400-talet

Innehåll

1. Romarna lämnade Storbritannien 410
2. Kristendomen spreds till södra och östra Skottland på 400-talet
3. Kungariket Alt Clut 400-talet till 871
- 3.1 Introduktion
- 3.2 Förhistoria
- 3.3 Kungariket Alt Clut bildades på 400-talet
- 3.4 Inte centrum?
- 3.5 Myter
- 3.6 På 500- och 600-talen
- 3.7 På 700-talet
- 3.8 På 800-talet
- 3.9 Kungariket Strathclyde 871 till 1018-1054 (1058/1093)
4. Ogham

Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. © Copyright översta bilden: Hans Splinter. CC.
​​

1. Romarna lämnade Storbritannien 410

© Hans Splinter. CC.

​410 lämnade romarna Storbritannien för gott efter att de ockuperade England i 367 år. Redan år 383 lämnade romarna Skottland helt efter 312 år av närvaro under olika perioder i delar av Skottland. Främst i södra Skottland.

2. Kristendomen till södra och östra Skottland på 400-talet

Saint Ninian. © Otter. CC.

Enligt traditionen spreds kristendomen, dvs. den tidiga kristendomen, under åren 397-399 och på 400-talet till södra och östra Skottland med den engelska biskopen Saint Ninian (360-432). På 500-talet spreds kristendomen till västra, norra och resten av hela Skottland med irländska abboten Columba (521-597), också känd som Saint Columba. Båda två var kristna missionärer. Båda skapade kristna centrum som de sedan arbetade utifrån med att sprida kristendomen bland kungar och vanliga människor i Skottland. Det fanns också andra irländska missionärer i Skottland som Saint Moluag (510/530-592), Saint Machar (fl. 500-talet), abboten Saint Drostan (f. före 563 och d. i början på 600-talet) och munken Saint Máel Ruba (642-722).
 
Åren 397-399 och på 400- och 500-talen spreds kristendomen till hela Skottland. Det tog ca 150-200 år. På 500-talet hade kristendomen spridit sig till hela Skottland. Däremot dröjde det till år 794, när vikingaattackerna började i Skottland, som kristendomen hade fått fäste i hela Skottland. Processen att göra Skottland helt kristet tog ungefär 290-397 år under åren 397-794 eller från slutet av 400-talet till 794. Den tiden behövdes för kristendomen att få fäste i hela Skottland även bland skeptikerna. Längden det tog beror på vilken version man tror på är rätt om när Saint Ninian levde. Se längre ned. Det är en väsentlig skillnad mellan spridning och fäste. Vid spridning kan en kyrka ha byggts i någon avkrok. Bara därför att det fanns en präst i ett lokalområde betydde inte det automatiskt att dess invånare var kristna. Däremot när de också blev kristna fick kristendomen också fäste lokalt i deras område. Givetvis underlättade det ifall lokaltraktens ledare blev kristna först, vilket gjorde att  deras män och familjer kunde anamma sina ledares nya religion.

När människor blev kristna i Skottland ersatte de lokala gudar med den kristna guden. Heliga platser, som exempelvis naturliga källor, blev kristna ting. När nämnda Saint Ninian levde är osäkert. Enligt den officiella linjen och allmänna bilden levde han under åren 360-432. Enligt en annan version levde han i slutet av 400-talet och på första hälften av 500-talet. Enligt en tredje version levde han 470-549, men var egentligen någon annan. Här är tre versioner om när Saint Ninian levde:
 

Saint Ninian, version ett – levde 360-432

Enligt den traditionella uppfattningen och version ett levde Saint Ninian 360-432. Han föddes troligen i det brittisktalande (brythonska) Cumbria i dagens norra England. Enligt gamla berättelser föddes han år 360 som son till en kristen kung. Som ung man reste Saint Ninian till Rom och studerade kristendomen. I Rom blev han biskop. Påven gav honom uppgiften att omvända pikterna i Skottland till kristendomen. År 397 eller i början på 400-talet flyttade sedan det kristna helgonet och biskopen Saint Ninian till Whithorn där han upprättade sitt högkvarter. Whithorn ligger i Dumfries and Galloway i södra Skottland. Därifrån började han sedan sitt arbete bland folket och spred kristendomen till södra och östra Skottland fram till sin död. Saint Ninian utbildade nya missionärer som i sin tur spred vidare det kristna budskapet lokalt.

Bland de södra pikterna blev han känd som aposteln. Södra pikterna syftar på de pikter som bodde mellan bergen Mounth i nordöstra Skottland och ned till Firth of Clyde och Firth of Forth i Skottlands mittenbälte. Mounth är kullar som ligger på södra delen av Strathdee (floden Dee) i södra Aberdeenshire. Strathdee betyder Deeside, dvs. Dee-sidan. Traditionellt ansåg inte människor i norra Skottland att Grampian Mountains var en bergskedja. De ansåg istället att den var indelat i flera stycken bergskedjor. Grampian Mountains är bergskedjan som korsar Skottland från nordöst till väst-centrala Skottland. De bergen som låg i nordöstra delen av Grampian Mountains kallade de boende i norra Skottland för Mounth eller the Mounths. Mounth är en engelskspråkig förvrängning av det gäliska ordet monadh, som i sin tur är besläktad med det walesiska ordet mynydd, som å sin sida kan vara av piktiskt ursprung. Med andra ord, södra pikterna syftar på pikterna som bodde mellan södra Aberdeenshire och ned till Skottlands mittenbälte vid dagens Glasgow och Edinburgh.
 
På första hälften av 400-talet innan 432 reste Saint Ninian norrut längs Skottlands östkust och spred kristendomen på båda sidor om mynningsviken Firth of Forth. På södra sidan ligger Edinburgh idag. Saint Ninian fortsatte sin resa norrut längs Skottlands östkust och spred kristendomen till de södra pikterna. Enligt traditionen reste han ända till Shetlandsöarna även om det förmodligen var en överdrift i de gamla berättelserna. Senare reste Saint Ninian till Irland där han dog 432.

 
Saint Ninian, version två – levde på 400- och 500-talen

Samma som version ett fast Saint Ninian flyttade till Whithorn i början på 500-talet. Enligt version två spred han kristendomen på samma sätt som uppgavs ovan i version ett. Enligt version två levde Saint Ninian i slutet av 400-talet och på första hälften på 500-talet. En väsentlig skillnad mellan version ett och två, förutom att Saint Ninian levde över hundra år senare i version två, var är att han enligt version två också var mentor till den legendariska Columba. Som tidigare nämndes spred Columba kristendomen till västra och norra Skottland på 500-talet. Idag är Columba ofta associerad som den personen som spred kristendomen till hela Skottland, även om Saint Ninian gjorde jobbet på de södra och östra delarna. 

