf
3. Ælfgifu - fmm*
2. Ealdgyth - farmor**
1. Gospatric (d. efter 1173), Earl of Northumbria - far
0. Ethelreda av Northumbria (f. 1067/1072 och d. på 1100-talet)

4. Ælfgifu av York (fl. 970-1002 och d. 1002), drottninggemål av England 980-talet till 1002 - fmmm
3. Ælfgifu - fmm*
2. Ealdgyth - farmor**
1. Gospatric (d. efter 1173), Earl of Northumbria - far
0. Ethelreda av Northumbria (f. 1067/1072 och d. på 1100-talet)

Nr 3 Ælfgifu, också känd som Ælfgifu, Lady of Northumbria, var gift med Uhtred the Bold (d. 1016), Ealdorman of Northumbria 1006-1016 som var Ethelredas farmors far. Nr 2 Ealdgyth var gift med Maldred of Allerdale som var son till Bethóc som var dotter Albas kung Malcolm II. Ethelreda av Northumbria hade också skandinaviskt påbrå. Hennes farmors mormors far var Thored (fl. 979-992), Earl of southern Northumbria/ Ealdorman (eorl) of York 964/974/979-992/994. Han var åtminstone av delvis skandinaviskt ursprung, enligt nutida historiker. 992 kallade engelska skribenter Thored för det fornnordiska ordet och titeln eorl, på engelska ealdorman. Det fanns ingen anledning för dem att kalla honom för eorl om han inte hade skandinaviskt påbrå. Hade han däremot varit helengelskt hade de kallat honom för ealdorman. Just titeln ealdorman är något som också nutida historiker titulerar honom som. 

Thoreds pappa var sannolikt Gunnar (fl. 963-965 i Yorkshire) eller potentiellt Oslac (fl. 966-975), Ealdorman of York 966-975. Namnet Gunnar generellt, på fornnordiska Gunnarr, härstammade från början från de nordiska språken. Det betydde kämpe, soldat och angripare. Vikingarna kallade en modig och djärv krigare för gunnarr. Gunnr betydde strid och medan arr och haria betydde krigare. Personen Oslac, Ealdorman of York, som nämndes ovan var antingen från England eller från Skandinavien. I sistnämnda fallet troligen från Danmark av de skandinaviska länderna. Namnet Oslac är ett äkta engelskt namn. Det var också en anglisering av det urnordiska namnet Áslákr.

6. Sannolikt Gunnar (fl. 963-965 i Yorkshire) eller potentiellt Oslac (fl. 966-975), Ealdorman of York - fmmmff
5. Thored (fl. 979-992), Earl of southern Northumbria/ Ealdorman (eorl) of York 964/974/979-992/994 - fmmmf
4. Ælfgifu av York (fl. 970-1002 och d. 1002), drottninggemål av England 980-talet till 1002 - fmmm
3. Ælfgifu - fmm
2. Ealdgyth - farmor
1. Gospatric (d. efter 1173), Earl of Northumbria - far
0. Ethelreda av Northumbria (f. 1067/1072 och d. på 1100-talet)

1093 eller 1094 men före november 1094 gifte sig Ethelreda med sin syssling Duncan II (1060-1094), kung av Alba 1094-1094​. Han var son till Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 och dennes första fru, norskfödda Ingibiorg Finnsdottir (f. före 1038 och d. 1069), drottninggemål av Alba 1058-1069. Ethelreda och Duncan II hade samma farfars mor i Bethóc och samma farfars morfar i Malcolm II.

4. Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034 - ffmf
3. Bethóc (Bethóc ingen Maíl Coluim meic Cináeda) - ffm
2. Maldred of Allerdale - farfar
1. Gospatric (d. efter 1173), Earl of Northumbria - far
0. Ethelreda av Northumbria (f. 1067/1072 och d. på 1100-talet)

4. Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034 - ffmf
3. Bethóc (Bethóc ingen Maíl Coluim meic Cináeda) - ffm
2. Duncan I (1001-1040), kung av Alba 1034-1040 - farfar
1. Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 - far
0. Duncan II (1060-1094), kung av Alba 1094-1094

I maj 1094 ersatte Duncan II sin farbror Donald III (1032-1099) som kung av Alba. Donald III var kung av Alba 1093-1094 och 1094-1097. Duncan II var därefter kung av Alba från maj 1094 till 12 november 1094. Gifte 
Ethelreda sig med Duncan II innan han blev kung i maj 1094 var hon drottninggemål i ungefär 6 månader fram till när han dog 12 november 1094. Gifte de sig däremot i t.ex. juli 1094 var hon bara drottninggemål i några månader. Duncan II och Ethelreda fick sonen William fitz Duncan (1090/1094-1147), Mormaer of Moray 1130-talet till 1147 och prins av Alba. Sonen William var en prominent person i Moray i norra Alba och i norra England när Duncan II:s halvbröder Alexander I och David I regerade över Alba 1107-1153. Se Duncan II för mer om William fitz Duncan. 12 november 1094 mördades Duncan II. Ethelreda​ levde vidare, men dog på 1100-talet.

​-----------------------------

​
♛ Sybilla av Normandie (1092-1122), drottninggemål av Alba 1107-1122

1092 föddes Sybilla i Domfront i Orne i sydvästra Normandie i dagens nordvästra Frankrike. Bl.a. 1066-1087 och 1106-1204 var Normandie en del av kungariket England, men inte när hon föddes där 1092. Sybilla var känd på engelska som Sybilla of Normandy, på franska som Sibylle de Normandie och på svenska som Sibylla av Normandie. Sybillas föräldrar var Henry I (1068 -1135), kung av England och en av hans älskarinnor. Hennes pappa var gift två gånger och fick två eller möjligen tre barn i det första äktenskapet, men inga barn i det andra äktenskapet. Utanför äktenskapen fick Henry I tjugofyra barn med elva älskarinnor. De barnen var fördelade med nio söner och femton döttrar. Totalt fick Henry I, inklusive barnen i äktenskapen, tjugosex eller möjligen tjugosju barn med tolv kvinnor. 

Enligt historikern Geoffrey White's omfattande arbete på 1940-talet om Henry I:s älskarinnor, vars bok "The Complete Peerage" i ämnet publicerades 1949, var Sybillas mamma Sibyl Corbet (f. 1077 och d. efter 1157). Enligt en del uppgifter föddes mamman 1075. Hon var en av flera älskarinnor till Henry I och är idag mest känd som lady Sybilla Corbet av Alcester och lady Sybilla de Corbet av Alcester. Hon var från Alcester i engelska Warwickshire och blev minst 80 år gammal. Hennes föräldrar var Robert Corbet of Alcester (1042-1121) och Adèle d'Alcester (1056-1131). Robert var morfar till Sybilla av Normandie enligt Geoffrey White's version och Adèle var mormor till henne enligt andra uppgifter.

Robert Corbet of Alcester föddes i normandiska Pays de Caux. Tillsammans med sin sex år yngre lillebror Roger FitzCorbet (1048-1121) utvandrade han från Pays de Caux till England. Där träffade Robert engelska Adèle d'Alcester som föddes i Alcester 1056. Paret fick dottern lady Sybilla Corbet av Alcester som föddes i Alcester 1077. Deras dotter lady Sybilla Corbet av Alcester blev sedan älskarinna till Henry I. 1092 föddes Sybilla Corbet av Alcesters och Henry I:s dotter Sybilla av Normandie i Normandie. 1121 dog Robert Corbet of Alcester i Alcester medan hans lillebror Roger FitzCorbet dog i engelska Shropshire samma år. Familjen Corbet på lillebror Roger FitzCorbets sida och dennes ättlingar blev sedan en av de rikaste och mäktigaste landägande familjerna i Shropshire. 1131 dog Adèle d'Alcester. 1157 dog Sybilla Corbet av Alcester i Brecknockshire på södra halvan av Wales.

I Kathleen Thompsons verk "Affairs of State: the Illegitimate Children of Henry I" från 2003 hävdade hon att lady Sybilla Corbet av Alcester inte alls var mamma till Sybilla av Normandie. Istället är det okänt vad mamman hette. Det enda man vet om mamman var att hon var älskarinna till Henry I och att de fick dottern Sybilla av Normandie som senare gifte sig med Alexander I.

1107 gifte sig Sybilla av Normandie med Alexander I (1078-1124), kung av Alba 1107-1124, enligt den officiella versionen. Hon var därför drottninggemål av Alba 1107-1122, enligt samma version. Enligt en del andra uppgifter gifte paret sig någon gång 1107-1114, vilket enligt de uppgifterna innebar att Sybilla var drottninggemål av Alba någon gång 1107-1114 till 1122 och inte 1107-1122. Paret Sybilla och Alexander I fick inga barn. Däremot fick han sonen Máel Coluim mac Alaxandair (fl. 1124-1134) utanför äktenskapet. Sonens moderna gäliska namn var Máel Coluim mac Alasdair och på modern engelska Malcolm son of Alexander. Möjligen fick Alexander I också fler barn utanför äktenskapet. Trots Alexander I:s vänsterprassel med minst en älskarinna sägs det ändå att han och Sybillas äktenskap var lyckligt och att hon var väldigt from.

12 eller 13 juli 1122 dog Sybilla på ön Eilean nam Ban i Loch Tay nära eller vid Kenmore i Perth and Kinross. Eilean nam Ban betyder på engelska Island of the Woman. Sybilla begravdes i Dunfermline Abbey i Fife.​ Efter hennes död valde Alexander I att inte gifta om sig. Istället påbörjade han en process för att få Sybilla helgonförklarad. Det senare säger förmodligen om hur mycket han älskade henne. Hon blev dock aldrig något helgon. Mindre än två år efter hennes död dog Alexander I den 23 april 1124.

​-----------------------------


♛ Maud av Northumbria (1074-1130/1131), drottninggemål av Alba 1124-1130/1031

1074 föddes Maud i England. Hon var känd på engelska som Maud of Northumbria, Matilda of Northumbria, Maud, Countess of Huntingdon och Maud, 2nd Countess of Huntingdon samt på svenska som Maud av Huntingdon. Troligen föddes hon i Northamptonshire i mellersta Englands inland eller i Cambridgeshire i östra England eftersom hennes pappa huserade i området från 1065, vilket var nio år innan hon föddes. Hennes pappa var Waltheof (d. 1076), 1st Earl of Northumbria 1072-1075, Earl of Huntingdon 1072-1076 och Earl of Northampton 1072-1076. Han var också känd som bara Waltheof, Earl of Northumbria. Han härstammade från England och Skandinavien. Waltheofs pappa, tillika Mauds farfar, var Siward (d. 1055), Earl in York 1023/1033-1041 och Earl of Northumbria 1041-1055. 
Mauds mamma var normandiefödda Judith of Lens (f. 1054/1055 och d. efter 1086). Judith härstammade från både Normandie och andra delar av dagens Frankrike samt några generationer tillbaka också från det som är dagens Belgien och Nederländerna. 

När Maud var sexton år 1090 gifte hon sig med normanden Simon I de Senlis (Senliz) (f. 1046 och d. 1111-1113), 1st Earl of Northampton 1080-1111/1113 och 2nd Earl of Huntingdon 1080-1111/1113. De bodde i ett slott i Northampton i Northamptonshire. Maud hade därmed tidigare kopplingar till området på både sin pappas sida från 1065 och hos sin första makes sida.
Med Simon fick Maud tre barn. Han dog 1111-1113, men troligen 1111 och Maud blev änka. Under 1112 eller omkring julen 1113 gifte sig den 38-39-årige Maud en andra gång, men med den 28-29-årige David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153. Han var tronföljare av Alba. Med giftermålet mellan de två fick han kontroll över hennes egendomar i England, utöver de han redan ägde i det som idag är sydvästra Skottland och Cumbria i nordvästra England. 

Paret Maud och David I fick sönerna Malcolm (f. 1113 eller senare och d. ung) och Henry av Skottland (Alba) (1114-1152) samt döttrarna Claricia (d. ogift) och Hodierna (d. ung och ogift). Henry var också känd som Henry, 3rd Earl of Huntingdon 1130-1138 och 1138-1141 samt 3rd Earl of Northumbria 1139-1152. Henrys gäliska namn under medeltiden var Eanric mac Dabíd. När han föddes 1114 var Maud 40 år gammal medan David I var 30 år. 
1124 blev David I kung av Alba och samtidigt blev Maud drottninggemål av Alba, vilket hon var i sex eller sju år. 1030 eller 1031 dog den 56-57-årige Maud i Scone Abbey i Scone i Perth and Kinross. 1147 förekom hon i en tvivelaktig charter som troligen inte är sann. Stämmer ändå den chartern betyder det att Maud dog 1147 eller senare och var 73+ år när hon dog.
Genom sonen Henry blev Maud farmor till kungarna Malcolm IV och William I. Maud levde emellertid inte när de blev kungar av Alba.

2. Maud av Northumbria (1074-1130/1131), drottninggemål av Alba 1124-1130/1031 - farmor
1. Henry av Skottland (Alba) (1114-1152) - far
0. Malcolm IV (1141-1165), kung av Alba 1153-1165

2. Maud av Northumbria (1074-1130/1131), drottninggemål av Alba 1124-1130/1031 - farmor
1. Henry av Skottland (Alba) (1114-1152) - far
0. ​William I (1142-1214), kung av Alba 1165-1214
​​
​-----------------------------


♛ Ermengarde de Beaumont (1170-1233), drottninggemål av Alba 1186-1214

1170 föddes Ermengarde i Beaumont-sur-Sarthe i Pays de la Loire i nordvästra Frankrike.​ Hon var dotter till franske Richard I (1135-1194), Viscount de Beaumont-le-Vicomte, de Fresnay et de Ste-Suzanne och hans fru Lucie de l'Aigle (1135-1217). Pappan var också känd på engelska som a) Richard I, Viscount de Beaumont, b) Richard de Beaumont-au-Maine, Vicomte och på franska som c) Richard de Beaumont-au-Maine, sieur de Fresnay, vicomte de Beaumont. Mamman var också känd som Lucie de L'Aigle. Ermengardes farmors far och farmors mor var Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135 och hans älskarinna, den engelskfödda Concubines (1072-1136). 

3. Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135 - farmors far
2. Constance Mathilde FitzRoy (1098-1173) - farmor*
1. Richard I (1135-1194), Viscount de Beaumont - far
0. Ermengarde de Beaumont (1170-1233)

3. Concubines (1072-1136) - farmors mor
2. Constance Mathilde FitzRoy (1098-1173) - farmor*
1. Richard I (1135-1194), Viscount de Beaumont - far
0. Ermengarde de Beaumont (1170-1233)

* också känd som a) Constance Mathilde FitzRoy, Vicountess de Maine och b) Constance, Viscountess of Beaumont-sur-Sarthe.

Enligt villkoren i Falaisetraktaten från 1174 fick Henry II (1133-1189), kung av England 1154-1189, välja vem William I (1142-1214), kung av Alba 1165-1214 skulle gifta sig med. Se William I för mer om Falaisetraktaten. Henry II valde att Albas kung skulle gifta sig med Ermengarde de Beaumont som var dotter till Henry II:s kusin Richard I, Viscount de Beaumont. Henry II:s morfar och mormor var Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135 och Matilda (Edith) av Skottland (1080-1118), drottninggemål av England 1100-1118. Matilda i sin tur var dotter till Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 och Margaret av Wessex (1045-1093), drottninggemål av Alba 1070-1093. Henry II:s mamma, morfar och mormor:

2. Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135 - morfar
1. Matilda av England (1102-1167), tysk-romersk kejsarinna (gemål) 1114-1125 samt tysk- och italiensk drottninggemål 1114-1125 - mor
0. Henry II (1133-1189), kung av England 1154-1189

2. Matilda (Edith) av Skottland (1080-1118), drottninggemål av England 1100-1118 - mormor
1. Matilda av England (1102-1167), tysk-romersk kejsarinna (gemål) 1114-1125 samt tysk- och italiensk drottninggemål 1114-1125 - mor
0. Henry II (1133-1189), kung av England 1154-1189

William I ansåg att Ermengarde stod alldeles för långt ned statusmässigt gentemot honom. Han hade nog hoppats på att få gifte sig med en prinsessa istället, men gick med på att gifta sig med Ermengarde när Henry II erbjöd sig att betala för hela bröllopet. 1186 gifte Ermengarde med William I i Woodstock Palace i Woodstock i Oxfordshire i England. I hemgift fick hon Edinburgh Castle. Äktenskapet mellan paret var inte särskilt lyckat, men de fick tre döttrarna a) Margaret av Skottland (1193-1259), Countess of Kent, b) Isabella (Isabel) av Skottland (f, 1195 och d. efter 1253), Countess of Norfolk, och c) Marjorie (1200-1244), Countess of Pembroke, samt sonen d) Alexander II (1198-1249), kung av Alba 1214-1249. Döttrarna hamnade senare i England och i Wales medan sonen stannade kvar i Alba. 

William I fick också fyra döttrar och två söner utanför äktenskapet med två älskarinnor. Alla de utomäktenskapliga barnen föddes innan han gifte sig med Ermengarde 1186. Efter giftermålet var han trogen henne. Uppenbarligen var det inte särskilt lyckade äktenskapet tillräckligt lyckat för att han inte skulle gå tillbaka till älskarinnorna. Totalt fick William I tio barn, inklusive barnen inom och utanför äktenskapet. Enligt skotska krönikören Walter Bower (1385-1449) var en Ermengarde en extraordinär kvinna. Hon var enligt honom begåvad med en charmig och snabb vältalighet.

I början på 1210-talet blev William I:s hälsa sämre. Ermengarde fick ta över några av hans uppgifter som regent under hans sista levnadsår. Det finns bevis för att hon hade stort inflytande i Albas offentliga angelägenheter vid den här tiden. 1214 dog William I 72 år gammal i Stirling. Efter sin mans död blev Ermengarde både upprörd och letargisk över sin makes bortgång. Letargisk är slö, håglös, etc. Hon saknade sin bortgångne man. För att kunna senare upprätthålla en någotsånär fungerande liv som änka valde Ermengarde att lägga mycket tid på grundandet av cistercienserklostret Balmerino Abbey i Balmerino i Fife. Klostret uppfördes 1227-1229 och stod klart 1229. Det grundades av munkar, men stod under beskydd av 
Ermengarde och hennes son Alexander II som var kung av Alba vid tidpunkten. Hon besökte sedan klostret ofta som gäst med sonen Alexander II. Hon stannade och övernattade i klostret många gånger. 11 eller 12 februari 1233 dog Ermengarde i Alba. Enligt en del uppgifter dog hon 11-12 februari 1234. Hon blev 62-64 år gammal. Hon begravdes i St Edward i Balmerino Abbey i Fife.

​-----------------------------


♛ Joan av England (1210-1238), drottninggemål av Alba 1221-1238

22 juli 1210 föddes Joan i England som dotter till John (1166-1216), kung av England 1199-1216 och hans andra fru Isabella av Angoulême (1186/1188-1246), drottninggemål av England 1200-1216. ​Joan var känd på engelska som Joan of England och svenska som Joan av England. Troligen föddes hon antingen i Winchester Castle i Hampshire i södra England eller i Gloucester i Gloucestershire i sydvästra England. Joans två storebröder Henry VIII (1207-1272), kung av England 1216-1272 och Richard (1209-1272), kung över tysk-romerska riket 1257-1272 och 1st Earl of Cornwall 1225-1272, föddes båda två i Winchester Castle. Richard var också känd som Richard of Cornwall. Två av Joans i åldersmässigt närmaste lillasystrar Isabella (1214-1241) och Eleanor (1215-1275).föddes däremot i Gloucester i sydvästra England. Sannolikt föddes Joan därför antingen i Winchester Castle eller i Gloucester, men definitivt i England. 

​Joans farfar och farmor var Henry II (1133-1189), kung av England 1154-1189 och hans fru Eleanor av Akvitanien (Aquitaine) (1122/1124- 1204), bl.a. drottninggemål av Frankrike 1137-1152 och drottninggemål av England 1154-1189. Joans farfars morfars far var William I (1028-1087), kung av England 1066-1087 och Duke (hertig) av Normandie 1035-1087. Han var också känd på engelska som William the Conqueror. Joans farfars mormors far var Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093.

5. William I (William the Conqueror​) (1028-1087), kung av England 1066-1087 - ffmff
4. Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135 - ffmf
3. Matilda av England (1102-1167), tysk-romersk kejsarinna (gemål) 1114-1125 samt tysk- och italiensk drottninggemål 1114-1125 - ffm
2. Henry II (1133-1189), kung av England 1154-1189 - farfar
1. John (1166-1216), kung av England 1199-1216 - far
0. Joan av England (1210-1238)

5. Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 - ffmmf
4. Matilda (Edith) av Skottland (1080-1118), drottninggemål av England 1100-1118 - ffmm
3. Matilda av England (1102-1167), tysk-romersk kejsarinna (gemål) 1114-1125 samt tysk- och italiensk drottninggemål 1114-1125 - ffm
2. Henry II (1133-1189), kung av England 1154-1189 - farfar
1. John (1166-1216), kung av England 1199-1216 - far
0. Joan av England (1210-1238)

Joans morfar och mormor var franske Aymer of Angoulême (1160-1202), Count of Angoulême 1186-1202 och hans franska fru Alice av Courtenay (1160-1218). På sin mammas sida hade Joan kungligt franskt och kungligt svenskt påbrå. Joans mormors farfar var franske Louis VI medan svenske Olof Skötkonung var hennes mormors farfars farmors morfar.

8. Olof Skötkonung (980-1022), kung av Sverige 995-1022 - mmfffmmf
7. Ingegerd Olofsdotter (1000/1001-1050), svensk prinsessa, etc. - mmfffmm
6. Anne (Anna) av Kiev (1030-1075), drottninggemål av Frankrike 1051-1060 - mmfffm
5. Philip I (1052-1108), kung av Frankrike 1060-1108 - mmfff
4. Louis VI (1081-1137), kung av Frankrike 1108-1137 - mmff
3. Peter I av Courtenay (1126-1183) - mmf
2. Alice av Courtenay (1160-1218) - mormor
1. Isabella av Angoulême (1186/1188-1246), drottninggemål av England 1200-1216 - mor
0. Joan av England (1210-1238)
​
1210-1221 var Joan engelsk prinsessa. 21 juni 1221 gifte hon sig med Alexander II (1198-1249), kung av Alba 1214-1249. De gifte sig i katedralen York Minster i York och var gifta 1221-1238. När de gifte sig var Alexander II 22 år gammal och skulle fylla 23 år lite senare. Joan däremot var 10 år och 11 månader vid giftermålet 1221. Paret var bryllingar.

4. Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135 - mfmf
3. Constance Mathilde FitzRoy (1098-1173) - mfm*
2. Richard I (1135-1194), Viscount de Beaumont - morfar
1. Ermengarde de Beaumont (1170-1233) - mor
0. Alexander II (1198-1249), kung av Alba 1214-1249

4. Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135 - ffmf
3. Matilda av England (1102-1167), tysk-romersk kejsarinna (gemål) 1114-1125 samt tysk- och italiensk drottninggemål 1114-1125 - ffm
2. Henry II (1133-1189), kung av England 1154-1189 - farfar
1. John (1166-1216), kung av England 1199-1216 - far
0. Joan av England (1210-1238)

* också känd som a) Constance Mathilde FitzRoy, Vicountess de Maine och b) Constance, Viscountess of Beaumont-sur-Sarthe.

Som hustru till Alexander II var Joan drottninggemål av Alba 1221-1238. 18 juni 1221, endast tre dagar innan Alexander II och Joan gifte sig, gav han henne marker i Jedburgh och Hassendean i Scottish Borders och marker i Kinghorn och i Crail i Fife för hennes personliga inkomster som framtida drottning av Alba. Paret Alexander II och Joan fick inga barn. Det skapade givetvis oro för paret att inte kunna få fram en ättling inom äktenskapet. Det var emellertid inte aktuellt att ogiltigförklara äktenskapet eftersom det hade riskerat provocera fram krig med England. Joan var trots allt dotter till den framlidne engelska kungen John som dog 1216 och syster till den dåvarande engelska kungen Henry III.

Under perioden 1221-1233 hade Joan ingen stark ställning bland kvinnorna i Albas hov som styrdes och dominerades av hennes svärmor Ermengarde de Beaumont (1170-1233), drottninggemål av Alba 1186-1214. Joan fick istället inta en mer passiv underkuvad ställning som drottninggemål 1221-1233. Hennes engelska kopplingar till det engelska hovet gjorde här däremot viktig för Albas hov oavsett hur hon var som person. Exempel på det var hon följde med sin make Alexander II till engelska Newcastle upon Tyne i september 1236 och till York i september 1237. Sistnämnda gällde Yorktraktaten om att reglera gränsen mellan södra Alba och norra England. Det skrevs på av Alexander II och Joans bror Henry III. Se Alexander II för mer om de traktaten.

Omkring 1237 hade den då 27-årige Joan och den då 39-årige Alexander II börjat mer distansera sig från varandra i sitt förhållande. Möjligen på grund av att de inte fick något barn eller för att Joan hade börjat få mer hemlängtan till sitt födelseland England. Det kan givetvis också berott på andra orsaker. Eventuellt frambringade besöken i Newcastle upon Tyne 1236 eller i York 1237 Joans hemlängtan till England. Det var också möjligt att hon började längta hem till England fler år innan. Oavsett vilket ville Joan spendera mer tid i England hädanefter. Hennes bror Henry III ställde upp med egendomar i  engelska Driffield i Yorkshire och i Fen Stanton i Huntingdonshire ifall hon ville han någonstans att bo.

4 mars 1238 dog Joan i Havering-atte-Bower i det som idag är nordöstra Storlondon. Hon dog omgiven av sina engelska storebröder Henry III och Richard of Cornwall. Hon begravdes i Tarrant Crawford Abbey i Dorset i enlighet med sina önskemål. Efter Joans död 1238 gifte Alexander II om sig året därpå 1239 med fransyskan Marie de Coucy (1218-1285), drottninggemål av Alba 1239-1249. De fick sonen Alexander III. Alexander fick också dottern Marjorie/Marjory utanför äktenskapet med en älskarinna.

​-----------------------------

​
♛ Marie de Coucy (1218-1285), drottninggemål av Alba 1239-1249

1218 föddes Marie de Councy i regionen Picardie i södra halvan av Hauts-de-France i norra Frankrike. Eventuellt föddes hon spekulativt i a) Coucy-le-Château-Auffrique, b) Marle i Aisne eller i c) Boves i Somme. Alla tre ligger i Picardie. Engelska namnet för Picardie är Picardy. Marie var dotter till den mäktiga franske vasallen Enguerrand III (1182-1242), Lord of Coucy 1191-1241, också känd som Enguerrand III de Boves, Lord of Coucy och hans tredje fru Marie de Montmirail (1192-1273). Franske kungen Louis VI och svenske kungen Olof Skötkonung var farmors farfar respektive farmors farfars farmors morfar till Marie de Coucy.

8. Olof Skötkonung (980-1022), kung av Sverige 995-1022 - fmfffmmf
7. Ingegerd Olofsdotter (1000/1001-1050), svensk prinsessa, etc. - fmfffmm
6. Anne (Anna) av Kiev (1030-1075), drottninggemål av Frankrike 1051-1060 - fmfffm
5. Philip I (1052-1108), kung av Frankrike 1060-1108 - fmfff
4. Louis VI (1081-1137), kung av Frankrike 1108-1137 - fmff
3. Robert I (1123-1188), Count of Dreux 1137-1184 - fmf
2. Alix de Dreux (Alix (f. 1156 och d. efter 1217) - farmor
1. Enguerrand III (1182-1242), Lord of Coucy 1191-1241 - far
0. Marie de Coucy (1218-1285), drottninggemål av Alba 1239-1249.

