300-talet

300-talet

Innehåll

1. Piktland 297-889/900
- 1.1 Introduktion
- 1.2 Åren 297-312
- 1.3 Skoterna
- 1.4 Attacker
- 1.5 Själ
2. Piktiska tronföljden och språket
3. Pikterna plundrade norra England 360
4. Attacotti 364-368
5. Barbariska konspirationen 367-368
- 5.1 Bakgrund
- 5.2 Konspirationen 367-368
- 5.3 Areani
- 5.4 Romerska överhuvuden mördades
- 5.5 Romarnas agerade för att återställa ordningen 368-369
- - 5.5.1 Valentinus
- 5.6 Framgångsrik Count Theodosius
- 5.7 Efter lugn kom storm
6. Ny provins i norra England 369
7. Romarna lämnade Selgovae 370
- 7.1 Lämnade
- 7.2 Romarnas närvaro
8. Magnus Maximus 383

Se 500-talet för:
- piktiskt silver för åren 400-900, men främst för åren 500-900.
- piktiska stenar för åren 500-900 (400-900).
- piktiska språket på 500-talet till 800-talet, som dog helt ut år 1100.

Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt på 300-talet. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. Översta bilden: romare.

Texten till nr 1 kommer i en utförligare version under 2023.

1. Piktland 297-889/900

1.1 Introduktion

Piktland fanns från 297-312 fram till 889/900. Under åren 297-312 till 843 låg Piktland i östra och norra Skottland. Under de åren var Piktland indelat i sju större piktiska kungariken och eventuellt ännu flera mindre kungariken. Alla kungarikena hade sina egna kungar. Ofta hade de en kung per kungarike, men ibland kunde det vara två kungar som regerade tillsammans. Under åren 311-900 hade alla dessa piktiska kungariken också en gemensam kung som var kung över hela Piktland och över alla pikter. Han fungerade ungefär som en överkung. Ibland var denna kung också kung över något av de sju större piktiska kungarikena. Han var då både kung över ett enskilt piktiskt kungarike inom Piktland och kung över hela det större Piktland.

Det gäliska kungariket Dál Riata låg i västra Skottland och norra Irland. Det fanns under åren 500-843. 843 expanderade Piktland till västra Skottland när kungariket Dál Riata blev en del av Piktland. Piktland täckte då större delen av Skottland norr om det skotska mittenbältet, utom möjligen Yttre Hebriderna som dock hade en piktisk kultur och språk. 889/900 ersattes Piktland av kungariket Alba som 1286 blev kungariket Skottland som upphörde 1707 när det bildade kungariket Storbritannien tillsammans med England. Som kortast fanns Piktland i 577 år räknat på perioden 312-889 och som längst 603 år räknat på åren 297-900.

1.2 Åren 297-312

Svenska ordet pikter och engelska picts kommer från latinska ordet picti som betyder det målade folket, vilket var romarnas benämning på caledoniernas arvtagare norr om det skotska mittenbältet. Picti betyder också det tatuerade folket, men versionen om det målade folket är kändare och mer officiell. Ordet picti förekom första gången år 297. Romarna kallade pikternas kungarike för Pictavia, på svenska Piktland och på engelska Pictland. Pikterna själva kallade sig inte och sitt rike för det.

Under perioden 297-312 kallade romarna Skottland norr om mittenbältet både för Pictavia och Caledonia. Romarna kallade också södra Skottland och norra England för Caledonia fram till 312.
Caledonia var emellertid inget kungarike. Det var bara romarnas namn på den här delen av norra Storbritannien vid den här tiden som låg från norra England och norrut till norra Skottland. Se första århundradet e.Kr. för år 1-100 för mer ingående om caledonierna vs pikterna.

Troligen år 297 och definitivt vid år 312 hade Piktland börjat etablera sig som ett kungarike i östra och norra Skottland. Kungariket bildades efter att flera stammar norr om mittenbältet förenades och gick samman i ett kungarike för att kunna stå upp mot romarna i den romerska provinsen i Britannia i England. Dock var Piktland uppdelat i flera mindre piktiska kungariken med egna kungar. Men de förenades i en överkung som var kung över alla piktiska kungariken eller kung över alla pikter.

Systemet liknade det som de hade på Irland med oändligt många kungariken med sina egna kungar, men med en överkung. Från 297-312 till 500-talet var dock den piktiska nationen inte enad i enhetlig nation. Det dröjde till 600-talet innan pikterna enades i ett kungarike som låg i östra och nordöstra Skottland. Däremot fanns kungariket Piktland

1.3 Skoterna

Skoterna fanns på Irland från 200-talet och i århundradena efter. Skoterna är det svenska namnet för latinska orden scoti och scotti samt det engelska ordet för Scoti. Latinska scoti är det latinska ordet för gaeler/gäler. Det är korrekt att nämna skoter som gaeler eller gäler. Det är dock vanligt i svenskan att referera till skoter som en egen folkstam inom flera andra gäliska folkstammar på Irland. Enligt samma definition var gälerna ett samlingsnamn för alla de stammar som bodde på hela Irland på 200-talet och framåt och som sedan spred sig till utanför Irland som t.ex. Isle of Man, Skottland och England efter år 383. Skoter på norra Irland var med och bildade kungariket Dál Riata som fanns år 500-843 i västra Skottland och norra Irland. År 500 kallades Irland för Scotia på latin. Från 800-talet började det gradvis ändras till att refereras området norr om skotska mittenbältet. På 1100-talet var det nästan uteslutandet smeknamnet på det som idag är Skottland, men som på 1100-talet hette Alba. Det dröjde dock till 1286 innan Alba bytte namn till Skottland.