 
Saint Ninian, version tre – levde 470-549 men var någon annan

Forskning från 2001 av Thomas Clancy vid Glasgow University kom fram till att Saint Ninian egentligen var Saint Finnian of Clonard (470-549). Saint Finnian var ett irländskt helgon från Myshall i grevskapet Carlow på sydöstra Irland. Thomas Clancy menade att Saint Ninian var en felstavning av Saint Finnians namn i texter från år 700. Efteråt konstaterade en del andra forskare att detta kunde varit en möjlighet och varit sant.
 

Vilken version är rätt?

Vilken version av de tre som är rätt är omöjlig att svara på även om den officiella traditionella bilden stödjer version ett. Det som talar för version ett är att det irländska skyddshelgonet Saint Patrick (387-460/461/493) refererade i ”Letter to Coroticus” om pikterna som ”avfälling pikter”, dvs. att de lämnat och hoppat av sina gamla religioner och gått över till en annan religion. I det här fallet kristendomen. På 400-talet kunde inte norra pikterna refereras som avfällingar eller avhoppare. De blev kristna först med Columba på 500-talet. Saint Patrick måste därför ha syftat på de södra pikterna som de avfälling pikter som gått över till kristendomen. Med Saint Patricks referens är det ganska starka indikationer på att de södra pikterna var kristna på 400-talet och att Saint Ninian medverkade till det.

Det som också talar för version ett är kyrkan Candida Casa i Whithorn som Saint Ninian enligt traditionen etablerade på troligen mitten av 400-talet.
Namnet Candida Casa är latin och betyder det glittrande vita huset. De syftar på de ljusa stenarna som användes för att konstruera byggnaden eller den vita färgen som kyrkan målades med. Men om Saint Ninian dog 432 måste han etablerat kyrkan Candida Casa före år 432. I sådant fall var mitten av 400-talet en förvrängning och omfattade åren från slutet av 420-talet till början av 470-talet och inte kanske de normala definitionenerna 435-465 eller 433-467. En annan möjlighet var att Saint Ninian levde ända till mitten av 400-talet omkring 435-465 eller 433-467 och hann etablera Candida Casa innan han dog vid den tiden. En annat alternativ var att Saint Ninian etablerade en kyrka i Whithorn på 410- eller 420-talen, men som ersattes av Candida Casa av hans efterträdare på mitten av 400-talet. Kyrkan blev sedan associerad med Saint Ninian eftersom hans tidigare kyrka låg på samma plats.
 
Det som talar mot version ett är att först på 700- och 800-talen blev det vanligare att pikterna prydde sina skulpterade stenar med kristna kors och bibliska scener. På 500-talet till 700-talet pryddes de istället oftast av djur, halvmånar, etc. Rent logiskt, kristnades södra och östra Skottland redan på 400-talet borde de också prytt sina stenar med kors. Det är varken logiskt eller naturligt att södra pikterna i östra Skottland blev kristna på 400-talet men väntade i 250-300 år med att göra kristna kors. För det första tog det för lång tid från mellan att de blev kristna till att de började tillverka stenarna. De hade kunnandet att kunna rista in saker och symboler på stenarna. Varför väntade de i 250-300 år med att rista in korsen ifall de kristnades redan på 400-talet?  För det andra låg det i de kristna missionärernas intressen att det gjordes stenar med kristna kors, dels för att sprida budskapet om kristendomen och dels för hålla kvar och förstärka kristendomens ställning lokalt där den redan fått fäste. Kristnades de södra pikterna på 400-talet hade det legat i de kristna prästernas intressen att lokala skulptörer började rista in kors på stenar. 
 
Det som även talar mot version ett är att den skriftliga versionen säger att de södra pikterna kristnades på 400-talet, medan den arkeologiska versionen säger något helt annat. Sistnämnda är de faktiska sakerna som finns i jorden eller ovanpå marken. Den arkeologiska versionen säger att:
- Resterna av Portmahomack piktiska kloster i Easter Ross i Ross and Cromarty i Highland i norra Skottland är det äldsta piktiska klostret som hittills hittats och grävts upp. Det låg där norra pikterna huserade. Klostret uppfördes år 550 och existerade med flera byggnader fram till år 800 när det förstördes i en brand. Arkeologiska fynd från lager i jorden tyder på att klostret förstördes våldsamt. Troligen efter en räd från norska vikingar.
- I alla fall först på 700-talet blev kristendomen stor i hela Skottland, enligt de kristna kors som hittats på piktiska stenar.
 
Enligt flera nutida historiker bör alla skriftliga dokument gällande årtal och århundraden i Skottlands historia från den här tiden ses med stor försiktighet. Visst kan de stämma, men ofta är de rena antaganden och lösaktiga slutsatser baserade på otillräckligt med material. I valet mellan skriftliga källor och arkeologiska källor som stenar, ben, etc, från den här tiden är det större chans att de arkeologiska dateringarna stämmer åtminstone ungefärligt än de skriftliga antaganden. Men inte ens arkeologin är tillräcklig på grund av ibland otillräcklig kunskap. Se 1800-talets arkeologer som drog felaktiga slutsatser om kelterna i Storbritannien. De hittade många keltiska föremål i jorden daterade till järnåldern. De drog därför slutsatsen att Storbritannien och Irland på första delen av järnåldern f.Kr. invaderades av mängder med kelter från den europeiska kontinenten. Nutida forskning med bland annat hjälp av DNA visar att det inte finns några belägg för det. Den keltiska kulturen spreds från den europeiska kontinenten till Storbritannien som en del av a) spridandet av kunskapen om järn, b) genom handel och c) att en liten grupp kelter flyttade till Storbritannien och spred sin kultur som de redan befintliga invånarna anammade. ​För att få en korrektare bild krävs därför dels DNA-analyser ifall det är möjligt och dels givetvis kombinera arkeologin med de historiska skriftkällorna.
 
Arkeologiska fynd som det äldsta piktiska klostret Portmahomack från 550 som fanns där norra pikterna huserade förstärker version två att Saint Ninian levde i slutet av 400-talet och första delen på 500-talet. Fyndet förstärker att kristendomen spreds till södra pikterna på 500-talet. Dessutom stödjer andra arkeologiska fynd att kristendomen spred sig till Skottland på 500-talet. Det som talar mot version två är dels är bristen på kors på piktiska stenar samt Saint Patricks referat i ”Letter to Coroticus” om avfälling pikter. Det senare om Saint Patrick förstärker att södra pikterna var kristna på 400-talet, vilket i sin tur talar för att Saint Ninian levde 360-432 och att version ett är rätt.