15 maj 1239 i Roxburgh i Scottish Borders gifte sig Marie med den tjugo år äldre Alexander II (1198-1249), kung av Alba 1214-1249. Det var han andra äktenskap. Han var tidigare gift med Joan av England (1210-1238), drottninggemål av Alba 1221-1238. I sitt första äktenskap fick inte Alexander II något barn. Däremot hade Alexander II den utomäktenskapliga dottern Marjorie/Marjory (f. 1213) sedan tidigare. Se Alexander II och ättlingen 
Donnchadh III (1262-1289), Earl of Fife 1270/1272-1289, som var skotsk guardian 1286-1289, för mer om det. Alexander II behövde få en ättling som föddes inom äktenskapet. Som Marie de Coucy var hans tidigare fru Joan av England också ättling till Louis VI, Olof Skötkonung, etc. genom Louis VI:s son Peter I av Courtenay (1126-1183). Peter var lillebror till Maries farmors far Robert I, Count of Dreux. Alexander II:s båda fruar hade samma farmors farfar i franska kungen Louis VI.och samma farmors farmor i Adelaide av Maurienne (1092-1154), drottninggemål av Frankrike 1115-1137. Marie de Coucy och hennes make Alexander II hade gemensam förfader i franske kungen Henry I.

6. Henry I (1008-1060), kung av Frankrike 1031-1060 - fmffff
5. Philip I (1052-1108), kung av Frankrike 1060-1108 - fmfff
4. Louis VI (1081-1137), kung av Frankrike 1108-1137 - fmff
3. Robert I (1123-1188), Count of Dreux 1137-1184 - fmf
2. Alix de Dreux (Alix (f. 1156 och d. efter 1217) - farmor
1. Enguerrand III (1182-1242), Lord of Coucy 1191-1241 - far
0. Marie de Coucy (1218-1285), drottninggemål av Alba 1239-1249

5. Henry I (1008-1060), kung av Frankrike 1031-1060 - fmmff
4. Hugh I (1057-1101), Count of Vermandois - fmmf
3. Elizabeth of Vermandois (1085-1131), Countess of Leicester - fmm
2. Ada de Warenne (1120-1178) - farmor
1. William I (1142-1214), kung av Alba 1165-1214 - far
0. Alexander II (1198-1249), kung av Alba 1214-1249

Maries farmors farfars far Philip I var storebror till Alexander II:s farmors morfar Hugh I. Det ingen slump att Alexander II gifte sig med Marie.
Alexander II var en förespråkare för Alba skulle bilda en officiell allians med Frankrike. Det hände inte under hans livstid. Det dröjde till 1295 innan Albas efterföljare Skottland bildade en allians med Frankrike. Med giftermålet med Marie gifte Alexander II sig med en kvinna som var dotter till den mäktiga franska vasallen Enguerrand III. Svärfar Enguerrand III var en känd fiende till England. Äktenskapet mellan Alexander II och Marie medförde att Alba närmade sig Frankrike och samtidigt försvårade för engelska anspråk på Alba. Deras äktenskap innebar också att Alba bildade Alba en liten informell allians med franska adelsfamiljen de Coucy. Under resten av 1200-talet bytte de både soldater och pengar med varandra.

Alexander II och Marie de Coucy fick sonen Alexander III (1241-1286) som senare var kung av Alba 1249-1286, varav barnkung 1249-1262. 

​Enligt den engelska benediktinermunken och krönikören (historieskrivaren) Matthew Paris (1200-1259) var Marie de Coucy både vacker och mycket rik.
​För Albas hov innebar äktenskapet mellan Alexander II och Marie att hon tog med sig en stab fransktalande personer till Alba. En del var släktingar och anhöriga till Marie. Några anlände till Alba senare. En var Maries systerson Enguerrand V, Lord of Coucy (d. efter 1321), också känd som Enguerrand de Guines. Han var son till Alix de Coucy, också känd som Alix de Coucy, Countess of Guînes. Hon var dotter till Enguerrand III. Enguerrand V kom sen att få inflytande på Albas och sedan Skottlands affärer. Han blev med tiden en skotsk magnat. En tid innan 1283 gifte Enguerrand V sig i Alba med Christiana Lindsay, också känd som Christian de Lindsay. Hon var dotter till William Lindsay och Ada Balliol, också kända som William Lindsay of Lambarton och Ada de Balliol. Ada Balliol var syster till John Balliol (1249-1314), kung av Skottland 1292-1296. Christiana Lindsay var systerdotter till John Balliol. Enguerrand V:s och Christiana Lindsays och bröllop fick godkännande av Albas dåvarande kung Alexander III som var kusin med Enguerrand V.

2. Enguerrand III (1182-1242), Lord of Coucy 1191-1241 - morfar
1. Marie de Coucy (1218-1285), drottninggemål av Alba 1239-1249 - mor
0. Alexander III (1241-1286), kung av Alba 1249-1286

2. Enguerrand III (1182-1242), Lord of Coucy 1191-1241 - morfar
1. Alix de Coucy - mor
0. Enguerrand V, Lord of Coucy (d. efter 1321)

28 maj 1283 valde Enguerrand V att svära trohet till Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307. 6 juli 1249 dog Alexander II på ön Kerrera i Argyll and Bute i Inre Hebriderna och Marie de Coucy blev änka samt den nya kungamodern. Samtidigt blev hennes nästan åttaårige son Alexander III Albas nya kung. Han fyllde åtta år 4 september 1249. Omedelbart att Marie fick veta om sin makes död såg hon till att Alexander III kröntes den 13 juli 1249 i Scone i Perth and Kinross. Hon ville inte fördröja kröningen och därmed riskera att hennes son utmanades av konkurrenter om Albas tron.

Hösten 1250 återvände Marie till sin barndomstrakt i Picardie i norra Frankrike. Under resten av livet pendlade hon sedan mellan Alba och Frankrike och delade sitt liv i båda länderna. ​25 december 1251 närvarande Marie på sin son Alexander III:s bröllop med Margaret av England (1240-1275), drottninggemål av Alba 1251-1275. Sonen och svärdottern gifte sig i katedralen York Minster i York. De var gifta 1251-1275. På bröllopet närvarade ett stort följe adelsfamiljer från både Skottland och Frankrike. 

1256 eller 1257 gifte Marie sig med John II of Brienne (1227-1296), fransk grand butler (hovmästare) förr 1258, kung av Acre och franska ambassadör i spanska Kastilien 1275. John var också känd som John of Brienne och Jean de Brienne. Grand Butler, på franska grand bouteiller de France, var en tjänst som fanns i i det franska hovet mellan senast år 1080 under medeltiden och franska revolutionen började 1789. Från början ansvarade var grand butlern chef för underhållet av de franska kungliga vingårdarna. Han försåg också franska hovet med vin. Med blev tiden grand butlern mindre och mindre viktig. Hans arbete övergick med tiden till att bli mer ceremoniell. Kungariket Acre låg i norra Israel och södra Libanon. John II of Brienne's föräldrar var John of Brienne (1170-1237), kung av kungariket Jerusalem 1210-1225 och latinsk kejsare av Konstantinopel 1229-1237 och hans fru Berengaria of León (1204-1237), latinsk kejsarinna (gemål) av av Konstantinopel 1229-1237. John var också känd som John I och Jean de Brienne. Berengaria härstammade från bl.a. kungar i Spanien, Portugal, Frankrike, England och Skottland. Exempelvis var hennes mormors far Henry II (1133-1189), kung av England 1154-1189. John I:s föräldrar var Erard II (d. 1191), Count of Brienne 1161-1191 och Agnes of Montfaucon. Brienne ligger i Aube i Grand Est i norra Frankrike.

Marie de Coucy och John II of Brienne fick inga barn tillsammans. 1260 fanns det flera rivaliserande fraktioner i Alba som ville ha inflytande över Maries son Alexander III medan han var barnkung av Alba. Situationen blev kritisk och hans mamma Marie de Coucy och hennes make John II of Brienne blev medlemmar i Albas kungliga råd, vilket de var från 1260 fram till 1262 när Alexander III blev vanlig vuxenkung. Efter en tid i Frankrike på 1260-talet separerade Marie de Coucy och John II of Brienne 1268. Samma år reste hon till Alba. Sommaren 1285 dog Marie. Hon begravdes i Newbattle Abbey nära Newbattle i Midlothian.

​-----------------------------


♛ Margaret av England (1240-1275), drottninggemål av Alba 1251-1275

1240-1250

29 september 1240 föddes den engelska prinsessan Margaret i Windsor Castle i södra England. Hon var känd på engelska som Margaret of England och på svenska som Margareta av England. Hon var dotter till Henry III (1207-1272), kung av England 1216-1272 och hans fru och fransyskan Eleanor av Provence (1223- 1291), drottninggemål av England 1236-1272. Eleanor var känd på engelska som Eleanor of Provance, på franska som Éléonore de Provence och på svenska som Eleonora av Provence. Margarets storebror var Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307.

1243 hotade Henry III att invadera Alba eftersom han inte var nöjd med gränsen mellan Alba och England som de två ländernas enades om i Yorktraktaten 1237. 1244 reste Henry III och hans engelsk armé norrut upp till trakten vid Newcastle upon Tyne. Genom informatörer lyckades Alexander II  (1198-1249), kung av Alba 1214-1249, i förväg få reda på vad som var gång. Han reste därför själv söderut till trakten utanför Newcastle upon Tyne med en armé från Alba. Där föreslog Albas kung att han och Henry III skulle träffas och talas vid igen. Den engelska kungen gick med på det och de två träffades 12 augusti 1244 i Ponteland 13 km norr om Newcastle upon Tyne. Där enades de om fred. Överenskommelsen blev känt som Newcastletraktaten 1244. De två kungarna enades också om att Alexander II:s son Alexander III (1241-1286), kung av Alba 1249-1286, senare skulle gifta sig med Henry III:s dotter Margaret av England (1240-1275). Alexander III och Margaret förlovade sig redan 1244 när han var nästan tre år gammal och hon var nästan fyra år.


1251-1255 - giftermålet och den inledningsvis olyckliga drottningen

25 december 1251 gifte den elvaåriga Margaret sig med den tioåriga 
Alexander III som det bestämdes i Newcastletraktaten 1244. De gifte sig i katedralen York Minster i York och var gifta 1251-1275. Under perioden som gifta var Margaret också drottninggemål av Alba. På bröllopet 1251 närvarade ett stort följe adelsfamiljer från både Skottland och Frankrike. Sistnämnda Frankrike på grund av att Alexander III:s mamma Marie de Coucy (1218-1285), drottninggemål av Alba 1239-1249, var från Picardie i norra Frankrike. Engelska namnet för Picardie är Picardy. Efter bröllopet 1251 stannade Margaret och Alexander III i York i minst en vecka men max en månad fram till januari 1252. Därefter reste de med följe norrut till sin bostad i Edinburgh. Det kunde inte ha varit lätt för Margaret att blivit bortgift vid elva års ålder och behöva flytta till ett främmande land långt uppe i norr från sin familj i England. I Alba vantrivdes hon, blev olycklig och fick hemlängtan till England och sin familj där. Margaret gillade inte Edinburgh Castle. Hon hatade också det intilliggande Edinburgh samt klimatet i Alba som var alldeles för kallt och regnigt för hennes smak. Men framförallt var det Albas hov som gjorde henne mest olycklig.

Det skapade vissa spänningar mellan England och Alba när hon skrev till sin familj i England att hon blev dåligt behandlad av de vuxna människorna i Albas hov, undantaget den ett år yngre Alexander III som behandlade henne väl. Medan både Margaret och Alexander III fortfarande var barn och unga tonåringar 1252-1255 fick de inte träffas särskilt ofta. Albas hov ville inte riskera att de träffades och fick egna barn med varandra medan de fortfarande själva var barn. Men de få gånger Margaret träffade Alexander III fick hon ett gott intryck av honom. Hon blev också förtjust i honom, vilket i sin tur gjorde att hon blev missnöjd när hon så sällan fick träffa honom. I sina brev till sina föräldrar i England skrev Margaret också hur mycket hon längtade hem till England samt diverse redan nämnda klagomål hon hade om livet i Alba. Englands hov skickade en förfrågan till Albas hov om att Margaret skulle få besöka sina föräldrar i England, men Albas hov vägrade gå med på det för att de trodde att det fanns en risk hon aldrig skulle återvända till Alba.

1255 skickade Margarets mamma Eleanor av Provence en läkare till Edinburgh för att undersöka Margarets välbefinnande. Han återvände till England med beskedet att Margaret var blek och deprimerad samt klagade över sin ensamhet och hur Albas hov försummade henne. Förfärad av att höra hur hon mådde valde hennes pappa Henry III därefter att skicka en ny delegation till Alba samma år 1255. Han skrev också till earlar i Alba och krävde att hans dotter skulle bli bättre behandlad. När pappas sändebud kom fram till Alba klagade hon hos dem att hon hölls fånge av Albas hov utan tillstånd att få resa. Hon sa också till dem att hon inte fick träffa sin make eller vara närgången med honom. Sett med nutidens perspektiv var det ganska anmärkningsvärt hur kyligt Albas hov behandlade henne, oavsett hur hovet ansåg att barn skulle behandlas. Margaret var trots allt drottninggemål av Alba och kunde lätt senare som vuxen beordrat att sett ur hennes perspektiv avrättat alla satkärringar och helvetesgubbar i Albas hov som var kyliga mot henne eller behandlade henne illa som barn.

Efter besöket i Alba 1255 återvände Henry III:s sändebud till England och berättade för den engelska kungen hur illa hans dotter mådde. Henry III valde därefter att ta kontakt med de som styrde Alba som regerande ställföreträdare åt barnkungen Alexander III:s vägnar. Med dem kom Henry III överens om att eftersom Alexander III snart skulle fylla 14 år den 4 september 1255 och Margaret var 14 år och skulle fylla 15 år den 29 september 1255, skulle de få tillåtas att leva ut sitt äktenskap fullt ut precis som de ville. De var enligt överenskommelsen tillräckligt gamla för att kunna avgöra själva om när och hur ofta de ville träffas samt om de ville vara närgångna med varandra. Deras äktenskap skulle också betraktas som ett i praktiken vanligt vuxet äktenskap där de gjorde som de ville, enligt överenskommelsen. Dock med förbehållet Alexander III var tvungen att ge Margaret fysisk tillgivenhet.

Henry III kom också överens med de styrande i Alba om att Margaret skulle få resa och träffa sina föräldrar i England. Henry III kom även överens med de som styrde Alba som ställföreträdare åt Alexander III att de var tvungna att lämna över makten fullt till Alexander III sju år senare 1262 när han var 20-21 år gammal. Därefter skulle Alexander III betraktas som en vuxenkung som regerade som han ville. 7 september 1255, medan förhandlingarna fortfarande pågick mellan Henry III och Albas regerande ställföreträdare, besökte Margaret och Alexander III hennes föräldrar och henne syster Beatrice av England (1242-1275) i Wark on Tyne i Northumberland i norra England. Wark on Tyne, som också är känt som bara Wark, ligger 135 km sydsydöst om Edinburgh. En tid senare reste Alexander III tillbaka till Alba, men hans make Margaret stannade kvar aningen längre i England fram till när avtalet mellan hennes pappa Henry III och de som Albas regerande ställföreträdare var helt klart.


1255-1259

Under 1255 hotade Henry III också att ta över Albas parlament som han inte tyckte skötte sig. 1257 kidnappades den 16-17 åriga Margaret och den 15-16 åriga Alexander III av familjen Comyn, senare familjen Cumming, som sedan höll dem fängslade. Enligt en del uppgifter hölls de fängslade i Edinburgh Castle. Familjen Comyn ville hindra engelskt övertagande av Albas parlament. För att släppa paret krävde de att alla utlänningar skulle utvisas ur Alba. I första hand ville utvisa alla engelsmän som hade potential att kunna ta över Albas parlament.

Nämnas bör att familjen Comyn själva var av utländsk börd ett par generationer innan på den manliga sidan, men hade på mitten av 1200-talet etablerat sig som riktiga patrioter av Alba. Innan 1257 hade deras manliga förfäder bott i Alba i ungefär ett sekel eller lite drygt ett sekel. Deras förfäder var ursprungligen normander eller flamländare. Omkring 1066-1068 i samband med normandernas invasion av England utvandrade de till England från Normandie eller från nordligaste Frankrike på gränsen till dagens Belgien. På första halvan av 1100-talet före 1144 flyttade de två första manliga medlemmarna av familjen Comyn till Alba. En tredje medlem, som blev klanen Comyns förfader i Alba, flyttade och etablerade familjen i Alba på mitten av 1100-talet. På 1200-talet var familjen Comyn en av de mäktigaste familjerna i hela Alba utöver den kungliga familjen, kanske den allra mäktigaste till och med. 1286-1306 var de den mest betydande familjen. Deras ord vägde därför tungt när de agerade politiskt på 1200-talet.

Margarets pappa Henry III och Albas regerande ställföreträdare ingrep i kidnappningen 1257. De skickade förhandlare som lyckades få familjen Comyn att släppa paret. En modern historiker trodde inte att det var några var några traditionella förhandlingar med ge och ta. Istället spekulerade han i att både sändebuden för Henry III och Albas regerande ställföreträdare hotade hela familjen Comyn med avrättning ifall de inte släppte paret. 


1260-1275

1260 blev Alexander III vuxenkung vid 18 eller 19 års ålder. Det var meningen att skulle bli det 1262, men planerna ändrades. Våren eller i början av sommaren 1260 blev hans fru Margaret gravid med första kommande barn. Hon valde att resa till England för att föda det kommande barnet. 28 februari föddes deras dotter Margaret av Skottland (1261-1283), drottninggemål av Norge 1281-1283, i Windsor Castle i Berkshire. Efter födseln fördes både dottern och mamman tillbaka till Alba och säkert förvar. Vid tiden hade Alexander III inga andra barn. Skulle han inte få några andra barn var Margaret av Skottland hans enda arvinge. Det fick därför inte hände henne något. Hon var säkrare i Alba än i England. Margaret och Alexander III fick ytterligare två barn, de två sönerna Alexander (1264-1284), prins av Skottland (Alba) samt David (1272-1281). ​Alexander föddes i Jedburgh i Scottish Borders.

26 februari 1275 dog Margaret av England i Cupar Castle i norra/nordöstra Fife. Hon blev 34 år gammal och begravdes i Dunfermline Abbey i Fife. I samband med Margarets död blev Alexander III änkling. 1281-1284 dog alla deras tre barn. Dottern Margaret av Skottland gifte sig dock 1281 med Eirik II Magnusson (1268-1299), kung av Norge 1280-1299. De fick dottern Margaret Eiriksdottir (1283-1290), drottning och regent över Skottland 1286-1290. Hon föddes i Tønsberg i södra Norge. Hennes mamma Margaret av Skottland, tillika Margaret av Englands dotter, dog i samband med förlossningen av Margaret Eiriksdottir 9 april 1283 eller strax senare samma dag. 1285 gifte Alexander III om sig med fransyskan Yolande de Dreux (1263-1322/1330), drottninggemål av Alba 1285-1286. Det var Alexander III:s andra äktenskap. 18 eller 19 mars 1286 dog Alexander III i en ridolycka i Fife när han var på väg för att träffa Yolande. 25 november 1286 blev Margaret Eiriksdottir Albas nya drottning. Hon var dotterdotter till Margaret av England och Alexander III. Se Alexander III och Margaret Eiriksdottir för mer.

​-----------------------------


♛ Yolande de Dreux (1263-1322/1330), drottninggemål av Alba 1285-1286

Släkten

19 mars 1263 föddes Yolande de Dreux i Dreux i norra delen av Centre-Val de Loire i norra Frankrike. Hon föddes inte i Montfort i Bretagne i dagens nordvästra Frankrike. Yolandes hela namn var Yolande de Dreux, drottninggemål av Alba 1285-1286, Duchess (gemål) of Brittany 1305-1312 och Countess of Montfort 1311-1322. Yolande var dotter till den franska greven Robert IV (1241-1282), Count of Dreux 1249-1282 och hans fru Beatrice (1248/1249-1312), Countess of Montfort 1249-1312. Yolande hade i första hand franska förfäder. Längre tillbaka i tiden hade hon utöver Frankrike också påbrå från Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Tyskland, Italien, Kievrus, Sverige, Danmark, England, etc. Yolandes farfars farfars farfar var Louis VII (1120-1180), kung av Frankrike 1137-1180 och hennes farfars farfars farfars farmors morfar var Olof Skötkonung (980-1022), kung av Sverige 995-1022.

10. Olof Skötkonung (980-1022), kung av Sverige 995-1022 - fffffffmmf
9. Ingegerd Olofsdotter (1000/1001-1050), svensk prinsessa, etc. - fffffffmm
8. Anne (Anna) av Kiev (1030-1075), drottninggemål av Frankrike 1051-1060 - fffffffm
7. Philip I (1052-1108), kung av Frankrike 1060-1108 - fffffff
6. Louis VI (1081-1137), kung av Frankrike 1108-1137 - ffffff
5. Robert I (1123-1188), Count of Dreux 1137-1184 - ffff
4. Robert II (1154-1218), Count of Dreux 1184-1218 - ffff
3. Robert III (1185-1234), Count of Dreux 1218-1234 - fff
2. John I (1215-1249), Count of Dreux 1234-1249 - farfar
1. Robert IV (1241-1282), Count of Dreux 1249-1282 - far
0. Yolande de Dreux (1263-1322/1330), drottninggemål av Alba 1285-1286

Yolande var ättling på en rak manssida till Louis VI:s fjärde äldsta son Robert I (1123-1188), Count of Dreux, inom äktenskapet. Den släktlinjen innebar att Yolande var en medlem i en gren av den capetingiska dynastin, på engelska the Capetian dynasty. Den capetingiska dynastin och dess kungahus Capet styrde Frankrike 987-1328. Den ersattes av de capetingiska grenarna, först av Valois och sedan av Bourbon. Yolande hade därför en fin fransk släktlinje även om själv inte föddes som en prinsessa av Frankrike. Utöver svenska kungen Olof Skötkonung och hans släkt hade Yolande också skandinaviskt påbrå på en annan släktgren. Hennes mormors mormors mormors farfars farfar var normanden Humphrey de Vieilles (980-1044/1050), också känd som Honfroy/Onfroi/Umfrid de Vieilles. Enligt flera historiker råder det delade meningar om vilka Humphreys förfäder var och det figurerar flera namn, men dessa historiker är överens om att det inte råder någon tvekan om att Humphrey hade mycket eller en del skandinaviskt påbrå från ena eller båda sina föräldrars sidor. Troligen en blandning från både Normandie och Danmark ett par generationer tillbaka från Humphrey. Minst ett släktled hos Humphreys föräldrar tros dessutom hade fint danskt påbrå. 

11. Duvelina/Wevia/Avelina el. Wewa de Crépon (952-990) - mmmmmmffffm
10. Humphrey de Vieilles (980-1044/1050) - mmmmmmffff
9. Roger de Beaumont (1015-1094) - mmmmmmfff
8. Robert de Beaumont (1040/1050-1118), 1st Earl of Leicester 1107-1118 och Count of Meulan 1081-1118  - mmmmmmff
7. Waleran de Beaumont (1104-1166), 1st Earl of Worcester 1138-1166 och Count of Meulan 1118-1166 - mmmmmmf
6. Isabelle de Meulan (1148-1220), Dame de Mayenne och Dame de Craon - mmmmmm 
5. Clémence de Mayenne (d. före 1209) - mmmmm
4. Marguerite de Sablé (1179-1238) - mmmm
3. Clémence des Roches (d. efter sept 1259) - mmm
2. Jeanne (f. 1227 och d. efter 1252), Dame de Chateaudun - mormor
1. Beatrice (1248/1249-1312), Countess of Montfort 1249-1312 - mor
0. Yolande de Dreux (1263-1322/1330), drottninggemål av Alba 1285-1286

Nr 8 ovan Robert de Beaumont, 1st Earl of Leicester, stred på normandernas sida vid slaget vid Hastings 1066. Yolande var också ättling till den Normandiefödda William I (1028-1087), kung av England 1066-1087 och Duke (hertig) av Normandie 1035-1087, också känd på engelska som William the Conqueror. Han var Yolandes morfars morfars farmors farmors far.

9. William I (1028-1087), kung av England 1066-1087 och Duke (hertig) av Normandie 1035-1087 - mfmffmfmf
8. Adela av Normandie (1067-1137) - mfmffmfm
7. Theobald II (1090-1152), Count of Champagne 1125-1152 och Count of Blois 1102-1152 - mfmffmf
6. Marie of Champagne (Marie de Blois) (1128-1190)  - mfmffm
5. Hugh III (1142/1148-1192), Duke of Burgundy 1162-1192 - mfmff
4. Guigues VI of Viennois (1184- 1237) - mfmf
3. Béatrice de Bourgogne (1205-1248) - mfm
2. Jean I of/de Montfort (d. 1249), Comte de Montfort 1241-1249 - morfar
1. Beatrice (1248/1249-1312), Countess of Montfort 1249-1312 - mor
0. Yolande de Dreux (1263-1322/1330), drottninggemål av Alba 1285-1286

Nr 4 ovan Guigues VI of Viennois var också känd som André Guigues VI, Dauphin of Viennois och André de Bourgogne, Dauphin of Viennois. Nr 3 ovan Béatrice de Bourgogne ovan var också känd som Beatrice of Burgundy och Béatrice de Viennois. Yolande var även ättling till Alfred the Great (f. 847-849 och d. 899), kung av Wessex 871-886 och kung av anglosaxarna 886-899. Han var känd på svenska Alfred den store. Han räknas ofta som Englands första kung från 886, även om kungariket England bildades först 927. Jämför med Kenneth I MacAlpin (810-858), kung av Piktland 843-858 (848-858) som räknas som Skottlands första kung trots att kungariket Alba bildades först 889. Alfred the Great var Yolandes farfars farmors morfars farfars farfars farfars farfars morfar.

16.  Alfred the Great (f. 847-849 och d. 899), kung av Wessex 871-886 och kung av anglosaxarna 886-899 - - fffmmfffffffffmf
15. Ælfthryth (Ælfthryth of Wessex) (877-929), Countess of Flanders (gemål) 893-899 till 918 - fffmmfffffffffm
14. Arnulf I (890-965), Count of Flanders 918-965 och Count of Boulogne 933-964 - fffmmfffffffff
13. Baldwin III (940-962), Count of Flanders 958-962 - fffmmffffffff
12. Arnulf II (960/961-987), Count of Flanders 965-987 - fffmmfffffff
11. Baldwin IV (980-1035), Count of Flanders 987-1035 - fffmmffffff
10. Baldwin V (1012-1067), Count of Flanders 1035-1067 - fffmmfffff
9. Baldwin VI (1030-1070), Count of Flanders 1067-1070 och Count of Hainaut som Baldwin I 1051-1070 - fffmmffff
8. Baldwin II (1056-1098), Count of Hainaut 1071-1098 - fffmmfff
7. Baldwin III (1088-1120), Count of Hainaut 1098-1120 - fffmmff
6. Baldwin IV (1108-1171), Count of Hainaut 1120-1171 - fffmmf
5. Agnes of Hainaut - fffmm
4. Yolanda de Coucy - fffm
3. Robert III (1185-1234), Count of Dreux 1218-1234 - fff
2. John I (1215-1249), Count of Dreux 1234-1249 - farfar
1. Robert IV (1241-1282), Count of Dreux 1249-1282 - far
0. Yolande de Dreux (1263-1322/1330), drottninggemål av Alba 1285-1286

Nr 15 Ælfthryth (877-929) ovan var gift med Baldwin II (865-918), Margrave of Flanders 879-918. De gifte sig någon gång 893-899 och fick sonen nr 14 Arnulf  I (890-965). 


