Järnåldern
- första halvan 700 f.Kr. till 1 f.Kr.​

Tidsperioder skotska järnåldern
700-400 f.Kr. - tidiga järnåldern (äldre)
400-100 f.Kr. - mellanjärnåldern (mitten)
100-50 f.Kr. - sena järnåldern (yngre)
50 f.Kr.-400 e.Kr./ 400-talet e.Kr. - senaste järnåldern (yngsta)

​
Innehåll

1. Skottland under järnåldern
- 1.1 Perioder
- 1.2 Den skotska järnåldern
- - 1.2.1 Spridning
- - 1.2.2 Våldsam ö, fornborgar och brochs
- - 1.2.3 Britoner
- - 1.2.4 Stammar, ekonomi, handel, djur och festivaler
- - 1.2.5 Gamla eliterna ersattes av nya eliter
- - 1.2.6 Innovationer
- 1.3 Sammanfattning av järnåldern i Skottland
- 1.4 Skotska arkeologin gällande järnåldern
2. Kelterna invaderade Skottland
- 2.1 Kelterna
- - 2.1.1 Hallstattkulturen 1200-450 f.Kr.
- - 2.1.2 Latènekulturen 450-1 f.Kr.
- 2.2 Keltisk invasion av Skottland
- - 2.2.1 Förändringar kan ske genom handel 
- 2.3 Kelterna i Skottland under äldre järnåldern
- - 2.3.1 Järn
- - 2.3.2 Ökelter
- - 2.3.3 Keltisk konst i Skottland före 450 e.Kr.
- - - 2.3.3.1 Perioder
- - - 2.3.3.2 De geometriska mönstrens tid
- - - 2.3.3.3 Övergången till kristen keltisk design
- - 2.3.4 Färger, torqueser, häststridsvagnar och berättelser
- - 2.3.5 Keltiska språket
3. Fornborgar
- 3.1 Introduktion
​- 3.2 Ut- och insidorna
​- 3.3 Typer av fornborgar
- - 3.3.1 Lägen
- - 3.3.2 Hoggs fyra typer
- - 3.3.3 Ytor
- - 3.3.4 Jordvallar, stenvallar och diken
- - 3.3.5 Entréer
- - 3.3.6 Kändisarna och de dolda
​- 3.4 Fornborgarna uppstod i Europa
- 3.5 Yngre bronsåldern
- 3.6 Järnåldern
- 3.7 Från 350 e.Kr. till mitten av 1900-talet
- 3.8 Hownam 1948
- 3.9 Annan tolkning
- 3.10 Statistik
4. Bostäder och hus på järnåldern
- 4.1 Introduktion
- 4.2 Rundhus 3650 f.Kr. till 1700-talet e.Kr., men ej 900-talet e.Kr.
- 4.3 Indelning rundhus
- - 4.3.1 Enklare indelning
- - 4.3.2 Djupare indelning
- 4.4 Felaktigheter vid benämningen av rundhus
- 4.5 Några rundhus
- - 4.5.1 Crannog 3650-2500, 1000 f.Kr. till 1700 e.Kr., men ej 900-talet e.Kr.
- - 4.5.2 Atlantiska rundhus
- - - 4.5.2.1 Enkla atlantiska rundhus
- - - 4.5.2.2 Komplexa atlantiska rundhus
- - - 4.5.2.3 Utveckling
- - - 4.5.2.4 Några kända atlantiska rundhus
- - - - 4.5.2.4.1 Dun 600-talet f.Kr. till ca 500-700 e.Kr.
- - - - - 4.5.2.4.1.1 Vitrifierade fort 600-talet f.Kr. till ca 500-700 e.Kr.
- - - - 4.5.2.4.2 Hjulhus 500 f.Kr. till 500 e.Kr. (25 f.Kr. till 380 e.Kr.)
- - - - 4.5.2.4.3 Broch 400 f.Kr. till 200 e.Kr.
- - - - - 4.5.2.4.3.1 Brochsens ursprung
- - - - - 4.5.2.4.3.2 Anledningarna till att brochsen byggdes
- - - - - 4.5.2.4.3.3 Några kända brochs
- 4.6 Tidslinjer rundhus
5. Ballachulish Goddess 600 f.Kr.
6. Massaliote Periplus 550 f.Kr.
7. Newbridge häststridsvagn 475-380 f.Kr.
- 7.1 Spridningen av häststridsvagnarna
- 7.2 Newbridge
8. Himilco 450 f.Kr.
- 8.1 Introduktion
- 8.2 Resan 450 f.Kr.
9. Pytheas 325 f.Kr.
- 9.1 Introduktion
- 9.2 Resan 325 f.Kr
- 9.3 En annan version
- 9.4 Besökte aldrig Irland?
- 9.5 Avslutningsvis
10. Lyran på Isle of Skye 300 f.Kr.
- 10.1 Inledning
- 10.2 Harpan, lutan, lyran, kitharan och gitarren
- 10.3 High Pasture Cave, Isle of Skye
- - 10.3.1 Resa dit
- - 10.3.2 Grottkomplexet
- - - 10.3.2.1 Allmänt
- - - 10.3.2.2 Mänsklig närvaro och användning
- - - 10.3.2.3 Föremål
- - - 10.3.2.4 Eldstäderna, stenpassagen, stentrappan och stenmuren
- - - 10.3.2.5 Stängningen och kvinnan
- 10.4 Utgrävningarna 2003-2010
- 10.5 De sju stämskruvarna
- 10.6 Strängstallet, del av lyran 300 f.Kr.
11. Torrs ponny huvudbonad och horn 300-200 f.Kr.
- 11.1 Föremålet och fram till 1642 e.Kr.
​- 11.2 Åren 1643-1955
- 11.3 Åren 1955-idag
- 11.4 Delarna
- - 11.4.1 Huvudbonaden
- - 11.4.2 Hornen
- - 11.4.3 Fram och bak
- - 11.4.4 Stilen
12. Stirling torqueser 300-100 f.Kr.
- 12.1 Torques
- 12.2 Historien om Stirling torqueserna
- 12.3 Upptäckten 2009
- 12.4 Bill Wyman
- 12.5 Datering,  betydelse och Netherurdskatten
- 12.6. De fyra torqueserna
- - 12.6.1 Tvinnade bandtypen
- - 12.6.2 Tub- och ringformad torques
- - 12.6.3 Looped terminal torc
13. Carnyx 300 f.Kr till 200 e.Kr.
- 13.1 Utbredning
- 13.2 Namnet
- 13.3 Blåsinstrumenten
- 13.4 Deskford carnyx
- 13.5 Tintignac ​
​- 13.6 Ljud

Hela järnåldern i Skottland pågick från 700 f.Kr. till 400 e.Kr/ 400-talet e.Kr. ​När Caledonia och Skottland nämns i texterna nedan om järnåldern avser det hela området som idag utgör Skottland. ​I Caledonias fall strax innan 1 f.Kr och strax efter 1 e.Kr. Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt för den delen av järnåldern som pågick 700-1 f.Kr. En del ämnen kan gå in på järnåldern e.Kr. eftersom de påbörjades f.Kr. Se respektive sekel på huvudmenyn för resten av den delen av den skotska järnåldern som pågick 1-400 e.Kr.
​
© Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. Översta bilden en kopia av en keltisk halmhydda från järnåldern. © Copyright översta bilden: Zureks. CC.

1. Skottland under järnåldern

1.1 Perioder

Hela järnåldern i Skottland pågick från 700 f.Kr. till 400 e.Kr/ 400-talet e.Kr. I England däremot började och slutade järnåldern tidigare än i Skottland. I England pågick järnåldern från 800 f.Kr. till 43 e.Kr. Den upphörde efter romarnas invasion av England 43 e.Kr. En del forskare hävdar att den engelska och även den brittiska järnåldern istället slutade 100 e.Kr. Den brittiska järnåldern brukar delas in i fem perioder och pågick:
- 800-600 f.Kr. - tidigaste järnåldern (äldsta järnåldern)
- 600-400 f.Kr. - tidig järnålder (äldre järnålder)
- 400-100 f.Kr. - mellanjärnåldern
- 100-50 f.Kr. - sen järnålder (yngre järnålder)
- 50 f.Kr. - 100 e.Kr. - senaste järnåldern (yngsta järnåldern)

Den engelska järnåldern pågick:
- 800-600 f.Kr. - tidigaste järnåldern (äldsta järnåldern)
- 600-400 f.Kr. - tidig järnålder (äldre järnålder)
- 400-100 f.Kr. - mellanjärnåldern
- 100-50 f.Kr. - sen järnålder (yngre järnålder)
- 50 f.Kr. - 43 e.Kr. - senaste järnåldern (yngsta järnåldern)

Efter att järnåldern började i södra England 800 f.Kr. spred den sig sedan norrut och nådde Skottland 700 f.Kr., enligt den brittiska arkeologen och engelskfödda Stuart Piggott (1910-1996) i hans bok "Scotland Before History" från 1958. Medan arkeologer och historiker sedan 1970-talet varit överens om att den skotska järnåldern började 700 f.Kr. har de både innan och efter varit oense när den slutade. Stuart Piggott hävdade i sin bok "A Scheme for the Scottish Iron Age" från 1966 att den skotska järnåldern slutade med romarnas invasion av Skottland 78 e.Kr., på 200-talet e.Kr. eller senare. Första romerska invasionen av Skottland skedde dock 71 e.Kr. Ian Armit höll med Stuart Piggott både 1997 och 2003 också tillsammans med I B M Ralston. 1992 hävdade Richard Hingley att skotska järnåldern pågick 700 f.Kr. till 200 e.Kr.

Synsättet om att skotska järnåldern slutade omkring 78(71)-300 e.Kr. byggde på att den skotska järnåldern sågs med den romerska arméns perspektiv och närvaro i Skottland. Andra menade att skotska järnåldern istället borde räknas som lång och baserad på en skandinavisk modell. I Skandinavien överlag slutade järnåldern 1050 e.Kr. i samband med att Sverige officiellt kristnades även om enskilda platser och regioner i Sverige blev kristet redan på 800-talet. De som hävdar att järnåldern i Skandinavien slutade 1050 e.Kr. bäddar in större delen av vikingatiden som en del av järnåldern i Skandinavien. 
1050 e.Kr. var sexton år innan vikingatiden slutade 1066 e.Kr. eller som i Sveriges fall där vikingatiden slutade en bit in på 1100-talet. Det finns också en del som hävdar att järnåldern i Skandinavien slutade 793, 800 eller som i Danmarks fall till 850 e.Kr. Därefter ersattes järnåldern i Skandinavien av en egen tid, vikingatiden 800-1050 (793-1066), som sedan ersattes av medeltiden 1050 i Skandinavien. 1999 ansåg M Parker Pearson och N Sharples att den skotska järnåldern slutade 900 e.Kr. De delade in den i tre perioder:
- 700-100 f.Kr. - tidig järnålder (äldre järnålder)
- 200 f.Kr. - 400 e.Kr. - mellanjärnåldern
- 300-900 eller 400-800 e.Kr. - sen järnålder (yngre järnålder)

Den skandinaviska modellen på Skottland förespråkades också av Ian Ralston 1980, J C Chapman, och H C Mytum 1983, C Haselgrove et al. 2001, J  M Downes och A Ritchie 2003 samt av D W Harding 2004. J  M Downes och A Ritchie ansåg 2003 att den sena skotska järnåldern pågick 300-800 e.Kr. och slutade 800 e.Kr. strax efter vikingarnas intåg till Skottland 794 e.Kr. D W Harding, som var för den skandinaviska modellen, menade 2004 dock att termen mellanjärnåldern inte borde användas på Skottland. Enligt honom begränsade den ockupationen av skotska brocher i de närmaste århundradena innan och efter 1.f.Kr.

Begreppet en lång järnålder är särskilt användbar på Yttre Hebriderna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Traditionellt har de här delarna av Skottland och deras bostäder på den tidiga medeltiden beskrivits som piktiska innan vikingarnas ankomst. Det finns dock bevis för att det fanns en egen lokal arkitektonisk tradition i de här tre ögrupperna. Dessutom låg alla tre långt från Piktlands hjärta i östra Skottland. 
Genom att använda en lång järnålder för hela Skottland som slutade i början av vikingatiden kan arkeologer lättare anta utvecklingen av arkitektoniska traditioner och sociala utvecklingar över mycket stora och distinkta områden inom Skottland. I södra och östra Skottland är det fullt logiskt att basera deras järnålders slut med ankomsten romarna. Men i allra västra och nordligaste Skottland, där romarnas närvaro var minimal, är det mer passande att säga att järnåldern upphörde med vikingarnas ankomst eller strax efter. Eftersom de här ögrupperna idag är en del av Skottland bör också den skotska järnåldern sägas pågå till början av vikingatiden, enligt förespråkarna för en lång skotsk järnålder. 

Som framgår fanns/finns det inte något allmänt accepterat enighet när den skotska järnåldern slutade. En mittenväg enligt det traditionella synsättet på 1900-talet var att mötas på halva vägen enligt några forskare på 1990-talet. De hävdade därför att den skotska järnåldern började 700 f.Kr. och slutade 500 e.Kr. 
- romerska modellen: 200 e.Kr. + 300 år = 500 e.Kr.
- skandinaviska modellen: 800 e.Kr. - 300 år = 500 e.Kr

​Den här mittenvägen modifierades sedan till att skotska järnåldern slutade 400 e.Kr. Det finns bevis för stora omfattande förändringar av bostäder i många skotska områden från 400 e.Kr., ibland till och med från 200 e.Kr. Därför var det mer passande att enas kring att den skotska järnåldern generellt slutade 400 e.Kr. eller ibland på 400-talet e.Kr. Det stämde också ungefär när romarna lämnade Skottland helt 383 e.Kr. och Storbritannien 410 e.Kr. Samtidigt avlöstes den skotska järnåldern av tidig medeltid på 400-talet och att kristendomen spreds till delar av Skottland på 400-talet. Inte minst brukar kristendomens spridning till Skottland på 400-talet vara ett argument hos de historiker som hävdar att skotska järnåldern slutade på just på 400-talet. Därtill invaderade gaeler (irländare) sydvästra och västra Skottland på 400-talet. Kristendomens spridning och gaelers invasion på 400-talet var båda nya eror, därav 400-talet och inte 400 e.Kr. som slut för skotska järnåldern för de som hellre föredrar det. Det finns därför flera skäl till varför skotska järnåldern anses slutade 400 e.Kr. eller på 400-talet e.Kr.
a) mittenvägen mellan de romerska 200 e.Kr. och skandinaviska 800 e.Kr. modellerna.
b) förändringar av bostäder.
c) romarna lämnade Skottland och Storbritannien.
d) kristendomens införande.
e) invasion av gaeler i sydväst och väst.

Den skotska järnåldern delas därför ofta in idag i de fyra perioderna:
- 700-400 f.Kr. - tidig järnålder (tidiga järnåldern)
- 400-100 f.Kr. - mellanjärnålder (mellanjärnåldern)
- 100-50 f.Kr. - sen järnålder (sena järnåldern)
- 50 f.Kr.-400 e.Kr./ 400-talet e.Kr. - senaste järnålder/järnåldern
eller
- 700-400 f.Kr. - äldre järnåldern
- 400-100 f.Kr. - mittenjärnåldern
- 100-50 f.Kr. - yngre järnåldern 
- 50 f.Kr.-400 e.Kr./ 400-talet e.Kr. - yngsta järnåldern

En del arkeologer och historiker föredrar termerna tidig/tidiga, mellan, sen och senaste järnåldern medan andra föredrar äldre, mitten, yngre och yngsta järnåldern. Det funkar också att del in den skotska järnåldern i perioderna:
- 700-300 f.Kr. - tidig järnålder (äldre järnålder)
- 300-1 f.Kr. - mellanjärnåldern (mittenjärnåldern)
- 1-400 e.Kr. - sen järnålder (yngre järnålder)

Det går även bra med:
- 700-200 f.Kr. - tidig järnålder (äldre järnålder)
- 200-100 f.Kr. - mellanjärnåldern (mittenjärnåldern)
- 100 f.Kr. - 400 e.Kr. - sen järnålder (yngre järnålder)

De interna uppdelning av årtalen ovan inom järnåldern kan variera kraftigt mellan olika arkeologer och historiker beroende på deras definitioner. Den stora huvudpoängen är inte när den tidiga järnåldern slutade eller när den senaste järnåldern började. Det väsentliga är istället den gemensamma medelvägen att den skotska järnåldern började 700 f.Kr. och slutade 400 e.Kr. eller på 400-talet. Begreppen äldre och yngre järnålder är kanske mer passande att använda i Skottlands fall än tidig och sen järnålder eftersom begreppet yngre bronsålder och inte sen bronsålder används flitigt om Skottland i böcker, etc. Å andra sidan används tidig medeltid oftare för Skottland och inte äldre medeltid. Båda varianterna av tidig/sen och äldre/yngre järnålder är därför korrekta gällande Skottland.

Andra delar som järnåldern pågick:
- Indien 1500/1300/1200/1000-200 f.Kr.
- Anatolien i Turkiet 1300-600 f.Kr.
- Mellanöstern generellt 1200-539/500 f.Kr. 
- Södra Asien 1200-200 f.Kr.
- Egeiska havet i dagens östra och södra Grekland 1190-700 f.Kr. 
- Italien 1100-700 f.Kr.
- Balkanhalvön i sydöstra Europa 1100 f.Kr.-150 e.Kr.
- Östeuropa 900-650 f.Kr.
- Östra och/eller södra Spanien 900/800-400 f.Kr.
- Centraleuropa 800-50 f.Kr.
- Väst- och Centraleuropa gemensamt 800-1 f.Kr.
- England 800 f.Kr.-43 e.Kr.
- Västra Spanien 800 f.Kr.-50 e.Kr.
- Hela Storbritannien 800 f.Kr.-100 e.Kr. 
- Skottland 700 f.Kr.-400 e.Kr./400-talet e.Kr.
- Östra Asien 500 f.Kr.-300 e.Kr.
- Nordeuropa och Skandinavien 500 f.Kr. till 800 e.Kr.
- Skandinavien 500 f.Kr. till 1050 (793/800/850) e.Kr.
- Afrika söder om Sahara 500 (1000/550/250) f.Kr. till 1400 e.Kr.

​
1.2 Den skotska järnåldern

1.2.1 Spridning

Järnåldern startade i Skottland 700 f.Kr. när den keltiska kulturen nådde Skottland. Enligt den gamla traditionella historiebeskrivningen skedde det genom att stora skaror av kelter invaderade Skottland från södra Tyskland och Österrike under den äldre järnåldern med start 700 f.Kr. Enligt DNA-forskning på 2000-talet spreds den keltiska kulturen till Skottland istället av en liten keltisk elit från södra Tyskland och norra Spanien. I och med att Skottland gick in i järnåldern 700 f.Kr. spreds den keltiska kulturen, språket samt deras framställning av verktyg, vapen och smycken till Skottland från den europeiska kontinenten. Den keltiska kulturen spred även framställningen av järn till Skottland, vilket var en viktig innovation för skottarna. Den skotska kulturen övergick därför till att bli keltisk i början av järnåldern. Den skotska kulturen förändrades också av andra kulturer från andra europeiska regioner i och med inträdet i järnåldern, men dock mest av den keltiska kulturen från Europa.

Den skotska järnåldern började därför 700 f.Kr. med de första invandrande kelterna från den europeiska kontinenten till Skottland. Det var först då 700 f.Kr. som människor i Skottland lärde sig hur de skulle använda järn. Innan användes det dyrare och exklusivare bronset. Denna innovation med framställning av järn hade en dramatisk inverkan på vardagen för människor i Skottland. Järnverktyg i jordbruket gjorde livet mycket enklare än tidigare. Mer mat kunde framställas. Bosättningarna växte i storlek. Samtidigt förändrades klimatet under den skotska järnåldern. Det blev mer riskfyllt att vara jordbrukare än innan. Mer samordnade insatser krävdes inom Skottland för att klara livsmedelsförvaringarna om vintrarna. Gentemot bronset hade järnet också fördelar i framställning av vapen. Någon skarp gräns mellan bronsåldern och järnåldern finns det inte. Järnet var ett billigare alternativ än det mer exklusivare bronset. Först när människor i Skottland kunde utnyttja järnets fördelar i vapen och tillverkning av redskap brukar historiker tala om att Skottland gick in i den verkliga järnåldern.​ 


1.2.2 Våldsam ö, fornborgar och brochs

Järnålderns Storbritannien var en våldsam plats fram till 1 f.Kr., enligt nutida forskare. Människor levde i stammar som leddes av stamhövdingar. Det gällde också Skottland. Kungariket Skottland fanns inte på järnåldern. Istället var området indelat i flera mindre stamområden som kontrollerades av stammar. Stamhövdingarna i Skottland och i resten av Storbritannien var ofta krigiskt lagda. Många gånger förekom det strider mellan rivaliserade stammar. De stred mot varandra med dödliga järnvapen. Det är en annan bild än vad den grekiska handelsmannen, geografen och upptäcktsresanden Pytheas (350-285 f.Kr.) beskrev människor på de brittiska öarna 325-310 f.Kr. Enligt honom levde människor i fred och harmoni med varandra även om han också erkände att det förekom strider i Storbritannien. 

I striderna mellan skotska stammar kunde ena stammen ta människor från den andra stammen och förslava dem. I järnålderns Skottland fanns det därför alltid en risk, för både eliterna som för vanliga människor, att kunna bli tagna av en annan stam och bli slavar. För de som blev slavar väntade hårt arbete och ett ganska kort resterande liv innan de dog. En del slavar offrades till gudarna. Andra slavar exporterades och såldes till den europeiska kontinenten där de fick jobba som slavar fram till de dog eller såldes igen som slavar inom Europa. De återvände aldrig till Skottland.

De första fornborgarna i Skottland byggdes redan 1000 f.Kr. när yngre bronsåldern startade, men byggandet av fornborgar tog fart i samband med när järnåldern startade 700 f.Kr. Under järnåldern uppfördes ca 1 000 fornborgar i Skottland på 1100 år från 700 f.Kr. till 400 e.Kr. Det byggdes nästan en ny fornborg varje år i genomsnitt under hela den skotska järnåldern. Traditionellt trodde arkeologer och historiker att en del stammar uppförde fornborgar för att kunna försvara sig mot inkräktare från den europeiska kontinenten och mot andra rivaliserande inhemska stammar. Modern forskning visar emellertid att fornborgarna var för svaga försvarsmässigt för det. Istället uppfördes de för boende för eliten, förvaring av spannmål, ceremonier, etc. Se fornborgar längre ned för mer.

Bilden om det våldsamma Storbritannien under järnåldern innan 1.Kr. bygger en del om den felaktiga bilden av fornborgarna i Storbritannien som försvarsanläggningar. Mycket möjligt att bilden om det våldsamma Storbritannien därför kommer att reduceras och minska i framtiden nu när fornborgarna inte finns med som argument för det våldsamma Storbritannien f.Kr. Fullt möjligt att Storbritannien i framtiden därför kommer att beskrivas mer som en fredligare plats på järnåldern f.Kr. Precis som Pytheas var inne på 325-310 f.Kr. Däremot senaste 1 000 f.Kr. togs människor inom Storbritannien som slavar av inhemska stammar. Rutinmässigt exporterades sedan mängder med brittiska slavar till den europeiska kontinenten där de såldes eller byttes mot varor. För dem var livet ingen fredlig tillvaro. Dessutom har det hittats, inte minst på 1800-talet, mängder med keltiska svärd från järnåldern i sjöar, floder och mossar runt om i Storbritannien. De har traditionellt tolkats som ön Storbritannien som en våldsam ö under järnåldern. Inkluderat andra offergåvor har det hittats tusentals keltiska offergåvor i brittisk sjöar, floder och mossar. Utöver det ökade också populationerna under järnåldern, vilket var bäddat för strider mellan brittiska stammar.

Från 400 f.Kr. till 200 e.Kr. under hela mittenjärnåldern, yngre järnåldern och under de första 250 åren av yngsta järnåldern byggdes 571 broschs som var unika för Skottland. Det uppfördes nästan en broch varje år i genomsnitt under de 600 åren från 400 f.Kr. till 200 e.Kr. Fornborgar och brochs ska ej blandas samman.  De var två helt olika fornlämningar byggnader. Tillsammans uppfördes ca 1 571 fornborgar och brochs i Skottland under järnåldern, vilket ger ett gemensamt genomsnitt på 1,43 nya uppförda fornborgar och brochs varje år från ca 700 f.Kr. till ungefär 400 e.Kr.


1.2.3 Britoner

Under den första halvan av den skotska järnåldern fram till omkring 1 e.Kr. bodde britoner i hela Skottland. Enligt den traditionella forskningen var de ättlingar till de keltiska stammar som från 700 f.Kr. invandrade till Skottland från södra Tyskland och Österrike under den äldre järnåldern. DNA-forskningen på 2000-talet hade en helt annan uppfattning. Enligt den kom de här skotska britonernas förfäder från Spanien. Ny förfinad DNA-forskning 2015-2018 visade att de skotska britonerna sannolikt främst var ättlingar till de skottar vars förfäder flyttade från ryska stäpper till Skottland efter att pesten dödade 90 % av Skottlands befolkning 2 700-2 500/2 400 f.Kr. Det finns olika teorier varför dessa människor från ryska stäpper flyttade till Skottland, men en är teori är att det mer glesbefolkade Storbritannien, pga. den tidigare pesten, öppnade upp möjligheten för att dessa människor att flytta till Storbritannien. Det finns andra teorier också. 

Därtill hade de skotska britonerna också ett litet procentuellt påbrå, om än mindre, från kelter från södra Tyskland och norra Spanien som flyttade till Skottland 700 f.Kr. och framåt samt litet påbrå av spanjorer och människor från Mellanöstern som tillhörde de där 10 % som överlevde pesten 2 700-2 500/2 400 f.Kr. De senare tog jordbruket till Skottland 4 000 f.Kr. 

När britonerna levde i järnålderns Skottland f.Kr. hade den delen av deras ryska förfäder levt i Skottland 1 700-2 700 år från det att de flyttade till Skottland 2 700-2 500/2 400 f.Kr. fram till de skotska britonerna 700-1 f.Kr. Det motsvarade ungefär 63-100 generationer räknat på 27 år per varje ny generation, vilket är standard i uträkningar för att räkna på antalet mänskliga generationer upp till 52 000 år tillbaka i tiden. 63 generationer räknat 2 400-700 f.Kr. och 100 generationer räknat 2 700-1 f.Kr. De skotska britonerna var därför utpräglade brittiska öbor i 63-100 generationer eller mer under den skotska järnåldern f.Kr. Dock finns det inget som heter skotska britoner. Termen är britoner oavsett ifall de levde i Skottland, Wales eller England. Men ovan och nedan används orden skotska britoner för att visa vilka britoner på ön Storbritannien som det syftas på, dvs. på de britoner som levde i Skottland.

Omkring 1 e.Kr. delades de skotska britonerna upp i caledonier norr om Skottlands mittenbälte och britoner söder om mittenbältet. De i söder förblev britoner. Uppdelningen berodde på kulturella orsaker. Britonerna i södra Skottland stod också närmare britonerna som huserade i hela England och Wales. Man kan hårdra det och säga att det var där omkring 1 e.Kr. med +/- några årtionden, som fröet till den senare skotska nationen började även om kungariket Alba uppstod i slutet av 800-talet e.Kr. och kungariket Skottland i slutet på 1200-talet. Förenklat:

Caledonier --> pikter --> Piktland+Dál Riata=Piktland --> Alba --> Skottland.

I ekvationen ovan ingår kungarikena Alt Clut, senare Strathclyde, och norra Northumbria i det som senare utgjorde kungariket Alba.

Innan splittringen av skotska britoner i caledonier och britoner omkring 1 e.Kr. var de alla britoner precis som britoner i England och Wales. Med splittringen fick de i norr, caledonierna, en mer egen utpräglad kultur. Uppdelningen av britoner inom Skottland i två läger möjliggjorde att de i den norra delen senare blev utpräglade skotska och de i den södra mer senare anglosaxiska och Englandsorienterade, vars kungariket England dock uppstod först 927 e.Kr. Men utan caledonierna i norr hade det aldrig blivit något senare Piktland vars hjärta låg i östra Skottland strax norr om Skottlands östra mittenbälte. Utan Piktland inget Alba, osv.

Utan den kulturella uppdelningen av britoner till caledonier och britoner i Skottland är det fullt möjligt att båda lägren blivit mer Englandsorienterade eller tvärtom att också de i söder mer tytt sig till norr. Ingen vet. Men uppdelningen i caledonier och britoner inom Skottland var avgörande för att skapa en egen för-skotsk identitet för de i norr. Den förstärktes sedan av den romerska närvaron i Skottland när romarna blev det främsta hotet för stammarna i Skottland och inte andra lokala inhemska stammar. Det förstärktes också att det var England som blev en del av romarriket och inte området som idag är Skottland. När sedan angler, saxare, etc i början på medeltiden valde att flytta till England och inte till Skottland norr om Skottlands mittenbälte förstärkte det dåvarande kungarikena Dál Riatas och Piktland som egna särpräglade kungariken. De hade blivit betydligt mer utpräglade Englandsorienterade ifall mängder med angler, saxare, jutar, etc också hade valt att flytta till Argyll and Bute, Highland, Aberdeenshire, Perth and Kinross, Angus, osv. Dock med möjligheten att det också hade bildats anglosaxiska riken i norr. 


1.2.4 Stammar, ekonomi, handel, djur och festivaler

Människorna i järnålderns Skottland var grupperade i stammar som styrdes av hövdingar. När populationerna ökade gjorde fler anspråk på markerna, vilket fick konsekvenserna att krig utbröt mellan stammarna. De stred om vilka som hade rätt till markerna efter att befolkningarna ökade. Skotska pojkar och män till en viss ålder som inte hade några fysiska åkommor tränades som krigare oavsett vad de gjorde vid sidan av. Som en del av en skotsk stam var de tvungna att kunna vara beredda att behöva slåss eller kriga när som helst stammen behövde det gentemot andra stammar. Det gällde också för pojkar och män i järnålderns Wales och i England. Först när männen nådde en viss äldre ålder när de inte orkade strida längre behövde de inte träna längre. När de skotska pojkarna och männen inte stred var de oftast vanliga bönder. De skotska stammarna bestod därför till stora delar av bönder, men som blev utbildade i att kunna kriga. 

Järnålderns skotska bönder odlade både grödor och grönsaker. De hade också gäss, getter, grisar och får. De rikaste hade även kor. Men alla var inte bönder även om många kunde göra lite av varje. En del skottar var istället mer renodlade krukmakare, snickare eller metallarbetare. 

Människorna i Skottland och även i resten av Storbritannien var religiösa och spirituella. De trodde på gudar och andar. Människorna kunde träffas tillsammans på heliga platser som vid en sjö, kulle eller i en skogsglänta för att dyrka gudar eller andar. Präster, också kända som druider, kunde leda de religiösa ceremonierna. Rent konkret var druider domare, lärare och medlare mellan den keltiska befolkningen och deras gudar. Djur, slavar, vapen och föremål som kärl offrades i ceremonier. De vapen som offrades var oftast svärd eller dolkar. Kärlen, svärden och dolkarna begravdes antingen i marken eller kastades i floder, sjöar eller i myrar. Gåvorna var viktiga för att blidka gudarna eller andarna.

Det som präglade hela järnåldern i Skottland, framförallt under yngre järnåldern 100-50 f.Kr., var en kraftig expansion av ekonomin i samband med när handeln ökade. Det i sin tur återspeglade viktiga förändringar socialt som statusmässigt. Befolkningen ökade också i Skottland. I samband med befolkningsökningen blev antalet får fler i Skottland under yngre järnåldern. Fler människors munnar behövde mättas. Visserligen fanns det gott om nötkreatur som kor som gav mjölk, ostar och läder, men de var stora och dyra. Bara den rikaste halvan av befolkningen i Skottland hade råd med kor. Fördelen med fåren var att de var billigare och dessutom mindre arbetskraftsintensivare än kor. Det krävdes färre människor att sköta varje får än varje kossa. Ända till 1700-talet e.Kr. var kor dyra i Skottland som de fattigaste inte hade råd att införskaffa.
 
Under yngre järnåldern fanns det också gott om oxar, grisar och hundar i Skottland. Hundar hade fördelen att de kunde vakta de andra djuren från rovdjur. Höns däremot var en raritet som det inte fanns många av i Skottland vid den här tiden. Höns var annars är ett lättskött och billigt djur. Det fanns inga katter i Skottland under yngre järnåldern. Det medförde att möss kunde härja relativt fritt bland matförråden, inte minst nattetid. Detta var givetvis till förtret för de skotska stammar som på höstarna bunkrade upp lager av matförråd både till sig själva och till sina djur från somrarnas skördar för att kunna klara vintrarna. Katterna kom till Skottland först med romarna och deras invasioner av Skottland på andra hälften av första århundradet e.Kr. Tidigast på 70-talet e.Kr. 
 
Under tiden romarna befann sig på de brittiska öarna 43-410 e.Kr. noterade de att befolkningarna i Skottland och England dyrkade en rad olika gudar under Skottlands yngsta järnålder. En grupp av manliga gudar var relaterade till manlighet, himlen och enskilda stammar, medan en annan grupp av kvinnliga gudinnor stod för fertilitet, jorden, universalitet, fullhet och helhet som överskred skillnaderna mellan de keltiska stammarna i Skottland och i England. Seder kretsade kring slaktoffer som djur eller människor (slavar). Ibland var de rituella. När romarna kom till Storbritannien på första århundradet e.Kr. skrev de också att det förekom fyra större keltiska festivaler bland lokalbefolkningarna på de brittiska öarna. Festivalerna hade funnits under den brittiska järnåldern f.Kr. innan romarnas ankomst e.Kr. En del sedan yngre stenåldern. De fyra stora festivalerna var:

1. Imbolc  - hölls i februari, oftast omkring den första februari eller +/- 2 veckor från det datumet, alternativ halvvägs emellan vintersolståndet 21-22 december på norra halvklotet och vårdagjämningen 19-21 mars på norra halvklotet. Festivalen välkomnade födseln av de första lammen varje år som föddes mellan mitten av januari och mitten av februari. Festivalen firade också att våren kommit eller var på antågande. Romarna observerade att festivalen Imbolc förekom främst allmänt i hela Irland, Skottland och Isle of Man. Festivalen var emellertid inte keltisk från början utan hade som festivalen Samhain 
praktiserats på Irland sedan yngre stenåldern 4 000-2 500 f.Kr. Åtminstone delar av festivalerna. När kelterna flyttade till de brittiska öarna, inklusive Irland, från den europeiska kontinenten och fick barn med lokalbefolkningarna anammade de festivalerna Imbolc och Samhain. De inflyttade kelterna tog in dem i sin keltiska kultur. Samtidigt bytte de inhemska stammarna till den keltiska kulturen, men fortsatte med festivalerna som då blev två keltiska festivaler under året.

Utöver lammen och våren blev festivalen Imbolc också en symbol för att fira den keltiska gudinnan Brigid och senare på medeltiden det kristna irländska helgonen Saint Brigid (451-525), också känt på engelska som Brigid of Kildare och på svenska som Brigid av Kildare. Men framförallt blev Imbolc en festival för att fira början av våren. På 1800-talet flyttade stora skaror av irländare, skottar och engelsmän till Sydafrika, Australien, Nya Zeeland och andra platser på södra halvan av jordklotet. En del av dem fortsatte med festivalen men firade då den istället 1 augusti varje år för att markera våren på södra halvan av jordklotet. Festivalen Imbolc dog till stora delar ut på 1900-talet efter att ha firats i över 2 000 års tid varje år i Storbritannien. Festivalen fortsatte emellertid på ett mindre antal platser. På några platser återupplivades den också som ett kulturellt evenemang. Festivalen förkommer idag på bara på ett fåtal platser på Irland och i Storbritannien och då främst som ett ett kulturellt evenemang.

​2. Beltane - hölls i maj, oftast runt den 1 maj eller halvvägs emellan vårdagjämningen 19-21 mars och sommarsolståndet 20-22 juni. Festivalen förekom främst historiskt på Irland, Isle of Man och i Skottland. Festivalen hölls för att fira att boskapen flyttades till sina sommarfält och för att markera att sommaren hade börjat. Ritualer hölls för att skydda nötkreatur, grödor och människor. I nötkreaturens fall hölls ritualerna för att skydda dem från naturliga och övernaturliga krafter. Ritualer hölls också för att uppmuntra grödorna att få växa bra. Som i fallet med festivalen samhain tändes det också bålar under festivalen beltane. Lågorna, röken och askan ansågs ha en skyddskraft i beltane. Människorna och deras boskap gick bredvid eller mellan bålarna. Människor och motvilliga djur kunde också hoppa över lågorna eller glöden från bålarna. Syftet var att låta elden få tömma sin kraft och energi där och då.

Det tros att människornas hoppades att kraften och energin från traktens kommande hus- och livsmedelsbränder skulle sippra ut i de här bålarna. Brann bålarna skulle det inte finnas kraft och energi kvar senare under året för att antända stammarnas hus. Dock vet inte dagens forskare om människorna verkligen trodde på det här att elden som sådant kunde få slut på sin kraft och energi och därmed inte kunna antända deras hus senare. De måste ha sett blixtnedslag på andra platser och att antändning av eld existerade innan och efter. Det är möjligt att deras antändningar på bålarna därför istället mer var en symbolisk användning av elden. Deras sätt att kunna visa att de kunde kontrollera elden och på det viset skicka ut signaler till elden att de var herre över elden ifall den senare skulle få för sig att försöka bränna upp deras hus eller livsmedelsförråd. Allt det här låter jätteflummigt för de flesta av dagens moderna västerländska människor, men för en människa på järnåldern som trodde att saker hade energier och krafter samt på att det fanns gudar och andar som härjade var det fullt möjligt och de facto mest realistiskt att världen var beskaffad på det viset.

I både beltane och samhain var festivalerna också symboler för en övergångsperiod där gränsen mellan denna världen och den andra världen lättare kunde korsas. Efter bålbränningen i beltane samlades människorna från stammen och festade loss. Där offrades också mat och dryck. På mitten av 1900-talet hade firandet av Beltane dött ut. Några seder fortsatte emellertid på några platser. På vissa platser har den också återupplivats som ett kulturellt evenemang.

3. Lughnasadh - hölls i augusti, oftast runt 1 augusti eller halvvägs emellan sommarsolståndet 20-22 juni och höstdagjämningen 21-24 september. Döpt efter guden Lugh. Festivalen förekom främst historiskt på Irland, Isle of Man och i Skottland. Festivalen hölls för att fira att skördesäsongen hade börjat samt att grödorna och frukterna hade mognat. Historiskt samlades människor i stora skaror för religiösa ceremonier, rituella atletiska tävlingar, rituella danser, vanliga danser, fester, ihop-parning för män och kvinnor och handel av varor. Heliga brunnar besöktes också. På en del håll offrades de första skördade frukterna till gudarna. Hade stammen råd kunde de också offra en tjur till gudarna. Som helhet var festivalen en fest för tillskottet av den nya maten från grödorna och de mogna frukterna. De flesta aktiviteterna under festivalerna av Lugnassad ägde rum på toppar av kullar eller berg. Förmodligen i fornborgar på dessa kullar eller berg. Det antas idag att vandringarna eller klättringarna upp till kullarnas och bergens toppar var en stor del av festivalen.

Under de senaste århundradena innan 1900-talet hölls festivalen främst på de söndagar som låg närmast 1 augusti. Sederna i Lughnasadh förekom allmänt till 1900-talet men under namnen a) Garland Sunday, b) Bilberry Sunday, c) Mountain Sunday och d) Crom Dubh Sunday. På 1900-talet dog festivalen ut, men återupplivades i slutet av 1900-talet. På vissa fåtal platser på de brittiska öarna existerar vissa delmoment av festivalen idag. Utöver det fortsätter det att vandras och klättras på kullar och berg i vissa områden strax innan eller efter 1 augusti, men omdöpta till kristna pilgrimsfärder istället. Den mest kända är Reek Sunday sista söndagen i juli till toppen av det 764 meter höga berget Croagh Patrick i grevskapet Mayo på västra Irland. Den kan locka hundratals entusiaster varje år.

4. Samhain - hölls i november, från början oftast runt 1 november men senare 31 oktober, alternativ halvvägs emellan höstdagjämningen 21-24 september och vintersolståndet 21-22 december. Festivalen hölls för att för att fira att a) skördesäsongen var över, b) året, underförstått sommarhalvåret, var slut, och c) början av vintern eller början på den mörkare halvan av året. Under själva festivaldagen kunde festivalen börja på morgonen och sluta på sena eftermiddagen när solnedgången gick ned för att markera symboliskt att nu var ljusets tid över för en tid framöver. Det här var också en tid när nötkreaturen fördes tillbaka från sina sommarbeten, även om de inte nödvändigtvis flyttades under själva festivaldagen. Det var också en tid när djur slaktades för vintern. Genom att slakta de djuren redan i slutet av oktober eller i början av november behövde inte bönderna förse dessa djur med mat under vintern. Därmed behövde inte bönderna lagra upp lika mycket mat för vintern åt sina djur. Dessutom gav det bönderna tillgång att förse de djuren som de inte slaktade med mer mat under vintern. 

Som i fallet med festivalen beltane tändes det bålar under festivalen samhain. Bålarna ansågs vara skyddande och rengörande effekt. Ritualer förekom i samband med de brinnande bålarna. I både samhain och beltane var festivalerna även symboler för en övergångsperiod där gränsen mellan denna världen och den andra världen lättare kunde korsas. Arbetsmässigt gick bönderna in i en lugnare period efter samhain eller efter att slakterna av djuren var avklarade. Festivalen samhain förekom främst allmänt i hela Irland, Skottland och Isle of Man. Festivalen var emellertid inte keltisk från början utan hade som festivalen Imbolc praktiserats på Irland sedan yngre stenåldern 4 000-2 500 f.Kr. Åtminstone delar av festivalerna. Se Imbolc ovan för mer.

Det ansågs också att de dödas människornas själar återvände till jorden och till sina hem de bodde i som levande för att söka gästfrihet. De levande människorna anordnade därför fester med mat och dryck för både de levande människorna och dödas själar. De levande reserverade platser för de dödas själar för att de senare kunde ta del av maten och dryckerna. Även om de levande inte fysiskt såg de döda när de åt och drack trodde de att de var där med dem. Ungefär som osynliga spöken som satt, åt och drack med och bredvid de levande vid dessa tillfällen. Psykologiskt kände de levande att det därför fanns ett sammanhang i världen och med livet mellan de levande och döda.

Senare på vikingatiden uppstod halloween på Irland och delvis i Skottland i samband med när de inhemska keltiska befolkningen kom i kontakt med inflyttade vikingar. Halloween har därför sitt ursprung i samhain. Det förekommer uppgifter att samhain först uppstod på Irland och delvis Skottland när vikingarna kom dit, men de uppgifter är felaktiga. Som nämndes ovan hade samhain praktiserats på Irland sedan yngre stenåldern, anammats av den keltiska befolkningen på järnåldern, praktiserats i Skottland sedan minst den skotska järnåldern och omnämnts av romarna under första århundradet e.Kr. På 1800-talet, främst på 1840-talet, tog irländska emigranter med sig halloween till USA. Inom USA fick halloween en större spridning först 1887-1903 och idag känner alla till det. Halloween är dock inte samma som samhain även om halloween har sitt ursprung i samhain och firas på samma dag.

I slutet av 1800-talet föreslog den walesiska professorn i keltiska språk
Sir John Rhys (1840-1915) och den skotska antropologen och folkloristen Sir James Frazer (1854-1941) att festivalen samhain var det keltiska nyåret. Denna åsikt upprepades på 1900-talet av andra forskare. Kort sammanfattning av de fyra största festivalerna:
1. Imbolc: årets första lamm och våren var här.
​2. Beltane: boskapen till sommarbete och sommaren var här.
3. Lugnassad: början av skördesäsongen på sensommaren.
4. Samhain: skördesäsongen över, sommarhalvåret över, vintern här.
 
I England upphörde järnåldern 43 e.Kr. i samband med romarnas ockupation av England under kejsare Claudius (10 f.Kr.-54 e.Kr.). I Skottland fortsatte järnåldern fram till 400 e.Kr. eller 400-talet e.Kr. i samband med att kristendomen spreds till Skottland, alternativ att romerna lämnade för gott, förändringar av bostäder, etc. Trots att mycket finns dokumenterat, skrivet, forskat samt gåtts igenom i böcker, på siter och i TV-dokumentärer anses det att den skotska och brittiska järnåldern fram till 100 e.Kr. i stor utsträckning är ett outforskat territorium. 


1.2.5 Gamla eliterna ersattes av nya eliter

Under bronsåldern utvanns tenn och koppar från tennmalm respektive kopparmalm på olika platser inom Storbritannien för att sedan kunna göra brons. Det fanns ingrodda handelsvägar och handelsmönster som kretsade kring handeln av de här metallerna. Det fanns en ekonomisk och social elit som gjorde stora förtjänster från 
utvinningarna och handeln. Men när kunskapen om att kunna utvinna järn från järnmalm förändrades allt det här i Storbritannien under järnåldern. Visserligen fortsatte utvinningen och handeln av tenn och koppar, men kruxet för den gamla eliten var att det mer eftertraktade järnet utvanns på andra platser inom Storbritannien. Dessutom utvanns det av andra människor från Storbritannien.  

Sedan 1960-talet har den dominerade uppfattningen varit att den ökade användningar av järn till verktyg, redskap, vapen, etc. ledde till sociala förändringar inom Storbritannien. Den gamla inhemska eliten som gjorde stora förtjänster med handeln av tenn, koppar och brons på bronsåldern ersattes på järnåldern av en ny inhemsk elit som blev rika på utvinningen och handeln med järn. De gamla eliterna förlorade sina ekonomiska och sociala statusar. Makten fördes över till en ny grupp av människor som blev rika och fick makt på grund av järnet. För majoriteten av den vanliga befolkningen i Storbritannien spelade det emellertid ingen roll eftersom varken de och deras förfäder tillhörde ändå inte eliten under bronsåldern eller järnåldern. Däremot måste situationen varit omvälvande för de gamla bronsålderseliterna och de nya järnålderseliterna. De första föll ned som herrar på täppan medan de andra gick omvänd väg från mer vanliga människor till att bli de nya eliterna ekonomiskt och socialt. Det skapade givetvis spänningar inom Storbritannien.

Nämnas bör också att senare invaderade romarrna England 43 e.Kr. och Skottland 71 e.Kr. Men medan England var en del av romarriket under de efterföljande århundradena var bara delar av Skottland ockuperat under olika perioder av romarna under samma period. Även om en del områden i södra Skottland var satellitstater till romarriket var ändå det romerska inflytandet mindre på dem och på övriga mer oberoende delarna av Skottland än på England under den skotska 
yngsta järnåldern. Det innebär givetvis olika situationer för de inhemska eliterna i Skottland respektive England under den skotska yngsta järnåldern. Medan de inhemska eliterna i England tvingades anpassa sig mer och ha betydligt närmare relationer till romarna kunde eliterna i mer oberoende områden i Skottland däremot vara mer obundna. Det romerska inflytandet blev mindre på dem. Å andra sidan möjliggjorde romarriket att de inhemska engelska eliter som anpassade sig till den romerska överhögheten också kunde bli rikare än sina kollegor i Skottland.
​

1.2.6 Innovationer

Järnåldern överlag i Storbritannien var full av innovationer som gjorde livet enklare för människor i deras vardag. Många av de sakerna uppfanns betydligt tidigare på andra platser i världen. Här sex exempel på innovationer som nådde Storbritannien först på den brittiska järnåldern:

1. Järnsvärdet - Processen att tillverka ett järnsvärd var naturligtvis betydligt mer avancerat och svårare än att det kan skildras på några få rader, men i huvuddrag kan det beskrivas som att först göt smeden en järnstång. Sedan, vid samma tillfälle eller senare, tog han den färdiga järnstången och värmde den över en koleld medan han höll i andra änden av stången. När stången var tillräckligt varm och het lade han stången över ett städ. Därefter hamrade han stången med en hammare innan det hade svalnat för mycket. Sedan värmde han den stången igen över kolelden. Så höll han på fram och tillbaka. Hans huvudredskap var tång och hammare. För att jämna ut alla grova kanter från det färdiga svärdet använde han metallfilar. 

Det fanns alltid en ultimat finkänslighet och balansgång för att kunna tillverka det om inte det perfekta, i alla fall det nästan perfekta svärdet. Svärdet var tvunget att vara tillräckligt vasst för att kunna användas som mest effektivast i strid, även om mycket berodde på hur skicklig den senare krigaren var i att använda svärdet. Svärdet kunde å andra sidan inte vara för svagt med risken att det kunde gå av i en strid. Då spelade det ingen roll hur skicklig krigaren var att använda sitt svärd om det gick av. Samtidigt fick svärdet inte vara för trubbigt eller för tungt, vilket försämrade krigarens chanser i strider.

2. Vävstolen - Äldsta bevisen för att det förekom vävning för tillverkning av textiler är från Tjeckien 25 000 f.Kr.  Den horisontell vävstolen uppfanns i Egypten 4 400 f.Kr. Den hade trampor och allt. En mer vertikal vävstol kom till Storbritannien under den brittiska järnåldern f.Kr. med den keltiska kulturen från det kontinentala Europa. Vävarna hängde långa trådar på en hög vävstol av trä. De långa trådarna kallas för varp på svenska. De tyngdes ned med stenar på den här vävstolen. Sedan använde vävaren en skyttel mellan de vertikala trådarna, osv. Men innan vävaren satte igång med sitt arbete hade han eller hon färgat trådarna i den färg som han eller hon önskade. Keltiska vävare använde naturliga färgämnen för att färga sina trådar. I Skottland tog vävarna de färgämnen som fanns tillgängligt i området eller regionen där de bodde. Färgerna på textiler kunde därför skilja sig åt inom Skottland.

3. Roterande handkvarnen - Användning av slipstenar för vegetabilisk föda, och möjligen produktionen av mjöl, har funnits i Europa sedan minst 28 000 f.Kr. 9 000 f.Kr. förekom kvarnstenar i Syrien i västra Asien. Senast på 500-talet f.Kr. uppstod sadelkvarnen, också känd som gnidkvarnen och på engelska som saddle quern. Målningar i egyptiska gravkammare från 500 f.Kr. visar på kvinnor som maler säd med sadelkvarnar. På 500-talet f.Kr. uppstod också den roterande handkvarnen i Medelhavsområdet för att förvandla säd från spannmål till mjöl. Den är också känd som bara handkvarnen och som gnidkvarnen, på engelska som rotary hand quern, rotary quern och quern. 

Metoden med den roterande handkvarnen förenklade arbetet för människor gentemot andra tidigare modeller med kvarnar. Den roterande handkvarnen var gjord av två platta stenar som låg ovanpå varandra, varav den övre stenen hade ett hål upptill där det satt ett trähandtag. Dessutom fanns det ett lite större hål i mitten i den översta stenen där sädet hälldes ned. Sedan roterades övre stenen för hand av en människa och sädet slipades ned till mjöl. Eftersom den nedre stenen inte rörde sig krossades sädet mellan de två stenarna och blev till mjöl. Det roterade handkvarnen gjorde det mycket enklare och snabbare att göra mjöl än tidigare metoder.

Den roterande handkvarnen fanns i flera varianter. En var en bikupeformad roterande handkvarn som var den första roterande handkvarnen som kom till England 400-300 f.Kr. Därefter spred den sig norrut till Skottland och sedan till norra halvan av Irland omkring 100-1 f.Kr. En annan var en skivformad roterande handkvarn. Den uppstod i Spanien 2 500 f.Kr. och kom till västra och norra Skottland 200 f.Kr. sjövägen söderifrån. Antagligen spred den sig från Spanien till Frankrike till västra England och Wales och därefter till västra och norra Skottland. Utöver de här roterande handkvarnarna fanns det också ett par till varianter.

Från 300-talet e.Kr. förekom det också roterande handkvarnar i Skottland och norra England med två eller tre hål upptill på den översta stenen utöver hålet i mitten. När det fanns två hål satt de diagonalt med det lite större hålet i mitten emellan sig. När det fanns tre hål bildade en slags stor osynlig triangel med det större fjärde hålet i mitten av triangeln. I de två eller tre hålen sattes sedan trähandtag. De två eller tre hålen för handtag möjliggjorde att personen kunde använda båda händerna för att rotera översta stenen på handkvarnen. Roterande handkvarnar med två eller tre hål för trähandtag brukar vanligen bara hittas i Skottland och i England. Det dröjde sedan till 600 e.Kr. innan väderkvarnen uppfanns i Persien. 

4. Stångsvarven - De äldsta bevisen för att svarvar användes är från 1 300 f.Kr. i Egypten. Det finns också svaga bevis för att svarvar användes i Grekland på 1300- eller 1200-talen f.Kr. Till norra Italien kom svarvarna senaste på 500-talet f.Kr. I Kina förekom svarvar i mycket stor skala 400 f.Kr. för tillverkning av verktyg och vapen. Till Storbritannien kom svarven någon gång på järnåldern f.Kr. Utöver verktyg och vapen gick det också att tillverka bl.a. skålar och tallrikar med svarvarna. Alla de här svarvarna var stångsvarvar i trä. Träet som skulle svarvas sattes fast på en trästång som i sin tur satt fast i en träanordning. Ett rep förband också trästången med fotpedaler på marknivå. För att få fart på trästången och kunna svarva tryckte svarvaren sina ena fot på fotpedalen. Därefter tryckte svarvaren en kniv mot trästycket. I regel en järnkniv eller järnverktyg under järnåldern i Storbritannien. Därefter kunde han forma trästycket i den form han önskade som svarven tillät.

5. Keramikhjulet - De äldsta bevisen för att keramikhjul användes är från 4 500 f.Kr. i Främre Orienten. I Främre Orienten avser främst östra Medelhavet i det området som är sydvästra Asien och nordöstra Afrika. Innan tillverkades keramik enbart för hand utan hjul. Keramikhjulet förfinade och förbättrade tekniken. Keramikhjulet som användes 4 500 f.Kr. var av det enklare långsammare slaget. 2 500-2 000 f.Kr. utvecklades det snabbare och mer effektivare keramikhjulet. 
Användningen av hjul innebar att krukmakarna kunde göra krukor i många former och storlekar. Men det dröjde ända till slutet av den brittiska järnåldern 50 f.Kr. - 100 e.Kr. innan keramikhjulet började användas i Storbritannien av den inhemska befolkningen britonerna. De och andra i Europa, Afrika och Asien använde fötterna för att snurra på hjulet. När det snurrade kunde krukmakaren använde båda händerna för att forma leran.

6. Järnskodda plogar - I Främre Orienten började järnskodda ploggar dyka upp 1 000 f.Kr. I järnskodda plogar var spetsen på plogen i järn för att öka slitstyrkan på plogen medan övriga delarna av plogen var av trä. Järnspetsen på plogen hjälpte också till att skära genom tung jord. Plogen drogs av en eller flera oxar, men styrdes av jordbrukaren. Under den brittiska järnåldern började järnskodda plogar också dyka upp i Storbritannien. Det var en avsevärd avlastning för bönderna i Skottland, Wales och England.


1.3 Sammanfattning av järnåldern i Skottland

- Kelternas kultur, språk och artefakter spreds till Skottland.
- Kunskapen om järnet spreds till Skottland av den keltiska kulturen från Europa.
- De inhemska skottarna bytte språk. De ändrade också sitt sätt att tillverka och göra verktyg, vapen och smycken.
- Handeln ökade i Skottland.
- Kraftig expansion av ekonomin.
- Förändringar socialt och statusmässigt.
- Befolkningsökningar.
- Fler krig inom Skottland på grund av stridigheter om marker efter att populationerna ökade.


1.4 Skotska arkeologin gällande järnåldern
​
Livskraften inom den nutida skotska arkeologin hos de som arbetar främst med t.ex. brons- och järnåldern är a) arkeologernas egna forskningar på universiteten i Aberdeen, Stirling, Glasgow och Edinburgh, b) länkar mellan deras forskningar och kollegors forskningar på samma skotska universitet eller andra utomstående universitet, och c) diskussioner, debatter och oenigheter. Sistnämnda oenigheter i den arkeologiska diskussionen i Skottland är bra enligt de skotska arkeologerna själva. Det gör att de tvingas vässa sin forskning för att ge stöd för sin egen teori eller falsifiera den och tänka i alternativa banor. Vid händelse att forskare A, B och C anser X, men forskare D anser Y tvingas alla fyra forskarna förbättra sina egna forskningar, argument för och emot, osv. Tycker däremot forskare A,B,C och D samma sak i X riskerar informationen som leder fram till Y inte belysas lika mycket eller rentav inte hittas alls.

I texterna nedan finns det mängder med exempel på hur just oenigheter lett fram till att nya kunskaper anammats och sedan ersatt gamla sanningar med nya sanningar. Det kan vara oenigheter mellan tidigare äldre arkeologi kontra nutida arkeologi eller oenigheter mellan nutida forskare. Det störste exemplet på det är den tidigare uppfattningen att kelter från den europeiska kontinenten fullkomligt vällde in i Skottland på järnåldern. De mer eller mindre ersatte den tidigare befolkningen, vilket var sanning på 1800-talet men anses inte stämma idag. Ett annat stort exempel är fornborgarnas status i Storbritannien som försvarsverk eller inte. Ett tredje exempel på det lilla planet är t.ex. de två tvinnade Stirling torqueserna i Stirlingskatten. Hösten 2009 var flesta forskarna var överens om att de var från mitten av bronsåldern, men ett par månaders diskussioner 2009/2010 med oenighet från Belfast ledde till att de nu anses vara över tusen år yngre. Idag anses de vara från 300-100 f.Kr. under den skotska järnåldern. 
​

2. Kelterna invaderade Skottland
- men bara i få antal

2.1 Kelterna

Det var grekerna som var de första att kalla de olika keltiska stammarna som fanns på det europeiska fastlandet för keltoi. I antiken litteratur och skrifter användes aldrig orden kelt och kelter för att beskriva invånarna på de brittiska öarna. Grekerna kallade därför aldrig invånarna på de brittiska öarna för kelter. Eftersom det inte fanns och inte finns något mjukt c i grekiskan ska de engelska orden Celt och Celtic uttalas med ett hårt k-ljud ifall det syftar på olika keltiska stammar eller folkgrupper. Då uttalas första c:et som i engelska ordet call. Det finns givetvis undantag i engelskan där första c:et i namnet skotska fotbollslaget Celtic ska uttalas med ett mjukt c som i engelska ordet cell. Svenska ord har däremot båda varianterna. Café uttalas kafé med k, camping uttalas kamping och capita uttalas som kapita. Celebritet däremot uttalas celebritet/selebritet, cell uttalas cell/sell, cement uttalas cement/sement och censur uttalas som census/sensur, osv.

Under kända romerske Julius Caesar (100-44 f.Kr.) tid som statsman, diktator, konsul, etc. kallades däremot dåtidens människor i närliggande Frankrike för kelter.

2.1.1 Hallstattkulturen 1200-450 f.Kr.

2.1.2 Latènekulturen 450-1 f.Kr.


2.2 Keltisk invasion av Skottland

Under hela 1900-talet inpräntade historiker och arkeologer att människorna i Skottland på järnåldern f.Kr. var kelter och en del av den keltiska kulturen. Det ändrades sedan på 2000-talet av många historiker till att människorna i Skottland f.Kr. etniskt inte var kelter. Istället hade de och deras förfäder anammat den keltiska kulturen av ett mindre antal keltiska immigranter från den europeiska kontinenten. Det stödess av DNA. 


2.2.1 Förändringar kan ske genom handel 

2.3 Kelterna i Skottland under äldre järnåldern

2.3.1 Järn

2.3.2 Ökelter

Ordet ökelter ska läsas som ö-kelter och inte ökel-ter. Engelska ordet för ökelter Insular Celts.


​2.3.3 Keltisk konst i Skottland före 450 e.Kr.

2.3.3.1 Perioder

Fram till 1900-talet präglades keltisk konst av fem utstickande perioder:
- 2000 f.Kr. till 1300-1000 f.Kr innan de för-keltiska perioderna. 
- 1200-450 f.Kr., för-keltiska perioden, Hallstattkulturen och tidiga järnåldern.
- 450-1 f.Kr. Latènekulturen och i Skottlands fall också i efterföljande sekler.
- Tidig medeltid 400-talet till 900-talet e.Kr.
- 1800-talets keltiska väckelse.

Fördelen med indelningen ovan är att den betonar vilka delar som hör till Hallstatt- och Latènekulturerna. Nackdelen är att den inte tar med det efterföljande kristna inflytandet på den keltiska konsten. Istället nöjer sig den med att kalla det för tidig medeltid. Det går också att dela den keltiska konsten i perioderna:
- 2 500-800 f.Kr. före och i början av hednisk keltisk konst.
- 800 f.Kr-450 e.Kr. hednisk keltisk konst.
- 450 e.Kr. till 900-talet e.Kr. kristen keltisk konst.
- Senmedeltidens gäliska väckelse. 
- 1800-talets keltiska väckelse.

Fördelen med indelningen ovan är att den tar upp den keltiska konsten både innan och under kristendomens inflytande. Nackdelen är att den inte nämner Hallstatt- och Latènekulturerna. De är istället inbakade i hednisk keltisk konst. Ordet hedning ska sättas in i betydelsen som dyrkandet av andra religioner än kristendomen i tiden innan kristnandet. Det är bara en tidsaspekt i indelningen ovan.


2.3.3.2 De geometriska mönstrens tid
​
Triskele, också känd som triskelon och trippelspiralsymbolen, är tre sammankopplade spiraler eller andra liknande symboler med tre utskjutande symmetriska delar. Inbördes visar de symmetri gentemot varandra. ​Triskele förekom första gången på Malta 4 400-3 600 f.Kr. Det var bara 800-1800 år efter att stenålders jägare-samlare eller bönder befolkade Maltas öar från det närliggande Sicilien i norr. Troligen var det sikaner som flyttade till Malta omkring 5 400-5 200 f.Kr. De levde på den västra delen av Sicilien undantaget det allra västligast Sicilien. Sikanerna hade i sin tur flyttat till Sicilien från den Iberiska halvön. Möjligen från området där floden Júcar ligger i östra Spanien. Från Malta spred sig triskelen sedan till andra europeiska kulturer. Bland annat till Irland 3 200 f.Kr. och Grekland 1 600-1 100 f.Kr. Intressant i fallet med Irland eftersom det bara tog 400-1200 år för triskelen att sprida sig från Malta till Irland. Distansmässigt motsvarade det minst 296-888 km per sekel som triskelen spred sig från Malta i sydöst via Italien och Frankrike till Irland i nordväst eller 409-1228 km per sekel från Malta via Italien, Frankrike, Spanien, Frankrike igen och till Irland i nordväst. 

