1600-talet

Innehåll

1. Unions of the Crown 1603
2. Skotsk emigration till Irland på 1600-talet
- 2.1 Allmänt
​- 2.2 Våg ett med bosättningen i Ulster 1603-1625 och våg två på 1630-talet.
​- - 2.2.1 Vilka de var
- - 2.2,2 Varför de flyttade
- - 2,2,3 Fattig region
​- - 2.2.4 Kommunikation
- - 2.2.5 Assimilation
- - 2.2.6 Religion viktigare än anor
​- - 2.2.7 Andra länder
- 2.3 Våg tre på 1640-talet
- - 2.3.1 Svarta eden 1639
- - 2.3.2 Irländska upproret 1641-1642
- 2.4 Våg fyra på 1680-talet. Dödstiden 1679-1688 eller 1680-1688
​- 2.5 Våg fem på 1690-talet
3. Bönboken 1637 och ett fritt parlament 1639
4. De tre kungarikenas krig 1639-1651
​
Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. Översta bilden: nutida återskapande av klanen Campbells invasion och belägring 1647 av Duart Castle på Isle of Mull i Argyll and Bute. Klanen MacLean, som huserade på slottet, besegrade dock inkräktarna och drev bort dem från byggnaden. © Copyright översta bilden: Adam Fagen. CC.
​

1. Unions of the Crown 1603

​Personalunion. Skottlands kung blev även kung av England och Irland. Skottland och England slogs inte samman. Kungen blev istället separat kung för respektive rike som både behöll sina självständigheter. 

2. Skotsk emigration till Irland på 1600-talet

2.1 Allmänt

I mer eller mindre tusentals år innan 1600-talet sedan tillbaka till stenåldern korsade människor Nordkanalen i båda riktningar. Det är ett relativt smalt sund mellan sydvästra Skottland och nordöstra Irland. Det var naturligt att det förekom migration eftersom det var två närgränsande områden. Ulster i norra Irland ligger intill sydvästra Skottland med bara en sträcka på vatten emellan. Det var dit många skottar reste. Det var lätt att ta sig dit och hem till Skottland igen. 

I synnerhet stod västra Skottland nära Irland historiskt med migration i båda riktningarna i tusentals år. Det skotska kungariket Dál Riata låg exempelvis i västra Skottland och norra Irland i början av medeltiden.
I början av medeltiden var nordligaste Skottland piktiskt men dess befolkning, kultur och språk ersattes av inkommande norska vikingar. Östra Skottland dominerades av pikter. De anammade den gäliska  kulturen och språket på 900-talet. Södra Skottland dominerades innan av britoner och sydöstra Skottland av angler. I början av 1100-talet talade de gäliska i större delen av Skottland undantaget i nordväst och i längst upp i norr samt i anglosaxiskt-talande sydöstra Skottland.

På medeltiden delade skottar och irländare i många fall gemensamma och likartade kulturer och språk. Inom språk gäliskan och dess varianter. Ofta kunde det vara svårt att skilja en skotte och irländare åt på medeltiden sett med dagens perspektiv, även om de förmodligen kunde det. De visar inte minst de gallowglasses som var skotska legosoldater från klaner i Hebriderna och de skotska högländerna. Från mitten av 1200-talet till slutet av 1500-talet anställdes de av irländska hövdingar på Irland. Ordet gallowglasses kommer från iriskans gallóglaigh som är pluralformen för utländska krigare. Gallowglasses var ättlingar till norröna gäler (norse-gaeler) som huserade i västra Skottland och irländska sjön. Norrönaa gäler var barn till manliga vikingar från Norge och kvinnliga gäler från västra Skottland mellan 800-talet till 1100-talet.