Åren 1285-1330

15 oktober 1285 gifte Yolande sig med Alexander III (1241-1286), kung av Alba 1249-1286. Enligt en del uppgifter gifte de sig 14 oktober eller 1 november 1285. De gifte sig i Jedburgh Abbey i Jedburgh i Scottish Borders. Jedburgh Abbey hade vid tiden det finaste och bästa av normandisk och engelsk arkitektur. Bröllopet bevittnades av många från Albas och Frankrikes adel. I februari 1285, vilket var lite drygt ett halvår innan bröllopet, skickade Alexander III ut några av sina män från Albas hov som reste till Frankrike och hämtade Yolande och hennes två år yngre lillebror John II (1265-1309), Count of Dreux 1282-1309. Brodern var också känd som John II of Dreux och på franska som Jean II de Dreux. Han följde med Yolande för att stödja henne i samband med hennes bröllop. Yolande och Alexander III hade i närtid tre gemensamma kungliga franska förfäder i Henry I (1008-1060), kung av Frankrike 1031-1060, Philip I (1052-1108), kung av Frankrike 1060-1108 och Louis VI (1081-1137), kung av Frankrike 1108-1137.

8. Henry I (1008-1060), kung av Frankrike 1031-1060 - ffffffff
7. Philip I (1052-1108), kung av Frankrike 1060-1108 - fffffff
6. Louis VI (1081-1137), kung av Frankrike 1108-1137 - ffffff
5. Robert I (1123-1188), Count of Dreux 1137-1184 - ffff
4. Robert II (1154-1218), Count of Dreux 1184-1218 - ffff
3. Robert III (1185-1234), Count of Dreux 1218-1234 - fff
2. John I (1215-1249), Count of Dreux 1234-1249 - farfar
1. Robert IV (1241-1282), Count of Dreux 1249-1282 - far
0. Yolande de Dreux (1263-1322/1330), drottninggemål av Alba 1285-1286

6. Henry I (1008-1060), kung av Frankrike 1031-1060 - ffmmff
5. Hugh I (1057-1101), Count of Vermandois - ffmmf
4. Elizabeth of Vermandois (1085-1131), Countess of Leicester - ffmm
3. Ada de Warenne (1120-1178) - ffm
2. William I (1142-1214), kung av Alba 1165-1214 - farfar
1. Alexander II (1198-1249), kung av Alba 1214-1249 - far
0. Alexander III (1241-1286), kung av Alba 1249-1286

7. Henry I (1008-1060), kung av Frankrike 1031-1060 - mfmffff
6. Philip I (1052-1108), kung av Frankrike 1060-1108 - mfmfff
5. Louis VI (1081-1137), kung av Frankrike 1108-1137 - mfmff
4. Robert I (1123-1188), Count of Dreux 1137-1184 - mfmf
3. Alix de Dreux (Alix (f. 1156 och d. efter 1217) - mfm
2. Enguerrand III (1182-1242), Lord of Coucy 1191-1241 - morfar
1. Marie de Coucy (1218-1285), drottninggemål av Alba 1239-1249 - mor
0. Alexander III (1241-1286), kung av Alba 1249-1286

Yolandes och och Alexander III:s franska släktskap innebar att de, utöver de franska kungarna, också hade ett gemensamt släktskap med varandra med de franska familjerna och adelshusen Dreux och Coucy. 

Äktenskapet med Yolande var Alexander III:s andra äktenskap. 1251-1275 var han gift med Margaret av England (1240-1275), drottninggemål av Alba 1251-1275. I sitt första äktenskap fick Alexander III dottern Margaret av Skottland (1261-1283), drottninggemål av Norge 1281-1283 och sönerna Alexander (1264-1284), prins av Skottland (Alba) samt David (1272-1281). 
Alla tre barnen dog 1281-1284. Efter sonen Alexanders död 1284 saknade Alexander III manliga arvtagare. Däremot hade han en kvinnlig arvtagare i dotterdottern Margaret Eiriksdottir (1283-1290), drottning och regent över Skottland 1286-1290. Hon föddes i Tønsberg i södra Norge. Hon var dotter till Alexander III:s dotter Margaret av Skottland och hennes make Eirik II Magnusson (1268-1299), kung av Norge 1280-1299. De gifte sig 1281. Drygt två år senare dog hon i samband med förlossningen av Margaret Eiriksdottir 9 april 1283 eller strax senare samma dag. För att få en manlig arvtagare gifte sig Alexander III sedan med Yolande. Målet var hon skulle ge honom ett nytt barn inom äktenskapet som kunde ta över Albas tron efter honom.

Utöver att få en manlig arvinge med Yolande gifte Alexander III sig också med henne för att kunna distansera sig mot sin granne Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307. Det var ett led i Albas försök att skapa en allians med Frankrike som var riktad mot England och som betonade samt framhävde Albas oberoende gentemot England. I sitt första äktenskap med Margaret av England var Alexander III gift med Edward I:s syster, tillika den engelska kungen Henry III:s dotter. Henry III (1207-1272) var kung av England 1216-1272.

Mellan början av februari 1286 och 18 mars 1286 blev Yolande gravid med hennes och Alexander III:s första gemensamma barn. 18 eller 19 mars 1286 dog Alexander III i en ridolycka i Fife när han var på väg för att träffa henne i Kinghorn i södra Fife. Se Alexander III för mer om den olyckan. Yolandes ofödda barn stod först i tronföljden och skulle bli Skottlands regent oavsett kön när det senare föddes under 1286, men med Margaret Eiriksdottir som nummer ett i tronföljden efter detta barn fram till att det fick egna barn. Det ofödda barnen gick före Margaret Eiriksdottir i tronföljden eftersom det var Alexander III:s barn och inte hans barnbarn som Margaret Eiriksdottir däremot var. Efter Alexander III:s död flyttade Yolande till Stirling Castle i sydöstra Stirling council area. Efter Alexander III:s död utsågs också ett råd av förmyndare. De styrde Skottland i väntan på att hans och Yolandes kommande barn skulle födas.

I november 1286 födde Yolande de Dreux sitt och Alexander III:s barn som dock dog i fosterdöd. Samma dag, 25 november 1286, blev Margaret Eiriksdottir därför Skottlands nya drottning och regent. ​​Hon efterträdde sin morfar Alexander III på Albas tron. Se Alexander III och Margaret Eiriksdottir för mer.

Yolandes och Alexander III:s döda barn begravdes i Cambuskenneth i Stirling council area. Efter begravningen valde Yolande att stanna kvar i Skottland till åtminstone 1288. Eventuellt stannade hon längre. Som före detta drottning av Alba och änka till Albas förre kung fick hon en del marker i Skottland. De arrenderades ut, vilket möjliggjorde att hon hade regelbunden ekonomisk inkomst under resten av sitt liv. Möjligen fortsatte hon bo i Stirling Castle. Någon gång 1288-1293 flyttade Yolande hem till Frankrike. I maj 1294 gifte hon sig med Arthur II (1261-1312), Duke of Brittany 1305-1312. När de gifte sig var han Viscount of Limoges, vilket han var under åren 1275-1301. Han var också senare Count of Penthièvre 1305-1312 och Count of Montfort 1311-1312. Det var hans andra äktenskap. Tidigare var han gift med Marie (f. 1260 och d. mellan juni 1290 och februari 1291), Viscountess of Limoges 1263-1290/1291. Hon var också känd som Marie de Limoges. Arthur och Marie fick tre söner. Med Yolande fick Arthur ytterligare minst sex barn, bl.a. John of Montfort (1295-1345), Duke of Brittany 1341-1345 och Count of Montfort 1322-1345. Han var också känd som John IV of Brittany, på franska som Jean de Montfort, på bretonska som Yann Moñforzh och på svenska som Johan IV av Bretagne och Johan IV av Montfort.

1312 dog Arthur och den då 49-årige Yolande blev änka en andra gång. Yolande fortsatte få in inkomster från markerna i Skottland. Strax innan hon dog skickade hon också en fransk riddare till Skottland som gick igenom och såg över hennes marker som hon hyrde ut. 2 augusti 1322 eller 2 augusti 1330 dog Yolande. Uppgifterna varierar ifall hon dog 1322 eller 1330. Yolande blev 59 eller 67 år gammal. Yolande blev mormors farfars farfars mor till Henry II (1519-1559), kung av Frankrike 1547-1559.

7. Yolande de Dreux (1263-1322/1330), drottninggemål av Alba 1285-1286 - mmffffm
6. John of Montfort (1295-1345), Duke of Brittany 1341-1345 - mmffff
5. John IV (1339-1399), Duke of Brittany 1365-1399 - mmfff
4. Richard (Richard of Montfort) (1396-1438), Count of Étampes - mmff
3. Francis II (1433-1488), Duke of Brittany 1458-1488 - mmf
2. Anne of Brittany (Anna av Bretagne) (1477-1514),   drottninggemål av Frankrike 1491-1498 - mormor
1. Claude av Frankrike (1499-1524), drottninggemål av Frankrike 1515-1524 - mor
0. Henry II (1519-1559), kung av Frankrike 1547-1559

Franske kungen Henry II fick flera barn. En var Charles IX (1550-1574), kung av Frankrike 1560-1574. En annan var Henry III (1551-1589), kung av Frankrike 1574-1589. ​Henry II:s första barn var däremot Francis II (1544-1560), kung av Frankrike 1559-1560 och prinsgemål av Skottland 1558-1560. 1558 gifte Francis II sig med Mary I (1542-1587), regerande drottning av Skottland 1542-1567. De fick dock inga barn. Både Yolande de Dreux och hennes sonson sonson dotterdotter sonson Francis II var gemåler av Skottland. Cirkeln med Skottland var åter sluten.
​
​-----------------------------
​

3.5 Huset Bruce 1306-1371

Två av tre drottninggemåler vars makar tillhörde huset Bruce. Elizabeth de Burgh till vänster och Joan av England till höger. Första Bruce-frun Isabella av Mar var aldrig drottninggemål. Hon och fjärde Bruce-frun Margaret Drummond som var drottninggemål saknas på bilden ovan.

♛ Elizabeth de Burgh (1284-1327), drottninggemål av Skottland 1306-1327

1284 föddes Elizabeth i något av grevskapen Antrim och Down. Antrim ligger på nordöstra delen av dagens Nordirland medan Down ligger på sydöstra delen av Nordirland. Det finns emellertid också uppgifter som säger att Elizabeth föddes i Dunfermline i sydvästra och södra Fife. De finns även uppgifter som hävdar att hon föddes 1280 eller 1289 och inte 1284. 
Elizabeths föräldrar var Richard Óg de Burgh (1259-1326), 2nd Earl of Ulster 1271-1326 och hans fru Margaret de Burgh (1264-1304). 


Pappa Richard

Elizabeth de Burghs pappa Richard Óg de Burgh, 2nd Earl of Ulster var också känd som a) Richard Óg de Burgh, 2nd Earl of Ulster 1271-1326 and 3rd Baron of Connaught 1271-1326, b) Richard de Burgh, 2nd Earl of Ulster och c) Richard Burke, Earl of Ulster. Richard Óg i namnet betyder Richard the Young, på svenska Richard den unga. Det tros syfta på att han antingen blev earl av Ulster redan när han var tolv år gammal 1271 eller skilja hans namn gentemot hans farfar Richard Mór de Burgh (1194-1242/1243), 1st Baron of Connaught.

Richard Óg de Burgh smeknamn var The Red Earl, på svenska Den röda earlen. Röd eftersom antingen var han rödhårig eller röd från blodet från de människor han var med och slaktade. I historiska källorna nämns hans smeknamn The Red Earl hyfsat flitigt. 1259 föddes Richard Óg de Burgh i Ulster på norra delen av ön Irland. Trots att han föddes på ön Irland räknades han som en angloirländare av anglo-normandisk börd eller om man så vill en irländare av anglo-normandisk börd. Richard var en av de mäktigaste irländska adelsmännen på Irland i slutet av 1200-talet och i början på 1300-talet. Richard var vän eller nära vän med Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307, och rankades därför som en av de högsta earlarna på Irland. Richard bedrev en expansionspolitik som innebar att han ofta hamnade i kollisionskurs med andra irländska lordar av normandisk eller anglo-normandisk påbrå.

Richard fick tio barn, varav fem till sju barn i sitt äktenskap med Margaret de Burgh och tre till fem barn med andra kvinnor. Det kändaste av de barnen var Elizabeth de Burgh som 1302 gifte sig med Robert the Bruce och var drottninggemål av Skottland 1306-1327. Trots det hindrade det inte Richard från att ta sina militära trupper från Irland till Skottland och stödja Edward I:s militära skotska kampanjer. 1315 invaderades Ulster av Edward Bruce (1280-1318), Earl of Carrick 1315-1318 och högkung (omtvistat) av Irland 1315-1318. Edward var lillebror till Elizabeth de Burghs make Robert I som vid tiden var kung av Skottland. Invasionen medförde att Richard Óg de Burgh i praktiken förlorade all kontroll över sina marker på Irland, men han kom igen och lyckades ta tillbaka Ulster efter att Edward Bruce dog 1318 i slaget vid Faughart i grevskapet Louth på Irlands östkust. Louth ligger på nordöstra delen av provinsen Leinster som i sin tur ligger på östra Irland.
29 juli 1326 dog Richard Óg de Burgh i Athassel Priory nära Cashel i grevskapet Tipperary på södra Irland. Tipperary ligger på nordöstra delen av provinsen Munster. Munster ligger på södra men framförallt sydvästra Irland. 


Farfar Walter

Elizabeth de Burghs farfar var irländska adelsmannen Walter de Burgh (1230-1271), 1st Earl of Ulster 1264-1271, också känd som Walter de Burgh, 1st Earl of Ulster, 2nd Lord of Connaught 1242/1243-1326, b) Walter de Bourke och c) Walter de Burke. Han föddes och dog i Galway i grevskapet Galway som är en del av provinsen Connacht som ligger på västra Irland. Connacht stavades tidigare Connaught.​ Genom farfar Walter de Burghs farfar William de Burgh (1160-1205/1206), kom släkten de Burgh från England till Irland 1185.

5. Walter de Burgh (1130-1206), föddes i Norfolk i England, bodde i Burgh Castle i Norfolk - fffff
4. William de Burgh (1160-1205/1206), föddes i England, anlände till ön Irland 1185, grundade dynastin de Burgh/Burke/Bourke på Irland - ffff
3.  Richard Mór de Burgh (1194-1242/1243), 1st Baron of Connaught, normandirländare, föddes i Connaught - fff
2. Walter de Burgh (1230-1271), 1st Earl of Ulster 1264-1271, föddes i Galway - farfar
1. Richard Óg de Burgh (1259-1326), 2nd Earl of Ulster 1271-1326, född Ulster - far
0. Elizabeth de Burgh (1284-1327), drottninggemål av Skottland 1306-1327 - föddes i Antrim eller Down.

Walter de Burgh, nr 2 ovan, hade utöver påbrå från England i flera grenar främst förfäder från Normandie, men också en del från franska regionen Picardie, på engelska Picardy. Han hade även ett mindre antal förfäder från franska Aquitaine, Bretagne, Nord-Pas-de-Calais och från övriga Frankrike. Farfar Walter hade längre tillbaka i tiden också förfäder från Wales, Belgien, Tyskland och norska eller danska vikingar som bosatte sig i Normandie. Han var även ättling till walesiska kungar på 1000-talet samt ättling till franska och tyskar kungar på 900-talet och bakåt. Elizabeth de Burgh var därför via sin farfar av kunglig börd från Wales drygt 200 år tillbaka, kunglig börd från Frankrike drygt 300 år tillbaka och kunglig börd från Tyskland knappt 350 år tillbaka innan hon föddes.

Trots sitt kungliga påbrå från Wales, Frankrike och Tyskland samt sina vanliga förfäder från Irland, Wales, England, Normandie, Frankrike, Belgien, Tyskland och Norge eller Danmark räknades Elizabeths farfar Walter de Burgh ändå som en irländsk adelsman av irländsk-normandisk, anglo-normandisk och anglo-walesisk börd. Dessutom eftersom hans farfar 
William de Burgh, nr 4 ovan, föddes i England 1160 var det engelska arvet stort och påtagligt, förutom hans andra engelska släktgrenar i rakt uppstigande led. Bland samtida lokala irländare på 1200-talet sågs Walter de Burgh sannolikt därför som en normand eller som en andra generationens irländare med stort engelskt och normandiskt påbrå.


Farmor Aveline

Elizabeth de Burghs farmor var Aveline FitzJohn (1229-1274), också känd som a) Aveline FitzJohn FitzGeoffrey och b) Aveline Fitzjohn, of Ulster. Hon föddes 1229 i Shere i Farnbridge i Surrey i södra/sydöstra England och dog 1274 i Dunmow Priory i Essex i sydöstra England. Ibland nämnds det att hon föddes 1248. Hon var Walter de Burghs andra fru. Ibland nämns det också att Elizabeth de Burghs farmor istället var Isabel FitzJohn, men hon var syster till Aveline. Isabel gifte sig istället med Robert de Vipont (d. 1264), Lord of Westmorland. När hennes make Robert dog 1264 hade Elizabeth de Burghs pappa Richard redan fötts fem år tidigare 1259 som barn till Walter och Aveline.

Aveline FitzJohns släkt var överväldigande av engelsk börd med några grenar från i huvudsak Irland och franska Picardie, på engelska Picardy. Hon hade också förfäder från Normandie och övriga av dagens Frankrike som Aquitaine, etc samt förfäder från Wales, Belgien, Tyskland, norska vikingar och norska eller danska vikingar som bosatte sig i Normandie. Som sin make Walter de Burgh var Aveline FitzJohn även ättling till till franska och tyskar kungar på 900-talet och bakåt. Aveline var också ättling till irländska adelsdamen och Leinsters prinsessa Aoife MacMurrough (1145-1188) som i sin tur var dotter till Diarmait Mac Murchada (1110-1171), kung av Leinster på Irland 1126-1171. Han var även känd som Dermot MacMurrough, Dermod MacMurrough och Dermot MacMorrogh. Han i sin tur hade mängder med irländska kungliga förfäder. Genom farmor Aveline FitzJohn hade Elizabeth de Burgh därför kungligt påbrå från Frankrike, Tyskland och Irland samt förfäder från England, Irland, Wales, Normandie, Frankrike, Belgien, Tyskland, Norge och eventuellt Danmark.


Mamma Margaret

Elizabeths mamma Margaret de Burgh föddes 1264 i Portslade i Sussex i sydöstra England. Idag ligger Portslade i East Sussex. 1304 dog hon i engelska Staffordshire. Margaret föddes som en de Burgh. Det var hennes flicknamn. Hon hade samma namn som senare blivande make Richard Óg de Burgh. Margaret de Burgh var också känd som a) Margaret de Burgh, Countess de Burgh, b)  Margarite de Burgh, c) Margaret de Burgo, d) Margaret Burgo, e) Margery,  f) Margaret de Guînes och g) Margaret of Gusines. De Burga och d Burgo är de latinska formen av de Burgh, medan Burke, på iriska de Búrca, är den irländska grenen av den anglo-normandiska adelsfamiljen de Burgh. Mamma Margaret var brylling med sin make Richard Óg de Burgh. De delade samma två förfäder i det engelska paret Walter de Burgh (1130-1206) och Alice ua Briain (gift de Burgh) (1130-1173).

4a. Walter de Burgh (1130-1206) - ffff
4b. Alice ua Briain (gift de Burgh) (1130-1173) - fffm
3. Hubert de Burgh (1170-1243), 1st Earl of Kent and Chief Justiciar of England 1215-1232 - fff
2. Sir John de Burgh (1185-1275) - farfar
1. John de Burgh (1236-1279) - far
0. Margaret de Burgh (1264-1304)

4a. Walter de Burgh (1130-1206) - ffff
4b. Alice ua Briain (gift de Burgh) (1130-1173) - fffm
3. William de Burgh (1160-1205/1206) - fff
2. Richard Mór de Burgh (1194-1242/1243), 1st Baron of Connaught - farfar
1. Walter de Burgh (1230-1271), 1st Earl of Ulster 1264-1271 - far
0. Richard Óg de Burgh (1259-1326), 2nd Earl of Ulster 1271-1326 - far

Nr 3 Hubert de Burgh (1170-1243) och nr 3 William de Burgh (1160-1205/1206) ovan var bröder. Huberts sonsons dotter Margaret gifte sig med Williams sonson son Richard som sedan fick dottern Elizabeth de Burgh tillsammans.


Morfar John

Elizabeths morfar var John de Burgh (1236-1279), också känd som a) Sir John de Burgh, b) John de Borough, c) Sir John de Burgh Senior of Lanvalay och d) John de Burgo, Baron of Lanville. Han föddes och dog i Lanvalay i Connacht på västra Irland. Som visades ovan var han ättling till det engelska paret Walter de Burgh (1130-1206) och Alice ua Briain (gift de Burgh) (1130-1173). De var hans farfars far och farfars mor. John de Burgh hade mest förfäder från England och lite längre tillbaka från Normandie, Frankrike, Tyskland, Belgien, Sverige, Norge etc. Han hade också någon som var född på Irland. John de Burgh hade även kungligt påbrå från England på 1100-talet, Frankrike och Sverige på 1000-talet samt från tyska kungar från 900-talet och bakåt. John var exempelvis ättling till Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135, Henry I (1008-1060), kung av Frankrike 1031-1060 och dennes andra fru Anne (Anna) av Kiev (1030-1075), drottninggemål av Frankrike 1051-1060. Annes mamma var svenska Ingegerd Olofsdotter (f. 1000/1001 i Sigtuna och d. 1050) som i sin tur var dotter till Olof Skötkonung (980-1022), kung av Sverige 995-1022. Genom sin morfar John de Burgh hade Elizabeth de Burgh därför också engelskt och svenskt kungligt påbrå. 


Mormor Hawise, Cecily eller Alix

Det finns tre versioner vems Elizabeth de Burghs mormor var. Enligt den ena versionen var hennes mormor Hawise de Lanvaley (1210-1249) som i sin tur var dotter till William III de Lanvaley (1180-1217) och Maud Peche. Möjligen var Hawise mamma NN Basset. Det finns tre saker som inte stämmer med den första versionen. För det första dog William III de Lanvaley 1217 vilket innebär att Hawise måste ha fötts 1217 eller tidigare eller 1210 som versionen hävdar. Eftersom Hawise sedan i sin tur gifte sig med John de Burgh (1236-1279), som föddes 1236, var han tjugosex år yngre än sin fru. Det går rent tekniskt, men inte särskilt troligt. För det andra dog Hawise 1249, vilket innebar att det inte var möjligt för henne att vara mamma till Margaret de Burgh (1264-1304) som föddes först femton år senare 1264. Margaret var i sin tur mamma till Elizabeth de Burgh som var drottninggemål av Skottland.

För det tredje finns det flera andra källor som hävdar att Hawise de Lanvaley (1210-1249) gifte sig med Sir John de Burgh (1185-1275). Denna Sir John i sin tur var son till Hubert de Burgh (1170-1243), 1st Earl of Kent and Chief Justiciar of England 1215-1232. Enligt dessa källor fick paret Hawise de Lanvaley (1210-1249) och Sir John de Burgh (1185-1275) sonen John de Burgh (1236-1279) som var morfar till Elizabeth de Burgh. Morfar John fick med Elizabeths mormor dottern Margaret de Burgh som föddes 1264. Margaret fick sedan i sin tur dottern Elizabeth de Burgh.

Enligt den andra versionen var Elizabeths mormor var Cecily Balliol (1240-1273), också känd som a) Cecily Baillol/Baliol/Balliol, b) Cecilia de Baliol/Balliol, c) Cecilie de Baliol/Balliol och d) Cicely de Baliol/Balliol. Hon föddes och dog i Barnard Castle i Gainford i grevskapet Durham i det som idag är nordöstra England. Barnard Castle är namnet både på slottet Barnard Castle och på småstaden Barnard Castle som slottet ligger i Gainford är namnet på en by som ligger tretton km öster som både slottet och småstaden Barnard Castle. 1216-1296 ägdes slottet Barnard Castle av familjen Balliol vars två kändaste medlemmar var John Balliol (1249-1314) som var kung av Skottland 1292-1296 och hans son Edward Balliol (1283-1367) som var skotsk tronpretendent 1332-1356.

Cecily Balliol var storasyster till denna John Balliol. Deras föräldrar var John I de Balliol (f. före 1208 och d. 1268) och hans fru Dervorguilla of Galloway (1210-1290).​ John I Balliol var engelsman, men av engelsk och fransk börd. Se Edward Balliol för mer.  Dervorguilla of Galloway var från Alba (Skottland). Hennes farfar, farmor och morfar var från Alba medan hennes mormor var från England med engelsk-normandisk börd. Dervorguilla var ättling till kungar av Alba, England, Frankrike, Sverige, etc. Se Edward Balliol för dessa släktled, men nämnas kan att hennes morfars farfar var David I som var kung av Alba.

4. David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153 - mfff
3. Henry av Skottland (Alba) (1114-1152) - mff
2. David av Skottland (1152-1219), Earl of Huntingdon 1184-1219 - morfar
1. Margaret of Huntingdon (d. före 1228), Lady of Galloway - mor
0. Dervorguilla of Galloway (1210-1290)

Nr 2 David av Skottland ovan hade förfäder som i huvudsak var från Alba, England och Normandie. Stämmer det att Elizabeth de Burghs mormor var Cecily Balliol innebär det att kung David I var Elizabeths mormors mormors farfars far. Sju led tillbaka.

David I till Elizabeth, ifall Cecily Balliol var mormor till Elizabeth
7. David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153 - ev. mmmmfff
6. Henry av Skottland (Alba) (1114-1152) - ev. mmmmff
5. David av Skottland (1152-1219), Earl of Huntingdon 1184-1219 - ev. mmmmf
4. Margaret of Huntingdon (d. före 1228), Lady of Galloway - ev. mmmm
3. Dervorguilla of Galloway (1210-1290) - ev. mmm
2. Cecily Balliol (1240-1273) - ev. mormor.
1. Margaret de Burgh (1264-1304) - mor
0. Elizabeth de Burgh (1284-1327), drottninggemål av Skottland 1306-1327

Enligt den tredje versionen var Elizabeths mormor fransyskan Alix de Coucy (f. 1222/1225), också känd som Alix Marie de Coucy, Dame de Coucy. Hon hade i huvudsak franska förfäder åtminstone ett par generationer tillbaka. 

Det som främst skiljer version ett och två om vem Elizabeths mormor var är att version ett har hoppat över ett led av far och son John de Burgh, vilket däremot version två har med. Enligt version två var Hubert de Burgh pappa till Sir John de Burgh (1185-1275) som i sin tur var pappa till John de Burgh (1236-1279) medan enligt version ett var Hubert de Burgh pappa till John de Burgh (1236-1279). Det gör att Hawise de Lanvaley hamnar på olika ställen i Elizabeth de Burghs släktträd i de två versionerna. I version ett är Hawise mormor till Elizabeth medan i version två är hon morfars mor till samma Elizabeth.

Version ett på mamma Margarets sida
3a. Hubert de Burgh (1170-1243), 1st Earl of Kent - ev. mff
3b. Beatrice (Beatrix) de Warrenne (1174-1214) - ev. mfm
3c. William III de Lanvaley (1180-1217) - ev. mmf
3d. Maud Peche eller NN Basset - ev. mmm
2a. John de Burgh (1236-1279) - morfar
2b. Hawise de Lanvaley (1210-1249) - ev. mormor
1. Margaret de Burgh (1264-1304) - mor
0. Elizabeth de Burgh (1284-1327)

Version två på mamma Margarets sida
4a. Hubert de Burgh (1170-1243), 1st Earl of Kent and Chief Justiciar of England 1215-1232 - mfff (pappa till 3a John de Burgh)
4b. Beatrice (Beatrix) de Warrenne (1174-1214) - mffm (mor till 3a John)
4c. William III de Lanvaley (1180-1217) - mfmf (pappa till 3b Hawise)
4d. Maud Peche eller NN Basset - mfmm (mamma till 3b Hawise)
4e. Hugh de Balliol (1189-1229) - mmff (pappa till 3c John I de Balliol)
4f. Cecily de Fontaines (d. 1228) - mmfm (mamma till 3c John I de Balliol)
4g. Alan of Galloway (f. före 1199 och d. 1234), Lord of Galloway 1200-1234 och Constable of Scotland 1200-1234 - mmmf (pappa till 3d Dervorguilla)
4h. Margaret of Huntingdon (d. före 1228), Lady of Galloway - mmmm (mamma till 3d Dervorguilla)
3a. Sir John de Burgh (1185-1275) - mff
3b. Hawise de Lanvaley (1210-1249) - mfm
3c. John I de Balliol (f. före 1208 och d. 1268) - mmf
3d. Dervorguilla of Galloway (1210-1290) -  mmm
2a. John de Burgh (1236-1279) - morfar
2b. Cecily Balliol (1240-1273) - ev. mormor
1. Margaret de Burgh (1264-1304) - mor
0. Elizabeth de Burgh (1284-1327)

Generellt anses version två ovan vara den mest korrekta. Det går emellertid inte att utesluta att det istället är version ett som är den riktiga.


