600-talet
|
Innehåll
1. Keltiska knutmönster - 1.1 Introduktion - 1.2 Stenåldern till början av medeltiden - 1.3 Tidig medeltid - 1.4 Normander, gälisk väckelse och fram till 1700-talet - 1.5 Väckelsen på 1800-talet och fram till idag - 1.6 Åtta kännetecken 2. Kristendomen till sydöstra Skottland ca 625-640 - NY - 2.1 Inledning - 2.2 Via Edwin - 2.3 Via Achas barn Oswald, Oswiu och Æbbe 3. Northumbria 654 (653)-954 (pre 547-954) - 3.1 Bakgrund - 3.2 Kungariket 654-954 4. Slaget vid Dun Nechtain 685 - 4.1 Slaget 685 - 4.2 Namnet - 4.3 Platsen - 4.4 Stenen Aberlemno 2 5. Oskyldigas lag 697 - kvinnor fick rättigheter - 5.1 Brehonernas lag - 5.2 Adomnán och oskyldigas lag 697 - 5.3 Eftermäle Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. Översta bilden Iona Abbey på ön Iona. På 600-talet hette både ön och klostret Hy, Hi och Hii. © Copyright översta bilden: Ray Jones. CC. |
1. Keltiska knutmönster - början på 600-talet
|
1.1 Introduktion
Flätning är tre eller flera sammanvävda remsor som bildar ett mönster. Flätning var inte unik för den keltiska kulturen och fanns i många kulturer. Knutmönster är ett flätat mönster med knutar. Knutmönster uppfanns i romarriket vid Medelhavet på 200-talet e.Kr. De var obrutna knutmönster. Keltiska knutmönster uppfanns i norra Italien och södra Frankrike på 500-talet e.Kr. Keltiska knutmönster var och är flätade mönster med brutna knutar med kompletta slingor utan start eller slut. Ibland kallas keltiska knutmönster bara för knutmönster ifall de nämns i historiska sammanhang med länder som Skottland, Irland, etc. De kallas också för keltiska knutverk, keltiska knopverk eller bara knutverk och knopverk. Knutmönster förekom historiskt i Medelhavet, de brittiska öarna, Skandinavien, resten av Europa, Kievrus i Östeuropa, Etiopien i Afrika, Asien, osv. Engelska orden för keltiska knutmönster är celtic knotwork medan bara knutmönster heter knotwork i engelskan. En keltisk knut heter däremot celtic knot på engelska. 1.2 Stenåldern till början av medeltiden Första gången triskele förekom var på Malta 4 400-3 600 f.Kr. Triskele är också känd som triskelon och trippelspiralsymbolen. Den består av tre sammankopplade spiraler eller andra liknande symboler med tre utskjutande symmetriska delar. Inbördes visar de symmetri gentemot varandra. Triskele är inte samma som keltiska knutmönster. Från Malta spred sig triskele till andra kulturer. Bland annat Irland 3 200 f.Kr. och Grekland 1 600-1 100 f.Kr. Ristade runda mönster som bildade avancerade cirkelmönster som gick in och runt inom cirklarna fanns på stenar i Aberdeenshire åtminstone 3 200-2 500 f.Kr. under den skotska yngre stenåldern. De var inte samma som triskele. Däremot hade de här spiralerna samma former som enskilda spriraler i triskele. Det finns de historiker som hävdar att den keltiska spiralknuten uppstod 2 500 f.Kr. i Storbritannien i form av en spiralformad triskele. Det var när den skotska bronsåldern började. Den bestod av tre skilda spiraler som bands samman med tre linjer. De uppgifterna stämmer emellertid inte. Som nämndes ovan uppstod triskele på Malta 4 400-3 600 f.Kr. och fanns på Irland 3 200 f.Kr. Därför är det troligt att den keltiska spiralknuten också fanns i Skottland 2 500 f.Kr. Den hade emellertid ingenting att göra med de senare kelterna. På den tiden fanns inte den keltiska kulturen. Knuten är ett annat namn för en spiralformad triskele, som användes i ett område som senare blev keltiskt. En del nutida historiker menar också att keltiska knutmönster uppstod på Irland, Skottland och Wales 2 500 f.Kr. Andra historiker delar inte den uppfattningen. De hävdar istället att de första keltiska knutmönstren uppstod 500 f.Kr. i Europa. Det finns dock inga bevis för att vare sig 2 500 f.Kr. eller 500 f.Kr. stämmer gällande keltiska knutmönster eller att både keltiska spiralknutar och keltiska knutmönster fanns samtidigt f.Kr. Äkta knutmönster uppstod senare. Äkta knutmönster hade över- och underkonstruktioner, vilket triskele i regel saknade. Äkta knutmönster hade också inga start eller slut, vilket spiralformad triskele däremot kunde ha i mitten av spiralerna även om det också förekom triskele utan start eller slut. På dem gick linjerna tillbaka i mitten av spiralerna. Trots att den äldre spiralformad triskelen inte hade något att göra med de yngre keltiska knutmönstren historiskt kopplas de ändå ofta ihop med varandra nuförtiden. Utseendemässigt ser de inte ens likadana ut. Många gånger tolkas och upprepas det att knutmönstren var en överlevnad från en äldre keltisk tradition från en spiralformad triskele. Många gånger med inslag av keltiska druider. Sedan förnyades den spiralformad triskelen till knutmönster och keltiska knutmönster med kristna kelter. Men inget av det stämmer. Keltiska knutmönster var förvisso ett arv från knutmönster, men knutmönster härstammade inte direkt från triskelen. En anledning till den här misstolkningen kan vara att den kristna keltiska konsten var starkt influerad och påverkad av den keltiska konsten som fanns innan. Dessutom utvecklades, inte uppstod, det keltiska knutmönstret på 600-talet inom den keltiska kulturen på de västliga och nordliga delarna av de brittiska öarna. Det är därför lätt att dra slutsatsen att knutmönstren och dess efterföljare de keltiska knutmönstren bildades direkt från triskelen, men det finns inga sådana direkta samband. Knutmönster uppfanns i romarriket vid Medelhavet på 200-talet e.Kr. i formen av obrutna knutmönster utan spiraler. De äldsta knutmönstren som hittats i världen finns på romerska golv med mosaik i västra delen av mellersta Medelhavet från 200-talet e.Kr. De mönstren var obrutna knutmönster. De var också vävda i formen. Det finns inte några bevis för att knutmönster fanns innan 200-talet e.Kr. Knutmönster fortsatte förekomma på romerska golv med mosaik i Medelhavet på 300-talet. Senast år 325 tog romarna med sig designen med obrutna knutmönster till sydvästra England och anlade romerska golv med mosaik med knutmönster i Woodchester i Gloucestershire. Knutmönstren spred sig senare också till östra delen av det romerska kejsardömet i det bysantinska riket i östra Medelhavet som grundades år 330. Gemensamt var att knutmönstren var gjorda som vävda flätor. Knutmönster användes senare en del eller mycket som konstform i bysantinsk arkitektur, keltisk konst på de brittiska öarna, i europeisk arkitektur och böcker, kopitisk konst hos kristna i Egypten, konst i Etiopien i Afrika, böcker i Kievrus i Östeuropa och i Mellanöstern. En del historiker hävdar att knutmönstrer uppstod av kristna i Egypten på ungefär 300-talet e.Kr. och spreds till Europa på 400-talet. År 300 var Alexandria en av kristendomens stora centrum. Senare på medeltiden fanns det många paralleller mellan koptiska skrifttekniker, material och knutmönster kontra medeltida keltiska manuskript. Men enligt flertalet moderna historiker finns det inga bevis för att knutmönster uppfanns i Egypten och sedan spred sig till Europa. Istället var det tvärtom. Mönstren spreds till Egypten från den europeiska delen av Medelhavet som låg i romarriket. Före år 450 var den keltiska konsten känd för sina dominanta motiv bestående av triskele, stegmönster och meander undantaget slingrande flätningar som meander också kan vara. Se järnåldern för mer. Med kristendomens inflytande på den keltiska kulturen från omkring år 450 ändrades den keltiska designen i Piktland, etc. under tidig medeltid från hednisk keltisk design till kristen keltisk design. Innan dominerades designen på konsten i Skottland av geometriska mönster som spiraler, etc. men med undantag av några avbilder på djur, människor, osv. Med kristen keltisk design under tidig medeltid fortsatte designen med geometriska mönster i Skottland. Men alltmer och i större omfattning lades det också till avbildningar av människor, växter och djur som dekorationer. Det var ett enormt kliv konstmässigt från de tidigare i huvudsak geometriska mönstren. 1.3 Tidig medeltid Efter att knutmönstren uppfanns på 200-talet tog det flera århundraden att utveckla den överväldigande komplexiteten och fantasin som ledde till att äkta keltiska knutmönster sedan uppfanns på 500-talet i norra Italien och i södra Gallien i nuvarande södra Frankrike. I början av 600-talet nådde äkta keltiska knutmönster med flätverk de områden som idag utgör Irland, Skottland och norra England. Det finns två versioner om hur det kom dit. Enligt den ena versionen spreds keltiska knutmönster i början av 600-talet från Italien och Frankrike till kungariket Bernicias norra del som idag utgör engelska grevskapet Northumberland i nordöstra England. Kungariket Bernicia låg där nuvarande engelska grevskapen Northumberland, Tyne and Wear och Durham ligger. På tiden fanns inte kungariket Northumbria som bildades först år 653. Däremot låg Bernicia i det senare Northumbria. I norra Bernicia (Northumberland) snappade irländska missionärer upp mönstret när de evangeliserade kristendomen. De tog sedan med sig mönstret tillbaka till sin huvudbas på ön Iona i Argyll and Bute. Då låg Iona i kungariket Dál Riata, men idag ligger ön i västra Skottland. Därefter i början av 600-talet spred de är här kristna irländska missionerna mönstret från Iona till Irland i söder, Piktland i östra Skottland och till anglosaxare i nuvarande England. Gemensamt för dem var att de lärde sig snabbt de skriftliga teknikerna för att göra keltiska knutmönster. Alla de här delarna var dock redan kristna. Enligt den andra versionen spreds keltiska knutmönster i början av 600-talet från Italien och Frankrike till Iona och de irländska missionerna som verkade där. Därefter i början av 600-talet tog de med sig mönstret från Iona till Irland i söder och till norra delen av kungariket Bernicia (Northumberland). Geografiskt låg norra Bernicia 290 km östsydöst om Iona. Från norra Bernicia spred de sedan mönstret till Piktland i norr och till anglosaxare i söder. På 600-talet hette inte ön Iona och dess kloster hette inte Iona Abbey. Från senast år 563 hette både ön och klostret Hy, Hi och Hii. Klostret uppfördes omkring år 563. Eftersom de talade Q-keltiskt språk, ett gäliskt språk, i Dál Riata var antagligen Hy, Hi och Hii också Q-keltiska namn på ön och klostret. Namnet Iona uppstod långt senare. Det härstammade från 1300-talet efter en feltranskription i latin från Hy till Ioua. Under tidiga medeltiden var Iona ett starkt fäste för kristendomen på de brittiska öarna. Ett tag till och med centrum för kristendomen på brittiska öarna. Under en period var Iona också en mycket viktig plats i hela kristna det Europa. I de delarna som var kristna vill säga. Det var därför inget konstigt att ön var indirekt eller direkt inblandad i spridandet av keltiska knutmönster på de brittiska öarna. Mönstret spreds inte via södra England till norra England, Irland och Skottland som många andra saker gjorde under årens lopp. Istället började det i norr och sedan spreds i alla väderstreck på de brittiska öarna. I början av 600-talet fanns keltiska knutmönster därför inom de brittiska öarna på Irland, Dál Riata, Piktland och Bernicia. Eventuellt också i Alt Clut. Keltiska knutmönster nådde ända till de skotska högländerna. Spridandet och predikandet av kristendomen var inte bara utbredningen av en religion. Med upplysningen av kristna heliga böcker och manuskript spreds både läskunnighet, konst och lärande. Det här var också i en tid när det pågick stora befolkningsrörelser och fanns progressiva idéer. Under de efterföljande århundradena spred sig keltiska munkar och de som de influerade över norra Europa. Lärda kristna män från den europeiska kontinenten flyttade och flockade sig till Irland, Iona, Lindisfarne och många andra keltiska centrum för kristet lärande på de brittiska öarna. Lindisfarne låg i norra Berncia och från 653 i kungariket Northumbria. Adomnán (624-704) föddes 624 i det som idag är grevskapet Donegal på norra Irland. Han dog på Iona 704. 679-704 var han abbot på klostret på Iona. Under hans ledning, påverkan och liv blev keltiska knutmönster en internationell stil inom Europa. Mönstren intog också en ny konstnärlig utveckling inom den kristna keltiska världen. Framförallt utvecklade kristna kelter på de brittiska öarna komplexiteten och fantasin i det keltiska knutmönstret. Det keltiska knutmönstret som spreds till de brittiska öarna i början av 600-talet var av lite enklare design. Efter att kristna kelter på de brittiska öarna förfinade och gjorde mönstret mer avancerat exporterades den nya stilen tillbaka till den europeiska kontinenten av människor som var verksamma i klosterverksamheter på Irland och i Berncia och från 653 i kungariket Northumbria. På 600- och 700-talen spreds brutna keltiska knutmönster till större delen av resten av Europa. Till norra Europa från de brittiska öarna och till övriga Europa som ringar på vatten med ursprung från Frankrike och Italien. På många platser i Europa blev även de här mönstren den dominerade konststilen under en period. Med äkta syftas på att en enskild fläta fästes tillbaka igen och bröt av. Det i sin tur möjliggjorde för en eller flera knutar i mönstret. Istället för som tidigare obrutna knutmönster där remsorna gick medströms gick en del också äkta brutna keltiska knutmönster mot strömmen. Men de keltiska knutmönstren såg inte exakt likadana ut i hela Europa. Istället anpassades de i de kulturer som antog dem. De keltiska knutmönstren som gjordes inom de keltiska delarna av Europa var dock de överlägset mest komplexa och mest sofistikerade av alla förekommande keltiska knutmönster inom Europa. På Irland använde de sedan konsekvent ändlösa slingor medan romerska och germanska anpassningar ibland inkluderade lösa ändar. Äkta keltiska knutmönster hade emellertid inga ändar. Det förekom dock också keltiska knutmönster utan ändar inom romerska och germanska knutmönster. Knutmönster användes i tidiga kristna manuskript och konstverk kombinerat med skildringar av liv, djur, växter och ibland också människor. Inte minst användes keltiska knutmönster som prydnader på kristna monument och manuskript på 700- och 800-talen e.Kr. på Irland, Skottland och i norra England. Exempelvis finns det keltiska knutmönster i kända Lindisfarneevangelierna och Book of Kells. Det dröjde dock först till 700-talet innan keltiska kulturmönster riktigt etablerades i området som är nuvarande Skottland i böcker, på en del stenar, etc. även om det fanns i Skottland redan i början av 600-talet. Keltiska knutmönster användes sedan mycket, men inte alltid, i ö-konsten på Irland, Skottland, norra England, etc. som dekorationer längs kanter och för att fylla i tomma utrymmen i manuskript, skulpturer, stenar, kors, metallverk, smycken och andra föremål. Den stilen är idag ofta förknippad med de keltiska delarna av de brittiska öarna, men användes också i stor utsträckning i England. Generellt användes inte keltiska knutmönsten som isolerade element. De var inte det intressanta. Istället var de mer som en backgrundsmiljö för, på eller i andra saker. De användes därför ofta till någonting. Det går inte att hitta medeltida brittiska böcker med sida upp och sida ned med enbart bara keltiska knutmönster och inget annat. Däremot finns det medeltida brittiska manuskript som innehåller alla tre delarna av texter, bilder och keltiska knutmönster. I keltiska kulturer på medeltiden användes inte knutarna i keltiska knutmönster för specifika symboler, idéer eller begrepp. Notera inte. Jämför med en del andra kulturer runt om i världen som kunde ha symboler för solen, religioner, osv. För kelterna på medeltiden var knutarna bara snygga mönster för att fylla i kanter och tomma utrymmen. De bör därför ses som fria från symbolik på medeltiden. Inget annat. Det finns därför inga samtida medeltida listor på vad enskilda knutar i keltiska knutmönster betydde i områden präglade av keltiska kulturer. Däremot fick en del knutar i keltiska knutmönster betydelser efter medeltiden. Men de betydelserna var mycket begränsade till lokala områden eller tolkades långt senare. Ett exempel på det senare är triquetran som är den mest kända knuten på alla keltiska knutmönster. Den är också känd som treenighetens knut. Ibland är triquetran avbildad ensam och ibland ihop med övriga keltiska knutmönster. Ordet triquetra kommer från de två latinska orden tri och quetrus som betyder tre respektive hörnad. En direkt översättning till svenskan från latinet blir trehörnad. I början sågs, enligt en del historiker betydde, triquetra samma som ordet triangel. Triquetran betecknar idag symbolen för tre sammanflätade bågar som sitter ihop och går i varandra. Ibland med en cirkel. Bågarna kan ses som tre ihopflätade stiliserade fiskar. Inom kristendomen användes triquetran tillsammans med triangeln och treklövern. Men medan det två senare var symboler för treenighet var triquetran aldrig det under medeltiden. Det är istället ett påfund från 1800-talet. Triquetran var visserligen vanlig på tidiga kristna keltiska kors, annan konst inom den keltiska kyrkan och i ö-konst, men inte före början av 600-talet. I Book of Kells från 800 e.Kr. finns triquetran med. Men i det manuskriptet och på alla andra medeltida manuskript, böcker, kors. etc. var triquetran bara ett mönster utan symbolik. I medeltida manuskript användes triquetran som prydnad för komplexa kompositioner och för att fylla ut tomma delar. Förekom det andra designer på samma sida i manuskripten kunde triquetran också integreras med dem. Från 600-talet till 900-talet var keltiska knutmönster det vanligaste ornamentet inom de keltiska områdena av de brittiska öarna. De keltiska knutmönstrens verkliga guldålder på de brittiska öarna anses dock pågick från 700-talet till 1066. Då var mönstren som störst. 