1700-talet

Innehåll

1. Ekonomisk depression på Shetlandsöarna efter 1707
2. Åren 1707-1745
- 2.1 Bonnie Prince Charlie
3. Befolkning
​4. Åren 1746-1799
​5. Slavhandeln på 1700-talet
- 5.1 Innan 1700-talet
- 5.2 Afrika
- - 5.2.1 Afrika och den nya världen
- 5.3 Triangelhandeln
- 5.4 Storbritannien och Afrika
- 5.5 Skottland
- - 5.5.1 Skotska slavar på 1600- och 1700-talen
- - - 5.5.1.1 Kolgruvorna 1606-1775 (1799)
- - - 5.5.1.2 New England på 1650-talet och de 422 tillfälliga skotska slavarna
- - - - 5.5.1.2.1 Innan ankomsten
- - - - 5.5.1.2.2 Framme i New England
- - - 5.5.1.3 Slavarna från Edinburgh 1662-1665
- - - 5.5.1.4 Efterdyningarna av Culloden 1746
- - - 5.5.1.5 Hundratusentals skottar
​- 5.6 Inom Storbritannien
- 5.7 Avskaffandet
- - 5.7.1 Scipio Kennedy
- - 5.7.2 Montgomery v Sheddan, 1756
- - 5.7.3 Spens v Dalrymple, 1769 
- - 5.7.4 Knight v Wedderburn, 1777/1778
- - 5.7.5 Andra fall
- - 5.7.6 Slavhandeln och slaveriet avskaffades
- - - 5.7.6.1 Åren 1772-1843
- - - 5.7.6.2 År 1834 till 2010-talet
- - - 5.7.6.3 Fort, brev och arkiv

​​Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt. Hela avsnitt 5 handlar om slavhandeln och är motsvarande 72 sidor långt, varav delarna 5.1, 5.5 och 5.7.1 till 5.7.5 handlar mer om Skottland. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. 
​

1.  Ekonomisk depression på Shetlandsöarna efter 1707

​Från början av 1400-talet fram till 1707 sålde människor på Shetlandsöarna varor till nordtyska handelsfartyg i Hansan, främst då saltad fisk. De tyska fartygen kom till Shetlandsöarna och köpte fiskarna. Sedan fraktade tyskarna fiskarna vidare den till den europeiska kontinenten där de såldes. 1669 upphörde Hansan i många städer i norra Europa, men fanns kvar i några städer under ytterligare en tid. 1862 upphörde Hansan helt i de sista tre kvarvarande städerna Bremen, Hamburg och Lübeck. 1707 gick Skottland och England samman och bildade kungariket Storbritannien. För Shetlandsöarna innebar unionsakterna 1707 att deras handel upphörde med de nordtyska städerna eftersom Storbritanniens höga salttullar förhindrade tyska köpmän att handla med Shetlandsöarna. För Shetlandsöarnas del innebar den stängda handeln med de tyska köpmännen därför mycket negativa ekonomiska konsekvenser. 

Från 1707 tog lite rikare lokala skotska handelsmän vid där de tyska köpmännen slutade. De inredde sina egna fartyg och fraktade fiskarna från Shetlandsöarna till den europeiska kontinenten där de såldes. För oberoende bönder och fiskare på Shetlandsöarna var detta negativt. Från 1707 blev de tvungna att fiska för dessa lokala skotska handelsmän på Shetlandsöarna för att kunna få in pengar. Alternativet var arbetslöshet. De oberoende bönderna och fiskemännen på Shetlandsöarna hade inga ekonomiska möjligheter att själva frakta sina fiskar till den europeiska kontinenten. De lokala skotska handelsmännen på Shetlandsöarna utnyttjade det och pressade därför priserna på fiskarna som de köpte från de lokala fiskemännen.

Handelsmännen från Shetlandsöarna och från övriga Skottland var emellertid inte lika skickliga att handla med saltad fisk på den europeiska kontinenten som de tidigare tyska köpmännen. Såväl handelsmännen från Shetlandsöarna och de lokala fiskemännen på Shetlandsöarna kunde inte tjäna lika mycket pengar som de tidigare tyska köpmännen i handeln med Europa. Konsekvensen blev att Shetlandsöarna gick in i en ekonomisk depression. Bildandet av kungariket Storbritannien 1707 var positivt ur många aspekter för den fria handeln för skotska handlare. De fick tillgång till större marknader i det brittiska imperiet där både de och lokala skottar kunde tjäna mer pengar. Detta exempel med Shetlandsöarna var dock ett fall där brittiskt styre blev negativt för såväl lokala människor som handlare på 1700-talet. För Shetlandsöarnas ekonomi hade det varit bäst ifall den fria handeln fått fortsätta efter 1707 och de hade kunnat fått fortsätta sälja sina saltade fiskar till de tyska handelsfartygen, antingen i Skottland som en oberoende nation eller i ett Storbritannien med betydligt lägre salttullar.

Den ekonomiska depressionen på Shetlandsöarna efter 1707 brukar räknas som en av de fjorton största händelserna på ögruppen mellan 800-talet e.Kr. fram till 2000-talet e.Kr. Andra är Norge tog och förlorade öarna, osv.

2. Åren 1707-1745

​1707 skedde unionsakterna, på engelska Acts of Union 1707. Skottland och England bildade kungariket Storbritannien 1707 trots att det fanns en stor opposition i Skottland mot den nya unionen. Fler var dock för än mot. Med unionen 1707 förenades Skottland och England under samma flagga med ett gemensamt parlament i London. Innan var de sammanlänkade med en personalunion. Vid unionen 1707 upplöste Skottland sitt parlament och fick i fortsättningen representeras som en minoritet i de två kamrarna i London. Kvar hade Skottland sitt domstolsväsendet och en lagstiftning med vissa olikheter. Inte heller den presbyterianska kyrkans ställning ifrågasattes.

1708 anlände James Francis Edward Stuart (1688-1766), prins av Wales 1688-1688, till Firth of Forth med en fransk flotta. Han var också känd på svenska som den äldre pretendenten och på engelska som the Old Pretender. Han var son till James II and VII (1633-1701), kung av England, Skottland och Irland 1685-1688. Båda tillhörde huset Stuart. I en kombination av dåligt väder och den engelskfödda amiralen Sir George Byng´s (1663-1733) styrkor hindrades den franska militären från att stiga i land från sina fartyg. 1715 gjorde jakobiterna uppror. De gjorde uppror tre gånger fram till 1745-1746, inklusive jakobitupproret 1745 som pågick från augusti 1745 till mars 1746. Fyra gånger till inräknat jakobitupproren 1719, 1744, 1745 och 1759. Jakobiterna ville återinsätta det landsflyktiga huset Stuart på den brittiska kungatronen. De ville inte ha den dåvarande importerade tyska familjen från huset Hannover på den brittiska tronen.


2.1 Bonnie Prince Charlie

I jakobitupproret 1745, som varade 1745-1746, förlorade jakobiterna och Frankrike mot Londonregeringens styrkor. Förlusten innebar att jakobitismen var slut som en betydande politisk kraft. Däremot gav upproret 1745 stoff till heroiska och tragiska skotska legender. En av de var historien om Charles Edward Stuart (1720-1788). Under sin livstid var han också känd på engelska som The Young Pretender och The Young Chevalier. På svenska var han känd som den yngre pretendenten. Idag är han mest känd på engelska och svenska som Bonnie Prince Charlie. Han föddes 31 december 1720 i Rom som son till James Francis Edward Stuart och Maria Clementina Sobieska (1702-1735). Bonnie Prince Charlie's farfar var kung James II and VII. Bonnie Prince Charlie's föräldrar gifte sig 1719. Som gift med James Francis Edward Stuart ansåg jakobiterna att Maria Clementina Sobieska var titulärdrottning av Storbritannien från 1719 fram till hennes död 1735. Hennes farfar var John III Sobieski (1629-1696), kung av Polen 1674-1696 och storfurste av Litauen 1674-1696. På sin mammas sida härstammade Maria Clementina Sobieska också från en rad kungligheter som exempelvis Christian III (1503-1559), kung av Danmark och Norge 1534-1559 och spanskfödda Ferdinand I (1503-1564) som bl.a. var tysk-romersk kejsare 1558-1564.

Som 24:åring seglade Bonnie Prince Charlie ut från Frankrike 1745 förklädd som en teologistuderande. I juli 1745 steg han i land i Skottland. Hans mål var att återupprätta huset Stuart på kungatronen och bli kung av Storbritannien. Han hade inga vapen annat än sin förödande charm.

Bonnie Prince Charlie som 29:åring 1750.

På två månader lyckades Bonnie Prince Charlie entusiasmera tillräckligt många krigare från skotska klaner för att kunna dra genom Skottland och ockupera Perth och Edinburgh. 21 september 1745 i slaget vid Prestonpans öster om Edinburgh vann jakobiterna mot Londonregeringens styrkor. Jakobiterna leddes av Bonnie Prince Charlie och av den skotska generalen Lord George Murray (1694-1760). I början av november 1745 bröt Bonnie Prince Charlie in i norra England med sina högländska män och intog snabbt Carlisle. I början av december 1745 trängde de ända ned till Derby. De var endast 200 km norr om London. George II (1683-1760), kung av Storbritannien och Irland 1727-1760 och kurfurste av Hannover 1727-1760, hade emellertid sträckt ut sina militära styrkor för mycket. Hans brittiska styrkor var också vida överlägsna i antal. Motvilligt men på inrådan av sin lysande strategiska general Lord George Murray bestämde Bonnie Prince Charlie sig för att de skulle retirera. 20 december 1745 var de åter på skotsk mark. 

I januari 1746 vann jakobiterna med Bonnie Prince Charlie och Lord George Murray mot Londonregeringens styrkor i slaget vid Falkirk Muir i Falkirk i Skottland. Sedan gick det emellertid utför för Bonnie Prince Charlie och jakobiterna. 16 april 1746 förlorade franska styrkor och jakobiterna ledda av Bonnie Prince Charlie mot Londonregeringens styrkor i slaget vid Culloden öster om Inverness i Highland. De regeringstrogna leddes av prins William (1721-1765), Duke of Cumberland. Prinsen var son till kung George II. Trots en ganska misslyckad militär karriär, förutom vinsten vid Culloden, gick prinsen under smeknamnen slaktaren eller slaktaren Cumberland, på engelska Butcher Cumberland. I slaget vid Culloden hade fransmännen och jakobiternas tillsammans 7 000 män. Av dem dog eller skadades 1 500-2 000 män i slaget. 1 200 stupade på mindre än en timme. 154 jakobiter och 222 fransmän tillfångatogs av de regeringstrogna. Efter 1746 var jakobitismen slut som en betydande politisk kraft trots ett senare försök 1759.

Bonnie Prince Charlie överlevde slaget i Culloden 1746. Från mitten av april till september 1746 irrade han sedan omkring i fem månader i Skottland som en flykting, i praktiken politisk flykting. Vittnesuppgifter enligt skrönor gjorde gällande att han var både på skotska fastlandet i högländerna som i Inre Hebriderna, Yttre Hebriderna och på Orkneyöarna. Det var många skottar som efteråt hävdade att de lät Bonnie Prince Charlie få sova över hos dem i deras hus och gav honom mat. Den brittiska regeringen var däremot inte lika roade. De satte en belöning på 30 000 pund till den som kunde förråda honom. 30 000 pund på den tiden motsvarade ungefär 41,3 miljoner kr 2018. Skottarna förrådde inte Bonnie Prince Charlie. Han tog sig istället till slut till Skye i Inre Hebriderna. Där reste han sedan med en fransk fregatt till Frankrike. I september 1746 kom de fram till Frankrike och säker mark. 1788 dog Bonnie Prince Charlie i Rom. Hans flykt i Skottland efter slaget vid Culloden 1746 ledde till att han blev porträtterad som en romantisk figur som misslyckades heroiskt.
​

3. Befolkning

År 1600, 1707 och 1755 hade hela Skottland en befolkning på 0,8 miljoner, 1 miljon respektive 1,265380 miljoner människor. 1755 bodde 51,53 % av Skottlands invånare, motsvarande 652 000 människor, norr om floden Tay. Floden mynnar ut i viken Firth of Tay vid Dundee på Skottlands östkust.
1755 bodde knappt en tredjedel av Skottlands befolkning i Highland, vilket motsvarade ca 380 000 till 418 000 människor. Samma år bodde ca 18,5 till 21,5 % av Skottlands invånare norr om Tay i Aberdeenshire, Angus, etc, men inte i Highland. 1755 bodde 48,47 % av Skottlands befolkning söder om Tay. 1755 bodde också 37 % av Skottlands invånare i centrala Skottland medan 11,77 % levde i södra Skottland. 1755 såg befolkningen ut enligt följande efter procenten avrundats uppåt och nedåt:
- 52 % norr om Tay.
- 48 % söder om Tay.
- 37 % i centrala Skottland.
- 30-33% i Highland.
- 19-22 % norr om Tay, men inte i Highland.
- 12 % i södra Skottland.

2018 levde befolkningen i:
- 76 % söder om Tay.
- 47 % i mittenbältet.
- 24 % norr om Tay.
- 20 % norr om Tay, men inte i Highland.
- 18 % i södra Skottland.
- 4 % i Highland.

I statistiken för 2018 är hela Perth and Kinross inräknat på norrsidan. Argyll and Bute räknas som söder om Tay fast det egentligen ligger i väster. Stirling är också med på söder om Tay. I södra Skottland gäller statistiken alla invånare söder om mittenbältet. Under perioden 1755-2018 steg befolkningen söder om Tay från 48 % till 76 %. I området norr om Tay sjönk befolkningen däremot från 52 % till 24 %. En tydlig procentuellt förskjutning av Skottlands befolkning till den södra halvan, varav 47 % bodde i mittenbältet 2018. I Highland sjönk befolkningen från 30-33 % till 4 % under åren 1755-2018. Söder om mittenbältet ökade befolkningen från 12 % till 18 % under samma period.
​

4. Åren 1746-1799

Efter att jakobitupproret 1745 avslutades i mars 1746 förde jakobitismen en tynande tillvaro även om ett uppror skedde 1759. I praktiken var rörelsen helt utrotad efter mars 1746. De bittra minnena stannade emellertid kvar. Inte minst hos de överlevande jakobiterna i jakobitupproret 1745 och hos familjer som förlorade sina anhöriga på grund av slaktaren Cumberland. Trots att jakobitismen var utrotad fick högländarna betala ett högt pris för att de anslöt sig till jakobitupproret 1745. I valet mellan att a) hårt försöka integrera högländerna med övriga Storbritannien och kontrollera högländarnas kultur eller b) låta högländarna få ha kvar sin kultur helt och hållet, valde de regeringstrogna det förstnämnda. De regeringstrogna visste att visade de inte var skåpet skulle stå riskerade de konfronteras med nya framtida uppror i Skottland. De brittiska regeringen gick därför in och avväpnade högländerna och placerade sina egna styrkor där. Högländerna blev ockuperade av brittiska militärer. De traditionella klanstrukturerna och klansystemet löstes upp, privata arméer förbjöds och det gäliska språket undertrycktes. Kilten förbjöds under flera årtionden. Klanerna förbjöds inte, men de förändrades. Se klaner för mer om detta ämne. 

Paradoxalt nog föredrog yngre högländare på 1700-talet det nya språket engelskan. De ansåg att engelskan var ett hippt språk som de ville ta till sig. Det språket som alla moderna människor talade. Gäliskan däremot ansåg de var ett mossigt språk som deras äldre gaggiga farfar och farmor talade. Engelskan fick därför en gratisfil rakt in i högländerna utan att mötas av något motstånd av majoriteten av de yngre. Skotsk engelskan slapp det inhemska motståndet som nya införda dominerande språk ibland, men inte alltid, kan mötas av. 1762 började de stora utrensningarna i högländerna som pågick till 1800-talet. Tusentals småbönder som inte kunde betala sina hyror tvingades lämna sina hem. Markägarna ersatte dem med får. 1776 publicerade Adam Smith boken "Nationernas välstånd". På 1700-talet började skotska upplysningen som pågick till början av 1800-talet.

5. Slavhandeln på 1700-talet

J. M. W. Turner’s målning från 1840. Målningen är baserad på en riktig händelse från 1781. Slavskeppet Zong hemmahörande i Liverpool var på väg från Afrika till Jamaica med slavar. På väg över Atlanten navigerade skeppet fel och transporten tog längre tid. Dricksvattnet började då sina och räckte bara till övriga passagerare. Ägarna beslutade därför att kasta 133 slavar överbord på grund av bristen på dricksvatten ombord och för att ägarna ville få ut försäkringsutbetalningar för slavarna som annars hade dött av törst. Målningen finns i Museum of Fine Arts i Boston, USA.

5.1 Innan 1700-talet

Slaveriet har funnits i majoritetens av alla världens kulturer de senaste tusentals åren. På 200-talet e.Kr. var 5 % av befolkningen i östra Kina slavar. På 200-talet bodde det omkring 50-60 miljoner människor i Kina, varav majoriteten i östra Kina. Med 5 % slavar innebar det att det regelbundet fanns minst 1,5-1,8 miljoner slavar bara i östra Kina på 200-talet. En bit över 2 miljoner slavar inräknat hela Kina på 200-talet. Eftersom många slavar dog förr eller senare, i arbetet eller naturligt, tillkom det hela tiden nya slavar för att de 5 % skulle vara konstanta. Totalt fanns det därför oändligt mycket fler än 2 miljoner slavar i hela Kina på 200-talet. Slaveriet i Kina fortsatte till början av 1900-talet e.Kr. I hela Asien från väster till öster har det förekommit slaveri de senaste tusentals åren. I mayariket i Centralamerika och i det senare aztekerriket fanns det slavar. Åtskilliga stammar hos de ursprungsinvånare som bodde i området som är nuvarande USA hade också slavar innan européernas ankomst. De tog slavarna från andra stammar inom USA. År 1841 fanns det 8-9 miljoner slavar i Indien.

Innan jordbruket kom till Skottland 4 000 f.Kr. fanns det sannolikt inga slavar eller inga större mängder med slavar i Skottland. Fanns de var de mycket få. Människor var jägare- och samlare och det fanns inget behov av slavar. Det går emellertid inte att utesluta att det kunde ha funnits slavar i Skottland under äldre stenåldern och mellanstenåldern, men som sagt i sådant fall i mycket få antal. Däremot kunde två stammar som var i konflikt med varandra döda männen hos den andra stammen och ta deras kvinnor. Indirekt blev dessa kvinnor tvingade att leva med den nya stammen mot deras vilja.

Med jordbruket blev människor bofasta. Med jordbruket och senare i gruvor uppstod det ett behov av att andra människor skulle göra ensidiga tunga arbeten. Slavhandeln kom därmed igång i Skottland på grund av detta. Med tiden blev det därför vanligare med slavar i Skottland. När den romerska republiken 509-27 f.Kr. existerade i södra Europa och kring länderna i Medelhavet var det vanligt med slavar i Storbritannien. Från minst 1 000 f.Kr. togs människor inom Storbritannien som slavar av inhemska stammar. Rutinmässigt exporterade de dessa brittiska slavar till den europeiska kontinenten där de såldes eller byttes mot varor.

När den romerska republiken ersattes 27 f.Kr. av romarriket fortsatte slavhandeln. Ca 30 % av befolkningen i hela romarriket var slavar. De mest eftertraktade var slavarna från Holland och Danmark eftersom de ansågs arbetade bäst. Tyska och danska slavar ansågs var starka och dugliga samt lätta att ta. Det fanns även slavar från Storbritannien, Frankrike, osv i romarriket. Med kristendomen började slavarna i romarriket att få ett människovärde även om slavhandeln fortsatte. På 400- och 500-talen e.Kr. minskade slaveriet i Europa i takt med kristendomens utbredning i Europa även om slavhandeln fortsatte ändå, men i mindre skala. Det gällde emellertid inte Storbritannien och Irland där slavhandeln fortsatte som tidigare.
​
Efter att de sista romerska soldaterna lämnade England år 410 reste irländska skoter (gäler) över Irländska sjön på 400- och 500-talen till södra Skottland, nordvästra England och Wales västkust och kidnappade människor som de förslavade. Därefter fortsatte slavhandeln på Irland som innan, men minskade i styrka på 600- och 700-talen, enligt historiker i slutet på 2010-talet. Kvinnliga slavar, cumal i singular, användes för att bestämma priset för människor i vissa klasser. Enligt en del historiker på 1990-talet förekom det ingen slavhandel eller slaveri på Irland från omkring år 500 fram till 800-talet. Andra historiker på 1990-talet hävdade att det förekom slaveri men inte slavhandel på Irland från år 500 till 800-talet. Detta strider mot de historiker i slutet av 2010-talet som menade att det visst förekom slavhandel och slaveri på Irland under de första århundradena av medeltiden. De hänvisade till både skoternas kidnappningar som nämndes ovan och till att anglosaxarna fortsatte med slavhandeln i England. Många av anglosaxarna sålde slavar till Irland under nämnda period. De hade inte kunnat sälja sina slavar till Irland om slavhandeln och slaveriet inte fanns på Irland från år 500 till 800-talet.

I slutet av 600-talet och i början 700-talet började slavhandeln ifrågasättas av en del människor i England, men den fortsatte ändå. På 700-talet till 1000-talet såldes slavar från nuvarande Skottland, Belgien och södra Nederländerna till slavmarknader i norra Frankrike. Där såldes de vidare till slavägare i Nordafrika.

När norska vikingar anlände till Irland under vikingatiden ökade slavhandeln i på Irland. De ankomna vikingarna på Irland tog slavar från Irland i norr och ända ned till Spanien i söder. Slavhandeln på Irland ökade i samband med när kungariket Dublin bildades 853. Riket existerade till 1170. På 800-talet till 1100-talet var Dublin ett viktigt handelscentrum för handeln med slavar. 870 gjorde vikingarna en räd i sydvästra Skottland. Året efter, 871, tog vikingarna de flesta av platsens invånare och förde dem till slavmarknaderna i Dublin. 
De norska vikingarna tog också irländska gäler som slavar, såväl män som kvinnor, och skeppade dem till Island. Där fick de irländska männen fortsätta att vara slavar. De irländska kvinnorna däremot kunde ibland frivilligt eller mot deras vilja få barn med vikingarna på Island. Ungefär 40 % av Islands befolkning utgjordes av irländska gäler vid där här tiden. Därför har Islands befolkning idag i huvudsak norskt och irländskt påbrå långt tillbaka i tiden. Norskt från vikingar från Norge och irländskt från gäliska kvinnor från Irland. Det innebär att även Irlands historia innan vikingatiden också är del av dagens islänningars historia eftersom deras förfäder bodde på Irland och i Norge innan vikingatiden.

Omfattningen av slavar på de brittiska öarna under mitten av medeltiden visar på den stora lösensumman som den walesiska kungen Maredudd ab Owain (d. 999) fick betala för 2 000 walesiska slavar. Han var kung av Gwynedd i nordvästra Wales och kung av Deheubarth 988-999 i södra Wales men mer åt sydväst.​ Vikingarna i Storbritannien bedrev handel med slavar med gäliska, piktiska, britonska, saxiska, albiska (skotska) och engelska kungariken. På 1000-talet fanns Västeuropas största slavmarknad i Dublin. De flesta slavarna i Dublin kom från inåt landet på Irland samt från Wales och Skottland. Många skeppades till England där de såldes. I England var Bristol ett slavcentrum.

År 1086 var över 10 % av Englands befolkning slavar. I antal var över 171 000 människor av Englands 1,71 miljoner stora befolkning slavar 1086. Liknande procent, d.v.s. över 10 %, tros gällde för Skottland och Wales. Ofta var de slavarna andra skottar, engelsmän, walesare eller irländare. En del hade sitt ursprung på den europeiska kontinenten. På 1000- och 1100-talen var det vanligt att skottar och walesare, som gjorde räder på bosättningar inom Storbritannien, också tog människorna de attackerade och tvingade dem att bli deras slavar. I England var det även vanligt på 1000-talet, men inte lika vanligt på det efterföljande 1100-talet. Det berodde på att med normandernas intåg på de brittiska öarna på 1000-talet sjönk antalet slavar i England. Normanderna var mot slaveriet, vilket fick till följd att efterfrågan på slavar sjönk i England från 1080. Det fick konsekvensen att den irländska slavhandeln minskade från omkring år 1080.

År 1102 förbjöd normanderna slavhandel i England enligt en del uppgifter. Enligt andra uppgifter förbjöds inte slavhandeln i England. Istället minskade den efter inflytande från normanderna. Det hindrade inte att normanderna gjorde andra illdåd som folkmord på inhemska engelsmän eller att de lät många engelsmän svälta ihjäl. Även kyrkan i London var mot slavhandeln 1102. Oavsett vilket, minskade slavhandeln till den grad att den inte var lika vanlig längre i England på 1100-talet. Det innebar att den irländska slavhandeln minskade ytterligare när efterfrågan på slavar i Irlands närområde sjönk. Efter 1169 ersattes slavhandeln på Irland av feodalism av irländare och av normander. 

