800-talet
|
Innehåll
1. Book of Kells 800 2. Varför vikingarna reste till Skottland 3. Vilka vikingar? 4. Jarlshof, början på 800-talet 5. Svarta och vita vikingar - NY 6. Runstenar inte vanliga i Skottland - 6.1 Runstenar - 6.2. Hjälmar med horn - NY 7. Namn från vikingatiden - NY 8. Up Helly Aa, festivalen 9. Skottlands blåvita flagga 832 - 9.1 Slaget vid Athelstaneford 832 - 9.2 Kung William I år 1180 och guardians 1286 - 9.3 Händelser på 1300-talet till 1500-talet - 9.4 Debatten på 2000-talet och framåt 10. Skotska nationens födelse 843/850/889 - 10.1 Fortriu - 10.2 Vikingarna attackerade Skottland - 10.3 Dál Riata och Piktland blev Piktland 850 - 10.4 Alba (Rí Alban) 889-1286 11. Tanisteri i Piktland och Alba 843-1034 - 11.1 Introduktion - 11.2 Valet - 11.3 Arvmonarki med primogenitur - 11.4 Rotation - 11.5 Fördelar - 11.6 Nackdel - 11.7 Historisk överblick - 200-talet till 1608-1609 - - 11.7.1 Irland på 200-talet och västra Skottland på 400-talet - - 11.7.2 Det piktiska arvsystemet, främst 300-talet till 600-talet - - 11.7.3 Kungahuset Alpin 843-1034 - - 11.7.4 Tanisteri avskaffades i Albas kungahus 1034-1040 - - 11.7.5 Tanisteri stannade kvar i Albas och Skottlands adel till 1608-1609 12. Kingdom of the Isles 848-1210 13. Starthclyde 871 till 1018-1054 (889-1018/1054) 14. Orkneyöarna och Shetlandsöarna blev norska 875 - NY 15. Orkneyinga saga - 15.1 Introduktion - 15.2 Avstånd - 15.3 Bakgrund - 15.4 Kapitel 1-3 - delvis sagokapitel - 15.4 Efter kapitel 3 16. Scar's båtgrav 875-950 - 16.1 Graven hittades 1985 - 16.2 Julie Gibson besökte Sanday 1991 - 16.3 Utgrävningarna 1991 - 16.4 Vilka personerna var - 16.5 Hur de dog - 16.6 Scar's drakplatta Översta bilden: Vikingar på Shetlandsöarna. Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com © Copyright översta bilden: Dave Cleghorn. |
1. Book of Kells 800
|
Världsberömda manuskriptet the Book of Kells skapades ca år 800 på ön Iona på Skottlands västkust. Då låg Iona i kungariket Dál Riata. En del forskare tror att mästerverket kan ha gjorts redan någon gång på 700-talet eller ca år 797 till 200-årsminnet av helgonet Columba som dog 597. Därför är Book of Kells också ibland känt som the Book of Columba. Columba är ett av Skottland mest kända helgon någonsin. Book of Kells skapades av keltiska munkar och skrevs på latin. Manuskriptet handlar om de fyra evangelierna. Book of Kells är rikt utsmyckat med färgglada teckningar och texter. Manuskriptet är ett mästerverk av keltisk konst med komplexa utsmyckningar av mänskliga figurer, djur, mytiska fän, invecklade knutmönster och sammanflätade mönster. Knutmönster heter knotworks på engelska.
De gula, röda och bruna nyanserna i Book of Kells togs från ockra som är en järnförening. Det användes som jordfärgämne i pigmentform. Ockran och pigmenten hämtade de från Medelhavet. De blåa, lila och gröna färgerna i manuskriptet kom från lapis lazuli. Det är en bergart som användes för att tillverka färgpigmentet ultramarin som bl.a. gav en vacker azurblå färg. Lapis lazuliet i manuskriptet kom ända från Afghanistan. Sydkorea ligger närmare centrala Afghanistan än vad Iona gör. Det ger en inblick i det enorma avståndet som färgpigmentet hämtades ifrån. Book of Kells skapades helt eller delvis av skriftlärda på Iona. Iona hade ett av de största biblioteken i Västeuropa på 700-talet. 794 angreps ön Iona av norska vikingar. Öns kloster plundrades och munkar dödades. Vikingarna gjorde flera räder mot Iona under de efterföljande åren, bl.a. 795 och 802. Efter en serie av vikingaattacker i slutet av 790-talet övergav några keltiska munkar biblioteket på Iona. Munkarna tog tillflykt och seglade först västerut och sedan söderut till grevskapet Meath nordväst om Dublin på östra Irland. I flykten tog de med sig Book of Kells som de hade skapat samma år eller tidigare på Iona. I Meath hölls det sedan i förvaring. I början på 800-talet förstörde vikingar de flesta av böckerna och manuskripten som fanns kvar på biblioteket på Iona när de plundrade Iona på nytt. Förmodligen förstörde vikingarna då många andra viktiga manuskript och böcker. Idag hade de verken givetvis varit helt ovärderliga för mänskligheten sett ur ekonomiska, historiska, kulturella och forskningsmässiga synvinklar. Böckerna och manuskripten hade troligen givit oss större insikter om den tiden. Vi kommer aldrig att få veta vilka några av dessa verk var eller veta exakt deras innehåll p.g.a. dessa vikingaattacker. Kanske fanns det tiotals, hundratals eller rentav tusentals andra liknande verk som Book of Kells kvar på Iona som vikingarna förstörde. Inget vet. Book of Kells lyckades vikingarna däremot inte förstöra eftersom manuskriptet låg i säker förvaring på Irland tack vare munkarnas resa dit år 800. 807 grundades Columbaklostret Abbey of Kells i Kells i grevskapet Meath. Det låg 64 km nordväst om dagens Dublin. Book of Kells fördes till Abbey of Kells för förvarning där det sedan fick sitt namn. I klostret kunde manuskriptet ligga ostört i ett sekel innan nästa attack på dess omgivning. På 900-talet plundrade och skövlade norska vikingar klostret Abbey of Kells flera gånger. Det var ett under att inte Book of Kells förstördes i de vikingaattackerna. Än idag är det okänt hur manuskriptet lyckades klara sig. Enligt nutida historiker är det ingen vild gissning att Book of Kells antingen gömdes på klostrets marker eller fördes ut bakvägen ur klostret och förvarades i något hus eller eller i en kyrka på Irland. Förmodligen kom manuskriptet tillbaka till Kells 1007. På 1100-talet fanns Book of Kells definitivt i Kells eftersom kopior av markstadgor och charters som hade att göra med Abbey of Kells hade skrivits på en del av manuskriptets blanka sidor. Det var vanligt fenomen på medeltiden att skriva kopior av charters på viktiga böcker. I det här fallet gav det eftervärlden ett konkret bevis på var Book of Kells befann sig på 1100-talet. På 1100-talet upplöstes klostret Abbey of Kells p.g.a. kyrkliga reformer. Klosterkyrkan omvandlades till en vanlig socken- och församlingskyrka. Book of Kells stannade kvar i kyrkans förvar. Där stannade den fram till 1654 då Oliver Cromwells ryttare inkvarterade sig i kyrkan i Kells. Oliver Cromwell (1599-1658) var England, Skottland och Irlands statschef och lordprotektor 1653-1658. Kells guvernör skickade då Book of Kells till Dublin för förvaring. I Dublin låg det någonstans i sju år innan Henry Jones tog manuskriptet till Trinity College i Dublin 1661. Han blev senare biskop i Meath. Trinity College grundades 1592. I Trinity College har Book of Kells varit sedan 1661 med undantag av korta lån till andra bibliotek och museer. Sedan 1800-talet har Book of Kells varit på visning för allmänheten i det gamla biblioteket på Trinity College. Tveka inte och gå och se detta drygt 1200 år gamla mästerverk ifall du som turist besöker Dublin. Trevlig titt! |
2. Varför vikingarna reste till Skottland
3. Vilka vikingar?
4. Jarlshof, början på 800-talet
5. Svarta och vita vikingar - NY
6. Runstenar inte vanliga i Skottland
|
6.1 Runstenar
Det är lätt att tro att det borde krylla av runstenar i Skottland i och med invasionen och inflyttningen av norska vikingar under vikingatiden, men det är precis tvärtom. Inskriptioner på runstenar var ovanliga i Skottland. Det har bara hittats ett fåtal runstenar i Skottland. Det har att göra med att runstenstraditionen inte var lika utbredd i Norge som i Danmark och framför allt som i Sverige. Att skriva på runstenar var inte så vanligt bland norska vikingarna och bland norska vikingar som seglade till Skottland. Hittills har det hittats 2500 runstenar i Sverige, 250 i Danmark och endast 50 i Norge daterade från 800-1100 e.Kr. Utanför Skandinavien har det hittats trettio runstenar på Isle of Man och enstaka på Irland, Skottland, England, Färöarna, Schleswig och Ukraina vid Svarta Havet. I Sverige är Uppland det runtätaste landskapet och regionen i hela världen med 1196 runor. Tvåa är Södermanland med 391. Södermanland har ensamt fler runstenar än hela Skottland, England, Danmark och Norge. 6.2. Hjälmar med horn - NY Hjälmar med horn har historiskt burits av en del människor runt om i världen, även om de inte var direkt vanliga. I synnerhet bar inte vanliga människor hornhjälmar. I antiken användes huvudbonader med monterade djurhorn för a) religiösa rituella ceremonier eller ändamål, eller b) vid enstaka gånger för att visa att bäraren hade stor betydelse i det lokala samhället. Horn på hjälmar bars sällan i strider eftersom de var opraktiska och dåliga i strider. Det var lättare för en fiende att slå av en hjälm med horn än en hjälm utan horn. Fienden kunde också fastna med sitt vapen i en hjälm med lite mer kurviga horn och därmed dra av hjälmen. Även om hjälmar med horn inte var direkt vanliga historiskt har de hittats i Danmark och i andra delar av världen sedan f.Kr. på a) fysiska hjälmar med horn, b) avbildningar av horn med hjälmar på stenar, och c) avbildningar av horn med hjälmar på skulpturer. De har bl.a. hittats på, urval: a) Fysiska hjälmar i den mesolitiska siten Siten Carr i North Yorkshire i norra England från 9300-8480 f.Kr. Det var 9 273-10 093 år innan vikingatiden började 793 e.Kr. b) En skulptur i Elam i sydvästra Iran 3 000-2 800 f.Kr. c) Stenavbildning i Akkadiska imperiet i Irak från 2254-2218 f.Kr., vars rike fanns 2334-2154 f.Kr. d) Flera skulpturer från Cypern på 1100-talet f.Kr. e) De fysiska Viksøhjälmarna i brons från Veksø på norra Själland i Danmark från ca 907-857 f.Kr. under den yngre bronsåldern. Det var 1650-1700 år innan vikingatiden började 793 e.Kr. f) Skulpturer i Grevensvængefundet på Själland i Danmark 800-500 f.Kr. eller ca. 700-talet f.Kr. g) En fysisk grekisk bronsålders hjälm av modellen korintisk hjälm från Taranto i södra Italien 650 f.Kr. h) Flera keltiska hjälmar i Europa, i synnerhet från mellersta delen av östra Europa, när kelterna dominerade i delar av Europa i århundradena f.Kr. i) Den fysiska järnålders Torrs ponny huvudbonad och horn från Galloway i södra Skottland 300-200 f.Kr. från den keltiska Latènekulturen. Dock satt den på ett djur. j) Avbildningar på Gundestrupkitteln i Gundestrup i norra Jylland i Danmark från 200 f.Kr. till 300 e.Kr. eller mer troligen 150-1 f.Kr. eller 100 f.Kr. k) Världsberömda fysiska keltiska Waterloohjälmen i brons i London 150-50 f.Kr. l) Flera fysiska galliska hjälmar i Frankrike, etc. från 55 f.Kr. Listan e.Kr. skulle bli alldeles för lång, men bl.a. finns horn avbildade på en hjälm på Torslundaplåtarna från Öland. De är bronsplåtar från 500-talet till 700-talet e.Kr. En del arméer i Asien som t.ex. i Indien bar på hjälmar med horn på 1700-talet e.Kr. En vanlig myt om vikingarna är att de hade horn på hjälmarna. Men det är modern påhittad historia som går tillbaka till 1800-talet. Vikingarna bar inte horn på hjälmarna. Hittills har arkeologerna inte hittat en enda vikingahjälm eller resterna av en vikingahjälm med horn. På 1800-talet ville en del europeiska konstnärer framställa vikingarna som extra vilda och heroiska. De satte horn på deras hjälmar för att förstärka det intrycket. Möjligt var det nära till hands att ta med hornen på hjälmarna på målningar eftersom vikingar ofta använde horn som dryckeskärl och för att blåsa i som signalhorn. Horn var dessutom lättillgängligt i det mänskliga medvetandet över hela jorden på 1800-talet. De förekom på många djur runtom i världen på t.ex. del hjortar, getter, får, tjurar, etc. Det var inget konstnärerna behövde komma på ur ingenting. Vikingakrigare med horn på hjälmar förekom också på 1870-talet på på den tyske Richard Wagners (1813-1883) nordiska operor, vilket sedan cementerade bilden av det i populärkulturen. Det tros att de fortfarande finns kvar i populärkulturen på grund av dess starka visuella symbolik för vikingarkrigare, för turism och i sportssammanhang där de inte alltid förknippas med vikingar. |
7. Namn från vikingatiden - NY
|
Vikingar och andra krigare inför en nutida publik på en vikingafestival i North Ayrshire. © Dave Cleghorn.
