DNA

Texten nedan skrevs i början på 2010-talet utifrån de forskningar som amerikanska och brittiska forskare, etc hade gjort på området i årtiondet innan på 2000-talet. Men eftersom DNA-forskningen har utvecklats sedan dess och fortfarande utvecklas, har DNA-forskarna i USA och i Europa kommit fram till att 2 700 f.Kr. slog pesten till i Storbritannien. Många människor dog i Storbritannien av denna pest. 2 700-2 500/2 400 f.Kr. ersattes sedan 90 % av befolkningen i Storbritannien av invandrare med ursprung från ryska stäpper, enligt DNA-bevis från 2015-2018. Det finns olika teorier varför, men en är teori är att det mer glesbefolkade Storbritannien, pga. den tidigare pesten, öppnade upp möjligheten för att dessa människor att flytta till Storbritannien. Det finns andra teorier också.

I Skottland ersattes den tidigare mestadels spanska befolkningen 2 700-2 500/2 400 f.Kr. till ca 90 % av människor med ursprung från ryska stäpper. I senare vågor av immigranter till Skottland gällde det som texten från början av 2010-talet beskriver nedan, t.ex. att i början av järnåldern var det få kelter från den europeiska kontinenten som flyttade till Skottland. Istället spred ett fåtal europeiska kelter sin kultur till lokalbefolkningen i Skottland som sedan anammade den och ersatte sin gamla skotska kultur med en ny skotsk keltisk kultur. De fåtalet kelterna som flyttade till Skottland med start från 700 f.Kr. var från södra Tyskland och norra Spanien. De fick i sin tur barn med varandra och med den tidigare inhemska skotska befolkningen som hade a) upp till 90 % påbrå från ryska stäpper 2 700-2 500/2 400 f.Kr. och b) upp till 10 % påbrå från Spanien, jordbrukare från Mellanöstern, etc från 2 700 f.Kr. och tidigare hos de människor som överlevde pesten 2 700-2 500/2 400 f.Kr. på de brittiska öarna.

Från det att de här människorna från ryska stäpper invandrade till Skottland 2 700-2 500/2 400 f.Kr och fram till att den skotska järnåldern startade 700 f.Kr. och inflyttningen av ett fåtal kelter från södra Tyskland och norra Spanien hann det gå omkring 1 700/1 800-2 000 år. Det motsvarade ungefär 63-74 födda generationer i Skottland räknat på en ny generation i genomsnitt var 27:e år, vilket är standard i uträkningar för att räkna på antalet mänskliga generationer upp till 52 000 år tillbaka i tiden. De människor som levde i Skottland 800 f.Kr., innan kelterna kom, var därför skottar och präglade av 1 600/1 700-1 900 års kultur i Skottland. Men som sagt var hade de längre tillbaka i tiden mest påbrå från människor som levde på ryska stäpper.

Järnålderns skottar som levde 1 f.Kr. hade även de mest påbrå från ryska stäpper, men också lite men inte mycket påbrå från kelter från södra Tyskland och norra Spanien samt upp till de 10 % skottar påbrå från Spanien och Mellanöstern som överlevde pesten 2 700-2 500/2 400 f.Kr. Lägg därtill invandringar från England och senare på medeltiden efter vikingatiden invandringar till Skottland av riddare från norra Frankrike, Belgien, fler invandringar från England, etc.

På 1800-talet e.Kr. flyttade mängder med irländare till Skottland samtidigt som många skottar flyttade utomlands till Kanada, USA, Australien, osv. Bara på 1840-talet flyttade 100 000 irländare till Glasgow, vilket gjort att en del av dagens skottar, men långt ifrån alla, är av irländskt påbrå. Några av deras förfäder levde på Irland på 1700-talet och bakåt. Men det var inte första irländska immigrationen till Skottland. Redan i början på medeltiden flyttade irländare till västra Skottland, vilket gjorde att 5-10 % eller upp till 10 % av befolkningen i det som är dagens Skottland hade irländskt påbrå i början på medeltiden. Ungefär 1 miljon av dagens befolkning i Skottland idag anses också ha norskt påbrå från vikingatiden.

Allt är generellt och det varierar från varje enskild människa, men dagens skotska befolkning har överlag mycket mer utpräglat påbrå 2 000 år tillbaka i tiden från en nordlig-sydvästlig geografisk linje som går från Norge, Danmark, Tyskland, Nederländerna, Belgien, norra Frankrike och England än de skottar som levde i Skottland under järnåldern f.Kr. De senare järnålders skottarna f.Kr. hade mer procentuellt påbrå från förfäder som levde på ryska stäpper och lite från södra Tyskland och norra Spanien än vad dagens skottar har även om järnålderns skottar f.Kr. också hade förfäder som levde i Skottland i 1 700-2 700 år under perioden 2 700-2 400-700/1 f.Kr.

Dock har dagens skottar också påbrå från ryska stäpper, etc., men inte lika mycket procentuellt som järnålderns skottar. För en järnålders skotte som levde 1.Kr. i Skottland skilde det ungefär 89-100 generationer tillbaka i tiden till hans eller hennes förfäder som levde på de ryska stäpperna 2 400-2 700 år innan. För dagens skottar, med påbrå från ryska stäpper vilket gäller de flesta skottar som har skotskt påbrå innan 1700-talet, skiljer det däremot ungefär 163-174 generationer eller ungefär 4 400-4 700 år bakåt i tiden mellan dem idag och deras förfäder som levde på de ryska stäpperna. Dagens skottar har därför mer väst-nord europeiskt påbrå än järnålderns skottar trots att de båda har påbrå från ryska stäpper. 

En ny uppdaterad version om Skottlands DNA kommer tidigast 2023. I den kommer felaktigheter i texten nedan att rättas till.

© Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. Översta bilden:: © Michael Ströck. CC. 

---------------------------------------------

DNA 
​​- enligt rön i början på 2010-talet

Jordbrukare från Mellanöstern invaderade norra Europa 4 000-2 500 f.Kr.
 
DNA-tester visar att av dagens befolkning i Europa härstammar 80 % från kvinnor från Europa under neolitikum, yngre stenåldern 4 000-2 500 f.Kr. 20 % däremot har sina rötter från kvinnor från Mellanöstern från samma tidsperiod. I Storbritannien är den siffran 89 % med europeiskt ursprung och 11 % med Mellanöstern härkomst. På det manliga ursprunget är det annorlunda. 10-100 % av Storbritanniens befolkning har sitt ursprung från manliga neolitiska jordbrukare från Mellanöstern. Siffran varierar mellan 10-100 % beroende på regioner i Storbritannien. Procentuellt är den som störst i östra delarna i England samt västra och norra delarna av Skottland. 
 
