700-talet

700-talet

Innehåll

1. Hunterston brosch 700
- 1.1 Broschen
- 1.2 Penannular och pseudo-penannular
- 1.3 Melbrigda
2. Nechtans kyrkliga reformer, början av 700-talet
3. Kristna ristade stenar, 700-talet
4. Monymusk relikvarium 750
5. Vikingarnas räd mot Skottland 794
- 5.1 Vikingatiden
- 5.2 Första vikingarna till Skottland

På 700-talet fanns inte kungarikena Skottland och England. Istället utgjordes de av flera separata kungariken som var och en hade sina distinkta områden, kulturer, etc. Se kungahus för mer om ämnet. Nedan används därför begreppen Skottland och England för att beskriva dåtidens alla områden som idag utgör Skottland och England. Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. © Copyright översta bilden: Jason Vanderhill. CC.

1. Hunterston brosch 700

Överst, stora bilden broschens framsida och lilla bilden baksidan med
runskrift överst på sidorna. © National Museums Scotland. CC.

Närbild på framsidan. © National Museums Scotland. CC.

1.1 Broschen

År 1826 eller 1830 hittades Hunterston brosch i samband med grävandet av en dränering vid foten av Goldenberry Hill nära Hunterston i North Ayrshire. Broschen är känd på engelska som the Hunterston Brooch och på svenska också som Hunterstons brosch, Hunterston-broschen, Hunterston ringspänne och Hunterston ringnål. Enligt National Museums Scotland tillverkades broschen år 700 i västra Skottland eller på Irland. Det förekommer också uppgifter från andra källor att broschen tillverkades de första årtiondena av 700-talet eller år 700-900. Den officiella hållningen är att broschen gjordes år 700 eller däromkring. National Museums Scotland är inte samma som the National Museum of Scotland. Däremot är the National Museum of Scotland en del av National Museums Scotland.

Tillverkades Hunterston brosch i västra Skottland år 700 gjordes den i sådant fall sannolikt på en plats som kungliga Dunadd i dåvarande kungariket Dál Riata i det som är dagens Argyll and Bute. Stilen på broschen har likheter med irländska broscher medan broschens filigraner liknar metallverk som gjordes i England. Broschen är en mix av keltiska och anglosaxiska stilar. I Dunadd och i Dál Riata möttes de två traditionerna och stilarna, de irländska och engelska, vilket talar för att den gjordes i västra Skottland. Å andra sidan går det inte att bortse från Hunterston broschens irländska likhet, vilket talar för att den kunde ha gjorts på Irland av en hantverkare som var utbildad i utländska tekniker såsom i England.

Hunterston brosch har en komplex konstruktion som är typisk för de mest utarbetade irländska broscherna. En hantverkare i skotska delen av Dál Riata, vars kungarike också innefattade norra Irland, hade kanske rent tekniskt inte kunnat klara av att göra Hunterston brosch. Oavsett vem eller vilka som tillverkade broschen måste de ha varit extremt goda hantverkare.
Den eller de måste haft mycket goda kunskaper i irländska, irländsk-skotska och anglosaxiska dekorerade metallverk. Hunterston brosch är gjuten i silver. Den är också rikligt förgylld med guld och har bitar av bärnsten. Dock har det mesta av bärnstenarna försvunnit på broschen.

Alla bärnstenar som hittats på jorden är 20-145 miljoner och 298-323 miljoner år gamla. Inga bärnstenar som är omkring 145-298 miljoner har påträffats på jorden. Stenar som är yngre än 20 miljoner och som har vissa likheter med bärnstenar kallas för kopaler. Är bärnstenarna på Hunterston
brosch från Isle of Wight i dagens södra England eller från södra Spanien är de 65-145 miljoner är gamla. Är de däremot från Storbritannien men inte Isle of Wight, Frankrike, Sicilien i södra Italien, Schweiz, Frisiska öarna, Tyskland, Skandinavien, Polen, Tjeckien, Slovakien, Baltikum, Rumänien eller Ukraina är de 23-65 miljoner är gamla. Resterna av bärnstenarna på Hunterston brosch är därför minst 20 miljoner men max 145 miljoner år gamla.

Hunterston brosch är också dekorerad med sammanflätade djurkroppar i guldfiligran. Guldfiligran är ett smycke gjort eller dekorerat av små fina trådar och kulor i guld. Filigran kan även vara ett smycke som ger intryck av sprödhet. Delarna sammanflätas genom öglor eller slingor och kopplas samman i geometriska mönster. Ofta för att fylla upp ett annars tomt utrymme. Ringens diameter på Hunterston brosch är 12,2 cm. I mitten på framsidan finns ett kors och en gloria som representerar den uppståndne Kristus omgiven av små fågelhuvuden. En gloria som symbol inom konsten är en markering av helighet eller av personers helighet. Stiftet (pinsen/nålen) på Hunterston brosch är 13,1 cm lång, men tros från början var minst 15 cm på längden.

Hunterston brosch tillverkades förmodligen för någon person med mycket stor makt, t.ex. för en kung, drottning eller en annan person som stod mycket högt upp i samhället. Antagligen användes den bara vid mycket speciella tillfällen som bröllop, stora högtidliga religiösa tillfällen, andra högtider, etc. Den kan också ha tillverkats för att en kung eller en mycket högt uppsatt ledare skulle ge den som en gåva till en annan kung, drottning, prins eller prinsessa. Kanske för att markera de båda personerna eller kungarikenas vänskap eller fred efter tidigare krig. De som såg ägaren bära broschen förstod direkt att bäraren var en mäktig och viktig person.

När Hunterston brosch antas tillverkades år 700 var Fiannamail ua Dúnchado (d. 700) kung av Dál Riata 698-700. Han ersattes det året av Béc ua Dúnchado (d. 707) som var kung av Dál Riata 700-707. I Piktland var Bridei IV (d. 706) kung av Piktland 697-706. Han var också känd som a) Bridei, b) Bruide mac Der-Ilei och c) Bridei son of Der-Ilei. I närliggande kungariket Alt Clut, senare på 800-talet kungariket Strathclyde, var Beli II (d. 722) kung av Alt Clut 694-722. I Northumbria var Aldfrith (d. 704/705), kung av Northumbria 685-704/705. Han var också känd som Ealdfrith och Aldfrid. På Irland var Loingsech mac Óengusso (d. 703) högkung av Irland 695-703. Han ersattes 703 av Congal Cennmagair (d. 710) som var irländsk högkung 703-710.

