1800-talet
|
Innehåll
1. Åren 1800-1845 2. Expansiv ekonomi 1830 3. Utvandringar på 1800-talet - 3.1 Introduktion - 3.2 Fram till år 1800 - - 3.2.1 Fångtransporter till Australien 1787-1868 - 3.3 Skottland under 1800-talet - - 3.3.1 Migration från högländerna till lågländerna - - 3.3.2 Utvandringar från högländerna till utlandet - - 3.3.3 Lågländerna - - 3.3.4 Skottland överlag på 1800-talet - 3.4 Nya Zeeland 1840-1927 - 3.5 De första årtiondena på 1900-talet - 3.6 Brittiska imperiet 1583-1997 - - 3.6.1 Skotska inflytandet 4. Invandringar på 1800-talet - 4.1 Introduktion - 4.2 Irländarna - - 4.2.1 Två synsätt - - - 4.2.1.1 Inga spänningar - - - 4.2.1.2 Jo, det fanns spänningar - - 4.2.2 Politik, andra världskriget och idag - - 4.2.3 Rörelsemönster - 4.3 Engelsmännen - 4.4 Italienarna, polackerna och litauerna 5. Potatissvälten 1846-1852 6. Åren 1850-1899 7. Torparna på 1880-talet - 7.1 År 1746-1883 - 7.2 Napier-kommissionen 1883-1884 - - 7.2.1 Francis Napiers yrkesliv fram till 1872 - - 7.2.2 Utredningen och rapporten 1883-1884 - 7.3 Crofters Party - 7.4 Crofters' Holdings (Scotland) Act 1886 - 7.5 År 1886-idag 8. Congested Districts Board (Scotland) 1897-1911 - ny Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. Översta bilden: skotska soldater i Krimkriget 1854. |
1. Åren 1800-1845
Frakt av hö på en roddbåt.
|
1802-1803 publicerades tre volymer av Walter Scotts "The Minstrelsy of the Scottish Border" med en fjärde volym 1807. 1803-1805 varade Napoleonkrigen. Det var en serie krig mellan mellan Napoleons franska kejsardöme och olika koalitioner. Storbritannien med bl.a. franska rojalister, Hannover, Preussen 1806-1807, 1812-1815, Österrike 1804-1805, 1809, 1813-1815, Ryssland 1804-1807, 1812-1815, Spanien 1808-1815, Portugal 1804-1807, 1809-1815, Sverige 1804-1809, 1812-1815, Schweiz, etc stred mot bl.a. Frankrike, Danmark-Norge, Preussen 1807-1812, Österrike 1809-1813, Ryssland 1807-1812, etc. Storbritannien rekryterade nästan 40 000 män från de skotska högländerna till nya regementen i de skotska högländerna.
På 1800-talet började Edinburgh utvecklas till ett viktigt kulturcentrum. Det är en ställning staden har än idag. Skotska vetenskapsmän, litterära personer, upptäcktsresanden och industrimän fick fint anseende. Parallellt var Glasgow med omnejd med sina industrier en viktig motor i ekonomin. 1822 besöktes Skottland av George IV (1762-1830), kung av Storbritannien, Irland och Hannover 1820-1830. Han var den första sittande brittiska regenten som besökte Skottland sedan 1650. Det var en period på 172 år. Kan jämföras med idag när Storbritanniens drottning Elizabeth II (f. 1926) och hennes barn årligen besöker Skottland, inte minst på sommarstället Balmoral Castle i Aberdeenshire. Fram till 1832 fick bara 0,2 % av alla skottar rösta i parlamentariska val. I England fick 4 % rösta. I Skottland var det 5 000 vuxna män som fick rösta. Ofta kom de från mycket rika familjer. 1832 genomfördes The Scottish Reform Act 1832. Över en natt förvandlades antalet röstberättigade till 65 000 vuxna män i Skottland. 1834 officiellt, men i praktiken 1838, avskaffades slavhandeln i hela det brittiska imperiet förutom i det Brittiska Ostindiska Kompaniets besittningar i Indien samt på Sri Lanka och på Sankta Helena i södra Atlanten som fick vänta till 1843. Se 1700-talet för mer om det. |
2. Expansiv ekonomi 1830
Edinburgh 1822 i bakgrunden.
|
I början av 1800-talet var Skottland en jordbruksnation. Jordbruket var en av de främsta arbetsgivarna i högländerna och på öarna i norr. Vid kustområdena var fiskeindustrin den huvudsakliga sysselsättningen för de boende. Vanligen var arbetet manuellt och baserat i enkla stugor som låg nära vattnet. Industrialiseringen förändrade detta.
I Skottland startade industrialiseringen i slutet av 1700-talet och i början 1800-talet. Den började senare i Skottland än i England. Införande av mekanisering ledde till att fabriker uppstod, vilket var ett steg bort från industrierna i stugorna. Bomullsspinning med hjälp av vattenkraft och spinnmaskinen Spinning Jenny ledde till att arbetarna kunde arbeta under gemensamt tak för att maximera produktionen som i sin tur ökade vinsten för fabriksägarna. Denna nya produktionsform var direkt kopplad till användningen av maskiner och byggandet av ett nätverk av järnvägar och kanaler som kunde transportera råvarorna, i synnerhet bomull, från hamnkvarteren. De kunde distribuera färdiga varor. Med ångfartygens ankomst på 1800-talet ökade antal arbetare i skotska kolgruvor för att kunna utvinna det kol som behövdes för att driva motorerna på ångfartygen. Järn- och stålverk blev stora arbetsgivare i Skottland vid den här tiden. Från 1830 upplevde Skottland en stor expansiv ökning av en sammankopplad ekonomi baserad på tung industri inom kol, järn, teknik och varv (skeppsbyggnad). På mycket kort tid blev Skottland mer industrialiserad än resten av Storbritannien. Under en period var Skottland verkligen världens verkstad. Huvudingredienserna för denna kraftiga uppgång i ekonomin baserades på: a) gott om och billiga tillgångar på råvaror och energi, b) stora tillgångar av rimligt välutbildad arbetskraft till låga kostnader, dvs låga löner, c) en dynamik av entreprenörer och d) ett universitetssystem som utvecklade nära förbindelser med industrin. En svensk historiker sa på 1990-talet att förr i tiden på 1800-talet och en tid bakåt var råvarorna dyra men arbetskraften billig i västvärlden. På 1990-talet var det tvärtom med billiga råvaror men dyr arbetskraft i västvärlden, enligt historikern. Denna syn präntades in hos svenska skolbarn på historie- och samhällslektionerna under de sista årtiondena av 1900-talet och i början på 2000-talet. I Skottlands fall på 1800-talet efter 1830 var det ingetdera av de två motsatta exemplen. Som nämndes ovan var det istället både billiga varor och billig arbetskraft som med hjälp av entreprenörerna och universiteten fick upp ekonomin. Det hade inte gått om någon av de fyra ingredienserna uteblivit. Utan billiga råvaror hade det blivit för dyrt och därmed inte lönsamt. Utan billig arbetskraft hade inte tillräckligt många kunnat anställas och därmed hade den ekonomiska uppgången blivit mindre och mer flack. Utan entreprenörerna hade ingen kunnat ta tag i det. Entreprenörerna omvandlade idéer för produkter och tjänster. De reflekterade också över riskerna och möjligheterna. Sedan samlade de ihop resurser och implementerat idéerna. Entreprenörerna såg möjligheterna att starta privata företag som ville tjäna pengar och göra ekonomiska vinster. Det ledde till högre tillväxt för hela samhället. De privata entreprenörerna var därför en viktig motor i hela den skotska ekonomin. De privata företagen som växte gjorde också att fattiga människor i marginell ställning fick det ekonomiskt bättre. Genom att företagen var privata och inte statliga upplevde de konkurrens mot andra privata företag i samma branscher. Konkurrensen ledde till att de pressades att bli bättre, tvingades göra bättre produkter för att inte gå i konkurs, bli mer kreativa och hitta lösningar för att kunna överleva som företag. Universitetssystemen ledde till industrin fick in välbehövlig kunskap för att kunna avancera teknologiskt. Det räckte med andra ord inte bara att ha billiga råvaror och låga löner för att få fart på ekonomin. De privata företagen och universiteten var ack så viktiga för skotska ekonomiska uppgången efter 1830. Den snabba industriella tillväxten ledde till att människor inom Skottland flyttade till skotska städer och småstäder i jakt på arbete och boende i det växande antalet fabriker och kolgruvor som låg nära många städer och småstäder. Andra föredrog att emigrera och flyttade utomlands. 1850 var Skottlands världens tredje mest urbana nation. 1850 var det endast England och Wales i hela världen där det bodde fler människor procentuellt i städer och småstäder än på landsbygden. Av Skottlands befolkning 1850 bodde fler människor procentuellt i skotska städer och småstäder än vad det gjorde procentuellt i USA, Frankrike, Nederländerna, Spanien, Italien, Sverige, Kina, Japan, osv. Tillväxten till de skotska städerna och småstäderna gick snabbt samtidigt som stadsplaneringen var låg. Det skapade många skitiga, smutsiga, snuskiga och ohygieniska bostäder och bostadsområden. Trångboddheten och överbefolkningen var hög i städerna och småstäderna. Trots en expansiv och kraftig uppgång i ekonomin råkade Skottland ut för arbetslöshet och ekonomiska depressioner. Inte minst i slutet av 1840-talet, i början på 1850-talet, i mitten på 1880-talet och 1906-1913 drabbades Skottland av hårda ekonomiska depressioner. På 1800-talet köpte en del nyrika skotska män i städerna, som inte tillhörde adeln men som blivit rika av den ekonomiska uppgången, upp en del slott, herrgårdar och tomter på landsbygden inte för långt från städerna och småstäderna. Det var inte ovanligt att de köpte ett nedgånget slott eller en herrgård som revs, byggdes om eller byggdes kraftigt ut och ersattes av ett vackert utbyggt slott eller en ny pampig 1800-tals herrgård som utseendemässigt mer såg ut som ett stort slott än det mindre slottet eller herrgården de köpte. På slottet eller herrgården lät de sin fru, barn och övriga familjemedlemmar bo i en behaglig vacker pittoresk lantlig miljö. Samtidigt pendlade dessa rika män till de skitiga städerna och småstäderna där de också hade ett boende för att kunna vara nära verksamheten hos sina företag. De nyrika skottarna på 1800-talet var inte annorlunda än många vanliga människor i Sverige idag. Uppgradering av sitt boende i västvärlden under en människas liv är ett vanligt fenomen idag. Ibland slutar det först när han/hon/de hittar ett boende som han/hon/de är nöjda med oavsett standard på bostaden. I andra fall kan det sluta med att han/hon/de inte är nöjd med sitt boende, men väljer att bok kvar av andra orsaker som familjemässiga, sociala, geografiska, ekonomiska, osv. De till städerna inflyttade skottarna och inkommande immigranterna, främst irländare, blev däremot kvar i sin trångboddhet under 1800-talet. 1911 bodde 66 % av Skottlands befolkning i ett hus eller i en lägenhet med bara ett eller två rum. Motsvarande siffra i England var 7 %. Fattigdomen i Skottland var utbredd och lönerna låga jämfört med andra delar av Storbritannien. Spädbarnsdödligheten var alarmerande hög. Dessa sociala problem intensifierades i tider med ekonomisk depression. Skottlands ekonomi var baserad på export och främst till inom det brittiska imperiet som 1921 innefattade bl.a. övriga Storbritannien, Kanada, Egypten, Kenya, Sydafrika, Indien, Australien, Nya Zeeland, osv. När köpkraften i resten av det brittiska imperiet gick på nedgång kunde inte Skottland exportera lika mycket, vilket fick till följd att Skottland fick sämre ekonomi. Det kulminerade i slutet av 1920-talet och i början på 1930-talet med en katastrofal ekonomisk kollaps med 25 % arbetslösa människor i västra Skottland, främst i västra mittenbältet där Glasgow ligger och i sydvästra Skottland. 400 000 skottar valde då att flytta till i huvudsak USA, Kanada och Australien 1921-1931. De ville undkomma ekonomiska och sociala problem i Skottland. Emigration från Skottland var inget nytt fenomen. Den pågick i stor skala 1841-1931, vilket leder till nästa ämne, nämligen utvandringarna på 1800-talet. |
3. Utvandringar på 1800-talet
|
En familj från skotska högländerna som flyttade till Nya Zeeland 1844. Målningen finns i Museum of New Zealand Te Papa Tongarewa i Wellington. Museet är Nya Zeelands nationalmuseum.
|
|
3.1 Introduktion
Migration är människors rörelser och förflyttningar från en plats till en annan med syfte att permanent bosätta sig på den nya platsen. Begreppet är brett och kan delas in i a) emigration som är utvandring från ett land till ett annat land eller från en region till en annan inom samma land, b) immigration som är invandring från ett land till ett annat land eller från en region till en annan inom samma land, c) internationell migration som t.ex. är människor på flykt (flyktingar) eller som lämnar på grund av arbeten (arbetsmigration) och d) intern migration som är förflyttning inom ett land från en region till en annan. Intern migration är ofta förknippat med förflyttningar från landsbygden till städerna eller från en ekonomiskt nedgången region till en annan mer blomstrande aktiv region inom samma land. Orsakerna till emigration, immigration och intern migration kan bero på ekonomiska, arbetsmässiga, företagsekonomiska, rationella, familjemässiga, strukturella, politiska, sociala, etniska, religiösa, förtrycks och nätverksmässiga skäl samt push- och pull-faktorer, osv. Exempel på nätverksmässiga skäl är ifall en människa känner en annan människa, t.ex en familjemedlem, vän, etc, som bor i en annan region inom samma land eller som bor i ett annat land. Det gör flytten och kostnaderna blir enklare för personen att flytta dit. Det ökar också chanserna att personen väljer att flytta till samma region eller land där familjemedlemmen eller vännen bor. Exempelvis har den fiktiva människan Ulla bestämt sig för att flytta från hemstaden Luleå. Hon väljer mellan Göteborg där hennes dotter bor eller London där hennes bästa väninna bor. Det är större chans att Ulla flyttar till Göteborg eller London än till Kalmar eller Paris där hon inte känner någon människa. Push- och pull-faktorer innebär att det alltid flyttar människor åt båda hållen. Push-faktorer är de negativa orsaker till varför personen vill flytta från en region, t.ex på grund av dåliga ekonomiska förhållanden, politiskt förtryck, osv. Pull-faktorer är de positiva orsakerna till varför personen vill flytta till en annan region inom samma land eller flytta till ett annat land, t.ex. högre löner, större möjligheter ekonomiskt, politisk- eller religiös frihet, osv. Migration, oavsett vilket begrepp som åsyftas, kan göras av enskilda individer eller av stora grupper av människor. Det kan göras frivilligt eller ske genom tvång. Från 1630 till 1930-talet fanns det ingen officiell metod för att lämna Skottland. Varför människor lämnade Skottland, varför en del stannade kvar permanent i utlandet, varför en del lyckades i utlandet medan en del andra misslyckades och varför en del återvände hem till Skottland medan andra ville återvända hem men misslyckades är ofta komplicerade historier från fall till fall. Det berodde ofta inte på ensidiga förklaringar utan berodde ofta på flera orsaker. Ska man generalisera tillhörde majoriteten av alla skotska emigranter från 1630 till 1930-talet någon av följande fyra kategorier: 1) De fria utvandrarna. De lämnade Skottland av fri vilja. I början lämnade många Skottland för handel, militära utposter, gick med i utländska militära arméer eller för att de arbetade i hamnar i utlandet. Senare lämnade många Skottland på grund fattigdom, förbättra sin ekonomiska situation, svält, förtryck eller söka lyckan i andra länder. 2) Utvandrarna som fick bistånd. I den gruppen ingick exempelvis kvalificerade yrkesarbetare, vanliga bönder och vanliga arbetare som kunde få pengar eller mark i destinationslandet. Många skottar från högländerna emigrerade till Kanada på det här sättet. Efter 1840 erbjöd Australien och Nya Zeeland mark för att locka skickliga yrkesarbetande skottar. 3) Utvandrarna som flyttade genom tvång, antingen genom vräkningar i exempelvis högländerna innan 1855 eller fångar från hela Skottland och övriga Storbritannien som skeppades utomlands. 4) Utvandrare som ville sprida religiösa budskap. Bland dem fanns vanliga kristna, men också anhängare av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga som grundades i USA 1830. Idag kallas kyrkans medlemmar ofta för mormoner. Från omkring 1840 började deras skotska anhängare att flytta till USA. Många slog sig ned i Utah där kyrkan idag har sitt högkvarter. Den första punkten, de fria utvandrarna, var överlägset den största gruppen av skotska utvandrare under de drygt 300 åren från 1630 till 1930-talet. 3.2 Fram till år 1800 Utvandringar från södra Skottland till England har alltid skett, men i litet antal. 1330-1550 bodde det 64 000 människor i England som inte var födda i England. De var främst från Wales, Irland, Skottland, Frankrike och Nederländerna. Det bodde också mindre men mycket synliga grupper av människor i England som var födda i Tyskland, Skandinavien, Spanien, Portugal, Italien och Grekland. Uppskattningsvis bodde det mellan 5 800-8 000 skottar i England under nämnda period. 5 800 ifall det var jämnt fördelat mellan de elva länderna. 8 000 ifall det bodde dubbla antalet skottar än t.ex. tyskar i England 1350-1550. Från slutet av medeltiden fram till 1900-talets början var fattigdom eller förbättra sina ekonomiska levnadsvillkor alltid främsta orsaken för skottar att utvandra till andra delar inom Skottland och till utlandet, undantaget de högländare som flyttade på grund av tvång innan 1855 på grund av utrensningarna i högländerna. Det var ändå fler högländare som migrerade frivilligt än genom tvång. Migrationen innan och efter 1855 skedde frivilligt i lågländerna. I högländerna skedde den främst frivilligt men också genom tvång innan 1855, men oftast frivilligt efter 1855. Två tredjedelar av Skottlands land var stenigt och illa dränerat med regn som svepte in från Atlanten. Fattiga skottar i hela Skottland flyttade frivilligt för att fly fattigdomen. Rikare skottar utvandrade till utlandet för att de trodde att de skulle tjäna mer pengar utomlands. Det var därför ingen slump att de första skotska samhällena utanför Skottland efter medeltiden grundades av handlare. Utöver det kunde skottar ur alla samhällsskikt ta jobb i utländska arméer, på 1500-talet i Moskvariket som existerade 1283-1547 och på 1620- och 1630-talen främst i Nederländerna och i Tyskland. Nästan alla skotska regemente i Skottland 1638-1640 hade en skotsk krigsveteran som stridit för arméer i Nederländerna och i Tyskland och som återvänt till Skottland. På 1600-talet stred också skottar exempelvis för de svenska och polska arméerna. Sedan 1400-talet har Skottland och Polen i alla fall haft några former av kontakter. Skotska handel- och köpmän samt soldater reste till Polen på 1400-talet. I början av 1600-talet bodde 30 000 skotska soldater i Polen som rekryterades från Dundee och Aberdeen. På 1600-talet tillkom en ny faktor för skottar att lämna sina hem i Skottland. Skolor i lågländernas socknar, parishes på engelska, producerade fram en litterär befolkning. Samtidigt hade Skottland fem universitet i ett land med under en miljon invånare. 800 000 invånare år 1600 respektive 1 miljon invånare år 1707. Detta ledde till att lågländerna fick en högutbildad medelklass från 1600-talet och framåt. Skotska ekonomin var emellertid underutvecklad och det var brist på arbeten som medelklassen kunde ta. Detta ledde till att skottar från medelklassen flyttade till England, Nordamerika, Baltikum men också till Sverige. Skotska emigranter till Sverige på 1600-talet, som inte var soldater, var med andra ord i första hand litterära. De var inte i första hand traditionella fattiga bönder från landsbygden. Under 1600-talet förekom det också att en del skottar bosatte sig på ön Irland. 1606-1630 flyttade 20 000 vuxna män från England och de skotska lågländerna till Ulster. De var bosättare. Med dem följde deras kvinnor och barn. Uppskattningsvis flyttade 80 000-150 000 engelsmän och skottar till Ulster under de 24 åren, inklusive män, kvinnor och barn. Många av immigranterna slog sig ned vid floderna Finn och Foyne i grevskapen östra Donegal och Londonderry samt i östra Tyrone och norra Armagh. Eftersom de var fler än de inhemska irländarna i dessa delar blev de i majoritet vid dessa platser. De nya bosättarna från England och Skottland fick många barn på plats och ökade snabbt i antal. Ungefär hälften av engelska och skotska immigranterna 1606-1630 var kvinnor, vilket historiker anser var en ovanligt hög siffra. Som jämförelse kan nämnas att de första spanska bosättarna i Sydamerika och en del bosättare i östra USA var övervägande män till en början. Dock attraherade New England i USA många familjer, inklusive män, kvinnor och barn. I början vad flesta bosättarna i New England övervägande män. De inhemska irländarna i Ulster 1606-1630 flyttade inte när deras områden blev befolkade av engelsmän och skottar. Irländarna blev heller inte angliserade. Istället kom de engelska och skotska immigranterna över de bästa jordbruksmarkerna som de sedan arrenderade ut till irländska arrendatorer. Engelsmännen och skottarna samlade sig också i småstäder där de kände sig säkrare. Runt dessa småstäder byggdes stadsmurar för att de skulle undvika irländska banditer som härjade på landsbygden. Det sägs att de engelska immigranterna inte var säkra mer än 1,6 km utanför småstädernas stadsmurar. 
Londonderry 1622.
På 1730-talet ville delstaten New Yorks guvernör ta över bosättare från Storbritannien till Amerika. Han anlitade kapten Lauchlin Campbell från Islay i Argyll and Bute i Skottland. Under tre resor 1738, 1739 och 1740 tog Lauchlin Campbell över totalt 470 människor från Islay över Atlanten till Washington County i delstaten New York. De reste med Lauchlin Campbells fartyg som hette Happy Return. I Amerika fick emigranterna land längs Hudsonfloden. De tillhörde kategorin av utvandrare som fick bistånd för att flytta.