Bortsett från de skotska och irländska gallowglasses som rörde sig över Nordkanalen mellan 1200-talet till 1500-talet var förflyttningar av människor över sundet relativt litet på 1500-talet jämfört mot hur blev senare på 1600-talet. I slutet av medeltiden och på 1500-talet var de flesta vanliga människor som korsade Nordkanalen irländska eller skotska katoliker som tillhörde den romersk-katolska kyrkan.  Men 1560 blev dåvarande katolska Skottland officiellt protestantiskt. De skottar som flyttade till Irland på 1600-talet var därför mestadels protestanter, även om det också förekom att skotska katoliker också fortsatte att flytta till Irland på 1600-talet. Skottar flyttade till Irland under hela 1600-talet i olika antal. I de emigrationerna förekom det fyra eller fem större skotska flyttningar beroende på hur man räknar. Den idag kändaste av dessa var bosättningen i Ulster i början på 1600-talet. De fem större skotska flyttvågorna till Irland på 1600-talet var:
1. Första vågen. Bosättningen i Ulster 1603-1625.
2. Andra stora flyttvågen på 1630-talet, ibland räknad som del av våg ett.
3. Tredje vågen i början på 1640-talet.
4. Fjärde vågen på 1680-talet.
5. Femte vågen på 1690-talet.
​

2.2 Våg ett med bosättningen i Ulster 1603-1625 och våg två på 1630-talet.

Under de första årtiondena av 1600-talet fram till 1630-talet flyttade hela 120 000 människor från Skottland och England till Irland. Det var en markant ökning i emigrationer jämfört mot innan 1600-talet.
Inte minst skedde flyttningarna till Irland i början av 1600-talet. De flesta emigranter var protestanter. Det var den största enskilda skotsk-engelska emigrationen till Irland någonsin fram till dess. De var fler än de normander som flyttade till Irland på medeltiden. Många på 1600-talet flyttade till Ulster på norra delen av ön Irland i det som idag är Nordirland. De och deras ättlingar är idag kända som skotsk-irländare och ulster-skottar. Bara under två år på 1630-talet flyttade minst 10 000 skottar till Irland i den andra större skotska flyttvågen på 1600-talet.

Namnet ulster-skottar ger dock idag en felaktig bild om deras ursprung. Många av dem härstammade visserligen från Skottland, men många var också från England. De med engelsk börd och deras ättlingar kallas idag för ulster-skottar trots att ulster-engelsmän hade varit ett mer passande namn idag. Men anledningen till att både skottar och engelsmän klumpats ihop till en grupp är de som flyttade till Irland ofta var protestanter och inte katoliker även det sistnämnda också förekom. Det blev enklare att särskilja de protestantiska skottarna och engelsmännen mot inhemska irländare genom att kalla dem för ulster-skottar. En annan anledning var att det tuffa klimatet i Ulster i början av 1600-talet var för svårt för engelska nybyggare. Det var vanligt att de med tiden ersattes av skotska diton.

​1600 bodde det 250 000 människor i Wales, 800 000 människor i Skottland, 1,2 miljoner på Irland och 4,11 eller 4,15 miljoner i England. 4,91 eller 4,95 miljoner människor bodde i enbart Skottland och England. 120 000 människor som flyttade till Irland från Skottland och England motsvarade 2,42 eller 2,44 % av deras gemensamma befolkning som valde att flytta till Irland. 120 000/4 910 000 =  2,44 %. 120 000/4 950 000 = 2,42 %.

​
2.2.1 Vilka de var

Skottarna som flyttade till Irland under de första årtiondena på 1600-talet kom från hela Skottland. Huvuddelen var emellertid protestantiska presbyterianska lågländare från de skotska lågländerna. Regeringen i Irland välkomnade inte katolska skottar till ön, även om det också förekom att katolska skottar också flyttade till Irland. Många skottar som flyttade till Irland var från Ayrshire i sydvästra Skottland. En del var från Argyll and Bute i västra Skottland och resten från övriga Skottland. Många skotska emigranter var låglandsbönder. Även hyresvärdar och köpmän från hela Skottland flyttade till Irland.