3. Kungariket Alt Clut 400-talet till 871

Hur Dumbarton Rock kunde ha sett ut under tidig medeltid. Centrumet för huvudstaden Alt Clut var på den lägre och bredare tvillingtoppen the Beak till höger.

3.1 Introduktion
 
På 400-talet bildades kungariket Alt Clut, också känt som Alclud, Alcluith och Alclutha, i västra delen av mellersta Skottland. 871 ersattes det av kungariket Strathclyde som fanns fram till 1018-1058. Alt Cluts huvudstad låg på Dumbarton Rock i West Dunbartonshire. Dumbarton Rock ligger på en halvö intill floden Clyde i södra delen av det som idag är småstaden Dumbarton i sydvästra West Dunbartonshire. Nordväst och norr om Dumbarton Rock har den mindre floden Leven sitt utlopp i den större floden Clyde. Väster, söder och öster om Dumbarton Rock finns floden Clyde.
 
 
3.2 Förhistoria
 
Västra Skottland bildades av vulkanutbrott för 2,7 miljarder år sedan. Den som högst 73 meter höga vulkaniska pluggen och bergsklippan Dumbarton Rock bildades däremot för 334 miljoner år sedan. För 340 miljoner år sedan enligt andra uppgifter. Vid tidpunkten låg Skottland strax söder om ekvatorn. Ungefär på samma breddgrader som strax söder om dagens brasilianska Recife. Både innan och efter bildandet av pluggen rörde sig Skottland norrut till det geografiska läget där Skottland är idag. Efter att Dumbarton Rock bildades var den betydligt högre än vad den är idag. Den mjukare delen av pluggens topp har försvunnit naturligt sedan dess. Relaterad till västligaste Skottland är Dumbarton Rock därför relativt ung. Dumbarton Rock är omkring 250 meter från väst till öst och nästan lika lång från nord till syd.
 
Dumbarton Rock är beläget på Clyde Plateau Lavas där Kilpatrick Hills, Campsie Fells och andra områden ingår. Enbart Kilpatrick Hills, där Dumbarton Rock ligger, sträcker sig ungefär 17 km från Dumbarton i West Dunbartonshire i väst till Strathblane i södra Stirling council area i östnordöst. I Kilpatrick Hills ingår också Balloch som ligger 6 km norr om Dumbarton. Bara inom Kilpatrick Hills och Campsie Fells har mer än 70 vulkanöppningar lokaliserats. De är i kraftigt varierade storlekar. Från början täckte Clyde Plateau Lavas ett 3 000 km2 stort område, vilket är nästan lika stort som dagens Gotland med sitt 3 183,7 km2. Vissa platser av Clyde Plateau Lavas var tidigare 600 meter djupa. Det visar omfattningen av den tidigare vulkaniska aktiviteten som området är byggt på.
 
I huvudsak utgörs Dumbarton Rock idag av de två tvillingtopparna, den 73 meter höga White Tower Crag i väster och den ungefär 63-64 meter höga the Beak i öster. De förbinds med varandra på en något lägre nivå. De två topparna stiger nästan vertikalt från markplan mot himlen. White Tower Crag uppkallades efter White Tower som uppfördes på medeltiden efter att Dumbarton Castle byggdes 1220/1222 på Dumbarton Rock. Medan White Tower Crag är något mer spetsig är the Beak mer plattare på toppen.
 
I åtminstone slutet av den skotska bronsåldern och i början av den skotska järnåldern beboddes Dumbarton Rock av människor. Den skotska bronsåldern pågick 2 500-700 f.Kr. och den skotska järnåldern varade från 700 f.Kr. till 400 e.Kr. Under den skotska järnåldern blev Dumbarton Rock en strategiskt viktig bosättning. Människorna som huserade på platsen under de första århundradena e.Kr. bedrev handel med romarna söderut i det romerska Britannia 43-410 e.Kr., enligt uppgifter baserade på arkeologiska fynd. På 100-talet e.Kr. kallade den kända grekisk-romerska, men född i Egypten, tillika astronomen, geografen och matematikern Claudius Ptolemy (100-170) floden Clyde för Κλώτα (Clōtā). Troligen snappade romarna upp en variant av namnet Κλώτα (Clōtā) från brittiska (brythonska) former av gäliska (goideliska) eller från enbart den brittiska (brythonska) formen. Därefter gjorde romarna troligen en latinsk tolkning. När sedan den latinska formen nådde Claudius Ptolemy tolkade han det på grekiska som Κλώτα (Clōtā). Det går emellertid inte att utesluta att Claudius Ptolemy hämtade namnet Κλώτα (Clōtā) från andra gamla källor, även om det mesta talar för att det gick till på sättet som beskrevs ovan. Namnet Κλώτα (Clōtā) på floden lever kvar än idag fast med den moderna engelska stavningen Clyde.
 
Omkring år 150 huserade stammen Damnonii/Damnii i området där Dumbarton Rock ligger. Deras territorium sträckte sig från sydvästra Fife i västlig och sydvästlig riktning hela vägen till norra halvorna av Ayrshire och Lanarkshire. På 100-, 200 och/eller 300-talen fanns bosättningen Alcluith i det som idag är småstaden Dumbarton. Alcluith betydde ”Clydes sten/klippa” på det brittiska språk som talades av lokalbefolkningen. Det finns fyra versioner om vad som hände vid Dumbarton Rock från 100-talet till 300-talet. Enligt en version var Alcluith en romersk bosättning på 100-talet eller i början av 200-talet. De anlade Alcluith på troligen mitten av 100-talet när Antoninus mur uppfördes 142-154 e.Kr. i öster eller i samband med romarnas invasion av Caledonia (Skottland) år 208-210. Enligt versionen var Alcluith en viktig strategisk bosättning för romarna. De kallade den egna bosättningen i Dumbarton för Alcluith efter att de snappade upp namnet i kontakten med lokalbefolkningen som talade brittiska. Alcluith betydde ”Clydes sten/klippa”. Clyde syftade på floden Clyde. Den romerska bosättningen Alcluith låg alldeles intill eller strax norr om Dumbarton Rock. Romarna övergav Alcluith när de lämnade den här delen av Skottland. 