1.4 Normander, gälisk väckelse och fram till 1700-talet 1066 invaderade och erövrade normanderna England. På 1100-talet flyttade en del normandiska riddare från Normandie till Alba (Skottland). Men de var inte en del i någon normandisk invasionsarmé som försökte erövra Alba. De emigrerade istället dit för att Albas kungar ville ha dit dem och erbjöd dem marker. På markerna uppförde de slott. De inflytelserika normanderna i England och Alba var sett ur ett konstperspektiv inte lika förtjusta i de keltiska knutmönstren som de inhemska brittiska konstnärerna och köparna av konst och föremål. Därför minskade antalet föremål och konst med keltiska knutmönster i och med ankomsten av normanderna.Men trots normandernas ankomst fortsatte den keltiska traditionen med keltiska knutmönster i gäliska delar som Irland och Alba. Rika inhemska adelsmän i gäliska områden, som inte var normander, betalade för ornament med dekorerade keltiska knutmönster. Det fanns fortfarande en marknad för keltiska knutmönster på de brittiska öarna efter 1066, även om den var på nedgående. I många av de här gäliska områdena i Alba på 1100-talet bodde det också inflyttade normandiska riddare och andra generationens invandrare från Normandie. På 1100-talet fanns det en marknad för två olika typer av konst bland Albas elit. Den ena var den konsten som den inhemska eliten efterfrågade. De som var från Alba, men som hade påbrå från Piktland, Dál Riata, Strathclyde, Norge, etc. Den andra typen av efterfrågad konst var den konsten som inflyttade normandiska riddare och deras familjer efterfrågade. Nämnas bör också att under perioden 1066-1154 var Albas kungahus influerad av det anglonormandiska och normandiska 1094-1094 och 1124-1154. Keltiska knutmönster upphörde dock inte helt med normanderna på de brittiska öarna. Designen var visserligen på nedgående, men det finns bevis för keltiska knutmönster på manuskript, föremål, etc. på de brittiska öarna under varje århundrade från till 1100-talet till 1700-talet. Dock blev de färre och färre för varje sekel fram till trenden vändes något på 1700-talet och svängde helt på 1800-talet. Under den senare delen av medeltiden var stilen med keltiska knutmönster som starkast i de skotska högländerna. Där blev stilen känd som en gälisk väckelse som fortsatte traditionen med ristade stenar med keltiska knutmönster ända till 1500-talet. Under jakobitupproren 1688-1746 var det en tradition i Skottland att bära keltiska smycken och vapen utsmyckade med keltiska knutmönster. Efter upproren 1746 och fram till slutet av 1700-talet snidades fortfarande keltiska knutmönster på handtagen till korta dolkar med spetsiga blad. I slutet av 1700-talet hade keltiska knutmönster blivit en del av en självmedveten kulturell och politisk identitet som förknippades med det nationella skotska, irländska och walesiska. Parallellt fanns och spreds det också en brittisk nationell identitet som förstärktes med tillgången till brittiska kolonier. 1.5 Väckelsen på 1800-talet och fram till idag I slutet på 1700-talet ökade intresset för den gäliska kulturen i Skottland samtidigt som hela det skotska samhället blev mer anglifierat. Inga motpoler på något sätt. Det går att ha intresse för något, men själv vilja, välja eller tvingas leva privat på ett annat sätt. I början på 1800-talet fick keltisk konst en väckelse. Keltiska knutmönster blev hippa i samband med 1800-talets beundran för det keltiska. Lågländare började beundra högländerna, osv. Från inte minst 1840-talet började keltiska knutmönster pryda föremål, smycken, broscher, etc. i allt större utsträckning än tidigare. Keltiska knutmönster kom på modet. Intresset ökade ytterligare på 1800-talets andra hälft efter 1850. Med designerna Alexander Ritchie (1856-1941) och Archibald Knox (1864-1933) förändrades designen på broscher med keltiska knutmönster. Alexander Ritchie och hans fru Euphemia Ritchie (1862-1941) var hantverkare och entreprenörer från Iona. De var specialiserade på att göra keltisk konst. De hade en silversmedja på Iona där de tillverkade smycken med keltisk design. De sålde också mässingshantverk, textiler och träsniderier. Deras konst kallades för Iona Celtic Art. Några av deras mönster producerades också i fabriker i England. Archibald Knox var från Isle of Man, men hade skotskt påbrå. Hans design fanns på en rad olika föremål i silver och tenn samt på smycken, bläckhorn, lådor, gravstenar, osv. Utöver designer var Archibald Knox också lärare. Han var verksam på Isle of Man och i London, undantaget ett år i USA 1913. Innan Alexander Ritchie och Archibald Knox började göra broscher med keltiska knutmönster gjordes broscher med keltiska knutmönster i Storbritannien enligt de traditionella modellerna. De äldre broscherna var utsmyckade med keltiska knutmönster. Själva broscherna, oavsett hur de såg ut, var i centrum medan de keltiska knutmönstren som prydde dem spelade biroller och var bara dekorationer. Men med Alexander Ritchie och Archibald Knox förändrades den designen på en del broscher. De gjorde istället broscher formade som enskilda knutar. Knutarna och keltiska knutmönster kom därmed i blickfånget och i fokus på de här nya broscherna. De fick sina egna liv och spelade inte längre biroller på broscher. Kan tyckas självklart nuförtiden att göra en del broscher efter knutar, men några måste ta det där avgörande stegen. Idag anses det att Alexander Ritchie och Archibald Knox utförde en stor kreativ handling när de omvandlade den enskilda knuten till hela objektet på broscher med den här typen av design. 1800-talets väckelse för keltisk konst för köpare, säljare och designers överlag på de brittiska öarna gällde också den enkla tresidiga knuten triquetran. Den var en knut i keltist knutmönster. Triquetran blev en av flera symboler som användes av keltiska kristna, agnostiker och andra människor som inte bekände sig till några religioner. För de här tre grupperna sågs triquetran som en symbol för speciella saker och att personerna var trefaldiga, tre av något. Men triquetran tolkades annorlunda från grupp till grupp. Det var därför först med 1800-talets keltiska väckelse som triquetran blev och började tolkas som en symbol för den kristna treenigheten med fadern, sonen och den helige anden. En del tolkade och tolkar också fortfarande en del knutar i keltiska knutmönster som symboler för kristna kors. Förespråkarna hävdar att tittar man noga gömmer sig en del kors inom några av de här knutarna. Men allt det och andra spekulationer är bara tolkningar från 1800-talet och senare, inte minst från mitten av 1800-talet och senare. Innan 1800-talet var triquetran och andra knutar i keltiska knutmönster bara knutar utan symbolik. På samma sätt som en vit vägg i ett skotskt hem idag bara är en vit vägg och inte en symbol för vit snö, en vit dimma eller ett vitt moln för hemmets ägare. I modern tid har det föreslagits att triquetran också var vikingarnas symbol för Oden i Skandinavien. Triquetran finns på skandinaviska runstenar och äldre nordiska mynt. Men det är en modern tolkning om den symboliserade Oden. Huruvida vikingarna själva tolkade det på det viset är svårt att veta. Triquetran är vanlig idag på keltiska smycken. Det är upp till varje bärare och åskådare att tolka dem eller inte tolka dem hur de vill. Utöver triquetran finns det andra berömda knutar i keltiska knutmönster som den keltiska kärleksknuten, på engelska the Celtic love knot. Det är lätt att förknippa den med kärlek eftersom den ser ut som ett hjärta som är symbolen för kärlek. Med andra likadana keltiska kärleksknutar i samma keltiska knutmönster som binder samma hjärtana står sammanvävningen för kärleken mellan två personer, enligt en del tyckare. Tolkningen av de kontinuerliga linjerna uppstod i Skottland på 1800-talet där de stod för kärlek och trohet i kärlek, därav namnet den keltiska kärleksknuten. Den keltiska kärleksknuten kan se ut på flera olika sätt, men med den gemensamma nämnaren att ett eller flera hjärtan syns och att de är keltiska knuntmönster. Ett exempel är ett hjärta inom ett hjärta som binder samman med flera andra hjärtan i hjärtan bredvid varandra. Ett annat exempel är ett hjärta som binder samman ett annat hjärta på motsatt håll. De två binds samman med två större hjärtan som i sin tur ligger på motsatt håll mot varandra. Totalt fyra hjärtan med minimalt med linjer, men ändå ett riktigt mönster med linjer som går hit och dit. En annan berömd knut på keltiska knutmönster är den keltiska sjöman/seglar-knuten. Idag står den för att forntidens keltiska sjömän, som kunde spendera flera månader i rad till sjöss, skulle kunna minnas sina nära och kära när de såg knuten. Förespråkarna hävdar att den symboliserar harmoni, vänskap, tillgivenhet och djup kärlek. Den representerar också ett band som växer med tiden och/eller under tryck. Knuten i sig är ganska enkel att knyta, men är å andra sidan en de av starkaste knutarna att knyta av de vanligaste knutarna som förekommer inom keltiska knutmönster. Den keltiska sköldknuten är ytterligare en berömd knut i keltiska knutmönster. Enligt en modern tolkning var den en symbol för skydd på medeltiden. Knuten placerades nära sjuka människor, på sköldar eller vid stridsfält för att skydda dem från onda andar eller andra faror. Knuten kan ha flera mönster och varianter, men dess kännetecken är att den alltid har fyra distinkta hörn. Därför ser den ut som en kvadrat, en kvadrat med runda hörn eller en kvadrat inom en cirkel. Med snäva sammanflätade mönster skildrar knuten en obrytbar barriär som en vanlig sköld. Sköldknuten i sig är ganska vanlig och förekom tidigare i flera kulturer i världen. Enligt en tolkning för att åberopa skyddskraften hos gudarna som den representerade i de kulturer den förekom. Men som nämndes tidigare betydde inte knutarna någonting i de keltiska kulturerna på medeltiden. De var inte symboler för någonting, inklusive triquetran, den keltiska sjöman/seglar-knuten och den keltiska sköldknuten. Spiraler i keltiska knutmönster tolkade en del människor från 1800-talet och framåt som att de representerade en individs prestation som balanserade sitt inre och yttre jag. De speglade också hans eller hennes personliga ande. Spiralerna tolkades även som representanter för himmel, vatten och kosmos. Keltiska knutmönster är numera mestadels begränsade och förknippade med keltiska nationer som Irland, Skottland och Wales. De och keltisk konst i övrigt är en del människors nationella identiteter i de här tre delarna. Aningen mer på Irland än i Skottland där tartan tagit över mer. För en del människor på Irland, Skottland och Wales utgör keltiska knutmönster en kulturell stolthet. I synnerhet förknippar omvärlden keltiska knutmönster som något urtypiskt brittiskt och irländskt trots att designen också förekommer på en del platser i övriga Europa som norra Spanien, Frankrike, Italien, Kroatien, etc. Därtill uppfanns också både knutmönstren och de keltiska knutmönstren vid Medelhavet. Men eftersom keltiska knutmönster är starkt förknippade med den keltiska delen av de brittiska öarna kallas de också för keltiska knutmönster idag. Det är naturligt efter den gäliska väckelsen i slutet av medeltiden och 1800-talets keltiska väckelse. Keltiska knutmönster används nuförtiden på en rad olika saker som mönster på smycken, tallrikar, muggar, bestick, dukar, kläder och konst. Inte minst ser denna komplexa design fantastisk ut på halsband, hängsmycken och ringar. Mönstren är också ett fantastiskt kulturarv med lång och ädel tradition som lever vidare. Sammanflätade knutmönster med obrutna knutar, som inte är keltiska brutna knutmönster, finns också idag i flera olika kulturer runtom i världen. Exempelvis i en del religioners arkitekturer, konst och tidigare även som dekorationer i böcker. Som hos keltiska knutmönster finns det även mängder med moderna tolkningar av vad sammanflätade mönster betydde historiskt. En är att de symboliserade människors pilgrimsfärder i strävan att återvända till den gudomliga källan och fortsatt mänsklig andlig utveckling när de gick vidare i uppdraget. 1.6 Åtta kännetecken En del av attraktionen med keltiska knutmönster är att det finns vissa ordnade funktioner i mönstret som på ytan annars upplevs som en enda stor röra eller havet stormar. Det finns därför en lockelse i att relativt lätt kunna se ett mönster i ett på ytan spontant kaos. Keltiska knutmönster har åtta egenskaper eller kännetecken, men inte regler. De är: 1. Över- och underkonstruktioner. Knutmönstrens flätverk är skapade för att växla mellan över och under. I vissa sällsynta fall kan det också finnas två under innan växlingen till en över. 2. Enhetlig bredd. Knutmönstrens design är jämn på bredden. När knutmönstren gör en övergång till andra mönster eller dekorationer kan det dock finnas en viss variation i bredden under övergången. Jämför med keltisk design på järnålderns Skottland f.Kr. där mönstren kunde vara jämna men också spretiga och ojämna oavsett var de befann sig på ett föremål. 3. Retur. När ett flätverk på ett keltiskt knutmönster vänder tillbaka på sig själv är den oftast spadformad och inte U-formad. 4. Kanter och ifyllning. Knutmönstrens största användningsområde är längs kanter eller för att fylla upp tomma utrymmen. 5. Upprepning. Eftersom knutmönstrens största användningsområde är längs kanter eller för att fylla upp tomma utrymmen är det bara ett litet mönster som upprepas om och om igen. Knutmönster som inte följer ett upprepande mönster tenderar däremot bildligt se ut som en skål med spagetti. 6. En enkel konstruktion. När keltiska knutmönster upplevs som bäst eller vackrast har de en kontinuerlig linje av flätverk som vänder tillbaka på sig själva och inte flera sammanflätade flätverk parallellt samtidigt bredvid varandra. Vissa knutmönster kräver dock två eller ännu flera flätverk samtidigt, men helst om möjligt bör det bara vara ett flätverk i taget eller ett korsande flätverk. 7. Vanligt mönster. Grunden för nästan alla sammanflätade mönster i keltisk dekorativ konst är någon av åtta elementära knutar. Någon av de här åtta vanliga knutarna återfinns på nästan alla mönster som finns i keltisk konst som har knutar. Det finns fler knutar, men de är inte lika vanliga. 8. Inget start eller slut. Slingorna är kompletta. De saknar början och ände. De går runt i en bana i sina mönster. Det förekommer emellertid också på många andra mönster med linjer, men på hela kompletta keltiska knutmönster gör de alltid det. Keltiska knutmönster som har början eller slut är inte äkta keltiska knutmönster. De är bara reducerade bitar och är inte kompletta. |
2. Kristendomen till sydöstra Skottland ca 625-640
Kungarikena Bernicia och Deira på 600-talet innan de slogs ihop och blev kungariket Northumbria 654 i sydöstra Skottland och nordöstra England. Kungariket Dál Riatas östra del i övre vänstra hörnet på bilden. Väster om södra Bernicia och norra Deira ligger dagens Cumbria i nordvästra England. Den gröna ringen i norra Bernicia visar var St Abb's Head låg nära Coldingham där Æbbe of Coldingham grundade sitt andra kloster 640 eller 643. Den röda ringen i norra Bernicia visar var berömda Lindisfarne ligger. Den lila ringen i södra Bernicia visar var Æbbe of Coldingham grundade sitt första kloster i Ebchester. © Notuncurious. CC.
