2000-talet

2000-talet

Innehåll

1. Immigration i början på 2000-talet
2. Cash for Honours/Loans for Lordships 2006
3. År 2007-2011
4. År 2014-2019
5. Skottlands territorium är unikt
6. Ny flagga för Isle of Skye
7. Svenskar med skotskt påbrå
8. Summering

Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. © Copyright översta bilden: Robert Brown. CC.

1. Immigration i början på 2000-talet

På 1700- och 1800-talen invandrade stora skaror skottar utomlands men på 1900-talet vände den trenden. På 1900-talet blev Skottland återigen ett land som folk invandrade till om än i blygsam omfattning än vad som var fallet hos en del andra europeiska länder. Immigrationen till Skottland fortsatte i början på 2000-talet. Människor från främst Spanien, Italien, Tjeckien, Somalia, Iran, Karibien, Afrika, Australien och asiater från före detta brittiska kolonier immigrerade till Skottland. Utöver detta förekom det att en del engelsmän flyttade till Skottland. Polska immigranter ökade också i antal på 2000-talet. Efter att Polen gick med i EU 2004 flyttade en del polacker till Skottland och även Irland för att bo och arbeta.

2. Cash for Honours/Loans for Lordships 2006

2006 avslöjade Scottish National Party (SNP) att privatpersoner inte behövde redovisa ekonomiska lån till politiska partier i sina offentliga deklarationer, vilket de däremot var tvungna att göra med donationer. Ett kryphål i lagen hade öppnat för att flera människor lånade pengar till det styrande Labour Party i London efter initiativ från Michael Levy (f. 1944), Baron Levy också kallad för Lord Levy. Lord Levy företrädde Labour Party och satt i det brittiska överhuset, the House of Lords. Överhuset är den ena av de två kamrarna i det brittiska parlamentet.

Motprestationen till långivarna hade varit att utnämna dem till life peerages, dvs. livs-pärsvärdigheter. Life peerages har rätten till att bli nominerade till platser i det brittiska överhuset. För att få platser måste de emellertid godkännas av överhuset utnämningskommission, the House of Lords Appointments Commission som inrättades i maj 2000. För att sedan kommissionen sedan ska godkänna och ge en plats till överhuset måste personen ifråga:
1. gjort en betydande insats inom sin utvalda livsstil.
2. ha en förmåga att göra ett effektivt och viktigt bidrag till arbetet i överhuset.
3. kunna säkerhetsställa att de kan bidra till överhuset.
4. kunna visa förståelse för det konstitutionella ramverket, inklusive platsen för det brittiska överhuset.
5. kunna visa på integritet och oberoende.
6. göra åtagande till de högsta normerna i det offentliga livet.
7. vara oberoende från något politiskt parti.

Kommissionen hyllades på 2000-talet av brittisk media för att den inte tog hänsyn till aristokrati eller politisk klass. Syftet var att göra processen öppen och kunna ge större ansvar till de utnämnda. Dåvarande premiärminister Tony Blair (f. 1953) menade vid inrättningen av kommissionen 2000 att den skulle garantera att överhuset blev mera representativt för Storbritanniens ökade mångkulturella samhälle. Kandidater skulle sökas i ett större område än tidigare. Tony Blair var partiledare för Labour Party 1994-2007 och premiärminister för Storbritannien 1997-2007.

I mars 2006 nominerade Tony Blair flera personer till att bli life peerages som sedan hade rätten att bli nominerade till överhuset. Skotten Angus MacNeil (f. 1970) anade att något inte gick rätt till. Han företrädde Scottish National Party 2005-idag för Yttre Hebriderna i det brittiska underhuset, House of Commons. 2006-2007 hade MacNeil den högsta notan för resor av alla parlamentariker i London. Det berodde främst p.g.a. avståndet till London från sin valkrets på Yttre Hebriderna men också för den obekväma utformningen av valkretsen.

MacNeil misstänkte att lånade pengar byttes mot life peerages. Han menade att Cash for Honours var ett brott mot försäljningen av utmärkelser.
Händelsen polisanmäldes och i den efterföljande utredningen väcktes misstankar mot medlemmar av Labour Party inklusive premiärminister Tony Blair, the konservativa partiet och liberalerna. Lord Levy greps den 12 juli 2006 men släpptes senare mot borgen. Polisutredningen läckte gång på gång och skadade den brittiska regeringen och Labourpartiet. Det slutade med att Labour Party var tvungna att betala tillbaka lånen och kom i ekonomiska svårigheter. Hela utredningen undergrävde Tony Blairs ställning. Vissa personer hävdar att detta skyndade på hans beslut på att avgå som premiärminister den 27 juni 2007.