|
|
I norra Skottland kan många ord spåras till vikingarna. De gav beskrivande namn på platser som de besökte. Några exempel.
1. Sandwick. En sandstrand/sandvik döpte de till Sandwick. - Sand = sand. - wick = vik. Sandwick heter Sandvík på fornnordiska, Sandvik på norn, Sanndabhaig på skotska gäliska och kan översättas till Sandy Bay på engelska. Några platser i norra och västra Skottland som heter Sandwick idag. - Sandwick, Dunrossness, by och äldra parish, Shetlandsöarna. - Sandwick, Unst, Shetlandsöarna. - Sandwick, Whalsay, mindre by, hamlet, på Shetlandsöarna. - Sandwick, en parish nära vattnet på Mainland, Orkneyöarna. - Sandwick, en by nära vattnet på Isle of Lewis, Yttre Hebriderna: - North Sandwick, Yell, Shetlandsöarna. - West Sandwick, Yell, Shetlandsöarna. 2. Stromness. Kommer från vikingarnas ord Straumsnes/Straumrnes. - Straumsnes = udde som sticker in i en tidvattenström. - Straum = det starka tidvattnet som går förbi udden Point of Ness i sundet Hoy Sound, som ligger söder om dagens Stromness på Orkneyöarna. Ej att förväxla med Stornoway på Yttre Hebriderna. - nes = udde. - Stromness = udde som skjuter in/sticker in i tidvattenström. Platsen där dagens Stromness ligger kallade vikingarna för Hamnavoe som betydde fredlig eller trygg hamn. Med tiden byttes namnet Hamnavoe ut till Straumsnes/Straumrnes, som den närbelägna platsen söder om Stromness kallades för under vikingatiden. På 1300-talet byttes Straumsnes/Straumrnes namn till Strumnay som i sin tur bytte namn 1544 till Stromness. På 1500-talet nämndes Stromness i skrift som platsen för ett värdshus. Idag är det en småstad med 2 490 invånare. 3. Sutherland. Det stora området i norra Skottland kallade vikingarna för Suderland. I deras värld låg det söder om deras hemland Norge. I verkligheten låg det sydväst eller väster om Norge. Sutherland låg också sydväst om vikingarnas besittningar på Orkneyöarna och Shetlandsöarna. - Suderland = söderlandet/sydlandet. - Suder = söder/syd. - land = land. Suderland ändrades med tiden och blev Sutherland. Idag ligger det i norra Highland. |
8. Up Helly Aa, festivalen
9. Skottlands blåvita flagga 832
Riktig bild från himlen i Skottland. Inte AI. © Stewart Cutler.
|
9.1 Slaget vid Athelstaneford 832
Enligt traditionen vann pikternas kung Óengus II (d. 834) ett stort krigsslag 832 mot Northumbrias anglosaxiska armé i slaget vid Athelstaneford. Platsen låg där dagens by Athelstaneford ligger nära Haddington i East Lothian öster om Edinburgh. Óengus II var också känd som Óengus mac Fergusa och Aengus MacFergus. Han var kung av pikterna 820-834. Enligt en version och enligt en legend leddes Northumbrias armé i slaget av deras kung Athelstan. Enligt den legenden dog han i en närliggande flodövergång eller flod. Därav namnet Athelstaneford på slaget och på den senare byn. Athelstan var också känd som Æthelstan. Enligt en annan version leddes Northumbrias armé i slaget av en ledare som inte var deras kung. 832 var Eanred kung av Northumbria, vilket han var under åren 810-840, 810-841 eller 810-850. De hade ingen kung 832 som hette Athelstan, Æthelstan eller liknande. Möjligen vann därför Óengus II och pikterna slaget mot Northumbrias armé vid Athelstaneford 832, men inte mot deras kung Eanred utan mot en fältherre från Northumbria som hette Athelstan som deltog i slaget på Northumbrias sida. Därav namnet Athelstaneford på slaget och på den senare byn. Ytterligare en möjlighet är att Athelstan eventuellt hette Athelstan eller något helt annat, men var en kung från något annat rike som var med, deltog eller ledde Northumbrias armé i slaget. Eventuellt har årtalet 832 missuppfattats genom historien för när slaget skedde, vilket inte är troligt men kan ändå inte uteslutas. I sådant fall finns det då en möjlighet att Óengus II egentligen var Óengus I (d. 761) som var kung av pikterna 732-761. Slaget skedde då i slutet på första halvan eller i mitten av 700-talet. Kanske 732 och inte 832. Ett till alternativ är att Athelstan i slaget var Æthelstan (894-939), kung av anglosaxarna 924-927 och kung av England 927-939. 900-talets Æthelstan invaderade Alba 934. I sådant fall inträffade slaget 934 och utkämpades mellan Alba och England och inte mellan Piktland och Northumbria. 934 var Constantine II (f. senast 879 och d. 952) kung av Alba, vilket han var 900-943. Efter 934 uppkallades då slaget och platsen efter 900-talets Æthelstan efter hans invasion av Alba 934. I slaget 832 fick Óengus II, förutom sin piktiska armé, också hjälp av gaeler från Dál Riata i västra Skottland. Innan krigsslaget bad Óengus II en bön till den kristna aposteln Saint Andrew (5-60/70 e.Kr.) om vinst. Saint Andrew blev korsfäst på ett X-format kors i Patras i Grekland år 60 eller 70. I sin bön lovade Óengus II att de skulle utse Saint Andrew till Piktlands (Skottlands) skyddshelgon ifall de lyckades besegra Athelstan. Den kommande natten drömde Óengus II om Saint Andrew och hans kors innan krigsslaget 832. I drömmen lovade Saint Andrew att Óengus II skulle gå segrande ur krigsslaget. Sedan finns det två versioner om vad som hände. Enligt den ena versionen såg Óengus II ett kors av vita moln med en blå himmel i bakgrunden i drömmen. Enligt den andra versionen såg den piktiska armén nästa morgon ett vitt kors som bildats av moln på himlen. Uppmuntrade av välsignelsen och med en armé bestående av färre antal soldater än sina motståndare vann den piktiska armén med hjälp av gaeler från Dál Riata sedan slaget mot Northumbrias armé 832. Slaget blev känt som slaget vid Athelstaneford. Pikterna tillskrev Saint Andrew och hans välsignelse för deras vinst över northumbrianerna. Saint Andrew's kors med ett vitt diagonalt kors med blå bakgrund antogs och blev senare Skottlands flagga. Saint Andrew's kors är känt på engelska som Saint Andrew's Cross eller the Saltire. Óengus II utsåg Saint Andrew till Piktlands (Skottlands) skyddshelgon. 9.2 Kung William I år 1180 och guardians 1286 Första gången aposteln Saint Andrew användes bunden till ett X-format kors i Skottland skedde 1180 under William I:s (1143-1214) tid som regent. William I var kung av Alba 1165-1214. Alba blev senare Skottland 1286. Det dröjde ända till just 1286 då Skottland använde nationella symboler för hela Skottland när the Guardians of Scotland var förmyndare för norska Margaret Eiriksdottir (1283-1290), drottningregent av Skottland 1286-1290. Guardians of Scotland var i första hand väktare av Alba och Skottland. I andra hand var de beskyddare för Alba och Skottland. Dessa män och kvinnor regerade tillfälligt Alba och Skottland när det inte fanns någon regent eller var förmyndare åt en regent när denne var minderårig, befann sig utomlands, inte kunde regera på grund av hälsoskäl eller ålderdom, etc. Bara under åren 1249-1581 fanns det 59 eller fler guardians i Alba och Skottland. Dessa guardians använde avbilden av St Andrew på ett sigill. Vid den här tidpunkten användes den på broscher och surkoter. Surkoter är känt på engelska som surcoats. En surkot var ett ytterplagg i linne, bomull eller läder som användes av män och kvinnor i Europa under de sista århundradena av medeltiden. Först på 1100-talet för manliga riddare och soldater utanpå deras rustningar. Deras surkoter sträckte sig ned till knäna eller vaderna. De använde surkoterna eftersom rustningarna inte blev lika varma av solen med plagget. Plagget mildrade den stekande värmen från solen. Surkoter skyddade också rustningarna mot regn och rost samt höll borta smutsen på metallringarna. Sedan utvecklades surkoter snabbt till att bli ett viktigt modeplagg och statussymbol. På 1200- och 1300-talen började civila och kvinnor också att bära plagget. De surkoterna sträckte sig ofta ned till fötterna. På 1300-talet kunde de vara ärmlösa för kvinnor eller ha vida ärmhål. 9.3 Händelser på 1300-talet till 1500-talet I juni 1385 förordnade det skotska parlamentet att skotska soldater i Frankrike skulle använda ett vitt Saint Andrew's kors på sig både fram och bak i syfte för identifiering. På 1400-talet användes Saint Andrew's kors med ett vitt kors och en blå bakgrund första gången på flaggor, bl.a. åt Margaret of Denmark (1456-1486), drottninggemål av Skottland 1469-1486. Hon är också känd på svenska som Margareta av Danmark. Den 1400-tals flaggan är känd som the Blue Blanket of the Trades of Edinburgh. Dock var the Saltire inte det enda emblemet som porträtterades vid det tillfället. Första gången the Saltire användes med säkerhet var i Sir David Lyndsay of the Mount's Register of Scottish Arms från 1542 där han illustrerade the Saltire med ett vitt kors och en blå bakgrund. 9.4 Debatten på 2000-talet och framåt På 2000-talet till 2020-talet pågick och pågår fortfarande en debatt i det tysta bland intresserade historiker om Skottlands blåvita flagga. Den nyare skotska flaggan som används idag är ljusblå och vit medan den traditionella historiska men moderna flaggan under det brittiska imperiets storhetsdagar var mörkblå och vit. Den kungliga flaggan var däremot gul och röd. Den ljusblå flaggan är tänkt att applicera på en ursprunglig version från 800-talet med vita moln som bildade ett kors på en ljusblå himmel och annat om den tillhörande historien om Saint Andrews kors. Förespråkarna för den ljusblåa flaggan på 2000-talet och framåt menade att himlen var ljusblå på 800-talet. Därför borde Skottlands flagga the Saltire också vara ljusblå och vit. Himlen var eller är sällan mörkblå i Skottland. Förespråkarna för den mörkblå versionen av flaggan svarade och menade på 2000-talet och framåt att himlen i Skottland såväl på 800-talet som nu lika gärna kunde vara vit, mellanblå, starkare mellanblå, ljusgrå, grå, mörkgrå, svart eller svartvit med vita stjärnor. Svart på natten eller svart med vita stjärnor på natten när det är stjärnhimmel och molnfritt. Faktum är att himlen oftare är svart än ljusblå i Skottland eftersom det förekommer fler svarta nätter än ljusblåa dagar i Skottland. De ljusblåa himlarna dagtid var och är färre än de svarta himlarna nattetid på grund av alla vita, ljusgråa eller gråa himlarna som också förekom och förekommer ofta dagtid. Generellt är himlen oftare vit, ljusgrå eller grå än ljusblå dagtid i Skottland. Inte minst på höstarna, vintrarna när det snöar och inte snöar och delar av vårarna. Dessutom vid solnedgång sommartid kan himlen eller delar av den vara gul eller gulröd. Den oftare förekomna svarta himlen nattetid är mer lik den tidigare mörkblåa flaggan än den nya ljusblåa versionen av den skotska flaggan. Det logiska vore därför att återinföra den mörkblå flaggan igen eller ha en svart flagga med ett vitt kors hävdade dessa förespråkare. Svart och vitt som de har på flaggan i Cornwall i sydvästra England fast med the Saltire. Förespråkarna för den ljusblåa flaggan viftade och fortfarande viftar bort detta. De menade att de flesta associerar en himmel som blå och då en ljusblå himmel i Skottland trots alla skotska vita eller gråa himlar dagtid. De menade också att Óengus II såg vita moln som bildade ett kors på en blå himmel i drömmen och att pikternas armé såg vita moln som bildade ett kors på himlen under en morgon. Det senare tyder på att pikterna såg moln på en ljusblå himmel. Det var lättare att se moln bilda ett kors från marknivå ifall himlen var ljusblå än