Vid den här tiden var Irland indelat i flera oberoende irländska kungariken som hade sina egna kungar. De stod under sin irländsk högkung som fungerade som deras gemensamma överherre. Det medförde att Irland inte var en politisk förenad stat utan istället bestod av flera självständiga kungariken. De irländska högkungarnas grad av kontroll varierade över tid.
Möjligen gjordes eller beställdes Hunterston brosch för någon av dessa alla nämnda kungar på Irland och i Skottland eller en person som stod strax under någon av dem i makthierarkin. Men exakt vem kommer vi i eftervärlden aldrig att få veta. Det går heller inte att utesluta att Hunterston brosch tillverkades för en abbot eller för en annan religiös person med mycket pengar och makt som stod högst upp i hierarkin inom religionen i något av kungarikena ovan. Dock tror dagens forskare mer på att broschen gjordes för en kung eller en mycket högt uppsatt ledare än en religiös person som en abbot, även om det inte går att utesluta båda alternativen.

1.2 Penannular och pseudo-penannular

I en penannular brosch är det i regel en öppning och luft mellan ändarna.
Annular i slutet av ordet syftar på att den är formad som en ring medan penannular betyder att ringen är ofullständig. Penannular broscher var vanliga i Piktland under tidig medeltid. Hunterston broschen däremot är ingen penannular brosch. Den är istället en mycket viktig keltisk brosch av modellen pseudo-penannular som var typiska på Irland. En pseudo-penannular begränsar sig till broscher och avser att det inte finns någon öppning i ringen eller luft mellan ändarna, men att designen behåller egenskaperna som hos en penannular brosch, t.ex. genom att betona de två ändarna. En del pseudo-penannular broscher är mycket lika penannular broscher i design och skiljer sig bara genom att ändarna sitter ihop som en naturlig förlängning på pseudo-penannular broscher, vilket de inte gör på penannular broscher där det är luft mellan ändarna.

Andra pseudo-penannular broscher däremot skiljer sig kraftigt gentemot penannular broscher genom att betona förbindelsen mellan ändarna i form av storlek och design, dvs. i den delen där det annars hade varit luft mellan ändarna på en penannular brosch. En pseudo-penannular brosch kan också beskrivas som ringformad (annular) eller som ringbroscher (ring brooches), medan penannular broscher kan kallas för öppna broscher (open brooches) eller öppna ringbroscher (open ring brooches).

Under tidig medeltid var penannular broscher och pseudo-penannular broscher vanliga på de brittiska öarna i det som är nuvarande Irland och Storbritannien. I synnerhet broscher av enklare material som inte var lika bearbetade och utsmyckade metallarbeten. På Irland och i Skottland var de vanliga bland eliten år 700-900. De skotska hade sin stora guldera 750-850 och tillverkningen av sådana här guldförgyllda broscher var därför mest koncentrerad vid denna period i Skottland. De skotska var mer likartade i design än de irländska, vilket tydde på att designen inte kunde ändras lika mycket över denna korta tid i Skottland som på Irland. Desto längre tid av tillverkning av sådana här broscher, desto större chans att designen även ändrades över tid. Det berodde på en rad olika saker som modetrender som rådde lokalt eller kom utifrån. Det kunde också ha att göra med att nya generationer ofta ville skapa en ny modernare design än de gamla eller en rad andra orsaker.

Omsorgsfullt bearbetade pseudo-penannular broscher var dock vanligare på Irland medan detaljerade penannular broscher förekom oftare bland pikterna år 700-900 i det som idag är Skottland. Det talar enligt en del forskare för att Hunterston broschen, som är en pseudo-penannular brosch, också sannolikt tillverkades på Irland. Å andra sidan påminner Hunterston broschen om
fragment av en penannular brosch som hittades 1860 i Dunbeath i Caithness i norra Highland i nordligaste Skottland. Broschen i Dunbeath tillverkades troligen i det som är nuvarande Skottland. Därför reserverar sig en del forskare för att Hunterston broschen också kan ha gjorts i Dunadd i västra Skottland. Som nämndes tidigare påminner stilen på Hunterston broschen
om broscherna på Irland, men filigranet om designen från England. I Dunadd förenades ofta dessa två stilar, det irländska och det engelska. Ett annat alternativ, som också nämndes tidigare, var att Hunterston broschen tillverkades på Irland men av en hantverkare som var utbildad i utländska tekniker. Klart är i alla fall att broschen är en komplex konstruktion som är typisk för de mest detaljerade irländska broscherna.

Penannular och pseudo-penannular broscher bars av både män och kvinnor, men främst vid högtider. Till vardags bars de inte lika ofta. Männen bar dem på axeln medan kvinnorna bar dem på brösten. Desto högre rang i samhället desto finare var broscherna. Kungar främst på Irland kunde bära broscher i guld medan deras söner och prinsar fick nöja med sig broscher i silver.

Mellan år 560-570 och 1000-talet var denna typ av bildkonst med sammanflätning, som i fallet med Hunterston broschen, vanlig i medeltidskonst från norra Europa och hela vägen ned till norra Italien. I norra Italien varade den här typen av bildkonst mellan 560-570 till år 700 innan den övergavs. I England hade den sin höjdpunkt under åren 600-900 under en migrationsperiod från Tyskland. På Irland och i Skottland hade den sin storhetsperiod från ca år 600 till 1000-talet. På de brittiska öarna i det som är dagens Irland och Storbritannien var de här mönstren vanliga på keltiska metallarbeten, träarbeten, kors, handskrivna pappersdokument, osv. I Sverige och i övriga Skandinavien fanns en del av den ringlande designen på en del runstenar även om de designmässigt oftast såg helt annorlunda ut än den keltiska designen.

Engelskspråkiga forskare tvistar idag huruvida de keltiska mönstren på de brittiska öarna, dvs. Irland och Storbritannien, kom från norra Italien eller direkt från östra Medelhavet i västra delen av Mellanöstern. Sammanflätade mönster i västra Mellanöstern vid den här tiden hade ofta liknande mönster som de keltiska mönstren på de brittiska öarna. De liknande varandra så mycket att de tros hade samma ursprung. Det var inte mer konstigare än att några keltiska handelsmän eller hantverkare från de brittiska öarna reste till Italien eller till östra Medelhavet på 500- eller 600-talen, såg designen och sedan tog hem den till de brittiska öarna där de gjorde sin egen variant av den. Men kom designen till de brittiska öarna via Italien eller direkt från östra Medelhavet? Frågan är fortfarande olöst.