1750-1800 flyttade omkring 17 000 skottar frivilligt till brittiska kolonier och i Karibien. Där arbetade de bl.a. som betalt anställda på slavplantage. Slavplantagen behövde människor som inte var slavar. En del skottar var också själva slavägare och ägde slavplantage i Karibien, bl.a. på Jamaica. Slavplantagen generade även andra arbeten utanför plantagen inom t.ex. handel som lockade ditflyttade skottar. Den skotska emigrationen till Karibien ökade 1800-1838, men minskade rejält på 1830-talet efter att slaveriet officiellt blev förbjudet i Karibien 1834, men i praktiken först förbjudet 1838 på grund av ett lärlingssystem. Trots förbudet fortsatte vågor av skottar flytta till Karibien på 1830-ralet men nu i betydligt mindre skaror än tidigare. 3.2.1 Fångtransporter till Australien 1787-1868 Från 1787 började Storbritannien skicka brottslingar och fångar till Australien. De första turen med elva skepp och 750-780 brottslingar lämnade England 1787 och anlände 26 januari 1788 i Australien. Den andra bestående av fyra skepp med fångar och ytterligare två skepp med förnödenheter och varor kom till Sydney Cove i Port Jackson i New South Wales i Australien 1790. På ett av skeppen med fångar fanns det bara kvinnliga brottslingar. Seglatsen mellan södra England och Australien gick via Teneriffa, Kap Verde, Rio de Janeiro i Brasilien, Kapstaden i Sydafrika och sedan över södra delen av Indiska oceanen till sydöstra Australien. En tredje tur med fångar från England anlände till Australien 1791. Resan tog 183 dagar. 21 människor dog och 576 människor behövde medicinsk vård när de kom fram till Australien. Storbritannien fortsatte skicka fångar till Australien fram till 1868. Många återsåg aldrig till sina familjer och vänner i Storbritannien. Det anses dock att de fick ett betydligt bättre och lyckligare liv i Australien än i Storbritannien. Många blev respektabla medborgare i Australien. 3.3 Skottland under 1800-talet Det är ofta relevant att dela in utvandringarna i och från Skottland på 1800-talet i mindre teman eftersom de skiljde sig emellanåt ibland. Samtidigt är det också relevant att nämna hela Skottland generellt överlag för att få en övergripande helhetsbild. Nedan följer därför några mindre teman och avslutas med hela Skottland. 3.3.1 Migration från högländerna till lågländerna I definitionen högländerna ingår geografiskt utöver det högländska fastlandet också formellt öarna i Hebriderna, men inte nordöstra Caithness, Orkneyöarna och Shetlandsöarna. De ingår istället i definitionen högländerna och öarna eller de skotska högländerna och ögrupperna, på engelska the Highlands and Islands. Ett annat men informellt begrepp inom svenskan är därför är högländerna och öarna i norr, där högländerna syftas på det högländska fastlandet inklusive hela Caithness och öar i Hebriderna medan öarna i norr syftas på Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Det är dock mycket vanligt att också att boende i nordöstra Caithness, Orkneyöarna och Shetlandsöarna nämns som högländare bland historiker. I synnerhet i dessa sammanhang om migrationer på 1800-talet nämns de ofta som högländare. Utvandringarna från högländerna och från öarna i norr till södra lågländerna på 1800-talet har traditionellt sett som ett resultat av sysselsättningsmöjligheter som öppnades i industrin i och omkring Skottlands mittenbälte. Det fanns fler orsaker. Se några stycken längre ned om sammanfattningen till orsakerna till befolkningsminskningen i högländerna. Högländarna och människorna på öarna i norr flyttade söderut inom Skottland på grund av tillgängliga arbeten i industrin, enligt den traditionella synen. Nyare forskning visar emellertid på att all migration inte var permanent. Den var också tillfällig. Huruvida den var permanent eller tillfällig berodde på de sociala och ekonomiska förhållanden som högländarna bodde i högländerna. Högländare i östra och södra högländerna migrerade mer än högländare i nordvästra högländerna och bland öarna i norra Hebriderna och hos människor på Orkneyöarna och Shetlandsöarna. I östra och södra högländerna minskade antalet arrenden, vilket skapade en stor grupp av lantarbetare utan land att hyra. En del valde att flytta till lågländerna medan andra som bodde i sydvästra högländerna valde att ta arbeten i den växande fiskeindustrin i Argyll i sydvästra högländerna. Tillväxten av Campbeltown och Tarbert i Argyll and Bute fångade också upp en del högländare från södra högländerna. Utbildning spelade också roll för utflyttningarna från högländerna till lågländerna, enligt en del historiker på 2010-talet. 1826 kunde 70 % av befolkningen i Argyll i sydvästra högländerna läsa mot endast 30 % i hela Hebriderna. Det kunde jämföras med de 75 % som kunde läsa och skriva i hela Skottland redan 1750. Högre utbildade i högländerna hade högre förväntningar och lättare att förbättra sin kompetens. De ställde större krav i livet än de utan utbildning. Lägre utbildade i högländerna hade enligt dessa historiker större känslomässiga band till de jordbruksmarker de arrenderade eftersom det var deras allt. Deras identitet byggde runt jorden. De hade inget annat, enligt dessa historiker. Utbildade personer däremot hade alltid en utbildning att falla tillbaka på och kunde se mer än jorden. När antalet högländare alltmer började kunna läsa och skriva i östra och södra högländerna kombinerat med ökad kommersialism i dessa delar togs hinder bort för dem att stanna kvar. De blev mer öppna för att kunna lämna sina regioner och därmed villiga för att kunna flytta. Människor i nordväst och på öarna i norr däremot hade inte samma kommersialiseringsanda och var mer beroende av jorden de brukade. De förblev kvar i det traditionella bondesamhället som de och deras förfäder levt i tusentals år i innan, men med förbättringar över tid enligt en del historiker på 2010-talet. Med odling av potatisen, som kom senare, stannade befolkningen kvar i nordväst och i norr ända till 1840-talet. Den migration som skedde från nordväst och norr till lågländerna innan 1840-talet var oftast tillfällig. Av ön Mull's 10 000 invånare i Argyll and Bute i södra högländerna på 1840-talet levde 8 000 på potatisen. Tillfällig migration från 1850-talet möjliggjorde för arrenderande bönder på Mull att köpa spannmål och betala hyrorna på sina jordlotter på Mull. Andra historiker på 2010-talet höll inte med. De menade att visserligen flyttade fler utbildade människor från östra och södra högländerna än utbildade människor från nordvästra högländerna och i öarna i nordväst och norr till lågländerna, men det berodde inte på att lägre utbildades identitet i nordväst och norr byggde mer omkring jorden. Istället hävdar dessa historiker att det berodde på kulturen, etc som gjorde att de i större grad stannade kvar i nordväst och norr. Det hade lite eller ingenting med utbildningsnivå, enligt dessa historiker. De drog paralleller till flyktingströmmar i världen på 2010-talet i t.ex. Afrika och Asien. De baserades inte på utbildningsnivå, i alla fall inte alltid. Såväl utbildade som analfabeter flydde. Dessa andra historiker menade att den högländska kulturen var starkare i nordväst och i norr än i andra delar. Med starkare högländsk kultur var människorna mer benägna att stanna kvar oavsett utbildningsnivå, enligt dessa andra historiker. Kulturen höll dem kvar i nordväst och i norr i större grad. De förstnämnda historikerna delade inte den uppfattningen. De drog paralleller till de katolska irländska immigranterna i lågländerna i Skottland på 1800-talet. Irländarna flyttade i stora skaror från katolska och en mindre grad protestantiska ön Irland till protestantiska Skottland. Kulturen höll dem inte kvar på Irland, enligt de förstnämnda historikerna. De andra historikerna höll inte med. De katolska samhällena som uppstod av irländarna i Skottland på 1800-talet visade visserligen på en stark kulturell religiös gemenskap, men deras flytt till Skottland berodde på fattigdom och hungersnöd på Irland och inte på utbildning generellt, enligt dessa andra historiker. På 1850-talet kom 50-66 % av inkomsterna hos invånare på ön Skye i västra Highland från jordbruksarbeten i lågländerna, vilket visar på tillfällig migration. På 1870-talet flyttade 5 000 högländska män och kvinnor tillfälligt till Caithness i norr och till Aberdeenshire i nordöstra Skottland. Där arbetade de in inom sillindustrin i fiskehamnarna under fångstperioden. Mycket stora mängder av sill såldes till Ryssland som sedan exporterade dem vidare till länder i Östeuropa. 1891 var 75 % av befolkningen direkt eller indirekt beroende av fiske eller av en kombination av fiske och jordbruksarbete som torpare. Skillnaden mellan permanent och tillfällig migration i högländerna betydde mycket mer än bara att människor flyttade. Permanent migration gjorde att högländska bönder kunde lämna sitt gamla jordbruksliv bakom sig och börja arbeta inom andra branscher. Tillfällig migration däremot gjorde att bönderna förblev bundna till sin jordbruksmark hemmavid. Tillfällig migration i högländerna byggd på säsongsarbeten inom sillindustrin varade ända fram till efter att första världskriget slutade 1918 då denna livsstil kollapsade. Efter ryska revolutionen 1917 slutade ryssarna med att exportera vidare stora mängder av sill från Skottland till Östeuropa. Samtidigt utvecklades tekniken för skördar inom jordbruket i de skotska lågländerna, vilket gjorde att efterfrågan på tillfällig säsongsarbetande migration från högländerna sjönk kraftigt. Ur ett populationsperspektiv var 1911-1951 den mörkaste perioden någonsin i högländernas historia, Shetlandsöarna ej inräknade som högländerna. Aldrig någonsin innan 1911 eller efter 1951 sjönk populationen så kraftigt brant ned i högländerna som under dessa fyrtio år, trots att att en del högländska torpare fick fler ekonomiska garantier om jorden de brukade. 1911-1951 sjönk population i Hebriderna med 28 %. I hela Skottland däremot ökade populationen med 7 % 1911-1951. Innan järnvägen kom var till sjöss det snabbaste och vanligaste sättet att förflytta sig från högländerna till lågländerna. Permanenta migranter i Caithness, Orkneyöarna, Shetlandsöarna och i nordöstra Skottland som flyttade till lågländerna flyttade till östra lågländerna. Övriga högländare i västra högländerna och på Hebriderna som migrerade permanent till lågländerna flyttade istället till västra lågländerna. Detta mönster var konstant och bibehöll sig allmänt under hundra år 1840-1940. Högländarna och människor från öarna i norr tenderade att bosätta sig i och runt Edinburgh, Glasgow och andra småstäder runt dessa två större städer. Boende i Caithness, etc föredrog mer att flytta till Edinburgh med omgivning än till andra urbana centrum på Skottlands östkust som Dundee och Dunfermline. Boende i västra högländerna, etc däremot flyttade till Glasgow med omgivning. 1801 var 29 % av Greenocks invånare nordväst om Glasgow födda i högländerna. 3.3.2 Utvandringar från högländerna till utlandet Från främst 1700-talet fram till 1855 tvingades många arrendatorer lämna högländerna i samband med utrensningarna i högländerna. Ofta var de fattiga torpare som arrenderade rikare markägares jordar för att bruka jordarna. I Skottland kallades de i singular för crofter och i plural för crofters. Markägarna ersatte dem med får som var ekonomiskt lönsammare. Markägarna var ofta slottsherrar. När intäkterna från kelp och svart nötkreatur sjönk såg hyresvärdarna fåren som mer lönsamma alternativ. Kelp är en brunalg som växer i klara grunda vatten i havet. Den kan användas till en rad olika saker som livsmedel i glass, sylt, dressing, tandkräm, buljong och två, glas, gödsel och biogas. Toppen på avhysningarna skedde på 1840-talet och i början på 1850-talet då den högländska ekonomin hade kollapsat samtidigt som befolkningarna fortfarande ökade i antal där. En vanlig missuppfattning, åtminstone om avhysningarna på 1840-talet och 1850-1854, var att markägarna avhyste alla fattiga arrenderade torpare i högländerna och ersatte dem med får. Det stämmer inte under i alla fall nämnda period. De torpare som kunde betala sina hyror fick stanna kvar. De gav säkra inkomster till markägarna. Istället avhyste markägarna de fattigaste torparna i högländarna som inte kunde betala hyrorna och ersatte dem med får. I slutet av 1830- och 1840-talen och i början av 1850-talet med en topp 1846-1852 rådde det missväxtår i högländerna, inte minst i väst. Det drabbade den viktiga potatisen som många högländare var beroende av som diet. När potatisen slogs ut av missväxt tvingades fattigare torpare i högländerna, som inte blev avhysta, ofta att välja mellan svält eller emigration. Många valde det senare alternativet. En del stora markägare i högländerna finansierade utvandringssystem. De var kopplade till avhysningarna i högländerna, vilket lämnade litet val för de torpare som blev avhysta. Emigrationslagen från 1851, på engelska the Emigration Act of 1851, gjorde emigrationen dessutom mer fritt tillgänglig för de fattigaste högländarna att flytta från högländerna från 1851. The Highlands and Islands Emigration Society inrättades för att ha uppsikt över processen för omflyttningarna. Till Australien säkrade en hyresvärd, landlord, resan för den enskilde högländska utvandraren 1846-1857 till kostnad för ett pund, vilket motsvarade 1563 kr år 2018. 1846-1857 valde omkring 16 553 fattiga människor, främst män, att utvandra från högländerna till utlandet på det här viset. Huvuddelen av dessa utvandringar skedde från öarna i väst, som Skye, Mull och Yttre Hebriderna samt i sockarna på fastlandet i Inner Sound i väst. Yttre Hebriderna kallas ibland i historieböckerna för the Long Island i dessa sammanhang. Efter 1855 var det ovanligt med stora avhysningar av fattiga torpare i högländerna som inte kunde betala sina hyror. Efter 1855 var deras emigrationer mer en fråga om fritt val än av tvång. Faktum var att 1855-1895 var nedgången lägre hos befolkningen i högländerna än på landsbygden i lågländerna och på Irland. 1851-1891 minskade den högländska befolkningen med 9 % jämfört med 28 % eller 32 % på Irland beroende på hur man räknar. I hela Skottland ökade populationen, inklusive städer och landsbygd, med 39,6 % från drygt 2,888 miljoner invånare 1851 till drygt 4,033 människor 1891, bl.a. på grund av irländsk immigration. De minskade högländska utvandringarna 1855-1895 kan delvis förklaras med Crofters' Holdings (Scotland) Act 1886, också känd som The Crofters’ Holding Act of 1886. Lagen gav arrenderade torpare besittningsskydd för att vara kvar på markerna. Lagen saktade ned antalet utvandringarna från högländerna. Lagen satte också ett slutgiltigt stopp för utrensningarna av högländerna med att människor ersattes av får. 1886-1950 skapades 2 700 nya jordlotter och ytterligare 5 160 utvidgades i Skottland. Poängen med lagen var att göra fördelningen av marken mer jämnt fördelad över hela Skottlands befolkning. Den misslyckades dock. År 2000 bodde det 5,063 miljoner människor i Skottland. Samma år ägde 1 252 människor 66 % av all landyta i Skottland. Lagen blev starkt kritiserat av de gamla markägarna och senare av deras ättlingar. Deras ättlingar på 2010-talet menade att lagen förde tankarna till valfria diktaturer i u-länder där diktatorer kunde ta mark från en del av befolkningen och föra över dem till en annan utan att de gamla markägarna hade några rättigheter. Idag hade lagen förmodligen blivit helt omöjlig att genomföra i Skottland eftersom den bryter mot många lagar om den enskilda individens rätt till sin egen egendom. Trots Crofters' Holdings (Scotland) Act 1886 fortsatte utvandringarna från högländerna. 1831 bodde det 200 955 människor i högländerna mot 127 081 år 1931. 1831 utgjorde de boende i högländerna 8,5 % av hela Skottlands befolkning mot 2,6 % år 1931. Befolkningen i hela högländerna minskade med 36,8 % under åren 1831-1931. I enbart västra högländerna minskade populationen med 41 % fast under åren 1831-1951. Sammanfattningsvis, berodde orsakerna till befolkningsminskningen i högländerna och på öarna i norr främst på: 1) Sysselsättningsmöjligheter öppnades upp i industrin i och omkring Skottlands mittenbälte, enligt den traditionella synen. 2) Sociala och ekonomiska förhållanden avgjorde ifall migrationer från högländerna till lågländerna var permanenta eller tillfälliga, enligt nyare forskning. 3) Antalet arrenden minskade i östra och södra högländerna. 4) Utbildningsnivån i högländerna spelade också en roll till förflyttningar, enligt en del historiker. 5) För lite mark i högländerna ockuperat av för många människor. 6) Dåliga bostäder. 7) Hyresvärdarna, landlords, uppmuntrade sina arrenderade torpare och bönder att flytta från högländerna. 8) Utrensningar av människor i högländerna. Människor ersattes av får. 9) Fårgårdar, som gav mer pengar, ersatte vanliga gårdar. 10) Fårgårdarna, som sysselsatte en del människor, ersattes sedan i sin tur av skog. 11) Fiskeindustrin gick på nedgång på grund av utländsk konkurrens. 12) Mycket låga löner överlag i hela högländerna. Detta ledde till att många valde att lämna högländerna för att fly fattigdom och ibland på grund av svält och tvång eller för att förbättra sin ekonomiska situation och livsstil samt få högre löner. En del valde att flytta till mittenbältet, även kallat för centralbältet, i lågländerna medan andra valde att flytta utomlands. 
En högländsk man och hans hustru eller dotter 1883. De befinner sig på ett fartyg och lämnar sitt Lochaber för en permanent flytt till utlandet. De lämnar inte bara sitt hem utan också sin högländska kultur, seder och bruk samt sitt språk skotsk gäliskan bakom sig. I utlandet väntar en mer anglosaxisk kultur och det engelska språket på dem. Medan de befinner sig vid fartygets reling och funderar över livet pockar deras hund sin uppmärksamhet ovetande var de är på väg.
3.3.3 Lågländerna
Från omkring 1750 ökade befolkningstrycket på landsbygden i lågländerna. År 1800 stod det klart för lågländernas socknar att den ökade befolkningstillväxten med 10 % per årtionde snart skulle leda till hungersnöd. 1800-1851 (1800-1845) undveks den kommande hungerkatastrofen genom att balans uppnåddes mellan land och människor. Fler människor behövde flytta till städerna och småstäderna. Balansen underlättades genom förändringar i mönstret för ägande och anställning av arbetskraft. Godsägarsystemet med uthyrning av marker till arrendatorer utvecklades och ledde till att färre arbetskraft utnyttjades på landsbygden i lågländerna, undantaget i sydvästra och nordöstra lågländerna. Det gjorde att jordbruks- och lantarbetare som inte fick arbeten på landsbygden i lågländerna flyttade till närmaste stad eller småstad i jakt efter arbete och boende. 1851 hade 15 % av Peeblesshires invånare söder om Edinburgh flyttat till Edinburgh. Efter 1840 snabbades det på och processen accelererade med ny teknik som infördes inom jordbruket. 1840 behövdes det 22 män för att sköta ett engelskt tunnlands jordbruksmark, motsvarande 4 046,9 m2. År 1914 var det nere på 12 män och 1951 till 3 män. De gjorde att det inte behövdes lika mycket arbetskraft för att ta hand om jordbruket som innan 1840. Denna process om förflyttning av människor från lågländernas landsbygden till städerna och småstäderna förstärktes av de allt högre lönerna som människorna tjänade i städerna och småstäderna. En tidigare jordbruksarbetade kunde tjäna 50 % mer genom att flytta till en stad och ta ett arbete inom industrin. Dock med nackdelen han var mindre skyddad mot ekonomiska nedgångar ifall eller när det industriella företaget drabbades av ekonomiska nedgångar. Det var inte bara förbättrad ekonomi som lockade i städerna. Av lika stor betydelse var att städerna gav ett mer varierat socialt liv och ett slut på isoleringen av att bo på landsbygden i lågländerna. Idag är det inget problem eftersom vem som helst som bor på landsbygden kan ta bilen, bussen, tåget, cykeln, kollektivtrafiken, etc till närmaste småstad eller stad när de vill uppleva lite mer social aktivitet i verkliga livet. Det var dock inte fallet för de som levde på landsbygden i Skottland på 1800-talet. Utöver högre löner och större social aktivitet gav städerna människorna kortare arbetstimmar, mer fritid och frihet på kvällarna och helgerna. På sina lediga tider behövde de heller inte alltid se eller vara nära sina arbetsgivare i städerna som i fallet på landsbygden. Historikerna är oense, men en del historiker hävdar att det kanske var på grund av dessa faktorer som ledde till att antalet sysselsatta sjönk med omkring 33 % på landsbygden i lågländerna 1861-1891 trots stigande löner. Detta mönster fortsatte in på 1900-talet. 1914 arbetade endast 14 % av männen inom jordbruket. 1951 var det mindre än 10 %. Människor i lågländerna flyttade nästan alltid från Skottland för att förbättra sin levnadsstandard. Ofta på grund av en kombination av låga löner, arbetslöshet och dåliga bostadsförhållanden. Som nämndes tidigare var utvandrarna från lågländerna i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet från medelklassen. Efter början från 1800-talet var det främst arbetslösa hantverkare, arbetare och småbönder som utvandrade från lågländerna. Som nämndes tidigare utvandrade människor från lågländerna utvandrade alltid frivilligt innan och efter 1855. Det kan jämföras högländerna där människorna utvandrade främst frivilligt men också genom tvång innan 1855, men oftast frivilligt efter 1855. Utvandringar från lågländerna var som mest när Skottland drabbades av hårda ekonomiska depressioner i slutet av 1840-talet, i början på 1850-talet, i mitten på 1880-talet och 1906-1913. 1871-1931 var utvandringen från lågländerna så kraftig att den mer än kompenserade befolkningsökningen av antalet nyfödda människor i lågländerna. 3.3.4 Skottland överlag på 1800-talet I början av 1800-talet var det inte helt ovanligt att maten och färskvattnet tog slut på skepp som transporterade vanliga emigranter från Storbritannien till Australien. Söka sig ett bättre liv i Australien och sedan Nya Zeeland var därför inledningsvis en ibland lång och farlig resa. Ofta föredrog britter att emigrera till USA och Kanada som var en betydligt kortare och billigare resa. Rikare människor färdades i skeppens hytter med större utrymmen och bättre mat medan fattigare människor fick hålla till under däck. De under däck åt oftast potatis, torra kex och saltat kött. De hade begränsat med färskvatten och inga färska frukter eller grönsaker. I slutet av 1700-talet och i början på 1800-talet var många skotska utvandrare till resten av världen utanför Skottland från den skotska medelklassen. De var exempelvis doktorer, handelsmän och bönder med medelklassbakgrund samt hade bakgrunder från andra medelklassyrken. Ofta var de med medelklassbakgrund från lågländerna. Efter början av 1800-talet genomgick emigranternas sociala status en betydande omvandling. De skottar som lämnade Skottland för utlandet blev och var i allt högre utsträckning fattiga jordlösa bönder från högländerna och arbetslösa hantverkare, arbetare och småbönder från lågländerna. Människor från högländerna och lågländerna föredrog att flytta till Kanada vid den här tiden. 1825-1835 flyttade över 70 % av alla utvandrande skottar till Kanada. Under varje årtionde under hela 1800-talet förlorade Skottland 10-47 % av sin naturliga befolkningsökning. Ofta på grund av emigration till utlandet. Det gjorde att den totala befolkningsökningen gick långsammare upp än emigranterna stannat kvar i Skottland. Skottlands stora befolkningstapp överträffades endast av Irland och Norge i den här delen av Europa. Första ångfartyget som reste över Atlanten var SS Savannah som färdades mellan Savannah i Georgia i USA till Liverpool 1819. Fartyget var en hybrid av ett segelfartyg och ett ångfartyg. Fram till 1830-talet reste vanliga utvandrare mellan Europa och Nordamerika dock enbart med segelfartyg. På 1838 tillkom första ångfartyget som också gjorde regelbundna resor med vanliga passagerare över Atlanten. Första resan gick 1838 mellan Bristol i England och New York i USA. Fördelen med ångfartygen var att de hade färre besättningsmän än segelfartygen, de gick snabbare och var mer mer oberoende av väder och vind. Sistnämnda ökade ångfartygens transportförmåga. Från 1838 kunde utvandrare mellan Europa och Nordamerika därför välja med att resa med ångfartyg eller segelfartyg. Dock inte mellan Europa och Australien och Nya Zeeland. Där regerade fortfarande segelfartygen. Trots en markant ökning av fattiga skotska utvandrare efter början av 1800-talet fortsatte en del skottar från medelklassen och även rika skottar att utvandra. 1800-talet öppnade upp för för permanenta eller tillfälliga flyttar till nya länder för alla kategorier av skottar, rika som fattiga som medelklass. Utöver Nordamerika också exempelvis till Afrika, Kina, Japan, Australien och Nya Zeeland. Skottar som reste till Afrika var i regel missionärer, upptäcktsresanden och handelsmän. Skottar som for till Kina och Japan var handelsmän som bedrev verksamheter i dessa länders hamnar. De följde sen av skotska missionärer. Australien och Nya Zeeland tilldrog sig fattiga skottar som gav dem nya möjligheter och en andra chans i livet att förbättra tillvaron. Även skickliga yrkesarbetande skottar flyttade till Australien och Nya Zeeland som erbjöd dem mark efter 1840. Under 1800-talet förflyttades Skottlands befolkning mer söderut till mellersta Skottland, inklusive irländska immigranter till bl.a. Glasgow i centrala Skottland och till Dundee i östra Skottland. Många högländare flyttade till lågländerna och Nordamerika medan människor i norra lågländerna gärna flyttade mer söderut inom lågländerna och till Nordamerika. De skottar som flyttade till Skottlands mittenbälte drogs till industrierna och kolgruvorna som fanns nära städerna och småstäderna i mittenbältet. Kombinerat med en stor invandring av bl..a. irländare ledde det till en överbefolkning i dessa stadsområden. Samtidigt som mekaniseringen ökade inom jordbruket minskade också antalet arbeten på den skotska landsbygden. Traditionella manuella arbeten av människor i jordbruket ersattes av maskiner, vilket ytterligare ledde till att fler människor inom Skottland sökte sig till mittenbältet. 1871 bodde 61 % av Skottlands befolkning i mittenbältet. Förflyttningarna till mittenbältet fortsatte. År 1900 bodde 75 % av Skottlands befolkning i mittenbältet, varav 64 % bodde i, omkring och utanför Glasgow med omnejd, varav nästan 46 % av Skottlands befolkning bodde i Glasgowområdet 1901 i och närmast Glasgow. 18 % bodde med andra ord lite längre ifrån Glasgow, men tillräckligt nära för kunna räknas in i begreppet omnejd. Edinburgh öster om Glasgow lockade också människor, inte minst till stadens kopplingar till affärsverksamhet, handel och näringsliv. Dundee norr om Edinburgh på Skottlands östkust lockade många till sina juteindustrier. I lågländerna blev jordbruket stabilare när modernare metoder tillämpades. Det bidrog till att ge bättre skördar och ett mer stabilare liv för de bönder som fortfarande arbetade kvar inom jordbruket. Stabiliteten var däremot inte lika uppenbar i högländerna. De högländare som drabbade av utrensningarna i högländerna på 1840-och 1850-talen vägrade dock generellt att flytta till lågländerna. De föredrog att bosätta sig i Nordamerika, inte minst i Ontario och i Nova Scotia i Kanada. Nova Scotia ligger på Kanadas östkust och betyder Nya Skottland. I Ontario och i Novia Scotia kunde de fortsätta arbeta på landet och fortsätta behålla sin livsstil som de hade i de skotska högländerna. Under första halvan av 1800-talet var 59 % av alla brittiska bosättare i Novia Scotia födda i Skottland. De flesta skottarna under 1800-talet, oavsett var de kom ifrån i Skottland, som flyttade från Skottland till Kanada anlände först till Quebec City i Quebec och till Halifax i Nova Scotia. Sedan spred de sig till övriga Kanada. Många skottar flyttade också till England, inte minst på mitten av 1800-talet och efter 1920-talet. De skottar som lämnade Skottland för England på mitten av 1800-talet gjorde det främst för att lönerna var högre i England än i Skottland. De skottar som sökte lyckan på mer avlägsna platser i det brittiska imperiet i mitten av 1800-talet gjorde det för att de letade efter större välstånd. Under första halvan av 1800-talet var 59 % av utvandrarna från Storbritannien födda i Skottland. 1850 var ungefär 25 % av Nya Zeelands befolkning födda i Skottland. Siffrorna avser med all sannolikt 25 % av den icke-maoriska befolkningen. 1850 var Nya Zeelands befolkning på 87 758 människor fördelat på 65 650 maorier och 22 108 icke-maorier. 25 % av 87 758 människor var 21 940 skottar, vilket då innebär att det återstod 168 människor som inte var skottar av de 22 108 icke-maorierna. 22 108-21 940 = 168. Det bodde betydligt fler än 168 engelsmän på Nya Zeeland år 1850. 25 % skottar av 22 108 icke-maorier var däremot mer realistiskt, vilket innebär att det då bodde 5 527 skottar på Nya Zeeland 1850. Från 1853 valde mer än 50 % av de skotska utvandrarna att flytta till USA. Det kan som tidigare nämndes jämföras med att över 70 % av alla utvandrande skottar flyttade till Kanada 1825-1835. Under perioden 1841-1931 flyttade 2 miljoner skottar till länder utanför Storbritannien. Ytterligare 749 000 skottar flyttade till andra delar av Storbritannien 1841-1931. Totalt flyttade 2,749 miljoner skottar från Skottland under de här 90 åren. 
New York City 1856.
1850 tog det ungefär 10 dagar med ångfartyg från Storbritannien till Nordamerika. Den billigaste resan för vuxna kostade 4 pund, vilket motsvarade 5 679 kr år 2018. En resa från Storbritannien till Nya Zeeland 1850 tog 75-120 dagar med ett segelfartyg. Den billigaste resan tilll Nya Zeeland 1850 kostade i genomsnitt 15 pund för vuxna, vilket motsvarade 21 295 kr år 2018.