t.ex. ljusgrå eller gråaktig. Med en ljusgrå himmel hade de vita molnen försvunnit mer i den övriga gråa himlen och inte varit lika synliga från marken. Därför är den nuvarande ljusblåa färgen på Skottlands flagga färgmässigt och historiskt korrekt med referenser till 800-talet, enligt dessa förespråkare. Dessa argument bet inte på de historiker som förespråkade den mörkblåa flaggan. De menade att Skottland som land inte ens fanns på 800-talet. Istället utgjordes Skottland av Piktland, under ett tag också av Dál Riata, etc. Piktland i sin tur ersattes av kungariket Alba som sedan blev Skottland. Baserat på äldre historiska referenser om Skottland som kungarike eller land borde istället den gulröda kungliga flagga också vara Skottlands officiella flagga och inte den ljusblåa och vita flaggan, enligt en tredje kategori historiker. Förespråkarna för den ljusblåa flaggan svarade då att den nuvarande ljusblåa flaggan också var att föredra politiskt och historiskt i nutid relaterat till det Skottland som fanns tidigare på 1700-, 1800 och 1900-talen. Skottlands mörkblåa saltire associeras i nutid för mycket med Skottland under Storbritannien under denna tid på 1700-talet till 1900-talet. Bara av den anledningen var den därför inte att föredra enligt förespråkarna för den ljusblåa versionen. Den ljusblåa flaggan som används idag gör istället upp med Skottlands bundenhet till Storbritannien på 1700-, 1800- och 1900-talen. Den ljusblåa flaggan frigör flaggan från den mer mörkare blå färgen på Storbritanniens flagga Union Jack. Den frigör också Skottland som land från Storbritannien genom att inte ha samma blå färg på Skottlands saltire som den blåa färgen som finns på Union Jack. Förespråkarna för den mörkblåa flaggan svarade då att det var först när Skottland och England tillsammans bildade kungariket Storbritannien 1707 som Skottland sakta men säkert tog de första stegen för att lämna sitt fattiga bondesamhälle i Europas periferi. Med Skottland i Storbritannien var Skottland också under ett tag en stormakt på den internationella scenen, bl.a. genom den skotska upplysningen, skottars roller och makt inom det brittiska imperiet, osv. Inte minst skotska upplysningen skedde i en tid när Skottland var med i Storbritannien. Genom att ta avstånd från den mörkblåa flaggan tog förespråkarna för den ljusblåa flaggan också avstånd från en av Skottlands största historiska perioder inom skotsk kultur, politiska och ekonomiska idéer, handel, internationell makt och inflytande, global påverkan, osv, enligt förespråkarna för den mörkblåa flaggan. Det här var också i en tid när delar av den högländska kulturen lyftes fram som något positivt i lågländerna på 1800-talet. Idag ses högländerna som något riktigt urskotskt. En fjärde kategori historiker blandade sig sedan på 2010- och 2020-talen i debatten. De trodde att Skottland kommer att återinföra den mörkblåa flaggan igen i framtiden, men inte på grund av argumenten om himlen. De trodde istället att den återinförs när det blir populärare att hänvisa till Skottlands storhet på 1700-, 1800- och 1900-talen än till Skottland på medeltiden. De menade att användandet av den ljusblåa flaggan i nutid inte är skriven i sten. T.ex. använder Skottlands nuvarande parlament en logo som bl.a. föreställer en skotsk flagga som är lila och vit. Inte ljusblå, inte mörkblå utan lila och vit. Det enda som kommer bestå över tid i framtiden som flagga för Skottland är det vita korset trodde dessa fjärde kategorier av historiker. De tillade dock såvida inte den gulröda flaggan blir Skottlands officiella flagga i framtiden. |
10. Skotska nationens födelse 843/850/889
- bakgrund till den skotska monarkin
- bakgrund till den skotska monarkin
|
10.1 Fortriu
10.2 Vikingarna attackerade Skottland 10.3 Dál Riata och Piktland blev Piktland 850 10.4 Alba (Rí Alban) 889-1286 |
11. Tanisteri i Piktland och Alba 843-1034
- men fanns i Skottland från 400-talet till 1608-1609
- men fanns i Skottland från 400-talet till 1608-1609
|
Piktland 600-talet eller början av 700-talet i ljuslila. Ofta nämns det i böcker och på siter på nätet, etc. att Piktland låg i norra och östra Skottland. Många gånger glöms det bort att även Orkneyöarna och Shetlandsöarna längst i norr var en del Piktland samt även nordvästra Skottland, inklusive västra delen av Highland med Isle of Skye och hela Yttre Hebriderna. © NordNordWest. CC.
|
|
11.1 Introduktion
Tanisteri var ett keltiskt gaeliskt system för att förmedla titlar och land vid arv på Irland, Isle of Man och delar av Skottland. Systemet infördes första gången på 200-talet eller tidigare på Irland. På 300-talet enligt andra uppgifter. Inom Skottland i Dál Riata, Piktland, Alba, Skottland, etc. användes tanisteri av kungafamiljer, aristokratin, klaner och familjer under olika perioder från 400-talet till 1608-1609. I delar av Skottland använde de kungliga tanisteri från 400-talet till 1034 samt temporärt på 1090-talet. Den skotska aristokratin använde tanisteri fram till 1608-1609. Skotska klaner började med tanisteri först på 1200-talet och senare när de första skotska klanerna uppstod på 1200-talet. Innan fanns det inga klaner i Skottland. Därmed fanns det inte heller några klaner som tillämpade tanisteri i Skottland på 1100-talet och tidigare eftersom det inte fanns några skotska klaner då. Ordet tanisteri kommer från engelska tanistry, på skotsk gäliska tànaiste som kommer från ordet tana som betyder herradöme och monarki, på irländska tánaiste och på manx på Isle of Man från tanishtey. Personen som skulle ärva kallades för tanist. Tanistkandidaternas berättigande i ett kungarike eller i en stam byggde på agnatisk, patrilinjär och manlig relation som ofta var baserad till a) den sittande kungen, b) den nyss döda kungen eller c) en gemensam manlig anfader på mansidan. Sammansättningen och ledningen i ett kungarike, stam eller klan byggde oftast på en manlig linje till en gemensam anfader. Det kunde exempelvis vara tillbaka till en gemensam farfars far eller till en farfars farfar. Det gjorde att gruppen blev mycket exklusiv när kungamakten behölls inom samma ätt eller dynasti. 11.2 Valet Tanistkandidaterna valdes ut bland släkters överhuvuden med kungligt påbrå, även kallat för roydammna eller righdamhna. Det betydde bokstavligen "de av kungligt material". Sedan valde släkternas överhuvuden i församlingen ut den kandidat som de ansåg mest lämplig att bli kung i kungariket eller bli hövding i stammen. Tanistkandidaterna fick enligt seden inte vara barn. De skulle vara i vuxen ålder. Ett barn vars pappa som varit kung och som mördats fick inte kandidera. Tanistkandidaterna fick inte heller ha några anmärkningsvärt dåliga saker i det förflutna på sina cv. De fick heller inte ha några större fysiska nedsättningar. Den utvalda tanisten var sedan kung, stamhövding eller klanhövding tills han dog eller mördades eftersom han valdes på livstid. Samtidigt som tanisten valdes så valdes också hans efterträdare ut med samma villkor. Denna nästa tanist var den första tanistens arvinge till kungariket, stammen eller klanen. Den andra tanisten blev kung omedelbart den dagen när den första tanisten dog som kung eller blev diskvalificerad från sitt jobb som kung. Till skillnad från kungar i kungariken eller stamhövdingar i stammar, där ett begränsat antal kandidater valdes ut, var alla vuxna män i en sept kandidater till alla bli klanhövding för septen när septens klanhövding valdes ut. Septs var mindre klaner eller familjer som följde en annan större klan. Dessa mindre klaner eller familjer, septs, var en del av hövdingens större klan i den större klanen. Mest vanligt var det att en före detta kungs son blev tanist och inte den sittande kungens son. Det hände dock att en av den sittande kungens söner, närmaste släktingar eller manliga familjemedlemmar kandidaterade till att bli tanist och sedan också blev valda, men det var desto vanligare att en son till en rival inom samma släkt eller dynasti blev vald som tanist. Dessa val hade inget med förstfödslorätt att göra. De var istället baserat på att tronen till kungariket eller hövdingdömet skulle gå till den äldsta och samtidigt den mest värdiga mannen inom samma blodmanslinje av kungahuset eller klanen. 11.3 Arvmonarki med primogenitur Den vanligaste formen av monarki i Europa är där tronen går i arv. Arvmonarki är när kungariket ärvs av en monark inom en viss ätt eller familj. Oftast genom primogenitur där äldsta barnet ärver tronen oavsett kön. Men oftast ärver äldsta sonen riket eller godset i en primogenitur. Exempelvis gjorde de det i England efter 1066 med normandernas ankomst och från 1100-talet. Agnatisk primogenitur är när endast den förstfödde sonen ärver. Agnatisk innebär att arvslinjen primärt går genom män. Kognatisk innebär att kvinnliga ättlingar kan ärva om det inte finns tillgängliga några manliga arvingar. Agnatisk kognatisk primogenitur innebär att äldsta barnet ärver tronen, men där männen har förtur gentemot kvinnorna. Äldsta sonen har förtur mot döttrarna även om de är äldre än honom. Avsäger han sig tronen ärver näst äldsta sonen, osv. Finns det inga söner ärver äldsta dottern. Därefter näst äldsta dottern, osv. Kvinnor kan därför ärva i agnatisk kognatisk primogenitur, men endast om sönerna avsäger sig arvet eller om det inte finns några levande manliga arvingar i den agnatiska linjen. Absolut/full kognatisk primogenitur betyder att det förstfödda barnet ärver oavsett kön. Många kandidater i större kungahus, stammar eller klaner som tillämpade arvmonarki med primogenitur, dvs. förstfödslorätt, blev reducerade till att bli adel eller bönder trots att de delade samma kungahus, ätt, stam, klan eller efternamn som kungen, hövdingen eller klanhövdingen. Hos de var det redan klart att den i regel förstfödda sonen skulle ärva allt eller större delen av arvet samt ta över efter fadern som kung, stamhövding eller klanhövding. Det gällde också familjegods. Tanisteri däremot kringgick grundkravet i arvmonarkin med primogenitur. I tanisteri blev det inte lika förutsägbart med vem som skulle ta över tronen. Istället var det upp till tanisterikandidaterna att visa upp sig som lämpliga kandidater till att ta över kungatronen eller bli överhuvud för stammen eller klanen. I tanisteri ökade chanserna att kungariket, stammen eller klanen fick en bättre, lämpligare och mer kompetent högsta ledare än i en arvmonarki där den förstfödda sonen kunde vara mindre lämplig eller mindre bra att bli nästa kung efter sin far. Men å andra sidan kunde en mindre lämplig kandidat också väljas fram som högsta ledare i en tanisteri. Tanisteri var inte en full garant för att välja den bästa ledaren, men chanserna var större där än i en arvmonarkin med primogenitur. Arvmonarki heter hereditary monarchy på engelska. 