Att dagens britter har större procentuell härstamning från män än kvinnor från Mellanöstern beror på att Skottland, England och resten av norra Europa invaderades av jordbrukare från Mellanöstern under neolitikum, yngre stenåldern 4 000-2 500 f.Kr., enligt en del forskare. Det finns fyra teorier hur jordbruket kom till Skottland 4 000 f.Kr.

Forskare på 1900-talet menade att människor i Mellanöstern spred jordbruket, etc. landvägen till Europa när de kom i kontakt med södra och östra Europa. De i sin tur spred dessa kunskaper till Tyskland, Frankrike, osv. innan det nådde England 4 500 f.Kr. och Skottland 4 000 f.Kr. Som en långsam löpeld via mun till mun-metoden, vilket var ett vanligt sätt att sprida innovationer på den tiden. Enligt dem hade skottar på 1900-talet e.Kr. inget större påbrå från människor från Mellanöstern 4 000 f.Kr.
  
En annan grupp forskare på 2000-talet däremot menade att Skottland och övriga Europa invaderades av människor från Mellanöstern. Med sig hade de kunskapen om jordbruket, boskapsskötseln och handeln. Med sin kultur och nya kunskaper ersatte de främst större delen av norra Europas manliga befolkning, inklusive Skottlands och Sveriges. De tog sig till Skottland från Mellanöstern via Kazakstan, Ryssland och Tyskland eller via Medelhavets norra kust via Turkiet, Grekland, Italien och Frankrike. En del av de jordbrukande männen från Mellanöstern fick barn med de skotska kvinnorna, vilket styrks av att 10-100 % av dagens Storbritanniens befolkning har sitt ursprung från manliga neolitiska jordbrukare från Mellanöstern 4 000 f.Kr. samt att 89 % av dagens britter härstammar från.kvinnor med europeiskt ursprung från här perioden och bara 11 % av kvinnor från Mellanöstern 4 000 f.Kr. Uppenbarligen av DNA-resultaten att döma fick de lokala kvinnorna barn med män från Mellanöstern. Medan de lokala männen i mindre grad kunde föra sin arvsmassa vidare. 

En tredje grupp forskare, även de verksamma på 2000-talet, menade att de spanjorer som immigrerade till Skottland 4 000 f.Kr. gjorde det samtidigt som jordbruket infördes i Skottland. Det går inte att utesluta att de förde med sig kunskapen om jordbruket till Skottland. I alla fall kom de till Skottland samtidigt som jordbruket infördes. Se avsnitt längre ned. 

En fjärde grupp forskare, också de på 2000-talet, menade att jordbruket spreds till Skottland 4 000 f.Kr. via mun till mun metoden från Mellanöstern som 1900-tals forskarna hävdade. Men samtidigt invaderades Tyskland och Skandinavien 4 000 f.Kr. av jordbrukare från Mellanöstern. De bestod av både män och kvinnor vars förfäder ursprungligen kom från gränstrakterna mellan Turkiet och Syrien. De manliga jordbrukarna från Mellanöstern fick sedan barn med de tyska och skandinaviska kvinnorna. 

DNA forskning visar på att dagens norra Europas befolkning främst är ättlingar till jordbrukande män från Mellanöstern 4 000 f.Kr. samt från kvinnor från jägar- och samlarsamhällena i Tyskland och Skandinavien 4 000 f.Kr. Andra forskare i början på 2010-talet menade att det är 50-50 i Sverige, dvs. 50 % manliga förfäder från Mellanöstern och 50 % manliga förfäder från norra Europa 4 000 f.Kr. Forskarna är dock överens om att desto längre norrut man kommer i Europa, desto fler av dagens befolkningar har detta samband. Dock inom Sverige är det fler i södra Sverige som är ättlingar till dessa män från Mellanöstern 4 000 f.Kr. än från nordligaste delarna av Sverige. Svenskarna i norra Sverige har fler förfäder från manliga jägar- och samlare från Sverige 4 000 f.Kr. än de i södra Sverige.

En mindre fåtal forskare menar att männen från Mellanöstern slog ihjäl männen från Tyskland och Skandinavien när de kom till norra Europa 4 000 f.Kr. Sedan fick de barn med deras kvinnor. Detta förkastas dock av merparten av forskarna i detta ämne som menar att jordbrukarna från Mellanöstern slog sig ned i norra Europa. De var både män och kvinnor från Mellanöstern. Sedan kom de i ständig rörelse tyska och skandinaviska jägar- och samlarbefolkningarna i norra Europa i kontakt med de nyanlända jordbrukarna från Mellanöstern som bosatt sig på en plats där de brukade marken. 

Det var jägarna och samlarna som sökte kontakt med jordbrukarna och inte tvärtom. Det var betydligt lättare för en rörlig jägare att söka kontakt med personer som bodde på en plats än tvärtom. Sedan fattade de tyska och skandinaviska kvinnorna från jägar- och samlarsamhällena tycke för de manliga jordbrukarna från Mellanöstern och fick barn med dem. En del av de manliga tyska och skandinaviska männen från jägar- och samlarsamhällena 4 000 f.Kr. blev barnlösa och kunde inte föra sin gener vidare när deras kvinnor istället fick barn med männen från Mellanöstern.

De manliga jordbrukarna från Mellanöstern kunde för de tyska och skandinaviska kvinnorna erbjuda betydligt mer i form av t.ex. mat från jordbruket och handeln än vad tyska och skandinaviska män från jägar- och samlarsamhällena 4 000 f.Kr. kunde göra. Chansen att både kvinnan och hennes framtida barn skulle överleva var betydligt större ifall hon fick barn med manliga jordbrukare från Mellanöstern än ifall hon fick barn med manliga jägare- och samlare från Tyskland och Skandinavien. För att säkra sin egen och sina framtida barns framtid valde kvinnorna i norra Europa att få barn med de manliga jordbrukarna från Mellanöstern 4 000 f.Kr. i betydligt större utsträckning än att få barn med jägare- och samlare från Tyskland och Skandinavien.

Deras ättlingar under bl.a. anglosaxiska eran och vikingatiden invaderade Storbritannien, enligt den fjärde gruppen forskare på 2000-talet. På 400-talet e.Kr. invaderades England av tyska och danska stammar. En del tyska och danska män föredrog att få barn kvinnor inom de egna tyska/danska stammen som flyttat till England. Andra tyskar och danskar fick barn med de kvinnor som redan bodde i England. De tyska och danska män som fick barn med lokala engelska kvinnorna förde vidare sin gener hos de anglosaxare som kom att bebo England i de efterföljande århundradena. Dessa anglosaxare hade i sin tur högre procentuell härstamning från neolitiska jordbrukare från Mellanöstern än de från de engelsmän som inte var ättlingar till de tyskar och danskar som flyttat till England på 400-talet.