Riksåklagarmyndigheten Crown Prosecution Service kom 20 juli 2007 fram till att lån kunde ha betalats mot utbyte av life peerages, men inget som kunde bevisas tillräckligt för att fälla de inblandande i åtal. Alla inblandade personer frikändes inklusive Lord Levy trots att han förmodligen var skyldig.

3. År 2007-2011

Ökad immigration till Skottland i början på 2000-talet fick samtidigt effekten att Scottish National Party ökade i popularitet. I lokala val i Skottland 2007 blev SNP näst största parti procentuellt, men fick för första gången i historien flest ledamöter i de 32 enhetskommunerna (unitary authorities). Dessa enhetskommuner styr de 32 kommunerna (council areas) som Skottland är indelat i på det lokala planet. De ska ej att förväxlas med ståthållarskapen. Av Skottlands befolkning 2011 var:
- 92,9 % från Skottland, övriga Storbritannien eller Irland
- 84 % Skottland
- 8,9 % övriga Storbritannien eller Irland varav 7,9 % var från Nordirland, Wales eller England medan 1 % var från Irland.
- 1,2 % Polen
- 5,9 % övriga Europa och världen

Av Skottlands befolkning 2011 betraktade de att sina närmaste förfäder tillbaka i tiden kom från:
- 92,9 % Skottland, övriga Storbritannien eller Irland
- 91,9 % Storbritannien
- 84 % enbart Skottland eller Skottland+annat land i världen.
- 80 % enbart Skottland eller Skottland och övriga Storbritannien.
- 62 % enbart från Skottland, dvs. helskottar.
- 18 % både från Skottland och övriga Storbritannien.
- 16 % Nordirland, Wales, England och övriga världen men ej Skottland
- 8,9 % enbart Nordirland, Wales och England
- 7,1 % enbart länder utanför Storbritannien och Irland
- 4 % Skottland+ett annat land i världen men ej övriga Storbritannien, t.ex. Skottland+Irland eller Skottland+Frankrike, osv.

4. År 2014-2019

2014 stod Storbritannien mer i fokus för politisk debatt i Skottland. Den brittiska identiteten efter brittiska imperiets kollaps efter 1945 ledde till att den skotska identiteten blev mer skotsk och mindre brittisk. Andelen människor i Skottland som ansåg att de var uttalat skottar i första hand steg med 8 procent från 57 % 1979 till 65 % 2014. Andelen skottar som däremot tyckte att de var britter i första hand sjönk med 16 % under samma period från 39 till 23 %. Antal skottar som ansåg att de var mer skottar eller lika mycket skottar som britter sjönk från 92 % till 81 % 1979-2014. Å andra sidan var andelen skottar som såg sig själva som lika mycket skottar som britter eller bara som britter endast 39 % 1979 respektive 43 % 2014.

Den generella trenden var emellertid att skottarna börjar känna sig mer som britter och mindre som skottar. Största skillnaden efter 1979 var 2000. Då såg 80 % sig som skottar och 13 % som britter. 89 % såg sig som mer skottar eller lika mycket skottar som britter mot 28 % som lika mycket skottar som britter eller bara britter. Förenklat, andelen skottar såg sig som i första hand:

1979: 57 % skotska och 39 % brittiska.
2000: 80 % skotska och 13 % brittiska.
2014: 65 % skotska och 23 % brittiska.

1979: 92 % skotska eller skotsk-brittiska och 39 % skotsk-brittiska eller brittiska.
2000: 89 % vs 28 %.
2014: 81 % vs 43 %.

2014 hölls det en folkomröstning om skotsk självständighet som gällde om Skottland skulle lämna Storbritannien. Majoriteten av väljarna sa nej. I Brexit 2016 sa Storbritannien ja till att lämna EU medan Skottland sa nej. Efter Brexit 2016 ville Scottish National Party (SNP) ha en ny folkomröstning de efterkommande åren om Skottlands självständighet. Vid ett ja i en sådan folkomröstning hoppades SNP att Skottland skulle lämna Storbritannien, men stanna kvar i EU eller gå med i EU igen ifall Storbritannien redan hade hunnit gå ur. I ett första möte sommaren 2016 möttes Nicola Sturgeon (f. 1970), First Minister of Scotland 2014-idag och partiledare för SNP 2014-idag och den då nytillträdde brittiska premiärministern Theresa May (f. 1956), partiledare för det konservativa partiet 2016-idag och premiärminister för Storbritannien 2016-idag. May sa att hon skulle arbeta för att Skottland skulle få de bästa förutsättningarna att som övriga Storbritannien stå utanför EU.