Den kraftigt minskade slavhandeln i England spred sig till Skottland och Wales på 1100-talet. De flesta skottarna och walesarna slutade att ta slavar genom räder, även om det fanns undantag. Omkring år 1200 var slaveriet obefintligt i hela Storbritannien. På pappret vill säga. Indirekt tyder på att ett och ett annat skotskt slott på 1100-, 1200 och 1300-talen och ända fram till 1600-talet byggdes av slavar från i första hand Skottland och i andra hand från övriga Storbritannien. Bevis finns för att några skotska slott uppfördes med tvångsarbeten. Från 1200-talet till 1640-talet gick slaveriet i Storbritannien in i en dvala, undantaget 1555-1568 och ett och ett annat skotskt slott som uppfördes med slavarbeten, 

På 1500-talet till 1800-talet tog pirater hemmahörande i Marocko, Algeriet, Tunisien och Libyen vid Nordafrikas kust mellan 1 miljon till 1,25 miljoner européer och gjorde dem till slavar som nordafrikanska slavhandlare sedan sålde. De nordafrikanska piraterna tog främst människor från Portugal, Spanien, Frankrike, Italien, Storbritannien och Irland som de förslavade. Det var inte ovanligt att de seglade upp till Irland eller England, gick i land och tog människor från en hel by på över 100 människor vid kusten och sedan förde dem till Nordafrika där de såldes som slavar. Till och med islänningar fångades och förslavades. Piraterna tog också människor i Osmanska riket. Bara under åren 1677-1680 tog pirater från Algeriet hela 7 000-9 000 brittiska män och kvinnor och gjorde dem till slavar. De nordafrikanska piraterna tog i genomsnitt 3 333-4 166 européer varje år under 300 års tid och gjorde dem till slavar som de sålde. 


5.2 Afrika

I Afrika förekom alla möjliga kombinationer av slaveri innan, under och efter triangelhandeln över Atlanten. Skuldslaveri, förslavning av krigsfångar, militärt slaveri, brottsligt slaveri, slaveri på plantager vid kusten i Östafrika och i delar av Västafrika, osv. Inhemskt afrikanskt slaveri på afrikanska plantager ökade på 1800-talet när slavhandeln över Atlanten avskaffades. Slavhandeln i Afrika bedrevs dels av människor från Nordafrika och Mellanöstern som tog människor i Afrika och förslavade dem samt dels av afrikaner söder om Sahara som tog andra afrikaner och gjorde dem till slavar.

Innan triangelhandeln började på 1500-talet var det relativt vanligt med ett litet annat slavsystem söder om Sahara än traditionellt slaveri. Det gick till på att först krigade två stammar söder om Sahara. Ibland tog segrarna människor från den förlorade stammen. De gjordes sedan till fångar och hölls därefter ofta som slavar. De hade få rättigheter. Samtidigt förväntades fångarna att bli en del av den erövrade stammen och stödja sin nya stam. Resonemanget byggde på att det gav styrka till den vinnande stammen som blev större och starkare. En del nutida historiker jämför detta typ av slaveri med europeisk feodalism. De menar att detta system hade närmare likheter med livegna bönder i det feodala Europa och med bönder i 1800-talets Ryssland än det slavsystemet som praktiserades av européer i Amerika och i Karibien under triangelhandeln.


5.2.1 Afrika och den nya världen

1501-1524 skeppade européer slavar över Atlanten, men de var inte från Afrika. Först slavarna österifrån skeppades till Haiti och Dominikanska republiken 1502. Sedan skeppades fyra slavar till Kuba 1513. Därefter transporterades 4 000 slavar till Jamaica 1518. Sedan skeppades slavar till Honduras och Guatemala 1526. 1525-1866 skeppades 12,5 miljoner slavar från Afrikas västkuster till den nya världen i Nordamerika, Karibien och Sydamerika. I första hand till Karibien och Brasilien.

1525 skeppade spanjorerna över de första afrikanska slavarna från Afrika till Dominikanska republiken i Karibien. Där fick de bara stanna ett år. I mitten av juli 1526 anlände 500-600 spanska nybyggare, 100 hästar och 100 slavar till San Miguel de Guadalupe i Georgia i nuvarande USA:s östkust. Målet var att starta en koloni. Slavarna de hade med sig var dels de afrikanska slavarna från Dominikanska republiken och ursprungsinvånare från ön Hispaniola i Karibien som spanjorerna förslavat. I november 1526 hade ungefär 350-450 av spanjorerna dött av sjukdomar. I början av 1527 gjorde slavarna uppror och flydde. De sökte skydd hos amerikanska urinvånare i närheten. Spanjorerna gav därefter upp San Miguel de Guadalupe. Våren 1527 seglade de kvarvarande 150-200 spanjorerna tillbaka mot Hispaniola med två fartyg.  Ett av de två spanska fartygen sjönk på vägen, men det andra fartyget plockade upp de flesta av det första fartygets passagerare. 150 spanjorer kom sedan fram till Hispaniola i ett fartyg.

Majoriteten av de afrikanska slavarna som togs från Afrika till Amerika och Karibien 1525-1866 var från västra och centrala Afrika. Anledningen till att slaveriet infördes över Atlanten var att européer grundade plantager i Amerika och i Karibien. De behövde billig arbetskraft. De afrikaner som togs som slavar och fördes till Amerika och Karibien miste sin frihet i samma stund som de blev slavar. Män, kvinnor och barn ryktes upp ur sina hem och samhällen. De tvingades arbeta på plantager som gav rikedom åt andra människor. Transporterna över Atlanten var hårda och brutala. 10,7 miljoner av 12,5 miljoner afrikanska slavar överlevde resorna över Atlanten. Uppskattningsvis omkring eller upp till 1,8 miljoner afrikanska slavar dog på resorna över Atlanten. 1,5 miljoner afrikanska slavar enligt en del andra uppgifter.

Andra uppgifter hävdar att omkring 10 miljoner slavar överlevde transporterna från Afrika till Amerika och Karibien, plus eller minus en miljon slavar. En tredje kategori uppgifter hävdar att det var 10,24 miljoner slavar åren 1650-1900 som skeppades över Atlanten. En fjärde kategori uppgifter menar att det var 10,5 miljoner slavar som nådde Amerika och Karibien. En femte kategori uppgifter hävdar att 11,863 miljoner slavar överlevde resorna mellan Afrika och Amerika/Karibien. En sjätte att det var 12 miljoner. 1776-1800 var slavhandeln över Atlanten som mest intensiv med strax över 2 miljoner afrikanska slavar som transporterades från Afrika till Amerika och Karibien.

De länder som transporterade flest slavar över Atlanten var Portugal, Storbritannien, Frankrike, Spanien och Nederländerna. Vissa stamområden i Afrika blev avbefolkade. Européerna gav områden i Västafrika namn som Pepparkusten i Liberia, Elfenbenskusten i Elfenbenskusten, Guldkusten i Ghana och Slavkusten i Benin och Nigeria. De gav även namn som Portugisiska Guldkusten i Ghana, Brandenburgska Guldkusten i Ghana, Nederländska Guldkusten i Ghana, Cabo Corso som också numera är känt som Svenska Guldkusten i Ghana, Danska Guldkusten i Ghana samt Nederländska Slavkusten i Ghana, Togo, Benin och Nigeria.

Åren 1526-1866 skeppades 388 000 afrikanska slavar direkt från Afrika till Nordamerika. Uppgifterna anses vara korrekta, enligt de flesta insatta historikerna i detta ämne. Det var med andra ord 2,5 till 3 gånger fler europeiska slavar som togs direkt från Europa till Nordafrika från 1500-talet till 1800-talet än afrikanska slavar som togs direkt från Afrika till Nordamerika på 1500-talet till 1800-talet. Notera ordet direkt och inte totalt. Övriga afrikanska slavar som togs över Atlanten skeppades först från Afrika till Karibien och Sydamerika. I Sydamerika till Brasilien i första hand. En del stannade kvar medan en del fördes sedan vidare till Nordamerika. 1790 fanns det 694 000 slavar i USA från Afrika eller med afrikansk härkomst. Max 388 000 av dem hade skeppats direkt från Afrika till Nordamerika. Minst 306 000 togs från Afrika via Karibien och Sydamerika till USA. 694 000-388 000 = 306 000. Åren 1501-1866 fraktades omkring 4,9 miljoner slavar från Afrika till Brasilien. Det var 12,63 gånger fler än antalet slavar som skeppades direkt från Afrika till Nordamerika.

Omkring 34 941 eller 43 600 slavtransporter gjordes över Atlanten från Afrika till Amerika och Karibien. Uppgifterna varierar. I genomsnitt fanns det 358 slavar per slavskepp per resa baserat på de 34 941 resorna eller 287 slavar per slavskepp i genomsnitt per resa baserat på de 43 600 resorna. En del slavskepp kunde ta över 400 människor. Det finns exempel från 1788 på slavskepp som var byggda för 451 slavar, men som transporterade 600 slavar över Atlanten. I genomsnitt dog 14,4 % av slavarna på slavskeppen över Atlanten från Afrika till Amerika och Karibien. Procenten är baserat på uppgifterna om 1,8 miljoner döda av 12,5 miljoner afrikanska slavar över Atlanten. Det innebar i genomsnitt att ungefär 306 av 358 slavar eller 246 av 287 slavar överlevde på slavskeppen över Atlanten. På brittiska slavskepp uppskattas det att 20 % eller lite över 20 % av slavarna dog i transporterna över Atlanten. Antalet döda slavar på brittiska slavskepp var högre än genomsnittet 14,4 %.

Sverige och svenska slavskepp svarade för ca 10-50 transporter över Atlanten. Uppskattningsvis tog Sverige över ungefär 2 870-14 350 eller 3 580-17 900 slavar från Afrika till Amerika/Karibien under förutsättning Sverige i genomsnitt skeppade lika många slavar per slavskepp som andra länder. 2 870-14 350 slavar är baserat på de 43 600 resorna totalt av alla länder och 3 580-17 900 slavar är baserat på de 34 941 resorna. Färre slavar ifall de svenska slavskeppen var mindre än genomsnittet eller fler slavar i händelse att de svenska slavskeppen var större.

I Östafrika skeppades 8 miljoner afrikanska slavar till Asien, enligt en del historiker. 6 miljoner till Asien enligt andra historiker. Ytterligare 8 miljoner människor togs som slavar inom Afrika för den afrikanska marknaden. Totalt fördes 9-12,5 miljoner afrikanska slavar på skepp mot Amerika/Karibien + 6 till 8 miljoner afrikanska slavar till Asien + 8 miljoner afrikanska slavar inom Afrika = 23-28,5 miljoner afrikanska slavar med destination Amerika/Karibien, Afrika och Asien. Men det var ännu fler afrikanska slavar som skulle till Amerika/Karibien än de 9-12,5 miljonerna, men som inte ens klev på eller nådde slavskeppen vid Västafrikas kuster. De dog innan. Se lite längre ned under triangelhandeln för mer om det. Åren 1650-1905 skeppade slavhandlare från Nordafrika och Mellanöstern 18 miljoner slavar från hela Afrika vidare via Sahara och Indiska Oceanen men också via Röda havet, enligt en del historiker. Andra historiker hävdar att slavhandlare från Nordafrika och Mellanöstern från 600-talet till 1900-talet tog 10-15 miljoner slavar från Östafrika till främst Nordafrika och Mellanöstern. En tredje grupp hävdar att de tog 11-18 miljoner slavar från Östafrika under åren 650-1900.

Från 1998 kallar en del amerikanare slavhandeln i Afrika med inblandning av människor från Europa, Nordafrika och Mellanöstern för maafa. Ordet är swahili och betyder a) den stora katastrofen, b) katastrof, c) tragedi, d) stor tragedi och e) fruktansvärd händelse. Swahili talas idag i centrala och östra Afrika i länder som Kongo-Kinshasa, Kenya, Tanzania, osv. En del förespråkare för ordet maafa, som politiskt står till höger, menar att termer som den transatlantiska slavhandeln, atlantiska slavhandeln och slavhandeln sätter ordet handel i fokus och tragedin och grymheten för slavarna i andra hand. Med ordet maafa undviks det enligt dem. Slavarnas situation kommer i första hand med ordet maafa, enligt dem. En del motståndare till ordet maafa, som politiskt står till vänster, däremot tycker att orden transatlantiska slavhandeln, atlantiska slavhandeln och slavhandeln borde fortsättas användas istället för maafa. De menar att dessa termer kopplar samman handeln med mänsklig katastrof och därför är att föredra enligt dem.

En del förespråkare som politiskt står till höger föredrar också orden transatlantiska slavhandeln, atlantiska slavhandeln och slavhandeln. Åtminstone fram till ordet maafa är etablerat bland människor utanför den engelskspråkiga forskarvärlden. De menar att transatlantiska slavhandeln, atlantiska slavhandeln och slavhandeln sätter fokus på slavarna i första hand, vilket gör att de flesta människorna i Västvärlden och Afrika oavsett kunskaper om ämnet vet vad det handlar om. Genom att ta bort ordet slav och ersätta det med maafa förvillar det mer än belyser vad det handlar om, enligt dessa andra förespråkare som politiskt står till höger. I svenskan och motsvarande i engelskan är transatlantiska slavhandeln, atlantiska slavhandeln och slavhandeln betydligt vanligare än ordet maafa. Det återstår att se huruvida ordet maafa får samma genomslagskraft i svenskan och i engelskan som japanska ordet tsunami fick från slutet av 2004 när bl.a. Thailand och Indonesien drabbades av en tsunami. Innan användes främst ordet hamnvåg i svenskan.
​

5.3 Triangelhandeln

De afrikanska slavarna som skeppades från västra Afrika till Amerika och Karibien var en del triangelhandeln mellan Västeuropa, Västafrika, Nordamerika och Karibien från slutet av 1500-talet till början på 1800-talet. Afrikanska slavar skeppades till Amerika, t.ex. Brasilien både innan och efter denna period. I triangelhandeln transporterades textiler, rom, bomull och manufakturvaror i metall, glas, etc. från Västeuropa till Västafrika. I Västafrika byttes varorna mot afrikanska slavar som sedan fördes med slavskepp från Västafrika till Amerika och Karibien där slavarna såldes. I Storbritanniens fall exporterade de i synnerhet kläder, koppar och eldvapen till Västafrika som sedan såldes eller byttes mot slavar. Enligt en del historiker uppmuntrade eldvapnen de afrikanska handlarna, slavhandlarna och stammarna att jaga och fånga människor från andra afrikanska stammar. Andra historiker håller inte med. De betonar att den tidens eldvapen inte var ett särskilt bra vapen i det inre Afrika eftersom de tog tid att ladda, osv.

I Amerika och i Karibien fick slavarna arbeta på socker-, bomulls- och tobaksplantagerna. Från Amerika och Karibien skeppades socker, bomull och tobak till Västeuropa. Annat spannmål, kött, fisk och timmer fördes också från Amerika till Västeuropa. Från Karibien transporterades guld, socker och sirap till Storbritannien som i sin tur försåg Amerika med textiler, stål och andra industrivaror. Européerna behövde pengar för att köpa socker, bomull och tobak från Amerika och Karibien. För att kunna finansiera köpen av dessa varor var de tvungna att sälja varor som textilier, rom och fabrikat till Afrika. För att de i Afrika skulle kunna köpa europeiska varor var de tvungna att sälja slavar till Amerika och Karibien. Slavarna kunde i sin tur jobba på plantager, vars produkter såldes till Europa.

© SimonP. CC.

Spritdrycken rom tog två vägar. I den ena vägen transporterades socker från bl.a. Karibien till Europa där sockret såldes till destillerier som tillverkade romen. Sedan transporterades romen vidare till Västafrika. I den andra vägen transporterades socker från Karibien till New England på Nordamerikas östkust. Där fanns det också destillerier som tillverkade rom. Sedan fördes romen direkt från New England till Västafrika. Där såldes eller bytes romen mot slavar som sedan fördes från Västafrika till Karibien. Där såldes sedan slavarna till sockerplantageägare.

© Castanea. CC.

Det förekom också att européerna istället köpte slavarna i Västafrika med pengar och inte vanliga varor som textiler, etc. Som betalningsmedel använde européerna då armband och armringar i brons, koppar eller mässing. På engelska kallas dessa armband för manilla i singular. De varierade i design, storlekar och i vikt. Koppar var Afrikas röda guld. Manillas fanns också i guld, men de var inte lika vanliga. Manillas i guld gjordes inom Afrika för mycket viktiga och mäktiga afrikanska kungar. Utseendemässigt påminde manillas om torques med dess öppningar mellan ändarna. Namnet manilla kommer från a) spanska ordet manella, vilket betyder armband, från b) portugisiska ordet manilha, vilket betyder handring eller från c) latinska orden manus, monīle och monīlia. Manus betyder hand på latin medan monīle och monīlia är singular respektive pluralformen för halsband på latin. Som jämförelse hette halsband manja på urgermanska, meni på fornsaxiska, mene i fornengelska och men i fornnordiska.

I synnerhet portugisiska slavhandlare använde manillas som betalningsmedel i Afrika. I början på 1700-talet var Bristol och sedan också Birmingham centrum för tillverkning av manillas i Europa som sedan användes för den afrikanska marknaden. Priset på en slav som köptes med manillas varierade kraftigt. På 1500-talet kunde en afrikansk slava kosta omkring 8-50 manillas. Det fanns också slavhandel i Östafrika, men den styrdes av slavhandlare från Nordafrika och Mellanöstern. 

De afrikanska slavarna som fördes till Amerika och Karibien togs i regel av andra afrikaner i strider med andra afrikanska stammar, folkgrupper och kungariken i västra och centrala Afrika. De tog män, kvinnor och barn. I regel levde de inåt landet i västra och centrala Afrika och inte vid kusten. I afrikanska stamkrig blev den segrande afrikanska stammen av med sin afrikanska fiendestam samtidigt som de fick betalt för att bli av med dem. Slavar från egna afrikanska gruppen såldes aldrig. Det var alltid den förlorade afrikanska stammen i stamkrigen som riskerade säljas och senare skeppas iväg. Eftersom många av dessa afrikanska stammar levde inåt land tvingades de som blev slavar också gå hela vägen till kusten, oavsett vilka som förslavade dem.

Många europeiska handlare kände en osäkerhet gentemot de afrikanska härskarna. Européerna använde därför i regel afrikanska mellanhänder eller afrikanska slavhandlare för köpen av slavarna. En afrikansk stam som tog människor från en annan afrikansk stam sålde eller bytte därför sina slavar mot varor eller pengar med den afrikanska mellanhanden eller med den afrikanska slavhandlaren. Han i sin tur tog slavarna till kusten där de såldes eller bytes med europeiska slavhandlare. Många slavar dog på marscherna från Afrikas inland till kusten. Många slavar dog också i slavfort, slavgropar eller i fängelseliknande depåer vid kusten på afrikansk mark. De dog på grund av sjukdomar eller hunger i avvaktan på försäljning och senare skeppning. En del slavar dog även i sjukdomar och annat i transporterna över Atlanten.

Antalet afrikaner som togs tillfånga var därför fler än de 9-12,5 miljoner slavarna som skeppades med slavskeppen till den nya världen. En del historiker tror att omkring tio miljoner afrikanska slavar, plus eller minus en miljon slavar, dog i marscherna till den afrikanska kusten, i byggnaderna vid kusten och på slavskeppen över Atlanten. Enligt dessa historiker togs 18-23,5 miljoner eller omkring 20 miljoner afrikaner som slavar med destination till den nya världen, varav omkring 10 miljoner plus eller minus en miljon, aldrig ens nådde Amerika och Karibien eftersom de dog vid fångsterna i det inre Afrika, i marscherna på land, i slavforten vid Afrikas kuster, i transporterna till havs, etc. Andra historiker tror att omkring 4 miljoner afrikaner dog i Afrika efter att de fångades, men innan de nådde kusten och slavskeppen. De dog i marscherna från Afrikas inland till kusten. Övriga omkring 3,2-5,2 miljoner, plus eller minus 1 miljon, dog i samband med fångsterna inåt land i Afrika eller på slavforten vid Afrikas kuster. Lägg därtill 1,8 miljoner som dog på skeppen över Atlanten. Översatt till mer lättöverskådlig statistik över antal afrikanska slavar:
- 3,2-5,2 miljoner dog vid fångsterna i Afrikas inland eller i slavforten vid Afrikas kuster.
- 4 miljoner dog i marscherna innan de nådde Afrikas kuster.
- 1,8 miljoner dog på skeppen över Atlanten.
- 10,7 miljoner överlevde transporterna till Amerika/Karibien.
= totalt 19,7-21,7 miljoner eller mer officiellt 18-23,5 miljoner eller 20 miljoner afrikanska slavar med destination Amerika/Karibien.

För en afrikansk slav som tillfångatogs i Afrika med destination Amerika/Karibien var det 49-54 % chans att han eller hon överlevde hela resan till plantagen i Amerika/Karibien. Övriga 46-51 % dog innan de ens kom fram till Amerika/Karibien. För varje två slavar som tillfångatogs i Afrika överlevde bara en hela resan till Amerika/Karibien.

I transporterna till havs över Atlanten levde slavarna i hårda, brutala och i dåliga förhållanden på slavskeppen. Många slavar dog också inom det första året på plantagerna i Amerika och i Karibien. Slavhandlare från Nordafrika och Mellanöstern tog också slavar genom räder i det inre Afrika, bl.a. i östra delarna av Afrika. Där tog de människor som de sedan sålde som slavar som främst hamnade i Mellanöstern och i Asien. En vanlig missuppfattning idag är att européer seglade till Västafrika, gick in med militärt våld och tog människor som de sedan skeppade över till Amerika och Karibien som slavar. Det är helt fel enligt alla insatta historiker. De anger ofta tre orsaker varför det inte var möjligt:

1. Miljön och vapnen - För det första medförde miljön och vapnen det svårare för européerna att gå in i det inre Afrika. Det ledde till att inhemska afrikaner inåt land i det inre Afrika, som inte bodde vid kusterna, hade ett militärt överläge gentemot européerna fram till 1800-talet. Före 1800-talet kunde européer aldrig militärt gå in med vapen i det inre Afrika, ta människor och göra dem till slavar. Det kan låta konstigt, men att åka från Europa till ett afrikanskt land söder om Sahara och tåga in med soldater var inte möjligt innan 1800-talet. Européerna rörde sig helst vid kusterna. Förflytta hela europeiska arméer eller vanliga beväpnade europeiska män i den svårtillgängligare afrikanska terrängen inåt landet tog både tid och kraft för dem. Det var inget européer gjorde frivilligt fram till början av 1800-talet.
 
Européernas pistoler och musköter tog dessutom för lång tid att ladda upp efter varje skott som de avlossade. Krutet var tvunget att fyllas på efter varje skott, vapnen rensas, osv. Under tiden blev de européer som gick in i det inre Afrika på 1500-, 1600- och 1700-talen slarvsylta av afrikanska spjut och vapen. De européer som gick in i det inre Afrika och viftade med svärd var ändå i underläge på grund av för dem svåra terrängen som afrikanerna behärskade betydligt bättre. Möjligheterna för européer att med våld röva bort afrikaner var därför små ända fram till att de senare gevären förbättrades på 1800-talet, men då var den europeiska slavhandeln i Afrika i sin slutfas eller hade avskaffats.

2. Vinster och försvar - För det andra, de flesta slavar som skeppades över Atlanten köpte européerna i regel av afrikanska kungar, afrikanska slavjägare, afrikanska slavägare eller av nordafrikanska slavägare. Krigade två afrikanska kungariken kunde det segrande kungariket ta människor ur förlorarna och sälja dem till européerna. Ofta via mellanhänder. Det fanns ett ekonomiskt vinstintresse bland afrikanerna själva att sälja sina medmänniskor. Det är en förklaring till varför det fortfarande än idag råder infekterade konflikter i Afrika där de förlorande kungarikenas ättlingar inte förlåtit ättlingarna till segrarna. En annan förklaring till konflikterna i Afrika idag är givetvis också arvet från kolonialismen.
 
När det segrande afrikanska kungariket sålde sina besegrade motståndare från slutet av 1500-talet till början på 1800-talet innebar det också att fienderna blev försvagade militärt. De besegrade hade inte lika stora möjligheter att attackera segrarna i framtiden. Förutom ekonomiska vinstintressen fanns det med andra ord också försvarsaspekter bland afrikanerna själva att sälja andra afrikaner som slavar till européerna. Dock måste man i åtanke, som nämndes tidigare, att intern afrikansk slavhandel kunde fungera annorlunda. Innan européerna kom kunde afrikanska stammar ta andra afrikaner som slavar, vilket stärkte deras stam och gjorde den segrande stammen mäktigare. Alla afrikanska stammar ville därför inte bli av med sina afrikanska fiendestammar. De som ändå valde att göra det gjorde det av fri vilja när européerna kom. Det resulterade i att den segrande afrikanska stammen blev mäktigare efter att deras afrikanska fiendestam sedan var borta eller var reducerad i styrka. Bland arabiska slavägare fanns det även ekonomiska vinstintressen att sälja slavar. De var väl etablerade på den afrikanska kontinenten.

3. Sjukdomar - För det tredje gjorde sjukdomar som dysenteri och malaria att många européer dog som flugor i Afrika söder om Sahara. På 1600- och 1700-talen och ända fram till mitten av 1800-talet var medellivslängden max ett år för européer som bodde eller vistades i Afrika söder om Sahara. Det medförde att europeiska slavhandlare föredrog att vara nära sina slavskepp vid Västafrikas kuster och Centralafrikas västkuster. De försökte undvika att själva drabbas av tropiska sjukdomar även om en del européer flyttade till bl.a. Västafrika. Inte ens de klarade sig. Det finns mängder med exempel på europeiska  slavhandlare som dog vid Västafrikas kuster av tropiska sjukdomar. 

Det fanns därför inga som helst möjligheter för européer ända fram till mitten av 1800-talet att tåga in med soldater eller vanliga beväpnade män inåt landet från de afrikanska kusterna. De hade inga möjligheter att röva bort afrikaner och sedan skeppa över dem som slavar till Amerika och Karibien. Det här tar inte bort det faktum att det förekom slavhandel över Atlanten, men den hade aldrig varit möjligt i den stora omfattningen utan samarbeten och handeln mellan européerna och afrikanerna själva samt med nordafrikanska slavhandlare. 