Elizabeths barndom 1284-1302

Elizabeth växte upp på ön Irland på hennes pappa Richard Óg de Burgh omfattande irländska gods. Dessutom föddes både hon och hennes pappa på ön Irland. Han verkade också mestadels där som vuxen. Men eftersom pappa Richard var vän eller nära vän med Englands kung Edward I fick Elizabeth som barn möjlighet att även besöka det engelska hovet, vilket hon gjorde några gånger. Enligt en del andra uppgifter spenderade hon dessutom långa tider i det engelska hovet, men det är osäkert huruvida de uppgifterna stämmer. Förmodligen spenderade hon mestadels av sin barndom på sin pappas egendomar hemma på ön Irland, åtminstone större delen av barndomen.

1290-1296 till 1296 var Robert Bruce (1274-1329), Earl of Carrick 1292-1314 gift med Isabella av Mar (1277-1296) från Aberdeenshire. Enligt en del andra uppgifter gifte Robert och Isabella sig 1295 och var de gifta 1295-1296. 12 december 1296 dog Isabella i herrgården Manor of Cardross i samband eller strax efter att hon föddes hennes och Robert Bruces dotter Marjorie Bruce (1296-1316). Manor of Cardross, också känt som Palace of Cardross, låg i Cardross i det tidigare Dunbartonshire. Idag ligger platsen där herrgården låg i östra Argyll and Bute. Cardross ligger sydöst om Helensburgh och nordväst om Dumbarton på norra sidan om Firth of Clyde.

I slutet av 1290-talet träffade Elizabeth för första gången sin framtida make Robert Bruce (1274-1329), Earl of Carrick 1292-1314, när båda besökte engelska hovet i England. Han var senare kung av Skottland 1306-1329 under namnet Robert I. Han var också känd som Robert the Bruce. Elizabeth besökte engelska hovet i egenskap som dotter till Richard Óg de Burgh medan Robert Bruce var där för att försöka få stöd av Englands kung Edward I. Det fanns också möjlighet för Robert Bruce att alliera sig med Elizabeths mäktiga irländska pappa Richard Óg de Burgh för att få dennes militära stöd i Skottland. Robert Bruce var dessutom änkling med sin unga dotter Marjorie Bruce och behövde en ny fru. Skulle Robert gifta sig med Elizabeth i framtiden skulle han därför kunna döda två flugor i en smäll, dvs. få en ny fru och få en mäktig svärfar.


Elizabeth de Burghs gifte sig 1302
​
1241 gav Henry III (1207-1272), kung av England 1216-1272, både godset och byn Writtle väster om Chelmsford i Essex i sydöstra England till Isobel of Huntingdon (1199-1251). Hon var farfars mor till Robert Bruce (Robert I) som var kung av Skottland 1306-1329. Isobels barnbarn Robert de Brus (1243-1304), 6th Lord of Annandale 1295-1305, föddes sannolikt på familjegodset Writtle. Åtminstone växte han upp där. Han var pappa till Skottlands senare kung Robert I. Därefter hyrdes familjegodset Writtle ut till familjen Bache under en tid, men godset togs tillbaka eller kom över av Robert I på 1320-talet. 

1302 i samma Writtle väster om Chelmsford gifte sig den vackra artonåriga Elizabeth de Burgh sig med den tjugoåttaårige Robert Bruce, Earl of Carrick. Men då var han inte kung av Skottland. Istället hette han fortfarande Robert Bruce, Earl of Carrick och Robert the Bruce. När de gifte sig blev Elizabeths officiella namn Elizabeth, Countess of Carrick. Hon var Countess of Carrick 1302-1314. Giftermålet med Elizabeth var Roberts andra äktenskap efter att tidigare var gift med Isabella av Mar som dog 1296. Enligt en del historiker var Elizabeth vacker, därav ordet ovan.

När Elizabeth de Burgh gifte sig med sin Robert Bruce 1302 fick hon den sexåriga styvdottern Marjorie Bruce på köpet från hans äktenskap med Isabella av Mar. Men det var inte vilken styvdotter som helst. 1315 gifte sig styvdottern Marjorie Bruce sig med Walter Stewart (1296-1327), 6th High Steward of Scotland 1309-1327. De fick sonen Robert II (1316-1390), kung av Skottland 1371-1390. Paret Robert Bruce och Elizabeth de Burgh fick tre döttrar och två söner, varav deras son David II (1324-1371) som var kung av Skottland 1329-1371 var deras kändaste barn. Deras övriga barn hette Matilda (Maud) Bruce (1303-1353), Margaret Bruce (1315-1346/1347), Elizabeth Bruce (f. 1317 och d. efter 1364) och John Bruce (1324-1327). John Bruce var yngre tvillingbror till David II. Robert fick också tre söner och två döttrar med minst två älskarinnor utanför sina två äktenskap. Totalt fick han elva barn fördelat på sex döttrar och fem söner, varav sex barn föddes inom äktenskapen. 


Elizabeth tillfångatogs av engelsmännen 1306

25 mars 1306 blev Robert Bruce kung av Skottland under namnet Robert I, vilket han var fram till 1329. Samtidigt när han blev kung 1306 blev hans hustru Elizabeth drottninggemål av Skottland, vilket hon var fram till 1327. Hon var som tidigare nämndes också Countess of Carrick 1302-1314. 
Det sägs att när den tjugoett- eller tjugotvååriga Elizabeth blev Skottlands drottninggemål 1306 var hon en mycket mogen ung dam med en allvarlig karaktär. På grund av den politiska oron mellan Skottland och England under hennes makes Robert I:s regenttid 1306-1329 tvingades hon flytta flera gånger inom Skottland för att hålla sig säker, undantaget hennes husarrest i England 1306-1314/1315. Se längre ned för mer om det.

19 juni 1306 i slaget vid Methven väster om Perth vann England över Skottland. Robert I skickade då sin dotter Marjorie Bruce från sitt första äktenskap, sin andra fru Elizabeth de Burgh, sina systrar Christina Bruce (1278-1356/1357) och Mary Bruce (1282-1323) samt Isabella MacDuff (1280-1314), Countess of Buchan, till Kildrummy Castle i Aberdeenshire för deras säkerhet och undkomma att bli tagna av den engelska armén. Kildrummy Castle var ett av Skottlands starkaste fästningar vid tiden och ansågs nästan omöjligt att inta militärt, i alla fall mycket svårt att inta.

I slottet fanns Robert I:s bror Nigel de Brus (1279-1306) som fick uppgiften att skydda dem mot engelsmännen. Nigel var också känd som Neil. Enligt en del uppgifter väntade inte Nigel de Brus på dem i slottet. Istället eskorterade han och John of Strathbogie (1266-1306), 9th Earl of Atholl, sällskapet med Marjorie, Elizabeth, Christina, Mary och Isabella norrut till Kildrummy Castle. Sedan stannade Nigel de Brus och John of Strathbogie kvar med dem på slottet. I juni 1306 eller från augusti till september 1306 bodde sedan de här personerna i Kildrummy Castle med slottspersonal, en skotsk militär garnison, etc. Men det gick inte bra.

I juni, augusti eller september 1306 kom en engelsk militär trupp till Kildrummy Castle och mutade slottets smed med "allt guld han kunde bära". Smeden satte därefter eld på slottets spannmålslager. Elden spred sig sedan inom slottet. Garnisonen och övriga män som befann sig i slottet hade inget annat val än öppna slottets huvudport och överge sig till engelsmännen, annars hade de bränts levande i slottet. Engelsmännen intog sedan Kildrummy Castle och belägrade det. Inne i slottet tillfångatog engelsmännen Nigel de Brus och förde honom till Berwick-upon-Tweed där han i september 1306 avrättades med hängning, dragning och fyrdelning för förräderi mot England. Även alla andra män som befann sig i Kildrummy Castle när engelsmännen intog det 1306 avrättades antingen där eller på andra platser. Omöjliga Kildrummy Castle gick med andra ord att inta, men inte genom fysisk militärt kraft utan genom den mänskliga faktorn av mutor och av eld.

Medan den skotska garnisonen och övriga männen i slottet stannade kvar när engelsmännen intog Kildrummy Castle lyckades den nio- eller tioåriga flickan Marjorie Bruce fly tillsammans med kvinnorna Elizabeth de Burgh, Christina Bruce, Mary Bruce och Isabella MacDuff efter att de fick hjälp och blev eskorterade av John of Strathbogie. Målet var att ta sig landvägen norrut till Caithness i allra nordligaste Skottland och därefter planerade de resa över vattnet till Orkneyöarna som tillhörde Norge.

I sin flykt norrut stannade de till och övernattade i St. Duthac i Tain i Easter Ross i Highland. Tain ligger idag 171-179 km nordväst om Kildrummy Castle bil och cykelvägen, men när kvinnorna, flickan och John flydde var det ungefär 191 km gångvägen över en vägfri svårforcerade terräng. I Tain fångades de av William II (f. före 1274 och d. 1323), Earl of Ross, som därefter lämnade över dem till den engelska armén. William II var en anhängare av John Balliol (1249-1314) som tidigare var kung av Skottland 1292-1296. På 1290-talet var John Balliol rival med Elizabeth de Burghs man Robert Bruce (Robert I).

Marjorie Bruce skickade engelsmännen till ett konvent (kloster) i Watton i East Riding of Yorkshire i nordöstra England. 1307-1314 tvingades hon mot sin vilja vistas i samma konvent eller i ett annat konvent. 1314 släpptes hon efter ett fångutbyte med några engelska adelsmän som skottarna tog i slaget vid Bannockburn 23-24 juni 1314 söder om Stirling. Slaget utkämpades mellan Skottland och England. Det slutade med skotsk vinst. Efter att Marjorie blev fri återvände hon till Skottland.

Christina Bruce förde engelsmännen 1306 till Gilbertine nunnery i Sixhills i engelska Lincolnshire. Där fick hon leva under omständigheterna i ganska behagliga förhållanden. Efter slaget vid Bannockburn 1314 blev Christina Bruce fri efter att engelsmännen bytte henne mot några engelska adelsmän som skottarna tog i slaget. Hon återvände till Skottland i början av 1315.

Mary Bruce däremot förde engelsmännen som fånge 1306 till Roxburgh Castle i Scottish Borders. Där hölls hon sedan fångad i en järn- eller träbur 1306-1310 eller 1307-1310 efter att Englands kung Edward I beordrade det. 1310 slapp Mary Bruce sin bur och fick leva under bättre förhållanden 1310-1314. Men det var inte av humanitära skäl. Det var för att England såg henne, som den syster hon var till Skottlands kung Robert I, som en värdefull gisslan som de hoppades kunna byta i framtiden mot engelska fångar som Skottland tagit eller antogs skulle ta vid framtida krigsslag mellan Skottland och England. 1310-1314 ville England därför få upp Mary Bruce hälsa för att göra henne värdefullare. Under de åren ville de inte att hon skulle dö. Möjligen flyttade de också henne någon gång 1310-1314 från Roxburgh Castle till en annan behagligare plats. Efter slaget vid Bannockburn 1314 blev Mary Bruce fri efter att engelsmännen bytte henne mot några engelska adelsmän som skottarna tog i slaget. Mary återvände sedan till Skottland.

Isabella MacDuff förde engelsmännen som fånge 1306 till Berwick Castle. Där hölls hon sedan fängslad i fyra år i en liknande bur som Mary Bruce satt i Roxburgh Castle 1306/1307-1310. Sedan flyttades Isabella till Carmelite friary i Berwick-upon-Tweed där hon fick leva under bättre levnadsförhållanden eftersom engelsmännen såg henne som värdefull i en framtida fångutväxling med skottarna som i fallet med Mary Bruce. 1313 förflyttades Isabella igen. Därefter är det osäkert vad som hände henne. Hon antogs dog i fångenskap 1314. När de flesta av Robert I kvinnliga släktingar återvände till Skottland i början av 1315 och byttes mot engelska adelsmän finns hon inte omnämnd i några register.

John of Strathbogie, han som var Earl of Atholl, förde engelsmännen som fånge 1306 till London. Där hängdes han 7 november 1306. När han var död höggs han huvud av och sattes upp på London Bridge för allmänhetens beskådning. Hans döda kropp brändes också. Det sägs att det var första gången på 230 år sedan omkring 1076 sedan en earl avrättades i England, men det högst osäkert huruvida de uppgifterna stämmer. Det vore osannolikt ifall ingen earl i England hade avrättats sedan dess. I synnerhet i slutet av 1000-talet i kölvattnet efter normandernas invasion av England 1066 vore det logiskt ifall en och annan earl avrättades. Se bl.a. Harrying of the north 1069/1070 om hur de invaderande normanderna kunde behandla människor i England som flugor.

Elizabeth de Burgh förde engelsmännen till England 1306. Hon slapp fängelse. Istället sattes Elizabeth i husarrest på flera platser i England i drygt åtta år från oktober 1306 till slutet av 1314 eller början av 1315. Hon undkom ett hårdare straff eftersom hennes pappa var Richard Óg de Burgh. Englands kung Edward I som dog 1307 och hans son och efterträdare Edward II (1284-1327), kung av England 1307-1327, ville båda inte riskera att förlora Richards stöd. Inte minst ville de förlora hans militära stöd både på ön Irland och vid tillfällen när han tog dessa trupper till Skottland för Englands räkning. Men trots att Elizabeth klarade sig med det mildare straffet husarresten hölls hon fånge under svåra förhållanden de första åren av engelsmännen.

Från oktober 1306 till juli 1308 hölls hon i husarrest i Burstwick-in-Holderness i East Riding of Yorkshire. Hon betjänades av två äldre kvinnor. Under tiden där skrev Elizabeth ett brev där hon klagade på att hon bara hade tre kläder och inga huvudbonader eller sängkläder i linne. Enligt en del andra uppgifter skrev hon ett brev till Edward II och klagade att att hon bara fick köpa tre kläder per år, inte ha några huvudbonader eller ha några sängkläder. Tiden på Burstwick-in-Holderness var mycket svår för henne. 

I juli 1308 fördes Elizabeth till Bisham Manor i Berkshire där hon fick sitta i husarrest till mars 1312. Därefter flyttades Elizabeth till husarrest i Windsor Castle i östra Berkhshire. Det berömda slottet ansågs bättre lämpat att förhindra fritagningsförsök från anhängare till hennes make Robert I eller av Robert I själv. Hon tog med sig sex skötare och betjänter till Windsor Castle. Elizabeth stannade i slottet under sommarhalvåret 1312 från mars till oktober 1312. I takt med att hon flyttade till bättre boende blev hennes vardag också bättre och lättare att uthärda.

I oktober 1312 ansågs det att läget tillfälligt lugnat ned sig och att risken minskat för att hon skulle fritas. Dessutom var Isabella av Frankrike (1295-1358), drottninggemål av England 1308-1327 höggravid och skulle strax senare anlända till Windsor Castle i början av november 1312 för att föda sin son Edward III (1312-1377), kung av England 1327-1377. 13 november 1312 föddes Edward III i Windsor Castle. Personalen och hushållet i Windsor Castle behövde koncentrera sig på den kommande födseln och på både Isabella och Edward III efter att han föddes. Elizabeth de Burgh hade varit i vägen ifall hon stannat kvar i husarrest i Windsor Castle efter oktober 1312.  Av dessa två anledningar fick hon därför lämna Windsor Castle i oktober 1312 och flyttades till en husarrest i Shaftesbury Abbey i Dorset. Där fick hon bo från oktober 1312 till mars 1313. Hon kunde hamnat på andra platser mer norrut inom England eller i Londontrakten, men fick bo i det mer sydligare Dorset vintern 1312-1313 i händelse att läget skulle hårdna igen. 

Sedan satt hon i husarrest i ett år i Barking Abbey från mars 1313 fram till mars 1314. Barking Abbey ligger idag i London, men låg tidigare i Essex. Därefter satt Elizabeth i husarrest i Rochester Castle i Kent under bara några månader från mars till juni 1314. Efter slaget vid Bannockburn 23-24 juni 1314 flyttades hon norrut till York där fångutväxlingssamtal fördes mellan England och Skottland. Där fick hon audiens hos Englands kung Edward II som också på plats. De två träffades och talades vid. I november 1314 förde engelsmännen Elizabeth till Carlisle strax före fångutbytet. Därefter släpptes hon fri och återvände tillbaka till Skottland. Vid sidan av sin make Robert I blev hon, som drottninggemål på plats i Skottland, av naturliga skäl centrum i det skotska politiska livet under resten av sitt liv fram till 1327. Det var en rejäl kontrast till de dryga åtta åren av husarrest i England 1306-1314/1315 som mest gick ut på att sitta av tiden och livet.


Elizabeth dog 1327

27 oktober 1327 dog Elizabeth de Burgh när hon ramlade av en häst under sitt besök eller vistelse på det skotska kungliga residenset Cullen Castle. Slottet låg 800 meter öster om i Cullen i Banffshire i nordöstra Moray. Elizabeth blev 43 år gammal. Hennes kropp begravdes i Dunfermline Abbey i Dunfermline i sydvästra och södra Fife där kungar och drottningar av Alba och Skottland i regel hade begravts sedan 1093, med några undantag som t.ex. norska drottningregenten Margaret Eiriksdottir (1283-1290). 7 juni 1329 dog Robert I i Manor of Cardross i Cardross, idag i östra Argyll and Bute, där hans första fru Isabella av Mar också dog 1296. Robert I:s kropp begravdes i Dunfermline Abbey bredvid Elizabeth kropp. Hans hjärta däremot hamnade till slut i Melrose Abbey i Melrose i Scottish Borders och hans inre organ balsamerades och placerades i St Serf's Chapel i Dumbarton i West Dunbartonshire. Sistnämnda var församlingskyrka för den medeltida Cardross Parish church.

Robert I efterträddes på Skottlands tron av sin äldsta son David II från sitt äktenskap med Elizabeth de Burgh. David II var den sista från huset Bruce på Skottlands tron. David II i sin tur efterträdes 1371 på Skottlands tron av Robert I:s dotterson Robert II, tillika David II:s halvsysterson. Det var samma Robert II som var son till Robert I:s och Isabella av Mar's dotter Marjorie Bruce. Robert II var den första från huset Stewart, senare Stuart, på Skottlands tron eftersom hans pappa Walter var en Stewart.

Elizabeth de Burgh går inte till historien som en av Piktlands, Albas och Skottlands stora drottninggemåler. Hon lämnade ett ganska ljumt avtryck. Däremot var hon gift och var maka till en Skottlands stora kungar Robert I aka Robert the Bruce, vilket gör att hennes historiska kändisstatus höjs upp mer. Dock inte tillräckligt mycket för att betraktas som en stor skotsk drottninggemål.

​-----------------------------


♛ Joan av England (1321-1362), drottninggemål av Skottland 1329-1362

5 juli 1321 föddes Joan i Tower of London i London. Hon var på känd engelska som både Joan of England och Joan of the Tower samt på svenska som Joanna av England och Joanna i Towern. Hennes föräldrar var Edward II (1284-1327), kung av England 1307-1327 och hans fru Isabella av Frankrike (1295-1358), drottninggemål av England 1308-1327. Joan var lillasyster till Edward III (1312-1377), kung av England 1327-1377​. Bara fyra generationer tillbaka hade Joan hela tretton regenter i sitt släktträd. De var fördelade med tolv män som hade var kungar för olika kungariken och en kvinna som var regerande drottning över ett kungarike. 

England
4. John (1166-1216), kung av England 1199-1216 - ffff
3. Henry III (1207-1272), kung av England 1216-1272 - fff
2. Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307 - farfar
1. Edward II (1284-1327), kung av England 1307-1327 - far
0. Joan av England (1321-1362), drottninggemål av Skottland 1329-1362

Spanien och England
4. Alfonso IX av León (1171-1230), kung av León och Galicien 1188-1230 - fmff
3. Ferdinand III (1199/1201-1252),  kung av Kastilien och Toledo 1217-1252 samt kung av León och Galicien 1230-1252 - fmf
2. Eleanor av Kastilien (1241-1290), drottninggemål av England 1272-1290 - farmor
1. Edward II (1284-1327), kung av England 1307-1327 - far
0. Joan av England (1321-1362), drottninggemål av Skottland 1329-1362

Frankrike
4. Louis IX (1214-1270), kung av Frankrike 1226-1270 - mfff
3. Philip III (1245-1285), kung av Frankrike 1270-1285 - mff
2. Philip IV (1268-1314), kung av Frankrike 1285-1314 och kung av Navarra 1284-1305 - morfar
1. Isabella av Frankrike (1295-1358), drottninggemål av England 1308-1327 - mor
0. Joan av England (1321-1362), drottninggemål av Skottland 1329-1362

Spanien och Frankrike
4. James av Aragonien (1208-1276), kung av Aragonien 1213-1276 - mfmf
3. Isabella av Aragonien (1248-1271), drottninggemål av Frankrike 1270-1271 - mfm
2. Philip IV (1268-1314), kung av Frankrike 1285-1314 och kung av Navarra 1284-1305 - morfar
1. Isabella av Frankrike (1295-1358), drottninggemål av England 1308-1327 - mor
0. Joan av England (1321-1362), drottninggemål av Skottland 1329-1362

Spanien
4. Theobald av Navarra (1201-1263), kung av Navarra 1234-1253 och Count (greve) av Champagne 1201-1253 - mmff
​3. Henry I av Navarra (1244-1274), kung av Navarra 1270-1274 och Count (greve) av Champagne och Brie som Henry III - mmf
2. Joan av Navarra (1273-1305), regerande drottning av Navarra 1274-1305, Countess (grevinna) av Champagne 1274-1305 och drottninggemål av Frankrike 1285-1305 - mormor
1. Isabella av Frankrike (1295-1358), drottninggemål av England 1308-1327 - mor
0. Joan av England (1321-1362), drottninggemål av Skottland 1329-1362

Eller om man så vill, alla tretton av Joans förfäder fyra generationer tillbaka i rad som var regenter över ett kungarike:

1. John, kung av England 1199-1216 - ffff
2. Alfonso IX av León, kung av León och Galicien 1188-1230 - fmff
3. Louis IX, kung av Frankrike 1226-1270 - mfff
4. James av Aragonien, kung av Aragonien 1213-1276 - mfmf
5. Theobald av Navarra, bl.a. kung av Navarra 1234-1253 - mmff
6. Henry III, kung av England 1216-1272 - fff
7. Ferdinand III,  kung av Kastilien och Toledo 1217-1252 samt kung av León och Galicien 1230-1252 - fmf
8. Philip III, kung av Frankrike 1270-1285 - mff
​9. Henry I av Navarra, bl.a. kung av Navarra 1270-1274 - mmf
10. Edward I, kung av England 1272-1307 - farfar
11. Philip IV, kung av Frankrike 1285-1314 och kung av Navarra 1284-1305 - morfar
12. Joan av Navarra, bl.a. regerande drottning av Navarra 1274-1305 och drottninggemål av Frankrike 1285-1305 - mormor
13. Edward II, kung av England 1307-1327 - far

Av Joans fyra far- och morföräldrar, dvs hennes farfar, farmor, morfar och mormor, var tre av fyra regenter över England, Frankrike och Navarra medan den fjärde, Eleanor av Kastilien, var drottninggemål av England. Joan hade minst sagt mycket kungligt påbrå bara fyra generationer tillbaka. Som jämförelse har dagens prins Charles (f. 1948), prins av Wales och svenske kungen Carl XVI Gustaf (f. 1946) sju respektive fyra regenter som var kungar eller regerande drottningar över kungariken upp till fyra generationer tillbaka.
I Charles fall tre regenter tillbaka på sin fars sida och fyra regenter på sin mors sida. I Carl XVI Gustafs fall fyra regenter på sin fars sida och en regent på sin mors sida. Victoria (1819-1901), drottning av Storbritannien 1837-1901 och kejsarinna av Indien 1876-1901, är emellertid både farmors farmor och morfars farmor till Carl XVI Gustaf. Han är ättling till henne på både sin far och mors sida. Därför har han bara fyra och inte fem förfäder som var regenter upp till fyra generationer tillbaka.

Utöver de engelska, franska och spanska förfäderna hade 1300-tals Joan av England också påbrå bara några generationer tillbaka också från det som är dagens Belgien, Portugal, Tyskland, Ungern och Ukraina (Kievrus). Hon hade även påbrå längre tillbaka i tiden från Alba. Hon var också ättling till kungar av Alba. Här är ett led förkortat till tolv generationer tillbaka.

12. Kenneth II (932-995), kung av Alba 971-995 eller kung av Alba 971-973 och 977-995 - fffffmmffmff
11. Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034, huset Alpin - fffffmmffmf
10. Bethóc - fffffmmffm
9. Duncan I (1001-1040), kung av Alba 1034-1040 - fffffmmff
8. Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 - fffffmmf
7. Matilda (Edith) av Skottland (1080-1118), drottninggemål av England 1100-1118 - fffffmm
6. Matilda av England (1102-1167), tysk-romersk kejsarinna (gemål) 1114-1125 samt tysk- och italiensk drottninggemål 1114-1125 - fffffm
5. Henry II (1133-1189), kung av England 1154-1189 - fffff
4. John (1166-1216), kung av England 1199-1216 - ffff
3. Henry III (1207-1272), kung av England 1216-1272 - fff
2. Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307 - farfar
1. Edward II (1284-1327), kung av England 1307-1327 - far
0. Joan av England (1321-1362), drottninggemål av Skottland 1329-1362

17 juli 1328 gifte sig Joan av England med David II (1324-1371), kung av Skottland 1329-1371. Hon var sju och han var fyra år gammal. 

Under första halvan av 1334 skickade det skotska kungahuset den nioårige barnkungen David II och hans tolvårige fru Joan av England till Frankrike för deras egen säkerhet. De riskerade att mördas ifall de stannade kvar i Skottland, inte minst av anhängare till Edward Balliol (1283-1367) som var skotsk tronpretendent 1332-1356. 14 maj 1334 ankom David II och Joan med sitt skepp till Boulogne-sur-Mer i norra Frankrike. De stannade i Frankrike till 1341. David II och Joan av England fick aldrig några barn tillsammans under sitt 34 år långa äktenskap 1328-1362. Äktenskapet var dessutom olyckligt och David II hade flera älskarinnor vid sidan av.

1360, 1361 eller 1362 inledde David II en kärleksaffär med älskarinnan Margaret Drummond (1340-1375), senare drottninggemål av Skottland 1364-1369. Hon var fortfarande gift med sin första make Sir John Logie (1325-1363) medan David II fortfarande var gift med Joan av England. 1361 eller 1362 innan augusti 1362 flyttade Margaret in hos David II, medan hennes make och hans maka fortfarande levde.