​
2.2.2 Varför de flyttade

Skotska emigrationen till Irland i början på 1600-talet berodde på att:
a) Irland gav skottar möjligheter som Skottland inte kunde erbjuda,
b) Skottar inte var välkomna i engelska kolonier utanför de brittiska öarna. t.ex. Amerika. Dessa skottar som ville flytta från Skottland flyttade då till Irland.
c) Skotska och engelska bosättare vid den skotska-engelska gränsen i södra Skottland och norra England flydde till Fermanagh i sydvästra Ulster på norra Irland i början på 1600-talet. Anledningen var att James VI and I (1566-1625) försökte bryta upp deras klaner och familjer i ett försök att säkra den skotsk-engelska gränsen. Han var kung av Skottland 1567-1625 och kung av England och Irland 1603-1625. Som kung samtidigt över både Skottland och England 1603-1625 hade han ett intresse att gränsen var fredlig.

En del markägare på Irland hade också gods i Skottland och rekryterade arbetskraft från sina egna skotska gods eller arbetskraft från sin grannar, släktingar eller vänner.


2.2.3 Fattig region

Inflyttade skottar och engelsmän som bosatte sig i Ulster kom till en fattig region som präglats av krig i mer än femtio år sedan av andra halvan av 1500-talet. De möttes ofta av rivna och förstörda hus som inte var beboeliga samt av kyrkor som låg i ruiner överallt i Ulster. Det fanns få präster och i synnerhet få protestantiska präster. De få präster som fanns kvar var katoliker. Skotska präster sändes då till Ulster. 1605-1633 tjänstgjorde över 70 skotska präster i Ulster. Av dem tillhörde omkring drygt sextio den romersk-katolska kyrkan, medan förre än tio var protestantiska präster. Några de inflyttade skotska prästerna var biskopar i Ulster.

I en och en annan enskild katolsk by i Antrim i nordöstra Ulster kunde hela befolkningen gå över till protestantismen över en natt ifall de saknade präster när en protestantisk präst flyttade dit från Skottland. I valet mellan att byns barns skulle döpas av den protestantiska prästen eller inte alls valde byns tidigare katolska invånare det förstnämnda. Viktigt att nämna är att religionen inte var politiserad. I en del platser fanns det inga påtryckningar från samhällets sida att dessa tidigare inhemska katolska irländare skulle byta från katolicismen till protestantismen.

​
2.2.4 Kommunikation

Många skottar som flyttade till Irland i början på 1600-talet talade gäliska/skotsk gäliska, vilket gjorde det enkelt för dem att kommunicera och prata med inhemska irländare som talade det närbesläktade iriskan. De hade också därför liknande namn. Det fanns söner och döttrar till personer som hette Hugh, John eller James överallt på Irland såväl hos den inhemska irländska befolkningen som hos inflyttade skotska immigranter. Men det är moderna engelska namn. Egentligen hette de på den här tiden Aodh som är Hugh på iriska och skotsk gäliska, Aedh och Aed som är gäliska för Hugh, Seán och Eoin som är John på iriska, Eòin, Ian och Iain som är John på skotsk gäliska samt Séamus och Séamas som är James på iriska och Seumas som är James på skotsk gäliska. Men namnen var likartade på respektive språk. Namnmönstren var liknande hos irländarna som hos de inflyttade skottarna. De gjorde att de inflytande skottarna sedan ibland fick samma eller liknande efternamn som en del inhemska irländare. Men inte alla. Än idag kan man se på en del efternamn ifall är mer irländskt, skotskt eller engelskt ursprung.

​
2.2.5 Assimilation

I början och under 1600-talet assimilerade en del inhemska katolska irländare i Ulster med inflyttade protestantiska skottar och engelsmän. Irländarna blev en del av ulster-skottarna där både skottar och engelsmän ingick. Assimilationen kunde gå till på flera sätt, men ett vanligt sätt var att katolska irländare först konverterade till protestantismen. Därefter tog en del av dem bort bokstaven O eller Mac i sina namn, t.ex. från O'Connor till Connor i efternamnet. O:et och Mac:et betydde son av och fungerade ungefär som son-namn gjorde i Sverige. Se svenskans Andersson, etc. Namn med både O och Mac förekom på Irland innan 1600-talet som bars av inhemska etniska irländare, men O-namn var vanligare än Mac-namn på Irland.