En del historiker menar att det var vanligt med inristade spiraler på tempel och andra monument från den yngre stenåldern på de brittiska öarna och i övriga Europa. Enligt en modern tolkning, förmodligen feltolkning, stod spiralerna för tillväxt, evigt liv och rörelse i kosmos. Virvlarna i spiralerna stod för kontinuerlig tillväxt. Mellanrummen mellan spiralerna stod för liv, död och återfödelse för människorna som levde i yngre stenåldern. Men allt de där är en modern tolkning. Vad stenålders människorna tyckte vet man inte. Många historiker hävdar istället att spiralerna från yngre stenåldern bara var geometriska mönster för den yngre stenålderns människor. De betydde inget symboliskt. Precis på samma sätt som keltiska knutmönster på medeltiden inte symboliserade någonting för medeltidens människor. 

Ristade runda spiralformade mönster som bildade avancerade cirkelmönster som gick in och runt inom cirklarna fanns på stenar i Aberdeenshire åtminstone 3 200-2 500 f.Kr. under den skotska yngre stenåldern. De var inte samma som triskele. Däremot hade de här spiralerna samma former som enskilda spriraler i triskele.

Det finns de historiker som hävdar att den keltiska spiralknuten uppstod 2 500 f.Kr. i Storbritannien i form av en spiralformad triskele. Den bestod av tre skilda spiraler som bands samman med tre linjer. Men de uppgifterna stämmer inte eftersom triskele uppstod på Malta 4 400-3 600 f.Kr. och fanns på Irland 3 200 f.Kr. Enligt en modern tolkning står den keltiska spiralknuten för evigt liv. Den står också för naturens tre krafter jord, vatten och eld. Luft inte inräknad. De kontinuerliga linjerna som binder samman knutens tre spiraler står för enhet och andens enhet, enligt en modern tolkning. Det här var långt innan den för-keltiska kulturen uppstod omkring 1 300-1 000 f.Kr. i Europa. Det var också långt innan den keltiska kulturen nådde Skottland omkring 700 f.Kr. i samband när den skotska järnåldern började.

​Försvararna av teorin om att den den keltiska spiralknuten fanns 2 500 f.Kr. menar att mönstren, men inte den keltiska kulturen, fanns på de brittiska öarna då. Rent allmänt anses det att den keltiska konstens förhistoriska rötter innan den keltiska kulturens existens sträckte sig tillbaka till omkring 2 000 f.Kr. i Europa och har haft en princip obruten tradition i över 4 000 år fram till idag. Notera den förhistoriska för-keltiska kulturen tillbaka till 2 000 f.Kr. och inte den själva för-keltiska kulturen från omkring 1 300-1 000 f.Kr. Eftersom den keltiska 
spiralknuten påminner om de runda mönstren från 3 200-2 500 f.Kr i Aberdeenshire och det faktum att triskele fanns på Irland 3 200 f.Kr. är det mycket troligt att den keltiska spiralknuten också fanns i Skottland 2 500 f.Kr. Dock var det ingen keltisk spiralknut som hade någonting att göra med de senare kelterna. Knuten är ett annat namn för en spiralformad triskele. 

En del nutida historiker menar också att keltiska knutmönster uppstod på Irland, Skottland och Wales 2 500 f.Kr. Andra historiker delar inte den uppfattningen. De hävdar istället att de första keltiska knutmönstren uppstod 500 f.Kr. i Europa. Det finns dock inga bevis för att vare sig 2 500 f.Kr. eller 500 f.Kr. stämmer gällande keltiska knutmönster eller att både keltiska spiralknutar och keltiska knutmönster fanns samtidigt f.Kr. Äkta knutmönster uppstod senare. Äkta knutmönster hade över- och underkonstruktioner, vilket triskele i regel saknade. Äkta knutmönster hade också inga start eller slut, vilket spiralformad triskele däremot kunde ha i mitten av spiralerna även om det också förekom triskele utan start eller slut. 
​
Hantverkarna och smederna i Skottland på järnåldern f.Kr. dekorerade sina föremål med utsökt design. Utmärkande för den keltiska konsten var deras kärlek till geometriska mönster som spiraler, etc. Från omkring 500 f.Kr. eller från de första århundradena f.Kr. eller omkring 500 f.Kr. fram till 450 e.Kr. använde sig keltisk konst främst av spiraler, stegmönster, virvlande och/eller böljande mönster, men med ett mindre antal undantag med avbilder på djur, människor etc. både innan och efter 500 f.Kr. Den keltiska konstens motiv under den här perioden 500 f.Kr.-450 e.Kr. dominerades av triskele, stegmönster och meander. 

Meander är dekorativ ornamentering med linjer av upprepade geometriska vindlingar. De kan också vara slingrande flätningar som går fram och tillbaka. Ornament är dekorativa element. De saknar konstruktiv funktion. Istället är de avsedda att pryda andra föremål. Vanligen är de tvådimensionella och har inga perspektiv och skuggningar. Perspektiv är tredimensionella objekt som avbildas på ett tvådimensionellt bildplan, t.ex. ett träd bakom ett annat träd. Vindlingar är krökningar, svängningar, spiraler, etc. Linjer av upprepade vindlingar är linjer som regelbundet eller ofta kröker och svänger sig. Utmärkande för den keltiska konsten var dess rika ornamentik och bundenhet vid ytan. 

Det sägs, har föreslagits och finns en teori bland vissa historiker att keltisk religion/religioner förhindrade människor att avbilda djur, växter och människor. Enligt teorin förbjöd deras keltiska religioner dem att realistiskt avbilda alla levande varelser och levande ting. Därför begränsades deras konstverk till geometriska mönster. I Skottland fanns det dock undantag som exempelvis Ballachulish gudinna 600 f.Kr. i Highland och Torrs ponny huvudbonad och horn från 300-200 f.Kr. i södra Skottland. Förstnämnda visar tydligt en gudinna eller en människa. Sistnämnda har avbilder av fågelhuvuden både på huvudbonaden och det hela ena hornet. En hornet har också en avbildning av ett människohuvud. Dock var mänskliga avbildningar mycket sällsynta i Skottland vid den här tiden. Det är emellertid inte konstigt med undantag. Den keltiska kulturen var inte likadan över hela Europa och det fanns lite avvikelser här och där. Skottland må hända var ett sådant undantag där mindre antal konstföremål också förekom med avbildade djur och människor. Den keltiska kulturen i Skottland påminde förvisso mycket om den keltiska kulturen på den europeiska kontinenten, men var inte exakt likadan. Det visar å sin sida att det fanns en bredd i den europeiska keltiska kulturen.

​På 2020-talet menade dock några konsthistoriker att det är inte säkert de keltiska religionerna i Skottland hindrade människor från att göra konst med avbilder i större skala på djur, människor och växter. Istället föreslog de att det kunde ha varit det rådande modet inom konsten att koncentrera sig på geometriska mönster. De jämförde med 1800-talets England där det rådde en förkärlek bland många konstnärer att avbilda naturen med målningar av vackra ängar, sjöar, berg, osv i pittoreska vykortsvackra motiv i idylliska landskap. Det var ett stort tema som dominerade. Ett annat perspektiv var golv och delvis mattor i vanliga människors hem på 2020-talet i Skottland. På 2020-talet hade de flesta hemmen i Skottland inte motiv på djur, människor, etc direkt på golvens ytskikt undantaget ett fåtal hem med mosaik på golven. Istället var de flesta skotska golven i huvudsak en- eller flerfärgade. En del hade geometriska mönster. Få golv hade avbilder av djur, människor, etc. på ytskikten. En del hem kompletterade det med mattor med motiv av djur, växter, etc, medan andra föredrog enfärgade mattor eller mattor med geometriska mönster. Men på 2020-talet fanns det inte något förbud i Skottland för att kunna ha avbilder på djur, etc direkt på golvens ytskikt. Istället var det rådande modet. Därför menar de här konsthistorikerna att det på samma sätt kunde ha varit ett mode inom den keltiska konsten innan 450 e.Kr. att främst ha geometriska mönster och inte avbildningar av djur, etc.

Andra menar att i den keltiska kulturen innan 450 e.Kr. var a) knutar men inte knutmönster, b) spiraler, c) flätor, etc symboler för de sju skapelserna på jorden. Enligt keltisk tro var de människorna, däggdjuren, växterna, insekterna, fåglarna, fiskarna och reptilerna. Därför kunde spiraler på keltiska föremål före 450 e.Kr. exempelvis symbolisera växter enligt det här synsättet även om de inte alltid såg ut som växter. Kritikerna menar att de här en tolkning från 1800-talet och senare. De menar att det inte finns några samband mellan keltiska geometriska mönster före 450 e.Kr. och symboler som stod för växter, människor, etc. Andra menar att i den keltiska kulturen på järnåldern var spiralen en symbol för solen medan en dubbel spiral representerade dagjämningen. Kritiker menar att det är en felaktig 1800-tals och senare tolkning. De menar att spiralerna bara var geometriska mönster i den keltiska kulturen och inte symboliserade eller representerade någonting.

Knutmönster är ett flätat mönster med knutar. Flätning är tre eller flera sammanvävda remsor som bildar ett mönster. Knutmönster uppfanns i romarriket vid Medelhavet på 200-talet e.Kr. i formen av obrutna knutmönster utan spiraler. De äldsta knutmönstren som hittats i världen finns på romerska golv med mosaik i västra delen av mellersta Medelhavet från 200-talet e.Kr. De mönstren var obrutna knutmönster. De var också vävda i formen. De flesta historikerna är överens om att det inte finns några bevis för att knutmönster eller för den delen keltiska knutmönster fanns innan 200-talet e.Kr. Romarna tog med sig designen av obrutna knutmöster till södra England där de senast år 325 anlade romerska golv med mosaik med designen av obrutna knutmönster i sydvästra England. De var dock inte brutna knutmönster som de senare keltiska knutmönstren. Knutmönstren spred sig senare också till östra delen av det romerska kejsardömet i det bysantinska riket i östra Medelhavet som grundades år 330. Gemensamt var att knutmönstren var gjorda som vävda flätor.


2.3.3.3 Övergången till kristen keltisk design
​
Många av de keltiska mönster i järnålderns Skottland hade liknande eller identiska motsvarigheter som tidiga kristna manuskript och konstverk från de första århundradena e.Kr. Kristendomens inflytande på den keltiska kulturen från omkring 450 e.Kr. innebar starten som på sikt generellt ändrade den traditionella keltiska designen från järnåldern. Den som också kallas för hednisk keltisk design. Munkar och andra från den europeiska kontinenten tog med sin design när Irland kristnades på 400-talet. På 400-talet och under de efterföljande seklerna spreds också den kristna läran till Skottland från både England och Irland. Med kristendomens allt ökade inflytande i Skottland spreds även en viss grad av kristen design till Skottland med ursprung från Europas kontinent. Den här designen i Skottland kallas för kristen keltisk design eftersom det var en kristen design som anammades på en keltisk kultur. Det råder dock ingen tvekan om att de här kristna keltiska konsten var starkt influerad och påverkad av den keltiska konsten som fanns innan. Den konst som i Skottland ibland kallas för hednisk keltisk konst. 

​Men det tog tid i Skottlands fall. Ändringen av designen från hednisk keltisk konst till kristen keltisk konst tog flera århundraden i Skottland och pågick under den tidiga medeltiden. Inom böcker under de första århundradena av medeltiden hade den här nya designen också element från bysantinska riket i östra Medelhavet och germansk konst från norra Europa. Germansk konst spreds till Skottland via angler, saxare, etc som flyttade från norra Europa till England i början av den tidiga medeltiden. Övergången och bytet från hednisk keltisk konst till kristen keltisk konst går tydligt att se när konsten i Skottland, dåvarande Dál Riata, Piktland, etc, utöver sina geometriska mönster också lade till avbildningar av människor, växter och djur som dekorationer på föremål, ristade stenar, osv. Lägg därtill alla kors. 
Övergångarna och influenserna gick därför i Skottland: - hednisk keltisk konst --> kristen keltisk konst som adderades med bysantinsk konst + germansk konst --> kristen keltisk konst i Skottland vid omkring år 800. 

På 500-talet uppfanns flätverk med äkta brutna keltiska knutmönster i norra Italien och i södra Frankrike. Äkta keltiska knutmönster var och är flätade mönster med brutna knutar med kompletta slingor utan start eller slut. I början av 600-talet nådde äkta keltiska knutmönster med flätverk Irland, Skottland och norra England. På 600- och 700-talen spreds brutna knutmönster också till större delen av resten av Europa. På många platser blev de även den dominerade konststilen under en period.

Med äkta syftas på att en enskild fläta fästes tillbaka igen och bröt av. Det möjliggjorde för en riktig knut i mönstret. Istället för som tidigare där remsorna gick medströms gick en del också mot strömmen. Brutna knutmönster fanns inte på de brittiska öarna innan 600-talet. Däremot fanns obrutna knutmönster i England sedan minst år 325. Men trots att designen med brutna keltiska knutmönster nådde Skottland i början på 600-talet och var den vanligaste designen inom konst på de keltiska delarna av de brititska öarna från 600-talet till 900-talet dröjde det först till 700-talet innan keltiska kulturmönster riktigt etablerades i Skottland i böcker, etc. Se 600-talet e.Kr. för mer. Keltiska knutmönster är numera mestadels begränsade och därmed mest förknippade med keltiska nationer som Irland, Skottland och Wales. Därför kallas de också för keltiska knutmönster idag.


2.3.4 Färger, torqueser, häststridsvagnar och berättelser

Det sägs de keltiska stammarna i Skottland bar på färgglada och mönstrade kläder under järnåldern. I grunden var de dock inhemska invånare från Skottland som anammat den keltiska kulturen. Färgerna på deras kläder styrdes i regel av de lokala naturtillgångarna som fanns i området där stammarna bodde i Skottland. En stam som bodde i ett område med mycket naturtillgångar av en eller två saker som det gick att tillverka färger av brukade också ha de färgerna på sina kläder. Utöver det kunde de också få tillgång till andra färger genom handel med andra stammar i närområdet eller längre bort inom Skottland. Riktigt rika stamhövdingar kunde även beställa lite exklusivare färger från England eller den europeiska kontinenten.

Upptill bar de keltiska stammarna i Skottland på torqueser på främst 500- och 400-talen f.Kr., men också senare under järnåldern. En torques var en styv eller stel halsring eller armring som användes som armband. De tillverkades av ädelmetall. Engelska orden är torc i singular och torcs i plural. Torqueserna som de bar på i Skottland hade en öppning längst ned på den sidan som var fram. De gick inte runt 360 grader runt halsen eller armen utan var mellan 180-359 grader i omkrets. I regel ungefär 240-358 grader, men oftast omkring 320-358 grader. Deras omkrets varierade kraftigt inom Storbritannien och inom det övriga keltiska Europa. På halsen var dock öppningen i regel bak, ibland med fästen. Svenska kronprinsessan Victoria (f. 1977) brukar ibland ha på sig ett armband med den här designen med en öppning mellan ändarna. I Skottland bar både kvinnor och män på torqueser under järnåldern f.Kr. Även keltiska krigare bar på dem. Romerska soldater anammade detta smycke några hundra år senare.  

500 f.Kr. kom häststridsvagnar till England och Skottland som användes av keltiska krigare. De drogs av en eller två hästar. På vagnarna stod i regel två eller tre soldater, även om det kunde förekomma en soldat ibland. De anföll sedan motståndarna med pilbågar, spjut eller spjutyxor (halberds). När romarna intog England första århundradet e.Kr. hade häststridsvagnarna emellertid förlorat sitt militära värde. De användes då bara inom romarriket för kapplöpningar och annan underhållning. I slaget vid Mons Graupius 83/84 e.Kr. i Skottland mellan caledonierna och romarna använde dock caledonierna häststridsvagnar. 

Enligt den gängse bilden av kelterna var de goda ryttare och jägare. Det sägs att de kämpade hårt, festade, skröt mycket och var goda historieberättare. På den tiden på järnåldern var nästan alla analfabeter i Skottland. De muntliga berättelserna och sångerna var därför av vikt för att sprida kunskaperna vidare om den egna stammen till nästa generation. När berättelserna återberättades gång på gång av människorna ändrade de, tog de bort visa delar och/eller lade de till saker vartefter berättelserna återberättades av nya eller andra människor inom stammen. Det var ett mänskligt beteende. De kom inte ihåg allt. Däremot korta eller medellånga sånger som inte förkortades ned hade den fördelen att där kunde samma meningar, ord eller innebörd sjungas om och om igen på exakt samma eller nästan samma sätt. Åtminstone på de delarna som var lätta att komma ihåg. Däremot inte på långa sånger som var svårare att minnas för de med sämre minne.

I järnålderns Skottlands kastades järnföremål som svärd och kittlar (cauldrons) i sjöar och floder i samband med offerritualer till keltiska gudar. Kittlar var kokkärl för uppvärmning av mat över öppen eld.



​
2.3.5 Keltiska språket

3. Fornborgar 
- 1000 f.Kr. till 600-talet/700 e.Kr., men flest 700 f.Kr. till 350 e.Kr.

3.1 Introduktion

Först en introduktion om fornborgar med betoning på ett skotskt perspektiv. Sedan följer ett avsnitt om typer av fornborgar med fokus på Skottland. I det avsnittet nämns också hur de kan delas in i grupper. Därefter följer ett avsnitt om när fornborgarna uppstod i Europa. Sedan följer flera avsnitt de skotska fornborgarna i kronologisk ordning från yngre bronsåldern till idag. Därefter avslutas det med statistisk för fornborgar på de brittiska öarna och i Sverige.

​Under neolitikum, bronsåldern, skotska järnåldern och i början av den tidiga medeltiden byggdes det 4 056, 4 143 eller officiellt 4 147 fornborgar på de brittiska öarna, inklusive Irland och Isle of Man. 3 300 enligt en del andra uppgifter i enbart Storbritannien, men de uppgifterna är fel enligt forskare 2017. Uppgifterna om de 3 300 fornborgarna baseras på Alexander Hubert Arthur Hogg's (1908-1989) uppgifter från 1979. Se lite längre ned för mer om honom. De flesta av fornborgarna i Storbritannien uppfördes under järnåldern och näst flest under bronsåldern. I Skottland byggdes 1 695 fornborgar från 1 000 f.Kr. till 600-talet e.Kr eller till 700 e.Kr. Flest och över 1 000 av dem byggdes under skotska järnåldern 700 f.Kr. till 400 e.Kr., näst flest under den yngre bronsåldern och färst (få) i början av den tidiga medeltiden. Neolitikum, också känd som yngre stenåldern, pågick 4 000-2 500 f.Kr. i Skottland. Bronsåldern varade 2 500-700 f.Kr. Tidig medeltid pågick från 400-talet till 900-talet e.Kr. 

Engelska ordet för fornborg är hillfort, men också hill fort och hill-fort används i arkeologisk litteratur. I namn på skotska fornborgar förekommer både hillfort och hill fort. t.ex. Peace Knowe Hillfort 
och Cockleroy hill fort. Varianten med hill fort är emellertid betydligt vanligare än den med hillfort som benämning på enskilda skotska fornborgar. Däremot används hillfort oftare än hill fort när det gäller att tala om fornborgar som begrepp i Skottland. Jämför med slott i engelskan. I regel används ett stort C i ordet castle vid benämning av ett slott, t.ex. Edinburgh Castle. Men när det talas om slott i allmänhet används ett litet c i castle. 

Generella beskrivningar för fornborgar är att de är befästa anläggningar från förhistorisk tid eller tidig medeltid. I Skottland är fornborgar mark- och jordarbeten från främst järnåldern, men också från yngre bronsåldern och tidig medeltid. De var mer bostäder, kohagar, förvaring av jordbruksprodukter, monument, symboler för rikedom och makt än försvarsverk även om en del av dem var befästa på ytan. Men dåligt befästa. Ibland var de också hästhagar, men oftare kohagar än hästhagar. En del skotska fornborgar hade hus på insidan, andra inte. I södra Skottland användes en del fornborgar också för odling av jordbruksprodukter. Många skotska fornborgar uppfördes på högre höjder som på berg med branta väggar, kullar, klippor eller uddar. Många skotska fornborgar byggdes också på lägre nivåer vid kärr eller sjöar. De fornborgarna låg på låglänt mark. 

​Uppförandet av fornborgarna i Skottland tolkades traditionellt på 1800- och 1900-talen av arkeologer och historiker som att de byggdes i försvarssyfte. Antingen uppfördes fornborgarna av den inhemska skotska befolkningen eller av invandrande européer. Majoriteten av traditionalisterna hävdade att fornborgarna uppfördes för att inhemska skotska stammar skulle kunna försvara sig mot invasioner och ockupationer av inkommande invandrare eller arméer från den europeiska kontinenten. Ibland troddes fornborgarna också uppfördes av skotska stammar för att kunna försvara sig i krig mot andra skotska stammar. En del forskare innan 2000-talet hävdade däremot att det istället var inkräktarna från Europa som uppförde fornborgarna i Skottland och i resten av Storbritannien efter att de ankom till de brittiska öarna. För att inte bli mördade av den inhemska brittiska befolkningen i Storbritannien uppförde de invandrande européerna fornborgarna för att försvara sig. 

En del traditionalister hävdade att de brittiska fornborgarna uppfördes som en militär reaktion på de sociala spänningarna som orsakades en ökad befolkning och såldes skapade press jordbruket. När befolkningen ökade behövde fler munnar mättas. Det skapade spänningar i samhällena. Genom att uppföra fornborgar kunde människor flytta in där när spänningarna var stora i tider av öppna inbördeskrig. Ur det perspektivet ska man också ha i åtanke att de inhemska eliterna inom Storbritannien byttes ut på järnåldern. De eliterna som hade ekonomisk och social status status på bronsåldern på grund av tenn, koppar och brons ersattes på järnåldern av en ny elit som gjorde förtjänster på grund av det mer eftertraktade järnet. Det skapade också spänningar.

Gemensamt för de traditionella synsätten var tron på att fornborgar uppfördes för försvar av olika anledningar. Traditionellt hade teorin att det var den inhemska skotska befolkningen som uppförde fornborgarna också flest förespråkare och inte de europeiska invandrarna. För att citera professor Gary Lock, emeritus professor i arkeologi vid School of Archaeology, University of Oxford, uttalande 2017 om att ordet hillfort (fornborg) myntades i början på 1900-talet. Han sa att arkeologer på den tiden "antog att dessa byggnader (fornlämningar) var avsedda för att försvara mot inkräktare."

Traditionellt fanns det också en föreställning att på stora fornborgar låg försvaret på toppen av kullarna där de var som svårast att inta. Mindre fornborgar med mindre försvarbara markarbete fanns däremot på kullarnas sidor, enligt det traditionella synsättet. På kullarnas sidor eller sluttningar fanns också många gånger tamdjuren, enligt de här tankegångarna. Även om det traditionella synsättet betonade att de flesta brittiska fornborgar låg på kullar kunde ett mindre antal brittiska fornborgar också ligga på berg, klippor, branta sluttningar, floder, sjöar och vid havet, enligt det traditionella synsättet. De fornborgarna som låg marknivå vid sjöar och havet använde stränderna, havslinjerna och dikena som försvar, enligt det traditionella synsättet.

Den försvarsinriktade synen på fornborgar som byggnadsverk var rådande fram till slutet av 1900-talet och förekommer än i en del nutida böcker och på siter. Men modern arkeologisk och historieforskning sedan slutet av 1900-talet fram till idag har kommit fram till att många av fornborgarna var så dåliga defensiva att de inte byggdes i försvarssyften. Det är allmänt accepterat idag att många brittiska fornborgar inte ens var särskilt försvarbara. Exempelvis på 1970-talet hävdades det att 66 % av de enskilda fornborgarna i England och Wales från järnåldern bara hade ett mark- eller jordarbete som omgärdade fornborgarna. Sett ut ett försvarsperspektiv borde istället de flesta fornborgarna haft två eller flera omgivande mark- eller jordarbeten för att öka chanserna att försvara fornborgarna från angripare, enligt dagens moderna forskare. Trots vetskapen om en vall trodde arkeologerna och historikerna på 1970-talet att fornborgarna ändå uppfördes i försvarssyften. Dagens forskare delar inte den uppfattningen.

En del av de brittiska fornborgar som bara omgärdas av en vall saknar dessutom det omsorgsfullt utarbetande yttre försvarsverket som annars brukar tilldelas fornborgarna försvarsmässiga roll. Det gäller inte minst fornborgar i sydöstra England. De var värdelösa sett ur ett försvarsperspektiv. En del fornborgar i Storbritannien, oavsett antalet vallar, är dessutom placerade på sådana lägen vilket gjorde det möjligt för potentiella angripare att iaktta alla försvarsanordningar på de här fornborgarna. Dessa fornborgar var särskilt svaga försvarsmässigt för angripare. De byggdes inte i försvarssyften.

Dessutom var en del fornborgar mycket stora. En del till och med gigantiskt stora, vilket ifall de uppfördes i försvarssyften, hade krävt många människor för att kunna försvara. Det fanns fornborgar som var lika stora, dubbelt så stora eller upp till fyra gånger så stora som de senare medeltida Windsor Castle i södra England med sina 53 000 m2 eller 45 000 m2. Mängden fornborgar kombinerat med de relativt låga men ökade befolkningsnivåerna gjorde att det var osannolikt att fornborgarna i Storbritannien och på Irland uppfördes i försvarssyften, enligt Gary Lock 2017. Det fanns inte tillräckligt många människor för att kunna försvara alla de här många, ibland stora eller gigantiska, fornborgarna i Storbritannien. I synnerhet fanns det inte tillräckligt med många människor för att försvara fornborgar i det mindre befolkade Skottland som hade fler fornborgar än det mer befolkade men fortfarande glesbefolkade England. 

Dessutom förkastar moderna forskare traditionalisternas syn på att alla fornborgar byggdes för liknande ändamål och att alla fornborgar skulle utföra liknande funktioner, dvs för ett ändamål som var för att försvara. De flesta moderna forskare menar att fornborgar kunde ha flera andra funktioner. En del moderna forskare menar till och med att fornborgarna inte hade några funktioner alls. Nutida forskare förkastar därför försvarsaspekten som anledning till att fornborgar uppfördes på de brittiska öarna, i alla fall för en överlägsen stor majoritet av fornborgarna. Istället tror nutida forskare att skotska, engelska och walesiska fornborgar uppfördes eller användes på grund av följande teorier:
a) Tillhåll för eliten.
b) Betydande bosättning.
c) Förvaring av livsmedel. 
d) Utrymmen för korna, ofta säsongsmässigt på sommarhalvåren.
e) Monument för att visa på rikedom och makt.
f) Sociala, rituella, ceremoniella, religiösa aspekter och sammankomster.
g) Festivaler.
h) Platser för att bedriva handel på under ordnade former.
i) Andra sammankomster av fredliga slag.
j) Behov.
k) Inga funktioner alls.

Några förklaringar för sakerna ovan:

a) Tillhåll för eliten eftersom vanliga människor inte hade möjlighet eller råd att uppföra fornborgar enbart till sig själva, i synnerhet inte större fornborgar. Det som talar mot det är att mindre fornborgar på 5 000 m2 visst kunde uppförts av vanliga människor som inte tillhörde eliten. Å andra sidan ifall de här vanliga människorna tillhörde en stam, vilket de oftast gjorde, ville stammens elit bo i den uppförda fornborgen på 5 000 m2. Stammens vanliga människor fick då bo i hus utanför fornborgen, vilket styrker teorin om tillhåll för skotska eliten. En del fornborgar med bostäder för eliten var permanenta bosättningar medan andra fornborgar bara var säsongsmässiga bostäder för eliten. I definitionen elit syftas här enligt brittiska forskare på de härskarna människorna som styrde de lokala inhemska samhällena samt deras familjer. De bildade en social elit.

b) Betydande bosättning finns det fysiska bevis för efter hittade rester från mängder med hus på en del skotska fornborgar. Se Eildon Hill i Scottish Borders längre ned. I teorin om betydande bosättning ingår att både eliten och vanliga människor kunde bo i samma fornborg samtidigt ifall den var tillräckligt stor att inrymma boenden för många människor. En del fornborgar med bostäder åt både eliten och vanliga människor var permanenta bosättningar medan andra fornborgar bara var säsongsmässiga bostäder för eliten och vanliga människor.

c) Förvaring av livsmedel eftersom klimatet förändrades och det blev mer riskfyllt att vara jordbrukare än tidigare, vilket tolkats som att livsmedelsförvaringen behövde samordnas på vissa platser. I många fornborgar har gropar också hittats där det tidigare förvarades livsmedel, vilket styrker den här teorin.

e) Monument för att visa på rikedom och makt syftar på att eliten ville visa sin ekonomiska och politiska makt. Därför uppförde de fornborgarna. Det var den tidens skrytprojekt i Skottland. När eliten hos den ena skotska stammen uppförde en stor fornborg, som ibland kunde ses på långt avstånd ifall den låg på ett berg, hög kulle, klippa eller annan höjd, ville grannstammens elit inte vara sämre. Då uppförde de också en fornborg. Teorin förstärks av de fornborgar som ligger på kullar och andra höjder synliggjorde de här skrytobjekten på långt avstånd. Teorins del om långt avstånd försvagas av de fornborgar som låg på låglänt mark som var svårare att se på längre avstånd även också de kunde visa på rikedom och makt när besökare kom närmare dem.

f) Sociala, rituella, ceremoniella och religiösa aspekter har betonats av många nutida forskare som anledningar till att skotska fornborgar byggdes. Enligt Gary Lock 2017 och flera andra nutida forskare som forskar om brittiska fornborgar var de flesta brittiska fornborgar gemensamma mötesplatser. Majoriteten av människorna på den tiden var bönder i någon form och spridda över hela Storbritanniens landsbygd. Fornborgarna var platser där de kunde träffa andra bönder och ha sociala sammankomster. Enligt Gary Lock delade de förmodligen fornborgarna ägandemässigt och betalade gemensamt underhåll för dem. 

En del andra nutida arkeologer, men inte alla, som förespråkar fornborgar som ceremoniella menar att de var definierade platser för att kunna se och fundera om omvärlden. Enligt dem fanns det därför ingen fysisk orsak, t.ex. försvar eller kohagar, för att fornborgar uppfördes. Istället byggdes fornborgarna enligt dem för att vara tankemässiga, symboliska eller rituella platser. Där kunde de se eller fundera om omvärlden. Det här förstärks av att i platser inom Storbritannien där det senare fanns romersk närvaro, romerskt inflytande, romerskt hot eller hot om romersk närvaro övergavs också fornborgarna av den inhemska befolkningarna tillfälligt eller permanent. De övergavs oavsett vad fornborgarnas användes till bör tilläggas.

​​g) Festivaler - se f ovan om Gary Locks resonemang. Tilläggas kan att det var till fornborgen som brittisk järnåldersmänniskor skulle ta sig för att ha roliga dagar och kvällar med musik. Även dans när det anordnades festivaler i fornborgarna. Förmodade festivaler antas bl.a. var någon eller några av de fyra stora Imbolc, Beltane, Lugnassad och Samhain. Se tidigare för mer om dem.

h) Handel - skotska fornborgar kanske inte uppfördes för handel, men mycket tyder däremot på en del skotska fornborgar efter att de uppfördes emellanåt användes för det ändamålet. Det var utmärkta platser att samordna handel på under ordnade former. Spannmålsprodukter, kreatur, metallarbeten, andra varor, etc kunde bytas. Ibland kunde också en och annan eftertraktad inkommen exklusiv vara från södra England eller den europeiska kontinenten bytas.

j) Behov - bara i Skottland kunde britoner, caledonier, pikter, gaeler, osv uppföra och använda fornborgarna beroende på vad de enskilda stammarna inom Skottland ville ha ut av de här byggnadsverken. Det gällde också stammarna i Wales och i England. Stammar som var mer religiösa uppförde eventuellt fornborgar av mer religiösa orsaker medan för stammar som var mer handelsinriktade var fornborgarna eventuellt mer handelsplatser, osv. Terräng, byggmaterial, människor, religion, politik, ekonomi, organisation, kompetens, tidseror som järnåldern vs tidig medeltid, etc kunde sedan styra hur fornborgarna uppfördes. Människor syftar på tillgången till människor som skulle kunna bygga fornborgarna. Sannolikt inhemska slavar för mycket stora fornborgar. Religion syftar på hur mer religiöst inriktade fornborgar skulle se ut för att vara mer heliga. Kompetens syftar på förmågan och dugligheten som det krävdes för att kunna organisera arbetet att anlägga en fornborg. 

k) Inga funktioner alls - exempelvis hävdade arkeologen Niall Sharples 1991, som innan jämförde en del medelstora och större fornborgar i England, att fornborgarna inte hade en enda funktion. Enligt honom förekom det mängder med olika aktiviteter på dessa platser. Med tiden förändrades betydelserna eller kanske tonvikterna av aktiviteterna dramatiskt, enligt Niall Sharples. I en tid utfördes en typ av aktiviteter i fornborgarna. En tid senare gjordes en annan typ av aktiviteter eller betonades andra typer av aktiviteter i fornborgarna, osv. Dessa aktiviteter menar en del andra forskare visst kan räknas som funktioner till varför fornborgar uppfördes, oavsett vilka dessa aktiviteter var. 

Trots att fornborgar överlag inte var försvarsanläggningar i Storbritannien erövrade gärna utländska arméer fornborgarna, exempelvis Solsbury Hill i nordöstra Somerset som erövrades av en belgisk armé under det första århundradet f.Kr. Men det kunde berott på att utländska arméer generellt ville åt den inhemska eliten eller spannmål i fornborgar för att förse sina egna arméer. Ibland förstörde också de utländska arméerna fornborgarna av samma anledning som med eliten och spannmålen. ​I de brittiska fornborgar där det saknas arkeologiska bevis för att de beboddes av människor kan de ändå ha bott människor där. Bristen på hittade arkeologiska bevis är inte bevis på frånvaro av boende människor. Bevisen kan ha förmultnat, eroderat bort eller försvunnit av olika anledningar från järnåldern till idag.

​
3.2 Ut- och insidorna

Kännetecken för de skotska fornborgarna är deras jordarbeten med konstgjorda förändringar på marknivå eller det som idag ibland är under jordytan, t.ex. diken, som hade utförts av människor. Ofta var/är de skotska fornborgarna, helt eller vissa partier av dem, omgärdade av jordvallar eller jordvallar och ett eller flera diken. Ibland också av eller istället av träinhägnader, smala stenvallar eller breda tjocka stenvallar som ibland hade ett eller flera diken.

Stenvallarna vid de skotska fornborgarna såg i praktiken ut som höga stenmurar, medelhöga stenmurar, låga stenmurar eller långa ränder av stenar ovanpå och efter varandra. På en del stenvallar vid skotska fornborgar låg stenarna omsorgsfullt och fint placerade på varandra som moderna stenmurar och stenväggar. Andra stenvallar hade inte den finkänsliga pussel- och stapelkonstruktionen som förknippas med stenmurar. Där låg stenarna lite mer huller om buller ovanpå och bredvid varandra. De stenvallarna ser bildligt mer ut som några människor ostrukturerat strött ut halvstora stenar längs en linje i varierade höjder i väntan för vidare användning. Ungefär som några människor från några meters håll slängt stenarna ovanpå varandra och inte bemödat sig att sätta in dem i en mer pusselliknande konstruktion. Sedan har de nöjt sig med det. Dessa stenvallar är inte lika omsorgsfullt bearbetade som stenvallarna som ser mer ut som stenmurar även om det tog tid att skapa båda varianterna.

​En kombination av ett eller flera olika material av trä, jord, eller sten användes med andra ord för att skapa vallarna hos de skotska fornborgarna. Trävirket fylldes ofta på med sten eller andra material. När fornborgarna låg på berg eller kullar var det vanligt att jordvallarna, träinhägnaderna eller stenvallarna följde berget eller kullens konturer. Jordvallarna skapades genom att jorden grävdes ut på båda sidor om vallen.

I det kontinentala Västeuropa lades timret generellt vertikalt runt deras fornborgar när de använde träinhägnader. Tänk Asterix med lodräta stockar. I Skottland däremot lades timret ofta horisontellt. Det var betydligt svårare att köra ned en trästock i jorden på exempelvis en klippa. Enklare att lägga stockarna horisontellt. Dock kunde det funnits andra orsaker också som att de skotska fornborgarna inte främst var försvarsinriktade och därför behövde inte trästockarna stå upprätta och nedkörda med ena ändarna i jorden. Det kunde också finnas andra aspekter som moden.

Ungefär hur det kunde sett ut med horisontellt timmer. © M.Gola. CC.

När de skotska fornborgarna hade hus på insidan i området innanför innersta vallen var husen i regel rundhus. De rundhusen bestod av spetsiga halmtak och väggar av lera och kvistar. I regel var väggarna låga eller ganska låga. Tekniken för att göra väggarna kallas för lerklining. Den byggde på att först tillverkade de väggar av ett inflätat grenverk av kvistar eller grenar från träd. Det gick också bra att göra väggarna av ris från buskar eller halm ifall det var i ett område med få träd. Därefter smetade de på leran på väggarna. Leran kunde bestå av en blandning av lera, sand, finfördelat halm, kospillning, kohår och vatten. Lukten från kospillningen försvann när lerkliningen torkat under förutsättning att beståndsdelarna hade blandats väl. Eftersom bara den rikaste halvan av befolkningen i Skottland hade råd med kor fick inte rundhus som tillhörde den fattigaste halvan oftast ingen kospillning eller kohår i sina väggar i sina rundhus. De hade inte tillgång till det materialet helt enkelt.

I mitten av rundhusen fanns en eld där måltider tillagades i en kittel. Runt väggarnas insidor kunde det finnas behållare för lagring av mat ifall det var familjer från den lokala stammens elit som bodde i rundhusen. Annars, ifall det var inte eliten utan vanliga människor från stammen som huserade i rundhusen, var det vanligt att de istället grävde ned livsmedlen i gropar i marken. Även eliten kunde också gräva ned sittt livsmedel i gropar för att bättre kunna försvara maten över tid. I rundhusen fanns det också sängar gjorda av halm täckta med djurskinn.

​
3.3 Typer av fornborgar

Bland skotska fornborgar finns det flera olika typer av fornborgar från bronsåldern till medeltiden. När de skotska fornborgarna klassificeras in i separata grupper brukar de, utöver duns eller deras underavdelning ​vitrifierade fort, delas in efter a) typ, b) militära funktioner och c) rituella funktioner. Ibland sammanvävs de tre kategorierna i en och samma. Ibland är de tydligt betonade på en eller två av dem. Men indelningen är vida diskuterad och debatten pågår än.​ Många av fornborgarna från den skotska järnåldern ligger på försvarsinriktade platser även om fornborgarna inte byggdes för försvar enligt nutida forskare. 

Nackdelen med försvarsanläggningar med permanent eller inte permanent boende är att de hela tiden måste underhållas. De kräver kontinuerliga arbetsinsatser och större underhåll för att inte förlora sina roller som just försvarsanläggningar. Det i sin tur tar tid och kostar pengar eller rikedom. Det är därför fullt rimligt att anta att åtminstone några eller en del av de större fornborgarna på de brittiska öarna byggdes av inhemska slavar, oavsett ifall de fornborgarna uppfördes i försvarssyften, som bostäder, ceremonier, monument, etc. Det fanns ingen anledning för den lokala eliten att låta vanliga människor att bygga en del av de större brittiska fornborgarna när de hade tillgång till slavar eller hade tillgång till att kunna införskaffa inhemska slavar som kunde göra arbetet åt dem.


3.3.1 Lägen

Några typer av fornborgar med deras engelska namn baserade från deras lägen. Deras indelning har en tydlig utgångspunkt i om deras lägen kunde vara försvarsinriktade eller inte oavsett ifall de användes för försvar eller inte.

1) Hilltop contour: den klassiska typen av fornborgen som ligger inåt land och har på ytan ett försvarsinriktat läge på en kulle, även om den inte alltid eller i Skottland mycket sällan användes i försvarssyften. På alla sidor är borgen omgiven av konstgjorda jordvallar, stenvallar eller/och branta naturliga sluttningar. Säg ordet fornborg och det är en hilltop contour många ser framför sig.

2) Inland promontory: ligger inåt land på en försvarsinriktad position på en ås, en udde eller ett klipputsprång omgiven av branta sluttningar på två eller tre sidor. På övriga plan omgivs den av konstgjorda jordvallar eller stenvallar.

3) Interfluvial: ligger på en udde eller klippa ovanför där två floder möts eller ovanför där en flod slingrar sig. Har enligt den traditionella synen tolkats som att de uppfördes för att bevaka och försvara viktiga farleder.

4) Lowland: ligger inåt land utan några speciella försvarsinriktade fördelar utom kanske en mosse eller ett kärr. Fornborgen är omgiven av konstgjorda jordvallar eller stenvallar. Användes med största sannolikhet som permanenta bostäder, kohagar, ceremonier, monument, eller för att visa rikedom och makt. Ibland också som hästhagar. De användes troligen inte för att försvara något. De fornborgar av den här typen som dock låg på mer isolerade platser inåt land användes sannolikt bara som bostäder i orostider. 

5) Promontory fort: försvarsinriktad struktur som ligger ovanpå en brant klippa eller på platt mark i en annars mycket brant sluttning. Många gånger har de vatten en bit eller långt nedanför på en, två eller tre sidor om fornborgen. Nås till fastlandet längs ett smalt passage av land. Använder topografin för att inte behöva bygga särskilt många jordvallar eller stenvallar. Har därför mycket branta sluttningar på flera av sidorna, ibland lodräta eller nästan lodräta sidor. Många gjordes på järnåldern. De finns främst på Orkneyöarna, Irland, Isle of Man, Devon, Cornwall och Bretagne. Inom Skottland finns många också längs Skottlands havskuster. Ett mindre antal i Skottland finns också inåt land på klippor eller höjder ovanför floder. De röda prickarna på kartan till höger längre ned under statistiken är promontory forts.

6) Sea cliff: ligger på en klippa vid havet omgiven av jordvallar eller stenvallar som ser ut som en halvcirkulära halvmåne. Vanligt vid steniga kuster mot Atlanten som på Irland eller i Wales.

7) Sea promontory: linjära jordarbeten som sträcker sig över ett smalt område av land till en halvö med branta klippor mot havet på tre sidor. Vanliga vid kuster vid eller mot Atlanten som på Irland, västra Wales, Cornwall och Bretagne.

8) Sloping enclosure eller hillslope enclosure: mindre jordverk på svagt sluttande kulle eller kullar. Har ingen betydande försvarsposition. Användes med största sannolikhet som bostäder, kohagar, ceremonier, monument, visa rikedom och makt, och inte för att försvara något. Ibland användes de också som hästhagar, men mer som kohagar än hästhagar.

Den brittiska järnåldern karakteriserades av främst fyra olika typer av fornborgar i Storbritannien. De fyra är, varav de två första är de mest förekommande:
1) Contour fort: se nedan.
2) Promontory fort: se ovan och nedan.
3) Hill-slope fort/hillfort: ligger på en sluttning, t.ex. en på ett bergs eller en kulles sluttning. Men till skillnad från contour fort, som ligger på kullen och följer kullens konturer, ligger hill-slope hillfort på sluttande mark på berget/kullens ena sida. Övriga sidor av berget/kullen och toppen på berget/kullen är fritt och inte en del av fornborgen.
4) Plateau fort: ligger ofta, men inte alltid på en platå. Omgärdas av plan mark utanför fornborgens alla sidor, oavsett höjd ovanför havsytan. Den platta marken utanför är fornborgens största kännetecken. Förekommer därför vid t.ex. kärr och sjöar.


3.3.2 Hoggs fyra typer

Det går också att klassificera fornborgarna enligt den brittiska arkeologen och Londonfödda Alexander Hubert Arthur Hogg's (1908-1989) modell från 1979. Akademiskt var han mest känd som A. H. A. Hogg, men hans vänner kallade honom för Bob. Han var välkänd för sina fältarbeten och studier av fornborgar i västra Storbritannien. Enligt hans modell från 1979 var/är fornborgarna indelade i:
1) Contour forts: fornborgar som ligger på toppen eller övre delen av kullar. De omgärdas med jordvallar, stenvallar och/eller diken som mer eller mindre följer kullarnas konturer. De mest förekommande formerna av fornborgar i Skottland.
2) Promontory forts: mindre betydelsefulla fornborgar som i Skottlands fall finns längs Skottlands havskuster. Finns också på klippor och höjder ovanför floder inåt land. Den största finns i Mull of Galloway i sydvästra Dumfries and Galloway.
3) Cliff forts.
4) Ridge forts. 


3.3.3 Ytor

Fornborgar varierar kraftigt i storlek i Skottland och i övriga Storbritannien. Det går därför att del in fornborgarna i tre olika storlekar efter hur stora de är ytmässigt. De storlekarna är:
a) 200 001 m2 eller mer (20+ hektar): mycket stora områden som var för omfattande för att kunna försvara. De användes förmodligen istället som betesmarker för boskapsdjuren. Fornborgar av den här storleken var inte särskilt vanliga överlag i Europa, men i södra England var de hyfsat vanliga upp till 850 000 m2 eller som det ännu större Bindon Hill i engelska Dorset vars inneslutna område täckte 1,1 miljoner m2 eller 110 hektar mark.

b) 10 000-200 000 m2 (1-20 hektar): försvarsinriktade områden enligt den traditionella 1800- och 1900-tals synen på fornborgar som byggnadsverk för försvar av bostäder för en grupp människor som bodde där, i det här fallet permanent. Även modern forskning håller med om att området var tillräckligt stort för att kunna inhysa en permanent bosättning av människor, men inte med försvarsaspekten. Uppskattningsvis bodde det ca 125-2500 människor i omkring 18-370 bostadshus inom fornborgens område. Fler i vissa fornborgar och färre i andra. Jämför med ett nutida svenska villaområde med 1 000 m2 stora tomter där det kan bo 25-500 människor i 10-100 villor under förutsättning att det bor i genomsnitt 2,5 människor/villa inom området.
För en fornborg vars inre yta var ungefär 32 368 m2 stor tog det 4 månader för 150 män att bara gräva ut en omgivande jordvall och tillhörande dike. För 50 män tog det ett helt år. Efter fornborgar på mindre än 10 000 m2 finns det flest brittiska fornborgar som är 10 000-120 000 m2 stora eller 1-12 hektar.

c) 9 999 m2 eller mindre (mindre än 1 hektar): mindre fornborgar som sannolikt inrymde en, några eller enskilda bondgårdar eller hus med mindre djur som grisar, gäss, etc inom fornborgens område. Majoriteten av brittiska fornborgar var mindre än 10 000 m2. I de fall de användes som bosättningar och inte som kohagar, hästhagar, ceremoniellt, monument, etc. kunde det bo ca 63 +/- människor i omkring 9 bostadshus eller i omkring 6-12 bostadshus i en skotsk fornborg på 5 000 m2. Fler boende och hus i vissa fornborgar och färre i andra. Av de 63 boende inräknas människor i alla åldrar från spädbarn till åldringar. Fornborgar i England som var mindre än 5 000 m2 stora var ofta ovala eller runda med bara en entré.


3.3.4 Jordvallar, stenvallar och diken

Det går också att dela in fornborgarna i Storbritannien baserat på jordvallar, stenvallar och diken:
​
a) Ett mark- eller jordarbete som omgärdade fornborgen, t.ex. en jordvall, träinhägnad, stenvall, etc. Traditionellt tolkats för försvar, även om det inte åsikten inte alltid delas idag. 1976 hävdade etnologen James L. Forde-Johnston (f. 1927),att ungefär 66,66 % av alla fornborgar från järnåldern i England och Wales var av den här typen med ett mark- eller jordarbeten.

b) Två mark- eller jordarbeten som omgärdade fornborgen, dvs. två vallar. Traditionellt tolkats för försvar, även om det inte åsikten inte alltid delas idag.

c) Två eller flera mark- eller jordarbeten, dvs. två eller fler vallar. Traditionellt tolkats för försvar, även om det inte åsikten inte alltid delas idag. De yttersta jordarbetena var inte alltid kompletta och gick inte alltid runt fornborgen. Istället skulle de försvara fornborgens svagaste delar mot inkräktare, enligt den traditionella försvarsinritade synen på fornborgar. Oavsett åsikt brukar den innersta jordarbetet på fornborgar med två eller fler jordarbeten vara jordvallarnas äldsta del och original. De yttre jordvallarna tillkom oftast senare. 1976 hävdade James L. Forde-Johnston (f. 1927),att omkring 33,33 % av alla fornborgar från järnåldern i England och Wales hade två eller flera mark- eller jordarbeten.

På en del jordvallar i Storbritannien fanns också träinhägnar på topparna av jordvallarna. Fornborgar med ett mark- och jordarbete, dvs. en vall, förekom i England till ungefär 400 f.Kr. Eventuellt gällde det också Skottland. Efter 400 f.Kr. behöll en del engelska fornborgar sina enda vall, medan andra byggde ut sina fornborgar med flera vallar. Nya engelska fornborgar från 400 f.Kr. och senare uppfördes med en, två eller flera vallar. Eventuellt gällde det också Skottland. På stora engelska fornborgar med flera två eller flera vallar kunde det vara som mest 150 meter mellan innersta vallen till den yttersta vallen. De högsta vallarna kunde vara som mest 10 meter höga räknat från toppen av vallen till botten av ett dike bredvid. 
​
​
3.3.5 Entréer

Det går även att dela in fornborgarna efter deras entréer:
a) Enkel öppning: indikerar på inhägnad. Användes oftare för fornborgar med bostäder utan större försvarsskydd eller för fornborgar som använde som kohagar än fornborgar som var försvarsanläggningar. Jordvallar kunde vändas utåt eller inåt, breddas eller smallnas av och höjas eller sänkas för att lättare kunna kontrollera ingången.

b) Långsmal hålväg: på engelska kallad för linear holloway. Holloway kallas i engelskan också för sunken lane och hollow way. Hålvägar var en fåra i marken där en forntida väg gick fram. Vägen hade bildats av slitage från hovar, klövar, och fötter från bl.a. hästar, kor, grisar, getter och människor samt av rinnande ytvatten från regn. Hålvägar förekom mestadels på sluttningar eller på åsar där många människor färdades. På fornborgar med entréer med långsmala hålvägar fanns det raka jordvallar, raka stenvallar eller stora buffliga stenblock vid entréerna. De kunde gå utåt, inåt eller överlappa de ordinarie jordvallarna eller stenvallarna som omgärdade fornborgarna. De här fornborgarna hade därför en lite mindre långsmal entré.

c) Komplex: entréer med flera överlappande yttre verk som stapplade eller införlivades med fornborgar med många jordvallar eller stenvallar. Entréerna gick i sicksack. Enligt den traditionella teorin var det lättare att försvara fornborgen från inkräktare med en sicksackad entré. Den stannade upp fienden mer än vad enkla öppna entréer eller raka entréer gjorde. Sicksack entréerna behövde emellertid inte varit uppförda för försvar. De kunde har varit i ceremoniella syften där människor gick efter varandra i religiös process genom den sicksackade ingången. Sådana entréer blev spektakulära än entréer hos fornborgar med enkla eller raka entréer.

Stora fornborgar på de brittiska öarna hade ofta två ingångar medan mindre hade bara en ingång. Få fornborgar hade tre eller flera ingångar. I södra England låg huvudingången oftast mot öster och den andra mindre ingången mot väster nästan oavsett hur topografin såg ut. Få fornborgar i södra England hade ingångar i norr- och söderlägen. På fornborgar som var mindre än 5 000 bestod entréerna oftast av en trästruktur. Hade den mindre fornborgen en jordvall eller stenvall som gick runt fornborgen lämnade vallen en öppning vid entrén och dess trästruktur. Trästrukturen kunde också vara ovanpå på hela jordvallen, varav bara trästrukturen vid ingången. Andra fornborgar hade ingångar som mer fokuserade på stenvallar eller naturliga stenblock eller stenklippor.


3.3.6 Kändisarna och de dolda

2018 delade en brittisk historiker också in fornborgarna i två andra grupper baserat på hur kända och eftertraktade de var:

1) Turist-, historiker- och konstnärsfornborgarna. Det är fornborgar som ligger lättillgängliga för många människor. Deras platser sticker tydligt upp ur det lokala landskapet eller i den närmaste omgivningen. En del ligger på spektakulära platser som får besökare att häpna av storslagenhet. Ofta är fornborgarna stora eller relativt stora. Sedan 1800-talet har fornborgarna och deras platser imponerat på turister samt inspirerat såväl historiker som konstnärer. Sedan 1900-talet har de också gjort stora intryck hos arkeologer. Turisterna vill se och fotografera dem, kanske också lägga upp bilder på dem på sociala medier. Historikerna och arkeologerna vill skriva om deras historier. Konstnärerna vill måla av dem.

2) Ädelstensfornborgarna. Det är fornborgar som ligger gömda och undanstoppade trots att det finns vetskap var de ligger. Ofta ligger de på lite avlägsna berg, kullar eller hedar. I regel är de här fornborgarna små i storlek. De besöks sällan av människor. Inte ens av den lokala bonden. Inga turister vill se dem. Inga historiker eller arkeologer vill skriva om dem. Inga konstnärer har velat måla av dem vare sig tidigare eller nu. Men det gör inte de här fornborgarna mindre intressanta. Tvärtom. De är som gömda ädelstenar i jorden. De ligger där och bildligt väntar på att hittas och upptäckas av den breda allmänheten, av turisterna, av historikerna, av arkeologerna och av konstnärerna. Men till dess ligger de kvar där i det dolda och väntar. Majoriteten kommer att vänta i förgäves och alltid förbli doldisar. Andra kommer att förstöras. Men det finns ändå hopp för dem. Med internet har jorden krympt, vilket möjliggör för en del de här dolda fornborgarna att bli lite kändare. Databasen som upprättades 2017 över alla brittiska fornborgar, se längre ned, kommer vara av godo för alla dolda fornborgar.


3.4 Fornborgarna uppstod i Europa

5 000 f.Kr. i slutet av den skotska mesolitikum bodde det omkring 2-5 miljoner människor i hela Europa. Strax under 6 000 av dem bodde i England. Ännu färre i Skottland. Under de efterföljande tusentals åren ökade Europas befolkning markant när människor slutade vara jägare-samlare. Istället blev de bofasta och jordbrukare. Barnafödandet ökade och fler munnar kunde mättas. När befolkningen ökade i Europa gjorde de komplexiteten i de förhistoriska samhällena också det. Omkring 1 100 f.Kr. uppstod därför fornborgar i Europa. De kunde inte ha uppstått 4 000 f.Kr på grund av brist på människor eller 1 000 e.Kr. efter att samhällena redan utvecklats.

Efter fornborgarna uppstod 1 100 f.Kr. spreds de genom stora delar av Europa i länder som Portugal, Spanien, Frankrike, Storbritannien, Irland, Tyskland, Schweiz, Österrike, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Kroatien, Bosnien och Hercegovina, Skandinavien, Finland, Polen, Baltikum, norra Ryssland och Ukraina. De uppfördes av en rad olika anledningar som bostäder, centrum för stammar, ceremonier, ritualer, kohagar, odling, etc enligt modern forskning och enligt den traditionella teorin också i försvarssyften.​ Modern forskning visar på att på de brittiska öarna uppfördes inte fornborgar främst i försvarssyften. De hade för dåliga försvar för det. Under fram till 500 f.Kr. var fornborgar den dominerande bosättningstypen i västra Ungern. Fornborgar användes i många keltiska områden i centrala och västra Europa innan de blev erövrade romarna. Fornborgarna fanns också utanför kelternas domäner som nämnda Skandinavien. 
​
​
3.5 Yngre bronsåldern

Brittiska fornborgar började uppföras först under yngre bronsåldern. Det var ingen slump. Brittiska fornborgar från 1 000-700 f.Kr. var en del av betydande förändringar av det brittiska landskapet och förändrade sociala konfigurationer. Både landskapets yttre och den sociala sammansättningen och strukturen inbördes bland människor i Storbritannien förändrades. Det sammanföll med tre karakteristiska förändringar i det brittiska bronsålderssamhället 1000-700 f.Kr., enligt arkeologerna Sue Hamilton och John Manley 2001.​ De tre förändringarna 1 000-700 f.Kr. var:
1) Upphörandet av gamla traditionella begravningsritualer.
2) Ökade antal välgjorda och prestigefulla metalarbetade föremål, t.ex. vapen, som kastades i brittiska floder.
3) Nedgången av rundhus i grupper innanför inneslutningar såsom de såg ut på mitten bronsåldern 1500-1000 f.Kr. till övergången av de rundhus såsom de såg ut och låg på järnåldern. 

Hos de första fornborgarna i Storbritannien under yngre bronsåldern blev också platserna och var de låg viktiga. Många gånger låg de på samma platser där det tidigare låg rituella monument. Möjligen för att bekräfta de nya byggnadsverkens sociala status genom skapa historiska förbindelser med det förflutna. Många senare brittiska järnålders fornborgar låg också nära gravhögar från bronsåldern, vilket förstärker bilden av att platserna för fornborgarna valdes för att få någon form av historiska kopplingar. 1976 hävdade James L. Forde-Johnston, som hade åsikten att fornborgar var defensiva inneslutningar, att det var möjligt att brittiska fornborgar i flera fall avsiktligt uppfördes nära gravhögar från bronsåldern för att få ett försvarsmässigt skydd från de heligheterna som omgav gravplatserna. De utomstående som funderade på att angripa fornborgarna visste därför om att de riskerade få slåss mot de dödas andar utöver själva erövringarna av fornborgarna. Sedan är det en annan fråga om huruvida de trodde på det eller inte. Enligt det resonemanget ansågs de dödas andar skydda fornborgar som låg nära gravhögar. Dock ska inte det här övertolkas. Från yngre stenåldern till idag har det varit vanligt i Storbritannien att en byggnad eller byggnadstyp ersatts av en annan byggnad på samma plats i takt med när samhällena utvecklas, nya byggnadsverk tillkommer, osv. 

I Skottland uppfördes de första fornborgarna 1000 f.Kr. när yngre bronsåldern började. De fortsatte uppfördes till omkring 600-talet e.Kr eller till 700 e.Kr. Utmärkande för fornborgarna under yngre bronsåldern var deras olika storlekar och former. En del hade palissader runt hela eller på vissa partier runtom. Andra hade diken, jordvallar eller stenvallar som omgärdade hela eller delar av fornborgarna. Deras funktioner är omdebatterat med allt från tidigare teorier om betoning på deras militära roll  till mer moderna teorier om fredliga bostäder utan militära ändamål, boende för den lokala eliten, förvaring av livsmedel, kohagar och monument.

Fornborgen Eildon Hill söder om Melrose i Scottish Borders uppfördes 1 000 f.Kr. på en låg bergstopp slash hög kulle. Under tre etapper byggdes vallar ut runt fornborgen. Vallarna var över fem km långa. Inom fornborgen fanns det 296 separata hus. Uppskattningsvis bodde omkring 2 000 människor inom fornborgen vars yta innanför vallarna täckte 16 hektar eller 160 000 m2. Det gör den till en av de största skotska fornborgarna från yngre bronsåldern. Andra uppgifter hävdar att det kunde bott 3 000-6 000 människor i Eildon Hill som mest. Under ett tag på första århundrade e.Kr. var fornborgen huvudstad för stammen selgovae innan romarna kom på andra delen av första århundradet e.Kr. Kulturellt och etniskt var solgovae britanner och därmed en keltisk stam. Efter romarnas ankomst flyttade selgovae sin bas sydväst till Kirkcudbrightshire och söderut till Dumfriesshire i södra Skottland. Eventuellt övergav de Eildon Hill helt när romarna kom.

Eildon Hill nämndes. En annan var Traprain Law. Det var en fornborg eller en oppidum som låg på den 221 meter höga kullen Traprain Law sex km öster om Haddington i East Lothian. Oppidum, oppida i plural, var en större järnåldersbosättning som fungerade som en stad. Många oppida utvecklades från fort eller fornborgar men hade inte alltid försvarsfunktioner. Kullen Traprain Law var en begravningsplats redan 1 500 f.Kr. En tid efter 1 000 f.Kr. beboddes också kullen. Då tros även fornborgen eller oppidum Traprain Law anlades. I samband med det uppfördes jordvallar och stenvallar på kullen som omgärdade dess fornborg eller oppidum. Jordvallarna och stenvallarna byggdes om och omjusterades många gånger under de efterföljande århundradena.

När fornborgen eller oppidum Traprain Law var som störst hade den inhägnade jordvallar och stenvallar som täckte ett 16 hektar eller 160 000 m2 stort område på insidan. Fornborgen/oppidum var uppdelat i två sektioner på kullen, men väster om kullens topp. Enligt andra uppgifter täckte fornborgen eller oppidum 20 hektar eller 200 000 m2. 16 eller 20 hektar motsvarade ytan av 160 eller 200 nutida svenska villatomter med en yta på 1 000 m2 per villatomt. Det ger en uppfattning hur stor fornborgen eller oppidum Traprain Law var. Området var uppdelat i två sektioner väster om kullens topp. Baserat på Eildon Hills yta var det fullt möjligt att det som mest kunde ha bott upp till 2 000-2 500 människor i Traprain Law. 3 000 till 7 500 människor enligt andra uppgifter.

