200-talet
|
Innehåll
1. Romarna invaderade Caledonia 208-210 - 1.1 Invasionen - 1.2 Cassius Dios version 2. Maeatae revolterade mot romarna 210 3. Romarnas närvaro 4. Irländare gjorde räder i västra Skottland 250 Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt. Se 300-talet för Piktland 297-889/900. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. © Copyright översta bilden: Steve Martin. |
1. Romarna invaderade Caledonia 208-210
Romerska kejsaren Septimius Severus.
|
1.1 Invasionen
I slutet av 190-talet ökade antalet räder på den romerska provinsen Britannia i England. Det var möjligt eftersom år 195 förlade Clodius Albinus (150-197), många av sina brittiska legioner i Frankrike i en revolt mot Septimius Severus (145-211). Clodius Albinus var bl.a. romersk guvernör för Britannia 191-197 medan Septimius Severus var romersk kejsare 193-211. Hadrianus mur var därför underbemannad, vilket resulterade i att caledonierna skadade muren år 197 och gjorde räder in i romerska Britannia. Stammarna i Caledonia (Skottland) hade också börjat samarbeta mer varandra, vilket gjorde att de kunde samla fler män än tidigare i dessa attacker på det romerska Britannia. I slaget vid Lugdunum 197 i dagens Lyon i Frankrike möttes Clodius Albinus och Septimius Severus arméer i ett krigsslag. 55 000-75 000 romerska soldater stred på vardera sida. Totalt 110 000-150 000 soldater i slaget. Septimius Severus sida vann och Clodius Albinus tog livet av sig eller fångades och avrättades av Septimius Severus armé. Clodius Albinus huvud högs sedan av. Hans huvudlösa kropp kastades i Rhône och huvudet skickades till Rom för att varna hans supportrar för vad som väntade dem ifall de opponerade sig mot Septimius Severus. År 208-210 försökte Septimius Severus erövra Caledonia. Anledningen var att försöka stoppa de fortsatta caledoniska stammarnas angrepp på romerska Britannia (England). I synnerhet skedde det angrepp vid gränsen mellan Caledonia och Britannia som romarna ville skulle upphöra. Romarna hade uppenbara problem vid fronten, enligt historiker. År 208 anlände Septimius Severus till England med över 40 000 romerska soldater. Sedan reste de norrut till Hadrianus mur i norra England. Där inledde de ett omfattande ombyggnadsprojekt. De reparerade den östra sidan och byggde om den västra delen till en stenmur. Innan 208 var östra delen en stenmur medan västra delen mest var en mur gjord av torv och timmer. Med Septimius Severus blev hela Hadrianus mur en stenmur, vilket ledde till att senare romare kallade muren för Severans mur. Efter att ha startat ombyggnadsprojektet med Hadrianus mur gick Septimius Severus norrut och in i Caledonia år 208 med över 40 000 romerska soldater. Med på invasionen av Caledonia hade Septimius Severus med sig sonen Caracalla (188-217) som var romersk kejsare 198-217. Andra sonen Geta (189-211), som var romersk kejsare 209-211, stannade kvar i Britannia i England för att hålla ställningarna. 198-211 respektive år 209-211 var Septimius Severus delad romersk kejsare med först Caracalla och sedan också med Geta. Caracalla var tio år när han blev delad romersk kejsare. Romarnas invasion av Caledonia 208 började bra. De nådde snabbt Antoninus mur i Skottlands mittenbälte. Romerska legionärer stationerades vid Antoninus mur som reparerades. Det var Septimius Severus andra stora byggnadsprojekt på kort tid. Första var Hadrianus mur. 209 ledde Septimius Severus sin armé norrut. De gick delvis samma väg längs Skottlands östkust som Agricola gjorde på 80-talet e.Kr. Problemen för romarna började när de längs rutten gick in i de skotska högländerna i väster och i norr. Där möttes de av caledonier som förde gerillakrig bland bergen och i dalarna. Romarna drabbades av stora förluster och många romerska soldater mördades. Septimius Severus bestämde då att romarna skulle försöka säkra upp så mycket caledoniskt territorium de kunde genom att ockuperade tidigare romerska fort i östra Skottland