Borttagandet av O:et gjorde att dessa irländare uppfattades som mer skotska eller engelska. Borttagandet av Mac:et var en anglifiering av deras efternamn och gjorde att de uppfattade som mer engelska. Det gjorde att många dessa nya efternamn inte gick skiljas från engelska efternamn även om det i en del fall var uppenbart ifall eftternamnet var irländskt eller engelskt. Med de nya efternamnen utan O och Mac antog dessa irländare en ny etnisk identitet.

En del av deras senare ättlingar på 1800-talet och framåt antog därför att deras 1600-tals förfäder kom från Skottland eller England. En del av ättlingarna anammade om myterna om ulster-skottarna som sina egna i tron att de var ättlingar till dem. I synnerhet på 1800-talet med vurmandet för de skotska högländska kulturen var det lockande att tro att de hade skotskt påbrå. På 1600-, 1700- och 1800-talen bredde det först engelska och sedan brittiska imperiet ut sig över delar av världen. I synnerhet tog engelsmännen kommandot över det även om skottar, irländare och walesare också deltog. Men det var engelsmännen som i första hand styrde imperiet. För nämnda irländska ättlingar ovan i Ulster med tagna angflierade efternamn var det lockande att tro att de också hade engelskt påbrå. De uppfattade att de stod närmare imperiet.

Men alla irländare ändrade inte sina namn. En del behöll O:en eller Mac:en i sin efternamn.


2.2.6 Religion viktigare än anor

I 1600-talets Irland var valet av religion viktigare än en persons ursprung. Religionen gick ofta före anor eller var personens förfäder kom ifrån. Etnicitet styrdes mer av val av religion snarare än ursprung. En katolsk irländare kände mer tillhörighet med en inflyttad katolsk skotte eller engelsmän än med en protestantisk irländare även om båda irländarna var etniska irländare. I de områden i Ulster där det fanns fler inflyttade utomstående protestanter blev också protestantismen ofta standard för den irländska ursprungsbefolkningen. De katolska irländare i minoritet kunde därför bli protestanter. I synnerhet i områden med brist på kvarvarande katolska präster. Det var dock vanligt att inflyttade skotska män, som gifte sig med irländska kvinnor, lät uppfostra sina barn till katoliker och lät barnen tala iriska. I grund och botten handlade det vilken kultur som de här familjerna ville bevara. 

​
2.2.7 Andra länder

Det var inte bara skottar och engelsmän som emigrerade till ön Irland på 1600-talet. Även en del människor från Wales, Nederländerna, Tyskland och hugenotter från Frankrike gjorde också samma sak. 
Generellt valde tyskar och franska hugenotter att flytta till dem delen av Irland som låg söder om Ulster på 1600-talet. I det som idag är  republiken Irland. Det förekom emellertid att en del dem också flyttade till Ulster.

De tyska och franska nybyggarna samt andra icke-britter och deras ättlingar valde snabbt att anglifiera sina då efternamn eller senare uppstådda efternamn. Därför kan det idag vara svårt för en del som släktforskar om sina förfäder på Irland på 1600-talet med att identifiera sitt ursprung med enbart efternamn. Det som kan tyckas vara irländskt kan i själva verket varit holländare, tyskar eller fransmän som ändrade sina namn på plats på Irland på 1600-talet. 

På 1600-talet emigrerade den nederländska familjen Thompson från Holland till Irland. De blev en framstående handelsfamilj i Belfast. Efter att nederländaren William III and II (1650-1702) blev kung av England, Skottland och Irland 1689 bosatte sig många av hans soldater från den europeiska kontinenten på Irland. De var lojala till honom. Han behövde dem på Irland för att undvika revolter, vilket skotska eller engelska soldater riskerade kunna göra.

En del av de kontinentala soldaterna stannade kvar på Irland efter att han dog 1702. Jämför med när Oliver Cromwell (1599-1658) var lordprotektor över samväldet England, Skottland och Irland 1653-1658. På mitten av 1600-talet hade han relativt få engelska soldater utplacerade i Ulster. Makten i Ulster innehades till stor del av tillräckligt många lojala protestanter till honom. Risken för uppror var därför mindre. Han behövde inte extra många soldater i Ulster.



