Bronsåldern 2 500-700 f.Kr.

Innehåll
​
1. Tre perioder 2 500-700 f.Kr.
- 1.1 Äldre bronsåldern 2 500-1 500 f.Kr.
- 1.2 Mitten bronsåldern 1 500-1 000 f.Kr.
- 1.3 Yngre bronsåldern 1 000-700 f.Kr.
2. Kilmartin Glen
3. Hekla 1 159 f.Kr.
4. Clad Hallan 1 000 f.Kr.

Fornborgar började uppföras i Skottland 1 000 f.Kr. i slutet av bronsåldern, men eftersom byggandet av dem tog fart först 700 f.Kr. när den skotska järnåldern började finns de på sidan om järnåldern istället. Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt på bronsåldern. 
© Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. Översta bilden: Harris på ön Lewis and Harris i norra Yttre Hebriderna. © Chris Whitelaw.
​

1. Tre perioder 2 500-700 f.Kr.

Trotternish Ridge, Isle of Skye. © Jonathan Combe. CC.

Bronsåldern i Skottland delas in i tre tidsperioder. Första var äldre bronsåldern 2 500-1 500 f.Kr., andra var mitten bronsåldern 1 500-1 000 f.Kr. och den tredje och sista var yngre bronsåldern 1 000-700 f.Kr. Kännetecken för bronsåldern i Skottland var att den tekniska utvecklingen snabbades på under denna tidsperiod. Skottarna lärde sig bearbeta metaller, smälta och blanda dem samt även forma metallerna till smycken, redskap och vapen. Under sista delen av yngre stenåldern innan bronsåldern började kom vetet till Skottland ca 3 000-2 500 f.Kr. Grödan hade två funktioner under bronsåldern, dels i samband med mat och dels som material för takläggning i både Skottland och England.
 
 
1.1 Äldre bronsåldern 2 500-1 500 f.Kr.
 
2 500 f.Kr. gick södra Skottland in i äldre bronsåldern som varade fram till 1 500 f.Kr. Den är också känd som tidig bronsålder. Norra Skottland med bl.a. Orkneyöarna var kvar i neolitikum, dvs. yngre stenåldern, fram till ca 2 300-2 200 f.Kr. innan även de gick in i bronsåldern. I delar av norra Skottland dröjde det emellertid till 2 000 f.Kr. innan bronsåldern spred sig dit och ersatte yngre stenåldern. Det tog ca 200-300 år för äldre bronsåldern att sprida sig från södra Skottland 2 500 f.Kr. till Orkneyöarna 2 300-2 200 f.Kr. För hela Skottland tog det 500 år för bronsåldern att sprida sig från södra Skottland till hela norra Skottland 2 000 f.Kr. Orkneyöarnas lättillgängliga läge i norr gjorde det lättare för att bronsåldern att sprida sig dit före andra mer svåråtkomliga delar av norra Skottland.

I början av den äldre bronsåldern etablerade sig klockbägarkulturen i Skottland. På engelska är den känd som the Bell Beaker culture eller ibland bara förkortat som beaker. Det var en stenålderskultur som bildades 2 900 f.Kr. i Spanien och Nederländerna, men etablerades 2 800 f.Kr. I stort sett hela Västeuropa anammade sedan klockbägarkulturen i snabb takt. Till Skottland kom klockbägarkulturen 2 500 f.Kr. I Skottland hade den sin storhetsperiod från 2500 f.Kr. till 2 200-2100 f.Kr. År 2 400 f.Kr. expanderade klockbägarkulturen till delar av västra delen av Östeuropa. 

Kännetecken för klockbägarkulturen var deras krukor i keramik med svängda sidor och framförallt spridandet av kopparföremål i Västeuropa som t.ex. dolken. Göra saker i koppar och att bearbeta metaller lärde sig skottarna göra redan under the Meldon Bridge Period 3 000-2 750 f.Kr. Det var under yngre stenåldern som i Skottlands fall pågick 4 000-2 500 f.Kr. Dock var det inte lika avancerade saker som dolken som de lärde sig att göra först under klockbägarkulturen. Inte alla skottar gjorde heller saker i koppar under the Meldon Bridge Period. En del föredrog att fortsätta använda stenar och inte metaller till verktyg och vapen.

Från 2 150 f.Kr. kunde man i stora delar av Skottland göra bronsföremål genom att blanda koppar med tenn som var lätt att forma. Det var lättare att tillverka metallverktyg i brons än stenverktyg. Dessutom var metall mer effektiv och precis än sten. Fördelen med bronsverktyg och bronsvapen gentemot kopparverktyg och kopparvapen var att bronset var hårdare än kopparn. Bronset ersatte gradvis stenen i verktyg och vapen under de efterföljande tusen åren. Den här övergångsperioden från sten till brons pågick i Skottland 2 150-1 150 f.Kr. Dock fanns kunnandet att göra redskap och vapen i metall sedan 3 000-2 750 f.Kr. Enligt en del andra forskare skedde övergången från sten till metall med redskap och vapen först 2000 f.Kr. i Skottland.
 