1.4 Attacker

Under 200-talet var caledoniernas attacker på Hadrianus mur i norra England relativt få. De som förekom var också ganska oorganiserade. Deras efterträdare pikterna följde samma spår med oorganisation under åren 297-305. Men år 306 blev pikterna mer enade och organiserade över de tidigare interna stammarna. Piktiska attacker ökade på Hadrianus mur och romarna tvingade sända dit fler romerska soldater. På flera ställen i övriga Europa skedde samma saker där stammar långsamt började attackera romerska posteringar runtom i romarriket. När romarna blev svagare på 300-talet blev pikterna djärvare. Enligt uppgifter från 2018 gjorde pikter och skoter från Irland nästan 300 attacker på det romerska Britannia i England och Wales under åren 300-383. Under de här åren enades de med att de hade romerna som fiende.

Pikterna gjorde främst sin attacker vid gränsen mot det romerska Britannia vid Hadrianus mur i norra England. Efter att romerska soldater lämnade Hadrianus mur i stora skaror 383 seglade pikterna under åren 383-410 också ned längst Englands östkust och gjorde flera attacker ända ned till Norfolk. Skoterna däremot gjorde efter romarnas lämnande räder 383 till a) Dumfries and Galloway i sydligaste Skottland där stammarna Novantae och Selgovae hade sina territorier, och b) västra delen av centrala England och östra Wales. Därtill invaderade andra gäliska stammar från östra och sydöstra Irland under åren 383-410 a) norra, västra och södra Wales, b) Bristolkanalen mellan södra Wales och norra Devon och Somerset, och c) West Sussex i södra England.

Efter romarna nästan helt lämnade norra England 383 och efter att de lämnade Storbritannien för gott 410 började pikerna och skoterna att kriga och slåss mot varandra. Deras gemensamma fiende i romarna var borta. De här konflikterna mellan pikter och skoter (gäler) pågick i hundratals år. När skoterna bildade kungariket Dál Riata i västra Skottland och norra Irland år 500 fortsatte konflikterna och krigsslagen, men nu mellan skoter (gäler) i Dál Riata och pikter i Piktland. Men 843 gick Dál Riata slutligen helt med och blev en del av Piktland och konflikterna var ett minne blott. Dessutom hade det kommit en ny fiende i den här delen av världen i form av norska vikingar som invaderade Yttre Hebriderna 794. Dock fick gäliska kvinnor i västra Skottland barn med manliga norska vikingar. På 900-talet anammade de tidigare pikterna i det efterföljande kungariket Alba 889/900-1286 frivilligt den gäliska kulturen. Även om pikterna vann över gälerna när det gällde kungariket i Piktland vann gälerna över pikterna om vilken kultur, dvs. gälisk, som skulle råda i detta kungarike Alba.

1.5 Själ

Kungariket Piktland utgör en riktig stor själ och grundbult i den skotska historien. Efter kungarikena Storbritannien, Skottland och Alba är Piktland det enskilda mest betydelsefulla kungariket som funnits de senaste 14 000 åren i det området som idag är det geografiska Skottland. Dál Riata var också ett viktigt kungariket, men inte lika betydelsefullt som Piktland. Dál Riata var dock viktigare än kungariket Strathclyde som fanns från 871 till 1018-1054 (1058/1093). Men om Piktland är fyra efter Storbritannien, Skottland och Alba är Dál Riata en god femma över de viktigaste kungarikena i Skottland någonsin. Bland en del historiker är det vanligt att förenkla historien genom att säga eller skriva att Dál Riata gick med i Piktland som blev Alba som blev Skottland. De utlämnar då andra kungariken som t.ex. Strathclyde.

2. Piktiska tronföljden och språket

Click here to edit.

3. Pikterna plundrade norra England 360

I mars 2010 tändes 500 eldar på Hadrianus mur från öst till väst för att fira att det var hela 1 600 år sedan slutet av det romerska styret över stora delar av Storbritannien. År 410 lämnade romarna ön för gott. Innan hann pikterna attackera muren flera gånger om såsom år 360. © Gary Dickson. CC.

År 306 tvingades romarna förstärka sin norra gräns Hadrianus mur mot caledoniernas arvtagare pikterna. Samma sak skedde runtom i romarriket. När romarna blev svagare på 300-talet blev pikterna istället djärvare. På 350-talet tog pikterna kontakt med skoterna på Irland. År 360 angrep pikterna Hadrianus mur i norra England. Sedan gick de in och plundrade norra England.

4. Attacotti 364-368

Attacotti var ett folk som plundrade romerska Britannien 364-368 tillsammans med irländare (Scottis), pikter, saxare från norra Tyskland, romerska militära desertörer och inhemska britter från England. Främst plundrade de södra Skottland och norra England mellan Antoninus mur och Hadrianus mur samt andra områden i norra England. Det hävdade såväl samtida historiker och präster på 300-talet som senare historiker i början på 400-talet. Militära enheter från attacotti nämndes också i Notitia Dignitatum år 400. Se andra raden och tredje skölden i bilden nedan till vänster. Notitia Dignitatum är ett unikt dokument över romerska riket och bl.a. över militära enheter inom romarriket.

Ingen vet var attacotti kom ifrån förutom att de var "insular", vilket betyder att de antingen kom från dagens Irland eller Storbritannien. Det tros dock att de möjligen kom från Skottland, men det finns inga som helst bevis för det. Ibland nämns det att de var från ett område som låg nära södra Loch Lomond i West Dunbartonshire i västra centrala Skottland. De uppgifterna är emellertid påhittade och kom från engelska Charles Bertrams (1723-1765) beryktade falska verk ”The Description of Britain” som publicerades 1757.