May sa bestämt nej till en ny folkomröstning för att Skottland skulle få lämna Storbritannien. Hennes motivering var att Skottland hade en folkomröstning 2014 och att det fick räcka. Sturgeon svarade med att Skottland sa nej 2014 till att lämna ett Storbritannien som var med i EU och inte ett Skottland i Storbritannien som stod utanför EU. Ändrade förutsättningar för Skottland gjorde det därför rimligt för Skottland att få ha sin folkomröstning inom de efterföljande åren, enligt Sturgeon sommaren 2016. Det blev ingen folkomröstning 2016-2018.

2016-2018 höjdes det röster på Shetlandsöarna för att de skulle få lämna Skottland och gå med i Norge, oavsett om Storbritanniens stannade kvar i EU eller inte. Dessa röster var mest enskilda röster och det fanns inget större politiskt stöd för det vare sig från vänster till höger. De flesta ville stanna kvar i Skottland. Däremot var de mycket stolta över sitt norska arv.

2017 blev svenska Eva Bolander lordborgmästare för staden Glasgow, på engelska lord mayor i England och lord provost i Skottland. Hon var den femte kvinnan på posten sedan 1450 efter Dame Jean Roberts (1895-1988) 1960-1963, Susan Baird (1940-2009) 1988-1992, Liz Cameron 2003-2007 och Sadie Docherty (f. 1956) 2012-2017. Eva var den första svensk som fick posten och den första från SNP. Eva föddes i Stockholm. Hon blev intresserad av säckpipor och tävlade i World Pipe Band Championships i Glasgow på 1980-talet. Eva startade senare en relation med en skotsk man. Som representant för SNP ställde hon upp för val i Anderston/City i Glasgow 2015 och fick 48,1 % av rösterna. Tvåan Katie Ford från Labour fick bara 28,6 %.

Hösten 2018 hoppades några i Skottland att brexit skulle leda till att Nordirland skulle få stanna kvar helt eller delvis i EU, medan England skulle lämna EU. Det var en variant som EU föreslog London, men som Theresa May avfärdade direkt eftersom det skulle slita upp Storbritannien och dra en gräns inom Storbritannien. Ett sådant scenario skulle emellertid öka chanserna för att Nordirland blev självständigt en dag, vilket i sin tur skulle öka Skottlands chanser att gå samma väg för de som vill det.

7 oktober 2018 marscherade 20 000 människor genom Edinburgh i en demonstration för Skottlands självständighet. De passerade det skotska parlamentet i Holyrood. Många gick i kiltar och bar på skotska flaggor.

I oktober 2019 ville mer än 50 % av skottarna i opinionsundersökningar att Skottland skulle lämna Storbritannien och bli ett eget självständigt land. SNP begärde därför att Skottland skulle få hålla en andra folkomröstning på kort tid i denna fråga. Den senaste hölls 2014. I oktober 2019 var SNP's främsta två argument för ett skotskt utträde ur Storbritannien att a) de ansåg att England tryckte ned Skottland under hela Storbritanniens existens 1707-2019 samt att b) ett självständigt Skottland i EU skulle mycket bättre ta tillvara Skottlands intressen, i synnerhet ekonomiska intressen och Skottlands intressen som ett självständigt land, än ett Skottland som stannade kvar i Storbritannien som stod utanför EU.

2019 var Skottlands största exportmarknad England. Ett självständigt Skottland med i EU, men ett England utanför EU med ett fullt ut frihandelsavtal med EU skulle inte behöva påverka skotsk ekonomi särskilt negativt. Men ett England som säger nej till ett fullt ut frihandelsavtal med EU skulle däremot inte vara lika bra för Skottlands ekonomi. Däremot skulle ett självständigt Skottland i EU fortsätta exportera till ett England utanför EU, även om det skulle bli dyrare vid ett mer stängt och begränsat engelskt handelsavtal med EU. SNP menade att hur man än vrider och vänder är EU en större marknad än England. EU är till och med världens största fria marknad. De ville hellre att Skottland var med i denna världens största marknad än med i den mindre marknaden som utgör England. 2019 bodde det 513 miljoner människor i EU mot nästan 56 miljoner människor i England 2017.