Det är svårt att veta huruvida människorna i Eildon Hill och Traprain Law hade kontakt med varandra, men gissningsvis hade de det på något sätt militärt, kulturellt eller handelsmässigt. Militärt kan det finnas flera aspekter på som att de krigade mot varandra, att de omvänt var allierade med varandra eller att de bara byte militära erfarenheter och tjänster med varandra. Handelsmässigt som utbyte av saker, varor, mat, boskap, etc. Med största sannolikhet visste de i alla fall om varandra. Eildon Hill ligger idag 61 km söder om Traprain Law bilvägen, 60 km cykelvägen och 55 km gångvägen. Med dagens förhållanden tar kortaste gångsträckan 11 timmar och 23 minuter att gå mellan de två platserna. Men när Eildon Hill och Traprain Law beboddes fanns inte dagens vägar. Det tog betydligt längre tid att gå eller färdas på häst. Dessutom på deras tid kunde det funnits mer naturliga hinder som våtmarker, tät skog, åar, floder, osv. Det medförde att de sannolikt fick gå längre än 55 km för att ta sig mellan Eildon Hill och Traprain Law. Kunde de transportera sig 6-16 km varje dag tog det omkring 3,5 till 9 dagar att gå mellan de två platserna under förutsättning att sträckan var 55 km. Behövde de istället gå kanske 70 eller 80 km tog det 4,5 till 13 dagar att gå mellan Eildon Hill och Traprain Law

Efter en tid övergavs Traprain Law någon gång under järnåldern f.Kr., men ockuperades igen från 40 e.Kr. till minst omkring 176-199 e.Kr. Efter att romarna drog sig tillbaka till Hadrianus mur beboddes Traprain Law återigen under perioden 220-400 e.Kr. Den då existerade vallen ersattes omkring 400 e.Kr. med en ny mer imponerande vall, men platsen övergavs sedan efter några årtionden. Samtida med Eildon Hill och Traprain Law är de mänskliga ockupationerna av Castle Rock och Burnswark under yngre bronsåldern. Castle Rock är den vulkaniska pluggen i Edinburgh där Edinburgh Castle står på idag. Burnswark ligger i östra Dumfries and Galloway. Men alla fornborgar i den yngre bronsålderns Skottland var inte storskaliga. Det fanns fornborgar i alla storlekar. En del så små att de bara inrymde en eller två familjer.

750 f.Kr. bodde det få människor på samma plats runtom i Västeuropa, undantaget Italien och Grekland. Oftast bodde det inte mer än 50 människor på samma ställe i Västeuropa. Fornborgar var undantaget. I dem kunde det bo allt från en familj på några människor till ibland 1 000 människor.


3.6 Järnåldern

Trots uppförandena av många skotska fornborgar under yngre bronsåldern dröjde det till 700 f.Kr. när skotska järnåldern startade innan byggandet av skotska fornborgar tog riktig fart. Det var under järnåldern från 700 f.Kr. till slutet av järnåldern 350 e.Kr. som fornborgarna hade sin gyllene era i Skottland. Då byggdes det flest fornborgar i Skottland. Ungefär 1 000 eller strax över 1 000 fornborgar uppfördes i Skottland från 700 f.Kr. till 400 e.Kr. Många av de skotska fornborgarna under järnåldern uppfördes söder om mittenbältet mellan Firth of Clyde i väster och Firth of Forth i öster i det som idag är södra Skottland. Majoriteten var cirkulära med bara en palissad runt en inneslutning. 

Vartefter järnåldern fortlöpte under tidsperioden 600 f.Kr. till 50 e.Kr. 
kunde det bo upp till 10 000 människor där europeiska fornborgarna låg ifall de fortfarande var fornborgar eller som i vissa fall hade övergått till att bli oppida, dvs. städer. Många blev assimilerade som romerska städer ifall de låg i romarriket, bl.a. i Frankrike. I de mest befolkade fornborgarna i Skottland, som inte var en del av romarriket, kunde det husera som mest 2 000-2 500 människor samtidigt. 1 (0) e.Kr. bodde det 33-34 miljoner människor i Europa och 231 miljoner människor i hela världen, enligt engelska ekonomen Angus Maddison (1926-2010) på universitetet i Groningen 1995. Inom Europa 1 e.Kr. bodde 24,7 miljoner människor i Västeuropa, 4,75 miljoner i Östeuropa men inte Ryssland och 3,9 miljoner i den ryska delen av Europa. Inom Västeuropa bodde det flest människor i Italien med 7 miljoner invånare, Frankrike 5 miljoner, Spanien 4,5 miljoner, Tyskland 3 miljoner och Grekland 2 miljoner. I Sverige bodde det 200 000 människor, Danmark 180 000, Norge 100 000 och Finland 20 000 enligt Angus Maddison.

När det gällde populationen i Storbritannien varierar uppgifterna kraftigt. Enligt Angus Maddisons uppgifter från 1995 bodde det 800 000 människor i hela Storbritannien 1 (0) e.Kr. Enligt engelska arkeologen Francis Pryor's (f. 1945) bok "Britain BC: Life in Britain and Ireland before the Romans." från 2004 bodde det 1,5 miljoner människor i England 100 f.Kr. Englands population enligt Francis Pryor 2004:
5 000 f.Kr. - under 6 000 invånare.    
3 000 f.Kr. - 100 000
1 800 f.Kr. - 300 000
100 f.Kr. - 1,5 miljoner
1 (0) e.Kr. - 800 000 i hela Storbritannien (Maddison 1995).

Av de 800 000 i Storbritannien 1 e.Kr. bodde bara en liten del/mindre i Skottland. 600 år senare 601 e.Kr. var Skottlands population väster och norr om mittenbältet 90 000-110 000 invånare. Mittenbältet och södra Skottland inte inräknade.

Under de första århundradena e.Kr., inte minst omkring 71-199 e.Kr. övergavs fornborgarna i södra Skottland av den inhemska befolkningen i samband med romarnas ockupation av Storbritannien. Även skotska fornborgar i mittenbältet och ytterligare lite norr om mittenbältet i regioner bortom romarnas kontroll övergavs under den här tiden. Det kunde ha berott på hotet från romerska invasioner som var påtagligt i de mellersta och södra skotska lågländerna. Caledoniska (skotska) koncentrationer av militär och politiska styrkor i, vid eller utanför fornborgarna i det skotska mittenbältet och söderut var för sårbara för romerska invasioner och belägringar. 

Sett med fornborgar ur ett perspektiv som platser för ceremonier och ritualer för den inhemska befolkningen gick det heller inte att utöva dessa ceremonier, etc. på samma sätt som tidigare med romersk närvaro, romerskt inflytande, romerskt hot eller hot om romersk närvaro. Fullt logiskt att dessa fornborgar också övergavs med den romerska närvaron oavsett vad fornborgarna användes till. Områden i nordligaste Skottland som förblev fria från romersk ockupation eller inflytande tenderade emellertid att byggas ut under de första århundradena e.Kr. medan Skottland fortfarande befann sig i järnåldern. Fler vallar lades till på dessa fornborgar. 

Efter att färre nya skotska fornborgar uppfördes omkring 71-199 e.Kr. följdes det av en ny våg av nya skotska fornborgar som uppfördes på 200-talet enligt brittiska arkeologen Leslie Alcock (1925-2006). Enligt honom tog vågen fart på 400-talet och fortsatte till kanske 700-talet. Enligt Leslie Alcock renoverades också många äldre fornborgar från 200-talet och under de efterföljande århundradena. Hälften av alla existerande fornborgar i Skottland som testades med kol-14-metoden fram till 2003 var gamla fornborgar från före 200 e.Kr., men som renoverades på 200-talet eller senare eller var helt nya fornborgar som uppfördes på hela nya platser från 200-talet och framåt, enligt Leslie Alcock. Enligt de uppgifterna var omkring 25 % eller 20-30 % av alla skotska fornborgar helt nya fornborgar från 200-talet eller senare. Omvänt var 70-80 % av alla skotska fornborgar från innan 200-talet, inklusive senare renoverade fornborgar. Andra och senare forskare höll inte med och i synnerhet inte att byggandet av skotska fornborgar tog fart igen på 400-talet. Dessa forskares och den allmänna uppfattningen idag är att det inte var lika vanligt att nya skotska fornborgar uppfördes efter 400 e.Kr., även om det förekom fram till 600-talet eller 700 e.Kr. 

​Vitrifierade fort var fornborgar. Det finns många vitrifierade fort i Skottland under den yngsta järnåldern, vars stenmurar/stenvallar utsattes för att människor tuttade på dem med eld, såväl fiender som av ägarna själva i ritualer för att avsluta sina fornborgars liv. Det var dock inget som enbart förekom under den romerska tiden i Skottland. Det förekom innan också ända tillbaka till 600 f.Kr. långt innan romarna satte sina fötter i Skottland. Dock stämmer det att många skotska fornborgar tuttades på under den skotska romartiden e.Kr. Noggrannare kronologier över det är därför vaga. Se dem längre ned för mer om vitrifierade fort. Efter att romarna lämnade Skottland i slutet av den skotska järnåldern återupptogs vissa av de här skotska fornborgarna som tidigare övergavs men som inte tuttades på, enligt antydningar från arkeologiska bevis. 
​​
​
3.7 Från 350 e.Kr. till mitten av 1900-talet

Engelska fornborgar övergavs två gånger. Först 400 f.Kr och sedan 100 f.Kr. till 43 e.Kr. av den inhemska befolkningen. Under andra gången 100 f.Kr. till 43 e.Kr. ersattes en del av dem med engelska städer. Senast 350 e.Kr. gick de flesta av järnålders fornborgarna också ur bruk i Skottland, i synnerhet mindre äldre fornborgar, undantaget duns som var en slags typ av skotska fornborgar. Duns var också en typ av atlantiska rundhus. Se duns längre ned. Efter 350 e.Kr. fortsatte dock en del nya skotska fornborgar att uppföras till omkring 500- och 600-talen e.Kr. under de första århundradena av den tidiga medeltiden. Men det var få helt nya fornborgar som byggdes efter 400 e.Kr. Istället återanvändas gamla fornborgar av mindre kungariken inom Skottland. Sedan styrde de sina kungariken från fornborgarna. Inte minst de fornborgar som hade naturliga försvar på vulkaniska pluggar eller höga kullar med branta sluttningar på ett par sidor blev huvudsäten för dessa kungariken. Även större fornborgar återanvändes av andra i dessa kungariken. Mindre äldre övergivna fornborgar lät de däremot förbli övergivna.

Enligt tidigare nämnda brittiska Leslie Alcock, som för övrigt var en ledande arkeolog inom den tidiga brittiska medeltiden, var krigföring kanske de mest huvudsakliga aktiviteten i det tidiga historiska norra Storbritannien. Han syftade på tidig medeltid. Krigföring spelade därför en viktig roll i samtida prosa och poesi i början på medeltiden, enligt honom. Enligt Leslie Alcock 2003 var fornborgar i början av den tidiga medeltiden därför tänkta som defensiva försvarsstrukturer utformade för att slå tillbaka och stöta bort attacker från fiender. Enligt honom blev en del av fornborgarna centrum i flera konkurrerande tidiga medeltida kungariken inom det som idag är Skottland. De blev också huvudstäder för dessa kungariken.

1963 drog Leslie Alcock också slutsatsen att de politiska och sociala förhållanden samt arbetskraften som krävdes för att bygga mycket stora eller gigantiskt stora fornborgar från järnåldern innan romarnas ankomst till Storbritannien på det första århundradet e.Kr. inte längre fanns på 400-, 500- och 600-talen e.Kr. För att uppförda stora fornborgar under den tidiga medeltiden i Skottland och England innebar det därför en anmärkningsvärd förändring i den sociala organisationen än tidigare enligt Leslie Alcock. Invändningar mot det kan vara slavar. Sannolikt uppfördes större fornborgar i Skottland och England både f.Kr. och e.Kr. på den senare tidigare medeltiden av inhemska slavar. Organisationen behövde inte ändras särskilt nämnvärt för att kunna organisera slavarbetena 200 f.Kr. eller 500 e.Kr.

På tidig medeltid med start från 400-talet invaderades England av angler, saxare, jutar, osv. Sedan finns det delade uppfattningar hur många de här nya germanska invandrarna var som flyttade till England, men det är en annan fråga. Poängen är att med dem antog området som senare blev England 927 e.Kr. en variant av en germansk kultur från det kontinentala Europa. Anglosaxarna i England föredrog att inte bygga nya fornborgar eller att återanvända gamla engelska fornborgar. För dem var fornborgarna i Storbritannien något som de förknippade med en gammal förlegad kultur. Dock 450-700 e.Kr. i främst sydvästra England återupptogs fornborgar av lokalbefolkningarna. På en del fornborgar i England uppfördes också saxiska fort och senare medeltida slott och medeltida städer med katedraler. 

Även om de flesta av fornborgarna från järnåldern i Skottland gick ur bruk senast 350 e.Kr. förekom det ändå områden i Skottland där de fortsatte användas eller där helt nya fornborgar uppfördes. I de här skotska områdena och i motsvarande områden i Wales fanns det en kulturell koppling till den tidigare järnålderns Skottland respektive Wales. Jämför med anglosaxarna i England som inte hade den kulturella kopplingen till järnålderns Storbritannien även om de flesta engelska fornborgar övergavs av den inhemska befolkningen en andra gång redan 100 f.Kr. till 43 e.Kr. och inte när angler, saxare, etc senare flyttade till England.

Förvisso minskade antalet nya skotska fornborgar avsevärt efter 400 e.Kr., men det finns flera undantag från den tidiga medeltiden. En av dem är Clatchard Craig, också känd som Clatchard Craig hill fort. Det var en piktisk fornborg i Newburgh i norra Fife vars äldsta delar av fornborgen uppfördes av pikterna på 500-talet e.Kr. Platsen hade dock bebotts sedan neolitikum, men blev fornborg först på 500-talet e.Kr. Fornborgen byggdes därefter ut och beboddes till minst 700-talet e.Kr. På andra halvan av 1900-talet förstördes fornborgen helt av ett stenbrott på platsen.

Formerna av fornborgarna på den tidiga medeltiden i Skottland kunde visserligen skilja sig åt. Men utmärkande kännetecken för en del nya skotska fornborgar och en del gamla men ombyggda fornborgar på den tidiga medeltiden var deras kärnbildade konstruktioner. Järnålderns fornborgar i Skottland var inte lika kärncentrerade.
Avgörande faktorer för konstruktionerna var lokal terräng, tillgängligt byggnadsmaterial och militärpolitiska behov, enligt Leslie Alcock 2003. De flesta av dagens forskare håller inte med det sistnämnda om militärpolitiska behov för det bygger på den idag förkastade teorin om fornborgar som försvarsverk.

​Från högmedeltiden 1000-1300 fram till 1700-talet fanns det inget intresse för att studera fornborgar i Skottland eller i England. De var en del av landskapet precis som alla övriga saker som träd, ängar, sjöar, hav, berg, kullar, etc. Dock kunde vanliga människor och konstnärer beundra en del av dem, men sett ur ett forskningsmässigt perspektiv fanns det inget intresse för de skotska fornborgarna fram till 1700-talet. Det var först med skotska generalen William Roy's (1726- 1790) studie "The Military Antiquities of the Romans in Britain" från 1793 som de första större studierna av de skotska fornborgarna kom igång. Den var emellertid inte komplett men följdes upp studier av fornborgar av andra på 1800-talet.

1851 var skotsk-kanadensaren Daniel Wilson den första personen som använde ordet förhistorisk i engelskan i samband med fornborgar. Förhistorisk heter pre-historic på engelska. Det dröjde emellertid ända till slutet av 1880-talet och i början på 1890-talet när de första seriösa fältforskningarna av skotska fornborgar gjordes av David Christison. 
Han var kritisk till tidigare försummelse av ämnet. Han var också försiktig med att kalla alla fornborgar för förhistoriska. Hans arbete publicerades 1898 som "Early Fortification of Scotland" och blev modellen för efterföljande regionala och nationella studier. 
Fältforskningarna i slutet på 1800-talet följdes upp av ett stort antal arkeologiska undersökningar på specifika platser i Skottland på 1900-talet. Betoningen låg i att upprätta en kronologi över fornborgarna. 
Målet med denna tideräkning av fornborgarna var att göra det möjligt att anpassa dem till deras teori om att fornborgarna var en del av försvarsinriktade byggnadsverk som uppfördes för att stå emot invasioner och ockupationer.

På första halvan av 1900-talet, inte minst i början av 1900-talet, fanns det en teori bland brittiska arkeologer att under järnåldern invaderades Storbritannien av stora skaror av människor från den europeiska kontinenten, inklusive romarna. Som svar uppförde de inhemska människorna på de brittiska öarna fornborgarna för att försvara sig mot de nya europeiska inkräktarnas aggressioner, invasioner och ockupationer av deras marker. Teorin kallades för invasionsteorin. 
Enligt nutida forskare stämmer den bara delvis och inte fullt ut när det gäller invandringen under järnåldern f.Kr. Nutida forskning har kommit fram till att det förekom invandring till Storbritannien på järnåldern f.Kr., men antalet invandrare var betydligt färre antal än vad de trodde i början på 1900-talet. I Skottlands fall var det mer av kultur som spreds till Skottland och mindre mänsklig invandring.

Men forskare under första halvan av 1900-talet, men också forskare inte minst på mitten av 1900-talet ända till 1980-talet, i en del fall till 2003, såg några av dessa stora vallomgärdade fornborgar på några kullar. Åsynen av det stämde precis in i deras föreställning att borgarna uppfördes av människor i försvarssyften. Varför byggde människor annars dem om det inte var för att försvara sig? Deras teori förstärkes av att fornborgar på berg, klippor och kullar verkade utnyttja höjden sett ur ett försvarsperspektiv. Det var svårare för utomstående att inta fornborgarna på dessa höjder. ​Fornborgar vid kusterna och sjöar på marknivåer, som inte hade höjder, använde sig istället strandlinjerna för att försvara sig, enligt den här synen. Fornborgar som byggnadsverk för förvarssyften stämde dessutom in med att flest fornborgar i Storbritannien uppfördes i tidigare konfliktområden i östra Wales, i Northumberland i norra England och i södra Skottland. På en del platser låg de så tätt att de kunde de se närmaste grannens fornborg. Detta förstärkte teorin att fornborgarna varnade motståndarnas stammar eller inkommande angripare.

Dessutom ansåg forskare till åtminstone 1991 att krigföring var en sådant integrerad del av alla jordbrukssamhällen i Storbritannien från yngre stenåldern till den brittiska järnåldern. För 1900-tals forskarna innan 1991 var brittiska fornborgar från järnåldern därför bara ett fortsatt logiskt resonemang på att människor uppförde dessa byggnadsverk för att kunna försvara sig mot andra människor. De levde i jordbrukssamhällen präglad av ständiga krig eller inbördeskrig och behövde någonstans att både kunna bo och skydda sig. ​De här forskarna på 1900-talet innan 1991, inte minst de på första halvan av 1900-talet, hade med andra ord en teori, invasionsteorin, som enligt dem verkade logisk och lätt att förstå. Sedan hittade de komponenter som de med höjderna som stämde överens med teorin, men struntade i alla andra saker som inte stämde för att kunna bekräfta teorins giltighet. Mycket vanligt fenomen såväl då som nu. Det fanns dock undantag från denna syn från 1930-talet som den brittiska arkeologen Mr Wheeler (1890-1976) och hans serie av utgrävningar av en stor fornborg som fanns i Dorset i södra England.​


3.8 Hownam 1948

Särskilt viktig för forskningen om fornborgarna i Skottland och i nordligaste England blev en undersökning och utgrävning 1948 om Hownam Rings som gjordes av engelska arkeologen och förhistorikern Cecily Margaret Piggott (1912-1994). Hownam Rings ligger i Cheviot Hills. Cheviot Hills är ett antal platåer som utgör gränsen mellan Scottish Borders i sydöstra Skottland och Northumberland i norra England. I slutet av 1940-talet hade Cecily Margaret fått finansiering av Society of Antiquaries of Scotland för att testa en modell för utvecklingen av järnåldersbosättningar i södra Skottland. Det var ett svar gentemot mot Council for British Archaeology beträffande deras vilseledande bostadsklassificering av ytrester av bosättningar. Detta var ett tidigt försök att flytta bosättningsarkeologi bortom typologiska studier.

Cecily Margarets undersökning av Hownam Rings 1948 blev den typiska platsen för att förstå hur fornborgar utvecklades. Den blev känd som Hownam Paradigm. Än idag anses den vara giltig. Tack vare Cecily Margaret etablerades Hownam-modellen för järnåldersborgar med gradvis komplexitet för inneslutningar. Den kom fram till att borgarna började med enkla palissader som omgav dem. Sedan utvecklade de till stenhärdiga försvar med en stenvall eller en jordvall. Därefter utvecklade fornborgarna ytterligare flera komplexa försvarsvallar i sten och/eller av jord som omgav dem. I sista fasen övergavs dessa försvarsstrukturer för stenbyggda rundhus som tillskrevs Pax Romana, den romerska freden, i det andra eller första århundradet f.Kr. Pax Romana var en period av inre fred inom romarriket 27 f.Kr. till 180 e.Kr. Utåt vid romarrikets gränser utkämpade romarna däremot ständiga gränskrig mot andra stammar och kungariken.

Cecily Margaret följde upp de egna utgrävningar av Hownam Rings 1948 av utgrävningar av Hayhope Knowe 1949 och Bonchester Hill 1950. Hon gjorde totalt sex utgrävningar av fornborgar i slutet av 1940-talet och i början på 1950-talet. Cecily Margaret testade och förfinade CBA-modellen. Hon utvecklade en relativ kronologisk ram för senare förhistorisk bosättning i södra Skottland. Det här var ett stort steg framåt för förhistoriska studier innan den inom arkeologin mycket viktiga kol-14-metoden utvecklades i slutet av 1940-talet. 

Cecily Margaret. © Repope44​. CC.

Vem var Cecily Margaret Piggott som gjorde undersökningen om Hownam Rings 1948? Hon var en engelsk arkeolog, förhistoriker, etc. 1912 föddes hon i Beckenham i Kent, idag i Storlondon, som Cecily Margaret Preston. De första levnadsåren som barn bodde hon med sitt syskon och deras föräldrar i 20-rums herrgården Wood Lodge i West Wickham i sydöstra Storlondon. Deras mamma gifte emellertid om sig och deras pappa drunknade i Cornwall sommaren 1920 när Cecily Margeret skulle fylla åtta år. Efter fadern dog flyttade hon in hos sin faster eller moster. Redan som barn var Cecily Margeret intresserad av romerska mynt. 

1934 tog hon sin första examen, då ett diplom för kvinnor, på universitetet i Cambridge. Det följdes upp 1935-1936 av studier av arkeologi på Institute of Archaeology i London. Där tog hon en doktorsexamen i västeuropeisk förhistoria. Det var också där Cecily Margaret träffade sin första blivande make, den blivande engelska arkeologen Stuart Piggott (1910-1996). 1936 tog han examen i arkeologi på samma Institute of Archaeology i London. 
Cecily Margeret och Stuart blev kära och i november 1936 gifte de sig. De var sedan gifta 1936-1956. Som gift med Stuart hette hon Cecily Margaret Piggott, men kallades ofta för Peggy Piggott. 1954 tog relationen slut med Stuart och de skiljde sig formellt 1956. 1954 enligt en del andra uppgifter.

1956 eller 1957 gjorde Cecily Margeret undersökningar på Sicilien i södra Italien. Där träffade hon Luigi Guido och de två gifte sig 1957. Det var hennes andra äktenskap. Efter giftermålet hette hon Cecily Margaret Guido, men kallades mest för Margaret Guido vilket hon är känd för idag. Ibland nämnde hon också som Peggy Guido. Paret Margaret och Luigi flyttade till England. 1959 blev Luigi psykiskt sjuk och tillbringade sedan sex månader fastspänd i sin säng i England. Därefter flyttade han tillbaka till Sicilien och Margaret hörde aldrig från honom igen. Men Margaret behöll efternamnet Guido. På 1960-talet och i början på 1970-talet skrev hon fyra guideböcker om italienska arkeologi. På 1980-talet besökte hon regelbundet sin första make Stuart Piggott i hans hem i Berkshire i södra England. Han hade gått i pension. 1994 dog Margaret på ett sjukhus i engelska Bath.

Totalt var Margaret verksam i sextio år inom brittisk arkeologi. Hon var erkänd för sina fältmetoder, fältledande forskning om förhistoriska bosättningar inklusive fornborgar och rundhus, begravningstraditioner och studier av artefakter. Sistnämnda särskilt från järnåldern till anglosaxiska glaspärlor på tidig medeltid för åren 400-700 e.Kr. Hon var snabb med att publicera sina alster som var av högkvalitativ kvalitet. Margaret bidrog till mer än femtio artiklar och böcker under sextio år 1934-1994. Under åren 1937-1978 skrev hon minst fjorton böcker om framförallt det förhistoriska Storbritannien, men också om Sardinien, Sicilien och södra Italien. I slutet av 1940-talet och i början på 1950-talet var Margaret en av de viktigaste brittiska förhistorikerna. Hennes arbete inom ämnet fornborgar anses idag var hennes främsta och mest inflytelserika del. Hennes namn lever vidare i Margaret Guido Charitable Trust. De ger bidrag till bl.a. välgörenhetsorganisationer som sysslar med konst. Margaret är idag känd som en kvinna som gjorde ett extraordinärt arbete för att främja förståelsen av det förhistoriska Storbritannien.


​3.9 Annan tolkning
​
På 1960-talet och framåt började brittiska arkeologer att mer rikta sin uppmärksamhet på vad som fanns i fornborgarnas inre och inte bara det yttre. Det medförde att de undersökte fornborgarnas funktion igen. 1977-1978 gjorde Peter Hill utgrävningar av Broxmouth hill fort i Broxmouth i East Lothian öster Edinburgh. Efter utgrävningarna kom han fram till en annan tolkning än Hownam-modellen. Han hävdade att kronologin för utvecklingen av fornborgar var mer komplex. Dessutom konstaterade han att de första stenbyggda husen (rundhusen) i Skottland uppfördes före romarnas ankomst till Storbritannien. Dagens arkeologer och historiker ger honom rätt. I Skottland uppfördes de första dunsen på 600-talet f.Kr., hjulhusen 500 f.Kr. och brochsen 400 f.Kr. De första crannogs från 3650 f.Kr. var också rundhus, men de var inte av sten och därför inte valida i de här resonemangen.

Men synen på fornborgar ändrades inte helt. 1976 hävdade James L. Forde-Johnston att fornborgar var defensiva inneslutningar, underförstått försvarsinriktade inneslutningar. 1986 uttalade Michael Avery den traditionella synen på fornborgar som att de var de ultimata försvarsvapnen i europeisk förhistoria under det första årtusendet f.Kr. 2003 hävdade Leslie Alcock att fornborgar var inneslutna platser. Som tidigare nämndes menade han 2003 att fornborgarna i början av den tidiga medeltiden var defensiva försvarsstrukturer. 

På 1990-talet förespråkade också en och annan forskare en mittenväg. De hade lämnat det traditionella synsättet om fornborgar som byggnadsverk för försvarsverk, men samtidigt inte tagit till sig helt det kommande moderna att fornborgarna inte uppfördes för försvar. Istället hävdade de här forskarna att brittiska fornborgar rent praktiskt var dåliga försvarsmässiga, men uppfördes för att verka symboliskt försvarsmässiga i avskräckande syften. Dessutom hävdade dessa forskare att fornborgarnas ägare istället hotade sina fiender än gick i öppen fysisk kontakt med dem. De slapp eller minskade antalet krigskonflikter och därmed antalet döda hos den egna stammen. Bristen i de här resonemangen är att om en stam uppförde en fornborg i avskräckande syfte och grannstammen också gjorde det visste båda stammarna om att bådas fornborgar var värdelösa sett ur försvarsperspektiv. Därmed faller hela idén om fornborgarna som byggnadsverk i avskräckande syften. 

I slutet av 1900-talet följdes forskningen om fornborgar upp av tillförlitligare kol-14-metoder som gjorde det möjligt att utveckla nya tillvägagångssätt. Dateringen av fornborgarna kom fram till att de inte var lika försvarsinriktade byggnadsverk som arkeologer och historiker trodde tidigare. Dock ansågs och anses än idag Hownamns modellens del om utvecklandet av inkapsling med sten- och jordvallar, följt av en period med bosättning i dem, som att det fortfarande kunde stämma till en viss del. Dock inte det där med försvaret. Nutida forskare har kommit fram till att fornborgarna var så dåliga defensiva att de som tidigare nämndes troligen mer användes som tillhåll eller betydande bosättning för eliten, förvaring av livsmedel, utrymmen för korna och ceremonier. Idén om fornborgar för ceremonier och som ceremoniella är dock inte ny. Den förekom tidigare under 1900-talet, men bortsågs och trycktes undan med idén om fornborgar som byggnadsverk för försvar. Nutida forskare hävdar också att en del fornborgar var bostäder medan andra inte var det. En del fornborgar användes också säsongsmässigt på sommarhalvåren eller i tider av oroligheter, men inte för försvar.

Enligt en annan teori som moderna forskare förespråkare är att fornborgar uppfördes som monument för att visa på makt och rikedom. Som tidigare nämndes har nutida forskning från slutet av 1900-talet fram till idag också betonat att fornborgarna byggdes av sociala, rituella, ceremoniella och religiösa orsaker. De var också samlingsplatser där lokala jordbruksfamiljer träffades säsongsmässigt, enligt engelska professorn och historikern Ronald Hutton (f. 1953) i ett uttalande 2020. De var också för festivaler. För närvarande anser arkeologer att största anledningen till att fornborgar uppfördes var för att a) de var symboler för rikedom och makt, inte minst för eliten som hade möjlighet att uppföra dem, samt b) för sociala, rituella, ceremoniella och religiösa orsaker. Därtill finns det inte lika betonade c) övriga orsaker som kohagar, handel, etc. Men det är klart att en och annan skotsk fornborg kunde ha uppförts i försvarssyfte, men de var mer undantag än regel. De flesta skotska fornborgarna uppfördes inte i försvarssyften, enligt dagens forskare.

Dock gång på gång i nutida böcker, siter, etc återkommer det här med försvaret som anledning till att de skotska fornborgarna uppfördes eller byggdes ut. Det beror på att de i sin tur tagit sin uppgifter från äldre uppgifter som tagit sin uppgifter från ännu äldre rön som hävdade att det var på det viset. Det blir som i Indien-fallet med barnafödande som svenska läkaren och professorn i internationell hälsa Hans Rosling (1948-2017) återkom till i sina internationella föreläsningar. I Sverige lärde sig alla skolbarn på andra halvan av 1900-talet att varje kvinna i Indien födde mängder med barn. I genomsnitt föddes 5,91 barn per kvinna i Indien 1960 och 2,17 barn per kvinna i Sverige enligt världsbanken. Men trots att barnafödande från 1960 till idag har gått ned i Indien tror fortfarande många svenskar att varje indisk kvinna föder många barn. Det var det de fick lära sig i skolan som barn, vars uppgifter var baserade på den tidens statistik. 2017 födde varje indisk kvinna i genomsnitt 2,243 barn och varje svensk kvinna födde 1,85 barn samma år. 

En stor skillnad på forskningen av fornborgar mellan 1900-talet och 2010- och framåt var att på 1900-talet tenderade forskarna att fokusera fornborgarnas yttre medan på 2000-talet och framåt det det inre. På 1900-talet riktades fokus på det spektakulära vallarna som omgav fornborgarna, medan på 2000-talet och framåt vad som fanns i området innanför den innersta vallen. Dock fanns det även undantag på 1900-talet som engelska fornborgen Danebury i Hampshire och dess inte arkeologiska utgrävningar 1969-1988. Se längre ned för mer om den.
​
De flesta av Skottlands fornborgar som överlevt till idag har vanligen bara kvar sina jordarbeten. Det finns emellertid en del vitrifierade fort och fornborgar med stenrester som duns kvar över hela Skottland. Men generellt brukar stenarna eller de flesta stenarna ovan jord vara borta på de traditionella fornborgarna, undantaget en del duns. Det beror att de under 1300-3000 års tid tagits av lokalbefolkningarna för att uppföra slott, herrgårdar, bondgårdar, lador, hus, stenmurar, etc. lokalt på andra platser. På samma sätt som en del skotska slott dog de senaste 700 åren. Utöver det har en del fornborgar som inte finns kvar fått vika för stenbrott, vägar, annan infrastruktur, plundringar, osv.​


3.10 Statistik

I början av 2010-talet bestämdes det i akademiska kretsar på de brittiska öarna att det skulle skapas en databas över alla fornborgar i Storbritannien och på Irland från 1 000 f.Kr. till 700 e.Kr. Den sammanställdes av forskare från Edinburghs universitet, Oxfords universitet och University College Cork som bildade ett starkt forskarlag. Uppgifterna samlades in från befintliga kataloger över arkeologiska platser. Innan var fornborgarna registrerade på en rad olika platser såsom nationella register över monument till lokala historiska register. Databasen samordnade alla källorna till en gemensam offentlig källa. En stor uppgift forskarna brottades med i början var att bestämma exakt vad som utgjorde en fornborg i databasen. Kort och gott var de drog gränsen för vilka fornlämningar som kunde räknas som fornborgar och vilka som inte kunde vara det. Därefter började projektet med att samla in uppgifterna om fornborgarna.

Gary Lock, emeritus professor i arkeologi vid School of Archaeology, University of Oxford och en av de involverade i projektet, erkände att han och en del andra professorer som forskar om ämnet var ganska skrivbordsbundna. De brukade bara göra enstaka resor till vissa platser. De var inte ute på fälten så ofta. För att lösa det tog forskarna hjälp av 100 medborgarforskare, ungefär glada amatörforskare, från Skottland, Wales, England, Nordirland och Irland. De var frivilliga volontärer som ställde upp och besökte de platserna runt om på de brittiska öarna där fornborgarna låg. De kallades också för fornborg-jägarna. Volontärerna samlade in information och kartlade platserna. De tog också foton till databasen. Hela projektet finansierades av Arts and Humanities Research Council, förkortat AHRC. 

Projektet tog lång tid och var inte utan utmaningar. Det tog fem år att sammanställa databasen och samla in materialet för experterna och de 100 volontärerna. I regel samlade de 100 volontärerna in materialen från fornborgarna de besökte medan forskarlaget från de tre universiteten i Edinburgh, Oxford och Cork analyserade deras material senare. Volontärerna ombads att identifiera och registrera egenskaperna hos fornborgarna de besökte. Forskarna ville exempelvis ha information om fornborgarna var uppstående och välbevarade. De ville också veta vilka av fornborgar som låg på platser där det endast gick att se små rester av dem på marknivå. De ville även veta vilka platser och fornborgar som inte var synliga från marknivå men från luften.

Skillnaderna mellan naturliga och nyare funktioner under markytan kan ibland inte alltid ses vid marknivå. Däremot kan de ibland vara synliga från luften, t.ex. från ett plan, en helikopter eller en drönare. De kan också vara synliga från en utsiktspunkt på högre mark ovanför platsen där fornborgen ligger eller synlig från en tillfällig plattform. Tillsammans kan de ibland från luften också avslöja begravda arkeologiska platser under jordytan som annars inte syns på marknivå. Det beror på att enskilda partier av växter vid marknivå kan både bli lägre och högre än andra intilliggande växter inom samma område. På marknivå är de däremot inte alltid synliga.

Växter som växer ovanför en gammal stenmur, stenvägg eller stenvall som ligger strax under jordytan kan ibland bli lägre än omgivande växter som inte växter ovanpå stenmuren, stenväggen eller stenvallen. Stenkonstruktionen under jorden minskar möjlig näring, förmåga till växtlighet, etc. för växterna ovanför den. Växter som däremot växer ovanför ett igenfyllt dike kan bli högre än omgivande växter som inte växer ovanför diket. Från diket får dessa växter mer näring, etc. Från luften kan det därför ibland bli tydliga konturer på marknivå. Vet man att det låg en fornborg inom ett område och ser de nedsänkta och upphöjda växterna blir det betydligt enklare att ta reda på exakt var fornborgen låg, hur den var formad, hur stor den var, osv. Det blir nästan som att se genom jorden.

Under A, C och E är höjden på växtligheten normal. Under B finns en stenmur/stenvägg en bit ned i jorden och växtligheten är lägre. Under D finns ett dike och växtligheten är högre. Skillnaden mellan A till E syns inte på marknivå. Däremot syns de mönster som B och D bildar
från luften.

Sammanställningen av databasen hjälpte till att utveckla kunskaper och färdigheter hos både volontärerna och andra entusiaster som drogs till projektet. De 100 volontärerna möjliggjorde också för att forskarna kunde få ett mer fältperspektiv även om det var från amatörforskarperspektiv. Det medförde att databasen kunde få ett mer bredare perspektiv. 2017 hade det kommit in 4 147 fornborgar från Storbritannien, Isle of Man och Irland till databasen som blev online och tillgänglig gratis för allmänheten. Flest fornborgar var från järnåldern. Internt mellan länderna hade Skottland flest antal med 1 695 fornborgar. Näst flest hade England med 1 224 fornborgar.

Många fornborgar på de brittiska öarna låg inte på kullar. Många var dessutom inte riktiga borgar eller fort, men räknades ändå som fornborgar. Det fick Gary Lock att 2017 att säga att termen hill fort inte var särskilt användbar. Han menade att det engelska ordet för fornborg var ett gammalt begrepp. Det myntades enligt honom i början på 1900-talet. Han sa vidare att den typen av arkeologer som fanns på den tiden hade en mer militär sinnesstämning. De trodde på att de inhemska brittiska befolkningarna uppförde fornborgarna som ett svar på aggression och invasion av människor från den europeiska kontinenten. Gary Lock fortsatte med att de i forskarvärlden har gått vidare sedan dess. 

Enligt Gary Locks tolkning kanske fornborgarna hade någon typ av fortfunktion, men det finns väldigt lite bevis på att de attackerades under järnåldern enligt honom. Han fortsatte sitt resonemang och menade att nu för tiden tror forskarna att de flesta brittiska fornborgarna var en slags gemensam central plats för människorna i de lokala samhällena eller bygderna. Människorna bodde i gårdar och hus i närheten, bortom eller en bit från fornborgarna. Vissa perioder varje år träffades traktens folk i sina gemensamma fornborgar och deltog i ceremonier, festivaler eller bedrev handel. De var en gemensam mötesplats. Dock fungerade en del fornborgar istället som tillhåll för eliten eller var bosättningar för en del människor, men utan försvarsaspekten. Tidigare nämnda Eildon Hill och Traprain Law är två exempel på fornborgar som var bosättningar för en större grupp människor. Men trots att synen på vad fornborgar var för något har ändrats fram till dagens moderna syn har namnet fornborg, dvs. hill fort, fastnat. Det gick inte att ändra på det enligt Gary Lock 2017.

Fornborgarnas olika topografiska placeringar skiljer sig kraftigt mellan dem. Dessutom anses modern forskning att de inte längre ska tolkas som militära anläggningar. Några enstaka kanske var det, men inte de flesta. Rent tekniskt hade det kanske varit mer passande att ha andra namn än hill fort/fornborg på de här byggnadsverken idag. Å andra sidan riskerar nya namn förvilla de icke insatta. Men som Gary Loch sammanfattade det 2017 låg inte fornborgar alltid på kullar oavsett funktion. De var heller inte fort såsom vi tänker på fort idag, annars var de enligt Gary Lock "ett perfekt namn för dem". Namnet är redan så inpräntat. Det går att dra paralleller till slott. Definitionen på vad ett slott är för något har ändrats fram till och tillbaka över tid i Europa. Även mellan länder skiljer sig definitionen av vad slott är för något. Men som i fallet med fornborgar är ordet slott ett perfekt och inpräntat namn för slott. Byta ut ordet slott mot något annat ord skulle snarare förvilla. Dock har det skapats flera underavdelningar av ordet slott på de brittiska öarna, vilket å sin sida ibland kanske förvillar en del människor. Det är emellertid en annan diskussion.

Men varför begränsar inte dagens brittiska forskare begreppet fornborg till vad en fornborg anses vara idag? Varför har de också kvar tidigare definitioner? Svaren på de frågorna är att det leder till eviga tolkningar som snarare begränsar begreppet. Det är bättre att dela in fornborgarna i undergrupper med contour forts, promontory forts, etc. Det har också gjorts. Allt blir inte frid och fröjd genom begränsa det överliggande ordet hill fort till den nutida modernare tolkningen av vad en fornborg är för något. Med begränsningar för termen fornborg kommer också ibland svårigheten att avgöra vilka platser som anses passade in på den gamla tidigare termen för fornborgar på berg, kullar, etc med försvar eller på den nutida modernare tolkningen.
- Kan tre rundhus bredvid varandra från järnåldern med en gemensam vall och ett dike räknas som en fornborg?
- Räknas de mer som en fornborg om de ligger på ett berg, en kulle eller på en sluttning än om de ligger på platt mark vid ett kärr eller en sjö?
- Räknas ett tiotal rundhus bredvid varandra från järnåldern innanför en gemensam vall och ett dike vid ett kärr mer som en fornborg än två rundhus innanför en vall på toppen av en hög kulle?
- Räknas de tiotals rundhusen vid kärret mer som en del av en fornborg ifall de istället omgärdas av tre vallar än de två rundhusen på toppen av kullen med sin enda vall?
- Har det betydelse var fornborgar ligger inom Storbritannien för att de ska kunna få kallas för fornborgar?
- Avgör det geografiska läget ifall en fornborg ska få kallas för fornborg eller inte?
- Räknas en plats mer som en fornborg ifall den ligger i Wales, sydvästra, västra och nordligaste England eller Skottland än ifall den ligger i mellersta delen av södra England?

Det finns därför uppenbara utmaningar med att begränsa engelska termen hill fort ifall man väljer att göra det. Det finns också subjektiva bedömningar från fall till fall. I databasen med de 4 147 fornborgarna har de valt att ta med vissa mindre fornborgar i det som senare blev det medeltida kungariket Northumbria i södra Skottland och norra England. Dessa fornborgar i Northumbria hade inte kommit med i databasen ifall de hade legat i södra England med sina lite större fornborgar. På fornborgar i sydvästra England var dock det inre höljet generellt litet och det yttre höljet stort även om det fanns undantag. 
Här finns det med andra ord en geografisk bedömning av vad som räknas som en fornborg trots den bredare tolkningen av begreppet. En del fornborgar i norra England kan räknas som en fornborgar, men inte alltid i södra England trots att de är samma typ av fornlämningar. Uppdelningen är intressant eftersom det gör att begreppet hill fort på de brittiska öarna också får en geografisk innebörd i termen. Det räcker inte med att en mindre fornborg är en fornborg. Den måste också ligga i en viss del av Storbritannien ifall den ska kunna få kallas för fornborg trots den överlag bredare definitionen av ordet.

Databasen från 2010-talet med de 4 147 fornborgarna kommer hjälpa till mycket för framtida forskning om fornborgar. Den ger och kommer att kunna ge kunskapsinformation om brittiska fornborgar på en helt annan nivå som inte varit möjlig tidigare. Kunskapen om dem både på djupet och bredden förväntas därför öka mycket ända till kanske 2040- och 2050-talen eller ännu senare. Med det följer att intresserade i ämnet får vara beredda på för att öppna upp för att eventuella nya kunskaper eller insikter kommer att komma fram. Forskningen med stöd av databasen förväntas avslöja nya funktioner hos fornborgarna som ännu inte är kända. Omvänt kanske också redan tidigare kunskaper istället bekräftas som legitima. 

Från officiellt skotsk håll förväntas det emellertid inte att det kommer locka stora skaror av turister som vill se de skotska fornborgarna på grund av databasen i takt med den blir allt kändare. Däremot kan databasen att hjälpa vandrare som sysslar med power walking, cyklister samt natur- och historieintresserade att upptäcka de brittiska fornborgarna, åtminstone de mest kända fornborgarna. De kommer, om de vill, att få möjlighet att på plats se i vilka landskap fornborgarna ligger i och alla deras variationer. Databasen kommer också att ge vanliga turister möjlighet att få mer eller ökad förståelse för vad som finns i det skotska landskapet. När de går av sin turistbuss eller parkerar den hyrda bilen vid en landsväg kommer databasen, ifall de vill, att kunna ge dem insikt och kunskap om att den där slänten eller kullen som de ser framför sig inte bara är en slänt eller en kulle. Det är platsen för fornborg A där det bedrevs handel eller hölls festivaler ett par gånger varje år för 2 200 år sedan. Plötsligt blir slänten eller kullen inte bara en slänt eller kulle. Den fylls med historia och upplevelsen ökar för besökaren ifall han eller hon är intresserad av ämnet. 

De flesta fornborgarnas lugna lägen, överflöd av vilda djur i områdena där de är i och hissnande vyer från fornborgar på berg, kullar och klippor är svåra matcha. Med databasen kan alla intresserade i ämnet att hitta sin favoritfornborg. Men framförallt hoppades/hoppas forskarna att databasen ska ge vanliga människor ökad medvetenhet om dessa forntida platser med förhoppningen att de brittiska och irländska fornborgarna skulle kunna skyddas och bevaras för framtiden. Databasen kommer därför också kunna hjälpa kulturarvsförvaltare, naturforskare, arkeologer och beslutsfattare för att överväga om hur man ska kunna ta hand om fornborgarna. Databasen hoppas enligt forskarna också höja upp anseendet och profilen för fornborgar.

Databasen från 2010-talet utvecklas och fylls på ständigt. Den är inte klar. Enligt såväl nämnda databas som enligt andra siter och böcker uppfördes det 1 695 fornborgar i Skottland från 1 000 f.Kr. till 600-talet e.Kr. eller till 700 e.Kr. I genomsnitt uppfördes över 0,91 nya fornborgar per år i Skottland under hela järnåldern eller över 1 000 fornborgar under 1 100 år 700 f.Kr till 400 e.Kr. Dock var genomsnittet högre per år sammanslaget den yngre bronsåldern och i början på den tidiga medeltiden. Då uppfördes i genomsnitt 1,39, 1,26 eller 1,16 nya fornborgar/år i Skottland under 500, 550 eller 600 år under perioderna 
1 000-700 f.Kr. och 400 e.Kr. till 600, 650 respektive 699 e.Kr. Hela 695 nya fornborgar innan och efter den skotska järnåldern. Totalt, oavsett tid, antalet fornborgar i några länder och delar:
- Skottland 1 695 st
- Sverige drygt 1 200 eller officiellt 1 670
​- England 1 224
- Wales 600, 687 eller 691
- Irland 475
- Nordirland 32
- Isle of Man 30 (inklusive Calf of Man 2 st)
= 4056, 4143 eller officiellt 4147 beroende på antalet i Wales, exklusive Sverige.

Hos svenska Fornminnesregistret finns det 1 670 fornminnen i Sverige som är registrerade som fornborgar. Det finns dock också uppgifter som hävdar att det bara finns drygt  1 200 svenska fornminnen hos Fornminnesregistret ​som är registrerade som fornborgar. Topp fem för flest antal fornborgar inom respektive land och del undantaget Sverige, Nordirland och Isle of Man med topp sex:

Skottland
Scottish Borders 408 st
Dumfries and Galloway 286
Highland 209
Argyll and Bute 199
East Lothian 89
= 1 191 av 1 695 = 70 %.

Många av de överlevande fornborgarna från Skottland är främst från järnåldern, sedan yngre bronsålder och därefter från tidig medeltid. De flesta är jordverk idag, undantaget bl.a. en del duns och vitrifierade fort. Enbart i det södra Dumfries and Galloway och det sydöstliga Scottish Borders uppfördes det tillsammans 694 fornborgar. Även många fornborgar uppfördes på Skottlands västkust och i Skottlands östra mittenbälte. Mängden fornborgar i Skottland illustreras på de två kartorna nedan.

Vänstra bilden: © Brianann MacAmhlaien. CC.

Vänstra bilden ovan visar ön Coll i västra Skottland. Det är en ö som är ungefär halva storleken av Tjörn i Bohuslän. Coll har sju crannogs, fyra fornborgar och tre duns. Fyra duns inräknas ön Eilean Ornsay som nås från Coll vid ebb. Åtta fornborgar i hela området inräknat duns som fornborgar. Högra bilden ovan visar koncentrationen av fornborgar i hela Skottland och i nordligaste England. De röda prickarna är promontory forts. ​Övriga länder och delar:

Sverige, officiella versionen
Södermanland 388 st
Uppland 186
Östergötland 143
Bohuslän 123
Gotland 85
Småland officiellt 67 eller eventuellt 73
= officiellt 992 eller 998 av 1670 = officiellt 59 eller 60 %.

Sverige, annan version
Södermanland 350 st
Uppland 170
Östergötland 140
Bohuslän 115
Gotland 80
​Småland 80
= 935 av drygt 1 200 = omkring 78 %, eventuellt 77 %.

Det skiljer omkring 470 fornborgar enligt de två svenska versionerna. Men de är överens om att flest svenska fornborgar uppfördes i Södermanland följt av Uppland och därefter av Östergötland.
​​
England 
Northumberland 271 st
Devon 89
Cornwall 77
Shropshire 63
Herefordshire 52
= 552 av 1224 = 45 %.

​I England genomgick fornborgarna tre officiella faser eller fyra faser inräknat tid efter. Den första fasen pågick från yngre bronsåldern till 400 f.Kr. Under den här perioden hade engelska fornborgar en vall. 400 f.Kr. övergavs många engelska fornborgar. I den andra fasen från 400-100 f.Kr.  blev äldre och nya engelska fornborgar mer utarbetade och imponerande. I den tredje fasen från 100 f.Kr. till 43 e.Kr. övergavs många engelska fornborgar igen och ersattes av engelska städer, oppida. En del engelska fornborgar användes möjligen till romarnas invasion 43 e.Kr. Den fjärde fasen som egentligen inte var någon fast pågick från 43 e.Kr. till 700 e.Kr. Efter romarnas ankomst till England 43 e.Kr. uppfördes några romerska fort på tidigare engelska fornborgar. På 300-talet e.Kr. byggdes det också många romerska tempel på tidigare engelska fornborgar.

Invandrande angler, saxare, etc på 400-talet och framåt föredrog att inte bygga nya fornborgar eller att återanvända gamla engelska fornborgar. För dem var fornborgarna en del av en gammal förlegad kultur. Men det fanns i undantag. Efter att romarna lämnade England återupptogs flera engelska fornborgar 450-700 e.Kr. i främst sydvästra England av lokalbefolkningar. På en del fornborgar i England uppfördes saxiska fort och senare medeltida slott och medeltida städer med katedraler. I slutet av 800-talet mitt under vikingatiden lät Alfred the Great (f. 847-849 och d. 899), kung av Wessex 871-886 och kung av anglosaxarna 886-899, införliva ett nätverk av fornborgar vid kusterna i södra England som utsiktsposter. De sammankopplades av en militär väg för att snabbt följa de rörelser som inkommande vikingar, främst danska vikingar, gjorde i den engelska kanalen. På 1900-talet användes en del engelska fornborgar av den brittiska militären för förvaring av strålkastarljus och batterier till luftvärn.

Totalt, oavsett tid under yngre bronsåldern och järnåldern uppfördes flest engelska fornborgar i Northumberland i nordöstra England. Tillsammans med de 1 695 skotska fornborgarna byggdes det 1 966 fornborgar i den här delen av norra Storbritannien. Begränsar man till södra och sydöstra Skottland samt i nordligaste England uppfördes 965 fornborgar i Dumfries and Galloway, Scottish Borders och Northumberland. ​Efter Northumberland uppfördes flest engelska fornborgar i sydvästra England i Devon och Cornwall där det byggdes 166 fornborgar. Det kryllar av fornborgar i västra delen av södra England. Vissa av fornborgarna i norra England i det tidigare Northumbria är mindre i storlek än de fornborgar som ligger i södra England. Fornborgarna i sydvästra England var dock små eller stora beroende på hur man ser på det. De kan ses på två olika sätt. Antingen bara deras inre hölje eller också deras yttre vallar. 350 f.Kr. till 43 e.Kr. hade många fornborgar i sydvästra England ett litet inre område. Det området som var innanför första vallen. Oftast var det max 10 000 m2 eller 1 hektar. Det yttre höljet och vallarna däremot kunde täcka ett område som täckte 100 000 m2 eller 10 hektar, ibland i vissa fall upp till 240 000 m2 eller 24 hektar.

Inom England finns också regioner där fornborgar inte är lika vanliga som östligaste delarna av södra England och sydöstra England som Kent. Ingen vet varför det är på det viset. I synnerhet Kent är en gåta med sitt relativt nära läge till Hampshire en bit bort i väster där det finns mängder med fornborgar. Även i Norfolk och Suffolk finns det relativt få fornborgar. Mellan det nordligare Norfolk och dess kändaste stad Norwich och Dover i östra Kent är det ungefär 245 km närmaste landvägen. Mellan Ipswich i södra Suffolk och Dover är det ungefär 182 km. Mellan Waterlooville i sydöstra Hampshire och Dover är det ungefär 190 km.

I södra England finns fornborgen Danebury 19 km nordväst om Winchester i Hampshire. Den är Storbritanniens mest grundliga undersökta och mest publicerade järnålders fornborg. Danebury uppfördes omkring 550 f.Kr., men övergavs 100 f.Kr. Under hela tjugo säsonger 1969-1988 pågick det arkeologiska utgrävningar på Danebury. Det var, åtminstone fram till 1988, det längsta tiden som någon fornborg undersökts i hela Västeuropa. Trots allt tid utgrävde de bara 57 % Daneburys inre. Det krävs omkring ytterligare femton säsonger till i framtiden för att göra klart det inre till 100 % under förutsättning att de går tillväga på samma sätt som de gjorde 1969-1988. 

Wales
Powys 147 st
Pembrokeshire 136
Ceredigion 86
Carmarthenshire 86
Gwynedd 80
= 535 av 600/687/691 = 77, 78 eller 89 %.

Flest walesiska fornborgar uppfördes i det avlånga Powys i östra Wales. Näst flest i det betydligt mindre Pembrokeshire i sydvästra Wales. Mellan Powys och Pembrokeshire ligger Ceredigion och 
Carmarthenshire där det också byggdes många fornborgar. Enbart i de här fyra delarna av Wales uppfördes det 455 fornborgar. 147+136+86+86 = 455. Området ligger inom en triangel med de ungefärliga måtten 180 km x 120 km x 153 km från sydväst till nordöst, från nordöst till sydöst och från sydöst till sydväst. Många fornborgar på en relativt liten yta att se för den svenska turist som intresserad av att titta på fornborgarna på plats i Wales. Många fornborgar uppfördes också längst Wales västkust.

Irland
Mayo 73 st
Cork 72
Clare 54
Kerry 42
Donegal 40
= 281 av 475 = 59 %.

Flest irländska fornborgar uppfördes i Mayo följt av Cork på södra Irland. Alla på topp fem ligger på den västra halvan av Irland från Donegal i nordväst till Cork i söder. På Irland uppfördes det relativt många fornborgar, men inte lika många som i Skottland, England och Wales. På Irland byggdes det å andra sidan över 40 000 bekräftade ringborgar från bronsåldern till 1000 e.Kr. De tros emellertid att det uppfördes minst 50 000 ringborgar på Irland, kanske uppåt 60 000 st enligt en del andra uppgifter. I genomsnitt har det funnits strax över en ringborg per 2 km2 över hela ön Irland, inklusive Republiken Irland och Nordirland. Översatt till skotska förhållanden med strax över en ringborg per 2 km2 hade det motsvarat som att det hade uppförts ungefär 37 000-39 000 ringborgar över hela Skottland från bronsåldern till vikingatiden. Det ger ett perspektiv på hur många ringborgar som byggdes på Irland.

Flera av Republiken Irlands fornborgar låg inte på kullar. I många fall fungerade de heller inte som fornborgar. Deras funktioner är oklara även det traditionellt tolkats som att de var försvarsinriktade befästningar samt centrum för den lokala ekonomiska och politiska makten. Det finns dock få bevis för att de någonsin attackerades vilket talar för att de inte var befästningar. Forskarrön från 2001 antyder att de istället uppfördes som monument. Många av Irlands fornborgar är promontory forts och ligger vid Irlands kuster.

Nordirland
Antrim 15 st
Tyrone 8
Down 3
Armagh 3
Derry/Londonderry 2
Fermanagh 1
= 32 av 32 = 100 %.

Nästan hälften av Nordirlands fornborgar uppfördes i Antrim på norra och nordöstra Nordirland. Näst flest fornborgar i Tyrone i västra Nordirland. Många av Nordirlands fornborgar uppfördes inte på kullar. De användes heller inte som fort eller fornborgar. Som hos Republiken Irland är Nordirlands fornborgar oklara. Som hos Republiken Irland har det traditionellt trots att de var försvarsinriktade befästningar samt centrum för den lokala ekonomiska och politiska makten. Men som hos Republiken Irland finns det emellertid få bevis för att fornborgarna på Nordirland någonsin attackerades, vilket talar för att de inte var befästningar. Forskarrön från 2001 indikerar på att de istället uppfördes som monument.

Isle of Man
Rushen 10 (inkl Calf of Man 2 st)
Glenfaba 7
Middle 6
Garff 4
Ayre 3
Michael 0
= 30 av 30 = 100 %.

Calf of Man är en ö utanför sydvästra Isle of Man. Administrativt tillhör den också Isle of Man. Inom Isle of Man är Calf of Man en del av Rushen parish, som i sin tur är en av tre parishes inom Rushen (sheading), som i sin tur är en av sex sheadings som täcker hela Isle of Man. Enkelt förklarat, Calf of Man --> Rushen parish --> Rushen (sheading) --> Isle of Man. Isle of Man var historiskt uppdelat i sex sheadings med Ayre i norr, Garff i öster, Middle med huvudstaden Douglas i sydöst, Rushen i söder/sydväst, Glenfaba i väster och Michael i nordväst. Flest fornborgar på Isle of Man uppfördes i Rushen i söder/sydväst följt av Glenfaba i väster och Garff i öster.

Avslutningsvis kanske en del undrar varför fornborgar är intressanta för de mest inbitna människorna i dagens Skottland, Wales, Irland, England, Sverige, osv. Fornborgarna är en del av våra tidigare förfäders berättelser. I Skottlands fall på vissa platser i upp till 1 500-1 700 års tid. 1976 konstaterade etnologen James L. Forde-Johnston att av alla anmärkningsvärda jordarbeten i England och Wales är få mer framträdande och slående än de fornborgar som uppfördes i århundradena före den romerska erövringen (av England och Wales). Enligt honom visade fornborgarna också järnålderns tekniska förmåga och sociala organisation. Andra arkeologer instämde på 1900-talet i hyllningarna. De imponerades av fornborgarnas storlekar, höjden på deras vallar, djupen på deras diken, omfattningen av områdena som stora fornborgar omsluter och på många fornborgars geografiska position på kullar och andra höjder i landskapet. De fornborgar som låg på höjder hade en mer befallande eller synligt läge för omgivningen oavsett vilket deras funktion var. 

Men kanske är det andra som bäst beskriver varför fornborgar intressant för de intresserade. För att också citera både professor Ian Ralston på Edinburghs universitet och en av de involverade i databasen över de brittiska och irländska fornborgarna på 2010-talet samt ​engelska Alice Roberts (f. 1973) som är professor på universitetet i Birmingham i public engagement in science. Hon är också en biologisk antropolog, biolog, TV-presentatör på BBC och författarinna. I slutet av 2010-talet sa Ian Ralston: 
"- När du står på en vindpinad fornborg med en dramatisk utsikt över landskapet känner du verkligen att du är en del av historien fullt ut."

Alice Roberts kanske beskrev det bättre. På 2010-talet sa hon:
"- Fornborgarna är en häpnadsväckande påminnelse om det forntida förflutna. (De är) monumentala intryck som våra förfäder lämnade kvar i landskapet."

4. Bostäder och hus på järnåldern

4.1 Introduktion

Järnålderns skottar bodde i rundhus. Inom dessa i crannog och atlantiska rundhus och den senares alla underavdelningar som hjulhus, etc. Rundhus kunde stå både i sjöar på pålar med bryggor anslutna till land, på små stenöar i sjöar eller på vanlig fast mark på större öar eller på fastlandet. När de stod på marken var väggarna gjorda av trästolpar med ett flätverk av vass som hade bestrukits med lera understödda av trästolpar för att kunna hålla upp konstruktionerna eller i huvudsak väggar av trästolpar med vass, halm och lera. Rundhus vid och i vattnet kallas för crannog. De var byggda främst av trä även om stenvarianter också förekom. Atlantiska rundhus var bostäder av sten. Exempel på det är hjulhus och dun. Även om människorna i Skottland inte bodde i broch var brochsen en del av de arkitektoniska skotska landskapet och en del av atlantiska rundhus.

Den människa mitt under den skotska järnåldern som vandrade i södra Skottland skulle se bostadshus på land som var gjorda av trästolpar, halm/vass och lera. När sedan samma människa vandrade norrut skulle han eller hon mötas av hus på sjöar och på land. Framme i nordväst och norr skulle han eller hon mötas av mängder med stenhus. Det här visar bredden i husbyggandet i Skottland på järnåldern även om givetvis tillgång, material, kultur, levnadsförhållanden, kompetens och moden också att hade betydelse för val av hus som uppfördes.


4.2 Rundhus 3650 f.Kr. till 800-talet e.Kr. och 1000-talet e.Kr. till ca 1700 e.Kr. (inklusive enstaka hus) 

Rundhus kan enklast beskrivas som en cirkulär byggnad. Förhistorisk cirkulär byggnad för rundhus som är från den skotska järnåldern eller tidigare. På engelska är rundhus kända som roundhouse. Många rundhus på den skotska järnåldern var av trä. Många var bostäder och hade en eldstad. Men alla skotska rundhus var inte bostadshus. Ett mindre antal fungerade istället som slags enkla religiösa byggnader, motsvarade dagens kyrkor eller tempel. De rundhusen saknade eldstäder. Befolkningarna i Skottland f.Kr. var religiösa, men inte kristna. Kristendomen spreds till Skottland i början på medeltiden. De flesta dörröppningarna på brittiska rundhus var vända mot öster eller mot sydöst. Det har arkeologer och historiker tolkat som att det berodde på religiösa eller sociala orsaker. 


4.3 Indelning rundhus

4.3.1 - Enklare indelning

Det går att dela in rundhusen i Skottland på flera sätt. Den enklaste och tydligaste varianten är att dela in dem i crannog och atlantiska rundhus. Det senare atlantiska rundhus kan sedan delas in antingen i a) enkla och komplexa atlantiska rundhus, eller b) dun, vitrifierade fort, hjulhus, broch, osv. Notera ordet "eller". Det är inte a och b. Exempelvis kan en del brocher vara enkla medan andra brocher kan vara komplexa. Då föredras grupp a, men talar man om brocher överlag eller enkla och komplexa brocher som underavdelnng inom brocher föredras grupp b. Den här enklare indelningen är övertydlig och därför bra. En crannog är ett rundhus medan ett hjulhus i Skottland är ett atlantiskt rundhus som är ett rundhus, osv. Det är också den här enkla varianten som används lite längre ned i texterna om crannog, dun, vitrifierade fort, osv. Jämför som att dela in frukter i äpplen, päron, osv oavsett färg på frukterna.