1.3 Melbrigda

Överst på sidorna på baksidan av Hunterston brosch finns en runskrift från ett fornnordiskt språk daterat troligen till 800- eller 900-talen. "- Melbrigda äger den här broschen." står det på runskriften. Även om broschen gjordes år 700 kan runskriften ristats in efteråt på 800- eller 900-talen. På fina utarbetade medeltida keltiska broscher förekom det ibland att senare ägare ristade in sina namn på broscherna. Ofta var dessa personer norse-gaeler eller förekom i norse-gaeliska sammanhang och historier.

Vem var då denna Melbrigda som ett tag ägde Hunterston brosch på 800- eller 900-talen? Det är givetvis omöjligt att veta, men många nutida insatta forskare i ämnet tror att broschen tillhörde en person med mycket hög status. Broschen indikerade ägarens stora makt och var en stor prestigepryl att äga. Broschens utformning gjorde att en vanlig person inte kunde ha haft råd att ha införskaffat eller behålla den även om den var ett krigsbyte.
Förmodligen ägdes Hunterston brosch därför spekulativ av en mormaer eller av en tidigare gälisk eller piktisk förlaga till en mormaer, enligt en del forskare. Titeln mormaer var av gälisk eller möjligen piktisk ursprung, men nämndes i praktiken första gången i Skottland på första halvan av 900-talet även det finns nämnda skriftliga mormaer från 800-talets Piktland.

Mormaer var det gäliska ordet för en regional eller provinsiell härskare. Det ersattes i Skottland i fornnordiska områden av fornnordiska jarl och i övriga Skottland av earl som hade anglosaxiskt ursprung även om mormaer behölls en tid i vissa områden. Fornnordiska jarl i sin tur ersatte urnordiska ordet eril. Rent praktiskt var en mormaer en chef, ledare och hövding för sin stam. En mormaer of Mar var ledare och hövding för stammen i Mar, osv. En mormaer var endast underordnad kungen i Alba och sedan kungen och drottningregenten i Skottland. Den som var en mormaer hade därför en mycket hög position.

Det finns en person som bäst stämmer in med makt-beskrivningen, att Hunterston brosch spekulativt ägdes av en mormaer på 800- eller 900-talen med mycket makt och med namnet Melbrigda. Den som passar bäst in på alla dessa komponenter var, enligt en del forskare, en piktiskt adelsman som hette Máel Brigte (d. ca. 890-892 eller d. 900). Han var också känd som a) Máel Brigte of Moray, b) Melbrigda, c) Mael Brigda, d) Maél Brigda, e)
Máel Brigte the Bucktoothed, f) Máel Brigte Tusk, g) Máel Brigte the Buck-Toothed och h) Melbrigda Tonn, Mormaer of Mar. Tonn i det sista namnet syftade på en av hans stora tänder. Namnet Maél Brigda var ett vanligt kvinnligt gaeliskt namn även om det förekom att män också kunde heta det.
Namnen Máel Brigte, Melbrigda och Mael Brigda betydde "hängiven/anhängare till Brigid". Brigid var en antik gaelisk gudinna för eld och skicklighet. Hon var även förknippad med vårsäsongen, fertilitet, läkning, poesi och hantverk gjorda av smeder. Inte minst var hon en gudinna som poeter älskade på 900-talet. Hon hade två systrar som också hette Brigid. Den ena systern botade inom läkning och den andra systern var en smed.

Den piktiska adelsmannen Máel Brigte som levde på 800-talet nämndes i Orkneyinga saga som i sin tur skrevs någon gång 1192-1206 på Island. Berättelserna i Orkneyinga saga är en blandning av sanna, halvt sanna och rena påhittade historier om Orkneyöarnas historia. Máel Brigte i Orkneyinga saga kan därför funnits på riktigt, funnits men överdrivits eller varit helt påhittad. Máel Brigte som nämndes i Orkneyinga saga var förmodligen mormaer i Moray eller i Mar. Enligt en del historiker var han den första personen som nämndes skriftligen som mormaer av Mar. Mar låg i västra, sydvästra och södra Aberdeenshire, men inte i sydöstra Aberdeenshire. Moray låg väster, nordväst och norr om Mar, men inte exakt på samma område som dagens Moray. Máel Brigte levde dock mer västerut och nordväst i eller nära där dagens Inverness ligger. Han mördades i slutet av 800-talet i norra Alba av vikingen Sigurd Eysteinsson (d. 892), Earl of Orkney 875-892. Fanns den här Máel Brigte på riktigt tror en del forskare, helt ovetenskapligt, att det möjligen var han som ägde Hunterston brosch ett tag under sista fjärdedelen av 800-talet. De tror att det är hans namn som är inristat på baksidan av broschen.

Tillsammans med Tara broschen från år 650-750 som finns i National Museum of Ireland i Dublin och Londesborough broschen från slutet av 700-talet eller början av 800-talet som finns i British Museum i London, räknas Hunterston brosch som en av de finaste av över femtio mycket utarbetade irländsk-keltiska eller Irlandsinspirerade keltiska broscher som finns kvar än.
Hunterston brosch finns idag på the National Museum of Scotland i Edinburgh och är ett mycket speciellt föremål. Den är större och bättre gjord än någon annan samtida brosch i Storbritannien. Broschen räknas som ett av Storbritanniens ikoniska föremål som finns bevarade från tidig medeltid och vikingatiden.

2. Nechtans kyrkliga reformer, början av 700-talet

År 700. Sydöstra Piktland och norra delen av Northumbria. Hela Northumbria
sträckte sig ned till söder om York utanför bild. © Hogweard. CC.

I början av 700-talet ville Nechtan (Nechtan mac Der-Ilei) (f. före 686 och d. 732), kung av Piktland 706-724 och 728-729, begränsa kungariket Dál Riatas påverkan på Piktland. Han strävade också att undvika krig med kungariket Northumbria. För att genomföra detta försökte han få kyrkan i Piktland att närma sig Rom och distansera sig från den keltiska kyrkan. Han såg bl.a. till att utvisa präster från den viktiga religiösa ön Iona i väster. Iona tillhörde, åtminstone tidigare, Dál Riata. Innan utvisningarna hade kyrkan i Piktland nära band med kyrkorna i Dál Riata och på Irland. Inom Piktland var den piktiska kyrkan oberoende och självständig gentemot piktiska kungar. Nechtans kyrkliga reformer ledde till närmare förbindelser mellan kungarikena Piktland och Northumbria. Banden mellan Piktland och Northumbria stärktes även om Piktland 711 förlorade ett krigsslag mot Northumbria i Mag Manonn där staden Stirling ligger idag. Men relationerna mellan de två kungarikena var annars fredliga under Nechtans tid som piktisk kung.