Skotska fackföreningar och frivilliga grupper såg utvandringarna på 1800-talet och i början på 1900-talet som en praktisk lösning för att minska Skottlands arbetslöshet och ekonomiska depressioner. I synnerhet i slutet av 1840-talet, i början på 1850-talet, i mitten på 1880-talet och 1906-1913 drabbades Skottland av hårda ekonomiska depressioner trots en expansiv och kraftig uppgång i ekonomin efter 1830. 1871-1931 motverkade den extrema emigrationen befolkningsökningen. Skottlands befolkning steg från 3,36 miljoner invånare 1871 till 4,84 miljoner människor 1931. Det hade levt betydligt fler människor i Skottland 1931 ifall de skotska utvandrarna stannat kvar i Skottland 1871-1931. 3.4 Nya Zeeland 1840-1927 Storbritannien hävdade att Nya Zeeland tillhörde dem redan 1769, men det var först 1840 som de fick kontroll över Nya Zeeland. Det möjliggjorde för skotska emigranter att flytta till Nya Zeeland. Efter 1840 erbjöd Australien och Nya Zeeland skickliga yrkesarbetande skottar mark ifall de flyttade till andra sidan jordklotet. 1 juli 1841, blev Nya Zeeland officiellt en brittisk koloni. Under 1841 flyttade 2 950 icke-maorier, främst europeiska och brittiska, till Nya Zeeland. Det följde av 5 992 icke-maorier till Nya Zeeland året därpå. De var främst från Europa. 1828-1890 avreste hundratals fartyg från Europa till Nya Zeeland med tusentals emigranter, men det rejäla trycket skedde från början av 1840-talet och framåt. På 1840-talet kunde fartygen ta 100-250 passagerare. På 1880-talet kunde de ta upp till 500 människor. Startpunkten för den skotska emigrationen till Nya Zeeland anses när 500 arbetare utan yrkesutbildning från skotska lågländerna lämnade Storbritannien i början av 1842 för att utveckla Auckland på Nya Zeeland. Åtta år senare bodde det 5 527 skottar på Nya Zeeland 1850. Som nämndes tidigare utgjorde de ungefär 25 % av Nya Zeelands befolkning 1850. De 25 % avser troligen 25 % av Nya Zeelands icke-maoriska befolkning. Se längre upp för mer om det. Emigrationsprogram i Nya Zeeland ledde till ett skifte av befolkningen från maorier till icke-maorier, främst europeiska och brittiska. Från 1858 fram till idag har det bott fler icke-maorier än maorier på Nya Zeeland. Nya Zeelands befolkning 1800-1872: År 1800: 100 000-120 000 maorier + hundratals européer. (1). 1800: 150 000 maorier + hundratals européer. (2) 1840: 70 000 till 90 000 maorier + 2 050 icke-maorier. 1841: 78 400 maorier + 5 000 icke-maorier. 1842: 76 900 maorier + 10 992 icke-maorier. 1848: 68 300 maorier + 17 166 icke-maorier. 1850: 65 650 maorier + 22 108 icke-maorier, varav 5 527 skottar. 1853: 61 850 maorier + 29 600 icke-maorier. 1856: 58 300 maorier + 45 540 icke-maorier. 1857: 57 170 maorier + 49 802 icke-maorier. 1858: fler icke-maorier än maorier. 1870: ca 50 000 maorier + över 250 000 icke-maorier. (1) 1872: ca 50 000 maorier + över 264 000 icke-maorier. (1) 1872: ca 37 000 maorier + över 264 000 icke-maorier. (2) (1). Enligt Nya Zeelands regering 2018. (2). Enligt några kända historiker 2018. På 1840-talet följde segelfartygen från Europa till Nya Zeeland ungefär samma resväg som brittiska fångtransporter till Australien. De reste från Europa i sydlig riktning längs Atlanten väster om Afrika mot Brasilien utan att gå i land. Sedan seglade de i sydöstlig riktning till Kapstaden. Sedan reste de i östlig riktning längs södra Indiska oceanen till Australien och Nya Zeeland. Eftersom det var västliga vindar i södra Indiska oceanen gick sträckan Kapstaden-Australien mycket fort. De segelfartyg som skulle direkt till Nya Zeeland stannade ofta till i Hobart i Tasmanien innan de anlände till Nya Zeeland. 31 % av skottarna som utvandrade till Nya Zeeland omkring på 1840-, 1850- och 1860-talen var jordbruksarbetare, 20 % var hantverkare med yrkeskunskaper, 19 % var hushållspersonal och 10 % var vanliga arbetare utan yrkeskunskaper. I begrepp hushållspersonal ingick pigor och annat tjänstefolk, kvinnliga som manliga. Generellt var de skotska emigranterna till Nya Zeeland vid den här tiden unga ensamstående män från de skotska högländerna. Det dröjde generellt till 1870-talet innan ensamstående skotska kvinnor började flytta till Nya Zeeland. Innan var de kvinnor som flyttade Nya Zeeland antingen gifta med skotska män eller pigor eller annat tjänstefolk. 1869 öppnade Suezkanalen i Egypten. En del rederier som transporterade människor från Europa till Indien och Australien föredrog då att resa via Suezkanalen. Det fanns emellertid rederier som gick mellan Europa och Nya Zeeland som föredrog den gamla vägen via vattnen utanför Brasilien och fortsatt via Kapstaden och Hobart innan de nådde Nya Zeeland. En del segelfartyg föredrog fortfarande den rutten. Ångfartyg med segel föredrog också att åka från Storbritannien till Nya Zeeland via Kapstaden. Det berodde lite på från rederi till rederi. En del rederier föredrog att transportera passagerare från Europa till Australien via Suezkanalen med segelfartyg. I Australien fick de sedan byta till ångfartyg på sista sträckan till Nya Zeeland. Förhållandena varierade under turerna. En del resor från England till Nya Zeeland var rena mardrömsresor med stormar i Biscayabukten utanför Frankrike och Spanien eller i södra Indiska oceanen. Fartygen kunde då bildligt rulla och falla på vågorna. Andra resor kunde mötas av stiltje men med oavbruten värme söderöver. En tredje kategori av resor var rena turistresor under stora delar av resan med vänliga vindar och vackert väder. Under första halvan av 1800-talet fanns det ofta skadeodjur ombord på segelfartygen. Fartygen luktade illa och det var ofta fuktigt på grund av alla stormar. Det fanns också alltid en risk för skeppsbrott eller bränder ombord under alla resor med segelfartyg. Ombord försökte passagerarna fånga regnvatten som användes för att dricka och tvätta kläderna. Passagerarna fördrev den långa restiden med att tala med varandra om allt mellan himmel och jord, ha långa debatter om allt möjligt, spela spel, ha gudstjänster och spela musik. Inte minst spelade fattigare människor under däck ofta musik. Fanns det med fattiga irländare ombord spelade de i synnerhet musik och sjöng gamla irländska folksånger. Eftersom det var många människor på en liten yta under lång tid var det inte ovanligt att de uppstod slagsmål ibland. Den vardagliga tristessen ombord bröts när passagerarna på fartygen såg delfiner, flygfiskar, valar, albatrosser, andra passerande fartyg och när de passerade någon ö eller såg land under resans gång. När passagerare dog under resorna från Storbritannien till Australien och Nya Zeeland var de i regel barn. På 1860- och 1870-talen dog 20 % av alla barn under ett år på resorna mellan Storbritannien och Australien och Nya Zeeland. Barn var särskilt utsatta för infektionssjukdomar som scharlakansfeber, mässling, difteri, kikhosta, etc på grund av otillräcklig läkarvård ombord och dålig mat och luft under däck. Det kunde också ske utbrott ombord vilket till följd att mängder med barn ombord smittade varandra och blev sjuka. Under en resa 1873 dog 26 människor av scharlakansfeber och mässling. Fartyget som de reste med beskrevs efteråt som ett flytande pesthus. 
1861 upptäckte Gabriel Read (1824-1894), också känd som Gabriel Reid, guld nära Tuapeka River i Otago på Sydön på Nya Zeeland. Gabriel var från Tasmanien och sysslade med prospektering. Fyndet ledde till en guldrush, på engelska kallad för Otago Gold Rush. Ryktet spred sig och människor strömmade till. Som mest var de 18 000 människor i februari 1864 som försökte hitta guld i området. Människor kom från Irland, Wales, Europa, Nordamerika, Australien och Kanton (Guangzhou) i Kina. Många hade tidigare letat efter guld i Kalifornien och i Victoria i Australien. Irländarna som letade efter guldet var katoliker. Guldrushen i Otago följdes av andra.
1871-1880 upplevde Nya Zeeland sin dittills största våg av immigranter eftersom Nya Zeeland var i behov av människor inom jordbruket. 99 000 människor flyttade dit på nio år. De var fördelade med 51 % från England, 25 % från Irland, 17 % från Skottland och 7 % från övriga Europa, inklusive skandinaver, tyskar, schweizare och polacker 1870-1880. I Skottlands fall var det omkring 16 830 skottar som flyttade till Nya Zeeland 1871-1880. De flesta av dem var från de skotska lågländerna och från Shetlandsöarna. Små familjer flyttade från Glasgow och Edinburgh till i huvudsak Auckland, Wellington och Christchurch. 1879 vände lyckan för Nya Zeelands ekonomi som gick in i en ekonomisk depression med stor offentlig skuld. 1886-1888 fick småbönder bistånd och bönder från Australien som drabbats av torka och ekonomisk depression i Australien flyttade till Nya Zeeland. 1875 hade ångbåtarna tagit över transporten av passagerare och post på alla större internationella rutter, undantaget från Europa till Australien och Nya Zeeland. Det långa avståndet med påfyllning på flera kolstationer för ångfartygen längs rutten gjorde att segelfartygen hade en konkurrensfördel gentemot ångfartygen från Europa till Australien och Nya Zeeland. Det hindrade inte att ångfartyg ändå färdades från Storbritannien till Nya Zeeland på 1850- och 1860-talen med europeiska utvandrare. På vägen till Nya Zeeland gick de på kol. På vägen hem till Europa var de i regel var fartygen tomma eller nästan tomma på betalande passagerare. Ångfartygen hissade då upp segel för att spara kol. Först 1874 gick första ångfartyget utan segel mellan Plymouth i sydvästra England och Port Chalmers i södra Nya Zeeland. Resan tog 51 dagar. Samma år avgick ett annat ångfartyg utan segel. Den resan tog 70 dagar. Först på 1880-talet gick ångfartygen om segelfartygen konkurrensmässigt på rutten från Storbritannien till Australien och Nya Zeeland. Resorna gick då dubbelt eller strax lite mer än dubbelt så snabbt med ångfartyg än segelfartyg på denna sträcka. Det hindrade dock inte att det ändå gick resor med segelfartyg från England till Australien och Nya Zeeland i slutet av 1880-talet. 1888 kostade den billigaste resan med ett ångfartyg från södra England till Kanada hos ett av de stora engelska rederierna fortfarande 4 pund för vuxna som även gjorde 1850, vilket motsvarade 5915 kr år 2018. Resan tog upp till 10 dagar. Det kan jämföras med att 1850 det tog omkring 42 dagar med segelfartyg att resa mellan Storbritannien och Nordamerika. Fler destinationer från södra England, restid, pris 1888 och vad det motsvarade i kronor 2018: £ = pund s = shillings (20 shillings = 1 pund innan 15 februari 1971) Ångfartyg 1888 - Kanada, upp till 10 dagar, 4 £ = 5 915 kr. - Kapstaden, Sydafrika, 20 dagar, 15 £ och 15 s = 23 292 kr. - Natal, Brasilien, 26-38 dagar, 18 £ och 18s = 27 950 kr. - Western Australia 35-40 dagar, 16 £ och 16 s = 24 844 kr. - South Australia, 40-48 dagar, 14 £ och 14 s = 21 739 kr. - Tasmanien, Australien, 40-50 dagar, 14 £ och 14 s = 21 739 kr. - Victoria, Australien, 42-49 dagar, 14 £ och 14 s = 21 739 kr. - Nya Zeeland, 45 dagar, 16 £ och 16 s = 24 844 kr. - New South Wales, Australien, 45-52 dagar, 14 £ och 14 s = 21 739 kr. - Queensland, Australien, 55 dagar, 15 £ och 15 s = 23 292 kr. Det var billigare att resa med ett ångfartyg från England till Australien än från England till Sydafrika, undantaget England-Western Australia och England-Queensland. Segelfartyg 1888 - South Australia, nästan 3 månader, 12 £ och 12 s = 18 633 kr. - Victoria, Australien, nästan 3 månader, 18 £ och 13 s = 27 580 kr. - Western Australia, ca 3 månader, 14 £ och 14 s = 21 739 kr. - Tasmanien, Australien, ca 3 månader, 14 £ och 12 s = 21 591 kr. - New South Wales, Australien, ca 3 månader, 18 £ och 13 s = 27 580 kr. - Queensland, Australien, ca 3 månader, 15 £ och 3 s = 22 404 kr. - Nya Zeeland, ca 3 månader, 13 £ och 18 s = 20 556 kr. Biljettpriserna på segelfartygen ovan till Australien och Nya Zeeland styrdes av efterfrågan. Det var attraktivare och dyrare att resa från England till Victoria där Melbourne fanns och till New South Wales med Sydney än till t.ex. Western Australia trots att Western Australia låg närmare Storbritannien. Det fanns emellertid segelfartyg som gick snabbare än ovan. Ett exempel på det var the Nelson sailing ship, även kallad Nelson. Hon gjorde över 20 resor mellan Storbritannien och Nya Zeeland 1874-1902. Den första 1874 gick mellan Glasgow och Dunedin på södra Nya Zeeland och fraktade 317 passagerare. Resan tog 75 dagar. Några andra senare resor till Dunedin tog 75-77 dagar. Under bara en gång på 20 resor tog det längre tid än 100 dagar för Nelson att ta sig från Storbritannien till Nya Zeeland. Det var när segelfartyget gick till Wellington 1892. Den resan tog 106 dagar. I början på 1890-talet tog det bara 40 dagar med ett ångfartyg från Storbritannien till Nya Zeeland. Resorna med ångfartygen var förutom snabbare också mer bekvämare än segelfartygen. Ångfartygen uppfattades också som mindre riskabla att åka med än segelfartygen. Passagerare som köpte billigaste biljetterna hade möjlighet att kunna få färskt bröd och kött ibland under resan. El introducerades sedan på fartygen. 1890 började människor lämna Nya Zeeland, i synnerhet för Australien. I början på 1900-talet började många människor från Tasmanien att flytta till Nya Zeeland, inte minst gruvarbetare. 1900-1915 upplevde Nya Zeeland en ny boom av invandring. 66 % av invandrarna var från Storbritannien, varav över 20 % från Skottland. 33 % var från Australien. När första världskriget startade 1914 minskade långdistansimmigrationen dramatiskt till Nya Zeeland eftersom det var för farligt att resa från Europa till Nya Zeeland. De flesta som invandrade till Nya Zeeland 1914-1915 var från Australien. Det gick emellertid fartyg från Europa till Nya Zeeland, t.ex. 1916. 1914 öppnade Panamakanalen i Centralamerika. Ett ångfartyg med betalande passagerare gick från Nya Zeeland till London via Panamakanalen på 44 dagar. Kolet ersattes sedan av olja som ersattes av diesel. Första världskriget gjorde att Nya Zeeland intog en ny hållning mot immigranter. Alla som inte var från Storbritannien och Irland var tvungna att ha inresetillstånd för att komma in i Nya Zeeland. Nya Zeeland förlorade dock 18 000 män i kriget som behövde ersättas. 1919-1922 arrangerade den brittiska regeringen för brittiska före detta militärer att flytta till Kanada, Sydafrika, Australien och Nya Zeeland. Det ersattes med ett nytt arrangemang som uppmuntrade brittiska par och unga brittiska män att flytta utomlands. Nya Zeeland öppnade sina portar och Storbritannien blev enligt en historiker av med lite av sin överskottspopulation. På 1920-talet var många av invandrarna till Nya Zeeland från Yorkshire och Lancashire i norra England. 30 % var från Skottland där jordbruket och skeppsbyggandet var på nedgång. 1927 nåddes Nya Zeeland av den ekonomiska depressionen igen. Yrkesarbetare var inte längre intresserade att flytta dit. Immigranter till Nya Zeeland var mer vanliga arbetare. Efter andra världskriget 1939-1945 gick de flesta båtar med passagerare mellan Europa och Nya Zeeland antingen vida Suezkanalen eller Panamakanalen. De fortsatte till 1970-talet. Efter 1960-talet tog flyget över som främsta transportmedel för passagerare mellan Europa och Nya Zeeland. 3.5 De första årtiondena på 1900-talet Vartefter 1800-talet fortlöpte blev emigration bland skottar mer ett urbant fenomen. Dessutom bestämde emigranternas sociala ställning alltmer var de flyttade. Vid 1900-talets början var yrkesarbetare den största kategori bland sociala grupper som flyttade från Skottland. 1912 och 1913 beskrev 47 % av alla vuxna manliga skotska emigranter sig som yrkesarbetare. Det kan jämföras mot 36 % bland emigranterna från England och Wales. Endast 29 % av de vuxna manliga skotska emigranter kategoriserade sig som vanliga arbetare utan några speciella kunskaper i något arbete. De förstnämnda kunde ta kvalificerade arbeten medan de senare fick ta jobb utan yrkeskunskaper. De skotska yrkesarbetarna valde att emigrera till USA och Sydafrika medan arbetarna föredrog att flytta till Kanada och Australien. Skotska emigranter från medelklassen föredrog i synnerhet att emigrera till Sydafrika. 1904-1913 flyttade 150 000 skottar utomlands. Enligt andra uppgifter var det 600 000 skottar eller 13 % av Skottlands befolkning som flyttade till övriga Storbritannien, Nordamerika, Samväldet till länder som Sydafrika, Australien, etc. under de här åren. De tog med sig en del kompetens och utbildning som gick förlorad för Skottland. Mellan första världskriget 1914-1918 och andra världskriget 1939-1945 förändrades den skotska emigrationen. 1921-1931 flyttade visserligen 400 000 skottar från Skottland till bl.a. USA, Kanada och Australien för att undkomma ekonomiska och sociala problem i Skottland. Deras syfte var att hitta arbeten i utlandet, få högre löner och fly från den stora arbetslösheten hemmavid. Många av dem var män i åldersgruppen 16-29 år. Männen var fler än kvinnorna. Yrkesarbetare var fler än vanliga arbetare utan yrkeskunskaper. Som individer skapade dess utvandrande unga skotska män oftast ett bättre liv för sig själva och sina familjer än ifall de stannat kvar i Skottland. Eftersom många av dem som utvandrade från Skottland på 1920-talet var produktiva och begåvade tog de med sig detta till utlandet. Det medförde att de berikade länder som t.ex. USA både ekonomiskt och kulturellt samtidigt som Skottland som land gick miste om allt detta. Å andra sidan möjliggjorde fria länder som USA och Kanada men också Australien att dessa skottar kunde blomstra ut i dessa länder, vilket det inte är säkert att de hade fått göra ifall de stannat kvar hemma i Skottland. Totalt flyttade 550 000 människor från Skottland 1904-1913 och 1921-1931, fördelade med 150 000 innan första världskriget respektive 400 000 utvandrare perioden efter första världskriget. I synnerhet på 1930-talet i samband med världshandelns depression förändrades dock denna skotska befolkningsförflyttning. Världshandelns depression är känd som den stora depressionen och pågick från 1929 till slutet av 1930-talet i de flesta länderna som drabbades av den. På 1930-talet valde en del skotska utvandrare utomlands att flytta hem till Skottland. Skottar som tidigare funderade på att flytta utanför Storbritannien valde istället att flytta till andra delar inom Storbritannien, främst till England. Det blev med andra ord ett skifte från utvandring till utlandet till migration till andra del av Storbritannien, främst till England. 1931 flyttade det lika många skottar som irländare till England. Sextio år tidigare, år 1871, gick det två irländare på en skotsk immigrant till England. 1931 var de 50-50 % fördelade mot ungefär 66,66-33,33 % år 1871. På 1930-talet var antalet skotska utvandrare de lägsta sedan 1830-talet. Trots andra världskriget och förluster av stupade skotska soldater i det kriget ökade Skottlands befolkning med 253 000 människor under perioden 1931-1951. Under de tjugo åren innan 1931 steg Skottlands befolkning med endast 82 000 människor under åren 1911-1931. Under större delen av perioden 1830-1939 såg skottar möjligheter utomlands och särskilt i USA, Kanada och Australien. Utvandringarna underlättades av att transporterna blev bättre, t.ex. ångfartyget. Till USA blev inte ångfartygen särskilt mycket dramatiskt dyrare än segelfartygen. Däremot minskade ångfartygen kraftigt restiden. 1850 tog det 42 dagar med segelbåt mellan Storbritannien och Nordamerika, 1888 var restiden med ångfartyg upp till 10 dagar och 1914 tog det bara en vecka. Den minskade restiden över Atlanten öppnade också upp för tillfällig migration över Atlanten, vilket var otänkbart under segelbåtens dagar såvida det inte handlade om militära posteringar. Funkade inte saker som den utvandrade skotten ville i Nordamerika på 1910-talet kunde han eller hon köpa en biljett på ett ångfartyg och vara tillbaka i Storbritannien på en vecka. Det gällde andra européer också. Av alla skottar som utvandrade till Nordamerika år 1900 återvände 33 % tillbaka till Storbritannien. Bara 67 % stannade kvar i Nordamerika. Under bara ett år 1900-1989/1990 flyttade fler människor från Skottland än in. Bara under en tolvmånadersperiod på andra halvan av 1932 och första halvan av 1933 var immigrationen till Skottland större än emigrationen från Skottland. Än idag talas om att de skotska högländernas dalgångar, glens, tömdes på sina högländare från 1830-talet fram till 1939 då andra världskriget började. De ersattes visserligen sedan av nya invandrare till högländerna, men immigrationen till högländerna lyckades aldrig balansera upp alla högländska emigranter. Det gällde såväl populationsmässigt som kulturellt. Med alla högländaska emigranter försvann också en del av den högländska kulturen med dem, även om det fanns högländare som stannade kvar, vårdade sin kultur och inte emigrerade. Enkelt uttryckt, högländsk kultur ut och mer anglifiering in i högländerna. En del ser det med sorg och att Skottland blev av med en stor bit av sin själ. Något riktigt urskotskt försvann. En del nutida historiker påpekar att anglifieringen hade skett oavsett ifall högländarna stannat kvar eller inte eftersom anglifieringen var en del av formandet av den moderna västerländska världen med demokratier, marknads- eller blandekonomier, religionen underordnad vetenskapen i första hand, osv. Högländerna hade inte kunnat undgå detta och blivit en isolerad region i Västeuropa oavsett politiska strömningar från vänster till höger i övriga Europa. Dessa historiker påpekar också att glorifieringen av högländernas kultur med tartan, etc sammanföll i lågländerna på 1800-talet i en tid när högländare flyttade från högländerna. Lite mer befolkade dalgångar ersattes delvis av mer pittoreska vykortsvackra vyer med färre människor. Det sammanföll också i en tid när lågländernas befolkning känslomässigt kände generellt mer för det geografiska området högländerna än vad deras förfäder gjorde bara några århundraden innan. Historikerna är överens om att den skotska utvandringen, med 2,749 miljoner utvandrade skottar 1841-1931 och ännu fler inräknat innan och efter, fungerade som en säkerhetsventil för det moderna Skottland. Överskottspopulation försvann. Många lämnade för England och många för länder utanför Storbritannien inom det brittiska imperiet. Skottland gynnades i form av rikedom och vinster. Arbeten i Skottland var beroende av imperiets framgångar. Moderna historiker politiskt som står till vänster menar att det brittiska imperiet därför gav det ekonomiska klistret som höll samman Storbritannien. Utan det brittiska imperiets vinster hade det inte funnits någon anledning att hålla Storbritannien intakt enligt dem. Moderna historiker som politiskt står till höger avfärdar detta. Högerhistoriker menar att Storbritannien hölls ihop på grund av bland annat etnicitet, gemensamt ursprung och folk, stolthet över sitt brittiska ursprung, gemensam brittisk kultur, gemensamma symboler, etc. Kort sammanfattat gemensam etnicitet, ursprung och kultur. Trender generellt, utvandrande skottar 1500-talet: alla samhällsskikt, men ofta rika. 1600-talet: medelklass. 1700-talet: varierat. 1780-1810: medelklass. 1800-talets början till 1850-talet: främst fattiga. Under 1800-talets gång: mindre fattiga och mer yrkesarbetare från städerna. 1912-1913: yrkesarbetare (47 %) och vanliga arbetare (29 %). 1919-1922: före detta militärer. 1921-1931: fler yrkesarbetare än vanliga arbetare, ofta unga män oavsett kategori. Trender generellt, länder utanför Storbritannien skottar flyttade till: 1600-talet: Nordamerika (USA), Irland, Baltikum och europeiska utländska arméer som de polska, svenska, etc. 1700-talet: USA. 1800-talets början: främst USA och Kanada men också Australien. 1825-1835: Kanada, 70 % av alla utvandrande skottar. 1840-talet: Nya Zeeland. 1853 och senare: USA, över 50 % av alla utvandrande skottar. Hela 1800-talet: USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland i första hand i den ordningen, men också en del till Afrika, Kina och Japan. 1900-talets början: USA och Sydafrika bland yrkesarbetare samt Kanada och Australien bland vanliga arbetare. Medelklassen föredrog i synnerhet Sydafrika. 1919-1922: Kanada, Sydafrika, Australien och Nya Zeeland. 1921-1931: USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland. 30 % av alla invandrare till Nya Zeeland på 1920-talet var från Skottland. 3.6 Brittiska imperiet 1583-1997 Det brittiska imperiet 1583-1997 började med Englands bosättningar utomlands 1583-1707 och skotska bosättningar utomlands 1621-1707. Kungariket England bildades år 927 från flera anglosaxiska kungariken. Danske Sven Tveskägg (960-1014) var kung av Danmark 986-1014, Norge 986-995 och 1000-1014 och England 1013-1014. Åren 1018-1042 styrdes England av tre efterföljande regenter som också var kungar av Danmark 1018-1042 och av Norge 1028-1042. 1028 när Knut den store (995-1035) samtidigt var kung av England 1016-1035, Danmark 1018-1035 och Norge 1028-1035 regerande han över ett område som täckte England, sydöstra Skottland, Danmark, Halland, Skåne, sydvästra Småland, Blekinge, Öland, Jomsborg i nordvästra Polen och Norge. Några årtionden senare var William the Conqueror (1028-1087) kung av England 1066-1087. Han var också hertig av Normandie 1035-1087. Först 1204 tog den franska kungen kontroll över Normandie efter att flera engelska kungar men också icke-engelska kungar var hertigar över Normandie 1087-1204. 1171-1542 var Irland ett herradöme, på engelska lordship, till England. 1282 anslöt Wales till det engelska kungariket. 1542 blev herradömet Irland kungariket Irland och styrdes av engelska kungar och drottningar 1542-1707. Under perioden 1707-1800 styrdes kungariket Irland först av en brittisk drottning 1707-1714 och sedan av tre efterföljande brittiska kungar 1714-1800. Utanför Europa hävdade engelsmännen att Newfoundland i östra Kanada tillhörde England 1497. Det dröjde till 1583 innan England tog kontroll över ön. Först då anses det att engelska och sedan brittiska imperiet utan Storbritannien närmaste gränser började. 1583-1610 var Newfoundland i praktiken en inofficiell engelsk koloni, men det var först 1610 som ön blev en officiell koloni till England. 1588-1673 hävdade England att ön Sankta Helena i södra Atlanten mellan Sydamerika och Afrika tillhörde England. Från 1607 började England också kolonisera USA:s östkust. 1707 blev Englands bosättningar och kolonier utomlands brittiska. Brittiska imperiet varierade i olika storlekar fram till 1997 då Hong Kong lämnades över till Kina. Brittiska imperiet finns fortfarande kvar idag, men är bara smulor mot sina forna glansdagar. Idag består imperiet utanför Europa med mest av lite småöar runt om i världen. 1913 bodde 412 miljoner människor i det brittiska imperiet, vilket motsvarade 23 % av jordens befolkning. 1921 var imperiet som störst och täckte 35,5 miljoner km2 och 24 % av jordens landareal. Det var det näst största imperiet som någonsin funnits i världen efter Mongolväldet 1206-1368 som när det var som störst 1279 täckte 44 miljoner km2. Jämför med Sveriges yta på 450 295 km2, varav land 410 335 km2 och vatten 39 960 km2. Det kan också jämföras med Ryssland idag som har en yta på nästan 17,1 miljoner km2, varav land nästan 16,4 miljoner km2. När brittiska imperiet var som störst 1921 motsvarade dess landareal drygt två av Rysslands landarealer idag. Totalt har brittiska imperiet härskat över en tredjedel av världen. 