4.3.2 Djupare indelning

Det går emellertid att istället dela in rundhusen i Skottland mer på djupet. I den indelningen delas de in i a) crannog, b) stenväggar och c) väggar av trästolpar med lera. De tre kategorierna kan också nämnas som a) crannog, b) runda byggnader eller hus med stenväggar och c) runda hus med väggar av trästolpar och lera. De tre kategorierna kan i sin tur delas in i flera varianter och underavdelningar. Jämför som att dela in frukter i röda och gröna frukter. Äpplen och päron kan därför finnas i både de röda och gröna grupperna.

a) Crannog - delas in i de två huvudvarianterna ett och två. I den första varianten delas crannog i de som är av av trä och de som är av sten. I den andra varianten delas crannog däremot in i de som finns inom fastlandet och de som finns i Hebriderna. Inom fastlandet, inklusive sjöar på fastlandet, delas de sedan in i trä och sten medan inom Hebriderna delas de in i sten. Båda varianterna nedan är vanliga, men talar man om crannog i trä är det lätt att utomstående gärna förknippar det med en crannog i en sjö inom fastlandet. Det är också lätt hänt att utomstående associerar crannog av sten med en crannog i Hebriderna även om de också fanns crannog av sten inom fastlandet. Atlantiska rundhus ingår inte i crannog.

Variant 1)
1. Crannog.
- 1.1 Crannog i trä (hela Skottland, men främst i västra och södra Skottland).
- 1.2 Crannog av sten (främst i nordvästra Skottland).

Variant 2)
1. Crannog
- 1.1 Fastlands-crannog (hela Skottlands fastland).
- - 1.1.1 Crannog i trä (hela Skottland, men främst i västra & södra Skottland)
- - 1.1.2 Crannog av sten (Skottlands fastland)
- 1.2 Hebridiska ö-bosättningar (västra Skottland).
- - 1.2.1 Crannog av sten (främst i nordvästra Skottland).

b) Stenväggar (runda byggnader/hus med stenväggar) - I denna grupp finns atlantiska rundhus. De delas in i enkla och komplexa atlantiska rundhus som i sin tur delas in i respektive underavdelningar. Notera att brocher finns både inom enkla och komplexa atlantiska rundhus.
1. Stenväggar
- 1.1 Enkla atlantiska rundhus.
- - 1.1.1 Semi-broch. 
- - 1.1.2 Enkla broch. 
- - 1.1.3 Äldre stenfästningar.
- 1.2 Komplexa atlantiska rundhus.
- - 1.2.1 Dun (hela Skottland, men vanligast i norra och västra Skottland).
- - - 1.2.1.1 (Vitrifierade fort, hela Skottland)
- - 1.2.2 Hjulhus (nordvästra och norra Skottland). 
- - 1.2.3 Broch (hela Skottland, men vanligast i norra och västra Skottland).

c) Väggar av trästolpar med lera (runda hus) - i gruppen ingår timmerrundhus och trärundhus i södra Skottland. Timmerrundhus och trärundhus i södra Skottland var runda bostäder som stod på marken. De var gjorda av trästolpar med ett flätverk av halm eller vass och på det bestyrkta med lera. De kallas även ibland för det kortare förenklade namnet timmerrundhus ifall de nämns i samma sammanhang att de kom från södra Skottland. De var vanliga i södra Skottland. De bestod inte av stenväggar som i hjulhus i nordväst/norr. 

Med alla definitionerna av rundhus i en djupare indelning blir det enligt följande två varianter:

A)
1. Rundhus.
- 1.1 Crannog.
- - 1.1.1 Crannog i trä.
- - 1.1.2 Crannog av sten.
- 1.2 Stenväggar (runda byggnader/hus med stenväggar).
- - 1.2.1 Atlantiska rundhus.
- - - 1.2.1.1 Enkla atlantiska rundhus.
- - - - 1.2.1.1.1 Semi-broch. 
- - - - 1.2.1.1.2 Enkla broch. 
- - - - 1.2.1.1.3 Äldre stenfästningar.
- - - 1.2.1.2 Komplexa atlantiska rundhus.
- - - - 1.2.1.2.1 Dun
- - - - - 1.2.1.2.1.1 (Vitrifierade fort).
- - - - 1.2.1.2.2 Hjulhus.
- - - - 1.2.1.2.3 Broch.
- 1.3 Väggar av trästolpar med lera (runda hus).
- - 1.3.1 Timmerrundhus och trärundhus i södra Skottland.

eller

B)
1. Rundhus.
- 1.1 Crannog.
- - 1.1.1 Fastlands-crannog.
- - - 1.1.1.1 Crannog i trä.
- - - 1.1.1.2 Crannog av sten
- - 1.1.2 Hebridiska ö-bosättningar.
- - - 1.1.2.1 Crannog av sten.
- 1.2 Stenväggar (runda byggnader/hus med stenväggar).
- - 1.2.1 Atlantiska rundhus.
- - - 1.2.1.1 Enkla atlantiska rundhus.
- - - - 1.2.1.1.1 Semi-broch. 
- - - - 1.2.1.1.2 Enkla broch. 
- - - - 1.2.1.1.3 Äldre stenfästningar.
- - - 1.2.1.2 Komplexa atlantiska rundhus.
- - - - 1.2.1.2.1 Dun
- - - - - 1.2.1.2.1.1 (Vitrifierade fort).
- - - - 1.2.1.2.2 Hjulhus.
- - - - 1.2.1.2.3 Broch.
- 1.3 Väggar av trästolpar med lera (runda hus).
- - 1.3.1 Timmerrundhus och trärundhus i södra Skottland.

En dun är ett komplext atlantiskt rundhus som är ett atlantiskt rundhus som tillhör ett runt hus med stenväggar som är ett rundhus, osv. En del forskare på de brittiska öarna delar också upp rundhus i de fem tidsperioderna:
1. yngre stenålders rundhus.
2. bronsålders rundhus.
3. järnålders rundhus.
4. medeltida rundhus
5. tidigmoderna tidens rundhus.
​
Den yngre stenåldern pågick 4 000-2 500 f.Kr. i Skottland när crannog fanns. Crannog fanns också på medeltiden undantaget vikingatiden. De fanns också i den tidigmoderna tiden 1700 e.Kr. Med uppdelningen i tid blir en crannog i sten på Yttre Hebriderna från bronsåldern enligt följande två tekniska definitioner:

A)
1. Rundhus.
- 1.2 Bronsålders rundhus.
- - 1.2.1 Crannog.
- - - 1.2.1.2 Crannog av sten.

eller

B)
1. Rundhus.
- 1.2 Bronsålders rundhus.
- - 1.2.1 Crannog.
- - - 1.2.1.2 Hebridisk ö-bosättning.
- - - - 1.2.1.2.1 Crannog av sten.

Siffran två i 1.2 Bronsålders rundhus står för att det var den andra tidsperioden av de fem tidsperioderna från yngre stenåldern till den tidigmoderna tiden. För gemene man eller kvinna är alla de här indelningarna helt oviktiga och oväsentliga. Men för de forskare som däremot sysslar med sådant här varje dag eller regelbundet varje år med mängder av rundhus kors och tvärs är det givetvis lättare att veta vilken kategori av rundhus de forskar om. Det blir också lättare för dem att tyda historien ifall de vet vilken typ av rundhus som byggdes på ett ställe eller på ett annat ställe samt när, varför och hur.


4.4 Felaktigheter vid benämningen av rundhus

En del engelskspråkiga siter på nätet tenderar felaktigt att sätta hjulhus (wheelhouses) som en egen kategori för bostäder som är fristående från rundhus (roundhouses) i Skottland. T.ex. händer det att det förekommer meningar som på engelska motsvarar svenska meningen ”i Skottland bodde de i hjulhus och rundhus under järnåldern”. I de fallen benämner de hjulhus och rundhus som två egna fristående kategorier av hus. Detta är rent definitionsmässigt felaktigt eftersom hjulhus är den del av atlantiska rundhus som i sin tur är en del av stenväggshus som är en del av rundhus. Meningen ovan borde istället vara något i stil med:
a) I Skottland bodde de i hjulhus och andra rundhus under järnåldern.
b) I Skottland bodde de i hjulhus och timmerrundhus under järnåldern.
c) I Skottland bodde de i rundhus under järnåldern. Två exempel på sådana hus var hjulhus och timmerrundhus.  

Både hjulhus och timmerrundhus är en del av rundhus. Rundhus står över hjulhus indelningsmässigt, men det tenderar en del engelskspråkiga siter att missa. Nu har inte crannog, etc. nämnts som också fanns under järnåldern i det som området som utgör dagens Skottland. Inte alla, men en del engelskspråkiga siter tenderar även att glömma bort att även crannog var rundhus. Dessa siter nämner inte crannog i samma sammanhang som rundhus och Skottland. Men crannog var i högsta grad rundhus. En del böcker om järnålderns Skottland däremot brukar nämna att crannog var rundhus. Sakmässigt kanske det inte spelar någon roll, men med olika definitioner är det lätt att de uppfattas som egna saker för inte lika insatta läsare. Jämför med "i trädgården finns det äpplen och frukter" eller "i trädgården finns det äpplen och andra frukter".

​
4.5 Några rundhus

4.5.1 Crannog 3650-2500 f.Kr., 1000 f.Kr. till 800-talet e.Kr. och 1000-talet e.Kr. till ca 1700 e.Kr.

Crannog var konstgjorda öar som fungerade som sjöbostäder på vatten. De var vanliga över hela Skottland och Irland. Crannog byggdes av trä eller av sten. Byggnaderna vara runda eller ovala i formerna.

Crannog fanns i Skottland. Tekniskt var crannog enligt rundhus --> crannog.
Omvänt var en crannog ett rundhus. Med crannogs underavdelningar var crannog tekniskt:
1) rundhus --> crannog --> crannog i trä.
2) rundhus --> crannog --> crannog i sten.
eller
1) rundhus --> crannog --> fastlands-crannog --> crannog i trä.
2) rundhus --> crannog --> fastlands-crannog --> crannog av sten.
3) rundhus --> crannog --> Hebridiska ö-bosättningar --> crannog av sten.

​
4.5.2 Atlantiska rundhus

De är kända på engelska som Atlantic roundhouse i singular Atlantic rounhouses i plural. Tekniskt var atlantiska rundhus enligt: rundhus --> atlantiska rundhus. Omvänt var ett atlantiskt rundhus ett rundhus.

Hjulhus, brocher och dun räknas som de största grupperna av atlantiska rundhus. Av de tre kom dun först på 600-talet f.Kr., sedan kom hjulhus 500 f.Kr. och därefter uppstod brocher 400 f.Kr.




4.5.2.1 Enkla atlantiska rundhus

4.5.2.2 Komplexa atlantiska rundhus

4.5.2.3 Utveckling

4.5.2.4 Några kända atlantiska rundhus

4.5.2.4.1 Dun 600-talet f.Kr. till ca 500-700 e.Kr.

Dun var fornborgar från järnåldern och medeltida fort från första århundradena av den tidiga medeltiden.  De var både en typ av fornborgar och atlantiska rundhus. Dun uppfördes från 600-talet f.Kr. till ungefär 500-700 e.Kr. Dun byggdes i hela Skottland, men var vanligast i norra och västra Skottland. I dun ingår i sin tur även vitrifierade fort. Tekniskt var de enligt:
1) fornborg --> dun.
2) rundhus --> atlantiskt rundhus --> dun. 
3) rundhus --> atlantiskt rundhus -->komplext atlantiskt rundhus --> dun.
4) rundhus --> rund byggnad/hus med stenväggar --> atlantiskt rundhus --> komplext atlantiskt rundhus --> dun.

Stenväggar syftar på byggnader eller hus med stenväggar. En fornborg i Skottland kunde vara en dun även om de flesta fornborgar i Skottland inte var dun. Ett rundhus i Skottland kunde vara ett atlantiskt rundhus som kunde vara en dun. Mer ingående kunde ett rundhus vara ett hus med stenväggar som kunde vara ett atlantiskt rundhus som kunde vara ett komplext atlantiskt rudhus som kunde vara en dun. Omvänt var en dun en typ av en fornborg, även om det flera andra varianter av fornborgar som inte var dun. Omvänt var en dun också ett atlantiskt rundhus som var ett rundhus, osv.

​
4.5.2.4.1.1 Vitrifierade fort 600-talet f.Kr. till ca 500-700 e.Kr.

Vitrifierade fort var förglasade fornborgar eller vitrifikation-fornborgar vars en del stenar hade smälts av eld. Genom värme utsattes en del av stenarna och blev förglasade. På engelska heter de vitrified fort. Vitrifiera betyder förglasa i betydelsen närma sig övergången till till glas. En annan svensk benämningen på vitrifierade fort skulle därför kunna vara förglasade fort. 
Vitrifierade fort uppfördes från 600-talet f.Kr. till ungefär 500-700 e.Kr. 
Tekniskt var ett vitrifierat fort enligt:
1) fornborg --> dun --> vitrifierat fort
2) rundhus --> atlantiskt rundhus --> dun --> vitrifierat fort.
3) rundhus --> atlantiskt rundhus --> komplext atlantiskt rundhus --> dun --> vitrifierat fort.
4) rundhus --> rund byggnad/hus med stenväggar --> atlantiskt rundhus --> komplext atlantiskt rundhus --> dun --> vitrifierat fort.

Stenväggar syftar på byggnader eller hus med stenväggar. ​Omvänt var ett vitrifierat fort en dun som var en fornborg. Omvänt var ett vitrifierat fort också en dun som var ett atlantiskt rundhus som var ett rundhus. En dun var också ett komplext atlantiskt rundhus som var ett atlantiskt rundhus som var ett rundhus, osv.
​
På 1800-talet ansågs det att förglasningen på vitrifierade fort var en del av byggprocessen för att härda stenmurarna och stenvallarna. Men den hypotesen förkastades på 1940-talet av en och en annan arkeolog. Efterföljande utgrävningar på 1900-talet visade att stenväggarna inte förglasades i samband med byggnadsprocessen av fornborgarna. Rekonstruktioner visade att det var svårt att tutta eld på timmer som sedan skulle förglasa stenarna i samband med uppförandet av fornborgarna. Det var särskilt svårt under Skottlands blöta klimatförhållanden. Det var därför mer troligt att fornborgarna tuttades eld på i en process när man försökte förstöra dem, antingen genom att fiender erövrade dem och sedan tuttade eld på fornborgarna eller i samband med att fornborgarna övergavs av sina ägare.​

Idag anser många arkeologer att vitrifierade fort blev förglasade antingen för:
a) Avsiktlig förstörelse av fienders trupper. De tog över fornborgárna och tuttade sedan eld på dem i ett led i en krigs eller konfliktföring för att förstöra för den andra parten, varvid stenarna förglasades. Eller:
b) De ockupanter, dvs. de ägare av fornborgar som inte längre ville ha kvar dem valde i en del fall att avsluta sina fornborgars liv genom att tutta eld på dem. Det var en del av en rituell avslutning för att avsluta fornborgarnas liv istället för plocka isär dem sten för sten. Det senare var både omständligare och tog mycket längre tid. Det var enklare att sätta eld på fornborgarna och se dem brinna. Ungefär som nutida majbrassor i Sverige, Finland, Tyskland, etc vars trämaterial rent tekniskt inte behövs tuttas på, men ändå görs i en ceremoni. Ofta med åskådare.

De här två nutida orsakerna, a och b ovan, stöds av att många fornborgar övergavs i södra Skottland under de första århundradena e.Kr. under det romerska Skottland. Även en del fornborgar i Skottlands mittenbälte och fornborgar ytterligare lite norr om mittenbältet i regioner bortom romarnas kontroll övergavs under den här tiden. Dock förekom vitrifierade fort i Skottland redan från 600 f.Kr. innan romerska trupper kom till Caledonia (Skottland) första gången 71 e.Kr. Vitrifierade fort var därför inget som enbart förekom under den romerska tiden i Skottland. Dock tuttades en del skotska fornborgar på i samband med romarnas närvaro i Caledonia, inte minst i de sydligaste delarna där den romerska närvaron också var mest påtaglig. Dock undantaget sträckan i mittenbältet där Antoninus mur låg från 100-talet. Se fornborgar ovan för mer.
​

4.5.2.4.2 Hjulhus 500 f.Kr. till 500 e.Kr. (25 f.Kr. till 380 e.Kr.) ​

Generell grundplan för järnålderns hjulhus. © Bubobubo2. CC.

Hjulhus var runda stenhus med innerväggar som gick från ytterväggen inåt mot centrumet av huset som ekrarna på ett hjul. De uppfördes i Skottland från 500 f.Kr. till 500 e.Kr., varav många tenderade byggas 25 f.Kr. till 380 e.Kr. I Skottland var hjulhusen vanliga i nordvästra och norra Skottland. De uppfördes på Yttre Hebriderna, Orkneyöarna, Shetlandsöarna samt på det skotska fastlandet på Sutherland och Caithness nordkuster. På Orkneyöarna och Shetlandsöarna finns 72 % av alla hjulhus vid brochs. Men på dessa platser uppfördes de plattare efter de tornade brochsen. Tekniskt var ett hjulhus enligt:
1) rundhus --> atlantiskt rundhus --> hjulhus.
2) rundhus --> atlantiskt rundhus --> komplext atlantiskt rundhus --> hjulhus.
3) rundhus --> rund byggnad/hus med stenväggar --> atlantiskt rundhus --> komplext atlantiskt rundhus --> hjulhus.

Stenväggar syftar på byggnader eller hus med stenväggar. Omvänt var ett hjulhus ett atlantiskt rundhus som var ett rundhus. Omvänt var ett hjulhus också ett komplext atlantiskt rundhus som var ett atlantiskt rundhus som var ett rundhus, osv. Inom engelskan är hjulhusen kända som wheelhouse i singular. Engelska ordet wheelhouse används också i svenskan ibland gällande namn på enskilda skotska hjulhus. Precis som svenskan kan göra med städer med engelska namn, t.ex. New York och inte Nya Jórvík.
. 

​
4.5.2.4.3 Broch 400 f.Kr. till 200 e.Kr.

Brocher var ​kallmurade runda tornliknande byggnader. Kallmurar var stenmurar och stenväggar som uppfördes utan murbruk eller andra bindemedel. Förenklat var brocher runda stentorn. De uppfördes 400 f.Kr. till 200 e.Kr.. Brocher var dock inga torn eller slott som de senare medeltida tornhusen. Brocher fanns i stora delar av Skottlands yttre delar. De var vanligast i norra och västra Skottland. Däremot fanns de inte i de centrala delarna av södra Highland vid Loch Ness. De fanns heller inte i området som sträcker sig från Loch Ness till Aberdenshire. Inte heller fanns de i västra mittenbältet och de centrala, sydliga och sydöstra delarna av Skottland. 
Tekniskt var en broch enligt:
1) rundhus --> atlantiskt rundhus --> broch.
2) rundhus --> atlantiskt rundhus --> komplext atlantiskt rundhus --> broch. 
3) rundhus --> rund byggnad/hus med stenväggar --> atlantiskt rundhus --> komplext atlantiskt rundhus --> broch. 

Stenväggar syftar på byggnader eller hus med stenväggar. Omvänt var en broch ett atlantiskt rundhus som var ett rundhus. Omvänt var en broch också ett komplext atlantiskt rundhus som var ett atlantiskt rundhus som var ett rundhus, osv.


4.5.2.4.3.1 Brochsens ursprung

4.5.2.4.3.2 Anledningarna till att brochsen byggdes


4.6 Tidslinjer rundhus

Tidsmässigt byggdes rundhusen från de största grupperna:
- 3650-2500 f.Kr. - crannog, period ett.
- 2500 f.Kr. till 400 e.Kr. - timmerrundhus/trärundhus i södra Skottland.*
- 1000 f.Kr. till 800-talet e.Kr. - crannog period två.
- 600-talet f.Kr. till ca 500-700 e.Kr. - dun.
- 600-talet f.Kr. till ca 500-700 e.Kr. - vitrifierade fort. 
- 500 f.Kr. till 500 e.Kr., men flest byggdes 25 f.Kr. till 380 e.Kr. - hjulhus.
- 400 f.Kr. till 200 e.Kr., men flest byggdes 100 f.Kr. till 100 e.Kr. - broch.
- 1000-talet e.Kr. till slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet e.Kr. - crannog, period tre.

*uppgifterna varierar.

Enda tiden under perioden från 3650 f.Kr. till 1700 e.Kr. när rundhus inte byggdes i Skottland var från 800-talet till 1000-talet e.Kr. Det uppehållet sammanföll under vikingatiden när norska vikingar härjade som mest i Skottland. Det enda rundhuset i Skottland som återkom efter vikingatiden var crannog. Ser man däremot rundhusen blomstringstid, tiden när de flesta i respektive grupp uppfördes, blir det en liten annan tidslinje.

Blomstringstid:
- 1200 f.Kr. till 400 e.Kr. - timmerrundhus/trärundhus i södra Skottland.*
- 800 f.Kr.-200 e.Kr. - crannog.
- 600-talet f.Kr. till ca 500-700 e.Kr. - dun.
- 600-talet f.Kr. till ca 500-700 e.Kr. - vitrifierade fort.
- 100 f.Kr.-100 e.Kr. - broch.
- 25 f.Kr.-380 e.Kr. - hjulhus.

*uppgifterna varierar.

Hjulhus började visserligen byggas före broch, 500 f.Kr. respeketive 400 f.Kr., men ser man till när deras blomstringstider startade började broch sin blomstringstid före hjulhus, 100 f.Kr. respektive 25 f.Kr. Antal år som rundhusen användes eller uppfördes i Skottland, inklusive icke-blomstringsperioder:
- under ca 3584 år crannog. 
- ca 2900 år timmerrundhus/trärundhus i södra Skottland (uppg. varierar).
- 1250 år dun.
- 1250 år vitrifierade fort.
- 1000 år hjulhus.
- 600 år broch.

Antal år som deras blomstringstid pågick:
- 1600 år timmerrundhus/trärundhus i södra Skottland (uppgifterna varierar).
- 1250 år dun.
- 1250 år vitrifierade fort.
- 1000 år crannog.
- 405 år hjulhus.
- 200 år broch.

Trots att hjulhus och broch uppfördes under 1000 respektive 600 år var deras blomstringstid mer koncentrerat till 405 respektive 200 år då de flesta av dessa hus byggdes. För att räkna antalet mänskliga generationer upp till 52 000 år tillbaka i tiden brukar många forskare använda 27 år per varje ny generation, vilket är standard i sådana uträkningar

Översatt till generationer existerade hjulhusen i Skottland i ungefär 37 generationer, men deras blomstringstid pågick bara i 15 av dessa generationer eller i 41 %. I brochsen fall fanns de under ca 22 generationer, men deras blomstringstid varade bara under 7,4 generationer eller i 34 %. I brochsen fall är det intressant hur kort tid deras blomstringstid pågick. Den generation som befann sig mitt i blomstringstiden omkring 1 f.Kr. kunde haft en farfars farfar eller mormors mormor som föddes innan blomstringstiden och innan 100 f.Kr. Samma generation mitt i blomstringstiden 1 f.Kr. kunde även haft ett barnbarns barnbarn som föddes efter blomstringstiden och efter 100 e.Kr. ​

5. Ballachulish gudinna 600 f.Kr.

Ovan, en kopia av Ballachulish gudinna i Glencoe Folk Museum 
i Highland. Vänstra bilden ovan visar från magen och uppåt. 

Originalet från 600 f.Kr. som finns i Edinburgh.

I november 1880 hittade arbetare en träskulptur från 600 f.Kr. i en torvmosse eller under djup torv i Ballachulish i samband med grävandet av grunden till ett hus. Dåvarande Ballachulish låg på norra sidan av Loch Leven i södra Lochaber i sydvästra Highland. När träskulpturen hittades låg dess framsida ned mot grus till en gammal upphöjd strand från omkring 600 f.Kr., endast 120 meter från dagens strandkant vid Loch Leven. Det var också möjligt att träskulpturen ursprungligen låg vid ett tjärn. Tjärn är en liten sjö. Andra uppgifter hävdar att den hittades 1880 av vanliga arbetare i samband med en dikning. Möjligen stämmer därför båda uppgifterna. För att kunna bygga ett hus på platsen behövde de dika först. En tredje kategori uppgifter hävdar att det var arkeologer som hittade skulpturen för att de behövde gå igenom platsen innan det planerade huset skulle byggas. Området är idag känt för sina arkeologiska fynd. Eftersom skulpturen låg i en torvmosse eller under djup torv hade den kunnat klarat sig i 2 480 år undan förruttnelse. Den kunde också ha legat under vatten i perioder, vilket även kunde ha bevarat den. Trä i kallt vatten överlever längre än trä i varmt vatten. 

Andra uppgifter hävdar att träskulpturen var från 730-520 eller 725-500 f.Kr. Enligt både National Museum of Scotland i Edinburgh och National Museums Scotland tillverkades skulpturen 600 f.Kr. eftersom kol-14-metoden daterade den till det årtalet. National Museum of Scotland i Edinburgh är en del av National Museums Scotland. National Museums Scotland hävdar också att det går inte utesluta att träskulpturen istället gjordes 725-500 f.Kr.

Det Ballachulish som fanns 1880 när träskulpturen hittades är idag känt som North Ballachulish. Mitt emot på andra sidan på sjöns sydsida ligger South Ballachulish. 3,9 km sydöst om South Ballachulish på södra sidan av Loch Leven finns också dagens by Ballachulish. Södra Lochaber är också känt på engelska som Nether Lochaber, på svenska Nedre Lochaber. Namnet Ballachulish kommer från Ballecheles som 1522 betydde sundets stad och från skotska gäliska Baile a' Chaolais som betyder "the Village by the Narrows". Fram till 1927 fanns det ingen väg till mynningen och sundet som förbinder Loch Linnhe i väster med Loch Leven i öster. Från 1733 till mitten av 1970-talet tog sig människor sig över sundet med färjan Ballachulish Ferry. På mitten av 1970-talet ersattes färjan med bron Ballachulish Bridge.

Efter att skulpturen hittades 1880 i Ballachulish, dvs. i dagens North 
Ballachulish, konstaterades det att den föreställde en gudinna, en kvinna eller en flicka. Den fick det engelska namnen Ballachulish Goddess, Ballachulish figure och Goddess of the Straits, på svenska Ballachulish gudinna, Ballachulish figur och Sundets gudinna. När skulpturen tillverkades 600 f.Kr. var det under en period när järn började användas i redskap i Skottland. Skulpturen finns kvar än idag. Den är 145 cm hög, 19 cm bred och 14,5 cm på längden. Det förekommer också uppgifter att den är 139 cm hög. Skulpturen är snidad i en enda bit av trä, undantaget stenögonen. Kroppen, huvudet och det snidade ansiktet är av al eller ek enligt National Museums Scotland. Mörkt trä av al enligt National Museum of Scotland.

Kroppen är smal, naken och saknar hår. Det saknade håret styrker att det är en avbild av en hårlös gudinna eller en hårlös människa och ingen apa med päls. Den nedre delen av skulpturens kropp är definitivt kvinnlig medan barmen upptill på kroppen är platt. Det senare gör att nutida forskare tror att figuren därför kunde representerat en flicka eller en ung gudinna och inte en kvinna. Dock hävdar de att det inte går att utesluta att det var en kvinna med platt barm. I en hand håller skulpturen fast en behållare av något slag med spetsiga föremål som sticker upp från toppen. Upptill har skulpturen ögon, näsa och mun i sitt ansikte. Näsan och munnen är en del av eken/alen. Ögonen är vita eller ljusbruna med vita toner. De är gjorda av småsten från kvartsit, också kända som kvartsstenstenar. Ögonen stirrar medan munnen är något öppen. 

Nedtill har skulpturen ett mellanrum mellan benen. De sluts samman nedtill i ett stort träblock. Nedtill hittades små klapperstenar inbäddade i botten av träblocket. Klapperstenar är mindre runda stenar som fått sin form genom rullning och nötning mot varandra till följd av strömmande och forsande vatten eller av havsvågor. De kan finnas långt inåt land från dagens stränder på grund av landhöjningen. När de nöttes var vattennivån högre. Medan vattnet drog sig undan blev stenarna kvar. På det viset går det idag att se var strandlinjen en gång låg. Klapperstenarna under Ballachulish gudinna tyder på att skulpturen en gång stod upprätt på den upphöjda stranden för ungefär 2 620 år sedan.
Stenarna under träblocket tyder också på att skulpturen föll framåt vid ett tillfälle, t.ex. i en storm eller efter att ett större djur eller en människa medvetet eller omedveten puttade till den. Där låg den sedan orörd med ansiktet nedåt mot marken. En tid senare bildades torven runt ovanför skulpturen och bevarade den till eftervärlden.

Under och ovanför skulpturen hittade arkeologerna i slutet på 1800-talet sammanflätade grenar och kvistar samt några raka stänger. De kunde ha tillhört en flätad behållare eller varit del av en liten helgedom som omgav skulpturen när den stod upprätt. Det kunde har sett ut ungefär som ett litet flätat staket som gick runt skulpturen. Det tyder mer på att skulpturen därför föreställde en gudinna eller en ung gudinna och inte en människa. 

I Skottland är Ballachulish gudinna unik. Däremot ha flera andra träfigurer från brons- och järnåldern hittats under åren i övriga Storbritannien, Irland och på den europeiska kontinenten. Oftast har de hittats på speciella platser såsom bredvid källor eller där stigar korsat våtmarker. De har trotts representera övernaturliga varelser. Platsen där Ballachulish gudinna stod var också en speciell plats. Från sitt ställe tittade den ut över sundet som länkade och fortfarande länkar Loch Leven med Loch Linnhe i väster. Loch Linnhe var/är i sin tur är början/slutet på det öppna havet. Från Loch Linnhe går det att segla med båt sydväst till Isle of Mull i Inre Hebriderna och därifrån rakt västerut till den öppna Atlanten. Må hända representerade skulpturen sundet vid Loch Linnhe och Loch Leven, enligt National Museum of Scotland. Förhistoriska resenärer som seglade förbi eller över sundet kanske därför kände att de behövde offra någonting till skulpturen ifall de ville på ett säkert sätt kunna segla igenom eller korsa sundet.

2012 hävdade Tim Clarkson i sin bok "The Makers of Scotland: Picts, Romans, Gaels and Vikings" att Ballachulish gudinna identitet var okänd, men att hon möjligen var ett tidigt exempel på en keltisk naturgudinna i Skottland. Religiös tro, övertygelser och ritualer var ett sätt för järnålderns människor i Skottland att förstå världen. Hur den hängde ihop och varför. Det religiösa var en grundläggande del i deras liv. Det är ur det perspektivet Ballachulish gudinna ska förstås idag, enligt några andra nutida historiker. Den var antagligen inte en rolig träskulptur som någon lokal hantverkare eller bonde tillverkade för att han inte hade något annat att göra. Förmodligen betydde den något religiöst eller som ett landmärke för sundet.

​Efter att Ballachulish gudinna hittades i torvmossen 1880 beslöts det att det inte fick bygga någon grund till det planerade huset. Myndigheterna ville inte riskera att det kunde förstöras andra eventuella oupptäckta träskulpturer eller artefekter i torvmossen. Än idag har ingen fått bygga i området där Ballachulish gudinna hittades av den anledningen. Området är rikt på arkeologiska rester. Inom en halv kilometer finns flera gravmonument från bronsåldern som är äldre än den hittade träskulpturen i Ballachulish. Skotska bronsåldern pågick 2 500-700 f.Kr. För brittiska arkeologer är området nationellt viktigt. 

Ballachulish gudinna finns kvar än idag och finns att beskåda på National Museum of Scotland i Edinburgh. Givetvis är den en skotsk nationalklenod. Den har dock förändrats väldigt mycket gentemot när den hittades 1880. För konservatorer har det varit en mardröm. När den hittades fanns det inga vetenskapliga tekniker att bevara det vattendränkta träet. En del lokala människor ville hålla figuren våt, men kunde inte hitta en tillräckligt stor behållare. Därför lät de den istället torka ut efter att den hittades. Två veckor efter upptäckten 1880 togs skulpturen till National Museum of Antiquities of Scotland, idag National Museum of Scotland, i Edinburgh. Under resan gick skulpturen av vid benen efter att en stor bit knäckts av vid uttorkningen. För skulpturen som sådan hade det varit bättre ifall den hittats på 2020-talet och inte 1880. 

Den turist som idag reser till Lochaber kan se en nutida kopia av Ballachulish gudinna i Glencoe Folk Museum i Glencoe i Ballachulish. Kopian är mer en tolkning och inte identisk lik. Kopians huvud är avlångt medan originalets huvud är mer ovalformat. Museet i Glencoe där kopian finns ligger 189 km nordväst om Edinburgh. Bilvägen tar det 2 timmar och 53 minuter att resa dit från Edinburgh. Det går också att ta buss, men då tar det 4 timmar och 17 minuter. Den som hellre cyklar genom det vackra landskapet får räkna med en 10 timmar och 21 minuters cykeltur. Cyklingen kan fördelas uppdelat på två dagar och övernattning efter halva vägen.
​

6. Massaliote Periplus 550 f.Kr.

Bretagne. © Mark Chinnick. CC.

600 f.Kr. grundades Massalia (Massilia/Marseille) som en grekisk koloni i södra Frankrike. 550 f.Kr. skrevs Massaliote Periplus som var det första kända dokumentet som beskrev Storbritannien. Det var en handbok och grekisk beskrivning som beskrev sjövägarna och handelsvägarna mellan Syd- och Nordeuropa. Massaliote Periplus gick igenom handelsrutten från Massalia till Cadiz i södra Spanien och sedan norrut via Portugal, Spanien och Frankrikes kustremsor i Atlanten till Storbritannien och Irland. Den användes av handelsmän från Fenicien i Libanon och Tartessos i Andalusien i södra Spanien. Boken är förlorad, men den finns beskriven av romerska författaren och poeten Avienius (fl. 350 och 369-370 e.Kr.) på 300-talet e.Kr. i poemet "Ora Maritima."

Storbritannien exporterade främst tenn, skinn och slavar till södra Medelhavet. Fram till 450 f.Kr. ofta genom mellanplatsen Bretagne, men ibland också till andra platser i västra Frankrike eller i norra Spanien. Där bytte brittiska handelsskepp sina varor mot varor som fraktats upp från Medelhavet av handelsmän från Medelhavet, främst från västra Medelhavet. De brittiska varorna transporterades sedan söderut till Medelhavet av handelsmännen från Medelhavet medan varorna från Medelhavet skeppades norrut till Storbritannien av britterna. Brittiska handelsskepp behövde aldrig segla hela vägen från Storbritannien till Medelhavet. De vände i Frankrike eller i norra Spanien och sparade därför tid. När handeln pågick fanns inte kungariket Storbritannien eftersom det var indelad i flera mindre stamområden och kungariken från England i söder till Skottland i norr. I Skottlands fall endast stamområden och inga kungariken f.Kr. Däremot fanns den geografiska ögruppen Storbritannien som var samma som dagens ögrupp Storbritannien. Storbritannien som nämnes här var en förenkling av samlingsnamnet på alla de stammar och kungariken från dåtidens ögrupp som utgjorde Storbritannien. 

Massaliote Periplus är en viktig del i Storbritanniens historia för att den bevisar att det fanns handel mellan Storbritannien och Medelhavet vid den här tidpunkten. 

7. Newbridge häststridsvagn 475-380 f.Kr.

Kopior av två romerska häststridsvagnar i Roman Army Museum i norra
​England. De är inte Newbridge häststridsvagn. © Son of Groucho. CC.

7.1 Spridningen av häststridsvagnarna

Omkring 3 500 f.Kr. uppfanns hjulet för transporter i Mesopotamien eller på eurasiska stäpper i Ukraina. De första vagnarna med hjul tros drogs av oxar. Vagnarna var bra eftersom med dem kunde jordbruksbefolkningar lasta och transportera varor medan nomaderna kunde använda dem vid sina ständiga migrationer. 3 500 f.Kr. på eurasiska stäpper i nuvarande norra Kazakstan domesticerades de första hästarna av människor i botaikulturen. Hästarna tämjdes och blev tama. Botaikulturen existerade 3 700-3 100 f.Kr. De tama botaihästarna dog emellertid senare ut och var inte den moderna hästens förfäder. Tamhästarna möjliggjorde sedan för människor att kunna dra vagnar efter hästarna, vilket det finns bevis för på den sumeriska avbildningen, på engelska känd som "Standard of Ur" från södra Irak 2 600 f.Kr. Men trähjulen på vagnarna var heltäckta, tunga och inte särskilt smidiga.

I det som idag är Tjeljabinsk oblast i Ryssland, vars del angränsar och ligger väster om norra Kazakstan, uppfanns 2 000 f.Kr. det första pinnade hjulet med ekrar. Det möjliggjorde för lättare och snabbare hästdragna vagnar. I samband med det uppfanns också häststridsvagnen i Tjeljabinsk oblast. Det var en stridsvagn på två hjul med en liten plattform. På tre sidor, fram och på de två sidorna, var vagnen omgiven av ett bröstvärn. Baktill var vagnen öppen. Hela vagnen, såväl plattform, bröstvärn och hjul var av trä. Vagnen drogs av en eller vanligen två hästar, ibland vildåsnor. Häststridsvagnen användes för strid, jakt eller kappkörning. I strid stod oftast två eller tre soldater på vagnen, ibland en soldat. Från vagnarna besköt soldaterna fienden med pilbågar eller anföll dem med spjut eller spjutyxor.

Efter 2 000 f.Kr. spred sig innovationen om häststridsvagnen snabbt till omkringliggande områden väster, sydväst, söder, sydöst och öster om Tjeljabinsk oblast. Till norra Indien kom den 2 000-1 800 f.Kr. även om det också förekommer uppgifter om 2 000-1 500 och 1 750 f.Kr. Till Anatolien och dess Turkiet kom häststridsvagnen 1 700 f.Kr., till Egypten 1 650 f.Kr och östra Kina 1 600 eller 1 200 f.Kr. Enligt en del andra uppgifter till Anatolien 1 500 f.Kr. och till Egypten 1 500 f.Kr. I många kända efterföljande krigsslag användes häststridsvagnar. I slaget vid Kadesh i Syrien 1 274 f.Kr. mellan Egypten och hettiterriket användes totalt 5 000-6 000 häststridsvagnar. 1 300 f.Kr. kom häststridsvagnar till Götaland i södra Sverige, Danmark, Tyskland, sydöstra Italien, Grekland och delar av sydöstra Europa. Möjligen 1 400 f.Kr. till Danmark. På flera nordiska hällristningar finns häststridsvagnar såsom Kiviksgravens vagnsbild från 1 000 f.Kr.

Senast på 600-talet f.Kr., men eventuellt tidigare, kom häststridsvagnar till Toscana i mellersta Italien. Omkring 600 f.Kr. kom häststridsvagnarna till Frankrike samt till östra och södra Spanien. 600 eller 530 f.Kr. kom de till norra Italien. Det har hittats en vagn med fyra hjul i en grav i Como i norra Italien från 700 f.Kr., men den var eventuellt en vagn och ingen häststridsvagn. Hos romarna inom romarriket f.Kr. och e.Kr. användes inte häststridsvagnar i krigföring. Istället användes de i vagnracing och i triumferande processioner. Där kunde de dras av upp till tio hästar. Ibland till och med av hundar, tigrar eller strutsar. När romarna byggde sina häststridsvagnar var de influerade av formerna och teknologierna hos de keltiska häststridsvagnarna. 

500 f.Kr. kom häststridsvagnar till England och Skottland. I Storbritannien har tjugoen begravningsplatser för häststridsvagnar hittats i jorden från ungefär 500-100 f.Kr. De har varit fördelade på fyra århundraden, såväl 400-talet f.Kr. som 300-, 200- och 100-talen f.Kr. Nästan alla har hittats i East Riding of Yorkshire i norra England, undantaget en i Ferrybridge i West Yorkshire i norra England och en i Newbridge i Skottlands mittenbälte. East Riding of Yorkshire är också känt som East Yorkshire. En engelsk häststridsvagn hittades så sent som 2017 i en grav i Pocklington i the East Riding of Yorkshire. Den var från någon gång 320-174 f.Kr. Bredvid vagnen hittades ett skelett av en ponny och resterna av vagnens förare, förmodligen ägare. Även järnfragment från vagnen och en bronsköld hittades i graven. Skölden var exceptionellt väl bevarad. Brittiska häststridsvagnar var ofta, men inte alltid, öppna framtill. 

​Under första årtusendet f.Kr. införde kelterna i Europa järnfälgar runt häststridsvagnarnas trähjul, därav järnet från häststridsvagnen i graven som nämndes i Pocklington ovan. Kelterna var berömda för sina häststridsvagnar. De var av modellen biga som också fanns i antikens Rom. En biga var en tvåspann. Vagnen var dragen av två hästar. Den keltiska bigan, dvs. häststridsvagnen, var fyra meter på längden och två meter på bredden. Det var också från kelterna som det engelska ordet för häststridsvagn ursprungligen kom ifrån. Häststridsvagn heter chariot på engelska och char på franska. Ordet chariot härstammar från det normandisk-franska ordet charriote som härstammar från det galliska ordet karros. Den keltiska häststridsvagnen f.Kr. kallades för karbantos på galliska och carpentum på latin. Galliska var ett keltiskt språk som talades av kelter i Frankrike, etc. 

Som helhet var häststridsvagnsbegravningar i Europa mycket sällsynta. En del av Europas kelter valde dock ibland att begrava sina häststridsvagnar tillsammans med dess rika ägare. Häststridsvagnsbegravningar var därför en keltisk sed under järnåldern. Om man så vill en europeisk sed eller europeisk keltisk sed eftersom inga andra i Europa förutom kelterna begravde sina häststridsvagnar. Men inte ens alla kelter begravde sina häststridsvagnar. Det var som sagt var bara en del kelter inom vissa delar i Europa som gjorde det, t.ex. inom vissa områden i Skottland, England, norra Frankrike, Belgien, etc. För de kelter som begravde sina häststridsvagnar var det idén om häststridsvagnen som reste vidare till livet efter detta som var orsaken till att de begravde sina häststridsvagnar. De trodde inte att den fysiska häststridsvagnen i graven skulle resa vidare. Enkelt beskrivet trodde de att dess själ eller idé skulle resa vidare medan dess fysiska skal skulle förbli kvar i jorden. 

​Utanför Europa var häststridsbegravningar ovanliga. 2018 hittades dock tre häststridsvagnar i en begravningsplats i Sinauli i delstaten Uttar Pradesh i norra Indien. Dessa tre indiska var från 2 000-1 800 f.Kr. och tillverkades under den indiska bronsåldern. 

Ofta begravde kelterna häststridsvagnarna bredvid en människa. Bredvid lade de också andra saker som tillhörde personen. Kelterna begravde endast de rikaste människorna vid häststridsvagnarna. Ofta var de extremt rika keltiska hövdingar eller extremt rika keltiska handelsmän. Vanliga bönder hade inte råd att köpa vagnarna. Häststridsvagnsbegravningarna var därför exklusiva för den keltiska eliten. I England var det nästan alltid keltiska män som begravdes bredvid häststridsvagnarna. Det fanns emellertid undantag som den unga vuxna kvinnan som 300 f.Kr. begravdes bredvid Wetwang Slack häststridsvagn i Wetwang Slack i East Riding of Yorkshire. Gissningsvis var hon en dotter eller en fru till en lokal rik keltisk hövding eller handelsman. Alternativ var hon själv en rik kvinnlig hövding för stammen. 

Efter att kelterna i Europa begravde sina häststridsvagnar förmultnade i regel träet i vagnarna med tiden, även om del trä kunde överleva genom korrosion från järnen. Just järnen överlevde oftare tidens tand såsom många järnfälgar runt hjulen, andra järndelar till vagnarna och järndelar till hästarna. Vid det första århundradet e.Kr. hade häststridsvagnar förlorat sin militära betydelse i Europa, men fortsatte ändå att användas för vagnlopp och i militära ceremonier. Dock använde caledonierna i Caledonia (Skottland) häststridsvagnar i en del krigsslag på det första århundradet e.Kr. Efter den romerska ockupationen av England 43-410 e.Kr. slutade invånarna i Skottland och England att begrava sina häststridsvagnar. Det berodde möjligen på tre eller fyra saker: 
1) Sedan länge användes inte häststridsvagnarna militärt. Vagnarna ansågs därför inte längre lika värdefulla och betydelsefulla. Det var inget stort längre att begrava dem eller bli begravda bredvid dem. Resurserna lades hellre på annat i Skottland och England.
2) Den romerska kulturen att inte begrava häststridsvagnar påverkade befolkningarna i Skottland och England att heller inte begrava sina häststridsvagnar under de första århundradena e.Kr. Inget konstigt med det. Det skedde kulturella påverkningar åt båda hållen. En del romerska soldater stationerade i Caledonia (Skottland) blev omvänt påverkade av lokala caledonier och började dyrka deras gudar. Därför var det fullt realistiskt att en del av romarnas seder och bruk också kunde påverka caledonierna till den grad att det slutade begrava sina häststridsvagnar.
3) Invandring av germanska människor som angler, saxare, jutar, osv. till England från mitten av 400-talet e.Kr. till början av 600-talet e.Kr. De begravde inte häststridsvagnar i den mån de använde häststridsvagnar vid den här tiden.
(4) Eventuellt kristendomens påverkan att inte begrava häststridsvagnar och i synnerhet inte bredvid människor.

Hjul med ekrar på vagnar, etc fortsatte användas i världen utan några större förändringar fram till 1870-talet e.Kr.


7.2 Newbridge

2001 hittade brittiska arkeologer resterna av en häststridsvagn från 475-380 f.Kr. i en häststridsvagnsgrav i Newbridge 14 km väster om Edinburgh i centrala Skottland. Vagnen brukar ofta omnämnas förenklat som en häststridsvagn från 400-talet f.Kr. eftersom det är 79 % chans att den var från 475-400 f.Kr. och bara 21 % chans att den var från 399-380 f.Kr. Ibland nämns det att den var från ca 427 f.Kr med + 48 år eller - 47 år. Häststridsvagnen hittades i jorden i samband med utvecklandet av infrastrukturen i Edinburgh 2001 som Newbridge var en del av. Vagnen i Newbridge låg bredvid begravningsplatsen och gravhögen Huly Hill från bronsåldern, också känd som Huly Hill burial mound på engelska och Huly Hill gravhög på svenska. Eftersom vagnen hittades i Newbridge fick den det engelska namnet Newbridge chariot och det svenska namnet Newbridge häststridsvagn.

Utgrävningen i Newbridge utfördes av arkeologer från Headland Archaeology och konservatorer från National Museum of Scotland.
Tillsammans bildade de ett lag av specialister som grävde fram denna för Skottland nationellt betydande upptäckt. Vid utgrävningen av häststridsvagnen hittade de två hjulen, vagnens stång framtill, vissa hästredskap som fyra järnringar för oket att leda tyglarna, rester av hästselar och två bitar av betselar. Inga skelett av hästar hittades i graven. Trähjulens järnfälgar upptill runt båda hjulen och andra metallbeslag runt varje hjul var väl bevarade. Häststridsvagnen var intakt som häststridsvagn. Korrosion från järnet hade bevarat en del av träet, vilket gjorde att ena hjulet sedan kunde rekonstrueras mycket exakt. Det bevarade träet möjliggjorde det att undersöka det med kol-14-metoden som kom fram till att träet var från 475-380 f.Kr. Häststridsvagnen i Newbridge måste därför också tillverkats på den tiden.

Röntgen avslöjade detaljer om hjulens ekrar. Undersökningar av hjulen visade att de skiljde sig åt på många detaljer såväl när det gällde träets form som hjulens diameter. Det ena hjulet var ett originalhjul från 475-380 f.Kr. medan det andra hjulet var ett ersättningshjul från samma tid. Det andra originalhjulet, som inte hittades på platsen, måste därför ha gått sönder någon gång 475-380 f.Kr. och ersatts av ersättningshjulet vid samma tid. Uppenbarligen inte av samma tillverkare eftersom den som tillverkade båda originalhjulen hade också haft kunskapen att kunna göra ersättningshjulets form och diameter likadant som originalhjulet. Inte heller de två betselarna matchade med varandra, vilket antyder på att det ena var ett original och det andra en ersättning. Tekniska detaljer om häststridsvagnen i Newbridge, såsom hur ena hjulet tillverkades och bristen på upphängningsbeslag, visade på att vagnen tillverkades i Storbritannien, enligt National Museums Scotland. Det var en brittisk häststridsvagn. Den hade inte inhandlats på den europeiska kontinenten och skeppats över till Skottland. Istället gjordes den i Skottland eller i England.

Häststridsvagnen i Newbridge är den äldsta häststridsvagnen som hittats i hela Storbritannien. Det är också den enda i sitt slag som hittats från järnåldern i Skottland. Tjugo begravningsplatser för häststridsvagnar från 500-100 f.Kr. under järnåldern har även påträffats i England under årens lopp. Alla var yngre än den i Newbridge. Nitton av dem hittades i East Riding of Yorkshire. De tillhörde Arras-kulturen och var ofta från 320-174 f.Kr. Den tjugonde häststridsvagnen hittades i Ferrybridge i West Yorkshire. Den var från omkring 400-380 f.Kr. Tillsammans med Newbridge i Skottland är dessa tjugo i England de enda begravningsplatser för häststridsvagnar som hittats och grävts fram i jorden i Storbritannien. Totalt tjugoen i hela Storbritannien. 

De få fynden och den begränsade geografiska spridningen inom Storbritannien indikerar på att häststridsvagnar var rätt ovanliga i både Skottland och England under järnåldern. Desto fler häststridsvagnar från ca 400-talet f.Kr. under den äldre järnåldern har däremot hittats i Belgien och Frankrike. 2001 sa Fraser Hunter, som var intendent på National Museum of Scotland, att häststridsvagnen var järnålderns Ferrari (bilen). Därför måste en viktig person ha blivit begravd på platsen i Newbridge enligt honom. Det ger en indikation på att i Skottland och England var häststridsvagnar lyxvaror som de flesta människor och stammar inte hade råd med.

På grund av dåliga bevarande förhållanden i marken hittade arkeologerna dock ingen människa intill Newbridge häststridsvagn 2001. Alla spår från en mänsklig kropp hade försvunnit. Men fynd innan från liknande häststridsvagnsbegravningar på andra platser visade på att människor kunde begravas bredvid häststridsvagnar. Därför betvivlade inte forskarna 2001 att det även tidigare fanns en kropp intill Newbridge häststridsvagn. De spekulerade också att platsen för häststridsvagnen i Newbridge kunde ha varit en del av en större förhistorisk begravningsplats som omgav den där människor begravdes med sina saker, motsvarande dagens kyrkogårdar med inneslutningar men utan sina saker. Forskarna drog slutsatsen att Skottland måste haft omfattande kontakter med Frankrike och Belgien under äldre järnåldern, antingen handelsmässigt, militärt eller kulturellt. Den keltiska kulturen bildade eventuellt en kulturell eller materiell bro mellan Skottland och kontinenten. I Skottlands fall med Frankrike mellan Skottland och norra Frankrike.

Forskarna spekulerade vidare på 2000-talet att mäktiga och rika skotska hövdingar eller handelsmän tog över lyxvaror som häststridsvagnar till Skottland från kontinenten. Dock inte Newbridge häststridsvagn som tillverkades någonstans i Storbritannien. Men det var emellertid fullt möjligt och troligt att många andra skotska häststridsvagnar tillverkades i Frankrike eller Belgien på 400-talet f.Kr. Sedan såldes de till rika skotska hövdingar eller rika skotska handelsmän. Därefter skeppades häststridsvagnarna över till Skottland på 400-talet f.Kr, enligt forskare på 2020-talet. Häststridsvagnen i Newbridge visade i alla fall att järnålderns Skottland f.Kr. hade direktkontakt med den europeiska kontinenten även den inte gjordes på kontinenten, enligt forskarna på 2000-talet. 

Häststridsvagnen i Newbridge hade dessutom begravts intakt, vilket även var fallet för häststridsvagnen i engelska Ferrybridge. Den intakta metoden överstämde mer med hur de gjorde i det kontinentala Europa snarare än hur de gjorde i East Riding of Yorkshire där de flesta häststridsvagnarna demonterades innan de begravdes. Det förstärker tron om en kulturell bro mellan Skottland på ena sidan och Frankrike och Belgien på den andra sidan. I Newbridge ställde de häststridsvagnen som den var i graven med hjulen vertikala. I åtminstone en del gravar i East Riding of Yorkshire högg de däremot av hjulen från häststridsstridsvagnarna och lade hjulen platt horisontella bredvid varandra. Byggtekniken och vagnkonstruktionen i häststridsvagnen i Newbridge indikerade däremot kopplingar till både East Riding of Yorkshire och till det kontinentala Europa. Men som nämndes tidigare tillverkades Newbridge häststridsvagn i Storbritannien enligt National Museums Scotland.

När romarna 510-511 eller ca 463-564 år senare stred mot caledonierna 83/84 e.Kr. i slaget vid Mons Graupius i Skottland var häststridsvagnar desto vanligare i Skottland. Den romerska historikern och senatorn Tacitus (f. 56 e.Kr. och d. efter 117 e.Kr.) beskrev att caledoniernas styrkor stod lite högre upp på en kulle i slaget. Nedanför på kullens sluttning stod caledoniernas häststridsvagnar och kavallerier som bildade en pilbågsliknande form. Sedan anföll de romarnas armé till ljudet av buller och bång från sina häststridsvagnar och kavallerier. För romarna var det dock sedan länge ett förlegat stridsmedel. Romarna gick vinnande ur slaget. 

Tyvärr har inte arkeologer eller några andra människor hittat några häststridsvagnar i jorden från krigsslaget vid Mons Graupius. Faktum är att ingen vet exakt var slaget inträffade förutom att det antagligen ägde rum i nordöstra Skottland. Med största sannolikhet försvann de förstörda häststridsvagnarna naturligt efter krigsslaget, antingen via vädrets makter eller att människor tog träet och använde det till annat. Men hittar någon människa i framtiden mot all förmodan mängder med järnfälgar i jorden, som tillhör häststridsvagnar från järnåldern, på en och samma plats eller i samma område någonstans i nordöstra Skottland skulle det lösa en av Skottlands stora historiska gåtor. Definitivt den största gåtan gällande Skottland och romarna. Ett sådant fynd skulle ge en indikation på exakt var slaget vid Mons Graupius ägde rum.

2007 tillverkades en rekonstruktion och kopia av Newbridge 
​häststridsvagn av Robert Hurford (fl. 2007). Järnverken i vagnen gjordes av Pete Hill (fl. 2007) i Ratho Byres Forge i Edinburgh. Vagnen gjordes av trä, varav mestadels ask, råhud, järn, etc. Råhud är skinn som inte är garvat. När råhud torkar blir den tunnare och hårdare. När den fuktas blir den mjuk och sväller. Vid tätningar och tillverkningar var den tidigare ett viktigt material. Garvning av djurhudar och skinn är proceduren där hud omvandlas till läder samt en form av konservering för att göra lädret mjukt och hållbart. Till skillnad från de flesta brittiska häststridsvagnar från järnåldern, som var öppna framtill, fick kopian av Newbridge häststridsvagn bröstvärn både fram och på sidorna. Dock var den öppen baktill. Kopian tillhör idag National Museums Scotlands
samling.
​

8. Himilco 450 f.Kr.

De lila och orange linjerna, Himilicos eventuella seglats från Karthago till Cadiz. 
​Den blå linjen, Himilcos ungefärliga seglats från Cadiz till Bretagne och en bit norrut. Den gröna linjen, Himilicos ungefärliga seglats från Bretagne via Cornwall och fortsatt norrut mot Skottland, enligt en version. Den röda linjen, Himilcos ungefärliga seglats från Bretagne via Irland, Cornwall, Devon och fortsatt norrut mot Skottland enligt en annan version.

8.1 Introduktion

​814 f.Kr. grundades Karthago i det som är nuvarande Tunisien. Karthago existerade fram till 146 f.Kr. Från 600-talet till 200-talet f.Kr. var Karthago och dess underlydande områden i södra Medelhavet känt som det karthagiska riket. 264 f.Kr. innefattade riket delar av Marockos, Algeriets, Tunisiens och Libyens norra kustremsor mot Medelhavet. I Marockos fall en del av Atlanten också i norra Marocko. I Tunisiens fall hela norra Tunisien, inklusive områden både vid kusterna och inåt land. 264 f.Kr. innefattade det karthagiska riket också stora delar av bl.a. dagens Andalusien i södra Spanien, öarna Ibiza, Mallorca och Menorca, sydvästra Sardinien, Korsika, västra Sicilien och Malta. 

I slutet av 500-talet och i början av 400-talet f.Kr., dvs. omkring 520-480 f.Kr. hade det karthagiska riket betydande inflytande över sina 
grannregioner. Det var ingen slump att rikets centrum låg i Karthago i Tunisien. Dess strategiska läge gjorde det till det dominerande handelscenter i Medelhavet. Vid tiden hade det också en av de bästa politiska organisationerna i världen. Det karthagiska riket var en mäktig kraft som hade inflytande över angränsande områden i södra Medelhavet. Riket hade en stor flotta med kända sjöfolk och upptäcktsresanden som var i väl konkurrens med etruskerna i norra och mellersta Italien och med grekerna i östra Medelhavet. 
Karthagerna och grekerna var dock vanligtvis fientligt inställda mot varandra. Karthagerna såg Andalusien, Korsika, Sardinien och västra delen av Nordafrikas kust som sin bakgård samt vattnen mellan dessa delar som deras bakvatten. Dock hade grekerna också eller hade också haft kolonier i västra Medelhavet i östra Spanien, på östra Korsika, nordöstra Sardinien och givetvis alla sina kolonier i södra Frankrike. Karthagerna drog sig dock inte för att sänka alla utländska skepp som seglade in i deras vatten väster om Sicilien i västra Medelhavet. Många grekiska sjömän och handelsmän fick därför sätta sina liv till.

Det här var i en tid när karthagerna alltmer började fokusera på utforskningen av Afrika och andra delar av Europa för nya marknader. Hanno the Navigator, också känd på svenska som Hanno Sjöfararen, var en karthagisk upptäcktsresande som på 500- eller 400-talet f.Kr., troligen 510 eller 460-425 f.Kr., seglade hela vägen från södra Spanien till Gabon vid Centralafrikas västkust. Målet med resan var att utvidga det karthagiska rikets handelsförbindelser och grundlägga kolonier, främst i syfte för nya guldmarknader. Det råder emellertid delade meningar ifall han nådde ända fram till Gabon. Han hade med sig en flotta på 60 skepp från karthagiska riket som följde med honom åtminstone till Marocko där han också grundade sju nya kolonier. På sin resa mötte Hanno olika ursprungsbefolkningar med olia välkomnanden. En del var vänliga och andra fientliga.

Det finns en föreställning idag att den gamla sjöfarts- och havsvärlden i Medelhavet var ganska kaosartad och att människor seglade på sina skepp på måfå. Men i själva verket var den mycket strukturerad. Det fanns marina manuskript eller böcker för seglingshamnar, förankringar, vikar, etc längs varje känd kust. Många hade också med landmärken och en ordning med ungefärligt mellanrum som kaptenerna på skeppen kunde förvänta finna längs vägen.I synnerhet grekiska sjöfarare lade också ofta till olika anteckningar, vilket förbättrade den geografiska världen i de delar av Medelhavet och Svarta havet som de seglade i.

Innan mitten av 400-talet f.Kr. hade handeln mellan Storbritannien och olika folk och diverse riken i Medelhavet pågått länge. Främst med de som bodde i västra Medelhavet i södra Spanien. Mycket av handeln mellan Storbritannien och Medelhavet skedde indirekt genom en mellanplats. Ofta genom att brittiska handelsskepp tog sina varor till Bretagne i nordvästra Frankrike. I Bretagne byttes de sedan sina varor mot varor som fraktats upp från Medelhavet. De brittiska varorna fraktades sedan söderut till Medelhavet, men av handelsmän från Medelhavet, främst från västra Medelhavet. De brittiska handelsmännen seglade ofta aldrig längre söderut än till Frankrike eller norra Spanien, medan omvänt seglade handelsmännen från Medelhavet sällan mer norrut än till nordvästra Frankrike. Det här systemet sparade både tid och pengar för alla inblandade när handelsmännen inte behövde resa lika långt samtidigt som varorna däremot kunde transporteras hela vägen från A via B till C.

Nämnas bör också att det bedrevs handel mellan Medelhavet och Indien under de första århundradena f.Kr. via Röda havet. Den handeln växte senare när romarna fick helt kontroll över Medelhavet, delar av Egypten och norra Röda havet under Augustus (f. 63 f.Kr. och d. 14 e.Kr.), kejsare av det romerska kejsardömet 27 f.Kr. till 14 e.Kr. Under romarna ökade trafikvolymen via rutten Röda havet. Det romerska riket var som störst 117 e.Kr. Indien i sin tur var en mellanplats för varor som transporterades från Kina till det romerska kejsardömet genom handelsrutten Kina-->Indien-->
Röda havet-->romerska kejsardömet.