Att procenten varierar mellan 10-100 % av dagens befolkning i Storbritannien som har manligt ursprung från Mellanöstern förklaras även med att Skottland och England även invaderades av danska och norska vikingar med högre procentuellt ursprung från neolitiska jordbrukare från Mellanöstern 4 000 f.Kr. I Skottland invaderade norska vikingar främst norra och västra Skottland. De utrotade hela befolkningar på en del platser, tex. Shetlandsöarna. I Englands fall slog sig danska vikingar främst ned längs Englands östkust. Fler engelsmän i östra England än västra England härstammar idag från manliga neolitiska jordbrukare från Mellanöstern 4 000 f.Kr. ​Därför kan dagens forskare hitta DNA från Mellanöstern i dagens britter eftersom tyskarna och skandinaverna tog med sig detta DNA till Storbritannien, enligt denna fjärde forskargrupp. 

Skillnaden mellan forskargrupp 2 och forskargrupp 4 är att enligt forskargrupp 2 immigrerade jordbrukarna direkt till Skottland 4 000 f.Kr. och ersatte främst de manliga skotska befolkningarna och fick barn med deras kvinnor samt införde jordbruket i Skottland. Enligt forskargrupp 4 däremot spreds jordbruket till Skottland via mun till mun metoden 4 000 f.Kr. från Mellanöstern via den europeiska kontinenten till Skottland, men samtidigt invaderades Tyskland och Skandinavien av jordbrukare från Mellanöstern vars män fick barn med de tyska och skandinaviska kvinnorna 4 000 f.Kr. Deras ättlingar tog sedan med sig detta DNA till Storbritannien under bl.a. anglosaxiska eran och vikingatiden. 

I Skottlands fall styrker DNA-tester forskargrupp 2 och forskargrupp 3 teorier att jordbruket spreds till Skottland av människor från Mellanöstern (enligt forskargrupp 2) eller från Spanien (enligt forskargrupp 3). Även forskargrupp 4 kan ha rätt. 

Enligt forskare på Stanford University i Kalifornien, ett av världens mest välrenommerade universitetet i världen, råder det ingen tvekan om att Skottland och norra Europa invaderades av jordbrukare från Mellanöstern under neolitikum 4 000-2 500 f.Kr. De har enligt dem själva både kulturella och genetiska bevis som bevisar detta. Enligt dem har forskargrupp 2 rätt.

​Spanjorer flyttade till Skottland 13 000-1 000 f.Kr.

Mellan 13 000 f.Kr. och 1 000 f.Kr. eller 12 000 f.Kr. och 1000 f.Kr. flyttade stammar från norra Spanien till Skottland, Wales och Irland. De kom från Galicien och Baskien i nordvästra och nordöstra Spanien. De var inte kelter eftersom den keltiska kulturen vid den tidpunkten ännu inte nått Spanien. DNA-prover på människor som bor Skottland, Irland och Spanien bevisade detta, enligt the Dublin study från 2004 gjord under ledning av Dr Daniel Bradley samt av Brian McEvoy, Martin Richards och Peter Forster. 

Dr Daniel Bradley och filosofie doktorandstudenten Brian McEvoy jobbade på på Department of Genetics på Trinity College i Dublin. Martin Richards jobbade på Schools of Biology and Computing på University of Leeds i England medan Peter Forster arbetade på the McDonald Institute for Archaeological Research på University of Cambridge i England. The Dublin study publicerades i American Journal of Human Genetics. Studien hade stöd av den irländska regeringen som en gång för alla ville klargöra ifall en stor invasion av kelter invaderade Irland 700-500 f.Kr. som varit den allmänna uppfattningen.

Forskarna tog DNA-prover på 200 människor i Irland och jämförde det med DNA-prover från 8 500 människor från runt om i hela Europa, från Irland i väst till Ungern i öst. Kelternas ursprungliga rike var i södra Tyskland och Österrike och sträckte sig till Ungern i öst. Därför tog de också med Ungern. DNA-testerna i Irland matchade med DNA-proven från Storbritannien och bl.a. Galicien, Baskien och Pyrenéerna i norra Spanien. Ett färre antal tester stämde även överens med DNA-prover från Skandinavien och norra Afrika. 
 
DNA-testerna visade att människor flyttade från norra Spanien till Storbritannien och Irland i alla fall så långt tillbaka som 4 000 f.Kr.. Kanske även tillbaka till 13 000-12 000 f.Kr. i Irland, Skottland och Englands fall. Forskarna menade att i takt med att isen efter senaste istiden drog sig tillbaka kunde människorna som bodde i det mer varmare Spanien följa den krympande isen norrut. Till slut hamnade de i Storbritannien och på Irland. Spanska immigrationen fortsatte fram till 1 000 f.Kr. både på Irland och i Skottland, enligt Bradley, men inte efter 1 000 f.Kr. DNA-proven visade att den spanska immigrationen skedde som mest under bronsåldern 2 500-700 f.Kr., men mer precist under mitten bronsåldern 1 500-1 000 f.Kr. En tydlig linje av genetiskt lika platser gick att följa i Irland, Skottland, Wales, Galicien och Baskien.
 
Bradley och hans kollegor drog slutsatsen att Irlands, Skottlands samt Wales genetiska arv härstammar från Spanien från någon gång mellan 13 000-1 000 f.Kr.. Forskarnas resultat visade att irländarnas och även skottarnas  genetiska arv är betydligt äldre än kelternas invasion av Irland och Storbritannien från 700-500 f.Kr.. Enligt Bradley förekom det knappt någon invasion av kelter från Centraleuropa till Irland och Skottland senare under första halvan av järnåldern 700-200 f.Kr., som man traditionellt trott.

​Sykes och Oppenheimer bekräftade Bradleys resultat
 
Senare studier från 2006 på Oxford University i England av professor Bryan Sykes och professor Stephen Oppenheimer bekräftade Bradley och hans kollegors resultat. Sykes och Oppenheimer menade även att spanska stammar bosatte sig i hela Storbritannien samt Irland och franska Bretagne 13 000-700 f.Kr. De hävdade dock även att kelter från Centraleuropa kunde ha bosatt sig på Irland och Storbritannien senare under järnåldern 700 f.Kr. till 100/400 e.Kr..
 
Sykes gjorde över 10 000 DNA-prover. De visade att 72,9 % av dagens skottar har gener som matchar från norra Spanien från forntiden. Flest i nordöstra Skottland i Grampian regionen, nuvarande Moray, Aberdeen city och Aberdeenshire. Där har 83,5 % av befolkningarna anfäder som levde i norra Spanien för flera tusen år sedan. Minst är det på Orkney- och Shetlandsöarna med 59,9 %. Nämnas bör att procentsatserna ovan gällde bara norra Spanien och inte hela Spanien.
 
