Efternamn
Innehåll
1. Medeltiden 2. 1500-talet till idag 3. Namn i klanvärlden - 3.1 Missuppfattningar 4. Många kunde få samma efternamn Scrolla ned och följ texterna kronologiskt. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. 1. Medeltiden I Skottland började efternamn användas från då David I (1083/1085-1153) var kung av Skottland 1124-1153. De första efternamnen i Skottland var anglonormandiska efter att de burits i en eller två generationer i England av människor med enbart normandiskt eller med både engelskt och normandiskt ursprung. Deras normandiska förfäder anlände till England efter 1066. Från 1124-1153 fram till 1214 flyttade en andra våg av immigranter till Skottland som bar på efternamn. De bestod av en del engelsmän samt av flamländare från nordligaste Frankrike, Belgien och sydvästra Nederländerna. De bar efternamn från England och den europeiska kontinenten. Ofta hade dessa efternamn att göra med affärer, handel eller var rena smeknamn. En del av efternamnen som kom in i Skottland på medeltiden från engelsmän och anglonormander hade efternamn som de hade tagit från nordiska personnamn. Nästan alla efternamn som togs till Storbritannien av enbart normanderna var dock territoriella namn som härrörde från namn på kontinenten. I de fall när normanderna använde patronymikon bytte de efternamn till det namnen på markerna som de förvärvade i Storbritannien. Patronymikon var ett personnamn som bildades av faderns förnamn för att markera vem personens fader var. Normandiska patronymikon uppstod huvudsakligen från tre typer av namn som a) germanska namn som härleddes till frankiska namn, b) germanska namn som härrördes från nordiska namn och c) latinska och grekiska namn varav många av dessa var religiösa namn. I slutet av 1200-talet hade efternamn blivit allt vanligare i Skottland åtminstone bland den skotska adeln samt också bland andra människor som inte kom från adeln men som var aktiva på något sätt inom det militära eller i handeln, osv. De gäliska efternamnen var relativt få i slutet av 1200-talet. Människor som talade gäliska, vilket var i större delen av Skottland, tenderade i högre utsträckning att inte ha efternamn än de som exempelvis talade engelska. Se Mc och Mac. Rent generellt var efternamn vanligare i slutet av 1200-talet hos adelsmän i Skottland, oavsett vilket språk de talade, som politiskt stödde den engelska kungen än hos adelsmän som stödde den skotska kungen. Detta ändrades snabbt och redan på 1300-talet stödde de flesta av dem de skotska kungarna. Inom den gäliska världen på Irland och i många andra platser där man talade gäliska som i Skottland, etc. uppkom efternamnen från förfäders namn, smeknamn eller från beskrivande namn. Under en period var det vanligt i Skottland att efternamn uppstod från adjektiv eller smeknamn såsom Little, Brown, White och Meikle som betyder liten, brun, vit respektive stor. Många smeknamn hade ofta en fysisk egenskap som ett yrke, en plats eller en händelse som personen var associerad med och fick sitt efternamn efter. En del skotska namn kunde klassificeras som etniska namn eller som regionala namn. Dessa namn visade vilket ursprung deras första bärare hade. Det var vanligare att människor som flyttade långt ifrån sina ursprungliga hem tog sådana efternamn. I andra fall bars sådana namn av personer i samband när de hade anknytningar till en främmande plats såsom handelsmän. Exempel på sådana namn var Fleming, Galbraith och Scott. I Skottland uppstod också många efternamn som hos grannen England genom att ta efternamnen från namn som ursprungligen var patronymikon samt från lokala namn, yrken, smeknamn och i några fall från platser. Patronymikon var ett personnamn som bildades av faderns förnamn för att markera vem personens fader var. Det var dock sällsynt att ta namn från ortsnamn eller från vördade personer eller vördade objekt inom den gäliska världen. Det förekom istället hos de som inte talade gäliska som första språk i Skottland, exempelvis hos invandrande engelsmän, normander, etc. Bland den skotska adeln tenderade man å andra sidan i högre utsträckning än övriga befolkningen att ta sina efternamn från platser, marker eller egendomar där de byggde sina slott eller gods för att markera att de var ägare av dessa egendomar. Många skotska efternamn var i början patronymikon under andra delen av medeltiden. En man som hette John och hade en pappa som hette Donald kunde