450 f.Kr. blev Himilco (520-450 f.Kr.) den första kända upptäcktsresanden från Medelhavet att nå Skottland under sin seglats till de brittiska öarna. Han var också sjöfarare. Himilco föddes eventuellt i Andalusien i södra Spanien som tillhörde den västra delen av det karthagiska riket. Andra hävdar att han föddes i staden 
Karthago i Tunisien. Oavsett vilket var Himilco från det karthagiska riket. När han levde gick han under namnet Chimilkât. Namnet Himilco fick han långt efter sin levnad i latinska texter. Det är inte känt exakt när Himilco levde mer än sannolikt i början av 500-talet fram till början eller mitten av 400-talet f.Kr. En del nutida historiker brukar därför sätta hans levnadsår till 520-450 f.Kr, men de kan vara fel med ca +/- 20 till 30 år åt båda håll. Andra hävdar att han var verksam omkring 500 f.Kr., vilket i sådant fall innebär att seglade till Skottland 500 f.Kr. Från brittiskt håll är emellertid ofta hållningen att han reste till Skottland 450 f.Kr.
​
Himilco var också den första kända upptäcktsresanden från Medelhavet som reste till övriga Storbritannien och nordvästra Europa, enligt "Naturalis Historia" från 77 e.Kr. Naturalis Historia var en encyklopedi om allt mellan himmel och jord på 37 böcker. Verket skrevs av romaren Pliny the Elder (23/24-79 e.Kr.), också känd som Gaius Plinius Secundus och på svenska som Plinius den äldre. Under sitt liv sammanställde Pliny 2000 böcker från 100 olika författare. Senare författare beskrev att Himilco nådde Albion och Ierne, vilket var Storbritannien och Irland. Den romerska författaren och poeten Avienius (fl. 350 och 369-370 e.Kr.) skrev på 300-talet e.Kr om Himilcos seglarrutt i poemet "Ora Maritima" med lån från 500-talet f.Kr. Massiliote Periplus. Ora Maritima var en poetisk berättelse om geografin i 300-talet e.Kr. Avienius hela namn var Rufus Festus Avienus, men han är idag mest känd som bara Avienius.

I Ora Maritima skrev Avienius att Himilco nådde Nesos Iernon kai Albionon, som betydde Ierni och Albiones öar. Albion kommer från keltiskan ca 700 f.Kr. Albiones var namnet på de kelter från norra Spanien som tros invandrade till Wales 700 f.Kr. Albion betydde också vita berg och tros syftade på Dovers vita klippor i sydöstra England 450 f.Kr. Någon gång 700-450 f.Kr. blev det namnet på hela Storbritannien. Albion var det första kända namnet på Storbritannien. Iernon och Ierni var Irland. ​Innan 325 f.Kr. var Irland också känd som Isola Sacra som betydde den heliga ön. 325-310 f.Kr. kallades Irland även för Ierne.


8.2 Resan 450 f.Kr.

Under sin upptäckarresa till Storbritannien 450 f.Kr. seglade Himilco från södra Spanien västerut och sedan norrut längs Portugal förbi oestriminiska riket som sträckte sig från norra Portugal till hela Galicien i norr i det som är dagens nordvästra Spanien. Därefter seglade han längs Spaniens och Frankrikes Atlantkuster till Bretagne i nordvästra Frankrike, enligt Avienius. Eventuellt grundade Himilco också två eller flera kolonier i sydvästra Portugal i närheten där Lissabon ligger idag under sin resa mellan södra Spanien och Bretagne. Himilco var inte den första från Medelhavet att segla till norra Atlanten, enligt Avienus.
Han följde bara samma handelsrutt som tartessierna gjorde från Andalusien i södra Spanien till Bretagne. Fast Himilcos rutt avgick troligen från den Andalusiska staden Cadiz (Gades/Gadir) som på den tiden tillhörde det karthagiska riket. Sedan 700-talet f.Kr. hade Cadiz varit ett rikt handelscenter för bärnsten och tenn. 501 f.Kr. blev staden en del under det karthagiska rikets kontroll.

De som hävdar att Himilco var från staden Karthago hävdar däremot att hans resa till Bretagne började från staden Karthago i Tunisien. Från Tunisien seglade han enligt dem antingen över Medelhavet till södra Frankrike och därefter i sydvästlig riktning längs Spaniens Medelhavskust till Cadiz eller direkt från staden Karthago västerut förbi Algeriet och norra Marocko till Cadiz. Sedan reste han norrut via Portugals, Spaniens och Frankrikes Atlantkuster till Bretagne.

I Bretagne bodde människor som handlade med handelsmän från Storbritannien och med karthagerna och tartessierna. På plats i Bretagne bytte Himilco till sig tenn som andra senare kunde göra brons med koppar. Enligt en annan version bytte Himilco till sig tennet i oestriminiska riket i Portugal eller Galicien. Därefter seglade han vidare till Bretagne. Möjligt att han enligt en tredje version först seglade från Andalusien till Bretagne och bytte till sig tennet i Bretagne. Sedan seglade Himilco tillbaka till Portugal eller Galicien och bytte tennet mot andra varor. Därefter seglade han tillbaka till Bretagne en andra gång. Enligt en fjärde version bytte han aldrig till sig något tenn i Bretagne. Istället stannade han bara till där på sin resa till Storbritannien.

Oavsett version, efter besöket i Bretagne seglade Himilco vidare mot Cornwall i sydvästra England som han visste hade stora mängder med tenn. En del tenn som tidigare hamnat i Cadiz hade haft sitt ursprung i Cornwall, men fraktats dit via mellanplatsen Bretagne. Det var dessutom naturligt att försöka resa till Cornwall eftersom 500 f.Kr. flyttade en grupp nybyggare från det karthagiska riket till Cornwall. I Cornwall blandade de sig och fick barn med inhemska kelter vars förfäder flyttade dit från den europeiska kontinenten ett par generationer innan. Tillsammans bildade de här två gruppernas gemensamma ättlingar senare den keltiska stammen Cornovii som var belägen i Cornwall. Ej att förväxlas med stammen Cornovii i Caithness i norra Skottland. Enligt en del historiker flyttade emellertid en del ättlingar till Cornovii i Cornwall till Caithness och bildade där Cornovii i Caithness. 

Himilco hade två syften med sin resa till de brittiska öarna. Det första var att hitta nya handelsparters åt det karthagiska riket som sålde tenn, silver, andra ädelmetaller och dåtidens pennor. Det andra var att utforska den här delen av de europeiska Atlantkusterna åt det karthagiska rikets vägnar. Sedan finns det flera versioner om resten av Himilcos resa från det att han lämnade Bretagne med destination Cornwall och resten av de brittiska öarna, men här är två kända versioner:

Version 1) Efter Bretagne seglade Himilco direkt till Cornwall. Där gick han iland och blev den första kända upptäcktsresande från Medelhavet att nå de brittiska öarna, inklusive Irland och England. Dock inte den första människan från Medelhavet. Som nämndes ovan flyttade det exempelvis nybyggare från det karthagiska riket till Cornwall redan 500 f.Kr., men de var inte upptäcktsresanden. Efter besöket i Cornwall fortsatte Himilco sin färd norrut till Irländska sjön mellan Irland och Storbritannien. Därefter fortsatte han sedan sin färd norrut och hamnade i vattnen mellan det som är dagens Nordirland och sydvästra Skottland. Sedan seglade Himilco i nordvästlig riktning till Hebriderna och det som idag är Skottlands västkust. Där gick han i land på någon av öarna eller på västra delen av det skotska fastlandet. Himilco upplevde området som vilt, öde, kallt och bergigt. Det var en passande beskrivning för västra Skottland för en person som på den tiden levde i det mer befolkade och varmare södra Medelhavet. Det bodde emellertid människor i västra Skottland 450 f.Kr. även om de inte var lika många som i Cadiz eller i Karthago.

Version 2) När Himilco lämnade Bretagne med målet att segla till Cornwall medförde östliga vindar emellertid att han istället hamnade på södra Irland. Han lyckades dock segla tillbaka till Cornwall och steg iland där 450 f.Kr. Därmed blev han den första kända upptäcktsresande från Medelhavet att nå de brittiska öarna. I Cornwall fann Himilco tenn, koppar, silver och pennor. Därmed var den första punkten uppfylld av hans uppdrag. Efter Cornwall reste han till Devon. Därefter seglade han norrut och besökte Storbritanniens västkust. Eventuellt reste han också till Irland igen. Sedan gick seglatsen norrut till västra Skottland där han steg i land. Därmed var den andra utforskande punkten uppfylld. 

Oavsett version var seglatsen mellan Cadiz och Storbritannien svår för Himilco. Under en stor del av resan fanns det ingen vind, enligt Avienus. Dessutom i ett område gjorde tången det svårt. Tången tros syfta på Cabo de San Vicente i sydvästra delen av södra Portugal där tång bildas och samlas upp i vattnen på somrarna. Dessutom fanns det sandbankar i vattnen på några ställen längs seglatsen mellan Cadiz och Storbritannien. Sandbankarna gjorde att vattnet var grundare på de ställena. I norr möttes Himilco ständigt och överallt av dimma, vilket han inte varit med om tidigare.

Efter sitt besök i Storbritannien seglade Himilco tillbaka till Cadiz eller staden Karthago. Eventuellt först via en avstickare från Storbritannien  till öarna Heligoland i nordvästra Tyskland där det fanns bärnsten. Dock nämnde inte  Avienus någon sådan resa. För att avskräcka grekiska rivaler beskrev och skrev Himilco ned sin eller sina Atlantresor som hårda och hemska. Hans skrivna texter är förlorade, men han citerades av senare romerska skribenter.

Det fanns en anledning att Himilco målade upp Atlanten som en hård och hemsk plats. Han var trots allt från det karthagiska riket och ville inte att hans grekiska rivaler skulle ta över eller konkurrera med handeln längs Atlanten från Portugal i sydväst till Storbritannien i norr. Himilco målade därför upp beskrivande bilder om havsmonster och tång i Atlanten. Det medförde samtidigt att hans egna resor i Atlanten såg mer imponerade ut eftersom hans trotsade farorna och havsmonstren. Under de efterföljande århundradena blev Himilcos och karthagernas beskrivning av havsmonster i Atlanten en myt som kom att avskräcka en del andra från Medelhavet att segla i Atlanten. Inte minst avskräckte det grekerna från att segla västerut till Atlanten. Men det ändrades, åtminstone delvis, med Pytheas 325 f.Kr. 
​

9. Pytheas 325 f.Kr.

Pytheas var den första att nämna delar av Skottland i skrift 325-310 f.Kr. 
​© Jean-Marc Valladier (Ségozyme) och © KaRiNe_Fr.

9.1 Introduktion

325-310 f.Kr. blev den grekiska handelsmannen, geografen och tillika upptäcktsresanden Pytheas (350-285 f.Kr.) den första utanför Storbritannien och Irland att omnämna delar av dagens Skottland i skrift. Han nämnde inte Skottland i skrift. Däremot nämnde han geografiska områden inom det som är nuvarande Skottland, t.ex. Orkneyöarna. Pytheas var också känd på engelska som Pytheas of Massalia och på svenska som Pytheas av Massalia på svenska. Han
föddes i den grekiska kolonin Massalia i det som är dagens Marseille i södra Frankrike. Både grekerna och romarna kallade Marseille för Massalia, men som också idag är känd som Massilia. Enligt en del uppgifter levde Pytheas 380-310 f.Kr. och inte 350-285 f.Kr. Som tjugofem- eller femtiofemåring tog han sig 325 f.Kr. till nordvästra Europa för att kartlägga Storbritannien. Pytheas reste dit eftersom de styrande eller köpmän i Massalia ville starta upp handeln med norra Europa. Hans uppgift var att undersöka vad det var för människor som levde i Storbritannien som Massalia sedan kunde börja exportera och importera varor till. 

Hemma igen beskrev Pytheas sina iakttagelser av Storbritannien i boken "Om havet" som kom ut 325-310 f.Kr. På grekiska hette boken Περὶ τοῦ Ὠκεανοῦ och på engelska a) Things about the Ocean, b) Description of the Ocean, c) On the Ocean eller d) Ocean. I boken gick han igenom hela Storbritannien och Irland. Han beskrev även det som tros var delar av Skandinavien. Handel mellan området som idag utgör Skottland och övriga Europa hade visserligen pågått sedan länge innan Pytheas reste dit 325 f.Kr., men till skillnad gentemot andra blev han den första utanför Storbritannien och Irland att omnämna delar av Skottland i skrift. Han var också den första som kallade Britannien för Britannien. 

Tyvärr finns inte "Om havet" kvar längre eftersom alla exemplar är förstörda. Däremot finns utdrag och refererat från boken hos andra författare från den romerska och grekiska antiken som Diodorus Siculus (90-30 f.Kr.), Strabo (f. 64-63 f.Kr. och d. 24 e.Kr.) och Pliny the Elder (23/24-79 e.Kr.). Strabo är känd på svenska som Strabon medan Pliny är känd på svenska som Plinius den äldre. Grekiska historikern Diodorus Siculus föddes på Sicilien 90 f.Kr. Det dröjde till 45 f.Kr. när var han färdig med verket "Bibliotheca historica" som innefattade 40 böcker. I dem gick igenom han igenom geografierna, historierna och kulturerna i Europa, norra Afrika, Mellanöstern, Skytien och i Indien. Strabo var en grekisk historiker från norra Turkiet. Mellan 7 f.Kr. och 23 e.Kr. skrev han 17 volymer av den geografiska encyklopedin "Geographica". I sina verk hade såväl Diodorus Siculus, Strabo som Pliny the Elder med utdrag och refererade bitar av Pytheas bok "Om havet".

​
9.2 Resan 325 f.Kr

Det finns två versioner av resan 325 f.Kr till Storbritannien och två olika färdvägar inom respektive version. Enligt den första versionen seglade Pytheas på ett skepp vattenvägen 325 f.Kr. från Massalia via sydvästra delen av södra Frankrike, södra Spanien, västra Portugal, norra Spanien, västra och norra Frankrike till Kent i sydöstra England. Därefter gick seglatsen västerut till Cornwall i sydvästra England där han beskrev tillverkningen av tenn. Cornwall var sedan tidigare en viktig producent av just tenn. En del historiker hävdar emellertid att Pytheas seglade från Massalia längs södra Frankrikes Medelhavskust västerut. Därefter seglade han på franska floder från södra Frankrike i nordvästlig riktning till Gironde i sydvästra Frankrike. Sedan gick resan norrut längs Frankrikes Atlantkust och sedan vidare till Kent. Därefter seglade han västerut till Cornwall.

Pytheas kallade Storbritannien och Irland först för Albion och Ierne. Albiones var namnet för de kelter från norra Spanien som tros invandrade till Wales 700 f.Kr. Ön Storbritannien namngavs sedan efter dem. Albion var därför det första kända namnet på Storbritannien. Namnet hade existerat för Storbritannien i ett par århundraden, men döptes om 325-310 f.Kr. av Pytheas till Prettanike nesos. Britterna kallade han för Prettanike nesos och Prettanoi. Enligt senare tolkare kallade Pytheas också britterna för Brettanoi. Enligt Diodorus Siculus tolkningar av Pytheas texter 45 f.Kr. kallade Pytheas Storbritannien 325-310 f.Kr. för Brettanike nesos. 

Fram till 49 f.Kr. användes P istället för B i både grekiska och latin. I samband med när kända Julius Caesar (100-44 f.Kr.) ensam tog makten i romarriket och blev diktator för den romerska republiken 29 oktober 49 f.Kr. bytte romarna ut P mot B i många namn och ord. Han var diktator fram till 44 f.Kr. och därefter konsul för den romerska republiken 44-44 f.Kr. Det första kända namnet på Storbritannien i skrift var med andra ord Albion och därefter Prettanike nesos med P som första bokstav eftersom Pytheas skrev det så 325-310 f.Kr. 
Däremot när Diodorus Siculus tolkade Pytheas texter 45 f.Kr. skrev han istället Brettanike nesos med B och inte Pytheas originalnamn Prettanike nesos på grund av bokstavsreformen från P till B fyra år tidigare 49 f.Kr. 23 e.Kr. kallade Strabo ön Storbritannien som innefattar dagens England, Wales och Skottland för Bretannike i sina tolkningar av Pytheas texter. Drygt ett halvt sekel senare 77 e.Kr. benämnde Pliny the Elder ön Storbritannien som Britannia och hela ö-gruppen Storbritannien som Britannae. Britannia var den stora fastlandsön Storbritannien medan Britannae var fastlandsön Storbritannien och alla dess mindre småöar. På 100-talet e.Kr. skrev den egyptenfödda romerska astronomen Ptolemy (100-170 e.Kr.) Bretania och Bretanikai nesoi. Britain användes först i walesiska ordet Ynes Prydein som betyder Britains ö.

Engelska grevskapet Kent kallade Pytheas för Kantion enligt Diodorus Siculus 45 f.Kr. Cornwall nämnde Pytheas som Pelerion. Belerion enligt Diodorus Siculus tolkning. Innan 325 f.Kr. tros Isles of Scilly eller Cornwall gick under namnet Cassiterides, på svenska Tennöarna. De fick sitt namn efter tennmalmet kassiterit. Det är ett oxidmineral som i rent tillstånd innehåller 78,6 % tenn. Isles of Scilly hade emellertid inga gruvor, men var och är en ögrupp. Cornwall var och är en halvö, men var rikt på metaller och gruvor historiskt. Eftersom Cornwall är en halvö omgiven av vatten i norr, väster och söder kan den ibland kännas som en ö. Fullt realistiskt att Cornwall därför kunde benämnas som Tennöarna.

Efter att tittat på tenntillverkningen i Cornwall 325 f.Kr. gick Pytheas expedition till Stonehenge där han studerade stenarna som uppfördes mellan 3000-2000 f.Kr. Sedan reste han runt omkring i England, Wales och fastlands-Skottland. Därefter reste Pytheas till Irland sydväst om Skottland och sedan norrut till Yttre Hebriderna i nordvästra Skottland. Efter att ha studerat öarna seglade han därefter nordöst till Orkneyöarna och sedan nordnordöst till Shetlandsöarna. Orkneyöarna kallade Pytheas för Orkas. Orcas enligt historiker på 2010-talet. Efter Shetlandsöarna seglade Pytheas söderut längs Skottlands och Englands östkuster tillbaka till Kent i sydöstra England där han började sin resa i Storbritannien. Enligt Diodorus Siculus beskrev Pytheas att Storbritannien var formad som en triangel från Cornwall i sydväst till Kent i sydöst till Orkneyöarna i norr. Tolkningen bekräftar att Pytheas seglade längs Skottlands och Englands östkuster. Sedan seglade Pytheas möjligen eller troligen till Danmark, Norge eller Sverige för att studera människorna och naturfenomenen där. Sedan seglade han tillbaka förbi nordvästra Tyskland, Nederländerna, Belgien, norra och västra Frankrike, västra Portugal, södra Spanien och sydvästra delen av södra Frankrike innan han slutligen kom hem till Massalia.


9.3 En annan version

Enligt en annan version gick Pytheas resa 325 f.Kr. vattenvägen från 
Massalia via södra Frankrike, södra Spanien, Portugal, västra Frankrike och till nordvästra Frankrike. Eventuellt istället direkt från södra Frankrike via franska floder till Gironde i sydvästra Frankrike och inte via Spanien och Portugal. Hur som helst, därefter seglade han direkt från Bretagne till Cornwall där han gick i land och tittade på tenntillverkningen. Efter Cornwall seglade Pytheas med sitt skepp längs Storbritanniens västkust från Cornwall via västra Wales, nordvästra England, sydvästra Skottland, Inre Hebriderna till Yttre Hebriderna i nordvästra Skottland. Därefter seglade han nordöst till Sutherland och Caithness längst norrut på Skottlands norra fastland. Sedan rundade han Caithness och seglade därefter i sydöstlig riktning över Nordsjön till nordvästra Tyskland. Sedan seglade Pytheas tillbaka till engelska kanalen och gick i land i Kent i sydöstra England. Därefter gick hans seglats fortsatt i sydvästlig riktning längs norra Frankrikes kuster till Bretagne. Därefter reste Pytheas hem a) kustvägen via västra Frankrike, norra Spanien, Portugal, södra Spanien och södra Frankrike tillbaka till Massalia eller b) från Gironde i sydvästra Frankrike på franska floder tillbaka till Massalia.

I den här andra versionen började Pyheas sin resa i Storbritannien med Cornwall och avslutade den med Kent och övriga områden längs Englands sydkust mellan Kent och Cornwall. I den första versionen började han emellertid i Kent, fortsatte till Cornwall västerut, sedan reste han norrut, osv.

Enligt den andra versionen gjorde Pytheas möjligen tre spekulativa avstickare på resan. Den ena när han befann sig vid eller utanför nordvästra Sutherland i norra Skottland och reste i nordvästlig riktning direkt till Island. Sedan reste han tillbaka Sutherland. Därefter gjorde Pytheas en ny spekulativ avstickare till Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Sedan reste han över Nordsjön i sydöstlig riktning till nordvästra Tyskland. Därefter gjorde Pytheas en tredje spekulativ avstickare norrut mot Danmarks västkust. Därefter seglade han i nordöstlig riktning till Skagen på norra Jylland. Sedan seglade Pytheas söderut längs Jyllands östkust och därefter i sydöstlig riktning till Själland. Sedan gick resan söderut via områdena som är dagens Köpenhamn och Malmö till sydöstra Skåne eller till Bornholm. Därefter reste han tillbaka samma väg till nordvästra Tyskland. Sedan seglade Pytheas hem till Massalia via Nederländerna, Belgien, Kent i England, Bretagne, västra Frankrike, norra Spanien, Portugal, södra Spanien, södra Frankrike innan ha tillslut kom hem till Massalia.

Det som talar mot den andra versionen är Pytheas knappast hade kunnat beskriva Storbritannien som en triangel mellan Cornwall, Kent och Orkneyöarna ifall han reste direkt i sydöstlig riktning från Caithness eller Orkneyöarna över Nordsjön till nordvästra Tyskland. Å andra sidan var det möjligt att han reste längt Skottlands och Englands östkuster söderut från Caithness och sedan seglade upp till nordvästra Tyskland. Enligt den andra versionen besökte Pytheas heller aldrig Stonehenge. För en upptäcktsresande som honom måste Stonehenge stått högt upp på hans agenda på resan utöver de självklara handelsrelaterade målen.

​
9.4 Besökte aldrig Irland?

Oavsett vilken version Pytheas reste 325 f.Kr. på de brittiska öarna, där Irland ingår, hävdade vissa historiker på 2010-talet att Pytheas aldrig besökte Irland eller talade med irländarna. De menade att den moderna iriskan härstammar från Q-keltiska som var ett keltiskt språk som talades första årtusendet f.Kr. på Irland. Även dagens skotsk gäliska härstammar från Q-keltiska från Irland. De keltiska språken som talas idag i Bretagne, Cornwall och i Wales härstammar däremot från P-keltiska som talades första årtusendet f.Kr. i bl.a. Skottland, Wales och stora delar av resten av Storbritannien. Q-keltiska och P-keltiska är kända på engelska som Q-Celtic respektive P-Celtic.

En stor skillnad mellan Q-keltiska och P-keltiska är t.ex. bokstaven k och kw-ljudet. I Q-keltiska förblev k ett k och kw-ljudet blev ett k. I P-keltiska blev k istället ett p och kw-ljudet blev ett p. Ordet huvud heter ceann på iriska (Q-keltiska), men pen på kymriska (P-keltiska). Kymriska är också känt som walesiska. Ceann betyder även "en" på iriska. Son heter mac på skotsk gäliska (Q-keltiska) men mab (tidigare map) på kymriska (P-keltiska). Det finns emellertid p-ord i Q-keltiska språk. En del p-ord i Q-keltiska är en anpassning till andra omkringliggande språk som alla språk måste göra ständigt och jämt för att överleva som språk. De orden Q-keltiskan använder i iriskan eller skotsk gaelic med p är oftast direkta lånord från t.ex. latinet eller kymriska. 

När Pytheas återvände hem till Massalia efter resan i Storbritannien 325 f.Kr och skrev boken Om havet 325-310 f.Kr. använde han ord med en P-keltisk form när han beskrev Irland. På Irland vid denna tidpunkt använde de däremot Q-keltiska. Detta talar mot att Pytheas besökte Irland. Hade han besökt Irland hade han förmodligen också använt ord med en Q-keltisk form. ​Däremot kunde Pytheas mycket väl ha varit i Skottland eftersom i stora delar av Skottland talade de P-keltiska vid tidpunkten när han levde. Den senare piktiskan och dess föregångare var P-keltiska språk. Dessutom talade som tidigare nämndes stora delar Storbritannien olika brittiska språk som var P-keltiska språk. När Pytheas levde på 300-talet f.Kr. talade de därför Q-keltiska på Irland och P-keltiska i Skottland, Wales och i stora delar av Storbritannien. 

Gäliskan (Q-keltiska) introducerades först gången i Skottland på 300- och 400-talen när nybyggare flyttade från Irland till västra Skottland i det området sedan blev kungariket Dál Riata 500 e.Kr. Först efter 1100-talet e.Kr. utvecklades gäliskan i Skottland, då i kungariket Alba. Inom Skottland utvecklades gäliskan en gång till men till den modernare skotsk gäliskan mellan år 1600 till 1800-talet e.Kr. Den gäliskan som talades i Skottland före 1800-talet brukar bara nämnas som gäliska bland historiker medan gäliskan i Skottland från 1800-talet och framåt brukar kallas för skotsk gäliska. Definitionerna är däremot rörliga och det inte fel att kalla 1700-tals gäliskan i Skottland för skotsk gäliska även om historiker gärna föredrar bara ordet gäliska för gäliskan i 1700-talets Skottland. Det är heller inte fel att kalla dagens skotsk gäliska bara för gäliska eftersom det är ett gäliskt språk.

Ska man tolka och ta hänsyn till dessa iakttagelser med Q-keltiska och P-keltiska reste aldrig Pytheas till Irland 325 f.Kr. Istället hörde han historier om ön när reste omkring i England, Wales och Skottland och nöjde sig med det. Det kunde givetvis också ha varit en tidsaspekt med. Han kanske skulle tillbaka till Massalia inom en viss tid och hann inte med att besöka Irland. 
Istället nöjde han sig med att resa runt i Storbritannien innan han begav sig till Skandinavien och därefter hem till Massalia.


9.5 Avslutningsvis

Enligt Diodorus Siculus tyckte Pytheas att Storbritannien var en kall plats. Pytheas skrev också enligt Diodorus Siculus:
" - Befolkningarna lever i hyddor med halmtak. Spannmålet till brödet förvarar de i underjordiska förråd. De har enkla vanor. Ö-riket är uppdelat i många kungariken där kungarna och prinsarna är i fred med varandra. I strid använder deras arméer chariots, häststridsvagnar."

En kopia på en keltisk halmhydda i Wales som Pytheas bevittnade. 
De såg dock likadana ut i Skottland. © Zureks. CC.

En kort tidslinje för några namn:

700-325 f.Kr.
- Albiones = namn på de kelter som invandrade till Wales från norra Spanien.
- Albion = vita berg = tros syfta på Dovers vita klippor, som sedan Storbritannien fick sitt första namn Albion av.
- Albion = första kända namnet på Storbritannien omkring 700-450 f.Kr.
- Isola Sacra (heliga ön på svenska) = Irland.
- Iernon = Irland.
- Ierni = Irland.
- Cassiterides (Tennöarna på svenska) = Isles of Scilly eller Cornwall.

325-310 f.Kr., enligt Pytheas
- Albion och Ierne = Storbritannien och Irland.
- Prettanike nesos = Storbritannien.
- Prettanike nesos = britter.
- Prettanoi = britter.
- Kantion = engelska grevskapet Kent.
- Pelerion (Belerion) = engelska grevskapet Cornwall.
- Orkas (Orcas) = Orkneyöarna.
​
49 f.Kr. till 100-talet e.Kr.
49 f.Kr. - romerska namnreformen där P ofta blev B.
45 f.Kr. - Brettanike nesos = Storbritannien, enligt Diodorus Siculus tolkning av Pytheas texter.
45 f.Kr. - Brettanoi = britter enligt andra tolkningar av Pytheas texter.
45 f.Kr. - Belerion = Cornwall, enligt Diodorus Siculus tolkning av Pytheas.
23 e.Kr. - Bretannike = ön Storbritannien, enligt Strabos tolkning av Pytheas.
77 e.Kr. - Britannia = ön/fastlandsön Storbritannien, enligt Pliny the Elder.
77 e.Kr. - Britannae = ögruppen Storbritannien med småöar, enligt Pliny. 
100-talet e.Kr. - Bretania = Storbritannien, enligt Ptolemy.
100-talet e.Kr. - Bretanikai nesoi = Storbritannien, enligt Ptolemy.

10. Lyran på Isle of Skye 300 f.Kr.

Ovan, den trasiga originaldelen av strängstallet som satt på lyran från 300 f.Kr. 

Ovan, ungefär hur hela strängstallet kunde ha sett ut när det användes före 300 f.Kr. 
​Alternativt med fyra eller fem taggar samt yttertaggarna spetsiga och inte platta.

10.1 Inledning

2010 hittades ett strängstall, en del av en lyra, från 300 f.Kr. på Isle of Skye. Se översta bilden ovan. Men först en kort geografisk bakgrundshistoria av några musikinstrument för att lättare förstå lyrans roll på Isle of Skye gentemot andra musikinstrument. Därefter en beskrivning av grottkomplexet High Pasture Cave i vars schakt strängstallet hittades i. Sedan följer ett ganska kort avsnitt om de arkeologiska utgrävningarna 2003-2010 utanför och i grottkomplexet. Avsnitten om grottkomplexet och utgrävningarna ger en bättre bild av i vilken miljö och sammanhang strängstallet fanns i. Det följs av ett kort avsnitt om stämskruvar och avslutas med själva strängstallet från 300 f.Kr. Scrolla ned direkt till avsnittet om strängstallet ifall du som läsare vill hoppa över de första delarna.


10.2 Harpan, lutan, lyran, kitharan och gitarren.

En grottmålning från 13 000 f.Kr. i Trois-Frères i sydvästra Frankrike tros föreställa en musikalisk båge, tillika ett ensträngat musikinstrument, som visar på att redan då använde människor stränginstrument av det enklare slaget. Från musikbågen utvecklas sedan flera andra stränginstrument. Eftersom varje sträng spelade en enda ton förstod människorna med tiden att ifall de lade till fler strängar kunde de skapa flera toner och göra musiken mer mångsidig och avancerad. Långt senare ledde utvecklingen fram till att harpor, lutor och lyror uppstod. Alla delar inte åsikten om denna utvecklingslinje. Kritikerna menar att det är inte känt vilka stränginstrument som användes i världen före 4 000 f.Kr. Men oavsett åsikter är den allmänna uppfattningen på båda sidor ändå att de enkla stränginstrumenten blev mer avancerade och förfinade i västra Asien omkring 4 000, 4 000-3 500 eller 4 000-3 000 f.Kr.

Harpan var ett mer avancerat stränginstrument som uppfanns 3 500 f.Kr. efter tusentals år av utveckling från enklare stränginstrument. 
Förmodligen konstruerades den första harpan någonstans i Orienten i västra Asien. 3 000 f.Kr. användes harpan i Mesopotamien och från 2 700 f.Kr. också i Egypten. Senare spred sig harpan till flera andra delar i Europa, Afrika och Asien. De äldsta lutorna användes i 
Mesopotamien redan omkring 3 100 f.Kr. ​De äldsta kända lyrorna gjordes av sumerna i Mesopotamien i det som är nuvarande Irak omkring 3 000 f.Kr. ​Både lutorna och lyrorna spreds därefter både väster och österut från Mesopotamien. Exempelvis användes lutor i Egypten åtminstone någon gång 2055-1650 f.Kr. Det finns också 
avbildningar av lutor i Egypten 1 422 och 1 350 f.Kr. och från första århundradet e.Kr. i Indien.

En av de äldsta stränginstrumentet som hittats i världen var en del av en lyra med ett tillverkat skäggigt tjurhuvud och inlagd panel från 2 550-2 450 f.Kr., känd på engelska som Bull Headed Lyre of Ur, Bull Headed Lyre, Ur lyre och the Great Lyre. Instrumentet hittades 1926-1927 i Ur i nuvarande Irak under en gemensam arkeologisk utgrävning av University of Pennsylvania och British Museum. Utgrävningarna leddes av brittiska arkeologen Leonard Woolley (1880-1960). Tjurhuvudet var 40 cm högt, 25 cm brett och 19 cm djupt. När den användes låg Ur i södra Mesopotamien. Instrumentet var tillverkad av trä, lapis lazuli, guld, silver, etc. Dock hade resonanslådan, tillika klang- och ljudlådan, ruttnat bort när musikinstrumentet hittades. Emellertid fanns det kvar avtryck av resonanslådan i jorden när den hittades, vilket bekräftade att den fanns en gång. En ny resonanslåda återskapades 1929. Den skäggiga tjuren på lyran representerade domens, ödets och solguden Shamash, innan känd som Utu. Enligt tron lös Shamashs ljus över alla saker. Det var också endast Shamash som kunde gå ned i underjorden och komma upp igen vid soluppgången. Enligt tron vaktade dock skorpionmannen ingången till underjorden. Han var till hälften människa och hälften skorpion. 
En del av syftet med instrumentet i Ur var att visa kungars kontroll över naturen, begravningsritual och inträdet till underjorden. Allt de sakerna övervakades av Shamash. Därför var hans huvud på toppen av lyran.

Senast en tid före 1 000 f.Kr. fanns det också stränginstrument i Europa, enligt arkeologen och historikern John Bedell i Maryland i USA 2012. Han menade 2012 att de keltiska språken har ord för stränginstrument som är nära besläktade med motsvarande grekiska ord. Både kelterna och grekerna i Europa hade därför stränginstrument innan deras två språk delades en tid innan 1 000 f.Kr., enligt honom. Kanske redan en tid innan 1500 f.Kr. eftersom urkeltiskans verser, strukturer och ordförråd var nära besläktade med antika verser i grekiskan och sanskrit i Indien, enligt honom. Enligt John Bedell fanns det därför en keltisk poetisk tradition, mer exakt för-keltisk eller innan-keltiskt tradition, för poesi som gick tillbaka till före 1500 f.Kr. Urkeltiska, också känt som Proto-Celtic på engelska, uppstod 1300 f.Kr. i Centraleuropa, men det dröjde till 800 f.Kr. innan det utvecklades till ett helt fullt keltiskt språk i västra och centrala Europa.

Under järnålderns Europa var visserligen en del europeiska musikinstrument fina, men många var av det enklare slaget. Gemensamt för dem var att de inte var lika lyxigt påkostade som musikinstrumenten hos den tidigare sumeriska kulturen i södra Mesopotamien omkring 3 200-2 000 f.Kr. enligt brittiska forskare 2012. Lyxigare instrument hanterades dessutom generellt mer försiktigt än enklare och mindre påkostade instrument som slets ut snabbare. Generellt hade de lyxigare instrumenten därför överlag längre livslängder än de enklare instrumenten. Dessutom hade europeiska musikinstrument i trä inte den fördelen att de fanns i torra heta miljöer som lättare bevarade dem över längre tid. Det gällde i synnerhet de instrument som användes regelbundet och inte var prydnadsföremål. Dock instrument som användes i för torr miljö torkade ut och gick sönder med tiden. Instrument i Europa också bevaras i blöta miljöer som mossar, men då användes de inte längre. Oavsett del i Europa och Asien fanns det emellertid alltid en risk att musikinstrumenten kunde förstöras av slitage, konflikter eller i krig.

De enklare europeiska instrumenten på järnåldern kan tolkas som att de var fattigare i Europa. Ur ett utbud och efterfrågan-perspektiv kan det också tolkas som att de inte var fattigare, men att det fanns många musikinstrument i Europa. Dock behöver inget av de två tolkningarna betyda att de är sanna. Men en vara som det bara finns få saker av kan lätt bli exklusiv och dyr ifall efterfrågan är hög, men finns det tiotusentals, kanske hundratusentals av samma vara, sjunker oftast priset. Varan ses heller inte som lika exklusiv längre. Enklare varianter kan också tillverkas till ofta billigare kostnader. De hanteras ofta heller inte lika varsamt som dyrare varor. De enklare instrumenten i Europa kan därför tolkas som att tillgången till musikinstrument var större i Europa än i västra Asien. Å andra sidan ska det inte övertolkas eftersom musik historiskt har varit ett mänskligt grundbehov. Dessutom är sången, det musikaliska uttryck som skapas när någon sjunger, lika gammal som människan funnits på jorden. I alla kulturer och i alla tider har sången funnits, undantaget där den strikt förbjudits av olika skäl. För att göra sången mer dynamisk kunde musikinstrument användas, även om det fanns en del människor som hellre föredrog sång utan musikinstrument.

Före 500 f.Kr. uppfanns kithara som var stränginstrument av lyratyp med tekniskt större spelmöjligheter än vanliga lyror. Kitharan härstammade från antikens Grekland. Kitharan snappades sedan upp av romarna som döpte om den till det latinska ordet cithara. 40 f.Kr. spred romarna citharan till den Iberiska halvön där instrumentet sedan vidareutvecklades. Sedan minst järnåldern fanns lyror också på andra platser i Europa utöver den grekisk-romerska världen, som t.ex. Isle of Skye i Skottland 300 f.Kr. Däremot dröjde det till den tidiga medeltiden innan lyror blev vanligare och mer förekommande i övriga Europa utanför den grekisk-romerska världen efter hittade fynd från e.Kr. i t.ex England på 400-, 500- och 600-talen, Tyskland på 500-, 600- och 700-talen., Danmark 700-talet samt 900- och 1000-talen, Nederländerna på 700-talet, Sverige 800-talet,1000-talet och 1100 och Norge på 1200-talet. Dessutom förekommer inristade lyror på stenkors på Irland och i Skottland från den tidiga medeltiden från 900-talet eller tidigare.

Efter 700-talet e.Kr. spreds stränginstrumentet oud till Spanien från västra delen av Nordafrika. Ouden hade sin ursprung i Mesopotamien. Spridningen av ouden till den Iberiska halvön innebar att citharans utformning vidareutvecklades ytterligare en gång där. På 800-talet introducerades lutan i Spanien. Omkring år 1 000 konkurrerades lyran ut av harpan på de platser där den fanns i världen. Dock undantaget i lyrans fall i Östafrika och Asien där den fortsatte användas som knäppinstrument fram till modern tid. Dessutom som nämndes ovan förekom det lyror i Danmark på 1000-talet, Sverige på 1000-talet och 1100 samt i Norge på 1200-talet. På skandinaviska runstenar på sigurdsristningar och på träsnitt i Sverige, Norge och England finns harpor avbildade från 1000- och 1100-talen. 

På 1100-talet och efterföljande århundraden utvecklades flera stränginstrument runtom i Europa. Två av dessa varianter användes i Spanien från år 1200. De var de första moderna gitarrerna. Den moderna gitarren har sitt ursprung i dessa två första spanska gitarrer från 1200. De i sin tur hade sitt ursprung i citharan som romarna tog till Spanien 40 f.Kr. Gitarrmusiken däremot utvecklades från lutan. 

På 1400-talet till 1700-talet hade lutan sin glansperiod i Europa. På mitten av 1800-talet fick den lite större klassiska gitarren sin slutgiltiga form även om det fanns liknande mindre varianter ända sedan år 1200 i först Spanien, sedan i övriga Europa och ytterligare senare i Amerika. Officiellt utvecklades emellertid den klassiska gitarren på andra halvan av 1800-talet i Spanien. 1932 uppfanns elgitarren. På 1950- och 1960-talen blev elgitarren det viktigaste instrumentet i västerländsk populärmusik.

Luftgitarren hade sitt ursprung i 1860-talet, men då ansågs det att den vara en del av psykisk sjukdom. Populariteten av fonografen på 1930-talet ledde till att lyssnare kunde låtsas leda orkestrar. Det underlättade för acceptansen att imitera instrument. Men det dröjde till 1969 när luftgitarren blev känd för en bredare allmänhet när sångaren Joe Cocker (1944-2014) spelade luftgitarr på Woodstockfestivalen i New York 1969. 1978 i Florida hölls några av de första tävlingarna i luftgitarr. 1982 hölls första svenska mästerskapen i luftgitarr. På 1980-talet blev luftgitarr populär och antalet tävlingar ökade i både USA och Sverige. Därefter tappade emellertid luftgitarren status i Sverige och svenska mästerskapen upphörde, men återupptogs 2016 efter en längre tids uppehåll. Sedan 1996 hålls varje år världsmästerskap i luftgitarr i Finland där det utses guld-, silver- och bronsmedaljörer. Flest guldmedaljer 1996-2019 hade USA med 7 st, Finland 5, Japan 4, Frankrike 2, Storbritannien 2, Nederländerna 1, Nya Zeeland 1, Ryssland 1 och Tyskland 1. Sverige har aldrig tagit en medalj i VM i luftgitarr.


10.3 High Pasture Cave, Isle of Skye

10.3.1 Resa dit

High Pasture Cave ligger sydöst om Kilbride i Strath parish i Coille Gaireallach area i Strath Suardal på södra Isle of Skye. Ön ligger i västra Highland i västra Skottland. ​​High Pasture Cave är också känd på engelska som Cave of the High Field och på gäliska som Uamh An Ard-Achaidh. High Pasture Cave har två ingångar i sydväst som ligger på koordinaterna [57.205172, -5.984567]. De ligger inte på andra platser där Google maps uppger den ligga. High Pasture Cave ligger också 147 och 148 km västsydväst om Inverness cykel- respektive bilvägen. Det är drygt två timmars bilväg mellan Inverness och High Pasture Cave för den eller de svenska turister som eventuellt sover över någon natt i Inverness, men som vill göra en dagsutflykt till området där High Pasture Cave ligger. I närheten finns det flera andra grottor som Cave of the Seed där det också gjorts arkeologiska fynd. Kalkstensavlagringar och vulkaniska vallar har gjort att det finns relativt många men längdmässigt korta grottor i området.

Vem som helst kan åka till High Pasture Cave och se hur det ser ut ovan jord. High Pasture Caves två ingångar i sydväst ligger omkring 300 meter från en större väg i norr. De ligger i en sluttning i en uppförsbacke som i sin tur ligger i en grund dalgång. Den ena ingången i schaktet är igenbommad. Den arkeologiska platsen syns inte förrän du som besökare går upp på stigningen. Arkeologer uppmanar besökare att inte parkera sin bil vid den större vägen, som är liten, eftersom det kan försvåra för andra bilar att passera. För allas trivsel bör besökare parkera sin bil på någon av de förbipasserande platserna längs den större vägen. 

Den arkeologiska platsen ligger också på privat mark som hör till en närliggande gård. Från tidig vår och framåt brukar det finnas betande får och lamm vid High Pasture Cave. Eventuellt också kor ibland. Åtminstone i en del andra närliggande kohagar. Arkeologer uppmanar därför att man inte tar med hundar till High Pasture Cave även om det bara är ett besök för att se platsen ovan jord. I England hade inte vanliga turister kunnat besöka High Pasture Cave ovan jord eftersom allmänheten generellt inte har tillgång till enskild mark, även om det år 2000 kom en lag om begränsad allemansrätt och allmänhetens rättigheter i England. För att besöka ett High Pasture Cave i England hade turister fått fråga markägaren om lov innan. I Skottland däremot 
gäller den skotska allemansrätten som ger människor obehindrat tillträde till all mark och alla sjöar under förutsättning de inte förstör eller saboterar jordbruk. Människor får också tälta. Därför kan du som svensk turist besöka High Pasture Cave ovan jord trots att det ligger på privat mark med betande får.

Längre bort i nordväst och i norr tornar flera mindre berg upp sig mot himlen. 1,3 km om High Pasture Cave i sydväst finns Loch Slapin som enligt skotska definitioner är en sjö, men som i svenskan skulle räknas som en liten mynningsvik. Det går att gå från High Pasture Cave till Loch Slapin, men då är det 1,9 km i först nordvästlig riktning och därefter i sydvästlig riktning via bl.a. 1,4 km på en väg i nordväst och i sydväst. Från Loch Slapin går det sedan att vattenvägen ta sig till Yttre Hebriderna i väster och därefter till den öppna Atlanten väster om denna ögrupp.

Landskapet vid High Pasture Cave på södra Isle of Skye är vackert. Det påminner lite som om istiden varit där, kört över landskapet, lämnat det kvar och därefter har det börjat återhämta sig med låg vegetation. Det är svårt att föreställa sig att människor levt eller vistats där i tusentals år och på hela ön Isle of Skye de senaste 8 000-9 000 åren, men det har de.

Turister kan själva gå in i den mörka första ingången av High Pasture Cave, men då den räknas som en arkeologisk plats eller före detta arkeologisk plats bör turister istället respektera den bräckliga platsen, naturen och därmed avstå från att gå in själva utan guider. High Pasture Cave innehåller några unika formationer som bör behandlas med stor omsorg. När det regnar kraftigt ovan jord ovanför High Pasture Cave översvämmas grottkomplexet och det tar flera dagar för vattnet att rinna bort. Därtill kan de underjordiska passagerna innehålla aktiva bäckar som är benägna att översvämma. Kalkstenskanterna i passagerna är dessutom ojämna och vassa. De kan lätt skära skära hål i människors kläder och hud. Eventuella besök i High Pasture Cave bör därför helst ske efter ett par dagars torrt regnfritt väder för bästa upplevelsen. Trots torrt väder innan kan det ändå finnas mindre våta partier på marken i grottkomplexet.

Det är därför bättre för de intresserade att kontakta berörda arkeologer i Storbritannien som kan guida dig som turist i High Pasture Cave ifall de har tid. Men det är smalt och inget för den som är rädd för trånga utrymmen under jord. I vissa passager måste besökarna också krypa i gångar. För de som gillar att gå i trånga grottgångar anses dock High Pasture Cave vara extremt tilltalande med sina stalaktiter, dvs droppstensformationer. På en del stenformationer i grottkomplexet ser det ut som någon lagt veckade gardiner och gjort dem till stenar eller som koraller som blivit förstenade.​ Det finns också levande djur i High Pasture Cave som grottspindlar. 


10.3.2 Grottkomplexet

10.3.2.1 Allmänt

High Pasture Cave är ett stort grottkomplex av Durness kalksten och är 320 meter långt. Det är det näst längsta grottkomplexet på hela Isle of Skye. De 320 metrarna av passager har skapats vulkanisk aktivitet och av ett underjordiskt vattendrag. Kalksten som utsätts för höga tryck och temperaturer i jordskorpan omvandlas till marmor. Durness kalksten i High Pasture Cave är 470-510 miljoner år gammal. Grottkomplexet är däremot betydligt yngre än så. De äldsta delar av grottkomplexet uppstod före senaste istiden, en del under senaste istiden och en del strax efter senaste istiden. De äldsta delarna av High Pasture Cave är därför från innan 24 000 f.Kr. eftersom ett gigantiskt stort istäcke täckte södra Isle of Skye 24 000-12 000 f.Kr.

High Pasture Cave skiljer sig på många sätt från andra grottor i området. Den har haft minst två separata utvecklingsstadier och tre faser av passageutveckling. Dess grottkomplex är äldre än många system som hittats vid sluttningarna av berget Beinn Dùbhaich där den ligger. Grottkomplexets långa och rymliga strömpassage är mer vågrät och mindre brant än de flesta andra lokala grottor. Ur det perspektivet påminner High Pasture Cave mer om typiska grottor i engelska Yorkshire.

​High Pasture Cave nås genom två ingångar som ligger ungefär 25 meter ifrån varandra ovan jord. Enligt en del uppgifter 20 eller 23 meter ifrån varandra. Den andra ingången ligger i ett schakt ovan jord. Mellan den första ingången och schaktet är det bara 15 meter. Men eftersom schaktet har en diameter på 10 meter och den andra ingången ligger i den bortre norra delen inom schaktet är det 15 meter+10 meter = 25 meter mellan de två ingångarna ovan jord. Under jord gångvägen ligger däremot de två ingångarna 40 meter ifrån varandra på grund av krökta grottpassager. Den andra ingången är stängd idag. Innan den senaste istiden tros det att det också fanns det en tredje ursprunglig ingång, men den förstördes under senaste istiden eller strax efter. 

Den första och enda öppna ingången till ​High Pasture Cave idag kallas för entrance på kartor över grottkomplexet. Det är ett överkomligt relativt litet hål i marken. Den andra ingången är en stentrappa vid ett naturligt schakt ovan jord som är stängd. Det schaktet som den andra ingången ligger i var ungefär två meter djupt när det användes f.Kr., enligt AOC Archaeology Group rekonstruerade bild över schaktet samt enligt vanliga fotobilder över schaktet. Sex meter djupt enligt andra uppgifter. Men på både AOC:s bild och på vanliga fotobilder över schaktet syns det att det inte är sex meter djupt. Snarare omkring två meter djupt. Visst kunde fyra meter lager av jord eroderat från järnåldern f.Kr. fram till idag och gjort schaktet från sex meter djupt f.Kr. till två meter djupt idag. Men hade det varit fallet hade också AOC Archaeology Group gjort sin rekonstruerade bild med ett sex meter djupt schakt och inte två meter.

Schaktet vid den andra ingången till grottkomplexet med stentrappan är också känt som entréområdet. Dock ligger det inte på samma plats som första ingången, entrance, som finns på kartor över grottkomplexet. Ett hål i väggen i schaktet vid den andra ingången med stentrappan leder rakt ned till huvudgrottan, också kallad för the Bone Passage, som tog människor före 100 f.Kr. till resten av grottkomplexet. Vid 40 f.Kr. var den här ingången helt stängd. Se längre ned för mer.


10.3.2.2 Mänsklig närvaro och användning

Även om många skotska grottingångar och bergsskydd har visat sig innehålla bevis för mänsklig ockupation tillbaka till början av mellanstenåldern är det sällsynt att hitta arkeologiska fynd i skotska kalkstensgrottor från de de första tusentals åren av mellanstenåldern. Den skotska mellanstenåldern pågick 10 000-4 000 f.Kr. Nutida arkeologer har däremot hittat och dokumenterat mänsklig närvaro i High Pasture Cave ända sedan slutet av den skotska mellanstenåldern 5 000-4 000 f.Kr. till 560 e.Kr. Pilspetsar från 5 000-4 000 f.Kr. nomadiska jägare har hittats i grottkomplexet. Under den skotska yngre stenåldern, 4 000-2 500 f.Kr. och under nästan hela den skotska bronsåldern 2 500-700 f.Kr. ockuperades grottkomplexet bara ibland av människor. Huvudgrottan användes mer frekvent av människor 1 200-200 f.Kr. från den skotska mellanbronsåldern till den skotska mellanjärnåldern. 

Men det var först under de sista hundra åren av den skotska bronsåldern 800-700 f.Kr. och under de första 500 åren av den skotska järnåldern 700-200 f.Kr. som grottkomplexet, inklusive huvudgrottan, användes mer regelbundet av människor. Med andra ord förekom det mänsklig aktivitet i huvudgrottan bara ibland från 5 000-4 000 f.Kr. till 1 200 f.Kr., mer aktivitet 1 200-800 f.Kr. och intensiv aktivitet 800-200 f.Kr. Hela grottkomplexet under jord användes av människor f.Kr. för att söka tillfälligt skydd för kraftigt regn, ritualer, eventuella speciella fester och en naturlig plats för att dumpa skräp f.Kr. När det gäller schaktet ovan jord vid den andra ingången användes det som intensivast 800-40 f.Kr. Under den perioden användes det för ceremonier eller förvaring av föremål. Dock omkring 325-300 f.Kr. slutade schaktets stora eldstad att användas. 

1-560 e.Kr. fortsatte grottkomplexet att användas av människor, men i betydligt mindre grad än f.Kr. De gick in i grottkomplexet genom den första ingången som inte låg i schaktet eftersom den andra ingången i schaktet var helt stängd. Främst gick de in i grottkomplexet för att söka skydd mot regn eller att i mindre grad dumpa skräp. Framförallt förändrades funktionen för platsen vid High Pasture Cave över tid. Från att mest vara en plats för skydd från ösregn och dumpning av skräp från 5 000-4 000 f.Kr. till någon gång 1 200-800 f.Kr. till att också vara en mer rituell plats från 1 200-800 f.Kr. till 200 f.Kr. i huvudgrottan, rituell plats till 40 f.Kr. i schaktet, rituell plats till 100 e.Kr. utanför schaktet och 1-560 e.Kr. var grottkomplexet åter skydd för regn och dumpning av skräp i mindre grad. 

Det är tiden som grotta från mellanbronsåldern, yngre bronsåldern och järnåldern f.Kr. som High Pasture Cave är mest känd för idag, även om hittade fynd bevisar mänsklig närvaro både innan och efter. Kanske är grottan trots bronsåldersfynden mest känd för tiden som järnåldersgrotta. Under hundratals år under olika perioder under järnåldern f.Kr. användes High Pasture Cave för en mängd olika användningsområden, inklusive religiösa ritualer som ceremonier. Ritualerna var ett sett för de inhemska människorna att visa vördnad för antingen landskapet eller gudarna som de associerade med platsen. Omfattande ceremonier kunde också hållas vid högtider där eldar tändes och artefakter togs till platsen. Det råder ingen tvekan om att High Pasture Cave var en plats där det bedrevs intensiv aktivitet f.Kr. efter alla hundratals fynd som hittats både vid de två eldstäderna i schaktet, i huvudgrottan samt i övriga delar av det 320 meter långa grottkomplexet under jord.

Grottkomplexet under jord var inga permanenta bostäder under järnåldern. Enligt tidigare nämnda John Bedell 2012 bodde inte järnåldersmänniskor permanent i grottor och i synnerhet inte på fuktiga platser som på Isle of Skye. Istället använde de dem tillfälligt för att söka skydd vid resor eller när de vallade får på avlägsna betesmarker. Han trodde därför att High Pasture Cave användes av herdar på järnåldern när de behövde söka skydd under ett tak medan de vallade fåren, t.ex. vid en störtskur av regn. Nu finns det bevis för att åtminstone schaktet ovanför huvudgrottan användes för mer än skydd för regn med dess eldstäder, sannolika ritualer, stentrappor, osv. Men det är möjligt att platsen också utöver ritualer, etc, användes av herdar när de behövde söka skydd mot regn i den vanliga vardagen. 

Inom en sydvästlig till nordöstlig radie på 6,8 km har det hittats 31 hyttcirklar från 750 f.Kr. till 100 e.Kr. i området. Hyttcirklar i Storbritannien var vanligen låga stengrunder till de typen av rundhus som vilade på just stengrunder. I Skottland förekom hyttcirklar främst i norra Skottland, men även på Isle of Skye och Isle of Arran i väster. Isle of Skye räknas emellertid också till norra Skottland i arkeologiska kretsar. Majoriteten av alla rundhus runt om i Skottland hade inte hyttcirklar. Deras hus vilade direkt på marken. I de här rundhusen bodde det människor. De 31 hittade hyttcirklarna talar för att de herdar som vallade sin får utanför High Pasture Cave hade nära eller relativt nära hem under förutsättning att de bodde i någon på några av dessa ställen. De befann sig troligen inte på avlägsna betesmarker långt från sina hem när de var utanför High Pasture Cave.

2012 höll John Bedell med att om att High Pasture Cave kunde ha använts för ritualer. Enligt honom utförde järnåldersmänniskor ritualer i bl.a. grottor. I synnerhet de ritualer som var relaterade till modergudinnan eller undervärldens gudar. Huvudgrottan kunde också besökts av människor i samband med tillflykt av fara, enligt honom. Även vanliga förbipasserande på vintern kunde ha sökt skydd i huvudgrottan vid snöstormar.


10.3.2.3 Föremål

En stor mängd artefakter och andra saker från f.Kr. har hittats i High Pasture Caves grottkomplex, i schaktet ovan jord och i dess närliggande omgivning som exempelvis 1) pilspetsar, 2) stenföremål, 3) ben och/eller tänder från djur på land som nötkreatur (kor), hjortar, grisar och eventuellt vildsvin, 4) fiskben, 5) skaldjur, 6) hjorthorn, 7) skelett från människor, 8) rester av metallbearbetning, 9) del av en bronskedja, 10) delar av lerkärl och keramik från slutet av bronsåldern och från järnåldern, 11) en bit av ett beige ljusorange handgjort tyg som hörde till ett av lerkärlen, 12) träbitar, 13) nålar av brons, ben och hjorthorn, 14) glas- och elfenbenspärlor, 15) bitar av yxliknande redskap, 16) bitar handkvarnar och 17) andra välbevarade rester av fauna. Elfenben är tandben från däggdjur även om de mest förknippas idag med betar från elefanter. Handkvarnarna var förmodligen från omkring 200 f.Kr. till 300 e.Kr.

Bara i grottkomplexet har det hittats rester från fyrtio olika grisar från 150 f.Kr., vilket gör att arkeologerna tror att det är möjligt att det hölls en enorm stor rituell fest med både mat och dryck det året utanför eller inuti i grottkomplexet. De fyrtio grisarna var ovanligt många grisar på en och samma plats i Hebriderna på järnåldern. Isle of Skye är en del av Inre Hebriderna. Det förstärker ytterligare tesen att de grisarna åts upp i en stor rituell fest där bara den bästa och mest exklusive åtkomna maten åts. Senare i slutet av järnåldern e.Kr. ökade emellertid antalet grisar överlag i hela Skottland. Dock hade grisar stor betydelse för kosten i norra och västra Skottland under järnåldern. På en del platser som Dun Vulan på South Uist på Yttre Hebriderna bestod grisarna för 22 % av den mänskliga maten hos de människor som hade kopplingar till brocher 400 f.Kr. till 200 e.Kr. Byggnaderna brocher, inte smyckena broscher. På en del broch-platser i västra och norra Skottland under järnåldern var det annars vanligt att grisar generellt  ar det tredje vanligaste livsmedlet som människor åt efter nötkreatur och får/getter.

Rester av tre begravda kor från 100 f.Kr. har också hittats i grottkomplexet i High Pasture Cave. Även mänskliga personliga som inhemska saker och föremål har hittats i hela grottkomplexet, inklusive fynd flera hundra meter in. Inuti grottkomplexet har det hittats fler artefakter som på järnåldern användes av kvinnor som nålar för kvinnor, pärlor, handkvarn av granit, osv. Som nämndes tidigare började den andra ingången med stentrappan från schaktet till huvudgrottan stängas igen från 100 f.Kr. och var helt stängd 40 f.Kr. Föremål i grottkomplexet från efter 100-40 f.Kr. kom därför in genom den första ingången som inte låg i schaktet.

​
10.3.2.4 Eldstäderna, stenpassagen, stentrappan och stenmuren

1200 f.Kr., på 1100-talet f.Kr. eller omkring 840 f.Kr. uppfördes en mindre steneldstad i schaktet ovan jord. Den låg ungefär en meter från ingången och två till tre meter från det hål som fanns längre in i ingången som ledde ned till huvudgrottan. 800 f.Kr. byggdes en stor eldstad av sten som också låg i schaktet ovan jord. Den uppfördes några meter meter från ingången mot huvudgrottan och drygt fem meter från hålet längre in i ingången som ledde ned till huvudgrottan. 
Eventuellt 800 f.Kr. byggdes också den två till tre meter långa plana nedåtsluttande stenpassagen, tillika stengången, som gick in i schaktets ena vägg och ersatte den tidigare naturliga ingången med en mänsklig konstruerad ingång. Efter stenpassagen byggdes bildade den ingången mellan schaktet och huvudgrottan. 

Mitt i och i slutet av den korta stenpassagen fanns en fyra meter djup stentrappa som ledde ned till huvudgrottan i den här delen av den naturliga kalkstensgrottan under jord. Eventuellt uppfördes stentrappan också 800 f.Kr. Det är även möjligt att trappan byggdes 1 200-800 f.Kr. eller senare 800-100 f.Kr. men troligen omkring 800 f.Kr. John Bedell trodde 2012 däremot att stentrappan ned till huvudgrottan byggdes på järnåldern, vilket i sådant fall betyder att den uppfördes någon gång 700-200 f.Kr. eller 700-100 f.Kr. ifall man tror på honom eftersom den intensiva aktiviteten av människor i huvudgrottan slutade 200 f.Kr. och stentrappan började fyllas igen från 100 f.Kr. Stentrappan finns kvar än. Runt stentrappan i ingången ned till huvudgrottan beklädde människor väggarna med stenar. De tros vara lika gamla som stenpassagen och stentrappan. Innan stenpassagen och stentrappan stensattes var det naturliga ingångar in i huvudgrottan före 800 f.Kr. eller före 1200 f.Kr. Stenpassagen och stentrappan bildade därför ett litet trapphus mellan schaktet ovan jord och huvudgrottan under jord. Den stora eldstaden låg fyra meter från början av trapphuset. Ytterligare en dryg meter i trapphuset gick stentrappan ned till huvudgrottan.

I delar av schaktet fanns det också ett stengolv a la utspridda kullerstenar. Golvet gick mellan schaktets yttre ingång via de två eldstäderna i schaktet till trapphuset i väggen i samma schakt. Stengolvet antas lades någon gång 700 f.Kr. till 100 e.Kr., men efter 325-300 f.Kr. eller efter 40 f.Kr. fanns det ingen anledning att anlägga ett stengolv där. 325-300 f.Kr. på grund av den stora eldstaden i schaktet slutade att användas och 40 f.Kr. för att schaktet användes för ceremonier eller förvaring av föremål fram till dess. Antagligen anlades stengolvet därför mer precist omkring 700-325/300 f.Kr.

Under den senare hälften av 300-talet f.Kr. omkring 325-300 f.Kr. slutade schaktets stora eldstad att användas  enligt undersökningar av artefakter med kol-14-metoden. Det kan antyda på att platsen inte ansågs lika viktig efter 300 f.Kr. trots intensiv aktivitet i huvudgrottan fram till 200 f.Kr. och mänsklig närvaro i schaktet till minst 40 f.Kr. Dessutom förekom det mänsklig aktivitet i grottkomplexet till 560 e.Kr. År 2010 hittades det brända strängstallet av trä från 300 f.Kr. i den stora eldstaden. Hade den stora eldstaden använts 299-200 f.Kr. eller 299-40 f.Kr. hade också strängstallet och annat bränt material brunnit upp helt efter alla gånger det eldades i den större eldstaden efter 300 f.Kr.

Under över 800 års tid användes eldstäder i schaktet. Slutade den lilla eldstaden att användas 400-300 f.Kr. betyder det att den var från 1200-1100 f.Kr. Det beror på att den stora eldstaden uppfördes 800 f.Kr. och bara var i bruk i 475-500 år fram till 325-300 f.Kr. För över 800 års användning av eldstäder i schaktet var den lilla eldstaden därför tvungen att vara från 1200-1100 f.Kr. ifall den också slutade att användas ungefär samtidigt som den stora eldstaden. Slutade den lilla eldstaden däremot att användes 40 f.Kr. uppfördes den omkring 840 f.Kr. eller tidigare, vilket i sådant fall också möjliggör över 800 års användning av eldstäder i schaktet för perioden 840-40 f.Kr.