|
2.1 Inledning
Bernicia var ett anglosaxiskt kungarike 547-654 som låg i sydöstra Skottland och nordöstra England. Bernicias föregångare Bryneich var ett keltiskt britanniskt kungarike från slutet av 300-talet till 500-talet. På 500-talet befolkades regionen av germanska angler och saxare på bekostnad av inhemska keltiska britanner. Deira var ett kungarike i östra delen av norra England 450-654 som beboddes av angler. Det slogs ihop med Bernicia 654 och blev Northumbria 654. Dock redan 604-654 delade Deira krona med Bernicia. En regent styrde två separata kungariken med några undantag en del perioder. En del år fanns det två kungar där den ena kungen styrde det ena kungariket och den andra regenten det andra riket. Keltisk hedendom och keltisk polyteism utövades av kelter i västra Europa från 500-talet f.Kr. till 500- och 600-talen e.Kr. när den ersattes av kristendomen. Religionen i keltisk hedendom och keltisk polyteism innefattade många keltiska gudar och gudinnor, men ersattes av en gud i keltisk kristendom som var en gren av kristendomen. Keltisk kristendom i Skottland och norra England är också känd som irländsk kristen lära eftersom den typen av kristendom kom dit från Irland. Generellt spreds kristendomen till sydöstra Skottland och nordöstra England 625-640, men fick fäste i de breda lagren hos vanliga människor ca 640-683. Främst skedde spridningen 625-640 via bl.a. Edwin av Northumbria (586-632/633) och barnen till hans syster Acha av Deira (f. före 578 och d. efter 616) som exempelvis sönerna Oswald av Northumbria (604-641/642) och Oswiu (612-670) samt dottern Æbbe av Coldingham (615-683). Edwin var kung över de två kungarikena Bernicia och Deira 616-632/633. Edwin föddes som sin syster Acha i Deira. Edwin föddes som prins av Deira och Acha som prinsessa av Deira. Båda två var barn till Ælla of Deira som var kung av Deira 560-588. Acha var senare drottning av Bernicia 593-616 och drottning av Deira 604-616 eftersom hennes make Æthelfrith (d. 616) var kung av Bernicia 593-616 och kung av Deira 604-616. Achas näst äldsta son Oswald var kung av Deira 633-642 och kung av Bernicia 634-642 medan hennes tredje äldsta son Oswiu var kung av Deira 642-644, kung av Bernicia 642-654 och kung av Northumbria 654-670. Achas dotter Æbbe av Coldingham föddes 615 som prinsessa av Bernicia och Deira. Ovannämnda Edwin var morbror till Oswald, Oswiu och Æbbe och deras andra fem syskon. Æbbes förnamn var anglosaxiskt och inte skandinaviskt. Hon kallades också för Tabbs. Edwin och hans syster Achas barn som Oswald och Oswiu, hennes andra söner och inte minst hennes dotter Æbbe etablerade sedan kristendomen i Bernicia i det som idag är sydöstra Skottland och nordöstra England. Traditionellt introducerades och anammades nya innovationer och saker inom Skottland först i södra Skottland. Därefter spreds de norrut till övriga Skottland innan de till sist nådde allra nordligaste Skottland. Men i fallet med kristendomen blev både sydöstra Skottland och nordöstra England kristet efter västra, norra och östra Skottland som kristnades redan på 500-talet. Även södra men inte sydligaste England kristnades först på andra halvan av 600-talet, vilket var efter hela eller stora delar av Skottland. Via Edwin kom kristendomen till sydöstra Skottland och nordöstra England från sydöstra England. Genom Achas barn kom den via Dál Riata i västra Skottland. 2.2 Via Edwin Via bl.a. kung Edwin av Northumbria kom kristendomen 625 till Bernicia i sydöstra Skottland och nordöstra England från Kent i sydöstra England efter att den hedniske Edwin gifte sig 625 med den kristna Æthelburh av Kent (601-647). Hon var sedan drottning av Bernicia 625-632/633 och Deira 625-632/633. Hon var från sydöstra England och från dåvarande kungariket Kent/Kentish som fanns 455-871. Men för att Edwin skulle få gifta sig med Æthelburh ställde hennes bror Eadbald av Kent (d. 640), som var kung av Kent 616-640, krav på att Edwin skulle konvertera till kristendomen i samband med giftermålet 625 eller strax efter. Men Edwin var en person som inte ville ta risker. Det tog honom två år att bestämma sig för om han skulle anamma kristendomen eller inte. 627 konverterade han slutligen till den romersk-katolska kristendomen och döptes i samband med det. Fram till sin död 632/633 såg Edwin sedan sig själv som en sentida romersk kejsare över Bernicia och Deira. Alla efterföljande kungar av Bernicia, Deira och därefter Northumbria 654-954 var sedan kristna undantaget Eanfrith av Bernicia (590-634). Eanfrith var kung Bernicia 632-633 eller 633-634. Han var också storebror till Oswiu, Oswald och Æbbe. Eanfrith var kristen när han blev kung av Bernicia 632 eller 633, men så fort han blev kung avsade han sig kristendomen och återgick och blev hedning som han var i sin barndom och som ung vuxen 590-616/617 innan han i exil anammade kristendomen i Dál Riata eller i Piktland omkring 616-617. 2.3 Via Achas barn Oswald, Oswiu och Æbbe 616 stupade Acha av Deiras make Æthelfrith (d. 616) i slaget vid Idle i Nottinghamshire i mellersta England. Han dödades av sin svåger Edwin av Northumbria eller av Edwins män i slaget. Edwin var bror till Acha av Deira. Efter mordet och slaget blev Edwin kung av Bernicia och Deira, vilket han var fram till sin död 632/633. Han ersatte Æthelfrith som var kung av Bernicia och kung av Deira när han dödades 616. Æthelfrith var också en krigsherre. Både Acha och maken Æthelfrith var hedningar när de levde. De bekände sig till keltisk hedendom och keltisk polyteism. De fick minst åtta barn innan han dog 616. Sett ur Edwins perspektiv fanns risken att systerns barn ville hämnas och döda honom efter slaget vid Idle eller att de ville försöka ta tillbaka tronen i Bernicia och Deira. En tredje möjlighet var att barnen var beredda att försonas med Edwin, men den chansen ansågs som låg. Sett ur Edwins perspektiv var det därför bättre att döda sin syster Acha och hennes barn för att undvika att själv bli dödad eller avsatt som kung, Acha av Deira vågade inte stanna kvar i Bernicia och ta reda på om Edwins planer var att döda henne och hennes barn eller om han ville försonas med henne och hennes barn. Efter slaget vid Idle flydde Acha istället med sina barn till sina avlägsna släktingar i Dál Riatas hov i det gäliska och kristna Dál Riata i västra Skottland 616. Där fick Acha och hennes barn skydd hos Eochaid Buide (d. 629) som var kung av Dál Riata 608-629. Dock var han delad kung med den vänsterhänte Connad Cerr (d. 629/630) under åren 627-629. Eochaid Buide hette egentligen bara Eochaid, men kallades för Eochaid Buide på grund av sitt blonda hår där namnet Buide hänvisade till hans gula hårfärg. Sedan bodde Acha och hennes barn tillsammans med Dál Riatas hov i Dál Riata. I Dál Riatas hov kom de i kontakt med kristendomen som de tog till sig, konverterade till och anammade. Vid den här tiden täckte Dál Riata stora delar av västra Skottland och delar av nordöstra Irland, men inte Yttre Hebriderna som var piktiskt. Dál Riatas hov utbildade också Achas söner i krigskonst både i Dál Riatas del i Inre Hebriderna i västra Skottland och på Dál Riatas del i norra Irland. Achas söner och döttrar skickades även en sväng till den kända ön Iona i Dál Riata för att utbilda sig mer om kristendomen. Iona var kristendomens centrum i den här delen av världen. Enligt en version från 2020-talet konverterade Achas barn först till kristendomen under eller efter besöket på Iona och inte innan. När sedan Achas många barn flera år senare återvände till Bernicia på 630-talet gjorde de det som kristna och tog med sig kristendomen till det som idag är sydöstra Skottland och nordöstra England. Inte minst hade Achas söner Oswald av Northumbria och Oswiu samt Achas dotter Æbbe of Coldingham framträdande roller för att sprida kristendomen till Bernicia även om Achas andra söner också bidrog till det. 633 blev Achas son Oswald av Northumbria kung av Deira och året därpå 634 blev han kung av Bernicia. Han var sedan kung över de båda kungarikena fram till sin död 641/642. Han hade tidigare fått skydd i Dál Riatas hov efter sin pappas död 616. Eftersom Oswald anammade den irländska kristendomen i Dál Riata förespråkade han den och inte den romersk-katolska varianten som hans morbror och kung Edwin praktiserade 627-632/633. Nämnas kan också att anglosaxiska kungariken i södra England utövade den romersk-katolsk kristendomen på 600-talet eller när de blev kristna under samma århundrade. Även en del människor i kungariket Deira utövade den romersk-katolska varianten. 633 eller 634 sände Oswald efter den irländska munken Aidan av Lindisfarne (590-651) från Iona. Men då hette han bara Aiden. Munken reste sedan från Iona till Bernicia där Oswald fanns. 634 befallde Oswald att Aidan skulle grunda ett kloster i Lindisfarne, då beläget i södra Bernicia och idag i nordöstra England. Vid tiden var majoriteten av befolkningen i Bernicia hedningar och hade ännu inte konverterat till kristendomen. Aidan stannade i klostret i Lindisfarne fram till sin död 651. Under Aidans tid i klostret i Lindisfarne 634-651 fylldes klostret med munkar som följde den irländske missionären Columbas (521-597) irländska kristna lära från ön Iona i kungariket Dál Riata i västra Skottland. Munkarna tillhörde också den gäliska kulturen. Den irländska kristna läran från den här tiden är mer känd som keltisk kristendom. Lindisfarne var sedan ett viktig centrum för keltisk kristendom omkring 634-721 och bas för kristendom i det som idag är norra England under samma period. På andra halvan av 600-talet reste munkar i Lindisfarne till det stora anglosaxiska kungariket Mercia i södra England och missionerade kristendomen. Mercia fanns 527-918. Delar av Mercia blev kristet på 650-talet och resten av Mercia blev kristen under andra halvan av 600-talet. 735 fick York i Northumbria en ärkebiskop som stod över de tre biskoparna i Hexham, Lindisfarne och Whithorn. Därmed blev Lindisfarnes absoluta makt bruten som kristendomens centrum inom Northumbria. Dock kvarstod Lindisfarne som kristendomens hjärta inom Northumbria åtminstone till 793 när vikingar attackerade Lindisfarne. Tidigare nämnda kungen Oswald dog 641 eller 642 och efterträddes som kung av Deira och Bernicia av sin lillebror Oswiu. Oswiu var dock bara kung av Deira fram till 644, men fortsatte vara kung över Bernicia till 654. Därefter var han kung av Northumbria fram till sin död 670. Han var en hängiven kristen man efter att han tidigare anammade kristendomen i Dál Riatas hov. Oswiu var mycket angelägen om att folken i Bernicia och Deira skulle bli kristna. Han grundade flera kloster som Gilling Abbey och Whitby Abbey. Båda i North Yorkshire. Som sin storebror Oswald praktiserade han också den keltiska kristendomen och inte den romerska-katolska. Men till skillnad mot storebror Oswald och lillasyster Æbbe av Coldingham fokuserade Oswiu mer på att sprida kristendomen i södra Bernicia och delvis i Deira och inte i mellersta och norra Bernicia. Någon gång på 630-talet eller i början på 640-talet innan 640/643 grundade Achas dotter Æbbe av Coldingham ett kloster i Ebchester på platsen till ruinen av ett tidigare romerskt fort i grevskapet Durham i nordöstra England. Som sina storebröder Oswald och Oswiu hade hon också tidigare fått skydd i Dál Riatas hov efter deras pappas död 616. För att grunda klostret i Ebchester fick Æbbe stöd av sin storebror Oswald som på den tiden var kung av Bernicia och Deira. I samband med grundandet av klostret blev Æbbe nunna för att undvika att behöva gifta sig med en prins som hette Aidan. Men Aidan gav sig inte och ville att hon skulle sluta att vara nunna så att de två kunde gifta sig. Även hennes familj, utom hennes bror Oswald, tyckte att Æbbe skulle sluta att vara nunna och istället gifta sig med prins Aidan. För att undvika Aidans framfarter på kärleksfronten reste Æbbe av Coldingham norrut inom Bernicia. Enligt legenden flydde hon till och med från klostret i Ebchester för att hålla sig borta från den påträngande Aidan. Hon hamnade i Coldingham 133 km norrut vandringsvägen. 640 eller 643 grundade hon sedan klostret Urbs Coludi intill Nordsjön i St Abb's Head nära Coldingham i Scottish Borders. Klostret uppfördes vid resterna av 500-talets fortet Urbs Coludi som betydde Coluds fort. Colud var inte en angler eller saxare eftersom namnet inte förekom bland angler. Förmodligen var personen Colud istället en 500-tals keltisk britann. På Æbbe av Coldinghams tid på 600-talet låg båda klostren i Ebchester och St Abb's Head först i kungariket Bernicia fram till 654 och sedan i kungariket Northumbria. Klostret i Ebchester var bara för nunnor medan klostret Urbs Coludi i St Abb's Head var ett kloster med två kloster, ett dubbelkloster, med både nunnor och munkar. Många dubbelkloster vid den här tiden beboddes ofta av yngre kvinnor och yngre män till den lokala och regionala eliten. De delade kyrka men bodde i separata utrymmen och lokaler på klosterområdet. Utöver den kristna delen var många dubbelkloster också en plats för att äta, dricka och underhållning för dessa unga kvinnor och män. I Urbs Coludi festade, samtalade och bedrev de andra nöjen också, inklusive i byggnader på klosterområdet som var avsedda för enbart bön eller läsning. Boendet i Urbs Coludi bestod av enkla hus som såg ut som stora bikupor som var gjorda av lera och grenar. En stor tre meter hög vall av torv på landsidan skyddade klosterområdet eller husen där nunnorna och munkarna bodde. Rester av den vallen från 600-talet finns kvar än. Medan Æbbe var känd för sin fromhet hade hon som chef och föreståndarinna problem med att upprätthålla disciplinen hos de övriga på klostret i Urbs Coludi. Munkarna och nunnorna i Urbs Coludi blev mycket slappa, världsliga och gav efter för köttets frestelser hos det motsatta könet. De gick in till varandra om kvällarna och nätterna. Flera barn föddes senare efter de heta kärleksmötena mellan munkarna och nunnorna. De munkar och nunnor som dock inte ville falla offer för köttets lustar och hindra sina tankar för att tänka på det gick ibland ned till havet. Där bad och rabblade de psalmer medan de tittade ut över sin lilla del av Nordsjön. En del munkar badade också i havet för att skingra tankarna på de i deras tycke heta nunnorna. Enligt en annan version var det bara den besökande Cuthbert nedan som gick ned till havet och bad, rabblade psalmer, etc. under sitt besök i Urbs Coludi. Trots allt festande i Urbs Coludi, möten och förbindelser mellan de andra munkarna och nunnorna beskrevs föreståndarinnan Æbbe som en vis, from och helig kvinna som hade en utomordentlig hög aktning. Hon fick till och med besök i klostret av Cuthbert (634-687) som senare 685-687 var biskop av Lindisfarne. Han undvek vanligtvis kvinnors sällskap, men gjorde ändå ett undantag när han besökte Æbbe i Urbs Coludi i St Abb's Head. Klostret Urbs Coludi blev sedan känt som Colodaesburg på anglosaxiska och senare som Coldingham. Det är svårt att säga idag hur stor makt Colodaesburg hade på omgivningen, men det hade en kunglig grundare i Æbbe av Coldingham som var tidigare prinsessa och dotter till Bernicias före detta kung. Colodaesburg hade också nära band till klostret i Lindisfarne. 