Ett självständigt Skottland i EU skulle göra sin röst hörd mer och få mer att säga till om, enligt SNP i oktober 2019. EU skulle mer ta tillvara Skottlands intressen och respektera Skottland som ett självständigt land än vad England gör som istället närmast ignorerar Skottlands intressen, enligt SNP. De tog upp Storbritanniens folkomröstning 2016 om att stanna kvar eller lämna EU som ett exempel. Hade England accepterat Skottlands röst och att skottarna sa ja i folkomröstningen till EU hade de kunnat låtit Skottland få vara kvar i EU medan England lämnade. De nämnde det inte, men andra utomstående forskare nämnde samtidigt exemplet med Grönland och Danmark. Grönland är inte med i EU medan Danmark är det. London hade kunnat ordna ett liknande avtal för Skottland där de som Danmark var kvar i EU medan England som Grönland stod utanför EU, enligt dessa forskare.

Ett självständigt Skottland skulle förmodligen bli en republik som landet Irland. Inget talar för att Skottland skulle bli en monarki vid ett sådant scenario. Med ett självständigt Skottland kvar i EU, men England utanför EU, tyder det mesta på att den 154 km långa gränsen mellan södra Skottland och norra England skulle tvingas beläggas med gränsövergångar, etc. Hårdare gräns med ett England som inte har ett frihandelsavtal med EU med fri rörlighet gällande varor, kapital och människor och en mjukare gräns med ett England som har ett frihandsavtal rörande dessa saker. Med ett England utanför EU, men tillgång till EU's inre marknad och tvärtom skulle den skotska-engelska gränsen bli mjuk. Ingen vill ha gränsövergångar mellan Skottland och England, men beroende på Englands framtida avtal med EU sätts gränsen förmodligen därefter.

En del forskare, som även är för att Skottland lämnar Storbritannien, kritiserade genast begäran om folkomröstningen om Skottland ska lämna Storbritannien. De menade att man inte kan hålla folkomröstningar titt som tätt bara därför det svänger i opinionsundersökningar. Dessutom hölls det en folkomröstning nyligen 2014 och där blev det nej. Då får man acceptera ett nej. Åtminstone under en tid. Det naturliga vore att hålla en folkomröstning i ämnet tidigast var 30:e eller 40:e år eftersom det skulle garantera en stabilitet, enligt dessa forskare.

5. Skottlands territorium är unikt

Norra Yttre Hebriderna och norra Skottlands fastland 1584.

25 september 1237 i York skrev Alexander II (1198-1249), kung av Alba (Skottland) 1214-1249 och Henry III (1207-1272), kung av England 1216-1272 under Yorktraktaten. I avtalet och fördraget sattes gränsen mellan Alba och England mellan Solway Firth i väster/sydväst till floden Tweed i öster/nordöst. Albas kung lovade att inte göra anspråk i de nordliga engelska delarna närmast denna gräns. Engelska Northumberland, Cumberland och Westmorland bekräftades tillhörde England. I snart 800 år från 1237 fram till idag har den gränsen mellan Alba/Skottland och England nästan varit helt oförändrad, undantaget en ny gränsdragning 1482 norr om Berwick-upon-Tweed i nordöst/öster som inkluderade Berwick-upon-Tweed i England och en ny gränsdragning 1552 i sydväst/väster genom i vad engelskan kallar för the Debatable Lands. I gränsdragningen 1552 delades the Debatable Lands mitt i tur vågrätt där Skottland fick den norra delen och England den södra delen. Mellan 1237 och 1552 anslöt också Yttre Hebriderna 1266 till Alba samt Orkneyöarna 1468 och Shetlandsöarna 1469 till Skottland. Alla tre från Norge.

Sedan gränsdragning 1552 i the Debatable Lands har Skottlands territorium varit likartad ända fram tills idag med Nordsjön som gräns i öster, Atlanten i norr och väster, Nordkanalen i sydväst, Irländska sjön i söder och Englands fastland i sydöst. Nordkanalen i sydväst är sundet mellan Skottland och Nordirland som en gång var en del av kungariket Dál Riata. Engelska namnet för Nordkanalen är North Channel. För att förstå Skottlands unika gräns går det att jämföra med andra länder. Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Gotland, Härjedalen och Jämtland blev exempelvis en del av Sverige först på 1600-talet. Gotland tillhörde Danmark 1361-1394, 1523-1645 och 1676-1679. Östra delen av Sverige, dvs. Finland, förlorades till Ryssland 1809 och svenska östgränsen förflyttades västerut. Detta var för bara för drygt 200 år sedan som nästan halva Sverige delades. Nämnas bör också att Norge som Sverige var i personalunion med 1814-1905 blev helt självständigt 1905.