Kan tyckas ganska oviktig information när de två eldstäderna slutade att användas, men de två ger såväl arkeologer, historiker som andra intresserade en uppfattning när den mänskliga aktiviteten började avta eller minska i schaktet trots att det förekom aktivitet i schaktet till 40 f.Kr. och utanför schaktet till 100 e.Kr. Tidsuppfattningen i sin tur ger en bättre bild om hur platsen användes och uppfattades lokalt. Det säger något när den gick från att vara en viktig eller betydande rituell plats till att bara bli något betydelselöst ställe. Det i sin tur säger också något om de lokala boende hittade andra platser för sina ritualer eller förändrade sina lokala kulturmönster. Det är idag lätt att se en människa från Isle of Skye 340 f.Kr som samma typ som den människa som levde på samma ö 40 f.Kr. Men mellan de två skiljde det 300 år med allt vad innebar i mänsklig utveckling, innovationer, kultur, etc. Precis som det skiljer 300 år mellan en människa idag på Isle of Skye gentemot en annan människa på Isle of Skye i början av 1700-talet e.Kr. 

Någon gång på järnåldern, troligen före 40 f.Kr., byggdes den runda stenmuren som omger schaktet. Den en till två meter tjocka stenmuren var väggarna till ett rundhus som uppfördes på schaktet. Med rundhuset var schaktet tio meter i diameter. Stenmuren var fram till de arkeologiska utgrävningarna 2003-2010 helt täkt av gräs och andra låga gröna växter. 


10.3.2.5 Stängningen och kvinnan

Efter att huvudgrottan till High Pasture Cave slutade att besökas av människor 200 f.Kr. dröjde det ytterligare hundra år innan stentrappan och ingången ned till Bone Passage 100 f.Kr. började att fyllas igen med material från de två eldstäderna, av stenblock, stenar och jord. Enligt en del andra uppgifter började den fyllas igen redan 200 f.Kr. och inte 100 f.Kr. Det innebar slutet för mänsklig närvaro i huvudgrottan eftersom det blev svårare att gå ned den vägen från 100 f.Kr. eller 200 f.Kr.. Dock fanns den första ingången till grottkomplexet 25 meter längre bort ovan jord där människor kunde gå 40 meter under jord bakvägen till huvudgrottan. Men den ingången ledde inte direkt ned till huvudgrottan Bone Passage som ingången mellan schaktet och huvudgrottan. Trots att ingången till huvudgrottan började fyllas igen från 100 f.Kr. fortsatte mänskliga aktiviteter i schaktet, dvs. entréområdet, ovan jord 100-40 f.Kr.

På 40-talet f.Kr. var stentrappan nästan helt igenfylld med material, stenar, jord, lera, bränt ask från eldstäderna, etc. Omkring 40 f.Kr. eller några år tidigare placerades ett skelett av en kvinna (f. ca 85-65 f.Kr och d. ca 45-40 f.Kr) i åldern 25-40 år, ett fyra till fem månader gammalt mänskligt foster och ett nio till tio månader gammalt spädbarn på toppen av fyllningen av ingången och stentrappan. Fostret placerades vid kvinnans buk och barnet lades mellan kvinnans ben. Det sägs också att det låg benrester från kattungar på toppen av fyllningen. Eftersom det inte fanns katter i Skottland f.Kr, måste kattungarna lagts dit på kanske 100-, 200- eller 300-talen e.Kr. ifall uppgifterna om kattungarna stämmer. Katterna kom till Skottland med romarna och deras invasioner av Skottland e.Kr. Alternativ att kvinnan, fostret och barnet också var från 100- till 300-talen e.Kr. och lades på toppen samtidigt som kattungarna. Men å andra sidan daterades kvinnans skelett på 2000-talet till att vara över 2 000 år gammalt, vilket innebär att hon dog senast innan 5 e.Kr. och inte på 100- till 300-talen e.Kr.

Efter att kvinnan, fostret och barnet placerades på toppen av fyllningen lades ytterligare lera och stenblock ovanpå dem. 40 f.Kr. var ingången och stentrappan helt igenfylld med material, stenar, jord, lera, bränt aska från eldstäderna, skelettet av kvinnan, etc. Ingången mellan schaktet och huvudgrottan var därmed helt blockerad från 40 f.Kr. via den andra ingången från schaktet. Fortfarande gick det att nå huvudgrottan bakvägen genom den första ingången 25 meter bort ovan jord.

Skelettet av kvinnan är intressant. Hon föddes som någon gång 85-65 f.Kr. Ett tag levde hon också samtidigt som när den kända romerska statsmannen Julius Caesar (100-44 f.Kr.) verkade i Rom 2 147 km sydöst om södra Isle of Skye. Det Julius Caesar gjorde i Rom påverkade också indirekt också den här kvinnan med förändrade ritningar, maktförhållanden, migrationer, etc i Europa beroende på vad de styrande gjorde i Rom. För att sätta det i perspektiv sa en historiker 2020 att den här kvinnan bara var en längre seglats eller en 2 616 km lång vandring till maktens boning i Rom och Julius Caesar när han befann sig i Rom. Idag tar en sådan vandring 13,2 dagar med 40 km gående per dag. Kvinnan på Isle of Skye såg inte och träffade aldrig ​Julius Caesar. Hon kanske inte ens visste vem han var. Men när Julius Caesar någon kväll i Rom tittade upp mot himlen och såg månen kunde den här kvinnan också se månen samma kväll på Isle of Skye under förutsättning av det var stjärnklart. Det gör att sett med ett historiskt perspektiv var inte den här kvinnan bara en slumpmässig kvinna från den skotska järnåldern. Hon levde i samma tid som en världshistoriens mest kända personer Julius Caesar. Det gör att också att den här kvinnan blir en intressant bit i ett historiepussel och värd att nämna.

Efter att ingången och stentrappan var helt igenfylld 40 f.Kr. övergavs schaktet helt. Dock förekom det aktiviteter utanför schaktet i form av eldstäder fram till 100 e.Kr. och i grottkomplexet men inte i huvudgrottan under de första århundradena e.Kr. Mellan 40 f.Kr. till 1800-talet e.Kr. fick schaktet vara helt orört. På 1800-talet förekom det aktiviteter i området utanför High Pasture Cave av skotska torpare, croftare. Det är också möjligt att en och annan familj flyttade dit efter att de fördrevs dit på grund utrensningarna av högländerna och började använda markerna ovan jord vid High Pasture Cave.


10.4 Utgrävningarna 2003-2010

1972 återupptäcktes High Pasture Cave i modern tid. Samma år, 1972, gjorde studenter från University of London Speleological Society utgrävningar eller en inspektion vid eller i grottkomplexet High Pasture Cave. De grävde också en sänka bortom den första ingången till High Pasture Cave. Speleology, på svenska speleologi, är läran om grottor, hur de är uppbyggda, fysiska egenskaper och historia, livsformer i grottor, etc. 1972 namngav den intresserade grottgruppen och grottsällskapet hela det storagrottkomplexet till High Pasture Cave. 
Deras besök 1972 följdes upp av en detaljerad undersökning i augusti 1973 av Moldywarps Speleo Group. Grottutforskningarna och undersökningarna gav detaljer om att grottkomplexet var 320 meter långt och som mest 12,8 meter djupt, vilket gjorde det till den näst längsta grottan på Isle of Skye.

1997 besöktes High Pasture Cave av några av de arkeologer som senare skulle vara där och göra utgrävningar 2003-2010. De gick in en bit i det långa grottkomplexet. I ett passage såg de att ben, etc låg relativt synliga och oförstörda i passagens golv. De konstaterade att de legat där länge eftersom de fått kalkspat på sig. Men i ett nytt besök i grottkomplexet 15 maj 2002 av samma personer, inklusive arkitekten Steven Birch, såg de att golvet i samma passage hade fått betydande skador orsakade av hänsynslösa grottgrävare som grävt bland stenblocken i jakt på en ny grotta eller passage. Mycket kalkspat i den passagen var förstört. Underliggande material hade flyttats ur sina ursprungliga positioner och sammanhang i samma passage. Materialet hade kastats åt sidan. Vid besöket hittade de flera ben, djurtänder, klumpar av kol, eldspruckna stenar, sandstenar, etc.

Arkeologerna drog slutsatsen att undersöktes inte grottkomplexet utförligt av professionella specialister inom efterföljande närtid skulle material på platsen kunna bli förstörda av andra grottgrävare. Risken fanns också att vanliga skattletare skulle söka sig dit och förstöra saker. Viktiga föremål skulle kunna krossas eller snos. Kunskap skulle gå förlorad. Det var därför viktigt att ta reda på platsens potentiella betydelse och kunna sätta in den i ett bredare arkeologiskt sammanhang innan det var försent.

2002 gjorde West Coast Archaeological Services ett förarbete av High Pasture Cave. 2003 inleddes The High Pasture Cave & Environs Project. 2003 kom ett lag av arkeologer och andra specialister med stöd av Highland Council, Historic Scotland och National Museums of Scotland till High Pasture Cave. Deras utgrävningar strax utanför och inuti i grottkomplexet i grottgångarna pågick säsongerna 2003-2010. Projektarbetet leddes och övervakades av de lokala arkitekterna Steven Birch och Martin Wildgoose. Även frivilliga från det lokala samhället, arkeologstudenter från det skotska fastlandet och arkeologstudenter från utländska universitet hjälpte till och assisterade. Det var med andra ord mängder med människor på plats vid High Pasture Cave. Alla var dock inte där samtidigt.

Det pågick såväl geofysisk undersökning som klassisk arkeologiska utgrävningar i och vid High Pasture Cave. Efteråt analyserades det breda utbudet av material och föremål som hittades i och vid High Pasture Cave samt i området utanför grottkomplexets två ingångar. Mängder med hittade föremål blev offentliga för allmänheten 2012-2017. Det dröjde emellertid till tidigast 2019 innan allt samlat arbete och föremål av High Pasture Cave var helt analyserat och klart.

​För att kunna gå in i grottkomplexet 2003-2010 gick arkeologerna genom den första ingången i ett skorstensliknande hål ned i marken som var omgiven av stenar och stenformationer. Den ingången där det står entrance på kartor över grottkomplexet. Den ingången som inte ligger i schaktet och som ligger 25 meter ovan jord från den andra ingången i schaktet. Idag har hålet i första ingången ett trätak och trälucka för att skydda ingången mot regn. Gå igenom första ingången och dess hål var inget för den med klaustrofobi. Det var en kontrast mellan två världar för arkeologerna. Utanför första ingången var det ljust dagtid i ett öppet landskap. Inuti High Pasture Cave rådde det konstant mörker där de mänskliga sinnena betonades. Givetvis hade arkeologerna med sig ficklampor och annan belysning.

Arkeologerna konstaterade att ljud utgjorde en viktig komponent i grottkomplexet. Men det var inte tyst. Ljudet av en underjordisk ström lite längre bort i High Pasture Cave skapade en lugnande miljö. Dessutom hördes det ljud från vattendroppar som föll ned. Efter fyrtio meter in i grottkomplexet från första ingången var ljudet märkbart och behagligt. Gissningsvis var också bronsåldern och järnålderns människor medvetna om akustiken i High Pasture Cave. Tyst, men ändå inte tyst på grund av det naturliga ljudet från plaskande och droppande vatten. 

I maj och juni 2003 gjordes en undersökning av det 10 meter diameter stora schaktet ovan jord med dess 1,5-2 meter tjocka stenmurar. Det schaktet där den andra igenbommade ingången låg. Senare, men senast 2005, började utgrävningarna av själva schaktet ovan jord. Det medförde att arkeologerna senast 2005 hittade den andra ingången som ledde ned till huvudgrottan Bone Passage. Det var ett igenbommat trapphus med en stenpassage och stentrappa. När arkeologerna började gräva i trapphuset hittade de 2005 resterna av kvinnan, hennes foster och barn som nämndes tidigare. De var en del av det andra materialet som blockerade trapphuset mellan schaktet och huvudgrottan. Utgrävningarna av trapphuset visade att andra ingången började med en kort plan nedåtsluttande stenpassage och därefter fanns det en fyra meter djup, brant och smal stentrappa som ledde ned direkt till huvudgrottan. Arkeologerna tömde trapphusets lösa material helt. För första gången sedan strax innan 40 f.Kr. var det en bit av ett öppet hål och för första gången sedan 100 f.Kr. ett helt öppet hål mellan schaktet och huvudgrottan. Ingen människa hade gått igenom där sedan 100-40 f.Kr. Det hade fått vara orört i 2045-2105 år. 

Nedersta delen av stentrappan under jord låg i början av huvudgrottan. Själva huvudgrottan var en tre meter bred och lite över femton meter lång passage med ben i, därav namnet the Bone Passage. Andra uppgifter hävdar att passagen var knappt tio meter lång eller tretton meter lång. De varierade uppgifterna beror antagligen på vad man räknar som ingår i huvudgrottan eftersom den kröker sig. Den första raka delen är omkring tio meter lång medan den krökta delen är strax över fem meter. När det menas tre meter bred syftade det på de bredaste ställena vid midje- eller huvudhöjd. På marknivå var passagen i huvudgrottan bara en meter bred och på vissa ställen betydligt kortare än så. Längst bort snett på höger sida efter Bone Passages krökning fanns ingången till the Ramp Passage som sedan ledde vidare till resten av grottkomplexet, inklusive Main Stream Passage. Efter Bone Passage fanns det en korsning där den vänstra passagen ledde till den första ingången medan den högra passagen ledde till resten av grottkomplexet. 

2008 på gjorde en undersökningsgrupp från AOC Archaeology Group från Edinburgh en laserskanning delar av platsen på uppdrag av High Pasture Cave & Environs Project. AOC grundades 1991 och är idag ett av Storbritanniens mest erfarna företag som sysslar med kulturarv. De har fem kontor i Storbritannien och över hundra anställda som kan utföra och undersöka alla möjliga saker gällande kulturarv. 2008 i High Pasture Cave skannade AOC in a) stentrappan mellan schaktet och huvudgrottan, b) huvudgrottan och c) en knutpunkt lite längre bort vid den underjordiska strömmen. Dessa delar av grottkomplexet ansågs var mycket svåra att registrera eller mäta för hand på ritningar. Därför skannades dessa delar in med laser som ett effektivt och verkningsfullt sätt för att samla in mycket exakta data.

Senare undersökte och laserskannade AOC också schaktet och terrängen närmast utanför schaktet. De gjorde också en rekonstruktionsbild av schaktet, ingången till huvudgrottan och själva huvudgrottan. Ingången till huvudgrottan på deras rekonstruerade bild är den andra ingången med stentrappan i schaktet och inte den första ingången. Bilden finns på deras hemsida. Där kan man se att det finns ett stensatt golv i delar av schaktet mellan den yttre ingången till schakten ända fram till stenpassagen i schaktets vägg och stentrappan som leder ned till huvudgrottan. Golvet går via den stora eldstaden och den lilla eldstaden. Golvet är som utspridda kullerstenar. Stenmuren som omgärdar schaktet syns också tydligt på bilden med ingången på marknivå där människor f.Kr. kunde gå in och ur schaktet. Även en stentrappa som går från marken på schaktets ena sida till marken ovanför schaktet syns också på bilden. Det fanns med andra ord två ingångar till schaktet och två stentrappor vid platsen när den användes f.Kr. En vanlig öppen ingång från det fria vid schaktets ena ände, en stentrappa från det fria vid schaktets ena sida och en stentrappa i trapphuset mellan schaktet och huvudgrottan. På ena halvan av schaktet finns det också gropar och stolphål, enligt AOC:s bild. Där satt det trästolpar någon gång f.Kr.

Utanför schaktet, i det fria, finns det mängder med brända material vid och intill stenar som låg gruppvis på minst 26 st platser på AOC:s bild. Antagligen tändes det eldar på dessa platser i samband med ritualer eller mer specifikt vid ceremonier. Arkeologerna tror att de var små eldstäder som byggdes 350 f.Kr. till 100 e.Kr. Möjligen byggdes de i omgångar. De tros ersatte den stora eldstaden i schaktet som slutade att användas 325-300 f.Kr. och själva schaktet som övergavs 40 f.Kr. Visuellt påminde det säkerligen som när en del svenska vinterträdgårdar tänder ljus i sina trädgårdar innan varje jul.

Efter att arkeologerna var klara med sina utgrävningar och undersökningar av trapphuset, huvudgrottan och övriga grottkomplexet fyllde de igen trapphuset mellan schaktet och huvudgrottan med stenar. Stenpassagen och stentrappan var återigen helt täckt precis som från 40 f.Kr. till 2005 e.Kr. Under resten av tiden fram till september 2010 koncentrerade sig arkeologerna på schaktet och det omgivande landskapet utanför schaktet. Behövde de gå in i huvudgrottan eller i resten av grottkomplexet i fortsättningen kunde de gå in genom den första öppna ingången som låg 25 meter längre bort. Den besökare som idag går in i första ingången i grottkomplexet kan gå fram till huvudgrottan under jord och se stenarna i huvudgrottans ena ände som blockerar stentrappan mellan schaktet och huvudgrottan. Det är samma stenar som arkeologerna lade dit efter sina utgrävningar och undersökningar av trapphuset på 2000-talet.

Arkeologerna som undersökte High Pasture Cave 2003-2010 konstaterade att schaktet ovan jord, huvudgrottan och grottkomplexets funktion ändrades över tid. Givetvis var det en naturlig plats för att kasta in skräp i på bronsåldern och järnåldern, men 1 200-100 f.Kr. eller 1 200-200 f.Kr. fanns det också andra skäl för människor att gå in i den annars mörka och för människor konstiga världen som fanns i huvudgrottan. Sådana skäl var ritualer, en och annan stor fest, etc. Den stora samlingen av välbevarade djur- och fiskbenen vid platsen visar vad för typ av mat som människor åt i eller vid High Pasture Cave f.Kr. Analyser av djurbenen antyder att på några av djuren utfördes det ovanliga slaktmetoder, i synnerhet på nötkreatur och grisar. Det indikerar på att vid vissa tillfällen på bronsåldern och järnåldern användes platsen för fest. Dessa faktorer och delar av hittade föremål av fin kvalitet, fynd av metallbearbetning och mänskliga rester i det tidigare blockerade trapphuset visar på att platsen var både viktig och betydelsefull lokalt inom Isle of Skye f.Kr. Det sin tur pekar på att den också kunde användas för ritualer och mer specifikt ceremonier, enligt arkeologer och historiker. 

Ingången från schaktet, via trapphuset, till huvudgrottan gav också tillträde till den undre världen eller till den så kallade andra världen f.Kr. För de lokala boende människorna var det en övergångsport mellan två världar. Därför höll de också speciella högtider, offrade gåvor till keltiska gudarna och till och med ibland tillverkade metaller på eller vid platsen. Dock är det viktigt att poängtera att platsen är ett exempel på hur delar av det inhemska lokala livet användes i ett specialiserat sammanhang f.Kr. Det var inte urtypen för en vanlig plats för vanliga människor i en vanlig skotsk miljö. Istället var det en plats som några tillfällen bröt den annars vanliga vardagen för de lokala människorna, undantaget för eventuella herdar ifall man tror på John Bedells spekulationer från 2012.

När en port stängs brukar en annan öppnas. På 2000-talet med start från 2006 till minst 2010 gjorde arkeologerna också utgrävningar av det svårtillgängliga Cave of the Speckled Horses, även känd på gäliska som Uamh an Eich Bhric. Den ligger 3 km sydväst om Fiskavaig på västra Isle of Skye. Den ligger också knappt 32 km västnordväst om High Pasture Cave. I Cave of the Speckled Horses hittade arkeologerna benrester av varg, vilket de inte gjorde i High Pasture Cave. I Cave of the Speckled Horses hittade de också benrester och rester från nötkreatur, får/getter, grisar, hjortar, fiskben och skaldjur. De hittade även bl.a. stenverktyg, keramik, saker av järn, bronsföremål, en liten bronstacka, en halv pärla av bärnsten och en eldstad i sten.

De hittade fynden i Cave of the Speckled Horses var i genomsnitt ungefär från 85-120 e.Kr. eller ca inom spannet 15 f.Kr. till 220 e.Kr. Uppgifterna kan ändras. Cave of the Speckled Horses användes under en relativt kort tid under den andra halvan av den skotska järnåldern. Det mest relevanta sett ur High Pasture Caves perspektiv är att de huvudsakliga aktiviteterna började i Cave of the Speckled Horses när de hade klingat av, började klinga av eller var på väg att klinga av i High Pasture Cave. Mer specifikt i High Pasture Cave upphörde aktiviteterna i dess huvudgrotta 200 f.Kr. och i schaktet 40 f.Kr. Därtill förekom mindre förekommande aktivitet i övriga grottkomplexet, men ej huvudgrottan, inom High Pasture Cave till 560 e.Kr. och utanför schaktet till 100 e.Kr. Det leder till frågor som:
- Varför övergavs de intensiva aktiviteterna i High Pasture Cave generellt och ersattes eventuellt av Cave of the Speckled Horses?
- Ersatte Cave of the Speckled Horses ens High Pasture Cave?
- Kunde det istället vara två separata obundna platser som inte hade med varandra att göra?
- Varför föredrog människor omkring 85-120 e.Kr. att ta sig till det svårbesökta Cave of the Speckled Horses och inte i det lättillgängligare High Pasture Cave även om det förekom mindre aktiviteter i det senare? 
- Kunde det bero på att det huserade olika rivaliserande stammar vid eller i närheten av High Pasture Cave och Cave of the Speckled Horses?
- Hade en eventuell stam vid Cave of the Speckled Horses inte tillgång till området vid High Pasture Cave på grund av en rivaliserande stam?
- Var det därför de besökte Cave of the Speckled Horses och inte High Pasture Cave?
- Kunde det omvänt istället var samma stam som kontrollerade båda områdena, men av någon anledning föredrog Cave of the Speckled Horses i större utsträckning före High Pasture Cave e.Kr.?
​- Varför i sådant fall?


10.5 De sju stämskruvarna

Under tiden 2003-2010 arkeologerna gjorde utgrävningar utanför och i High Pasture Cave hittade de fynd både från brons- och järnåldern. De fynden var både artefakter som lerkärl gjorda av människor och ben från djur. I Bone Passage hittade de 2006 hjorthorn och andra ben från bl.a. 500 f.Kr. Samma år, 2006, hittade de också sju bitar med udda mönster i Bone Passage. Experter vid den tiden spekulerade i att de sju bitarna användes som stämskruvar för att stämma ett eller flera stränginstrument. En stämskruv är en liten skruv vars ena ände av strängen är upplindad runt om. Det visade sig att experterna 2006 var något på spåren som skulle bekräftas fyra år senare men på ett annat instrument.


10.6 Strängstallet, del av lyran 300 f.Kr.

Strängstall är den anordning på ett stränginstrument som lyfter upp strängarna från instrumentets hals och kropp. Strängstallet överför också strängarnas vibrationer till resonanslådan. Den sista arkeologiska säsongen i High Pasture Cave pågick mellan 10 maj till början av september 2010, men med ett två veckors uppehåll mellan 21 juni till 4 juli 2010. Mellan juni till september 2010 under sista säsongen i High Pasture Cave under ledning av West Coast Archaeological Services och Martin Wildgoose hittade arkeologerna resterna av ett strängstall. Det tillhörde en lyra från vad arkeologerna 2010-2012 trodde var från 550-450 f.Kr. 2012 ändrade de åldern på strängstallet till 300 f.Kr., vilket fortfarande anses vara då den tillverkades. Se bilden längre upp ovan.

Strängstallet från 300 f.Kr. hittades i den större eldstaden i schaktet, vilket var bara några meter från ingången och fem meter från stentrappan som ledde ned till huvudgrottan Bone Passage. Den stora eldstaden slutade att användas omkring 325-300 f.Kr., vilket kunde tala för att strängstallet istället var från 325-300 f.Kr. och inte 300 f.Kr. trots dess officiella datering till 300 f.Kr. Det förekommer andra uppgifter att strängstallet hittades 2012, men utgrävningarna som påbörjades 2003 avslutades i september 2010. Strängstallet hittades 2010 och inte 2012. 2010-2012 ville forskarna vara säkra på att det var ett strängstall och inte bara en vanlig träbit innan de gick ut med nyheten till allmänheten. De ville också vara säkra på dess ålder. Därför dröjde de till 2012 innan de gick ut med nyheten för allmänheten. Nyheten om strängstallet publicerades därför 2012 och blev känt för allmänheten först 2012. Det var ändå ganska tidigt. En del fynd vid grottan som hittades 2003-2010 blev offentligt kända för allmänheten först 2012-2017. 

Strängstallet från 300 f.Kr. som hittades 2010 var av trä. De var bara sex cm långt. Det var litet, trasigt, bränt och avlångt. De hade också fyra taggar och tre till fyra hack där tre till sex strängar kunde gå igenom. Tre av taggarna var högre än den fjärde lägre taggen. Senare rekonstruktioner av strängstallet innan 2013 visade att strängstallet på Isle of Skye tillhörde ett sexsträngat instrument med sex stämskruvar. De sju stämskruvarna, som hittades i Bone Passage fyra år tidigare 2006 på en helt annan plats inom de arkeologiska området, tillhörde därför eventuellt ett annat stränginstrument. 2010 hittade arkeologerna hittade också en L-formad del som hörde till strängstallet eller lyran. L:et var tre cm på höjden och tre cm på längden. Det var också bränt. 

En rekonstruktion av en engelsk anglosaxisk lyra med sex strängar från 600 e.Kr.
Lyrans strängstall till vänster på instrumentet och alla dess stämskruvar till höger.
Lyran på Isle of Skye från 300 f.Kr. kunde ha sett ut eller påmint om den här lyran. 
© Dr Steven Plunkett. CC.

Fyndet på Isle of Skye gjorde det till det äldsta hittade
stränginstrumentet i Västeuropa. Lyrorna fanns också i romarriket, men inga fysiska rester av en lyra har hittats i Västeuropa som varit lika gammal eller äldre än den på Isle of Skye. Dock har rester av instrument hittats i Italien och Grekland som varit från omkring tiden då lyran tillverkades på Isle of Skye 300 f.Kr., men dessa italienska och grekiska fynd har varit något yngre än den skotska. Det finns en förklaring till varför det inte hittats rester av äldre europeiska instrument. Vanligtvis tillverkades stränginstrument av trä historiskt. De överlevde därför sällan över längre perioder i marken eftersom de ruttnade bort i Europa. Spår av lyror från romarriket f.Kr. bygger därför mest på avbildningar av lyror på stenar, lerkärl, etc och på hänvisningar till stränginstrument i den samtida litteraturen, undantaget de få fynd som gjorts.

Fyndet på Isle of Skye medförde en stegändring av musikhistorien i Storbritannien. Det sköt tillbaka historien om komplex musik på de brittiska öarna från omkring 700 e.Kr. till 300 f.Kr., enligt musikarkeologen och experten Dr Graeme Lawson 2012 på Cambridge Music-archaeological Research i Cambridge i England. Andra uppgifter hävdar att det istället var en stegändring av musikhistorien från 800 e.Kr. till 300 f.Kr. Det var också en stegändring för mer specifikt sång och poesi som lyror oftast användes för. 

2012 trodde arkeologen och historikern John Bedell i Maryland i USA
att Dr Graeme Lawson syftade på stegändring av den europeiska musikhistorien och inte den brittiska musikhistorien i den senares uttalande om lyran på Isle of Skye. John Bedell höll därför inte med Dr Graeme Lawsons resonemang. John Bedell menade att den europeiska musik- och poesitraditionen gick att spåra långt tillbaka före 300 f.Kr. Enligt honom har de keltiska språken ord för stränginstrument som är nära besläktade med motsvarande grekiska ord. Både kelterna och grekerna i Europa hade därför stränginstrument innan deras två språk delades en tid innan 1 000 f.Kr., enligt John Bedell 2012. Urkeltiskan uppstod 1300 f.Kr. men utvecklades fullt ut till keltiska 800 f.Kr. Enligt John Bedell var urkeltiskans verser, strukturer och ordförråd nära besläktat med antika verser i grekiskan och sanskrit i Indien. Det senare ligger mycket nära det indoeuropeiska urspråket.

Enligt John Bedell fanns det därför en keltisk poetisk tradition, mer exakt för-keltisk eller innan-keltiskt tradition för poesi, som gick tillbaka till före 1500 f.Kr. Han hävdade vidare att mänskliga poesi- och musiktraditioner var lika gamla som homo sapiens eller motsvarande 200 000 år gamla. Utöver det uppfanns kitharan i Grekland 500 f.Kr., vilket var 200 år före 300 f.Kr. Dessutom är det känt att det fanns stränginstrument i järnålderns Europa före 300 f.Kr. Därutöver finns det avbildningar av stränginstrument på keramik, etc. från f.Kr. i Europa. Det styrker John Bedells uppfattning om att fyndet på Isle of Skye inte var en stegändring för sång och poesi i Europa. Istället var det ytterligare ett bevis för sången och poesins förekomst i Europa f.Kr. Men Dr Graeme Lawson syftade så upprymt 2012 på en stegändring av den brittiska musikhistorien samt musik-, sång- och poesitraditionerna även om det fanns lyror i England på 400-talet e.Kr. Dr Graeme Lawson syftade inte på en stegändring av musikhistorien i Europa, även om det finns ett youtube-klipp från 2012 där han säger att fyndet på Isle of Skye var mycket viktigt för Europa. Men att säga något är viktigt för Europa är inte automatiskt samma sak som stegändring.

Hur som helst, fyndet på Isle of Skye var en otrolig upptäckt som visade tydligt att musiken och även ritualer var en del människors liv på järnåldern i Skottland. Åtminstone hos en del människors liv. Det visade också tillsammans med andra fynd att Isle of Skye var en samlingsplats under generationer. Ön hade en viktig roll för högtider, fester och i ritualer 300 f.Kr. Musiken hade den fördelen att den både kunde nå ut och kommunicera mellan människor, inklusive deras känslor. Dessutom kunde människorna genom musiken tolka sin omgivning. Exempel på det är ifall senaste skörden slog fel och de sjöng om livets umbäranden efter det. Omvänt att den senaste skörden blev lyckad och de sjöng om livet som det vore en fest.

Strängstallet på Isle of Skye bekräftade också den fortlöpande kontinuiteten för kärlek till musik i den västliga keltiska kulturen med områden mot Atlanten. Kärlek till musik har funnits i alla världens länder historiskt tillbaka till en viss punkt i mänsklighetens historia. Men med fyndet på Isle of Skye fanns det fysiska bevis för kärleken till musiken i Skottland som forskarna anade innan 2010. Senare på den tidiga medeltiden förekom det många avbildade stränginstrument på ristade stenar i Skottland och Irland. 

Fyndet på Isle of Skye kan även bekräfta att det fanns kontakter mellan lokala människor i Skottland som tillhörde den keltiska kulturen och kulturer i Medelhavet f.Kr. De kontakterna kunde varit direkta, men mest troligen var de via mellanhänder i England och Frankrike eller via mellanhänder i England, Frankrike och Spanien. De kan bekräfta, som många andra fynd, att visserligen låg Skottland i Europas periferi geografiskt f.Kr., men kulturellt var Skottland betydligt närmare övriga Europa och Europas dåvarande centrum i Medelhavet.

Det spelades med andra ord musik på lyror, sjöngs sånger och bedrevs poesi på Isle of Skye redan 300 f.Kr. Det i sin tur visar på att det sociala samhället 300 f.Kr. ur ett musikaliskt perspektiv också hade vissa likheter med med samma samhälle 2 000-2 100 år senare på 1800-talets Isle of Skye där det också sjöngs i bostäderna. Ur det perspektivet var järnålderns människor på Isle of Skye ganska lika både 1800-talets och dagens västerländska människor även om det skiljer i språk, kultur, uppfattningen om världen, osv. då kontra mot idag. Men det fanns ett basalt mänskligt grundbehov, musiken i det här fallet, då som nu. Det fanns också en kreativitet att komponera musiken, ett sätt att kommunicera genom musiken och ett sätt att tolka musiken genom känslor, etc som var lik 300 f.Kr. på Isle of Skye som det finns i hela västvärlden idag. Det gör att avståndet mellan dåtidens människor 300 f.Kr. på Isle of Skye och dagens människor inte känns lika milsvid som när man säger att skiljer över 2 300 år eller ungefär 86 generationer mellan de två, enligt flera brittiska forskare.

2012 spekulerade John Bedell att lyran, som strängstallet på Isle of Skye tillhörde, användes för att sjunga hymner till en gudinna, av herdar som höll varandra sällskap medan de vaktade fåren eller av en ensam bard. I det första fallet med hymner användes och ägdes lyran underförstått av någon från lokalbefolkningen. I fallet med barden spekulerade John Bedell att barden reste mellan två boningar för eliter för att sjunga och spela. Men på resvägen fångade han av en storm och sökte skydd i High Pasture Cave. John Bedell förklarade dock inte varför strängstället var bränt. En bard som använde en lyra 300 f.Kr. på Isle of Skye hade knappast bränt upp sitt arbetsredskap även om det var trasigt. Istället hade han sannolikt försökt reparera det även om han hade flera lyror.

2012 menade John Bedell också att lyran på Isle of Skye visade på hur människorna liv korsade varandras liv även under järnålderns Storbritannien. De levde inte här på plats A, där på plats B och därborta på plats C, men aldrig sågs. Istället var människorna på järnåldern i Skottland f.Kr. mer rörliga, aktiva, såg och träffade fler människor utöver den egna familjen eller stammen än vad man annars kanske kan tro idag. En ensam familj, en grupp av några familjer eller en stam i obygden som inte träffade några andra människor under deras livstid i järnålderns Skottland var därför troligen mer sällsynt än regel enligt de här resonemangen. Lyran på Isle of Skye bekräftar därför människan som social varelse var i högst påtaglig också på Isle of Skye 300 f.Kr.

​Det rådde ingen tvekan om att fyndet vid High Pasture Cave 2010 var ett strängstall. Men det fanns ändå någon enstaka skeptiker. 2013 var engelska Corwen ap Broch, som var en utomstående tillverkare av lyror och tillika spelman på lyror, inte helt övertygad huruvida det var ett strängstall som hittades på Isle of Skye 2010. Han menade att det hittade strängstallet visserligen kunde vara ett strängstall till en lyra, men det kunde också enligt honom vara en del av en träbit som hörde till vävning eller kardning. Var det ett strängstall höll han med om att det förmodligen hade sex strängar eftersom nästan alla lyror i Europa på järnåldern f.Kr. hade sex strängar, undantaget de antika romerska och grekiska lyrorna, enligt Corwen ap Broch 2013.​ 

2013 ifrågasatte Corwen ap Broch också huruvida de sju stämskruvarna, som hittades 2006 var just stämskruvar. De borde har varit cylinderformade för sådana här lyror, enligt honom. Dessutom borde stämskruvarna varit polerade, haft märken i mitten och haft hack på ändarna eller hål genom dem. Han kunde heller inte se något slitage på stämskruvarna från strängar eller något slitage på strängarnas fästen på stämskruvarna. Om de var stämskruvar kunde de dock tillhört den lyran vars strängstall hittades 2010, enligt Corwen ap Broch. Stämskruvarna behövde inte tillhört ett annat stränginstrument med sju strängar. Det var fullt realistiskt att de sju stämskruvarna tillhörde ett stränginstrument med sex strängar, men att en stämskruv fanns som reserv ifall någon av de ordinarie sex stämskruvarna gick sönder eller slets ned. Den sjunde oanvända stämskruven kunde också finns med för symboliska eller estetiska skäl. Enligt Corwen ap Broch finns det ett medeltida walesiskt poem där poeten begär att få en lyra (crwth) med sju stämskruvar, varav en av de ska vara tyst. Det skulle finnas sju stämskruvar på lyran, men bara sex skulle användas till strängarna medan den sjunde stämskruven bara skulle finnas med på instrumentet för syns skull.

2014 höll D Charles Roberts med Corwen ap Broch angående stämskruvarna. Enligt honom gick det att tränga igenom strängar i ena ändarna på brittiska stämskruvar som tidigare hittades i London. Stämskruvarna i London hade också triangelformade huvuden.
​
För många andra utomstående kunde strängstallet på Isle of Skye annars se ut som en avbildning av Loch Ness-monstret i Loch Ness eller andra monster i andra skotska sjöar. Upptill på ryggen har träbiten taggarna som hos dinosaurien och stegosaurien kentrosaurus. Framtill har träbiten också ett hål som lätt kan associeras som ögon på vardera sida av biten. Längst fram finns nosen. Men både Nessie och andra skotska sjömonster är påhittade historier som uppstod långt senare efter 300 f.Kr. Däremot förekom det påhittade historier i Medelhavet om havsmonster i Atlanten i de efterföljande århundradena efter 450 f.Kr. Se Himilco längre upp. Såvida inte de historierna också fanns i Skottland 300 f.Kr. bör chanserna ha varit goda att historier om havsmonster i Atlanten också nådde Skottland till slut. I alla fall bör en och annan sådan historia nått Skottland i samband med handeln av varor mellan a) Skottland-England, England-norra Frankrike, norra Frankrike-Spanien och Spanien-resten av Medelhavet eller b) Skottland-England, England-norra Frankrike, norra Frankrike-södra Frankrike och södra Frankrike-resten av Medelhavet. Men sjömän, handelsmän och andra sjöfarare som levde i Skottland såg att det inte fanns några havsmonster utanför Skottlands kuster. Det är därför bara en mikroskopisk chans att träbiten i High Pasture Cave är en avbildning av ett påhittat havs- eller sjömonster. Notera bara mikroskopisk chans. Hundra procent chans att den inte är det går det aldrig att vara.

​Efter strängstallet hittades 2010 fördes det till Edinburgh. Där hamnade det hos AOC Archaeology i Edinburgh. Tidigast 2019 blev det samlade arbetet av High Pasture Cave klart. Fyndet av delen av lyran på Isle of Skye innebar sammanfattningsvis:
- äldsta hittade stränginstrumentet i Västeuropa.
- ändring av brittiska musikhistorien.
- ändring för brittisk sång och poesi.
- möjlig ändring av den europeiska musikhistorien.
- möjlig ändring för europeisk sång och poesi.
- bekräftade den västliga keltiska kulturens kärlek till musik f.Kr.
- bekräftade ett mänskligt grundbehov som fanns då och finns kvar än.
- bekräftade människan som social varelse på Isle of Skye 300 f.Kr.
- kan bekräfta kontakter mellan Skottland och kulturer i Medelhavet f.Kr.
​
Björn Ranelid (f. 1949) är en svensk författare och estradör. Han är en av de bästa och största nutida svenska författarna. I sitt skrivande är han känd för en unik och egen språklig stil med metaforer, kallad ranelidska. 2012 var Dr Fraser Hunter museiintendent av järnålders och de romerska samlingarna i National Museums Scotland. 2012 visste Dr Fraser Hunter sannolikt inte vem Björn Ranelid var. 2012 korsade ändå deras världar utan att de troligen inte visste om det. I alla fall var deras världar nära för ett ögonblick. 2012 sa Dr Fraser Hunter nämligen nästan lite poetiskt, som för tankarna till ranelidska, att delen av musikinstrumentet (strängstallet) från järnåldern som hittades på Isle of Skye gav "ljud till det tysta förflutna". 
​

11. Torrs ponny huvudbonad och horn 300-200 f.Kr.

© Kim Traynor. CC.

11.1 Föremålet och fram till 1642 e.Kr.

Torrs ponny huvudbonad och horn från Torrs i Galloway i södra Skottland är kanske det mest imponerade av de relativt få fynden som hittats från Latènekulturen i Skottland. Den indikerar förbindelser mellan Skottland på den ena sidan kontra Irland och södra England på den andra sidan. Torrs ponny huvudbonad och horn är också kända på svenska som Torrs ponny huvudbonad, Torrs 
chanfron/shafron/häststjärna och Torrs mask. Torrs ponny huvudbonad och horn är flera ihopsatta bitar av brons från 300-200 f.Kr. som användes som en huvudbonad för i första hand en ponny vid ceremoniella tillfällen. Både huvudbonaden och alla ponnyer den användes på ägdes av eliten. Eventuellt tillverkades delarna i Galloway i västra delen av Dumfries and Galloway i södra Skottland. Delarna är också kända var för sig på svenska som Torrs ponny huvudbonad, Torrs horn och tidigare tillsammans som Torrs chanfron/shafron/häststjärna. På engelska är Torrs ponny huvudbonad och horn känd som Torrs Pony-cap and Horns och bara som Torrs pony cap. Delarna är kända på engelska som Torrs Pony-cap, Torrs pony cap, Torrs Horns och tidigare tillsammans som Torrs Chamfrein. 

En ponny är en mindre variant av en häst. En ponny är upp till 148 cm hög medan större hästar är över 148 cm i  tävlingssammanhang. En ponny kan dock vara upp till 150 cm hög. Hästar som är under 148 cm med hästliknande drag kallas oftast för miniatyrhästar och inte ponnyer. Hästars höjd varierar. De är 43-219 cm höga, av vilka icke avlade hästar många gånger är i ponnystorlek. En ponny är inte en hästs unge. Hästars ungar heter föl. Chanfron, shafron och häststjärna var den rustningsdelen som fästes framför hästens panna på hästens huvud för att skydda den mot fiendens vapen. Genom de stora runda hålen kunde hästen se. Ursprungligen tillverkades chanfrons av kokat läder, men gjordes senare av stål. Chanfrons förknippas mest idag som en del av 1200-talet med hästrustningar och riddare.

​Torrs ponny huvudbonad och horn hade en lång livslängd på järnåldern. Den tillverkades visserligen någon gång 300-200 f.Kr., men användes i stor utsträckning under många år under delar av perioden 300-200 f.Kr. I huvudsak vid ceremoniella tillfällen. Möjligen tillverkades den 300-200 f.Kr. och användes någon gång från 300-200 f.Kr. till någon gång 200-100 f.Kr. Det betyder inte att den användes i 100-200 år, men den användes under längre tid inom de här perioderna. Det är dagens forskare ganska säkra på eftersom huvudbonaden är kraftigt reparerad på tre ställen. Det tyder på en längre tids användning.

De flesta av reparationerna utfördes både noggrant och konstnärligt av behöriga yrkeskunniga personer. Det går att se på dess dekorativa lappningar och graveringar som dolde uppkomna skador. Vid ett tillfälle blev det en liten spricka på någon cm på ett ställe på huvudbonaden. Då tillverkade den lokala smeden en liten C-formad bronsbit med dekorationer och satte den ovanpå sprickan. Därmed täckte han delar eller hela sprickan. Vid ett annat tillfälle gjorde han en graverad ögla av en annan bronsbit för att kunna täcka en annan spricka. Därefter satte smeden den biten ovanpå sprickan. Bredvid sprickan på det hela stället graverade sedan smeden ett litet mönster som mötte upp bronsbiten för att det skulle se ut som att de två mönstren hörde ihop. Alternativ tvärtom och att det graverade mönstret var där först. Sedan uppkom sprickan. Därefter gjorde smeden bronsbiten som en graverad ögla för att matcha den hela delens mönster.

Förmodligen 300-200 f.Kr. eller möjligen 200-100 f.Kr. kastades Torrs ponny huvudbonad och horn i en grund sjö eller i en större vattenpöl på en myr i Torrs som senare var känd som Torrs Loch 1792 och Torrs Moss 1812. Platsen låg östsydöst om i det som är dagens småstad Castle Douglas i Kirkcudbrightshire i Galloway i södra Dumfries and Galloway i södra Skottland. Var platsen en sjö på järnåldern växte den sedan igen och bildade en myr, men blev sedan igen en sjö innan 1792 och därefter återigen en myr senast 1812. Valet av plats antyder på att Torrs ponny huvudbonad och horn kastades i sjön eller i myren som en offergåva till någon eller några keltiska gudar. Den kunde också kastats i sjön eller myren i slutet av en ritual i samband vid en kris eller firande av en triumf. Vid kris ville de offra något till de gudarna för att få deras hjälp. Vid triumf ville de tacka gudarna. Det var mycket vanligt i Skottland. Castle Douglas grundades 1792.

​Det finaste föremålen från järnålderns Skottland som finns på museer idag kastades på järnåldern i skotska floder, sjöar och myrar. Valet av plats där Torrs ponny huvudbonad och horn kastades i var därför ingen slump. Området där Torrs ponny huvudbonad och horn kastades i ligger idag nära småstaden Castle Douglas. Området är rikt på sådana fynd som offrades till gudarna i floder, sjöar och myrar som en bronskittel med järn- och bronsföremål och omkring 100 objekt från Carlingwark Loch nära Fir Island söder om Castle Douglas. Skatten hittades 1866 och bestod av verktyg var från slutet av första århundradet eller början av 100-talet e.Kr. Skatten var romersk-belgisk och offrades till gudarna. Ett annat exempel är en skatt från Balmaclellan 20 km nordväst om Castle Douglas. I skatten ingår en bronsspegel. Ytterligare exempel är ett tillbehör i emailj till en hästsele i Auchendolly. Valet av plats där Torrs ponny huvudbonad och horn kastades i leder till fler frågor som:
- Varför kastades föremålet där?
- Var bodde ägaren eller ägarna?
- Hur såg det omgivande landskapet ut 300-100 f.Kr.?

Sistnämnda frågan går att ta reda på genom att undersöka hur stora sjöarna och mossorna var i området omkring 200 f.Kr. Det görs genom att arkeologer skär och skivar upp eventuell överlevande torv i området. Torven tärnas sedan och ur det kan man se vilken pollen som finns, vilket i sin tur ger en bild av det forntida landskapet.


11.2 Åren 1643-1955

Enligt Francis H Groome 1884 var Scots Intelligencer, också känd som The Kingdom's Intelligencer, från 1643 den äldsta tidningen i Skottland. Näst äldst var Mercurius Publicus från 1652. Mercurius Caledonius från 1660-1661 var tredje äldsta tidningen i Skottland. Den grundades 1660 i Edinburgh, men lades ned året därpå 1661. Dess hela namn var Mercurius Caledonius - Comprising The Affairs now in Agitation in Scotland With A Survey of Forraign Intelligence. Tidningen gavs ut tolv gånger 1660-1661 innan de upphörde. Tidningen rapporterade om debatter i det skotska parlamentet, rapporter från utlandet och återtryckte nyhetsartiklar från tidningar i London. Mercurius Caledonius anses vara Skottlands äldsta eller tredje äldsta tidning beroende på vem man tror på. 1720-1867 fanns den skotska tidningen Caledonian Mercury. Den gavs ut tre gånger per vecka. Det var en efterföljare till Mercurius Caledonius. Caledonian Mercury kom långt senare efter att den lades ned 1867 att få betydelse för att dels kunna fastställa vilket år Torrs ponny huvudbonad och horn hittades och dels huruvida hornen satt på huvudbonaden eller inte när den hittades 1812.

På 1700- och 1800-talen dränerades området vid Torrs. Enligt uppgifter från 1844 dränerades den angränsande Kenmore Loch först 1809. Sjön låg en km öster om Torrs Moss, tidigare Torrs Loch 1792. Under det dyra arbetet dränerades ett område som var 1,6 km på längden. Vissa delar bestod främst av en berggrund. Totalt omvandlades omkring 243 000 m2 mosse täckt av vatten till produktiva ängar för jordbruk. Dräneringen gjordes också för att få tillgång till Kenmore Lochs märgel. Märgel är en variant av kalksten som bildats av kalkslam. Den innehåller höga halter av kalciumkarbonat och lera. Ibland är den också blandad med sand. Märgel var föregångaren till dagens moderna konstgödsel. 

Senast 1812 hade dräneringarna flyttats västerut till Torrs. Under hösten 1812 eller i början av december 1812 en kort tid innan den 8 december 1812 hittades Torrs ponny huvudbonad och horn av arbetare när de dränerade en myr i Torrs Moss i närheten av Torrs Farm. Tjugo år innan 1792 bildade Torrs Moss botten av sjön Torrs Loch. Torrs Moss låg strax öster om Torrs i Kelton parish och 1,7 km östsydöst om centrum i det som är dagens småstad Castle Douglas i Kirkcudbrightshire i Dumfries and Galloway i södra Skottland. Torrs ponny huvudbonad och horn låg 122 cm under markytan när den hittades i myren i Torrs Moss. En liten del av den spetsigare kortsidan av huvudbonaden försvann när torvskärarens spade gick igenom den. 

​Det förekommer uppgifter att Torrs ponny huvudbonad och horn hittades omkring 1820 eller innan 1829. Uppgiften om 1820 är felaktig. Den bygger på uppgifter från William Mackenzies och Andrew Symsons ​bok "History of Galloway", volym två, som publicerades 1841. Uppgifterna om innan 1829 är från 1955 och syftar egentligen på 1820-talet och inte 1812. Redan 17 december 1812 nämndes det i tidningen Caledonian Mercury i en artikel från 8 december 1812 att fyndet hittades en kort tid innan den 8 december 1812.
Enligt artikeln satt hornen på huvudbonaden när den hittades. Enligt artikeln hade huvudbonaden en form som liknande en mask för det mänskliga ansiktet. Se längre ned för mer. Enligt Dr Fraser Hunter 2016 och enligt National Museum Scotland på 2020-talet hittades Torrs ponny huvudbonad och horn också 1812. Dr Fraser Hunter var museiintendent av järnålders och de romerska samlingarna i National Museums Scotland.

Några antikvarier som såg Torrs ponny huvudbonad och horn innan den 8 december 1812 trodde att masken bildade formen för ett ansikte till någon gudomlighet som tidigare förfäder dyrkade. Andra trodde det var en utsmyckning på ett fritidsfartyg, också känt som nöjesbåt och nöjesfartyg. Under de första årtiondena efter upptäckten 1812 antogs Torrs ponny huvudbonad och horn istället var en mask för hästar eller människor. Men varför visste man inte. Efter upptäckten 1812 förvärvades Torrs ponny huvudbonad och horn av den lokala antikvarien och författaren Joseph Train (1779-1852). Han trodde att Torrs ponny huvudbonad och horn troligen tillverkades på medeltiden och att det antingen var ett metallskal eller en mummer's mask, också känd som mummer’s head mask. Kort och gott en mask för medeltida skådespelare.

1829 ritade Joseph Train en teckning i profil över Torrs ponny huvudbonad och horn ​i ett lodrät läge. Över och under teckningen skrev han text. På teckningen är hornen fastsatta på huvudbonaden, vilket bekräftar att hornen fortfarande satt på huvudbonaden sjutton år är efter de hittades 1812 och inte sattes dit vid ett senare skede på mitten eller på andra halvan av 1800-talet. Joseph Trains teckning finns i National Library of Scotland i Edinburgh. Joseph Train noterade också att huvudbonaden var lagad på flera ställen, vilket bekräftar att lagningarna utfördes på järnåldern och inte senare på 1800-talet. Hans notering om lagningarna bekräftar att huvudbonaden kastades i Torrs på järnåldern med lagningar.

Efter att Joseph Train ritade sin teckning 1829 skickade han eller lämnade han personligen över a) teckningen, b) själva föremålet Torrs ponny huvudbonad och horn, c) ett romerskt spjut från Auchengibbert i södra Skottland och d) en kopia av en transkription om gamla traditioner på Isle of Man, till den till den kända historiska romanförfattaren, poeten, dramatikern och historikern Sir Walter Scott (1771-1832). Sakerna lämnades över i Sir Walter Scotts herrgård Abbotsford House i Scottish Borders. De två var vänner och Joseph Train brukade förse Sir Walter Scott med lokala folksagor som den senare sedan använde i sina romaner. Som de flesta vet samlade Sir Walter Scott på rariteter. Ibland lät Sir Walter Scott också yrkesskickliga personer laga trasiga rariteter som han kom över. Transkriptionen om Isle of Man hade Joseph Train däremot kopierat åt Sir Walter Scott.
​
Från 1829 förvarades Torrs ponny huvudbonad och horn därför i Sir Walter Scotts herrgård Abbotsford House. Där fanns den sedan i många år, även efter Sir Walter Scotts död 1832. Hans ättlingar bodde kvar i herrgården fram till 2004, men lät den vara öppen för allmänheten från 1833. Därför kunde människor som besökte Abbotsford House från 1833 också se att hornen satt fast på huvudbonaden i Torrs ponny huvudbonad och horn.

1841 i Kirkcudbright publicerades William Mackenzies och Andrew Symsons bok "History of Galloway", volym två. I boken står det att huvudbonaden i Torrs ponny huvudbonad och horn hittades i Torrs 1820. Det står också att det var en mummer’s head mask. Underförstått en mask för skådespelare. I boken står det även att masken har två långa horn som är vända bakåt som hornen på en get. I boken antyds det felaktigt att Torrs ponny huvudbonad och horn en gång tillhörde ägarna av Castle of Threave, idag känt som Threave Castle. Slottet ligger 2,5 km väster om småstaden Castle Douglas. Threave Castle uppfördes 1369-1390 eller 1370. Eventuellt ersatte det ett ännu äldre slott eller byggnad på platsen. I boken "History of Galloway" från 1841 står det också att Torrs ponny huvudbonad och horn var lika gammal som Threave Castle, dvs. från 1300-talet. Eventuellt kommer William Mackenzies och Andrew Symsons uppgifter om huvudbonaden och hornen från Joseph Train.

Samma år 1841 antog därför lokala antikvarier i Dumfries and Galloway som läste William Mackenzies och Andrew Symsons bok att Torrs ponny huvudbonad och horn tillverkades på medeltiden och användes av skådespelare. Specifikt på 1300- eller 1400-talen av skådespelare som bar masken i föreställningar vid t.ex fester, bröllop, etc. De trodde att huvudbonaden satt fast på skådespelarens ansikte med hjälp av läderremmar. På toppen av huvudbonaden antogs det att bäraren hade fågelfjädrar eller tagel som på hatten plym. Tagel är hår från man och svans från en häst samt från svans hos nötkreatur. Det antogs också att någon gång på medeltiden eller strax senare kastades Torrs ponny huvudbonad och horn i Torrs. Sedan hittades den 1820.

1857 beskrev Patterson Torrs ponny huvudbonad och horn som en huvudbonad och ett visir av mässing som hittades i ett träsk i Torrs. Han beskrev det också som en antik mask för människor med horn. Enligt honom satt hornen på det stället där maskens ögonhål egentligen borde ha suttit. 1867 var läkaren, antikvarien och ornitologen Dr John Alexander Smith (1818-1883) den första personen som ansåg att Torrs ponny huvudbonad och horn var från järnåldern. Han menade också att den hade samma funktion som en medeltida chanfron på hästar. Från 1867 identifierades Torrs ponny huvudbonad och horn i fortsättningen som en bit keltisk konst från järnåldern. Den ansågs inte längre vara från medeltiden. Under en lång tid efteråt visste inte forskarna exakt vad den användes till. Fortfarande trodde de att den användes som en mask för människor eller hästar, men på järnåldern och inte medeltiden. 

1921 köpte staten Torrs ponny huvudbonad och horn av Sir Walter Scotts ättlingar. Föremålet ansågs var ett nationellt riksintresse för Skottland. Torrs ponny huvudbonad och horn fördes över från Abbotsford House, där den varit i 92 år 1829-1921, till National Museum of Antiquities of Scotland i Edinburgh. Museet heter idag National Museum of Scotland och finns fortfarande i Edinburgh. På plats i Edinburgh kunde forskare mer ingående studera konstverket. Även fler människor från allmänheten kunde se det när det fanns i Edinburgh. På 1900-talet och i början på 2000-talet tillhörde Torrs ponny huvudbonad och horn de där antika objekten som gick under kategorin "berömda och kontroversiella".Det var också ovanligt men samtidigt lite kittlande. Jämför med ett mynt eller spetsen av spjut från järnåldern som både arkeologiskt och historiskt kan vara jätteintressanta att studera och analysera för de intresserade. Men Torrs ponny huvudbonad och horn var något bortom det. 

Under åren 1812-1951 antogs det att hornen satt på huvudbonaden när huvudbonaden hittades 1812. Arkeologer och historiker utgick från att hornen tillhörde huvudbonaden och var en del av samma föremål. 1951 spekulerade dock arkeologerna Stuart Piggott (1910-1996) och Daniel att hornen sattes på huvudbonaden vid ett senare tillfälle. Teorin blev senare känd som separationsteorin som skapades av Piggott. Både Piggott och Daniel ansåg att hornen ansågs för tunga för att sitta på huvudbonaden på en häst. Istället spekulerade de att huvudbonaden hade en plym med fågelfjädrar eller tagel på toppen när den användes på järnåldern. 1951 trodde Piggott och Daniel också att hornen ursprungligen var dryckeshorn. De hade dock inga bevis för att hornen ersatte en plym på huvudbonaden. För det behövde de undersöka Torrs ponny huvudbonad och horn ordentligt.


11.3 Åren 1955-idag

Någon gång 1947-1955 eller troligare 1955 undersöktes Torrs ponny huvudbonad och horn grundligt av de brittiska arkeologerna, professor Stuart Piggott och Richard Atkinson (1920-1994). Båda föddes i England. Vid tiden var det bara Piggott som var professor. Atkinson blev professor först 1958. Möjligt att Piggot och Daniel gjorde en ytligare snabb undersökning redan 1951, men 1955 var Piggott och Atkinsons grundligare undersökningen klar och som deras slutsatser publicerades. De kom fram till att hornen sattes dit på huvudbonaden på 1800-talet efter att huvudbonaden hittades 1812. Deras studie av föremålet kom fram 1955 till fyra saker:

1. Enhetlig stil - Huvudbonaden, hornen, kanterna på dem, etc tillverkades av förhistoriska metallarbetare som var utbildade i en typ av skola. Det fanns en symbios och en enhetlig stil. Inte flera olika stilar.

2. Separationsteorin - Huvudbonaden och hornen hittades tillsammans, men som lösa fristående föremål. De satt inte ihop varken under järnåldern eller när de hittades på 1800-talet, oavsett vad hornen användes till innan början av 1800-talet. Piggott och Atkinsons teori om att hornen inte satt ihop på huvudbonaden kom sedan att kallas för separationsteorin. Teorin skapades redan 1951 av Piggott och Daniel 1951, men blev känd under sitt namn med Piggott och Atkinson först 1955. Separationsteorin stöddes av Piggott och Daniels teori från 1951 och Piggott och Atkinsons teori från 1955 att hornen var dryckeshorn. Därför kunde de inte kunde ha suttit på huvudbonaden. Se längre ned för mer. Piggott och Atkinson menade också att tack vare deras observation av Torrs ponny huvudbonad och horn 1955 fanns det bevis för att separationsteorin stämde. 1951 var det spekulationer från Piggott och Daniels sida, men med Piggott och Atkinsons undersökning 1947-1955 eller troligare 1955 ansågs teorin helt stämma. Från 1969 och 1974 stöddes separationsteorin också av att hornen istället kanske satt på oket på en häststridsvagn från början. Separationsteorin ansågs som sanning fram till mitten av 1990-talet och möjlig sanning fram till 2014. Från mitten av 2010-talet ansågs den emellertid inte längre stämma.

3. Fästena - Huvudbonaden och hornen hittades före 1829, men fästena för hornen på huvudbonaden gjordes vid ett senare tillfälle. De gjordes först på andra halvan av 1800-talet. Det fanns därför ingen möjlighet att hornen satt på huvudbonaden innan 1829, enligt Piggott och Atkinson 1955. Enligt forskare på 2010-talet trodde Piggott och Atkinson att idén om att hornen ursprungligen satt fastsatta på huvudbonaden var en antikvarisk bluff och lurendrejeri från 1800-talet. Mest kända exemplet på sådana bluffar var när det påstods på 1800-talet att det fanns så kallade klankiltar innan 1800-talet med egna tartans. Kilten fanns innan 1800-talet, men kilten, dess mönster och färger var personliga för användarna och inte för klanen. Men myten lever kvar än. Den förstärks av att idag har klanerna just klankiltar, men på 1700-talet och tidigare hade de inte det.

​4. Hatt eller keps - De större hålen på huvudbonaden passade bättre för en ponnys öron än ögon. Piggott och Atkinsons trodde att huvudbonaden därför användes som en hatt eller keps och inte en chanfron. På en hatt eller keps sticker öronen upp i de större hålen, men på en chanfron finns de större hålen vid ögonen. Teorin om hatten/kepsen stöddes av att Piggott redan 1951 trodde att det från början på järnåldern satt fågelfjädrar eller tagel som på hatten plym eller något annat dekorativt uppstickande mitt på huvudbonaden, men inte hornen. Det är intressant i sig att Piggott och Atkinsons inte trodde på något som fanns framför deras ögon, dvs. hornen, utan istället antog att det från början fanns något som inte fanns där, dvs. fågelfjädrar eller tagel. Men som nämndes ovan trodde de hornen var för tunga för att kunna sitta på huvudet till vad de beskrev en häst.

1951 trodde Piggott och Daniel och 1955 lanserade Piggott och Atkinson, i synnerhet Piggott, en teori att hornen från början användes som dryckeshorn på järnåldern. Enligt teorin satt hornen av det skälet därför aldrig på huvudbonaden under järnåldern. 1951 var första gången någon spekulerade om det och 1955 var första gången någon lanserade teorin om att hornen på Torrs ponny huvudbonad och horn från början användes som dryckeshorn, även om teorin om dryckeshorn egentligen uppstod av Piggott och Daniel 1951. Fågelhuvudet, som finns på toppen av det hela hornet på Torrs ponny huvudbonad och horn, är jämförbar med fynd från mycket senare engelska medeltida anglosaxiska begravningsplatser. Exempel på det är Sutton Hoo 600-1050 e.Kr. i Suffolk i östra England och Taplow Barrow på tidig medeltid, också känd i arkeologiska kretsar som Taplow burial, i Buckinghamshire i södra England. Andra exempel är i irländska och piktiska sammanhang med dekorerade toppar på dryckeshorn.