Slavhandeln över Atlanten skedde i de fem till sex stegen 1) togs tillfånga, 2) såldes eller byttes, 3) fördes till kusten, 4) såldes till européer, 5) transporterades över Atlanten och 6) såldes till slavägare i Amerika eller i Karibien. Nedan lite mer om de stegen:
1. Afrikaner i västra och centrala Afrika togs tillfånga av andra afrikanska stammar, etc. eller direkt av nordafrikanska slavjägare och slavhandlare i räder. Afrikanerna togs i regel en bit inåt land och inte vid kusterna i båda fallen.
2. Afrikaner som togs av andra stammar såldes eller byttes sedan mot varor med afrikanska mellanhänder eller afrikanska slavhandlare. 
3. Sedan fördes de som slavar till kusten. Där sattes de i slavfort, i stora slavgropar eller i fängelseliknande depåer i väntan på försäljning, vilket ibland kunde ta ett par veckor. Väntan berodde på hur lång tid det tog för ett europeiskt slavskepp att dyka upp och för hur lång tid det tog att fylla slavfortet, slavgroparna och de fängelseliknande depåerna med tillräckligt många slavar som sedan kunde gå ombord på nästa slavskepp. En del ägare till europeiska slavskepp hade sina boenden baserade vid kusterna i västafrikanska länder. Där kunde de vila ut mellan färderna över Atlanten eller vänta tills slavforten fylldes på med nya slavar av afrikanerna. Många ägare föredrog emellertid att vara på sina skepp för att minska riskerna att drabbas av tropiska sjukdomar.
4. Därefter såldes slavarna till europeiska handlare på nya ankommande slavskepp eller till de europeiska slavskeppen som redan låg och väntade vid kusten. De flesta handlarna föredrog att fylla sina slavskepp med maximalt antal slavar för att maximera sina eller sina investerares vinster. En del slavskepp hade till med 33 % fler slavar än vad de var avsedda för. De flesta europeiska handlarna var därför beredda att vänta med att ta ombord slavarna på sina skepp fram tills att de var tillräckligt många i forten, etc. Nackdelen med det var att fler slavar dog i transporterna över Atlanten, vilket minskade vinsterna för investerarna. En minoriteten av de europeiska handlarna valde därför att transportera färre slavar på sina slavskepp i hopp om att fler skulle överleva och därmed kunna maximera vinsterna för ägarna.
5. Sedan skeppades slavarna över Atlanten av européerna. Från Västafrika till Karibien kunde det ta upp till två månader för slavskeppen att segla över Atlanten.
6. I Amerika och i Karibien såldes slavarna till slavägare. I regel för slavarbete på plantager. Försäljningarna skedde på slavskeppen vid hamnar i Amerika och i Karibien eller i auktionsbyggnader på land. Slavar i dålig kondition kunde säljas till europeiska mellanhänder i Amerika och i Karibien. De lät därefter slavarna återfå sin kondition innan de såldes till plantagerna för vinst. Se längre ned för mer om det.

Några av stegen ovan kunde skippas ifall de europeiska ägarna av slavskeppen också ägde ett eller flera plantager i Amerika och/eller i Karibien, t.ex. familjer som ägde både slavskepp och plantager. Vid sådana ägarskap behövde inte slavskeppen sälja slavarna i Amerika/Karibien. Istället köpte slavskeppen slavarna i Västafrika. Därefter kunde de frakta över slavarna direkt till de egna plantagerna i Amerika eller i Karibien. Det var emellertid vanligare att det var två separata ägare och att slavskeppen sålde slavarna till plantageägarna i Amerika eller i Karibien. En afrikansk slav som togs av rivaliserande afrikanska stammar eller av en nordafrikansk slavjägare såldes med andra ord en till fyra gånger under hela processen från det att han eller hon togs tillfånga i Afrika fram till ankomsten till ett plantage i Amerika eller i Karibien. Oftast såldes enskilda slavar dock två till fyra gånger.

En gång: en afrikansk stam eller en nordafrikansk slavjägare 1) sålde slaven till ett europeiskt slavskepp, som sedan skeppade över slaven över Atlanten till det egna plantaget i Amerika eller i Karibien.
Två gånger, 2a: en afrikansk stam eller en nordafrikansk slavjägare 1) sålde slaven till ett europeiskt slavskepp, som sedan skeppade över slaven över Atlanten och 2) sålde den till en plantageägare i Amerika eller i Karibien. 
Två gånger, 2b: en afrikansk stam 1) sålde slaven till afrikanska mellanhänder, som 2) sålde slaven till ett europeiskt slavskepp, som sedan skeppade över slaven över Atlanten till det egna plantaget i Amerika eller i Karibien.
Tre gånger: en afrikansk stam 1) sålde slaven till afrikanska mellanhänder, som 2) sålde slaven till ett europeiskt slavskepp, som sedan skeppade över slaven över Atlanten och 3) sålde den till en plantageägare i Amerika eller i Karibien. 
Fyra gånger: en afrikansk stam 1) sålde slaven till afrikanska mellanhänder, som 2) sålde slaven till ett europeiskt slavskepp, som sedan skeppade över slaven över Atlanten och 3) sålde slaven i dålig kondition till europeiska mellanhänder i Amerika eller i Karibien, som sedan 4) sålde den senare friskare slaven till en plantageägare i Amerika eller i Karibien.

De flesta slavägarna i Amerika och i Karibien var av europeisk härkomst, men inte alla. Afrikanska slavar i Amerika som blev fria efter en tid i Amerika kunde i en del fall själva bli slavägare även om de var i en minoritet. En del av dem valde att valde att bli lärlingar på plantagen eller plantagerna innan de själva blev slavägare. 

​För städer som Bristol, Liverpool och Glasgow var slavhandeln i triangelhandeln viktig för ekonomin. Fartyg lastades med handelsvaror i Storbritannien som byttes mot afrikanska slavar på Afrikas västkuster, vars slavar hade fångats av lokala afrikanska härskare eller av nordafrikanska slavjägare inåt land i Afrika. Därefter transporterades slavarna över Atlanten och användes som arbetskraft på plantager i Amerika och i Karibien. Sedan tillbaka till Storbritannien med exportgrödorna från plantagerna där dessa grödor såldes. Slavhandel medförde att sidoverksamheter som hörde till slavhandeln också fick ökat ekonomiskt uppsving. De kunde gälla allt från tillverkning av manillas till byggandet av slavskepp, inklusive själva träts på fartygen, seglen, fartygsdelar, kedjor, osv. Det här skapade arbeten i Storbritannien och förbättrade Storbritanniens ekonomi.

Den brittiska slavhandeln var en entreprenörsverksamhet. Det var dyrt att köpa och utrusta slavskepp. Brittiska slavhandlare som fraktade afrikanska slavar från Västafrika och Centralafrikas västkuster till Amerika/Karibien hade ofta rika investerare hemma i Storbritannien. Gick transporterna bra kunde slavhandlarna på skeppen också göra bra vinster. Några av dem blev själv rika och investerarna hemma i Storbritannien tjänade mer pengar. Bra transporter var att inte slavskeppen sjönk, att de inte förstördes av främmande länders militära arméer, att de inte togs av pirater till sjöss och att inte för många slavar dog i sjukdomar och annat på transporterna över Atlanten.

För slavarna gällde inga lagar. De kunde helt lagligt bli slagna och brännmärkas när som helst av sina slavägare. Även om slavarna behandlades illa på plantagerna i Amerika och i Karibien var det inget mot hur de blev behandlade på slavskeppen över Atlanten. Läkare på slavskeppen vittnade på hur illa främst brittiska sjömän behandlade slavarna på transporterna över Atlanten. Givetvis med överinseende av deras sjökaptener. I en del slavskepp hade slavarna normal rumshöjd på nedre däck medan på andra slavskepp var höjden bara 99 cm, bl.a. på en del portugisiska slavskepp från Afrika till Brasilien och på en del brittiska slavskepp från Västafrika till Amerika och Karibien. Det medförde att slavarna inte kunde ställa sig, sträcka på sig eller gå kortare promenader under färden över Atlanten.

På många brittiska slavskepp låg eller satt de manliga afrikanska slavarna också fastkedjade med varandra, vilket begränsade deras rörlighet. På ett slavskepp hade varje manlig afrikansk slav ett utrymme på 125 x 45 cm på längden respektive bredden. Ibland hade de svårt att andas. På åtminstone de brittiska slavskeppen hölls de afrikanska kvinnorna och barnen ofta i separerade delar av skeppen. De befann sig i regel inte i samma utrymmen som de afrikanska männen. På en del brittiska slavskepp fick en del afrikanska kvinnor och barn också röra sig på översta däck med britterna själva ifall de skötte sig. De gjorde dem å andra sidan mer sårbara för övergrepp från tafsande brittiska män. Slavskeppen var okända för sjukdomar som dysenteri och smittkoppor. En del slavar begick självmord och hoppade överbord, vilket fick till följd att nät sattes över däcken för att förhindra det. Andra slavar begick självmord genom att vägra att äta. Ofta föredrog slavhandlarna på slavskeppen att segla med fulla segel över Atlanten för att korta ned restiden. 

För att styra slavarna använde plantageägarna i Amerika och i Karibien strikta regler och hårda straff. Det fanns hela tiden en stor efterfrågan för britter och andra européer att köpa nya slavar och föra dem från Afrika till Amerika och Karibien. Slavhandel kunde därför hållas igång på grund av efterfrågan på nya slavar. Barn som föddes till kvinnor som var slavar blev automatiskt slavar, oavsett vilka papporna var. Slavägarna kunde när som helst sälja barnen. Ett barn som föddes till en kvinnlig slav, men där pappan var från Europa eller av europeisk härkomst ägdes av mammans slavägare enligt lagen, även om han inte var pappa till barnet.

I USA bokfördes slavar på samma sätt som nötkreatur eller hästar ända fram till början på 1860-talet av bl.a. skatteskäl. De betraktades och reducerades som en slavägares egendom. Av den anledningen förekom de därför regelbundet i historiska dokument i USA och i Storbritannien. Å andra sidan av just den anledningen har därför dagens afroamerikaner i USA stött på problem i sin släktforskning när de försökt släktforska sitt afrikanska ursprung tidigare än 1861. Genom att testa sina DNA kan de däremot få fram var i Afrika deras förfäder kom ifrån och från vilka etniska grupper. Kända amerikanska TV-personligheten Oprah Winfrey (f. 1954) gjorde ett test 2006 som visade att hon på sin mammas sida härstammade från den etniska gruppen Kpelle i Liberia. Hennes test visade att hennes förfäder härstammade 89 % från Afrika söder om Sahara, 8 % från ursprungsinvånare i Amerika och 3 % från östra Asien. Det sistnämnda från Asien kunde istället varit amerikanska ursprungsinvånare. 

Kvinnliga slavar kunde alltid bli utsatta för tafsande av sina slavägare, vilket de också blev. Det fanns också ett mindre antal afrikanska kvinnliga slavar vars uppgifter var att ställa upp på det hela vägen till sängen, enligt detaljerade brev som skickades av skotska högländska slavägare i kolonierna till släktingar hemma i Inverness i Skottland. I USA:s fall var det även vanligt att plantageägarna eller andra européer som t.ex. europeiska doktorer fick barn med kvinnliga afrikanska slavar. Barn som föddes till slavar blev också slavar. I de fall där pappan till barnet var den europeiska plantageägaren och mamman en afrikansk slav kunde barnet fortsätta var slav. Det hände emellertid ibland att plantageägaren, dvs. pappan, befriade barnet men inte mamman från slaveriet. I de fallen ville han inte att sitt eget barn skulle vara en slav. I Karibien var det vanligt att manliga skotska slavägare, som fick barn med kvinnliga afrikanska slavar, också skickade barnet till Skottland för att utbilda sig. Det var under förutsättning att barnet utseendemässigt påminde mer om en skotte än en afrikan. Många afrikansk-skotska barn övergavs emellertid av sina skotska fäder i Amerika och i Karibien. I de fall struntade papporna i dem.

Thomas Jefferson (1743-1826), USA:s president 1801-1809, var kanske det mest kända exemplet på en europé som fick barn med en slav. Han fick sexton barn, varav fem med slaven Sally Hemings (1773-1835). Hon härstammade från England på sin far, farfar, farmor och morfars sida och från Afrika på sin mors och mormors sida. En stor majoritet av dagens afroamerikaner i USA, som är ättlingar till afrikanska slavar som togs över Atlanten, har minst en europeisk förfader mellan 1600-talet fram tills idag. Ca 80 % av de afroamerikaner i USA som DNA-testat sig för att hitta sitt afrikanska ursprung har stött på att de också härstammar från Europa. Få av dessa afroamerikaner har enbart afrikanskt ursprung. Fallet med med Oprah Winfrey ovan var ett exempel där hon hade  8-11 % förfäder från amerikanska urinvånare och/eller 3 % från östra Asien. 

Från att alltid sett sig som ättlingar till offer för slavhandeln har många afroamerikaner i USA även anfäder på den andra sidan, hos slavägarna. Många av dem är ättlingar till både offer och förtryckare. De har inte enbart ett afrikanskt arv utan också ett europeiskt arv, i alla fall 80 % av dem. De hade inte funnits idag ifall inte triangelhandeln hade existerat. En del har tagit det med en klackspark och är stolta över sitt europeiska ursprung som dagens ättlingar till Thomas Jeffersons och Sally Hemings. För en del andra afroamerikaner har det däremot lett till tillfälliga identitetskriser och problem när de inte längre var av enbart afrikansk börd. 

Även i Karibien behandlades slavarna som nötkreatur eller hästar. Gemensamt för Amerika och Karibien var att köparna kontrollerade de inkomna slavarnas hälsa. Priserna varierade beroende på slavarnas hälsa och fysiska status. Sämre hälsa och fysisk svagare slavar var billigare att köpa, men var å andra sidan sämre arbetskraft på plantagerna. En del köpare i Amerika och i Karibien föredrog slavar från vissa områden i Västafrika eftersom de trodde de arbetade bättre än andra slavar. Köpen kunde ske direkt på slavskeppen i hamnar i Amerika och i Karibien eller i auktionshus på land. På auktioner splittrades ofta slavarnas familjer. Det finns exempel på afrikanska kvinnor som förlorade alla sina barn eller exempel på afrikanska par som såldes till separata köpare och plantage. 

Det fanns också européer i Amerika och i Karibien som livnärde sig på att vara mellanhänder. De gick till inkomna slavskepp i hamnarna och letade efter slavar som var i sådant dålig kondition att slavskeppens ägare inte kunde sälja dem vidare. Dessa mellanhänder köpte sedan dessa slavar, höll dem ett tag tills att de återfick sitt normala hälsotillstånd. Sedan sålde de slavarna vidare och gjorde en bra vinst. En slav i normal kondition kunde säljas för 25-50 pund. Starka och duktiga slavar på Jamaica värderades till över 100 pund per slav. Unga kvinnliga slavar värderades också eftersom de kunde producera nya slavar för en slavköpare. Kvinnornas framtida barn blev automatiskt slavar som tillhörde slavägaren.

Majoriteten av alla afrikanska slavar som hamnade i Amerika och i Karibien arbetade på plantagernas fält. Uppskattningsvis minst 43 % av alla slavar på skotska plantager på Jamaica arbetade på fälten. Några hamnade i fabriker för tillverkning eller bearbetning av socker, t.ex. kokning. En del slavar arbetade på plantagerna som hantverkare med andra arbetade som smeder, snickare, hästskötare, boskapsskötare, kockar, doktorer, osv. En del män och kvinnor arbetade med hushållsarbete i slavägarnas hus.

På plantagerna hade slavarna ett ekonomiskt värde för slavägarna eftersom de närsomhelst kunde säljas vidare eller ingå i värdet som inventarier ifall plantaget såldes. Slavarna på plantagerna värderades efter vad de sysslade med, deras ålder ifall det var fysiskt arbete, deras fysiska kondition och hälsa, om de var rymningsbenägna eller inte, osv. Unga slavar på fälten värderades högre än äldre. Starka slavar på fälten värderades mer än svaga slavar. Friska slavar värderades mer än skadebenägna slavar eller slavar med krämpor. Lojala slavar värderades mer än rymningsbenägna slavar. Några priser för slavar på skotska plantager på Jamaica på 1700-talet:
- 160 pund, unga duktiga tunnbindare.
- 120-140 pund, unga duktiga snickare.
- 100 pund, äldre slavar som arbetade som kopparsmeder och som hade erfarenhet av det från Afrika.
- 80 pund, duktiga äldre manliga kockar.
- 60 pund, mindre bra läkare.
- oftast 40-100 pund, slavar på fälten. 40 pund ifall de var sämre och 80-100 ifall de var duktiga.
- 50 pund, boskapsskötare, mer ifall de var duktiga och lojala, mindre ifall de var dåliga och rymningsbenägna.

Tunnbindare var hantverkare som tillverkade trätunnor och andra laggkärl. De var viktiga i hushållen och i handeln. Länge var dessa typer av kärl oftast de bästa för förvaring av föremål och livsmedel, t.ex. för transport av livsmedel och andra varor på fartyg.

Slavarna var inte gratis för slavägarna i Amerika och i Karibien. Efter kostnaden för köpen av slavarna och eventuella kostnader för transport inom Amerika eller i Karibien var gjorda hade slavägarna sedan ständiga utgifter för sina slavar på plantagerna. Slavägarna fick regelbundet betala för sina slavars mat, kläder, vacciner, fjättrar och kedjor. De två sistnämnda sakerna användes ibland för att kedja fast slavar som rymde men som sedan fångades in och inte avrättades. En del slavar på fälten fick bygga sina egna enkla hem, medan andra fick sina hus tilldelade sig. En del slavar fick också en liten plätt som de kunde odla grödor eller ha boskap på. Det i sin tur kompletterade deras mat som de fick av slavägaren. Boskapen gjorde att de kunde äta kött. En del slavar kunde komplettera sin diet med fisk ifall det fanns en närliggande flod eller sjö under förutsättning att deras slavägare tillät dem fiska. Andra slavar fick inga plättar och åt aldrig kött eller fisk.

Slavarnas arbetsdagar var långa. Det medförde att ofta fanns det bara lite eller minimal med egen tid. Kombinationen dålig mat och överarbete med långa arbetsdagar ledde ofta till att slavarna blev lättare mottagliga för sjukdomar. På en del plantager i Amerika och i Karibien var genomsnittslängden bara två år för slavar som arbetade på fälten. Sedan dog de. På andra plantager i kolonierna dog slavarna i genomsnitt efter fyra år. Det fanns därför alltid ett ständigt behov för slavägarnas på plantagerna att köpa nya slavar. Andra slavar hade mer tur och kunde leva längre, bilda familjer och få barn. De hade emellertid inga rättigheter. När som helst kunde deras slav- och plantageägare dela upp familjen och sälja en familjemedlem.

Många afrikanska slavar blev kristna på plantagerna i Amerika och i Karibien. Andra fortsatte med sina religioner de hade med sig från Afrika i den mån de praktiskt kunde utöva dem. De europeiska plantageägarna var rädda för det sistnämnda och såg därför helst att slavarna blev kristna. Å andra sidan var plantageägarna också rädda för de kristna präster som besökte plantagerna och predikade att alla människor var jämlika. Plantageägarna var rädda att slavarna skulle ta till sig deras kristna budskap, göra uppror, störta plantageägaren och lämna plantaget. I de flesta kolonierna i Amerika och i Karibien på 1700-talet var det därför inte tillåtet för kyrkans män att besöka slavarna på plantagerna. Det motiverades med att det kunde leda till att slavarna blev döpta, vilket hade kunnat leda till att slavarna hävdade sin rätt till sin frihet som kristna. Sett ur plantageägarnas perspektiv ville de att slavarna blev kristna, men inte för kristna. Helst skulle de inte ha kontakt med präster. Annat var det för afrikanska slavar som bodde i Skottland. Där föredrog deras skotska ägare att de döptes. Bevis för det finns i gamla dopregister i Skottland. Officiellt hade de då rätt till sin frihet, men många av dem tvingades ändå att förbli slavar i Skottland fram till 1778.

I Karibien rymde många afrikanska slavar. De som fångades torterades eller mördades. De som lyckades undkomma flydde ofta upp till bergen ifall det fanns några berg. I bergen var de fria. Där bildade de beväpnade band som överlevde genom att odla grödor och bedriva jakt på djur. Ibland gjorde de räder på plantagerna. I takt med att Karibien koloniserades av européerna tog de nya bosättarna från Europa över mer och mer marker. På mindre öar fanns det slut inte tillräckligt med land att överleva på för afrikanska slavar som flytt. På större öar som Jamaica gick det däremot. Där ökade befolkningen istället.
​

5.4 Storbritannien och Afrika

Brittiska handlare var bland de mest aktiva i slavhandeln över Atlanten. Slavskepp från Storbritannien skeppade över 2,8 miljoner slavar från Afrika till Amerika och Karibien, varav bara en liten andel direkt till USA. Andra uppgifter hävdar att britterna tog över 3 miljoner slavar över Atlanten medan en tredje kategori uppgifter menar att britterna tog över 3,4 miljoner slavar över Atlanten. Dessa slavar var nästan alltid västafrikaner. Som nämndes tidigare skeppade européerna bara 388 000 afrikanska slavar direkt från Afrika till Nordamerika 1526-1866. De viktigaste brittiska hamnarna för slavhandeln var Liverpool, Bristol och London, men också skotska Greenock och Glasgow bedrev mindre handel. Slavhandlare i Liverpool och Bristol skeppade 1,5 miljoner respektive mer än 0,5 miljoner slavar från Afrika till Amerika och Karibien. Tillsammans skeppade de över mer än 2 miljoner slavar. De svarade för drygt 71 % av den brittiska slavhandeln över Atlanten.

1555 och 1557 förde engelska fartyg slavar från Afrika till England. Den engelska slavhandeln från Afrika till Amerika och Karibien började 1562 med den engelska amiralen Sir John Hawkins (1532-1595). Han var från Plymouth. 1562 seglade Sir John Hawkins med tre skepp från Storbritannien via Sierra Leone till Karibien. Det hela var finansierat av förmögna handlare i London som investerade i handel. I Sierra Leone kapade Sir John Hawkins ett portugisiskt slavskepp och tog dess 300 slavar till Santo Domingo i Karibien där de såldes. Han fortsatte ytterligare med flera liknande slavresor på 1560-talet och skeppade över totalt 1 500 slavar från Afrika till Amerika. Det hela slutade 1568 när spanjorerna förstörde fem av hans sju skepp i San Juan de Ulúa, i nuvarande Veracruz i Mexiko. Efter förlusten av skeppen 1568 slutade Sir John Hawkins med slavhandeln. Därefter gick den engelska slavhandeln med afrikanska slavar över Atlanten in i en dvala.

1583 tog England kontroll över New Foundland i östra Kanada. Redan 1497 hävdade de att ön tillhörde England. I praktiken var Newfoundland en inofficiell engelsk koloni 1583-1610, men det var först 1610 som ön blev en officiell koloni till England. I södra Atlanten mellan Sydamerika och Afrika hävdade England att ön Sankta Helena tillhörde dem 1588-1673. Från 1607 började England också kolonisera USA:s östkust. 1621 startade skotska bosättningar utomlands. Under 1600-talet började engelsmän och skottar formellt äga marker på Nordamerikas östkust och i Karibien. Markerna rensades för socker- och tobaksplantager. Ursprungsinvånare och kontraktstjänare arbetade för dem. Kontraktstjänare hade få rättigheter. Se längre ned för lite mer om dem. En del skottar ägde tobaksplantager.

På 1630-talet skeppades skotska slavar över från Storbritannien till de engelska kolonierna i Amerika. På 1640-talet när England förvärvade ytterligare en ny koloni i Amerika återupptog England slavhandeln med afrikanska slavar över Atlanten. Omkring vid ungefär samma tid eller strax lite senare började den officiella skotska slavhandeln med afrikanska slavar som skeppades över Atlanten. Innan 1640-talet skedde slavhandeln på de brittiska öarna med brittiska, irländska och europeiska slavar inom Storbritannien eller till Amerika. Nu byttes det i huvudsak mot afrikanska slavar som transporterades från Afrika till Amerika, men även med slavar från Asien. Nämnas bör att också att skotska och irländska slavar fortsatte skeppas över Atlanten efter 1640-talet, men i relativt få antal jämfört mot de afrikanska slavarna.

1660-1697 fick bara handelsmän i London som tillhörde Royal African Company bedriva slavhandel över Atlanten mellan Västafrika och engelska kolonier i Amerika. De hade monopol på den engelska marknaden. 1672-1689 transporterades 90 000-100 000 slavar genom Royal African Company, varav 5 000 slavar årligen på 1680-talet. Många fick bokstäverna DY inbrända på sina bröst, vilket stod för Duke of York. Andra fick RAC på sina bröst, vilket stod för Royal African Company.