som uppfördes på 80-talet innan och/eller efter slaget i Mons Graupius 83/84, exempelvis Carpow Roman Fort i sydöstra Perth and Kinross. De stöddes av en stark romersk flotta som levererade förnödenheter på Skottlands östkust. Romerska soldater stationerades i romerska fort i de centrala lågländerna. Planen var också att förstöra allt annat skotskt territorium som de inte kunde kontrollera. Enkelt förklarat skulle de döda varenda caledonier de såg i högländerna eller i områden som romarna inte kontrollerade oavsett ifall de var caledoniska soldater eller civila män, kvinnor och barn. Med detta hot över sig ledde det till att många caledoniska stammar norr om Skottlands mittenbälte försökte få fram och skapa fredsavtal med Septimius Severus för att undvika att bli utrotade. Denna caledoniska syn förstärktes av att romarna under Septimius Severus hade gjort betydande vinster 208 och 209 trots caledoniernas gerillakrig och trots många döda romerska soldater. Caledonierna behövde få en återhämtningspaus för kunna komma tillbaka i full styrka. Fredshandlingarna mellan caledonierna och romarna misslyckades dock. Caledonierna vägrade att avstå från att kontrollera de centrala lågländerna, vilket var romarnas krav för fred. Caledoniernas förnödenheter hade emellertid minskat avsevärt och deras situation började bli desperat. En del nutida historiker har föreslagit att Septimius Severus plan var aldrig att strida mot caledonierna 208 och 209. Istället var planen att förstöra fruktbara jordbruksmarker i östra Skottland, vilket han hoppades skulle leda till att många caledonier dog av svält. Det såg ut som att kriget skulle fortsätta till att alla caledoniska stammar hade underkastat sig Rom eller blivit utrotade. Geografiskt hade det i praktiken betytt att hela Caledonia antingen hade blivit en eller flera mindre buffertstater eller liknande till romarriket eller att de hade blivit en del av den romerska provinsen Britannia i England. Situationen började bli desperat för caledonierna. Caledonier norr om Skottlands mittenbälte valde då att samarbeta med Maeatae som de tidigare hade en allians med, bl.a. år 197. Maeatae var en grupp av stammar i Skottlands mittenbälte som också var caledonier sett ur romarnas perspektiv. Tillsammans gick caledonierna norr om mittenbältet och Maeatae till anfall mot romerska soldater i Caledonia 210. I början av 2010 ledde Septimius Severus son Caracalla en straffexpedition norr om Antoninus mur med avsikt att döda alla människor han såg samt att plundra och bränna allt av värde. I hasorna följde Septimius Severus efter sin sons armé med en annan romersk armé. Planen var att de två arméerna tillsammans skulle utrota caledonierna för att romarna skulle kunna säkra upp hela Caledonia permanent. Septimius Severus blev emellertid sjuk 210 strax efter att expeditionen började. Sonen Caracalla fortsatte dock med sin. 210 reste den sjuke Septimius Severus till Eboracum i det som är dagens York i norra England för att vila och återhämta sig. Septimius Severus blev dock sämre. I februari 211 dog han i Eboracum. Under hans styre nådde romarriket sin största utbredning och var över 5 miljoner km2 stort. Kan jämföras med EU som 2018 var nästan 4,5 miljoner km2 stort. Enligt en del nutida historiker på 2010-talet avblåste Caracalla sin expedition direkt efter faderns död, slöt fred med caledonierna och drog sig åter tillbaka till Hadrianus mur. Enligt andra nutida historiker på 2010-talet fortsatte Caracalla sin straffexpedition norr om Antoninus mur efter faderns död. Dock på bekostnad av att moralen sjönk hos hans soldater. De ansåg att Septimius Severus var den riktiga kejsaren som nu hade dött. Soldaterna kände att det var meningslöst att kämpa för Caracalla som de inte såg som sin kejsare trots att han var delad romersk kejsare med sin bror Geta. Caracalla hade inget val. Han avblåste därför invasionen av Caledonia en tid efter Septimius Severus död. Romarna slöt därefter fred