Man skulle lätt kunna ta attacotti som ett löst sammansatt gäng män som bestämde sig för att plundra områden i södra Skottland och norra England. Romersk-katolska prästen St. Jerome (347-420), känd på latin som Eusebius Sophronius Hieronymus, skrev i sina skrifter att gemensamt för attacotti var att de utövade kannibalism. Han skrev också att männen hade fruar, vilket ytterligare förstärker bilden att det var ett eget distinkt folk. Nu behöver det inte nödvändigtvis innebära att de var kannibaler eftersom det låg i romarnas intressen att utmåla fienden som primitiva blodtörstiga barbarer, vilket legitimerade romarnas egen status som en mer högtstående civiliserad kultur.
Attacottis plundringar upphörde när den romerska generalen Count Theodosius (d. 376) besegrade dem 368. Han var också känd som Flavius Theodosius och Theodosius den äldre. Det finns en gravsten från en soldat från attacotti.

5. Barbariska konspirationen 367-368

Den barbariska konspirationen 367-368 i det romerska Britannia pågick i ett år från början av vintern 367-368 till början av den efterföljande vintern 368-369. Konspirationen varade från slutet av 367 till slutet av 368. Det romerska återställandet av Britannia tog upp till ett år från 368 till 369. Britannia utgjorde den södra delen av ön Storbritannien, vilket motsvarade dagens England och Wales. Den barbariska konspirationen är också känd som den stora konspirationen. På engelska kallas den för the Barbarian Conspiracy och the Great Conspiracy medan på latin går den bl.a. under namnen barbarica conspiratio och magna coniuratione.

5.1 Bakgrund

Flavius Magnus Magnentius (303-353) hade som romersk usurpator 350-353 givit hedningar mer rättigheter inom romarriket. Han föddes själv år 303 i Gallien i det som är dagens norra Frankrike som son till en fransk mor och en brittannisk pappa från Storbritannien. Senare som yrkesman var han mer tolerant mot både kristna och de som romarna uppfattade som hedningar. Denna inställning uppskattades av stammar i Spanien, Frankrike och England. Som romersk usurpator gav han tillbaka hedningar en del rättigheter som de tidigare varit fråntagna i hundratals år innan. I ett försök att stärka sin makt i områden i östra delen av romarriket marscherade Magnentius med en 35 000 man stor armé mot Donau. Detta uppskattades inte av Constantius II (317-361) som var romersk kejsare 337-361. Constantius II skickade ett meddelade till Magnentius att han skulle dra sig tillbaka till Frankrike. Men han hade inga planer på något sådant. Han hade dessutom stöd av västra delen av romarriket. Constantius II avbröt då sina strider mot perserna i Syrien i Mellanöstern. Med 60 000 män rörde sig sedan Constantius II västerut med sin östromerska armé.

28 september 351 i Mursa väster om Donau i Pannonien i det som idag är Osijek i Kroatien mötte Constantius II upp Magnentius i slaget vid Mursa Major. Det blev ett av de blodigaste slagen i romarrikets historia. Constantius II förlorade 30 000 av 60 000 män medan Magnentius förlorade 25 000 av 35 000 män. Enligt andra uppgifter sårades och stupade 24 000-30 000 av Constantius II:s män medan i Magnentius armé sårades och dog 23 760-24 000 män, varav hos den senare dog de flesta av dessa ca 24 000. Constantius II vann slaget och Magnentius drog sig tillbaka till Frankrike med de överlevande 10 000 männen. I början av augusti 353 möttes deras arméer igen i slaget vid Mons Seleucus La Bãtie-Montsaléon i sydöstra Frankrike. Även detta krigsslag vann Constantius II. Strax efter tog Magnentius livet av sig den 11 augusti 353 i Lugdunum i det som nu är Lyon. Constantius II lät då tillsätta en utredning som gick ut på att hitta Magnentius anhängare i hela Västeuropa och undanröja dem.

Efter Magnentius död minskade antalet romerska soldater i England och nordvästra Frankrike eftersom många av dem dog för Magnentius i de båda krigsslagen mot Constantius II. Dessutom ökade avståndet mellan lokala stammar i Västeuropa och romerska trupper när lokala stammars rättigheter återigen minskade. I England blev alltfler britanner, också känd som britter, mer missbelåtna när deras rättigheter minskade. Samtidigt var den romerska armén försvagad i England. Många romerska soldater på ön Storbritannien var dessutom missnöjda med förhållandena. Spänningarna ökade. År 367 hade tre romerska befäl till uppgift att försvara England och Wales. De kunde liknas vid generaler. De tre typerna var:

1. Dux Britanniarum som instiftades i slutet av 200-talet eller i början på 300-talet. Den romaren som hade denna titel basade över fjorton enheter, units, vars uppgift var att ha en bevakande funktion. Hans soldater stred normalt sett inte i fält. De var stationerade i norra England i Yorkshire, Cumbria och Northumberland med huvudkvarter i Eboracum i dagens York. De bevakade också South Pennines i norra England. Läget gjorde de att de ständigt var utsatta av attacker från piktiska stammar från Skottland och av plundringar från skoter från Irland.

2. Comes (Count) Britanniarum var en general som basade över en rörlig militär enhet med sex kavallerier, tre infanterier och 6 000 soldater från mitten av 300-talet och framåt. Kavallerier är militärer och trupper på häst medan infanterier är militärer till fots.

3. Count of the Saxon Shore var en romersk ledare vid den engelska kanalen. På svenska betyder det ungefär comes av den saxiska kusten eller general över den saxiska kusten. Hans myndighets uppgift var att skydda båda sidor om den engelska kanalen i södra och sydöstra England, nordvästra och norra Frankrike samt nordvästra Belgien från piratattacker och från attacker från lokala stammar. En rad olika romerska fort byggdes i södra och östra England och i norra Frankrike i slutet av 200-talet för att skydda engelska kanalens kuster. En romersk flotta patrullerade också engelska kanalen. I slutet av 300-talet var Count of the Saxon Shores ansvarsområde enbart begränsat till den engelska sidan.