11.4 Rotation Särskilt under medeltiden ledde tanisteri ofta till rotation bland de mest framstående grenarna av det regerande kungahuset eller den enskilda stammen eller klanen. Många kungar mördades eller dog i krig innan deras barn hunnit bli vuxna. Eftersom barn enligt seden inte fick bli tanister kunde därför inte någon av den döda kungens barn ta över tronen och bli kung efter sin far till skillnad mot i en arvmonarki med primogenitur. I arvmonarki med primogenitur förekom det att många söner och ibland ett fåfall döttrar blev regenter som barn, men där rikena sedan regerades av deras förmyndare fram till barnen nådde lämplig eller vuxen ålder. I Skottland kallades dessa förmyndare för guardians mellan 1200-talet till 1500-talet. Tanisteri gynnade rotationen bland grenarna i kungahuset, stammen eller i klanen när den döda kungens, stamhövdingen eller klanhövdingens barn inte kunde kandidera till att bli näste regent. Tanisteri skapade en balans mellan grenarna av ett kungahus, stam, klan eller familj även om den inte nödvändigtvis var avsedd att vara så. Ett ganska vanligt tillvägagångssätt och mönster var att kungen efterträdes av sin tanist från en annan gren av kungahuset än den som han tillhörde. Dock kunde och hände det ibland att efterträdaren också kom från samma gren som den avlidne tillhörde. Som tidigare nämndes hade denna efterträdare redan valts samtidigt som kungen blev vald eller under hans tid som kung. Om en kung eller hövding försökte få sin egen son eller bror vald framför en representant för en annan gren i samband med valet av sin efterträdare kunde det hända att väljarna blev upprörda. Särskilt i de fall när de fruktade att bli underkuvade under den sittande kungens gren. Fördelen med att nästa kung eller hövding kom från en annan gren var att fler väljare blev nöjda. De kände att även deras grenar kunde få makten att styra över kungariket, stammen eller klanen. Därmed kände de att även de kunna styra över sin framtid. 11.5 Fördelar En fördel med tanisteri som system för succession förutom de nämnda ovan var att tanisteri gynnade ledare med ambitioner. Främst i större kungariken där tanistkandidaterna kunde få mycket makt över ett större område ifall de blev valda som tanister. En annan fördel med tanisteri var att det lämpade sig bättre inom mindre kungariken eller stamsamhällen där det fanns a) större enighet vem skulle ta över makten efter den sittande kungen eller hövdingen samt där det fanns b) närmare kontakt mellan kungen eller hövdingen och de övriga inom det lilla kungariket eller stammen. I det enade stora kungariket Piktland och senare Alba under åren 843-1034 skapade det omvänt snarare mer problem med tanisteri eftersom många försökte mörda sig fram till tronen. I mindre kungariken eller stamsamhällen kunde makten enklare delas upp i kungariket eller i stamsamhället eftersom ambitionsnivån inte var lika hög nog för att uppbringa inbördeskrigstillstånd eller inbördeskrig. I första hand gällde det för det lilla kungariket eller stammen att överleva som enhet gentemot andra konkurrerande kungariken eller stammar i närområdet. Dessutom var det hierkiska avståndet mellan den sittande makten och vanliga fotfolket inte lika långt i mindre kungariken som i större kungariken. Men med det enade Piktland och senare Alba fick de styrande större makt som kungar över ett större område. Med en så hög maktposition som kung över hela det stora kungariket Alba växte också ambitionerna för de aspirerande kandidaterna som ville bli kungar över Alba. En enkel väg för att då få makten i det samhälley, som var präglat av många krig, blev då att starta inbördeskrig eller mörda sig fram till makten. 11.6 Nackdel Nackdelen med tanisteri var att den stora grupp av valbara kandidater kunde öka för varje generation och leda till ett inbördeskrig inom kungariket eller skapa stora konflikter inom kungariket eller stammen där kandidaterna mördade varandra. Ett exempel: 0. kung A - anfader. 1.1 son B. 1.2 son C. 1.3 son D. 2.1 sonson E, son till B. 2.2 sonson F, son till B. 2.3 sonson G, son till B. 2.4 sonson H, son till C. 2.5 sonson I, son till C. 2.6 sonson J, son till C. 2.7 sonson K, son till D. 2.8 sonson L, son till D. 2.9 sonson M, son till D. I en arvmonarki med agnatisk primogenitur gick kungamakten oftast från kung A till son B och sedan till sonson E. Ibland direkt från kung A till sonson E ifall sonen B inte levde. Det fanns en klar kandidat i B eller dennes son E. I andra hand en bror eller annan son eller sonson till A. Hierarkin och ordningen var klar och tydlig. I tanisteri med samma personer i exemplet ovan kunde det däremot finnas minst nio kandidater till kungatronen den dagen någon av B, C eller D dog som kung. Förutom de nio sonsönerna E till M kunde också två av de andra av B, C eller D kandidera iallafall de var i livet. Var B kung och dog, men C och D levde kunde även B:s bröder C och D vara möjliga kandidater till att bli nästa kung. Nio sonsöner + två söner till kung A = elva möjliga kandidater i exemplet ovan den dagen kung B, C eller D dog, även om det var uppgjort i förväg medan den sittande kungen levde. Men mängden kandidateter fanns där ändå. Tanisteri lämnade dörren öppen för konflikter inom kungariken, stammar, klaner och familjer. Men trots det var systemet ändå delvis demokratiskt. Det var mer demokratiskt än arvmonarki. Å andra sidan tillät arvmonarki med primogenitur också kvinnor att kunna ta över tronen. Inte bara män. I tanisteri däremot var 50 % av befolkningen diskvaficerade redan på förhand att ta över tronen eftersom endast män och inte män och kvinnor kunde väljas som överhuvuden i kungariken, stammar och klaner som tillämpade tanisteri. 11.7 Historisk överblick - 200-talet till 1608-1609 11.7.1 Irland på 200-talet och västra Skottland på 400-talet Tanisteri användes så långt tillbaka till på 200-talet e.Kr. på Irland enligt tidiga skriftliga källor, men förmodligen användes det ännu längre tillbaka i tiden. Cormac mac Airt (d. 244) var högkung på Irland 204-244. Cormac i namnet betydde sonen till vagnföraren eller vagnspojken. Cor i Cormac kom från ordet corb som betydde vagn eller hjul. Mac i by Cormac betydde son. Airt i andra delen av namnet betydde björn, mästare eller ädel. Airt kom från det keltiska irländska ordet och namnet Art som betydde björn och mästare. I de äldre skriftliga källorna nämns Cormac mac Airts äldsta son som hans tanist på 200-talet. Efter att Cormac mac Airt kvävdes till döds efter att ha svalt ett laxben eller mördades 244 ersattes han som högkung av Irland av Eochaid Gonnat (d. 245), vilket han var 244-245. Eochaid Gonnat var från en annan roydammna. Efter att han stupade i ett krigsslag 245 ersattes han av Cairbre Lifechair som var högkung av Irland 245-272. Cairbre Lifechair var son till den förförra högkungen Cormac mac Airt. Hans förnamn Cairbre betydde körsven, kusk eller vagnförare. Hans andra namn Lifechair betydde en som älskar Liffey. Liffey är floden som rinner genom Dublin. Enligt andra uppgifter uppstod tanisteri först på 300-talet på Irland. Gaeler på Irland exporterade sedan tanisteri på 400-talet till de delar som de kontrollerade i västra keltiska Skottland och till Isle of Man. I västra Skottland till det området som senare blev kungariket Dál Riata som fanns 498-850. Norra Irland ingick också i kungariket Dál Riata. 11.7.2 Det piktiska arvsystemet, främst 300-talet till 600-talet Pikterna i Piktland norr, nordöst och öster om Dál Riata delade inte samma succesionsordningar som sina grannar i Dál Riata i västra Skottland eller på Irland. Kvinnlig succesion eller manlig succesion via en kvinnlig linje var inte tillåten på Irland, i Dál Riata eller bland gaeler i Skottland. Där fick makten endast gå från en man till en annan man. Exempelvis kung A hade sonen B och dottern C. Någon av sonen B själv eller B:s söner kunde bli kung efter kung A. Däremot kunde inte dottern C eller sönerna till dottern C bli kung efter kung A, trots i sönernas fall att de var dottersöner till kung A och släkt i rakt nedstigande led till honom. Med det systemet skulle aldrig svenska kronprinsessan Victoria (f. 1977) kunna bli regent i Dál Riata eftersom hon var kvinna. Inte heller hennes barn prinsessan Estelle (f. 2012) eller prins Oscar (f. 2016) skulle kunnat ta över tronen i Dál Riata. Estelle eftersom hon är kvinna och Oscar eftersom hans släktskap till kung Carl XVI Gustaf (f. 1946), kung av Sverige 1973-idag, går via en kvinna. Manlig succesion via en kvinnlig linje var däremot tillåten i den piktiska succesionen som ofta använde sig av kvinnliga länkar, men inte alltid. Piktland fanns åren 297-889. Pikterna föredrog att kungarna hos kungliga piktiska familjer inte efterträddes av sina söner. Istället prioriterade pikterna att härstamningen skedde via moderns kungliga födelse. Inte minst mellan 300-talet till 600-talet hade de den hållningen och synen på den piktiska tronföljden. För att bli kung skulle helst personen fötts av en kvinna som i sin tur fötts kungligt. De föredrog därför att den kommande kungen var dotterson eller systerson till den sittande kungen. Dvs pikterna på 300-talet till 600-talet föredrog leden med stegen: a) - Dotterson. 1). Kung A - kung över kungariket X för period 1. 2). Prinsessa B - dotter till kung A. 3). Kung C - kung över kungariket X för period 2, dotterson via prinsessan B till kung A. Kung C föddes till kvinna som i sin tur fötts kungligt. b) - Systerson. 1). Kung A - kung över kungariket X för period 1. 2). Prinsessa D - syster till kung A. 3). Kung E - kung över kungariket X för period 2, systerson via prinsessan D till kung A. Kung E föddes till en kvinna som i sin tur fötts kungligt. c) - Via bröder, systrar och deras barn. 1). Kung A - kung över kungariket X för period 1, gift med drottning G. 2). Kung C - kung över kungariket X för period 2, son till kung A och drottning G. Möjligt för kung C att bli kung ifall hans mamma drottning G i sin tur var dotter till en annan kung. 3). Prinsessa H - dotter till kung A och drottning G samt syster till kung C. 4). Kung E - kung över kungariket X för period 3, systerson via prinsessan H till kung C och dotterson via prinsessan H till kung A. Kung E föddes till en kvinna som i sin tur fötts kungligt. 