med caledonierna och drog sig åter tillbaka till Hadrianus mur, enligt dessa andra nutida historiker. På 2010-talet menade en tredje grupp nutida historiker att Caracalla lämnade Caledonia direkt efter eller en tid efter sin fars död 211, men slöt inget fredsavtal med caledonierna. Med sin ledare borta sjönk motivationen hos de kvarvarande romerska soldaterna i Caledonia. Med våld pressades de sedan tillbaka av caledonierna till Hadrianus mur, undantaget den delen av Dumfries and Galloway i södra Skottland där stammen Selgovae hade sitt territorium. Romarna övergav Selgovaes territorium först år 370 efter 291 år av romersk ockupation sedan år 79. Efter att nästan alla romerska soldater i Caledonia drog sig tillbaka till Hadrianus mur 211 slöt romarna fred med caledonierna. Historikerna är överens om att Caracalla lämnade Caledonia 211. Tillsammans med Geta i England reste de två bröderna hem till Rom med sin fars aska. De var nu bara två romerska kejsare mot tidigare tre. På vägen hem till Rom diskuterade de hur de skulle styra romarriket. Samtalen mellan de två blev alltmer fientliga på väg till Rom. Till slut kom de fram att Caracalla skulle styra romarriket i väst och Geta i öst. Deras mamma Julia Domna (160-217) försökte övertyga sina söner att inte göra det. Bröderna blev osams. Sedan träffade de varandra i Rom bara när deras mamma Julia Domna var närvarande. 17 december 211 försökte Caracalla mörda Geta, men misslyckades. Därefter lyckades Caracalla ordna ett fredsmöte med sin bror. 26 december 211 träffades de hos sin mamma. Där mördades Geta av Caracallas män. Det sägs att den 22:årige Geta dog i sin mors armar. Efter mordet lät Caracalla smälta ned romerska mynt med Getas ansikte. Han såg även till att romarna förstörde statyer på Geta och tog bort hans ansikte från målningar, etc. Efter mordet lät Caracalla också mörda 20 000 män och kvinnor som var vänner, rådgivare och vakter till Geta samt soldater som stod under Getas befäl. 
Målning från 199 e.Kr. Bakre raden mamma Julia Domna och pappa Septimius Severus. Främre raden deras tioårige son Geta vars ansikte är utraderat och deras elvaårige son Caracalla. Målningen finns i Staatliche Museum i Berlin.
Efter Septimius Severus död 211 gjorde romarna aldrig mer några seriösa försök att inta eller lägga under sig Caledonia norr om Skottlands mittenbälte. Däremot försökte romarna inta Piktland 305 under Constantius Chlorus (250-306), romersk kejsare 293-305 och 305-306. Dessutom ockuperade romarna exempelvis stammen
Selgovaes territorium 79-370 i södra Skottland. Först 383 upphörde all romersk verksamhet i södra Skottland. Trots det misslyckade försöket att inta Caledonia 208-210 fanns det flera fördelar med det sett ur romarnas perspektiv. Efter kriget blev Hadrianus mur återigen romerska Britannia gränsmur mot stammarna i norr. Kriget ledde också till att romarna förstärkte Hadrianus mur, vilket försvårade för caledoniska attacker i romerska Britannia. Enligt en historia vid tidpunkten från romarnas invasion av Caledonia 208-2010 kritiserade Septimius Severus andra fru Julia Domna de caledoniska kvinnornas moral i sänghalmen. Frun till Argentocoxos svarade på Julia Domnas uttalande. Argentocoxos (187-248) var hövding för en caledonisk stam 210-248. Enligt Argentocoxos fru uppfyllde caledoniska kvinnor naturens krav på ett mycket bättre sätt än romerska kvinnor. Hon sa att det berodde på att caledoniska kvinnor umgicks öppet med sina män medan romerska kvinnor, enligt henne, träffade sina värdelösa romerska män i hemlighet när de gick över till fysisk aktivitet. Argentocoxos fru menade att caledoniska kvinnor var mer öppna och hade en friare relation till sina kroppar än romerska kvinnor som var mer kyska. Caledoniska kvinnor var enligt Argentocoxos fru mer friare i sinnet och mer liberala än romerska kvinnor. 