14 augusti 1362 dog Joan av England och 1363 dog Margaret Drummonds make Sir John Logie. 1364 gifte änklingen David II om sig med älskarinna, dåvarande änkan Margaret Drummond. Det var bådas andra äktenskap. De fick inga barn tillsammans. 1369 skilde de sig efter ofrivillig barnlöshet. Förmodligen berodde barnlösheten i David II:s två två äktenskap med Joan och Margaret på David II själv eftersom hans andra frun Margaret hade två de två tidigare barnen Margaret Logie (f. 1349) och John Alexander Logie (f. 1350) i sitt första äktenskap med Sir John Logie. Dessutom fick inte David II några barn 1369-1371 med sin älskarinna Agnes Dunbar (f. 1329) trots att hon fick barn med andra män både innan och efter honom. 1371 dog David II och 1375 dog Margaret.

​-----------------------------

​
♛ Margaret Drummond (1340-1375), drottninggemål av Skottland 1364-1369
​
1340 föddes Margaret i Perthshire. Enligt en del uppgifter föddes hon 1330. Hennes pappa var Sir Malcolm de Drummond (f. 1270, efter 1295 eller 1304 och d. 17 oktober 1346), 10th Thane of Lennox. Pappan var också känd som bara Sir Malcolm Drummond. Han var en mindre lord i Lennox och i Perthshire. Margarets mamma hette Margaret Graham, Countess of Menteith. Enligt del uppgifter hette Margarets mamma Lady Annabella Graham of Kincardine (1299-1358). ​Margaret Drummond tillhörde klanen Drummond som huserade i Perthshire. Efter slaget vid Bannockburn 1314
fick hennes manliga förfäder på hennes pappas sida i klanen Drummond mark i Perthshire. Robert I (1274-1329), kung av Skottland 1306-1329, gav dem markerna. Margaret var lillasyster till John Drummond (1318-1360 eller 1322-1373), 11th Thane of Lennox, som var klanhövding för klanen Drummond. John var pappa till Anabella Drummond (1350-1401), drottninggemål av Skottland 1390-1401. Margaret var därför faster till Anabella.


John och Margaret

Det finns en del nutida kritiska historiker som menar att John Drummond, 11th Thane of Lennox, och Margaret Drummond, drottninggemål av Skottland, inte var syskon. Dessa historiker anser att Johns och Margarets födelseårtal, 1318/1322 vs 1340, låg för långt ifrån varandra för att de skulle ha varit syskon. Dessa historiker tror istället att John var en nära förfader till Margaret, t.ex. hennes pappas bror eller dylikt. Å andra sidan i de historiska dokumenten står både John och Margaret som barn till Sir Malcolm de Drummond, 10th Thane of Lennox, vilket är väl dokumenterat. Eftersom både John och Margaret var relativt stora historiska personer i 1300-talets Skottland tyder det mesta på att dessa historiska dokument är rätt. Dels därför att John var klanhövding för klanen Drummond och arvinge till sin pappa Sir Malcolm de Drummond, 10th Thane of Lennox och näste Thane of Lennox efter pappan. Dels därför att Margaret var drottninggemål av Skottland, vilket ökar chanserna för att de historiska dokumenten om vem hennes pappa var också är rätt.

På åtminstone 1300-talet och senare brukade de historiska dokumentationerna om vilka de skotska drottninggemålernas pappor var också stämma, om inte alltid så åtminstone väldigt ofta. Efter eventuella senare korrigeringar på 1900- och 2000-talen brukar de dessutom nästan alltid stämma med få undantag. Det beror på att drottninggemålernas höga ställning från 1300-talet och senare gjorde och gör att deras föräldrar, i synnerhet vilka deras pappor var, är väl dokumenterade. Inte minst om de sedan blev mammor till framtida skotsk kungar eller regerande drottningar av Skottland. Det i sin tur eliminerade eller minskade avsevärt eventuella felaktigheter om vilka deras pappor eller mammor var. Men stämmer de kritiska historikernas invändningar någorlunda i fallet med John Drummond och Margaret Drummond kan man enligt en del andra historiker anta att:

a) John och Margaret hade samma pappa i Sir Malcolm de Drummond, 10th Thane of Lennox, men olika mammor. I Johns fall en mamma som föddes tidigare och i Margarets fall en mamma som föddes senare. Då var det fullt realistiskt att de kunde ha varit syskon, men halvsyskon och inte helsyskon. I sådant fall stämmer de historiska dokumenten att de hade samma pappa i Sir Malcolm. Det kunde också vara:
b) John var son till Sir Malcolm de Drummond, 10th Thane of Lennox,
medan Margarets pappa med okänt namn eller som också hette Malcolm de Drummond var bror till John. Då var Margaret sondotter till Sir Malcolm de Drummond, 10th Thane of Lennox, medan John var farbror till Margaret. Det som talar mot det är att hon då inte var dotter till Sir Malcolm de Drummond,
10th Thane of Lennox.


Ungerskt påbrå

Enligt legenden och den skriftliga historien härstammade klanen Drummond från Ungern och den ungerska prinsen eller adelsmannen George och hans son Maurice. George var en utomäktenskaplig son till Andrew I av Ungern (1015-1060), kung av Ungern 1046-1060 och hans ungerska eller ryska älskarinna. Andrew I var känd på svenska som Andreas av Ungern och på ungerska som I. András magyar király​. George föddes i Pilismarót i norra Ungern, men flyttade till Alba i samband med Edgar Ætheling (1051-1126), kung av England 1066-1066 (omtvistat), ​flykt till Alba 1068. Se Margaret av Wessex (1045-1093), drottninggemål av Alba 1070-1093, för mer om flykten. Se också Anabella Drummond (1350-1401), drottninggemål av Skottland 1390-1401. En del forskare hävdar att klanen Drummonds ungerska ursprung inte stämmer och att de inte kom därifrån.


De två giftermålen

Margaret Drummond var gift två gånger. I sitt första äktenskapet var hon gift med Sir John Logie (1325-1363), också känd som Sir John Logy och Sir John Erskine Logy. Han föddes i Logie i Fife som John Logy, men efternamnet Logy ändrades till Logie efter hans död. Johns pappa var Sir John Logy of Logie (f. 1299). 1320 konspirerade pappan John Logy of Logie mot Robert I (1274-1329), kung av Skottland 1306-1329, utan att lyckas. Robert I, också känd som Robert the Bruce, var pappa till David II (1324-1371), kung av Skottland 1329-1371. I september 1343 benådades Sir John Logie (1325-1363) av David II för vad den förstnämndes pappa
John Logy of Logie (f. 1299) försökte göra 1320 med den sistnämndes pappa Robert I. David II ville minska familjen Stewarts inflytande och hoppades få över familjen Logie på sin sida med benådningen. David II återställde och gav också tillbaka Sir John Logie det stora lordship of Strathgartney som gränsade till earldom of Menteith och earldom of Lennox. Strathgartney hölls innan av familjen som tillhörde Sir John Menteith of Arran and Knapdale och hans familj. Men John Menteith lyckades komma över Strathgartney senare när David II satt i fängelse/förvar i England under nästan hela perioden 1346-1357. David II försökte sedan ge tillbaka 
Strathgartney till familjen Logie 1357 eller 1358 efter återkomsten till Skottland utan att lyckas.

David II hjälpte också övriga i familjen Drummond. Margarets bror Malcolm Drummond blev obducent i Perth. Hans arbete var rättsläkare med uppdrag för att fastställa dödsfall hos livlösa personer och medverka i utredningen om dödsorsaken hos de döda. 1349 kom digerdöden till Skottland och 20-40 % av Skottlands befolkningen avled. David II gav Malcolm Drummond nya marker i Perthshire för att han tjänade kungen väl. David II hjälpte också andra Drummonds. David II:s favorisering av familjen Drummond medförde att spänningen ökade mellan familjerna Drummond och Bruce (David II:s familj) på ena sidan och familjerna Stewart och Campbell på den andra sidan. Osämjan ledde på 1350-talet till fullständig klanfejd med mord.

Med Sir John Logie (1325-1363) fick Margaret Drummond de två barnen Margaret Logie (f. 1349) och John Alexander Logie (f. 1350). Dottern föddes i Ruthven i Perth medan sonen föddes i Perth i Perth and Kinross. Sonen John var också känd som John of Logie. Efter hand knakade Margarets äktenskapet med Sir John Logie i fogarna. 1360, 1361 eller 1362 blev Margaret älskarinna till David II medan hon fortfarande var gift med Sir John Logie och han fortfarande var gift med Joan av England (1321-1362), drottninggemål av Skottland 1329-1362. 1361 eller 1362 innan augusti 1362 flyttade Margaret in hos David II, medan hennes make och hans maka fortfarande levde. 1362 dog Joan av England och 1363 dog Sir John Logie. 20 februari 1364 i Inchmurdach, som var en herrgård som tillhörde St Andrews biskop, gifte Margaret Drummond om sig med sin älskare David II. Herrgården låg nära Crail i nordöstra/östra Fife. Det var bådas andra äktenskap. 

David II fick inga barn. 1364-1369 var han däremot styvpappa till Margaret Drummonds barn Margaret Logie och John Alexander Logie. 1367 gifte sig Margaret Drummonds brorsdotter Anabella Drummond (1350-1401), drottninggemål av Skottland 1390-1401, med John Stewart (1337/1340-1406), senare Earl of Carrick 1368-1390, High Steward of Scotland 1371-1390 och kung av Skottland 1390-1406 under namnet Robert III. Anabella Drummond var dotter Margaret Drummonds bror John Drummond som tidigare nämndes var 11th Thane of Lennox. John dog dock 1360 och kunde inte vara med på sin dotters bröllop med John Stewart.

Bland historiker har Margaret Drummond skildrats som vacker, men också arrogant och girig. De nämner inte det, men det arroganta kunde också spekulativt berott på en blyghet som medförde att hon uppfattades som högdragen, även om det inte behövde betyda att hon var blyg utan att hon faktiskt var arrogant. Som drottning av Skottland fick Margaret marker i Perthshire och tullinkomster från Aberdeen och i Inverkeithing. Sistnämnda ligger i sydvästra/södra Fife. Hon lyckades också i egenskap som Skottlands drottning komma över marker i Annandale åt sin son John Alexander Logie från hennes första äktenskap. Annandale ligger i östra Dumfries and Galloway i södra Skottland.​
​

Sista åren

20 mars 1369 skilde sig David II och Margaret efter ofrivillig barnlöshet.
I skilsmässohandlingarna i Skottland stod det att David II skilde sig från henne på grund av att hon inte kunde få barn. Enligt en annan version ogiltigförklarade han äktenskapet på grund av att hon inte kunde föda honom en arvinge. Efter skilsmässan reste Margaret till Avignon i södra Frankrike. Där vädjade hon framgångsrikt till Urban V (1310-1370), påve 1362-1370, om att vända skilsmässodomen i Skottland bort från henne och påvisa att det inte var hon som var infertil. Trots allt fick hon två barn från sitt första äktenskap medan David II inte fick några barn från sina två äktenskap, varav i det första med Joan av England var han gift i 34 år med. Dessutom fick inte David II några barn 1369-1371 med sin älskarinna Agnes Dunbar (f. 1329) trots att hon fick barn med andra män både innan och efter honom. 

Enligt en annan version blev Agnes Dunbar älskarinna till David II redan 1368 och inte 1369. Enligt den versionen ledde Margarets beteende mot David II och hennes oförmåga att föda en arvinge till att David II blev övertygad om att ogiltigförklara deras äktenskap. Istället planerade David II att gifta sig med Agnes. 20 mars 1369 förklarades äktenskapet med Margaret Drummond som ogiltigt. Sedan reste Margaret till Avignon, osv.

1371 dog David II. Han efterträddes på Skottlands tron av sin halvsysterson Robert II (1316-1390), kung av Skottland 1371-1390​. Strax efter 31 januari 1375 dog Margaret Drummond under 1375. Enligt de uppgifterna som hävdar att hon föddes 1330 dog hon 1373 i Marseille. Det tros att Margaret Drummond begravdes på okänd ort i Frankrike eller i Marseille eftersom franskfödde Gregory XI (1329-1378), påve 1370-1378, betalade hennes begravning. Han var känd på svenska som Gregorius XI.

​-----------------------------
​

3.6 Huset Stewart/Stuart 1371-1651

Bilden ovan, övre raden Euphemia de Ross, Anabella Drummond, Joan Beaufort och Mary av Guelders. Nedre raden Margaret av Danmark, Margaret Tudor, Madeleine av Valois och Mary av Guise.

Bilden ovan, övre raden Francis II, Henry Stuart och James Hepburn. Nedre raden Anne av Danmark och Henrietta Maria av Frankrike.

♛ Euphemia de Ross (f. före 1333 och d. 1386), drottninggemål av Skottland 1371-1386

Släkten

Före 1333 eller född exakt det året 1333 föddes Euphemia i regionen Ross i Ross and Cromarty på södra delen av den norra halvan av Highland i Skottland. Sett över hela högländerna ligger Ross i norra högländerna. Enligt en del uppgifter föddes hon i Cromarty Castle i östra delen av Ross i östra Ross and Cromarty. Euphemia de Ross var också känd som Eupheme de Ross. Hon var som namnet antyder medlem i klanen Ross. Hennes pappa Hugh (f. före 1297 och d. 1333) var Earl of Ross 1323-1333 och hennes farfar William II (f. före 1274 och d. 1323) var också tidigare Earl of Ross. De bodde i Ross. Pappa Hugh var också känd som Aodh de Ross, 4th Earl of Ross medan farfar William II var även känd som Uilleam och Uilleam II. Aodh är ett manligt iriskt, gäliskt och skotskt gäliskt namn som från början betydde eld. Feminina formen är  Aodhnait and Aodhamair. Hugh är en vanlig anglifierad variant av Aodh även om namnen inte är etymologiskt länkade med varandra. Uilleam är det manligt förnamnet i gäliska och skotsk gäliska för William. När pappa Hugh, Earl of Ross och farfar William II, Earl of Ross levde i slutet på 1200-talet och i första årtiondena på 1300-talet kallades de därför för Aodh respektive Uilleam av sina familjer.

William II:s pappa, dvs. Euphemias farfars far, var William I (f. 1194-1214 eller f. 1220 och d. 1274), Earl of Ross 1251-1274. Euphemias farfar William II:s förfäder på manssidan härstammade ursprungligen från Ross, åtminstone några generationer tillbaka. De var inhemsk adel från Alba. Dock hade William II eventuellt lite norska och gäliska förfäder från Alba längre tillbaka i tiden. Norskt påbrå från de norska vikingar som bosatte sig i det som idag är norra och västra Skottland. William II:s mamma, dvs. Euphemias farfars mor, var Jean Comyn (1198-1274), också känd som Joan Comyn och Johanna Comyn. Genom henne var Euphemia av kunglig börd. Euphemias farfars morfars mormors far var Donald III som var kung av Alba 1093-1094 och 1094-1097. Genom Donald III:s mamma Suthen (1009-1070), drottninggemål av Alba 1034-1040, hade Euphemia också engelska och danska förfäder.

7. Donald III (1032-1099), kung av Alba 1093-1094 och 1094-1097 - ffmfmmf
6. Bethóc ingen Domnaill (1080-1160) - ffmfmm
5. Hextilda of Tynedale (f. 1112-1122 och d. 1149-1189 eller f. 1122 och d. 1182) - ffmfm
4. William Comyn (1163-1233), Lord of Badenoch 1229-1233 - ffmf
3. Jean Comyn (1198-1274) - ffm
2. William II (f. före 1274 och d. 1323), Earl of Ross - farfar
1. Hugh (f. före 1297 och d. 1333), Earl of Ross 1323-1333 - far
0. Euphemia de Ross (f. före 1333 och d. 1386), drottninggemål av Skottland 1371-1386

Euphemias farmor var Euphemia de Barclay/Berkeley (1249-1296), också känd som Euphemia Ross. Farmor Euphemias pappas familj, familjen Berkeley, var från Moray. Farmor Euphemias mamma var från familjen Bissett vars förfäder flyttade från Normandie via England till Moray.

Euphemia de Ross mamma var Margaret de Graham (f. 1305 och d. efter 1341). Margaret var dotter till Sir John de Graham of Abercorn som var Euphemias morfar. Mamma Margaret hade påbrå från flera delar av Alba som exempelvis Fife och Angus. Margaret  hade också engelskt påbrå i ett par olika grenar och normandiskt påbrå. Familjen Graham på Margarets pappas Johns sida, dvs. på Euphemias morfars sida, flyttade från Normandie till England på andra delen av 1000-talet. Två generationer senare på 1100-talet flyttade de till det som idag är Skottland. Sju generationer senare föddes Margaret de Graham. Margarets farmor, dvs. Euphemias morfars mor, var Muriel Bisset (f. 1257 och d. efter 17 maj 1298) som var från familjen Bissett vars förfäder ursprungligen flyttade från Normandie via England till Alba.

Sammanfattningsvis hade Euphemia de Ross på sin pappas sida påbrå från i första hand Alba, men också från England, Normandie, Norge och Danmark. På sin mammas sida kom Euphemias förfäder från Alba, England och Normandie. På båda sina föräldrars sidor hade Euphemia förfäder från familjen Bissett, som via ett mellanstopp i England, ursprungligen var från Normandie.


Giftermålen

Euphemia var gift två gånger. Först med John Randolph (1306-1346), 3rd Earl of Moray 1332-1346 som var skotsk guardian och regent 1334-1335 åt barnkungen David II (1324-1371), kung av Skottland 1329-1371. Oklart huruvida Euphemia var gift med John medan han var en guardian på mitten av 1330-talet. Paret Euphemia och John fick inga barn. 17 oktober 1346 dog John på Skottlands sida mot England i slaget vid Neville's Cross väster om Durham i nordöstra England. Slaget slutade med en engelsk vinst. Se guardian John Randolph för mer om honom.

2 maj 1355 gifte Euphemia om sig med sin andra make Robert II (1316-1390), kung av Skottland 1371-1390. Men när de gifte sig 1355 var han inte kung av Skottland. Istället gick han under namnet  Robert Stewart, 7th High Steward of Scotland 1327-1371. Under åren 1334-1335 och 1338-1341 var Robert däremot skotskt regent och guardian åt minderåriga kungen David II (1324-1371) och regent 1346-1357 åt vuxenkungen David II när denne David II satt i fängelse/förvar i England. David II var kung av Skottland 1329-1371.
När Euphemia gifte sig 1355 med sin Robert blev hon därför hustru till en guardian som regerade Skottland åt en annan persons, David II, vägnar. Robert var dessutom guardian 1334-1335 när Euphemias första make John Randolph också var guardian. 

Som i Euphemias fall var hon också Robert II:s andra äktenskap. 1336 till 1350-1355 och troligen till 1355 var han gift med sin första fru Elizabeth Mure (f. 1320 och d 1350-1355, d. troligen jan-april 1355). De fick minst tio barn tillsammans, men möjligen upp till tretton barn. Elizabeth och Robert II:s kändaste barn var John Stewart (1337/1340-1406) som var kung av Skottland 1390-1406 under namnet Robert III. Paret Euphemia och Robert var gifta 1355-1386. De fick fem barn tillsammans fördelade på två söner och tre döttrar. Under sitt liv fick Robert II ytterligare minst tretton barn med minst tre älskarinnor. Totalt fick han minst tjugoåtta barn eller möjligen omkring trettioen barn, varav femton till arton barn innanför äktenskapen och tretton utanför äktenskapen. 

1371 blev Robert II kung av Skottland och Euphemia blev samtidigt drottninggemål av Skottland vilket hon var fram till 1386. 1386 dog Euphemia de Ross i Dundonald i South Ayrshire. Enligt en del uppgifter dog hon 1387. Men eftersom hon slutade att vara drottninggemål av Skottland 1386 och inte skilde sig från sin make Robert II samtidigt som han kung till 1390 antas det dödsåret 1386 mer korrekt än 1387.

1390 dog Robert II. Robert II efterträddes på Skottlands tron av sin son Robert III. De ättlingar som Robert II hade med sina två fruar Elizabeth Mure och Euphemia de Ross hamnade senare i fejd med varandra.
​
​-----------------------------

​
♛ Anabella Drummond (1350-1401), drottninggemål av Skottland 1390-1401

1350 föddes Anabella i Dunfermline i sydvästra och södra Fife. Enligt en del uppgifter föddes hon i Dunfermline Abbey i Dunfermline. Hon var också känd som Annabella Drummond. Hon var dotter till Sir John Drummond (1318-1360 eller 1322-1373), 11th Thane of Lennox, och Mary Montifex (f. 1324 och d. efter 31 januari 1375). ​Mamma Mary Montifex var också känd som a) Mary Montifex, Heiress of Stobhall, b) Mary Montefichet och c) Mary Montfichet. John föddes på den lilla ön Inchmahome Isle i Lake of Monteith i Stirling council area medan Mary föddes i Stobhall som ligger 13 km norr om Perth i östra Perth and Kinross. 1345 gifte de sig med varandra. I samband med giftermålet blev John även känd som John Drummond of Stobhall eftersom hans Mary var arvtagare eller framtida arvtagare till Stobhall. Från 1345 var pappa John därför känd som Sir John Drummond of Stobhall, 11th Thane of Lennox.

John var klanhövding för klanen Drummond. Han var storebror till Margaret Drummond (1340-1375), drottninggemål av Skottland 1364-1369. Margaret var faster till Anabella. I sitt andra äktenskap var Margaret gift med David II (1324-1371), kung av Skottland 1329-1371. Det finns en del nutida kritiska historiker som menar att John Drummond och Margaret Drummond inte var syskon eftersom de anser att deras födelseårtal, 1318/1322 vs 1340, låg för långt ifrån varandra. Se Margaret Drummond (1340-1375), drottninggemål av Skottland 1364-1369, för mer om argument både mot och för denna invändning.


Släkten på pappa Johns sida

Enligt legenden och den skriftliga historien härstammade Anabellas pappa John och klanen Drummond från Ungern på den rakt uppstigande manssidan. Andrew I (1015-1060), kung av Ungern 1046-1060, var farfars farfars farfars farfars farfars far till Anabella Drummond. Elva led tillbaka. Andrew I var känd på ungerska som I. András magyar király​, förkortat I. András, och på svenska som Andreas av Ungern. Han fick den utomäktenskaplig sonen och ungerska prinsen eller adelsmannen George, på ungerska György, med en ungersk eller rysk älskarinna. George föddes i Pilismarót i norra Ungern. Eftersom han inte föddes inom äktenskapet hade han ingen rätt till den ungerska tronen. Enligt legenden följde George med den ungerskfödda men anglosaxiska Edgar Ætheling (1051-1126), kung av England 1066-1066 (omtvistat), till England och sedan till Alba 1068. 
Se Margaret av Wessex (1045-1093), drottninggemål av Alba 1070-1093, för mer om hur de hamnade i Alba 1068. 

En del skriftliga källor hävdar att George och denna ungerskfödda son Maurice (d. 1092/1093) flyttade från Ungern till England och sedan till Alba 1068. Ungerska namnet för Maurice är Móric. Maurice var också känd som Maurício och Maurisz. Enligt andra skriftliga källor var det bara sonen Maurice som flyttade från Ungern till England och därefter till Alba 1068. I Alba flyttade George och Maurice eller bara Maurice till socknen Drymen i sydvästra Stirling (council area), tidigare Stirlingshire. Idag finns byn Drymen där. Skotsk gäliska namnet för byn är Druiminn. Det ska ha fått sitt namn från det gäliska dromainn som betyder ås eller hög mark. Maurice tog efternamnet Drummond från det gäliska namnet på socknen Drymen och blev Maurice Drummond (d. 1092/1093). Hans sonson sonson son Malcolm Beg Drummond (f. efter 1169 och d. 1259), 6th Thane of Lennox, var gift med Ada of Lennox. Malcolm Beg Drummond, var också känd som Malcolm Beg, Chamberlain of Lennox. Han anses vara klanen Drummonds första klanhövding.

Beg i namnet Malcolm Beg Drummond betyder den lilla. På svenska kan hans namn översättas till ungefär Malcolm den lilla Drummond. Från honom till idag har klanen Drummonds klanhövding varit känd som An Drumanach Mór som betyder Drymens stora man eller Drymens mäktiga man. Efter slaget vid Bannockburn 1314 fick Anabellas manliga förfäder på hennes farfars sida i klanen Drummond mark i Perthshire. Hennes farfar hette Malcolm de Drummond (f. 1270, efter 1295 eller 1304 och d. 17 oktober 1346), 10th Thane of Lennox. Han var också känd som bara Sir Malcolm Drummond och var en mindre lord i Lennox och i Perthshire. Farfar Malcolm fick bl.a. barnen Sir John Drummond (1318-1360 eller 1322-1373), 11th Thane of Lennox, och Margaret Drummond (1340-1375), drottninggemål av Skottland 1364-1369. John fick bl.a. Anabella. 
​
11. Andrew I (I. András) (1015-1060) , kung av Ungern 1046-1060 -  fffffffffff
10. George (György på ungerska), föddes i Ungern - ffffffffff
9. Maurice Drummond (d. 1092/1093), föddes i Ungern - fffffffff
8. Malcolm Drummond (1085-1130/1131), 2nd Thane of Lennox, föddes i Drymen i Stirlingshire i Alba - ffffffff
7. Maurice Drummond (1100-1155), 3rd Thane of Lennox - fffffff
6. John Drummond (1125-1180), 4th Thane of Lennox - ffffff
5. Sir Malcolm Drummond (d. 1200), 5th Thane of Lennox - fffff
4. Malcolm Beg Drummond (f. efter 1169 och d. 1259), 6th Thane of Lennox, anses vara klanen Drummonds första klanhövding - ffff
3. Sir Malcolm Drummond (f. 1239 och d. efter 1272), 7th Thane of Lennox - fff
2. Malcolm de Drummond (f. 1270, efter 1295 eller 1304 och d. 17 oktober 1346), 10th Thane of Lennox - farfar
1. Sir John Drummond (1318-1360 el.1322-1373),11th Thane of Lennox - far
0. Anabella Drummond (1350-1401), drottninggemål av Skottland 1390-1401

En del forskare hävdar att klanen Drummonds ungerska ursprung inte stämmer och att de inte kom därifrån. På sin farfar Malcolm Drummonds
sida hade Anabella dock främst påbrå från Alba eftersom deras ungerskfödde förfader Maurice Drummonds (d. 1092/1093) manliga ättlingar gifte sig och fick barn med kvinnor från Alba. De flesta av farfar Malcolms förfäder var därför från Alba och främst från West Dunbartonshire och Albas östkust som Angus. Den ungerska kopplingen var bara en släktgren. Utöver påbråt på Alba och Ungern hade farfar Malcolm också förfäder från inte minst Bretagne i Frankrike, men också Pays de la Loire, Normandie och Hauts-de-France som alla idag är en del av nuvarande Frankrike.

Anabellas farmor Margaret Graham (f. 1279), Countess of Menteith, förfäder var främst från Alba, men också från England, Bretagne, Normandie och Hauts-de-France. Familjen Graham på Margarets pappas sida flyttade från Normandie till England på andra delen av 1000-talet. Två generationer senare flyttade de till det som idag är Skottland. På andra släktgrenar än den raka manssidan på farmor Margarets pappas sida hade hon också förfäder från England, Bretagne, Normandie, Hauts-de-France, etc. Längre tillbaka hade Margaret också danskt påbrå från danska vikingar som flyttade till Normandie. Dessutom var Maud av Northumbria (1074-1130/1131), drottninggemål av Alba 1124-1130/1031, farmors morfars mormors morfar till Anababella genom farmor Margaret. Åtta led tillbaka. 1090-1111 var Maud gift med normanden Simon I de Senlis (Senliz) (f. 1046 och d. 1111-1113), 1st Earl of Northampton 1080-1111/1113 och 2nd Earl of Huntingdon 1080-1111/1113 som Anabella också var ättling till. Maud och Simon bodde i ett slott i Northampton i engelska Northamptonshire. 1112 gifte Maud om sig med David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153. De var gifta 1112-1130/1131.