Enligt en annan version var bosättningen romersk på 100-talet eller i början på 200-talet. De kallade den för Alcluith efter samma förklaring som i version ett ovan. När romarna sedan övergav västra Skottlands mittenbälte övertogs bosättningen Alcluith av lokalbefolkningen på 100- eller 200-talen. Enligt en tredje version hade romarna aldrig bosättningen Alcuith, men däremot hade de den romerska flottbasen Theodosia i Dumbarton. Den versionen anses påhittad idag. Se version fyra som följer för mer. 

Enligt en fjärde version hade romarna aldrig en bosättning i Alcluith intill Dumbarton Rock eller den romerska flottbasen flottbasen Theodosia i Dumbarton. Istället uppfördes bosättningen Alcluith på 200- eller 300-talen av ättlingar till stammen Damnonii/Damnii eller av invandrade människor från övriga Skottland eller från norra England. Enligt den fjärde versionen var den romerska flottbasen Theodosia påhittad i efterhand. Enligt den fjärde versionen hittade engelsmannen Charles Bertram (1723-1765) i mitten av 1700-talet på den romerska flottbasen Theodosia. Den finns återgiven i hans beryktade falska verk ”The Description of Britain” som publicerades på latin 1757 och på engelska 1809. Det var också känt med sitt latinska namn ”De Situ Britanniae”. Verket skrevs i verkligheten omkring 1747. Det påstods dock att texterna till verket hittades 1747. Det sades att de var 400 år gamla texter som hade skrivits av 1300-tals prästen och historikern Richard of Cirencester som var verksam i Benedictine Abbey i Westminster i London.
Texterna handlade om det romerska Britannias historia. Britannia var romarnas namn på södra delen av Storbritannien i det som idag utgörs av England och Wales.

Efter publiceringen av "The Description of Britain" 1757 ifrågasatte forskare delar av sanningshalten i verket. Dock behandlades texterna i verket från 1757 som legitima och var en viktig informationskälla om det romerska Britannia fram till 1846 då det erkändes som en definitiv tveklös förfalskning. Dock hade bollen redan satts i rullning. Än idag förekommer det felaktiga uppgifter om det romerska Britannia i nutida historieböcker och i texter på nätet som bygger på böcker från 1700-, 1800-, 1900- eller 2000-talen, vars källor direkt eller via andra texter, kan spåras tillbaka till ursprungskällan ”The Description of Britain” som publicerades 1757.
 
Enligt uppgifter från böcker från 1700- och 1800-talen uppförde romarna en romersk fyr på Dumbarton Rock. Uppgifterna byggde på en tro från traditionella berättelser om att stenrestera på toppen av White Tower Crag, en av Dumbarton Rocks två toppar, var rester av en romersk fyr. Enligt de uppgifterna transporterade romarna soldater och varor från Englands västkuster till floden Clyde och den romerska bosättningen Alcluith. De transporterade också soldater och varor till den västra delen av Antoninus mur. I samband med transporterna till Alcluith ankrade de romerska skeppen utanför det närliggande Dumbarton Rock, enligt dessa uppgifter. För att lättare kunna se när det var skymning eller mörkt anlade romarna, på troligen mitten av 100-talet eller i början på 200-talet, en fyr på Dumbarton Rock. Uppgifterna om fyren bygger inte på antika skriftliga noteringar eller på arkeologiska fynd. Allt talar för att fyren inte fanns i verkligheten. Stenresterna på toppen av White Tower Crag tillhörde istället kvarlevorna av en byggnad eller kvarn som ersatte medeltida White Tower någon gång från 1690-talet till första halvan av 1800-talet. Stenresterna från 1700-talet behövde inte nödvändigtvis varit samma rester som fanns på 1800-talet.
 
 
3.3 Kungariket Alt Clut bildades på 400-talet
 
På 400-talet bildades kungariket Alt Clut, också känt som Alclud, Alcluith och Alclutha. Det var möjligt att Alt Clut ersatte ett annat kungarike som eventuellt bildades av ättlingarna till stammen Damnonii/Damnii. I början låg Alt Clut inklämt mellan det senare bildade Dál Riata i nordväst, väst och sydväst och Piktland i nordöst och öst. Inledningsvis sträckte sig Alt Clut från Clach nam Breatann 6 km norr om Loch Lomonds nordligaste ände i sydlig riktning via Loch Lomonds östra stränder och västra Stirling council area, genom West Dunbartonshire, etc till norr om Ayr i norra South Ayrshire. Kullarna Campsie Fells utgjorde kungarikets nordöstliga gräns. De ligger 14-18 km öster om Loch Lomond. Clach nam Breatann betyder britannernas/britonernas klippa.
 
Från 400-talet till 871 styrdes kungariket Alt Clut från Dumbarton Rock. Kungarikets Alt Cluts huvudstad hette också Alt Clut, Alclud, Alcluith och Alclutha. De var de britanniska namnen för Dumbarton Rock. Alt Clut och Alcluith betydde ”Clydes sten/klippa” medan Alclutha betydde ”stenen/klippan vid Clyde”. Clyde syftade på floden nedanför klippan. Skotsk gäliska namnet för Dumbarton Rock är Alt Chluaidh. Namnet Alcluith tog britannerna a) från den tidigare romerska bosättningen Alcluith, men vars namn romarna själva tog från britannerna, eller b) från den egna brittiska bosättningen i Alcluith under förutsättning att Alcluith aldrig var en romersk bosättning. Centrum för kungariket Alt Cluts huvudstad låg på den östra sidan av Dumbarton Rock, dvs högst upp på tvillingtoppen the Beak. The Beaks topp var plattare och mer lämplig för lite större bebyggelse på bredden än den spetsiga och aningen högre White Tower Crag. Den senares topp dög mer som en utkikspost från 400-talet till 800-talet. Först på medeltiden efter Dumbarton Castle uppfördes 1220/1222 byggdes White Tower på White Tower Crag. Tornet fungerade som ett utsiktstorn, men ersattes av en annan byggnad någon gång från 1690-talet till första halvan av 1800-talet, men troligen på 1700-talet.
 
Från början var Alt Clut, etc bara namnet på huvudstaden och de metonymiska namnen för dess omgivande kungarike. Metonymi är namnbyte. Exempel på det är att t.ex. kalla EU-administrationen för Bryssel eller USAs regering för Washington. Med tiden likställdes namnet på huvudstaden Alt Clut med det metonymiska namnet på kungariket Alt Clut. Kungariket Alt Clut tog med andra ord sitt namn efter sin huvudstad som i sin tur tog namnet från den tidigare romerska eller britanniska bosättningen Alcluith i det som idag är småstaden Dumbarton. Med en fantastisk vacker utsikt, från östra toppen the Beak och även från den andra västra toppen White Tower Crag, är det lätt att förstå varför kungariket Alt Clut hade sin huvudstad på Dumbarton Rock. Utsikten var inte bara vacker. Den hade andra fördelar som försvarsmässiga med läget på höjden på berget och pluggen samt handelsmässiga med närheten till floden Clyde. 
 