Nechtans kyrkliga reformer förde dock med sig att den piktiska kyrkan snarare blev oberoende än underkastad Northumbria och Rom. Efter att prästerna utvisades från Iona i början på 700-talet fick den piktiska kyrkan därför inte starkare kopplingar till Northumbria och Rom. Dessutom förblev banden nära mellan den piktiska kyrkan, Iona, övriga Dál Riata, Irland och den keltiska kyrkan. I synnerhet stod den piktiska kyrkan nära den keltiska kyrkan i Dál Riata. Den piktiska kyrkan kom dock sedan också under kontroll av piktiska kungar och förlorade sitt tydliga oberoende gentemot mot dem, vilket senare på 800-talet blev omtvistat.

3. Kristna ristade stenar, 700-talet

Bild 1 och 2 Ruthwellkorset och bild 3 Suenos sten.
© Bild 1 och 2 Dougsim. CC och © bild 3 Scott. CC.

Med närvaron av kristna kyrkor och kloster i Skottland kom ristade kristna stenar, kors, cross-slabs och gravstenar. Höga kors på 700-talet blev en symbol för kristendomen i Skottland. Senare i Argyll, Islay och Iona kors med en cirkel som representerade kristendomen och solen eller månen. Korsen med cirklarna visade på att den tidiga kristendomen i Skottland även om de innehöll symboler från gamla hedniska religioner. De boende i Skottland var inte beredda att släppa sitt kulturella arv helt sett ur ett symbolmässigt perspektiv. De var kristna, men med bitar kvar av sina gamla religioner.

Det viktigaste anglosaxiska korset i Skottland är Ruthwellkorset från 700-talet. På engelska är det känt som the Ruthwell Cross. Ruthwell var en del av det anglosaxiska kungariket Northumbria på 700-talet. Idag ligger byn Ruthwell i Dumfries i Dumfries and Galloway i södra Skottland. Samma plats men inte samma land. Ruthwellkorset är den mest kända och genomarbetade anglosaxiska monumentala skulpturen i Storbritannien. Korset har både bibliska scener och inristade texter. Den har också möjligen den äldsta bevarade texten av engelsk poesi, bl.a. verser ur dikten "The Dream of the Rood", som är en av de äldsta kristna poemen i äldre engelsk litteratur. Dikten fanns med i the Vercelli Book som var ett anglosaxiskt manuskript från 900-talet.

Cross-slabs, på svenska ungefär kors-plattor eller kors på stenplattor, var platta rektangulära stenar med inristade kors på. De var rikt utsmyckade runt korsen. Fram till 800-talet var det traditionella piktiska symboler som omgav korsen, men på 800- och 900-talen fick de sällskap av kristna symboler. De kristna symbolernas intåg på cross-slabsen visade på att den piktiska kulturen var under förändring vid den här tiden. Suenos sten i Forres i nordvästra Moray i norra Skottland är Skottlands på längden längsta bevarade cross-slab. På engelska är den känd som Sueno's Stone. Den skapades på 800-talet och är 7 meter hög. Cross-slaben skildrar en okänd strid mellan ryttare, krigare, bågskyttar och halshuggna fiender. För den svensk turist som är i Inverness och vill se Suenos sten på plats ligger stenen som närmast bara 43,9 km östnordöst om Inverness bilvägen. För den som föredrar cykel är det 45,2 km. Det går också att ta buss och tåg från Inverness till Forres. Bussen går nästan ända fram. Sista busstationen ligger bara 274 meter från stenen. Den som däremot tar tåget behöver gå 2,2 km från tågstationen i Forres till stenen.

I Brechin i Angus på Skottlands östkust finns det en annan 800-tals cross-slab som har en liknande illustration som finns i kända Book of Kells. Detta gör det givetvis extra intressant eftersom det betyder att illustrationerna på cross-slaben i Brechin och i Book of Kells inte gjordes slumpartade. De som gjorde dessa verk tog inte sina designer ur luften. Istället fanns det en medveten design och konstform som de var med och skapade eller som de var en del av och anammade. Det var en mer utstuderat konstnärlig form och skola än att de på måfå bara gjorde lite slumpartade bilder oberoende av varandra. I Angus och i Easter Ross i Highland finns det många rika samlingar av cross-slabs för den svensk turist som vill studera dessa stenar mer ingående på plats. Det finns också en unik samling av ristade kristna stenar i Govan Old Parish Church i Glasgow.

4. Monymusk relikvarium 750

597 dog den irlandsfödda abboten Columba (521-597) på ön Iona i västra Skottland. Han var officiellt den som spred kristendomen till västra och norra Skottland, enligt legenden. Efter sin död blev Columba ett helgon. Hans ben blev därför heliga. Han är idag Skottlands största helgon. Från 600-talet och framåt skulle varje värdig kristen kyrkobyggnad i Europa ha ett relikvarium, dvs. en behållare för relikerna från ett kristet helgon. Senare under medeltiden blev de populära i många europeiska kyrkobyggnader som hade möjligheter att ha sådana relikvarier. I början var behållarna enkla, men blev med tiden alltmer konstfulla, utsmyckade och fick rikare former. Under medeltiden tillverkades många relikskrin på de brittiska öarna. Många nämndes i samtida register, men mycket få av dessa relikskrin har överlevt fram till idag.

På mitten av 700-talet på Iona tillverkades relikskrinet Brecbennoch of St. Columba, förkortat Brecbennoch, där Columbas kvarlevor lades. I början på 700-talet eller 750 tillverkades också Monymusk relikvarium i trä och i metall av munkar på Iona. Forskare i början på 2010-talet hävdade att Monymusk relikvarium tillverkades år 750 medan forskare 2019 trodde istället att det gjordes i början på 700-talet. Monymusk relikvarium är också känd som Monymusk relikskrin och på engelska som Monymusk Reliquary. Det är ett dekorerad relikvarium och behållare med måtten 11,2 cm på bredden, 5,1 cm på djupet och 8,9 cm på höjden. Själva skrinet är av trä medan både behållaren och locket är täckta av tunna silver- och bronsplattor. Designen är en blandning av gaelisk och piktisk design från de brittiska öarna samt av anglosaxisk metallbearbetning. Mer ingående anse utförandet var gjort av irländska konstnärstraditioner medan det konstnärliga mönstret var piktiskt. Det sammanställdes sedan med anglosaxiska metallbearbetningstekniker.