8a. Simon I de Senlis (Senliz) (f. 1046 och d. 1111-1113), 1st Earl of Northampton 1080-1111/1113 och 2nd Earl of Huntingdon 1080-1111/1113 - fmmfmmmf
8b. Maud av Northumbria (1074-1130/1131), drottninggemål av Alba 1124-1130/1031 - fmmfmmmm
7. Matilda of St Liz (Maud/Maude de Senlis) (1091-1140) - fmmfmmm
6. Matilda (Maud) FitzRobert de Clare de Senlis (1122-1168) - fmmfmm
5. Lady Matilda d'Aubigny (1153-1210), Countess Consort of Strathearn - fmmfm
4. Robert (f. före 1176 och d. 1244), Earl of Strathearn 1223-1244 - fmmf
3. Annabella of Strathearn - fmm
2. Margaret Graham (f. 1279), Countess of Menteith - farmor
1. Sir John Drummond (1318-1360 el.1322-1373),11th Thane of Lennox - far
0. Anabella Drummond (1350-1401), drottninggemål av Skottland 1390-1401

Nr 2 Margaret Graham ovan var inte samma person som Margaret de Graham (f. 1305 och d. efter 1341) som var mamma till Euphemia de Ross (f. före 1333 och d. 1386), drottninggemål av Skottland 1371-1386. Ovan nr 8b Maud av Northumbrias föräldrar var Waltheof (d. 1076), 1st Earl of Northumbria 1072-1075, Earl of Huntingdon 1072-1076 och Earl of Northampton 1072-1076, och normandiefödda Judith of Lens (f. 1054/1055 och d. efter 1086). Waltheof härstammade från England och Skandinavien medan Judith härstammade från både Normandie och andra delar av dagens Frankrike samt några generationer tillbaka också från det som är dagens Belgien och Nederländerna. Här exempelvis ett led till en av Mauds danska förfäder:

4. Bjórn Beorn Ulsiusson av Danmark (f. 963 i Danmark) - ffff
3. Beorn Beornsson (Bjørn Bearsson) - fff
2. Siward (d. 1055), Earl in York 1023/1033-1041 och Earl of Northumbria 1041-1055 - farfar
1. Waltheof (d. 1076), 1st Earl of Northumbria 1072-1075, Earl of Huntingdon 1072-1076 och Earl of Northampton 1072-1076 - far
0. Maud av Northumbria (1074-1130/1131), drottninggemål av Alba 1124-1130/1131

Nr 4 Bjórn Beorn Ulsiusson ovan var Anabella Drummonds farmors morfars mormors morfars farfars farfar. Tolv led tillbaka. På hela sin pappa Sir John Drummond sida några hundratals år tillbaka hade Anabella Drummond åtminstone förfäder som var från Alba, England, Frankrike inkl. dagens Normandie, Ungern, Belgien, Nederländerna och Danmark.


​Släkten på mamma Marys sida

Anabellas morfar var Sir William de Montifex (1305-1359/1366), Baron of Cargill. Han var också känd som a) Sir William de Montifex, Justiciar of Scotland, b) Sir William de Montifex of Auchterarder, of Stobhall and of Cargill, c) William Montefichet och d) William Montfichet. 1305 föddes William i Stobhall i Cargill i östra Perth and Kinross. Hans förfäder på den rakt uppstigande manliga sidan hos familjen Montifex härstammade från Frankrike. De flyttade från Frankrike till England på 1100-talet. I England slog de sig ned i Essex i sydöstra England, men flyttade till Alba på andra halvan av 1100-talet. Anabelles mormor Margaret de Clare (d. 1346) föddes i Clare i Suffolk i östra England.
​

Giftermålet 1367-1401

1367 gifte sig den sjuttonåriga Anabella med den tjugosju- eller trettioårige John Stewart (1337/1340-1406), senare Earl of Carrick 1368-1390, High Steward of Scotland 1371-1390 och kung av Skottland 1390-1406 som Robert III. Under åren 1368-1390 var John mest känd som bara John, Earl of Carrick. Paret Anabella och John var gifta 1367-1401. Som ung vuxen dam ansågs Anabella som utomordentligt vacker och snygg. Män blev också lätt fångade av hennes charm. Men å andra sidan var hennes familj Drummond kända för att vara en modig och energisk familj som var ståtliga och såg bra ut. Under åren 1370-1394 fick Anabella och hennes John fyra döttrar och tre söner. De var:
- Margaret Stewart (1370-1451), Lady of Galloway, 
- Mary Stewart (1378-1457), 
- David Stewart (1378-1402), 1st Duke of Rothesay 1398-1402, Earl of Atholl 1398-1402 och Earl of Carrick 1390-1402 samt skotsk guardian 1399-1401, 
- Elizabeth Stewart (f. 1379-1386 och d. 1411), 
- Robert Stewart (1383-1388),
- Egidia Stewart (f. 1390 och d. ung), 
- James Stewart (1394-1437) som var kung av Skottland 1406-1437 som James I.

Möjligen föddes dottern Elizabeth Stewart någon gång 1371-1377 och inte 1379-1386 eftersom det finns uppgifter som säger att paret Anabella och John hade två döttrar på 1370-talet fram till dottern Mary och sonen David föddes 1378. Ett annat alternativ är att Elizabeth faktiskt föddes någon gång 1379-1386, men att paret Anabella och John fick en till dotter med okänt namn som föddes 1371-1377. Denna dotter kan ha varit deras åttonde barn som det ibland nämns. Nämnas kan att Anabellas och Johns sista och yngsta barn James var också det barnet som senare blev kung av Skottland även om deras tredje barn David var skotsk guardian 1399-1401 innan James blev kung. Utöver de sju barnen med Anabella fick John också två utomäktenskapliga söner med en älskarinna. De två sönerna var James Stewart of Kilbride (f. före 1360 eller f. 1360 och d. 1400) och John Stewart of Ardgowan and Blackhall (1364-1412). 

1384 eller 1388 blev Anabellas make John svårt skadad eller invalid efter olycka från en hästspark. Det hindrade emellertid inte honom att få två till barn med Anabella. Förmodligen skedde hästskadan 1388 eftersom 1384-1388 var John en skotsk guardian åt sin då oförmåga pappa Robert II (1316-1390) som var kung av Skottland 1371-1390.

Som gift med John blev Anabella involverad i den maktkampen som pågick mellan hennes make och hans bror Robert Stewart (1340-1420), Duke of Albany 1398-1420, Earl of Menteith 1361-1420, Earl of Fife 1371-1420 och Earl of Buchan 1394-1406. Robert Stewart, Duke of Albany, ville förbjuda kvinnlig tronföljd för att komma före sina brorsdöttrar i tronföljden. John däremot ville ha kvar kvinnlig tronföljd. I händelse av att hans söner inom äktenskapet dog unga och inte överlevde honom kunde någon av hans döttrar ta över den skotska tronen. Se andra skotska regenter för mer om denna Robert Stewart, Duke of Albany, som vid olika tillfällen var guardian och skotsk regent åt de tre olika skotska kungarna Robert II, Robert III och James I.

1390 blev John kung av Skottland, men under namnet Robert III. När John blev kung av Skottland blev Anabella samtidigt drottninggemål av Skottland, vilket hon var från 1390 fram till sin död 1401. Hästskadan från 1380-talet präglade emellertid Robert III som regent. Han blev alltmer nedstämd och ansågs var inkompetent under hela sin regentperiod 1390-1406 både enligt honom själv och av andra. Det fick till följd att han inte kunde styra Skottland och tvingades ta hjälp av sin bror Robert Stewart, Duke of Albany och sin son David. Brodern Robert var skotsk guardian och styrde Skottland åt Robert III 1390-1393 och 1401-1406 medan sonen David var skotsk guardian och styrde Skottland åt sin pappa Robert III 1399-1401. Emellanåt fick också Anabella hantera nationella angelägenheter som härskarinna åt sin make Robert III:s vägnar. 

Anabella var känd för att ha varit mycket välutbildad för sin tid. Utöver sitt modernsmål kunde hon kunde dessutom läsa och skriva på franska. 1394 skrev hon ett brev på franska till Richard II (1367-1400), kung av England 1377-1399. I brevet informerade hon honom om att hon fött sin son James, den framtida skotska kungen James I. Som drottninggemål var Anabellas favoritboende Fife burgh i Inverkeithing i sydvästra och södra Fife. Där lät hon dekorera kyrkan med änglar och heraldik i sandsten. De anses idag vara Skottlands bäst och finaste bevarande kvarlevor av medeltida skulptur. 1398-1401 var Anabella noga med att skydda sin son David från sin makes bror Robert Stewart, Duke of Albany, som försökte kontrollera David. Denna vuxna David ansågs var lätt att kontrollera eftersom han ansågs vara omoralisk lösaktig, underförstått med kvinnor och alkohol. Han var också oberäknelig.

I oktober 1401 dog Anabella i Scone Palace nära Scone och Perth i Perth and Kinross. Hon blev 51 år gammal och begravdes i Dunfermline Abbey i Fife. Anabella betraktades som en Skottlands bästa drottningar. När hon dog ansågs det som en förlust för hela nationen Skottland. Efter hennes död kunde hon inte skydda sin son David från hennes makes bror, tillika David farbror, Robert Stewart, Duke of Albany. I februari 1402 arresterades David. Han fördes till St Andrews Castle och därefter till Falkland Palace. Båda i Fife. I det sista Falkland Palace huserade farbrodern Robert Stewart, Duke of Albany. I Falkland Palace hölls David som fånge, men han fick bara äta lite mat eller ingen mat alls. 26 mars 1402 dog David av svält som fånge i Falkland Palace. 1406 dog Robert III. Han efterträddes på Skottlands tron av sin och Anabellas son James I (1394-1437) som var kung av Skottland 1406-1437.

​-----------------------------
​
​
♛ Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437 och regent 1437-1439 åt minderåriga kungen James II

Släkten

1404 föddes Joan i England och troligen i södra eller sydöstra England. Enligt en del uppgifter föddes hon 27 december 1402 i London. Joan var dotter till engelska adelsmannen och politikern John Beaufort (1371-1410), 1st Earl of Somerset 1397-1410, och den engelska adelsdamen Margaret Holland (1385-1439), Duchess of Clarence. Pappan var också känd som John Beaufort, 1st Marquess of Somerset 1397-1399, 1st Marquess of Dorset 1397-1399 och 1st Earl of Somerset 1397-1410. 


Pappa Johns sida

Joans pappa John föddes 1371 i Beaufort i Champagne i Frankrike. Idag heter Beaufort istället Montmorency-Beaufort och ligger i Grand Est i nordöstra Frankrike. Pappa John härstammade från flera länder som Alba, England, Frankrike, Spanien, Portugal, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Ungern, Ukraina (Kievrus), etc. Hans föräldrar, tillika Joans farfar och farmor, var John of Gaunt (1340-1399), Duke of Lancaster 1362-1399, och hans tredje fru Katherine Swynford (1350-1403), Duchess of Lancaster. 
John of Gaunt var Katherine Swynfords andra make. Hon föddes som Katherine de Roet och var gift med Hugh Swynford (1340-1371) innan hon blev ihop och senare gifte sig med John of Gaunt. Denna John of Gaunt som var farfar till Joan var en engelsk prins, militär ledare och statsman. Han föddes i Gent i Flandern i nuvarande Belgien. Genom honom var Joan barnbarns barn till Edward III (1312-1377), kung av England 1327-1377. Edward III var Joans farfars far. Nummer tre nedan:

England
7. John (1166-1216), kung av England 1199-1216 - fffffff
6. Henry III (1207-1272), kung av England 1216-1272 - ffffff
5. Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307 - fffff
4. Edward II (1284-1327), kung av England 1307-1327 - ffff
3. Edward III (1312-1377), kung av England 1327-1377 - fff
2. John of Gaunt (1340-1399), Duke of Lancaster 1362-1399 - farfar
1. John Beaufort (1371-1410), 1st Earl of Somerset 1397-1410 - far
0. Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437

Genom Edward III var Joan, utöver ättling till flera engelska kungar, också ättling till kungar i Frankrike, Spanien, Alba, etc.

Frankrike
9. Philip II (1165-1223), kung av Frankrike 1180-1223 - fffmfffff
8. Louis VIII (1187-1226), kung av Frankrike 1223-1226 - fffmffff
7. Louis IX (1214-1270), kung av Frankrike 1226-1270 - fffmfff
6. Philip III (1245-1285), kung av Frankrike 1270-1285 - fffmff
5. Philip IV (1268-1314), kung av Frankrike 1285-1314 och kung av Navarra 1284-1305 - fffmf
4.  Isabella av Frankrike (1295-1358), drottninggemål av England 1308-1327 - fffm
3. Edward III (1312-1377), kung av England 1327-1377 - fff
2. John of Gaunt (1340-1399), Duke of Lancaster 1362-1399 - farfar
1. John Beaufort (1371-1410), 1st Earl of Somerset 1397-1410 - far
0. Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437

Spanien och England
7. Alfonso IX av León (1171-1230), kung av León och Galicien 1188-1230 - ffffmff
6. Ferdinand III (1199/1201-1252),  kung av Kastilien och Toledo 1217-1252 samt kung av León och Galicien 1230-1252 - ffffmf
5. Eleanor av Kastilien (1241-1290), drottninggemål av England 1272-1290 - ffffm
4. Edward II (1284-1327), kung av England 1307-1327 - ffff
3. Edward III (1312-1377), kung av England 1327-1377 - fff
2. John of Gaunt (1340-1399), Duke of Lancaster 1362-1399 - farfar
1. John Beaufort (1371-1410), 1st Earl of Somerset 1397-1410 - far
0. Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437

Spanien och Frankrike, ett led
9. Alfonso VIII of Castile (Alfons VIII av Kastilien) (1155-1214), kung av Kastilien 1158-1214 - fffmfffmf
8. Blanche of Castile (Blanche av Kastilien) (1188-1252), drottninggemål av Frankrike 1223-1226 - fffmfffm
7. Louis IX (1214-1270), kung av Frankrike 1226-1270 - fffmfff
6. Philip III (1245-1285), kung av Frankrike 1270-1285 - fffmff
5. Philip IV (1268-1314), kung av Frankrike 1285-1314 och kung av Navarra 1284-1305 - fffmf
4.  Isabella av Frankrike (1295-1358), drottninggemål av England 1308-1327 - fffm
3. Edward III (1312-1377), kung av England 1327-1377 - fff
2. John of Gaunt (1340-1399), Duke of Lancaster 1362-1399 - farfar
1. John Beaufort (1371-1410), 1st Earl of Somerset 1397-1410 - far
0. Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437

Spanien och Frankrike, ett annat led
7. James av Aragonien (1208-1276),kung av Aragonien 1213-1276 - fffmfmf
6. Isabella av Aragonien (1248-1271), drottninggemål av Frankrike 1270-1271 - fffmfm
5. Philip IV (1268-1314), kung av Frankrike 1285-1314 och kung av Navarra 1284-1305 - fffmf
4. Isabella av Frankrike (1295-1358), drottninggemål av England 1308-1327 - fffm
3. Edward III (1312-1377), kung av England 1327-1377 - fff
2. John of Gaunt (1340-1399), Duke of Lancaster 1362-1399 - farfar
1. John Beaufort (1371-1410), 1st Earl of Somerset 1397-1410 - far
0. Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437

Spanien
7. Theobald av Navarra (1201-1263), kung av Navarra 1234-1253 och Count (greve) av Champagne 1201-1253 - fffmmff
​6. Henry I av Navarra (1244-1274), kung av Navarra 1270-1274 och Count (greve) av Champagne och Brie som Henry III - fffmmf
5. Joan av Navarra (1273-1305), regerande drottning av Navarra 1274-1305, Countess (grevinna) av Champagne 1274-1305 och drottninggemål av Frankrike 1285-1305 - fffmm
4. Isabella av Frankrike (1295-1358), drottninggemål av England 1308-1327 - fffm
3. Edward III (1312-1377), kung av England 1327-1377 - fff
2. John of Gaunt (1340-1399), Duke of Lancaster 1362-1399 - farfar
1. John Beaufort (1371-1410), 1st Earl of Somerset 1397-1410 - far
0. Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437

Alba
15. Kenneth II (932-995), kung av Alba 971-995 eller kung av Alba 971-973 och 977-995 - ffffffffmmffmff
14. Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034, huset Alpin - ffffffffmmffmf
13. Bethóc - ffffffffmmffm
12. Duncan I (1001-1040), kung av Alba 1034-1040 - ffffffffmmff
11. Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 - ffffffffmmf
10. Matilda (Edith) av Skottland (1080-1118), drottninggemål av England 1100-1118 - ffffffffmm
9. Matilda av England (1102-1167), tysk-romersk kejsarinna (gemål) 1114-1125 samt tysk- och italiensk drottninggemål 1114-1125 - ffffffffm
8. Henry II (1133-1189), kung av England 1154-1189 - ffffffff
7. John (1166-1216), kung av England 1199-1216 - fffffff
6. Henry III (1207-1272), kung av England 1216-1272 - ffffff
5. Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307 - fffff
4. Edward II (1284-1327), kung av England 1307-1327 - ffff
3. Edward III (1312-1377), kung av England 1327-1377 - fff
2. John of Gaunt (1340-1399), Duke of Lancaster 1362-1399 - farfar
1. John Beaufort (1371-1410), 1st Earl of Somerset 1397-1410 - far
0. Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437

Albas kung Malcolm III, nr 11 ovan, var farfars farfars farfars farfars mormors far till Joan Beaufort. Elva led tillbaka. Joan Beauforts farmor Katherine Swynford (1350-1403), Duchess of Lancaster, föddes i England. Hon var av belgisk, normandisk och fransk börd. Hennes föräldrar, dvs Joans farmors föräldrar, var belgaren Paon de Roet (1310-1380) och hans fru NN från Picardie i Hauts-de-France. Paon var en härold och riddare. Han hade främst belgiskt påbrå, men också förfäder från Normandie och andra delar av dagens Frankrike.


Mamma Margarets sida

Joans mamma Margaret Holland föddes 1385 i Upholland i Lancashire i nordvästra England. Hon var en engelsk adelskvinna. Hennes föräldrar, tillika Joans morfar och mormor, var den engelska adelsmannen Thomas Holland (1350-1397), 2nd Earl of Kent och hans fru, den engelska adelskvinnan Alice FitzAlan (1350-1416), Countess of Kent. Morfar Thomas var en sjutton år äldre halvbror till Richard II (1367-1400), kung av England 1377-1399. De delade samma mamma i Joan of Kent (1326/1327-1385), Countess of Kent 1352-1385. Hon var också känd som Joan, Countess of Kent. Thomas och Richard III hade däremot olika pappor. Medan Thomas pappa var Joan of Kents först make Thomas Holland (1314-1360), 1st Earl of Kent, var Richard II:s pappa Joan of Kents tredje make Edward the Black Prince (1330-1376). Thomas Holland, 1st Earl of Kent, hade också emellertid kungligt påbrå. Se längre ned för mer.

På sin mamma Margarets sida hade Joan Beaufort genom sin morfar Thomas Holland förfäder från Alba, England, Wales, Frankrike, Spanien, Belgien, etc. Genom honom härstammade Joan från kungar av England, Alba, Frankrike, Spanien, etc. På sin mammas sida var Englands kung Edward I Joans morfars morfars far till Joan. Fem led tillbaka. Som tidigare nämndes var samma Edward I också Joans farfars farfars far.

England, ett led
5. Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307 - mfmff
4. Edmund of Woodstock (1301-1330), 1st Earl of Kent 1321-1330 - mfmf
3. Joan of Kent (1326/1327-1385), Countess of Kent 1352-1385 - mfm
2. Thomas Holland (1350-1397), 2nd Earl of Kent - morfar
1. Margaret Holland (1385-1439), Duchess of Clarence - mor
0. Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437

England, ett annat led
12. William I (William the Conqueror​) (1028-1087), kung av England 1066-1087 - mffmfmfffmff
11. Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135 - mffmfmfffmf
10. Matilda av England (1102-1167), tysk-romersk kejsarinna (gemål) 1114-1125 samt tysk- och italiensk drottninggemål 1114-1125 - mffmfmfffm
9. Henry II (1133-1189), kung av England 1154-1189 - mffmfmfff
8. William Longespée (1176-1226), 3rd Earl of Salisbury 1196-1226 - mffmfmff
7. Stephen Longespée (1216-1260) - mffmfmf
6. Ela Longespée/de Longespée of Salisbury (1245-1276) - mffmfm
5. Alan la Zouche (1267-1314), 1st Baron Zouche of Ashby 1299-1314 - mffmf
4. Maud la Zouche (1289-1349), Baroness Holand (Holand med ett l) - mffm
3. Thomas Holland (1314-1360), 1st Earl of Kent - mff
2. Thomas Holland (1350-1397), 2nd Earl of Kent - morfar
1. Margaret Holland (1385-1439), Duchess of Clarence - mor
0. Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437

Alba och England, ett led
12. Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 - mffmfmfffmmf
11. Matilda (Edith) av Skottland (1080-1118), drottninggemål av England 1100-1118 - mffmfmfffmm
10. Matilda av England (1102-1167), tysk-romersk kejsarinna (gemål) 1114-1125 samt tysk- och italiensk drottninggemål 1114-1125 - mffmfmfffm
9. Henry II (1133-1189), kung av England 1154-1189 - mffmfmfff
8. William Longespée (1176-1226), 3rd Earl of Salisbury 1196-1226 - mffmfmff
7. Stephen Longespée (1216-1260) - mffmfmf
6. Ela Longespée/de Longespée of Salisbury (1245-1276) - mffmfm
5. Alan la Zouche (1267-1314), 1st Baron Zouche of Ashby 1299-1314 - mffmf
4. Maud la Zouche (1289-1349), Baroness Holand (Holand med ett l) - mffm
3. Thomas Holland (1314-1360), 1st Earl of Kent - mff
2. Thomas Holland (1350-1397), 2nd Earl of Kent - morfar
1. Margaret Holland (1385-1439), Duchess of Clarence - mor
0. Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437

Frankrike
9. Philip II (1165-1223), kung av Frankrike 1180-1223 - mfmfmffff
8. Louis VIII (1187-1226), kung av Frankrike 1223-1226 - mfmfmfff
7. Louis IX (1214-1270), kung av Frankrike 1226-1270 - mfmfmff
6. Philip III (1245-1285), kung av Frankrike 1270-1285 - mfmfmf
5. Margaret (Marguerite) av Frankrike (1279-1318), drottninggemål av England 1299-1307 - mfmfm
4. Edmund of Woodstock (1301-1330), 1st Earl of Kent 1321-1330 - mfmf
3. Joan of Kent (1326/1327-1385), Countess of Kent 1352-1385 - mfm
2. Thomas Holland (1350-1397), 2nd Earl of Kent - morfar
1. Margaret Holland (1385-1439), Duchess of Clarence - mor
0. Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437

Spanien och Frankrike
9. Alfonso VIII of Castile (Alfons VIII av Kastilien) (1155-1214), kung av Kastilien 1158-1214 - mfmfmffmf
8. Blanche of Castile (Blanche av Kastilien) (1188-1252), drottninggemål av Frankrike 1223-1226 - mfmfmffm
7. Louis IX (1214-1270), kung av Frankrike 1226-1270 - mfmfmff
6. Philip III (1245-1285), kung av Frankrike 1270-1285 - mfmfmf
5. Margaret (Marguerite) av Frankrike (1279-1318), drottninggemål av England 1299-1307 - mfmfm
4. Edmund of Woodstock (1301-1330), 1st Earl of Kent 1321-1330 - mfmf
3. Joan of Kent (1326/1327-1385), Countess of Kent 1352-1385 - mfm
2. Thomas Holland (1350-1397), 2nd Earl of Kent - morfar
1. Margaret Holland (1385-1439), Duchess of Clarence - mor
0. Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437

Alba
15. Kenneth II (932-995), kung av Alba 971-995 eller kung av Alba 971-973 och 977-995 - mfmfffffmmffmff
14. Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034, huset Alpin - mfmfffffmmffmf
13. Bethóc - mfmfffffmmffm
12. Duncan I (1001-1040), kung av Alba 1034-1040 - mfmfffffmmff
11. Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 - mfmfffffmmf
10. Matilda (Edith) av Skottland (1080-1118), drottninggemål av England 1100-1118 - mfmfffffmm
9. Matilda av England (1102-1167), tysk-romersk kejsarinna (gemål) 1114-1125 samt tysk- och italiensk drottninggemål 1114-1125 - mfmfffffm
8. Henry II (1133-1189), kung av England 1154-1189 - mfmfffff
7. John (1166-1216), kung av England 1199-1216 - mfmffff
6. Henry III (1207-1272), kung av England 1216-1272 - mfmfff
5. Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307 - mfmff
4. Edmund of Woodstock (1301-1330), 1st Earl of Kent 1321-1330 - mfmf
3. Joan of Kent (1326/1327-1385), Countess of Kent 1352-1385 - mfm
2. Thomas Holland (1350-1397), 2nd Earl of Kent - morfar
1. Margaret Holland (1385-1439), Duchess of Clarence - mor
0. Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437

Joans mormor Alice FitzAlan (1350-1416), Countess of Kent, härstammade mest från England, men också från Alba, Irland, Frankrike, Belgien, Spanien, Portugal, Italien, Tyskland, etc. Genom henne var Joan ättling till kungar i Alba, England, Irland, Frankrike, Spanien, Portugal, Tyskland, etc. Det finns oändligt många led till alla dessa europeiska kungar på mormor Alice sida. Här är ett urval av två stycken led som visar att Joan Beaufort genom mormor Alice var ättling till kungar i Alba, England, Spanien och Frankrike.

Alba och England
15. Kenneth II (932-995), kung av Alba 971-995 eller kung av Alba 971-973 och 977-995 - mmmfffffmmffmff
14. Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034, huset Alpin - mmmfffffmmffmf
13. Bethóc - mmmfffffmmffm
12. Duncan I (1001-1040), kung av Alba 1034-1040 - mmmfffffmmff
11. Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 - mmmfffffmmf
10. Matilda (Edith) av Skottland (1080-1118), drottninggemål av England 1100-1118 - mmmfffffmm
9. Matilda av England (1102-1167), tysk-romersk kejsarinna (gemål) 1114-1125 samt tysk- och italiensk drottninggemål 1114-1125 - mmmfffffm
8. Henry II (1133-1189), kung av England 1154-1189 - mmmfffff
7. John (1166-1216), kung av England 1199-1216 - mmmffff
6. Henry III (1207-1272), kung av England 1216-1272 - mmmfff
5. Edmund Crouchback (1245-1296), 1st Earl of Lancaster, 1st Earl of Leicester - mmmff
4. Henry (1281-1345), 3rd Earl of Lancaster - mmmf
3. Eleanor of Lancaster (1318-1372), Countess of Arundel - mmm
2. Alice FitzAlan (1350-1416), Countess of Kent - mormor
1. Margaret Holland (1385-1439), Duchess of Clarence - mor
0. Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437

Spanien och Frankrike
9. Alfonso VIII of Castile (Alfons VIII av Kastilien) (1155-1214), kung av Kastilien 1158-1214 - mmmfmffmf
8. Blanche of Castile (Blanche av Kastilien) (1188-1252), drottninggemål av Frankrike 1223-1226 - mmmfmffm
7. Louis VIII (1187-1226), kung av Frankrike 1223-1226 - mmmfmff
6. Robert I (1216-1250), Count of Artois 1237-1250 - mmmfmf
5. Blanche of Artois (1248-1302), drottninggemål av Navarra 1270-1274 - mmmfm
4. Henry (1281-1345), 3rd Earl of Lancaster - mmmf
3. Eleanor of Lancaster (1318-1372), Countess of Arundel - mmm
2. Alice FitzAlan (1350-1416), Countess of Kent - mormor
1. Margaret Holland (1385-1439), Duchess of Clarence - mor
0. Joan Beaufort (1404-1445), drottninggemål av Skottland 1424-1437


Giftermålet med James I 1424

1406 tillfångatogs James I (1394-1437), kung av Skottland 1406-1437, av engelsmännen under en från Skottland till Frankrike. De förde honom till England där han sedan satt på olika engelska slott 1406-1424 som Tower of London (Towern) och Windsor Castle. Första sju åren efter beslut från Henry IV 1367-1413), kung av England 1399-1413. 1420 förändrades James I ställning i det engelska hovet och gentemot Henry IV:s efterträdare och son Henry V (1386-1422), kung av England 1413-1422. James I behandlades hädanefter mindre som en gissla och mer som en gäst eller som en man som var satt i husarrest. Som en historiker sa, fången blev vän med sin fångvaktare. Det resulterade bl.a. i att James I fick följa med Henry V på en resa till Frankrike 1420. 