I England har 64 % av dagens befolkning gener från norra Spanien från forntiden. I Cornwall, Devon och Somerset i sydvästra England har 78,2 % det. I East Anglia i östra England, som danska vikingar intog under vikingatiden, är 51,2 % av dagens engelska befolkning av nordlig spansk härkomst. Som jämförelse har bara 30 % av alla engelsmän gener från Danmark, Norge eller Sverige som ett resultat av deras genetiska arv från vikingarna eller från de danska immigranter som flyttade till England på 400-talet e.Kr. 
 
I Wales har 83,2 % av dagens befolkning gener från norra Spanien från forntiden. 86,4 % i mellersta Wales och 78,5 % i norra Wales. Bland walesiska y-kromosomer, ett manligt könskromosom, har dagens walesare 88 % haplogruppen r1b, men bara 5 % har I, 4 % e3b, 2 % r1a och 1 % j2. Bland baskerna i norra Spanien och sydvästra Frankrike har 95 % r1b, vilket är något mer än i Wales. Men kopplingen genetiskt mellan t.ex. Wales och norra Spanien är uppenbar. I hela Spanien har 70 % r1b. Bland övriga regioner och länder har t.ex. Irland 85-90 % r1b, norra Italien och Portugal 65 % r1b, Galicien i nordvästra Spanien 56 % r1b, Tyskland 40 % r1b, Sverige 22 % r1b och Finland 1 % r1b. Störst andel r1b i Europa finns i Storbritannien, västra Irland, västra Frankrike, norra Spanien och västra Portugal och norra Italien. 

R1b indikerar på att det har sitt ursprung i Spanien eftersom största andelen av mångfald av r1b finns där. Eftersom Baskien aldrig var en keltisk region eller hade någon relation till Nordeuropa rent etniskt måste därför r1b kommit till Wales och övriga Storbritannien innan kelterna kom från Centraleuropa. R1b måste ha anlänt innan 700 f.Kr. då eventuella stora eller små skaror kelter invaderade Storbritannien.
 
Inkluderat hela Spanien och Portugal, inte bara norra Spanien, har 75-96 % av dagens britter och irländare gener från den iberiska halvön från forntiden. Som mest i norra Wales med 96 % och som lägst i Norfolk i östra England med 59 %. Ingen region har lägre än 59  %. Flest antal procentuellt finns på Irland, Wales kuster samt centrala och västra Skottland, med procentsatser på 90-96 %. I centrala Irland 93 % t.ex.  Med andra ord har 90-96 % av befolkningen i central och västra Skottland anfäder från den iberiska halvön någon gång 13 000-700 f.Kr.
 
Det är tydligt att regioner med nordisk koppling i Storbritannien inte har lika hög andel spanska gener i sig som övriga delar av Storbritannien. Förmodligen är den enkla förklaringen att spanjorerna 13 000-1 000 f.Kr. bosatte sig i västra delarna av Storbritannien samt på Irland medan vikingarna under vikingatiden främst intog de östra delarna av England och norra Skottland. Visst bosatte sig vikingarna även på Irland och på västra Skottland som Hebriderna t.ex, men de färre antal procent av populationen på de brittiska öarna och på Irland än vad spanjorerna gjorde när de flyttade dit 13 000-1 000 f.Kr. I regioner sammankopplade med Norden som Orkney- och Shetlandsöarna, East Anglia, etc., har dock över 51,2 % och 59 % gener i sig från hela Portugal och norra Spanien , enligt Sykes prover.

​Vågor av spanjorer flyttade till Skottland 13 000-700 BC
 
De första människor i Skottland var jägare och samlare och vandrade in till Skottland från Spanien via England och Frankrike. De pratade troligen ett icke-indoeuropeiskt språk, ungefär som baskiska i norra Spanien. Enligt Oppenheimer genetiska bevis var 75 % av Storbritanniens befolkning 13 000-5 500 f.Kr. invandrare eller ättlingar till invandrare från norra Spanien. Enligt Oppenheimer kom det en andra våg av spanjorer till de brittiska öarna i samband med införande av jordbruket. I Skottlands fall 4 000 f.Kr. i början på neolitikum, den yngre stenåldern. Enligt Oppenheimer flyttade även skandinaver till Skottland och England under neolitikum.
 
Sykes trodde att de flesta spanjorerna immigrerade till Skottland under 
​införandet av jordbruket 4 000 f.Kr. Han uteslöt inte att de även kunde kommit under mesolitikum, mellanstenåldern 10 000-4 000 f.Kr. eller tidigare som Oppenheimer hävdade. Människorna som bodde innan kunde komma lite var som helst, såväl Spanien som övriga delar av kontinenten, enligt honom. Detta stred mot den traditionella synen på Storbritanniens befolkning som en ganska ung befolkning. Tidigare trodde man att de flesta av britterna på 1900- och 2000-talen e.Kr. var ättlingar till invasioner från tyska kelter 700-200 f.Kr. och i Englands fall främst av anglosaxer på 400-talet e.Kr. samt av vikingarna några hundra år senare. 
 
På 2000-talet hävdade flera forskare som Bradley, Oppenheimer, Sykes, etc. att britterna mestadels var ättlingar till immigranter som flyttade till Storbritannien 13 000-1 000 f.Kr. och inte immigranter från 700 f.Kr. till 1000 e.Kr. som var den tidigare allmänna traditionella uppfattningen. Britternas största genetiska pool låg innan 1 000 f.Kr. och inte efter som de tidigare traditionellt trodde. Detta omkullkastade och fortfarande omkullkastar givetvis synen på vilka britterna var och är. 

Aldrig mer än 5 % per våg
 
Oppenheimer menade dock att ingen invandringsvåg har bidragit till mer än 5 % av den genetiska mixen hos dagens britter, vilket ytterligare bekräftar att de har spanskt påbrå. Spanjorerna måste kommit i flera vågor under längre tid när genpoolerna visar på en hög grad spansk koppling. För att förenkla:
-  första våg spanska immigranter till Skottland 12 000 f.Kr. = bidrog till max 5 % av dagens DNA hos skottar idag.
- andra våg av spanska immigranter till Skottland 10 000 f.Kr. = bidrog till max 5 %.
- tredje våg av spanska immigranter till Skottland 8 000 f.Kr. =  bidrog till max 5 %.
- fjärde våg av spanska immigranter till Skottland 6 000 f.Kr. = bidrog till max 5 %.
- ytterligare våg av spanska immigranter 4 000 f.Kr. = bidrog till max 5 %.
- kelter flyttade till Skottland 700 f.Kr. = bidrog till max 5 %.
- irländare flyttade till Skottland på 400-talet e.Kr. = bidrog till max 5 %.
- vikingar flyttade till Skottland 900-talet e.Kr. = bidrog till max 5 %.
- osv
= TOTALT 100 % av en idag skotsk persons samlade DNA ursprung.
 