Den konstnärliga stilen i Monymusk relikvarium förekom på manuskript som Lindisfarneevangelierna, på engelska the Lindisfarne Gospels. Det var ett illumination och ett kristet manuskript på latin som skapades omkring år 715-720 i klostret i Lindisfarne i nordöstra England. Silverplattorna på Monymusk relikvariums framsida och lock är dekorerade med djur som hoppar, vrider sig och biter sig i svansarna på en prickig yta, vilket var kännetecknande för djurstilen i keltisk konst. De små prickarna som finns överallt på framsidan av Monymusk relikvarium är karakteristiskt irländska. När Monymusk relikvarium tillverkades på 700-talet fanns det också en rem, vilket gjorde att relikskrinet kunde bäras enkelt. Möjligen med remmen runt halsen. Efter att Monymusk relikvarium tillverkades på 700-talet sägs det att en del av Columbas kvarlevor lades i relikskrinet. 849 delades Columbas reliker upp och spreds inom Skottland där han dog och på Irland där han föddes.

När William I (1142-1214) var kung av Alba (Skottland) 1165-1214 överlämnades möjligen Brecbennoch och/eller Monymusk relikvarium till en abbot för klostret Arbroath Abbey i Arbroath i Angus. Klostret grundades 1178, invigdes 1197 och blev färdigbyggt omkring 1238. Före 1211 gav William I abbotarna i Arbroath Abbey marker i Forglen i norra Aberdeenshire. De i sin tur hyrde ut markerna i Forglen till arrendatorer.
Abboten på Arbroath Abbey som tog emot Brecbennoch och/eller
Monymusk relikvarium gav i sin tur något av relikskrinen eller båda relikskrinen till en person som huserade i Forglen i slutet av 1100-talet eller i början på 1200-talet. Enligt chartrar fanns antingen Brecbennoch eller Monymusk relikvarium i Forglen. Möjligen fanns båda två samtidigt i Forglen på 1200-talet.

Inför slaget vid Bannockburn söder om Stirling 23-24 juni 1314 mellan Skottland och England lånades relikskrinet Brecbennoch ut till den skotska armén enligt legenden. Skottarna leddes i slaget av Robert I (1274-1329), kung av Skottland 1306-1329. Krigsslaget pågick i två dagar och slutade med en skotsk vinst. På den andra dagen i slaget bar skottarna på Brecbennoch medan de stred mot en större engelsk armé. Enligt legenden hjälpte Brecbennoch och Columbas reliker i skrinet dem till en seger mot engelsmännen. Vad som sedan hände med Brecbennoch är okänt. En teori är att det återbördades till Forglen i Aberdeenshire omkring 1314-1315, men försvann under 1300-talet eller under de efterföljande århundradena. En annan teori är att Brecbennoch hamnade på en annan plats i Skottland efter 1314, men försvann och förstördes för gott innan 1800-talet.
Monymusk relikvarium däremot tros blev kvar i Forglen fram till 1500-talet.

1315 blev Sir Thomas of Monymusk och sedan hans son Malcolm of Monymusk ägare över marker i Forglen. Thomas var också känd som Thomas de Munimusc och Tamhas/Tàmhas/Tòmas Munimusc. Han var från Munimusc 48 km söder om Forglen i Aberdeenshire. Redan 1170 hette platsen Munimusc där Thomas kom ifrån, men blev senare känd som Monymusk. 1346 uppfördes ett slott i Forglen. Det ersattes sen med ett hus som senare byggdes ut. På 1500-talet kom båda platserna Forglen och Munimusc (Monymusk) över av familjen Forbes. De kom också över Monymusk relikvarium som fanns kvar i Forglen. På 1500-talet antas det att familjen Forbes flyttade Monymusk relikvarium inom Aberdeenshire från Forglen till Munimusc.

Forglen stannade i Arbroath Abbeys feodala övermakt fram till 1608 då dess övermakt övergick till James Hamilton (1589-1625), 2nd Marquess of Hamilton 1604-1625 och 4th Earl of Arran 1609-1625. 1712 eller 1713 gick egendomen Munimusc över från familjen Forbes till familjen Grant när skotska domaren Sir Francis Grant (f. 1658-1663 och d. 1726), Lord Cullen köpte egendomen det året av Sir William Forbes of Pitsligo. Francis var också känd som Sir Francis Grant of Cullen och Sir Francis Grant, 1st Baronet, of Cullen of Buchan, Banff. Cullen ligger i nordöstra Moray endast 28,1 km nordväst om Forglen gångvägen. 1712 fördes Monymusk relikvarium ägarskap därför över från familjen Forbes till Sir Francis Grant. Monymusk relikvarium stannade sedan i familjen Grants ägo fram till 1933.

På 1700-talet efter 1732 anlade whigpolitikern Sir Archibald Grant (1696-1778), 2nd Baronet, den nyanlagda byn Monymusk för fastighetsarbetare på egendomen Munimusc. 1722-1732 satt han i brittiska underhuset i London för Aberdeenshire. Archibald var också känd som Sir Archibald Grant, 2nd Baronet of Monymusk, Aberdeen och Sir Archibald Grant, 2nd Baronet of Monymusk 1726-1778. Han var son till Sir Francis Grant som köpte
Munimusc 1712/1713. Bytte inte egendomen Munimusc namn till Monymusk på 1700-talet gjorde i alla fall byn det senast på 1800-talet. I slutet av 1700-talet hade huset i Forglen också ett torn. 1839 revs huset och ersattes av herrgården Forglen House som finns kvar än idag. 1840 byggdes byn
Monymusk till stora delar om. På 1800-talet troddes Monymusk relikvarium var samma relikskrin som Brecbennoch, men dagens forskare tror inte på det. De antar istället att det var två separata skrin som båda tillverkades på 700-talet på Iona, varav det ena, Brecbennoch, enligt legenden bars av den skotska armén i slaget vid Bannockburn 1314.

1890 bodde familjen Grant fortfarande kvar i Monymusk. 1933 planerade familjen Grant att sälja Monymusk relikvarium på en auktion efter att de hade ägt det i 220-221 år under perioden 1712/1713-1933. National Museum of Scotland fick nys om deras planer. Med hjälp av Art Fund, tidigare känd som National Art Collections Fund, lyckades de köpa relikskrinet. Byn Monymusk finns kvar idag och heter alltjämt Monymusk på engelska och Monadh Musga på skotsk gäliska. Som namnet antyder fick Monymusk relikvarium sitt nuvarande namn Monymusk relikvarium efter något av a) byn Monymusk på 1700- eller 1800-talen, b) egendomen Munimusc på 1500- eller 1600-talet, eller efter c) Tamhas/Tàmhas/Tòmas Munimusc (Sir Thomas of Monymusk) på 1300-talet som ägde marker i Forglen där Monymusk relikvarium fanns.