5). Prinsessan G - syster till kung E, systerdotter via prinsessan H till kung C och dotterdotter via prinsesssan H till kung A. 6). Kung J - kung över kungariket X för period 4, systerson via prinsessan G till kung E och dotterdotterson via prinsessorna G och H till kung A. Förklaring till exempel C ovan: Den piktiska kungen A och prinsessan G gifte sig. Hans morfar eller morbror var exempelvis en tidigare piktisk kung. Kung A:s mamma hade fötts kungligt till en tidigare kung. Kung A:s blivande fru prinsesssan G var exempelvis dotter till en annan kung. Helst inom samma släkt. Hon hade fötts kungligt. Efter att kung A och prinsessan G gifte sig blev hon drottning G i hans kungarike. De fick tio barn, men bara två av barnen överlevde till vuxen ålder. De var prins C och prinsessan D. En dag dog sedan deras pappa kung A eller slutade att vara kung på grund av sjukdom eller ålderdom. Hans son prins C blev då nästa kung för kungariket, dvs. som kung C. Det var möjligt för prins C att bli nästa kung eftersom han föddes ur en kunglig moder i drottning G som i sin tur var dotter till en annan kung. Däremot blev det svårare för sönerna till kung C i framtiden att bli direkt kung för kungariket den dagen kung C dog eller på annat sätt inte fortsatte att vara kung. Istället blev det son E till kung C:s syster prinsessan H som blev kung E den dagen kung C dog. Kung E hade tidigare fötts till en dotter som fötts till en kung. Den dagen som kung E i sin tur dog kunde inte hans son F bli kung för samma kungarike. Istället blev det son J till hans syster prinsessan G som blev kung J. De tre exemplerna ovan garanterade att alla piktiska kungar föddes av en kvinna som hade fött kungligt och var dotter till en kung inom samma släkt. Pikterna föredrog att den kungliga linjen gick på moderns sida. Fanns det inga systrar kunde de gå tillbaka till kvinnliga kusiner vars söner blev kungar eller andra liknande konstellationer. Systemet garanterade alltid att den kommande kungen var av kunglig börd eftersom dennes mamma var kunglig. Med ett system från far till son kunde pappans fru vänsterprasslat med en dräng eller en adelsman. Där fanns det risk att den kommande kungens biologiska pappa inte var kunglig eller av kunglig börd. Men gick linjen via hans mamma garanterades detta. Dessutom med det piktiska systemet växte och kom den framtida kungen ur en kunglig kropp, dvs. hans mamma. Det var ur hennes kropp som den framtida kungen växte till sig i nio månader och blev en mänsklig varelse fram till att han föddes. Samma system som pikterna tillämpade med arvsprinciper på moderns sida finns idag i ett par religioner på jorden. Enligt forskare på Karolinska Institutet i Stockholm 2021 hade 1,7 % av alla svenskar som föddes mellan 1930-2010 en annan biologisk pappa än vad som stod registrerat i de svenska registren. Inte 10-30 % eller 20-30 % enligt tidigare antagningar. Inte heller tio procent enligt tidigare myter. På 1930-talet hade 3 % av alla svenskar en annan biologisk pappa. Artikeln: https://www.dagensmedicin.se/specialistomraden/allmanmedicin/farre-har-fel-pappa-an-man-tidigare-trott I liknande studier i Nederländerna tydde det på under en procent av alla nederländare hade annan biologisk pappa än vad som stod i de nederländska registren på 2020-talet. Vid DNA-tester runt om i världen på pappor och deras barn på 2020-talet kan det hända att det visar sig att 28-32 % av alla de testade papporna inte var biologisk pappor till sina barn. Detta anses dock vara ett partiskt urval eftersom de testerna gjordes och görs ofta på män som redan har anledning att tvivla på att de var pappa till barnet. De DNA-testerna görs inte på hela befolkningen i ett land, inklusive de fall där papporna är säkra på att de är pappor till barnen och där chanserna ökar procentuellt på att de är rätt biologisk pappor till barnen. Släktforskningssiten www.familytreedna.com. gjorde en undersökning och testade 23 000 användare 2022. Resultaten visade på att sju procent av användarna hade en annan biologisk pappa än av de tidigare trodde. Återigen ett selektivt urval, vilket ökade andelen som hade en annan biologisk pappa. Studier i Skottland 2014-2015 på ett urval av skotska familjer visade på att tio procent av de skotska barnen bodde med sin biologiska mamma och hennes partner som inte var deras biologiska pappa. Detta betydde inte alltid att mamman ljög om deras biologiska pappa. I en del fall var barnen det klara på att mammans partner inte var deras biologiska pappa utan fungerade som deras styvpappa eller som en fadersfigur, men ej biologisk fadersfigur. Andelen skottar som hade en annan biologisk pappa än vad de trodde var rent allmänt en till tre procent. Medianen av en till tre procent är 1,5 % och nära de 1,7 % som forskarna på Karolinska Institutet kom fram till för svenskar 2021. 1-3 % i Skottland och 1,7 % i Sverige innbar att var 33:e till 100:e skotte och var 59:e svensk hade en annan biologisk pappa än vad de trodde eller som var registrerat. Sedan 200-talet på Irland och i Dál Riata 498-850 i västra Skottland och norra Irland kunde den kommande kungen i teorin vara född till en kvinna som inte var av kunglig börd. Exempelvis, urval: 1). Kung A - kung över kungariket X för period 1. Gift med drottning B som innan giftermålet var en vanlig kvinna och inte dotter till en kung. 2). Kung C - kung över kungariket X för period 2. Son till kung A och drottning B som fötts som en vanlig kvinna. Kung C var genetiskt bara till hälften kunglig via sin pappa. Kung C gifte sig också med en vanlig kvinna, kvinna D. Efter giftermålet blev hon drottning D. 3). Kung D - kung över kungariket X för period 3. Son till kung C och drottning D som fötts som en vanlig kvinna. Kung D:s farfar var kung A. Kung D var genetisk bara 25 % av kunglig börd och 75 % vanlig. osv. I Piktland däremot ansågs den kommande kungen vara av mer kunglig börd ifall han fötts av en prinsessa som i sin tur var dotter till en kung än ifall den kungliga linjen gick från far till son, även om alla fäderna i den rakt uppstigande släktlinjen på pappans sida, dvs far, farfar, farsfars far, osv, var gifta med prinsessor. I Piktland hade exempelvis svenska prinsen Oscar (f. 2016) kunnat bli kung eftersom han föddes till en kvinna, kronprinsessan Victoria (f. 1977), som i sin tur är barn till kung, Carl XVI Gustaf (f. 1946). Däremot hade arvprinsessan Estelle (f. 2012) fortfarande varit diskvalificerad från tronen i Piktland eftersom hon är kvinna. Både Oscar och Estelle har dock i riktiga livet bl.a. piktiskt påbrå och piktiskt kungligt påbrå innan år 889. Både prins Osvar och arvprinsessan Estelle har således piktiska kungliga förfäder som tilllämpat den piktiska arvsordningen, även om den inte tillämpas på prins Oscar och arvprinsessan Estelle idagens Sverige. Piktland använde den piktiska tronföljden främst från ca 300-talet fram till ca 600-talet. Därefter följde de inte den piktiska tronföljden i punkt och pricka. Från främst 600-talet kunde det hända att kungamakten i vissa fall kunde gå direkt från far till son utan kvinnlig länk som i de tidigare exemplerna A till C ovan. Makten kunde också gå från bror till bror utan kvinnlig länk med kunglig mamma, osv. eller att en utomstående man blev kung. Möjligen eller sannolikgt blev pikterna påverkade på 600-talet av gaelernas arvsordning i Dál Riata med manlig succesion. 11.7.3 Kungahuset Alpin 843-1034 Kungahuset Alpin styrde och regerade över Dál Riata 841-850, Piktland 843-889 och Alba 889-1034. Kungahuset Alpin hade blandat gaeliskt och piktiskt ursprung. De använde sig av en tanisteri successionsordning i Dál Riata 841-850, i Piktland 843-889 och sedan i Alba 889-1034. I Piktland och Alba under åren 843-1034 gick inte tronen direkt från far till son. Istället gick den mellan manliga släktingar med samma manliga anfäder. Efterhand utvecklades tanisteri rent allmänt på Irland och i Alba till att kungarna och hövdingarna utsåg en efterföljare utan att ta särskild hänsyn till dennes släktband. I Piktland och Alba höll de sig dock till att välja någon inom kungahuset Alpin som blev nästa kung, vilket innebar att de tog hänsyn till släktbanden eftersom de ville att makten skulle vara kvar inom kungahuset Alpin. I Piktland och Alba med kungahuset Alpin innebar det även att den kungliga successionen i det keltiska gaeliska Alba begränsades till valbar agnatisk/patrilinjär härstamning inom kungahuset Alpin. Agnatisk/patrilinjär härstamning är en härstamning enbart genom män. Kungarna valde bara manliga personer till sina efterträdare som var i släkt i eller till huset Alpin. I praktiken innebar det att kungarna inom huset Alpin valdes från farbror till brorson och manlig kusin till manlig kusin. Dock aldrig från far till son. Kungahuset Alpin följde sina uppsatta regler strängt och följsamt. De använde tanisteri i Piktland och Alba från 843 till åtminstone fram till 1034 då Duncan I (1001-1040) blev kung av Alba vilket han var 1034-1040. Duncan I:s företrädare och morfar var Malcolm II (d. 1034) som var kung av Alba 1005-1034. Malcolm II var den första kungen i Alba som införde begreppet ärftlig monarki eller arvmonarki där kronan fördes vidare genom arv från en medlem av den kungliga familjen till en annan eller i gick i arv inom en familj eller släkt. Han gjorde det för att försöka eliminera konflikter och stridigheter som orsakades av tanisteri och dess valbara lag som uppmuntrade konkurrerande aspiranter att slåss om tronen. Genom att införa begreppet arvmonarki hoppades Malcolm II dels säkra kungamakten inom sin familj och dels på större stabilitet i Albas kungahus när det var givet vem som skulle ta över makten. Med arvmonarki blev det i teorin svårare att mörda sig fram till kungamakten i Alba när det var givet på förhand vem som skulle ta över, såvida det inte handlade om en statskupp eller liknande. Malcolm II fick inga kända söner. Däremot fick han de tre döttrarna Bethóc, Donada och Olith. För att behålla makten inom familjen införde han kognatisk tronföljd där både manliga och kvinnliga avkommor, dvs. både prinsar och prinsessor, kunde ärva tronen. Dock med förbehållet att manliga arvtagare alltid gick före en kvinnlig om det fanns manliga arvingar. Som jämförande exempel tillämpar Sverige sedan 1980 full kognatisk tronföljd där äldsta barnet ärver tronen oavsett kön. Malcolm II införde med andra ord arvmonarki samt kvinnlig succession i Skottland där även kvinnor kunde ärva tronen. Som jämförelse tillät de irländska monarkierna aldrig att kvinnor kunde ärva deras troner. Arvmonarki samt att män och kvinnor kunde ärva tronen gav dock upphov till konflikter i Alba och sedan i Skottland. De dispyterna pågick i flera generationer ända till 1290-talet. Det gav inte den stabilitet som Malcolm II hoppades på i början på 1000-talet. Malcolm II frångick dock sitt införande av ärftlig kvinnlig succession och körde en halv variant av tanisteri och manlig arvmonarki. Istället för att hans dotter Bethóc ärvde Albas tron och blev regerande drottning efter honom valde han i tanisteris anda hennes son Duncan I, tillika Malcolm II:s dotterson, till sin efterträdare. 0. Malcolm II (d. 1034) kung av Alba 1005-1034. 1. Bethóc - dotter. 2. Duncan I (1001-1040), kung av Alba 1034-1040, dotterson och manligt barnbarn. Tronen gick i arv till den sittande monarken enligt arvmonarki, men å andra sidan valde Malcolm II vem som skulle ta över efter honom av hans manliga barnbarn, enligt denna halva variant av tanisteri och arvmonarki. Duncan I bröt denna tradition med tanisteri 1034 när han fick ärva Albas tron efter att hans morfar Malcolm II dog 1034. Det faktumet att tronen ärvdes av ett barnbarn eller ett barn till den sittande kungen i Alba bröt mot alla tidigare traditioner i Piktland och Alba 843-1034. 11.7.4 Tanisteri avskaffades i Albas kungahus 1034-1040 - men återkom tillfälligt på 1090-talet Duncan I tillhörde kungahuset Dunkeld. 1034-1040 avskaffade han tanisteri och införde arvsrätt för kungens barn eller barnbarn där kungens förstefödde stod som nummer ett i ordningen, osv. Under vissa tronföljder på 1090-talet återkom och användes tanisteri dock tillfälligt i Albas kungahus. 11.7.5 Tanisteri stannade kvar i Albas och Skottlands adel till 1608-1609 Inom den skotska aristokratin behöll de tanisteri och dess ordning fram till att kung James VI and I (1566-1625) avskaffade den 1608-1609 och ersatte den med den engelska fastighetsrättslagen/ marklagstiftningslagen, på engelska the English land law. James VI and I James VI and I var kung av Skottland 1567-1625 och kung av England och Irland 1603-1625. |
12. Kingdom of the Isles 848-1210
13. Strathclyde 871 till 1018-1054 (889-1018/1054)
14. Orkneyöarna och Shetlandsöarna blev norska 875 - NY
|
Norska vikingar invaderade västra Skottland första gången 794.