1697 släppte Royal African Company sitt monopol över England.
1697-1807 var slavhandeln fri. 1698-1807 enligt en del uppgifter. Alla engelska handlare fick bedriva slavhandel 1697-1731 under förutsättning att de betalade tio procent i avgift till Royal African Company på alla varor som exporterades från Afrika. Samma avtal gällde också för skotska handlare 1707-1731. Det blev möjligt för dem när kungariket Storbritannien bildades 1707 av Skottland och England. Slavar räknades som varor. Det var också då i början av denna period efter 1697 som slavhandlarna kom igång i Bristol. Antalet engelska från efter 1697 och från 1707 brittiska slavskepp ökade dramatiskt. Med bildandet av Storbritannien 1707 fick Skottland tillgång till engelska rutter i triangelhandeln. Skottar fick också tillgång till tidigare engelska kolonier som var brittiska från 1707. På 1700-talet växte socker- och tobaksindustrierna tillsammans med slavhandeln i triangelhandeln. På 1700-talet blev skotska handelsmän alltmer involverade i handeln, i synnerhet med socker och tobak. Antalet skotska plantageägare i främst Karibien, men också i Amerika ökade. De flyttade över till Amerika och Karibien och blev rika tack vare det slavarbetet som utfördes av deras slavar.
​
1731 slutade Royal African Company med att köpa och transportera slavar. Istället gick de över till handel med främst elfenben och guld. 1668-1722 försedde Royal African Company engelska mynt med guld från regionen Guinea i Västafrika. Guldet transporterades från Guinea till England. Engelska och sedan brittiska myntet guinea som gavs ut 1663-1814 fick sitt namn från regionen Guinea. 1752 upphörde Royal African Company.

Det råder ingen tvekan om att slaveriet gav rikedom till brittiska plantageägare och handelsmän, vilket man än idag kan se på storslagna georgianska byggnader från 1714-1830 och på gatunamn på sina håll i Storbritannien. Skottar spelade en stor roll i att den brittiska slavhandeln över Atlanten både utvecklades men också sedan avvecklades, även om den som företeelsen som sådan var brittisk. I den brittiska slavhandeln och hos andra europeiska länders slavhandel över Atlanten hade inte slavarna några rättigheter. De betraktades, som tidigare nämndes, som varor och inte som människor. I Amerika och i Karibien fanns det inga lagar som skyddade slavarna. De kunde mördas utan att gärningsmännen ibland straffades. Exempel på det var när slavägare dödade sina egna slavar, t.ex. efter rymningsförsök. Slavarna var deras varor och ägodelar. De kunde därför inte straffas för att ha dödat dem. Precis på samma sätt slapp slavägarna straff när de dödade sina egna hästar vid t.ex. sjukdom. Däremot när slavarna dödades av andra utomstående människor som inte ägde slavarna kunde mördarna straffas. Men de straffen baserades inte på mord på människor utan på förstöring av varor och en annans egendom. På liknande tillvägagångssätt som när utomstående människor kunde straffas för att de dödade slavägarnas hästar.

5.5 Skottland
​
Redan på 1630-talet skeppades de första skotska slavarna över från Storbritannien till de engelska kolonierna i Amerika. Oftast förknippas slavhandeln över Atlanten vanligen med England, Portugal, Spanien, Frankrike USA, Brasilien, Karibien, osv, men skottarna bedrev också slavhandel med Afrika som de andra västeuropéerna. Skotska sjömän var delaktiga i slavtransporterna över Atlanten. Skotska sjökaptener från både skotska och engelska hamnar finns noterade för slavtransporter från Afrika till Nordamerika och Karibien.

Skotska slavhandlare på slavskepp föredrog att köpa sina afrikanska slavar på slavforten vid Västafrikas kuster eller att segla längs dess kuster, släppa ankare och ta en roddbåt till land där de mötte afrikanska handlare som hade slavar i stora slavgropar eller i fängelseliknande depåer. Transaktionerna för de skotska slavhandlarna var inte helt enkla. De afrikanska handlarna kunde höja priserna på sina slavar eftersom det ofta fanns flera europeiska slavskepp som letade efter slavar som de kunde köpa. Ville inte skottarna köpa slavarna för afrikanernas priser fanns det alltid andra europeiska köpare. Marknaden var därför på de afrikanska försäljarnas sida. Samtidigt kunde inte skottarna och andra européer betala överpriser eftersom då minskade vinsterna för deras investerare hemma i Europa. För att göra investeringarna lönsamma försökte därför skotska slavhandlare att pruta hårt trots konkurrensen från andra europeiska köpare.

En bronsplatta från Benin i Västafrika som gjordes lokalt i Benin. Plattan föreställer en europeisk soldat eller slavköpare på besök vid Benins sydkust. Sannolikt är han från Skottland. Det baseras på flera saker. Mannens ansikte är av europeiskt utseende. Näsan är också något böjd. Hjälmen på huvudet och svärdet på hans högra sida sett från hans håll är europeiska. Kragen mellan huvudet och översta knappen på överdelen är av europeisk design. Runt midjan har han ett bälte. Med båda händerna håller mannen en hakebössa som var ett medeltida vapen. På nedre delen av kroppen syns hans kilt med mönster. Sannolikt tartan. Kilten kombinerat med mönstret talar för att han är från Skottland. Designen på kilten tyder på att plattan tillverkades ca 1680-1750. Plattan indikerar mycket starkt på skotsk närvaro i Benin någon gång vid den aktuella tiden.

En del skotska handelsmän satsade stora summor pengar i slavhandeln och på slavtransporterna vars fartyg lämnade de viktigaste brittiska hamnarna i Liverpool, Bristol och London. Största skotska hamnarna i triangelhandeln låg i Greenock och Port Glasgow nordväst om Glasgow. Greenock och Port Glasgow var också de största brittiska hamnarna som importerade tobak. Hamnen i Leith norr om centrala Edinburgh var en annan populär hamn som skotska män seglade från när de reste till Karibien. Skotska investerare, tillsammans med sina engelska motsvarigheter, tjänade på alla stadier av slavhandeln, inklusive förberedelserna. 

Skotska handelsmän i the Tobacco Lords från Glasgow gynnades av slavhandeln när det uppstod en triangelhandel mellan Amerika/Karibien, Europa och Afrika. Slavhandeln skapade en efterfrågan för deras tobaksprodukter när tobak kom in till Storbritannien som i sin tur var finansierat av triangelhandeln. Företag som tillverkade kedjor var ett annat exempel. På många brittiska slavskepp kedjades de manliga afrikanska slavarna ihop med metallkedjor som tillverkades i Storbritannien. I upp till två månader låg de bredvid eller satt hukade bredvid varandra med knappt ett utrymme att röra sig under transporten från Västafrika till Amerika eller Karibien.

På 1700-talet förekom det att en del skotska familjer delade upp sig i triangelhandeln inom tobaksbranschen. En skotsk manlig familjemedlem med fru och barn kunde vara baserad i Glasgow med omnejd. Från Port Glasgow skeppades vanliga varor till Västafrika där en manlig medlem från samma skotska familj var baserad på sitt slavskepp eller i ett boende på land, även om det senare medförde högre risk för att drabbas av tropiska sjukdomar. Denna familjemedlem bytte eller sålde sedan de europeiska varorna i Västafrika mot afrikanska slavar. Därefter seglade han från Västafrika till Karibien där han sålde en del av slavarna. Sedan fortsatte han till Nordamerikas östkust i nuvarande USA där en annan skotsk familjemedlem bedrev ett tobaksplantage. Slavarna från slavskeppet användes sedan på dennes och familjens plantage. Tobaken från plantaget exporterades därefter till den första skotska familjemedlemmen i Port Glasgow. Han sålde sedan vidare tobaken till övriga Storbritannien och Europa.

Det kunde också vara i omvänd ordning med ett plantaget i Karibien för odling av diverse varor. Den manliga familjemedlemmen som var stationerad i Västafrika levde oftare ett kortare liv än de övriga. Inte ovanligt att han dog av tropiska sjukdomar som trettioåring i Västafrika. En del skotska ägare till slavplantager i Amerika och i Karibien hymlade inte om att mycket av deras ekonomiska välstånd berodde på slavarna. Det finns flera skriftliga dokument som är skrivna av dessa skottar som bekräftar detta. 

Många skotska familjer som flyttade till de brittiska kolonierna i Amerika och i Karibien upprätthöll kontakten med sina släktingar hemma i Skottland. I brev berörde de ofta slavarnas arbeten och liv på plantagerna. I breven beskrev de också slavarnas revolter mot sina fångenskaper, antingen genom rymningar eller genom organiserade uppror på plantagerna. Enskilda slavar som arbetade som tjänare i hushållet där slavägaren och hans familj bodde blev också ibland omnämnda i brev och i dagböcker. De slavarna stod emotionellt närmare slavägarens familj än de mer anonyma slavarna på fälten. Sett ur de afrikanska slavarnas perspektiv i Amerika och i Karibien var det därför bättre för en enskild slav att få hamna i ett hushåll än på ett fält. Det var också dessa slavar i hushållen som ägarna och deras familjer tog med sig när de flyttade tillbaka till Skottland. Det fanns ungefär 70 eller 80 afrikanska slavar i genomsnitt i hela Skottland oavsett år och tidpunkt under perioden 1707-1778. 

Enligt den traditionella bilden fick afrikanska slavar, som skeppades över från Amerika och Karibien till Skottland, ett betydligt bättre liv i Skottland än när de var slavar i kolonierna. Enligt professor Simon Newman på University of Glasgow, som tillsammans med sin kollega Nelson Mundell på University of Glasgow forskat om förrymda slavar i Storbritannien på 1700-talet, behandlades afrikanska slavar dock lika dåligt i Skottland som i Amerika och i Karibien. 2018 menade Simon Newman att det antas att afrikanska slavar hade bättre liv på skotska herrgårdar i Skottland än på plantager i kolonierna. De flesta afrikanska slavarna i Storbritannien var unga och ofta pojkar eller unga män. I Storbritannien var de ofta personliga tjänare åt sina herrar. Andra var hantverkare och några var sjömän som tillhörde fartygskaptener och officerare. 

Enligt Simon Newman levde visserligen afrikanska slavar i Storbritannien i mycket bättre förutsättningar och miljöer än i kolonierna, men det betydde inte att slavarna i Storbritannien hade det bättre psykiskt. De togs bort från sina familjer och samhällen, ibland redan som barn, och fördes mot deras viljor till främmande miljöer i Storbritannien. Det fanns alltid ett hot över dem om att deras brittiska slavägare när som helst kunde skicka tillbaka dem till kolonierna för att arbeta eller säljas och återgå till helvetena på plantagerna.

I Simon Newman och Nelson Mundells arbete gick de också igenom 67 notiser i skotska tidningar 1700-1780 om skotska slavägare som annonserade om hittelön till de som kunde hitta deras förrymda slavar i Skottland. Annonserna var allt från några rader upp till en hel liten artikel med utförliga beskrivningar om den enskilda afrikanska slaven. Hittelönerna var från 120 kr eller lägre och ända upp till 8 700 kr per slav sett med 2018 års penningvärde. 2 shillings 1760 eller 120 kr med 2018 års penningvärde motsvarade vad en duktig och skicklig handelsman tjänade på en dag 1760 kr. 7 pund och 4 shillings 1760 eller 8 700 kr med 2018 penningvärde motsvarade lönen för 72 arbetsdagar för en duktig och skicklig handelsman eller priset för antingen en häst eller en ko. En skotsk slavägare annonserade till och med i en nyhetstidning om två förrymda afrikanska slavar på Orkneyöarna 1760 och hittelön till den som kunde hitta dem. I Ross-shire 1771 i högländerna förekom det en annan annons från en skotsk slavägare som annonserade om en afrikansk slav som rymt. Eftersom hittelönerna ibland kunde vara höga var det lätt att få inhemska skottar att fånga de förrymda afrikanska slavarna.

Samma beskrivande formuleringar om annonserna med hittelöner fanns också i de annonser som annonserade om försäljningar av afrikanska slavar i Skottland. Den brittiska allmänheten hade inte några problem med försäljningen av människor på den här tiden enligt nutida historiker eftersom det inte finns några uppgifter om några klagomål mot dessa annonser.

Enligt Simon Newman fanns det afrikanska slavar över hela Skottland, även om de var relativt få gentemot alla de som fanns i Amerika och i Karibien. Enligt Simon Newman tenderade rika skottar som bodde i townhouses i städerna och som hade stora lantegendomar i Ayrshire, Perthshire och Ross-shire att ha afrikanska slavar. Lantegendomarna kunde å andra sidan öka isoleringen för slavarna. Många slavar levde hela livet i Skottland omgivna av främmande seder och språk. Ur det perspektivet hade unga afrikanska slavar det mycket lättare att ta till sig nya språk som gäliska, lågskotska eller engelska med skotsk accent än de äldre slavarna. Slavarna i Skottland som lärde sig tala det nya språket lärde sig också tala med samma accent som deras slavägare. I en annons om en förrymd afrikansk slav i Stranraer i västra Dumfries and Galloway i södra Skottland beskrev hans slavägare bl.a. att han talade med bred lågskotska.

Det är oftast okänt hur de förrymda afrikanska kände sig och vad de gjorde på rymmen. Det förmodas att de försökte ta sig till andra platser i Skottland där de trodde sig var säkra. Där tros det att de försökte integrera sig så gott som möjligt i det skotska samhället. En del slavar i lågländerna rymde till högländerna och en del slavar i högländerna rymde till lågländerna. Andra rymde till småstäderna eller de större städerna. I de större städerna hade de större chans att få arbeten inom t.ex. väg- och husbyggande. I de större städerna fanns det också små grupper av afrikanska människor som de kunde söka sig till, vilket gjorde att de lättare kunde smälta in utan att någon direkt märkte av dem. Några flyttade också sannolikt till England där de var ännu längre bort från sina skotska slavägare. Majoriteten, oavsett var de flyttade, bytte sannolikt namn. Enligt Simon Newman var en lyckad rymning en rymning där alla spår upphörde från den afrikanska slaven i de historiska källorna i Skottland.

Enligt Simon Newman och Nelson Mundells sökningar i de historiska källorna gjorde inga förrymda afrikanska slavar i Skottland några försök att återvända till de kolonierna i Amerika eller i Karibien där kom ifrån innan de skeppades över till Skottland. Istället försökte de etablera sina liv i Storbritannien. Ett sätt var att gå med i kyrkorna, ett annat att gifta sig och få barn med inhemska skotska eller engelska kvinnor i Skottland eller i England. 

På 1700-talet hade skottarna många plantager i Karibien och även i någon enstaka delstat i östra USA. Familjen Ewing från Glasgow var den rikaste sockerproducenten på Jamaica. Skotska familjen Wedderburn var ökända slavägare på Jamaica. Efter 27 år på ön köpte de Inveresk Lodge i Inveresk i East Lothian 1774 med pengar som de tjänat på slaveriet. Inveresk Lodge stannade inom deras familj fram till 1911. I slutet av 1700-talet ägdes 33 % av alla plantager på Jamaica av skottar, inklusive tobaksplantager, sockerplantager, etc. Det sjönk till nästan 30 % år 1796. Det finns dokument som visar på att en del skotska slavägare på Jamaica gillade att klä sina afrikanska slavar i kläder med tartan. 1790 uppgick det kombinerade värdet av export och import mellan Karibien och Skottland till ett värde som motsvarade nästan 600 miljoner kr i slutet av 2010-talet. 1817 ägdes 32 % av alla slavar på Jamaica av skottar.

En del skotska plantageägare på Jamaica och på andra öar i Karibien blev mycket rika. Många valde att flytta hem till Skottland efter att de tjänade tillräckligt mycket pengar. I Skottland byggde de ofta ett fint hus. En del köpte också konst. I stora skotska hus hörde det till att det fanns fina tavlor på väggarna. Målet var aldrig att stanna permanent på Jamaica eller i övriga Karibien. De stora pampiga husen i Skottland medförde bättre boende. De höjde också upp ägarnas status i lokalbygden hemma i Skottland. Husen visade att lokala unga skotska män kunde hävda sig och göra karriär i utlandet, återvända till sin hemby i Skottland som medelålders män och bygga några av de största husen i hembygden, undantaget eventuella större lokala slott och herrgårdar.

Stora hus förbättrade emellertid inte deras sociala status gentemot den skotska aristokratin som såg dem som nyrika som saknade riktiga anor som adeln däremot hade. Det löste de ibland, inte minst skottar som blev rika på sockerplantagerna i Amerika och i Karibien men som inte tillhörde den skotska adeln, genom att de lät sina barn gifta sig med barn hos aristokratin. Det gällde i synnerhet rika kvinnliga arvingar till vanliga skotska män som tjänade mycket pengar i kolonierna. Deras giftermål tjänade båda parter på. Kvinnornas familjer höjdes upp i giftermålen, för att inte tala om deras framtida barn med adelsmännen. Adelsmännen förbättrade sina ekonomier avsevärt, i synnerhet de som inte hade stora förmögenheter, stora hus eller som hade dålig ekonomier. Det kunde vara näst äldsta sonen i en adelsfamiljen som inte hade ärvt sin pappas egendom eller själva inte hade gjort en framgångsrik yrkeskarriär. Det kunde också vara äldsta sonen i en adelsfamilj som ärvt pappans slott, men som hade stora regelbundna fortlöpande utgifter för egendomen och behövde pengarna. Genom äktenskapen blev de kvinnliga arvingarna därför viktiga vidarebefordrare av förmögenheter som tjänats på slavhandeln när deras förmögenheter eller deras äganderätt gick över till deras skotska adelsmän.

Efter amerikanska frihetskriget 1775-1783 och USA:s självständighet var inte USA längre någon brittisk koloni. USA började då att exportera sin tobak direkt till andra städer och länder i Europa och inte via Greenock och Port Glasgow. Det medförde en nedgång på tobakshandeln via Glasgow. Många skottar som sysslade med tobakshandeln blev bankrutta. Det i sin tur medförde att färre skottar kunde försörja sig med en annan handel som hörde till tobakshandeln. I Glasgowtrakten på 1800-talet ersattes det inte minst av gruvindustrin. Handeln mellan Skottland och Karibien fortsatte, men var i fortsättningen inte längre lika lukrativ för Skottlands ekonomi.
​​​

5.5.1 Skotska slavar på 1600- och 1700-talen
​
5.5.1.1 Kolgruvorna 1606-1775 (1799)

1606-1775 (1799) var bl.a. skotska kolgruvarbetare i Skottland bundna till sina mästare. 1606-1775 arbetade de i praktiken som slavar. De som bröt mot det betraktades som tjuvar. 1775 kom en lag som förbjöd att de som började arbeta inom bl.a. kolgruvor efter 1 juli 1775 inte fick vara slavar. De som redan var i slaveri i kolgruvorna kunde efter sju eller tio år, beroende på deras ålder, ansöka om att få bli fria mot att de betalade en summa pengar. Få hade råd med det här. Generellt hade de en skuld till sin arbetsgivare som de betalade av med sitt arbete 1775-1799, men som de aldrig hade råd att betala av för att bli fria. Därför kom en ny lag 1799 som gjorde den här typen av slaveri olagligt som var kopplat till skotska kolgruvor. 

​
5.5.1.2 New England på 1650-talet och de 422 tillfälliga skotska slavarna

I slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet kidnappades engelska och franska barn i England och i Frankrike av inhemska engelsmän och fransmän. Barnen skeppades över Atlanten till Karibien där de såldes och fick arbeta som kontraktsarbetare. I praktiken var de tillfälliga slavar. På 1600-, 1700- och 1800-talen fram till 1840 transporterades det över en halv miljon européer i varierade åldrar från Europa till Karibien där de fick arbeta som kontraktstjänare. En del frivilligt och andra genom tvång. Främst transporterades de till engelskspråkiga öar i Karibien.

Skillnaden mot vanliga slavar var att tillfälliga slavar arbetade av sin skuld under ett antal år och sedan blev de fria. Vanliga slavar var däremot slavar för resten av deras liv, såvida inte deras ägare frigav dem. Vid överträdelser och misskötsamhet kunde slavägarna förlänga tillfälliga slavars tid som tillfälliga slavar. Som vanliga slavar kunde tillfälliga slavar köpas och säljas av slavägare, men bara under deras kontraktstid när det gällde tillfälliga slavar. För tillfälliga slavar fanns det ett liv bortom åren som slavar, vilket medförde att de kunde behålla sin identitet till skillnad mot vanliga slavar som var fast i evigt slaveri. Tillfälliga slavar kunde se ett liv framför sig efter åren som tillfälliga slavar, vilket inte vanliga slavar kunde.

Under hela det engelska inbördeskriget 1642-1651 skeppades det över åtminstone 10 000 skotska och irländska krigsfångar över Atlanten till Amerika och Karibien. Majoriteten av dem var från Skottland. De var alla kontraktsarbetare och kontraktstjänare mot deras vilja eller i praktiken tillfälliga slavar. 1643 hade Barbados en befolkning med 37 200 invånare. 86 % av dem var från Europa eller av europeisk härkomst. 2010 var 3,7 % av Barbados befolkning från Europa eller av europeisk härkomst. Här kommer en historia om 422 av de över 10 000 krigsfångarna som skeppades över Atlanten. De 422 hamnade i New England på 1650-talet. New England ligger i dagens nordöstra USA och utgörs av de amerikanska staterna Maine, Vermont, New Hampshire, Massachusetts, Rhode Island och Connecticut. Kända staden Boston ligger i Massachusetts.


5.5.1.2.1 Innan ankomsten

1620-1640 förekom vanlig engelsk emigration från England till New England i Nordamerika. I slaget vid Dunbar hösten 1650 i Skottland mellan skotska covenanter och engelska parlamentariker vann de sistnämnda slaget. Dunbar ligger 48 km öster om Edinburgh i East Lothian i Skottlands östra mittenbälte. Parlamentarikerna leddes av Oliver Cromwell (1599-1658). 1653-1658 var han lordprotektor över England, Skottland och Irland. Parlamentarikerna vann också slaget vid Worcester hösten 1651 i England mellan parlamentariker och rojalister. Även då anfördes parlamentarikerna av bl.a. Oliver Cromwell i spetsen och av flera engelska earlar. Rojalisterna leddes i slaget av bl.a. Charles II (1630-1685), kung av Skottland 1649-1651 samt kung av England, Irland och Skottland 1660-1685, och av flera engelska earlar samt av en och en annan skotsk adelsman. Worcester ligger 50 km sydväst om Birmingham.

Båda slagen i Dunbar och Worcester ingick i det engelska inbördeskriget 1642-1651. Inbördeskriget i sin tur var indelat i ett första inbördeskrig 1642-1646, ett andra 1648-1649 och ett tredje 1649-1651. Parlamentarikerna, också kallade för rundhuvuden, var anhängare till engelska parlamentet under det engelska inbördeskriget 1642-1651. Deras motståndare rojalisterna stödde Charles I (1600-1649), kung av England, Irland och Skottland 1625-1649 och hans son Charles II. Rojalisterna kallades också för kavaljerer under åren 1642-1679, på engelska cavalier i singular och cavaliers i plural.
I slaget vid Dunbar tog parlamentarikerna 10 000 skotska krigsfångar hos motståndarna medan i slaget vid Worcester tog de över 10 000 krigsfångar, på engelska kallade för prisoners of war (POWs). I tidigare slag i engelska inbördeskriget släpptes krigsfångarna efter slagen mot löften att de lovade att inte strida mot segrarna i framtiden. Oliver Cromwell vågade emellertid inte riskera att de eventuellt bröt det löftet denna gång. Därför tog parlamentarikerna ledda av bl.a. Oliver Cromwell över 20 000 krigsfångar i de båda slagen och behöll dem inledningsvis. Många dog efteråt. 

Efter det första slaget vid Dunbar 1650 hade parlamentarikernas armé inte tillräckligt med mat till de 10 000 skotska krigsfångarna som de fångat in. Nästan alla de 10 000 fångarna var skottar i åldern 19-25 år, men en del var 12-18 år. På grund av matbrist frigav därför parlamentarikerna 4 000-5 000 av de 10 000 fångarna. Främst de som var sårade, sjuka eller led av hunger fick gå fria. Med övriga över 4 000 fångar marscherade sedan parlamentarikerna 169 km söderut. Färden gick från East Lothian i sydöstlig riktning och därefter i sydlig riktning längs kusten via Newcastle upon Tyne i nordöstra England till Durham söder om Newcastle upon Tyne. Marschen liknades vid bönder som gick med boskap. 

Efter att de hade marscherat 45-48 km till Berwick-upon-Tweed utan mat kollapsade en del av krigsfångarna. De vägrade sedan att fortsätta gå om de inte fick mat. Parlamentarikerna sköt då ihjäl 30 krigsfångar. Sedan fortsatte marschen söderut med de övriga över 4 000 krigsfångarna. De fick emellertid marschera ytterligare 78-82 km söderut innan de fick mat. Sedan marscherade de ytterligare 19 km innan de nådde Newcastle upon Tyne. Då hade 1 000 krigsfångar dött av utmattning, dysenteri, sjukdomar och avrättningar under de 144 km från Dunbar. En del rymde också under marschen. ​Efter en natt i Newcastle fortsatte färden 24 km söderut till Durham. Under de 24 km dog 1 600 krigsfångar av främst av sjukdomar orsakade av svält och försämrade fysiska konditioner. Det dog i genomsnitt en krigsfånge ungefär var femtonde meter under de 24 km mellan Newcastle upon Tyne och Durham. 24 000 meter/1 600 döda = 15 meter. På marschen mellan Dunbar och Durham hände det också att krigsfångarna hamnade i bråk med varandra och dödade andra krigsfångar under marschen.