få namnet John Donaldson ifall han tog sitt efternamn från patronymikon och använde sig av -son. Föredrog han mac hette han istället John MacDonald på engelska eller Iain MacDhòmhnaill på skotsk gäliska i Skottland. Pappan Donald kunde i sin tur hetat t.ex. Donald Robertson eftersom hans pappa i det här exemplet hette Robert Williamson. Bland skottar som använde patronymikon under andra delen av medeltiden var det vanligt att skriva sitt namn på flera språk som t.ex. latin. Inom tidiga latinska dokument använde man filius som betydde son, exempelvis Dugaldus filius Nigelli. I Normandie övergick filius till fitz som också betydde son. Inte minst på Irland blev det vanligt bland tusentals män att ta det normandiskfranska ordet fitz. Exempel på efternamn med fitz var fitz Robert, fitz William, osv. I kymriskan använde man ap för son. 2. 1500-talet till idag Användningen av patronymikon dog ut i de skotska lågländerna efter 1400-talet och från första halvan av 1700-talet i de gälisktalande högländerna, men förekom ända in på första halvan av 1800-talet på Shetlandsöarna i norr. Namn från patronymikon stelnade till och övergick istället till fast form. Hette en pappa Robertson i efternamn fick sonen och dottern det namnet också på engelska. Det skilde 350-400 år mellan lågländerna och Shetlandsöarna när patronymikon dog ut. I Sverige förekom patronymikon ända in till 1900-talet innan de avskaffades genom lag 1966, men återfördes 1982 efter särskild ansökan. 1 juli 2017 återinfördes rätten att få använda patronymikon utan inskränkningar i Sverige. Bilden överst: Strutherhill vattenfall i South Lanarkshire i södra Skottland. © James Brown. CC. 3. Namn i klanvärlden Många skotska efternamn är samma namn som hos skotska klaner som en gång dominerade stora delar av Skottland. I gäliska inom klanvärlden hette familjemedlemmarna i klanen variationer av samma efternamn såvida de inte ändrade klanens namn eller ifall en enskild person tog ett nytt efternamn. En familj från klanen MacNeil kunde heta på skotsk gäliska i Skottland: Andrew MacNéill - pappa Brenda MhicNéill - mamma (född Brenda Smith) Robert MacNéill - son Jeane NicNéill - dotter Pappan och sonen hette MacNéill i efternamn medan mamman och dottern hette MhicNéill respektive NicNéill. I sammanhang där familjen förekom i engelska dokument kallade sig alla fyra för MacNeil eller MacNeill. På korrekt engelska: Andrew MacNeill - pappa Brenda MacNeill - mamma Robert MacNeill - son Jeane MacNeill - dotter Se Mc och Mac för mycket mer om detta ämne och vad delar av namnen som Mac, Mhic, Nic, osv betyder och varför de har dessa namn. 3.1 Missuppfattningar Det är en vanlig missuppfattning att en person som bar en klans namn också var direkt ättling till en tidigare klanhövding från den klanen eller ens släkt med klanen. En person som hette Andrew MacThomas var inte automatiskt från klanen MacThomas. Hans efternamn kunde vara en patronymikon och hans pappa kunde istället hetat exempelvis Thomas MacNeil som inte alls var släkt med klanen MacThomas. Ett annat exempel är fasta efternamn som efternamnet Brodie som finns i Kintyre i Argyll and Bute. De som heter Brodie i Kintyre är inte alls släkt med klanen Brodie som hör hemma i Moray. Hos många klanmedlemmar som däremot tillhör en klan finns i majoriteten av fallen inte bindningen mellan klanmedlemmarna och tidigare klanhövdingar genom gemensamt blod. I majoriteten av fallen är de inte släkt. I DNA-test lett från USA bland MacDonalds och andra klaner relaterade till klanen MacDonald, t.ex. grenen och klanen MacAlister, hade bara 22 % av deltagarna norskt påbrå. Norska påbråt var starkare generellt sett hos klanhövdingarna än hos genomsnittet bland deltagarna. 78 % av de testade hade med andra ord inte norska förfäder. Det förklarades med att en del barn inte alltid hade samma biologiska far som det stod i de skriftliga dokumenten från den aktuella tiden när de bokfördes som barn till en pappa. En Andrew MacDonald var med andra ord inte alltid son till en Ranald MacDonald trots att Ranald stod som pappa till Andrew i dokument. Det i sin tur kunde bero på vänsterprassel eller att ett barn föddes av en kvinna men att när barnets pappa dog träffade hon en ny man. Barnet tog sedan samma efternamn som sin mors nya man. Andra studier har emellertid visat att ofta är detta en myt om vänsterprassel. I nästan alla fall var barnet också biologiskt barn till