Monymusk relikvarium finns idag i the National Museum of Scotlands samling i Edinburgh. Behållaren är utan tvekan en av museets viktigaste föremål. Den är tom och Columbas kvarlevor ligger inte kvar i den.
Behållaren är en stark symbol för Skottland. Monymusk relikvarium har inget direkt ekonomiskt värde idag eftersom den är en osäljbar kulturskatt. Brecbennoch är däremot borta under förutsättning att Monymusk relikvarium och Brecbennoch var två olika relikskrin. Var de däremot samma skrin som de trodde på 1800-talet finns Brecbennoch kvar idag i form av Monymusk relikvarium.

5. Vikingarnas räd mot Skottland 794

5.1 Vikingatiden

Vikingatiden existerade åren 793-1066 enligt engelskspråkiga historiker och enligt den internationella bilden. 793 anföll och förstörde vikingarna ett kloster på ön Lindisfarne i nuvarande nordöstra Engand. 25 september 1066 förlorade Norge mot England i slaget vid Stamford Bridge i Stamford Bridge i East Riding of Yorkshire i norra England. Slaget innebar att vikingaväldet upphörde i England. 19 dagar senare den 14 oktober 1066 i slaget vid Hastings i Battle nära Hastings i East Sussex i sydöstra England vann en normandisk armé över en anglosaxisk armé. Normanderna leddes av William (1028-1087), Duke (hertig) av Normandie 1035-1087. 25 december 1066 blev William kung av England under namnet William I, vilket han var fram till sin död 9 september 1087. Idag är han också känd på engelska som William the Conqueror och på svenska som Vilhelm I eller Vilhelm Erövraren. Den första händelsen vid Stamford Bridge 1066 skar av vikingatiden i England, den andra händelsen i Hastings 1066 bekräftade att vikingatiden var över i England och att en ny era, en normandisk era, hade börjat i England som också påverkade Skottland. Den tredje händelsen med normanden William I som Englands nya kung från alldeles i slutet av 1066 bekräftade att den normandiska eran inte var tillfällig. Den hade kommit för stanna över några av de kommande generationerna.

Den internationella arkeologin och historievetenskapen hävdar däremot att vikingatiden pågick åren 800-1050. Det stämmer också överens med när norska vikingatiden pågick i Norge 800-1050. En del historiker i Norge hävdar att den internationella vikingatiden överlag däremot pågick från år 793/800 till 1050, 1066 eller till slutet av 1000-talet. Många svenskspråkiga historiker som är insatta i ämnet har däremot en annan uppfattning. Många av dem menar att vikingaperioden pågick från 793 till 1100-talet eller rentav från första halvan av 700-talet till 1100-talet. De hävdar att början vid 793 och stoppet vid 1066 är en anglosaxiskt historiebeskrivning som inte tar hänsyn till vikingarnas aktivitet i östra Europa.

5.2 Första vikingarna till Skottland

År 794 anlände de första vikingarna till Hebriderna och Skottland. Året innan hade de som sagt var attackerat Lindisfarne. Efter Hebriderna angrep vikingarna ön Iona i Inre Hebriderna i det som idag är västra Skottland. De kallade Iona för Ilkolmkill. Klostret på Iona plundrades och munkar slaktades. Under de efterföljande åren gjorde vikingarna flera räder mot Iona, bl.a. 795 och 802. År 800 övergav en grupp munkar ön, dess kloster och ett av Europas finaste bibliotek på den tiden. De seglade till Irland med berömda Book of Kells för att undkomma attackerna. De flesta av böckerna och manuskripten som fanns kvar på biblioteket på Iona förstörde vikingarna i deras plundringar av ön i början på 800-talet.

År 806 attackerade vikingarna Iona och dess kloster på nytt. De tillfångatog 68 munkar i eller vid klostret och förde dem till stranden i Martyr’s Bay på östra Iona. Där dödade vikingarna de försvarslösa munkarna. Kan tyckas märkligt att inte Iona övergavs av munkarna vid första attacken 794 eller vid andra attacken 795, men vad skulle munkarna annars göra än att vara kvar? De trodde på gud och en högre makt. De kunde inte veta att vikingarna skulle komma tillbaka. Efter att vikingarna kom tillbaka några gånger borde munkarna ha lärt sig att Iona inte var en säker plats för dem, men sett ur munkarnas perspektiv var kärleken till gud och deras livsgärningar som munkar på klostret på Iona större än att själva rädda sina egna skinn och fly ön.

Vikingarna som reste till Skottland under vikingatiden kom från Norge medan vikingarna som anlände till England mestadels kom från Danmark. Vikingarna från Norge seglade så långt västerut som till Grönland och Nordamerika. Svenska vikingar norr om Skåne seglade i första hand syd, sydöst och öster om Sverige. Men även en del svenska vikingar från bl.a. Uppland och Södermanland seglade också till England. Inte minst i början av vikingatiden plundrade vikingarna kristna kyrkor och kloster i Skottland och i England i jakt på guld, silver och mat. De var ute efter skatterna. Människor togs också som slavar som kunde säljas på slavmarknader. Det var ingen slump att vikingarna i första hand gav sig på kyrkorna och klostren i Skottland och England eftersom där fanns skatterna mer lättillgängliga än i de mer försvarsstarka fornborgarna. Dock inte slotten i Skottlands fall. De första slotten i Skottland uppfördes först på 1100-talet.

Vikingarna var mycket fruktade. Munkar och andra som kunde skriva skrev om skräcken för vikingarnas attacker. Några exempel:
“Lo, it is nearly 350 years that we and our fathers have inhabited this most lovely land, and never before has such a terror appeared as we have now suffered from a pagan race, nor was it thought that such an inroad from the sea could be made. Behold the church of St Cuthbert spattered with the blood of the priests of God, despoiled of all its ornaments.”
(Ärkebiskop Alcuin av York (735-804) om plundringen av Lindisfarne i nordöstra England.)