Av de 100 % kommer de flesta delarna från vågor av spanska immigranter. Men gemensamt för alla vågor som sagt är att varje våg bidragit med max 5 % av sin genetiska pool till dagens skottar, enligt denna uppfattning.

Det råder dock delade meningar ifall Skottland och övriga Storbritannien invaderades av mängder med kelter från Centraleuropa under järnåldern eller inte. Att den keltiska kulturen spreds till Storbritannien och Irland under järnålderns första sekler är alla överens om. Frågan är hur.  
- Av en liten elit kelter som spred keltiska kulturen på plats med hjälp av mun till mun metoden? 
- Av stora mängder med keltiska immigranter som tog över samhällena och införde sin kultur? 
 
Enligt Bradley DNA-teori från the Dublin study från 2004 förekom det knappt någon invasion av kelter från Centraleuropa till Irland och Storbritannien under järnåldern som man tidigare trott. Enligt honom och hans kollegor flyttade människor från norra Spanien och hela den iberiska halvön till Storbritannien 13 000-1 000 f.Kr. De var inte kelter. The Dublin study visade att dagens britter och irländare genetiskt härstammar från Spanien, främst norra Spanien, under forntiden, enligt dessa DNA prover. 
 
Poängen är att därför måste dem keltiska kulturen som nådde Storbritannien under järnåldern kommit av ett fåtal kelter från Centraleuropa eller övriga kontinenten. Enligt Bradley kom det inga stora mängder av kelter från Centraleuropa. Dock uteslöt han inte att det kom en liten minoritet.  De ”spanska” befolkningarna i Storbritannien under järnåldern anammade den keltiska kulturen, dess seder och bruk samt språk. Spanjorerna i Storbritannien blev inte själva ersatta av andra människor från kontinenten. Kelterna ersatte inte dem eftersom de keltiska immigranterna var i fåtal. Istället anammade den stora spanska populationen i Storbritannien tillsammans med den övriga brittiska befolkningen den keltiska kulturen enligt denna uppfattningen.
 
Efter att den keltiska kulturen nådde Spanien från Centraleuropa flyttade förutom kelter från Centraleuropa även kelter från Spanien till Skottland, övriga Storbritannien och Irland under järnåldern, enligt Sykes och Oppenheimer på Oxford University i England. Främst flyttade de från Galicien i nordvästra Spanien som på den tiden var ett starkt keltiskt fäste. Men dessa spanska kelter som flyttade till Storbritannien och Irland var i mindre skaror. Antingen rena immigrationer av små spanska keltiska befolkningsgrupper eller mindre antal som flyttade i samband med handelsförbindelser. De i sin tur hjälpte till att sprida det keltiska språket tillsammans med kelter som flyttade till Storbritannien från södra Tyskland och östra Frankrike, enligt Sykes och Oppenheimer. 
  
Enligt Oppenheimer bidrog de tyska kelterna lika lite till Storbritanniens genpool som anglosaxarna eller vikingarna, enligt deras genetiska analyser. Gemensamt med alla tre fallen (kelter, anglosaxare och vikingar) var att de kom som små invandrarminoriteter. 

Andelen invandrare till Storbritannien och Irland från den europeiska kontinenten 4 500 f.Kr. till 2000 e.Kr. av de totala populationerna i respektive del, enligt Oppenheimer:
- Östra och södra England 33 %
- Skottland 30 %
- Wales 20 %
- Cornwall 20 %
- Irland 12 %

Av östra och södra Englands populationer 4 500 f.Kr. till 2000 e.Kr. kom bara 33 % från kontinenten. Övriga 67 % kom från den egna regionen i östra och södra England eller från övriga Storbritannien och Irland. I Skottlands fall bara 30 % av befolkningen som kom från den europeiska kontinenten under dessa 6500 år. I Irlands fall låga 12 %. Oppenheimer resultat visade att större delen av befolkningarna i Storbritannien inte kom från kontinenten 4 500 f.Kr. till 2000 e.Kr., undantaget senare immigrationer till Storbritannien från alla världens hörn på andra hälften av 1900-talet e.Kr..  

Hade stora invasioner av kelter från södra Tyskland invaderat Storbritannien och Irland under järnåldern 700 f.Kr. till 400 e.Kr. hade andelen invandrare varit betydligt mer hos samtliga regioner ovan. Andelen invandrare till Skottland och Irland hade varit betydligt mer än totalt 30% respektive 12% de senaste 6 500 åren. Oppenheimer kom fram till dessa resultat genom att spåra genlinjerna från kontinenten till Storbritannien och datera varenda en, vilket var ett mycket omfattande arbete.

Omvänt, andelen av befolkningarna som INTE varit immigranter från kontinenten 4 500 f.Kr. till 2000 e.Kr. :
- Irland 88 %
- Cornwall 80 %
- Wales 80 %
- Skottland 70 %
- Östra och södra England 67 %

Överväldigad majoriteten är människor från den lokala regionen eller invandrare från övriga Storbritannien. I Skottlands fall så mycket som 70 % av befolkningen har varit från Skottland ellervarit immigranter från övriga Storbritannien under de 6500 åren under 4 500 f.Kr. till 2000 e.Kr. I Irlands fall hela 88 %. Detta talar mot en stor ström av tyska kelter som invaderade Skottland och Irland under järnåldern. Detta går strid i ström mot den traditionella bilden av Storbritannien som en plats där befolkningarna kommit och gått vartefter nya folkgrupper invaderat ögruppen. Istället har populationerna varit i regel fasta och levt generation efter generation i Storbritannien även om de flyttat inom Storbritannien och Irland.

Att södra och östra England hade minst andel britter 4 500 f.Kr. till 2000 e.Kr. och flest andel immigranter från kontinenten hade sin naturliga förklaring i att de regionerna historiskt har varit som mest i centrum för europeisk immigration på de brittiska öarna under de 6 500 åren. T.ex. belgare, romare, liten andel anglosaxisk immigration, danska vikingar, normandiska invasioner som Hastings 1066, osv. Södra och östra England ligger geografiskt trotsallt närmare kontinenten än övriga Storbritannien och Irland. Den regionen blev av naturliga skäl mer påverkade av immigrationer utifrån än övriga delar.