​Framme i engelska Durham var de bara 1 400 eller över 1 400 krigsfångar av de över 4 000 skotska krigsfångarna som började marschen i skotska Dunbar. Av de inkvarterades 500 krigsfångar i ett slott och 600 i en katedral i Durham. Lokalt spreds det en myt att dessa 1 400 eller över 1 400 krigsfångar bara var högländare eftersom de ansågs mer hårdhudade än andra skottar och engelsmän. Det var emellertid fel. De 1 400 kom från både högländerna och lågländerna. Det spreds också en historia om att högländarna förstörde katedralens träinredning för att elda med, men det finns inga uppgifter som stödjer att de förstörde inredningen i katedralen i Durham. Ytterligare krigsfångar dog sedan strax efter ankomsten till Durham i slottet och i katedralen. 31 oktober 1650 var de bara 1 400 kvar. 2013 hittades en stor grav nära Durham Cathedral med skotska krigsfångar som dog i Durham i samband med marschen 1650. Det finns andra uppgifter som säger att 2 800 av över 4 000 skotska krigsfångar kom fram till Durham efter marschen från Dunbar, men att 1 600 av dem dog i Durham vintern 1650-1651. Våren 1651 var de bara 1 200 överlevande kvar, enligt dessa uppfifter. 2 800-1 600 = 1 200.

På 1650-talet behövde England nya människor som kunde arbeta i New England på andra sidan Atlanten. Samtidigt hade Oliver Cromwell fångat in över 4 000 skotska krigsfångar i slaget vid Dunbar. En lösning var att låta krigsfångarna strida för den engelska militären i utlandet. En annan lösning för England var att deportera krigsfångarna till Amerika och Karibien. 2 300 krigsfångar från slaget vid Dunbar var därför tänkta att skickas till Irland där de skulle tjänstgöra för den engelska militären, undantaget högländare som ansågs stod för nära irländarna religiöst och kulturellt. Ytterligare omkring 500 krigsfångar var tänkta att skickas till Frankrike där de skulle strida för England. 1 250 krigsfångar var tänkta att deporteras över Atlanten till Barbados i Karibien och till de engelska kolonierna på USA:s östkust, varav 150 till New England. Hösten 1650 reducerade förslaget om 2 300 som skulle åka till Irland till 500 när engelsmännen bara hade kvar 1 400 krigsfångar från slaget vid Dunbar. Det är okänt ifall de 500 reste till Irland. 

Hösten 1650 köpte sjökaptenen Augustine Walker 150 av de 1 400 skotska krigsfångarna från slaget vid Dunbar som befann sig i Durham. Han betalade fem pund för varje krigsfånge. Totalt betalade han 750 pund. 5 pund x 150 fångar = 750 pund. Sedan skeppades fångarna över Atlanten med skeppet Unity. Seglatsen gick från norra England söderut längs Englands östkust till London och sedan västerut över Atlanten till Charlestown i Boston i Massachusetts i New England. Resan över Atlanten tog sex veckor för skeppet med de 150 skottarna att nå New England. I slutet av december 1650 eller i början av januari 1651 ankom de till New England. I New England sålde Augustine Walker de 150 skottarna som tillfälliga slavar. Han fick 20-30 pund per tillfällig skotsk slav och fick in totalt 3 000-4 500 pund.

Efter slaget i engelska Worcester 1651 mellan parlamentariker och rojalister fångade parlamentarikerna in över 10 000 krigsfångar hos motståndarna, varav 80-90 % av fångarna utgjordes av skottar. Parlamentarikerna avrättade över 1 000 krigsfångar direkt efter att de fångades in. De skickade 1 000 engelska krigsfångar till Irland där de fick strida för de engelska parlamentarikerna. 8 000 skotska krigsfångar fick marschera ungefär 180 km i sydöstlig riktning till London. Som i fallet med Dunbar såg det ut som en karavan med bönder som drev sina boskap. Ett vittne som såg marschen beskrev det som "all of them [were] stript, many of them cutt, some without stockings or shoes and scarce so much left upon them as to cover their nakedness, eating peas and handfuls of straw in their hands which they had pulled upon the fields as they passed."

Framme i London fick fångarna bo i tillfälliga fängelseläger. Många dog av svält, sjukdomar och infektioner i lägren. Sedan finns det flera versioner av vad som hände de överlevande. Av de finns det två kända versioner efter år 2000. En första från 2006 och en andra från 2018. Den andra versionen från 2018 anses mest trovärdig enligt nutida historiker. Enligt den första versionen från 2006 skeppades de 8 000 skotska krigsfångarna från slaget vid Worcester över Atlanten för att arbeta som kontraktsarbetare och kontraktstjänare. I praktiken var de tillfälliga slavar. 272 av de 8 000 skotska krigsfångarna skeppades till New England medan omkring 7 728 skotska krigsfångar hamnade på Bermuda eller på öar i Karibien. De 272 omnämns ofta som 150-250 stycken i den första versionen, men flera samstämmiga uppgifter gör gällande att de var 272 stycken. Det finns uppgifter från slutet av 1800-talet som hävdade att England i början på 1650-talet transporterade 1 250 skotska krigsfångar från slaget vid Dunbar till USA:s östkust och till Karibien, varav 150 till New England. De var kontraktsarbetare enligt dessa uppgifter, men var i praktiken tillfälliga slavar eftersom de tvingades till det. 

Enligt den andra versionen från 2018 skickades 1 000 av de 8 000 skotska krigsfångarna till East Anglia i östra England där de fick dränera träskmarker, 1 500 skeppades till Guinea i Västafrika där de fick arbeta i guldgruvor och 5 500 skeppades till USA:s östkust och Barbados som kontraktsarbetare, varav 272 skotska krigsfångar skickades till New England. I november 1651 gick de 272 skotska krigsfångarna ombord i London på fartyget "John and Sara" som skeppade dem till New England som tillfälliga slavar. Fartyget var också känt som "John and Sarah". Namnlistor finns över nästan alla fångar som gick ombord på fartyget. Uppgifterna anses mycket trovärdiga. I New England såldes de 272 skotska krigsfångarna som tillfälliga slavar. På pappret såldes de emellertid som kontraktsarbetare.

Enligt den första versionen skeppades 8 150-9 250 skotska krigsfångar över Atlanten från de två krigsslagen i Dunbar och Worcester, vara 422 till New England. 150 till 1250 krigsfångar i första slaget + 8 000 från det andra slaget = 150 till 1250 + 8 000 = 8 150 till 9 250. Av de 422 till New England var 150 fångar från första slaget och 272 från det andra slaget. Enligt den andra versionen skeppades 5 650-6 750 skotska krigsfångar över Atlanten från de två krigsslagen, vara 422 till New England. 150 till 1250 krigsfångar i första slaget + 5 500 från det andra slaget = 150 till 1250 + 5 500 = 5 650 till 6 750. Av de 422 till New England var 150 fångar från första slaget och 272 från det andra slaget. Det två versionerna skiljer sig åt när det gäller totala antalet skotska krigsfångar som skeppades över Atlanten, 8 150-9 250 vs 5 650-6 750 st. Oavsett version transporterades totalt 422 skotska krigsfångar i början på 1650-talet till New England från de två krigsslagen. De är kända felaktigt som 300-400 stycken. 150 från första slaget+150 till 250 från det andra slaget = 300-400 stycken. I verkligheten var de 150+272 = 422. Alla de 422 skeppades över till New England som krigsfångar, men blev tillfälliga slavar på plats i Amerika.


5.5.1.2.2 Framme i New England

I New England fick de 422 tillfälliga skotska slavarna arbeta på järnbruk, i sågverk, som tjänare och på gårdar. De beskrevs av engelsmännen som högländare på grund av deras dåliga engelska. De var emellertid en blandning av människor från hela Skottland. De var såväl högländare som talade gäliska som skottar från lågländerna som talade lågskotska inklusive den lågskotska dialekten doric som idag talas i nordöstra Skottland. Människor i England som inte var vana vid gäliska och lågskotska uppfattade deras språk, inklusive deras accent och vokabulär, som främmande. Därav beskrivningen om dem alla som högländare.

Gemensamt för de 422 tillfälliga slavarna, utöver bristerna i engelska, var också att de flesta inte kunde läsa och skriva. I New England sattes de i skuld och fick arbeta tills de betalat av skulden. Sedan var de fria män, därav begreppet tillfälliga slavar. Eftersom de signerade på avtal som de inte kunde förstå, som de analfabeter de var, var de tekniskt bundna att arbeta för sina slavägare fram till att de arbetat av skulderna. En del av de 422 tillfälliga slavarna hade efternamn med Mac, t.ex MacIntosh, men i New England togs ofta Mac bort i efternamnen medan resten av namnet anglifierades. T.ex. MacIntosh blev efternamnet Toish efter att Mac togs bort och Intosh ändrades till Toish. Ett annat exempel på anglifiering var förnamn som Alester till Alastair, Danell/Dannell till Daniel, Sennell till Samuel och efternamn som Barrie till Barry, Beme till Bean, Blacke till Black, Camell till Campbell, Carmackhell till Carmichael, Coehon till Cowan, Gurden till Gordon, Hume till Holmes, Neale/Neil/Neill till Neal, Sotherland till Sutherland, Tiler till Taylor/Tyler, Wallis till Wallace, osv.

En del av de 422 tillfälliga slavarna, tillika före detta krigsfångarna, som hamnade i Massachusetts kunde betala av skulderna på tre år innan de blev fria. Andra som hamnade på järnbruk i New England fick arbeta tre dagar varje vecka under sex, sju eller åtta år till skulderna var betalda. Efter det var de fria. En del inkvarterades i hus där det bodde fyra tillfälliga skotska slavar per hus. Andra som hamnade på järnbruk fick arbeta 12 timmar om dagen i hårda farliga arbeten. De som inte hamnade i järnbruk såldes i New England för 20-30 pund per tillfällig skotsk slav. De hamnade i Massachusetts, New Hampshire och Maine. En del hamnade på sågverk medan andra blev tjänare. De som hamnade på sågverk fick arbeta som slavar tills de betalat av de 20-30 punden som deras slavägare köpte dem för. Sedan var de fria män. Samma gällde för tjänarna. I regel tog det tjänarna sju år att betala av sina skulder. En del av de 422 tillfälliga skotska slavarna såldes gruppvis medan andra såldes individuellt. Eftersom många av de före detta krigsfångarna var 12-25 år när de togs tillfånga 1650 och 1651 var de fortfarande i äktenskapsålder

Efter de 3-8 åren som kontraktsarbetare och kontraktstjänare i New England var de 422 männen fria. När de togs tillfånga 1650 och 1651 var många av dem 12-25 år. Som fria män var de flesta av männen 15-34 år. De flesta var därför fortfarande i äktenskapsålder när de fick sin frihet. Många gifte sig därefter. En del gifte sig med sina tidigare herrar och slavägares döttrar. Andra gifte sig istället med irländska hembiträden i Nordamerika. De irländska tjänsteflickorna och tjänstekvinnorna hade också skeppats över till de brittiska kolonierna i Nordamerika som tillfälliga slavar. 

En del av av de 422 männen, som arbetade som tillfälliga slavar på sågverk i New England, blev sedan framgångsrika bönder i Maine efter att de fick sina friheter. Få av de 422 männen i New England återvände till Skottland efter att de blev fria. De flesta stannade kvar i Nordamerika för resten av deras liv. Livet slutade emellertid inte lyckligt för alla de 422 männen. Efter att deras slaveri slutade fick några problem med rättvisan och hamnade tillfälligt i fängelser medan en och annan dödades av amerikanska ursprungsinvånare. En del arbetslösa hamnade i Boston. I Boston hånades de och sågs som andra klassens medborgare av den europeiska befolkningen som bodde där. De europeiska Bostonborna klassificerade dem på samma nivå som afroamerikaner och som amerikanska urinvånare. 

6 januari 1657 i Boston bildade flera tidigare skotska krigsfångar välgörenhetsorganisationen the Scots’ Charitable Society. De 27 männen som grundade den var James Adams, William Anderson (f. 1623), William Ballantyne, John Bennett, Alexander Bogle, John Clark, William Cossar, Thomas Dewar, William Gibson, Alexander Grant, James Grant, Peter Grant, James Ingles, Andrew Jamesone, John Kneeland, John Macdonald, Malcome Makcallome, John Mason, James Moore, Thomas Polson, Robert Porteous, Thomas Shearer, Alexander Simson, William Speed, George Thomson, George Trumble och James Webster. Av de var William Anderson, James Ingles, Alexander Grant, James Grant och James Moore med på fartyget John and Sara. Eventuellt var John Macdonald också med. Robert Porteous som nämndes ovan var från Skottland men härstammade från Normandie. År 1400 flyttade normandiska familjen Porteuse från Normandie till Scottish Borders i sydöstra Skottland. I Skottland ändrade de Porteuse till Porteous.

The Scots’ Charitable Society var den första välgörenhetsorganisationen någonsin i Amerika, inklusive i hela Nordamerika och Sydamerika. Organisationen blev en urtyp för tusentals andra senare privata välgörenhetsorganisationer i Amerika, som bl.a. USA är känt för idag. The Scots’ Charitable Society finns kvar idag, men heter numera Scots Charitable Society of Boston. Idag finns det minst 11 000 människor i Nordamerika som är ättlingar i rakt nedstigande led till någon eller några av de 422 skotska krigsfångarna som skeppades över till New England efter slagen i Dunbar 1650 och Worcester 1651. 

​
5.5.1.3 Slavarna från Edinburgh 1662-1665

På 1700- och 1800-talen steg Edinburghs population i snabb takt. 1592 hade Edinburgh 8 003 vuxna invånare plus ett antal barn. 1749 bodde det 49 000 människor i Edinburgh, 82 560 människor 1801 och 161 909 människor 1831. På 1700-talet bodde det 35 000 människor i trånga snuskiga ohygieniska bostäder i Edinburgh. Hyresbostäder byggdes med flera våningar för att få ut det mesta av stadens dyra markutrymmen. Rika som fattiga bodde sida vid sida. Ofta bodde de i samma byggnad. De fattiga var fler än de rika och brottsligheten i staden var hög. 

För att lätta på trycket från överbefolkningen bestämde domare i Edinburgh redan 1662-1665 att ett okänt antal tiggare, luffare och fattiga människor i Edinburgh togs och fängslades av myndigheterna. Sedan förslavades de och skickades till London och andra engelska städer med hamnar. Därefter skeppades de som slavar till utländska kolonier i Amerika och i Karibien och till engelska plantager i engelska kolonier i Amerika och i Karibien. Dessa fattiga ansågs var en pest som plågade Edinburghs samhälle på 1600-talet. Inte minst på grund av den höga brottsligheten som de förde med sig. Det var helt lagligt att skicka iväg dem över Atlanten som slavar. De skeppades inte över till Amerika och Karibien som kontraktsarbetare, kontraktstjänare eller tillfälliga slavar. De var renodlade slavar. Som afrikanska slavar vid samma tid betraktades Edinburgh-slavarna som slavägarnas egendomar. De kunde säljas och köpas för resten av deras liv medan tillfälliga slavar, som skrev på ett kontrakt som de fick arbeta under ett antal år, bara kunde säljas och köpas under kontraktstiden. Slavarna från Edinburgh 1662-1665 skrev aldrig på några kontrakt. De var fast i evigt slaveri eller fram tills att de frigavs. Fick de barn som slavar föddes barnen in i slaveri och tillhörde slavägarna.​


5.5.1.4 Efterdyningarna av Culloden 1746

I efterdyningarna av slaget vid Culloden 1746 i skotska Highland mellan Storbritannien på ena sidan mot jakobiter och Frankrike på den andra, togs många högländska jakobiter på den förlorande sidan. I själva slaget fångades emellertid bara 154 jakobiter och 222 fransmän in. En del högländska jakobiter som fångades in i slaget fördes efteråt till London. Där fängslades de på fartyg i floden Themsen. Vissa dömdes för transport till Carolina i Brittiska Amerika för att arbeta som kontraktstjänare och kontraktsarbetare. Där tvingades de arbeta utan lön under en tidsperiod. Däremot fick de mat, husrum och andra förnödenheter. Det var mycket vanligt i början av koloniseringen av Amerika hos fattiga europeiska utvandrare. Skillnaden var att majoriteten av de andra européerna gjorde det frivilligt i Amerika, medan dessa högländare tvingades till det.

Enligt en del nutida historiker fanns det aldrig några skotska slavar som skeppades över till Amerika på 1600- och 1700-talen. De hävdar att de som hävdar det ser historien med dagens västerländska standard för moral och inte med dåtidens synsätt i de sammanhang de inträffade i. En kontraktsarbetare eller en kontraktstjänare betraktades på 1600-talet som en del i ett arbetsförhållande, enligt dessa historiker. Som att göra karriär. Först 3-8 gratis arbete, sedan nästa steg i karriären betalt arbete som fri människa, osv. Med dagens synsätt betraktades det däremot definitivt som tillfälligt slaveri. Kritikerna mot denna åskådning menar bl.a. att genom att bortse från dagens synsätt riskerar man istället gå över till ordklyveri och bortse från vad som faktiskt hände. Ett mord på 1600-talet, t.ex. på en förrymd slav som mördades av hans eller hennes slavägare, blir inte mindre mord idag bara därför att det var lagligt på 1600-talet. Tillfälligt slaveri på 1600-talet blir inte mindre slaveri idag bara därför det var en del i ett arbetsförhållande. Det var tvång. Det var mot människornas vilja. De tvingades arbeta gratis. De ägdes av en slavägare. De kunde köpas och säljas till andra slavägare. De betraktades som egendom under åren som tillfälliga slavar.
​

5.5.1.5 Hundratusentals skottar

1701 fanns det 25 000 slavar på Barbados varav 21 700 var från Europa, enligt The Calendar of State Papers, Colonial Series of 1701. Det finns de som på annat håll hävdar att hundratusentals skottar skeppades över som slavar från Storbritannien till de engelska och sedan brittiska kolonierna i Amerika och i Karibien på 1600- och 1700-talen. Det finns emellertid inget stöd för det. För det första, år 1600, 1700 och 1801 bodde det 800 000, 1 miljoner människor respektive 1,608 miljoner människor i Skottland. Hundratusentals förslavade skottar som lämnade Skottland, utan större omfattande immigration till Skottland som den irländska på 1800-talet, hade definitivt påverkat Skottlands population negativt på 1600- och 1700-talen. 
För det andra finns det ingen dokumentation om att hundratusentals skottar lämnade Skottland på grund av slaveri på 1600- och 1700-talen. Jämför med utrensningarna i högländerna eller andra skotska emigrationer som är väl dokumenterade. Hundratusentals skottar som lämnade Skottland som slavar på 1600- och 1700-talen hade varit åtminstone hyfsat dokumenterat inom Skottland eller i Storbritannien. De hade nämnts inte minst i de kyrkliga arkiven där präster hade noterat att stora mängder medlemmar i deras socknar hade lämnat dem. De skotska slavarna hade också noterats i andra skrifter, kända poem, osv. 

För det tredje hade det påverkat hela det skotska samhället i Skottland ifall sådana stora mängder skottar lämnat Skottlands förhållandevis lilla population, dokumenterade eller inte. De flesta familjer i Skottland hade haft en anhörig eller vän som förslavats, känt någon som förslavats eller visste om någon som förslavats. Få skottar hade gått oberörda ifall hundratusentals skottar av Skottlands 800 000-1 608 000 invånare 1600-1801 hade förslavats. För det fjärde finns det inget som stödjer att England militärt gick in i Skottland och tog hundratusentals slavar på 1600- och 1700-talen och förde dem till Amerika och Karibien.

För det femte finns det ingen dokumentation på att oändligt många slavskepp gick mellan Skottland/England till Amerika och Karibien med hundratusentals skotska slavar. För 200 000 eller 300 000 skotska slavar med 300 skotska slavar per slavskepp krävdes det ungefär 667 respektive 1 000 transporter över Atlanten från Skottland/England till Amerika/Karibien. Med 200 skotska slavar per slavskepp behövdes det göras 1 000-1 500 transporter över Atlanten för att skeppa över samma mängd med slavar. För det sjätte finns det definitivt inget som stödjer att det fanns skotska eller engelska slavhandlare som bedrev handel med hundratusentals skotska slavar på 1600- och 1700-talen och tog över dem till Amerika/Karibien, vare sig i Skottland, England eller i Nordamerika. Däremot finns det bevis för att mindre antal skotska slavar skeppades över Atlanten, men inte hundratusentals. 

För det sjunde hade hundratusentals skotska slavar som skeppades över till Amerika/Karibien möts av protester av upplysta och/eller liberala skottar och engelsmän i Skottland respektive i England, om inte på 1600-talet i alla fall på 1700-talet. I synnerhet i Skottland. Skotska kyrkan och män företrädare för skotska kyrkan hade också kraftfullt gått in och protesterat högljutt mot att hundratusentals av deras medlemmar förslavats. Döpta medlemmar fick inte bli slavar enligt kyrkan. Protesterna från kyrkan hade liknat, fast i betydligt högre och mer omfattande grad, de protester som en del av kyrkans män gjorde på slutet av 1700-talet och början på 1800-talet när de protesterade mot att afrikaner fortfarande var slavar i brittiska kolonier.

För det åttonde hade det skotska samhället påverkats i en sådan anti-engelsk grad bland rika som fattiga skottar i fall det hade funnits hundratusentals skotska slavar som var underordnade skotska och engelska eller bara engelska slavhandlare på 1600- och 1700-talen. Det hade enligt en del historiker troligen blivit svårt att bilda kungariket Storbritannien 1707 av Skottland och England. Skottland hade sannolikt förblivit kvar som ett eget land eller som en lydstat till England efter 1707, men fortsatt i en personalunion. Den engelska drottningen och regenten Anne (1665-1714) var också drottning och regent av Skottland när Storbritannien bildades 1707. 1707-1714 var hon drottning och regent av Storbritannien. Med hundratusentals skotska slavar hade Anne sannolikt fortsatt förblivit varit kvar som drottning över England och Skottland och inte över Storbritannien från 1707. Krav hade eventuellt ställts från skotskt håll på att bryta personalunionen, vilket då hade resulterat i att engelskfödda Anne hade valt att bli drottning och regent över enbart England ifall hon gått med på det. Möjligen med kravet att Skottland hade fått en regent som hon kunde välja. De anti-engelska tongångarna i Skottland hade enligt samma historiker sannolikt också sedan lett till att en del skottar velat återuppta den gamla alliansen med Frankrike som de hade 1295-1560 för att undvika att skotska människor fortsatte förslavades. Det i sin tur hade lett till nya krigsslag mellan Skottland och England på 1700-talet. Sannolikt med engelska vinster.

Inget är skrivet i sten, men sannolikt skickades max ett par tusen skottar över från England och sedan Storbritannien till Amerika och Karibien som slavar på 1600- och 1700-talen. Sannolikt var inte de skotska slavarna fler än de 10 000 irländska slavarna som skeppades från Irland till Nordamerika under samma period. Se nedan. Däremot fanns det säkerligen hundratusentals skotska slavar under 2 800 års tid räknat från 1 000 f.Kr. till 1800-talet e.Kr. Med 3-10 % eller mer av Skottlands population som var slavar från 1 000 f.Kr. till 1200-talet e.Kr. blir det till slut hundratusentals människor i Skottland som levde som slavar inom Skottland eller som fördes och såldes som slavar till slavmarknader i utlandet bara under de 2 200-2 300 åren. 
​

5.6 Inom Storbritannien

På 1600- och 1700-talen tillfångatog England åtminstone 10 000 människor på Irland som motsatte sig Englands styre. Mot deras vilja skeppade engelsmännen över dem till Nordamerika där de fick arbeta som slavar. I England på 1600-talet fanns det också en möjlighet att människor som begick brott och dömdes till döden istället kunde skickas till Amerika där de fick arbeta som slavar, men det användes sällan. Istället verkställdes ofta avrättningarna.

Det finns en viktig skillnad mellan de irländska och de skotska slavarna som skeppades över till Amerika och hur de belyses idag, enligt en del historiker i slutet av 2010-talet som politiskt stod till höger. Enligt dessa historiker brukar skeppningen av irländska slavar till Nordamerika nämnas i USA av nutida demokrater och republikaner för att belysa att en del amerikanare av irländskt ursprung också har förfäder som var slavar och som var offer för den brittiska slavhandeln, inte bara amerikanare av afrikanskt ursprung. 

När sedan skotska slavar som skeppades till Nordamerika och Karibien på 1600-talet, t.ex. Edinburgh-slavarna, belyses brukar amerikanska demokrater och brittiska historiker som politiskt står till vänster säga att dessa skotska slavar var offer för i första hand brittisk imperialism och inte för främst brittisk slavhandel. Deras poäng är att Storbritannien skeppade över skottar som var fattiga, luffare, brottslingar, fångar eller politiskt eller religiöst obekväma människor. De var offer för en brittisk elit, rika markägare eller för rika handelsmän, enligt detta synsätt. Fattiga britter däremot hade inget med skeppningen att göra eller ens med slavhandeln med afrikanska slavar över Atlanten, enligt deras poäng. Den brittiska slavhandeln i sig över Atlanten började enligt dem med uppdelningen av rika och fattiga irländare och britter. Sedan övergick och ersattes den av slavhandeln med de afrikanska slavarna utan inblandning av fattiga britter.

Historiker politiskt till höger brukar däremot påpeka att både de skotska och afrikanska slavarna var offer för slavhandeln. Såväl rika som fattiga britter som brittisk medelklass vad inblandade i slavhandeln. Inte bara rika britter. När slaveriet officiellt upphörde i de brittiska kolonierna i Karibien 1834, men inofficiellt 1838, fanns det 46 000 brittiska slavägare i Storbritannien och i Karibien. De var både rika som fattiga. Många av ägarna var från den brittiska medelklassen. Enligt historiker till höger råder det ingen tvekan om att visst fattiga britter var delaktiga i slavhandeln. Det är följaktligen två helt olika vinklingar att se de irländska och skotska slavarna på, antingen som offer för slavhandel eller som offer för imperialism. Beroende på utgångspunkt kan också slutsatserna därmed bli annorlunda.