Få länder i världen har som Skottland haft sin gräns likartad i 467 raka år sedan 1552 fram till idag. Sett ur det perspektivet är Skottlands nuvarande territorium unikt. Det har dock inte alltid varit på det viset. Innan, inte minst från 500-talet e.Kr. till 1200-talet, ändrandes gränserna ofta mellan de flera kungarikena som låg där Skottland ligger idag.

Det finns flera skäl till varför Skottland kunnat bibehålla sin likartade gräns i 467 år från 1552 till idag. För det första fanns Scottish Marches från slutet av 1200-talet till början av 1600-talet. Det var ett gränsområde mellan södra och sydöstra Alba på ena sidan och norra England på den andra sidan. Området karakteriserades av våldsamheter. Gränsrånare på båda sidor om gränsen tog inte hänsyn till från vilket land deras offer kom ifrån. Området var en farlig gråzon. De våldsamheterna upphörde när England, Irland och Skottland bildade en personalunion 1603. För det andra övergav Skottland sin allians med Frankrike 1560 och gick i allians med England samma år. Det minskade potentiella framtida engelska invasioner av Skottland och med det minskade gränsdragningar mellan de två länderna.

För det tredje, på 1500-talet och inte minst på 1600-talet, började England söka sig mer utåt i världen. Redan 1497 hävdade England att ön New Foundland i östra Kanada tillhörde England, men det dröjde till 1583 innan ön blev en inofficiell och 1610 officiell koloni till England. Det franska invasionshotet mot England och senare Storbritannien via Skottland kvarstod ända till 1800-talet, men eftersom också Frankrike började aktivt kolonialisera världen utanför Europa från 1534 förändrade det bilden på hemmaplan. Den frågan är emellertid komplex.

För det fjärde bildade England, Irland och Skottland en personalunion 1603. Det minskade risken för engelska invasioner och gränsdragningar mellan Skottland och England när regenten var samma person i de båda länderna. Det fanns ingen anledning eller lika hög grad av vilja för en och samma skotsk och engelsk regent att ändra gränsen mellan Skottland och England när han eller hon var kung eller drottning över båda länderna. Regenten var ändå chef över båda länderna. Det hindrade emellertid inte engelska invasioner av Skottland under t.ex. tredje interregnumet 1651-1660, men gränsen mellan Skottland och England förblev likartad.

För det femte innebar personalunionen 1603 att Skottland under 1600-talet blev mer skyddat från mer utomstående attacker från andra länder med kopplingen till England, även om det finns oändligt många exempel i Skottland där många skottar gärna samarbetade med exempelvis fransmännen. Skottland var emellertid lite skyddat i Englands skugga. Det blev exempelvis svårare för Danmark-Norge 1537-1814 att återta Orkneyöarna, Shetlandsöarna och Yttre Hebriderna tillbaka till Skandinavien, ifall de hade några sådan planer. En sådan invasion av Skottland hade möts av skotska och engelska skepp och troligen av skandinavisk förlust. England ville inte att delar av Skottland skulle återbördas till Skandinavien eller till något annat land för den delen.

För det sjätte innebar bildandet av Storbritannien 1707 att Skottland och England ytterligare knöts närmare varandra. Det fanns ingen anledning att ändra gränserna nämnvärt mellan de två. Skottlands unika territorium blir ännu mer unikt med åtanke på att sedan Storbritannien bildades 1707 har britterna, inklusive skottar, invaderat 171 av världens 193 länder som idag är med i FN. 171 av 194 länder inklusive Vatikanstaten som inte är med i FN. De enda europeiska länderna som klarat sig undan brittiska invasioner är Andorra, Liechtenstein, Luxemburg, Monaco, Sverige, Vatikanstaten och Vitryssland. Sverige är också det femte största landet i världen efter Mongoliet, Mali, Bolivia och Centralafrikanska republiken som inte Storbritannien invaderat.

Visst förekom det engelsk aggression mot skottar och Skottland på 1700-talet och en tydlig maktdominans mellan Skottland och England, inte minst på 1700-talet och delvis på 1800-talet, med Skottland som underliggande offret och England som de överordnade, men gränserna förblev likartade ändå mellan de två länderna. Det finns en orsak till varför det brittiska parlamentet ligger i London och inte i Edinburgh eller i skotska Perth. Det är ingen slump. Men utan bildandet av Storbritannien och en eventuell avslutad personalunion mellan Skottland och England efter 1707, hade chanserna däremot ökat för en engelsk invasion av ett självständigt Skottland efter 1707 och ändrade gränslinjer mellan de två länderna. Bildandet av Storbritannien skyddade på sätt och vis Skottlands gräns internt gentemot England även om den processen började i flera århundraden innan 1707.