2.3 Våg tre på 1640-talet

2.3.1 Svarta eden 1639

Åren 1633-1640 var engelsmannen Thomas Wentworth (1593-1641), 1st Earl of Strafford 1640-1641, ståthållare på Irland. Han var känd på engelska som Lord Deputy of Ireland. När han tillträdde tjänsten 1633 var han fast besluten att införa religiös likhet på norra Irland. 

1639 infördes Black Oath i Ulster. På svenska kan den ungefär översättas till svarta eden. Den innebar att alla skottar i Ulster som var över 16 års ålder var tvungna att förkasta det skotska nationella förbundet, på engelska Scottish National Covenant. Förbundet motsatte sig att Charles I (1600-1649) införde vissa nya innovationer för den skotska kyrkan. Charles I var kung av England, Skottland och Irland 1625-1649. De skottar i Ulster som vägrade avlägga den svarta eden straffades hårt. Många ulster-skottar valde då under 1639 att fly och flyttade tillbaka till sitt gamla hemland Skottland. Enligt andra uppgifter flydde de på 1630-talet. De som flydde 1633-1638 anade vad som skulle hända och ville inte vara kvar när Black Oath infördes 1639.


2.3.2. Irländska upproret 1641-1642

23 oktober 1641 till maj 1642 pågick det irländska upproret 1641, också känt som resningen och på engelska som the Rising. Det började som en statskupp av den den irländska katolska aristokratin som ville ta kontroll över engelska protestantiska områden för att överföra dem till katolska irländare. Kuppen misslyckades. Upproret utvecklades till en etnisk konflikt mellan irländska katoliker som slogs mot engelska och skotska bosättare på Irland. Upproret var en början till de irländska konfederationens krig som pågick från oktober 1641 till april 1653.​ I samband irländska upproret 1641 dödades många ulster-skottar på Irland av inhemska irländare. Även Black Oath avskaffades 1641 för ulster-skottar på Irland i samband med irländska upproret 1641.

En skotsk armé under general Robert Monro (1601-1680) sändes från Skottland till Irland för att återställa ordningen och försvara de överlevande skottarna på den gröna ön. I denna armé fanns det fem präster som tillsammans med fyra äldste bildade det första presbyteriet i Irland den 10 juni 1642. Till Monroes armé anslöt fler manliga skottar som aldrig varit på Irland tidigare. Många av dem var från de skotska lågländerna, men det förekom också att skotska högländare anslöt sig. En del av dem valde sedan att bosätta sig på Irland, bl.a. i Antrim i dagens nordöstra Nordirland.


2.4 Våg fyra på 1680-talet. Dödstiden 1679-1688 eller 1680-1688

1679-1688 eller 1680-1688 pågick dödstiden i Skottland. Den inträffade främst och övervägande i sydvästra delen av landet. På engelska är den känd som the killing time i singular eller the killing times i plural. Det var en period av konflikter mellan den presbyterian covenanter-rörelsen och regeringsstyrkorna till kungarna Charles II (1630-1685) och James VII (1633-1701). Charles II var kung av Skottland 1649-1651 samt kung av England, Skottland och Irland 1660-1685. James II and VII var kung av England, Skottland och Irland 1685-1688. Inom den skotska kyrkans martyrologi var dödstiden en viktig period. Som konsekvens valde då många skottar att fly Skottland. Många av dem flyttade till Irland på 1680-talet.


2.5 Våg fem på 1690-talet

​1689-1702 var nederländaren William III and II (1650-1702) kung av England, Skottland och Irland. 1689-1694 var han medregent med sin engelska fru Mary II (1662-1694) som var var regerande drottning av England, Skottland och Irland under samma period. 1694 dog hon. 1694-1702 var William III and II själv regent över samma länder. Efter att han ensam säkrat tron 1694 flyttade skottar från den skotska landsbygden och engelsmän från England till Irland. Helt nya skotska och engelska städer och byar uppstod upp på Irland i slutet av 1690-talet. I Skottlands fall berodde den skotska emigrationen till Irland på a) William III and II ensamma tillträde till tronen,
b) fly den hungersnöd som rådde i Skottland
c) undvika religiös förföljelse i Skottland.
d) fly från politisk förföljelse i Skottland. 