Fritt översatt till svenska:
"Se, det är nästan 350 år som vi och våra förfäder har bebott detta mest underbara land, och aldrig tidigare har en sådan skräck förekommit som vi nu har drabbats av från en hednisk ras, inte heller troddes det att en sådan inbrytning kunde göras från havet. Skåda St Cuthberts kyrka med nedstänkt blod från guds präster, plundrat på allt dess ornament/föremål.”

och

“they miserably ravaged and pillaged everything; they trod the holy things under their polluted feet, they dug down the altars, and plundered all the treasures of the church. Some of the brethren they slew, some they carried off with them in chains”
(Simeon of Durham (d. efter 1129) om attacken på plundringen av Lindisfarne 793 i hans "A History of the Church of Durham")

Fritt översatt till svenska:
”de härjade rejält och plundrade allt; de trampade in på heliga saker med sina nedsmutsade fötter, de rev ned altarna, och plundrade kyrkans alla skatter. Några av bröderna/trosbröderna dräpte de, några förde de iväg med kedjor”

En del munkar i medeltida engelska krönikor beskrev vikingarna som:
”rapacious wolves among sheep”

Fritt översatt till svenska:
”rovgiriga vargar bland får”

Texterna ger en idé vilken skräck befolkningarna i Skottland och England hade för vikingarnas attacker i Storbritannien, inte minst i de områden i Skottland och England som blev utsatta för vikingarnas angrepp. I början av 2000-talet e.Kr. förminskade en del forskare i västvärlden vikingarnas skräck. De menade att vikingarna mestadels var jordbrukare, handelsmän och egentligen inte alls var fruktade i särskilt hög grad i Storbritannien som europeiska skolbarn fick lära sig i skolorna på 1900-talet. Skräck-delen tonades ned kraftigt av dessa forskare. Ungefär som någon påhittad historia. Jordbruks- och handelsdelarna stämmer. Vikingarna var såväl jordbrukare som handelsmän och bedrev handel i stor skala. Grundkärnan i deras samhällen var att bedriva jordbruk och handel. Dock plundrade och mördade vikingarna människor i Skottland och i England i början av vikingainvasionerna i slutet av 700-talet och på 800-talet. Den sidan av deras kultur var fruktad och inget som går att förminska. Fråga ärkebiskopen Alcuin av York (735-804).

Vikingarna var experter på segling och hade lyckats ta sig över den förrädiska Nordsjön i långskepp, på engelska longship. Långskeppen var i första hand krigsskepp. De var långa och smala med höga stävar som framfördes med åror eller segel och med sköldar längs relingarna. Skeppen var även öppna och odäckade samt hade höga bågliknande förar och aktrar längst fram respektive längst bak på skeppen. Långskeppen var sjödugliga, välseglade och med dem kunde vikingarna resa långa sträckor, vilket i sin tur gjorde att de kunde bedriva handel eller plundra över stora geografiska områden. Det fanns plats för många besättningsmän på dessa skepp i förhållande till hur mycket last de kunde bära. Långskeppen användes från 700-talet till 1200-talet.

Vikingarna bedrev handel med många länder och reste över stora områden från New Foundland i Kanada i Nordamerika i väster till Grönland och Island till Irland, Skottland, England, Färöarna, Frankrike, Nederländerna, Tyskland, Italien till Baltikum, Ryssland, Ukraina och Svarta Havet i öster. Även Portugal, Spanien, Marocko och Algeriet i norra Afrika, Mallorca, Korsika, Sardinien, Rumänien, Bulgarien, Istanbul i Turkiet, osv. fick besök av vikingarna. Resvägen från Sverige till arabvärlden gick via Baltikum och Ryssland. Det har hittats nästan lika många arabiska dirham silvermynt i jordarna på Gotland som i hela den muslimska världen. Eftersom vikingarna rörde sig över stora områden utvecklade de ett stort kontaktnät inom handeln. Detta medförde att föremål snabbare kunde flyttas tusentals km över stora områden. Istället för att en person reste 1 000 km, bytte till sig ett föremål och sedan reste tillbaka 1 000 km, kunde föremålet färdas som en enkelbiljett direkt från A till B. Restiderna halverades därmed för transporterna av föremålen. Som när du som läsare skickar ett vykort med posten till någon som du känner i annan del av Sverige. Vykortet går enkel väg från dig till din vän och personen behöver inte resa till dig för att hämta vykortet och sedan resa tillbaka där han eller hon bor. Det är en extremt smart innovation, såväl hur vikingarna förflyttade varor som dagens vykort även om de sistnämnda är på nedgående med tillgången till internet.

Vikingarna var fruktade i Skottland på framförallt 800-talet. Människor längs Skottlands norra och västra kuster var skräckslagna för dem. Från Shetlandsöarna och Orkneyöarna till kustlinjerna vid Caithness och Sutherland på norra Skottlands fastland till Hebriderna i västra Skottland och ända ned till Dublin på Irlands östkust i söder fruktade människorna vikingarna och deras plundringståg i den här delen av de brittiska öarna. Vikingarna var även fruktade i England. Vikingarna gjorde räder och plundrade, bedrev handel och sedan bosatte de sig efter hand i Skottland. På Shetlandsöarna utrotade de HELA den piktiska befolkningen. Det var inte bara mördande. Det var också utrotning av en hel befolkning. Ingen pikt överlevde på Shetlandsöarna. Inte ens oskyldiga barn eller kvinnor.

Andelen norska vikingar som flyttade till Skottland tros ha tagit fart på 830-talet då vikingaledare, som förmodades var baserade i Skottland, började dyka upp i irländska annaler, på engelska Irish annals. En stor andel norska bosättare, som var många i antalet och troligen från den norska västkusten, flyttade då till Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Några norska bosättare flyttade också mer söderut till norra Skottlands fastland i norra och nordvästra Highland samt till exempelvis Yttre Hebriderna i nordvästra Skottland. Vikingar flyttade även till Isle of Man och till Irland.

Efter att norska vikingar började bosätta sig i norra och västra Skottland slog de sig gradvis samman med de lokala befolkningarna. Manliga vikingar fick barn med lokala skotska kvinnor, osv. Vikingarna och deras barn eller barnbarn blandade sig med lokalbefolkningarna. De acklimatiserade sig snabbt till de lokala kulturernas seder och bruk, vilket i västra Skottland var den keltiska kulturen. Dock fanns det grupper av vikingar i nordvästra Skottlands fastland som höll sig till den egna nordiska gruppen. De blandade sig inte omedelbart med de människor som bodde i Skottland. Där tog det lite längre tid innan även dessa vikingar blandade sig med lokalbefolkningarna i Skottland.

Vikingar som bosatte sig i Skottland bedrev främst handel inom Skottland samt med Norge, Irland, England, Frankrike, Tyskland, Italien och länder vid Svarta Havet. Vikingar som bodde i Skottland och handlade med den europeiska kontinenten tog ibland sina varor från kontinenten till Irland innan varorna fördes över till västra och norra Skottland. Irland blev en mellanstation mellan Skottland och kontinenten för dessa vikingar. Det har bl.a. hittats glasbitar från Italien och silvermynt från Mellanöstern i Skottland. På Storr Rock på Isle of Skye i norra Inre Hebriderna hittades en skatt från år 935-940. Den hade en blandning av utländska silvermynt från olika länder. En del av mynten kom ända från Mellanöstern. Blandningen av silvermynten tyder på att den vikingen som grävde ned skatten antingen var handelsman eller nybyggare.