Enligt Bradley, Sykes och Oppenheimers är dagens irländare och britter inte främst ättlingar till kelterna med andra ord. De är i huvudsak ättlingar till spanska immigranter från 13 000-1 000 f.Kr., som under järnåldern anammade den keltiska kulturen från kontinenten, enligt deras DNA-resultat. Den keltiska kulturen spreds till Storbritannien av en liten grupp eliter. Dagens irländare och britter är även ättlingar till immigranter från Mellanöstern som spred jordbruket.

Givetvis omkullkastade detta många myter hela Storbritannien och främst Irland haft om sina folk. Från att sett sig som en del av ett keltiskt urfolk ursprungligen från södra Tyskland till att istället bli ättlingar till ett folk av spansk och Mellanöstern börd som bara anammade den keltiska kulturen. Å andra sidan har Bradley, Sykes och Oppenheimers resultat väckt nyfikenhet i Storbritannien om deras spanska arv, främst nordliga spanska arv. Speciellt på Irland och Skottland har denna nyfikenhet uppstått på 2000-talet.

Men hur kunde de prata keltiska 300 f.Kr. på Irland och Storbritannien ifall det knappt förekom någon keltisk invasion av immigranter från Centraleuropa enligt Bradley? 

Hur kunde de keltiska språken spridas till Irland, Skottland och övriga Storbritannien ifall det inte förekom någon större invasion av keltiska immigranter från Centraleuropa?
 
Det finns mängder med sätt för en minoritet att sprida sitt språk och sin kultur till större populationer. Vi vet att de pratade keltiska på Irland och Skottland 400 f.Kr. Oghamalfabetet är ett välkänt alfabet som en del forskare tror användes i tal så långt tillbaka i tiden som första årtusendet f.Kr., även om äldsta hittade stenarna med alfabetet är först från 300-talet e.Kr. Se 400-talet e.Kr. för mer. Dessutom nämndes Skottland, Irland och England i skriftkällor från Medelhavet från den här tiden. I dessa styrktes det att de pratade ett keltiskt språk i slutet av 300-talet f.Kr. Skriftbevisen finns med andra ord att det pratades keltiska i Storbritannien bland lokalbefolkningarna under järnåldern.

Små populationer och minoriteter kan ändra språket hos en större population. Inom lingvistiken kallas detta för elitens dominans. Ofta sker det när en liten grupp immigranter eller nybyggare flyttar till ett främmande land. Exempel är när anglosaxiska språket ersatte de keltiska språken efter romartiden i England. Annat exemplet är hur spanskan blev det dominerande språket i Latinamerika och portugisiska i Brasilien. I Indien har engelskan tagit över allt mer som allt fler indier pratar, i alla fall som affärsspråk, trots bristen av stora populationer av brittiska emmigranter till Indien. I Skottland finns det utmärkta exemplet när piktiskan i norra och östra Skottland ersattes av skotskt gäliska på 900-talet, trots att större delen av befolkningen i denna del av Skottland var pikter eller ättlingar till pikter och inte pratade skotsk gäliska från början.

Andra exempel på spridandet av ett språk är när en inflyttad minoritet kan vara överlägsna majoriteten rent militärt och tvingar majoriteten att prata som dem. Men allt behöver inte ske med våld. Ett annat exempel är när en nyligen inflyttad minoritet kunde ha med sig nya innovationer som t.ex. kunskapen om jordbruket, tämjandet av hästar, etc, eller som i vårt fall inflyttade små populationer av kelter till de brittiska öarna som hade med sig kunskapen om järn t.ex. Majoriteten kunde då försöka ta del och ta av minoritetens språk, seder och bruk eftersom detta kunde t.ex. leda till förbättrade levnadsförhållandena för majoriteten, högre status hos de av majoriteten som tog till sig minoritetens levnadsförhållanden, osv. 

Ett tydligt fall på det är exemplet med vattnet och hjulet. På platsen Z bor stam X och dess 100 invånare intill sin åker. Närmaste sjö och vattentillgång ligger 3 km bort. Varje dag går många från stammen de 3 km till sjön för att hämta vatten till övriga i gruppen. De bär vattnet i lerkrukor. Det är tungt, slitsamt och varje person orkar bara bära en lerkruka åt gången. En dag kommer stam Y utifrån och bosätter sig bredvid stam X åker. Stammen Y börjar också odla en åker bredvid stam X åker. Stammen Y består bara av 20 människor. De måste också hämta vatten varje dag i sjön 3 km bort. Men de har kunskapen om hjulet. De bygger därför en träkärra med två trähjul som de sedan transporterar krukor fulla med vattnet från sjön till sin boplats. Arbetsbelastningen och bördan blir lägre hos dem än hos stam X. Stam Y kan göra annat också än att bara transportera vatten.

Människorna i stam X blir givetvis imponerade av grannstammens innovation, även om ett mindre fåtal i stammen X är motståndare till hjulet. Dessa motståndare menar att den runda formen på trähjulen har samma form som deras djävulsgud och därför inte är okey. De förkastar hjulet. Men det hindrar inte majoriteten av stammen X att lära sig tillverka hjul av trä eftersom detta leder till minskat arbetsbörda. De börjar därför tillverka trähjul och börjar därefter transportera sitt vatten i lerkrukor på kärror med två trähjul. 20 år senare lever stammarna X och Y fortfarande bredvid varandra med ungefär samma storlek på sina populationer. Dock är det ingen som bär vattnet i lerkrukor i stam X, inte ens de som förkastade hjulet. Alla transporterar vattnet på träkärrorna. Den stora stammen X har tagit del av den mindre stammen Y kunskaper och ändrat en del av sitt levnadssätt efter minoriteten i området.

Ett annat exempel är det omvända. Omvänt kunde minoriteten försöka medvetet sprida sina kunskaper om innovationer på fredlig väg till majoriteten. Majoriteten kunde då kopiera minoritetens sätt att leva och även deras språk. Att en kultur förändras behöver inte betyda stora befolkningsrörelser. Förändringar i samhället och språket kan även ske genom handel och utbyte av idéer. Just idéer tenderar oftare kunna sprida sig snabbare än människor. Bara för att arkeologer hittat många fynd av t.ex. svärd i Storbritannien under den tidiga järnåldern behöver det inte betyda att stammarna var krigiska. Det kan ha varit symboliska gåvor mellan hövdingarna.
 
Bara för att arkeologerna hittat föremål som styrker att den keltiska kulturen dominerade Storbritannien och Irland under järnåldern, vilket de flesta forskare är överens om, behöver det inte automatiskt betyda att britterna idag är främst ättlingar till kelter från Centraleuropa. De kan vara ättlingar till spanska immigranter 13 000-1 000 f.Kr., men som ändrade sin kultur, seder och bruk samt språk i samband när den keltiska kulturen från Centraleuropa nådde Storbritannien. I deras fall en mäktig keltisk kultur vars kelter hade med sig kunskapen om bl.a. järn som var en stor innovation på den tiden. Av de arkeologiska fynden att döma även hade med sig en ny form av design på smycken och utsmyckning på vapen. 
 