Efter att William III and II dog 1702 upphörde de stora skotska emigrationerna till Irland eftersom de ekonomiska förhållandena på Irland inte var bra. De var ännu sämre än i Skottland. En del skottar som flytt Skottland för att undvika religiös förföljelse blev också förföljda på Irland. Några av dem återvände till Skottland. Undvika politiska problem och flytta förekom i båda riktningar om Nordkanalen vid olika tidpunkter. Irländare kunde flytta till Skottland av den orsaken och omvänt kunde skottar flytta till Irland på grund av det. Dessutom var det vanligt att irländare flyttade till Skottland på sommarhalvåret för att jobba som säsongsarbetare på skotska gårdar. Sedan flyttade de tillbaka till Irland på hösten och återvände till Skottland nästkommande vår.

3. Bönboken 1637 och ett fritt parlament 1639

1625-1649 var den skotskfödda Charles I (1600-1649) kung av England, Skottland och Irland. 1637 gav han order om att ny bönbok skulle införas i Skottland. Den var nästan identisk med den engelska "English Book of Common Prayer". Charles I konsulterade varken det skotska parlamentet eller den skotska kyrkan. Den skotska bönboken hade dock skrivits av skotska biskopar under Charles I's direktiv. Trots det motsatte sig många skottar den påtvingade bönboken. De såg den som ett medel för att införa anglikanismen i Skottland. Inte samma som att anglifiera. Den anglikanska kyrkan kallar sig ofta för en kyrka som tillhör episkopalismen. Anglikanismen är i särskild motsättning till presbyterianismen. Episkopalism är uppfattningen om att kyrkans högsta ledning ligger hos biskoparna. Motsatsen till episkopalism är papalism där biskopar är underställda påven. I papalism är uppfattningen att påven innehar den högsta makten i kyrkan. Presbyterianism förkastar episkopalismen.  Presbyteriansk teologi understryker guds suveränitet, bibelns myndighet och behovet av nåd genom tron på Kristus.

Söndagen den 23 juli 1637 när den nya böneboken skulle användas första gången i Skottland utbröt upplopp i Edinburgh efter protester. Inom skotska kyrkan spreds därför en oro. Sedan började allmänheten mobilisera för att få ha kvar det gamla systemet och att alla nya påfund skulle avvisas som inte var godkända av det skotska parlamentet eller av den skotska kyrkan. De ville också att Skottland skulle ha en fri kyrkoförsamlig och ett fritt skotsk parlamentet. Det gav resultat.

I november 1638 träffades företrädare för General Assembly of the Church of Scotland i Glasgow. De fördömde den nya bönboken. De avskaffade också den episkopala kyrkans styre av biskopar och antog presbyterianskt styre av äldste (presbyter) och diakoner. De ville inte att den skotska kyrkan skulle styras biskopar (episkopos), av en ärkebiskop eller av påven. Istället ville de att valda lokala ledare, äldste, skulle styra kyrkan. De tyckte att det mer överensstämde med den första kristna församlingens tanke att alla kristna var präster och att alla tog del i de beslut som fattades. Diakoner var församlingstjänare. Deras uppgifter var praktiska göromål, ekonomi och social verksamhet. De kunde också ha liturgiska funktioner. Liturgi är den religiösa gruppens gudstjänst eller gudstjänstordning.
 