Det var därför fullt logiskt att frasen "Imperiet där solen aldrig går ned", på engelska "the empire on which the sun never sets" applicerade på det brittiska imperiet främst på 1800-talet och i början på 1900-talet. Dess vidsträckthet gjorde att solen alltid sken någonstans inom imperiet. Liknande fraser myntades för flera tusen år sedan i bl.a. i Egypten, gamla Mellanöstern, etc.
Den engelska versionen av frasen myntades på spanska i början 1500-talet av Fray Francisco de Ugalde till Charles V (1500-1558), tysk-romersk kejsare 1519-1556, kung av Spanien 1516-1556, etc. Charles V's imperium sträckte sig från Europa till Nordafrika och vidare till spanska områden i Amerika. Fray Francisco de Ugalde skrev om imperiet: "el imperio en el que nunca se pone el sol" som betyder imperiet där solen aldrig går ned. Det var emellertid först med Charles V's son Philip II (1527-1598), kung av Spanien 1556-1598, kung av Portugal 1581-1598 samt kung av England och Irland 1554-1558, när uttrycket med solen fick verklig resonans. Det var först då som Spanien kom över Filippinerna och andra ögrupper i Stilla Havet. Han regerade över områden i varierade storlekar under olika perioder som sträckte sig från Amerika i väster till Europa och Afrika och vidare österut till mindre delar i Asien, inklusive Sri Lanka 1597-1598 och ända bort till Stilla Havet. Under 1500-talet spreds varianter av uttrycket "solen som aldrig går ned" i spanska och italienska kretsar. I början på 1600-talet snappades det upp av den engelska upptäcktsresande John Smith (1580-1631) och engelska filosofen, författaren, etc Francis Bacon (1561-1626) som skrev "both the East and the West Indies being met in the crown of Spain, it is come to pass, that, as one saith in a brave kind of expression, the sun never sets in the Spanish dominions, but ever shines upon one part or other of them : which, to say truly, is a beam of glory". 1773 användes begreppet om solen igen i Storbritannien, men det var först från 1820-talet som uttrycket användes flitigare av flera offentliga britter över det egna brittiska imperiet. 3.6.1 Skotska inflytandet När Skottlands och Englands kungariken gemensamt bildade den politiska unionen och kungariket Storbritannien 1707 fick Skottland tillgång till engelska kolonierna och blev fullvärdig partner till världens största frihandelsimperium. Skottarna utnyttjade situationen nästan omedelbart. Stora flöden av skotska män och kvinnor sökte sig utomlands för ett nytt liv utomlands. I början till Nordamerika, men sedan till Australien och andra länder. Skälen har redan nämnts tidigare. På kort tid gick skottarna från att vara ett ganska obetydligt folk i Europas periferi till att bli ett maktfolk. Bildligt talat från att vara ett slotts obetydliga tjänare till att bli slottets herre som alla lyssnar på. Det gällde naturligtvis inte alla skottar utan bara de som utnyttjade situationen. Det gav dem ändå möjligheter. Dörren öppnades för dem att få bättre liv och i vissa fall göra karriärer. 1763-1777 flyttade 50 000 skottar till Nordamerika från i huvudsak västra Skottland. Med en kombination av drivkrafter och utbildning på sina meritförteckningar, började många av dem att snabbt dominera tobakshandeln i USA och andra ekonomiska områden som pälsfångst i Kanada. Det skotska inflytandet var också stort inom utbildning och religion i Nordmamerika. När USA:s självständighetsförklaring gentemot Storbritannien skrevs under 1776 var 48 av 56 delegater födda i Brittiska Amerika (USA). Övriga var fördelade med England, Ulster och Skottland två vardera och Limerick på Irland och Wales med en var. De två från Skottland var juristen James Wilson (1742-1798) från Fife och prästen och teologen John Witherspoon (1723-1794) från Aberdeenshire. Det sägs att sistnämnda var ättling till John Knox (1513-1572) som var Skottlands reformator och grundaren av den skotska statskyrkan. John Witherspoon härstamning till John Knox är emellertid omtvistad och sedan länge ifrågasatt. Det finns inte någon huvudsaklig dokumentation som kan länka ihop deras släktträd. Amerikanska skådespelerskan Reese Witherspoon (f. 1976) härstammar i alla fall från John Witherspoon och eventuellt genom honom också till John Knox. Det sägs dock att av de 48 delegaterna som skrev på USA:s självständighetsförklaring 1776 och som var födda i Brittiska Amerika hade 15 delegater påbrå från Skottland och/eller Ulster. Totalt 19 delegater inklusive de fyra som var födda i Skottland respektive Ulster. 1790 bodde det 3,929 miljoner människor i USA fördelade med 3,14 miljoner människor födda i Europa eller födda i Nordamerika av europeisk härkomst, 694 000 slavar från Afrika eller med afrikansk härkomst, 59 000 andra fria människor och ytterligare 36 000 andra människor. Ursprungsinvånare i USA inte inräknade. Av USA:s invånare 1790 var 200 000 människor födda eller hade härkomst från Ulster i norra delen av ön Irland och ytterligare 200 000 härstammade eller var födda på övriga Irlands tre provinser Connacht, Leinster och Munster. Totalt 400 000 av USA:s 3,14 miljoner invånare med europeisk härkomst härstammade från ön Irland. Det dröjde emellertid fram till 1783 innan USA upphörde som kolonial status gentemot Storbritannien. Trots brytningen fortsatte de ekonomiska och kulturella förbindelserna med moderlandet. Dessutom fylldes USA på hela tiden med nya invandrare från Storbritannien och övriga Europa. Skotska invandrare och amerikaner med skotskt ursprung gjorde viktiga bidrag till utvecklingen av den amerikanska ekonomin, exempelvis skotskfödda affärsmannen och industrimagnaten Andrew Carnegie (1835-1919) och skotskfödda uppfinnaren David Dunbar Buick (1854-1929). 34 av 45 presidenter i USA från 1789 fram till 2019, motsvarande 76 % alla amerikanska presidenter, har dessutom haft några skotska förfäder. Det gäller även de två senaste presidenterna Barack Obama (f. 1961) och Donald Trump (f. 1946). Många var dessutom ättlingar till engelska och skotska kungar, inklusive Barack Obama som är ättling till bl.a. Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307 och Malcolm III (1031-1093), kung av Alba (Skottland) 1058-1093. Skotska naturforskaren, författaren, etc John Muir (1838-1914) kallades för "John of the Mountains" and "Father of the National Parks". Han var en drivande kraft bakom nationalparker och att bevara en del vildmarksområden i USA. Amerikansk gospelmusik kan spåra sina rötter till början av 1600-talet. Traditionellt har den ursprungligen kopplats samman till Afrika och slaveri, men modernare forskning har visat den var ett resultat av flera influenser. En av de är från gälisktalande skottar på Yttre Hebriderna, i synnerhet på öarna Lewis och North Uist. Denna influens har rötter tillbaka till åtminstone 1600-talets första hälft. En person sjöng då solo några rader och sedan följde andra efter och sjöng. Många gånger sjöng de psalmsånger på det här viset. Det sägs att formen uppstod på grund av att läskunnigheten var låg och böcker dyra i Storbritannien. Från Yttre Hebriderna spred sig sångformen till Inre Hebriderna och sedan till England 1644. Gälisktalande skottar och religiösa brittiska puritaner och baptister tog sedan sångformen till kolonierna i Nordamerika. Där introducerades den för afrikanska slavar som tog till sig sångformen. Det bör nämnas igen att detta var en av flera influenser som påverkade gospelmusiken. Skottland tar inte på sig för att vara gospelmusikens hemland. 1834 uppfann italienaren Antonio Meucci (1808-1889) en typ av en akustisk telefon i Italien som fungerade som ett talrör. 1835 flyttade han och hans fru från Italien till Kuba. 1849 uppfann han en elektromagnetisk telefon. Efter femton år på Kuba flyttade han och hans familj till USA 1850. Han fortsatte utveckla telefonen i USA. 1856 lyckades han överföra sin röst i telefonen. 1856-1870 utvecklade han över 30 olika telefoner. 1870 flyttade uppfinnaren Alexander Graham Bell (1847-1922) från Skottland till Kanada. 1871 ansökte Antonio Meucci om patent för telefonen i USA, men han hade inte råd att betala för ansökan. 1876 tog Alexander Graham Bell patent för telefonen i USA och ansågs länge som telefonens uppfinnare. Bell utvecklade emellertid sin version av den redan existerande telefonen. 2002 erkände det amerikanska representanthuset Antonio Meucci som telefonens uppfinnare. Men än idag är den breda uppfattningen i Västvärlden att det var Alexander Graham Bell som uppfann telefonen trots att det var Antonio Meucci som gjorde det. Däremot var Alexander Graham Bell den första som tog patent på telefonen. Men att uppfinna telefonen och ta patent på den är två helt olika saker. I Kanada var skotskfödda George Stephen (1829-1921), 1st Baron Mount Stephen 1891-1921, det finansiella geniet bakom Canadian Pacific Railway. Järnvägen byggdes ursprungligen 1881-1885 mellan östra Kanada till British Columbia i västra Kanada. Idag går järnvägen mellan bl.a. Vancouver i väster via Calgary och Winnipeg till Chicago och Toronto och vidare till New York i öster. Apropå Kanada, en av förespråkarna för Canadian Pacific Railway var Sir John Alexander Macdonald (1815-1891). Han var från Glasgow i Skottland och var Kanadas första premiärminister 1867-1873. Han ansåg att järnvägen mellan väst och öst var viktig för att skapa en enhetlig kanadensisk nation som sträckte sig över hela kontinenten. Tillverkningsintressen i Quebec och Ontario stödde idén om järnvägen för att de ville ha tillgång till råvaror och marknader i västra Kanada. Det skotska inflytandet på Kanada var ingen slump. På mitten av andra halvan av 1800-talet var ungefär 33 % av Kanadas affärselit antingen födda i Skottland eller födda i Nordamerika men av skotskt ursprung. I slutet av 1700-talet och i början på 1800-talet nådde den skotska kulturen Pakistan. Sialkot var hem för en blomstrande tillverkning av säckpipor. Många mindre företag i staden tillverkade och gjorde såväl säckpipor som höglandsdräkter. Sedan exporterade dem dessa varor till hela världen. 1895 började ett företag i Pakistan att sälja säckpipor och höglandsdräkter till regementen hos den brittiska armén som hade sånt. Pakistan tillverkade och exporterade med andra ord typiska varor förknippade med Skottland till Skottland. Den skotska närvaron var starkt uppenbar i Indien. Dock inte lika mycket som den engelska i Indien. 1792 utgjorde skottarna 11 % av alla tjänstemän i det Brittiska Ostindiska Kompaniet, på engelska East India Company (EIC). Det Ostindiska Kompaniet hade också en egen armé. 9 % av vanliga soldater och 33 % av alla officerare i den arméen var från Skottland. 1793-1801 var skotten Henry Dundas (1742-1811), 1st Viscount Melville 1802-1811, styrelseordförande för det Ostindiska Kompaniet, på engelska President of the Board of Control. Skotska administratörer, förvaltare och entreprenörer gjorde stora förmögenheter i Indien. Skotska forskare och vetenskapsmän gjorde viktiga bidrog till att utveckla den indiska kulturen och samhället. Ett område var några trädgårdar som de botaniska trädgårdarna i Shibpur nära i Calcutta, på engelska The Acharya Jagadish Chandra Bose Indian Botanic Garden. Mest är den kända på engelska som Calcutta Botanical Garden. De kallades tidigare för a) Indian Botanic Garden, b) the Botanic gardens in Calcutta och c) the Royal Botanic Garden, Calcutta. De grundades av skotten Robert Kyd (1746-1793). Han var en brittisk militär som var stationerad i Indien. Skotska ingenjörer reste till Indien och hjälpte till med att utveckla infrastrukturen. Fortfarande vid 1857 spelade skottar en viktig roll i driften av Indien. Skotska domare reste till Indien och hjälpte till inom rättsväsendet, osv. Skottar engagerade sig i byggandet av järnvägar i Indien, bankväsendet och handeln. Indien blev en enorm stor marknad för den brittiska ekonomin. Ännu viktigare blev Indien för den skotska metallindustrin. Nästan alla järnvägsmotorer till lok i Indien vid den här tiden byggdes i Glasgow. Östra Skottland hade också starka band med Indien genom jutehandeln. På 1800-talet var Dundee världens centrum för jute. Från 1830 bedrevs en handel mellan Skottland och Indien med, utöver jute, också med te, trä, kol, socker, bomull och indigo. 1880 övertog Kina rollen som främsta distributör av te till Skottland. Trots skottarnas långa tradition av engagemang i Indien under det brittiska imperiet bosatte sig få skottar permanent i Indien på 1800- och 1900-talen. Skottar i Indien brukade återvända till Skottland efter en tid eller efter ett antal år i Indien. De ersattes ibland av nya familjemedlemmar, t.ex. skotska handelsmän i Indien som återvände hem till Skottland och ersattes i Indien av sina skotska söner. Det påverkade givetvis skottarnas syn på Indien. Jämför med USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika dit skottar flyttade med intentionerna att bo där resten av sina liv, även om 33 % av skottarna i Nordamerika återvände till Storbritannien år 1900. 1815-1948 var Ceylon en brittisk kronkoloni efter att britterna tog över stora delar av ön av holländarna, undantaget kungariket Kandy som var ett protektorat 1815-1817. Först 1817 blev Kandy en del av den brittiska kronkolonin Ceylon. Ceylon blev senare synonymt med te. 1852 flyttade skotten James Taylor (1835-1892) till Ceylon. 1866 besökte han Indien och lärde sig grunderna för att odla te. Tillsammans med tamiler från Indien tog James Taylor med sig kunskaperna tillbaka till Ceylon. 1867 startade han ett teplantage på 77 000 m2 på Ceylon. 1872 startade James Taylor en tefabrik vid plantaget. Tre år senare sålde han te på London Tea Auction i London. Verksamheten expanderade allteftersom och 1890 exporterade James Taylor 22 900 ton te. 1890 besöktes Ceylon av Sir Thomas Johnstone Lipton (1848-1931), 1st Baronet. Han var en affärsman från Glasgow och var på väg till Australien. På Ceylon träffade han James Taylor. De diskuterade att exportera te från Ceylon. Samma år grundade Sir Thomas Johnstone Lipton teföretaget Lipton 1890 efter att köpt upp teplantage på Ceylon. Företaget producerade te på Celyon och distribuerade det i Europa och USA. I USA blev det succé direkt. Den snabba tillväxten av teindustrin på Ceylon gjorde det möjligt för stora teföretag att ta de över små bönders plantage som James Taylors. Av den anledningen drevs James Taylor ut från teindustrin. 1948 blev Ceylon självständigt och 1972 bytte landet namn till Sri Lanka. Eftersom många skotska utvandrare ville förbättra sina ekonomiska situationer ökade antalet skotska entreprenörer på Nya Zeeland. Andra föredrog att få mark i landreformer. Företag skapades också med hjälp av sjöfarten. Exporten och importen ökade. Många skottar bidrog till Nya Zeelands jordbruk, destillering, utbildningsinrättningar, osv. I början var det heller inte ovanligt att skottar som startade företag på Nya Zeeland också anställde skotsk arbetskraft. Sedan bedrev det nya företaget handel mellan Nya Zeeland och andra företag hemma i Skottland. Det var emellertid inte alltid ekonomiska orsaker som drev skottar från att lämna Skottland, även om människor som ville förbättra sina ekonomiska situationer var den överlägset största gruppen av skotska utvandrare. Hos en del skottar var religionen en orsak till utvandring. De ville sprida sina kristna budskap, exempelvis till Afrika. En del skottar hade en idé att göra Nya Zeeland till "lilla Skottland" och fylla landet med kristna impulser. Som tidigare nämndes flyttade mängder med Skottland till Nya Zeeland. Förvisso av främst ekonomiska orsaker. På språkfronten visade det skotska inflytande på Nya Zeeland att många människor på Nya Zeeland, utöver engelska, också talade skotsk gäliska ända till 1920-talet efter immigration av högländare, även om engelskan var Nya Zeelands förstaspråk. Inom politiken var fyra av New Zeelands första tjugofyra premiärministrar 1856-1949 födda i Skottland. De var a) Sir Edward Stafford (1819-1901), Nya Zeelands 3:e premiärminister 1856-1861, 1865-1869 och 1872-1872, b) Sir Robert Stout (1844-1930), Nya Zeelands 13:e premiärminister 1884-1884 och 1884-1887, c) Sir Thomas Mackenzie (1853-1930), Nya Zeelands 18:e premiärminister 1912-1912 och d) Peter Fraser (1884-1950), Nya Zeelands 24:e premiärminister 1940-1949. Stafford och Stout företrädde inga politiska partier som premiärministrar även om Stout var en känd liberal som bl.a. stödde kvinnlig rösträtt. Stout företrädde liberalerna politiskt 1889-1896 efter sin tid som premiärminister, bl.a. i Nya Zeelands parlament 1893-1896. Mackenzie företrädde liberalerna medan Fraser var Nya Zeelands andra premiärministern från Labour. Stafford och Mackenzie var från Edinburgh, Stout från Lerwick på Shetlandsöarna och Fraser från Hill of Fearn i Ross and Cromarty i Highland. Fraser såg dåligt. Under senare delen av livet hade han svårt att läsa offentliga dokument. Han föredrog hellre muntliga än skriftliga rapporter. Skottar fick också inflytande inom det militära i det brittiska imperiet som att försvara brittiska territorier från utländska makter, exempelvis Frankrikes. Högländare fick åter chansen att visa upp sig på krigsscenen efter nederlaget mot den brittiska armén i jakobitupproret 1745-1746 i Storbritannien. I den brittiska arméns tjänst kunde högländare i slutet av 1700-talet och på 1800-talet visa upp sig som en tillgång för den brittiska staten. Regementen från högländerna kämpade för Storbritannien i diverse krig runtom i hela världen i såväl Europa som i Kanada och i Asien. 1792-1815 uppskattades det att ungefär 25 % av alla högländska män i militär ålder, som inte utvandrade från högländerna enligt de vanliga utvandringarna, också gjorde någon form av militärtjänst under en kortare eller längre tid för den brittiska armén. I ett högländskt samhälle med 100 män i militär ålder som inte utvandrade gjorde i genomsnitt 25 av dem någon form av militärtjänst. Högländarnas regementen blev en integrerad, nästan odelbar, del av det brittiska imperiet. De var med och etablerade Storbritannien som den obestridda supermakten i världen på 1700-talet och fortsatte under 1800-talet med att försvara imperiet där solen aldrig gick ned. All territoriell expansion omfattade emellertid inte alltid krig, åtminstone inte alltid mot stora regioner, kungariken eller länder. Ett sätt för det brittiska imperiet att få tillväxt utöver handel, industrialisering, satsningar i infrastruktur och transporter, etc, var istället att undertrycka utvecklingsländers lokala människor och deras kulturer. Länder i Afrika var ett exempel. Slavhandeln med afrikanska slavar ett annat. Det fanns många skotska slavägare eller slavägare med skotskt påbrå i Nordamerika, Karibien och i Skottland. Australien med britternas brutala behandling av aboriginerna var ett tredje exempel. 1770 uppskattades det att det bodde 315 000-750 000 ursprungliga australier i östra Australien. I begreppet ursprungliga australier ingår aboriginer och torressundöbor, på engelska Torres Strait Islander. Torressundöborna var och är urinvånarna i Torres sund som är en del av norra Queensland. De är melanesier. Kulturellt är de besläktade med Papua Nya Guineas kustfolk. 1788 uppskattades det att enbart aboriginernas population var ungefär 750 000 till 1 miljon människor i hela Australien. Tillsammans med torressundöborna utgjorde aboriginerna över 770 000 människor i hela Australien 1788. Hundra år senare, 1888, fanns det bara 80 000 aboriginer kvar i hela Australien. En befolkningsminskning med 89-92 % på bara hundra år från de 750 000-1 000 000 aboriginerna 1788. Under de efterföljande tolv åren ökade aboriginerna till 93 200 människor år 1900 medan torressundöborna var 23 800 människor samma år. Tillsammans utgjorde de ursprungliga australierna 117 000 människor år 1900. I början på 1900-talet minskade aboriginerna igen. 1920 fanns det bara 60 000-70 000 aboriginer kvar i Australien. I hela Australien bodde det 5,303 miljoner människor 1920. Det troddes allmänt att aboriginerna skulle dö ut. 1920 hade de flesta australier med europeiskt ursprung ingen kontakt med aboriginer på grund av segregationer och sociala konventioner. Aboriginerna dog inte ut. 1971 fanns det 106 290 aboriginer i Australien. 1976 var de uppe i 160 000 människor. De kunde dock ha varit fler. 1978 dog 4,8 % av alla födda aboriginer före ett års ålder i Australien. För australier med europeiskt ursprung var den siffran 0,1 %. Under de efterföljande årtiondena blev antalet aboriginer fler och fler. Det fortsatte i början på 2010-talet. Under fem år 2011-2016 ökade de ursprungliga australierna, dvs aboriginer och torressundöbor, med 19 % från 670 000 människor 2011 till 798 400. De utgjorde då 3,3 % av Australiens befolkning. Av de var ungefär 739 400-745 400 aboriginer och ca 53 000-59 000 torressundöbor år 2016. 2026 beräknas det att antalet aboriginer är uppe i 900 000. 2016 var medelåldern bland aboriginer 23 år jämfört mot 38 år för australier som inte var aboriginer, dvs för de med främst europeiskt och även asiatiskt ursprung. 2026 väntas snittåldern stiga till 25 år för aboriginer respektive 40 år för alla icke-aboriginer. Skottarna befann sig ofta i spetsen på angrepp på ursprungsbefolkningar. Ofta bemötte britterna människor i utvecklingsländer med en blandning av bibeln och krutet när de inte behövde kriga. Britterna var å andra sidan inte mer annorlunda än andra människor på jorden. Andra människor gjorde likadant när det gällde att befolka eller roffa åt sig land. I de mest vänligaste stammarna på jorden de senaste tusentals åren krigade ändå många stammar av samma folk mot varandra över samma eller nya territorier eller områden. Det var inget unikt för skottar eller engelsmän. Däremot gav det brittiska imperiet dem möjligheter att exploatera långt utanför Storbritanniens gränser, vilket inte mer isolerade etniska grupper hade samma möjligheter till. Ett exempel på roffa åt sig land var Nya Zeeland. År 1250-1300 utvandrade det polynesiska folket maorierna från östra Polynesien till Nya Zeeland. År 1800 bodde det ungefär 100 000-120 000 maorier på Nya Zeeland, enligt Nya Zeelands regering 2018. Flera kända historiker 2018 hävdade dock att det bodde 150 000 maorier på Nya Zeeland år 1800. De sjönk till 70 000-90 000 maorier 1840 enligt Nya Zeelands regering 2018 och till 80 000 maorier 1840 enligt flera historiker 2018. Enligt Nya Zeelands regering 2018 var de nere på ungefär 50 000 maorier 1872 medan flera kända historiker 2018 hävdade att fanns 37 000 maorier 1872. Nedgången av antalet maorier berodde på deras långvariga kamp över markrättigheterna med nyinflyttade bosättare, främst brittiska och europeiska. Maorierna återhämtade sig. I slutet av 1800-talet var de över 40 000 och 2016 uppskattades det att 723 000 människor på Nya Zeeland var maorier, vilket motsvarade 15,4 % av befolkningen. Ytterligare 142 000 maorier bodde i Australien och 20 000 i övriga världen. Av Nya Zeelands icke-maoriska befolkning uppskattades det att ungefär 30 % av befolkningen hade något skotskt påbrå 2018, vilket motsvarade 1,247 miljoner människor. Det kan jämföras mot Australien där 2,023 miljoner människor hade något skotskt påbrå 2016. En del moderna historiker håller inte med om den brutala bilden av skottar utomlands. De menar istället att skottarna var ett rastlöst folk som var angelägna att förbättra sina egna liv. Dessa historiker menar att skottarna var mer toleranta än engelsmännen på 1800-talet. Skottarna hade större acceptans mot andra människor och kulturer än vad engelsmännen hade på 1800-talet, enligt dessa moderna historiker. De lyfter fram kristna skotska missionärer som reste till utvecklingsländer och kämpade för de inhemska folkens rättigheter och för utbildning för kvinnor. I den brittiska expansionen i Afrika spelade inte skotska bosättare en betydande roll, även om en del skottar flyttade till främst Sydafrika. Istället var det som enskilda kristna missionärer som skottarna påverkade mest i Afrika, t.ex. kända upptäcktsresande och missionären David Livingstone (1813-1873). Han inspirerade andra att följa efter. En var Mary Slessor (1848-1915) från Aberdeen som bodde i Dundee från 1859 och sen i Edinburgh. Efter att Mary Slessor hörde om David Livingstones död 1873 bestämde hon sig för att följa i hans fotspår. 1876 reste Mary Slessor med ett fartyg till Nigeria. Resan tog en månad. I Nigeria började hon undervisa och lärde sig efik som var ett lokalt språk. Det gjorde att Mary Slessor fick lokalsamhällets förtroende och acceptans, vilket gjorde att hon kunde börja sprida kristendomen. Samtidigt promotade Mary Slessor kvinnors rättigheter och skyddandet av barn från inhemska barnamord. De kristna missionärerna i Afrika ledde dock till att handlare följde efter och öppnade upp för europeisk expansion i afrikanska områden som de inte varit närvarande i eller bara lite närvarande i. Å andra sidan innebar denna expansion att inhemska afrikanska lokalbefolkningar som inte hade haft kontakt med européerna innan också började starta en handel med de europeiska handelsmännen. Ur ett längre perspektiv bidrog kristna missionärer som David Livingstone och Mary Slessor till att göra västeuropeiska länders utrikespolitik som den brittiska också mer etisk. Dessutom lyckades de kristna missionärernas pedagogiska arbeten i Afrika övertyga tron på att skotsk och brittisk utbildning var den bästa i världen. Framgång i livet gick via utbildning, men via det skotska och brittiska sättet att utbilda sig på. I praktiken det västerländska sättet att utbilda sig på som finns idag. Det förändrade hela sättet att se på tillvaron på i länder i Afrika. David Livingstone och Mary Slessors önskan att ge afrikaner utbildning ledde senare till att nationella oberoende rörelser uppstod i centrala, östra och södra Afrika och i Indien. Således var skottarna viktiga för det brittiska imperiets utveckling utanför Skottland på olika sätt som affärsmän, administratörer, förvaltare, soldater, lärare och missionärer. Deras bidrag till imperiet var så viktig att del historiker med lite glimten i ögat kallade det brittiska imperiet för det skotska imperiet. Människor var emellertid Skottlands största export. De satte sitt märke var de än slog sig ned i världen oavsett ifall de var bönder, handelsmän, soldater, vetenskapsmän, administratörer eller förvaltare. Förekomsten av vibrerande levande skotsk kulturer i avlägsna länder vittnade om en fortsatt skotsk spridning och inflytande som gick tillbaka till medeltiden. Trots att skottar var enormt viktiga för den globala tillväxten av det brittiska inflytandet i världen var ändå det brittiska imperiet i grunden en engelsk skapelse. Dessutom var irländarna en stor grupp som bidrog mycket till det brittiska imperiet. Det brittiska imperiet utanför Europas gränser hade kunnat existera utan skottarna och Skottland, men inte utan engelsmännen och England. Skottarna hängde med på resan och drog nytta av det brittiska imperiet och kunde ta del av vinster och rikedom men också ta del av den ökade anglifierade kulturen från England. I slutändan var det dock London som bestämde det brittiska imperiets öde. Det var engelska lagar och civila institutioner som skottar var upprätthålla att leva i. Imperiet förstärkte det engelska inflytandet på Skottland. Skottland blev mer likt England även om processen i modern tid började redan på 1100-talet. Idag finns det lite kvar av det forna brittiska imperiet utöver gatunamn, statyer och en växande asiatisk befolkning i Storbritannien. 2011 var 2,7 % av skottarna asiater medan 7,8 % i England var asiater. Som jämförelse fanns det 5,6 % asiater i USA 2016. Alltmer bleknar minnet av det brittiska imperiet där solen aldrig gick ned till glömska. Istället är det nya stora imperium eller välden som uppstår och ersätter de gamla. De är färska i minnet för de människorna som lever i dem oavsett ifall de gillar dem eller inte. För närvarande i världen USA:s dominans, i Europa givetvis EU och i Asien också Kina. Det återstår att se hur framtidens historiker kommer beskriva skottarnas inflytande på EU över längre tid. Det oavsett ifall det är med ett Skottland som en del av Storbritannien och påverkar EU utifrån på 2020-talet och framåt eller ett Skottland som lämnar Storbritannien, blir en egen självständig nation, åter går med i EU och påverkar EU inifrån. |
4. Invandringar på 1800-talet
Glasgow på 1870- eller 1880-talen.