640-683 bidrog Æbbe av Coldingham till att etablera kristendomen i sydöstra Skottland och nordöstra England. Rent tekniskt var det Æthelburh av Kent som tog kristendomen från kungariket Kent till sydöstra Skottland och nordöstra England 625/627. Sedan genom sin make Edwin överförde han den på regionen i första tidigt skede, men rent praktiskt var det Oswald av Northumbria 634-641/642, Oswiu 642-670 och deras lillasyster Æbbe av Coldingham från 630-talet till 683 också högst väsentliga med och etablerade kristendomen i samma del. När Æbbe inte bodde i klostret i St Abb's Head nära Coldingham reste hon fram och tillbaka längs Bernicias kust mot Nordsjön. Under dessa resor predikade hon kristendomen till den stora hedniska befolkningen i sydöstra Skottland och nordöstra England. Enligt historiker på 2020-talet var hennes insats direkt avgörande för att sprida kristendomen till de många och till stor del hedniska angler som bodde längs Berncias kust och sedan från 654 längs Northumbrias kust i samma del. Under ett tag 672-673 utbildade Æbbe också Æthelthryth (636-679) i kristendom i klostret i St Abb's Head. Æthelthryth föddes som prinsessa i Exning i kungariket East Anglia i nuvarande östra England. Æthelthryth var dotter till Anna (Onna) (d. 653/654) som var kung av East Anglia 636-653/654. Kungariket East Anglia fanns från 500-talet till 918 och beboddes inledningsvis främst av inflyttade angler. Æthelthryth var också ett tag hustru till Ecgfrith av Northumbria (645-685). Ecgfrith var son till Æbbes storebror Oswiu. Æthelthryth och Ecgfrith gifte sig 660 när hon var tjugofyra år och han var fjorton eller femton år gammal. 670-685 var han kung av Northumbria. När han blev kung av Northumbria 670 blev Æthelthryth också drottning av Northumbria, vilket hon var 670-672. 671 ville Æthelthryth bli nunna, men Ecgfrith sa nej. Året efter, 672, gick han med på sin hustrus planer och lät henne bli nunna. Wilfrid ( 633- 709/710), som bl.a. var biskop av York 664-678, föreslog för Ecgfrith att han skulle skicka Æthelthryth till klostret i St Abb's Head som grundades av hans faster Æbbe av Coldingham. Där kunde hon leva i fred och i harmoni. Ecgfrith gick med på det och Æthelthryth sändes till St Abb's Head 672 där hon som nunna utbildades i kristendom av bl.a. Æbbe. I samband med det fråntogs Æthelthryth sin titel som drottning av Northumbria 672. Året efter, 673, ändrade sig Ecgfrith. Han ville ha tillbaka Æthelthryth. Han ville inte längre att hon skulle vara nunna. Ryktena nådde Æthelthryth i klostret i St Abb's Head. För att undvika att bli bortförd av kungens män flydde hon och två andra nunnor från St Abb's Head. De tog sig till Ely i East Anglia, vars kungarike Æthelthryth kom ifrån från början och kände sig säker i till skillnad mot St Abb's Head som 673 låg i Northumbria. I Ely vågade inte Ecgfriths män röva bort henne. Ely ligger idag i Cambridgeshire. 673, enligt andra uppgifter 672, grundade Æthelthryth sedan ett kloster i Ely. Ca 677 eller 678 gifte Ecgfrith om sig med Eormenburg (Iurminburh). Hustrun var därefter drottning av Northumbria fram till senast 685 när maken dog. 870 förstördes klostret i Ely av danska vikingar. Senare uppfördes den imponerande katedralen i Ely på samma plats. Den börjades byggas 1083 och stod helt klar 1375. 2015 hade katedralen 250 000 besökare årligen. 683 dog Æbbes av Coldingham i klostret i St Abb's Head. Efter sin död blev hon ett helgon. Hennes högtidsdag firas den 25 augusti varje år. Eftersom det senare fanns en till Æbbes av Coldingham (d. 870) som också blev ett helgon kallas 600-tals Æbbe även för Æbbe den äldre medan 800-tals Æbbe också är känd som Æbbe den yngre. Klostret i St Abb's Head nära Coldingham i Scottish Borders brändes ned 679 eller ned till grunden 683. Enligt en del uppgifter 683 efter Æbbes av Coldinghams död tidigare under 683. Enligt en version byggdes klostret upp igen och beboddes sedan av en liten grupp av nunnor och inga munkar. Enligt en andra version återbyggdes klostret efter branden 683 och beboddes sedan av nunnor, men övergavs senast i början på 700-talet då platsen var öde. Sedan användes klostret igen någon gång 735-870 som ett kloster för nunnor. Enligt en tredje version från 1200- och 1500-talen byggdes klostret upp igen efter branden 683 som version ett och två hävdar, men som ett dubbelkloster för både munkar och nunnor. Enligt en fjärde version övergavs klostret helt efter att det brändes ned av misstag 683 och byggdes inte upp igen. Enligt fjärde versionen beboddes det inte 683-869 utan låg bara öde som en ruin. Det som talar mot fjärde versionen är att Æbbe den yngre var föreståndarinna på klostret åtminstone på 860-talet och 870 fram till sin död 2 april 870. Det talar för att de första, andra eller tredje versionerna ovan är mer korrekta. Enligt alla fyra versionerna förstördes och plundrades klostret 870 av danska vikingar som satte eld på det. Därefter lämnades det som en ruin och byggdes inte upp igen. De danska vikingarna våldtog också flera nunnor i klostret i St Abb's Head precis innan de tuttade eld på byggnaderna 870. Några av nunnorna som ovan nämnda Æbbe den yngre lyckades emellertid undvika att bli våldtagna genom att själva skära av sig sina näsor och läppar för att bli så oattraktiva som möjligt för att undvika att bli våldtagna, enligt något opålitliga versioner från 1200-talet och 1584 samt en ritning från 1584. Dock finns det inte några samtida berättelser om historien med näsorna och läpparna, vilket gör att historiker idag anser att de kan vara påhittad. De nunnorna som skar av sig sina näsor och läppar blev bara dödade av vikingarna och inte våldtagna och sedan dödade. Enligt versionen från 1584 halshögg också vikingarna munkarna i klostret 870. Enligt en version byggdes klostret byggdes sedan upp igen efter 870, men förstördes därefter ytterligare en gång. Enligt en annan version lämnades det bara öde efter 870. 1098-1100 uppfördes en kyrka 3,4 km sydsydväst om St Abb's Head. Det heliga området i trakten flyttade därmed sitt centrum bort sin ursprungliga plats där det tidigare Urbs Coludi en gång låg. Omkring 1139 ersattes kyrkan från 1098-1100 av klostret Coldingham Priory. 1650 förstördes Coldingham Priory till stora delar av kända Oliver Cromwells trupper. En ritning från 1850 visar dock att Coldingham Priory var ganska intakt i mitten av 1800-talet utom ett torn som kollapsade 1777. 1855 återuppbyggdes delen med kyrkan och används idag som en lokal kyrka. Övriga Coldingham Priory finns kvar än, men är en ruin. Den består av ruinerna av flera byggnader från 1000-talet till 1700-talet. 2019 hittade arkeologer resterna av annat äldre möjligt kloster nära Coldingham Priory. Vad hände med klostret i Ebchester? Någon gång år 793-1000 förstördes klostret av danska vikingar. Förmodligen förstörde de klostret ca 870. I början på 1000-talet uppfördes en kyrka på platsen. Stenarna från kyrkan i Ebchester togs från ruinerna av ett romerskt fort som tidigare låg vid platsen och som uppfördes någon gång under de första århundradena e.Kr. innan slutet av 300-talet. Med de inflyttade normanderna efter 1066 fick kyrkan också normandiska inslag. 1876 återställdes eller restaurerades kyrkan. 1893 byggdes den ut lite. Kyrkan från 1000-talet finns kvar än idag. Historien om 600-tals Æbbe av Coldingham och hennes familj, inklusive hennes bröder och deras morbror Edwin, utgör idag en relativt viktigt del i sydöstra Skottlands tidiga kristna historia. |
3. Northumbria 653-954 (pre 547-954)
|
3.1. Bakgrund
420 grundades det keltiska och britanniska kungariket Bryneich (Brynaich) vid kusten i sydöstra Skottland. 450 grundades det keltiska och britanniska kungariket Gododdin i sydöstra Skottland väster om kungariket Bryneich. Inom Gododdins territorium fanns området där Edinburgh ligger idag. Kungariket sträckte sig som ett snett T med toppen av T:et där Lothian ligger. De boende i Gododdin var ättlingar till den i Lothian och sydöstra Skottland klassiska järnåldersstammen Votadini. Den grekisk-romerske astronomen, geografen och matematikern Claudius Ptolemy (100-170), men född i Egypten, omnämnde Votadini år 150. Kungariket Gododdin existerade från 450 till omkring 638. Betydligt längre bort i sydöst i Yorkshire grundades kungariket Deira 450 i östra delen av norra England som fanns fram till 654. Deiras huvudstad var York. År 500 eller tio år tidigare år 490 grundades också kungariket Rheged i nuvarande engelska Cumbria. På 500-talet blev Bryneich invaderat av angler som innan invaderat England. De här invandrande anglerna härstammade från norra Tyskland innan ankomsten till England. 547 bytte kungariket Bryneich namn till det nya kungariket Bernicia (Beornice), men det dröjde till 604 innan det var helt erövrat av anglerna. Bryneich, Bernice och Beornice var fornengelska namn, medan Bernicia var det latinska namnet på kungariket. Bernicia används också idag i engelskan på kungariket. Med anglerna flyttade Bernicia sin huvudstad till Bamburgh i nordöstra England. Kungariket Bernicia existerade 547-654, men inräknat Bryneich fanns Bryneich/Bernicia 420-654. Först var Bernicia 547 ett angliskt kungariket, men blev sedan ett anglosaxiskt kungarike. Vid 600 hade Rheged i Cumbria utökat sitt territorium och flyttat sin huvudstad till Gatehouse of Fleet i södra centrala delen av Dumfries and Galloway. 604-654 delade Bernicia och Deira krona. De förblev dock två separata kungariken. I regel hade de samma kungar under den här perioden. Den som var kung över Deira var också kung över Bernicia, undantaget 632-634 och 644-654. 638 erövrade Bernicia området Eidyn från Gododdin där dagens moderna Edinburgh ligger. Gododdins tidigare territorier blev en del av Bernicia. I samband med det upphörde Gododdin att existera omkring 638 eftersom det blev en del av Bernicia. Det är okänt vad som hände med de inhemska befolkningen i Gododdin, men det finns fyra teorier: 1. De fördrevs från sina hem och tvingades flyttat norrut, västerut eller söderut. 2. De mördades i större skala av anglosaxare och deras arméer från Bernicia som i praktiken utrotade den inhemska befolkningen. 3. De bodde kvar i sin hem eller tvingades flytta till sämre marker inom samma område. Sedan fick eller tvingades de blanda sig med inflyttade anglosaxare från Bernicia som antagligen blev regionens nya elit. 4. En kombination av två eller tre av teorierna ovan. Enligt en del uppgifter var Eidyn och markerna söder om det en del av Bernicia från 638 och en del av Northumbria från 654 och framåt. Enligt de uppgifterna underkuvades södra Piktland norr of Firth of Forth av Bernicia från omkring 638-641/642 och därefter från 654 av kungariket Northumbria fram till 685. Enligt andra uppgifter erövrade pikterna istället Eidyn och markerna söder om det i början på 640-talet från Bernicia, men förlorade alla marker söder om Firth of Forth i samband med slaget vid två floder 671 i sydöstra Perth and Kinross. Northumbrianerna vann slaget mot pikterna 671. Enligt de här andra uppgifter underkuvades inte södra Piktland av Northumbria 638-670, men däremot 671-685. Oavsett vilket var Eidyn och söderut återigen en del av Northumbria 671. Därefter underkuvades södra Piktland 671-685 av Northumbria slaget 671. Dock erövrades inte södra Piktland officellt norr om Firth of Forth av Northumbria. Någon gång 638-654 blev kungariket Rheged en del av Bernicia eller Northumbria 654-729. Enligt andra uppgifter upphörde Rheged redan år 600 utan att vara en del av Bernicia, Deira eller Northumbria förrän det blev en del av Bernicia 638-654 eller Northumbria 654-729. Möjligt att det upplösta Rheged år 600 i sådant fall bara var indelat i flera mindre stamområden eller kungariken från år 600 fram till att det blev en del av Bernicia 638-654 eller Northumbria 654-729. 3.2 Kungariket 654-954 653 grundades Northumbria och 654 slogs Bernicia och Deira samman och bildade det nya anglosaxiska kungariket Northumbria. Eidyn som tillhörde Bernicia 638-654 blev en del av Northumbria. Namnet Northumbria kommer efter att kungariket låg norr om mynningsviken Humber i nuvarande norra England. Ordagrant betyder Northumbria samma som "norr om Humber". Ordet Northumbria härstammar från de fornengelska, tillika anglosaxiska, orden Norþanhymbre och Norðhymbre (plural) som båda betyder "människorna/folket" norr om Humber". Det kan också betyda "provinsen norr om Humber". Norðhymbre är en variant av Norþanhymbre. * norþan = från norr. * Humbre/Hymbre = Humber. * norþan + Humbre/Hymbre = människorna/folket norr om Humber. När fornengelskan ersattes av medelengelskan omkring 1150 övergick namnen Norþanhymbre och Norðhymbre till namn som Norðhumbre, Norþhumber, Norþhumbre, Northhumbre och Northumbre, varav Northhumbre kanske var den vanligaste formen. De här medelengelska namnet ersattes efter medeltiden i engelskan av främst Northumber och Northumbia som sedan blev Northumbria. I de stora skandinaviska språken kallas kungariket för det engelska namnet Northumbria. I början på andra halvan av 600-talet bodde det mest inhemska britanner, och inflyttande angler i Northumbria. Antalet saxare var betydligt färre. Men med tiden ökade också antalet saxare/anglosaxare i kungariket. Från vikingatiden också människor med danskt och norskt påbrå från danska/norska vikingar. I danskarna och norrmännens fall i södra Northumbria i och vid York. Kungariket Northumbria existerade 654-954 och hade sin storhetsperiod från omkring mitten av 600-talet till mitten av 700-talet. Under toppen av storhetsperioden omkring år 700 sträckte sig Northumbria från Lothian i Skottlands östra mittenbälte, sydöstra och södra Skottland ned till strax söder om York i norra England. I stort sett omedelbart när Northumbria bildades 654 uppstod deras guldålder inom konst, religion, osv. Den är känd som Northumbrias guldålder eller den northumbrianska renässansen och pågick från mitten av 600-talet fram till mitten 700-talet. Säg Lindisfarne, Lindisfarneklostret och de berömda Lindisfarneevangelierna och flesta vad vad som menas. Dessutom hade kristendomen ett centrum i Northumbria i den här delen av de brittiska öarna, utöver ön Iona, då i kungariket Dál Riata idag i Argyll and Bute i västra Skottland. Den växande makten i söder, Northumbria, gjorde regelbundna intrång och räder på piktisk territorium 654-685. Inräknat Bernicia och Northumbria pågick deras intrång på piktisk mark 638-685. För pikterna innebar det här att de tvingades omorganisera sitt ledarskap för att stå emot och inte duka under av northumbrianerna. Annars fanns risken att pikternas territorier blev en del av Northumbria. Samtidigt imponerades pikterna av effektiviteten hos Northumbrias kungar. Det tros att pikterna därför anammade och kopierade det styrande systemet som fanns i Northumbria och inför det på Piktland. Pikterna ersatte sitt gamla system med många stamhövdingar som enades under en tid under ledning av en enda ledare (kung) med ett starkt ledarskap i form av en person som var kung över alla stammar inom Piktland. Pikterna gick mot ett mer centralt styre med en centralregering. Fram till 664 följde den northumbrianska kyrkan och dess ena företrädare i Bernicia de kyrliga traditionerna på Iona. Men 664 lovade de lojalitet istället till den romerska kyrkan. Biskopssätet flyttade från Lindisfarne till York eller från från norra Northumbria till södra Northumbria. De efterkommande åren delades det northumbrianska stiftet sedan upp och ett antal nya biskopssäten skapades inom Northumbria, men varav det viktigaste låg i York. Sedan spred sig den romerska kyrkan norrut längs östkusten. Omkring 681 genomgick fortfarande den northumbrianska kyrkan en större religiös reform bort från Iona och närmare mot York/Rom. Dock var förbindelserna och kontakterna mycket täta mellan Iona och Lindisfarne i norra Northumbria. Från 679 började Northumbrias hegemoni över norra Storbritannien samtidigt att falla sönder under deras storhetsperiod, vilket ledde till flera storskaliga strider mot pikter, irländare och kungariket Mercia i söder med varierade framgångar. 