Från 1600-talet till 1800-talet fanns det arbetshus i England och i Wales där fattiga försörjdes och sattes i arbete. Fattigdom medförde att de inte hade något annat alternativ. På arbetshusen var de anställda under tvångsarbete. I praktiken var de frivilliga slavar. Alternativet till arbetshusen var arbetslöshet och svält. Arbetshusen tog också in övergivna bebisar. När de var tillräckligt gamla arbetade de som barnarbetare. Skotska motsvarigheten hette skotska fattighus. I de kunde upp till 400 människor bo på sådan anläggningar i städerna och upp till 300 människor på landsbygden. 1868 fanns det 50 skotska fattighus runtom i Skottland.

Från 1600-talet till början av 1800-talet kidnappades över 10 000 barn och utsatta vuxna människor i Storbritannien av britterna själva. De sattes på skepp som transporterade dem till först kolonierna och senare länderna i Amerika. Där fick de arbeta på plantagerna.

På 1700-talet började afrikanska slavar köpas in till London och Edinburgh. Ett mindre antal afrikanska slavar skeppades därför till Storbritannien. Även slavar från Indien och östra Asien köptes in till London och Edinburgh. I London och Edinburgh fungerade de afrikanska och asiatiska slavarna som personliga tjänare. De engelsmän och skottar som emigrerade till Nordamerika på 1700-talet och som hade indiska slavar tog ofta med sig dem till Nordamerika. På mitten av 1700-talet levde det 10 000 människor från Afrika i London. En del av dem var fria medan andra var slavar. 1750 hade London 700 000 invånare. 1,43 % av dem var från Afrika. 10 000/700 000 = 1,43 %. Det bodde också afrikaner i städer som Bristol, Bath, Liverpool och Lancaster och en del andra mindre småstäder. Ett mindre antal fanns även på engelska landsbygden över hela England, men de var relativt få.

I Skottland på 1700-talet fanns det många fler manliga än kvinnliga slavar från Afrika. Ofta var männen betjänter eller springpojkar åt sina skotska herrar. För en afrikansk slav på 1700-talet var det bättre att leva som slav i Skottland än på plantagerna i Amerika och i Karibien, enligt den traditionella bilden. Som nämndes tidigare menade professor Simon Newman på University of Glasgow 2018 att det inte betydde att slavarna i Storbritannien hade det bättre psykiskt än slavarna i kolonierna. I Skottland fick manliga slavar ofta lära sig läsa och skriva. De förväntades även att bli kristna, vilket i sin tur gjorde att de erkändes för att ha själar. Ibland gav skotska slavägare sina afrikanska slavar i Skottland husdjursnamn eller sarkastiska namn som Caesar för att ironiskt visa på slavarnas maktlöshet. Scipio som nämns lite längre ned var ett annat exempel på ett sådant namn. Kalla dem för utländska europeiska kunganamn var ett tredje exempel. Andra skotska slavägare föredrog att ge de afrikanska slavarna i Skottland vanliga brittiska förnamn. Oavsett vilka förnamn slavarna fick brukade de, såväl slavar som döptes och som inte döptes, få samma efternamn som sina ägare. Scipio Kennedy längre ned var ett sådant exempel på det. 

Barn i Amerika och i Karibien som hade europeiska pappor och afrikanska slavmammor tog ofta sin europeiska fäders efternamn. I Amerika och i Karibien fick de manliga slavarna oftast mer vanliga brittiska förnamn eller namn efter brittiska städer även om de också kunde få förnamn som Cato och Jupiter. Ett och annat spanskt förnamn förekom också bland slavar på brittiska plantager i Karibien. Exempel på vanliga slavnamn på brittiska plantager i Karibien: Charles, Archie, Big George, Billy, Daniel, Jack, Johney, Kingston, London, Ned, Sampson, Tom, Diego, osv. ​I USA var det vanligt att manliga slavar fick förnamnet Sam och kvinnliga slavar fick förnamnet Betsy. Betsy är ett engelskt smeknamn för Elizabeth. Det hände ibland att de afrikanska slavarna i Amerika och i Karibien namngavs efter sina slavägare på plantagerna, inte minst ifall de hyrdes ut till andra slavägare för att indikera på vem som ägde dem. I en del fall namngavs de efter de sjökaptener på slavskeppen som förde dem från Afrika till Amerika eller Karibien. I det sistnämnda fallet går det att i en del fall se varifrån i Afrika slavarna köptes och få en indikation på var i Afrika de kom ifrån.

Det går också utöver detta och med DNA-test på moderna människor också att se slavarnas ursprung på andra sätt. Slavarna i Amerika fick visserligen många gånger europeiska förnamn av sina slavägare, men internt bland slavarna fortsatte de ofta med sina afrikanska namn. De gav också ofta sina barn afrikanska namn. De barnen hade två namn, dels sitt interna afrikanska namn och dels sitt officiella europeiska namn. Cuffee är exempel på ett sådant afrikanskt namn. Det är en variant av Kofi som från början hade sitt ursprung i det akan-talande Ghana. Numera finns Kofi också i Elfenbenskusten, Burkina Faso och Togo. Det gavs till pojkar som föddes på fredagar. Kvinnliga varianten var Phibba. Exempel på andra namn var Quashee (Kwasi) för pojkar och för Quasheba för flickor, Quamin (Kwame) för pojkar och Mimba för flickor samt Cudjoe för pojkar och Juba för flickor.

Alla skotska herrar var inte vänliga mot sina afrikanska slavar i Skottland. En del afrikanska slavar fördes från Amerika eller Karibien till Skottland där de utbildades. Sedan när de hade nått ett visst ekonomiskt värde sålde deras skotska ägare dem tillbaka till kolonierna med vinst. Som tidigare nämndes rymde en del afrikanska slavar i Skottland. I skotska tidningar förekom det annonser om förrymda afrikanska slavar. Annonserna anses bevisa att det fanns afrikanska slavar i Skottland på 1700-talet, om än i mindre antal jämfört med i Amerika och i Karibien. Slavar förekom även på målningar i Skottland. Afrikanska slavar i Skottland förekom också i flera rättsfall, vilket ytterligare anses bevisa att det fanns afrikanska slavar i Skottland på 1700-talet.

5.7 Avskaffandet

I modern tid började motståndet mot slaveriet på de brittiska öarna redan på 1600-talet, även om en del nutida historiker menar att slavhandeln förbjöds i England 1102 medan andra historiker hävdar att den inte förbjöds 1102. Liberalismens fader, engelsmannen John Locke (1632-1704), var en motståndare till slaveriet. Han hävdade att "every man has property in his own person". På 1600-talet uppkom motståndet mot slaveriet på de brittiska öarna under samma tid som när de å andra sidan också på allvar kom igång med slavhandeln över Atlanten. 


5.7.1 Scipio Kennedy

En av de första afrikanska slavarna som blev fria i Skottland var Scipio Kennedy (1694-1774). 1700 togs han som sexåring i Västafrika. Han skeppades sedan till Karibien. Omkring 1702 köptes han av den skotska kaptenen Andrew Douglas of Mains. 1702 följde han med honom till Skottland. Andrew kallade pojken för Scipio efter Scipio Africanus (236-183 f.Kr.) som var en romersk general. 1705 gifte sig Andrews dotter Jean Douglas (d. 1767) med John Kennedy (d. 1742). Hon bytte då namn till Jean Kennedy. Paret Jean och John bodde sedan i 1100-tals slottet Culzean Castle i South Ayrshire tillsammans med Johns pappa Sir Archibald Kennedy (d. 1710), 1st Baronet 1682-1710. Archibald ägde slottet. Culzean Castle byggdes senare om i omgångar 1777-1792 till att få den form det har idag. Efter Jeans giftermål överlät hennes pappa Andrew den elvaåriga slaven Scipio till sin dotter som flyttade in i Culzean Castle 1705.

Enligt en del andra uppgifter flyttade Scipio in i Culzean Castle 1710. De anses vara felaktiga. De baseras på tron att John Kennedy flyttade in på slottet när han ärvde det 1710 av sin pappa Sir Archibald Kennedy, 1st Baronet​. De uppgifterna strider mot de första uppgifterna som säger att Andrew Douglas of Mains bara hade Scipio i tre år 1702-1705. Enligt de första uppgifterna flyttade John Kennedy aldrig hemifrån. Istället bodde han på Culzean Castle under hela sitt liv. När John gifte sig med Jean 1705 flyttade hon in hos honom och hans pappa Archibald. Johns mamma Elizabeth Leslie (1653-1693) dog däremot tolv år innan.

På Culzean Castle fick den unge Scipio arbeta som en page åt Jean. En page var en yngre manlig tjänare. På Culzean Castle lärde Scipio sig att läsa och skriva samt lite praktiskt arbete inom textil. Han blev också kristen och fick namnet Scipio Kennedy. Jean blev fäst vid Scipio och adopterade honom. Han fick emellertid fortsätta arbeta som slav och fortsättningsvis vara hennes personliga tjänare. Jean fick tjugo egna biologiska barn från 1706 och framåt, varav många dog som småbarn. 1710-1742 kallade sig John Kennedy för Sir John Kennedy, 2nd Baronet och Jean hette Lady Jean Kennedy från 1710. 

​Scipio fortsatte arbeta för Jean. 1725, efter ungefär 20 år som slav på Culzean Castle åt familjen Kennedy, gav Jean honom hans frihet. Han döptes som kristen och hade enligt kyrkan rätt till sin frihet, vilket Jean gav honom. Scipio var då 31 år gammal. Som en fri man fick Scipio friheten att flytta om han ville, men det ville han inte. Scipio valde istället att vara kvar på Culzean Castle, men i fortsättningen som betald anställd. Han skrev på ett nittonårigt anställningskontrakt som gav båda parter rätt att bryta det. Enligt kontraktet fick han tolv pund årligen samt ytterligare lite extra pengar. Jean gav honom också ett hus och lite mark 800 meter från slottet där han fick bo. Huset kostade familjen Kennedy 90 pund att bygga när det var nytt och var en imponerande stenbyggnad. Det låg där en del av Culzean Castles muromgärdade trädgård finns idag. Vid utgrävningar 2007 hittade arkeologer artefakter som kan ha varit Scipios personliga saker.

Efter 1725 fortsatte livet sin gilla gång på Culzean Castle. Familjen Kennedy var aktiva i smuggling. 1728 fick Scipio dottern Elizabeth Kennedy med den lokala kvinnan Margaret Gray utanför äktenskapet. Scipio och Margaret gifte sig senare samma år och fick ytterligare sju barn. Totalt åtta med Elizabeth. Scipio fortsatte att arbeta som Jeans personliga betalda tjänare fram till hennes död 1767. Då hade Scipio arbetat i hela 62 år för henne under åren 1705-1767, varav de första 20 åren som slav och de sista 42 åren som en fri man. När Jean dog var Scipio 73 år gammal. Hon testamenterade tio pund till honom och lite drygt tretton pund till var och en av sina biologiska barnbarn. Eftersom beloppen var ungefär i samma storleksordning anser nutida historiker att det visar på att Scipio ansågs var en del av familjen Kennedy. 

Efter Jeans död fortsatte Scipio att arbeta för hennes söner. 1774 dog Scipio. Han var då 80 år gammal. På kyrkogården Kirkoswald Old Church ligger en av hans söner Douglas Kennedy (1732-1781). På en gravsten står det "This stone is erected by Douglas Kennedy in Memory of his father Scipio Kennedy who died June 24, 1774 Aged 80 years.
Also here lieth the body of said Douglas Kennedy who died July 21, 1781 aged 49 years."

Det är inte säkert, men det tros att Scipio också ligger begravd på kyrkogården. Minst en av Scipios ättlingar lever idag i västra Skottland. 


5.7.2 Montgomery v Sheddan, 1756

Det dröjde till slutet av 1700-talet och i början på 1800-talet innan motståndet mot slaveriet ökade i verklig styrka i Storbritannien. Sedan gick det relativt snabbt. I Skottland började det med fallen 1) Montgomery v Sheddan, 1756 och 2) Spens v Dalrymple, 1769 och avslutades med fallet 3) Knight v Wedderburn, 1777/1778. De två första fallen utmanade Skottlands rättsväsende, men de hann aldrig avgöras i rätten på grund av dödsfall. Det var först med det tredje fallet Knight v Wedderburn, 1777/1778, som en domstol i Skottland fällde domen att slaveri var olagligt i Skottland. De tre fallen anses var mycket viktiga för utvecklingen till ett slaverifritt Skottland. Tredje fallet var dessutom direkt avgörande för att slaveriet upphörde i Skottland 1778.

Det första fallet Montgomery v Sheddan, 1756, började i Amerika.
1750 i Fredricksburg, på nuvarande USA:s östkust, såldes slaven Jamie av Joseph Hawkins till Robert Sheddan of Morrishill för 56 pund, 20 shilling och 6 pence. Jamie var från Afrika eller var född i Amerika eller i Karibien med ursprung från Afrika. Han var också känd som James och Shanker. Köparen Robert Sheddan var en skotsk handelsman från Ayrshire. Jamie fick namnet Jamie/James Montgomery efter att han köptes. Någon gång 1750-1755 tog Robert Sheddan med sig Jamie/James Montgomery till Ayrshire i Skottland. I Beith i North Ayrshire blev Jamie/James Montgomery döpt. I mitten på 1750-talet tänkte Robert Sheddan skicka tillbaka honom till de brittiska kolonierna på USA:s östkust. 

Robert Sheddan tog Jamie/James Montgomery från Ayrshire till Port Glasgow där ett fartyg skulle ta slaven över Atlanten. 21 april 1756 rymde Jamie/James Montgomery emellertid till Edinburgh. Han fångades och sattes i ett fängelse i Edinburgh där han kallades för James Montgomery Sheddan. I fängelset stämde han Robert Sheddan för att få sin frihet som döpt kristen. Fallet skulle sedan tas upp av domstolen Court of Session i Edinburgh. I december 1756 eller i början av januari 1757 innan 4 januari dog Jamie/James Montgomery i fängelset. Hans fall hann aldrig prövas och avgöras i domstolen medan han levde. Efter hans död lade domstolen ned fallet. Fallet blev därför aldrig avgjort.


5.7.3 Spens v Dalrymple, 1769 

På 1750- eller 1760-talen i Karibien köptes den afrikanska slaven Black Tom för 30 pund av skotten Dr David Dalrymple (d. 1770). 
Slaven var också känd som bara Tom.  David Dalrymple var 
hemmahörande i Methill i Fife. 1768 följde Tom med sin ägare till Skottland för att bistå honom under resan över Atlanten. I Skottland var det meningen att David Dalrymple sedan skulle skicka tillbaka Tom till Karibien. David Dalrymple blev emellertid sjuk i Skottland. Tom erbjöd då att hjälpa honom under förutsättning att han fick stanna kvar i Skottland. David Dalrymple sa ja, men det kalla klimatet i Skottland gjorde att Tom själv blev sjuk. Tom frågade då David Dalrymple om han kunde få skickas tillbaka till det varmare Karibien. Först ville Tom dock bli döpt. David Dalrymple gick med på det. Därefter tillfrisknade Tom. I början på hösten 1769 döptes Tom i en kyrka i Wemyss i Fife och bytte namn till David Spens. Förnamnet David tog han från David Dalrymple och efternamnet Spens tog han efter prästen Harry Spence som döpte honom.

Sedan var det meningen att David Spens, dvs. Tom, skulle resa tillbaka till Karibien som slav. David Spens tog emellertid hjälp av John Henderson som hämtade honom från David Dalrymples hus. I diskussionen med David Dalrymple, som uppstod vid hämtandet, hävdade David Spens och John Henderson att eftersom David Spens var döpt ansågs han inte längre som en hedning enligt kristendomen. Han betraktades inte längre som en slav enligt skotska kyrkan. David Spens och John Henderson yrkade på att David Spens skulle få lämna David Dalrymple som en fri man. Det gick inte i god jord hos David Dalrymple som anklagade David Spens för bedrägeri. Enligt David Dalrymple döptes David Spens bara för att kunna hävda sin frihet. David Spens och John Henderson protesterade och sa att David Dalrymples avsikt var att ta David Spens till Karibien och sälja honom till någon annan slavägare. De krävde att David Spens skulle få lämna David Dalrymple som en fri man och få ekonomisk ersättning för tiden som slav. Sedan lämnade David Spens och John Henderson huset där David Dalrymple bodde.

David Dalrymple vände sig då till domstolen Court of Session och hävdade att han hade rätt till David Spens tjänster. David Dalrymple krävde att David Spens skulle återlämnas till honom. David Dalrymple ville också ha ekonomisk kompensation för skador och utbetalda kostnader. Enligt David Dalrymple var David Spens nu värd 60 pund. Fallet skulle sedan tas upp i domstolen. Båda parter uppmanades lämna in sina versioner till domstolen. Några dagar senare hade David Dalrymple lämnat in sin version. Han återkom till domstolen ett par veckor senare och klagade på att David Dalrymple och John Henderson inte att hade lämnat in deras version. David Dalrymple trodde att det var en komplott för att kunna ta David Spens ut från Skottland. David Dalrymple begärde därför att David Spens skulle arresteras och sättas i fängelse i väntan till domen meddelades. Domstolen gick med på det. I mars 1770 fångades David Spens in i Skottland. Han arresterades och sattes i ett fängelse i Dysart i Fife och bötfälldes med 30 pund.

I fängelset påstod David Spens att David Dalrymple försökte få honom att lämna Skottland med våld. David Spens stämde sedan David Dalrymple för felaktig arrestering. Som döpt kristen menade David Spens att han inte borde ha arresterats eftersom han sågs som en fri man enligt den skotska kyrkan. David Spens släpptes ur fängelset efter att Walter Ferguson och William Chalmers betalade de 30 punden. Deras betalning anses bevisa att det fanns ett betydande stöd för avskaffandet av slavhandeln och slaveriet i Skottland när två skottar betalde borgen för en afrikansk slav i en liten obetydlig ort i Fife. I väntan på att David Spens stämning skulle tas upp och målet i Court of Session skulle avgöras sattes David Spens på fri fot. Under den väntan dog David Dalrymple. Domstolen lade då ned fallet. David Spens ansågs som en fri man eftersom hans tidigare slavägare var död. I och med att fallet aldrig prövades hann det aldrig bli något prejudikat.


5.7.4 Knight v Wedderburn, 1777/1778

1778 blev det olagligt att äga en slav inom Skottlands gränser. Den utlösande faktorn för förbudet av slaveriet i Skottland anses var de flera rättsfallen mellan afrikanska slaven Joseph Knight (f. 1749/1750) och skotten John Wedderburn of Ballendean (1729-1803), också känd som Sir John Wedderburn of Ballindean, 6th Baronet of Blackness och bara som John Wedderburn. Nedan nämnd bara med det sistnämnda namnet. Fallet är känt som Knight v Wedderburn, 1777 eller Knight v Wedderburn, 1778.

1749 eller 1750 föddes Joseph Knight i Afrika. I början på 1760-talet fångades han. 1762 fördes han som tolvåring eller trettonåring från Afrika till Jamaica i ett slavskepp. På Jamaica såldes han på en auktion till John Wedderburn som ägde sockerplantager på Jamaica. John Wedderburn ägde också 10 % av Jamaicas landareal. Den tolv- eller trettonåriga pojken fick namnet Joseph Knight efter kaptenen på slavskeppet som tog honom till Jamaica. Hos John Wedderburn fick Joseph Knight arbeta som tjänare och betjänt i hans hus på Jamaica. John Wedderburn lärde honom att läsa och skriva. Joseph Knight blev också döpt som kristen. Bli döpt var dock kontroversiellt. 1769 återvände John Wedderburn hem till Perthshire i Skottland. Han tog med sig den då nitton- eller tjugoåriga Joseph Knight. Tre år senare 1772 kom den på engelska i England kända domen Somerset v Stewart, också känt som Somersett's Case på engelska och Somersetts-fallet på svenska. 1772  slog den fast de tvivel som fanns om slaveriets laglighet i England och i Wales. Domen hävdade att slaveriet inte stöddes enligt common law. Enligt engelsk rätt fick inte slaveriet existera i England och i Wales. Sedan finns det fyra versioner om vad som hände med Joseph Knight fram till 1778.


Version ett, 1776-1778

I mitten av 1770-talet blev Joseph Knight ihop med skotskan Annie Thompson från Dundee. Hon arbetade som tjänarinna åt John Wedderburn. Annie Thompson fick emellertid sparken när John Wedderburn upptäckte att hon hade en kärleksrelation med Joseph Knight. 1777 eller 1778 läste Joseph Knight om det engelska fallet Somerset v Stewart från 1772. Han förutsatte att det som gällde i England också gällde i hela Storbritannien. Joseph Knight krävde därför fortsättningsvis få lön för sitt arbete hos John Wedderburn eftersom slaveriet var olagligt i hela Storbritannien, enligt Joseph Knight. Han krävde också att få lön retroaktivt för alla år han arbetade gratis som slav. John Wedderburn vägrade. Han ansåg att han hade gjort mycket för Joseph Knight, bl.a. utbildat och tagit hand om honom. John Wedderburn ansåg att Joseph Knight istället var skyldig honom evig gratis tjänstgöring.

När Joseph Knight inte fick någon lön valde han att rymma. 1777 eller 1778 stämde han John Wedderburn i ett fall som blev känt som Knight v Wedderburn, 1777 eller Knight v Wedderburn, 1778. Fallet togs upp i domstolen The Justices of the Peace i Perth. John Wedderburn vann. Joseph Knight överklagade sedan till domstolen Sheriff Court of Perth, också känd som Perth Sheriff Court. Joseph Knight vädjade till John Swinton (1723-1799) som var vice sheriffen av domstolen. John var också känd som John Swinton, Lord Swinton. Han slog fast att Joseph Knight hade rätt till sin frihet. 

1777 eller 1778 överklagade John Wedderburn till The Court of Sessions, också känd som The Court of Sessions of Scotland och Lords of Council and Session. Domstolen är Skottlands högsta civilrättsliga domstol. 1777 eller 1778 avvisade The Court of Sessions John Wedderburns överklagan och slog fast det var olagligt att äga en slav i Skottland enligt skotsk lag. Enligt domstolen var en afrikansk slav som fördes till Skottland från de brittiska kolonierna, t.ex. från Jamaica till Skottland, en fri man i det ögonblicket han rörde och satte sin fot på skotsk mark. Domen trädde i kraft 1778. Enligt domen blev Joseph Knight och alla afrikanska slavar i Skottland fria män från 1778. Därefter gifte sig Joseph Knight, nu som en fri man, med Annie Thompson.


Version två, 1777-1778

Enligt version två gifte sig slaven Joseph Knight med Annie Thompson efter att han rymde från John Wedderburn 1777-1778. Enligt denna versionen fick Joseph och Annie sedan ett barn. Sedan stämdes John Wedderburn av Joseph Knight i The Justices of the Peace. John Wedderburn vann målet. Joseph Knight överklagade därefter till domstolen Sheriff Court of Perth där han vann. John Wedderburn överklagade sedan till The Court of Sessions, som avvisade hans överklagan. De slog fast att det var olagligt att äga en slav i Skottland enligt skotsk lag. Joseph Knight var därför en fri man från 1778 och framåt.


Version tre, 1770-talet, senast 1778

Enligt version tre gifte sig slaven Joseph Knight med Annie Thompson på 1770-talet, men senast 1778, medan båda arbetade för John Wedderburn. Enligt denna versionen tillät John Wedderburn paret att gifta sig. Annie Thompson blev sedan gravid och väntade därefter Joseph Knights barn. När John Wedderburn fick reda på det valde han att avskeda henne. Joseph Knight ville då lämna John Wedderburn som inte gick med på det. Joseph Knight valde därefter att packa sina saker. När John Wedderburn upptäckte honom göra det såg han till att Joseph Knight arresterades och kastades i ett fängelse i Perth. I fängelset lyckades Joseph Knight övertyga John Swinton, vice sheriff av domstolen i Perth, att få lämna fängelset. Sedan stämdes John Wedderburn av Joseph Knight i The Justices of the Peace. Resten av version tre var sedan som version två ovan.


Version fyra, 1774-1778 (1774-1777)

Enligt version fyra skedde förloppet som i version ett, men under åren 1774-1778. I version fyra skedde stämningsförloppet mellan Joseph Knight och John Wedderburn under åren 1774-1777 och målet i The Court of Sessions 1777. Sistnämnda trädde i kraft 1778. Efter att Joseph Knight blev en fri man 1778 gifte han sig med Annie Thompson, enligt version fyra. 

Det som talar mot version två och tre är att afrikanska slavar inte fick gifta sig i Storbritannien vid den här tiden. Det var först när de blev frigivna av sina ägare eller blev fria enligt lagen som de som fria människor fick gifta sig. I version två gifte sig Joseph Knight när han var på rymmen som slav och i version tre gifte han sig medan han fortfarande var en slav. I version ett och fyra däremot gifte Joseph Knight sig efter att han blev en fri man. Oavsett vilken av de fyra versionerna som är mest korrekt blev Joseph Knight enligt lagen en fri man 1778. Efter 1778 upphör alla spår av honom och Annie Thompson. Inget mer är känt om vad som hände under resten av deras liv eller när de dog. En nutida historiker spekulerade i att de bytte namn och bodde kvar i Skottland eller flyttade till England. En annan nutida historiker gissade på att de båda dog kort efter 1778. Han på grund av sjukdomar och hon på grund av sjukdomar eller i samband med när hon födde deras barn. 