Den ökade friheten som fånge i England medförde att James I träffade Joan Beaufort 1420 eller möjligen ännu tidigare. Till hennes ära skrev han under sin tid i fångenskap det berömda och långa kärlekspoemet "The Kingis Quair" efter  att han såg henne i trädgården från sitt fönster. 12 februari 1424 gifte de sig i St Mary Overie Church i Southwark i det som är dagens centrala London. Den efterföljande bröllopsfesten hölls i Winchester Palace i Southwark i London. Det var inte samma byggnad som berömda Winchester Castle i Winchester i Hampshire. I samma stund som Joan och James I gifte sig blev hon drottninggemål av Skottland, vilket hon var fram till 1437. Paret Joan och James I var sedan gifta 1424-1437. Deras äktenskap var åtminstone delvis politiskt eftersom äktenskapet var en del av en överenskommelse mellan England och James I om hans befrielse från fångenskapen. Sett ur ett engelskt perspektiv var deras äktenskap ett sätt för att Skottland hädanefter snarare skulle kunna upprätthålla en allians med England och inte med Frankrike som skottarna var allierade med.

28 mars 1424 släpptes James I av engelsmännen efter att skottarna betalade en lösensumma på 40 000 pund. James I och hans Joan reste därefter från England till Skottland. 5 april 1424 kom de fram till Melrose Abbey i Melrose i Scottish Borders. 21 maj 1424 kröntes James I i Scone Abbey i Scone i Perth and Kinross hela arton år efter att han blev kung av Skottland 1406. 1424-1426 fick Joan och James I sedan sex döttrar och två söner, varav deras kändaste son var James II (1430-1460), kung av Skottland 1437-1460. Deras kändaste dotter var Margaret Stewart (1424-1445) som 1436 gifte sig med Louis XI (1423-1483), senare kung av Frankrike 1461-1483.

Som i sådan många andra kungariken runt om i 1400-talets Europa var det också standard för skotska kungar att låta beordra låta avrätta en del inhemska och utländska människor som befann sig i deras kungarike. Det kunde vara allt från krigsfångar, meningsmotståndare, politiska motståndare, förrädare, människor med i deras tycke fel religion, andra aspiranter till tronen, osv till människor de inte gillade. James I:s tid i Skottland 1424-1437 var inget undantag. Men i Joan mötte han motstånd i denna fråga. Hon vädjade ofta till sin make att skona de människor han planerade låta avrätta eller som låg i farozonen för att kunna bli avrättade.


Åren 1437-1445

21 februari 1437 mördades James I i dominikanklostret Blackfriars i Perth av en grupp konspiratörer. De fyra konspiratörerna bestod av:
- Walter Stewart (1360-1437), Earl of Atholl 1404-1437, Earl of Strathearn 1427-1437, Earl of Caithness 1390-1428 and 1431-1437. Han var son till Robert II (1316-1390), kung av Skottland 1371-1390. Walter var också halvfarbror till James I.
- Robert Stewart (d. 1437), Master of Atholl, som var barnbarn till Walter Stewart, Earl of Atholl. Robert var även barnbarns barn till Robert II.
- Sir Robert Graham of Kinpont (1375-1437), som utförde den avgörande dödsstöten på James I.
- Thomas Graham (1409-1437) som var son till Robert Graham of Kinpont.

Joan skadades i samband med dådet, men lyckades fly tillsammans med sin och James I:s sexårige son James II. James I:s mördare fångades sedan snabbt in. Walter Stewart och Robert Stewart fördes till Edinburgh där de sattes i en fängelsehåla. Sedan dömdes de utan rättegång för mordet på James I. Därefter torterades de till döds en drygt månad efter att de mördade kungen. Efter att Walter Stewart dömdes för mordet torterades han i en hemsk tortyr i tre dagar innan han tillslut avled den 26 mars 1436. I samband med själva dödsögonblicket eller strax efter revs han hjärta ut från hans kropp. Hjärtat brändes sedan. Därefter halshöggs den döda Walter och på hans kropp utfördes en kvartering. Hans kroppsdelar visades sedan upp runt om i Skottland för att visa vad som hände den människa som mördade en skotsk kung. Robert Stewart avrättade också 26 mars 1437. 

Sir Robert Graham of Kinpont hittades i Perthshire. Han fördes till Stirling council area eller till Stirling Castle i Stirling council area. I april 1437 i Stirling torterades han till döds för mordet på James I. Hans son Thomas Graham hittades i Perth. Han avrättades antingen i Perth eller i Stirling tillsammans med sin pappa.

Efter mordet på James I efterträddes den avlidne skotske kungen på Skottlands tron av sin och Joans son James II. Men eftersom James II bara var sex år våren 1437 behövde Skottland regeras av en guardian åt hans vägnar. Hans mamma Joan hoppade därför in som regent och guardian för Skottland år sin minderåriga sons vägnar, vilket hon var 1437-1439. Skottarna gillande dock inte Skottland styrdes av en engelsk kvinna. Efter bara tre månader som regent åt James II fick Joan i mitten av 1437 en skotsk medregent i Archibald Douglas (1391-1439), 5th Earl of Douglas 1424-1439. Han var därför också regent och guardian för Skottland 1437-1439 åt den minderåriga kungen James II, men tre färre månader 1437 än Joan. I praktiken var det Archibald som styrde Skottland 1437-1439 även om de officiellt var två guardians, dvs. Archibald och Joan.

1437-1439 bodde Joan med fem av sina sex döttrar och sonen James II i Dunbar Castle i East Lothian. William Crichton (d. 1454), 1st Lord Crichton and Lord Chancellor of Scotland 1439-1444 var keeper för Edinburgh 1437 och guvernör för Edinburgh Castle. 1437 fick han kontroll över James II. För att undkomma William Crichtons inflytande 1439 sökte Joan och hennes åttaåriga son James II skydd hos Sir Alexander Livingston of Callendar (d.1451) som var guvernör på Stirling Castle. Mor Joan och son James II flyttade in hos honom i Stirling Castle. Men William Crichton och Sir Alexander Livingston slöt fred och Joan sökte därefter stöd hos James Stewart (1394/1399-1451), the Black Knight of Lorne.

26 juni 1439 dog Archibald av feber i Restalrig i Midlothian och Joan blev åter ensam regent av Skottland åt sin son James II:s vägnar. Men efter Archibalds död delades i praktiken den politiska makten i Skottland mellan 
William Crichton och Sir Alexander Livingston samt enligt en del uppgifter också med James Douglas (1371-1443), 7th Earl of Douglas 1440-1443 and 1st Earl of Avondale 1437-1443, trots att Joan var regent åt sin son James II. Mellan mitten och slutet av juli 1439 gifte sig Joan med James Stewart, the Black Knight of Lorne, som blev styvpappa till James II. Joans make James Stewart var allierad med James Douglas, 7th Earl of Douglas and 1st Earl of Avondale. De två planerade att störta Sir Alexander Livingston. Rädd att förlora sin existerande makt och samtidigt kunna skaffa sig en formell politisk makt svarade Sir Alexander Livingston med att tillfångata paret Joan och James Stewart. Han kidnappade också Joans son James II. 3 augusti 1439 satte han paret Joan och James i husarrest i Stirling Castle. Enligt en del andra uppgifter satte han Joan i husarrest i Stirling Castle, men James och dennes bror Sir William i slottets fängelsehåla.

4 september 1439 släpptes paret Joan och James efter att hon gick med på att avsäga att vara regent av Skottland åt sin son James II:s vägnar. Joan gick också med på att avstå vårdnaden om James II och att hennes son formellt skulle vara under familjen Livingstons beskydd. Därefter flyttade James II till Edinburgh Castle. 1439-1445 var William Crichton och Sir Alexander Livingston of Callendar båda två medregenter och guardians av Skottland åt den minderåriga kungen James II:s vägnar. Även familjen Douglas hade mycket politisk makt. Det dröjde först till 1451-1455 innan James II kunde frigöra sig från familjen Douglas politiska makt.

1440-1443 fick Joan och James Stewart tre söner.

1445 återupptogs konflikten mellan Douglas/Livingston och anhängare till Joan. I juli 1445 befann eller bodde Joan i Dunbar Castle när slottet belägrades av William Douglas (1425-1452), 8th Earl of Douglas 1443-1452 and 2nd Earl of Avondale 1443-1452. I samband med det dog Joan i slottet den 15 juli 1445. Hon blev 40-41 år gammal och begravdes därefter i Carthusian Priory i Perth. Det är uppenbart att William Douglas var orsaken till hennes död.

Joans son James II fick senare sin revansch på William Douglas. I andra politiska ärenden den 22 februari 1452 i Stirling Castle dödade kungen och flera av hans män William Douglas. Det sägs att James II mördade William Douglas med sina bara händer, dvs. förmodligen strypning, och sedan högg honom 26 gånger med en kniv, ett svärd eller en yxa. Därefter kastade han ut William Douglas kropp från ett av Stirling Castles fönster, även kallat för defenestration. På 1970- och 1980-talen praktiserade också en del västerländska musikgrupper defenestration. Fast då kastade de istället oftast ut TV-apparater från hotellrummens fönster och inte människor.
Enligt en annan version om William Douglas död högg James II och flera av hans män ihjäl William Douglas i Stirling Castle. Därefter tog Sir Patrick Gray en slaktyxa och högg ut Williams hjärna från hans skalle. Därefter kastade de ut Williams döda kropp från ett av slottets fönster.

Joan Beaufort går inte till historien som en av Skottlands stora drottninggemåler. Tvärtom. I en ranking av de största drottninggemålerna i Piktland, Alba och Skottland under åren 862-1707 skulle hon placeras på den nedre halvan, enligt flera nutida historiker. Däremot visade Joan på en stor humanism och motstånd mot att avrätta människor i en tid när ett människoliv i vissa stunder inte var värt någonting. Ur den moraliska aspekten skulle hon placeras högre upp i en ranking. Men sett som helhet med alla aspekter för vad som anses som en stor drottninggemål, t.ex. makt, inflytande, vad de åstadkom, eftermäle, osv, räknas Joan inte på den övre halvan av de största drottninggemålerna, enligt samma nutida historiker.

​-----------------------------


♛ Mary av Guelders (1434-1463), drottninggemål av Skottland 1449-1460 och regent 1460-1463 av Skottland åt sin minderåriga son och kung James III

Släkten

1434 föddes Mary i Grave i Noord-Brabant, på engelska North Brabant och på svenska Nordbrabant, i södra Nederländerna. Hon var också känd på engelska som Mary of Guelders, på nederländska som Maria van Gelre och Maria van Egmont-Gelre samt på svenska som Maria av Gueldres med res på slutet och inte ers i Gueldres. Men här används den engelska tolkningen i Guelders. Mary var dotter till nederländske Arnold (1410-1473), Duke of Guelders 1423-1465 and 1471-1473 och hans tyskfödda fru Catherine of Cleves (1417-1479), Duchess of Guelders 1430-1465 and 1471-1473. Arnold och Catherine gifte sig 26 januari 1430. Pappan var också känd som a) Arnold, Duke of Guelders and Count of Zutphen, och b) Arnold of Egmond, på nederländska Arnold van Egmont. Han föddes i Egmond-Binnen i Noord-Holland. Mamman var även känd på tyska som Katharina von Kleve (Geldern), på nederländska som Katharina van Kleef och på svenska som Katarina av Kleve. Hon föddes i Schwanenburg Castle​ i Kleve i Nordrhein-Westfalen. Kleve ligger idag i nordvästra Tyskland.

Marys farfar och farmor var nederländaren John II (1385-1451), Lord of Egmond och hans nederländska fru Maria van Arkel (1385-1415). Farfar John II var känd på nederländska som Jan II van Egmont och på tyska som Jan II. von Egmond. Farfar John II:s förfäder några generationer innan honom bestod mest av nederländare på hans pappa sida och tyskar på hans mamma sida. Dock hade farfar John II på sin pappas sida utöver nederländare också några tyska och italienska släktgrenar 200 år tillbaka samt några generationer innan även släktgrenar från Schweiz och Frankrike. John II:s mamma sida hade utöver främst tyska förfäder också några släktgrenar från Nederländerna, Belgien och Frankrike. Farmor Maria van Arkel hade, utöver en del nederländska förfäder, även förfäder från Frankrike, Belgien, Luxemburg och några generationer tillbaka Tyskland samt förfäder från Spanien, Alba, Sverige, Kievrus, Ungern, etc. Näst sista också känt som Kievriket. Genom henne var också Mary av Guelders av kunglig börd från Alba, England, Frankrike, Sverige, Tyskland, Spanien, Ungern, kungariket Sicilien, etc.  

Alba och England
15. Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 - fmfmmmfffmmfmmf
14. Matilda (Edith) av Skottland (1080-1118), drottninggemål av England 1100-1118 - fmfmmmfffmmfmm
13. Matilda av England (1102-1167), tysk-romersk kejsarinna (gemål) 1114-1125 samt tysk- och italiensk drottninggemål 1114-1125 - fmfmmmfffmmfm
12. Henry II (1133-1189), kung av England 1154-1189 - fmfmmmfffmmf
11. Eleanor (Eleonora) av England (1161-1214), drottninggemål av Kastilien och Toledo - fmfmmmfffmm
10. Blanche of Castile (Blanche av Kastilien) (1188-1252), drottninggemål av Frankrike 1223-1226 - fmfmmmfffm
9. Robert I (1216-1250), Count of Artois 1237-1250 - fmfmmmfff
8. Robert II (1250-1302), Count of Artois 1250-1302 - fmfmmmff
7. Philip of Artois (1269-1298) - fmfmmmf
6. Marie of Artois (Marie d'Artois) (1291-1364/1365) - fmfmmm
5. Marie de Namur (Marie de Dampierre of Namur) (1324-1353) - fmfmm
4. Elisabeth de Bar (Elisabeth of/de Bar-Pierrepont) (1345-1410) - fmfm
3. John V (1362-1428), Lord of Arkel 1396-1412 - fmf
2. Maria van Arkel (1385-1415) - farmor
1. Arnold (1410-1473), Duke of Guelders 1423-1465 and 1471-1473 - far
0. Mary av Guelders (1434-1463), drottninggemål av Skottland 1449-1460

Sverige och Frankrike, ett av flera led i Frankrikes fall
15. Olof Skötkonung (980-1022), kung av Sverige 995-1022 - fmfmfffmffffmmf
14. Ingegerd Olofsdotter (1000/1001-1050), svensk prinsessa, etc. - fmfmfffmffffmm
13. Anne (Anna) av Kiev (1030-1075), drottninggemål av Frankrike 1051-1060 - fmfmfffmffffm
12. Philip I (1052-1108), kung av Frankrike 1060-1108 - fmfmfffmffff
11. Louis VI (1081-1137), kung av Frankrike 1108-1137 - fmfmfffmfff
10. Robert I (1123-1188), Count of Dreux 1137-1184 - fmfmfffmff
9. Robert II (1152-1218), Count of Dreux 1184-1218 - fmfmfffmf
8. Philippa of Dreux (1192-1242), Dame de Coucy - fmfmfffm
7. Theobald II (1221-1291), Count of Bar - fmfmfff
6. Erard of Bar (1262-1335), Seigneur de Pierrepont et d'Ancerville - fmfmff
5. Theobald of Bar (1314-1354), Seigneur de Pierrepont - fmfmf
4. Elisabeth de Bar (Elisabeth of/de Bar-Pierrepont) (1345-1410) - fmfm
3. John V (1362-1428), Lord of Arkel 1396-1412 - fmf
2. Maria van Arkel (1385-1415) - farmor
1. Arnold (1410-1473), Duke of Guelders 1423-1465 and 1471-1473 - far
0. Mary av Guelders (1434-1463), drottninggemål av Skottland 1449-1460

Nr 6 Erard ovan var gift med Isabelle of Lorraine (Isabella von Loethringen) (1299-1353). 

Tyskland
11. Philip of Swabia (1177-1208), kung av Tyskland (Romarna) 1198-1208  - fmfmmmffmmf
10. Maria of Swabia (Maria of Hohenstaufen) (1201-1235)  - fmfmmmffmm
9. Matilda of Brabant (1224-1288), Countess of Artois  - fmfmmmffm
8. Robert II (1250-1302), Count of Artois 1250-1302 - fmfmmmff
7. Philip of Artois (1269-1298) - fmfmmmf
6. Marie of Artois (Marie d'Artois) (1291-1364/1365) - fmfmmm
5. Marie de Namur (Marie de Dampierre of Namur) (1324-1353) - fmfmm
4. Elisabeth de Bar (Elisabeth of/de Bar-Pierrepont) (1345-1410) - fmfm
3. John V (1362-1428), Lord of Arkel 1396-1412 - fmf
2. Maria van Arkel (1385-1415) - farmor
1. Arnold (1410-1473), Duke of Guelders 1423-1465 and 1471-1473 - far
0. Mary av Guelders (1434-1463), drottninggemål av Skottland 1449-1460

Spanien, ett av flera led
12. Alfonso VIII of Castile (Alfons VIII av Kastilien) (1155-1214), kung av Kastilien 1158-1214 - fmfmmmffffmf
11. Blanche of Castile (Blanche av Kastilien) (1188-1252), drottninggemål av Frankrike 1223-1226 - fmfmmmffffm
10. Louis VIII (1187-1226), kung av Frankrike 1223-1226 - fmfmmmffff
9. Robert I (1216-1250), Count of Artois 1237-1250 - fmfmmmfff
8. Robert II (1250-1302), Count of Artois 1250-1302 - fmfmmmff
7. Philip of Artois (1269-1298) - fmfmmmf
6. Marie of Artois (Marie d'Artois) (1291-1364/1365) - fmfmmm
5. Marie de Namur (Marie de Dampierre of Namur) (1324-1353) - fmfmm
4. Elisabeth de Bar (Elisabeth of/de Bar-Pierrepont) (1345-1410) - fmfm
3. John V (1362-1428), Lord of Arkel 1396-1412 - fmf
2. Maria van Arkel (1385-1415) - farmor
1. Arnold (1410-1473), Duke of Guelders 1423-1465 and 1471-1473 - far
0. Mary av Guelders (1434-1463), drottninggemål av Skottland 1449-1460

Mary av Guelders morfar och mormor var tyske Adolph I (1373-1448), Duke of Cleves 1417-1448 och hans franskfödda fru Mary of Burgundy (1393-1466), Duchess of Cleves. Morfar Adolph och mormor Mary fick sex döttrar och två söner. Näst äldsta dottern Catherine of Cleves blev mor till Mary av Guelders. Morfar Adolph och mormor Marys yngsta dotter Marie of Cleves (1426-1487), Duchess of Orléans gifte sig och blev tredje fru till Charles (1394-1465), Duke of Orléans, etc. 1407-1465. De fick två döttrar och sonen Louis XII (1462-1515), kung av Frankrike 1498-1515 och kung av Neapel 1501-1504, etc. Mary av Guelders var med andra ord kusin till den franske kungen Louis XII. De hade gemensam morfar i Adolph och mormor Mary of Burgundy.

Morfar Adolph hade mest tyskt påbrå, men också en del förfäder från Nederländerna, Belgien, Frankrike, Normandie, England, Alba, Danmark, Sverige, Kievrus, Ungern, Polen, etc. Adolph var ättling till Margaret (f. 1164 och d. 1203 eller d. efter 1203). Margaret var dotter till Ada av Skottland (Alba) (f. 1139 och d. 1206), också känd som Ada av Huntingdon. 1162 gifte Ada av Skottland sig med Floris III av Holland (1141 -1190), Count of Holland 1157-1190. Ada av Skottland var ättling till en rad europeiska kungar från Alba, England, Frankrike, Sverige, etc. Morfar Adolph var också ättling till Joan of Valois (1294-1342), Countess of Hainaut, Holland and Zeeland 1305-1337 som i sin tur var sondotter till Philip III (1245- 1285), kung av Frankrike 1270-1285. Morfar Adolph hade kungligt franskt påbrå i flera släktgrenar. Han hade också genom Joan of Valois kungligt ungerskt påbrå.

Mary av Guelders mormor Mary of Burgundy föddes i Dijon i östra Frankrike. Även genom henne hade Mary av Guelders kungligt påbrå från främst Frankrike, men också från England, Tyskland, Spanien, Alba, Ungern, etc. Här ett av flera franska kungliga släktled på mormor Marys sida:

Frankrike på mormor Marys sida, ett av flera led
5. John II (Jean II) (1319-1364), kung av Frankrike 1350-1364 - mmfff
4. Philip the Bold (1342-1404), Duke of Burgundy 1363-1404 - mmff
3. John the Fearless (Jean sans Peur) (1371-1419), Duke of Burgundy 1404-1419 - mmf
2. Mary of Burgundy (1393-1466), Duchess of Cleves - mormor
1. Catherine of Cleves (1417-1479), Duchess of Guelders 1430-1465 and 1471-1473 - mor
​0. Mary av Guelders (1434-1463), drottninggemål av Skottland 1449-1460

Mary of Burgundy hade en del förfäder från Frankrike, men också längre tillbaka utöver Frankrike också förfäder från inte minst Tyskland och Belgien samt Polen, Spanien, Nederländerna, Luxemburg, Alba, Ungern, etc.
​

Giftermålet 1449

​I unga år bodde Mary i det burgundiska hovet i hertigdömet Bourgogne, på engelska the Duchy of Burgundy, i östra-centrala Frankrike. Där fanns Philip the Good (Philippe le Bon) (1396-1467), Duke of Burgundy som Philip III 1419-1467 och hans tredje fru Isabella av Portugal (1397-1471), Duchess of Burgundy 1430-1467. Philip var bror till Mary av Guelders mormor Mary of Burgundy. Hans fru Isabella var dotter till John I (João) (1357-1433), kung av Portugal 1385-1433 och hans engelskfödda fru Philippa av Lancaster (1360-1415), drottninggemål av Portugal 1387-1415. På Philippas sida hade Isabella kungliga förfäder från England, Frankrike, Alba, etc. Isabella var Mary av Guelders mormors brors fru.

Ca 1442-1443 planerade Philip och hans Isabella att Mary av Guelders först skulle förlova sig och senare gifta sig med Charles (1414-1472), Count of Maine 1441-1472, etc. Charles första fru Cobella Ruffo (d. 1442), Countess of Montalto and Corigliano dog 1442. 1443 var Mary nio år medan Charles var tjugonio år gammal. Marys pappa Arnold hade emellertid inte råd att betala hemgiften. Mary stannade därför kvar i det burgundiska hovet. Isabella betalade för hennes utgifter i hovet. 1443 gifte Charles då sig istället med Isabella av Luxemburg (d. 1472), Countess of Guise.

1439-1445 var William Crichton (d. 1454), 1st Lord Crichton and Lord Chancellor of Scotland 1439-1444 och Sir Alexander Livingston of Callendar (d. 1451) medregenter av Skottland åt den minderåriga James II (1430-1460), kung av Skottland 1437-1460. 1445 ersatte de av William Douglas (1425-1452), 8th Earl of Douglas 1443-1452 och 2nd Earl of Avondale 1443-1452, som 1445-1449 var regent av Skottland åt den fortfarande minderåriga James II:s vägnar. Samtidigt försökte det burgundiska hovet i franska Bourgogne hitta en lämplig make till Mary av Guelders. De visste att Skottlands kung var ogift. Genom budbärare fick de veta att den skotska sidan också kunde vara intresserade av ett giftermål mellan James II och Mary. I juli 1447 ankom därför en burgundisk delegation till Skottland för att förhandla ett framtida giftermål mellan James II och Mary. Det gick bra och båda parter kom överens om att giftermålet skulle genomföras i framtiden, men att de ekonomiska förhandlingarna som hemgiften skulle genomföras och slutföras året därpå i Bourgogne.

1448 reste William Crichton från Skottland till den europeiska kontinenten med ett par andra skottar. De hade två syften med resan. Det ena var att resa till Frankrike och ratificera att den fransk-skotska Auld-alliansen, på engelska Auld Alliance, skulle fortsätta gälla. Skottland och Frankrike hade varit i en militär allians sedan 1295 för att hindra engelska invasioner av Skottland och Frankrike. Det andra syftet med deras resa var att komma överens med det burgundiska hovet om det ekonomiska avtalet mellan James II och Mary gällande deras framtida giftermål. Sommaren 1448 eller i september 1448 kom William Crichton och hans män fram till hertigdömet Bourgogne. Där tog de kontakt med Philip the Good, Duke of Burgundy och hans fru Isabella av Portugal.

Därefter startade de ekonomiska förhandlingarna gällande äktenskapet mellan James II och Mary. På den ena sidan av förhandlingsbordet fanns William Crichton och hans skotska medföljande representanter och på den andra sidan fanns Philip och hans rådgivare. Philip lovade skottarna att betala för Marys hemgift medan Isabella lovade för att betala för bröllopsklänningen vid ett bröllop mellan Mary och James II. Det gick bra och båda parter kom överens om det ekonomiska bitarna i september 1448. 
William Crichton och hans män stannade sedan i Bourgogne i flera månader eller möjligen ett halvår till den tidiga våren 1449. Eventuellt reste de runt i Frankrike vintern 1448/1449 eller reste hem till Skottland och återkom sedan till Bourgogne året därpå. Senast våren 1449 var de i alla fall tillbaka i Bourgogne, såvida de inte var där hela vintern 1448/1449. Våren och i början av sommaren 1449 eskorterade William Crichton och hans män sedan Mary från Bourgogne till Skottland. Den 18 juni 1449 ankom de och Mary med ett skepp till Leith norr om centrala Edinburgh. 

Enligt en del andra historiker gick det till tvärtom. Enligt dem var syftet med William Crichtons resa till Frankrike 1448 att ratificera Auld-alliansen och hitta en brud till den ogifta James II. I hertigdömet Bourgogne kom de i kontakt med Philip the Good och Isabella. I samtalen frågade William Crichton ifall Philip visste om eller ifall han kunde hitta en lämplig brud åt James II. Philip lyfte då fram och föreslog sin systers dotterdotter Mary av Guelders som en lämplig brud som James II skulle kunna gifta sig med. 
William Crichton tyckte det lät som en bra idé. Därefter startade de 
ekonomiska förhandlingarna gällande äktenskapet mellan James II och Mary.
Efter att båda parter kom överens om en lämplig hemgift sa William Crichton och hans män ja till Mary av Guelders som en framtida fru åt James II. 
Därefter skildrar dessa historiker historien på samma sätt som den förstnämnda versionen ovan med att Philip lovade betala Marys hemgift, att William Crichton och Mary sedan reste till Skottland 1449 och kom fram till Leith 18 juni 1449, osv.

Oavsett version, Mary kom till Leith 18 juni 1449 och den 3 juli 1449 gifte hon sig med James II i Holyrood Abbey i Edinburgh. Efter vigseln bytte hon till lila kläder och kröntes samma dag till drottning av Skottland, vilket hon var fram till 3 augusti 1460. Efter vigseln och kröningen hölls en överdådig festmåltid där den artonårige kungen gav sin femtonåriga drottning flera presenter. Många flamländare som följe till Mary var också på plats både under giftermålet och under den efterföljande festmåltiden. De var från Flandern i det som idag är norra Belgien, men också i närliggande norra Frankrike och i södra Nederländerna. Många av dem stannade kvar i Skottland efter giftermålet 1449. Relationen mellan Skottland och Flandern var redan bra under James II:s pappas James I (1394-1437) tid som kung av Skottland 1406-1437. Dessutom var ett mindre antal skotska adelsmän av skotsk-flamländskt ursprung. Med dessa flamländare som stannade kvar i Skottland efter giftermålet 1449 knöts de vänliga relationerna och banden ytterligare närmare mellan Skottland och Flandern.