I slutet på 790-talet och på 800-talet fördrev och underkastade de norska vikingarna lokalbefolkningen på Orkneyöarna som utgjordes av piktiska orkadier. En del piktiska orkadier integrerades med vikingarna. Andra förslavades och en tredje grupp piktiska orkadier förslavade vikingarna. Under de första decennierna på 800-talet flyttade norska vikingar till Shetlandsöarna, Orkneyöarna, västra Skottland och Isle of Man i söder. 841 flyttade vikingar till Dublin på östra Irland. Shetlandsöarna och Orkneyöarna styrdes sedan av de inflyttade norska vikingarna och deras ättlingar. Många norska vikingar på plats fick sedan barn med kvinnliga gaeler. Dessa kvinnor kom främst från västra Skottland. Deras barn kallades för norröna gaeler eftersom de etniskt var till hälften norska och hälften gaeliska. Kungariket Mann och Öarna formades av dessa norröna gaeler 849 och fanns fram till 1265. Kungariket sträckte sig från Shetlandsöarna och Orkneyöarna i norr till västra Skottland och vidare ned till Isle of Man i söder. Scrolla ned och se Orkneyinga saga för något utförligare om Orkneyöarna vid här tiden. Kungariket Norge grundades 872 efter att den tjugotvåårige Harald Fairhair (850-932) enade Norge och dess regionala fylkeskungar. Det skedde genom bl.a. efter att han bedrev krig mot dem inom Norge och sedan vann krigsslagen. Han lade även under sig Värmland och Dalsland. Harald Fairhair var sedan kung av Norge 872-930. Han var den första kungen som styrde hela Norge. Han är även känd som: - Harald Halfdansson. - Harald Hårfagre på norsk bokmål. - Harald I Hårfagre på norsk nynorsk. - Harald Hårfager på svenska. - Haraldur I Noregskonungur eller Haraldur hárfagri på isländska. - Haraldr hinn hárfagri eller Haraldr Hálfdanarson på fornnordiska, vars språk talades från 700-talet till år 1300. Harald Fairhair förbjöd våldtäkt och prostitution. De kvinnor som fötts fria, men ändå prostituerade sig straffades med slaveri fram tills att de arbetat ihop till tre marker per kvinna. Den man som våldtog en kvinna straffades med fredlöshet. Det innebar att han förlorade all sin egendom. Hans hus brändes. Som fredlös fråntogs han allt rättsligt skydd. I samhällets ögon var den fredlöse redan död. Harald Fairhair införde dock en slags lag att den våldtäktsdömde mannen kunde undgå fredlöshet ifall han betalade böter på sextio marker. Harald Fairhair styrde sedan sitt Norge med järnhand, vilket fick många norska stormän att flytta till något av a) Jämtland, b) Hälsingland, c) Färöarna, d) Island, e) Skottland eller f) Irland. En del av dessa stormänn flyttade till Orkneyöarna och Shetlandsöarna i början av 870-talet. De två ögrupperna erövrades tidigare av andra norska vikingar de första decennierna på 800-talet. På pappret tillhörde dock de två ögrupperna Piktland, men tillhörde, styrdes och regerades i praktiken bara av de norska vikingar som bodde där. De nya inflyttade norska stormännen gjorde Orkneyöarna och Shetlandsöarna till sitt högkvarter och bas för sina plundringståg mot det skotska fastlandets kuster och mot Norge. Plundringarna mot det egna hemlandet Norge skedde på somrarna. För att få slut på plundringstågen mot Norge erövrade kung Harald Fairhair både Orkneyöarna och Shetlandsöarna 875, vilket var en av anledningarna till att han erövrade dessa ögrupper. Han tillsatte sedan earlar som styrde de två ögrupperna till 1231. Orkneyöarna och Shetlandsöarna tillhörde sedan kungariket Norge till 1466 respektive 1469. Sedan övergick de till kungariket Skottland. Som i fallet med Orkneyöarna och Shetlandsöarnaa erövrades Yttre Hebriderna också av inflyttade norska vikingar under de första decennierna på 800-talet. 890 hade Harald Fairhair lagt under sig förutom Orkneyöarna och Shetlandsöarna även Yttre Hebriderna. Det dröjde dock ända till 1098 innan Yttre Hebriderna formellt kom att tillhöra Norge när Edgar (1074-1107), kung av Alba 1097-1107 undertecknade öarna till Magnus III Olafsson (1073-1103). Magnus III var kung av Norge 1093-1103. |
15. Orkneyinga saga
- historier från 800-talet till 1192-1206
- historier från 800-talet till 1192-1206
|
15.1 Introduktion
Orkneyinga saga är det svenska, engelska, isländska namnet för en historisk isländsk berättelse och saga om Orkneyöarnas historia. Den kallas också på engelska för History of the Earls of Orkney, på skotsk gäliska för Seanchas Arcach nan Lochlannach, på svenska för Orknöjarlarnas saga och på isländska för Jarlasögur. Orkneyinga saga skrevs någon gång mellan 1192-1206 av en okänd upphovsman på Island. De isländska berättelserna från medeltiden är mycket viktiga källor för att förstå vikingarnas historia på Orkneyöarna samt deras styre över Orkneyöarna och dess earldom. Av dessa är Orkneyinga saga den mest kända och den mest specifika om Orkneyöarna. Orkneyinga saga består av en mix av helt sanna, halvt sanna, halvt påhittade och rena påhittade berättelser. Den är därför inget strikt historiskt sanningsverk utan en blandning mellan sann historia och rena sagor. Dock är den värdefull för att förstå vikingarnas historia på Orkneyöarna. Sagodelen är större i början av Orkneyinga saga, medan de sanna berättelserna är som störst i slutet. Orkneyinga saga är en lika mycket del av den medeltida litteraturen som historisk dokumentation över samma tid. 15.2 Avstånd Orkneyöarna ligger i norra Skottland mellan Norge i öster och västra Skottland i väster. Mellan Scapa strax söder om Kirkwall i centrala Orkneyöarna till västra Iona i västra Skottland är det ungefär 424 km båtvägen. Mellan Scapa och Stavanger i sydvästra Norge är det ca 508 km båtvägen. 476 km mellan Scapa och södra Karmøy. Karmøy är en ganska stor ö i sydvästra Norge. Den ligger 33 km nordväst om centrala Stavanger. Sett från Scapas perspektiv ligger Stavanger bara 84 km längre bort ifrån centrala Orkneyöarna än vad västra Iona gör. 52 km längre bort räknat med södra Karmøy istället för Stavanger. För att ge det ett perspektiv är det ca 522 km raka båtvägen på öppet hav mellan centrala Stavanger via södra Norge till norra Jylland och vidare ned till centrala Ålborg i nordöstra Jylland i norra Danmark. Ännu längre ifall båten reser i vattnet längs kusterna till södra Norges fastland via norska Kristiansand och Fredrikstad samt längs västra Sverige via svenska Smögen vidare ned till nordöstra Jylland. Det är med andra ord närmare båtvägen mellan Stavanger och centrala Orkneyöarna än vad det är mellan Stavanger och Ålborg. 508 kontra 522 km raka båtvägen. Via ett mellanstopp på södra Shetlandsöarna är det 567 km raka båtvägen mellan Stavanger och Scapa. 534 km från centrala Bergen till Scapa via södra Shetlandsöarna. Mellan Stavanger och Köpenhamn i sydöstra Danmark är det ungefär 687 km båtvägen. På 692 km kan man åka med båt hela vägen från Scapa till nordvästra Isle of Man. 536 km mellan Scapa och norra Nordirland och 639 km mellan Scapa och centrala Belfast båtvägen. Det ger en bild om det nära avståndet mellan sydvästra Norge och Orkneyöarna. Avståndsmässigt var det närmare för en norsk viking under vikingatiden att segla från Stavanger till Orkneyöarna än till nordöstra Jylland eller längre bort. Avståndet till Island där Orkneyinga saga skrevs är däremot gigantiskt långt i dessa sammanhang. Det är 996 km båtvägen mellan Scapa på Orkneyöarna och Vík i sydligaste Island. 1406 km båtvägen mellan Stavanger och Vík. 1309 km båtvägen mellan centrala Bergen och Vík. 15.3 Bakgrund 794 invaderade norska vikingar västra Skottland första gången. Troligen hade de besökt eller rest förbi Orkneyöarna i norra Skottland samma år utan att angripa ögruppen. 795 attackerades västra Skottland på nytt av norska vikingar. De hade troligen rest dit från Orkneyöarna samma år och dessförinnan från Norge 795 eller 794. I slutet på 790-talet och på 800-talet fördrev de norska vikingarna piktiska orkadier på Orkneyöarna. De var pikter som bodde på Orkneyöarna och som utgjorde hela deras befolkning innan vikingarna kom. De piktiska orkadierna hade inget val än att underkasta sig de norska vikingarnas våld och hot om våld. En del piktiska orkadier gick över till motståndarna, dvs. till vikingarna, och integrerades med dem. Men alltid med att vikingarna stod över dem. Andra piktiska orkadier förslavade vikingarna och använde eller sålde som slavar. En tredje grupp av piktiska orkadier slog vikingarna ihjäl. Vikingarna avkristnade också ögruppen, även om kristendomen återkom till Orkneyöarna under 800-talet av gäliska kristna missionärer från Dál Riata i västra Skottland. 849 formade norröna gaeler Kungariket Mann och Öarna. Kungariket fanns 849-1265 och sträckte sig från Shetlandsöarna och Orkneyöarna i norr till Yttre Hebriderna, Inre Hebriderna, Isle of Arran, några delar av Skottlands fastland i väster till Isle of Man i söder. Norröna gaeler var barn till manliga vikingar från Norge och kvinnliga gaeler från västra Skottland. 872 grundades kungariket Norge i nordvästra Skandinavien. 875 blev Orkneyöarna och Shetlandsöarna norska efter att de erövrades av Harald Fairhair (850-932), kung av Norge 872-930. Han var också känd som Harald Hårfager. Man han erövrade inte Orkneyöarna och Shetlandsöarna från pikter utan från andra norska vikingar som flyttade dit de första decennierna på 800-talet och från de nyinflyttade norska stormännen som flyttade dit i början på 870-talet. De förstnämnda norska vikingarna och deras ättlingar styrde och regerade de två ögrupperna vid tiden när Harald Fairhair erövrade dem 875. Orkneyöarna och Shetlandsöarna tillhörde sedan kungariket Norge från 875 till 1466 respektive 1469 då de blev en del av kungariket Skottland. Efter erövringen av Orkneyöarna 875 tillsatte norska kungen Harald Fairhair earlar som fick styra över ögruppen. Ordet earl är besläktat och har samma ursprung som det skandinaviska ordet jarl. De har liknande, men inte helt samma betydelse. Dessa earlar styrde Orkneyöarna ända fram till 1231 då den raden av earlar som Harald Fairhair tillsatte dog ut. Historierna om de här earlarna och deras fejder, strider, resor och pilgrimsfärder kom att berättas av samtida skalder som i sin tur förde berättelserna vidare till nästa generationers skalder. Som så ofta vid sådana historieberättelser förändrades historierna lite efter varje berättare och generation. En del saker i historierna togs bort och annat, sant som påhittat, lades till. Orkneyinga saga handlar om dessa historier med Orkneyöarna som utgångspunkt. Orkneyinga saga sammanställdes under årens lopp från muntlig tradition och historiska fakta. Berättelserna ger en levande bild av strider, mord, politiska intriger, trolldom och smutsiga affärer på platser som är välkända än idag för dagens Orkneybor. På engelska kallas Orkneyborna idag för Orcadians. 