|
4.1 Introduktion
Sedan år 1500 fram till början 1900-talet berodde immigration till Skottland främst på grund av fyra saker: a) Människor som flydde förtryck eller religiös förföljelse, t.ex. hugenotter i Frankrike. b) Flyktingar från krig, t.ex. flyktingar från franska revolutionen 1789-1799. c) Arbetssökande som flyttade för att få det bättre ekonomiskt, inte minst under utvecklingen av industrialismen på 1800-talet. I den här gruppen ingår också människor flyttade på grund av fattigdom. d) Människor som flydde från svält, exempelvis från den stora hungersnöden på Irland 1845-1852. De två sista punkterna, arbetssökande som ville ha bättre liv och svält, var överlägset de största anledningar till att immigranter flyttade till Skottland under de här dryga 400 åren från år 1500 till början av 1900-talet. Invandrarnas situation i Skottland var inte varit annorlunda än i andra europeiska länder på 1800- och 1900-talen. I Skottlands fall först diskriminering och fientlighet på 1800-talet och sedan assimilering efter lång tid. Meningsskiljaktigheter mellan invandrande irländska katoliker och inhemska skotska protestanter skedde i regel på fredlig samtalsnivå på 1800- och 1900-talen. Våld har spelat liten roll i invandrares erfarenheter i Skottland från 1800-talet fram till idag. Generellt såg invandrarna Skottland som ett land för möjligheter. För dem var Skottland ett land där det rådde rättvisa och frihet. Ett litet mini-England eller ett litet mini-USA. 4.2 Irländarna Under perioden 1800-1951 flyttade människor till Skottland och övriga Storbritannien på jakt efter ett bättre liv efter svårigheter i sina egna hemländer. Under nämnda perioden var irländarna den överlägset största gruppen av människor som immigrerade till Skottland. Det förklaras av avstånd och gruvdrift och tunga industrier. Norra Irland, det som idag är Nordirland, låg och fortfarande ligger bara som närmast 20 km från Skottland, vilket gjorde att det betydligt enklare för irländare att ta sig till Skottland än till andra länder. Det underlättades av att det fanns en efterfrågan på arbetskraft till gruvdrift och andra tunga industrier i västra halvan av Skottland som låg närmast irländska hamnar, t.ex. i Glasgow. Eftersom stora skaror av skottar samtidigt emigrerade från Skottland ökade det ytterligare möjligheterna för irländarna att få arbeten i dessa yrken. Dessutom föredrog många irländarna till en början att flytta till platser i västra och sydvästra Skottland närmast Irland på grund av fattigdom och ibland dåligt hälsotillstånd. Under 1700-talet fram till slutet av 1700-talet var den irländska emigrationen till Skottland tillfällig med toppar under jordbrukskalendern. Exempelvis reste irländska säsongsarbetare till Skottland för att arbeta med skördarna, inte minst till sydvästra Skottland. Sedan reste de hem till Irland. Permanenta irländska bosättningar började i Skottland i samband med utvecklingen av bomullsvävning i slutet på 1700-talet samt med järnvägsbyggande och den allmänna expansionen av Skottlands ekonomi på 1800-talet. I slutet av 1700-talet tog den irländska immigrationen därför fart till Skottland när irländare flydde från fattigdom hemma på Irland, även om den riktiga boomen inträffade några årtionden senare. Irländarna som flyttade till Skottland i slutet av 1700-talet tog arbeten inom den växande vävningsindustrin och flyttade permanent till västra och centrala Skottland, främst till området runt Glasgow. De flesta av dessa tidiga bosättare var protestantiska vävare från Ulster och från norra Connacht. Inom Ulster kom de ofta från grevskapen Donegal, Londonderry, Tyrone och Monaghan. Från Connacht kom de ofta från grevskapet Sligo. Traditionellt har bilden varit att de första permanenta irländska immigranterna till Skottland vid den här tiden var fattiga människor utan yrkeskunskaper. Bilden av vävarna förändrar det synsättet. De var fattiga, men hade vissa yrkeskunskaper. Parallellt fortsatte irländska säsongsarbetare att resa mellan Irland och Skottland varje år. De var betydligt fler än de irländare som bosatte sig permanent i Skottland i slutet av 1700-talet. Det var först på första halvan av 1800-talet som permanenta irländare blev fler än tillfälliga säsongsarbetande irländare i Skottland. På 1820-talet var de 8 000 ekonomiska irländare som gjorde dessa resor fram och tillbaka varje år mellan Irland och Skottland enligt en del historiker. Andra historiker hävdar att de var 6 000-8 000 som gjorde dessa resor varje år. Den siffran steg allteftersom. Fram till 1830-talet kunde Skottland locka om inte höga löner åtminstone löner på normal vanlig nivå. Fram till 1841 fortsatte irländarna också att permanent flytta i ganska stora skaror till Skottland, såväl irländare med och utan yrkeskunskaper. Det underlättades av att först billiga segelfartyg och sedan mycket billiga ångfartyg kunde ta irländarna från hamnar på norra Irland till Skottland under 1800-talets första hälft. Innan 1830 kostade en biljett 6 pence från Irland till Greenock nordväst om Glasgow. 1707-1970 och 1971-idag gick det åt 240 respektive 100 pence på ett pund. 1826 motsvarade 6 pence samma som 26 kr år 2018. Sommaren 1841 var det 57 651 irländare som reste fram och tillbaka från Irland till Skottland och England bara för att arbeta med jordbruksskördarna. Av de reste 25 000 till Skottland och 32 651 till England. De var främst män. Permanenta immigranter hade oftare högre kompetens än säsongsarbetande jordbruksarbetare. Fler irländare bosatte sig i Skottland permanent än i England och Wales relaterat till Skottland, Englands och Wales totala populationer. Det förklaras av de starka banden mellan provinsen Ulster och Skottland. Ulster försåg de flesta skotska industrierna med arbetskraft, i synnerhet inom textilier. Skottland upplevde en boom i byggandet av bostäder, fabriker, vägar, kanaler och annan infrastruktur. Samtidigt ökade också kol-, stål- och textilindustrierna sina produktioner. Hela småstäder och orter växte upp för att kunna ge arbetskraft till några av dessa branscher. Inom småstäderna och orterna utvecklades betydande irländska samhällen. I Girvan i South Ayrshire 1831 var ungefär 4 500 av ortens 6 000 invånare födda på Irland. Det motsvarade tre fjärdelar av Girvans invånare. 1841 var 4,8 % av Skottlands befolkning födda på Irland, vilket motsvarade 125 321 människor av 2 620 184 invånare. I England och Wales däremot var bara 1,8 % respektive 0,78 % av befolkningarna födda på Irland 1841.Av England 13 654 914 invånare 1841 var ungefär 246 000 födda på Irland. Av Wales 1 045 958 invånare 1841 var ungefär 8 160 födda på Irland. 1841 bodde det betydande många irländare i grevskapen Wigtownshire och Kirkcudbrightshire i Dumfries and Galloway i sydvästra respektive södra Skottland. De låg nära norra Irland. Irländarna i Wigtownshire hade främst flytt hungersnöd på Irland. 1841 utgjorde de 16,7 % av befolkningen i Wigtownshire. 1851 utgjorde irländarna 5,9 % av befolkningen i närliggande Dumfriesshire i östra Dumfries and Galloway i södra Skottland. På 1840-talet, inte minst från 1846, emigrerade 100 000 irländare till Glasgow som ett resultat av den stora hungersnöden på Irland 1845-1852, på engelska the Great famine (Ireland). Bara under 1848 flyttade över 52 000 irländare till Glasgow, varav 42 860 från januari till april 1848 och drygt 9 000 från maj till december 1848. Under hela 1848 flyttade i genomsnitt över 1 000 irländare varje vecka till Glasgow, varav 2 521 irländare varje vecka januari-april 1848 och 263 irländare varje vecka maj-december 1848. Irländare flyttade också till Dundee och till England. Innan 1845 arbetade de i Storbritannien med a) hårda smutsiga arbeten i industrierna, i b) textilindustrin. och c) med arbeten utan krav på yrkeskunskaper som t.ex. kanalskärning och med textiler som kardning. Det fanns emellertid irländare med yrkeskunskaper som snickare, ingenjörer, etc, men de var i färre antal än de som arbetade i industrierna, etc. Det fanns med andra ord irländare på hela skalan, från välbetalda till de med lågavlönade arbeten. Från 1841 fram till 1851 ökade den irländska emigrationen med 65 % eller 90 % till Skottland beroende på hur man räknar. I slutet av 1840-talet var de irländska immigranterna till Skottland ungefär 75 % katoliker och 25 % protestanter. 1851 var 7,2 % av hela Skottlands befolkning född på Irland vilket motsvarade 208 000 människor. En del historiker hävdar att de var 207 367 irländare i Skottland 1851. De 7,2 % kan jämföras med att irländarna utgjorde 2,9 % av befolkningarna i England och Wales 1851. 1851 bodde irländarna i Skottland främst i Glasgow och Dundee samt i gruvsamhällen i North Lanarkshire och i Lothian. I North Lanarkshire bodde de i Airdrie, Coatbridge och Motherwell. 1851 var 35,8 % av Coatbridges befolkning född på Irland. 1851 var nästan en femtedel av befolkningarna i Glasgow och Dundee födda på Irland. Mer exakt 18,9 % i Dundee, 18,2 % i Glasgow, 12,7 % i Paisley och 12,1 % i Kilmarnock. Det kan jämföras mot Edinburgh där bara 6,5 % av invånarna 1851 var födda på Irland. 1851 bodde nästan 29 % av alla irländska immigranter i Skottland i Glasgow. 1851 arbetade majoriteten av de irländska männen i Skottland som gruvarbetare och som vanliga arbetare utan krav yrkeskunskaper. Kvinnorna arbetade i bomull- och jutefabriker. Det här var i en tid när många skottar lämnade Skottland för England och utlandet inom det brittiska imperiet, vilket i sin tur öppnade upp för de irländska immigranterna att få arbeten i Skottland. Med andra ord möjliggjorde den skotska emigrationen för irländsk immigration till Skottland. Den irländska immigrationen möjliggjorde också att Skottland kunde fortsätta med sin industrialisering trots utvandringen av skottar. Med de irländska immigranterna kunde Skottland också att fortsätta bygga kanaler, broar, järnvägar och hamnar. Det hade blivit svårare utan irländarnas ankomst till Skottland. I alla fall hade det tagit längre tid. Trots skotska utvandringar ökade Skottlands population under varje årtionde under hela 1800-talet i en kombination som kan tillskrivas en rad olika saker. Å andra sidan hade Skottland kunnat göra allt detta ifall de skotska utvandrarna stannat kvar i Skottland och inte lämnat för utlandet. Det hade gjort att dagens skotska befolkning haft mindre irländskt påbrå och mer etniskt skotskt påbrå. Nu stannade inte de skotska 1800-tals utvandrarna kvar i Skottland. Hålet de lämnade efter sig täpptes bildligt därför igen av de irländska immigranterna. Irländska katoliker hade inga större preferenser där ville bo. De kunde bo lite varstans. De flyttade dit där det behövdes muskler och fysisk styrka. De tog därför jobb inom kolbrytning, dockningsarbeten och andra arbeten av alla dess slag. 1851 var 50-75 % av alla hamnarbetare och gruvarbetare i Storbritannien födda på Irland. Enligt en del historiker 50-75 % av hamnarbetarna och 66 % av gruvarbetarna. Många irländare arbetade också med textilarbeten och enklare vävning. 1851 var 44,3 % av alla textilarbetar i Greenock nordväst om Glasgow irländska kvinnor. Sekterism, brist på utbildning och i många fall på grund av språket gäliska hindrade irländska immigranter från att ta del av mer högavlönade och kvalificerade arbeten i Skottland. 
En kvinna på Irland.
Efter 1851 sjönk antalet irländska immigranter till Skottland. 1861 bodde det över 800 000 människor i Storbritannien som var födda på Irland. Inräknat deras barn bodde det över 1,6 miljoner irländare i Storbritannien som antingen var födda på Irland eller som var födda i Storbritannien men hade en eller flera irländska föräldrar. I slutet av 1860-talet hade irländarna spridit sig till alla delar av Skottland, inklusive de avlägsnare Shetlandsöarna långt uppe i norr. Mycket få irländare bodde dock i Highland, Aberdeenshire, Orkneyöarna och på Shetlandsöarna i slutet av 1860-talet. De var fortfarande till överväldigande del befolkade av etniska inhemska skottar. Det fortsatte att vara det ända till slutet av 1800-talet i dessa delar av Skottland.
1871 bodde irländarna främst i sex regioner av Skottland. Fem av dem låg på Skottlands västra halva som var nära eller närmast Irland, inklusive Glasgow. De bodde främst på västra halvan av Skottlands mittenbälte och i sydvästra Skottland i lågländerna. Den sjätte regionen låg i eller runt Dundee på Skottlands östkust. 1871 var 6,2 % av Skottlands befolkning född på Irland. 1871 toppade inte Dundee och Glasgow längre listan över med flest procentuellt födda irländare. Istället var det Dumbarton i topp med 17,7 % irländare, Greenock 16,6 %, Glasgow 14,3 %, Airdrie 14,2 %, Dundee 11,9 %, Paisley 9,8 % och Hamilton 8,6 %. 1911 var bara 3,7 % av Skottlands befolkning född på Irland, vilket motsvarade 176 000 människor av 4,76 miljoner invånare i Skottland. I statistiken för 1911 gäller bara människor födda på Irland. Barn som föddes i Skottland till irländska föräldrar räknades som skottar i statistiken. Samma för barnbarn som föddes i Skottland men som var ättlingar till irländska immigranter. Antalet människor med irländsk påbrå var därför större än 3,7 % i Skottland 1911. Utöver Glasgow och Dundee flyttade irländska immigranter oftast till Skottlands västkust och i industristäder på västra delen av Skottlands mittenbälte. Irländarna bosatte sig också på östkusten i och vid Dundee där en stor kvinnlig irländsk gemenskap bildades. År och procent av Skottlands befolkning som var födda på Irland: 601: spekulativt 4-7 %* 1751: mycket litet. 1791: litet. 1841: 4,8 %. 1851: 7,2 %, varav 18,9 % i Dundee och 18,2 % i Glasgow. 1871: 6,2 %. 1911: 3,7 %. 2011: 1,0 %, varav 28,23 % hade någon form av irländskt påbrå. *Det uppskattas att det bodde omkring 10 000 människor i kungariket Dál Riata omkring år 601 och 80 000-100 000 människor i kungariket Piktland samma år. Totalt bodde det omkring 90 000-110 000 människor i Skottland väster och norr om Skottlands mittenbälte år 601. Alla människor i Dál Riata på den skotska delen var inte immigranter från Irland eller var ättlingar till irländska immigranter, gäler på den tiden. En del var inhemska etniska lokala människor vars förfäder hade bott i Skottland i århundraden innan och hade inget påbrå från Irland. Ifall 40-70 % av människorna i Dál Riata var från Irland eller hade enbart irländska förfäder, dvs 4 000-7 000 av 10 000 människor i Dál Riata, innebar det att ungefär 4-7 % av Dál Riatas och Piktlands gemensamma befolkning var från Irland år 601. I de 4-7 % ingår det också irländare som bodde i Dál Riata på den nordirländska fastlandet närmast den skotska halvön Kintyre. Människor i Piktland med påbrå från Irland ej inräknade i de 4-7 %. 4 000/100 000 = 4 % och 7 000/100 000 = 7 %. Det var ungefär liknande siffror 1 240-1 270 år senare 1841-1871 fast i hela Skottland, inklusive mittenbältet och södra Skottland men inte en bit av Nordirland. 4.2.1 Två synsätt Det finns två populära uppfattningar bland historiker om de irländska katolska immigranternas situation i Skottland från början av 1800-talet till andra världskriget 1939-1945. Den första hävdar att det inte fanns några synbara problem mellan irländska katoliker och inhemska protestantiska skottar. Den andra uppfattningen målar upp en bild av stora konflikter mellan de två. Vilken uppfattning man vill tro på är upp till och var en. Fler historiker tror emellertid på den andra uppfattningen med spänningar. Uppskattningsvis förespråkar tre av fyra insatta historiker den andra uppfattningen. 4.2.1.1 Inga spänningar Fattiga yrkesarbetande skottar, skotska medelklassen och rika skottar däremot hade inget mot katolska irländare eftersom de i regel inte konkurrerade med dem om samma arbeten, enligt en del moderna historiker i slutet på 2010-talet. Dessutom höll sig katolska irländare för sig själva, vilket minskade konfrontationer med den inhemska lokala protestantiska skotska befolkningen, enligt dessa historiker. Staden Glasgow och en del småstäder i Skottland blev visserligen förknippade med stora grupper av katoliker, men de bildade aldrig några getton som i Belfast och Liverpool. Istället fanns det mer slumområden i Glasgow, etc som var befolkade av både katoliker och protestanter. Spänningarna mildrades i dessa slumområden eftersom det fanns det en känsla av gemensamma missförhållanden mellan människor som bodde i slummen, oavsett ifall de var katoliker eller protestanter. Enligt en del moderna historiker var de i samma situation och valde därför att inte bråka internet med varandra i större grad. Det i sin tur minskade spänningarna mellan katoliker och protestanter i Skottland, enligt dessa historiker. Historikerna ovan definierade getton som isolerade bostadsområden där det bodde bara en kategori av människor. I regel med samma ursprung eller i samma ekonomiska situation. Slum definierade de däremot som förfallna bostadsområden kännetecknade av fattigdom och undermåliga bostäder, oavsett ursprung av invånarna. Ofta också med hälso- och sanitetsproblem samt utbredd kriminalitet i slummen. Ett slumområde kunde också vara ett getto, men de kunde också vara separerade som i exemplen med Glasgow, Belfast och Liverpool, enligt dessa historiker. 4.2.1.2 Jo, det fanns spänningar Andra moderna historiker i slutet på 2010-talet gick tvärtemot den linjen om att det inte fanns konflikter mellan katolska irländare och inhemska protestantiska skottar i Skottland. De menade att inhemska skottar inte alltid såg med blida ögon på de irländska immigranterna. Enligt dem hade irländarna ett konsekvent dåligt rykte på grund av deras generella extrema fattigdom som ansågs utgjorde en ekonomisk börda för Skottlands ekonomi, enligt dessa historiker. Irländarna accepterade också låga löner och blev anklagade av inhemska fattiga skottar för att pressa ned lönerna och ta deras jobb. När det förekom strejker valde irländarna att bli strejkbrytare, vilket inte uppfattades med god jord hos deras skotska kollegor. En del arbetsgivare tyckte irländarna var lata och primitiva medan andra skotska arbetsgivare däremot tyckte om den irländska arbetskraften. De senare ansåg att irländarna var billig arbetskraft, flexibla och lärde sig snabbt. För varje arbetsgivare som inte gillade irländarna gick det ungefär en arbetsgivare som tyckte om dem 1836. De positiva arbetsgivarna hävdade också att irländarna som tog arbeten som inhemska britter inte ville ta. De var därför användbara enligt dem. Enligt dessa andra historiker uppfattade skottarna generellt irländarnas katolicism som ett hot mot den dominerade protestantismen i Skottland, även om det också fanns irländska protestanter. Skottarna tyckte också att katolicismens seder och bruk utgjorde ett problem för irländarna att integrera och assimilera sig i Skottland. Detta ledde till att såväl rika, fattiga som den skotska medelklassen och hela det skotska samhället överlag diskriminerade irländarna i Skottland. Det blev vanligt med trakasserier mot irländare i skotska tidningar. En del protestantiska präster i Skottland predikade nedvärderande saker om katolska irländare i sina kyrkor. En del vanliga skottar skrek glåpord efter irländare som gick förbi på gatan. Faktum var att katolska irländare blev mer diskriminerade för sin religion än för sina låga yrkesstatusar och vilja att arbeta för längre löner än inhemska skottar. På 1920-talet gick den skotska kyrkan Church of Scotland, som var och är protestantisk, ut med att de inte gillade att de katolska irländarna var många i Skottland. De gick också ut med att de samtidigt inte hade något emot protestantiska irländare i Skottland eftersom de hade samma tro, etc som skottarna. Många skottar på 1800-talet såg också irländarna som lata ociviliserade fyllon som var skadliga för det skotska samhällets moraliska karaktär, enligt dessa andra historiker i slutet av 2010-talet. Skottarna generellt gillade heller inte att irländarna kom i stora skaror till Skottland, enligt dessa andra historiker. En del skottar uppfattade att deras skotska samhällen blev översvämmade av irländska immigranter, inte minst på 1830- och 1840-talen. Bland skottarna spreds det historier om att irländarna bar på sjukdomar som tyfus som skottarna kallade för irländsk feber. Det gick så långt att en del skottar på 1800-talet anklagade irländarna för alla sjukdomar som fanns i Skottland. En del invandrande irländare i Skottland var ofta sjuka. Det är de flesta historiker överens om. Det fanns emellertid en förklaring. Nyanlända irländska immigranter flyttade ofta in i ohygieniska bostäder. De som flydde hungersnöd var svaga och hade därför låg residens mot sjukdomar. De blev därför ofta sjuka. Av alla begravningar som skedde i Dundee 1841 utgjorde irländarna 5 %. Sju år senare, år 1848, var den siffran upp i 20 %. Var femte människa som dog och begravdes i Dundee 1848 var med andra ord född på Irland. Siffran kan förklaras av att antalet irländare ökade i Dundee, men historiker menar att främsta orsaken berodde på de sjukdomar som de drabbades av till följd av ohygieniska bostäder i Dundee. Trots antagonism och fattigdom upprättade irländska katoliker i Skottland hållbara lokala samhällen. Inom tio år efter 1851 fördubblades antalet kyrkor och skolor som till stor del var finansierade av bidrag från lågavlönade arbetare, vilket förstärkte de irländska katolska samhällena i Skottland. Katolska organisationer samlade in frivilliga pengar som de sedan gav till fattiga irländska katoliker i Skottland. En del av pengarna gick också för att bygga skolor. Den katolska kyrkan tillhandahöll också rekreations- och sociala tjänster och uppfyllde därmed en del behov för irländska katoliker i Skottland. Det fanns litet behov för irländska katoliker att gå bortom kyrkans gränser eftersom de flesta av deras behov tillgodosågs av kyrkan. I början av 1860-talet fanns det bara två katolska kyrkor och tre skolor för irländska katolska barn. En av skolorna låg i källan under ett kapell och betjänade ett område där det bodde 20 000 människor. Exemplet visar på hur de irländska katolikerna lyckades bygga upp ett hållbart lokalt samhälle trots deras fattig och det lokala inhemska skottars fientlighet mot de irländska katolikerna. Ofta baserades därför de växande katolska samhällena i Skottland vid den här tiden kring det växande antalet katolska kyrkor. Centreringen runt de katolska kyrkorna cementerade de irländska katolska samhällen i Skottland. Irländarna bildade ett samhälle inom samhället. Det förstärktes också av äktenskap. 1851 hade 80,6 % av alla irländska immigranter i Greenock gift sig med andra katolska irländska immigranter. 40 år senare 1891 var den siffran 72,4 % och fortfarande hög. Detta å andra sidan gjorde det svårare för katolska irländare att integrera sig med vanliga etniska skottar i det skotska samhällets mainstream. Det förstärktes av att de katolska irländarna helst hjälpte andra katolska irländare i Skottland med t.ex. bistånd. Visserligen var de katolska irländarnas självhjälpinsatser förståeliga för deras överlevnad, men det å andra sidan ökade medvetenheten om ett "vi och dom" hos de inhemska protestantiska skottarna. Det gjorde att det blev långsiktiga effekter som höll det skotska samhället separat och fördröjde integrationen mellan katoliker och protestanter ända till andra världskriget. Dock minskade spänningarna efter hand under 1800-talet, men de försvann inte helt. Medan antalet katolska irländska immigranter till Skottland fortsatte att sjunka på 1870- och 1880-talen kom det en ny tillströmning av protestantiska irländska immigranter från särskilt grevskapet Armagh i dagens Nordirland. Eftersom det fanns historiska och religiösa länkar mellan Ulster på norra delen av ön Irland och västra Skottland, t.ex. historiska kungariket Dál Riata och skotska protestanter som flyttade till Ulster på 1600-talet, fick inte de protestantiska irländarna under 1800-talet uppleva samma hög av diskrimineringsnivå i Skottland som de katolska irländarna genomled i det protestantiska Skottland. Det var lättare för de irländska protestanterna att smälta in det skotska samhället än för de irländska katolikerna under 1800-talet. Tillströmningen av protestanter från Ulster med starka protestantiska traditioner spädde istället på fientligheterna mellan katoliker och protestanter i Skottland, inte minst bland de allra fattigaste utan yrkeskunskaper. Irländska katoliker i Skottland hade drabbats av attacker från hela det skotska samhället sedan 1700-talet, men fram till 1870-talet var attackerna på dem mest osystematiska och slumpmässiga. Även efter 1846 med en stor tillströmning av katolska irländare i Skottland var sammanstötningarna mer enskilda och slumpmässiga. Eftersom majoriteten av de katolska irländarna fortsatte ta jobb inom arbeten utan yrkeskunskaper och höll sig mycket för sig själva med andra irländska katoliker behövde den inhemska skotska befolkningen inte frukta något från dem. 4.2.2 Politik, andra världskriget och idag I en del andra länder hade en sådan stor grupp av immigranter som irländarna i Skottland till slut engagerat sig lokalt politiskt på 1800-talet för att förbättra sin situation. 1832 hade en av sju män rösträtt i Storbritannien. Det ökade 1867 och 1884. År 1884 hade 60 % av alla män rösträtt i Storbritannien. 1918 fick alla män över 21 år och 40 % av kvinnorna rösträtt i Storbritannien. Det dröjde till 1928 innan alla kvinnor över 21 år också fick rösträtt. 1969 sänktes åldern från 21 till 18 år hos både männen och kvinnorna. I Skottland däremot bodde de irländska männen i regel inte tillräckligt länge i någon valkrets. Det gjorde att majoriteten av dem inte var berättigade för röstning förrän 1918. De som engagerade sig politiskt valde då istället att rikta sitt politiska engagemang för självständighet för Irland. De röstberättigade röstade på Liberal Party eftersom de var det enda partiet som politiskt levererade i frågan om irländsk självständighet gentemot Storbritannien. 1921 delades Irland upp i Nordirland och Sydirland. Året därpå blev Sydirland den Irländska fristaten, på engelska Irish Free State, som existerade till 1937. Sydirland existerade från 3 maj 1921 till 6 december 1922. Efter Irlands delning 1921 blev irländarna i Skottland politiskt mer medvetna och involverade i politiken. I Skottland valde de att ofta stödja Labour Party. Det gjorde att de kom in i det politiska livet i Skottland. När sedan brittiska staten stödde åtskilda religiösa skolor med ekonomiska skattemedel kom många protester från protestantiska kyrkor. Irländarnas politiska framsteg i Skottland ledde till att antiirländska grupper från den skotska protestantiska högern kämpade politiskt mot irländarna. 