I Skottland gick handeln till väga genom att vikingarna bytte en vara mot en annan. De använde inte pengar som vi gör idag där vi kan köpa varor för pengarna. Mynten hos handelsmännen behandlades som silverstycken. Det som betydde var silvrets vikt och renhet. Desto tyngre och renare silverstycken handelsmännen hade, desto mer kunde de byta till sig. Silver var den ultimata varan för vikingarna i Skottland på grund av dess hållbarhet. Jämför med skinn, kryddor, osv. som inte kunde hålla lika länge. Silvret användes inte bara för handel utan även för att betala skatter och hyror.

Vikingarna gillade inte bara att strida, bedriva jordbruk eller handel. De hade också en stor kärlek till att festa och till episk poesi. I deras episka poesi beskrevs stora händelser och personer. En av de mest kända är the Orkneyinga saga. Några av vikingarnas gudar var Tor, Oden, Loke, Freja och Skade. På engelska går de under namnen Thor, Odin, Loki, Freya och Skadi/Skade/Skathi (Skaði). Vikingarna trodde att gudarna och gudinnorna styrde världen. Krigare som dog i strid kunde förvänta sig att festa med gudarna i Valhall, de stupade krigarnas hall. Valhall var guden Oden's boning i Asgård. Asgård låg i världens mitt där asarna hade uppfört sin borg. Oden var den högste och äldste av asarna. Oden residerade i sin sal Valaskjalf som var försedd med silvertak. Han tog emot krigare i sin andra hall Valhall. I en tredje, Gimle, tog han emot de rättrådiga. Män som dött i strid kunde få komma till Valhall och vara med och kriga mot jättarna. De dog och återuppstod varje dag. Varje kväll hade de fest och åt av grisen Särimner och av annan mat.

Oden var också krigsgud, skaldekonstens gud, de dödas gud och han var den främste utövaren av sejdkonsten. Oden hade ett öga eftersom han hade offrat det andra ögat för gåvan om kunskap och visdom. Kunskap och visdom fick Oden efter att han tog en klunk ur källan i Mimers brunn som var vishetens brunn. Som betalning för klunken offrade Oden sitt ena öga. Ögat lades i brunnen och Oden kunde därefter se allt som hände i världen. På världens största träd Yggdrasil hängde sig Oden själv för att få runornas visdom, därav kom traditionen att hänga människor och djur som offer åt Oden. Oden hade de två korparna Hugin och Munin. Hugin betydde tanken och att vara hågad. Munin betydde minnet eller den som brydde sig. De gestaltade intuition (Hugin) och förnuft (Munin). Varje morgon sände Oden ut de två korparna Hugin och Munin i världen för att inhämta information åt honom. Hugin och Munin flög över såväl Asgård som över Midgård och såg allt. De återvände sedan till Oden och berättade vad de sett.

En av Odens söner var Tor som var en fornnordisk och forngermansk åskgud. Han var stormarnas, vindarnas, vädrets och årsväxtens gud. Tor var en av asatrons gudar. När Tor var arg åkte han runt på sin vagn bland molnen. Vagnen drogs av bockarna Tanngnjóstr och Tanngrisnir. Bland molnen stred Tor med sin hammare Mjölner. Norska vikingar som reste till Skottland från Norge bad till Tor inför sina resor. Speciellt när de reste över öppet hav där det kunde vara stormigt med höga vågor och åska samtidigt. Även danska och svenska vikingar bad till Tor inför sina resor runt om i världen. När kristendomen blev en allvarlig konkurrent till den gamla religionen blev Tors hammare symbolen för denna äldre religion, som korset var för de kristna. Även efter vikingarna blev kristna bad de till Tor.

Vikingarna bar ibland symboler för sina gudar och gudinnor. En nål av ben formad som Odens yxa hittades på den fornnordiska bosättningen Jarlshof på Shetlandsöarna. Vikingarna trodde på ett liv efter döden och begravdes med föremål som de trodde skulle vara användbara och nytta i livet efter detta. Det finns mängder med vikingagravar i Skottland. Ättlingar till de vikingar som bosatte sig i Skottland övergav sina gudar Tor, Oden, etc. Dessa ättlingar konverterade istället till kristendomen som den inhemska lokalbefolkningen utövade i Skottland. Vikingar och ättlingar till vikingar började bygga kyrkor i Skottland. En del av dessa kyrkor fick namn efter vikingar eller deras ättlingar. Exempel på det är St Magnus Church och St Magnus Cathedral på Orkneyöarna. Båda döptes efter Magnus Erlendsson (1075-1115), Earl of Orkney 1108-1115, känd som Saint Magnus.

Norska vikingar som slog sig ned i västra Skottland och dess öar i Hebriderna blev kända som norse-gaeler, på engelska Norse-Gaels. Nordligaste delarna av Skottland på Orkney- och Shetlandsöarna kom att domineras av norrmän i hundratals år. Dessa ögrupper, som innan vikingarnas ankomst tillhörde Piktland, blev med vikingarnas ankomst en del av Norge 875 och övergick senare till Skottland först 1468 respektive 1469. Även Yttre Hebriderna var en del av Norge ett tag, men 872-1098 under kontroll av norska vikingar och formellt en del av Norge 1098-1266 innan ögruppen återgick till Alba (Skottland) 1266. Även Caithness på nordligaste Skottlands fastland hade bosättare från norska vikingar.

Avslutningsvis, kontakten mellan Skottland och de inseglande vikingarna från Skandinavien under vikingatiden var inte första gången som dessa delar av Europa hade haft kontakt med varandra. I århundradena innan vikingarna anlände hade vikingarnas förfäder i Skandinavien bedrivit handel med människorna som bodde i Dál Riata och Piktland. Kontakten mellan skandinaver å ena sidan och dál riatans och pikter å andra sidan var med andra ord inget nytt fenomen när vikingarna dök upp första gången i Hebriderna 794. Går man ännu längre tillbaka i tiden flyttade dessutom enskilda skandinaver från Skandinavien till Skottland under den skotska yngre stenåldern som varade 4 000-2 500 f.Kr. Idag har minst en miljon skottar norskt påbrå från vikingaeran.