Rent generellt i Europa historiskt innan industrialiseringen spreds ofta konstnärliga stilar som kulturella moden. Speciellt länderna längs Europas atlantkuster, från Portugal och Spanien i södväst till Frankrike, Storbritannien och Nederländerna i nordvästra Europa. Ofta skedde det lokalt. Ett område spred det till ett grannområde som spred det till nästa grannområde. 
  
Därför finns det inga belägg på att den keltiska kulturen kom till Storbritannien och Irland som en del av en stor invasion. Den keltiska kulturen spreds till Storbritannien som en del av spridandet av kunskapen om järn samt genom handel och att en liten grupp kelter flyttade till Storbritannien och spred sin kultur. Därför är det fullt möjligt att Irland och Storbritannien var befolkad av spanjorer 13 000-1 000 f.Kr. som sedan bytte språk ca 700 f.Kr. i samband med en del kelter från södra Tyskland flyttade till Storbritannien, oavsett ifall de centraleuropeiska kelterna var bara en liten minoritet eller i stora mängder.

​Men talade de verkligen keltiska i England å andra sidan?
 
Oppenheimer frågade sig även ifall de pratade keltiska i England i samband med romarnas invasion 43 e.Kr.. Den gamla traditionella uppfattningen var att de pratade keltiska i Storbritannien när Julius Caesar invaderade England två gånger 55 f.Kr. och 54 f.Kr. Men om så vore fallet skulle knappast en modest och blygsam anglosaxisk invasion några århundraden senare inte sopat bort alla spår av keltiska språk i England, undantaget Cornwall. Ändå finns det bara ett fåtal keltiska ord i det engelska språket idag. Engelskan är uppbyggd av främst ord från a) germanska språk som tyska, holländska, frisiska, danska, norska, svenska och b) normandiska som är nära besläktat med franskan samt c) medeltida latin.
 
Bristen på keltiska ord i dagens England tyder på att de inte pratade keltiska i England innan anglosaxarna, enligt Oppenheimer. England saknar keltiska inskriptioner, undantaget Cornwall, men de finns i överflöd i Wales, Skottland, Irland och Bretagne. Enligt Oppenheimer pratade de ett germanskt språk i England vid tiden för den romerska invasionen. Det var ett västgermanskt språk liknande det som de pratade i Belgien, dvs. lågfranska som bl.a. dagens holländska härstammar ifrån.
 
Fynd av för-romerska mynt har hittats i mängder i södra England. Mynten visar att England var påverkade av belgarna första århundradet f.Kr. Belgarna första århundradet f.Kr. kan ha varit ett germanskt folk enligt Julius Caesar. Alla stammar i södra England söder om Themsen och längs hela Englands sydkust till Cornwall hade belgiska namn första århundrandet f.Kr. Enligt Julius Caesar hade dessa bosättningar ersatt den tidigare engelska befolkningen som dragit sig tillbaka norrut inåt landet. Bland dem bl.a den stora keltiska stammen Catuvellauni norr om
Themsen.
 
Enligt den romerska historiken Tacitus (f. 56 och d. efter 117 e.Kr.) skiljde sig inte språken nämnvärt i England och i Belgien. De pratade samma västgermanska språk i både Belgien och England. De germanska språken fanns med andra ord redan naturligt i England vid tiden för den romerska invasionen 43 e.Kr. och senare vid anglosaxiska invasioner. 
  
Dessutom finns det genetiska bevis på att skandinaver gjorde räder och flyttade till Skottland och England under den neolitiska perioden 4 000-2 500 f.Kr. Dessa skandinaver flyttade först från Skandinavien till Shetlandsöarna. Från Shetlandsöarna flyttade de sedan till fastlandsskottland i norra Skottland och därefter till östra England i söder. Det skandinaviska inflytandet var som tydligast i Skottland under yngre stenåldern och bronsåldern, enligt de genetiska resultaten. Det stämmer överens med det intensiva kulturella utbytet mellan båda sidor av Nordsjön 4 000-700 f.Kr. Skandinaverna förmodas även spridit i alla fall ett och annat ord från sina språk till Skottland och England.

 
​Den keltiska kulturen kom inte från Centraleuropa ursprungligen, enligt Oppenheimer

Enligt Oppenheimer finns det absolut inga bevis, vare sig arkeologiskt, språkligt eller genetiskt att Hallstatt och La Tene regionerna och kulturerna var den keltiska kulturens hemländer, som de allmänt sågs som enligt de flesta 1900-talets keltiska historiker. Det var den grekiska historikern Herodotus (484-425 f.Kr.) som på 400-talet f.Kr. placerade kelterna (keltoi) vid Donaus källa i södra Tyskland. Han trodde Donau låg vid Pyrenéerna. Allt annat om hans beskrivning av kelterna visar dock på att han beskrev den iberiska halvön, dvs. Spanien. 

I slutet av 1800-talet hävdade den franska historikern Marie Henri d’Arbois de Jubainville (1827-1910) att Herodotus hade tänkt placera kelternas hemland i södra Tyskland. Jubainvilles tolkning har varit den allmänna uppfattningen i historieböckerna sedan dess, trots att det funnits ton av bevis på att kelternas hemland var Spanien, enligt Oppenheimer. Men för att överleva som idé har det även krävts en felaktig tolkning av texter av Caesar, Strabo, Livius, etc om var kelternas hemvist låg. Exempel på det är kelternas väldokumenterade invasioner av Italien som i riktiga livet skedde över de franska alperna i nordväst. Men för att passa in till Jubainville omtolkades de efteråt som att kelterna kom från Tyskland över de österrikiska alperna och sedan in i Italien.
 
Enligt Oppenheimer är det dock bara teorin om kelternas centrala hemland som inte stämmer, dvs. att de inte kommer från Tyskland/Österrike. Han håller helt med att den keltiska kulturen spreds över hela Europa under järnåldern. ​Sambandet mellan moderna keltiska språk och de språket som pratades i sydvästra Europa under romartiden var helt korrekt. Caesar skrev under romartiden att gallerna som levde söder om Seine kallade sig för kelter. Normandie i Frankrike har den högsta tätheten av keltiska ortsnamn och inskriptioner i Europa idag. Keltiska ortsnamn är vanliga i hela Frankrike förutom i Gascogne Baskien i sydväst som aldrig varit en keltisk region. Keltiska ortsnamn och inskriptioner är även vanliga i Spanien, Portugal, de brittiska öarna och Irland. Däremot finns det knappt några keltiska ortsnamn öster om floden Rhen i Tyskland, Schweiz, Österrike, etc.