15.4 Kapitel 1-3 - delvis sagokapitel De tre första kapitlen i Orkneyinga saga behandlar de mytiska förfäderna och anorna till de senare earlarna (jarlarna) på Orkneyöarna i de efterkommande kapitlen. De två första kapitlen ger en unik förklaring varifrån Norge fick sitt namn, där Thorri´s söner Nór och Gór's uppdelning av mark är en del av förklaringen. Thorri var också känd som Torri och Torre. Det finns idag också andra förklaringar hur Norge fick sitt namn. En är att Norge fick sitt namn från fornnordiska orden "nor veg" eller "norð vegr" som betydde vägen/rutten norrut. Norge på fornnordiska hette Nóregr. De tre första kapitlen ger även det förmodade ursprunget till att de svenska och norska orden torsmånad och göjemånad döptes efter Thorri respektive Gói. Torsmånad är en gammal nordisk benämning för januari och ibland februari. I sydligaste Sverige ibland till och med för månaden mars. I Skandinavien delade man upp vintern i kronoligisk ordning i julmånad, torsmånad och göjemånad. Torsmånad kommer från fornnordiskans torremånad som betydde torkmånad. Torkmånad syftade på den torra frysna jorden i Skandinavien under vintern. På en del platser i Skandinavien offrade man saker och djur till Thorri/Torri/Torre för att få snö och goda snöförhållanden. Med det hoppades man få god skidföre under torsmånaden. Torremånad kom i sin tur från Thorri/Torri/Torre. I södra och sydvästra Norden används främst Torri och Torre framför Thorri. Stegen: 1. Thorri/Torri/Torre. 2. Torremånad, dvs torkmånad. 3. Torsmånad, dvs januari och ibland februari. Göjemånad är ordet för februari och ibland för månaden mars. Det tros betyda månaden med tunn snö eller spårsnö. Spårsnö är sådan snö som ger spår om djur eller människor gått i det. Göjemånaden markerade ofta en tid av kyla och snöoväder. Det var också en tid då man föreberedde sig för våren. Göje i ordet göjemånaden kom från fornnordiska orden gói och gæ som betydde snö eller vinter. De kom i sin tur från Gói, också känd senare som Göja i svenskan. Göja var ursprungligen ett mytiskt väsen eller en gudomlighet för vegetationen. I delar av Sverige användes ordet göjemånad långt in till på 1900-talet. Stegen: 1. Gói 2. Göja, mytiskt väsen och gudomlighet. 3. Gói och gæ, orden för snö eller vinter. 4. Göjemånad, dvs februari. 15.5 Efter kapitel 3 Efter de tre första tre kapitlen börjar Orkneyinga saga berätta halvt sanna och halvt påhittade berättelser om när norska kungen Harald Fairhair (850-932) erövrade Orkneyöarna på andra halvan av 800-talet, dvs. år 875. Därefter går Orkneyinga saga vidare till andra sakfrågor och sträcker sig från 800-talet till 1192-1206 eller år 1200 under Norges regeringstid. Orkneyinga saga visar hur en man blev en earl (jarl) i det medeltida Orkney och de problem som skulle uppstå om mer än en person delade earldomet. Exempel på det finns i kapitlen 12-19 om sönerna till Sigurd Hlodvisson (960-1014), Earl of Orkney 991-1014. I Orkneyinga saga får läsaren också läsa om och introduceras till några av de mäktigaste människorna i Storbritanniens vikingahistoria som t.ex.: ● Sigurd Eysteinsson (d. 892), Earl of Orkney 875-892. Han är mer känd som Sigurd the Mighty. Han var den andra vikinga-earlen på Orkneyöarna. ● Sigurd Hlodvisson (960-1014), Earl of Orkney 991-1014. Han var mer känd som Sigurd the Stout. Orkneyinga saga berättar om hur han föll i slaget vid Clontarf utanför Dublin 1014. ● Thorfinn Sigurdsson (1009-1058/1064), Earl of Orkney 1020-1058/1064. Han var också känd som Thorfinn the Mighty. Enligt Orkneyinga saga byggde han en kyrka i Birsay i nordvästra Mainland. Mainland är Orkneyöarna största ö. Han anses vara den första engagerade kristna earlen på Orkneyöarna. Thorfinn såg till att Orkneyöarna blev ett biskopsdöme. Thorfinn Sigurdsson var son till Sigurd Hlodvisson (960-1014), Earl of Orkney 991-1014. Thorfinns mamma var Olith (988-1034), prinsessa av Alba 1005-1034. Hon var dotter till Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034. Med andra ord var Thorfinns morfar kung av Alba. Olith var också känd som Donada och Anleta. Namnet Olith förekommer som både namn och vanligt ord i flera språk runt om i världen där det har olika betydelser. Det finns bl.a. i USA, Mexiko, Skottland, Frankrike, Kenya, Tanzania, etc. Namnet Donada, också känt som Doada, förekommer i den gaeliska världen och i latinska länder som t.ex. Spanien och Italien. I den gaeliska världen är namnet en feminin variant av namnet Dòmhnall (Donald), vars manliga namn betyder världshärskare. Namnet Donada har dock latinskt ursprung och kommer från det latinska ordet donatus som betyder given eller skänkt. Där är Donada en feminin variant av latinska namnet Donatus, på spanska Donado och på italienska Donato. Namnet Anleta kommer ursprungligen från norra Italien. Där kommer det från det latinska ordet anellus som betyder ring eller liten ring, dvs. smycket ring. År 1000 eller 1005 gifte Olith sig med Sigurd Hlodvisson. Sigurd fick minst fem söner med olika kvinnor. Den yngsta sonen Thorfinn var den enda sonen som han fick med Olith. Thorfinn Sigurdsson barnbarn Magnus Erlendsson (1075-1115) som nämns nedan blev ett helgon. ● Magnus Erlendsson (1080-1117), Earl of Orkney 1106-1117. Enligt andra uppgifter levde han 1075-1115 och var Earl of Orkney 1108-1115. Hans farfar var Thorfinn Sigurdsson (1009-1058/1064), Earl of Orkney 1020-1058/1064. Magnus Erlendsson är idag mer känd som Saint Magnus och ibland även som Magnus the Martyr. I egenskap som helgon vördas han fortfarande på Orkneyöarna idag. St. Magnus Cathedral på Kirkwall byggdes av Rögnvald Kali Kolsson (1100-1158) som minne till Magnus Erlendsson. Se nedan för Rögnvald. ● Haakon Paulsson (f. före 1099 och d. 1123), Earl of Orkney 1105-1123. ● Rögnvald Kali Kolsson (Saint Rögnvald) (1100-1158), Earl of Orkney 1136-1158. Han är även känd som Rognvald Kale Kolsson, men mest känd är han som Earl Rognvald. Han föddes i Norge år 1100. År 1137 började han med byggandet av St. Magnus Cathedral i Kirkwall i Mainland som är i Orkneyöarnas största ö. På svenska heter katedralen Sankt Magnuskatedralen eller Kirkwallkatedralen. Sommaren 1151 tog Rögnvald Kali Kolsson uppehåll personligen med byggandet av St. Magnus Cathedral och reste istället på en pilgrimsresa till det heliga landet, the Holy Land, i Mellanöstern. Han var borta i två och ett halvt år. Resan gick via ett moriskt slott i Spanien och ett besök på Sardinien. Morer var de muslimer som bodde i nuvarande Portugal och Spanien från 700-talet till 1400-talet. 1492 hade de kristna tagit kontroll över det sista moriska spanska fästet i Granada i södra Spanien. De flesta morerna var inte araber utan kom från västra delen av Nordafrika innan de invandrade till den Iberiska halvön 711. I Mellanöstern simmade Rögnvald Kali Kolsson med sin följeslagare Sigmund Fish-Hook i floden Jordan. Julen 1153 kom Rögnvald kom tillbaka till Orkneyöarna och fortsatte med byggandet av St. Magnus Cathedral. 1158 blev han mördad i Caithness i norra Alba (Skottland) av en hövding från Alba. Byggandet av St. Magnus Cathedral var då ännu inte klart. Det dröjde till omkring år 1437 innan katedralen var helt färdigbyggd. Det var ungefär 300 år efter Rögnvald påbörjade det 1137. St. Magnus Cathedral har sin egen fängelsehåla. Människor som anklagades för häxkonst på Orkneyöarna 1594-1708 brukade fängslas där. Deras rättegångar hölls också i katedralen. Den eller de personer som är intresserade idag av ämnet häxkonst på Orkneyöarna på 1600-talet bör därför börja med att bege sig till St. Magnus Cathedral i Kirkwall. Trevlig resa! ● Sweyn Asleifsson (1115-1171). Han var en viking som föddes i Caithness i norra Alba (Skottland). Tekniskt idag var han en ättling till tidigare vikingar eftersom vikingatiden på de brittiska öarna pågick 793-1066. Alla personerna ovan är kända och fast i medvetande hos Orkneyborna än idag. De utgör ryggraden i ögruppens vikingaarv. När en nutida person tolkar någon historisk källa måste personen tänka på när det skrevs, vem som skrev det och varför det skrevs. Sedan kan personen bestämma om källan är tillförlitlig. Eftersom Orkneyinga saga fördes vidare genom generationerna muntligen kan inte alla fakta vara helt korrekta i dess berättelse. Saker kan ha överdrivits för att göra en bättre historia eller för att glorifiera huvudpersonerna. Dock ger Orkneyinga saga en unik inblick i den medeltida skandinaviska världen, men med fokus på Orkneyöarna. Orkneyinga saga har inga andra motsvarigheter i det sociala eller litterära registren eller dokumenten av Skottland från den här tiden. Därför är Orkneyinga saga en stor kulturskatt som eftervärlden fått ta del av. Dels för de som intresserade av vikingarnas historia i den här delen av världen, dels för de som är intresserade av norra Skottland och Orkneyöarnas historia under vikingatiden och senare och dels för de som bara är lite allmänt intresserade av historia från den här tiden. |
16. Scar's båtgrav 875-950
|
Crook beach på Sanday på Orkneyöarna där Scar's båtgrav hittades. © Paul Sammonds.