Efter beskedet från General Assembly of the Church of Scotland i november 1638 funderade Charles I på att invadera Skottland året därpå 1639. Avsikten med den planerade invasionen var att kunna visa sin makt och påtvinga skottarna att fortsätta med den nya bönboken. Inledningsvis planerade Charles I att ta över irländska trupper från Irland till småstaden Dumbarton i West Dunbartonshire och utgå sin invasion och maktutövande därifrån. 1639 fick John Semple, Provost of Dumbarton, en tjänst på Dumbarton Castle i West Dunbartonshire. Han var också känd som John Sempill och blev sen intendent på slottet. Enligt en historia erövrade han slottet 1639 och fortsatte, som sin företrädare, att ansvara det för den skotska kronan. John motsatte sig kungens invasion av Skottland och i synnerhet att irländska trupper skulle förläggas i Dumbarton. Som konsekvens av det och andra motgångar avstod Charles I från förlägga trupper i Dumbarton. Enligt andra uppgifter var det Randal MacDonnell (1609-1683), 1st Marquess of Antrim 1645-1683 och 2nd Earl of Antrim 1636-1645, som misslyckades med förhandla fram om att få över den irländska armén till Skottland.
 
1639 seglade den engelska marinen upp från England med soldater till Firth of Clyde i västra Skottland. Sedan fortsatte de i sydöstlig riktning på floden Clyde till Hamilton sydöst om Glasgow. Bl.a. seglade de förbi Dumbarton Castle. I Hamilton försökte den engelska marinen sedan visa sin makt, men det gav dock inget resultat. 19 juni 1639 skrev Charles I under ett fredsfördraget Treaty of Berwick 1639 mellan Skottland och England. Det var också känd som Pacification of Berwick. I fördraget medgav han skottarna rätten till en fri kyrkoförsamling och ett fritt parlament.
​

4. De tre kungarikenas krig 1639-1651

De tre ​kungarikenas krig pågick 1639-1651, på engelska the Wars of the Three Kingdoms. Det var civila krig och konflikter i England, Irland och Skottland om a) hur mycket makt kungen skulle ha gentemot 
​kyrkan och parlamenten, b) ifall kungen eller prästerskapet skulle vara kyrkans överhuvud, och c) ifall kungen fick rätt att ta ut skatter och styra över beväpnade styrkor utan parlamentens godkännande. I det sistnämnda fallet gällde det huruvida kungen kunde använda militären utan att fråga parlamentet först. I Skottlands och Irlands fall ifrågasattes dessutom under kriget Englands överhöghet gentemot de två andra länderna.

​Skottland delades i två läger. I det ena lägret stödde rojalister Charles I (1600-1649), kung av Skottland, England och Irland 1625-1649. Det andra lägret dominerades av covenanterna som stödde och allierade sig med det engelska parlamentet. Eftersom kungen var regent över England, Irland och Skottland och engelska parlamentet i London var pro-engelsk i sitt förhållningssätt var detta viktiga frågor i Skottland. Under de tre ​kungarikenas krig 1639-1651 styrdes Skottland av the Committee of Estates när det skotska parlamentet inte hade sammanträden. 

I de tre kungarikenas krig ingick krig som:
- Biskopskrigen 1639-1640, som var en väpnad konflikt mellan kungen Charles I och presbyterianer.
- Irländska konfederationskrigen 1641-1653, på eng. the Irish Confederate Wars /Eleven Years' War.
- - Irländska upproret 1641, på eng. the Irish Rebellion of 1641 (1641-1642).
- Skotska inbördeskriget 1644-1651, på eng. Scotland in the Wars of the Three Kingdoms.
- Engelska inbördeskriget 1642-1651, på eng. the English Civil War.
- - Första engelska inbördeskriget 1642-1646, på eng. the First English Civil War.
- - Andra engelska inbördeskriget 1648-1649, på eng. the Second English Civil War.
- - Tredje engelska inbördeskriget 1649-1651, på eng. the Third English Civil War.

Det engelska parlamentet under Oliver Cromwell (1599-1658), som senare var lordprotektor för England, Skottland och Irland 1653-1658, vann över kungen, skottarna och irländarna. På kort sikt innebar det att engelska samväldet bildades med England, Wales, Irland och Skottland. Republiken existerade 1649-1660, varav Skottland var med 1652(1651)-1660 och Irland 1652-1660. På längre sikt ledde till att Storbritannien så småningom bildades 1707 som en konstitutionell monarki. Det nya kungariket kom senare att styras från London.
​