654-685 hade Northumbria både resurser och arbetskraft för att ta stora delar av marker i norr. Inte bara från Piktland utan också från kungarikena Alt Clut och Dál Riata. Officiellt låg dock Northumbrias norra gräns vid Firth of Forth. Men de uppgifterna som hävdar att Bernicia 638-641/642 till 654 och Northumbria 654-685 underkuvade södra Piktland menar också Northumbria beslagtog en del marker norr om Firth of Forth inom södra Piktland från pikter. Sedan installerade Northumbria flera kungar som underkastade de lokala pikterna. Dock tillhörde södra Piktland fortfarande pikterna och blev inte en del av Northumbria. Kunde inte Northumbria inte militära direkt erövra Piktland kunde de istället skicka över lojala personer som försökte ta över södra Piktland inifrån. Pikterna i norr såg invånarna i Northumbria som delvis inkräktande nordeuropéer. De boende i Northumbria var utöver ättlingar till den inhemska brittiska befolkningen också ättlingar till inflyttade angler men också till saxare, jutar, friser, franker, osv. Översatt till dagens geografi hade de boende i Northumbria, utöver inhemska brittiska förfäder som hängt med sedan romartiden, främst förfäder från södra Jylland, Fyn och nordligaste Tyskland, men också lite från nordvästra Tyskland, norra Jylland, Nederländerna, områden i norra Frankrike, osv. En av de som ville stoppa northumbrianernas och deras inflytande var Bridei III (616/628-693), kung av pikterna och Piktland 672-693. Han var också känd som a) Bridei mac Beli, b) Bridei Mac Billi, och på forniriska som c) Bruide mac Bili, samt d) Brude Mac Bile. Bridei III var förenklat en 600-tals piktiskt svar på den senare skotska frihetshjälten Sir William Wallace (1270-1305). Men medan många i dagens västvärld vet eller åtminstone har hört namnet Sir William Wallace vet desto färre vem Bridei III var. Frihetsmässigt och hans betydelse för Piktland var Bridei III nästan på samma nivå som Sir William Wallace var för Skottland. 685 förlorade Northumbria mot pikterna och dess kung Bridei III i slaget vid Dun Nechtain i Angus eller i Highland. Slaget innebar att Northumbrias dominans över Piktland, främst södra Piktland, var över för alltid. Piktland bekräftade också sitt oberoende mot Northumbria. Det förekom visserligen senare slag och strider mellan pikterna och Northumbria som en strid mellan pikter och northumbrians 697/698 där northumbrian Berhtred (d. 697/698) dog. Berhtred var också känd som Berht. Han var son till den anglosaxiska adelmannen Beornhæth som bodde i Northumbria. Efter förlusten i slaget vid Dun Nechtan 685 återfick dock Northumbria aldrig sin dominans i norr trots senare strider mellan dem och pikterna. Slaget vid Dun Nechtain 685 markerade den händelsen i historien när piktiskt oberoende från Northumbria blev permanent säkrat. Därför är slaget så omtalat och berömt inom Skottland än i våra dagar. Efter 685 behöll Northumbria dock sin nordliga gräns vid Firth of Forth vid dagens Edinburgh. De förblev också en av dem mest kraftfulla och största kungarikena i Storbritannien och Irland långt in på vikingatiden. Efter slaget vid Dun Nechtain 685 tog pikterna även tillbaka marker i södra delen av södra Piktland som innan erövrats av northumbrians och dál riatans. De northumbrians som stannade kvar dödades eller förslavades av pikterna. Northumbrias gräns i norr flyttades senare när kungariket Alt Clut och sedan kungariket Strathclyde från 871 bredde ut sig söderut och sydöst. Northumbria ses idag lite i aningen romantisk skimmer. De var en stor maktspelare lokalt under sin tid, men samtidigt bräcklig och i förlängningen ganska försvarslös. Tomma tunnor skramlar mest kanske är ett passande ordspråk fast utan negativ innebörd. Samtidigt låg kungariket Northumbria på ett geografiskt otacksamt läge inklämt mellan det senare expanderade Strathclyde och Alba i nordväst och norr och det nybildade England 927. Därtill alla invaderande och inflyttade danska och norska vikingar från öst och nordöst som kontrollerade södra delen av kungariket 876-954. Förutsättningarna för Northumbria att överleva efter 954 som kungarike var därför ganska små. Men hade de ändå stått emot alla inre och yttre hot och fortsatt existera efter 954 hade kungariket ändå dukat under helt av de militärt bättre normanderna efter deras invasion av England 1066. I förlängningen hade stora delar av södra och mellersta Northumbria därför ändå införlivats med England senast med normanderna och resten av norra Northumbria med Alba. Trots det här finns det ändå en och annan nutida romantisk historiker som funderar på vad som ändå hade hänt med ett militärt starkare Northumbria som stått emot alla yttre hot och fortsatt existera som ett självständigt kungarike. Istället för som dagens Skottland, Wales och England hade ön Storbritannien då varit indelat idag i Skottland, Northumbria, Wales och England. Edinburgh, Newcastle upon Tyne, York och Leeds hade legat i Northumbria. Baserat på gränserna år 700 hade också Liverpool och Manchester varit en del av dagens Northumbria. Dock inte Liverpool ifall nuvarande gränsen baserades från 730 och framåt eller Manchester generellt från gränsen från 802 och framåt. 730 låg området där dagens Liverpool ligger i kungariket Mercia. Någon gång 796-802 eller däromkring förlorade Northumbria det som var Manchester till Mercia. Med ett överlevande Northumbria fram till idag hade England varit svagare militärt under årens lopp. Påskyndningen av kungariket Storbritannien hade skett betydligt tidigare än 1707 på grund av yttre hot från Frankrike på England. Samtidigt hade Skottland norr om Firth of Forth haft en buffertzon mellan sig och England i form av Northumbria, vilket hade minskat det engelska inflytandet och det militära engelska hotet på Skottland. Dock med ett ökat militärt hot från Northumbria på Skottland istället. I det senare gemensamma brittiska parlamentet i London hade det engelska inflytandet varit något mindre på Skottland än alla de politiska överkörningar England gjorde på Skottland 1707-1999. Det hade funnits färre parlamentariker från England i London på bekostnad av ett antal från Northumbria. Men samtidigt var England en ledande världsnation i riktiga livet inom handel, ekonomi, politik, industrialisering, innovationer, kultur, osv. från 1600-talet till 1900-talet, inte minst på 1700- och 1800-talen. Det hade Northumbria inte kunnat hindra. I synnerhet inte ifall Liverpool och Manchester hade legat i England och inte i Northumbria. Snarare hade Northumbria åkt med tåget när Storbritannien bildades och tagit del av alla engelska innovationer. En nutida historiker menade att med ett existerande Northumbria till idag hade vi förmodligen sett det som ett annat rikare Wales eller som en fattigare aningen mer lantligare variant av England och inte som den dominant som dess romantiker gärna drömmer om. Men allt det här är fantasier. I verkligheten dukade Northumbria under och överlevde inte. |
4. Slaget vid Dun Nechtain 685
|
Bilder på den piktiska stenen Aberlemno 2 i byn Aberlemno i Angus. Stenen är från mitten av 800-talet och tros föreställa slaget vid Dun Nechtain 685. Northumbriska kavallerister och fotsoldater är de soldater med hjälmar med nässkydd. Övriga är piktiska krigare. De piktiska soldaterna har på sig tunikor och inte kiltar. Stora kilten uppfanns först i slutet av 1500-talet medan lilla kilten uppstod i slutet av 1600-talet.
|
|
4.1 Slaget 685
638 erövrade kungariket Bernicia området Eidyn från Gododdin där dagens moderna Edinburgh ligger. Gododdin blev en del av Bernicia. Bernicia hade sin huvudstad 115 km östsydöst i Bamburgh i nuvarande Northumberland i nordöstra England. 654 bildades kungariket Northumbria av kungarikena Bernicia i norr och Deira i söder. Deiras huvudstad låg i York. Kungariket Northumbria existerade fram till 954. Någon gång blev också kungariket Rheged i Cumbria och i södra Dumfries and Galloway en del av Bernicia 638-654 eller Northumbria 654-729. Enligt andra uppgifter upphörde kungariket Rheged redan 600. 671-685 underkuvades södra Piktland av Northumbria. Enligt en del andra uppgifter underkuvades södra Piktland av Bernicia från 638-641/642 till 654 och sedan av Northumbria 654-685. I början på 680-talet låg den norra delen av Northumbria i det som är dagens skotska östra mittenbälte, sydöstra Skottland och södra Skottland. I början på 680-talet belägrade pikterna en del territorier som angränsade till norra Northumbria. För att bekräfta sin hegemoni och överhöghet hos pikterna beslöt sig därför Northumbria att attackera pikterna och visa vilka som bestämde. Samtidigt ville anglerna utöka sitt territorium Northumbria norrut in i Piktland och återupprätta sin överlägsenhet gentemot pikterna. Våren 685 tågade en arme från Northumbria norrut in i Piktland. Den leddes av Ecgfrith (645-685), kung av Northumbria 670-685. Ecgfrith hade avråtts att angripa de erkänt skickliga pikterna på deras eget territorium, men han ignorerad dessa varningar. Till slut kom de i kontakt med pikternas armé i Piktland som leddes av Bridei III (616/628-693), kung av pikterna och Piktland 672-693. Men istället för att gå i konfrontation med northumbrianerna låtsades den piktiska armén retirera och den northumbriska armén följde efter. Tillslut drev pikterna den invaderande northumbriska arméns trupper till Dun Nechtain nära sjön Linn Garan i Angus eller i Highland. Dun Nechtain omgavs av branta kullar eller berg. Men det var ett bakhåll. Piktiska krigare låg på lur vid kullarna eller bergen och kunde överrumpla northumbrianerna i det som idag är känt som slaget vid Dun Nechtain 685. Själva slaget vid Dun Nechtain utkämpades 20 maj 685 mellan pikternas och northumbrianernas arméer. Pikterna leddes av Bridei III och northumbrianerna av Ecgfrith. Slaget slutade med en piktisk vinst. Större delen av den northumbriska armén som var på plats dödades. Även Northumbrias kung Ecgfrith stupade och mördades i krigsslaget. Kända engelska munken, historikern, författaren och läraren Bede (672/673-735) vid Monkwearmouth-Jarrow Abbey i Monkwearmouth i dagens Sunderland i nordöstra England, men 685 en del av Northumbria, skrev 731 om krigsslaget i The Ecclesiastical History of the English People. Fritt översatt till svenska: "... obetänksamt leder sin armé för att härja/skövla pikternas provins ... fienden gjorde showen som om de flydde, och kungen (Ecgfrith) drogs in i det smala utrymmena mellan de otillgängliga bergen, och dödades, med större delen av sina styrkor." Konsekvensen av slaget vid Dun Nechtain blev att pikterna stoppade anglernas expansion norrut och påverkan på de sydligaste delarna av Piktland. Men framförallt försvagade kungariket Northumbria kraftigt sin makt i norra Storbritannien. Den piktiska vinsten markerade också pikternas självständighet och oberoende gentemot Northumbria, ifall anglerna i Northumbria trodde något annat. Möjligt att Ecgfrith såg på Bridei III som sin underkung innan 685, vilket Ecgfriths efterträdare Aldfrith (f. före 734 och d. 704/705), kung av Northumbria 685-704/705, däremot inte gjorde. Pikterna tog också tillbaka marker i södra delen av södra Piktland som innan erövrats av northumbrians och dál riatans. De northumbrians som ändå valde att stanna kvar dödades eller förslavades av pikterna. Efter förlusten i slaget vid Dun Nechtain 685 återfick Northumbria aldrig sin dominans i norr. De behöll dock sin nordliga gräns vid Firth of Forth vid dagens Edinburgh och Northumbrias guldålder fortsatte till mitten av 700-talet. De förblev också en av dem mest kraftfulla och största kungarikena i Storbritannien och Irland långt in på vikingatiden. Men Northumbrias gräns i norr flyttades senare när kungariket Alt Clut och sedan kungariket Strathclyde från 871 bredde ut sig söderut och sydöst. Pikternas vinst i slaget vid Dun Nechtain 685 anses var en av de mest avgörande striderna i Piktland, Albas och Skottlands gemensamma historia från år 297 till idag. Hade pikterna däremot förlorat slaget hade de kanske aldrig kunnat bilda det senare Alba som sedan blev Skottland, enligt BBC. För Northumbria var i stället slaget 685 en katastrof och slutet på deras dominans över Piktland. 4.2 Namnet Dun Nectan och Dún Nechtain i slaget vid Dun Nechtain 685 är gäliska och betyder Nechtans fort och Nechtans fästning. De kan också betyda Nectans kullfort, Nectans högborg och Nectans fäste utan bokstaven h. Dock anses det att de två första versionerna om fort och fästning är mest korrekta i det här fallet. Slaget vid Dun Nechtain betyder därför ordagrant slaget vid Nechtans fort/fästning. Nectan syftade på antingen Nechtan (d. 480), kung av pikterna 456-480 eller Nechtan, kung av pikterna 595-616. 