1935 samlades 20 000 protestanter och kastade stenar och skrek glåpord mot de 10 000 människorna som deltog i den eukaristiska kongressen som hölls av den katolska kyrkan i Edinburgh det året. Med andra världskriget 1939-1945 upphörde i stort sett alla motsättningarna mellan båda sidor. Både katoliker och protestanter i Skottland blev involverade i kriget och kämpade för Storbritannien. Det ledde till att de tidigare motsättningar som fanns mellan katoliker och protestanter i Skottland blev en marginell företeelse. Istället blev det tyskarna som blev fienden. Skottar av irländskt påbrå drog nytta av detta och kunde blomstra mer i det skotska samhället efter andra världskriget. De fick bättre möjligheter att kunna utbilda sig vilket en del irländare utnyttjade, osv. Samtidigt började traditionella tunga industrier att gå på nedgång och började ersättas av nya företag med utländska ägare. De senare struntade i vilken religiös bakgrund de anställda hade. De anställde både katoliker och protestanter. Idag finns det fortfarande kvar problem i det skotska samhället mellan katoliker och protestanter, men de är på en betydligt lägre intensiv nivå än innan andra världskriget. Idag uppskattas det att ungefär 1,5 miljoner har något irländskt påbrå även ifall en del skottar får gå tillbaka många generationer i sina släktträd för att hitta en irländsk gren. 2011 och 2017 bodde det 5,313 miljoner respektive 5,425 miljoner människor i Skottland. Det motsvarade 28,23 % respektive 27,65 % av Skottlands befolkning som hade något irländskt påbrå 2011 respektive 2017. 2011 var 15,9 % av Skottlands befolkning katoliker. Av dem uppskattades det att många också hade irländskt påbrå. 2011 fanns det minst 12,33 % skottar från övriga befolkningen som hade irländskt påbrå, men som inte var katoliker. Av övriga befolkningen 2011 var 32,4 % skotska protestanter, 7 % som inte ville uppge deras religion, 5,5 % andra skotska kristna och 36,7 % skottar som inte hade någon religion (ateister bl.a.). Vid andra liknande uppskattningar i början på 2010-talet uppskattades det att omkring 1 miljon skottar hade någon form av norskt påbrå. Det motsvarade 18,82 % skottar som 2011 hade minst en norsk anfader, även ifall de fick gå tillbaka till vikingatiden eller andra halvan av medeltiden för att hitta dessa norrmän i sina släktträd. Satte de däremot inflytandet av norska påbråt vid en gräns på 300 år tillbaka i tiden var det betydligt färre skottar som uppskattades 2011 kunna hitta norska förfäder i sina släktträd 9-16 generationer tillbaka i tiden. Å andra sidan hade inte dessa 18,82 % skottar funnits 2011 utan sina norska förfäder långt tillbaka i tiden. 4.2.3 Rörelsemönster Den irländska immigrationen till Skottland och Storbritannien 1800-1951 var i grunden en återspegling av rörelsemönstren mellan fattigare och rikare länder, regioner och sektorer, enligt brittiska historiker. Dock fanns det en del undantag som vävarna från Ulster och norra Connacht. Irländarna på Irland föredrog emellertid att emigrera till USA i första hand. Enligt en del nutida historiker blev Storbritannien alternativet för dem som inte hade råd att resa till USA. Från 1850-talet till 1920 flyttade det fler irländare till USA än till Storbritannien. Andra nutida historiker menar att det bara var delvis sant att de fattigaste irländska emigranterna hamnade i Storbritannien. Många av irländarna som valde Storbritannien förbättrade sina utsikter genom att bosätta sig i Storbritannien, inklusive de irländska industriarbetare i Storbritannien som inte behövde åka med på resorna till Amerika. Historikerna är överens om att.några av irländarna i Storbritannien såg Storbritannien som ett mellansteg. I Storbritannien hoppades de tjäna tillräckligt med pengar för att kunna få råd med att senare resa med båt till Amerika och starta sitt nya liv där. Samtidigt var irländarna drivna av idén att förhållandena var bättre i Storbritannien än på Irland, oavsett hur det ekonomiska klimatet såg ut i Storbritannien. De ansåg att det därför var bättre att bo i Storbritannien än att stanna kvar på Irland. Det sista stöds av det faktum att många irländare under den stora irländska hungersnöden 1845-1852 flyttade till ett Storbritannien som var inne i en tid av ekonomisk depression. 4.3 Engelsmännen Engelsk immigration till Skottland går det att skriva flera böcker om. Det finns oändligt mycket om i ämnet. Går man tillbaka till efter senaste istiden vandrade de första människor in i Skottland 12 000 f.Kr. från Spanien efter att de passerade Frankrike och England på vägen. Eftersom det tog dem flera generationer att gå mellan Spanien och Skottland var de som vandrade in i Skottland inte födda i Spanien. Istället var de födda i det som är dagens England. En del historiker kategoriserar dem som engelsmän, andra som engelsmän med franskt och spanskt påbrå medan en tredje grupp anser de ska benämnas som invandrande människor från den europeiska kontinenten. Det vanligaste är ändå att kalla dem för spanjorer eftersom deras förfäder kom från det som idag är Spanien. Hoppar man fram 13 841 år i historien till 1841 e.Kr. utgjorde alla engelskfödda människor 1,5 % av alla immigranter till Skottland det året. De bosatte sig i Skottland av industriella och kommersiella skäl. Vid varje folkräkning ökade de i antal fram till att de var 4 % år 1921. I Edinburgh bodde det fler engelsmän än irländare på åtminstone de sista årtiondena av 1800-talet och i början av 1900-talet. Engelsmännen ökade hela tiden i antal gentemot irländarna i Edinburgh under den här perioden. Som nämndes tidigare var 6,5 % av Edinburghs invånare 1851 födda på Irland, vilket motsvarade 12 605 irländare av Edinburghs 193 929 invånare. 1881 bodde det 11 514 engelsmän och 7 875 irländare i Edinburgh. I slutet av 1800-talet flyttade det fler engelsmän än irländare inte bara till Edinburgh utan också till hela Skottland. Främst slog sig engelsmännen sig ned i Edinburgh som lockade engelska yrkesmän. Där blev de involverade i den industriella utvecklingen av Skottland. Engelska kunskaper och färdigheter låg bakom utvecklingen av den skotska bomullsindustrin. Många av de tidiga yrkesskickliga cheferna i den skotska bomullsindustrin hade engelskt ursprung. 1921 bodde det 28 187 engelsmän och 6 382 irländare i Edinburgh 1921. De utgjorde 6,7 % respektive 1,5 % av Edinburghs 420 264 invånare 1921. Siffrorna för antalet irländare och Engelsmän i Edinburgh avser enbart människor födda på Irland och England. Människor födda i Skottland med irländskt eller engelskt påbrå är inte inräknade. Med den ökade utländska trenden om utländskt ägande av skotska industrier ökade antalet engelska företag som etablerade sig i Skottland. Även den brittiska regeringens ökade omfattning i storlek ledde till fler tjänstemän behövdes i Skottland, vilket ökade antalet engelska invandrare i Skottland. Med sig hade de sina engelska familjer. För varje ny engelsk tjänsteman i Skottland kunde det betyda att det flyttade in totalt två till sex engelsmän i Skottland beroende på familjeförhållandena. Exempelvis tjänsteman eller tjänstekvinna, dennes maka/make, deras eventuella ett till fyra barn, osv. 2011 var 8,68 % av Skottlands befolkning födda i England, vilket motsvarade 459 486 människor. I slutet av 2010-talet sågs inte alltid detta med blida ögon i högländerna trots att majoriteten av de engelska invandrarna inte bodde där. En del högländare konstaterade att det som en gång var det gäliska högländerna har sedan 1700-talet etappvis börjat ersättas av allt engelskt. Först nästan helt språket från gäliska till engelska, sedan seder och bruk och snart också befolkningsmässigt. En känd skotsk naturfotograf från högländerna konstaterade sorgset att den skotska frihetshjälten William Wallace (1270-1305) hade vänt sig i sin grav ifall han hade fått se detta, samtidigt som hans antagonist Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307, hade jublat av högan sky. Brittiska historiker höll inte med. De hävdade att anglifieringen av Skottland började redan på 1100-talet med David I (1084-1153), kung av Alba (Skottland) 1124-1153. De menade att William Wallace bara var en del på vägen av en lång utdragen anglifierad process som till slut mynnade ut där Skottland och högländerna är idag. Den menade att hade man verkligen velat stoppa eller försena anglifieringen av Skottland skulle den ha stoppats redan på 1100-talet trots alla krig Skottland och England utkämpade mot varandra senare. 4.4 Italienarna, polackerna och litauerna Andra invandrargrupper än irländarna och engelsmännen har varit mindre synliga och haft mindre påverkan på det skotska samhället. På 1700-talet reste en del italienare till Skottland, inte minst till Edinburgh som efterfrågade italiensk musik, målningar och inredning. På 1800-talet reste italienare till Skottland tillfälligt och försörjde sig som gatumusikanter och stallhållare. Gatumusikerna var ofta från i trakten vid Parma. Det dröjde emellertid till 1870-talet och inte minst i slutet av 1800-talet på 1890-talet innan italienska invandrare flyttade permanent till Skottland. I slutet av 1800-talet till början av första världskriget flyttade polacker till Skottland för att arbeta i nyckelindustrier inom kolgruvor och i framställningen av stål och järn. I Glasgow och i en del byar och småstäder i Ayrshire och Lanarkshire uppstod små polska samhällen. 1870-1914 flyttade 650 000 litauer från sitt hemland Litauen, vilket motsvarade ungefär 25 % av deras befolkning. De flesta reste till USA, men 12 000 litauer hamnade i Storbritannien varav 7 000 av dessa i Skottland. Många av dem flyttade till Skottland i början av 1890-talet. De var främst bönder och lantarbetare som lämnade sitt hemland på grund av depression i jordbruket hemmavid. Utöver fattigdom flydde vissa av dem till Skottland på grund av förtryck. Som polackerna var de i första hand katoliker och tog jobb inom skotska kol- och stålindustrier. I Skottland flyttade litauerna främst till Coatbridge och Bellshill i North Lanarkshire samt till Newtongrange i Midlothian i Skottlands mittenbälte. I Coatbridge bodde ungefär 5 000-6 000 litauer. Där etablerade de ett litet lokalt litauiskt samhälle som dock möttes av fientlighet av lokala inhemska gruvarbetare. I hela North Lanarkshire möttes katolska litauiska och polska gruvarbetare av fientligheter av protestantiska gruvarbetare. Litauerna anklagades för att vara ohygieniska och för fylleri. De ansågs utgjorde en fara för det lokala samhällets hälsa. Anklagelserna om fyllerierna tros bero på att litauernas bröllop i Skottland varade en hel vecka och andra ritualer som varade med i tre dagar med alkohol iblandat hos gästerna under alla dagarna. Ett par sådana bröllop och ritualer som litauerna gick på per år eller med jämna mellanrum och de uppfattades som fyllon av inhemska skottar. Inhemska skotska gruvarbetare gillade heller inte att litauerna arbetade för låga löner, vilket enligt dem pressade ned alla gruvarbetares löner. Med tiden började de litauiska gruvarbetarna gå med sina skotska kollegor för att förbättra villkoren i gruvindustrin. Det gjorde att skotska gruvarbetare i North Lanarkshire började acceptera litauerna, vilket i sin tur medförde att de fick respekt från den skotska lokalbefolkningen. Strax senare fick litauerna egna präster, två tidningar, affärer och rekreationsgrupper. Före 1890-talet fanns det endast ett fåtal tusen utomeuropeiska invandrare i Skottland. 1881 utgjorde de ungefär 0,08 % av Skottlands befolkning under förutsättning att de var ungefär 3 000 människor. Efter 1891 ökade den utomeuropeiska invandringen till Skottland ganska snabbt, men saktade ned i början på 1900-talet. Långt senare tog den fart igen. 1890-1914 flyttade 4 000 italienare från mellersta och södra Italien till Skottland för att undvika den växande fattigdomen i sitt land. Ofta var det britter som reste till södra Italien och rekryterade italienarna. Även italienare från norra Italien flyttade till Skottland. Det förekommer uppgifter att italienarna på 1890-talet var främst från Toscana och sedan vartefter immigrationen fortsatte under de 24 åren istället kom från regionen runt Neapel i början av 1900-talet. Ofta flyttade italienarna till Skottland och övriga Storbritannien på grund av ekonomiska förhållanden. Fattigdom och hungersnöd var utbredd vid den här tiden i Italien. Italiens jordbruksbaserade ekonomi led och industrialiseringen var trög i Italien jämfört mot andra europeiska länder. Dessutom var levnadsförhållandena hårda i Italien. Ibland rådde torka. Många italienska män lämnade därför Italien för att tjäna pengar i utlandet och försörja släktingarna hemma i Italien. En del italienare såg Skottland som ett mellanstopp under några år på väg till Amerika. Tillströmningen av italienare ökade i Storbritannien när USA ändrade sin invandringspolitik och begränsade tillträde till många av de fattigaste européerna. 1891 bodde det 11 000 italienare i hela Storbritannien. Det ökade till 24 000 år 1901, varav hälften bodde i London. Sedan avtog den italienska immigrationen till Storbritannien till 1 000 immigranter 1901-1911 och en total italiensk population med 25 000 italienare i Storbritannien. I början av 1900-talet föredrog italienska emigranter i Italien att flytta USA, Argentina, Brasilien och andra europeiska länder. 1891-1901 var 25 % alla europeiska immigranter i Skottland som kom utanför Storbritannien och Irland från Italien. Ännu fler kom emellertid från Polen och Ryssland. 1905 bodde det 5 000 italienare i Glasgow, bl.a. i Partick och i Garnethill. Med tiden var 5 500 människor i Skottland födda i Italien. Det sjönk till 5 000 italienare i början av 1920-talet. De bodde bl.a. i Glasgow, Edinburgh och Paisley. På omkring 1870-talet försörjde sig italienarna som gatuförsäljare som knackade på från dörr till dörr och sålde religiösa hantverksartiklar. Ofta var de i gips. Det gav dem emellertid ingen verklig ekonomisk utveckling att hålla på med sådana arbeten. De bytte inriktning och blev istället glassförsäljare som sålde glass från kärror. Från 1880 och framåt levererades dessa kärror till Skottland från London, även om italienarna började med verksamheten redan i slutet på 1870-talet på andra typer av kärror i Skottland. Dessa italienare flyttade snabbt in i skotska arbetarkvarter och kombinerade försäljningen av glass med att sälja fish and chips. Restauranger och gatukök etablerades som sålde fish and chips. Det var ingen slump att de valde dessa ingredienser eftersom fisk och potatis fanns allmänt tillgängligt runt om i Skottland. Göra mat på friterad fisk uppfanns i England på 1500-talet. Från minst 1810-talet fanns friterad fisk och friterad potatis oberoende av varandra, men det var först på 1860-talet som de började säljas tillsammans i fish and chip shops nära Oldham och i London. Det spred sig till resten av Storbritannien. 1910 fanns det över 25 000 fish and chip shops i hela Storbritannien. Det ökade till mer än 35 000 butiker på 1920-talet. 1903 fanns det 89 italienska caféer och gatukök i Glasgow. 1904 var de i 183 i antal och 1905 hela 337 st. De italienare som bodde i Edinburgh valde att främst bo eller ha sina verksamheter i Grassmarket. Efter att en del italienarna blev restaurangägare i Skottland började en del andra italienare att arbeta inom detaljhandeln, inte minst från början av 1900-talet. Till skillnad från irländarna och litauerna var italienarna i stor utsträckning egenföretagare från 1870-talet och framåt. Italienarna i Skottland blev heller inte diskriminerade som irländarna och litauerna eftersom de inte konkurrerade med inhemska skottar om jobben. Där hade irländarna en fördel internt mot litauerna eftersom de senare inte talade engelska. Det fanns emellertid en del skottar som inte tyckte om att italienarna hade sina affärer öppna på söndagar. I början på 1900-talet var de flesta invandrarna från Polen och Ryssland män. De gick 173,6 polska och ryska män för varje 100 polska och ryska kvinnor. Männen utgjorde 63 % av immigranterna från Polen och Ryssland medan kvinnor utgjorde 37 %. De polska och ryska männen bosatte sig på västra halvan av Skottland och tog arbeten inom industrierna och kolgruvor. 1911 arbetade nästan hälften i kolgruvor och 12 % med skrädderi. 1914 bodde det 25 000 europeiska människor i Skottland som var födda utanför Storbritannien och Irland. De flesta av dem kom från södra och östra Europa. De var fördelade med 7 000 litauer, 4 000 italienare och 14 000 från främst Polen och Ryssland. Polackerna och ryssarna flyttade till västra delen av Skottlands mittenbälte. 1914 arbetade 50 % av alla europeiska immigranter i Skottland, undantaget från Storbritannien och Irland, inom kolbrytning. 12 % arbetade som skräddare. Italienarna som utgjorde 16 % arbetade som tidigare nämndes främst som glassförsäljare, gatuförsäljare, restaurangbranschen och detaljhandeln. 1915 gick Italien med i första världskriget som pågick 1914-1918. 8 500 italienska män i Storbritannien reste hem till Italien för att strida för den italienska armén. Det året sjönk den italienska populationen i Storbritannien från ungefär 25 000 till 16 500 italienare. Eftersom Storbritannien och Italien var allierade i första världskriget fanns det också italienare i Storbritannien som tog värvning i den brittiska armén. De stred för Storbritannien i kriget. Många litauerna i Skottland såg sig däremot sig mer som ryssar än som skottar när kriget började. De vägrade strida för Storbritannien som stod på samma sida som Ryssland som deltog i kriget 1914-1917. Många litauer lämnade Skottland och stred för ryssarna i kriget, även om det fanns litauer som kämpade för Storbritannien. Detta medförde att det litauiska samhällena kollapsade och sammanbrott i Skottland. De litauer som lämnade Skottland för Ryssland och överlevde kriget återvände inte till Skottland. De litauer som var kvar i Skottland möttes sedan av fientligheter från skottar. Brittiska myndigheter erbjöd de som var kvar i Skottland att hjälpa dem att permanent flytta tillbaka till Litauen. Främst var det främst litauiska kvinnor och barn som skickades hem till Litauen eftersom männen lämnade Skottland under kriget. De litauiska män, kvinnor och barn som däremot stannade i Skottland assimilerades sedan i det skotska samhället. Få spår finns kvar idag av det litauiska samhällena i Skottland från början av 1900-talet. De italienare i Skottland som valde att fortsätta att sälja mat från sina kärror utvecklade på 1920-talet till rena lyxanläggningar som fanns i städerna och småstädernas stadskärnor. En del italienare blev ekonomiskt framgångsrika när deras företag, främst inom restaurangbranschen, blomstrade. Det ledde till att de kunde ta över släktingar från Italien som hjälpte till i de framgångsrika företagen. 1920-1940 bodde det i genomsnitt 25 000 italienare i Storbritannien. 50 % av dem bodde i London, 20 % eller 5 000 italienare i Skottland, 10 % i Wales och 20 % i övriga England. Det skapade förbindelser mellan italienska småstäder och byar och brittiska småstäder och städer. T.ex. bosatte sig italienska immigranter från Barga i Toscana huvudsakligen i Glasgow och i Paisley i Skottland. En av de var italienska entreprenören Leopoldo Giuliani. 1910 ägde han tjugo affärer och hade intressen i minst sextio butiker. För att sköta sina butiker tog han över unga italienare från Barga till Skottland. Målet var att de en dag skulle öppna sina egna verksamheter i Skottland. Många av dem lyckades och kedjereaktionen var ett faktum som fortsatte. Italienska caféer spred sig från Skottlands mittenbälte och sydvästra Skottland. 1939 fanns det italienska caféer i de flesta regionerna i Skottland, inklusive högländerna och på en och annan ö i västra Skottland. Alla skottar gillade inte de italienska caféerna. En del angreps. 1934 öppnades den berömda italienska delikatessbutiken Valvona & Crolla i Edinburgh. Den finns fortfarande kvar. 1935 öppnade den italienska art deco teserveringen och konditoriet Nardini's i Largs på på nordvästra North Ayrshire västkust som blev en attraktion för många skottar i regionen. Nardinis finns kvar än idag och är en kombinerat café och restaurang. De har 200 sittplatser. Enligt nutida historiker var Valvona & Crolla och Nardini's två exempel av flera företag som var viktiga för Skottlands ekonomi inom cateringen på första hälften av 1900-talet. Alla italienare i Skottland sysslade inte med mat eller inom restaurangbranschen under de första årtiondena av 1900-talet. En del blev frisörer. 1928 startades College of Italian Hairdressers i Glasgow. Trots italienska immigranters ekonomiska framgångar överlag i Storbritannien möttes de överlag av fördomar, marginaliseringar och social isolering. De kom inte in i det brittiska samhället på samma sätt som i exempelvis USA. Britterna överlag tyckte italienarna var underlägsna vid den här tiden. De uppfattade dem som annorlunda på grund av deras katolska religion, språk och kulturella traditioner. Italienarnas katolska tro anser nutida historiker var största anledningen till att italienarna hade svårt att assimilera sig med andra inhemska skottar. Därefter anses italienarnas arbeten försvårade för deras assimilering. Italienarna, såväl ägarna som deras anställda, arbetade ofta fjorton timmar per dag sju dagar i veckan. Ett arbetspass på nittioåtta timmar varje vecka var inget ovanligt för dem. Efter de långa arbetsdagarna fanns det ingen tid att umgås med andra inhemska skottar. Eftersom familjen var hjärtat i verksamheten hos italienska företagare i Skottland var de anställda vanligen andra italienska familjemedlemmar. De fick sällan andra inhemska skotska arbetskamrater som de kunde diskutera livets olika ämnen med. Italienska immigranters barn förväntades dessutom att gifta sig med andra italienska familjers barn, vilket ytterligare separerade dem från vanliga inhemska skottar. Italienarna uppfattades därför som isolerade av vanliga skottar. Skottarna fick intrycket att italienarna inte ville bli del av den skotska kulturen och samhället. Bortsett från religionen och giftermålen med andra italienare var det ur italienarnas perspektiv däremot en fråga om överlevnad, enligt en del nutida historiker. Italienska familjemedlemmar ansågs mer säkra. De talade samma språk inom företaget, ägarna visste vad de fick, möjlighet till lägre löner eftersom familjemedlemmar i kristider var mer beredda att arbeta för låga löner eller ibland gratis för småföretagens överlevnad än externa arbetstagare, osv. Andra nutida historiker menar att det inte alls var en fråga om överlevnad. De menar att italienarna selektivt valde andra italienare i företagen för att de var italienare. De hade inte alls med ekonomi att göra, enligt dessa andra nutida historiker. På 1930-talet flyttade en del östeuropéer som polacker och litauer till Skottland för att undvika förtryck. På 1930-talet, innan andra världskriget började 1939, tränade polska soldater i Skottland för att förbereda sig för kriget. Efter att Italien gick med i andra världskriget 1940 mot bl.a. Storbritannien angreps många italienska lokaler i Skottland. Dock attackerades inte italienarna i dessa lokaler. Några italienare i Skottland spärrades också in. Den brittiska säkerhetstjänsten ansåg de samarbetade med Italien hemmavid och var ett hot mot Storbritannien. En del italienare i Storbritannien togs tillfånga under andra världskriget och skeppades till utlandet. Ett exempel på det var ett brittiskt fartyg som lämnade Liverpool 1940 för att ta 712 italienska fångar till Kanada. Utanför Irlands kust blev fartyget träffad av en torped från en tysk ubåt. 446 italienare drunknade och dog. Andra världskriget skapade också en del interna motsättningar bland de italienska immigranterna. En del söner som vad födda i Storbritannien till italienare tog värvning i den brittiska armén under kriget. Det gillades inte alltid av deras föräldrar som tyckte att deras lojalitet borde varit till Italien och inte till de allierade. Under andra världskriget var tiotusentals polska soldater stationerade i Skottland för att försvara Skottland mot tyskarna. Polska pansarvagnar skyddade Haddington i East Lothian bara 32 km öster om Edinburgh. Polska militärflygplan hjälpte till att skydda skotsk luftrum. Polska fartyg bistod den brittiska flottan Royal Navy i havet. Ungefär 10 000 polacker stannade kvar i Skottland efter andra världskriget. Efter att Polen gick med i EU 2004 flyttade en del polacker till Skottland och även Irland för att bo och arbeta. Kontakterna mellan Skottland och Polen var emellertid inget nytt. Ända sedan 1400-talet har Skottland och Polen i alla fall haft några former av kontakter och med skotska soldater i Polen på 1600-talet. På slutet av 1900-talet och inte minst på 2000-talet förändrades en del britters syn på Italien. En del britter fullkomligt förälskade sig i Italien som land, dess språk, mat, kultur, historia, konst, musik, osv. En del britter uppfattade då Italien som ett pittoreskt land och ett land för livsnjutning. 2015 och 2017 levde det enligt Office for National Statistics (ONS) och FN 65 000 respektive 70 000 britter i Italien. Det kan jämföras med enligt ONS och FN ca 309 000 kontra 300 000 britter i Spanien 2015 och 2017, 255 000 kontra 275 000 på Irland, 185 000 kontra ungefär 190 000 i Frankrike, 103 000 kontra lite drygt 100 000 i Tyskland och 25 000 kontra 30 000 britter i Sverige. Enligt den svenska Statistiska centralbyrån, förkortat SCB, bodde det 779 britter i Sverige år 1900, 1270 st år 1930, 2738 st år 1960, 11 378 st år 1990 och 27 685 st år 2017. Sveriges EUs medlemskap sedan 1 januari 1995 torde förmodligen kunna förklara åtminstone en del av den 143 % ökningen av britter i Sverige 1990-2017. 2011 bodde det 211 000 utomeuropeiska invandrare eller människor med utomeuropeiskt påbrå i Skottland. De utgjorde 3,98 % av Skottlands befolkning 2011. Amerikanare av europeiskt ursprung inte inräknat i de 211 000. |
5. Potatissvälten 1846-1852
Irland 1847.