Klockbägarkulturen var också känd för sina välgjorda pilspetsar i flinta och smycken av guld. I deras kultur ingick det även att bygga stående stenar i stencirklar. Ofta men inte alltid av religiös betydelse. De efterföljande 1 400 åren byggdes därför en rad stencirklar i främst norra Skottland men även i resten av Västeuropa. Klockbägarkulturens främsta byggnadsverk är kända Stonehenge i England från 3 000-2 000 f.Kr. I centrala Europa ersattes 
klockbägarkulturen 2 300 f.Kr. av úněticekulturen. På andra håll i Europa pågick den till 2 200-1 800 f.Kr. och till 1 700 f.Kr. Vid 2 200-2 100 f.Kr. började klockbägarkulturen avta i Skottland och var helt borta 1 700 f.Kr. Den började avta redan efter 300-400 år efter att den första gången anammades i Skottland 2 500 f.Kr. Efter 800 år 2 500-1 700 f.Kr. var den också borta i hela Skottland. Dock inte 800 år på samma platser i Skottland.
 
 
1.2 Mitten bronsåldern 1 500-1 000 f.Kr.
 
1 500 f.Kr. ersattes äldre bronsåldern av mitten bronsåldern som pågick fram till 1 000 f.Kr. De ekonomiska och sociala målen med landskapet förändrades under mitten bronsåldern när människorna försökte tämja landskapet istället för som tidigare bygga stående stenar i stencirklar av ibland religiös och ceremoniell betydelse. Det ledde till att de i större utsträckning mer började att dela in omgivningarna under mitten bronsåldern än vad de hade gjort tidigare. Det var mer tänk om mitt och ditt. Den här marken på denna sidan om sjön och allt på den tillhör min stam. Marken på andra sidan sjön och allt på den tillhör däremot din stam. Dock hade de redan under under yngre stenåldern 4 000-2 500 f.Kr. delat in områden i territorier, men det var först under mitten bronsåldern det blev mer konkret och tydligt. Det blev mer på allvar under mitten bronsåldern när stammarna var beredda att försvara sitt territorium mot andra stammar eller försöka ta över andra stammars territorier.

I norra Skottland lätt människorna ruta in landskapet med sina karakteristiska berg och dalar. Till föda åt de nötkreatur, grisar, får, rådjur, fåglar och skaldjur. I våtmarkerna hade de stor tillgång till fågelägg. Markerna utnyttjades bra och förstördes inte. Under hela bronsåldern levde människorna i Skottland i runda hus.
 
 
1.3 Yngre bronsåldern 1 000-700 f.Kr.
 
1 000 f.Kr. gick Skottland in i yngre bronsåldern som varade till 700 f.Kr., då den äldre järnåldern tog över. Yngre bronsåldern är också känd som sen bronsålder medan äldre järnåldern är även känd som tidig järnålder. Uppdelningar i Skottland:

A)
- Äldre bronsåldern 2 500-1 500 f.Kr.
- Mitten bronsåldern 1 500-1 000 f.Kr.
- Yngre bronsåldern 1 000-700 f.Kr.

och
​
B)

- Tidig bronsålder 2 500-1 500 f.Kr.
- Mitten bronsålder 1 500-1 000 f.Kr.
- Sen bronsåldern 1 000-700 f.Kr.

2. Kilmartin Glen

Kilmartin. © Postdlf. CC.

I norra Argyll and Bute i västra Skottland finns byn Kilmartin och området Kilmartin Glen. Kilmartin Glen har ett av Skottlands största koncentration av saker från yngre stenåldern (neolitikum) och bronsåldern. I området kan man hitta resta stenar, gravrösen (burial cairns), kistor, henges, skålgropar och ringmärken. Inom en radie på tio km finns det över 350 forntidslämningar vid byn Kilmartin. Det är hit du som turist ska åka till ifall du är intresserad av den här tiden av Skottlands historia. Men hey, ta det lugnt på platserna. Inget plockande av stenar eller annan förstörelse! Platserna ska finnas kvar även efter vår levnad för kommande generationer att beskåda.

I Kilmartin Glen finns de fem gravröserna Glebe Cairn, Nether Largie North Cairn, Nether Largie Mid Cairn, Nether Largie South Cairn och Ri Cruin Cairn som bildar en fem km rak linje av begravningsplatser. Bland rösena har arkeologer funnit gravkistor, pilspetsar, halsband och neolitisk keramik. Strax söder om Kilmartin ligger viktiga Dunadd där kungar från Dál Riata kröntes. Dál Riata var ett kungarike i västra Skottland och norra Irland som fanns 500-843 e.Kr.

Kilmartin Glens läge. © Google Maps.
​

3. Hekla 1 159 f.Kr.
-  halverad befolkning och färre verktyg, men fler vapen

Hekla. © ​Hansueli Krapf. CC.