Första skriftliga beviset för att Dumbarton Rock beboddes är från 400-talet e.Kr. och från det brev det irländska skyddshelgonet Saint Patrick (387-460/461/493) skrev till Ceretic Guletic (d. 450) om en bosättning på Dumbarton Rock. Ceretic Guletic var kung av kungariket Alt Clut på mitten av 400-talet fram till år 450. Han var Alt Cluts första kung. Ceretic Guletic bodde i ett fort på Dumbarton Rock. Det var dock inget slott. Första slotten i Europa uppfördes i slutet av 800-talet och första slotten i Alba (Skottland) byggdes först på 1120-talet.
 

3.4 Inte centrum?
 
Det är allmänt vedertaget bland nutida historiker att kungariket Alt Clut hade sin huvudstad på Dumbarton Rock eller i åtminstone Dumbarton. Det är också allmänt accepterat att kungariket Alt Clut kretsade runt Dumbarton Rock eller runt Dumbarton. En del historiker höll dock inte med 2007 och 2019. De hävdade att bara därför kungariket hade ett fort på Dumbarton Rock betydde inte det att kungarikets hjärta låg där. De menade att platsen generellt bara omnämndes i medeltida historiska källor i samband med erövringar och förstöringar. Det talade för att Dumbarton Rock inte var centrum för kungariket Alt Clut. Hade kungariket haft sitt hjärta i Dumbarton Rock hade det också nämnts i andra sammanhang i de äldre historiska källorna. Historiska huvudstäder överlag brukar även omnämnas i andra kontexter än enbart rent krigiska, enligt dessa historiker 2007 och 2019. 
 
Ett fort på Dumbarton Rock betydde heller inte att kungarna vanligtvis bodde där. Det finns mängder med exempel på kungariken i historien där kungarna bodde på andra håll, men hade ett försvarsstarkt fäste på annat håll, t.ex. som skydd för kungariket. Enligt historikerna 2007 och 2019 var Dumbarton Rock och dess fort dessutom en obekväm plats för kungar att leva på från 400-talet till 800-talet. Detsamma gällde för kungarna i Dunadd i Argyll and Bute. Det var därför osannolikt att kungarna tillbringade mycket tid på dessa i grunden obekväma platser som Dumbarton Rock och Dunadd. Enligt historikerna 2007 och 2019 besöktes säkerligen Dumbarton Rock av Alt Cluts kungar, men det betydde inte att de bodde där. Istället menade de att kungarna sannolikt bodde i hus bredvid rika lågt belägna jordbruksmarker.
 

3.5 Myter
 
Under olika perioder under tidiga medeltiden från 400-talet till 900-talet angreps kungariket Alt Clut av arméer från Piktland och Northumbria samt av vikingar och norse-gaeler. Kungariket Northumbria existerade 654-954. År 700 sträckte sig dess territorium från från Lothian i Skottlands östra mittenbälte via Scottish Borders i sydöst och Dumfries and Galloway i syd fortsatt söderut till sydligaste delen av norra England där Liverpool, Sheffield och Kingston upon Hull finns idag. Efter hand krympte Northumbria. 878 sträckte sig dess territorium från Skottlands östra mittenbälte via sydöstra Skottland till nordöstra England på bekostnad av det alltmer växande kungariket Alt Clut och från 871 dess efterföljare kungariket Strathclyde. Lägg därtill också den växande danelagen i England.

Det här skapade givetvis lokala myter och legender om kungariket Alt Clut och dess huvudstad när dess kungariket blev större och större. Enligt en legend skapades Dumbarton Rock på 400-talet e.Kr. när djävulen tog en klump från närliggande kullar och kastade den mot den flyende kristna missionären Saint Patrick. Djävulen missade sitt mål och den kända Saint Patrick undkom attacken. En annan legend knyter samman 400-tals fortet på Dumbarton Rock med kung Arthur. Han var en känd mytomspunnen brittisk ledare som i slutet på 400-talet och i början på 500-talet försvarade det som är nuvarande England mot saxarnas invasion. Saxarna flyttade från nordvästra Tyskland till södra/sydöstra England. Det sägs också att den mytologiserade trollkarlen Merlin vistades antingen i kungariket Alt Clut eller i dess huvudstad Alt Clut en tid någon gång på 500-talet.
 
 
3.6 På 500- och 600-talen
 
Omkring år 550-650 sträckte sig kungariket Alt Clut från östra delen av norra Loch Lomond och sedan i sydlig riktning genom västra Stirling council area, West Dunbartonshire, East Dunbartonshire, Inverclyde, Renfrewshire, Glasgow, delar av North Lanarkshire, North Ayrshire, East Renfrewshire, nordvästra South Lanarkshire, norra East Ayrshire, etc och ned till Ayr i norra South Ayrshire. En skillnad mot när kungariket uppstod på 400-talet var dess breddning i öst och i sydöst Tidigare var kungariket mer avlångt. Vid 550-650 var det bredare. Mellan 400-talet och 550-650 förlorade dock Alt Clut ungefär 10 km av sina nordliga delar till Piktland. På 400-talet låg Alt Cluts nordligaste gräns i Clach nam Breatann 6 km norr om Loch Lomond. Omkring år 650 låg Alt Cluts nordligaste gräns ungefär 10 km söder om Clach nam Breatann i det som var öster om norra Loch Lomond.
 
På Irland i mitten av 600-talet nämndes Guret/Gwriad (d. 658) som ”rex Alo Cluathe”, på modern engelska ”king of Clyde Rock”. Han var kung av kungariket Alt Clut 645-658.
 