|
1845-1852 drabbades Irland och i slutet av 1830-talet men främst 1846-1852 också Skottland av potatissvälten, inte minst Hebriderna, stora delar av nordvästra högländerna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Skotska delen av svälten är känd som a) potatissvälten i Highland, b) potatissvälten i högländerna, och bara som c) potatishungersnöden. På engelska är skotska delen känd som the Highland Potato Famine. De innefattar i en del sammanhang högländerna, inklusive Hebriderna i väster, och i andra sammanhang i de skotska högländerna och ögrupperna i båda väster och norr, inklusive Hebriderna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna.
Skottland drabbades redan 1845 av potatissvälten, men då var skadorna begränsade. Över 1 miljon skottar och irländare svälte till döds omkring i mitten av 1800-talet. Många fattiga skottar och irländare åt potatis som huvudföda, ofta på dåliga våta och kalla jordbruksmarker. När potatisbladmögel spreds med skepp från Amerika till Europa på 1840-talet drabbades även Skottland och Irland. Potatisarna ruttnade och gick inte att äta. Människor gick hungriga. Det förekommer uppgifter att 1,7 miljoner människor lämnade Skottland 1846-1852 för att undvika svälten, inte minst för Kanada och Australien. Svälten i sin tur berodde på fattigdom eftersom potatis var deras huvudföda. I genomsnitt emigrerade 243 000 skottar varje år 1846-1852, enligt dessa uppgifter. De uppgifterna är emellertid felaktiga. Aldrig mer än 200 000 skottar, främst högländare, drabbades av potatissvälten. Därför är uppgifterna om de 243 000 skottarna varje år orimliga. På Irland dog en miljon människor och ytterligare en miljon människor utvandrade 1845-1852, inte minst 1845-1849 med en topp 1847. Totalt dog eller utvandrade 20-25 % av deras befolkning. Under perioden 1845-1911 nästan halverades Irlands befolkning, inklusive Nordirlands, från över 8 miljoner människor 1845 till 4,4 miljoner 1911. Totalt utvandrade 5 miljoner irländare från 1840-talet till 1920-talet, trots bättre levnadsvillkor på Irland efter 1840-talet. Många utvandrade till USA och Kanada. Andra till inom Storbritannien som Skottland och England, i synnerhet till Skottland. Kända irländska folksången och balladen "The Fields of Athenry" skrevs av irländaren Pete St. John på 1970-talet. Den handlar om mannen Michael från i närheten av Athenry på västa Irland som efter att ha stulit mat till sin familj under irländska hungern 1845-1852 döms och skickas till Botany Bay i Australien. Låten brukar närmast vara en nationalsång bland irländare i sportsammanhang, inte minst när det irländska fotbollslandslaget spelar matcher. I fotbollen sedan VM 1990 för irländska landslaget och sedan början av 1990-talet för fotbollsklubben Celtic. Lyssna på Paddy Reillys (f. 1939) version på https://www.youtube.com/watch?v=Zr1rzSSMsac |
6. Åren 1850-1899
Skottland 1876.
|
1852 köptes Balmoral Castle i Aberdeenshire av prins Albert (1819-1861), prinsgemål av Storbritannien 1840-1861. Han var make till Victoria (1819-1901), drottning och regent av Storbritannien 1837-1901 och kejsarinna av Indien 1876-1901. 1853-1856 lät prins Albert bygga om och ut Balmoral Castle. Efter prins Alberts död 1861 testamenterade han slottet till sin maka drottning Victoria. Balmoral Castle är idag en känd sommarbostad för den nuvarande brittiska drottningen Elizabeth och hennes familj.
1861 togs första fotografiska färgbilden av James Clerk Maxwell. 1896 fick Glasgow tunnelbana. |
7. Torparna på 1880-talet
|
7.1 År 1746-1883 Efter slaget vid Culloden 1746 fram till 1880-talet rensades en del vanliga människor bort från stora delar av sina förfäders landområden i Highlands and Islands, dvs. i de skotska högländerna och ögrupperna i väster och norr. De rensningarna som pågick från 1762 till 1800-talet var kända som utrensningarna i högländerna, på engelska the Highland Clearances. Till stora delar aristokratiska markägare i högländerna avhyste arrenderade familjer som inte längre kunde betala sina hyror. Dessa familjer bedrev småskaligt jordbruk och bodde på sina markägares landområden. Där familjerna inte längre kunde betala hyrorna bytte markägarna deras jordbruk mot fåruppfödning eftersom de tjänade mer pengar på får än på grödor. En del markägare höjde kraftigt hyrorna för de bönder som arrenderade jordbruksmarker. Andra markägare vräkte hela byar med våld, eftersom de ägde markerna som byarna låg på. Konsekvensen blev att dessa människor flyttade till den skotska kusten ifall de bodde inåt land, till de skotska lågländerna, till Glasgow samt till Nordamerika, inte minst till Kanada, och senare på 1800-talet också till Australien och från 1840-talet till Nya Zeeland. De småbönder som blev kvar i de skotska högländerna var vanligen torpare som arrenderade marker av godsägare där de bedrev jordbruk. Dessa markområden var ofta mycket små och låg i så kallade crofting townships. Det var socknar där flera torpare bedrev småjordbruk var för sig, men bredvid varandra. Markerna arrenderade de av en godsägare. På dessa marker ersatte inte godsägarna jordbruk med får. I crofting townships var torparna mycket sårbara för övergrepp och exploateringar av sina hyresvärdar. Många människor hade inte ens små marker som de kunde arrendera och bedriva jordbruk på. De blev istället a) cotters/cottars, på svenska ungefär allmogebönder och b) squatters, på svenska land- och husockupanter på jordbruksmarker som arrenderades av andra människor. Det förekom med andra ord hierarkier bland människor sinsemellan i dessa crofting townships. Inte bara mellan de arrenderade torparna och godsägarna. Den ojämna koncentrationen av markägandet i Skottland, med få som ägde mycket mark och många som ägde lite eller ingen mark, var emellertid en känslig fråga. Det var senare en hörnsten i liberal radikalism gällande politiken för Skottland. Fattiga torpare, som arrenderade marker för att bedriva jordbruk, omfamnade därför med stor popularitet den evangeliska presbyterianska kyrkans väckelse efter 1800-talets början och utbrytningen av skotska frikyrkan 1843. Dessa torpare kallades och kallas i engelskan i singular för crofter och i plural för crofters. I huvudsak är crofters samma som svenska ordet för torpare. Ett svenskt ord för dessa skotska torpare är croftare. Jordbruksmarken som de skotska torparna (croftarna) arrenderade av sina markägare har sedan 1886 i engelskan kallats för croft i singular och crofts i plural. Ett annat engelskt ord för det är crofting som betyder arrendejordbruk. Utöver egna jordbruksplättar som torparna (croftarna) arrenderade var för sig använde de en gemensam betesmark där deras boskap betade. När ordet torpare fortsättningsvis nämns i texten nedan syftas det på skotska croftare eller på de skotska croftarna. Den evangeliska rörelsen leddes under den här tiden av lekmannapredikanter som själva kom från de lägre ekonomiska fattigare samhällsskikten. I sina predikningar riktade de indirekt kritik mot den etablerade samhällsordningen. Detta aktiverade de skotska torparna för att göra något åt sina situationer och för att försöka göra något åt det som skilde dem åt mot godsägarna. På mitten av 1800-talet drabbades Hebriderna, stora delar av nordvästra skotska högländerna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna av potatishungersnöden, känd på engelska som the Highland Potato Famine. Det var därför en grupp härdade skotska torpare som ville förändra sin tillvaro. På 1870-talet förekom det sporadiska kortvariga uppviglingar på Isle of Lewis i norra Yttre Hebriderna och i Wester Ross i västra Highland. För att organisera sig bättre startade skotska torpare det högländska landsförbundet Highland Land League. Förbundet bildades i början på 1880-talet på Isle of Skye i norra delen av Inre Hebriderna. Förbundet var också känd som Highland Land Law Reform Association och hade som förebild Irish National Land League som bildades 21 oktober 1879 i Castlebar på västra Irland. Syftet med Irish National Land League var att hjälpa fattiga irländska jordbruksarrendatorer. Dess främsta mål var att avskaffa godsägarväldet på Irland och göra det möjligt för arrendatorer att äga den mark som de arbetade på. Perioden som Irish National Land League uppviglade på 1870-, 1880- och 1890-talen var känd på engelska som Land War. Det var inget krig utan en period av långvariga oroligheter även om det förekom många våldsamma incidenter och några dödsfall. 1880-talet var en tid av växande demokratirörelser i Storbritannien. Brittiska regeringar blev alltmer lyhörda för den allmänna opinionen, speciellt efter Representation of the People Act 1884 som innebar att storleken på väljarkåren breddades och blev större. Den innebar att 60 % av alla vuxna män i Storbritannien fick rösträtt men dock 0 % av kvinnorna. Efter att Highland Land League bildades startade skotska torpare långlivade uppviglingar på Isle of Skye. Dessa skedde i form av 1) hyresstrejker där torparna inte betalade sina hyror till markägarna och 2) att torparna ockuperade marker som de ansåg sig få ha tillgång till antingen för gemensamma betesmarker för sina boskap eller som nya jordlotter. Dessa ockuperade marker gjorde godsägarna och hyresvärdarna tidigare om för att a) bedriva fårskötsel och ha som marker för betande får samt som b) jaktparker som gick under namnet hjortskogar, på engelska deer forests. I jaktparkerna jagade godsägarna och deras anländande gäster hjortar. Skotska torpare protesterade mot a) höga hyror, b) brist på besittningsrätt och c) deras kraftigt minskade tillgångar till mark. Besittningsrätt kallas de former av nyttjanderätt som i princip är på obestämd tid. Hyresbostäder har normalt sätt inte besittningsrätt. De kan emellertid under vissa förutsättningar ge besittningsskydd där hyresgästen har rätt att förlänga det tidsbegränsade hyresavtalet, om hyresrätten inte har blivit förverkad. Besittningsskyddet kan betyda en hyresgästs lagstadgade rätt att behålla sin bostad, t.ex. en lägenhet. I nyttjanderätt däremot är det en persons rätt att begagna något som ägs av någon annan, t.ex. i arrende och eventuella inkomster från sådant nyttjande. I Skottland ville torparna ha en besittningsrätt som var formad som en nyttjanderätt, men i praktiken med besittningsskyddets regler. Som hyresgäster och arrendatorer ville de ha lagstadgade rätter att få vara kvar på markerna som de arrenderade av markägarna. För torparna fanns alltid risken att markerna som de arrenderade gjordes om till marker för godsägarnas får eller gjordes om till jaktparker. De vill därför säkra att kunna få fortsätta bedriva jordbruk på markerna som de arrenderade. De ville också garantera att de inte kunde bli avhysta när godsägarna ville. Rent politiskt var det rena vansinneskrav eftersom de skotska torparna krävde att de som ägde markerna inte skulle få bestämma fullt ut över sina marker. Ungefär som om du som läsare har ett landställe med en halvstor tomt eller bor i en vanlig villa med tomt och hyr ut en del av tomten till grannen för att han eller hon ska kunna odla potatis. Efter några år vill du istället säga upp avtalet och bygga en lekstuga eller pool för dina barn eller barnbarn på den delen av din tomt, men tvingas avstå eftersom grannen har laglig rätt att få fortsätta bedriva sitt småskaliga jordbruk på den delen av din tomt som du äger. Uppviglingarna och protestaktionerna från de skotska torparna i början på 1880-talet blev framgångsrika, utbredda och effektiva. Det var uppenbart att de riskerade att sprida sig från Isle of Skye till övriga Hebriderna och högländerna. Polismyndigheterna svarade därför med att försöka förhindra uppviglingarna och skydda hyresvärdarnas och tillika godsägarnas rättigheter. Polisen var emellertid kraftigt överbelastad och begränsad, framförallt i Inverness-shire. Frågan om uppviglingarna gick därför upp från lokal nivå till regeringsnivå och William Ewart Gladstone's (1809-1898) liberala regering. Han var Storbritanniens premiärminister 1868-1874, 1880-1885, 1886-1886 och 1892-1894. William Ewart Gladstone föddes och växte upp i Liverpool till två skotska föräldrar. Hans familj var helt skotska på både pappans och mamman sida. John Morley skrev en biografi om honom. Den kom ut 1903 och hette "The Life of William Ewart Gladstone." John Morley kallade premiärministern för "a highlander in the custody of a lowlander" och "an ardent Italian in the custody of a Scotsman". 7.2 Napier-kommissionen 1883-1884 1883 svarade den brittiska regeringen med att tillsätta den statliga offentliga utredningen och undersökningskommissionen Napier-kommissionen under ledning av dess ordförande Francis Napier (1819-1898), 10th Lord Napier 1834-1898 and 1st Baron Ettrick 1872-1898. På engelska hette kommissionen inofficiellt och i vardagstal "the Napier Commission", men officiellt och formellt "the Royal Commission of Inquiry into the Condition of Crofters and Cottars in the Highlands and Islands". För att få en lite bredare bild om vem kommissionens ordförande var ges här en liten kortfattad biografi om hans yrkesliv fram till 1872. Därefter kommer själva utredningen och den efterföljande rapporten från 1883-1884. 7.2.1 Francis Napiers yrkesliv fram till 1872 1819 föddes Napier-kommisionens ordförande Francis Napier i det skotska slottet Thirlestane Castle i Scottish Borders. Som ung gick han på en privat skola i Sachsen-Meiningen, på engelska Saxe-Meiningen, i nuvarande Tyskland. Som sextonåring 1835 började Francis Napier på Trinity College i Cambridge i England, men han slutförde aldrig utbildningen och tog därför ingen examen. Under handledning av prästen Walter Patterson fick han emellertid kännedom om några språk. Trots brist på utbildningsmeriter ledde Francis Napiers kunskaper i flera språk honom till att få arbete på den brittiska ambassaden i Wien och senare i Konstantinopel där han tjänstgjorde som attaché. 1848 blev Francis Napier utsedd som sekreterare för den brittiska delegationen i Neapel. Han tjänstgjorde som tillfällig ambassadör i Neapel i ett och halvt år under sicilianska revolutionen 1848-1849. Francis Napiers hantering av ärenden som tillfällig ambassadör i Neapel imponerade på Storbritanniens dåvarande utrikesminister Henry John Temple (1784-1865), 3rd Viscount Palmerston 1802-1865. Henry John Temple var Storbritanniens utrikesminister 1830-1834, 1835-1841 och 1846-1851, inrikesminister 1852-1855 samt premiärminister 1855-1858 och 1859-1865. Francis Napier fick därför jobb på den brittiska ambassaden i Sankt Petersburg i Ryssland. Dock inte som ambassadör i Ryssland. Det blev han senare. Efter att Francis Napier tjänstgjorde korta perioder på de brittiska ambassaderna i Sankt Petersburg och i Konstantinopel blev han Storbritanniens envoyé, utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister i USA 1857-1858. Posten var föregångaren till Storbritanniens ambassadörspost i USA som infördes 1893. Den första brittiska envoyén i USA var John Temple (1731-1798) som var brittisk generalkonsul i USA 1785-1798. 1791 införde Storbritannien tjänsten "Minister in Washington" , också känd som "Minister to the United States of America", för Storbritanniens högst rankade sändebud och envoyé i USA. George Hammond (1763-1853) var den första som hade tjänsten 1791-1795. Väl på 1850-talet var envoyéns titel "Her Majesty's Envoy Extraordinary and Minister Plenipotentiary to the United States of America" eller i förkortad form "envoy extraordinary and minister plenipotentiary". På svenska hette titeln "utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister till USA". Idag kallas alla de sändebud som var brittiska envoyés i USA under åren 1791-1893 på engelska för "envoys extraordinary and ministers plenipotentiary" eller för "British Ministers to the United States". "Envoy Extraordinary and Minister Plenipotentiary" var en längre form för engelska ordet envoy, på svenska envoyé. En envoyé var och är ett diplomatiskt sändebud hos en främmande stat. Envoyén är chef för legationen och beskickningen. En legation är en numera sällan förekommande benämning på beskickning i främmande stat. Beskickning är en suverän stats representation hos en annan suverän stat bestående av ett eller flera sändebud och annan diplomatisk personal. Envoyén är chef för dessa sändebud och personal. Beskickning kan också betyda den lokal där sändebudet har sin ämbetsverksamhet. Rangmässigt stod envoyén efter ambassadörerna men före ministerresidenterna. Ministerresidenten var en beskickningschef av lägre rang än envoyén. Ifall Storbritannien inte hade någon ambassadör i den främmande nationen som i fallet med USA under slutet av 1700-talet och större delen av 1800-talet var envoyén den högst rankade personen som företrädde Storbritannien på plats i den främmande staten. 1893 upphöjde Storbritannien sin legation i Washington, D.C. till ambassad och införde en ambassadörspost i USA 1893. Julian Pauncefote (1828-1902), 1st Baron Pauncefote 1899-1902 som var Storbritanniens utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister till USA 1889-1893 blev Storbritanniens första ambassadör i USA 1893. Han stannade på posten fram tills sin död 1902. Storbritannien har haft kvar ambassadörsposten i USA fram tills idag. Francis Napiers tid i USA som utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister till USA 1857-1858 blev lyckad. Han ansågs var det mest acceptabla brittiska sändebudet sedan USA blev självständigt från Storbritannien 1776. 1858-1860 arbetade Francis Napier som Storbritanniens utomordentligt sändebud och befullmäktigad minister till Nederländerna. I Nederländerna hade England 1575-1707 och sedan Storbritannien 1707-1803 vid olika tider en blandad mix av a) sändebud, b) utomordentligt sändebud och befullmäktigad ministrar och c) ambassadörer. 1803-1813 upphörde de diplomatiska förbindelserna mellan de två länderna. 1813-1832 hade Storbritannien ambassadörer i Nederländerna. 1832 slopades de. 1832-1942 hade Storbritannien istället utomordentligt sändebud och befullmäktigad ministrar i Nederländerna. 1942 ersatte Storbritannien återigen dem med brittiska ambassadörer i Nederländerna, vilket de haft fram tills idag. 1861-1864 var Francis Napier Storbritanniens ambassadör i Ryssland. Därefter var han Storbritanniens ambassadör i Preussen 1864-1866. 1866 flyttade Francis Napier till södra Indien och var Madras guvernör 1866-1872. 1996 bytte Madras officiellt namn till Chennai. I Madurai i södra Indien 1866-1872 lät Francis Napier delvis återställa palatset Thirumalai Nayak Palace från 1636 som var en ruin 1866. 1869 lät han bygga bron Napier Bridge över floden Cooum i Madras. Bron finns kvar än idag. Bron var inte det enda som namngavs efter Napier. 1869 påbörjades bygget av parken Napier Park i Madras som sedan 1950 gjordes om och bytte namn till May Day Park. I Thiruvananthapuram i Kerala i södra Indien finns konst- och naturhistoriska museet Napier Museum. Thiruvananthapuram hette tidigare Trivandrum men 1991 bytte de till sitt ursprungliga namn Thiruvananthapuram. Napier Museum stod färdigt 1880 efter att det ersatte ett tidigare museum som byggdes 1855 och som revs 1874. Napier Museum är idag ett landmärke i Thiruvananthapuram. Det finns också en kirurgisk vårdavdelning i Stanley Medical College Hospital i Chennai som namngivits till Francis Napiers ära. Avdelningen byggdes ursprungligen med hjälp av donationer under hans tid som guvernör för Madras. 1872-1872 var Francis Napier tillfällig vicekung och generalguvernör för Indien. 7.2.2 Utredningen och rapporten 1883-1884 1872 återvände Francis Napier hem till Storbritannien. Efter hemkomsten var han en person som hade rest och sett mycket av världen samt som arbetat lång tid utomlands. Francis Napier hade stor livserfarenheten och sett både det ena och det andra fram till 1883 då han blev ordförande för Napier-kommissionen. Förutom Francis Napier bestod utredningen och undersökningskommissionens övriga medlemmar av: - Sir Donald Cameron (1835-1905), 24th Lochiel, klanhövding för klanen Cameron 1858-1905 och parlamentsledamot för det konservativa partiet för Inverness-shire 1868-1885. - Sir Kenneth MacKenzie of Gairloch. - Charles Fraser-Mackintosh (1828-1901), parlamentsledamot för Liberal Party för Inverness Burghs 1874-1885 och senare parlamentsledamot för Crofters Party 1885-1886 och för Liberal Unionist Party 1886-1892 för Inverness-shire 1885-1892. - Alexander Nicolson (1827-1893), Sheriff of Kirkcudbright. - Donald MacKinnon (1839-1914), professor i keltiska språk på University of Edinburgh. Utnämningarna gjordes av liberalen Sir William Vernon Harcourt (1827-1904), inrikesminister för Storbritannien 1880-1885. I Napier hade kommissionen en amatörhistoriker och antropolog med många års arbeten utomlands bakom sig. I Cameron och MacKenzie hade den två jordägare. I Fraser-Mackintosh hade kommissionen en antikvarie som i sin tid som parlamentsledamot för Liberal Party gjort sig känd som någon som var välvilligt inställd till de skotska torparnas situationer. I Nicolson och MacKinnon hade kommisionen två medlemmar med goda kunskaper i gäliska. 1883 började Napier-kommissionen med sin utredning och undersökningskommission. Utredningen undersökte situationen för torpare (crofters) och allmogebönder (cotters/cottars) i högländerna och på öarna i norr, på engelska Highlands and Islands. Orden crofters, cottars och Highlands and Islands saknade emellertid tydliga definitioner. Det var upp till undersökningskommissionens medlemmar att använda sina egna omdömen när, var och från vilka människor som de skulle samla in sin information ifrån. Francis Napier var tveksam att ta med området Caithness i norra Skottland eftersom han ansåg att det inte bodde några keltiska människor eller människor av keltiskt ursprung där. Människorna i Caithness hade sitt ursprung från andra etniska grupper sett med Francis Napiers perspektiv att se det. Denna syn hade förmodligen att göra med att 1891 talade endast 11 % av av befolkningen i Caithness skotsk gäliska mot 50,1 % 1806 och ca 67 % 1706. Skotsk gäliska är ett keltiskt språk. Minskningen av skotsk gäliskan i Caithness berodde på ett antal faktorer, men kan enklast förklaras med: a) skotsk engelskan ökade inflytande från 1600-talet, vilket tillslut ledde till att den stora majoriteten fattiga människor i Caithness övergav gäliskan och sedan skotsk gäliskan för skotsk engelskan, b) utrensningar i västra Caithness under första halvan 1800-talet, vilket ledde till att många skotsk gälisk-talande torpare lämnade regionen, och c) nya inflyttade bönder i södra Caithness som inte talade skotsk gäliska. När Napier-kommissionen gjorde sin utredning och undersökning 1883 var skotsk gäliska ett minoritetsspråk i Caithness. Se skotska språken på fakta för mer om gäliskans uppgång och fall i Caithness. Men framför allt i Francis Napiers fall på 1880-talet hade det enligt historikerna förmodligen också med att göra att torparnas Highland Land League förde en retorik och hade en uppfattning att hyresvärdarnas, jord-godägarnas beteenden och ageranden var ett angrepp på gälisk eller keltisk livsstil och levnadssätt. De drog tydliga paralleller till händelserna på Irland. Sedan vikingatiden fram till 1800-talet fanns det dessutom inte särskilt många godsägare eller klanhövdingar i Caithness som talade gäliska och sedan skotsk gäliska i Caithness. De talade först fornnordiska och norn, sedan lågskotska och därefter skotsk engelska. Bara få i eliten talade gäliska och sedan skotsk gäliska. Majoriteten av befolkningen i Caithness som var vanliga lantarbetare och fattiga torpare talade istället gäliska och sedan skotsk gäliska. När skotsk engelskan började tränga ut skotsk gäliskan från 1600-talet och framåt började tillslut också fattigare människor tala samma språk som eliten. Detta suddade ut tidigare uppenbara skiljelinjer mellan de båda grupperna. Yngre skottar var mer välvilliga att anamma skotsk engelskan. De såg skotsk engelskan som ett hippt modernt språk och skotsk gäliskan som ett gammalt mossigt språk som deras farfar talade. Företrädare för torparna på 1800-talet såg skotsk engelskan däremot som ett angrepp på keltisk kultur. Istället var det tvärtom, enligt historiker på 2010-talet som stod politiskt till höger. Med ett gemensamt språk stärktes den skotska identiteten om att alla samhällsgrupper, rika som fattiga, hade något gemensamt skotskt. Det ökade deras känsla för en mer gemensam skotsk historia och stärkte banden mellan skottar i Caithness. Det gemensamma språket knöt dem närmare varandra, enligt historiker till höger på 2010-talet. Därför var det lätt för Francis Napier att på 1880-talet dra slutsatsen att det inte fanns någon keltisk befolkning kvar i Caithness. Många människor från den skotsk gälisk-talande västra halvan av Caithness hade flyttat därifrån, även om det fortfarande fanns kvar en del torpare i västra halvan som talade skotsk gäliska. Östra halvan i slutet av 1800-talet talade heller inte skotsk gäliska i särskilt hög grad. Det Francis Napier glömde var att i östra Caithness på 1880-talet bodde det många människor som talade skotsk engelska, men där flertalet av dem hade haft förfäder som tidigare talade skotsk gäliska och/eller lågskotska. Dessa förfäder bytte till skotsk engelska från 1600-talet till 1800-talet beroende på ort och ålder. Många av de som levde i östra Caithness på 1880-talet var med andra ord ättlingar till tidigare generationer som talade skotsk gäliska och/eller lågskotska. Dessutom ökade populationen i hela Caithness från 22 609 människor 1806 till 37 177 människor 1891. Det gjorde att antalet skotsk engelsk-talande människor i östra Caithness som hade haft skotsk gälisk-talande förfäder var fler i antal 1891 än 1806. Napier-kommissionen 1883-1884 kände till att den liberala brittiska regeringen 1880-1885 ville ha en ganska snabb utredning och rapport om läget än en uttömmande utredning som skulle ta längre tid att genomföra. Med en snabb utförd utredning hoppades regeringen kunna sätta in åtgärder för att dämpa de skotska torparnas uppviglingar fortare. 