​​Vulkanen Hekla på södra Island ligger 930 km nordväst om norra Yttre Hebriderna, 1 107 km nordväst om Loch Ness och 1 274 km nordväst om centrala Edinburgh. 1 159 f.Kr. fick vulkanen ett utbrott som orsakade betydande försämrade odlingsförhållanden i Skottland. Under de efterföljande åren dog möjligen upp till hälften av Skottlands befolkning på grund av svält. Det här var Skottlands andra jättestora mänskliga katastrof på bara 1541 år efter att pesten slog till i Skottland ca 2 700 f.Kr. i  slutet av yngre stenåldern. Efter Heklas utbrott 1 159 f.Kr. bodde det färre människor än innan i Skottland, vilket medförde att antalet verktyg i Skottland minskade 1 159 f.Kr. och senare. Men trots en minskad befolkning ökade samtidigt antalet vapen i Skottland. Det har nutida forskare tolkat som att det var starten på en period av betydande oro och många stamkrig inom Skottland. 

4. Clad Hallan 1 000 f.Kr.

Machair i Peninerine (Peighinn nan Aoireann) 20 km norr om Cladh
Hallan på South Uist på Yttre Hebriderna. Idag vanligt på South Uist,
men inte lika vanligt på bronsåldern. © CaptainOates. CC.

På bronsåldern och järnåldern täcktes stora delar av South Uists västkust på södra Yttre Hebriderna i nordvästra Skottland av levande sanddyner. De ändrade ständigt form och hotade uppsluka människornas åkrar och hus. Trots detta var området ett tätbefolkat område från 2 000 f.Kr. under bronsåldern till 1300 e.Kr. efter vikingaperioden. Många människor bodde där under de 3 300 åren. Idag domineras South Uists västkust av machair. Det fanns machair på bronsåldern och järnåldern på South Uist, men de var inte lika dominerande och vanliga som idag. Machair är gräsbevuxna sandmarker. De finns särskilt på Yttre Hebriderna. De finns också i västra Highland i nordvästra Skottland och på nordvästra Irland. Machair uttalas mæxər. Machair är ofta kalkrika och ligger ovanför sandsträndernas högvattenlinjer. De används som åkermarker och som betesmarker där boskapen kan beta på gräset samt som boplatser för människor.
 
År 2001 hittade arkeologerna en boplats från 1000 f.Kr. från bronsåldern i Cladh Hallan på South Uist i ett område som idag domineras av machair, dvs. gräsbevuxen sandmark. Boplatsen i Cladh Hallan innehöll bostäder, hushållsavfall, gravfält samt saker som smycken, keramik och verktyg från bronsåldern. På boplatsen fann arkeologerna även en gryta med rester av mjölkprotein, vilket tydde på att de använde mjölk till gröten. Traditionellt har forskarna trott att mjölken användes långt senare i gröt, men fynden i Cladh Hallan visade att så inte var fallet.

I ett av husen hittade arkeologerna två skelett från människor. Totalt hittades fyra skelett på hela området i Cladh Hallan. DNA-tester visade senare att skeletten kom från sex olika människor. Ett av skeletten var en man som dog 1 600 f.Kr. Ett annat skelett var en kvinna som dog 1 300 f.Kr., vilket var samma tidsperiod som när kända faraon Tutankhamon (1341-1323 f.Kr.) levde i Egypten. Det speciella med skeletten i Cladh Hallan var att kropparna tros ha varit mumifierade. Fynden är det första beviset på att även förhistoriska européer kan ha mumifierat sina döda som de forntida egyptierna. Cladh Hallan är också hittills enda platsen i Storbritannien där man hittat förhistoriska mumifierade skelett.
 
Tester visade att organen från mannen som dog 1 600 f.Kr. och kvinnan som dog 1 300 f.Kr. inte hade begravts förrän 1 120 f.Kr. Det var 480 år efter mannens död och 180 år efter kvinnans död. Kropparna hade först lagts i en torvmosse i 6-18 månader för att bevara dem längre från nedbrytning. Sedan hade organen bevarats i huset i flera århundraden innan de begravdes. Förmodligen av religiös betydelse eller att kropparna tillhörde några sorts form av högt aktade ledare. Under den tiden som mannens organ låg i huset från 1 600 f.Kr. till hans organ begravdes 1 120 f.Kr. hann det födas 16-32 generationer av människor efter honom. Det under förutsättning att kvinnorna fick barn mellan 15-30 års ålder och att det därmed föddes 3,3-6,7 generationer per århundrade. Det innebär att på 480 år fanns möjligheten att det hann gå 16-32 generationer av människor efter honom innan hans organ begravdes 1 120 f.Kr.. Det är ungefär som ifall du som läsare skulle haft en anfader som dog på 1540-talet e.Kr., men vars organ begravdes först nu. Det ger ett perspektiv på längden på perioden.