På andra halvan av 600-talet förlorade kungariket Alt Clut möjligen mycket av sitt territorium till antingen Piktland, Northumria eller till båda. Men uppenbarligen lyckades Alt Clut ersätta förlorade delar med andra nya erövrade territorier eller tog de tillbaka en del gamla förlorade områden. Från omkring år 650 fram till början av 900-talet fortsatte Alt Clut och dess efterföljare Strathclyde att expandera i sydlig och sydöstlig riktning ned till Cumbria i dagens nordvästra England. De erövrade Cumbria från Northumbria. Samtidigt som Alt Clut/Strathclyde blev starkare i sydöst förlorade de styrka i norr. Från omkring 650 till början av 900-talet förlorade Alt Clut/Strathclyde sina nordligaste delar i västra Stirling council area till Piktland. Alt Clut/Strathclydes nordligaste gräns flyttades från norra Loch Lomond till sydöstra Loch Lomond. Det råder dock ingen tvekan om att Alt Clut fortfarande var en dominerade maktfaktor på 670- och 680-talen i västra Skottlands mittenbälte och i delar av sydvästra Skottland norr om Dumfries and Galloway.
 
 
3.7 På 700-talet
 
754-760 var Dumnagual III (d. 760) kung av Alt Clut. Sommaren 756 gick en kombinerad armé från Piktland och Northumbria samman med målet att anfalla Dumbarton Rock. Pikterna leddes av Óengus I (d. 761), kung av Piktland 732-761. Han var också känd som Óengus mac Fergusa, på modern engelska Óengus son of Fergus och på svenska Óengus, son till Fergus eller Óengus, Fergus son. Hans piktiska namn var däremot Onuist map Vurguist. Northumbria leddes av Eadberht (d. 768), kung av Northumbria 737/738-758. 

1 augusti 756 nådde de två arméerna från Piktland och Northumbria fram till Dumbarton Rock och fortet som fanns där. De lyckades ta över fortet och belägrade platsen. De lyckades också få Dumnagual III att underkasta sig dem. Sedan finns det två versioner. Enligt den mest ansedda och trodda versionen valde Óengus I och Eadberht och deras arméer att lämna Dumbarton Rock efter några dagar efter att de fick genom ett avtal med Dumnagual III där han och hans kungarike underkastade sig deras diton. Enligt den andra versionen lämnade Dumnagual III fortet på Dumbarton Rock i samband med när Óengus I och Eadberht erövrade det. Sedan kom Dumnagual III tillbaka några dagar senare med en förstärkt armé och tog tillbaka Dumbarton Rock. Óengus I och Eadberhts arméer valde då att lämna Dumbarton Rock.
 
10 augusti 756, bara nio dagar efter invasionen 1 augusti 756,
befann sig Eadberht och hans armé mellan Ouania and Niwanbirig. De var på väg tillbaka till Northumbria när de blev angripna av en utländsk armé som fullkomligt utplånade Eadberhts armé. Eadberht lyckades dock undkomma attackerna och flydde. Ouania var en plats som låg inom det som är dagens kommun Glasgow. Niwanbirig antas var Newburgh-on-Tyne nära Hexham i Northumbria i dagens norra England. Det kunde också varit Newborough i Staffordshire i mellersta England som 756 låg i kungariket Mercia. Det finns olika teorier vilka det var som angrep Eadberhts armé den där 10 augusti 756. Enligt en del teorier var det pikterna och deras kung Óengus I. Enligt andra teorier var det Æthelbald (d. 757), kung av Mercia 716-757. År 780 angreps kungariket Alt Clut igen, men av vem eller vilka är okänt. I skrifterna nämndes det motsvarande ordet för engelskans burning, vilket i det här sammanhanget betydde tillfångatog och inte brinnande.
 
 
3.8 På 800-talet
 
Hösten eller i slutet av 870 anlände en armé av norse-gaeler från kungariket Dublin med hundratals skepp till fortet på Dumbarton Rock. Kungariket Dublin existerade 853-1170. Norse-gaeler var människor som hade en mix av förfäder och kultur från både Irland och Norge. De uppstod när norska vikingar invaderade Dublin på 800-talet, anammade den gäliska kulturen och fick barn med den irländska lokalbefolkningen. En del av dem hade också förfäder från västra eller nordligaste Skottland och Norge. Norse-gaelerna som reste till Dumbarton Rock 870 var i praktiken vikingar, även om en del var födda på Irland eller i västra Skottland. Många av dem hade norskt påbrå på sina fäders sidor.
 
Norse-gaelerna som ankom till Dumbarton Rock leddes av de två bröderna Amlaíb Conung (d. 874), kung av Dublin 853-871 och Ímar (d. 873), kung av Dublin 857-873. De är också kända på engelska som Olaf the White och Ivar the Boneles samt på norska som Olav Kvite och Ivar. Amlaíb Conung och Ímar var bröder till Auisle (d. 867), kung av Dublin 863-867. Han är känd på norska som Óisle. 857-871 och 873-875/877 samregerades kungariket Dublin av flera kungar. Som mest tre kungar samtidigt 863-867 med de tre bröderna Amlaíb Conung, Ímar och Auisle.
 
På plats vid Dumbarton Rock 870 försökte norse-gaelerna att inta dess fort, men misslyckades. De lade sig då utanför Dumbarton Rock med sina skepp och ströp förnödenheter till fortet vattenvägen. De slog också upp läger på marken nedanför Dumbarton Rock och belägrade områdena utanför Dumbarton Rock i norr, nordöst, öster, sydöst och i söder. Lägren på land hindrade förnödenheter till fortet landvägen. Sedan väntade norse-gaelerna i fyra månader på att människorna på fortet skulle ge upp. Efter fyra månader tog vattnet slut på fortet. En teori är att vattnet i brunnen tog slut. En annan teori är att norse-gaelerna till slut lyckades ta kontroll över brunnen. När sötvattnet tog slut på fortet gav människorna upp och lät norse-gaelerna få tåga in i fortet i början av 871. Inne på fortet gjorde norse-gaelerna människorna som fanns där till sina fångar. Sedan förde de fångarna till sina skepp vid floden Clyde. Därefter förstörde norse-gaelerna fortet och annan bebyggelse på Dumbarton Rock.
 
Sedan återvände norse-gaelerna till Irland med 200 skepp och fångarna. Fångarna var en blandning av britanner/britoner från kungariket Alt Clut, pikter från Piktland och angler hemmahörande i det som är nuvarande England. Eventuellt var Arthgal ap Dyfnwal (d. 872) och hans familj också några av fångarna. Han var den sista kungen av Alt Clut eller den första kungen av Strathclyde från en tid före 872 fram till 872. Han kunde också ha lyckats fly innan eller under när norse-gaelerna tågade in på fortet på Dumbarton Rock 871. Källorna varierar. Oavsett vilket, väl tillbaka på Irland använde norse-gaelerna en del av fångarna som lösensummor medan andra blev slavar och fördes till slavmarknaden i Dublin. Det var en stor händelse lokalt. Fångtransporten nämndes på 800-talet i en skrift i Tyskland och på t.ex. 1000- och 1100-talen i skrifter på Irland och i Wales. Enligt en del källor skedde både den fyra månader belägringen och angreppen på Dumbarton Rock under 870 och inte under 870-871.
 