1883 började undersökningskommissionen sitt arbete i Hebriderna där hyresstrejker och markockupationer var vanligast. De samlade in uppgifter och vittnesmål från skotska torpare, jordägare och andra människor. Kommission reste sedan runt i stora delar i Highlands and Islands i västra och norra Skottland. Vittnesmålen från de skotska torparna uppvisade en anmärkningsvärd konsekvent retorik. De sa ungefär samma saker oavsett plats eller region. Det spreds därför anklagande rykten att Highland Land League hade tränat och lärt torparna vad de skulle säga, därav denna konsekvens enligt dessa rykten. Det spreds också anklagande rykten om att skotska torpare som vågade vittna om dåliga förhållanden skulle pekas ut och drabbas av repressalier från sina hyresvärdar. De som spred de senare ryktena ville skrämma torparna till tystnad eller förmå dem att bara säga bra saker om markägarna. Året därpå 1884 redovisade Napier-kommissionen sin utredning i rapporten "Report of Her Majesty's Commissioners of Inquiry Into the Condition of the Crofters and Cottars in the Highlands and Islands of Scotland". Kommissionens medlemmar var långt ifrån eniga i rapporten. Många av rekommendationerna stod ordförande Francis Napier ensam bakom. För arrendatorer vars arrenden uppgick till mer än sex pund per år, motsvarande 5 131 kr år 2017, föreslog kommissionen besittningsskydd i förbättrade trettioåriga arrendeavtal för arrendatorerna och en förbättrad organisation i skotska townships. I de föreslagna arrendeavtalen föreslogs det att de arrenderande torparna skulle få bättre villkor. För skotska townships föreslogs det att en gemensam förvaltning av betesmarker skulle återinföras. För arrendatorer vars hyror var under sex pund per år rekommenderade kommissionen istället hjälp till frivillig utvandring för dessa människor. De som valde att flytta utomlands emigrerade i först hand till Nordamerika. Napier-kommissionens rapport dämpade först de skotska torparnas protester och skapade till en början lugn i högländerna, men det var bara kortlivat. Rapporten och dess rekommendationer var långt ifrån torparnas krav. Strax efter stimulerade rapporten istället en ny våg av protester från torpare. I början på 1880-talet fram till 1884 var uppviglingarna och protesterna från torparna mest koncentrerade till Isle of Skye. Men vid 1884 hade de spridit sig till runt om i högländerna. 1884 anslöt tusentals torpare från övriga högländerna till det högländska landsförbundet Highland Land League. Som tidigare nämndes bildades förbundet på Isle of Skye i början på 1880-talet. Anslutningarna av torpare till förbundet 1884 gav hejdlösa utmaningar att lösa för mark- och godsägarna som inte gillade det särskilt mycket. Med anslutningen av torpare till Highland Land League 1884 låg förbundets maktbas nu i Highlands and Islands i västra och norra Skottland. 7.3 Crofters Party Inför 1885 års parlamentariska val i Storbritannien bildades Crofters Party, också kallad för The Crofters Party. Svensk översättning är ungefär torparnas parti. Partiet blev den parlamentariska grenen av det högländska landsförbundet Highland Land League. Ett antal människor kandiderade sedan till det brittiska underhuset 1885 med Highland Land League's stöd. De tre största partierna i parlamentsvalet 1885 i Skottland blev Liberal Party med 53,3 %, Conservative Party med 34,3 % och Crofters Party med 3,7 % av rösterna. Dessutom fick oberoende kandidater, Independents Liberals, 8,6 %. 16 551 människor i Skottland röstade på Crofters Party i parlamentsvalet 1885. Crofters Party fick fyra platser i underhuset i London, men i praktiken fem eftersom John Macdonald Cameron kandiderade som oberoende liberal, satt för Liberal Party i parlamentet men var allierad med Crofters Party i parlamentet. I parlamentet kallade sig Crofters Party för såväl a) Crofters Party, b) Independents Liberals och c) Independent Liberal & Crofters Party. De var inte samma som Independents Liberals som fick 8,6 % av rösterna i Skottland 1885. Fem människor företrädde de skotska torparnas intressen i parlamentet i London, varav fyra för Crofters Party och en för Liberal Party. Alla fem var dock oavsett partitillhörighet politiskt oberoende liberaler. De fem var: - Gavin Brown Clark (1846-1930), Crofters Party, Caithness. - Roderick Macdonald (1840-1894), Crofters Party, Ross and Cromarty. - Charles Fraser-Mackintosh (1828-1901), Crofters Party, Inverness-shire. - Donald Horne Macfarlane (1830-1904), Crofters Party, Argyllshire. - John Macdonald Cameron (1847-1912), Liberal Party, Wick Burghs. 
Gavin Brown Clark ställde upp för the Crofters Party i 1885 års val men gav också stöd för Liberal Party. Året efter bytte han till Liberal Party som han också representerade i parlamentet i London 1886-1900. Totalt satt han 15 år i parlamentet vara första året för the Crofters Party. Roderick Macdonald företrädde Crofters Party i parlamentet 1885-1892, men var liberal som de övriga fyra. Dock var han den enda av de fem som enbart företrädde partiet längre än ett år i parlamentet. De andra bytte partier eller företrädde andra partier som John Macdonald Cameron.
Charles Fraser-Mackintosh var en av medlemmarna i utredningen Napier-kommissionen som publicerades 1884. Han satt för Liberal Party för Inverness Burghs 1874-1885, men ställde upp i 1885 års val upp för Crofters Party för Inverness-shire. Han kom in och satt där ett år för dem. 1886 bytte han parti till the Liberal Unionist Party. Han satt för Liberal Unionist Party fram till 1892 då han förlorade sin plats i parlamentet till förmån för Donald MacGregor (1839-1911) i valkretsen Inverness-shire. Donald MacGregor företrädde Liberal Party och backades upp av Highland Land League som 1892 övergav sitt stöd för Charles Fraser-Mackintosh. I underhuset i London representerade han Liberal Party/Crofters Party 1892-1895. Donald Horne Macfarlane var en skotsk handelsman bördig från Caithness. 1880-1885 satt han i parlamentet i London för Home Rule League för Carlow County på Irland. Han bytte sedan och företrädde Crofters Party i 1885 års val för Argyllshire. Han kom in och satt ett år i London, men förlorade i 1886 års val. Han kom sedan tillbaka 1892 som kandidat för Liberal Party/Crofters Party och kom in i parlamentet igen, men företrädde där Liberal Party. John Macdonald Cameron kom in i parlamentet 1885 i London som oberoende liberal, Independents Liberal, satt för Liberal Party i parlamentet 1885-1892, men sympatiserade och var allierad med Crofters Party i parlamentet. Han kandiderade för en riktning, satt i parlamentet för en annan, men var allierad med en tredje. Förvisso tre likartade politiska inriktningar. Under första året 1885-1886 i parlamentet drev de fem ovan frågor som rörde småjordbrukares säkerhet, rättigheterna att jordarrendatorer skulle få testamentera nyttjanderätten till ättlingar och skapandet av en torpar-kommission, på engelska Crofters Commission. Resultatet blev att parlamentet i London skapade Crofters' Holdings (Scotland) Act 1886. 7.4 Crofters' Holdings (Scotland) Act 1886 Crofters' Holdings (Scotland) Act 1886 var en akt och lag från Storbritanniens parlament som från 1886 skapade rättsliga definitioner för torpare och för arrendejordbruk i en socken, på engelska crofting parish. En svensk översättning av Crofters' Holdings (Scotland) Act 1886 blir ungefär "Innehavsakt för torpare 1886" eller "Torpares innehavsakt 1886". Internationellt är det vanligt att den engelska titeln används utom i skotsk gäliskan där akten heter Achd na Croitearachd 1886. Lagen Crofters' Holdings (Scotland) Act 1886 såg till att hyrorna sänktes för skotska torpare. Den garanterade också oföränderligt besittningsskydd för skotska torpare och bröt upp stora egendomar samt försedde hemlösa med jordbruksmarker som de kunde hyra av markägare. De skotska torparna fick besittningsskydd. Akten innebar också att en torpar-kommission, Crofters Commission, skapades som i sin tur var en domstol som hade befogenheter att fastställa hur mycket de skotska torparna skulle betala i arrende till sina arrendatorer. Torpar-kommissionen bestämde att torparna fick sänkta arrenden överlag och att utestående skulder ställdes in. Domstolen fick även befogenheter att avgöra tvister mellan markägarna och de skotska torparna. Samma domstol avgjorde också om enskilda socknar räknades som en crofting parish eller inte, dvs. ifall torparna fick bedriva arrendejordbruk i dessa socknar eller inte. Lagen Crofters' Holdings (Scotland) Act 1886 genom torpar-kommissionen Crofters Commission specificerade åtta grevskap i Skottland som grevskap där socknar skulle kunna bli erkända som crofting parishes. De var Zetland (Shetland), Orkney, Caithness, Sutherland, Ross, Cromarty, Inverness och Argyll. Inom dessa grevskap var en crofting parish en socken där det från år till år uppfyllde de tre kraven att det fanns arrendatorer som a) arrenderade mark men som inte hade några kontrakt, b) betalade mindre än 30 pund per år i hyra och c) hade innehaft gemensamma betesrätter för sina boskap under de 80 år som gått sedan 24 juni 1806. Crofters' Holdings (Scotland) Act 1886 baserades inte på rekommendationer från Napier-kommissionen. Däremot samlade den in sitt material genom den process som Napier-kommissionen samlade in sitt material. Som Napier-kommissionen rapport främjade och informerade utredarna allmänheten, parlamentet och kabinettet vilket ledde till debatt och så småningom till lagstiftning. Lagstiftningen byggde på principer som godtogs i the Irish Land Acts från 1870 och 1881 som Francis Napier förkastade 1884. The Irish Land Acts var en rad åtgärder som tog i tur med frågan om bönders äganderätt av mark på Irland på 1800- och 1900-talen. Storbritanniens regeringar införde fem sådana akter på Irland 1870-1909. Efter 1922 införde Irländska fristaten, på engelska the Irish Free State, ytterligare akter för bönderna på Irland. Lagen Crofters' Holdings (Scotland) Act 1886 var ett resultat av väl organiserade och långlivade uppviglingar av torpare på Isle of Skye samt på grund av det växande stödet från hela högländerna för the Crofters Party, som fick in fyra ledamöter 1885 samt en femte som företrädde Liberal Party men som var allierade och stödde Crofters Party i Storbritanniens parlament 1885. Crofters' Holdings (Scotland) Act 1886 i sig dämpade emellertid aldrig uppviglingarna. Det berodde på att lagen misslyckades ta i tur med frågan om den mycket begränsade tillgången till mark som de skotska torparna skulle kunna ha tillgång till för att kunna arrendera. Lagen var mycket svag för att torpar-kommissionen Crofters Commission skulle kunna lösa tvister om tillgång till land. De skotska torparna förnyade därför sina protestaktioner. 1886 skedde det också ett skifte i det politiska klimatet från liberalism till konservatism. 1868-1874, 1880-1885, 1886-1886 och 1892-1894 var liberalernas William Ewart Gladstone Storbritanniens premiärminister. 1886 blev han ersatt som premiärminister av de konservativas Robert Gascoyne-Cecil (1830-1903), 3rd Marquess of Salisbury och Storbritanniens premiärminister 1885-1886, 1886-1892 och 1895-1902. Den nya konservativa regeringen var mindre välvilligt inställd till de skotska torparnas situation. För att kväsa protesterna föredrog den nya regeringen, med stöd av lagen Crofters' Holdings (Scotland) Act 1886, att den brittiska staten skulle kunna ha möjligheter att kunna använda militära trupper vid framtida konfrontationer med uppviglarna. 7.5 År 1887-idag Efter tillkomsten av Crofters' Holdings (Scotland) Act 1886 och efter att Liberal Party antog Highland Land League's mål i slutet av 1880-talet och i början på 1890-talet skingrades Highland Land League och Crofters Party som parlamentarisk kraft. Dock fanns Highland Land League fortfarande kvar 1892. De stödde exempelvis Donald MacGregor (1839-1911) när han kandiderade till det brittiska parlamentet 1892 för valkretsen Inverness-shire. Donald MacGregor företrädde Liberal Party och kom in och satt i underhuset i London 1892-1895 men för Liberal Party/Crofters Party. 1892 bleknade Crofters Party bort som politisk rörelse. De flesta väljarna som tidigare röstade på dem röstade i fortsättningen istället på Liberal Party. På 1890-talet splittrades landsförbundet Highland Land League. Highland Land League fanns emellertid kvar. I början av 1900-talet förekom det att dess medlemmar återigen uppviglade mot sina markägare i form av arrendestrejker. I de strejkerna gick flera skotska torpare samman och betalade inte sina arrenden. En del torpare ockuperade också land och jordbruksmarker som inte var deras. I dessa uppviglingar deltog förutom skotska torpare också cotters/cottars och squatters, dvs allmogebönder respektive land- och husockupanter. Sistnämnda ockuperade jordbruksmarker som arrenderades av andra människor. Highland Land League mest kända ordspråk var den skotsk gäliska frasen "Is treasa tuath na tighearna" som betyder "Folket är mäktigare än en lord". I slutet av 1800-talet ägdes 90 % av all land på Shetlandsöarna av endast 32 människor. 1976 blev det rättsligt möjligt för en del skotska arrendatorer, tidigare torpare, att erhålla den jordbruksmarken som de arrenderade av markägarna. Den marken som i engelskan kallas för croft. Det gjorde att arrendatorerna, de tidigare torparna, kunde bli ägare till marken som de tidigare arrenderade. År 2000 bodde det strax över 5 miljoner människor i Skottland. 1 252 av dem ägde 66 % av alla marker i hela Skottland. Vid år 2000 var Scottish Green Party det skotska partiet som tog mest parti för arrendatorernas (torparnas) intressen rörande deras crofts. 2002 fanns det 17 721 crofts i Skottland. 2003 blev det möjligt för arrendatorer (torpare) att lagligt köpa marken de arrenderade. En del valde att köpa sina crofts medan andra fortsatte att arrendera dem. 2015 fanns det 18 129 stycken crofts i Skottland fördelade på ca 11 000 hushåll med en population på ca 33 000 människor. Idag är det skotska arrendejordbruket crofting ett system för markinnehav som är unikt för Skottland. En croft är idag inte som många tror ett torp. En croft idag är istället en bit jordbruksmark som i normala fall hålls som arrende där brukaren betalar en avgift till markägaren. En croft kan ha både ha och inte ha byggnader och hus på marken. Idag är en croftare arrendatorn eller sedan 1976 ägarinnehavaren av en croft. Tidigare var croftarna de arrenderande torparna. En markägare idag kan ha flera crofts på sina marker. Arrendatorerna betalar i de flesta fallen bara arrende för marken i sig. För eventuella hus, jordbruksbyggnader, vägar och staket på marken behöver arrendatorerna inte betala en avgift till markägaren. Det är upp till arrendatorn att själv införskaffa dessa ting och de kostnader de kostar att uppföra dem. Idag varierar en croft i storlek, men de kan vara allt från en halv hektar till femtio hektar. Normalt är de omkring fem hektar per croft. Översatt till kvadratmeter är en croft idag som minst 5 000 m2 och som mest 500 000 m2, men i normala fall ca 50 000 m2 stora. 500 000 m2 motsvarar en yta som är ungefär 707 x 707 meter stor medan 50 000 m2 är lika stort som 223,6 x 223,6 meter. I arrendejordbruk, crofting, spelar den småskaliga livsmedelsproduktion en avgörande roll. Crofts på 2-5 hektar ger bättre kvalitet på foder, åkermark och grönsaksproduktion för den här typen av verksamhet. Därför är många crofts i Skottland 2-5 hektar stora eller 20 000 m2 till 50 000 m2. Idag finns de flesta crofts i norra och västra Skottland i de före detta grevskapen Zetland (Shetland), Orkney, Caithness, Sutherland, Ross inkl. norra Yttre Hebriderna, Cromarty, Inverness och Argyll. Idag arbetar uppskattningsvis 10 % av alla hushåll i den här den delen av Skottland med crofts. På Shetlandsöarna, Yttre Hebriderna och Isle of Skye är siffran hela 65 %, vilket är mer än vartannat hushåll. Jordbruksmarkerna som finns i de nämnda åtta grevskapen ovan begränsas av klimat, jord och topografi. Topografi är studiet av en terrängs fysiska form. Nästan all mark på fastlandet i högländerna, på öarna i Inre Hebriderna och Yttre Hebriderna samt Orkneyöarna och Shetlandsöarna är klassificerade som mycket sämre mark än övriga Skottland. För att tjäna sitt levebröd driver många av dagens croftare flera olika aktiviteter parallellt utöver croftingen. Det beror på att själva croftingen i sig inte ger tillräckligt mycket pengar för att de enbart ska kunna leva på den. Omsättningen på crofts är relativt låg i Skottland idag. Däremot är efterfrågan desto större. Under ett normalt år byter 200 crofts ägare i Skottland. I mer än hälften av fallen går croftet till en annan familjemedlem, exempelvis från föräldrar till ett vuxet barn. Majoriteten av de återstående croften går till människor som croftarna känner, exempelvis till vänner. En del crofts kommer ut på den öppna marknaden varje år. För att köpa en croft på öppna marknaden letar man i lokala tidningar eller kontaktar en fastighetsmäklare och anmäler sitt intresse. |
8. Congested Districts Board (Scotland) 1897-1911
- satsningar på glesbefolkade områden
- satsningar på glesbefolkade områden
|
1897 inrättades The Congested Districts Board (Scotland) genom Congested Districts (Scotland) Act, 1897. Congested Districts Board (Scotland) kallades också för Congested Districts (Scotland) Commissioners. När den bildades 1897 och under åren 1895-1905 bestod de brittiska regeringarna av en koalition mellan de konservativa och liberala unionistpartiet. De sistnämnda var kända på engelska som Liberal Unionist Party och fanns 1886-1912. Vid bildandet av Congested Districts Board (Scotland) 1897 tog den inspiration av den äldre The Congested Districts Board for Ireland (C.D.B.) som fanns 1891-1923 på Irland. Målet med den irländska varianten var att lindra fattigdom och överbefolkade områden på västra och nordvästra Irland. Den irländska C.D.B. sjösattes 1891 av den skotska konservativa politikern Arthur James Balfour (1848-1930), 1st Earl of Balfour 1922-1930. Vid tidpunkten 1891 och åren 1887-1891 var han minister för Irland, på engelska Chief Secretary for Ireland. 1902-1905 var han Storbritanniens premiärminister 1902-1905 och 1916-1919 landets utrikesminister.
C.D.B. var en del av den brittiska konservativa politiken på 1890-talet för att kväsa krav på irländsk självständighet med vänlighet och inte militärt. Genom att lindra den irländska fattigdomen och betala för offentliga arbeten som att bygga bryggor vid små hamnar, hjälpa till i fiskerinäringen, modernisera jordbruket och ge bidrag till lokala fabriker hoppades de att det skulle a) skapa sysselsättning på Irland och b) stoppa emigrationen av människor från Irland till främst England och USA. Secretary of state for Scotland är Storbritanniens minister för Skottland. Den kallas också på engelska för Scotland secretary. Det är en ministerpost i Storbritanniens regering. Den fanns 1707-1746, men avskaffades 1746 efter jakobitupproret 1745-1746. Skotska angelägenheter sköttes sedan av Lord Advocate fram till 1827 då ansvaret för Skottland övergick till Storbritanniens inrikesministerium Home Office. 1885 återskapades posten Secretary for Scotland som bestod av en sittande tjänsteman som vanligen var medlem i det brittiska kabinettet, dvs. i den brittiska regeringen. 1926 uppgraderades denna post till en fullständig Secretary of state for Scotland och är det fortfarande. Congested Districts Board (Scotland) fanns 1897-1911. Den bestod av en styrelse från nämnda Secretary for Scotland, Under-Secretary for Scotland, Chairman/Convenor of the Local Government Board for Scotland, Chairman of the Fishery Board for Scotland, Chairman of the Crofters' Commission och upp till tre andra människor som nominerades av Secretary for Scotland. Syftet med Congested Districts Board (Scotland) under alla åren 1897-1911 var att kunna administrera de pengar som den brittiska konservativa och liberala regeringarna gjorde tillgängliga för att hjälpa överbefolkade distrikt i högländerna och öarna. Området innefattade det som utgjorde högländernas fastland, öar i Hebriderna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Rent konkret var målet och syftet med Congested Districts Board (Scotland) att stödja och hjälpa till att utveckla högländernas och öarnas a) jordbruk, b) fiskeindustri med förbättrade fyrar, bryggor och hamnar, c) hemindustrier med spinning och vävning, d) förbättra vägar och broar, e) stödja migrationen av torpare till andra delar av Skottland. 1911 avskaffades Congested Districts Board (Scotland) genom paragraf 28 i Small Landholders (Scotland) Act 1911. Dess befogenheter och skyldigheter överfördes till Board of Agriculture for Scotland som fanns 1911-1928. 1928 avskaffades Board of Agriculture for Scotland och återskapades som Department of Agriculture for Scotland. 1939 slogs bl.a. Department of Agriculture for Scotland samman med Scottish Office och bildade Scottish Home Department. Scottish Office i sin tur fanns 1885-1999. Kort tidslinje 1897-1939: - 1897-1911 Congested Districts Board (Scotland) - 1911-1928 Board of Agriculture for Scotland - 1928-1939 Department of Agriculture for Scotland - 1939 Bl.a. Department of Agriculture for Scotland + Scottish Office = Scottish Home Department. |