Åtminstone en piktisk sten från 900-talet visar att liknande horn, med ett fågelhuvud på toppen vänt uppåt, användes som dryckeshorn av en krigare som red på en häst. Det ansågs ytterligare bekräftade att hornens funktion och design som dryckeshorn med fågelhuvuden på toppen fanns också på 900-talet. Det förklarades på 1970-talet av andra forskare som keltisk konservatism och att det keltiska modet kvarstod på 900-talet mitt under medeltiden trots att Piktland lämnade järnåldern över 500 år innan. Enligt förespråkarna för keltisk konservatism på 1970-talet hade designen med fågelhuvuden på toppar av horn bevarats från järnåldern till 900-talet. Oavsett ifall de hade rätt eller inte återkom designen med fågelhuvudena från 200- eller 100-talen f.Kr. över 1 000 år senare på 900-talet e.Kr., men istället på toppar till horn på huvudbonader för ponnyer återkom den som toppar till dryckeshorn till människor. Inget konstigt med det. Det fanns fåglar i den skotska naturen såväl på 200-talet f.Kr. som på 900-talet e.Kr.

Del av Bullionstenen från 900-950 e.Kr. med ett fågelhuvud på toppen av ett mycket stort dryckeshorn. Dryckeshornet antas föreställer antingen ett horn i metall eller ett horn från en oxe. Krigaren är flintis, vilket kan antyda att det är en äldre krigare. Han har också ett längre bockskägg som börjar nedanför öronen och går utåt. © Johnbod. CC.

Strax efter Piggott och Atkinsons offentliggjorde sin studie och slutsatser från 1955 fick den en enorm genomslagskraft bland andra samtida och senare forskare samt studenter i berörda ämnen. Piggott och Atkinsons studie 1955 blev till en allmän sanning. I synnerhet de delarna om att hornen aldrig satt på huvudbonaden och att hornen var fristående dryckeshorn på järnåldern. Andra forskare på andra halvan av 1900-talet höll med och misstänkte att hornen sattes på huvudbonaden först på 1800-talet. En del forskare trodde att hornen sattes på huvudbonaden någon gång på 1800-talet efter att den hittades 1812 för att öka marknadsvärdet på objektet eller av andra okända orsaker. Andra trodde att det var självaste Walter Scott som satte dit hornen 1829-1832 på huvudbonaden för att få ett mer maskulint utseende på objektet. En tredje grupp forskare trodde som Piggott och Atkinson att hornens sattes på huvudbonaden på andra halvan av 1800-talet på grund av fästena.

Majoriteten av forskarna på andra halvan av 1900-talet höll med Piggott och Atkinson att hornen lades till vid ett senare tillfälle efter upptäckten 1812. De var dock oense varför och för vilket ändamål. Satt hornen på huvudbonaden när Torrs ponny huvudbonad och horn hittades 1812 eller sattes de dit efteråt på 1800-talet? Frågan gäckade arkeologer och historiker under 40-59 års tid från 1955 ända fram till ända till början av 2010-talet. Dock svängde opinionen tillbaka på mitten av 1990-talet till att hornen satt på huvudbonaden när den hittades 1812. Men under åren 1995-2013 fanns det fortfarande forskare som höll fast vid Piggott och Atkinsons slutsats. Men fram till början av 2010-talet var inte forskarna medvetna om Caledonian Mercurys artikel från 1812. Joseph Trains teckning med hornen på huvudbonaden och att allmänheten kunde se att hornen satt på huvudbonaden i Abbotsford House från 1833 bevisade inte att hornen satt fast på huvudbonaden när den hittades 1812. 

Gemensamt för alla de här forskarna 1955-1994 var att de inte de bemödade sig att själva undersöka Torrs ponny huvudbonad och horn. De ansåg att det inte fanns någon anledning till att göra det eftersom gjordes av två mäktiga och inflytelserika personer, vara den ena var professor 1955 och den andra blev det 1958. Det fanns inga skäl för dem att misstro Piggott och Atkinsons studie från 1955 och deras detaljerade observation eller deras intellekt, metoder och argument. De forskare som motsatte sig separationsteorin ignorerades och trycktes snabbt ned av de flertalet forskare som trodde på teorin. 1958 noterade och ansåg engelska arkeologen Sir Cyril Fox (1882-1967) att hornen satt felaktigt på huvudbonaden, vilket gick helt i linje med separationsteorin. 1970 ansåg den brittiskfödda australiska arkeologen Vincent Megaw (f. 1934) att hornen var oberoende gentemot huvudbonaden och att de därför inte hörde ihop. Under nästan tjugo år 1955-1973 var det inte några forskare som seriöst ifrågasatte separationsteorin. Trettio år 1955-1982 inräknat experter. Alla antog att den stämde, undantaget Martin Henings input 1974 om ett mynt med Pegasos.

1969 spekulerade Piggott och Atkinson att hornen ursprungligen kanske inte var dryckeshorn. Istället trodde de att hornen kanske satt på ändarna på oket till en häststridsvagn från järnåldern f.Kr. Sedan fästes de på huvudbonaden på 1800-talet efter upptäckten av huvudbonaden 1812. Men de var inte säkra i slutet av 1960-talet. Efter fem års funderande trodde Piggott och Atkinson tillslut mer på oket än på dryckeshornen 1974. Men de avfärdade inte sin teori om dryckeshornen från 1955 som fortsatte leva kvar i breda lager bland andra forskare efter 1974. Piggott och Atkinson själva trodde den kunde kanske stämma, men de trodde från 1974 att teorin om oket var mer sannolik än dryckeshornen.

1974 var Martin Hening expert på romerska antikviteter och skrev i huvudsak om romerska mynt, skulpturer och ädelstenar. 1974 nämnde han ett litet silvermynt från 25 f.Kr.-10 e.Kr. från sydöstra England med Tasciovanus (d. 9 e.Kr.), kung av den keltiska stammen Catuvellauni 20 f.Kr-9 e.Kr. i sydöstra England. Ena sidan av myntet hade en bild av hästen Pegasos, men med horn på huvudet. En chanfron med horn på huvudet enligt Martin Hening. Det kunde tala för att det faktiskt fanns större hästar eller ponnyer på järnåldern som hade huvudbonader med horn på toppen. Se en bra bit längre ned för mer. Martin Henings observation gick obemärkt förbi på 1970-talet för alla experter på Torrs ponny huvudbonad och horn. Han fick dock svar av Atkinson som 1974 informerade honom om att Piggott och Atkinson trodde att hornen ursprungligen snarare satt på på oket till en häststridsvagn än var dryckeshorn. Hening svarade

1979 togs hornen loss från huvudbonaden på Torrs ponny huvudbonad och horn och visades upp för allmänheten separat. Eftersom de trodde att hornen inte satt på huvudbonaden på järnåldern ansåg de att det inte fanns någon anledning att visa upp hornen fastsittande på huvudbonaden på museum. Teorin om hornen som dryckeshorn var allmänt accepterad bland många forskare fram till mitten av 1980-talet eller i ungefär tre årtionden 1955-1983/1985. Fortfarande trodde de att hornen sattes dit på 1800-talet efter att huvudbonaden hittades 1812. Teorin med dryckeshornen var därför beroende av de mindre hålen med fästen på huvudbonaden, inte de större hålen för ponnyns öron, gjordes av en 1800-tals restauratör som satte dit hornen på huvudbonaden. Satt hornen däremot på huvudbonaden på järnåldern kunde det inte använts som dryckeshorn.

1983 höll Piggott och Atkinson fast att hornen ursprungligen satt på oket på en häststridsvagn. Samma år, 1983, bytte arkeologen Vincent Megaw åsikt om separationsteorin. 1970 och 1974 trodde han att hornen och huvudbonaden inte hörde ihop från början, men 1983 ansåg han att det låg något i Martin Henings observation om silvermyntet med Pegasos chanfron och horn. Han poängterade emellertid att han inte visste vad hornen användes till från början, men konstaterade att de satt på Torrs ponny huvudbonad och horn på järnåldern innan föremålet kastades i Torrs på just järnåldern. Han trodde också att Torrs ponny huvudbonad och horn var en chanfron och att hornen tillhörde denna chanfron innan den dumpades.

På mitten av 1980-talet började färre forskare tro på teorin om dryckeshornen. Däremot var separationsteorin allmänt accepterad om att hornen inte satt på huvudbonaden på järnåldern, undantaget Vincent Megaw från 1983. 1985 och 1996 skrev Ian Stead i en lärorik handbok för British Museum gällande konst från järnåldern att hornen var separerade gentemot huvudbonaden, vilket ytterligare gick på de slutsatser Piggott och Atkinsons gjorde 1955.

En undersökning av Torrs ponny huvudbonad och horn på mitten av 1990-talet föreslog att hornen kanske trots allt satt på huvudbonaden när de hittades 1812. I sådant fall satt de också på huvudbonaden på järnåldern. Opinionen bland forskare svängde och fler och fler trodde att hornen ursprungligen satt på huvudbonaden. De antog att hornen möjligen tillverkades från början för ett annat syfte, men sattes dit på huvudbonaden någon gång under järnåldern innan de kastades och offrades till keltiska gudar på just järnåldern. Dock saknades det mer konkreta bevis för att hornen satt på huvudbonaden när de hittades 1812. Den där sista bekräftande pusselbiten saknades.

En del forskare på 1980-, 1900- och 2000-talen, som trodde att hornen satt på huvudbonaden innan den offrades till gudarna i Torrs på järnåldern, trodde att det från början satt fågelfjädrar eller tagel som på hatten plym mitt på huvudbonaden. De sattes dit där i samband med när huvudbonaden tillverkades 300-200 f.Kr. Sedan togs de bort och ersattes av hornen på omkring 300-100 f.Kr. eller vid ett senare tillfälle, enligt dessa forskare. Därefter vid ytterligare ett senare tillfälle 300-100 f.Kr. eller senare men på järnåldern kastades huvudbonaden och med tillhörande fastsatta horn i Torrs, enligt de här forskarna. De här forskarna hade samma teori om plym som de hade de lokala 
antikvarierna hade 1841. Dock 1841 trodde de att huvudbonaden användes till människor och inte till ponnyer, tillika mindre varianter av hästar. 

Fortfarande 2013 fanns det de forskare som trodde att hornen inte satt på huvudbonaden från början. De trodde heller inte att hornen var dryckeshorn. Istället lanserade de teorier att hornen tagits loss från ett annat skrytsamt föremål och sedan sattes på huvudbonaden på 1800-talet efter att den senare hittades. De trodde att det här andra föremålet, som hornen enligt dem ursprungligen satt på, mest var ett visningsobjekt. Den besökare som i juni 2013 gick in i National Museum of Scotland i Edinburgh och tittade på Torrs ponny huvudbonad och horn kunde läsa på en text bredvid föremålet att hornen hittades vid huvudbonaden i en mosse. Det stor också att huvudbonaden inte hade horn från början. Det stod även att det var osäkert när hornen sattes på huvudbonaden. Med andra ord fanns det fortfarande vid 2013 en viss tro eller reservation att separationsteorin från 1955 kunde stämma.

Det dröjde ända till 2014 innan forskaren C. Stephen Briggs, också känd som Dr Stephen Brigg, löste helt gåtan huruvida hornen satt på huvudbonaden eller inte när de hittades under hösten 1812 eller i början av december 1812. Under de första åren på 2010-talet hittade han en artikel från 8 december 1812 i tidningen Caledonian Mercury om upptäckten, men som publicerades i samma tidning först den 17 december 1812. Det var möjligt för honom att hitta artikeln eftersom under åren innan hade det skannats in mängder med historiska tidningar i Storbritannien som sedan lagts ut på databaser online. Visste hade det gått hitta artikeln manuellt innan via fysiska arkiv, men det hade varit ett enormt tidsprojekt som eventuellt inte hade resulterat i någonting.

I tidningen från den 17 december 1812 står det i artikeln från den 8 december 1812 om att "There are two crooked horns, which project from between the circular opening". Artikeln från 1812 anses idag tydligt bekräfta att hornen var fästa på huvudbonaden när Torrs ponny huvudbonad och horn hittades 1812, enligt National Museums Scotland på 2020-talet. Men inte nog med det. I artikeln från 1812 står det också att andra bronsföremål hittades vid platsen där fyndet av Torrs ponny huvudbonad gjordes. De är tyvärr förlorade, men enligt artikelns beskrivning lät det som de var bitar till hästselar. Även lergods hittades. 2014 publicerades C. Stephen Briggs arbete om Torrs ponny huvudbonad och horn och allmänheten kunde ta del av hans upptäckt. Hela artikeln från den 8 december 1812 i Caledonian Mercury den 17 december. Anon som nämns i slutet betyder okänd person.

"DUMFRIES, Dec. 8. – A very curious relic of antiquity was lately found covered about four feet deep in a moss in the neighbourhood of Castle Douglas, which, till about 20 years ago, formed part of the bottom of a lake. It is formed out of a thin plate of brass, and in shape resembles a mask for the human face, being about 10 inches long, and four inches deep. There are two crooked horns, which project from between the circular openings apparently Intended for the eyes, and which are each about 12 inches long. The external surface is fantastically ornamented, and has a strange and grotesque appearance. Some antiquarians who have seen it, suppose it to have formed the face of one of the rude divinities which our forefathers worshipped; while others, whose fancy is less enthusiastic, are disposed to think that it may have constituted a most humble ornament on the prow of a pleasure boat. In the same place, eight rings, about three inches in diameter, have been found, composed of similar materials, and joined in pairs by vincula, about two inches long, accompanied by five small cups or hollow hemispheres, also of brass, and an ink bottle of earthenware (Anon. 1812).

Från mitten av 2010-talet fram till idag avfärdas separationsteorin bland de flesta insatta forskare, även om opinionen svängde redan på mitten av 1990-talet och redan 1974 och 1983 hos enstaka forskare. Men tack vare C. Stephen Briggs omfattande arbete i början på 2010-talet är det få idag som tror på separationsteorin. Istället antas det att hornen satt på huvudbonaden på järnåldern, i alla fall när de kastades och offrades till keltiska gudar i Torrs för över 2 000 år sedan. Det finns heller inga bevis för att hornen är någon modern 1800-tals skapelse eller att det någonsin satt plym på huvudbonaden. Än idag står det emellertid på en del mycket ansedda engelskspråkiga historiesiter att hornen inte satt på huvudbonaden på järnåldern. De siterna bygger sin information på källor från före 2014 som i sin tur hävdar att hornen sattes på huvudbonaden först på 1800-talet. Idag anses det att Torrs ponny huvudbonad och horn satt ihop och användes på järnåldern som en:

1. Huvudbonad för en ponny där den fungerade ungefär som en dekorerad bronshatt eller bronskeps. Den satt mitt på huvudet och inte på pannan. Öronen stack upp ur hålen. Mitt på huvudbonaden mellan öronen satt bronshornen som stod upp vertikalt. Dagens forskare är ganska säkra på den här teorin. Med största sannolikhet ägdes den av någon elit. Bara de hade råd att köpa eller äga ett sådant här föremål. 
Men huvudbonaden användes inte i vardagliga sammanhang. Den brukades och togs fram främst eller bara vid ceremoniella tillfällen för ponnyer som tillhörde eliten i södra Skottland någon gång 300-200 f.Kr. eller möjligen någon gång från 300-200 f.Kr. till någon gång 200-100 f.Kr., t.ex. 280-240 f.Kr., 260-230 f.Kr., 210-160 f.Kr., eller när den nu användes. Vid öppna ceremoniella tillfällen med flera åskådare kunde huvudbonadens ägare visa upp sitt dyra skrytobjekt i brons.

Det går dock inte att helt utesluta att den också eller istället användes för andra användningsområden även om det inte anses lika troligt, enligt forskare på 2020-talet. Men andra mindre sannolika funktioner som den eventuellt kunde användas som var:
2. Huvudbonad för en mindre häst som inte var en ponny. Då fungerade huvudbonaden ungefär som en hatt eller keps. Den satt mitt på huvudet och inte på pannan. Öronen stack upp ur hålen. 
3. Mask eller en keltisk chanfron för en högt uppskattad ponny. Den satt på pannan och toppen av ponnyns huvud. Genom de stora hålen kunde ponnyn se.
4. Huvudbonad, mask eller chanfron på en träskulptur, vilket förklarar dess mindre storlek.
5. Mask för människor i rituella sammanhang.

Huvudteorin är dock att Torrs ponny huvudbonad och horn använde som en hatt eller keps till en ponny. Den är för liten för en större häst såvida inte hästen var en mindre häst som inte var en ponny. Utöver att dess funktion stödjer detta finns det andra bevis som stödjer detta som ett litet silvermynt från 25 f.Kr.-10 e.Kr. från sydöstra England. Myntet var ett silvermynt av Tasciovanus (d. 9 e.Kr.), kung av Catuvellauni 20 f.Kr-9 e.Kr. Catuvellauni var en keltisk stam i sydöstra England vars territorium låg där dagens Bedfordshire, Buckinghamshire och Hertfordshire ligger. Stammens område täckte också delar av dagens  Berkshire, Cambridgeshire, Essex, Oxfordshire och Storlondon. På ena sidan av myntet från sydöstra England finns en avbildning av Pegasos. Han var en känd häst med vingar i grekisk mytologi. Pegasos var också känd som Pegasus på engelska och latin.

På myntet från sydöstra England har Pegasos en sådan huvudbonad med horn som Torrs ponny huvudbonad och horn. På myntet sitter topparna av hornen framåt, precis som Nancy K. Sandars också hävdade 1968 i sin bok "Prehistoric Art in Europe" att hornen på Torrs ponny huvudbonad och horn också gjorde ursprungligen. Myntet från sydöstra England förstärker också teorin att hornen satt framåt och inte bakåt när Torrs ponny huvudbonad och horn användes på järnåldern. Dock försökte den eller de som tillverkade Torrs ponny huvudbonad och horn 300-200 f.Kr. inte att kopiera Pegasos huvudbonad och horn på sitt verk. Istället var det tvärtom. De som gjorde silvermyntet med Pegasos från sydöstra England  25 f.Kr.-10 e.Kr. lade till en huvudbonad med horn på sitt mynt av Pegasos. De var en del av den keltiska kulturen och gjorde en keltisk version av Pegasos. En skillnad dock. Pegasos var en häst medan Torrs ponny huvudbonad och horn var för liten för att sitta på en större häst. Istället satt den på en ponny som var en mindre variant av en häst. 

På samtida keramik, mynt, etc och senare tavlor och skulpturer, etc brukade inte Pegasos avbildas med med en huvudbonad och i synnerhet inte en huvudbonad som såg ut som Torrs ponny huvudbonad och horn. På exempelvis en annat silvermynt, men från 79-80 e.Kr., pryder Domitian (51-96 e.Kr.) på ena sidan och Pegasos på den andra sidan. Pegasos har vingar men ingen huvudbonad. 
​Domitian är känd på svenska som Domitianus. Han var romersk kejsare 81-96 e.Kr.

Andra fynd som med masker och horn till hästar från järnåldern hittades på 1900-talet i den nomadiska järnålders Pazyryk-kulturen i Sibirien. Kulturen existerade från 500-talet f.Kr. till 200-talet f.Kr. De var kända för att vara suveräna ryttare. I deras gravar har det hittats rester av hästar som hade masker i form av hjorthuvuden med horn. 1929 hittades Mask with Antlers for a Horse Head från 400-talet f.Kr. i bergskedjan Altaj i Centralasien och fördes sedan över till Eremitaget 1934. Eremitaget är ett av världens främsta konstmuseer och ligger i Sankt Petersburg i Ryssland. Museet grundades 1764. Huvudbonaden på Mask with Antlers for a Horse Head består av skinn, läder och guld som bildar ett hästhuvud. På toppen finns det stora horn.

Mask for a Horse Head från 400-talet f.Kr. är ett annat exempel. Det hittades också 1929 i Altaj och fördes över till Eremitaget 1934. Huvudbonaden består av filt, läder och guld som bildar ett hästhuvud. På toppen finns det två mindre horn. Mask for a Horse's Head från 400- och 300-talen f.Kr. med samma namn som fyndet ovan hittades 1949 i Altaj och fördes över till Eremitaget 1950. Huvudbonaden består av tyg och läder med formen av ett hästhuvud. På toppen finns ett mindre snidat hjorthuvud med horn. Pair of Horns from a Horse's Headdress hittades i Altaj 1950 och fördes över till Eremitaget 1955. De består av två stora trähorn med guld- och silverplåtar från 500-talet f.Kr. De hittades tillsammans med en förruttnad huvudbonad eller mask till en ridhäst.
​​​

11.4 Delarna

11.4.1 Huvudbonaden

Huvudbonaden på Torrs ponny huvudbonad och horn består av två stycken plåtar av brons som sitter ihop med varandra. De är 26,67 eller 28 cm långa cm på längden, 10-15,5 cm på bredden och 8,7-11 cm på djupet. Längs kanterna finns också en list i metall för att förstärka upp hela huvudbonaden. Som tidigare nämndes är huvudbonaden reparerad på tre ställen. De reparationerna utfördes på järnåldern. 

Huvudbonadens dekorationer och mönster är avbildningar av böljande vegetation som klänger över huvudbonaden i spiralformationer och fågelhuvuden mitt i dem. Vid en först a titt är det vegetationen som syns mest, men granskar man mönstren närmare ser man också avbildningarna av fågelhuvuden inom växtligheten. Mellan alla dessa dekorationer finns också två mindre hål där hornen sitter och två lite större hål för ponnyns öron när den användes som en hatt eller en keps. De två större hålen kunde också användas för ponnyns ögon ifall den används som en chanfron. Vänstra sidan av den spetsigare kortsidan saknar en bit medan den andra bredare kortsidan på motsatt sida är hel. När huvudbonaden satt på toppen på en ponnys huvud, och användes som hatt eller keps, användes läderband för att kunna hålla den på plats. Annars hade den ramlat av ponnyns huvud.

Dekorationerna på huvudbonaden syns som bäst och tydligast när den är mer lodrät än vågrät. För användning syns dekorationerna därför bättre när huvudbonaden används som en sluttande chanfron än som en vågrät hatt eller keps. Men användes den som en hatt/keps på järnåldern och ponnyn böjde huvudet nedåt mot marken hamnade huvudbonaden i ett mer vågrätt läge, vilket gjorde att dekorationernas prakt syntes tydligare. Ifall huvudbonaden däremot användes som en chanfron användes de lite större hålen som titthål för ponnyns ögon.

Huvudbonadens större grövre dekorationer och mönster på framsidan skapades någon gång 300-200 f.Kr. med att en smed hamrade på undersidan och skapade upphöjningar på framsidan. Tekniken kallas för repoussering på svenska. På Torrs ponny huvudbonad gjorde smeden mer specifikt rullande dekorationer och virvlande dekorationer som rullade ihop sig, också känt som rullande repoussering och virvlande graverande repoussering. Repoussering generellt används för att åstadkomma upphöjningar i metallen genom att hantverkaren, smeden eller konstnären hamrar på dess baksida mot ett mjukt underlag. Historiskt har repoussering främst använts för fina detaljerade föremål i guld och silver och för större skulpturer i koppar, tenn och brons. Virvlande graverande repoussering var inte unikt för Skottland. Det var vanligt i hela den keltiska delen av Europa vid den här tiden. Däremot var hästar i Skottland den tidens prestigeobjekt. Det i sin tur innebar att Torrs ponny huvudbonad och horn var ännu mer unikt eftersom det var en var en sak som tillverkades för ett prestigeobjekt.

För att göra de mindre och betydligt färre finkänsliga subtila delarna på framsidan av Torrs ponny huvudbonad och horn ​hamrade istället smeden på huvudbonadens framsida. Tekniken kallas för ciselering på svenska och är motsatsen till repoussering. I ciselering hamrar smeden på framsidan för att göra just nedsänkningar på metallens framsida. 

Enligt C. Stephen Briggs 2014 hade smeder på järnåldern stora erfarenheter av att arbeta med trä och läder. Det gav dem erfarenheter att sedan kunna göra mer avancerade designer på exklusivare material som metaller. Fullt möjligt att den eller de smeder som gjorde huvudbonaden på Torrs ponny huvudbonad och horn hade gjort en version av huvudbonaden i läder innan. Kanske den läderversionen till och med låg mellan huvudbonaden i brons och ponnyns huvud för att inte skada ponnys huvud eller för att göra ponny mer bekväm. Läder direkt mot huvudet var trots allt mjukare än brons. Dessutom gjorde en läderversion av huvudbonaden att bronsversionen låg stabilare på huvudet. Inte minst måste hornen på bronsversionen tryckt mot ponnys huvud. En läderversion av huvudbonaden på insidan hade minskat det trycket. Därtill tillkom läderremmarna för att spänna fast bronsversionen.

Kombinationen att att använda blanda läder och/eller trä med metall på artefakter hade praktiserats på de brittiska öarna sedan minst slutet av bronsåldern. Eventuellt ännu tidigare. Fanns det en läderversion av huvudbonaden offrades den förmodligen till de keltiska gudarna samtidigt och på samma plats där Torrs ponny huvudbonad och horn slängdes i Torrs. Men valet av plats gjorde å i sina sida att en eventuell läderversion frätte bort och upplöstes mellan järnåldern och 1812. Dock kunde det ha funnits små rester av lädret i huvudbonaden i metall när den hittades 1812. Men de eventuella resterna försvann i samband med att Torrs ponny huvudbonad och horn tvättades rent i vatten efter att den hittades 1812. Hade Torrs ponny huvudbonad och horn däremot hittats idag, men av arkeologer, hade de däremot kunnat fastställa om det fanns små rester av en eventuell läderversion av huvudbonaden på bronsversionens insida.


11.4.2 Hornen

Torrs ponny huvudbonad och horn består av två horn, varav det ena är helt och det andra har en trasig topp. Det ena hornet är något större än det andra. 1955 kallade Piggott och Atkinson det större trasiga hornet för horn A och det hela något mindre hornet för horn B. Möjligt att det trasiga hornet A ersatte ett något mindre horn på järnåldern. Det hela hornet är 41,91 cm långt från ände till ände eller från botten till toppens ände, inklusive toppens kurva. Hornen är gjorda med två sammanfogade halvor. På de övre halvorna av hornens yttre sidor är de graverade med djärvt asymmetriska dekorationer, virvlande mönster och slingor i klängemönster. I klängemönster hålls mönstret fast när det klättrar. I regel är mönstret långt och smalt och drar ihop sig spiralformigt när det hittar ett fäste. Dock innebär det inte att det hela tiden slingrar ihop sig i spiraler. I mönster med enbart spiraler tenderar hela stammen av mönstret att vrida sig. Klängemönster kan därför ha delar utan spiraler.

Dekorationerna på de två hornen på Torrs ponny huvudbonad och horn är mycket snyggt gjorda och fint utstuderade, inte minst på det hornet med trasig topp. Alla mönster på hornen börjar med ett slags inslag av cirkulärt yin och yang. De går sedan utåt till en central del mellan mitten och toppen av hornen för att sedan avslutas i en slags solfjäderformad topp.

På toppen av det ena hela hornet, horn B, finns formen av ett naturligt fågelhuvud med ögon. Troligen föreställer det huvudet till en skedand. Av ögonen finns bara hålen kvar idag. På järnåldern tros det emellertid att det fanns inlagd röd korall eller emalj i ögonens hål och bildade dess riktiga ögon. Det andra hornets topp är trasigt och saknar ett fågelhuvud. Det horn som kallas för horn A. Det antas dock att det också den toppen föreställde ett huvud till en skedand när det var helt och användes på järnåldern. På det större hornet mitt bland slingorna finns det gömt ett litet dolt graverat mänskligt huvud med ansikte, ögon, näsa och mun. Generellt var mänskliga avbildningar mycket sällsynta i Skottland vid den tiden då hornen gjordes 300-200 f.Kr., även om det förekom.

Hornen går att ta loss från huvudbonaden. När hornen inte sitter på huvudbonaden finns det två mindre hål på toppen av huvudbonaden.


11.4.3 Fram och bak

På Joseph Trains teckning från 1829 pekar topparna av hornen snett bakåt och uppåt med kortsidorna uppåt och nedåt. Teckningen är lodrät. Över och under teckningen har Joseph Train skrivit text, vilket bekräftar att han trodde att huvudbonaden bars lodrät med hornen uppåt. I en del böcker och på en del internetsiter visas den här teckningen vågrät utan texterna. När teckningen visas vågrät är långsidorna uppåt och nedåt medan hornens toppar pekar snett framåt. Enligt Nancy K Sandars bok "Prehistoric Art in Europe" från 1968 pekade hornen ursprungligen framåt. När Joseph Train ritade av föremålet med kortsidorna upp och nedåt visste han inte riktigt vad som var fram och bak på objektet. Istället ställde han upp den som en lodrät mask som ifall att han skulle rita av ett metallskal eller en mask för en människas huvud, vilket han också trodde att det var. Därefter ritade han av Torrs ponny huvudbonad och horn i ett lodrät läge med den avsmalnade spetsiga delen av huvudbonaden uppåt och den platta större kortsidan nedåt, vilket medförde att hornen kom i bakåtläge och uppåt.

När Torrs ponny huvudbonad och horn användes som en hatt eller keps på järnåldern låg huvudbonaden däremot vågrät på ponnyns huvudbonad med den platta kortsidan bakåt och den spetsigare kortsidan framåt. För hornen innebar det att de stod upprätt i ett lodrät läge med dess toppar i riktning framåt och inte bakåt. Precis som när Joseph Trains teckning visas vågrät utan text med långsidorna uppåt och nedåt. När Torrs ponny huvudbonad och horn istället möjligen användes som en chanfron på ponnyns panna och topp på huvud var den platta kortsidan istället framåt, den spetsigare kortsidan bakåt och hornens toppar pekade bakåt. Dock är det inte säkert att den ens använde som en chanfron. Kort sammanfattning av huvudbonadens läge:
- hatt/keps: platta kortsidan bak, spetsigare delen fram, hornen riktning fram.
- chanfron: platta kortsidan fram, spetsigare delen bak, hornen riktning bak.
- Joseph Trains teckning: platta kortsidan ned, spetsigare upp, hornen bak/upp.

Trains huvudbonad 1829 på Piggotts häst 1947. Hornen framåt.
Korrekt användning på järnåldern enligt dagens forskare.

Museum idag föredrar att visa upp Torrs ponny huvudbonad och horn i ungefär det läget som den avbildad på Joseph Trains teckning från 1829 med hornens toppar riktade bakåt. Fast när det riktiga objektet ställs ut på museum brukar det visas i ett mer sluttande lodrät läge än Joseph Trains helt lodräta avbildade läge. Med det sluttande lodräta läget med den breda kortsidan nedåt kan museet visa maximalt av huvudbonadens dekorationer. Dessutom syns inte den lite trasigare spetsigare delen lika mycket när de är uppåt och inte nedåt. Egentligen visar museum Torrs ponny huvudbonad och horn som att det hade varit en chanfron och att ponnyn böjde huvudet nedåt mot marken. För korrekt användning skulle de visa Torrs ponny huvudbonad och horn i ett vågrät läge med den breda kortsidan bakåt, den spetsigare kortsidan framåt och hornens toppar riktade framåt.

​Det här visar å sin sida att även till ytan neutrala museer medvetet eller omedvetet kan visa en felaktigt bild av historien. Även om besökare får förklarat för sig på museet att Torrs ponny huvudbonad och horn sitter upp och ned är det inte alla som kommer ihåg det. De minns de bakåtlutande hornen som pekar i riktning mot ponnyns huvud och inte tvärtom framåt som de borde göra för korrekt användning. Å andra sidan kan man inte klandra museum i det här fallet eftersom de vill visa maximalt av Torrs ponny huvudbonad och horn, men på bekostnad av att det egentligen sitter upp och ned. Samtidigt har många museer ofta tusentals och åter tusentals föremål för visning. Det är fullt förståeligt att det blir fel ibland när en del föremål ska ställas ut och visas för allmänheten.

​
11.4.4 Stilen

Dekorationerna på Torrs ponny huvudbonad och horn är en brittisk version av internationella stilar och kontinentala traditioner från det övriga keltiska Europa. Den böljande repousseringen på huvudbonaden finns också på flera andra brittiska fynd som på nedre vänstra delen av Wandsworths sköld som tillverkades på 100-talet f.Kr. Wandsworths sköld hittades en tid innan 1849 i floden Themsen vid Wandsworth i London. Den är gjord av brons och är bara 33 cm i diameter. Förmodligen satt den upp- eller nedtill eller i mitten på en betydligt större avlång eller rektangulär sköld. Som Torrs ponny huvudbonad och horn är Wandsworths skölden i Latènestil. Arkeologen Stuart Piggott kallade till och med stilen på Torrs ponny huvudbonad och horn och Wandsworths sköld gemensamt för Torrs-Wandsworth-stil. ​Wandsworths skölden finns för allmänhetens beskådning i British Museum i London. På 2000-talet kallade en del forskare stilen på Torrs ponny huvudbonad och horn för Torrs konststil. Kunde tyckas självklart att döpa stilen efter fyndplatsen, men skulle det hittas fler föremål i framtiden från järnåldern med samma konstnärliga stil skulle de också kunna kallas för Torrs konststil.

Wandsworths sköld. © Johnbod. CC.

På 1970- och 1980-talen och ända till 2010-talet trodde en del forskare att Torrs ponny huvudbonad och horn tillverkades och användes 300-100 f.Kr. Andra forskare, inte minst på 1990- och 2010-talet hävdade att de tre delarna i Torrs ponny huvudbonad och horn, dvs. huvudbonaden och de tre hornen, var väldigt typiska för 200 f.Kr. och därför gjordes omkring 200 f.Kr. De hävdade att de tre delarna var dekorerade i ett senare skede med Latènestil, vilket i Skottlands fall innebar efter 225 f.Kr. De här forskarna på 1990- och 2010-talen hävdade också att forskare överlag var överens om att hornen tillverkades något senare än huvudbonaden i en ganska annorlunda stil. Något senare betydde än att hornen gjordes eventuellt redan på 100-talet f.Kr. och i alla fall före 1 f.Kr. Sannolikt gjordes hornen med fågelhuvuden för att matcha avbildningarna av fågelhuvuden på huvudbonaden. 

På 2020-talet menade några andra forskare däremot att det var inte helt säkert att hornen tillverkades något senare än huvudbonaden. Avbildningar av fågelhuvuden finns på både huvudbonaden och det ena hornet, vilket trots sina annorlunda stilar inte behövde betyda att de gjordes vid olika perioder. Istället fanns det möjlighet att huvudbonaden tillverkades av en smed medan hornen samtidigt gjordes av en annan smed med en annan stil. Sedan fästes hornen på huvudbonaden omkring 300-200 eller 300-100 f.Kr. beroende på när man tror att de tillverkades.

​På 2020-talet hävdade National Museum Scotland att Torrs ponny huvudbonad och horn tillverkades 300-200 f.Kr. Tidigare hävdade de att den tillverkades 300-100 f.Kr. Men på 2020-talet menade de att liknande graverade dekorationer som finns på Torrs ponny huvudbonad och horn också finns på svärdsskidor över hela Europa från Irland i väster till Ungern i öster. Svärdsskidor är fodralet som svärd kunde stickas in i när de inte användes. Enligt National Museum Scotland antyder de europeiska motsvarigheternas stilar på att Torrs ponny huvudbonad och horn tillverkades på 300-200 f.Kr. Eventuellt gjordes de enligt National Museum Scotland i Galloway i södra Skottland eftersom de hittades där 1812. 

Det gör att en del forskare anser att huvudbonaden är ett ledande exempel på distinkt Galloway-stil av konst från Latènekulturen. Stilen anses vara mycket nära besläktad med utvecklingen tvärsöver vattnet på det närliggande norra Irland i väster. Vattnet mellan norra Irland och Galloway heter på svenska Nordkanalen och North Channel på engelska. Andra nutida forskare håller inte med och menar att såväl huvudbonaden som hornen importerades till södra Skottland från kanske östcentrala England.​

Oavsett var delarna till Torrs ponny huvudbonad och horn tillverkades visar den på ett väldigt fint designat och skickligt tillverkat objekt. Utförandet och designen är av hög kvalitet. Torrs ponny huvudbonad och horn tillhör en liten del av överlevande komplicerade metallföremål från järnåldern som hittats på de brittiska öarna och som beställdes eller köptes av eliten på de brittiska öarna, inklusive Irland, under århundradena innan romarnas ankomst. Därför är de sådana här föremål extra intressanta idag för de visar vad som fanns på de brittiska öarna strax innan romarna kom eller innan den ökade kontakten med romarna. De visar också på den konstnärliga stilen innan romarnas ankomst. Torrs ponny huvudbonad och horn finns idag i National Museum of Scotland i Edinburgh. En kopia finns i Abbotsford House i södra Skottland.

Torrs ponny huvudbonad och horn är den ena i sitt slag som hittats på de brittiska öarna och en av få i hela Europa. Två hjälmar med horn har hittats på Vixø på norra Själland i Danmark. Dock har det hittats avbildningar av hästhuvuden utan horn från järnåldern i Storbritannien, men som inte kunnats användas som huvudbonader på större hästar eller ponnyer. Exempel på det är en avbildning av ett hästhuvud av brons från 50 f.Kr.-100 e.Kr. som finns i Stanwickskatten, på engelska Stanwick Hoard. Skatten hittades i Stanwick i North Yorkshire i norra England 1843.

Men med Torrs ponny huvudbonad och horn som det enda exemplar av sitt slag på de brittiska öarna med både huvudbonad och horn i brons gör den unik. Däremot förekom det eventuellt andra enklare exemplar på de brittiska öarna under järnåldern. Spekulativt fanns det huvudbonader i läder med kohorn som sattes på en del hästar i både Skottland och England. I juli 2015 i Dorset i sydvästra England hittades en begravningsplats från järnåldern. På platsen fanns djurben, inklusive en hästskalle med ditlagda kohorn vid hästhuvudets panna. Möjligt att hästskallen under järnåldern hade en huvudbonad i läder med kohorn, men vars läder förmultnade bort i graven under årens lopp. Å andra sidan kunde kohornen lagts dit separat i graven, vilket i sådant fall innebär att det aldrig fanns någon huvudbonad i läder med horn på platsen. Då fanns det bara en hästskalle och kohorn. Det kan å sin sida tolkas som att de som lade dit kohornen vid hästens panna ville att hästen skulle ha med sig dem till nästa liv. Fynden i Galloway, Dorset och Sibirien visar på en intressant dyrkan av hästar och deras roller i de här samhällena. 
​​

12. Stirling torqueser 300-100 f.Kr.

Ovan, en av två tvinnade torqueser som tillhör Stirling torqueser. © dun_deagh. CC.

Ovan, övriga tre torqueser som tillhör Stirling torqueser. © Johnbod. CC.

12.1 Torques

En torques, på engelska torc, är en styv eller stel halsring eller armring som är gjord av ädelmetall. Pluralformen i svenskan är torqueser och torcs i engelskan. Pluralformen uttalas tårks i engelskan. Många halsringar överlag på brons- och järnåldern användes för permanent bruk och satt på bäraren hela tiden. Spänne och dräktspänne heter däremot med ett annat ord samma som fibula på både svenska och engelska.

Torqueser gjordes i Europa och Iran mellan 1200-talet f.Kr. ända till vikingatiden i de områden som befann sig i bronsåldern och/eller järnåldern I Europa från Iberiska halvön i väst till de brittiska öarna i nordväst till Frankrike, Italien, Tyskland, Skandinavien, Ukraina, södra Ryssland, osv. När ett region lämnade järnåldern slutade torqueser i regel att tillverkas där, även om det fanns undantag. Storhetsperioden för torqueser i Europa var dock från 700-talet f.Kr. till 200-talet e.Kr. då de flesta gjordes. De flesta som har hittats har varit i guld och brons. Mindre antal har varit i silver, järn och andra metaller. Det beror på att föremål som är gjorda av guld, brons och silver överlever bättre i jorden under längre tid än andra metaller. Efter 600-talet e.Kr. gjordes i praktiken inga torqueser längre, men under vikingatiden i slutet av den skandinaviska järnåldern återkom torques-liknande halsband i Skandinaven. De var i huvudsak i silver.


12.2 Historien om Stirling torqueserna

Stirling torqueser består av fyra torqueser av mestadels guld, en del silver och ungefär en procent koppar. Det räknas emellertid som en typ av guldhalsband. Alla fyra är från 300-100 f.Kr. De hittades 2009 i Stirling council area. Stirling torqueser utgör den vackra Stirlingskatten. Stirling torqueser och Stirlingskatten heter Stirling torcs respektive Stirling Hoard på engelska. Stirling torqueser begravdes i jorden på bakre delen inom ett stort rundhus av trä från järnåldern utanför Blair Drummond i Stirling council area. Eventuellt begravdes de på baksidan av rundhuset. Det här rundhuset hade en diameter på elva meter. Möjligen att rundhuset var en annan cirkulär träbyggnad och inte ett rundhus av trä. När skatten begravdes låg rundhuset i ett isolerat område av en mosse eller ett kärr. Området var vått. 

Stirling torqueser begravdes mellan 300-100 f.Kr. till 400-talet e.Kr., men förmodligen lades de i jorden redan f.Kr. och inte e.Kr. Kanske redan under samma århundrade som de tillverkades 300-100 f.Kr. De är i för bra skick för ha att använts regelbundet av människor under 500-700 års tid, vilket talar för att de begravdes f.Kr. och inte e.Kr. Vid längre tids användning eller beröring under hundratals år hade de varit mer slitna. Därför begravdes de sannolikt inte e.Kr. Dock går det inte att utesluta att de lades ned i jorden så sent som 400 e.Kr. ifall de var så att säga utställningsföremål i ett religiöst rundhus. Då fick de ses men röras. Det är uppenbart att Stirling torqueser begravdes medvetet på järnåldern. Det tappades inte på marken av någon människa eller föll från en vagn och sedan försvann med tidens tand under jord av erosion. De var för värdefulla för det. Hade någon människa tappat dem hade den personen gått tillbaka och letat i evigheter tills han eller hon hittat dem såvida inte annan människa hittade dem först och tagit dem, men då hade de inte begravts på platsen där sedan hittades i 2009. Någon människa tog sig därför besväret, ansträngde sig och begravde dem på platsen. Ingen vet dock varför de begravdes, men det finns två teorier varav den första anses som mest betrodd.

Teori 1, offergåva i en helgedom: Den ena mest sannolika teorin är att Stirling torqueser begravdes av religiösa skäl som offergåvor till keltiska gudar. Eftersom de hittades inom ett rundhus utan en steneldstad och som även saknade funktioner av något som påminde om en eldstad var det möjligt att byggnaden var en slags enkel religiös byggnad motsvarande en kyrka eller tempel. En helgedom helt enkelt. Skotska rundhus som var bostäder brukade ha eldstäder. Det talar att det här rundhuset utan eldstad var en religiös byggnad. Dock var inte människan eller människorna som begravde torqueserna kristna. Skottland kristnades långt senare. Rundhuset där Stirling torqueserna hittades i hade dock en matlagningsgrop, tillika en kokgrop. 

Bristen på fynd i rundhuset från keramik, stenverktyg, skräp,etc och bristen på bevis för vardagligt aktivitet, etc, förstärker teorin att det var en helgedom. Ett bostadshus hade haft sådant. Dessutom låg rundhuset isolerat på sitt våta läge i mossen eller träsket. Det fanns inga andra rundhus bredvid. Det som talar för det är att helgedomen uppfördes på en vattnig plats som ansågs helig och inte skulle ha några andra rundhus bredvid sig. Utanför och runtom rundhuset fanns det också en palissad som skar av marken som rundhuset låg på för att begränsa åtkomsten till platsen.

Det finns en del historiker som motsätter sig gällande uppfattningen att rundhuset låg på ett isolerat läge. De menar att ifall det var en religiös byggnad kunde det mycket väl legat i anslutning till en by lite längre bort vid mossen eller träsket där det fanns flera andra rundhus. Jämför med senare medeltida motte-and-bailey-borgar där borgarna var isolerade, omgavs av palissader och övriga slottsbyggnader låg en bit bort. Eventuellt kunde de andra rundhusen, ifall de inte låg mitt på mossen eller träsket, legat vid dess utkant. De andra rundhusen användes i sådant fall som bostäder, enligt de här historikerna.

Teori 2, hindra stöld: Den andra teorin är att torqueserna begravdes i rundhuset för att hindra att någon utomstående skulle sno dem i fredstid, i oroligheter eller i krigstider. Tre exempel på det var att hindra stöld från ett vanligt inbrott, hindra att de togs i samband med en attack på rundhuset av en rivaliserande stam eller hindra att de försvann under ett pågående krig. Stämmer teori två talar det mesta för att torqueserna ägdes av en mycket rik hövding, handelsman, religiös person eller av en rik hustru, dotter, son, svärdotter eller svärson till någon av de tre förstnämnda som bodde i rundhuset trots att det saknade eldstad. Men eftersom det hade en matlagningsgrop var det fullt möjligt att bo och laga mat i rundhuset. Guldtorqueser eller guldtorqueser blandat med en del silver var viktiga föremål. Bara rika personer med hög rang hade resurser att kunna införskaffa dem. Vanliga stammedlemmar däremot hade inte råd med sådana dyra torqueser. ​Eventuellt sov ägaren istället i ett rundhus en bit bort. Det rundhuset låg i sådant fall i utkanten av mossen eller i träsket, men vars rester i jorden har försvunnit.

Stirling torqueserna fick sedan ligga orörda på sin plats i omkring 1 600-2 309 år, men troligen i 2 009-2 309 år från f.Kr. De överlevde både caledonierna, romarna, pikterna, vikingarna, samtliga skotska kungar och drottningar, normandiska riddare, byggande av slott, William Wallace, invaderade engelska arméer, oändliga krig mellan Skottland och England, Columbus, triangelhandeln mellan Europa, Afrika och Amerika, början av industrialiseringen, oändligt många dikningar i Skottland historiskt för att leda bort vatten från marker, två världskrig på 1900-talet, kalla kriget, osv. Det hade räckt med att skotskt slott hade uppförts på platsen på medeltiden och Stirling torqueserna hade antagligen försvunnit för evigt.


12.3 Upptäckten 2009

Måndagen 28 september 2009 hittades Stirling torqueserna av en 
metalldetektorist på ett fält nära Blair Drummond i sydöstra Stirling council area. Den 35:årige upphittaren David Booth (f. 1974) var en nybörjare på metalldetektorer och använde sig av en Garrett ACE 250 metal detector, på svenska Garrett ACE 250 metalldetektor. Han bodde utanför storstaden Stirling. Till vardags arbetade han på safariparken Blair Drummond Safari Park, också känt som Blair Drummond Safari and Adventure Park. Ungefär ett skotskt Kolmårdens djurpark som ligger 9,5 km nordväst om centrala delarna av storstaden Stirling.

​David Booth hade alltid varit intresserad av lokal historia. Under flera år hade han funderat på att införskaffa en metalldetektor, men aldrig gjort det. Men i augusti 2009 började han och en kollega på jobbet att tala om metalldetektorer. David Booth fyllde dessutom år i slutet av månaden och funderade ge sig själv en födelsedagspresent. Han ville ha en hobby som tog ut honom i den friska luften. Efter att ha sökt veckor på internet och läst otaliga recensioner bestämde han sig för att köpa en Garrett ACE 250 eftersom han tyckte att den verkade vara en bra modell för nybörjare. Den var en amerikansk basmetalldetektor av lite enklare modell. Den indikerade mynt och sånt. Torsdagen den 24 september 2009 fick han den levererad. Så fort han kom hem från jobbet samma dag öppnade han den sedan lådan i hemmet som metalldetektorn låg i. Exalterad prövade han därefter metalldetektorn hemma i köket på knivar och gafflar inför hans förvånade sambo Carolyn. David Booth testade också metalldetektorn på spikar och metallbitar utanför sitt hus för att vara säker på att den fungerade. 

David Booth hade bott och arbetat runt Stirling i nästan 16 år. Han hade både kunskap om den lokala historien och om några områden utanför Blair Drummond i närheten där han normalt sett arbetade. Han hade inte studerat arkeologi innan, men visste att det fanns några fornhistoriska platser i området som han sedan ville pröva sin metalldetektor på. Måndagen den 28 september 2009 hade David Booth en ledig dag från arbetet på Blair Drummond Safari Park. Vädret var bra. Han ringde en ägare av mark i ett område utanför Blair Drummond som han trodde hade god potential för att kunna hitta saker på. David Booth frågade markägaren om han fick tillåtelse att söka efter skatter med sin metalldetektor på dennes marker. Till sin glädje fick David Booth ett ja. Därefter satte sig han i sin bil och körde till området. Med sig hade han sin nya metalldetektor och en spade. Det var hans första utflykt utanför hemmet för att leta efter skatter med sin metalldetektor. Det var också endast fyra dagar innan han fick metalldetektorn Garrett ACE 250 levererad. Han gav sig ut för att han trodde att det "might be fun". 

Väl framme vid det aktuella markområdet utanför Blair Drummond 
parkerade David Booth sin bil. Därefter tog han upp metalldetektorn ur bilen. Målet var att skanna av ett intilliggande fält. Men bakom sin parkerade bil såg David Booth ett område med plan mark. Spontant tänkte han att han bara skulle skanna av det området först för att ha det gjort innan han gick ut på det riktiga fältet. Han tog sedan sin metalldetektor och ställde in den på leta efter "alla metaller" eftersom dess bruksanvisning hade föreslagit att det var en bra idé att göra det under de första tio timmarnas användning.

Därefter började David Booth skanna av marken bakom sin bil. Omkring sju steg eller sju meter bakom den parkerade bilen pep det till i metalldetektorn. Enligt hans egna uppgifter ett pipljud som indikerade på att det låg fem cents mynt under markytan eftersom hans Garrett ACE 250 var en amerikansk metalldetektor. Han tog sedan sin spade och började gräva för att se vad det var. Han trodde att han skulle hitta en plåtburk eller något liknande. Efter några spadtag såg han en del av en bit guld som tillhörde en av de två tvinnade torqueserna som hörde till Stirling torqueserna. Han blev helt chockad. Därefter tittade han runtomkring sig för att se om det fanns någon kamera i händelse av att någon spelade honom ett spratt. Ungefär som han var med dolda kameran. Men han såg ingen kamera och fortsatte gräva fram den ena av de två tvinnade torqueserna. Han hade en känsla av att det var guld och grävde försiktigt fram resten av stycket. När det var klart såg han bitar sticka upp från de övriga torqueserna i hålet där han grävde. Alla fyra torqueserna låg 15-20 cm under markytan på stället där metalldetektorn pep på innan. Medan han grävde efter de övriga torqueserna poppade frågor upp i hans hjärna som:
- Hur gamla var sakerna?
- Kunde han haft en sådan tur?
- Hur många bitar fanns det totalt?
- Var det verkligen guld?

Efter att han grävt upp alla fyra torqueserna lade han dem bredvid varandra vid hålet. Det visade det sig att han hade hittat tre kompletta torqueser och två bitar till en fjärde torques. Alla fyra var gjorda i mestadels guld, en del silver och en procent koppar. Alla från 300-100 f.Kr. Men det visste han inte då. Istället var han inte helt säker på vad han hade funnit. Han trodde det var 50 % chans att han hade hittat något mycket intressant och 50 % att han hade funnit barnleksaker. 
Men han förstod ändå innerst inne att han hade hittat något extraordinärt och tyckte det var helt overkligt. Samtidigt hade han ingen aning om vad han hade hittat. Han var helt överväldigad när han fortsatte intala sig själv och förstod att han hade hittat något som kunde vara gammalt. Det var hans första fynd på den första platsen på sin första utflykt med sin första metalldetektor. Han stod sedan och stirrade på torqueserna i några minuter och undrade vad han skulle göra härnäst. 

Han tog därefter upp torqueserna försiktigt och lade dem i bilen. Sedan satte han sig i bilen, körde hem och tvättade av torqueserna i kallt vatten. Därefter lade han dem på en handduk för att torka. Sedan slog han på datorn och sökte han på internet för att se vad det var han hade hittat. Efter en timme och en del sökande på andra antika föremål som påminde om hans trodde och var han själv ganska säker på att han hade hittat torqueser från järnåldern. Han kände hur spänningar av glädje började fylla hans kropp. Men sedan frågande han sig själv vad han skulle göra med sin skatt. Han fortsatte söka på internet och hamnade till slut på Scottish Treasure Trove:s hemsida, idag känd som Treasure Trove Unit på
https://treasuretrovescotland.co.uk. Då som nu kallas de allmänt för Treasure Trove i vardagstal. Treasure Trove Unit är en oberoende organisation baserad i National Museum of Scotland i Edinburgh. När besökare går in på deras hemsida idag möts de direkt av orden "Treasure Trove in Scotland - protecting our archaeological heritage for the benefit of the nation". 

David Booth visste inte riktigt hur Treasure Trove arbetade i Skottland och läste snabbt igenom deras hemsida. Allteftersom blev han mer uppsluppen. Resten av kvällen spenderade främst med att sitta och titta på torqueserna. Han tog också en del bilder på dem och fortsatte söka på internet igen. Sedan låste han in torqueserna och gick till sängs för att sova.

Morgonen efter, tisdagen den 29 september 2009, tog han med sig torqueserna och körde till markägaren där han hittade dem dagen innan. Sedan visade han upp dem för honom som blev förvånad över att de hittats på hans marker. David Booth sa att han skulle rapportera om fyndet och att han skulle hålla markägaren informerad hur det gick. Senare körde David Booth till sin arbetsplats på Blair Drummond Safari Park och jobbade på som vanligt. På jobbet skrev han ut ett formulär från Scottish Treasure Trove:s hemsida som man kan fylla i ifall man hittar antika saker i jorden i Skottland. Han fyllde i det. Därefter skannade han in pappret och emailade över det tillsammans med en bifogad bild på Stirling torqueserna till Scottish Treasure Trove Unit på National Museum of Scotland i Edinburgh. Sedan väntade han oroligt och nervöst på att Treasure Trove office skulle höra av sig eftersom de svarade på sådana här typer av emails. 
​
Det kom inget svar under hela dagen och David Booth började tänka i banor som att hans fynd kanske inte var lika viktigt som han först trodde. Efter arbetsdagen åkte han hem, spenderad kvällen med att titta på torqueserna igen och sökte mer på internet.​ Han erkände efteråt att han hade ganska svårt att sova senare den natten mellan den 29:e och 30:e september 2009 i väntan på ett eventuellt kommande svar. 

2009 var Dr Fraser Hunter museiintendent av järnålders och de romerska samlingarna i National Museum of Scotland. När han gick till sitt arbete på onsdagsmorgonen den 30 september 2009 höll han nästan på att ramla av sin stol efter att han såg David Booths fotografi på torqueserna, enligt Dr Fraser Hunters egna ord efteråt. Det förekommer uppgifter att han såg bilden morgonen den 29 september men det uppgifterna är felaktiga. Det var inte varje dag som han kom in på kontoret och möttes av en bild av torqueser i guld på sin dataskärm, även senare analyser visade att de också innehöll en del silver och en procent koppar. Dr Fraser Hunter var också förvånad. Han hade de arbetat i arton år på nationalmuseet och varit involverad i några fantastiska fynd, men inget hade varit lika spännande, spektakulärt och dramatiskt som dessa torqueser. Han beskrev det året efter, 2010, som att det var mer sådant som han såg i böcker eller på utställningar. Det var inte något som han faktiskt fick jobba med själv. Men det där 30 september var långt ifrån en vanlig dag. Efter att David Booth dagen innan skickade sitt email och bild till Treasure Trove Unit bad de Dr Fraser Hunter att omedelbart att titta på bilden när han anlände till sitt kontor för att bekräfta vad de trodde det var för något. 

Samma morgon, onsdag den 30 september 2009, gjorde David Booth sig i ordning för att ta sig från hemmet till sitt arbete på Blair Drummond Safari Park. Men innan han stack iväg ringde hans mobiltelefon. Det var en ganska uppspelt Stuart Campbell från Treasure Trove office som ringde. Stuart sa till David att baserat på fotografiet trodde han att David hade hittat en skatt av torqueser från järnåldern. Stuart frågade om de var möjligt för om han och några av hans medarbetare fick få komma över och se dem. David Booths puls gick upp och hans hjärta slog snabbare än normalt. Han log också. David svarade att det gick bra och undrade när de ville komma. Stuart svarade att de kunde komma efter en timme. Det var den tiden det skulle ta dem att köra med bil från Edinburgh till David Booths hem utanför Stirling. Men David Booth var på väg till sitt arbete på Blair Drummond Safari Park. De kom därför överens om att David Booth skulle ta med sig Stirling torqueserna till Blair Drummond Safari Park och att Stuart Campbell och hans medarbetare skulle få se skatten där istället. 

Tre timmar senare anlände Stuart Campbell, Dr Fraser Hunter och en till person till Blair Drummond Safari Park. Två var från Treasure Trove och en var kurator från Museums of Scotland. Sträckan National Museum of Scotland i Edinburgh till Blair Drummond tar bara 56-59 minuter att köra med bil på motorvägen eller 1 timme och 27-29 minuter på vanliga vägar. Medan de tre från Edinburgh gick in på David Booths kontor såg de att torqueserna låg utspridda på ett bord. Det var en fantastisk syn. Det var en sak att se dem på en bild, men en helt annan att se deras storslagna prakt i verkliga livet enligt Dr Fraser Hunter. När Dr Fraser Hunter fick se de fyra 
torqueserna föll han ned på knä och sa med vördnad: - Wow!

De bekräftade att att det var en skatt från järnåldern och förklarade för honom vad han hade hittat. De berättade också lite om järnålderns historia , andra järnåldersfynd i Skottland och vilken betydelse hans fynd innebar för Skottland. Efter det förklarade de för honom hur Treasure Trove system fungerade. Sedan paketerade Stuart Campbell och kompani försiktigt ned Stirling torqueserna i sin bil för vidare transport senare. David Booth kände en lättnad att de nu var i säkra händer. De tre från Edinburgh ville sedan att David Booth skulle visa dem fyndplatsen. De ville också att han på plats skulle beskriva och förklara hur han hittade skatten.

David Booth tyckte det var en bra idé och frågade sin arbetsgivare och chef ifall han fick lämna arbetsplatsen en liten stund.  Det gick bra och sedan körde de tre från Edinburgh och David Booth till platsen där Stirling torqueserna hade hittats utanför Blair Drummond. En kort bilresa senare var de framme vid fyndplatsen. Då hade det bara gått drygt tre timmar sedan Dr Fraser Hunter hade sett David Booths fotografier tidigare den morgonen.

​Framme vid platsen där Stirling torqueserna hittades två dagar tidigare var det ett gäng uppspelta medarbetare och personal från Edinburgh samt en lite lugnare David Booth. Fanns det fler saker i jorden? Man kan lätt tro att de hade mer guld i sikte, men det såg de mer som en avlägsen eventuell möjlighet och ren bonus i sådant fall. Istället var de angelägna att vid ett senare tillfälle börja gräva på platsen för att undersöka miljön vid och runtomkring en sådan skatt som Strilingsskatten legat i och vid. På det viset hoppades de kunna sätta skatten i ett sammanhang och inte bara låta den vara fyra okända torqueser. Det fanns och finns mängder med fina bitar av keltisk konst i National Museum of Scotland i Edinburgh, men de flesta av de bitarna hittades i början på 1900-talet eller på 1800-talet. Forskarna 2009 och dagens forskare visste/vet därför nästan ingenting om deras sammanhang eftersom de inte var med och fick inte undersöka miljön bitarna låg i när de hittades i början på 1900-talet och på 1800-talet. Vad hände i området vid tiden då de hamnade i jorden? Varför hamnade de i jorden? Men med med Stirling torqueserna fick de åtminstone ärligt chansen att kunna försöka besvara sådana frågor.

Spänningen var därför olidlig när Dr Fraser Hunter och kompani kom fram till platsen den 30 september 2009 där Stirling torqueserna hittades två dagar tidigare. När de inspekterade platsen låg Stirling torqueserna kvar i bilen från Edinburgh eftersom de kört dit direkt från Blair Drummond Safari Park. Som föremål fick skatten komma tillbaka hem tillfälligt till samma område som där de låg från järnåldern till 2009. De kom hem tillfälligt. Sentimentalt och vackert i samma stund. 

De tre från Edinburgh städade gropen där torqueserna hittats. De gick också runt i omgivningen för att få en känsla för platsen. De ville se kännetecken i naturen, osv för att spontant kunna sätta in skatten i ett första sammanhang. Det fanns inga dokument som bekräftade att platsen genomsökts av arkeologer tidigare. Gammalt material i jorden hade därför inte grävts upp av tidigare arkeologer. Dr Fraser Hunter ansåg att platsen därför hade potential. I samtal med markägaren var också markägaren entusiastisk och angelägen att de skulle göra en del fältarbete. Men de kunde inte sätta igång direkt. Det krävdes mer än det för att göra det professionellt. Det var för en annan dag. Det hade blivit eftermiddag och de tre från Edinburgh beslöt sig för att åka tillbaka till Edinburgh med Stirling torqueserna för att försöka lära känna dem. Det bestod av att Dr Fraser Hunter gjorde ett rent detektivarbete genom att slå upp och läsa om andra torquester i böcker, jämföra med andra hittade torqueser på inte minst de brittiska öarna inklusive Irland, samtala och ta hjälp av andra experter och på allt detta använda sina och deras tidigare egna kunskaper om järnåldern och fynd från järnåldern. Därtill tillkom kunskaper från den arkeologiska utgrävningen.
​
Under den efterföljande veckorna pågick den arkeologiska utgrävningen i oktober 2009. Tack vare markägaren fick arkeologerna låna en mekanisk grävmaskin för att rena bort matjorden som är det översta lagret av jorden. David Booth fick också vara med och hjälpa till lite i inledningen. Han gick fram och tillbaka i området med sin metalldetektor innan arkeologerna grävde i jorden på de ställen som han skannade av. Utgrävningen var lerig. Det var också kallt och regnigt.

Arkeologernas utgrävning avslöjade sedan resterna av ett stort rundhus i trä på fyndplatsen. Rundhuset hade en diameter på elva meter. Utgrävningen visade också att Stirling torqueserna hade i begravts på den bakre delen inom detta rundhus. Resterna av rundhuset syntes tydligt av de två mörka böjda rader som omgav platsen där Stirling torqueserna en gång låg. Kol-14-metoden av rundhuset visade att det var från järnåldern. Utgrävningarna visade också en cirkulär linje från en vägg där suttit flera stolpar med jämna mellanrum. Stolparna användes för att hålla upp taket. En halv meter utanför hittades restern av en annan vägg som fungerade som ett vindskydd. Ingången till rundhuset låg i öster och hade när den användes en dubbeldörr.