5.2 Konspirationen 367-368

Vintern 367-368 gjorde den romerska garnisonen vid Hadrianus mur i norra England uppror mot sina romerska överordnade. De tillät piktiska stammar gå in i England. Pikterna tackade för öppenheten. 367 gick de piktiska stammarna Dicalydones och Verturiones in och plundrade områden i norra England. Eftersom Votadini stödde de piktiska stammarna i dessa angrepp sade romarnas upp sitt samarbete med dem. Innan hade Votadini och romarna haft en relativt bra relation. Votadinis historiska hemvist var östra Skottlands mittenbälte, östra delen av sydöstra Skottland och nordligaste delen av nordöstra England.

Samtidigt under vintern 367-368 plundrade attacotti och skoter (irländare) de västligaste delarna av centrala delen av ön Storbritannien. Saxare från Tyskland plundrade sydöstra England och norra Frankrike medan franker från Frankrike plundrade norra Frankrike. Alla dessa attacker på England, Wales och norra Frankrike orsakade stora skador och stora förstörelser. Mängder med städer, romerska utposter och bosättningar i västra Wales, västra England och norra England plundrades av pikter, attacotti och skoter. Lägg till alla räder av saxarna i sydöstra England. Civila romano-britter i England mördades, kvinnor våldtogs och människor förslavades.

Romerska historikern Ammianus Marcellinus (f. 325/330 och d. 391-400) kallade det som skedde 367-368 för en barbarisk konspiration, också känd som den stora konspirationen. Med konspiration syftade han på en konspiration mot romarrikets del i England och Wales. Den inträffade i slutet av den romerska ockupationen av Storbritannien. Pikterna i norr var rörliga och orsakade stora förödelser på norra England, enligt Ammianus Marcellinus. Romerska provinsen i England och Wales var på gränsen till en ruin. Vid den här tidpunkten var romarriket under stor press. Imperiet attackerades från alla håll, sidor och kanter av båda lokala ockuperade stammar inom romarriket och av stammar utanför romarriket. Räderna på romarriket skedde från Gallien och Donau i norr till norra Afrika i söder. I regel plundrade stammarna områdena närmast dem.

En del forskare på 2010- och 2020-talen spekulerade i huruvida attackerna på romarriket var samordnade. De resonerade i termer som att många små stick samtidigt fällde ett stort byte. Det som talar mot det var de långa avstånden i Europa. Det var mycket svårt att samordna alla attacker ungefär samtidigt där alla lokala stammar hade sina egna åsikter, vilket försvårade för gemensamma organiserade attacker. Andra forskare på 2020-talet menade att stammar runtom i Europa och norra Afrika istället såg det romerska förfallet närmast dem och passade då på att utnyttja det genom räder.

5.3 Areani

Areani var civila människor som romarna mutade för att få uppgifter om hur brittiska stammar rörde sig i England på 300-talet. De fungerade som hemliga agenter och spioner för romarriket. Men 367 svek de sina romerska arbetsgivare och slutade hjälpa den romerska armén i England. De berättade inte längre vad som var på gång. Därför kom attackerna på England 367-368 helt överraskat för romarna. Man kan spekulera i varför areani svek romarna:
1. De blev mutade av de egna och fick mutor från båda håll. De fick mutor från både sina egna stammar och från romarna. De valde då att hålla på de egna och svek romarna.
2. De blev upptäckta av de egna stammarna som spioner för romarna. De fick då välja mellan att bli avrättade av de egna eller ge falsk information till romarna.
3. När de visste att de egna tänkte slå till mot romarna kanske kärleken till de egna stammarna vägde tyngre än mutorna från romarna. Trots mutorna måste många areani ogillat romarna.

Areani svek mot romarna bidrog till att den barbariska konspirationen i Storbritannien kunde utföras i den omfattningen som den gjorde 367-368. Hade areani gjort sitt jobb för romarna hade den romerska militären kunnat gå in betydligt tidigare och minskat skadorna. Romarna hade då vetat vad och var motståndarna var i görningen och var de rörde sig.

5.4 Romerska överhuvuden mördades

En de romerska cheferna som mördades under den barbariska konspirationen 367-368 var Nectaridus (d. 367) som var Count of the Saxon Shore. Han var en romersk militär ledare som hade till uppgift att skydda engelska kanalen på båda sidor från piratattacker. Han mördades 367 efter en piratattack som troligen utfärdades av saxare eller franker. En annan romersk chef som dog var Fullofaudes (d. 367). Han var Dux Britanniarum i norra England. Han mördades 367 antingen norr om Hadrianus mur av pikter eller av egna romerska trupper som gått över till pikterna, enligt Ammianus Marcellinus.

Angreppen fortsatte mot romarna. För att behålla livet deserterade en del romerska soldater till motståndarna. I samband med attackerna frigjordes även en del slavar som romarna höll fångna. Detta resulterade i att horder av män i mindre grupper, som tidigare var slavar, drev omkring på landsbygderna och rånade de stackars relativt försvarslösa lokalbefolkningarna. Ett antal av de kringströvande männen våldtog också kvinnor på landsbygden. Det rådde allmänt kaos på landet. Senare historiker hävdade att de före detta manliga slavarna övergick till kringströvande rånare för att kunna försörja sig och få mat på borden. Andra senare historiker höll inte med. De menade att dessa män kunde ha, om de inte fick vanliga jobb i egenskaper som före detta slavar, sökt sig till inhemska eller utländska arméer där det alltid fanns ett behov av soldater. Men de valde istället frivilligt att bli rånare, enligt de andra historikerna. Den första gruppens historiker kunde inte förklara varför en del av männen också behövde våldta kvinnor i samband med rånen. Våldtäkterna gav inte dem mat på bordet.