Är dagens gräns mellan Skottland och England den mest naturliga kan man fråga sig. I och med att den gränsen varit nästan intakt i 800 år från 1237 till idag är svaret givetvis ja på den frågan. Gränsen idag är en geografisk och administrativ gräns och ingen verklig fysisk gräns med passkontroller, etc. Går man däremot tillbaka till år 973 eller åren efter 977 borde gränsen ligga precis norr om Skottlands mittenbälte eftersom det var då som Lothian, där bl.a. Edinburgh ligger idag, kom över Albas kontroll. Det var också norr om Lothian som det tidigare Piktland hade sitt kungarike i det som idag är norra och östra Skottland. Går man däremot tillbaka till åren 122-128 (122-137) borde gränsen ligga där romarna anlade Hadrianus mur mellan Solway Firth i väster och floden Tyne i öster. Enkelt översatt från strax norr om Carlisle rakt österut till Newcastle upon Tyne. Den västra delen av den gränsen ligger nära dagens gräns mellan Skottland och England. Dagens östliga gräns ligger däremot 97 km norr om där romarna anlade sin gräns mellan Caledonia norr om muren och romerska Britannian söder om samma mur. Dagens gräns mellan Skottland och England ligger ändå relativt nära romarnas gräns.

6. Ny flagga för Isle of Skye

24 augusti 2020 antog Isle of Skye i norra Inre Hebriderna en ny lokal flagga som såg ut som den svenska flaggan med gult kors men med ljusblåa rutor, en vit cirkel mitt i och en gul birlinn i vänstra övre ljusblåa rutan. En birlinn var ett roddfartyg. Korset på deras nya flagga står för Isle of Skyes skandinaviska arv, cirkeln för det keltiska och båten för den typ av båtar som fanns i Hebriderna och i västra högländerna. Nästan alla svenskar som ser flaggan associerar den direkt med den svenska flaggan. Isle of Skye har ingen direkt historia med Sverige till skillnad från Norge och Irland.

7. Svenskar med skotskt påbrå

Lochaber i sydvästra Highland.

1580-1707 flyttade 8 000 människor från England, Skottland, Wales och Irland permanent till Danmark, Norge, Sverige, Finland och Baltikum. Antalet skottar som bodde tillfälligt kortare eller längre perioder i de här länderna var desto fler. Exempelvis bodde det 30 000-40 000 skottar i Polen-Litauen på 1600-talet. De var främst soldater och handelsmän från Aberdeenshire, Aberdeen och Dundee. Många av dem flyttade sedan hem till Skottland eller de brittiska öarna. En del uppskattar att antalet skottar som stannade kvar i Sverige permanent på 1500- och 1600-talen eller från 1500-talet till 1700-talet var ett par hundra, i alla fall färre än tusen människor inräknat barnen. Andra hävdar att det var ett par tusen skottar, inklusive de skotska barn som föddes i Sverige till två invandrande skotska föräldrar. Dock mycket osäkra uppgifter.

Majoriteten av de invandrande skottarna till Sverige var män, även om det också fanns också skotska kvinnor och barn som flyttade till Sverige permanent med männen. Baserat på de här uppgifterna uppskattas det att ungefär 50 000-100 000 svenskar idag har någon form av skotskt påbrå. Mycket osäkra uppgifter som säkert kommer att ändras i framtiden. Stämmer uppgifterna ändå någotsånär betyder det att efter USA, Kanada, Australien, England, Irland, Nordirland, Nya Zeeland, Sydafrika, Argentina, Chile och Frankrike samt möjligen Wales är Sverige det land utanför Skottland som har flest antalet människor med skotskt påbrå. Flest i Europa efter Frankrike utanför de brittiska öarna. Inräknat hela världen kommer dock antalet brasilianare med skotskt påbrå gå om Sverige på sikt eftersom Brasiliens befolkning totalt växer snabbare än Sveriges. Argentina nämndes. Bara i Argentina finns det 100 000 människor som har skotskt påbrå.

8. Summering

Fortsatt immigration till Skottland, SNP växte, nej i folkomröstning om självständighet och nej till Brexit.