5.7.5 Andra fall

Trots exemplen med Scipio Kennedy och Joseph Knight och några andra välkända afrikanska slavar som blev fria män i Skottland är det överlag inte känt hur andra afrikanska slavar integrerades i det skotska samhället efter att de blev fria. Det är oftast okänt hur de kände sig och vad de gjorde av sin frihet, även om det förmodas att de var glada över att bli fria. Det är emellertid känt att en del gick med i den brittiska armén. Övriga fria slavar, som också i fallen med förrymda afrikanska slavar, förmodades försökte integrera sig så gott som möjligt i det skotska samhället. Det antas att de fick barn med skotska kvinnor. Några förmodades flyttade söderut till England. Det är känt att i nästan alla framstående skolor i de skotska högländerna fanns det minst en afrikansk elev eller en elev med afrikanskt påbrå per skola 1790-1830. Inte varje år utan minst en per skola under de fyrtio åren. 

Fotboll var ett område som några afrikaner eller människor med afrikanskt påbrå bl.a. engagerade sig i Skottland i slutet av 1800-talet. 1881 i Edinburgh bildades det kvinnliga fotbollslaget Mrs Graham's XI av skotskan Helen Graham Matthews (f. 1857/1858). Hon var från Angus och var även känd under sin pseudonym Mrs Graham. Mrs Graham's XI var Storbritanniens äldsta kända kvinnliga fotbollslag. Efter att ha sett en herrlandskamp mellan England och Skottland på the Oval i London beslöt hon att bilda ett kvinnligt lag i Edinburgh 1881. Hon var målvakt i laget. Eftersom tjejerna i laget utsattes för trakasserier av män använde alla i laget pseudonymer för att skydda sina identiteter. Lagets första match spelades 9 maj 1881 i Leith strax utanför centrala Edinburgh. Matchen spelades i området kring eller i närheten där fotbollsarenan Easter Road ligger idag. Sedan 1893 har den varit hemmaarena för fotbollslaget Hibernian. Ibland nämns det att Mrs Graham's XI's första match spelades på Easter Road, men den arenan började byggas först 1892. Det går dock inte att uteslutas Mrs Graham's XI första match spelades på samma plats som den senare uppförda Easter Road. Hur som helst, Mrs Graham's XI's första match 9 maj 1881 kallades för en kvinnlig landskamp mellan Skottland och England. 

20 maj 1881, strax efter första matchen, spelade Mrs Graham's XI en ny match men nu i Glasgow inför 5 000 åskådare. Matchen avbröts i början av andra halvlek efter en våldsam planinvasion från åskådare som jagade de kvinnliga fotbollsspelarna i båda lagen. Mrs Graham's XI spelade senare flera matcher som också utsattes för planinvasioner. Manliga åskådare ansåg att fotboll var en sport för män som var opassande för kvinnor. I Mrs Graham's XI spelade sedan Carrie Boustead minst en match som målvakt 1896 i Wishaw i North Lanarkshire. Hon var från Afrika eller av afrikansk börd, men uppvuxen i Liverpool på 1870-talet. Hennes ursprungliga namn var Clara Berry.

En annan med afrikansk börd var Andrew Watson (1856-1921). Han spelade fotboll för bl.a. skotska Queen's Park FC och engelska Corinthians. Han spelade också tre landskamper för Skottland 1881-1882 och var en första med afrikanskt påbrå att dra på sig den skotska landslagsdräkten i fotboll. Andrew Watson föddes 1856 i Georgetown i Demerara i Brittiska Guyana i nuvarande Guyana i norra Sydamerika. Han var son till den förmögna skotska sockerplantageägaren Peter Miller Watson (1805-1869) och Hannah Rose från Georgetown i Brittiska Guyana. Fram till 1834 var Peter Miller Watson slavägare i Brittiska Guyana. Han föddes i Kiltearn i Ross and Cromarty i Highland. Peters pappa James Watson of Crantit (d. 1808) var från Orkneyöarna. James gifte sig med en kvinna som hette Christian Robertson (1780-1842). Fyra av James och Christians söner arbetade i Demerara. Den femte sonen var jurist i London.

Andrew Watsons mamma Hannah Rose var av afrikansk börd. Peter och Hannah gifte sig aldrig men fick barnen Annetta och Andrew. Pappan Peter och de två barnen flyttade sedan till Weylea nära Guildford sydväst om London där Peter dog 1869. Andrew Watson studerade därefter i Halifax i West Yorkshire och från 1871 i King's College School i Wimbledon i sydvästra London. På King's College School spelade han bl.a. fotboll på fritiden. Som nittonåring på mitten av 1870-talet började Andrew Watson 
studera på University of Glasgow i Glasgow där hans intresse för fotboll ökade. Andrew Watson spelade ytterback både till vänster och höger. 1880 började han spela för skotska Queen's Park FC. 1881 debuterade Andrew Watson för Skottland i en landskamp mot England i London. Skottarna vann med 6-1. Några dagar senare spelade han sin andra landskamp, men mot Wales som Skottland vann med 5-1.

1882 spelade Andrew Watson sin tredje och sista landskamp för Skottland när de vann mot England i Glasgow 5-1. Därefter flyttade han till London med sin familj. Eftersom skotska fotbollsförbundet på den tiden bara lät spelare som bodde i Skottland spela för det skotska landslaget var Andrew Watsons landslagskarriär därmed slut. Det var emellertid en fin svit med 3 vinster på 3 landskamper och målskillnaden 16-3. 1926, vilket var 44 år efter Andrew Watsons sista landskamp, hade Manchester-baserade nyhetstidningen Athletic News med Andrew Watson i sin startelva som vänsterback över de bästa spelarna som någonsin representerat det skotska fotbollslandslaget.

Efter Andrew Watsons sista landskamp för Skottland 1882 dröjde det 83 år till mitten av 1970-talet innan nästa spelare av icke traditionellt skotskt utseende spelade för skotska landslaget i fotboll. Det var Paul Wilson (1950-2017) som spelade en landskamp för Skottland i mitten på 1970-talet mot Spanien. Han föddes i Bangalore i Indien som son till en skotsk pappa och en holländsk-portugisisk mamma. Familjen flyttade till Skottland när Paul Wilson var ett år gammal. Han var mittfältare och gjorde bl.a. 30 mål på 129 matcher för Celtic 1967-1978. Nästa spelare av däremot afrikanskt ursprung som spelade för Skottland var mittfältaren Nigel Quashie (f. 1978) när han debuterade för Skottland mot Estland 2004. Nigels pappa var från Ghana och hans mamma var från England. Nigels morfar var från Glasgow. Nigel spelade 14 landskamper för Skottland 2004-2006. Han var den andra fotbollsspelaren av afrikanskt ursprung som representerade det skotska herrlandslaget i fotboll. Den första var Andrew Watson.


5.7.6 Slavhandeln och slaveriet avskaffades

Enligt en historiker på 2010-talet kunde de få afrikanska slavarna i Skottland, ungefär 70 eller 80 i genomsnitt oavsett år 1707-1778, göra att skottarna uppfattade dem mer som individuella människor och inte som en stor grupp. Jämför med de glåpord som en del skottar skrek efter de många irländarna som flyttade till Skottland på 1800-talet. Denna historiker tog upp exemplet med slaven Ned Johnson. Han var från Afrika eller bördig från Afrika. På 1760-talet köptes han av en skotte i Brittiska Amerika i nuvarande östra USA. Skotten förde därefter Ned Johnson till Skottland. I en ladugård i Glasgow hängde Ned Johnsons slavägare sedan upp honom i ett rep och piskade honom. De skotska grannarna hörde Ned Johnsons gråt. De gick in i ladugården och skar av repet. Sedan tog de honom till en domare som frigav slaven.

Eftersom de afrikanska slavarna i Skottland var få var det å andra sidan lättare för dem att bli en del av det skotska samhället. Det kunde enligt historikern ovan gjort det svårare för vanliga skottar att stödja och hålla fast vid slaveriet. Å andra sidan fanns det enligt samma historiker en djupt rotad känsla i hela Storbritannien att landets ekonomi skulle krascha eller minska avsevärt utan inkomsterna från triangelhandeln och slaveriet. Därför fanns det samtidigt ett stöd för slaveriet i Storbritannien på 1700-talet. Under stora delar av 1700-talet visste dessutom inte en normal britt vad de afrikanska slavarna utsattes för på plantagerna i kolonierna.

Det var först när ekonomer som Adam Smith (1723-1790) började uttala sig som synen på slaveriet började ändras ur ett vetenskapligt synsätt. Adam Smith var en skotsk nationalekonom och filosof. Han brukar räknas som grundare av den moderna nationalekonomin. Vid sidan av liberalismens fader, engelsmannen John Locke (1632-1704), kallas Adam Smith också ibland för för liberalismens fader. 1776 publicerades Adam Smiths centrala verk "Nationernas välstånd". Enligt Adam Smith hindrade slaveriet företagsfriheten. Ur ett ekonomiskt perspektiv var slaveriet inte längre försvarbart, enligt Adam Smith. Det hindrande inte att också vanliga skottar var motståndare till slaveriet och stod upp mot slaveriet, men av känslomässiga skäl och inte av vetenskapliga. Lägg därtill kyrkans roll. De ville att de afrikanska slavarna skulle döpas och kristnas. Döpta människor fick inte vara slavar enligt kyrkan.
​

5.7.6.1 Åren 1772-1843

1772 blev det olagligt att äga en slav i England och i Wales. 1778 blev det olagligt att äga en slav i Skottland. Däremot gick det bra att äga en slav utanför Skottlands gränser efter 1778. Den brittiska slavhandeln och slaveriet över Atlanten från Afrika till Amerika och Karibien pågick till 1807 och inom de brittiska kolonierna utanför Afrika till 1834-1843. Avskaffandet över Atlanten 1807 försiggick av en lång kampanj i Storbritannien för att ta bort slavhandeln. Det fanns många människor som var mot slaveriet i Storbritannien. De var från alla samhällsskikt, rika som fattiga. Även de afrikanska slavarna som gjorde motstånd på plantagerna i de brittiska kolonierna och afrikanska slavar som blivit fria spelade en viktig roll för att belysa kampanjen i Storbritannien. I Skottland engagerade sig kyrkan i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet för att avskaffa slavhandeln i det brittiska imperiet.

I slutet av 1780-talet uppstod en rörelse i Skottland för att avskaffa den brittiska slavhandeln utanför Storbritanniens gränser. Den leddes av medlemmar från skotska kyrkor som t.ex. William Dickson of Moffat som hade levt på Barbados i 13 år och sett slavarnas brutala förhållanden. Prästen Robert Walker (1755-1808) anslöt också. Han var även känd som Reverend Robert Walker of Canongate, Edinburgh. Mest känd är han idag för att ha avbildats på Henry Raeburn's (1756-1823) målning The Skating Minister från 1790-talet. De tillsatte kommittéer som the Edinburgh Committee for the Abolition of the Slave Trade (1789). 1792 skickade skottar i hela Storbritannien 185 petitioner till parlamentet i London och begärde att slavhandeln skulle upphöra. Det motsvarade över 33 % av alla petitioner som skickades från hela Storbritannien. Många framstående skottar var baserade i London som t.ex. jurister.En petition är en begäran eller framställning från enskilda personer eller organisationer till en myndighet. I början på 1790-talet började en bredare allmänhet i Storbritannien bli mer medvetna vad slaveri var för något, vad slavarna utsattes för på plantagerna i kolonierna och hur deras situation såg ut. 

1807 med Slave Trade Act 1807 avskaffades tillslut den brittiska slavhandeln över Atlanten inom det brittiska imperiet, men inte själva slaveriet. Slavar fick inte köpas eller bytas mot varor i Afrika och fraktas över Atlanten till Amerika och Karibien och sedan säljas. Däremot var det tillåtet för slavägarna i kolonierna att behålla sina slavar som de redan hade. De slavarna fick fortsätta att vara slavar. Den brittiska slavhandeln inom de brittiska kolonierna utanför Afrika fick också fortsätta, enligt Skottlands regering 2018. Det var fortsatt tillåtet att transportera slavar från en brittisk koloni utanför Afrika till en annan brittisk koloni och sälja dem där. T.ex. var det tillåtet att frakta slavar från Jamaica till Bahamas och sälja dem på Bahamas. Slavar fick däremot inte fraktas över Atlanten från t.ex. Västafrika till Jamaica. Förbudet av slavhandeln avskräckte plantageägare från att låta sina slavar arbeta ihjäl sig och köpa nya slavar från auktionshus som anlänt direkt från Afrika eller på slavskepp som kom direkt från Afrika. 

Nämnas i sammanhanget bör också engelsmännen Thomas Clarkson (1760-1846) och William Wilberforce (1759-1833). Thomas Clarkson var en av pionjärerna och ledarna i den engelska abolitioniströrelsen. Han kämpade för att slavhandeln och slaveriet skulle upphöra inom det brittiska imperiet. På ålderns höst stred han också för att slaveriet skulle upphöra i hela världen. Abolitionismen var en åskådning som arbetade för att slaveriet skulle upphöra baserat på religiösa, sociala och moraliska skäl. Thomas Clarkson influerade den engelska politikern och filantropen William Wilberforce från Kingston upon Hull. 

William Wilberforce satt 45 år i brittiska underhuset House of Commons i parlamentet i London 1780-1825. Under 20 år 1787-1807 kämpande han i brittiska underhuset för att den brittiska slavhandeln över Atlanten skulle upphöra. William Wilberforce var partilös. Han var övertygad om vikten av religion, moral och utbildning. Politiskt stödde William Wilberforce både de konservativa Tory och de liberala Whig. Politiskt var han mer konservativ gällande frågor på hemmaplan i Storbritannien och mer liberal rörande frågor utanför Storbritanniens gränser som t.ex. slavhandeln och slaveriet som han ville stoppa. På äldre dar kämpade William Wilberforce för att slaveriet helt skulle upphöra i de brittiska kolonierna. 1825 slutade han som parlamentariker efter sviktande hälsa. William Wilberforce fortsatte emellertid vid sidan av för att kämpa för slaveriet skulle upphöra i de brittiska kolonierna. Tre dagar efter lagen om förbudet klubbades igenom 1833 dog han.

Andra som måste nämnas som kämpade för slavhandels upphörande över Atlanten och att det upphörde 1807 var bl.a. engelsmannen Granville Sharp (1735-1813), engelskan Hannah More (1745-1833) och skotten Charles Middleton (1726-1813), 1st Baron Barham 1805-1813. Sistnämnda spelade en avgörande roll för upphörandet av slavhandeln över Atlanten. Charles Middleton var inte släkt i rakt uppstigande led till Catherine (f. 1982), hertiginna av Cambridge och född som Catherine Elizabeth Middleton. Hon är allmänt känd som Kate Middleton i medierna och är gift med prins William (f. 1982), hertig av Cambridge.

Efter 1807 använde Storbritannien sedan sitt inflytande för att övertyga andra länder runt om i världen att också upphöra med deras slavhandel. Anhängarna mot slavhandeln fortsatte sina kampanjer. Det var under denna tid som kvinnor, som inte fick rösta, också gjorde sig mer synliga. De startade lobbygrupper som stödde avskaffandet av slaveriet. Främsta motståndare inom Storbritannien var de slavägarna på plantagerna i de brittiska kolonierna som kämpade hårt för att upprätthålla systemet och andra som gjorde vinster på slaveriet. Trots avskaffandet av den brittiska slavhandeln över Atlanten 1807 fortsatte slavhandeln, men nu olagligt efter 1807. 1815 lämnade den brittiska regeringen förslag att alla nya lagliga slavar i kolonierna skulle registreras. Registreringarna började gradvis från 1817. I de fanns slavägarnas namn, slavarnas namn, ålder, i vilket land de föddes i, kategori av yrke som slavarna skulle eller arbetade med, t.ex på fält, samt andra noteringar. En del slavägare i kolonierna motsatte sig detta och valde att avstå från att registrera slavarna.​

På 1820-talet var kommittéer, i Edinburgh, Glasgow och i andra städer som var mot slavhandeln och slaveriet i kolonierna, inledningsvis försiktiga i deras uttalanden om slavhandeln och slaveriet. De begärde först förbättrade förutsättningar för slavarna i kolonierna och ett gradvis avskaffande av slavhandeln och slaveriet. Andra som skotten Andrew Mitchell Thomson (1779-1831) krävde betydligt mer omfattande åtgärder. Han var också känd som Dr Andrew Thomson och var en ledande person från den skotska kyrkan. Andrew Mitchell Thomson intog en framträdande roll i rörelsen mot slavhandeln och slaveriet i kolonierna. Han föreslog att slavhandeln och slaveriet omedelbart skulle avskaffas och inte gradvis. 1830 sa han “the very Upas tree of the moral world, beneath whose pestiverous shade all intellect languishes and all virtue dies… The foul sepulchre must be taken away. The cup of oppression must be dashed to the ground. The pestiverous tree must be cut down and eradicated; it must be, root and branch of it, cast into the consuming fire and its ashes scattered to the four winds of heaven.”

Han menade ungefär att med slaveriets existens försvinner alla moraliska värden. De kastar en skugga över allt intellekt och dygd som dör. För att ta bort slaveriets förtryck måste hela slaveriets träd huggas ned, sedan brännas upp och därefter bör dess aska spridas för vinden i alla väderriktningar. Underförstått menade han att det inte räckte med att begränsa slaveriet lite. För att återfå moralen var slaveriet tvunget att upphöra helt.

Den brittiska regeringen lyssnade på abolitionisterna även om det tog några år innan fullständigt avskaffande av slaveriet inträffade. På 1820-talet införde den brittiska regeringen bestämmelser som gradvis förbättrade situationen för de människor som befann sig i slaveri i brittiska kolonier. Det höjdes också röster för att avskaffa såväl slavhandeln som slaveriet i de brittiska kolonierna som i exemplet med Andrew Mitchell Thomson ovan. Denna utveckling mot ett fullständigt avskaffande av slavhandeln och slaveriet i de brittiska kolonierna finns väl dokumenterat i privata brev och i affärsbrev från slavägare samt från tal och skrifter från abolitionister. 

1826-1830 införde den brittiska regeringen nya lagar för att skydda den existerande slavpopulationen i de brittiska kolonierna. Det var lagar som arbetsvillkor, miniminormer för mat och kläder, straffåtgärder och bestämmelser för gamla och sjuka slavar. På Jamaica fick inte slavar längre separeras från sina familjer. Frigivna slavar fick äga privata egendomar och fick rätt till arv. Mord på slavar bestraffades med döden. På Barbados uppmanades slavägarna att döpa alla sina slavar. Präster på Barbados var skyldiga att registrera alla födslar, dop, giftermål och dödsfall som inträffade i slavpopulationerna. Slavar från Afrika eller av afrikanskt ursprung som blev anklagade för brott som ledde till dödsstraff fick pröva sina mål i en domstol på samma sätt som människor av europeiskt ursprung. På Grenada fick alla slavar rätt till en liten plätt mark tillräckligt stor för att kunna odla grödor på. De hade också rätt till 28 arbetsdagar per år för kunna odla på den. På Antigua var slavägare skyldiga att bygga ett tvårumshus till varje kvinnlig slav som var gravid med sitt första barn.

1 augusti 1834 enligt The Slavery Abolition Act 1833 från 1833 avskaffades slavhandeln och slaveriet i hela det brittiska imperiet förutom i a) Kapkolonin (södra Sydafrika) som fick vänta till 1 december 1834, b) Mauritius som fick vänta till 1 februari 1835 och c) det Brittiska Ostindiska Kompaniets besittningar i Indien samt på Sri Lanka och på Sankta Helena i södra Atlanten som fick vänta till 1843. Efter det fick det inte förekomma slavhandel eller slaveri vare sig i Storbritannien eller i Storbritanniens kolonier. 1 augusti 1834 frigavs på pappret formellt 800 000 afrikanska slavar eller slavar av afrikansk börd som ägdes av brittiska slavägare i de brittiska kolonierna. Det ersattes av ett lärlingssystem. Enligt lagen var det tänkt att slavar som var över sex år gamla var tvungna att arbeta 45 timmar gratis varje vecka under ytterligare sex år för deras tidigare slavägare innan de blev helt fria. Lärlingssystemet skulle upphöra 1 augusti 1840. Det möttes emellertid av protester och lärlingssystemets avskaffande tidigarelades till 1 augusti 1838 då det togs bort helt. I praktiken avskaffades slaveriet i brittiska kolonier i Karibien, etc. därför först 1 augusti 1838 inklusive de fyra årens lärlingssystem 1834-1838, men som sagt var officiellt 1834.

1834 fick 46 000 slavägare i Storbritannien ekonomisk kompensation för att de slutade med slaveriet i kolonierna, enligt historiker. En del källor hävdar att pengarna betalades ut 1833, men 1833 fanns det fortfarande slavar i de brittiska kolonierna. Den ekonomiska kompensationen betalades ut efter att slaveriet upphörde 1 augusti 1834 enligt den första gruppen av historiker. En tredje grupp historiker hävdade att kompensationen betalades ut 1834-1845.1833/1834 utgjorde kompensationen 40 % av Storbritanniens årliga inkomst och 5 % av Storbritanniens bruttonationalprodukt. Pengarna för utbetalningarna fick Storbritanniens skattebetalare betala. Kompensationen till slavägarna 1833/1834 var 20 miljoner pund, motsvarade som 216 miljarder kr beräknat på löners värden år 2018. Staten Storbritannien fick ta ett lån på 15 miljoner pund 1835, motsvarande 162 miljarder kr beräknat på löners värden år 2018. Det dröjde 180 år tills Storbritannien betalat av lånet år 2015. Kompensationen 1833/1834 var den största ekonomiska räddningsaktionen i brittiska historia fram till brittiska bankers räddningsstöd 2009.

Den britt som fick mest pengar av den brittiska staten 1833/1834 var skotten och affärsbaronen George Rainy från Inverness. Han fick 146 295 pund av brittiska staten 1833/1834, motsvarande 1,462 miljarder kr beräknat på löners värden år 2017, för kompensation för att han frigav sina 2 794 slavar som fanns på 30 plantager i Brittiska Guyana i det som idag är landet Guyana. Guyana ligger i norra Sydamerika inklämt mellan Venezuela i väster, Surinam i öster och Brasilien i söder. Öster om Surinam finns Franska Guyana. Den som fick näst mest var skotten Sir John Gladstone (1764-1851). 1st Baronet of of Fasque and Balfour 1846-1851. Han fick 106 769 pund av brittiska staten 1833/1834, motsvarade 974 miljoner kr beräknat på löners värden år 2014, för kompensation för 2 508 slavar på 9 plantager. Sir John Gladstone var far till William Ewart Gladstone (1809-1898) som var Storbritanniens premiärminister 1868-1874, 1880-1885, 1886-1886 och 1892-1894. William Ewart Gladstone motsatte sig avskaffandet av slaveriet i de brittiska kolonierna. Hans första tal i parlamentet i London i början på 1830-talet var ett försvar för slaveriet. 

En annan som fick mycket pengar var skotten George Parker från Ayrshire. Han fick 91 000 pund av brittiska staten 1833/1834, motsvarande 908 miljoner kr beräknat på löners värden år 2017, för 1 741 slavar på nio platser i Brittiska Guyana. Skottarna David Lyon Jr of Balintore Castle i Forfarshire i nuvarande Angus och Boyd Alexander of Mauchline i Ayrshire i nuvarande East Ayrshire fick 46 854 respektive 43 259 pund av brittiska staten 1834 för sina slavar, vilket motsvarade 469 miljoner respektive 433 miljoner kr beräknat på löners värden år 2017. Boyd Alexander hette Boyd i förnamn. Han bodde i  Ballochmyle House i Mauchline. George Rainy fick 52,4 pund i genomsnitt i kompensation per slav 1833/1834 medan George Parker fick 52,3 pund och Sir John Gladstone endast fick 42,6 pund per slav. Alla fick inte de summorna i genomsnitt per slav. Engelsmannen Henry Lascelles (1767-1841), 2nd Earl of Harewood 1820-1841, fick 26 309 pund i kompensation av brittiska staten 1833/1834 för 2 554 slavar på 6 plantage. Han fick 10,30 pund i genomsnitt per slav.

Omkring hälften av utbetalningarna 1833/1834 gick till brittiska slavägare som bodde i Karibien och i Afrika och andra hälften gick till britter som bodde i Storbritannien. Skotska slavägandet var både utbrett och olikartat när det avskaffades på 1830-talet. Det fanns allt från a) det traditionella slavägandet med skotska slavägare på plats i Amerika och i Karibien vid plantagerna, b) rika skottar som bodde i Storbritannien men som hade många slavar i Amerika eller i Karibien c) skotska handelsföretag som ägde hundratals slavar och som fick tiotusentals pund i ersättning 1833/1834, till d) vanliga britter i Karibien och i Storbritannien som ägde slavar, men som aldrig såg sina slavar. 

Många av de 46 000 slavägarna i Storbritannien som fick ekonomisk kompensation 1833/1834 var vanliga brittiska människor från medelklassen i Karibien och i Storbritannien. De ägde oftast bara några slavar per person. De ägde ingen mark i Karibien. Istället hyrde de ut sina slavar till markägare i Karibien. Många var änkor. Omkring 40 % av alla brittiska slavägare i Karibien var kvinnor som överlevde sina män och ärvde deras mäns egendomar, inklusive deras mäns slavar. Det fanns också de som bara ägde en slav som de hyrde ut till ett plantage. Även skotska barn som sexåriga Anna Archibald från Black Quarry i Glasgow ägde en slav i Trinidad i Karibien. Ersättningen hon fick av brittiska staten 1834 tilldelades hennes mormor som var hennes vårdnadshavare. 