5.5 Romarnas agerade för att återställa ordningen 368-369

Valentinian I (321-375), romersk kejsare över hela imperiet 364 och västromersk kejsare 364-375 kunde personligen inte åka till England och bekämpa anfallen på England och Wales. Han befann sig i sydvästra Tyskland. Hans armé krigade mot alemannerna i slaget vid Solicinium 368 i sydvästra Tyskland. Alemannerna var namnet på ett stamförbund av flera germanska stammar. De hörde hemma vid floden Main i södra Tyskland. Istället för att resa till England skickade Valentinian I befälhavaren Severus som var kejsarens comes domesticorum. Han var chefen för kejsarens personliga livvaktsstyrka protectores domestici. De var en enhet bestående av elitvakter till de romerska kejsarna 284-395. Deras uppgifter var både att vara livvakter och stabsofficerare till kejsarna. De som tjänstgjorde i protectores domestici kallades för domesticus. Efter några års tjänstgöring brukade de placeras ut på ett militärt regemente.

Severus kallades tillbaka från England efter att han misslyckades med att stoppa attackerna mot Britannia. Han ersattes av Flavius Jovinus (310-370) som var en romersk general och tidigare konsul över det Västromerska riket 367-367. 368 var Jovinus också kejsarens magister equitum. Det innebar att han var ledaren över det romerska kavalleriet och kejsarens högra hand. Även Jovinus misslyckade med sitt uppdrag i England och kallades hem. Uppdraget gick då till den romerska Flavius Theodosius (d. 376), också känd som Theodosius den äldre och senare som Count Theodosius. Han var en högt uppsatt romersk officer i det Västromerska riket och var stationerad i franska Gallien. När han fick uppdraget uppgraderades han till general och fick titeln count (comes). Hädanefter gick han under namnet Count Theodosius, dvs general Theodosius. Han tog sig till Bononia, idag Boulogne-sur-Mer i norra Frankrike, som fungerade som romarrikets officiella hamnstad vid den engelska kanalen.

Våren 368 korsade Count Theodosius den Engelska kanalen och tog sig till sydöstra England medan hans fyra militära förband väntade i Bononia. En kort tid senare reste de också över vattnet och gjorde honom sällskap i sydöstra England för att avvärja attacker på England från pikter, attacotti, skoter (irländare) och saxare. I England blev han Comes Britanniarum som var den romerska generalen och ledaren som basade över de rörliga romerska trupperna i England. Count Theodosius fick hjälp av sin son Theodosius I (347-395) som föddes 347 i Cauca i dagens Coca i centrala Spanien eller möjligen i Italica i södra Spanien. Sonen Theodosius I blev senare kejsare över det östromerska riket 379-392 och kejsare över hela det romerska riket 392-395. Även Magnus Maximus (335-388) bistod Count Theodosius. Maximus var kejsare över Västromerska riket 383-384, men 368 var han junior officer i England.

Tillsammans marscherade de från Rutupiae i östra Kent i sydöstra England till Britannians största stad Londinium. Rutupiae är dagens Richborough medan Londinium är nuvarande London. Londinium blev sedan deras bas till 369. I Londinium förhandlade de med inkräktarna. Count Theodosius lovade amnesti till romerska desertörer, vilket möjliggjorde för det romerska imperiet att ta kontrollen över övergivna fort. Dulcitius tillsattes som den nya Dux Britanniarum 368 eller i början av 369 efter att den stått tom sedan Fullofaudes mördades 367. Som Dux Britanniarum var Dulcitius chef över enheter med en bevakande funktion. Han blev också ställföreträdare för att leda en ny civil förvaltning. Dulcitius var en duktig militär, enligt Ammianus Marcellinus.

5.5.1 Valentinus

Valentinus (d. 369) var en romersk rebelledare. Förmodligen kom han från en fin och välbärgad familj. Han var svåger med Maximinus som stod nära tidigare nämnda Valentinian I som var kejsare över Västromerska riket 364-375. Maximinus ska inte förväxlas med Magnus Maximus. I mitten av 360-talet begick Valentinus ett fruktansvärt brott. Oklart vad, men under Maximinus vingar förmildrades straffet. Maximinus lyckades se till att Valentinus sändes till England istället för att avrättas, enligt Ammianus Marcellinus,

I England kom Valentinus i kontakt med andra romare i exil som var missnöjda det romerska styret i Britannia. De organiserade sig och planerade göra en revolt 368. De började med att muta romerska soldater för att få över dem på deras sida. Men innan revolten hann börja gick Count Theodosius in och avstyrde revolten. Count Theodosius var den romerska ledaren som basade över de rörliga trupperna i England. Valentinus och hans romerska upprorsmakare togs tillfånga. De överlämnades till Dulcitius som var den nya Dux Britanniarum. Han avrättade allihopa i början av 369.

En vanlig reaktion hade varit att Count Theodosius hade röjt som en galning efteråt Valentinus uppror för att visa vad som hände ifall man gjorde revolt eller planerade revolt inom en provins i romarriket. Helt enkelt för att visa vem som bestämde och för att avskräcka framtida uppror. Men missnöjet med det romerska styret var stort både bland lokala engelsmän och romare som bodde i England. När som helst och varsomhelst kunde nya gnistor tändas som kunde leda till nya uppror och revolter. För att säkra freden ansåg Count Theodosius att det var bättre ifall revolten slätades över. Han valde därför en passiv hållning och gjorde inte ytterligare saker efter Valentinus revolt. Valentinus och hans upprorsmakare var avrättade. Det räckte för Count Theodosius.