|
|
16.1 Graven hittades 1985
Scar's båtgrav var en vikingabåtgrav från 875-950 som låg på Crook beach en km nordöst om byn Scar på norra delen av ön Sanday i nordöstra Orkneyöarna. Scar's båtgrav är även känd som Scar vikingabåtgrav och på engelska som Scar boat burial respektive the Scar viking boat burial. Graven hittades av 1985 av Sandaybonden John Dearness. Han gick längs stranden en dag när han såg ben och ett litet runt objekt av bly som stack upp ur en sandbank. De hade blivit synliga efter att en storm dagarna innan skalat och rivit bort sand på sandbanken. Han trodde att han upptäckte en gravplats för en död sjöman som omkommit till havs. John Dearness plockade upp det lilla blyobjektet och tog hem det. Efter att ha visat den till en vän trodde de att det var en del av ett bilbatteri. Fyndet lades i en kökslåda och glömdes bort. John Dearness dog innan platsens betydelse blev känd. 16.2 Julie Gibson besökte Sanday 1991 1991 besökte arkeologen Julie Gibson ön. Hon hade hört talas om upptäckten av benen 1985. I samband med hennes besök visades det lilla blyobjektet för henne. Hon såg att det var ett betydelsefullt arkeologiskt fynd. Objektets togs till Kirkwall på Orkneyöarnas största ö Mainland för identifiering. Det lilla objektet visade sig vara en blyvikt för mätning av ädelmetaller som guld och silver som användes av nordiska handelsmän. Julie Gibson återvände till Sanday för att leta efter mer. Med sig hade hon Dr Raymond Lamb. De undersökte då Scar's båtgrav på Crook beach. De hittade några rostiga järnnitar på platsen. Det såg ut som att de hade hittat en vikingbåtgrav. På grund av hotet om kusterosion, dåliga väderförhållanden och höststormar som riskerade förstöra platsen tvingades arkeologerna agera snabbt. De lämnade sedan ön för att kunna bilda ett räddningsuppdrag som skulle återvända och rädda fynden. Historic Scotland agerade därefter snabbt. De satte ihop en grupp arkeologer ledda av Magnar Dalland för att gräva ut platsen. Utgrävningarna skulle ske i november och december 1991. 16.3 Utgrävningarna 1991 Under utgrävningarna i slutet av 1991 grävde arkeologerna fram resterna av en 6,5 meter lång och 1,5 meter bred öppen roddbåt. Dess trä hade ruttnat bort och lämnat kvar mer än 300 järnnitar. En sida hade redan spolats bort av det hårda tidvattnet. Båten var placerad i en båtformad stenkammare som var packad med ytterligare stenar. Det fanns också stenar som bildade en muromgärdad inhägnad inne i båten samt resterna av tre människoskellett. Skelletten bestod av en man, en äldre kvinna och ett barn. Mannen var 180 cm lång och troligen 30 år. Han låg i en ihopkrupen ställning i aktern på båten. Vid mannens fötter låg kvinnan rakt platt på sin rygg. Kvinnan var omkring 70 år. Barnet var 10-11 år, men av okänt kön. Som kvinnan låg barnet platt på sin rygg. Begravningsplatsen innehöll även många gravgåvor. Bredvid mannen fanns ett svärd i järn, en koger med åtta pilar, en benkam och tjugotvå bitar till ett spel. En koger var en behållare för pilar som används av en bågskytt. Bredvid kvinnan fanns en förgylld brosch och Scar's drakplatta, på engelska Scar dragon plaque. Plattan var gjord av valben. Andra föremål som fanns bredvid kvinnan var bl.a. en kam, en sax, en skära, ett vävsvärd för vävning och två sländor för tillverkning av textiler. Det senare användes för att spinna tråd manuellt. Sett ur kvalitet och skick var objekten bredvid människorna enastående fynd i Storbritannien. Mätningar av föremålen visade sig sedan att Scar's båtgrav var från 875-950. Sanden invändigt i båten matchade inte sand från Orkneyöarna, Shetlandsöarna eller det skotska fastlandet. Det tydde på att båten inte hade tillverkats i Skottland. Troligen kom båten och dess passagerare från Norge eller övriga Skandinavien där de hade en annan typ av sand. Scar's båtgrav anses idag vara ett av de viktigaste arkeologiska fynden som hittades på Orkneyöarna på 1900-talet. Det som gjorde Scar's båtgrav särskilt intressant var att de flesta vikingbåtbegravningar som fram till dess hittats i Storbritannien bara innehöll en person. I Scar's båtgrav fanns det tre personer. Det ledde forskarna fram till frågor som: - Vilka var personerna? - Hur var förhållandet mellan de tre? - Varför begravdes de tillsammans? - osv. 16.4 Vilka personerna var Det forskarna kunde konstatera var att kvinnans ålder uteslöt att hon var hustru till mannen, i alla fall i traditionell bemärkelse med syfte att de skulle få barn tillsammans. Hon kunde ha varit hans hustru sett ur den meningen att hon ägde land och att de gifte sig för att han skulle få denna mark efter hennes död. Men det troliga var att de inte var man och hustru. Forskarna på 1990-talet frågade sig därför ifall de tre personerna istället var mor, son och barnbarn. Kvinnan måste då ha varit ca fyrtio år när hon födde mannen. Senare forskare på 2020-talet trodde att de tre kanske till och med var mor, barnbarn och barnbarnsbarn. I sådant fall var kvinnan farmor eller mormor till mannen och barnet var barn till honom. Fullt logiskt för då fick den äldre kvinnan ett barn vid tjugoårs ålder. Detta barn fick sedan i sin tur vid tjugoårsåldern ett barn som var mannen. Analyser av benen på 1990-talet tydde på att mannen tillbringade sin ungdom till sjöss. Tillstånden på händerna visade på att han troligen var en roddare eller en utbildad tränad svärdsman och en skicklig ryttare. Vikter som hittades i båtgraven tydde däremot på att mannen förmodligen var en handelsman eller en handelsman och en krigare på samma gång, vilket var det mest troliga med de föremålen som låg bredvid honom. Kvaliteten och kvantiteten på gravgodsen indikerade på att han var ganska välbärgad och hade en ganska hög position i det lokala samhället. Det spekulerades också på 1990-talet att mannen i graven kanske var en slav eller en anställd person eftersom benkammen hittades i hans hand. Kammen i hans hand förstärkte då hans roll som en person som jobbade åt en annan. En slav eller en anställd begravdes dock i vanliga fall inte med sådana rika gravgåvor som låg i graven. Det talar mot slav- och anställdteorin. Å andra sidan var mannen på riktigt en slav eller en anställd hade i sådant fall resterna av den verkliga handelsmannen eller krigaren, som begravdes i båten, då spolats ut i havet före utgrävningen 1991. Då låg det fyra personer i graven innan 1991. De var då handelsmannen/krigaren, kvinnan, barnet och slaven. En annan möjlighet var att mannen i graven var en slav eller en tjänare till kvinnan. I sådant fall fanns inte någon annan människa som tidigare spolats ut i havet. Men detta var mindre troligt eftersom en slav inte omgav sig med sådana föremål som ett svärd bredvid sig som arkeologerna hittade intill mannen. Men det var bara spekulationer. Det forskarna konstaterade på 1990-talet var att de tre personerna i graven troligen hade någon form av relation med varandra. Tre människor utan några relationer med varandra begravdes knappast tillsammans i en sådan här fin grav. 16.5 Hur de dog Arkeologerna på 1990-talet fann inga fynd på hur någon av de tre personer dog. Forskarna trodde att de tre begravdes på samma gång eller inom en kort tid efter varandra. Forskarna ställde sig frågor som ifall de blev sjuka och dog samtidigt. Kanske drabbades de av en sjukdom som var utbredd på Sanday vid tidpunkten för deras död? En annan möjlighet var att de dog i en olycka. Möjligen till havs i en drunkningsolycka när de reste till eller från någon av grannöarna på Orkneyöarna. Dock frågade sig forskarna då varför en äldre kvinna omkring sjuttio år i sådant fall reste ute till havs i en öppen båt på den tiden. Det talar mot havsteorin. Å andra sidan fanns möjligheten att de tre människorna, vid händelse att de var mor, son och barnbarn eller mor, barnbarn och barnbarnsbarn, blev vräkta tillsammans med andra familjemedlemmar från sitt gemensamma hus på ön Sanday eller på någon grannö. Sedan var de på väg till eller från Sanday i en eller flera båtar. Men väl ute på havet omkom dessa tre människor medan övriga familjemedlemmar i samma båt eller i andra båtar klarade sig. En annan hypotes var att kvinnan dog en naturlig död. Men p.g.a. hennes höga position i det lokala samhället, som exempelvis mor till en lokal hövding, dödades mannen och barnet för att de skulle följa med henne in i nästa värld efter döden enligt den lokala religionen. Det som talade mot detta var återigen att det var osannolikt att mannen var slav eller tjänare och omgavs av de föremålen som hittades vid honom. Å andra sidan fanns det möjlighet att det inte var hans föremål och att han istället fick de som presenter för att ha i nästa värld. Av de tre personerna i Scar's båtgrav var det kvinnan som var den mest intressanta. Hon var sjuttio år, vilket var en avsevärd hög ålder för en kvinna vid tidpunkten för begravningen. De flesta kvinnorna blev inte äldre än mellan trettio och fyrtio år vid den här tiden i Skottland eller ens i Europa, undantaget kvinnor på mycket höga positioner som en del drottningar i kungariken i Europa som kunde bli sextio till sjuttio år. Den sjuttioåriga kvinnans höga ålder måste därför stått ut i det samhället där hon levde i, vilket utan tvekan märkte ut henne som de andra människorna skulle respektera och visa vördnad för. Gravgåvorna runt kvinnan tydde dessutom på att hon hade rikedom och en ganska hög position i det lokala samhället som i fallet med mannen. Rikedom och position bidrog därför i högsta grad till hennes höga ålder. 16.6 Scar's drakplatta Scar's drakplatta som låg bredvid kvinnan styrkte att hon var speciell. Vid den här tiden var sådana här plattor bland vikingarna kopplade till den fornnordiska fruktbarhetsgudinnan Freja. Ifall det också gällde Scar's drakplatta kunde plattan tjänat för rituella ändamål inom dyrkan. Under ett kort tag under 2010 lånades Scar's drakplatta ut till Jorvik Viking Centre i York i norra England. Den som idag vill se fynden från Scar´s båtgrav i verkliga livet bör bege sig till the Orkney Museum i Kirkwall på Orkneyöarna där de finns för allmän beskådan. |
Scar's drakplatta i valben. © Education Scotland. OGL.