Slavägandet i Storbritannien, som en gång på 1700-talet var koncentrerat till Bristol, London, Liverpool och Glasgow, var vid avskaffandet 1 augusti 1834 spritt över hela Storbritannien. 1834 fanns det slavägare från Cornwall i sydväst till Orkneyöarna i norr. I Skottland fanns de i hela landet, i Scottish Borders i sydöst, i Glasgow och i Edinburgh i mittenbältet, i Aberdeenshire i nordöst, i högländerna i väster och i norr, i Sutherland och på Orkneyöarna i norr, osv. Procentuellt i förhållande till Storbritanniens befolkning fanns det flest slavägare i Skottland. På 1830-talet bodde 10 % av Storbritanniens population i Skottland, men 15 % av alla brittiska slavägare hade sina hem i Skottland. En del skotska slavägare bodde också i England, på Irland och i Karibien. Antalet skotska slavägare var därför fler än de 15 %. 

De före detta slavarna fick däremot inga pengar 1834. Det ansågs att deras frihet var belöning nog. I Sverige avskaffades träldom 1335. I svenska besittningar utanför Europa dröjde det till 1813 innan Sverige började avskaffa slaveriet. Under de efterföljande 34 åren 1813-1847 avskaffade Sverige successivt slaveriet i svenska besittningar utanför Europa. 1847 avskaffades slaveriet helt i svenska besittningar utanför Sveriges gränser. Det året, 1847, friköptes och frigavs de sista slavarna på Saint Barthélemy. Saint Barthélemy ligger i Karibien och var en svensk koloni 1784-1878. I USA avskaffades slaveriet 1865. 

​Många historiker och ekonomer menar att slavhandeln i Storbritannien och i de brittiska kolonierna i Nordamerika och i Karibien möjliggjorde för uppkomsten av kapital som kunde finansiera uppkomsten av industrialismen. Bevisen för den tesen "slavar-->kapital-->
​industrialismen" är emellertid ofullständig. Tesen drivs ofta av historiker och ekonomer som politiskt står till vänster. De hävdar ofta att slaveribranschen var en viktig del av den skotska tillväxten i början på 1800-talet. Pengarna från slavhandeln möjliggjorde investeringar inom skotska industrier, järnvägar och finanser på 1800-talet. Många av de rikaste handelsmännen i Glasgow var eller hade varit inblandade i handeln med Karibien. 1807 bildade de Glasgow West India Association som försökte skydda sina medlemmars ekonomiska intressen. Organisationen kampanjade mot avskaffandet av slaveriet. 

I Skottland anses emellertid uppkomsten av industrialismen berodde på en rad komponenter av flera andra saker, vilket historiker politiskt både från vänster till höger är överens om. Ekonomiskt kapital var bara en liten del. Det behövdes också billiga skotska råvaror, billig men välutbildad arbetskraft, entreprenörer inom Skottland, universitetssystem i förbindelse med industrin, osv. Se 1800-talet för mer om det. En del historiker som politiskt står till höger brukar påpeka att om industrialismens uppkomst på jorden enbart berodde på kapital som slaveriet genererade hade industrialismen uppstått betydligt tidigare. Industrialismen hade också uppstått tidigare på andra platser på jorden där det fanns många slavar, t.ex. i romarriket, Kina, övriga Asien, Afrika innan européerna kom, Mellanöstern, Nordamerika innan européerna kom, osv. I exemplet romarriket fanns pengar och slavar, men t.ex. inte rätt betingelser för att sprida arbetsbesparande teknik. I exemplet Kina fanns det betydligt fler slavar totalt från 200-talet till 500-talet e.Kr. än antalet afrikanska slavar som skeppades över Atlanten av européer från 1500-talet till 1800-talet. Ändå uppstod inte industrialismen i Kina på den tiden. Det finns därför inget giltigt samband i tesen "slavar-->kapital-->industrialismen", enligt en del historiker som står till höger.

Däremot är det ingen som förnekar att den transatlantiska slavhandeln från Afrika till Amerika och Karibien generade rikedom till Skottland, övriga Storbritannien, en rad andra europeiska länder och USA, etc. Slavarbete var en integrerad del av de tidiga bosättningarna i kolonierna i Amerika och i Karibien. Kolonierna behövde fler människor som kunde arbeta. Dessutom producerade slavarbetena i Amerika och i Karibien också viktiga konsumentvaror som bomull, kaffe, socker, rom och tobak som låg till grund för den stora världshandeln på 1700-talet och i början på 1800-talet. I sydstaterna i södra USA var slaveriet mycket viktig för lönsamheten och vinsterna på plantagerna samt för ekonomin i den amerikanska södern. Slavhandeln och företag associerade med den var viktiga för New York och New England.


5.7.6.2 År 1834 till 2010-talet
​
Efter 1834 och fram till 2000-talet var Storbritannien mycket framgångsrika på att gå igenom och belysa sin transatlantiska slavhandel och sitt slaveriförflutna på 1600-talet till 1800-talet. Kanske bäst i världen tillsammans med USA att gå igenom detta ämne. Under 1800-talet efter 1834 och under 1900-talet låg emellertid det brittiska fokuset på slavarna på bomullsplantagerna i den amerikanska södern i södra USA och inte på den brittiska slavhandeln 1 000-2 000 km längre bort i Karibien. Upp till 4 000 km bort från södra USA till vissa öar i Karibien. Mer eller mindre sågs slavhandeln och slaveriet som något amerikanskt och förknippat med USA samt något som förekom med brittiskt deltagande i Nordamerika innan USA blev självständigt i slutet på 1700-talet.

Det långa geografiska avståndet mellan USA och Karibien söder och öster om Kuba möjliggjorde att den brittiska slavhandeln och slaveriet i Karibien glömdes bort i Storbritannien. Det hade sina förklarliga skäl. Det berodde på grund av en kombination av att a) de före detta engelska och senare före detta brittiska kolonierna i Nordamerika hade starka historiska kopplingar till Storbritannien, b) USA etablerade sig som stormakt och var geografiskt, politiskt, ekonomiskt, kulturellt, osv mycket större än Karibien och c) Storbritanniens emigrantvågor gick i första hand till Nordamerika och inte till Karibien. Det finns förklarliga skäl till varför uttrycket den amerikanska drömmen, på engelska The American Dream, om friheter, etc. är mycket större och kändare i Storbritannien och i resten av Europa än drömmen om Jamaica eller Barbados.

Under 1800- och 1900-talen riktade Storbritannien därför fokus på USA:s historia i första hand och inte utanför dess periferi i Karibien. Amerikanska böcker, filmer och TV-serier på 1900- och 2000-talen om slavarnas situation i USA belyste också amerikanska slavar, vilket gjorde dem mer kändare för den breda västerländska allmänheten än de afrikanska slavarna i Karibien och i Sydamerika. Därför har många britter och även svenskar idag en mer levande bild av det amerikanska slaveriet än slavar som ägdes av britter på plantagerna i Karibien eller av slavar som ägdes av portugiser i Brasilien. Ordet slaveri framkallar idag mer bilder i hjärnan hos en britt eller en svensk om afrikanska slavar eller slavar av afrikansk börd som arbetade på Alabamas bomullsfält än bilder av afrikanska slavar på Jamaica eller Barbados på 1700-talet eller för den delen slavar i Nord- och Sydamerika innan européerna kom, afrikanska slavar i Brasilien och i Afrika, europeiska och afrikanska slavar i Europa och i Mellanöstern, asiatiska slavar i Kina på 1800-talet, osv. Slaveriet som sådant var inget unikt för triangelhandeln med slavarna från Afrika. De senaste tusentals åren under olika perioder innan 1800- och 1900-talen e.Kr. fanns det slavar över hela jorden i stort sett i nästan alla kulturer med några få undantag. Men det är i första hand på slavarna i Alabama som många britter tänker på idag när de hör ordet slaveri och inte på slavarna i övriga världen.

Lägg därtill d) skotska historiker på 1800- och 1900-talen tenderade välja bort ämnet om skotska slavhandeln i Karibien. Istället fokuserade de på andra saker om allt mellan himmel och jord, t.ex. romerska Skottland, medeltida Skottland, osv. Varför de gjorde det finns det lika många svar som det finns människor. En del historiker på 2010-talet menade att dessa historiker på 1800- och 1900-talen inte visste om den skotska slavhandeln i Karibien. Andra historiker på 2010-talet menade att historikerna på 1800- och 1900-talen visst visste om Skottlands roll i den brittiska transatlantiska slavhandel, men att de tyckte att ämnet var generande för Skottland. Moderna skottar ser sig som rättvisa välbalanserade och civiliserade människor. Enligt dessa andra historiker kunde moderna skottar på 1800- och 1900-talen inte förstå att en minoritet av deras förfäder på 1600-talet till 1834 var inblandade i slaveriet. De menade också att det var först från 2000-talet som tiden var mogen för skotska historiker att djupare forska om Skottlands inblandning i slavhandeln. Först då ansågs slaveriet var tillräckligt långt tillbaka i tiden som ingen levande skotte på 2000- och 2010-talen hade något personligt ansvar för. Skottar på 2000- och 2010-talen levde inte ens när slaveriet pågick och kunde därför inte ha någon som helst del i det. Det å andra sidan gjorde det lättare för skottar att börja forska i ämnet och se det mer utifrån med oberoende ögon.

​En tredje grupp historiker på 2010-talet avfärdade bestämt den andra gruppens argument om att historikerna på 1800- och 1900-talen var generade över ämnet. De menade att historikerna på 1800- och 1900-talen visst visste om Skottlands inblandning i slaveriet i Karibien, men att de valde rikta sin forskning på andra ämnen och andra delar av Skottlands förflutna. Tredje gruppen menade att alla historiker kan inte forska om allt samtidigt. Därför uteblir en del ämnen mindre utforskade fram till den dagen någon arkeolog eller historiker sätter tänderna i dem. Sedan är det heller inte säkert att deras ämnen ändå blir kända för en bredare allmänhet. Först på 2000- och 2010-talen började några av Skottlands äldre ledande historiker forska om den skotska transatlantiska slavhandeln. Fram till dess hade de haft fullt upp med att forska om annan historia relaterad till Skottland. Den tredje gruppens historiker menade att den andra gruppens historiker förolämpade moderna skottarnas intellekt om de inte trodde att moderna skottar på 1800- och 1900-talen kunde ta in att en minoritet av deras förfäder var slavägare till slavar i Amerika och i Karibien.

En fjärde grupp historiker flikade in i debatten på 2010-talet. De sa att under den industriella utvecklingen på 1800-talet, under det brittiska imperiets uppgång och senare fall på 1900-talet, formandet av den skotska nationen inom det brittiska imperiet, under två världskrig på 1900-talet, under en stor djup ekonomisk depression mellan de två världskrigen på första halvan av 1900-talet och under de senare kalla kriget 1946-1990, var det fullt förståeligt att Skottlands inblandning i den transatlantiska slavhandeln inte var det mest prioriterade ämnet bland skotska historiker på 1800- och 1900-talen. De hade fullt upp med att forska om annat.

Pengarna från slaveriet gynnade Skottland mycket ekonomiskt. Det är i stort sett alla historiker överens om. Det är å ena sidan en sak att tjäna pengar. Det är å andra sidan en helt annan sak att förvalta dem och bibehålla eller öka deras värde. Därför är ekonomer och historiker inte lika överens om dagens Skottland lever på de pengarna skottarna tjänade på i slaveriet av afrikanska slavar från omkring mitten av 1600-talet till 1834, inklusive utbetalningarna 1833/1834. De skottar som kompenserades av brittiska staten 1833/1834 för sina slavar tenderade ofta att göra bra saker med pengarna. Enligt en del historiker banade kompensationspengarna från 1833/1834 för det moderna Skottland. En del statyer, landmärken och gator i skotska städer betalades med pengar från slavhandeln. Pengarna finansierade också köp av marker, byggandet av stora hus, akademier, osv. Enligt en del historiker droppar pengarna från slavhandeln fortfarande in i dagens samhälle.

I Glasgow är kopplingen till den transatlantiska slavhandeln mer tydlig än på någon annan plats i Skottland. Många gatunamn och byggnader i Glasgow har kopplingar till slaveriet. Många är namngivna och byggda av affärsmagnater som tjänade stora pengar på slavhandeln eller/och slaveriet, inte minst från tobaksplantagerna i Amerika och i Karibien. I Skottland uppfördes också en del industrier, skolor och kyrkor med pengar från vinsterna från slavhandeln. Skolan Bathgate Academy i Bathgate i West Lothian grundades 1799 av John Newlands med pengar som han tjänade som slavägare på sina plantager på Jamaica. Bathgate Academy har idag omkring 1 000 elever i åldrarna 11-18 år. 

Dollar Academy i Dollar i Clackmannanshire var en annan skola som byggdes med slavpengar. Skolan grundades 1818 med en del av kapten John McNabb's (d. 1802) förmögenhet på 65 000 pund, motsvarande 36,031 miljoner kr 2017. Han var också känd som John McNab. John McNabb var en skotsk skeppsägare, handelsman och slavhandlare. I sitt testamente donerade han en del av de 65 000 punden till "a charity or school for the poor of the parish of Dollar where I was born". Det tog sexton år efter hans död innan Dollar Academy öppnade 1818. Skolan har idag över 1 250 elever i åldrarna 5-18 år. Skolans campus, skolområde, är 280 000 m2 stort. Dollar Academy lägger stor vikt vid trädgårdsodling. Alla elever har en liten plätt som de odlar på. Skolans logga är ett 1600- eller 1700-tals inspirerat skepp. Skeppet har emellertid inget att göra med de afrikanska slavar som John McNabb köpte, skeppade och sålde. Under skeppet på loggan står det på latin "Juventutis Veho Fortunas", på engelska "I carry the fortunes of youth".

Det finns också en och annan staty över förespråkare för slaveriet både i Glasgow och i t.ex. Edinburgh. Många nutida historiker som forskar om ämnet, oavsett ifall de står politiskt till vänster eller till höger, tycker att de namnen på gatorna och statyerna som har kopplingar till slaveriet ska få vara kvar i Glasgow eftersom de utgör en del historien. Genom att de får vara kvar belyses slavarnas historia mer och deras historia koms ihåg av efterföljande generationer. De belyser också i vilken historia slavarna levde i och i vilken historia vi lever nu i. Det senare underförstått fritt från den typen av slaveri i Västeuropa. Byts gatunamnen och tas statyerna ned glöms historierna om slavarna i triangelhandeln lättare bort. Nutida historiker från vänster till höger som forskar om Skottlands relation till slaveriet menar att för att lära sig av historien måste den belysas, inte raderas och glömmas bort. 

En skotsk konstvetare menade att statyerna är utomhuskonst. Enligt honom är en del av konsten är att beröra, inte censureras. Kan dessutom denna utomhuskonst påminna om det förflutna har statyerna en dubbel uppgift, såväl som utomhuskonst som en påminnelse om slaveriets förflutna. En historiker från Jamaica drog paralleller till USA där statyer på sydstatsgeneraler tas bort. Han menade att historien inte försvann med borttagandet av de statyerna. Tvärtom riskerar de glömmas bort och sedan förnekas av framtida generationer. Han tyckte att statyerna på sydstatsgeneralerna borde fått stå kvar i USA.

Bland moderna historiker råder det oenighet vilka i Skottland som gynnades och fortfarande gynnas av den transatlantiska slavhandeln. Historiker politiskt till vänster tenderar hävda att bara de välbärgade rika skottarna tjänade på slavhandeln och inte fattiga skottar. Historiker politiskt till höger däremot anser att slavhandeln generade pengar till såväl rika skottar som även vissa grupper av fattiga skottar. I slutet på 2010-talet påpekade flera historiker till vänster att även om Skottland gynnades ekonomiskt av slavhandeln tjänade inte alla på det. De tog upp att Glasgows fattiga befolkning på 1700-, 1800- och 1900-talen inte tjänade på slaveriet. En annan historiker till vänster fyllde i och menade att de skottar som gjorde förmögenheter på tobak, socker och bomull använde de förmögenheterna till sig själva. Glasgows fattiga fick aldrig tillgång till de hus och herrgårdar som bl.a. byggdes av slavpengarna, såvida de inte blev anställda på dessa egendomar, enligt honom. På en del hus byggdes det dessutom räcken och grindar för att stänga ute de fattiga. Förklarliga skäl eftersom husen var privata egendomar, enligt en tredje historiker.

Historiker både till vänster och höger var överens om att det fanns fler fattiga än rika skottar på 1800-talet. Exempelvis var ​Glasgows gator och gränder på 1800-talet överfulla av sjuka och fattiga människor. Förmodligen den värsta större sjukdomsdrabbade staden i hela Västeuropa från 1840-talet och framåt under resten av 1800-talet, enligt en fjärde historiker till vänster. Glasgows gator och gränder var de fattigas hem. De hade haft gatorna som deras vardagsrum oavsett ifall gatorna varit finansierade av slavhandeln eller inte. "Vad tjänade de på slavhandeln?" fyllde några av de första historikerna till vänster i. Ingenting fyllde de i en andra gång. 

Historiker politiskt till höger däremot påpekade i slutet på 2010-talet att såväl rika som fattiga britter som medelklassen vad inblandade i slavhandeln. Inte bara rika britter. När slaveriet upphörde i de brittiska kolonierna i Karibien på 1830-talet fanns det 46 000 brittiska slavägare i Storbritannien och i Karibien. De var både rika som fattiga. Många av ägarna var från den brittiska medelklassen. Lägg därtill alla britter, rika som fattiga, som inte var slavägare, men som försörjde sig i Karibien och i Storbritannien på andra arbeten som slavhandeln och slaveriet genererade, t.ex. byråkrati, handel med andra varor, osv. Enligt historiker till höger rådde det ingen tvekan om att fattiga britter visst tjänade pengar på slavhandeln. Det är med andra ord två helt olika vinklingar att se det på.

Ibland lyfts frågan huruvida hela Storbritannien, men också en enskilda stad som Glasgow, ska ge kompensation till länder i Karibien för den brittiska slavhandeln som avslutades för snart 200 år sedan. Sedan slutet av 1900-talet fram till idag har länder i Karibien återkommit gång och tyckt att de ska få pengar av Storbritannien för att deras befolkning led av den brittiska slavhandeln för 200-400 år sedan. Företrädare för Storbritannien, ibland till och med från regeringshåll, brukar då ofta svara med att de har givit dessa länder flera miljarder pund i bistånd. Britterna menar att de pengarna överstiger den kompensationen dessa länder krävt. Enligt flera utredningar har biståndspengarna varit många gånger över de summorna som dessa länder krävt i skadestånd.

En del brittiska historiker brukar också påpeka att dagens människor i Karibien med påbrå från afrikanska slavar i triangelhandeln har det betydligt bättre ekonomiskt än dagens människor som bor i de afrikanska länderna deras förfäder kom ifrån. Det ursäktade inte slavhandeln brukar de fylla i, men rent ekonomiskt har de det bättre idag än ifall de bott i Afrika. 2018 var Jamaicas nominella BNP per capita 4,2 gånger större än Kameruns, 2,7 gånger större än Elfenbenskustens samt 2,5 gånger större än Ghanas och Nigerias. I Bahamas är skillnaderna ännu större. 2018 var Bahamas nominella BNP per capita 20,8 gånger större än Kameruns, 13,5 gånger större än Elfenbenskustens, 12,3 gånger större än Nigerias och 12,2 gånger större än Ghanas. Trinidad och Tobago var ett annat land i Karibien där Storbritannien hade slavar. 2018 låg deras nominella BNP mellan Bahamas och Jamaicas. Det var betydligt högre än Kameruns, Elfenbenskustens, Ghanas och Nigerias.

De nutida ekonomiska levnadsstandarderna i Karibien jämfört med nämnda länder i Afrika kan liknas lite vid USA och Skottland, enligt flera amerikanska och brittiska ekonomer och historiker. 2018 tjänade amerikaner med skotskt påbrå i USA i genomsnitt 1,9 gånger mer pengar per person än genomsnittskotten i Skottland. För varje 1 000 kr som en skotte hade i plånboken hade amerikanen med skotskt påbrå 1 900 kr i sin plånbok. De amerikaner med skotskt påbrå som lever i USA idag har det bättre ekonomiskt än ifall deras förfäder stannat kvar i Skottland på 1700-, 1800- och 1900-talen och de istället hade levt i Skottland idag. På samma sätt har befolkningen i Karibien det bättre idag ekonomiskt än ifall deras förfäder stannat kvar i Afrika och de istället hade levt i Afrika idag. Ekonomerna och historikerna påpekar att det dock inte ursäktar slavhandeln, men det visar på att efter slavhandeln upphörde på 1800-talet och under de efterföljande åren fram till 2000-talet pumpade Storbritannien och USA in pengar i Karibien. I valet mellan att leva kvar i Karibien eller flytta tillbaka i Afrika vill, enligt studier på 2010-talet, nästan alla i Karibien stanna kvar i Karibien. Precis som amerikaner i USA med skotskt påbrå som hellre lever kvar i USA än flyttar tillbaka till deras förfäders Skottland.

Sedan finns det också en tidsaspekt, enligt flera nutid historiker. När går gränsen för ett land att sluta kräva ekonomiskt kompensation av ett annat land? Tio år? Hundra år? Två hundra år? Ett tusen år? Det finns naturligtvis ingen gräns utan beror från fall till fall, men kan Danmark än idag kräva kompensation av Storbritannien för slaget om Köpenhamn 1807 när britterna bombarderade Köpenhamn? Det var några årtionden innan slaveriet upphörde i Karibien. Kan England å sin sida än idag kräva Danmark på kompensation för vad danska vikingar gjorde mot Englands befolkning i England under vikingatiden? Brittiska historiker på 2010-talet menade att svaret var nej på båda frågorna. Precis som svaret enligt dem också är nej på frågan om länder i Karibien kan kräva ekonomiskt kompensation av Storbritannien för vad som skedde för 200-400 år sedan. Trots det har ändå länder i Karibien fått ekonomisk kompensation i form av bistånd i överflöd från Storbritannien, enligt dessa historiker.

​
5.7.6.3 Fort, brev och arkiv
​
En del slavfort finns kvar idag vid kustområden i Västafrika för att bevisa den transatlantiska slavhandels existens. Bevis finns också bl.a. från de oändligt många skriftliga noteringarna, breven, handelsregistren, kvittona över slavar mellan slavhandlare och slavägare, osv. Britterna var mycket noga med att protokollföra allt som skeppades över Atlanten i triangelhandeln, inklusive slavar. Det behövdes göras för att kunna bevisa för bl.a. sina investerare vilka varor som såldes och köptes. Brev mellan slavhandlare avslöjar hur slavar transporterades från Afrika till kolonierna på andra sidan Atlanten och på hur slavmarknader och auktioner bedrevs i Amerika och i Karibien. 

Bevis finns också från de skriftliga arkiven från egendomar och plantager i Amerika och i Karibien. I dem står det utförligt om plantageägarnas köp av slavar från slavhandlare, priser, egenskaper, osv. Brev mellan köpare och säljare visar på slavarnas egenskaper som köparna var ute efter, t.ex. ung stark, och inte rymningsbenägen ifall det var en slav som skulle arbeta på ett fält, osv. Räkningar visar på hur mycket slavar köptes eller såldes för, ibland med förnamn och fysiska egenskaper på slavarna. Kontrakt, papper från fabriker, etc. visar på hur transaktionerna gick till för att få slavarna. De visar också berörda parter mellan vilka som sålde och köpte, summan slavarna kostade, osv.

Vanliga brev, dagböcker, inventeringar och ibland skriftliga noteringar från boenden hos slavägarnas familjer i kolonierna visar på slavarnas liv på plantagerna, deras levnadsförhållanden och den allmänna inställningen till slavhandeln och slaveriet hos slavägarnas familjer. I hushållsregister hos brittiska familjer som ägde slavar finns det brev och dagböcker som hänvisar till slavar som arbetade i deras hushåll, vad ägarna köpte till dem, osv. I slavägarnas testamenten brukar det avslöjas hur många slavar som fanns i deras hushåll där de bodde i Amerika, Karibien eller i Storbritannien. Eftersom slavarna betraktades som flyttbar egendom kunde de testamenteras bort efter att ägarna dog. 

I fastighetsförsamlingar finns det ibland listor över slavarnas namn, ålder, andra familjemedlemmar samt ibland ursprung och medicinskt tillstånd. På gravstenar i Skottland kan det också finnas namn som indikerar på att en enskild person eller personens ena förälder var slav som i exemplet med Scipio Kennedy. De finns också brev från slavhandlare där de skriver om sina funderingar på vad som skulle hända med deras verksamhet ifall slavhandeln förbjöds. I slutet av 1700-talet infördes en skatt i Skottland på vissa arbeten inom hushållet, t.ex. för typer av tjänare. Slaveriet inom Skottlands gränser var visserligen förbjudet då. I skatteregister går det däremot att hitta vad tjänarna hette och ibland vad de hade för arbeten i hushållet. Dessa register i sin tur kan indikera på ifall det fanns personer som var före detta afrikanska slavar när förnamn som Caesar och Jupiter dyker upp bland tjänarna. 

En del manliga afrikanska slavar i Storbritannien valde att gå med i den brittiska armén efter att de blev fria. I arméns arkiv står det om nyrekryterade soldater. En del arkiv nämner ifall några av dem var tidigare slavar. Detta sätt för att hitta enskilda tidigare slavar inom den brittiska militären anses vara både svårt och tidskrävande för de som forskar i ämnet, privat som professionell. Det krävs att den som forskar känner till regementet där den före detta slaven var på, hela personens fullständiga namn och hos vilken familj som personen var slav i innan han blev fri.