5.6 Framgångsrik Count Theodosius

Trots framgångar för Count Theodosius under 368 dröjde det ända till vintern 368-369 innan han gjorde sitt stora fälttåg inom England. Det var först under det fälttåget han lyckades återställa hela det romerska Britannia 369 och dess största städer. Han klarade också av att jaga bort fiender och förrädare samt att helt stoppa utomstående attacker på Britannia. Count Theodosius skötte sin uppgift i Storbritannien framgångsrikt. Han må ha varit mjuk efter Valentinus uppror, men i övrigt var han desto hårdare. Count Theodosius såg till att angreppen på England slogs ned. Ordningen på landsbygden och i städerna återställdes. Myterister avrättades och kontrollen över Hadrianus mur återtogs. Gränserna till Wales och England förstärktes. Inkräktarna drevs tillbaka till sina hemländer. Pikterna motades tillbaka till Caledonia (Skottland), scottis drevs tillbaka till Irland, saxare motades tillbaka till Tyskland, osv. Areani avskaffades. Romarnas samarbetet med Votadini återtogs och östra Skottlands mittenbälte, sydöstra Skottland och nordöstra England blev åter en buffertstat till romarriket.

Efter triumfen i Storbritannien återvände Count Theodosius 369 till Rom och hyllades som en hjälte med pompa och ståt. Det var Count Theodosius som återtog kontrollen över romerska Britannia. De var han som skickade tillbaka inkräktarna till sina territorier. Han belönades med att bli en hög militär rådgivare, på engelska senior military advisor, till det Västromerska rikets kejsare Valentinian I. 370 stationerades Count Theodosius i Tyskland där hans romerska trupper kämpade mot de germanska stammarna alemannerna vid floden Rhen i Tyskland. Count Theodosius var framgångsrik och lämnade Tyskland 371 för andra uppdrag. Han fortsatte sin lyckade militära bana genom att bl.a. slå ned ett rebelluppror i Nordafrika 373-375. I slutet av 375 dog det Västromerska rikets kejsare Valentinian I. Efter kejsarens död hade Count Theodosius inte längre stöd från Rom. Han arresterades i början av 376 och fördes till Karthago i nuvarande Tunisien där han avrättades.

5.7 Efter lugn kom storm

368-369 fick romarna visserligen stopp på attackerna och kaoset i England och Wales, men det var bara lugnet före stormen. Lugnet varade bara i några få år innan pikter, skoter och saxare återigen började attackera England och Wales. Sedan var allt var som vanligt igen i Britannia.

6. Ny provins i norra England 369

Resterna av det romerska fortet Hardknott i Cumbria i nordvästra England. Fortet uppfördes år 120-138 av romarna på en eventuellt tidigare struktur från år 110. 500 romerska fotsoldater bodde där samtidigt på den tiden. Ca år 148 övergav romarna fortet, men återtog det år 160 eller år 200. Sedan huserade romerska soldater där fram till slutet av 300-talet. Troligen övergav romarna fortet ca år 383 när de nästan helt lämnade nordligaste England. Under perioden 369-410 låg fortet i den nya romerska provinsen Valentia. Stora bilden: © John E Ryelea. CC.

År 369 bildades en ny romersk konsulär provins i norra England. Den nya provinsen fanns 369-410 och fick namnet Valentia efter Valentinian I (321-375). Han var romersk kejsare över hela imperiet 364 och västromersk kejsare 364-375. Det finns tre teorier var provinsen låg. Den troligaste teorin är att den redan existerande romerska provinsen Britannia Secunda i norra England bytte namn till Valentia. Inget mer. En annan teori är att Britannia Secunda delades upp i två delar i en ny nordlig provins och i en annan ny sydlig provins. Båda låg i norra England. Den nordliga provinsen var Valentia och sträckte sig längs gränstrakterna söder om hela Hadrianus mur ned i sydvästlig riktning in i engelska Cumbria. I provinsen ingick hela engelska Cumbria. Den sydlig provinsen låg i Yorkshire eller i och runt Eboracum, vilket är dagens York.

En tredje betydligt mindre trolig teori är att Valentia låg i södra Skottland mellan Antoninus och Hadrianus murar. Enligt teorin låg den på stammarna Novantae, Selgovae och Votadinis territorier. Det som kraftigt talar emot den tredje teorin är att Novantae i sydvästra Skottland i stort sett alltid levde i samförstånd med romarna. Det fanns ingen anledning för romarna att bilda en provins som sträckte sig över deras marker. Selgovae strax öster om Novantae var helt fritt från romerska soldater efter år 370, vilket talar för att Valentia åtminstone inte låg där efter 370. Votadini i östra Skottlands mittenbälte och i sydöstra Skottland var redan en buffertstat till romarriket åren 164-410, undantaget ett år 367-368. Inte heller där fanns det någon anledning för romarna att ha en provins. Indelningen av romerska provinser i Storbritannien:

Period 1
År 43-197/214: provinsen Britannia (England och Wales).

Period 2
197-293: provinsen Britannia Superior (Wales, södra England och East Anglia).
214-293: provinsen Britannia Inferior (norra England).

Period 3
293-410: provinsen Britannia Secunda (norra Wales och norra England).
293-410: provinsen Flavia Caesariensis (mellersta och östra England).
293-410: provinsen Britannia Prima /Britannia I (Wales och sydvästra England).
293-410: provinsen Maxima Caesariensis (sydöstra England).
369-410: provinsen Valentia (norra England)

Syftet med nya provinsen Valentia var att romarna lättare ville kunna handskas med pikterna i Caledonia (Skottland) och med skoterna från Irland som gjorde räder i nordvästra England. Romarna ville militärt försvåra dessa utomstående folk att attackera norra England. Romarna lade också mer resurser på flottan i norr. Under de efterföljande åren efter 369 på 370-talet gjorde romerska trupper i norra England även några militära expeditioner in i södra Skottland och trakasserade lokalbefolkningarna. Där straffade de stammar i södra Skottland för att visa vilka som bestämde. Scrolla ned för mer om det.