Oppenheimer menade att ifall kelternas ursprung hade funnits i södra Tyskland och Österrike hade koncentrationen av keltiska ortsnamn varit både omfattande och tät i den regionen såväl förr i tiden som än idag. Istället finns det knappt någon ort med keltiskt namn i Centraleuropa. Enligt Oppenheimer var kelternas ursprung därför inte Tyskland/Österrike.

Han hävdade att kelternas hemland var Anatolien, den stora halvön i västra Asien som upptar större delen av dagens Turkiet. Landskapet domineras av bergskedjor och Svarta havet i norr, Egeiska havet i väster och Medelhavet i söder. Den keltiska kulturen uppstod där ca 5 000 f.Kr. och spreds sedan till Europa via jordbruket, enligt Oppenheimer. Keltiska kulturen spreds längs Medelhavets norra kust, från Turkiet via Italien, södra Frankrike, Spanien och sedan upp längs Atlantkusten till de brittiska öarna 4 000 f.Kr. Enligt honom finns både arkeologiska och genetiska spår som bevisar detta. Ytterligare bevis finns i keltisk litteratur från Irland på medeltiden. I de skriftkällorna står det att kelterna kom till de brittiska öarna och Irland från Medelhavet via Spanien under sex omgångar mellan 4 000/3 000-1 700 f.Kr. 
 
Det som talar för Oppenheimers resonemang om kelterna och deras ursprung är att jordbruket spred sig till Skottland 4 000 f.Kr. troligen av människor från Mellanöstern. Främst av män. De kom i stora antal och männen fick barn med kvinnor från lokalbefolkningarna. I alla fall stödjer även andra DNA-prover denna tes. DNA-prover är betydligt mer tillförlitliga än skriftkällor eller muntlig tradition. De är så nära sanningen man kan komma med dagens kunskap. En del forskare frågar sig idag ifall det kan ha varit kelter från Turkiet som spred kunskapen om jordbruket till Europa och Skottland. Några människor från Mellanöstern kom i alla fall till Storbritannien vid den här tidpunkten oavsett ifall de var kelter eller inte. 
 
Oppenheimers resonemang om att keltiska ortsnamn hade flera poänger som att de är förekommande längs länderna vid Atlantkusten men ej i Centraleuropa Därför var inte kelternas ursprung i Centraleuropa, enligt dessa resonemang. Oppenheimer rättade även till en mängd felaktigheter som gamla forskare tagit för givet i brist på kritisk granskning av materialet de haft framför sig. Det är mycket troligt att spanjorer invandrade till Storbritannien 13 000-1 000 f.Kr. och specifikt under t.ex. bronsåldern. Det går heller inte att komma ifrån att DNA hos Storbritanniens befolkning mestadels härstammar från Spanien och definitivt inte Tyskland/Österrike. 
 
Bristerna i Oppenheimers resonemang var att hade det funnits en keltisk kultur i Turkiet 5 000 f.Kr. hade förmodligen även de arkeologiska fynden i Turkiet bekräftat detta. Hans resonemang med ortsnamn runt om bland länder i Europa må ha sina poänger, men å andra sidan är det inget som automatiskt talar för/mot kelternas hemvist. Är det något som vi vet historiskt är att samma ort kan ändra namn flera gånger beroende på vilken kultur som råder allena vid den och den tidpunkten. Gamla spår av de tidigare ursprungliga namnen kan ha suddats ut i brist på lokala skriftkällor eller pga förstörda skriftliga dokument. Att det inte finns keltiska ortsnamn öster om Rhen är inget bra argument för att avfärda en eventuell keltisk hemvist där. De kan mycket väl ändrat namn flera gånger på sina orter i den regionen, skriftligt, muntligt eller både och utan att namnen finns kvar idag, medan de keltiska ortsnamnen i övriga Europa längs Atlantkusten har bestått.

Vi vet inte ens vad caledonierna i Skottland kallade sig för 2000 år sedan. Caledonierna är namnet romarna använde på dem. Hur ska vi då kunna vet vad eventuella kelter i Tyskland/Österrike kallade sina orter för 2 700 år sedan förutom i de skriftkällor som är beskrivna av andra än dem själva? Rimligtvis kan det funnits keltiska ortsnamn i södra Tyskland och Österrike vid den tidpunkten men som vi inte vet om namnet på idag.

​Avslutning

Forskningen om Skottland, Irland och övriga Storbritannien genetiska ursprung är bara i sin början. Genforskningen överlag är dessutom ung. 1865 styrkte österrikaren Gregor Mendel att växter kan ärva orörda egenskaper från tidigare generationer och sedan föra dem vidare till nästa generationer. 1909 visade amerikanen Thomas Hunt Morgan att gener fanns i kromosomer. 1928 bevisade engelsmannen Frederick Griffith att gener kunde överföras mellan organismer. På 1940-talet upptäckte amerikanerna George Wells Beadle och Edward Lawrie Tatum att gener verkar genom att styra biokemiska reaktioner i celler. 

1953 visade amerikanen James Watson och engelsmannen Francis Crick den första modellen av en DNA-molekyl. Den klargjorde hur genetisk information kunde föras över från en generation till en annan. 1972 var belgaren Walter Fiers den första att bevisa att det fanns sekvenser av en gen. 1977 upptäckte engelsmannen Richard J Roberts och amerikanen Phillip Sharp att gener kan delas upp i segment. 2003-2006 kom forskare fram till att gener inte sitter självständigt bredvid varandra på DNA. Istället överlappar de varandra och bildar en lång rad av en sammanhängande enhet. 

I takt med att forskningen om genetik förbättras kommer även bilden av Skottlands historiska genetiska ursprung och koppling till resten av Europa förbättras under perioden 12 000-100 f.Kr.. Mycket forskning återstår i ämnet innan vi får svar som statistiskt kan säkerhetsställa detta till 99 %. Allt mer tyder på att skottarna härstammar från spanska immigranter och jordbrukare från Mellanöstern under respektive immigrantvågor under perioden 12 000-100 f.Kr. Mycket talar även för att samma skottar inte härstammar i lika hög grad från tyska kelter eller från av lika stora populationer av tyska kelter som man t.ex trodde på 1900-talet e.Kr. Troligen spreds den keltiska kulturen till Skottland av ett fåtal människor oavsett ifall de var tyska kelter eller spanjorer. Dessa människor som spred den keltiska kulturen till Skottland bidrog betydligt mindre till dagens skottars genpool än vad man tidigare trott oavsett var de kom ifrån. DNA-testerna stödjer det påståendet.