I Skottland ledde artonårige James II:s giftermål med Mary att han frigjorde sig från sitt förmyndarskap under sommaren eller hösten 1449. Hans sågs inte längre som ett barn utan som en man. Under 1449 slutade därför William Douglas att vara regent för Skottland åt James II:s vägnar. James II slutade vara en barnkung och blev istället en skotsk vuxenkung 1449. Det innebar generellt en kraftig nedgång maktmässigt för familjen Livingston. Så sent som 1439-1445 hade de haft en skotsk guardian i tidigare nämnda Sir Alexander Livingston of Callendar. Hösten 1449 arresterades denne Sir Alexander Livingston of Callendar och flera andra medlemmar från hans familj. De fördes till olika avlägsna skotska slott och kom lång ifrån varandra.

19 januari 1450 i parlamentet i Edinburgh prövades Alexander Livingston of Phildes (d. 22 januari 1450) och Robert Livingston of Linlithgow's (d. 1450) fall. Alexander var son till Sir Alexander Livingston of Callendar. Både Alexander Livingston of Phildes och Robert Livingston of Linlithgow ansågs skyldiga och avrättades på Castle Hill, idag känd som Castle Rock. Det är den vulkaniska pluggen som Edinburgh Castle står på. Alexander avrättades 22 januari 1450. Sir Alexanders äldsta son James Livingston (1410-1467), 1st Lord Livingston 1458-1467 and Great Chamberlain of Scotland 1448-1450 and 1454-1467, arresterade också 1449. Han släpptes strax efter och tog sig sedan till de skotska högländerna. Enligt en del andra uppgifter rymde han från arresten. 1451-1454 var han keeper på Inverness Castle innan återigen blev Great Chamberlain of Scotland 1454.

​
Åren som gifta 1449-1460

Under åren som gifta 1449-1460 fick paret James II och Mary av Guelders sju barn. De föddes 1450-1459 och var fördelade på fem söner och två döttrar, varav det kändaste barnet var James III (1451/1452-1488), kung av Skottland 1460-1488. James II fick också en utomäktenskaplig son med en älskarinna. ​Under de efterföljande åren efter giftermålet 1449 på 1450-talet gav James II sin Mary flera slott och markarealer i Skottland. Inkomsterna från dem skulle garantera att hon blev ekonomiskt oberoende gentemot honom. Han kunde bli mördad, dö i ett krigsslag, dö i en sjukdom eller bli störtad från den skotska tronen. Slotten och markerna garanterade att Mary inte behövde vara fattig oavsett vad som kunde hända hennes make. 

Under de elva åren och en månad som Mary var Skottlands drottninggemål donerade hon flera gånger pengar till välgörenhet. Exempelvis grundade hon och hennes pengar ett sjukhus för fattiga utanför Edinburgh. Hon gynnade också ekonomiskt munkar i katolska franciskanorden i Skottland.


Åren 1460-1463 som regent

1460 var Roxburgh Castle i Scottish Borders ett av de sista skotska slotten som hölls av engelska trupper efter skotska frihetskrigen i slutet av 1200-talet och på 1300-talet. James II var en entuiastisk förespråkare av modernt artilleri. För att kunna inta slottet hade James II låtit importera ett stort antal kanoner från Flandern. I början av augusti 1460 försökte den skotska armén inta Roxburgh Castle med dessa kanoner. 3 augusti 1460 exploderade en av dessa kanoner, kallat lejonet, nära James II. Han dog av metallfragment från explosionen. Skottarna gav emellertid inte upp utan stormade sedan Roxburgh Castle några dagar senare. Sedan intog de slottet. Direkt efter det var intaget gav Mary av Guelders order om att de skulle riva slottet, vilket de också gjorde. Hon ville inte riskera att engelsmännen vid ett senare tillfälle skulle kunna återerövra det.

James II begravdes i Holyrood Abbey i Edinburgh. Som minne till sin make lät Mary 1460 bygga Trinity College Kirk, också känd som Trinity College Church, och det intilliggande Trinity Hospital. Kyrkan och sjukhuset låg i det som idag är Edinburghs Old Town. Sjukhuset uppförde Mary för för fattiga människor i Edinburgh, främst för arbetslösa som tidigare varit anställda, änkor samt för fattiga äldre män och kvinnor.

Efter sin makes död 3 augusti 1460 var Mary regent av Skottland 1460-1463 åt sin minderåriga son James III:s vägnar fram till när hon själv dog 1463. Hon var förmyndarregent för sin son. James III var åtta eller nio år gammal när hans pappa James II avled 1460. I egenskap av Skottlands regent anställde Mary 1460 den drygt femtioårige James Kennedy (1408-1465), biskop av Dunkeld 1437/1438-1440 och biskop av St. Andrews 1440-1465 som sin huvudrådgivare. De hade ett gott samarbete. Under de tre åren och nästan fyra månaderna Mary var Skottlands regent drogs hon in i rosornas krig, på engelska Wars of the Roses. Det var en serie inbördeskrig som utkämpades om Englands tron åren 1455-1487 mellan ätterna av husen Lancaster och York. Mary ville först spela ut de stridande engelska husen Lancaster och York mot varandra, men James Kennedy rådde henne att Skottland skulle bilda en allians med huset Lancaster.

1460 flydde Margaret av Anjou (1430-1482), drottninggemål av England 1445-1461 och 1470-1471 norrut från England och sökte skydd i Skottland gentemot yorkisterna. I Skottland sökte hon också stöd för huset Lancaster gentemot huset York. Hon var fru till Henry VI (1421-1471), kung av England 1422-1461 och 1470-1471 samt kung av Frankrike 1422-1453 (omtvistat). Henry VI tillhörde huset Lancaster. I Skottland valde Mary av Guelders att hjälpa Margaret samt hennes och Henry VI:s son Edward av Westminster (1453-1471), prins av Wales. Edward fick bo i det skotska hovet för att yorkister inte skulle kunna komma åt honom. Mary valde också att hjälpa Margaret militärt genom att upplåta ett antal skotska trupper till henne och hennes makes kungahus Lancaster. 1461 organiserade Mary och Margaret också en förlovning mellan Marys dotter Margaret Stewart (f. 1455) och Edward av Westminster. Edward var son till Margaret av Anjou och Henry VI. Men för all hjälp, inte minst för den militära, ville Mary att Skottland skulle få tillbaka Berwick-upon-Tweed vid den skotsk-engelska gränsen i allra nordligaste England. Margaret gick med på det och 1461 återbördades staden till Skottland.

4 mars 1461 blev Edward IV (1442-1483) kung av England, vilket han var fram till 3 oktober 1470 och från 11 april 1471 till 9 april 1483. Han var från huset York. Allteftersom ökade hans vänliga allians i början på 1460-talet med Philip the Good, Duke of Burgundy. Denna Philip som mormors bror till Mary av Guelders och som var den som såg till att Mary från början hamnade i Skottland. Allt stöd från Mary till Edward IV:s fiende Margaret av Anjou och hennes make Henry VI riskerade hota den alliansen som Philip the Good ville ha med Edward IV gentemot Louis XI (1423-1483), kung av Frankrike 1461-1483. Mary var mer lojal med sin mormors bror Philip än med Margaret. Därför försämrades de kvinnornas relation som resultat av det. Edward IV försökte sedan helt stoppa Marys stöd till Margaret genom att föreslå att han skulle gifta sig med Mary. Hade hon sagt ja hade hon blivit drottninggemål av England. Henne son James III hade fortfarande varit kung av Skottland. Men Mary förkastade frieriet. 

Både Philip och Edward IV lyckades sedan övertala och pressa Mary att hon skulle avbryta förlovningen och ett framtida giftermål mellan hennes dotter Margaret Stewart och Edward av Westminster. Sistnämnda Edward var som nämndes tidigare son till Margaret av Anjou och Henry VI. Margaret av Anjou blev mycket besviken att förlovningen avblåstes.

Eftersom England från 4 mars 1461 till 3 oktober 1470 styrdes av Edward IV från huset York blev det tillslut ohållbart för Mary av Guelders att låta den engelska kungens ex-kungliga politiska motståndare från huset Lancaster att få bo kvar i Skottland. Edward IV insinuerade dessutom med krig. Mary bad därför ex-kungligheterna från huset Lancaster att lämna Skottland frivilligt, men de ville inte. När inte det gick bytte hon taktik. 1462 betalade hon dem istället för att lämna Skottland, vilket de gick med på. Därefter slöt hon fred med Edward IV. Mary hintade också att det fanns en möjlighet att hon skulle kunna tänka sig att gifta sig med honom om hans frieri kvarstod som hon tidigare förkastade. Men han var inte den enda mannen i slutet av hennes liv. Medan Mary var Skottlands regent 1460-1463 hade hon flera manliga älskare. Den kändaste var Patrick Hepburn (1412-1483), 1st Lord Hailes 1458-1483, också känd som Sir Patrick Hepburn of Dunsyre, 1st Lord Hailes. Men mest känd var han bara som Lord Hailes. 

Mary II fortsatte med James II:s plan att bygga Ravenscraig Castle i Fife som skulle kunna stå emot angrepp från kanoner. Bygget av slottet påbörjades 1460 efter order från Mary. Medan de byggde Ravenscraig Castle bodde hon i slottet fram till sin död. Slottet blev aldrig klart under hennes livstid. Istället bytte hennes son James III det 1471 med familjen Sinclair som färdigställde slottet efter 1471.

1 december 1463 dog Mary av Guelders i Roxburgh Castle. Hon dog på samma plats eller i samma område som sin tidigare make James II gjorde 1460. Förmodligen var hon i Roxburgh Castle för att inspektera att slottet var en ruin eller helt förstört, alternativ var hon där för att minnas James II genom att besöka samma plats där han dog. Efter James II:s död 3 augusti 1460 beordrade Mary att slottet skulle förstöras 1460. Mary blev 29 år gammal som James II. Hon blev exakt lika gammal som honom. Det gör paret unikt bland skotska kungligheter. Inga andra kungar och deras drottningar i Alba och Skottland 889-1707 både dog på samma plats eller i samma område och blev lika gamla när de dog. Mary begravdes i Trinity College Kirk i Edinburgh. Mary av Guelders efterträddes som regent av Skottland åt sin son James III:s vägnar av tidigare nämnda biskopen James Kennedy och av dennes storebror Gilbert Kennedy (1405-1489), 1st Lord Kennedy 1457-1478. De var skotska regenter 1463-1466 åt James III.

1464 gifte sig den engelska kungen Edward IV med Elizabeth Woodville (1437-1492), drottninggemål av England 1464-1470 och 1471-1483.

1848 revs Trinity College Kirk för att ge mer utrymme till tågstationen The North Bridge station som öppnades 1846, numera känd som Edinburgh Waverley railway station och bara som Waverley. Tågstationen är idag Skottlands näst mest trafikerade tågstation efter Glasgow Central station i Glasgow. När Trinity College Kirk revs flyttades Marys kista till Holyrood Abbey 1848 där hennes make hade legat sedan 1460. Byggnaden Holyrood Abbey hade dock varit en taklös ruin sedan 1768. Ruinen finns kvar än idag.
1870 eller på 1870-talet rekonstruerades Trinity College Kirk under namnet Trinity Apse på Chalmers Close, precis utanför gatorna som formar the Royal Mile i Edinburgh.

​-----------------------------


♛ Margaret av Danmark (1456-1486), drottninggemål av Skottland 1469-1486

23 juni 1456 föddes Margaret i Köpenhamn som dotter till Christian I (1426-1481), kung av Danmark 1448-1481, kung av Norge 1450-1481 och kung av Sverige 1457-1464 och hans fru Dorothea of Brandenburg (1430/1431-1495), drottninggemål av Danmark 1445-1448 och 1449-1481, drottninggemål av Norge 1445-1448 och 1450-1481 samt drottninggemål av Sverige 1445-1448 och 1457–1464. Christian I föddes Oldenburg i nuvarande Tyskland. Han hade mestadels tyska förfäder, men ett par generationer tillbaka också några släktgrenar från exempelvis Sverige och Norge. Dorothea föddes i Brandenburg i dagens nordöstra Tyskland. Hon härstammade en del från Tyskland, men också från bl.a. Italien, Polen och Danmark.

​-----------------------------

​
♛ Margaret Tudor (1489-1541), drottninggemål av Skottland 1503-1513

1489 föddes Margaret Tudor i Westminster Palace i London. Byggnaden uppfördes 1016, men förstördes i en brand 1834 och återbyggdes 1840-1876. Byggnaden är idag känd som Palace of Westminster och huserar Storbritanniens parlament. Margaret Tudor var också känd på engelska som Margaret of England och på svenska som Margareta Tudor.

​-----------------------------


♛ Madeleine av Valois (1520-1537), drottninggemål av Skottland 1537-1537.

1520 föddes Madeleine av Valois i Saint-Germain-en-Laye i Île-de-France i norra centrala Frankrike. Saint-Germain-en-Laye ligger idag i Paris förorter endast 19,1 km väster om centrala Paris. Madeleine var känd på engelska som Madeleine of Valois och Magdalene of Valois samt på franska som Madeleine de France.
​
​-----------------------------

​
♛ Mary av Guise (1515-1560), drottninggemål av Skottland 1538-1542 

1515 föddes Mary av Guise i Bar-le-Duc i Duchy of Bar i Grand Est i nuvarande nordöstra Frankrike. Mary var känd på engelska som Mary of Guise, på franska som Marie de Guise och på svenska som Maria av Guise.
​
​​-----------------------------


♚♞ Francis II (1544-1560), kung av Frankrike 1559-1560 och prinsgemål av Skottland 1558-1560

1544 föddes Francis II i Palace of Fontainebleau, också känt som Château de Fontainebleau, 55 km sydöst om centrala Paris i kommunen Fontainebleau i regionen Île-de-France i norra centrala Frankrike.

Francis dog som sextonåring drygt en månad innan han skulle fylla sjutton år. 

​-----------------------------


♞ Henry Stuart (1545-1567), Lord Darnley och prinsgemål av Skottland 1565-1567.

1545 föddes Henry Stuart, Lord Darnley i Temple Newsam i Leeds i West Yorkshire i norra England. Han var också känd som Henry, Duke of Albany 1565-1567.

​-----------------------------


♞ James Hepburn (1534-1578), Earl of Bothwell och prinsgemål av Skottland 1567-1567

1534 föddes James Hepburn i Edinburgh. Han var den enda skotska gemålen 1034-1707, oavsett kön, som föddes i Edinburgh. Däremot fanns det två kungar och regenter av Piktland, Alba och Skottland 843-1707 som föddes i Edinburgh. De var James II (f. 1430 i Holyrood Abbey i Edinburgh och d. 1460), kung av Skottland 1437-1460 och James VI and I (f. 1566 i Edinburgh Castle och d. 1625 i Theobalds House, England), kung av Skottland 1567-1625 samt kung av England och Irland 1603-1625.

James Hepburn var också känd som James Hepburn,1st Duke of Orkney 1567-1567 och 4th Earl of Bothwell 1556-1567. Hela hans titel var emellertid James Hepburn, prinsgemål av Skottland, 1st Duke of Orkney och 4th Earl of Bothwell. Han var dock mest känd som James Hepburn, 4th Earl of Bothwell eller bara som Lord Bothwell.

​-----------------------------


♛ Anne av Danmark (1574-1619), drottninggemål av Skottland 1589-1619 och drottninggemål av England och Irland 1603-1619

12 december 1574 föddes Anne i danska kungliga slottet Skanderborgs slott på en liten ö i sjön Skanderborg Sø i södra delen av staden Skanderborg, i region Mittjylland i östra delen av mellersta Jylland i Danmark. Anne var känd på engelska som Anne of Denmark och på svenska som Anna av Danmark.

Hennes föräldrar var Frederick II (1534-1588), kung av Danmark och Norge 1559-1588 och hans hustru Sophie av Mecklenburg-Güstrow (1557-1631), drottninggemål av Danmark och Norge 1572-1588. Pappan var känd på danska som Frederik 2 och på svenska som Fredrik II medan mamman var känd på engelska som Sophie of Mecklenburg-Güstrow, på danska som Sophie af Mecklenburg och på svenska som Sofia av Mecklenburg. 

Pappa Frederick II:s förfäder ett par generationer innan kom i första hand från det som idag är Tyskland och i andra hand från Pommern i nordöstra Tyskland och norra Polen. Mamma Sophies förfäder ett par generationer innan henne härstammade i första hand också från det som idag är Tyskland. Några, men inte lika många, var också från Pommern. Ett mindre antal var även från södra Polen och Österrike. Ytterligare några generationer bakåt hon utöver nämnda länder också förfäder i Danmark, Sverige Luxemburg, Frankrike, Tjeckien, Ungern, Ukraina, Italien, Spanien, etc. 
​Genom Ingeborg Valdemarsdotter (1263-1292) var Sophie ättling till både svenska och danska kungar. Ingeborgs pappa var Valdemar Birgersson (1239-1302), kung av Sverige 1250-1275. Ingeborgs morfar var Eric IV (1216-1250), ensam kung av Danmark 1241-1250. På danska var han känd som Erik Plovpenning i första hand och som Erik 4 i andra hand, på svenska Erik Plogpenning eller Erik IV Plogpenning.

​1589 gifte sig Anne med James VI and I (1566-1625), kung av Skottland 1567-1625 samt kung av England och Irland 1603-1625. I samband med giftermålet blev hon också drottninggemål av Skottland, vilket hon var fram till 1619. Senare blev hon också drottninggemål av England och Irland när maken blev av kung över dessa länder 1603. Paret Anne och James VI and I fick flera barn, bl.a. Charles I (1600-1649), kung av England, Skottland och Irland 1625-1649.

​-----------------------------


♛ Henrietta Maria av Frankrike (1609-1669), drottninggemål av England, Skottland och Irland 1625-1649

1609 föddes Henrietta Maria i det världsberömda Louvre Palace i Paris i Frankrike, på franska heter byggnaden Palais du Louvre. Paris ligger i regionen Île-de-France. Henrietta Maria är känd på engelska som Henrietta Maria of France och på franska som Henriette Marie de France.

1625 gifte sig Henrietta Maria med Charles I (1600-1649), kung av England, Skottland och Irland 1625-1649. Efter giftermålet blev hon drottninggemål av England, Skottland och Irland vilket hon var 1625-1649. Paret fick nio barn fördelade på de fyra sönerna och fem döttrarna Charles James, Charles II, Mary, James II and VII, Elizabeth, Anne, Catherine, Henry och Henrietta. 30 januari 1649 avrättades Charles I i Palace of Whitehall i London. Han efterträddes som kung av Skottland av sin son och Henrietta Marias son Charles II.

​-----------------------------
​

3.7 Tredje interregnumet 1651-1660

Elizabeth Bourchier och Dorothy Maijor.

Elizabeth Bourchier och Dorothy Maijor finns med nedan i egenskaper som fruar till två lordprotektorer som var statschefer över England, Skottland och Irland på mitten av 1600-talet. Rent tekniskt var Elizabeth och Dorothy gemåler, men å andra sidan var de inte drottninggemåler. I den engelskspråkiga världen räknas de heller inte in som vanliga gemåler eller på i listor över skotska gemåler 862-1707, även om de faktiskt var det. 
​

Elizabeth Bourchier (1598-1665), maka till Oliver Cromwell som var lordprotektor 1653-1658.

1620 gifte Elizabeth sig med Oliver Cromwell (1599-1658), lordprotektor över samväldet England, Skottland och Irland 1653-1658. Efter giftermålet hette hon Elizabeth Cromwell. När Elizabeths make Oliver var lordprotektor 1653-1658 var hennes officiella engelska titel "Her Highness the Protectoress", på svenska hennes höghet protektorinna.

​-----------------------------


Dorothy Maijor (1620-1675 eller 1627-1675), maka till Richard Cromwell som var lordprotektor 1658-1659.

1620 föddes Dorothy Maijor i Hampshire i södra England. Möjligen föddes hon i Hursley i Hampshire. Enligt en del uppgifter föddes hon 1627. Hon var också känd som Dorothea Maijor. Dorothy var dotter till Richard Maijor (1605 -1660), Esquire of Hursley och hans fru Jane Maijor. Pappan var också känd som Richard Major. Dorothys farfar John Maijor var bl.a. borgmästare i Southampton. Pappa Richard Maijor var en rik man. 1639 köpte han Hursley Park and Lodge som var en egendom i Hursley. Den kallades också för bara Hursley Park. 1649 gifte Dorothy sig med 
Richard Cromwell (1626-1712), lordprotektor över samväldet England, Skottland och Irland 1658-1659. Richard var son till Oliver Cromwell (1599-1658) som var lordprotektor över samväldet England, Skottland och Irland 1653-1658. Efter giftermålet tog Dorothy makens efternamn och hette Dorothy Cromwell. Dorothy och Richard valde att bo kvar på hennes pappas egendom i Hursley. På 1650-talet fick de nio barn, varav fem överlevde till vuxen ålder.

1658 blev maken Richard Cromwell ny lordprotektor för England, Skottland och Irland vilket han var fram till 1659. I samband med det flyttade han in i Palace of Whitehall i Westminister i London. Möjligen hängde Dorothy och deras barn med på flytten från Hampshire till palatset i London. Palace of Whitehall uppfördes strax efter 1240 som York Place, men byggdes ut på 1400-, 1500- och 1600-talen. 1698 förstördes palatset i en brand 1698. 1530-1698 var det huvudresidenset för engelska monarker och därmed också för skotska monarker 1603-1698 eftersom England och Skottland hade samma regenter 1603-1649, 1653-1659 och 1660-1707. Under sin storhetstid hade Palace of Whitehall 1 500 rum och var största palatset i Europa, men överträffades sedan på 1600-talet av slottet i Versailles i Frankrike med sina 2 400 rum.

Under den tiden Richard Cromwell var lordprotektor var Dorothys officiella engelska titel a) "Her Highness the Protectoress", på svenska hennes höghet protektorinna eller hennes höghet beskyddarinna, och b) Lady Protectress of England, Scotland and Ireland. Hon valde emellertid sällan att utföra några representativa uppgifter och uppdrag. Efter att Richard Cromwell upphörde att vara lordprotekter 25 maj 1659 bodde han kvar i Palace of Whitehall. Möjligt också med frun och barnen. I juli tvingade rumpparlamentet i England Richard Cromwell att lämna palatset. Han flyttade då tillbaka till Hursley där han bodde med Dorothy och barnen. 25 april 1660 dog Dorothys pappa Richard Maijor. Han testamenterade egendomen Hursley Park till Richard Cromwell och dennes barn, tillika också Dorothys barn.

I juli 1660 tvingades Richard Cromwell fly och lämna England för Frankrike. Det var sista gången han såg sin fru Dorothy. Hon stannade kvar hemma i Hursley och väntade i femton på att han skulle komma tillbaka från utlandet. Han reste dock omkring i Europa 1660-1680/1681 utan att återkomma till England. 5 januari 1675 dog Dorothy i England. 1680 eller 1681 återvände Richard Cromwell till England från utlandet efter 20-21 år i exil. Han valde emellertid att flytta till Cheshunt i Hertfordshire norr om centrala London. Han levde dock på inkomster som egendomen i Hursley gav honom.1712 dog Richard Cromwell i Cheshunt. Efter hans död fördes hans kropp till Hursley där den placerades i ett valv under All Saints' Parish Church.

​-----------------------------


3.8 Huset Stuart 1660-1707 - återinsatt

Catherine av Braganza, Mary av Modena och George av Danmark.

♛ Catherine av Braganza (1638-1705), drottninggemål av England, Skottland och Irland 1662-1685 och prinsessa av Portugal 1640-1653

1638 föddes Catherine av Braganza i Ducal Palace of Vila Viçosa, på portugiska Paço Ducal de Vila Viçosa, i Vila Viçosa ungefär 150 km öster om Lissabon. Byggnaden ligger i dagens östra Portugal relativt nära spanska gränsen. Catherine är känd på engelska som Catherine of Braganza, på portugiska som Catarina de Bragança och på svenska som Katarina av Bragança​.

1662 gifte sig Catherine med Charles II (1630-1685), kung av Skottland 1649-1651 samt kung av England, Skottland och Irland 1660-1685. Paret var gifta 1662-1685 och fick tre barn inom äktenskapet som dog i spädbarnsålder. Enligt andra uppgifter fick de inga barn alls. Charles II fick också sjutton barn med åtta älskarinnor.

​-----------------------------


♛ Mary av Modena (1658-1718), drottninggemål av England, Skottland och Irland 1685-1688

5 oktober 1658 föddes Mary av Modena i Ducal Palace, på italienska Palazzo Ducale di Modena, i Modena i regionen Emilia-Romagna i norra Italien. Hon var känd på engelska som Mary av Modena, på italienska som Maria Beatrice d'Este och på svenska som Maria av Modena och Maria Beatrice Anna Margherita Isabella d'Este. Hennes förfäder några generationer tillbaka var i huvudsak från Italien, med undantag av några från Portugal och Spanien. Ännu längre tillbaka i tiden hade hon påbrå från ännu fler länder, utöver i huvudsak Italien också Portugal, Spanien, Frankrike och Österrike.

1673 gifte Mary av Modena med James II and VII (1633-1701), kung av England, Skottland och Irland 1685-1688. Det var James andra äktenskap. I sitt första gifte han sig två gånger 1660 med Anne Hyde (1637-1671), varav först gången 1659 eller 1660 var i hemlighet och andra gången 1660 var officiellt. Hon föddes i Cranbourne Lodge i Windsor i södra England. Paret fick fyra söner och fyra döttrar. 1671 dog Anne. Två år senare gifte James om sig med Mary av Modena. De fick tolv barn, varav två var missfall och tre var dödfödda. Utöver det fick James II and VII också sju barn utanför äktenskapen som föddes från 1667 till 1685 eller till strax efter 1685. Totalt fick James II and VII tjugosju barn, varav tjugo föddes innanför äktenskapen.

​-----------------------------


♞ George av Danmark (1653-1708), prinsgemål av England, Skottland och Irland 1702-1707 och prinsgemål av Storbritannien 1707-1708

1653 föddes George i i Köpenhamns slott i Danmark. Slottet var känt på engelska som Copenhagen Castle och på danska som Københavns Slot. Slottet uppfördes ca 1370, men revs 1731 och ersattes av den första versionen av Christiansborgs slott, på engelska Christiansborg Palace, som byggdes 1733-1745, men som förstördes nästan helt i en brand 1794. Det ersattes av det andra Christiansborgs slott, på engelska Christiansborg Palace, som uppfördes 1803-1828, men som brann ned 1884. Det ersattes av det tredje och nuvarande Christiansborgs slott, på engelska Christiansborg Palace, som uppfördes 1907-1927.

George av Danmarks pappa var Frederick III av Danmark (1609-1670), kung av Danmark och Norge 1648-1670 medan hans mamma var Sophie Amalie av Brunswick-Lüneburg (1628-1685), drottninggemål av Danmark och Norge 1648-1670. Pappan var känd på engelska som Frederick III of Denmark, på danska som Frederik 3 och på svenska som Fredrik III av Danmark. Mamman var känd på engelska som Sophie Amalie of Brunswick-Lüneburg, på danska som Sophie Amalie af Braunschweig-Lüneburg och på svenska som Sofia Amalia av Braunschweig-Lüneburg

George var från början en dansk prins. Som prins av Danmark var hans namn prins George av Danmark, på engelska prince George of Denmark, på danska prins Jørgen af Danmark och på svenska  prins Georg av Danmark.
1683 gifte han sig med Anne (1665-1714), drottning av England, Skottland och Irland 1702-1707 och drottning av Storbritannien