7. Romarna lämnade Selgovae 370

7.1 Lämnade

De första romerska legionerna anlände till Skottland 71 e.Kr. 142 år senare lämnade romarna år 213 större delen av det geografiska området som idag är Skottland. Dock inte hela. Enda undantaget var östra Kirkcudbrightshire och Dumfriesshire i Dumfries and Galloway i södra Skottland där den skotska stammen Selgovae hade sitt territorium. Romarna övergav Selgovaes territorium först år 370 efter att ha ockuperat Selgovae sedan år 79. Under 291 år eller i nästan tre sekler var de ockuperade av romarna. Det motsvarade 11-24 generationer selgovaes som föddes eller levde delvis eller helt under romersk ockupation. Dock under förutsättning att kvinnorna som födde barnen var 12,1 till 26,5 år gamla. 9,7-24 generationer räknat på 12,1-30 år för kvinnorna när de födde barnen. Totalt ockuperade romarna någon del av det som är dagens Skottland under 299 år från år 71 till år 370.

Den romerska närvaron i Skottland, främst under åren 71-213, var komplex. 71-213 påverkade den varje del av Skottland. Ockupationen var varken komplett eller kontinuerlig. Som mest pågick den ofta bara i drygt fyrtio år på de flesta platserna i Skottland och sällan mer än i åttio år. Inte vid något tillfälle under åren 71-213 var ens hälften av Skottlands landmassa under romersk kontroll. Minst 50 % av Skottland var alltid fritt från romarnas militärer under de 142 åren. Det finns dock undantag i enskilda delar av Skottland som de 291 romerska ockupationsåren på Selgovaes territorium. Dessutom hade romarna inflytande i 291, 292, 296 eller 297 år på den delen av stammen Votadinis territorium som låg i sydöstra Skottland. Först åren 79-100/105 och 140-180/184 eller 80-100/105 och 140-211 med det romerska fortet och fästningen Trimontium som låg sydöst om dagens Edinburgh på Votadinis territorium. Sedan var Votadini också under romerskt militärt styre under åren 138-162. Totalt ockuperade romarna Votadinis territorium i 45 eller 50 år under åren 79-100/105 och 138-162 eller i 44 eller 49 år under åren 80-100/105 och 138-162.

Votadini var också ockuperat av romarna under åren 162-180/184/211, men inte under romerskt militärt styre. Därtill var Votadini även en buffertstat till romarriket i 245 år under åren 164-410 undantaget under ett år från början av vintern 367-368 i slutet av 367 till början av vintern 368-369 i slutet av 368. Tidslinje över det romerska inflytande på Votadini:
- År 79/80-100/105 = romersk ockupation i 20, 21, 25 eller 26 år.
- 100/105-138 = inget under 33 eller 38 år.
- 138-162 = romersk ockupation och militärt styre i 24 år.
- 162-180/184/211 = romersk ockupation i 18, 22 eller 49 år.
- 164-367 = buffertstat till romarriket i 202 år.
- 367-368 = inget under ett år.
- 368-410 = buffertstat till romarriket i 42 år.

Det romerska tillbakadragandet från Selgovae i södra Skottland 370 innebar inte att de lämnade Skottland för gott. 369 bildade de den nya romerska provinsen Valentia i norra England. Efter det ökade de sina resurser på sin flotta i norr. Under de efterföljande åren på 370-talet gjorde romarna några militära expeditioner in i södra Skottland. Under dessa expeditioner straffade romerska soldater skotska stammar, deras krigare och civilbefolkning för att visa vilka som bestämde.
Romarna mördade några pikter och våldtog en del piktiska kvinnor. De förstörde och tände också eld på en del av lokalbefolkningarnas matförråd och bostäder. Även en del boskapsdjur fick sätta livet till.
Genom att straffa pikterna hoppades romarna att de inte skulle få några tankar på att göra framtida angrepp på det romerska Britannia igen. Men romarna lyckades inte övertyga pikterna som inte kom på andra tankar. Istället blev pikterna bara ännu mer uppretade. Ändrade sig gjorde däremot de attacotti som var från Irland. De gick senare över till romarna och hade fyra militära förband som tjänade romarriket på kontinenten.

383 drog sig romarna tillbaka i stora skaror från Hadrianus mur i norra England. Efter det satte de aldrig sin fot mer i Skottland. Det blev inga fler romerska militära expeditioner in i Skottland igen. Trots ingen romersk närvaro i södra Skottland och mycket få romerska soldater i nordligaste England efter 383 valde stammen Votadini ändå att fortsätta vara en buffertstat till romarriket 383-410. Möjligen ville de inte riskera någonting ifall romarna skulle komma tillbaka under de här åren. Som en fortsatt buffertstat till romarriket medan romarna var kvar i någon del av ön Storbritannien ökade de sina chanser att inte bli angripna militärt av romarna.

7.2 Romarnas närvaro

Den romerska påverkan på skotsk kultur blev inte bestående efter år 213. Den romerska närvaron i Skottland var dock en viktig tid i skotsk historia. Inte minst eftersom under det första århundradet e.Kr. skrevs de äldsta skriftliga dokumentet över att det fanns en formell förbindelse mellan en geografisk del av Skottland i form av Orkneyöarna och romarriket redan år 43. Det var innan den första romerska invasionen av Skottland år 71. Dessutom skrevs andra skriftliga romerska dokumentationer om Skottland de efterföljande 170 åren. Exempel på sådana dokumentationer var den romerska geografen Ptolemys (90-168 e.Kr.) register över de skotska stammarna år 150. Ptolemy var från den delen av Egypten som då var en romersk provins. Han skrev på grekiska. Utan romersk närvaro i större delen av Skottland åren 71-213 och i Selgovae 79-370 finns risken att Ptolemy dokumentation blivit ytligare och inte lika omfattande. Den kanske heller rentav inte blivit av på grund av bristande romerska kunskaper om Skottland. Tack vare romarnas närvaro i Skottland har vi i eftervärlden idag värdefull kunskap om Skottland åren 43-213 som vi annars inte hade haft.