I rundhuset fanns det också en centralt placerad grop där det lagades mat. Det var en matlagningsgrop, tillika en kokgrop. Dock hade rundhuset ingen steneldstad eller något som påminde om en eldstad. Utöver det hittade arkeologerna en del andra gropar och stolphål men i övrigt mycket lite. De hittade inga fler artefakter under den arkeologiska utgrävningen hösten 2009. Ingen keramik, inga stenverktyg och inga fler guld- eller silverföremål hittades. Inte ens kol eller ett bränt ben hittades förutom i matlagningsgropen. Däremot hittade de resterna av en palissad som omgav rundhuset. Rundhuset tydde på att den eller de som begravde Stirling torqueserna hade anknytning till platsen. De hade inte gömts av någon människa som slumpmässigt gick förbi, såvida inte den personen eller de personerna gick förbi, såg ett övergivet rundhus eller ruin och sedan begravde dem där med målet att en dag komma tillbaka och hämta dem. 

Efter den inledande utgrävningen fick David Booth åka dit under resten av utgrävningen. Varje gång de arbetade på platsen meddelade de och bjöd in honom.Han åkte dit främst när arkeologerna hade matpauser och andra pauser för att inte störa dem i deras arbete. Han åkte dit för att han ville se hur det gick. På plats visade arkeologerna honom runt och uppdaterade alla framsteg som hade gjorts sedan han var där sist. David Booth upplevde att han fick lära känna yrkespersonen Dr Fraser Hunter och resten av det arkeologiska arbetslaget på plats. David Booth var fascinerad över vad de gjorde. Han var fascinerad över att ha varit involverad lite i utgrävningen av platsen. Han tyckte också att det var extremt intressant att lyssna på de teorier som arkeologerna hade om hur skatten hamnade just där, t.ex. att rundhuset kanske var en helgedom.

David Booth upplevde att personalen från Treasure Trove department och National Museums of Scotland gjorde hans vistelser på fyndplatsen kändes angenäma. Efteråt berömde han deras arbete, särskilt när skatten blev känd i media. Vi som skrivit om den här historien och andra historier där nutida brittiska arkeologer och andra relaterade människor på 2000-talet och senare varit inblandade i arkeologiska fynd från Skottland f.Kr. har fått samma intryck. De som sysslat med arkeologi i Skottland f.Kr. ska ha full beröm för deras insatser på mängder med arkeologiska platser runt om i Skottland. De här människorna är professionella, kunniga, hängivna, intresserade och i många fall extremt yrkesskickliga. De ser och har också en helhetsbild. De ska ha en stor eloge för sina arbeten och för framtida arbeten i Skottland. Utan deras insatser skulle den skotska historien vara betydligt fattigare på intressant information från f.Kr. Tack!

Efter att utgrävningen av fyndplatsen var klart offentliggjordes och visades de fyra torqueserna upp för pressen i Edinburgh den 4 november 2009 av upphittaren David Booth och av museets personal från National Museum of Scotland. David Booth sa att han skulle fortsätta med sin nya hobby trots att han insåg att han kanske aldrig mer skulle hitta fynd som matchade hans upptäckt. Han sa vidare att många människor hade sagt att han lika gärna kunde slänga sin metalldetektor. Men det hade han inga planer på. Han ville fortsätta med sin hobby och sa att det kunde finnas andra saker där ute i naturen. Han avslutade med att det var en bra hobby som fick ut honom i friska luften. Året efter, i februari 2010, tillade han att under den korta tid som han sysslat med sin hobby hade han också träffat många intressanta människor.

Åtminstone hösten 2009 var den exakta platsen där Stirling torqueserna hittades hemlig för allmänheten, dels för hindra att platsen översvämmades av andra metalldetektorister och dels för att hindra att oseriösa skattletare skulle börja gräva där i jakten på rikedom. Alla var inte lika ärliga som David Booth som brydde sig om att det skotska kulturarvet skulle bevaras. Men för den som verkligen vill veta var David Booth hittade Stirling torqueserna går det att relativt enkelt att hitta platsen genom ett par klick på internet. Men för den som har några funderingar att åka dit och olagligt börja leta i jorden på den privata marken är det ingen idé. Området är noga genomgånget och det finns inga mer kända arkeologiska skatter där. 

Enligt Scottish Treasure Trove laws kan staten (kronan) kräva alla arkeologiska föremål som hittats i Skottland. Upphittaren har inga äganderättigheter och måste rapportera hittade objekt till Skottlands Treasure Trove Unit. Även om du hittar ett gammalt antikt föremål på din hustomt i Skottland tillhör det staten. Ur det perspektivet har inget förändrats i Skottland sedan 1100-talet. Dagens lag finns för att säkerställa att det skotska kulturarvet ska kunna bevaras och få njutas av alla människor som bor eller besöker Skottland. Däremot har dagens upphittare av arkeologiska föremål rätt till en belöning. I David Booths fall lika med Stirling torquesernas värde 2010. I oktober 2010 värderades de till 462 000 pund eller 5,4 miljoner kr av Scottish Archaeological Finds Allocation Panel. Under 2010 rapporterades fyndet också till Queen's and Lord Treasurer's Remembrancer, förkortat QLTR. Bestämmer sig staten för att behålla det antika föremålet och betalar upphittaren brukar föremålet sedan i regel hamna på ett lämpligt museum inom Skottland eller i Storbritannien.

Det som gäller för hittade fornfynd i Sverige finns att läsa på länken https://www.raa.se/kulturarv/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/fornfynd-inlosensersattning-och-hittelon/hur-anmals-upphittade-fynd.

Enligt David Caldwell på Scottish Treasure Trove Unit skulle skatten, de fyra Stirling torqueserna, definitivt stanna i Skottland. Staten uppgav sedan att Stirling torqueserna skulle tilldelas National Museums Scotland om de betalade David Booth 462 000 pund. National Museums Scotland fick fram till april 2011 på sig för att samla in pengarna. I mars 2011 efter en offentlig vädjan och ett betydande bidrag från a) Art Fund, b) National Heritage Memorial Fund och c) den skotska staten, kunde Stirling torqueserna tillslut förvärvas av National Museums Scotland. Pengarna från Art Fund kom efter bidrag från Wolfson Foundation. Idag anses de 462 000 punden för Stirling torquesern vara ett mycket undervärderat pris. Eftersom de är unika av sitt slag är de gissningsvis värda minst det tiodubbla idag. Minst. Kanske tjugodubbla vid händelse att de skulle säljas på auktion. 

Det lönade sig för David Booth att vara ärlig eftersom hans hederlighet innebar att han tjänade 462 000 pund eller 5,4 miljoner kr på Stirling torqueserna. Hade han istället varit oärlig, inte berättat för någon om fyndet och smält ned torqueserna till guld- och silverbitar eller små guld- eller silvertackor hade han exempelvis hösten 2011 bara fått 24 354 pund eller omkring 284 660 kr för det nedsmälta guldet under förutsättning att det vägde totalt 0,5 kg. 227 728 kr ifall guldet vägde 0,4 kg och 342 591 kr ifall guldet vägde 0,6 kg. Lägg därtill en mindre summa för det nedsmälta silvret. Totalt hade han fått drygt 5 miljoner kr mindre än de 5,4 miljoner kr han fick för sin hederlighet. Guldvärdet var inte ens i närheten av de pengarna han fick för att vara ärlig. Hederligheten lönade sig!


12.4 Bill Wyman 

Engelska Bill Wyman (f. 1936), som var basist i engelska rockbandet Rolling Stones 1962-1993, är en känd metalldetektorist. Under årens lopp blev han en amatörarkeolog. 2005 skrev Bill Wyman boken "Treasure Islands" tillsammans Richard Havers (1951-2017). Den boken går att köpa på länken https://www.amazon.co.uk/Bill-Wymans-Treasure-Islands-Wyman/dp/0750939672 för den som är intresserad. Bill Wyman fick också upp intresset för metalldetektorer. Han designade och patenterade "Bill Wyman signature metal detector". 2007 började han sälja metalldetektorer. Han använde sina metalldetektorer också privat för att försöka hitta fynd på den engelska landsbygden som var ända tillbaka till romartiden. 


12.5 Datering, betydelse och Netherurdskatten

Efter att Stirling torqueserna hittades i slutet av september 2009 gällde det för Dr Fraser Hunter och andra experter att datera dem. Mellan oktober 2009 till senast januari 2010 debatterades det flitigt fram och tillbaka mellan insatta experter. De flesta experterna ansåg att de två tvinnade torqueserna var från mitten av bronsåldern, vilket i sådant fall betydde att de var över 1 000 år äldre än från den idag officiella hållningen 300-100 f.Kr. Richard Warner på Ulster Museum i Belfast hade däremot en uppfattning. Han menade att den vanligaste typen av torques med "tight spiral twisting" på Irland, som såg ut som de två tvinnade i Stirling torqueserna, var från järnåldern baserat på kompositionen av guldet och på några irländska fynd som förknippades med järnåldern. Dock ska nämnas i sammanhanget att den typen av torqueser också fanns på bronsåldern.

Dr Fraser Hunter höll med Richard Warners tolkning om att Stirling torqueserna troligen var från järnåldern. Vid en arkeologisk utgrävning av ett hus från järnåldern nära Elgin i norra Moray, som Dr Fraser Hunter deltog i, hade arkeologerna hittat ett litet fragment. Dessutom hittades Stirling torqueserna i resterna av ett rundhus från järnåldern, vilket ytterligare pekade på att de var från järnåldern. Därtill var det ganska tydligt att de två andra torqueserna i Stirlingskatten, den med svampar på två delar och den med trådar, var båda två från järnåldern. Den med två delar var sannolikt från 200- eller 100-talen f.Kr. Se längre ned för varför. Det talade ytterligare också för att de två tvinnade torqueserna var från järnåldern och inte bronsåldern. Det hade varit osannolikt att det hade skilt 1 000 år mellan de två tvinnade och de två övriga torqueserna i och med att de hittades på samma ställe. Dessutom hittades alla fyra torqueserna i resterna av ett rundhus från järnåldern, vilket ytterligare förstärkte teorin att alla fyra var från järnåldern. Någon gång mellan oktober 2009 och februari 2010 kom Dr Fraser Hunter och hans kollegor tillslut fram till alla de fyra torqueserna i Stirlingskatten var från 300-50 f.Kr. Några år senare ändrades det till 300-100 f.Kr. 

Stirlingskatten är ett bra exempel på hur samarbete kunde ske mellan en metalldetektorist och arkeologer. David Booth hittade skatten och rapporterade in den. Det betydde att skatten kunde hittas och skyddas samtidigt som arkeologerna snabbt kunde gå igenom platsen där den hittades, vilket gav arkeologerna ytterligare information om dess miljö och historia. David Booth upptäckt ledde också till att han hittade ett fynd som arkeologerna normalt sett annars aldrig hade hittat. Fyndet bidrog också till att lägga till information i historieböckerna. Efteråt fick David Booth beröm för sin entusiasm​ och sitt enorma samarbete med arkeologerna.

När Stirling torqueserna hittades 2009 var skatten det viktigaste fyndet som hittades på över 100 år från järnålderns Skottland. Det var också fram till 2009 det viktigaste fyndet som gjorts någonsin av metaller och metallföremål i Skottland från järnåldern. Det var även fram till 2009 också en av de viktigaste skatterna som någonsin hittats i Skottland. Kvaliteten på föremålen var extraordinär gentemot andra skatter som hittats i Skottland under årens lopp. Det sägs också att Stirling torqueserna har europeisk och internationell betydelse. De visade på rikedom, makt och förbindelser mellan människor 300-100 f.Kr. Den visade också på att det fanns köpare och säljare av dyra exklusiva föremål i Skottland f.Kr. Köparna i sin tur visade på att de hade rikedom.

Stirling torqueserna passar också in ett mönster. I över hela det keltiska Europa har det hittats guldtorqueser. Stirling torqueserna ingår i det keltiska mönstret. Det i sin tur bekräftar den keltiska kulturens närvaro i Skottland 300-100 f.Kr., ifall någon nu trodde att den inte fanns i Skottland vid den här tiden. De tre stilarna på de fyra Stirling torqueserna stödjer också att två, tre eller fyra av torqueserna uppkom genom omfattande internationella kontakter mellan Skottland på ena sidan och Frankrike och Medelhavet eller Irland, Frankrike och Medelhavet på den andra sidan. 

De hittade guldtorqueserna i det keltiska Europa visar också tydligt att det fanns människor över hela Europa som hade både makt och kontakter att kunna införskaffa värdefulla föremål. Deras kontakter bildade en utrikesbro för internationell transport mellan föremålens tillverkningsplatser och slutdestinationer de gångerna föremålen tillverkades i ett främmande land och fördes till ett annat land, dvs. då de inte tillverkades på samma plats eller region som slutdestinationerna. Exempel på föremål som färdades över denna utrikesbro är t.ex. den tredje franska torquesen i Stilingskatten som tillverkades i Frankrike men hamnade i Skottland.

De här människorna som bildade utrikesbroar var i många fall handelsmän. Men de kunde också vara exempelvis äventyrare, lycksökare eller legosoldater som bildade de här utrikesbroarna för föremål. Legosoldaterna kunde få föremålen när de tjänstgjorde i utländska arméer i form av antingen som gåvor eller politiska gåvor av mäktiga människor för bra utfört arbete för deras armé eller genom militära erövringar och plundringar av andra regioner. En del av legosoldaterna kom trots allt nära mycket mäktiga människor i utlandet. De här mäktiga människorna i utlandet kom ibland bra överens med legosoldaterna och belönade dem. I en del fall med gåvor. En del legosoldater stannade kvar i det främmande landet, men de legosoldater som återvände till sin ursprungliga hemregion tog emellanåt med sig föremålen hem. 

Föremål kunde också färdas genom ekonomiska, politiska eller militära kontakter mellan två skilda regioner, t.ex. som en utrikesbro mellan en stamm i Skottland och en annan stam i Frankrike. Därtill kunde föremål färdas internt inom ett område, t.ex. genom erövringar i stamkrig eller en gåva från en stam till annan stam, men de var det ingen utrikesbro. Bron som nämndes ovan gällde internationella transporter.

Netherurdskatten, också känd som Cairnmuirskatten från Netherurd, är annan större skatt från järnålderns Skottland. Den hittades 1806 nära Netherurd i Peeblesshire i Scottish Borders. Netherurd ligger sydsydväst om Edinburgh, öster om Carnwath och nordöst om Biggar. Netherurdskatten består av flera torqueser i guld och av 40+ kulmynt, också kända som Globules à la Croix. Torqueserna i Netherurdskatten tillverkades bl.a. på Irland och i East Anglia i östra England. Kulmynten i samma skatt tillverkades och präglades i Gallien i dagens Frankrike. Eventuellt i ett område som ligger nordöst om dagens Paris även om det exakta stället är högst osäkert. Kulmynt av den här typen gjordes första gången 200 f.Kr. och användes i Frankrike fram till den romerska ockupationen.

Närvaron av de galliska kulmynten i Netherurdskatten har föreslagits berott på att en del stammar i Skottland och Frankrike hade en direkt politisk eller militär kontakt med varandra de första århundradena f.Kr. De kunde också haft en direkt handelsmässig kontakt. Omkring 50-1 f.Kr. begravdes Netherurdskatten nära Netherurd av migranter medan de rörde sig längs en naturlig färdväg. Förmodligen var det invandrare från Irland, England eller Frankrike som begravde skatten, enligt arkeologer och historiker på 1960-talet. I Irlands fall för att de antingen a) flyttade norrut mot Skottlands mittenbälte eller norr om mittenbältet, eller b) för att de flyttade söderut från mittenbältet eller från västra Skottland via mittenbältet till det som är dagens norra England. Var det migranter från Frankrike som begravde Netherurdskatten kanske de flyttade till Skottland för att undfly romarnas närvaro i Gallien.

Som helhet bestod Netherurdskatten av en blandning av material från Irland, East Anglia och norra Frankrike. Som i Stirlingskatten visar den på internationella kontakter mellan Skottland och övriga Europa. Netherurdskatten visar också att inte Stirlingskatten var en isolerad händelse, vilket styrker Skottlands kontakter med övriga Europa f.Kr. Det i sin tur gör att Stirlingskatten betydelse ökar historiskt som ekonomiskt. Flera andra skatter från Irland från den här tiden visar även på en blandning av inhemska som utländska material. Alla de här fynden stärker bilden av Skottland, men också Irland, som mindre isolerad och mer delaktigt med det övriga Europa f.Kr. om än passivt. Vanligen förknippas annars guld från de brittiska öarna med East Anglia. Men hittade guldföremål från järnåldern i Skottland och Irland visar också att det fanns mäktiga inflytelserika människor över hela de brittiska öarna på järnåldern och inte bara i East Anglia. De fyra torqueserna från Stirlingskatten finns idag i National Museum of Scotland i Edinburgh för beskådning för allmänheten.

​
12.6. De fyra torqueserna

Alla fyra torqueserna som tillhör Stirling torqueserna är från 300-100 f.Kr. De är i mycket i varierande och oväntade former samt har olika stilar, undantaget de två tvinnade som är lika varandra. De varierade stilarna bidrar i hög grad till fyndets betydelse. Storlekarna mellan de fyra torqueserna skiljer sig markant åt. De tredje och fjärde torqueserna, tillika den franska och hybriden, är så stora att en vanlig man i Skottland skulle kunna bära dem runt halsen idag. Förmodligen användes de också av män eller av män och storvuxna kvinnor på järnåldern. De första och andra torqueserna, tillika de tvinnade, är däremot mycket mindre i storlek. Det tyder på att de i första hand användes av kvinnor på järnåldern. I andra hand av pojkar eller flickor.

Stirlingskatten består av en unik kombination material av mestadels guld, en del silver och en procent koppar. De tredje och fjärde torqueserna är mycket ovanliga. De tre olika designerna gör de fyra torqueserna till ett mycket ovanligt fynd. Det i sin tur höjer upp värdet på skatten, både ekonomiskt och som unik skatt, än ifall alla fyra torqueserna hade varit av samma modell.
​

12.6.1 Tvinnade bandtypen (twisted ribbon torc och spiral ribbon torc)

De första och andra torqueserna är tvinnade och vridna. De två är av modellen den tvinnade bandtypen, på engelska twisted ribbon torc och spiral ribbon torc. Modellen fanns både på brons- och järnåldern, men var vanligare på järnåldern. En liknande modell som också var vanligare på järnåldern var tight spiral twisting (torc). De två tvinnade torqueserna som tillhörde Stirling torqueserna tillverkades på Irland eller i Skottland där den tvinnade stilen var vanlig och typisk. De två torqueserna är i perfekt kondition. De är eleganta och relativt enkelt utformade. Andra uppgifter hävdar att de är trots sin enkelhet komplext gjorda och är en ovanlig variant av tvinnade torqueser. Den ena torquesen har plattor vid ändarna som är mer dekorativa och för dekoration. Den andra torquesen har vanliga ändar och anslutningar utan plattor som enkelt kan kroka i varandra. Den typen av torqueser med plattor på ändarna var ovanligare i Skottland än torqueser med vanliga krokar på ändarna.

Gemensamt för de två torqueserna är att de är större och som mest utvidgade i mitten i den delen som är längst från ändarna. Sedan smalnar de av när de närmar sig ändarna och är som allra smalast vid ändarna. Eftersom de användes som guldhalsband behövde de inte vara lika stora runt om. Den tjockare delen i mitten satt på halsen på bärarens framsida och den avsmalnade delen på nacken på bärarens baksida. Det fanns fyra fördelar med att tillverka torqueserna på det viset. För det första framhävdes en större del av halsbanden på framsidan. För det andra skapade det en mer dramatisk effekt samtidigt som inte lika mycket guld behövde användas. Endast 50-60 gram guld per torques i de här fallen eller 100-120 gram guld för båda torqueserna. För det tredje innebar mindre guld att de blev billigare. För det fjärde blev de lättare för bäraren att bära än om baksidan varit lika tjock som framsidan.

De två tvinnade torqueserna tillverkades genom att först göt smeden en bit guld, en mindre bit silver, en ännu mindre bit brons och bildade en avlång platt i huvudsak guldremsa med lite silver och ännu mindre koppar i. Sedan vred han guldremsan. Den stilen för smycken var lokal och hade praktiserats i Skottland och på Irland sedan bronsåldern. Enligt Dr Fraser Hunter och hans kollega Jim Tate 2010 har de tvinnade torqueserna 65 % guld och 35 % silver. I det är det också inbakad ungefär en procent brons.


12.6.2  Tub- och ringformad torques (tubular annular torc / franska )

Den tredje torquesen är trasig. Den har två delar som utgör hälften av sin ursprungliga torques. Det är en utsmyckad tub- och ringformad torques av modellen tubular annular torc. De var också en tubular torc. I Stirlingsskatten kallas den tredje torquesen ibland som den franska torquesen. När den var hel hade den ett gångjärn och en hake för att ansluta ändarna. De är borta och försvann innan de lades i marken. Det är uppenbart att den tredje torquesen bröts isär innan den begravdes och att bara hälften av torquesen lades i marken. På flera andra liknade skatter förekom det att föremål bröts innan de begravdes. Vad som hände med den övriga halvan av den tredje torquesen vet ingen, men gissningsvis användes det som betalningsmedel av något slag och därför inte begravdes.

Den tredje torquesen är ett tekniskt mästerverk, enligt Dr Fraser Hunter 2010. Den har tre komplexa rader av ihopkopplade dekorerade svampmotiv enligt Dr Fraser Hunter egna ord 2010. Sedan om de föreställer svampar ska vara osagt, men de påminner en del om det och ser i första hand ut som champinjoner, i andra hand som vita flugsvampar och i tredje hand som unga runda röda flugsvampar undantaget prickarna. Alla de tre svampraderna sitter i sin tur på en fjärde svampfri rad i mitten. Mitten på den tredje torquesen är ihålig under ytan. Förmodligen för att inte behöva använda lika mycket guld och silver. Men eftersom metallen är så tunn på den delen fanns det en risk för att den skulle gå sönder när satt på en människas hals. För att hindra att den gick sönder fanns det förmodligen något annat material i det ihåliga utrymmet i mitten. Det materialet bildade en central kärna under ytan som stödde upp resten.

Den större delen av den tredje torquesen har ungefär 28 svampar x 3 rader = 84 svampar. Den mindre delen har däremot 17 svampar x 3 rader = 51 svampar. Totalt har de två delarna 84+51 = 135 svampar. Men eftersom det bara var hälften av den ursprungliga torquesen hade den antagligen det dubbla antalet svampar och omkring 135 x 2 = 270 svampar eller ca 250-290 svampar. Tog varje svamp 10 minuter att göra tog det 45 timmar att göra enbart de 270 svamparna. 10 minuter x 270 svampar = 2 700 minuter. 2 700 minuter / 60 minuter = 45 timmar. Tog varje svamp däremot 30 minuter att göra tog det 135 timmar att göra alla 270 svamparna. 45 timmar x 3 = 135 timmar.

Den finns två versioner om hur den tredje torquesen tillverkades. Enligt den ena versionen gjordes den genom att först göt smeden en bit guld, en mindre bit silver, en ännu mindre bit brons och bildade en avlång platt i huvudsak guldremsa med lite silver och ännu mindre koppar i. Sedan bankades han ut tre rader från metallremsan. Alla tre raderna utgick från den avlånga mitten av remsan. På det viset hade alla de tre raderna fäste i mitten. Totalt fyra rader eftersom tre av raderna stack ut och den fjärde raden, som de övriga tre raderna var fästa i, var kvar i sitt ursprungsläge. De två raderna på sidorna kunde därför sitta snett på sidorna av den avlånga mitten av remsan medan den mittersta raden satt vertikalt ovanpå på den fjärde raden i mitten. Sedan formade, skar och slipade smeden ut svamparna från de tre raderna som stack upp från den fjärde raden.

Enligt den andra versionen göt smeden en bit guld, en mindre bit silver, en ännu mindre bit brons och bildade en avlång platt i huvudsak guldremsa med lite silver och ännu mindre koppar i. Sedan tillverkade han vid sidan om hundratals små bitar som såg ut som svampar. De hade samma konstellation av metaller som den avlånga remsan. Därefter göt han fast alla svamparna på metallremsan och bildade tre rader med svampliknande motiv. Vid skanning av tredje torquesen i ett elektronmikroskop 2009-2010 hittades detaljer på lödning och verktygsmärken, vilket talar för att svamparna löddes fast en och en i tre rader.

Stilen på den tredje torquesen, oavsett hur den gjordes, påminner väldigt mycket om den stilen på kontinenten som i engelskan kallas för plastic style. Det är en av de kändaste formerna av keltisk konst och var karakteristisk för keltisk konst på 200-talet f.Kr. 

Den tredje torquesen tillverkades i sydvästra eller södra Frankrike. Stilen är typisk för Toulouse i södra Frankrike. Den bekräftar att det förekom handel 300-100 f.Kr. mellan a) Skottland-sydvästra/södra Frankrike direkt, b) Skottland-England-sydvästra/södra Frankrike, eller c) Skottland-England-norra/nordvästra Frankrike-sydvästra/södra Frankrike. Det mest troliga alternativet är C eftersom det fanns kända mellanstationer i nordvästra Frankrike för handel av varor mellan de brittiska öarna och sydvästra Frankrike, Spanien, etc. Därför mest sannolikt att den franska torquesen tillverkades i sydvästra eller södra Frankrike, men fördes till nordvästra Frankrike där den byttes mot varor. Sedan fördes den till England. Där byttes den ett par gånger inom England på sin väg norrut eller fördes direkt mot norra England eller södra Skottland. Där byttes den en gång till och hamnade till slut i Stirling council area.

Det går heller inte att utesluta den tredje torquesen hamnade i Skottland enligt C från Frankrike till England till Skottland, men som sista steg skänktes som en gåva av en inflytelserik engelsk eller skotsk stam/grupp till en annan inflytelserik skotsk stam/grupp. Dock inte troligt att en underordnad skotsk stam skänkte den till en överordnad skotsk stam eftersom den första underordnade stammen sannolikt inte hade haft råd att införskaffa torquesen innan. 

Analysen av den tredje torquesens guld 2009 eller på 2010-talet antydde å andra sidan på att den kunde ha tillverkats lokalt i Skottland av en skotsk smed, men vars hantverkskonst var baserad på franska stilar. I sådant fall hade den lokala skotska smeden varit i södra Frankrike och lärt sig tekniken innan han gjorde den i Skottland. Stämmer det bekräftar det att det förekom ett kulturellt utbyte mellan Skottland och sydvästra eller södra Frankrike under de första århundradena f.Kr. Officiellt tillverkades den tredje torquesen dock i sydvästra eller i södra Frankrike och fördes till Skottland genom handel. 

Enligt arkeologer och historiker är den tredje torquesen från 200-talet f.Kr. på grund av stilen plastic style ifall den tillverkades i Frankrike. Det går dock inte att utesluta att den istället gjordes på 200- eller 100-talen f.Kr. ifall den däremot tillverkades i Skottland. Men ingen skulle vara förvånad om den gjordes 100-50 f.Kr. Enligt Dr Fraser Hunter och hans kollega Jim Tate 2010 har den tredje torquesen 75 % guld och 25 % silver. I det är det också inbakad ungefär en procent brons. Den tredje torquesen var fram till 2009 den första i sitt slag som hade hittats i Storbritannien.


12.6.3 Looped terminal torc (hybrid)

Den fjärde torquesen är den verkliga överraskningen i Stirlingskatten. Den har åtta guldtrådar som är vridna, slingade och flätade omlopp om varandra. Den är av modellen looped terminal torc. I Stirlingsskatten nämns den fjärde torquesen ibland som hybrid-torquesen. Den fjärde torquesen är komplett och i gott skick. Ändarna är dekorerade. Ena änden har också en kort guldkedja med krok som går att haka ihop vid den andra änden. Den fjärde torquesen var också rent tekniskt den mest svåra att göra av de fyra torqueserna. Helt omöjlig att göra utan utbildning. Enligt Dr Fraser Hunter är det en anmärkningsvärd hybrid, dvs. korsning, av traditionella järnåldersmotiv och hantverkskonst från Medelhavet. Formen var typisk för järnåldern i norra och västra Europa, men hantverkskompetensen var istället typisk för den romerska eller grekiska världen i Medelhavet. Exempel på liknande form finns från fynd i den keltiska Snettishamskatten i engelska Norfolk från 70 f.Kr. Dekorationerna av bågen i den fjärde torquesen i Stirlingskatten är något som inte brukade förekomma i järnålderns Europa. I Italien samt i östra och södra Grekland slutade järnåldern redan 700 f.Kr. Med största sannolikhet kom hantverkskonsten därifrån eller i närliggande delar i Medelhavet där det fanns greker, etrusker eller romare. Tex fanns det grekiska kolonier i södra Frankrike som Marseille.

Efter att smeden gjorde själva bågen lödde han fast ändarna som hade små bollar mitt i. Denna teknik med filigran och granulering mycket fina trådar och små kulor som finns på den fjärde torquesen har förekom redan under antiken, men inte i delar av världen som befann sig i järnåldern. Filigran och granulering kom först efter att regioner lämnat järnåldern. Vanligen var filigraner i guld eller silver. För järnålders hantverkare var filigran och granulering en främmande värld. Däremot var vanligt bland grekiska, etruskiska och romerska hantverkare i Medelhavet att använda sig av filigran och granulering. Kopplingen till Medelhavet bekräftas ytterligare av den fina lilla guldkedjan som kunde koppla ihop de två ändarna som inte fanns på torqueser som tillverkades i de delar av Europa som befann sig i järnåldern. Däremot var vanligt vid Medelhavet. Därför måste den fjärde torquesen gjorts av någon som hade utbildat sig i Medelhavet. Men det betyder inte att han var från Medelhavet. 

Den fjärde torquesen tros istället eventuellt tillverkades i Skottland av en lokal skotsk hantverkare och smed. Innan tros det att han lärde sig och utbildade sig i hantverkskonsten och hantverket vid ett besök i Medelhavsområdet, enligt uppgifter från 2009 och 2010. Besöket var sannolikt ett längre besök på ett par månader eller flera år. Sannolikt lärde sig smeden också det lokala språket där han var i Medelhavet vid händelse att besöket var över flera års tid. Det är också den officiella versionen. Eventuellt gjorde den skotska hantverkaren den fjärde torquesen för en lokal skotsk hövding. ​Men istället för att göra mer exakt som han hade lärt sig i Medelhavet valde hantverkaren att göra en hybrid. Kanske efter önskemål från den skotska köparen eller hövdingen. Just hybriden talar för att den fjärde torquesen tillverkades i Skottland av en skotsk smed som utbildat sig i Medelhavet.

Det går dock inte att utesluta att smeden var från Medelhavet men reste till Skottland. Kanske efter en inbjudan från en lokal skotsk hövding som ville ha lite exklusivare torqueser och inte de vanliga och traditionella skotska. I Skottland såg sedan smeden andra skotska torqueser. Därefter gjorde han den fjärde torquesen, men med inspiration av formerna av skotska torqueser. Fynd i järnålderns Frankrike visar på att guldsmeder från Medelhavet arbetade i tempererade klimat i Europa för mäktiga rika franska kunder och köpare. Det talar för att smeden som gjorden den fjärde torquesen också var från Medelhavet, men reste upp till Skottland och gjorde hybriden på plats i Skottland. Vem vet, han kanske var från Medelhavet men arbetade i Frankrike, träffade sin skotske köpare i Frankrike och följde sedan med honom till Skottland där hybriden gjordes. Stämmer det att smeden var från Medelhavet betyder det att även Skottland kan räknas in som en del av en större europeisk arbetsmarknaden för guldsmeder från Medelhavet. I båda fallen, i fall smeden var från Skottland eller Medelhavet, hade hantverket i alla fall lärts i Medelhavet.

Andra uppgifter från 2012 hävdar att den fjärde torquesen tillverkades i den romerska eller grekiska världen i Medelhavet och inte i Skottland. I sådant fall gjordes den av en lokal smed i första hand i södra Spanien, centrala Spanien, östra Spanien, Mallorca, södra Frankrike vid franska rivieran, Korsika, Sardinien, Italien, Adriatiska havets kuster, Grekland eller västra Turkiets kuster. I andra hand i norra Tunisien. Eftersom Skottland å andra sidan hade mer förbindelser med västra Medelhavet än östra Medelhavet f.Kr. är det därför troligare den fjärde torquesen, ifall den gjordes på en plats vid Medelhavet, i sådant fall tillverkades i Spanien, franska rivieran, Korsika, Sardinien eller Italien än i Grekland, västra Turkiet eller norra Tunisien. Sedan hamnade den i Skottland genom handel. Mest troligt enligt färdvägen Medelhavet-västra Frankrike-England-Skottland. Hur många gånger den i sådant fall byttes på den färdvägen är okänt. Uppgifterna från 2012 förklarar emellertid inte hur den fjärde torquesen kunde vara en hybrid ifall den gjordes av en lokal smed i Medelhavet. Däremot ifall smeden var från Medelhavet och gjorde den fjärde torquesen på plats i Skottland kunde den vara en hybrid, men då tillverkades den å sin sida inte i Medelhavet.

Trots Skottlands geografiska periferi i Europas utkant visar den fjärde torquesen att Skottland kulturellt var närmare Europas centrum i Medelhavet inom vissa områden än vad den geografiska avståndet säger. Den fjärde torquesen bekräftar därför att det fanns ett direkt kulturellt utbyte mellan Skottland och Medelhavet 300-100 f.Kr. Annars hade den lokala skotska hantverkaren och smeden inte kunnat åkt ned till Medelhavet och lärt sig hantverkskonsten innan. Alternativ ifall smeden var från Medelhavet hade han inte kunnat åkt upp till Skottland och gjort en hybrid ifall det inte förekom ett direkt kulturellt utbyte mellan Skottland och Medelhavet. Gjordes den fjärde torquesen däremot i Medelhavet hamnade den istället i Skottland genom handel. Med handel kan det också, men långt ifrån alltid, förekomma ett visst kulturellt utbyte.

Enligt Dr Fraser Hunter 2010 är den fjärde torquesen i Stirlingskatten den saknade länken i Storbritannien mellan klassiska torqueser från järnåldern som i den keltiska Snettishamskatten 70 f.Kr. och fynd i den romerska Winchesterskatten 75-25 f.Kr. i engelska Hampshire. Trots att den romerska erövringen av England började först 43 e.Kr. var hantverkskonsten i Winchesterskatten snarare romersk än keltisk. Som i många tillverkade saker brukar det ofta finnas en mellanting innan sak A övergår till den helt annorlunda sak C. Ett mellanting som i det här fallet är sak B som består både av sak A och sak C. 

Den officiella versionen var fortfarande på 2020-talet att den fjärde 
torquesen gjordes i Skottland. Den är den enda av sitt slag som hittats i Storbritannien, vilket gör den unik. Enligt Dr Fraser Hunter och hans kollega Jim Tate 2010 är den fjärde torquesen 75 % guld och 25 % silver. I det är det också inbakad ungefär en procent brons. Sammanfattningsvis delar både den tredje torquesen från Frankrike och den fjärde torquesen från Skottland det gemensamma att de visar på starka länkar mellan Skottland och södra Europa. I synnerhet mellan mäktiga eller rika människor trots avståndet. De tredje och fjärde torqueserna är också mer exotiska sett ur ett skotskt perspektiv än de första och andra torqueserna vars former var vanliga i Skottland. 
​

​13. Carnyx 300 f.Kr. till 200 e.Kr.

Vänstra bilden och de två nedersta bilderna är original av carnyx från ca 50-30 f.Kr. De hittades 2004 i Tintignac i sydvästra Frankrike. Vänstra bilden och nedersta vänstra bilden visar ett drak-, monster- eller ormliknande huvud med tänder och öron. Den nedersta högra bilden visar ett ormhuvud utan tänder. Översta högra bilden är en kopia av en carnyx som tillverkades 1992 vars original från 80-200 e.Kr. hittades 1816 i Deskford i nordöstra Moray i nordöstra Skottland. Den föreställer ett vildsvinshuvud. ​© Bild 1,3 och 4 Claude Valette, CC och bild 2 © dun_deagh. CC.

13.1 Utbredning

I europeiska historieskildringar genom åren har caledonierna och de keltiska stammarna i Skottland beskrivits som mycket högljudda i strider. Det beror på att de använde carnyx i strider. Carnyx var ett blåsinstrument som användes 300 f.Kr till 200 e.Kr. i större delen av Västeuropa och Centraleuropa inklusive Rumänien, men inte i Skandinavien. Rumänien ingår geografiskt, politiskt och kulturellt i både Östeuropa och sydöstra Europa. Nordvästra delen av landet, strax mindre än halva landet i nordväst, ingår också i det kulturella Centraleuropa. I första hand och för det mesta användes carnyx av kelter runt om i Europa i länder som Skottland, England, Frankrike, Tyskland, Schweiz, norra Italien och Rumänien. I Rumäniens fall av både kelter och daker, på engelska Dacians. Dakerna bodde i Rumänien, Moldavien och i angränsande regioner. Även grekerna använde carnyx. Romarna hade sin variant lituus samt de klassiska cornu och romersk tuba. De två sistnämnda ser helt annorlunda ut gentemot carnyx. 

Skildringar av carnyx i Indien visar på att instrumentet också togs med från Europa till Indien även om inte indierna själva använde carnyx. På en buddhistisk skulptur i Indien finns avbildningar av carnyx, vilket bevisar att det under järnåldern också fanns långtgående kontakter utanför Europa. Dock tros avbildningarna av carnyx i Indien inte var keltiska. De antas istället tillhörde dakerna. När den keltiska kulturen var som mest utbredd i Europa 275 f.Kr. var den västra halvan av Rumänien en del av den keltiska kulturen. Under första århundradet e.Kr. var majoriteten av Rumäniens invånare daker, med undantag av lite keltiska och germanska stammar inflyttade från väst och sarmater immigrerat från öst. Men eftersom delar av Rumänien en gång också var keltiskt har både kelter och daker i Rumänien haft carnyx. Dock de människor som fick sina carnyx avbildade i Indien var troligen i första hand daker som rest dit. Möjligen, men inte lika troligt som daker-alternativet, var de keltiska legosoldater.

Exemplet med dakerna och carnyx visar på att instrumentet carnyx inte var ett renodlat keltiskt instrument. Det användes också av andra grupper även om kelterna var den grupp där instrumentet var mest utspridd hos samt mest förknippad med. Enligt National Museums Scotland visar det på att idén om en gemensam enhetlig europeisk keltisk kultur är en myt. Istället delades saker som konst och teknik över stora och breda geografiska områden bland olika europeiska kulturer enligt dem. Carnyxen är ett exempel på detta enligt National Museums Scotland. Instrumentet var i första hand keltiskt, men inte bara keltiskt eller bara renodlat keltiskt. Carnyxen kan därför bara förstås i ett europeiskt internationellt sammanhang, enligt National Museums Scotland. De menar att dock var carnyxen också ett caledoniskt instrument. Det tillverkades och spelades av caledonierna i Skottland. Men likaväl var carnyx öven ett galliskt (franskt) instrument, osv.

Trots användandet av carnyx i Västeuropa och Centraleuropa har bara ett dussintal carnyx och rester av carnyx hittats i jordarna i Skottland, Frankrike, Tyskland, Schweiz och Rumänien. I resten av Europas länder som haft carnyx finns antika litterära källor med referenser till carnyx eller antika avbildningar av carnyx på saker, konstverk och mynt. Men där går det ibland att vilseledas. Danska Gundestrupkitteln är ett exempel på det. Den har avbildningar på carnyx. Den hittades 1891 på norra Jylland och daterades till 150-1 f.Kr. eller möjligen 200 f.Kr till 300 e.Kr. Den tillverkades dock inte i Danmark utan importerades till Danmark f.Kr. från ett keltiska område i eller nära Rumänien, alternativt från en annan region på den europeiska kontinenten.

Enligt en del andra uppgifter användes carnyx i Europa från a) 200-talet f.Kr. till 200-talet e.Kr., b) 200 f.Kr. till 200 e.Kr., eller c) 200 f.Kr. till 300 e.Kr. National Museums Scotland hävdar däremot att de användes från 300 f.Kr. till 200 e.Kr. Det stöds av att när kelter attackerade forngrekiska staden Delfi nordväst om Aten 279 f.Kr. använde de carnyx. En del historiesiter om antiken håller också med att carnyx användes från 300 f.Kr. till 200 e.Kr. Det bekräftas också med antika litterära källor, avbildningar av carnyx på saker, etc. När kända romerske militären Julius Caesar (100-44 f.Kr.) stred mot keltiska stammar i Gallien i Frankrike på 50-talet f.Kr. möttes hans romerska armé av keltiska krigare som blåste i carnyx. Julius Caesar var senare diktator över romerska republiken 49-44 f.Kr. och konsul över romerska republiken 44-44 f.Kr. När romarna 43 e.Kr. intog södra England under Claudius (10 f.Kr. - 54 e.Kr.), kejsare för romarriket åren 41-54 e.Kr. möttes de också av carnyx. ​

​
13.2 Namnet

Carnyx heter carnyx både på engelska, franska och svenska. Carnyx i plural i engelskan heter dock carnyces. Namnet carnyx var det romerska ordet för blåsinstrumentet. Det härstammar från galliskan i Frankrike där carn eller cern betydde hjorthorn och horn. Ordet carnyx har också samma ursprung som Cernunnos som var en keltisk gud i keltisk mytologi. Han var djurens konung och bar horn. Möjligen att namnet carnyx på blåsinstrumentet även fick sitt namn från honom. Vad det ursprungliga keltiska namnet på instrumentet carnyx hette förblir dock okänt. Galliska talades i främst Frankrike, östra Belgien, Luxemburg, delar av Nederländerna, mesta delen av Schweiz, västra Tyskland och norra Italien. Efter den romerska erövringen f.Kr. började den keltiska eliten i dessa områden också att tala vulgärlatin, dvs. det talade latinet, för att upprätthålla sin makt och inflytande. Redan på det första århundradet var södra Gallien trespråkigt i det som är dagens södra Frankrike, etc. På 400-talet e.Kr. eller omkring 450 e.Kr. och framåt ersattes galliskan i Gallien av vulgärlatinet och av germanska språk. I vulgärlatinets fall först hos eliten och sedan i resten av befolkningen undantaget områden som talade germanska språk. I slutet av 500-talet e.Kr. dog galliskan helt ut i Gallien.


13.3 Blåsinstrumenten

Blåsintrumenten carnyx var långa böjda trumpeter i brons formade som långsträckta och förlängda S samt upp-och-nedvända J. Det fanns med andra ord två varianter av carnyx även om de liknande varandra. När J-formerna användes såg de ut som ſ. Carnyx, oavsett S- och J-form, var en variant av bronstrumpeter. Det fanns också S-formade och upp-och-ned J-formade carnyx med både mässing och brons. Etruskernas och romarnas motsvarighet till carnyx var den J-formade krigstrumpeten lituus. När S-formade carnyx användes av kelter runt om i Europa hölls blåsinstrumenten rakt upp i luften. Munstyckspartiet nedtill och det långa raka mittenpartiet var vertikala medan toppen upptill var horisontella hos de S-formade. Det fanns två böjningar på instrumentet. Den ena mellan munstycket nedtill och det långa röret. Det andra mellan det långa röret och huvudet upptill. På de upp-och-nedvända J-formade var munstycket horisontellt, det långa röret vertikal och huvudet på toppen av instrumentet horisontell. Det fanns bara en böjning på instrumentet mellan det långa röret i mitten och huvudet upptill.

Högst upp på toppen hade både S- och J-varianterna formerna av en avbildning av ett djurhuvud med öppen mun. De föreställde huvuden från djur som vildsvin, drakar, monster, ormar, vargar och fåglar. I Tintignac i sydvästra Frankrike var toppen formade som vildsvinshuvuden, drak-, monster- eller ormhuvuden och ett bekräftat ormhuvud. I skotska Deskford och avbildningar av carnyx på den danska Gundestrupkitteln var topparna däremot enbart framställda med vildsvinshuvuden. Möjligen med monsterhuvuden i det danska fallet. Ofta hade carnyx med vildsvinshuvud förmodligen en tunga i trä som rörde sig upp och ned när musiken spelades. Det var möjligt med en led i djurhuvudets mun som rörde sig när en människa blåste i munstycket nedtill på instrumentet. Rörligheten ökade den psykologiska effekten gentemot fienden för 1 800-2 000 år sedan. Sett ur ett konstperspektiv var det också en vacker innovation.

Carnyx användes av kelter i strider för att sätta skräck i fienden, men också för att fungera som ett slags adrenalin för de stridande när de attackerade motståndarna. De användes även som blåsinstrument på keltiska fester, bröllop och begravningar. Varför en del carnyx hade formen av ett vildsvinshuvud finns det naturliga förklaringar på. Inom den keltiska kulturen stod vildsvinen högt upp i rang. Det berodde dels för det goda stekta köttet och dels för vildsvinens aggressivitet när de försvarade sina kultingar. Kultingar är vildsvinsungarna. Kunde den enskilda caledoniska stammen i Caledonia (Skottland) föra över sättet vildsvinen försvarade sig till hur människor skulle bete sig i strider mot andra stammar eller folk var mycket vunnet.

Carnyx betydande höjd medförde att det hördes ovanför de stridande männen eller ovanför deltagarna i ceremonier. En carnyx i ett krigsslag gjorde ingen större skillnad, men när det var trettio eller femtio carnyx som blåste samtidigt i en strid blev ljudet öronbedövande. 60-30 f.Kr. sa grekiska historikern Diodorus Siculus (90-30 f.Kr.): "Deras trumpeter (carnyx) är återigen av ett märkligt barbariskt slag; de blåser i dem och framställer ett hårt strävt ljud som passar in i krigets tumult." 

I slutet på första århundradet e.Kr. efter 71 e.Kr. och på 100-talet blev romarna i Caledonia anfallna av caledoniska stammar till ljudet av dessa långa trumpeter och inte till säckpipor. Säckpipan fanns inte ens i Skottland under yngsta järnåldern. Se säckpipans historia.


13.4 Deskford carnyx

År 1816 hittades Deskford carnyx vid en bondgård i Leitchestown i Deskford i Banffshire i nordöstra Moray i nordöstra Skottland. Den är också känd som Leitchestown och Leichestown carnyx. Deskford carnyx tros tillverkades i Caledonia någon gång 80-250 e.Kr. eller mer troligen och officiellt till 80-200 e.Kr. Det var den lokala församlingen och socknens (parish) minister vid tidpunkten som hittade carnyxen längst ned i en torvmosse vid eller i närheten av bondgården. Av instrumentet fanns bara huvudet kvar som föreställde ett vildsvinshuvud. Det fanns inte kvar något långt rör i mitten eller munstycke nedtill. De var borta. Dock var det existerande hittade huvudet placerad på ett sätt som tydde på att den hade lagts dit i en rituell position i samband med en offergåva till någon eller några gudar. Innan carnyxen offrades till gudarna dödades föremålet genom att dess ägare tog isär huvudet från det långa röret. Det kanske därför bara vara huvudet som placerades i mossen och som offrades till gudarna, enligt National Museums Scotland. Platsen och åldern antydde på att när Deskford carnyx användes som blåsinstrument användes den i både i krigföring och i fredliga ceremonier. ​Det ansågs som ett mycket fint hantverk.

På 1990-talet gjorde National Museum of Scotland utgrävningar på platsen där Deskford carnyx hittades 1816. På stället hittade de bl.a. krossad romersk keramik från Gallien. De fann också helande stenar som dåtiden järnåldersmänniskor trodde var effektiva mot olika sjukdomar hos både människor och husdjur ifall de doppades i vatten. Den romerska keramiken kunde ha kommit dit genom handel eller genom att romerska militära trupper hade med sig den till Caledonia. Sedan lyckades caledonier lyckades sno dem i en räd mot romerska trupper i Caledonia. Det var vanligt att caledonierna utförde gerillaräder mot romerska enheter i Caledonia. De kunde mycket väl kommit över keramiken i en sådan räd. Den som lade dit keramiken och stenarna i torvmossen var sannolikt en caledonisk lantbrukare, eventuellt före detta krigare, som offrat för att be sina gudar om gott väder eller tacka dem för en fin skörd. Utgrävningarna på 1990-talet bekräftade och/eller visade att Deskford carnyx därför var en del av flera artefakter som avslutade som avslutade sina liv som offergåvor till någon eller några okända gudar. 

Deskford carnyx tillverkade officiellt genom en komplex sammansatt konstruktion med gjutna plåtar av brons och mässing. Det förekommer emellertid också uppgifter att b) vildsvinshuvudet tillverkades nästan helt i mässing, men också med bitar av plattor av brons, c)
vildsvinshuvudet var gjort av brons, d) vildsvinshuvudet var gjort av brons, men satt på en anordning av mässing, eller e) Deskford carnyx var en blandning av brons och mässing. Enligt National Museums Scotland var Deskford carnyx definitivt en caledonisk (skotsk) carnyx. Den tillverkades i nordöstra Caledonia av caledonier och användes i Caledonia. Dess dekoration var typisk för metallverk i nordöstra Caledonia på den tiden, enligt National Museums Scotland. I nordöstra Caledonia fanns det också en blomstrande tradition av fina bronsarbeten. Deskford carnyx var en av dem.

Under järnåldern fanns det en utbredd tro att våta ställen var heliga platser där människorna kunde kontakta gudarna, enligt National Museums Scotland. Värdefulla föremål lades därför ofta i torvmossor i dåtidens Skottland för att vinna gudomlig fördel. Det bekräftas också av att många värdefulla antika fynd under åren har hittats i skotska torvmossor. Som nämndes ovan hittades Deskford carnyx längst ned i en torvmosse, vilket ytterligare förstärker teorin att den var caledonisk. Med gudomlig fördel hoppades den eller de caledonier som offrade Deskford carnyx att få en bättre skörd ifall de var lantbrukare eller vinna kommande krigsslag eller andra dylika saker ifall de var krigare. Den som lade dit Deskford carnyx i torvmossen behövde inte vara samma person som lade dit keramiken eller stenarna. Till skillnad från de andra gåvorna måste carnyxen emellertid varit en spektakulär offergåva. Inget som bara offrade sådär under en normal skördesäsong eller för att vinna ett litet mindre krigsslag. Den offrades därför sannolikt i samband med en stor fest som kanske firade en mycket spektakulär lyckad skördesäsong eller i en tid med stor fara som många aggressiva romerska trupper i området. 

Men det är delarna av mässing i Deskford carnyx som fått en del andra utomstående nutida historiker att tvivla på ifall carnyxen var caledonisk. Vanligen består mässing av 65 % koppar och 35 % zink. När det är 49-76 % koppar i mässing blir färgen gul. Är det 77-87 % koppar blir färgen gulröd och vid 88 % eller mer koppar börjar färgen likna kopparens rödaktighet. Med strax mindre än 50 % koppar är mässing mer vitaktig och vid ytterligare mindre koppar blir den gråaktig. Vid tiden när Deskford carnyx tillverkades 80-200 e.Kr. var mässing en metall som nästan uteslutande användes av romarna i Europa och även strikt kontrollerades av dem. Mässing fanns inte vanligtvis i Caledonia vid den här tiden. Tvivlarna antyder att Deskford carnyx i själva verket kunde ha tillhört en romersk militär enhet som blev av med instrumentet när de var i Caledonia. Instrumentets storlek och form talar ytterligare för det. Samtidigt har mässingen i Deskford carnyx tillsammans med andra bevis också därför hjälpt forskare att datera dess tillverkning till 80-250 e.Kr., men troligen till 80-200 e.Kr.

Det som talar mot att Deskford carnyx tillverkades av romarna är utöver ​National Museums Scotland  argument om dekoration, tradition, torvmosse, etc, i nordöstra Caledonia, är att carnyx med vildsvinshuvuden på toppen användes främst av keltiska stammar i Europa och av dakerna i Rumänien. Dessutom ansåg romarna själva att carnyx som sak som var så särskiljande och utmärkande att de själva använde den som en symbol för de keltiska stammar som de stötte på i Europa. I de flesta fallen också lade sig under. Carnyx kunde därför pryda romerska skulpturer över romerska triumfer eller på romerska mynt för att markera romarnas erövring över stammar som använde carnyx. Det talar för att Deskford carnyx aldrig någonsin gjordes av romarna utan istället tillverkades i nordöstra Caledonia som National Museums Scotland hävdar. Än idag används carnyx för att känneteckna dåtidens keltiska stammar i modern kultur. År 2000 fanns carnyx exempelvis med i den världsberömda filmen Gladiator. Carnyx fanns också med i filmerna Druids från 2001 och Centurion från 2010. 

Å andra sidan var det fullt möjligt med ett tredje synvinkel gällande vem eller vilka som en gång tillverkade och ägde Deskford carnyx för omkring 1 800-1 900 år sedan. Mässingen som finns i Deskford carnyx kunde har varit en muta från romarna till en lokal caledonisk stam. Därefter tillverkade denna stam Deskford carnyx och flera andra carnyx i mässing och brons. Romarna drog sig inte för att muta stammar runt om i delar av Europa när de kunde det. Det tredje perspektivet stödjer National Museums Scotland hållning att Deskford carnyx tillverkades i nordöstra Caledonia.

När Deskford carnyx användes någon gång omkring 80-200 e.Kr. var den utsträckt S-formad från munstycket nedtill via det långa cylinderformade röret i mitten till huvudet upptill. Det gick att röra både vildsvinshuvudets käke och tunga. Efter att Deskford carnyx hittades 1816 donerades den till Banff Museum. Den tillhör idag Aberdeenshire Museums Service, men är på lån till National Museum of Scotland i Edinburgh. Under åren har flera kopior gjorts av Deskford carnyx med hela dess form från huvud på toppen, långt rör i mitten och munstycke nedtill. För att återskapa röret i mitten och munstycket nedtill har de moderna tillverkarna tittat på andra liknande konstnärliga skildringar av S-formade carnyx i Europa. Därefter har de skapat röret i mitten och munstycket nedtill hur de tror Deskford carnyx såg ut i verkligheten. Huvudet upptill var enklare att återskapa eftersom de kunde titta på originalet. Kopiorna är som egna konstverk och mycket välgjorda. 
​
1992 tillverkades en ny kopia av Deskford carnyx i brons och mässing med huvud upptill, långt rör i mitten och munstycke nedtill. Kopian från 1992 gjordes i Glasgow i samarbete mellan musikvetenskapsforskaren, tillika musikologen, Dr John Purser och metallsmeden John Creed (f. 1938). Kopian från 1992 tillverkades med en röd trätunga i huvudets mun, vilket inte hittades 1816 i originalet från 80-200 e.Kr. Men det anses att originalet också hade en trätunga, men som med tidens tand har förmultnat bort. Tillverkarna av kopian från 1992 hade inte gjort en trätunga på sin version ifall de inte hade trott att originalet också en gång hade haft en trätunga. Kopian fick även ögon av emailj. Kopian blev 1,66 meter lång. Den blev längdmässigt i intervallet för långa andra kända europeiska carnyx var. Men exakt hur lång och diametern på originalet av Deskford carnyx var visste de inte. Kopian från 1992 enade en kombination av arkeologi, historia, hantverksskicklighet och musik till ett kraftfullt imponerande musikinstrument.

​Det tog 400 timmar att göra kopian 1992. Nästan alla verktyg som användes för att göra kopian användes av järnålderns hantverkare. Rekonstruktionen kunde aldrig återskapa det exakta ljudet som originalet hade för 1 800-1 900 år sedan. Men förmodligen kom tillverkarna 1992 ändå hyfsat i närheten av hur det en gång lät på järnåldern. Ansträngningarna att tillverka kopian 1992 och tiden det tog att göra det visade att också människorna som använde det på järnåldern måste ansett det som ett uppskattad ägodel. På sätt och vis var kopian från 1992 därför en passande hyllning till de hantverkare och musiker som levde för nästan 2 000 år sedan. Deras skicklighet och kunskap var inte förlorad i en torvmosse. Den kunde återuppstå långt efter deras död. Uppskattningsvis 66-71 generationer efter att de tillverkade originalet baserat med det standardmässiga 27 år per ny generation för åren 80/200-1992 e.Kr. 90-96 generationer räknat med i genomsnitt 20 år per ny generation. Sammanslaget därför 66-96 generationer efteråt med i genomsnitt 20-27 år per ny generation.

Både en kopia av Deskford carnyx och originalet finns att se bredvid varandra på museet i Edinburgh. Deskford carnyx är den enda carnyx som hittats på de brittiska öarna. Trots det är forskarna överens om att flera caledoniska stammar använde carnyx, men i regel carnyx tillverkade i främst brons. Idag anses Deskford carnyx vara ett mästerverk av tidig keltisk konst som i Storbritannien innefattar perioden från 400-talet f.Kr. till 150 e.Kr. Kännetecken på huvudena hos vanliga levande vildsvin är att toppen på deras nosar är något uppvända. En del har också markerande hudveck runt ögonen. En del vildsvin har även hår, motsvarande hästens upprättstående man, som står upprätt från toppen av dessa vildsvins huvuden och fortsätter till in en bit på topparna av deras ryggar. Allt det här har också Deskford carnyx.


13.5 Tintignac 

2004 hittades sju carnyx vid en utgrävning i Tintignac i sydvästra Frankrike. De daterades till det första århundradet f.Kr. Troligen tillverkade de omkring 50-30 f.Kr. En carnyx var nästan helt komplett. Fyra carnyx hade vildsvinshuvuden, en hade ett drak-, monster- eller ormliknande huvud med tänder och öron och en hade ett ormhuvud utan tänder. Drakvarianten med munstycke, långt rör och huvud var formad som ett upp-och-nedvänt J. Drakhuvudet hade jättestora öron, vilket fungerade som fasta bjällror när den användes för över 2 000 år sedan. Nutida kopior av samma carnyx bekräftar det.


13.6 Ljud

Den stora skillnaden ljudmässigt mellan Deskford carnyx och den franska drakvarianten från Tintignac, enligt nutida kopior av båda, är att i Deskford stannar ljudet kvar i vildsvinshuvudet. Det gör att huvudet sedan producerar ett djupt fullt efterklangsljud som sedan sipprar ut från huvudets mun. I draken däremot är munnen helt öppen och ljudet kommer direkt ut från dess mun. Deskford carnyx är därför mer avancerad än drakvarianten i Tintignac. Trots att de tillhör samma familj av instrument, carnyx, är de helt olika gentemot varandra. 

Det har hittats omkring trehundra vitt skilda avbildningar av carnyx på metallplattor, etc runt om i världen från 300 f.Kr till 200 e.Kr., men på bara sex av dem finns det avbildningar där man ser instrumentet spelas på avbildade människor. På alla sex spelar människorna instrumentet upprätt vertikalt eftersom deras munstycken är vertikala. Deras carnyx har samma S-form som carnyxen i Deskford. I den upp-och-nedvända J-formade drakvarianten från Tintignac och andra J-formade carnyx gick det inte spela instrumentet upprätt eftersom munstycket var horisontellt. Istället måste det och andra J-formade carnyx hållas framför personen som spelar instrumentet så att munstycket blir vertikalt. Ungefär som att hålla i en stång framför sig nästan helt horisontellt och sätta munnen mot stångens ena ände, men med en liten vinkel uppåt för själva stången. I Deskford sipprade ljudet ut horisontellt eftersom dess huvud var upprätt horisontellt när instrumentet spelades. I Tintignac däremot sipprade ljudet ned vertikalt eftersom huvudet tittade ned mot marken.

Innan carnyxen hittades i Tintignac 2004 trodde forskarna att alla carnyx spelades vertikalt såsom S-formade carnyx avbildats på vissa antika konstverk. Men fynden i sydvästra Frankrike fick experter att omvärdera hur instrumentet kunde spelas. De kom fram att de både kunde spelas vertikalt och horisontellt beroende på S- eller J-form av instrumenten. Fram till 2004 var carnyx traditionellt förknippade med krigföring. Men fynden av de J-formade carnyxen i Tintignac som spelades horisontella ledde till att forskare på 2000- och 2010-talen också trodde de kunde haft andra rituella funktioner. Utöver krigföring kunde de som nämndes tidigare användas på fester, bröllop och begravningar men också på högtider.

Vid en första lyssning av både S-formade och J-formade carnyx kan de lätt uppfattas som dystra, sorgliga, hårda, sträva och/eller skräniga. Rent av som oljud. Men den som lyssnar ett par gånger hör att de som blåser i instrumenten också kan få fram olika ljud, stämmor och en del melodier om de vill. Allt beroende på vad blåsaren vill få fram för blåsljud. Carnyx är som mest imponerande när de spelas lugnare och mindre skrikigt. Men i strider för 2 000 år sedan spelades de givetvis skrikigt av kelterna för att sätta skräck i fienderna och få upp adrenalinet hos de egna krigarna. Även den skrikiga varianten spelades förmodligen på kelternas fester. På deras begravningar däremot spelades antagligen den lugnare varianten. På bröllopen spelades gissningsvis både den skrikiga och lugna varianten eller bara en av dem.

Irland då? På Irland använde de musikinstrumentet dord redan 1000 f.Kr. Det var både korta och långa C- och S-formade blåsinstrument och trumpeter. En del var 2,3 meter långa. Hittills har 104 dords hittats i jorden. Dessutom har mängder med kopior tillverkats sedan slutet av 1900-talet. De tros lät ungefär som didgeridoo, också känt som didjeridu, som traditionellt spelats av aboriginerna i först norra Australien. Klicka nedan på länkarna nedan för att höra hur carnyx, cornu och dord låter i modern tid:

1. Filmen Druids från 2001 om den galliska Vercingetorix (82-46 f.Kr.) som var kung och hövding för arvernerstammen i centrala Frankrike. Här blandat med andra instrument.
https://www.youtube.com/watch?v=em4Ce9bghfI

2. John Kenny spelar på en kopia av Deskford carnyx. 
https://www.youtube.com/watch?v=hVAWwWi0DbE

3. John Kenny spelar på en kopia av Tintignac carnyx.
https://www.youtube.com/watch?v=RLAVtOnMfMM

4. Jämför det romerska instrumentet cornu som var ungefär tre meter långt och formad som bokstaven G. Här spelat med ett något lenare ljud. 
https://www.youtube.com/watch?v=1IlZgj2FAHA

5. Det går emellertid att få fram lite lenare ljud med carnyx
https://www.youtube.com/watch?v=dEQsM4SApQs

6. Irländska dord
https://www.youtube.com/watch?v=baBPQU2Yezk