1.2 Cassius Dios version Enligt den romerska konsuln och historikern Cassius Dio (155-235) försökte Septimius Severus och hans armé hugga ned Skottlands skogar, platta ned landskapet och ta bort höjder, fylla igen träsk och bygga broar över floder under deras resväg genom det skotska landskapet under romarnas invasion av Caledonia 208-210. De hade emellertid stora svårigheter med att omvandla landskapet och misslyckades därför. I ett mer öppet och platt landskap hade de haft lättare att besegra caledonier i ett stort krigsslag. Det uteblev dock. Cassius Dio hävdade att caledonierna använde sig av en taktik som byggde på att de skulle ha utspridda får och nötkreatur mellan sig och den romerska armén. Helst i närheten av vatten. Sedan gömde caledonierna sig. När sedan romerska soldater såg fåren och nötkreaturen försökte de fånga in dem. Även romarna behövde äta. När romarna var tillräckligt utspridda för att fånga in fåren och nötkreaturen gick caledonierna till attack mot romarna. Med vattnet som en vägg hade de romerska soldaterna ingenstans att fly. Romarna tvingades slåss utspridda mot caledonierna. De senare segrade i dessa små bataljer. Enligt Cassius Dio dödade caledonierna helst inte romarna i dessa minislag. Istället försökte de kraftigt såra en del av de romerska soldaterna till den grad att de inte kunde gå. Sedan dödade romerska soldater, som inte blev allvarligt sårade, de kraftigt sårade romerska soldaterna för att undvika att de skulle tas till fånga av caledonierna. Med den taktiken hoppades caledonierna underförstått sänka moralen hos de romerska soldaterna. Det var en sak för romarna att dödas i strid av motståndarna. Då kunde alltid andra romerska soldater ta bort sina känslor och enas utåt mot den yttre fienden. "- Nu ska vi ta de djävlarna." När romerska soldater tvingades döda andra romerska soldater, som de levde med och var vänner med, kom däremot känslorna in och funderingar som: "- Vad gör vi här i Caledonia?" Det räckte inte för caledonierna att såra en del av de romerska soldaterna lite lätt. Sårade soldater behöver visserligen tas om hand, personal var tvungna att hjälpa dem fram till att de blev friska, osv. De kunde emellertid alltid skickas tillbaka till Britannia i England och ersättas av nya friska romerska soldater i Caledonia. Stridsmoralen skulle då fortsatt varit relativ hög hos de gamla och nya romerska soldaterna i Caledonia. Hos romerska soldater i Caledonia, som tvingades döda sina egna och sedan fick nya friska romerska soldater bredvid sig, var stridsmoralen däremot sämre totalt sett. De fick svårare att erövra Caledonia, enligt detta resonemang. Cassius Dio hävdade att 50 000 romerska soldater i Caledonia 208-210 dödades på det här sättet. Det hindrade emellertid inte Septimius Severus från att fortsätta försöka inta Caledonia under den här tiden. Enligt Cassius Dio noterade Septimius Severus att dygnen i Caledonia bestod av relativt långa ljusa dagar på sommarhalvåret samt av korta ljusa och mer mörka dagar på vintern. |
2. Maeatae revolterade mot romarna 210
Dumyat och Wallacemonumentet sett från Stirling Castle esplanad. © Rob Pennycook.
|
År 180-187 utkämpade caledonier ett sjuårigt krig mot romarna. Någon gång mellan 187-197 beslöt sig caledoniska stammarna från centrala Skottland gå samman i en konfederation för att bli starkare. De ville bli bättre organiserade och starkare när skulle göra framtida attacker mot romarna. De ville också lättare kunna försvara sig mot framtida romerska angrepp. De kallade konfederationen för Maeatae. Tekniskt sett var de caledonier. Maeatae hade sitt territorium mellan Dumyat utanför Stirling i norr och Moyt Hill i närheten av Falkirk i söder i centrala Skottland. Området var ca 16 km fågelvägen från nord till syd. En del historiker håller inte med om det. De tror att Maeatae hade sitt territorium mellan Firth of Forth och Firth of Tay i området från östra Stirlingshire genom Clackmannanshire och i hela Fife. En del tror till och med att stammarna som bildade Maeatae inte var caledonier utan var ättlingar till skandinaver.