8. Magnus Maximus
- romarna lämnade nordligaste England i stora skaror 383

Romerska Magnus Maximus (335-388) föddes 335 i Gallaecia på den nordvästra delen av den Iberiska halvön i det området som idag utgör nordvästra Spanien i Galicien, Asturien och León samt norra delen av Portugal. 368 blev han junior officer inom den romerska armén i England. 373 verkade han som romersk militär i Afrika och 380 stationerades han som romersk general i England. Året efter anfölls romarna i norra England av pikter och gaels 381. Maximus drev ut angriparna från England. Sedan använde han samma militära trupper för att invadera Frankrike. Målet var att störta den västromerska kejsaren Gratian (359-383) som befann sig i Paris. Gratian var känd på latin som Gratianus. Han var kejsare över det Västromerska riket 367-383.

Efter att Gratians trupper övergav honom flydde han till Lugdunum, idag Lyon. Där i Lugdunum blev han förråd av sin general Andragathius (fl. 383) som överlämnade Gratian till revolterande generaler. 25 augusti 383 avrättades Gratian och Maximus blev usurpator och kejsare över det Västromerska riket 383-388. Maximus själv avrättades 388 i Aquileia i nordöstra Italien efter att ha besegrats av Valentinian II (371-392) och Theodosius I (347-395) i krigsslaget vid Save i Kroatien.

Tack vare Maximus initiativ drog sig romerska militära förband tillbaka i större skaror från Hadrianus mur och resten av Storbritannien 383-410. 383 lämnade romarna i stort sett helt nordligaste England och större delen av Wales. Vid Hadrianus mur i norra England och i Segontium finns det t.ex. inga romerska mynt daterade efter 383. Segontium var ett romerskt fort i norra Wales. Efter 383 gjorde romarna heller inte några militära expeditioner in i södra Skottland för att straffa lokalbefolkningarna. 407 övergav romarna Hadrianus mur officiellt för gott och Storbritannien 410. Romarna behövde istället sina trupper i hjärtat av romarriket för att hantera en annan kris. Efter att romarna lämnade Storbritannien 410 hade de innan ockuperat södra eller sydöstra England i hela 367 år under åren 43-410. Norra England hade de ockuperat i praktiken i 304-313 år från ca år 70 eller 70-talet till år 383 men på pappret i 328-337 år från ca år 70 eller 70-talet till år 407. Hela eller stora delar av Wales ockuperade romarna i 305 år under åren 78-383 och någon del av Wales i praktiken i 327 år under åren 78-407, men på pappret i 332 år under åren 78-410.

När romarna lämnade Storbritannien i början på 400-talet förlorade Votadini i Skottland sin status som buffertstat och sin allians med Rom. I samband med detta flyttade de i början på 400-talet sin huvudstad 38,4 km västerut från Traprain Law till Din Eidyn där senare Edinburgh Castle uppfördes på 1100-talet. Traprain Law låg sex km öster om Haddington i East Lothian. I början av 400-talet bildade Votadini också det idag inom Skottland ganska klassiska och kända kungariket Gododdin. Gododdin låg söder om nuvarande Stirling och mellan Bryneich/Brynaich och Ystrad Clud. Hundra år senare gick de in i Yr Hen Ogledd, på svenska Det gamla norden och på engelska the Old North. Det var ett område som innefattade flera kungariken i södra Skottland och norra England åren 500-800.

I och med romarnas lämnande av England för gott 410 öppnade det upp England för utomstående attacker. Fortsatta attacker är kanske bättre ord eftersom England attackerades redan på 300-talet av pikter, skoter, saxare, etc. Men det är vanligt bland en del historiker att säga det förstnämnda. Romarnas system med lag och ordning bröt också samman i England när de inte längre fanns kvar efter 410. Romano-britter som blev kvar i England välkomnade senare inflyttade saxare, angler, friser, etc. för att hjälpa dem att försvara deras England mot andra folk som pikterna, etc.

Sett från skotskt håll finns det fyra perspektiv på vad Roms lämnande av Storbritannien 410 innebar för dem. Det första och mest uppenbara perspektivet är att skotska områden slapp ockuperas eller terroriseras av romarna igen. Det andra perspektivet är att pikterna fick en ny fiende i skoterna från Irland efter 383. Med det följde många efterföljande konflikter mellan pikter och skoter. De konflikterna och krigsslagen fortsatte mellan Piktland och skoternas senare nybildade kungarike Dál Riata år 500 i västra Skottland och norra Irland. Under åren 300-383 var pikterna och skoterna i fred med varandra. Då var romarna deras gemensamma fiende. Det tredje perspektivet är att romarnas lämnande 410 var starten på ett senare anglifierande av Skottland som började i södra Skottland och i Skottlands östra mittenbälte redan på 500-talet. På 1100-talet tog det fart i östra Skottland och i delar av övriga Skottland, men inte i västra och norra Skottland. Sedan ökade det stegvis över hela Skottland fram till 1900-talet.

Det fjärde perspektivet är att romarnas lämnande 410 möjligen öppnade upp för flera inom Skottland ganska starka kulturer som frodades fram till 1800-talet och på sina håll som delar av Yttre Hebriderna ända till mitten av 1900-talet. Ett Rom eller dess arvtagare som stannat kvar i England efter 410 hade kanske vid ett senare tillfälle en gång för alla bestämt sig och gått in i Skottland militärt. Sedan hade risken funnits att de hade krossat de gamla eller nya uppkomna skotska kulturerna. Skottland hade då riskerat att bli betydligt mer romerskt. Å andra sidan var inte Skottland frånvänt från den europeiska kontinenten varken då eller nu. Det ömsesidiga utbytet mellan Skottland och delar av kontinenten inom t.ex. handel har funnits i tusentals år, även innan romarnas ankomst första gången till Skottland år 71.