400-tals kungen Nechtan var också känd som Nechtan I, Nechtan Morbet och på latin Magnus (den store). 500- och 600-tals kungen Nechtan var även känd som Nechtan II och Nechtan nepos Uerb. Nepos är latin och betyder brorson och barnbarn. I det här fallet syftar det troligen på brorson och hans namn blir då översatt till svenska Nechtan brorson till Uerb. Annan medeltida 500- och 600-tals variant av namnet Nechtan var Neithon i kungariket Alt Clut. På 700- eller 800-talet fanns också varianter av namnet Nechtan på Shetlandsöarna som Nehhtton, Nehhttons, Nehhton, Nehhtons, Nehtonn och Ncdtons. Namnen på Shetlandsöarna är varianter av Nechton som är en variant av Nechtan. Namnet Nechtan tros kom till Piktland på 300- eller 400-talen från Irland genom primitiv iriska och namnet Nechtan. Irländarna antas i sin tur anammade andra varianter av namnet från den romersk-brittiska kulturen i Wales eller i England under de första århundradena efter 43 e.Kr. eller från romarna under samma period. Romarna i sin tur tog varianter av namnet från urgermanskan som i sin tur tog namnen från urindoeuropeiska. Romerska guden Neptunus, också en planet, är närbesläktat med namnet Nechtan. Slaget vid Dun Nechtain 685 är också känt som slaget vid Nechtansmere, på engelska som the Battle of Dun Nechtain och Battle of Nechtansmere, på fornengelska Nechtansmere, på forniriska Dún Nechtain, på skotsk gäliska som Blàr Dhùn Neachdain, på fornkymriska på 800-talet som Gueith Linn Garan och på modern kymriska som Gwaith Llyn Garan. Mere i Nechtansmere är ett fornengelskt ord för sjö, damm och våtmark. Slaget vid Nechtansmere betyder därför på fornengelska slaget vid Nechtans sjö till skillnad från slaget vid Dun Nechtain som betyder slaget vid Nectans fort/fästning. Fornengelska namnet Nechtansmere härstammar från början av 1100-talet från Durham och den fornengelska dialekten northumbriska. Det var i slutet av fornengelskans period innan den gick över till medelengelska på 1150-talet även om processen började efter 1066 med ankomsten normanderna i England. Dialekten northumbriska i början av 1100-talet härstammade från northumbriska fornengelska, också känd som bara northumbriska, som även den var en dialekt av fornengelska. Den här äldre dialekten talades på 600-talet till 900-talet från Firth of Forth i Skottlands mittenbälte ända ned till Humber i norra England. Dock bör tilläggas talades det också kumbriska, latin och fornnordiska inom kungariket Northumbria. Fornnordiska åren 876-914. Efter vikingarnas invasion av England delades dialekten northumbriska fornengelska in i de två distinkta underdialekterna nordlig northumbriska norr om floden Tees vid dagens Middlesbrough och sydlig northumbriska söder om Tees. Nordlig northumbriska behöll många gamla fornengelska ord eftersom relativt få vikingar flyttade till den här delen av sydöstra Skottland och nordöstra England. Sydlig northumbriska däremot blev starkt påverkad av fornnordiskan på grund av alla danska vikingar och senare också norska vikingarna som flyttade dit, bl.a. till York. Eftersom Durham låg inom den nordliga northumbriska zonen kommer därför namnet Nechtansmere från den delen av northumbriska som var mer präglad av fornengelska ord än sydlig northumbriska och dess fornnnordiska inflytande. Lågskotska och andra dialekter i sydöstra och norra England härstammar från den northumbriska dialekten. 4.3 Platsen Slaget vid Dun Nechtain 685 ägde rum vid sjön Linn Garan i Angus eller i Highland. Det antas också var det ursprungliga piktiska namnet på sjön vid där slaget ägde rum. Namnet Lin Garan med ett N i Lin eller två N i Linn nämndes av 800-tals walesiska munken och historieskrivaren Nennius. På 800-talet skrev han på fornkymriska Gueith Lin Garan eller Gueith Linn Garan om slaget. Det betyder "Slaget vid sjön Crane" eller "Slaget vid Crane-sjön". Lin/Linn Garan betyder sjön Crane. Lin/Linn Garan antas också var det ursprungliga piktiska namnet på sjön där slaget ägde rum. Dún Nechtain är därför en fornirisk tolkning av det piktiska namnet Lin/Linn Garan på sjön där slaget ägde rum, medan Dun Nechtain eller Nechtansmere är en nutida engelsk tolkning. Men frågan är var Linn Garan, alias Dun Nechtain, låg någonstans där slaget vid Dun Nechtain ägde rum. Sedan början av 1800-talet till idag trodde och tror historiker att krigsslaget vid Dun Nechtain 685 skedde nära dagens by Dunnichen i Angus, då 685 i östra Piktland. Idag ligger Dunnichen 5,9 km östsydöst om centrala Forfar och 16,4 km nordväst om Arbroath i Angus i östra Skottland. Uppfattningen grundar sig på den skotska antikvarien och historikern George Chalmers (1742-1825) undersökningar. I början av 1800-talet kom han fram till att slaget möjligen skedde nära byn Dunnichen. George Chalmers fann att namnet Dunnichen fanns i äldre chartrar som hörde till Arbroath Abbey i Arbroath i Angus. De här chartrarna nämnde Dunnichen som Dun Nechtan. George Chalmers förordade också att den exakta platsen på slaget kunde varit Dunnichen Moss endast en km öster om byn Dunnichen. På ena sidan om Dunnichen Moss fanns och finns det fortfarande en liten höjd längre bort och på den andra sidan en avlång hyfsat stor och lång distinkt kulle med Dunnichen Moss mellan dem. Innan George Chalmers undersökningar hade Dunnichen Moss dessutom dränerats, men på äldre kartor innan dräneringen fanns den med som en liten sjö. Han nämnde det aldrig, men en liten sjö på 1600- och 1700-talen kunde dessutom vara en betydligt större sjö år 685. Enligt den lokala traditionen var dock Dunnichen Moss platsen för slaget vid Camlann 537, 539 eller 542 som den brittiska kungen Arthur deltog i mot saxarna. Det är emellertid omdebatterat var det slaget inträffade, men troligen hände det i England och eventuellt i Cornwall om det ens ägde rum. 2006 skrev den brittiska medeltida historikern Alex Woolf (f. 1963) och den kanadensiska historikern James E. Fraser (fl. 2000-talet) att om slaget vid Dun Nechtain inträffade i närheten av Dunnichen skedde det förslagsvis i dalen norr om Dunnichen Hill. Dalen ligger mellan Restenneth Loch och Rescobie Loch, 3,3 respektive 6,2 km östnordöst om centrala Forfar. Det västliga Restenneth Loch ligger också 3,4 km nordväst om byn Dunnichen medan det östliga Rescobie Loch är beläget 2,8 km norr om samma by. På 1700-talet dränerades mycket av området mellan Restenneth Loch och Rescobie Loch, men inte allt. Det östliga Rescobie Loch finns ännu kvar idag som en sjö. Dalen norr om Dunnichen Hill ligger också 3,6 km nordväst om det Dunnichen Moss som George Chalmers förordade i början av 1800-talet var platsen för slaget vid Dun Nechtain. Rescobie Loch ligger 2,6 km norr om Dunnichen Moss. 
Vänster om 1: Där slaget ägde rum enligt George Chalmers förslag.
Nedanför 2: Alex Woolf och James E. Fraser förslag inom Angus. Strax ovanför 3: Medeltida stenen Aberlemno 2 som skildrar slaget. © Google Maps. Samma år, 2006, menade dock Alex Woolf att det fanns flera skäl till att tvivla på att slaget vid Dun Nechtain skedde vid eller i närheten av Dunnichen. En orsak var att det inte finns några större berg eller stora branta kullar i mitten av Angus där Dunnichen ligger, enligt honom. Alex Woolf föreslog därför 2006 att slaget vid Dun Nechtain istället kunde ha skett vid en strand på den nordvästra sidan av sjön Loch Insh nära Dunachton i Badenoch and Strathspey i Highland. Han menade att Dunachton delade samma toponymi, ortsnamnsforskning, som Dunnichen med Dun Nechtain. Precis som namnet Dunnichen hade sitt ursprung i Dun Nechtain hade Dunachton också det, enligt
Alex Woolf. 2009 menade James E. Fraser, då verksam på Edinburghs universitet, att det var för tidigt att räkna bort Dunnichen som en potentiell stridsplats för slaget. Dock var Dunnichen enligt honom beroende av att alla argument som talade mot platsen inte nämndes i debatten, t.ex. bristen på berg eller stora kullar. Dunachton däremot hade alla de här sakerna, vilket talade för att slaget skedde nära den platsen. Å andra sidan menade en tredje grupp historiker på 2020-talet att det visst fanns en avlång kulle längre bort en vid t.ex. Dunnichen Moss som mycket väl kunde ha varit platsen för slaget. Stora delar av kulle idag har barmark, men träd på toppen. 685 kunde hela kullen varit täkt av höga träd som gick ned mot dåvarande sjön Dunnichen Moss. Kullen kunde därför uppfattats som betydligt högre och brantare med alla de här träden 685 än vad den gör idag, enligt de här historikerna. De menade också att det heller inte gick att komma ifrån att den medeltida stenen Aberlemno 2, som tros skildrade slaget, finns norr om Dunnichen och inte utanför Dunachton. Därtill borde George Chalmers upptäckt om namnet Dun Nechtan i äldre chartrar hos Arbroath Abbey också väga som ett tungt argument för Dunnichen även om också Dunachton kunde härleda sitt namn till Dun Nechtan, enligt dessa historiker. Sedan 2006 är många insatta historiker öppna för båda förslagen om att slaget inträffade nära Dunnichen och utanför Dunachton. Stämmer George Chalmers uppgifter från början av 1800-talet om Dunnichen var sjön Linn Garan antagligen den tidigare sjön Dunnichen Moss nära Dunnichen i Angus. Då betydligt större sjö 685. Skedde däremot slaget norr om Dunnichen Hill var Linn Garan någon av grannsjöarna som t.ex. Restenneth Loch, Loch Fithie, Rescobie Loch eller en annan sjö som försvunnit genom dräneringar. Men stämmer Alex Woolfs uppgifter från 2006 om slaget skedde nära Dunachton var Linn Garan förmodligen Loch Insh i Highland. Var den piktiska sjön med namnet Linn Garan exakt låg någonstans skulle lösa den här gåtan. Men även om man vet det är det inte säkert att det är rätt sjö. Skottland har mängder med samma namn som förekommer på flera ställen. Däremot kan man jämföra platserna runt de här Linn Garan. 4.4 Stenen Aberlemno 2 På Aberlemnos kyrkogård i den sydöstra delen av den lilla byn Aberlemno 6,8 km raka vägen och 9,8 km bilvägen norr om byn Dunnichen i Angus finns den stående piktiska stenen Aberlemno 2 med symboler som forskarna tror kan ha firat minnet av slaget. Stenen är 2,3 meter hög och 1,3 meter bred på botten och smalnar upp till 0,9 meter bred på toppen. Stenen är också 0,2 meter tjock. Framsidan av stenen pryds av ett keltiskt kors med keltiska och piktiska mönster, bl.a knutmönster, Baksidan av stenen visar en stridsscen från vad som tros föreställer slaget vid Dun Nechtain 685. Baksidan pryds av northumbriska kavallerister som slåss mot långhåriga piktiska krigare, en del på hästar och en del fots. De northumbriska kavalleristerna har hjälmar med nässkydd som påminner om den anglosaxiska Coppergatehjälmen från 700-talet som hittades i York 1982. Coppergatehjälmen var en utveckling från senromerska spangenhjälmar. Ryttarna och krigarna på baksidan av stenen Aberlemno 2 bär på spjut, svärd och sköldar. De piktiska fotsoldaterna bär på tunikor och inte kiltar. Kilten uppfanns först efter medeltiden. Det finns även en korp som pickar på en döende northumbrian. Från 1500-talet med skotska filosofen och historikern Hector Boece (1465-1536) till mitten av 1800-talet trodde man att baksidan på stenen Aberlemno 2 med stridsscenen föreställde slaget vid Barry i södra Angus 1010 mellan Alba och Danmark. 1955 identifierade Robert Stevenson på Museum of Antiquities of Scotland att hjälmarna i stridsscenen var av en design som gjordes i århundradena efter romartiden i början av den tidig medeltid. Han drog därför slutsatsen att människorna med hjälmar sannolikt var pikter. I början på 1980-talet ändrades den uppfattningen till att människorna med hjälmar med långa nässkydd istället var northumbriska kavallerister på grund av likheterna med.den anglosaxiska 700-tals Coppergatehjälmen som hittades 1982. Detta kombinerat med att stenens närhet till Dunnichen ledde till att Graeme Cruickshank 1985 trodde att scenen var en skildring av slaget vid Dun Nechtain 685. Aberlemnos kyrkogård ligger som nämndes tidigare 6,8 km norr om byn Dunnichen. Uppfattningen av baksidan av stenen Aberlemno 2 som en skildring av slaget vid Dun Nechtain fick en vida acceptans bland andra historiker och arkeologer som höll med honom. Sedan mitten av 1980-talet fram till idag tror man därför att de soldater som bär på hjälmar, i synnerhet de med nässkydd, är northumbriska kavallerister medan övriga är pikter. Sedan mitten av 1980-talet fram till slutet av 1990-talet och början av 2000-talet trodde historiker och arkeologer att stenen Aberlemno 2 tillverkades på mitten av 700-talet eller omkring 785. Graeme Cruickshank däremot trodde att stenen gjordes strax efter slaget 685 i slutet på 600-talet eller i början på 700-talet. Efter analyser av stenen 1999-2001 föreslogs det 1999-2001 och 2010-2011 att den gjordes på mitten av 800-talet och inte som man tidigare trodde på mitten av 700-talet. 1999 fördes det fram alternativa tolkningar om att scenen på stenens baksida istället a) föreställer en strid mellan pikter och vikingar, b) är ett minnesmärke över Óengus I (d. 761), kung av pikterna 732-761, eller c) representerar en andlig kamp. Den andra uppfattningen från 2006 att slaget vid Dun Nechtain kunde ha inträffat nära Dunachton i Highland och inte öster eller norr om Dunnichen i Angus samt att stenen Aberlemno 2 tillverkades på mitten av 800-talet och inte på mitten av 700-talet har försvagat Graeme Cruickshanks argument något om att scenen på stenen föreställer slaget vid Dun Nechtain i Angus. För de som levde i mitten av 800-talet var ett slag som inträffade 685 flera generationer tillbaka i tiden. Inte det mest aktuella att avbilda för dem. Det här var ändå i en tid när krigslagen generellt och bitvis stod som spön i backen. Däremot ett mer samtida slag från 800-talet mellan pikter och vikingar var mer i tiden att avbilda på mitten av 800-talet. Men de här andra tolkningarna har inte övertygat experter i ämnet. Istället tror de flesta insatta nutida historiker och arkeologer fortfarande på Graeme Cruickshanks teori från 1985 om att baksidan på stenen föreställer slaget vid Dun Nechtain. De stänger dock inte dörren för andra tolkningar och alternativ. Stenen Aberlemno 2 på Aberlemnos kyrkogård är ett enastående verk och värt ett besök för den turist som är i Aberlemno på väg norrut eller söderut. Men för den som inte gillar spöken och sådana väsen bör undvika kyrkogården nattetid. Det sägs att en mystisk varelse som heter Mike hemsöker kyrkan om nätterna. |
5. Oskyldigas lag 697 - kvinnor fick rättigheter
Stora bilden en dröm. Lilla bilden till höger Adomnán. Båda bilderna Adomnáns dröm.