Caledoniska stammar norr om Skottlands mittenbälte gick inte med i Maeatae 187-197. Alternativ inte caledoniska stammar norr om östra Stirlingshire och norr om Clackmannanshire och Fife beroende på vilken teori man tror på om var Maeatae huserade. 197 attackerade Maeatae, caledonier norr om Skottlands mittenbälte och keltiska briganter från norra England både Antoninus mur och Hadrianus mur som skadades. Fred slöts sedan mellan Maeatae och Rom. Se 100-talet för mer den händelsen. 210 revolterade Maeatae mot romarna. Män dog på båda sidor. 211 revolterade Maeatae på nytt. Efter det slöt båda sidor fred. 213 gav romarna Maeatae pengar för att de skulle fortsätta hålla freden. |
3. Romarnas närvaro
|
Tillbakadragandet av romerska trupper från Skottland till Hadrianus mur år 211, undantaget Selgovaes territorium i Dumfries and Galloway, skedde 140 år efter romarnas första invasion av Skottland år 71. Även om romarriket påverkade hela Skottland under de här 140 åren var den romerska ockupationen varken komplett över hela Skottland eller kontinuerlig under hela perioden 71-211. Faktum var att romarna bara ockuperade större delen av Skottland militärt i lite mer än 40 år under perioden 71-211. I övriga Skottland, undantaget Selgovae, var den romerska militära närvaron bara i 80 år under perioden 71-211. Inte vid något tillfälle var ens hälften av Skottlands landmassa under romersk kontroll 71-211. Minst 50 % av Skottland var alltid fritt från romarnas militärer under de 140 åren. Den romerska påverkan på skotsk kultur blev heller inte bestående efter år 211.
Den romerska förbindelserna och närvaron i Skottland var dock en viktig tid i skotsk historia sett med dagens perspektiv. Inte minst eftersom redan år 43 skrevs det äldsta skriftliga dokumentet över att det fanns en formell förbindelse mellan en geografisk del (Orkneyöarna) av Skottland och romarriket. Det var flera år innan den första romerska invasionen av Skottland år 71. Dessutom skrevs andra skriftliga romerska dokumentationer om Skottland de efterföljande 170 åren. Exempelvis den grekisk-romerske astronomen, geografen och matematikern Claudius Ptolemy (100-170) register över de skotska stammarna år 150. Utan romarnas närvaro i Skottland år 71-211 hade Ptolemys dokumentation kanske blivit mer ytlig och inte lika omfattande. Dock hade den blivit av i någon form även utan romersk ockupation eftersom romarna också kartlade Irland. Tack vare romarnas förbindelser och närvaro i Skottland har vi idag i eftervärlden värdefull kunskap om Skottland åren 43-211 som vi annars kanske inte hade haft. |
4. Irländare gjorde räder i västra Skottland 250
|
Med romarnas närvaro i Skottland 71-211 och gemensam fiende höll caledonierna ihop med exempelvis skoterna på Irland. Latinska namnet för skoter är scoti och scotti. På engelska kallas de för gaels, på svenska gaeler eller gäler. Efter att romarna drog sig tillbaka 211 från Skottland till Hadrianus mur, undantaget Selgovaes territorium i Dumfries and Galloway, öppnade det upp Skottland för angrepp utifrån från andra stammar. År 250 gjorde de irländska skoterna räder i västra Skottland. De bosatte aldrig utan nöjde sig med att plundra.
De irländska plundringarna fortsatte på 300-talet och i början av 400-talet på Skottlands och resten av Storbritanniens västkuster, inklusive det romerska Englands västkuster. Skoterna och caledoniernas efterträdare pikterna kom därför i konflikt med varandra från omkring 300. Ca år 400 och på 400-talet flyttade en del skoter från norra Irland till Argyll and Bute på skotska västkusten. De flyttade också till Wales västkust. År 500 bildade skoterna det gäliska kungariket Dál Riata i västra Skottland och på norra Irland. Krigen och konflikterna med pikterna fortsatte ända till 840. År 843 gick Dál Riata gick samman med Piktland och blev en del av kungariket Piktland. |