Ingen vet varför norse-gaelerna angrep Dumbarton Rock, men det finns olika teorier. En är att de trodde det var rikt. Det motstrids av deras fyra månader långa belägring utanför Dumbarton Rock. Ville Amlaíb och Ímar ha rikedom kunde de plundra Arthgals kungarike. De valde emellertid att specifikt försöka inta Alt Cluts huvudstad. En annan teori är att de ville fånga eller döda kungen Arthgal eftersom de såg honom som ett hot mot deras marina intressen i vattnen och kusterna mellan det som idag är Irland och sydvästra Skottland. En tredje teori är att norse-gaelerna hoppades, efter att de förstörde huvudstaden på Dumbarton Rock, få oinskränkt tillgång till de mer centrala delarna av det som idag är Skottland.
 
En fjärde teori är att de bara var ute efter slavar för att kunna sälja dem på slavmarknaden i Dublin. Det som talar för den teorin är att många av människorna på Dumbarton Rock kom från flera kungariken. Pikterna och anglerna som befann sig på Dumbarton Rock kunde ha varit slavar som Amlaíb och Ímar ville ta. Trots allt befann de sig i kungariket Alt Clut. Hade Amlaíb och Ímar haft andra avsikter än att ta slavar hade de kunnat jämnat fortet på Dumbarton Rock med marken eller förstört mycket av det, men släppt fångarna på plats. Åtminstone släppt pikterna och anglerna. Det som talar mot den teorin är att hade Amlaíb och Ímar velat ta slavar hade de enkelt kunnat angripa lokala byar i kungariket Alt Clut och tagit människor och gjort dem till slavar. De hade kunnat åka på vad en nutida historiker kallade för slavturné. De hade inte behövt vänta i fyra månader utanför Dumbarton Rock.
 
Enligt en femte teori var attacken på Dumbarton Rock bara toppen på ett isberg av flera attacker som norse-gaelerna gjorde i regionen. Enligt teorin valde utomstående skribenter på mitten av medeltiden därför bara att skriva om den här stora attacken på huvudstaden. De skrev inte om andra mindre attacker på andra delar av kungariket Alt Clut. Det många etniciteterna som befann sig på Dumbarton Rock kan tala för att Amlaíb och Ímar hade etablerat ett slags tillfälligt maktövertag över regionen.
 
Enligt en sjätte teori var angreppet på Dumbarton Rock en del av en förvisso tillfällig territoriell erövring eller kontroll av kungariket Alt Clut. Det kunde ha varit ett försök för att tillfälligt tvinga Alt Clut att bli en del av kungariket Dublin eller ett försök att tvinga Alt Clut att bli ett lydrike och underkasta sig kungariket Dublin. Enligt teorin var angreppet på Dumbarton Rock därför maktbaserat och inte för att roffa åt sig enskilda förmögenheter som fanns där. Stämmer teorin var Alt Cluts kung Arthgal ap Dyfnwal sedan en marionettdocka till norse-gaelerna fram till sin död 872, oavsett ifall han tillfångatogs på Dumbarton Rock 871 eller lyckades fly. Det som talar för teorin är att Amlaíb återvände till områden i västra Skottland som kontrollerades av norrmännen 872 eller till fastlandet i Norge 872. Det är inte lika säkert att han hade rest till Skottland ifall kungariket Dublin inte hade haft någon form av makt över kungariket Alt Clut. Det som talar mot det är att han ändå hade kunnat resa till västra Skottland och känt sig hyfsad säker bland de egna norse-gaelerna, oavsett statusen på kungariket Alt Clut.
 
Enligt en sjunde teori ville norse-gaelerna etablera en för dem fri nordlig rutt mellan Dublin och York som gick via floden Clyde. Eftersom Dumbarton Rock och kungariket Alt Clut låg vid rutten ville norse-gaelerna eliminera deras huvudstad. Det som kraftigt talar mot den teorin är att det inte fanns vattenvägar eller lämpligt land mellan två vattendrag för att dra båtar som sammanband hela vägen mellan Firth of Clyde i väster till Firth of Forth i öster i Skottlands mittenbälte. För att använda rutten var norse-gaelerna tvungna att transportera sig långa sträckor på land, vilket inte var ett alternativ för dem eller rutten.

 
3.9 Kungariket Strathclyde 871 till 1018-1054 (1058/1093)
 
Efter angreppet på Dumbarton Rock 870/871 flyttade Alt Clut sin huvudstad till Govan som idag ligger i Glasgow. Det förekom också kunglig aktivitet i Partick i Glasgow efter 871. Efter flytten kallade de sitt eget kungarike för Ystrad Clut, Ystrat Clut, Ystrad Clud och Alclud, på modern engelska Kingdom of Strathclyde och på svenska kungariket Strathclyde. Anglosaxerna i England kallade kungariket för Strath-Clota. Från 872 kallades kungarna av Strathclyde också för kungar av Srath Clúade. 
​
Anledningen till namnbytet på kungariket, från Alt Clut till Ystrad Clut/Strathclyde, berodde på att de omorienterade kungarikets maktbas från nordvästra delen av floden Clyde till a) sydöst, b) dalgångarna söder om sydöst där floden Clyde också rann igenom, och till c) markerna söder om där floden Clyde rann i sydöst. Strath är det engelska ordet för bred dalgång. Ofta har en strath också en bred och grund flod som rinner igenom den breda dalgången. Jämför med en glen som är en dalgång som ofta är smalare och djupare samt omgiven av svagt sluttande sidor. En typisk glen är också lång. Jämför med raviner i Skottland som är djupa och smala samt omgärdade av branta sidor.
 
Kungariket Strathclyde kallades också för Cumbria. Omkring 871-878 kom Strathclyde över norra Cumbria. Enligt en del uppgifter senare, men inte senare än i början på 900-talet. 876-914 annekterades södra delen av Northumbira av danska vikingar. 876-914 var det ett danskt kungarike och en del av danelagen medan norra delen av Northumbria styrdes av angler. 