den pappa som det stod i dokumenten. I överlag 1-2 % av fallen ansågs det att ett barn inte var biologiskt barn till den pappa som stod som far till dem i dokument. Trots några felprocent angående rätt biologiskt far hade ändå en stor del av majoriteten av vanliga deltagare från klanen MacDonald och dess grenar i DNA-testet från USA ändå inte norskt påbrå. Stora delar klanen MacDonald måste därför kommit från andra familjer än från kärnan av klanen MacDonald och dess närmaste grenar och klaner. Dessa andra familjer kan endast blivit en del av klanen MacDonald genom att de från början hette andra efternamn men anslöt sig till klanen MacDonald under historiens gång, ibland frivilligt eller ibland genom tvång. Bindningen mellan dessa MacDonalds idag till klanens tidiga klanhövdingar är därför i regel inte genom blod eller släktlinje utan genom andra orsaker. Det är orsaken till varför bara 22 % och inte fler av klanen MacDonalds medlemmar har norskt påbrå. Hos nästan alla klaners nuvarande klanhövdingar och gamla klanhövdingar brukar man i de flesta fallen kunnat hitta en direkt skriftlig dokumenterad släktlinje till tidigare klanhövdingar eftersom makten ofta ärvdes inom klanen från far till son, far till barnbarn, far till kusin, far till kusins barn, farfar till kusins barn, farfar till kusins barnbarn eller andra konstellationer som bevarade makten inom klanen till samma familj med gemensamt ursprung. Ibland ändrades maktordningen inom klanen. En gren tog över från en annan gren, men nästan alltid hade de båda grenarna en gemensam dokumenterad förfader. Det som ofta skiljer klanerna åt är när släktlinjen för klanhövdingarna upphörde bakåt i tiden. 4. Många kunde få samma efternamn I allmänhet använde inte alla familjer som bodde på en klans territorium samma efternamn när administrationen var på gäliska. Många av dessa familjer var inte släkt med tidigare klanhövdingar från klanen som styrde över territoriet. Bara för att en klan började styra över ett område bytte inte alla familjer efternamn till namnet på klanen. Först när den lokala administrationen i området bytte från gäliska till engelska kunde alla familjer i området få samma efternamn över en natt ifall det bodde flera familjer med olika efternamn inom området. Ett exempel på det var när den lokala kyrkan fick en ny präst som talade engelska och inte gäliska. Han kunde då kalla alla i området eller hela familjer med ett och samma engelskklingande efternamn, t.ex. MacAulay. Ifall familjerna talade gäliska tog de också ett motsvarande namn inom gäliskan som då blev deras tekniskt korrekta efternamn, men inte deras officiella namn hos den engelsktalande prästen eller bland de engelsktalande myndigheter. Skotsk gäliska namnen för MacAulay är MacAmhalghaidh, MacAmhlaibh och MacAmhlaidh. Det förekom att en del familjer som inte var släkt med den styrande lokala klanen, men som bodde på markerna innan den lokala klanen blev ägare till markerna, föredrog att byta efternamn till samma namn som den nya styrande klanen och dess lairds hade. Det skedde i vissa fall i flera århundraden innan området blev engelsktalande. Bytena kunde ske frivilligt för att familjerna ansåg sig de tjänade på att ha samma efternamn som klanen som styrde området. Det kunde också ske genom giftermål mellan familjerna och den styrande klanens medlemmar eller genom medling eller tvång. Det berodde från fall till fall när dessa familjer bytte efternamn. Ibland skedde det omgående, över tid eller efter flera generationer. Med bytet av efternamn blev familjerna i regel också anhängare till klanen, emellanåt frivilligt eller genom tvång. Den lokala styrande klanen tjänade på detta när den fick fler medhjälpare. Klanerna Campbell, Gordon, MacDonald och Mackenzie territorier utökades på det här sättet. Klanen Campbell var mycket framgångsrik genom att utöka sitt territorium genom giftermål med andra klaner eller familjer. Eftersom eftervärldens litteratur om skotska efternamn mestadels skrivits på engelska har det varit naturligare att också skriva efternamnen från familjerna som levde i byar i Skottland enligt det engelska sättet i den engelska litteraturen. Därför brukar också klanernas namn och familjerna som levde i byar runt om i Skottland benämnas med engelska för- och efternamn. Ibland förekommer det undantag som när författare nämner de gäliska eller skotsk gäliska namnen inom parantes efter de engelska namnen. |