|
5.1 Brehonernas lag
Mellan 600-talet till 1171 fanns Brehonernas lag. Lagarna skrevs mellan 600-talet och 900-talet och användes ända fram till 1171 på Irland. De reglerade ägor, handlade om arvsrätt, skadestånd och var främst för civilt bruk. Brehon är det forniriska ordet för domare. Efter Brehonernas lag fick också de irländska kvinnorna större frihet och oberoende. De var fortfarande i viss mån underordnade sin makes och sin fars viljor, men med Brehonernas lag fick de rätt att skilja sig ifall deras make inte lyckas göra dem med barn eller ifall maken föredrog andra män. De irländska männen fick fortfarande slå sina fruar för att rätta dem, men inte tillräckligt för att det blev ett märke. Hände det att fruarna fick ett märke, en blåtira till exempel, kunde de begära att få ett skadestånd av sin make som var lika stor som hennes hemgift eller rätten att begära skilsmässa. De första Brehonernas lagarna från 600-talet skrevs ned på pergament. Troligen nedtecknades de av präster. De här lagarna på 600-talet sammanställdes inte av enskilda kloster oberoende av varandra. Istället enades klostren om att lagarna skulle gälla alla geografiska delar där de verkade. Lagarna var därför likadana oavsett var på Irland det fanns kloster som antog dem. De gick över kungarikenas gränser. Fördelen var att bra lagar snabbt kunde antas över större geografiska områden och det omgående i samma stund de antogs. Vad som var bra lagar var upp till var en och bedöma. Det fanns emellertid en effektivitet i systemet oavsett ifall lagarna ansågs bra eller dåliga. Nackdelen var att makten kom längre ifrån lokalinvånarna. De kunde tvingas leva med lagar som antogs långt ifrån dem och som de inte ville ha. En annan nackdel var att systemet var trögare när det täckte större områden. Det blev svårare att påverka för den lilla enskilda människan. Det räckte inte för den lokala bonden att gå till sin stamhövding och försöka påverka honom. Hövdingen i sin tur var tvungen att försöka påverka ett system som stod över honom, men inte ens då var det säkert att han lyckades. Hövdingen kunde emellertid frångå det och strunta i lagen, men på bekostnad av eventuella konsekvenser för honom och/eller hans kungarike. 5.2 Adomnán och oskyldigas lag 697 624 föddes Adomnán (624-704) i eller nära Raphoe i den bördiga delen av den östra delen av dagens grevskap Donegal på norra Irland. Han var också känd som Adamnán, Eunan och senare också som Saint Adomnán of Iona samt som Saint/St. Eunan. Enligt en del andra uppgifter föddes Adomnán istället 627/628. Hans namn uttalas Athovnawn. Han var son till Rónán mac Tinne som kom från Ronat och en kvinna som kom från Donegal eller västra Nordirland. Adomnán var ättling till Colmán mac Sétna som i sin tur var kusin till legendariska Irlandsfödda abboten Columba (521-597). Efter födseln spenderade Adomnán hela sin barndom upp till tonåren i östra Donegal. Omkring 640 blev den då sextonårige Adomnán aktiv inom klosterverksamheter på norra Irland. Historikerna är oense när han hamnade på ön Iona och dess kloster som under hela hans levnad låg i kungariket Dál Riata. Idag är Iona beläget i Argyll and Bute i västra Skottland. En del historiker menar att Adomnán flyttade till Iona en tid efter 669 i början på 670-talet när han var 46+ år. Andra historiker menar att han flyttade till Iona på 640-talet eller i början på 650-talet under Ségéne mac Fiachnaí's (d. 652) tid som abbot på Iona Abbey 623-652. Enligt dem var Adomnán omkring 16-28 år när han flyttade till Iona. Ségéne mac Fiachnaí var förövrigt Ionas femte abbot. 679-704 var Adomnán abbot på klostret Iona Abbey på Iona. Han var den nionde abboten på Iona efter Columba. Under sin tid på Iona från 640-, 650- eller 670-talen var han nära vän med Aldfrith av Northumbria (d. 704/705), kung av Northumbria 685-704/705. 684, innan Aldfrith blev kung 685, hälsade han också på hos Adomnán i Iona. 686 besökte Adomnán kungariket Northumbria för att hjälpa Fínsnechta Fledach mac Dúnchada (f. före 660 och d. 695) att befria sextio gäler som tillfångatogs 684 när Northumbrias armé gjorde en räd i Brega på östra Irland. I Brega förstörde de kyrkor och tog gisslan som de sedan förde till Northumbria. När gisslan togs 684 var dock inte Aldfrith kung av Northumbria. Istället regerades Northumbria av hans halvbror Ecgfrith av Northumbria (645-685), kung av Northumbria 670-685. Aldfrith och Ecgfrith hade samma pappa, men olika mammor. Fínsnechta Fledach mac Dúnchada som nämndes var högkung på Irland 675-688 och 689-695. 688 abdikerade han som högkung och blev munk istället. Men han gillade inte det livet och återkom som högkung 689, vilket han var fram till sin död 695. Under sin tid på Iona gjorde Adomnán också flera ytterligare resor till Northumbria, varav en redan året därpå 687. I slutet av 600-talet fanns "Patricks lag" som skyddade allt från munkar till civila på Irland, men på 690-talet ansåg Adomnán att den var för svag och inte tillräcklig. Han ville hjälpa alla de oskyldiga människor som kvinnor som inte deltog i krigen men ändå drabbades av dem. Men för att det skulle kunna gå behövde Patricks lag utvidgas eller ersättas med en ny lag, enligt Adomnán. Det räckte inte med att säga till soldater och andra män att inte döda kvinnor och andra icke stridande. De skulle strunta i det om det inte fick konsekvenser för dem efteråt, enligt Adomnáns sätt att se det på. Enligt en historia hade Adomnáns en dröm där hans mamma kritiserade honom för att han inte försökte skydda Irlands kvinnor och barn. Enligt en annan historia sa en ängel till honom att skapa en lag som fritt översatt till svenska betydde: "Kvinnor ska inte bli på något sätt bli dödade av män genom slakt eller någon annan anledning som leder till död. Inte med gift, vatten, eldsvådor, genom något annat fä (djur och usling), i en grop eller av hundar. Istället måste de få dö i deras lagliga säng." och "Han (den man) som från denna dag och framåt som dödar en kvinna och inte sonar sitt brott enligt lagen, ska inte bara förgås i evigheten utan även bli fördömd inför gud och Adomnán." Med all respekt för drömmar och änglar, men enligt historiker på 2000-talet var det flera olika faktorer som bidrog till att inspirera Adomnán till att försöka hjälpa kvinnor och präster. De ledde senare fram till ett möte i irländska Birr 697 som antog de oskyldigas lag. Den ena faktorn som inspirerade Adomnán var andakten till Maria (18 f.Kr.-30/33 e.Kr.) som förekom på 600- och 700-talen på Irland och uppenbarligen i Iona i Dál Riata på 690-talet. Maria var mamma till Jesus (4 f.Kr.-30/33 e.Kr.). Jesus tros föddes 4 f.Kr. eller 7 till 4 f.Kr. och inte år 0 eller 1 e.Kr. År 0 fanns inte. Istället övergick år 1 f.Kr. till 1 e.Kr. Jesus födelse till år 0 eller 1.Kr. bygger på felaktiga medeltida uträkningar att räkna ut åren från när Jesus föddes till aktuella år på medeltiden. Felräkningen lever kvar än eftersom den inte har ändrats. Det andra som antas inspirerade Adomnán var att han, i egenskap som helgonet Columbas biograf, kände att han fick en uppmaning att följa Columbas exempel. Adomnán skrev biografin Vita Columbae, på engelska Life of Columba och på svenska Columbas liv, visserligen under åren 697-700. Mötet i Birr ägde rum 697. Men det hindrade inte att Adomnán var inspirerad av Columbas liv och dennes gärningar innan mötet i Birr 697 och innan han skrev biografin 697-700. Dessutom hade Adomnán säkerligen studerat Columbas liv under flera årtionden innan. Columbas liv och gärningar ledde till att Adomnán inombords kände att han fick ett kall för att göra något bra för mänskligheten. Han valde därför att försöka hjälpa kvinnor och andra drabbade i krig. En vanlig bonde hade inte vare sig tillgång eller möjlighet att påverka stora geografiska områden på Irland, Dál Riata eller Piktland. Men Adomnán själv satt på en hög position. Han hade också tillgång till de bästa juridiska människorna i sin generation i de här delarna av de brittiska öarna. Han hade därför en möjlighet att kunna påverka en fråga som inbegrep större områden som täckte Irland, Dál Riata och Piktland. Men Adomnán själv kunde inte påverka andra kungar i särskilt hög grad. Han behövde få med sig en stor kung som kunde övertyga de andra kungarna. Denna kung var hans frände Loingsech mac Óengusso (f. före 651 och d. 703, fl. 672-703) som var högkung på Irland 695/696-703. Han var också känd som Loingsech son of Oengus. Loingsech var son till Óengus mac Domnaill (d. 650) som inte var högkung på Irland. Óengus mac Domnaill i sin tur var son till Domnall mac Áedo (d. 642) som var högkung på Irland 628-642. Domnall var farfar till Loingsech. Utmärkande för Loingsech mac Óengussos tid som irländsk högkung 695/696-703 var svälten som drabbade både människor och nötkreatur på Irland. Av hans åtta eller nio år på tronen pågick hungersnöden i tre år. Adomnán kontaktade Loingsech mac Óengusso och berättade om sina funderingar för honom om att kvinnor och präster borde få ökade rättigheter samt att de borde få en lag som skyddade dem. Loingsech mac Óengusso tyckte att det var en lysande idé och gav sitt fulla stöd till honom. För att få igenom saken föreslog Adomnán att de borde anordna ett stormöte med både kungar och företrädare för kyrkan. Därefter kontaktade Adomnán och Loingsech mac Óengusso personer på höga poster på Irland, Dál Riata, Piktland och kyrkan. De föreslog att skulle träffas allihopa för att göra något åt kvinnornas och prästernas situationer. Det var möjligt i Adomnáns fall att fråga kyrkans män på Irland, Dál Riata och Piktland eftersom han hade högt anseende i egenskap som nionde abbot efter Columba på Iona där Columba också verkade tidigare. I Loingsech mac Óengussos fall var det möjligt att fråga kungar och hövdingar på Irland, Dál Riata och Piktland som den högkung han var på Irland. Han stod över andra irländska kungar hierarkiskt. Det föll väl ut och många irländska kungar sa ja till att träffas. Nämnas bör att Adomnán kontaktade Loingsech mac Óengusso i det första skedet för att få honom att övertyga de andra irländska kungarna. Adomnán själv hade inte fått med sig särskilt många irländska kungar till ett kommande möte. Enligt en annan version gjorde Adomnán själv allt kontaktarbete med de andra irländska kungarna utan Loingsech mac Óengussos inblandning, men med den irländska högkungens stöd. Det som talar mot den versionen är att det var svårare för Adomnán att få med sig de andra irländska kungarna själv. Chansen var större att få med sig dem till ett möte ifall det var Loingsech mac Óengussos män och inte Adomnáns män som frågade de andra kungarna. År 697 i Birr i det lilla kungariket Éile i centrala Irland höll sedan en samling av framstående personer från Irland, Dál Riata, Piktland och kyrkan ett symposium i form av en konferens och ett möte som fick namnet Synod of Birr. Medeltida kungariket Éile låg på södra delen av nuvarande grevskapet Offaly och delar av norra delen av grevskapet North Tipperary som existerade 1898-2014. Norr om Éile fanns kungariket Meath (Mide), i söder Cashel och i öster kungariket Osraige. Idag ligger Birr i sydvästra delen av grevskapet Offaly. Sedan år 1170 finns också det stora Birr Castle i Birr. Slottet är privat och bebos fortfarande. Det är inte öppet för allmänheten. Däremot får allmänheten besöka slottets trädgårdar och marker. Mötet i Birr 697 tros skedde på initiativ av Adomnán och Loingsech mac Óengusso. Platsen Birr var noga utvald eftersom den sågs som en neutral plats mellan kungarikena på norra och södra Irland. I Birr kunde rivaliserande kungar och präster träffas på neutral mark utan att förlora sina ansikten. Vid den här tiden var Irland indelat i 150 kungariken, varav många var underordnade andra större kungariken. Det fanns därför exceptionellt många irländska kungar och stamhövdingar samtidigt. Norra halvan av Irland dominerades av irländska dynastin Uí Néill medan på södra halvan dominerades främst av kungarna i Munster. Geografiskt bestod norra halvan av kungariken i Ulster i norr, Connacht i väster och Meath i mellersta och östra Irland. Södra halvan bestod av kungariken Munster i sydväst och söder, Osraige i sydöst och Leinster i sydöstra och östra Irland. Geografiskt gick gränslinjen mellan norr och söder ungefär från nuvarande Dublin och rakt västerut. Utöver att vara en neutral plats hade Birr också ett kloster som var förknippat med Brendan av Birr (d. 571-573). Han var först munk. Därefter var han abbot på klostret i Birr som han grundade 540. Brendan var även vän med Columba. De var också två av Irlands tolv apostlar. Eventuellt kunde de haft mötet tidigare på 690-talet innan 697, men troligen väntade de medvetet till 697. Historiker på 2000-talet spekulerade i att Adomnán ville hålla mötet 697 eftersom det var ett hundraårsjubileum efter Columbas död 597. Dessutom trodde historiker på 2010-talet att 697 hade Adomnán tillräckligt med anseende för att locka högt uppsatta personer till mötet. Ännu större chans för att kungar och kyrkans män också kom om det dessutom var ett hundraårsjubileum efter Columbas död. 91 hövdingar, kungar, abbotar, biskopar, präster och andra personer på höga poster i kyrkan från Irland, Dál Riata och Piktland kom till Birr. 40 av dem var kungar och hövdingar. Enligt en del andra uppgifter var det över 50 kungar och hövdingar på plats. Dock kom inte mer än max 24,7 % alla Irlands alla då levande kungar och hövdingar. Det förklaras med att en del kungar stod över andra och det räckte med att den som stod över kom. Dessutom valde några irländska kungar och hövdingar som var i krig med varandra att inte komma trots den neutrala platsen i Birr. De ville inte träffa sina fiender. På mötet i Birr 697 kom bl.a. följande kungar och hövdingar, ett urval: 1. Loingsech mac Óengusso (d. 703), högkung på Irland 695/696-703. 2. Bridei IV (Bruide mac Der-Ilei) (d. 706), kung av Piktland 697-706. 3. Fiachrae Cosalach, kung av irländska delen av Dál Riata 696-697. 4. Fiannamail ua Dúnchado (d. 700), kung av Dál Riata 698-700 irländsk. del. 5. Congalach mac Fergusso, kung av Tirconnell (Tyrconnell), Donegal. 6. Fland Find mac Maile Tuile, kung av Tír Eoghain (Tyrone) på Nordirland. 