I början av 900-talet införlivades Keswick och omkringliggande områden i centrala Cumbria i Strathclyde. Från början av 900-talet fram till 1018-1054 sträckte sig kungariket Strathclyde från West Dunbartonshire i norr i sydlig och sydöstlig riktning via dagens sydvästra och södra Skottland, inklusive Dumfries and Galloway, ända ned till delar av Cumbria. Enligt en del uppgifter hela vägen ned till Morecambe Bay söder om Cumbria. Sista sydliga tredjedelen av Cumbria tog Strathclyde av danelagen som tidigare erövrade det av Northumbria. 914 invaderade norska vikingar södra Northumbira och gjorde det till ett norskt kungarike. 927 bildades England ur flera anglosaxiska kungariken i det som idag är mellersta och södra England. 954 erövrades Northumbria av England. 

Någon gång 1018-1054 blev kungariket Strathclyde en del av kungariket Alba (Skottland). Enligt en del uppgifter 1058 och enligt andra uppgifter officiellt 1093. Omkring 1050 förlorades delarna i Cumbria till Siward (d. 855), Earl i York 1023/1033-1041 och Earl of Northumbria 1041-1055. Dock tillhörde Carlisle i Cumbria kungariket Strathclyde fram till 1018-1054 och sedan kungariket Alba (Skottland) fram till 1092 när William II (1056-1100) invaderade regionen och införlivade Cumberland i England. William II var kung av England 1087-1100.
 
Efter att norse-gaelerna förstörde fortet på Dumbarton Rock 871 dröjde det till 1200-talet innan platsen nämndes igen i skriftliga källor. Det betydde inte automatiskt att platsen var obebodd. Det var fullt möjligt att människor bebodde Dumbarton Rock på 900-, 1000- och 1100-talen. Huserade det några människor på platsen var de emellertid inte några personer som satt på höga maktpositioner i först kungariket Strathclyde och sedan i kungariket Alba. Dock var det möjligt att några enstaka småbönder, fiskare eller lokala handelsmän hade några hus och bodde på Dumbarton Rock. 1220 eller 1222 uppfördes slottet Dumbarton Castle på Dumbarton Rock av Alexander II (1198-1249), kung av Alba (Skottland) 1214-1249. Slottet kallades för Dùn Breatainn och Dùn Breatann. De var de gäliska orden för Dumbarton och betydde britannernas fort och britonernas fort. 1222 beviljade Alexander II den intilliggande småstaden Dumbarton status som en royal burgh, på svenska kunglig burgh. Se Dumbarton Castle i West Dunbartonshire för mer om det slottet.

4. Ogham

Oghaminskription på Dunadd i västra Skottland. © David Hawgood. CC.

Ogham var ett tidigt medeltida alfabet som användes främst inom primitiv iriska (Primitive Irish) på 300-talet till 500-talet samt i forniriska (Old Irish) från 500-talet till år 900. Peaken och toppen för alfabetet var på 400- och 500-talen. Användarna som använde oghamalfabetet ristade in texterna på stenar. Övervägande del av alla texter på oghamstenar skrevs på primitiv iriska, men det finns även några som tros skrevs på piktiska. Det finns en del forskare som tror att ogham användes redan på första årtusendet f.Kr. Det finns ca 400 oghaminskriptioner på stenar och stenmonument på Irland och i västra Storbritannien från 300-talet e.Kr till år 900. Merparten av dem finns i sydvästra och södra Irland i grevskapen Kerry, Cork och Waterford.

Utanför Irland finns det flesta antal oghaminskriptioner i grevskapet Pembrokeshire i sydvästa Wales. Det finns också oghaminskriptioner i södra och norra Wales. Det finns även några få exemplar av oghaminskriptioner i gränstrakterna mellan Cornwall och Devon i sydvästra England, Isle of Man, Argyll and Bute i västra Skottland, Aberdeenshire i nordöstra Skottland och på Orkneyöarna och Shetlandsöarna i norra Skottland. Dessutom finns det en oghaminskription i Silchester i Hampshire i södra England. 

De skotska oghaminskriptionerna tros vara skrivna på piktiska enligt de flesta forskarna inom detta område, men det råder stor osäkerhet om det. 1999 trodde Richard Cox i sin bok "The Language of Ogham Inscriptions in Scotland" att de skotska oghaminskriptionerna var fornnordiska. Oghaminskriptionen på Dunadd i västra Skottland från 600- eller 700-talen troddes från början var skriven på piktiska, men har på senare tid föreslagits istället varit skriven på forniriska, dvs på äldre gäliska.  De 400 oghaminskriptionerna som finns på Irland och i Storbritannien delas in i de två grupperna ortodoxa (orthodox ogham) och skolastiska (scholastic ogham). I den ortodoxa gruppen finns det 382 oghaminskriptioner. De gjordes främst på 300-, 400- och 500-talen under den primitiva iriska språkperioden, varav de flesta av dessa gjordes på 400- och 500-talen. Av de 382 ortodoxa oghaminskriptionerna finns 330 på Irland, 36 i Wales, 8 i England varav 5 i Cornwall och 2 i Devon samt 1 i Hampshire, 5 på Isle of Man och 3 i Skottland. 

I den skolastiska gruppen finns det 18 oghaminskriptioner. De gjordes från 500-talet fram till dagens moderna tider, varav de flesta av dessa 18 är från främst från 500-talet till 800-talet. De skolastiska började göras under den forniriska språkperioden från 500-talet till år 900. Sedan fortsatte de göras under den medeliriska språkperioden från 900-talet till 1100-talet vidare in i högmedeltiden som varade i Västeuropa 1001-1300. Därefter fortsattes de göras ända in till dagens moderna tider. De skolastiska gjordes i Skottland, Isle of Man och på Irland. Det finns ca 30 tidiga piktiska skolastiska inskriptioner i Skottland från 500-talet till 800-talet.

I de ortodoxa inskriptionerna läses texterna från den nedre vänstra delen av en sten. Sedan fortsätter texten uppåt längs kanten till toppen för att därefter gå till höger på toppen och sedan nedåt på stenens högra sida ifall det är en lång inskription. De flesta ortodoxa inskriptioner har med personnamn, antingen i form av en kenotaf, en gravsten eller för att dokumentera vem som ägde marken. En kenotaf var ett gravmonument som restes till minne av en avliden vars kvarlevor hade gått förlorade eller hade jordfästs på annan plats. De ortodoxa inskriptionerna brukar också ha en formel av ord som beskriver personens härkomst eller stamtillhörighet. De skolastiska inskriptionerna däremot var inspirerade av manuskriptkällor. De fortsatte inte den ursprungliga traditionen att använda stenarna som monument som i fallet hos de ortodoxa. Dessutom följer de skolastiska en linje på stenens yta där bokstäverna sedan finns vid den platsen istället för som i de ortodoxa 
där bokstäverna följer stenens kant.