7. Bécc Bairrche mac Blathmaic (d. 718), kung av Ulaid 692-707. 8. Cellach mac Rogallai (d. 705), kung av Connacht 702-705, västra Irland. 9. Dluthach son of Fidchellach (d. 712), kung av Ui Maine, västra Irland. 10. Bodbethath (d. 704), kung av Luigni i norra centrala Irland. 11. Toiethech son of Cennfaelad (d. 734), kung av Luigni, norra centr. Irland. 12. Garban (d. 702), kung av Meath (Mide), mellersta och östra Irland. 13. Áed mac Dlúthaig (d. 701), kung av Fir Cúl i Brega, norr om Dublin. 14. Condalach son of Conang (d. 717), kung av Corco Dubne, sydv. Irland. 15. Eterscél mac Máele Umai (d. 721) kung av Munster 696-702, söd. Irland. 16. Cudinaisc son of Cellach (d. 709), kung av East Munster. 17. Eoganan son of Crundmal, kung av Ui Fidgenti, kungarike i norr. Munster. 18. Tuathal son of Dunchad (d. 703), kung av Ui Chonaill Gabra, n. Munster. 19. Corpri son of Cu-choluimb (d. 709), kung av Ui Chennselaig, s.öst Irland. 20. Cucherca (d. 713), kung av Osraige (Ossory), sydöstra Irland. 21. Ytterligare 20 till 30-tal kungar, hövdingar från Irland, Dál Riata & Piktland. De stora aktörerna ovan var nr 1 Loingsech mac Óengusso och nr 2 Bridei IV. Den senare var utöver namnet Bruide mac Der-Ilei också känd som Bruide son of Derile. Nr 3 Fiachrae Cosalach var även känd som Fiachra Cosalach. Nr 4 Fiannamail ua Dúnchado var också känd som Fiannamail grandson of Dunchad. Nr 5 Congalach mac Fergusso var även känd som Congalach son of Fergus. Nr 6 Fland Find mac Maile Tuile var också känd som Fland Find son of Maeltuile. Nr 7 Bécc Bairrche mac Blathmaic var även känd som Becc Boirchi. Han var kung av Ulaid som låg på östra delen av dagens Nordirland. Nr 9 Dluthach son of Fidchellach var kung av king Ui Maine som låg i Connacht i västra Irland. 712 brändes han ihjäl. Nr 10 Bodbethath och nr 11 Toiethech son of Cennfaelad var kungar av Luigni i norra centrala Irland där nuvarande grevskapet Cavan ligger. Bodbethath mördades 704 i slaget Cloenad. Luigni and Gailanga var ett krigiskt stridslystet folk. Nr 13 Áed mac Dlúthaig var också känd som Aed son of Dluthach. Nr 14 Condalach son of Conang var kung av Corco Dubne (Corcu Duibne) som låg i sydvästra Irland där grevskapet Kerry ligger idag. Nr 16 Cudinaisc son of Cellach dog 709 i slaget vid Mag Elni. Nr 18 Tuathal son of Dunchad var kung av Ui Chonaill Gabra i norra Munster. Ui Chonaill Gabra var en av två stora fraktioner eller septer i kungariket Ui Fidgenti. Den andra stora fraktionen/septen inom Ui Fidgenti var Uí Chairpre Áebda. Dock var Ui Chonaill Gabra den starkaste av de två. Kända 1900-tals irländska ledaren Michael Collins (1890-1922) härstammade från familjen Ó Coileáins från septen Uí Chonaill Gabra. 703 dog nr 18 Tuathal son of Dunchad i slaget vid Corann. Platsen ligger idag i södra delen av grevskapet Sligo i västra/nordvästra Irland. Namnet Fergus som nämndes finns det en mängd varianter på som Fergusso och Muirgius. En historiker sa på 2020-talet att med så många kungar och hövdingar i Birr måste det också varit tusentals soldater på plats i eller utanför platsen där mötet ägde rum. De var där för att kunna ingripa ifall det hände deras kung eller hövding något alternativ ifall kungen behövde rådfråga dem om saker. Men framförallt var de där för att kunna eskortera, följa med och försvara sina kungar ifall det hände dem något under färdvägarna mellan deras kungariken och Birr. Eftersom det var 40 eller 50+ kungar och hövdingar på plats hade gissningsvis hälften av de mindre kungarna lågt räknat minst 30 män/soldater med sig per kung/hövding. Övriga lite större kungar och hövdingar hade gissningsvis lågt räknat minst 60 män/soldater i sitt följe. Några av de större kungarna hade säkerligen minst hundra eller hundratals män/soldater med sig. En kung som Bridei IV, som hade färdats långt från Piktland med alla faror det innebar på vägen, hade gissningsvis kanske till med över tusen eller tusentals piktiska män/soldater på plats i Birr. Det innebar lågt räknat att det fanns gissningsvis 1 800-2 250 soldater/män i Birr från de mindre och mellanstora kungarna. Inräknat de största kungarnas soldater rörde de sig gissningsvis om totalt 2 500-6 000 soldater/män på plats beroende på hur många soldater Bridei IV hade med sig. Möjligen färre eller betydligt fler. Trots sin neutrala plats var Birr därför en potentiell krutburk som hade kunde exploderat ifall kungarna blivit ovänner med varandra, börjat bråka, kallat på sina soldater och vilt dödat varandra. Det hade räckt med ett fyllebråk som spårat ut. På mötet i Birr 697 representerades kyrkan bl.a. av 13 abbotar och 8 biskopar. De och andra män från kyrkan var, ett urval: 1. Curetán av Ross Mein, (fl. 690-710), gäliskpiktisk biskop i Ross, Highland. 2. Adomnán, gälisk abbot från Donegal men verksam på Iona, Dál Riata. 3. Coeddi (Céti) (d. 712), biskop från Iona i Dál Riata. 4. Ichtbrict (Egbert) (d. 729), från Northumbria, men biskop på Iona. 5. Fland Feblae mac Scandláin (640-715), biskop Armagh 688-715 n. Irland. 6. Cennfaelad (d. 705), abbot i Bangor, nuvarande östra Nordirland. 7. Colman grandson of Orc (d. 701), abbot i Clonard, östra centrala Irland. 8. Failbe Becc (d. 713), abbot i Clonmacnoise, nu grevsk. Offaly, cen. Irland. 9. Cilline son of Luibnean, abbot i Birr, kungariket Éile, nu Offaly, cen. Irland. 10. Colman son of Sechmusach (d. 710), abbot i Lorrha, nu i nordligaste grevskapet Tipperary på centrala Irland. 11. Diblene, abbot i Tir-da-glas (Terryglass), sydväst om Lorrha, centr. Irland. 12. Elnai, abbot i Emly (Imlech Ibair/Medón Mairtin), nu i sydvästra grevskapet Tipperary på södra Irland. 13. Colcu son of Moenach (d. 702), abbot i Lusk, norr om Dublin, öst. Irland. 14. Mend Maiche, abbot i Ferns, nu i grevskapet Wexford på sydöstra Irland. 15. Eochuid, abbot i Cloyne, nu i grevskapet Cork på södra Irland. 16. Lärda män som munken och historikern Muirchú moccu Machtheni från Leinster på östra Irland. 17. Andra abbotar, biskopar och präster. *n. Irland står för norra Irland, cen. Irland och centr. Irland står för centrala Irland, och öst. Irland står för östra Irland. Nr 5 Fland Feblae mac Scandláin var också känd som Flann Febla och Fland Febla. I mötet i Birr blandades diskussioner med mat och dryck under eller innan och efter konferensen. I samband med Synod of Birr utfärdades förordningen och tillika lagen "Oskyldigas lag", också känd som a) De oskyldigas lag, b) Cáin Adomnáin som betyder Adomnáns lag även om cáin i gäliska betyder skatt, på latin c) Lex Innocentium och på engelska d) Law of Adomnán respektive e) Law of Innocent. Det var en utvidgning av Patricks lag. Oskyldigas lag uppkallades efter dess initiativtagare Adomnán och kallades för Cáin Adomnáin på medeltiden. Än idag refereras den som Cáin Adomnáin, även om Law of Innocent också används flitigt i engelskan. Enligt en version hade Adomnán skrivit klart lagen innan mötet i Birr. Enligt den versionen var kungarna och kyrkans män enbart i Birr för att bevittna lagen, säga ja till den och i kungarnas fall stå som garanter för att den skulle gälla i deras kungariken. Enligt en annan version presenterade Adomnán sin idé om kvinnors och präster rättigheter, etc. för deltagarna på mötet i Birr. Sedan förhandlade deltagarna fram vad som skulle ingå i lagen. Därefter på plats i Birr skrevs sedan lagen i samband med mötet. Sedan bevittnade deltagarna lagen och i kungarnas fall lovade de också att stå som garanter för att den skulle efterlevas. Oskyldigas lag var att försök att skydda och ge rättigheter till människor som inte stred som exempelvis kvinnor, barn och präster. Även studenter som studerade till präster och bönder som brukade jorden på prästers marker skyddades av lagen. Enkelt översatt skyddade lagen alla kvinnor och alla män som inte stred. Fokus riktades mot de människor som inte omgärdade sig med vapen. Genom lagen hoppades Adomnán ge rättigheter till det civila samhället som alltid drabbades vid krig, men som inte själv deltog aktivt, i alla fall inte militärt. Adomnán lyckades få Dál Riatas och Piktlands kungar, inklusive Piktlands Bridei IV, samt fyrtio eller mer än femtio irländska kungar på Irland att gå med på oskyldigas lag. De lovade att stå som garanter för att den skulle efterlevas i de delar där de regerade. Även mängder med biskopar, präster, osv. lovade också att de skulle se till att lagen efterlevdes. Oskyldigas lag listade en serie av olagliga handlingar som gav böter och straff. Lagen förbjöd saker som: - Kvinnor att delta i krigföring eller i krig. - Ifrågasätta varför inte kvinnor skulle behöva delta i krigföring. - Ifrågasätta, kritisera eller anklaga adelskvinnors kyskhet. - Våldtäkter. - Såra eller döda oskyldiga kvinnor, barn, präster, personer som studerade till präster och bönder som brukade jorden på prästers marker. De som vanligen inte deltog aktiv i krig. Straffet för den man som dödade en kvinna var att själv få sin högra hand och vänstra fot avhuggna innan han sedan själv skulle dö. Många av dessa saker var redan brott på Irland i enlighet med irländska lagar, särskilt de mot präster även om de inte gav lika hårda straff innan. I begreppet kvinnor ovan gällde det kvinnor som inte var slavar. Kvinnliga slavar räknades som ägarnas egendomar. Mord på en kvinnlig slav som tillhörde en annan slavägare sågs som förstörelse och skadegörelse av en annans persons egendom. Det räknades inte som mord. Men det var fortfarande olagligt att döda andra slavägares kvinnliga slavar även om brotten inte var mord. För slavägare var det däremot fritt fram att döda sina egna kvinnliga slavar och/eller våldta dem eftersom de räknades som hans eller i fåtal fall hennes egendomar. Precis som det var fritt fram att döda sin egen ko för den som ville det. Inga andra jämförelser i övrigt. Om en kvinna begick mord, mordbrand eller stöld från en kyrka skulle hon sättas i en båt med en åra och en behållare med välling. Sedan skulle båten exporteras ut till havs eller till sjöss med en annan båt med män i. Därefter skulle männen lämna kvinnans båt med henne i. På det sättet var det endast gud som avgjorde hennes öde. Därmed undvek man även från offentligt håll att döda en kvinna. Hade kvinnan tur drev båten till land och hon klarade sig. Hade hon otur dog hon av svält ute till havs/sjöss eller sjönk båten i en storm. Oskyldigas lag beskrev också brott där straffet inte gav döden, t.ex. stöld. De brottslingarna behövde betala böter för att sona sina brott. Dessutom skulle de här lagbrytarna också utsättas för rituella förbannelser. De människor som såg ett brott, men inte gjorde något för att förhindra det var lika skyldiga och ansvariga för brottet som gärningsmannen eller gärningsmännen. En förvaltare som företrädde lagen samlade in bötesbeloppet och gav det till offret eller till de anhöriga till offret. Under de efterföljande 190 åren under perioden 697-887 utfärdades och förkunnades ytterligare åtta olika förordningar som sedan registrerades i irländska annaler. Totalt nio med den första förordningen Cáin Adomnáin (Oskyldigas lag) från 697. 704 dog Adomnán på Iona. Han blev helgon både på Irland och i det som är nuvarande Skottland. På Irland eftersom han kom från Irland och i Skottland eftersom han var abbot där. 727 förnyades de oskyldigas lag och hänvisade till Adomnán, därav Cáin Adomnáin. 5.3 Eftermäle Adomnáns initiativ 697 var ett första försök att minska barbariet bland kristna i krig på Irland, Dál Riata och Piktland. Faktum var att det var ett av de första systematiska försöken att minska krigens barbari bland kristna. Inte krigen som sådana, vilket Adomnán förstod var omöjligt. Men det som hände i krigen. Sett ur det perspektivet var det en anmärkningsvärd prestation för en av kyrkans män på en avlägsen del av Europa. I oskyldigas lag gav Adomnán ett lokalt uttryck, i den gäliska rättsliga och lagliga traditionen, till en bredare kristen rörelse att begränsa våld som inte var nödvändigt. Oskyldigas lag var ett tidigt exempel på en internationell lag som påtvingades på kungarna och hövdingarna på Irland, Dál Riata och Piktland. Lagen godkändes av fyrtio eller över femtio irländska kungar och av Dál Riatas och Piktlands båda kungar som lovade att stå som garanter för den. Det innebar att för att lagen inte bara skulle vara något på pappret behövde kungarna och hövdingarna också garantera att lagen även skulle praktiseras, fungera och gälla i verkligheten. Inom det området som idag är Skottland var det emellertid bara hövdingarna i norra Skottland och Piktlands kung Bridei IV år 697 som garanterade att lagen skulle följas. Men Bridei IV dog 706 och efterföljande piktiska kungar var inte beredda att stå som garanter för att den skulle efterlevas i verkligheten, undantaget hövdingarna i norra Skottland. Därför hade oskyldigas lag en begränsad effektivitet. Det är okänt huruvida det genomfördes några hårda påföljder på Irland, Dál Riata och i Piktland för som de som bröt mot lagen. Inga konstaterande rättsfall från oskyldigas lag från 697 finns bevarade. Däremot finns det senare från exempelvis 900-talet. Det behöver dock inte betyda att det inte fanns några rättsfall gällande lagen från 697. Mycket material kan ha försvunnit under årens lopp mellan tidig medeltid till idag. Trots allt gäller det en period som inträffade för omkring 1100-1300 år sedan. Eftersom det också utfärdades ytterligare åtta förordningar efter 697 och fram till 887 kan det ändå ge indikation på att lagen ändå fungerade i någon mån som ett vägledande rättesnöre. Idag jämförs oskyldigas lag från 697 som en forntida irländsk version av Genèvekonventionerna från 1864-1949 som också hade två tillägg 1977 och ett tredje tillägg 2005. Lagen från 697 kallas därför ibland nuförtiden för "Genèvekonventionerna för de forntida irländarna" även om lagen också gällde i Dál Riata och Piktland. Genèvekonventionerna bygger på att skydda de människor som inte strider i väpnade konflikter och krig som sårade, sjuka, krigsfångar och civilbefolkningar. Soldater som skadats, drabbats av sjukdom eller blivit tillfångatagna får inte angripas. Dessutom får inte sjukvårdspersonal, präster och andra människor som tar hand om de skadade angripas. Inte heller Röda Korset får attackeras. |