1600-talet
|
Innehåll
1. Unions of the Crown 1603 2. Bönboken 1637 och ett fritt parlament 1639 3. De tre kungarikenas krig 1639-1651 Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. Översta bilden: nutida återskapande av klanen Campbells invasion och belägring 1647 av Duart Castle på Isle of Mull i Argyll and Bute. Klanen MacLean, som huserade på slottet, besegrade dock inkräktarna och drev bort dem från slottet. © Copyright översta bilden: Adam Fagen. CC. |
1. Unions of the Crown 1603
|
Personalunion. Skottlands kung blev även kung av England och Irland. Skottland och England slogs inte samman. Kungen blev istället separat kung för respektive rike som både behöll sina självständigheter.
|
2. Bönboken 1637 och ett fritt parlament 1639
|
1625-1649 var den skotskfödda Charles I (1600-1649) kung av England, Skottland och Irland. 1637 gav han order om att ny bönbok skulle införas i Skottland. Den var nästan identisk med den engelska "English Book of Common Prayer". Charles I konsulterade varken det skotska parlamentet eller den skotska kyrkan. Den skotska bönboken hade dock skrivits av skotska biskopar under Charles I's direktiv. Trots det motsatte sig många skottar den påtvingade bönboken. De såg den som ett medel för att införa anglikanismen i Skottland. Inte samma som att anglifiera. Den anglikanska kyrkan kallar sig ofta för en kyrka som tillhör episkopalismen. Anglikanismen är i särskild motsättning till presbyterianismen. Episkopalism är uppfattningen om att kyrkans högsta ledning ligger hos biskoparna. Motsatsen till episkopalism är papalism där biskopar är underställda påven. I papalism är uppfattningen att påven innehar den högsta makten i kyrkan. Presbyterianism förkastar episkopalismen. Presbyteriansk teologi understryker guds suveränitet, bibelns myndighet och behovet av nåd genom tron på Kristus.
Söndagen den 23 juli 1637 när den nya böneboken skulle användas första gången i Skottland utbröt upplopp i Edinburgh efter protester. Inom skotska kyrkan spreds därför en oro. Sedan började allmänheten mobilisera för att få ha kvar det gamla systemet och att alla nya påfund skulle avvisas som inte var godkända av det skotska parlamentet eller av den skotska kyrkan. De ville också att Skottland skulle ha en fri kyrkoförsamlig och ett fritt skotsk parlamentet. Det gav resultat. I november 1638 träffades företrädare för General Assembly of the Church of Scotland i Glasgow. De fördömde den nya bönboken. De avskaffade också den episkopala kyrkans styre av biskopar och antog presbyterianskt styre av äldste (presbyter) och diakoner. De ville inte att den skotska kyrkan skulle styras biskopar (episkopos), av en ärkebiskop eller av påven. Istället ville de att valda lokala ledare, äldste, skulle styra kyrkan. De tyckte att det mer överensstämde med den första kristna församlingens tanke att alla kristna var präster och att alla tog del i de beslut som fattades. Diakoner var församlingstjänare. Deras uppgifter var praktiska göromål, ekonomi och social verksamhet. De kunde också ha liturgiska funktioner. Liturgi är den religiösa gruppens gudstjänst eller gudstjänstordning. Efter beskedet från General Assembly of the Church of Scotland i november 1638 funderade Charles I på att invadera Skottland året därpå 1639. Avsikten med den planerade invasionen var att kunna visa sin makt och påtvinga skottarna att fortsätta med den nya bönboken. Inledningsvis planerade Charles I att ta över irländska trupper från Irland till småstaden Dumbarton i West Dunbartonshire och utgå sin invasion och maktutövande därifrån. 1639 fick John Semple, Provost of Dumbarton, en tjänst på Dumbarton Castle i West Dunbartonshire. Han var också känd som John Sempill och blev sen intendent på slottet. Enligt en historia erövrade han slottet 1639 och fortsatte, som sin företrädare, att ansvara det för den skotska kronan. John motsatte sig kungens invasion av Skottland och i synnerhet att irländska trupper skulle förläggas i Dumbarton. Som konsekvens av det och andra motgångar avstod Charles I från förlägga trupper i Dumbarton. Enligt andra uppgifter var det Randal MacDonnell (1609-1683), 1st Marquess of Antrim 1645-1683 och 2nd Earl of Antrim 1636-1645, som misslyckades med förhandla fram om att få över den irländska armén till Skottland. 1639 seglade den engelska marinen upp från England med soldater till Firth of Clyde i västra Skottland. Sedan fortsatte de i sydöstlig riktning på floden Clyde till Hamilton sydöst om Glasgow. Bl.a. seglade de förbi Dumbarton Castle. I Hamilton försökte den engelska marinen sedan visa sin makt, men det gav dock inget resultat. 19 juni 1639 skrev Charles I under ett fredsfördraget Treaty of Berwick 1639 mellan Skottland och England. Det var också känd som Pacification of Berwick. I fördraget medgav han skottarna rätten till en fri kyrkoförsamling och ett fritt parlament. |
3. De tre kungarikenas krig 1639-1651
|
De tre kungarikenas krig pågick 1639-1651, på engelska the Wars of the Three Kingdoms. Det var civila krig och konflikter i England, Irland och Skottland om a) hur mycket makt kungen skulle ha gentemot kyrkan och parlamenten, b) ifall kungen eller prästerskapet skulle vara kyrkans överhuvud, och c) ifall kungen fick rätt att ta ut skatter och styra över beväpnade styrkor utan parlamentens godkännande. I det sistnämnda fallet gällde det huruvida kungen kunde använda militären utan att fråga parlamentet först. I Skottlands och Irlands fall ifrågasattes dessutom under kriget Englands överhöghet gentemot de två andra länderna.
Skottland delades i två läger. I det ena lägret stödde rojalister Charles I (1600-1649), kung av Skottland, England och Irland 1625-1649. Det andra lägret dominerades av covenanterna som stödde och allierade sig med det engelska parlamentet. Eftersom kungen var regent över England, Irland och Skottland och engelska parlamentet i London var pro-engelsk i sitt förhållningssätt var detta viktiga frågor i Skottland. Under de tre kungarikenas krig 1639-1651 styrdes Skottland av the Committee of Estates när det skotska parlamentet inte hade sammanträden. I de tre kungarikenas krig ingick krig som: - Biskopskrigen 1639-1640, som var en väpnad konflikt mellan kungen Charles I och presbyterianer. - Irländska konfederationskrigen 1641-1653, på eng. the Irish Confederate Wars /Eleven Years' War. - - Irländska upproret 1641, på eng. the Irish Rebellion of 1641 (1641-1642). - Skotska inbördeskriget 1644-1651, på eng. Scotland in the Wars of the Three Kingdoms. - Engelska inbördeskriget 1642-1651, på eng. the English Civil War. - - Första engelska inbördeskriget 1642-1646, på eng. the First English Civil War. - - Andra engelska inbördeskriget 1648-1649, på eng. the Second English Civil War. - - Tredje engelska inbördeskriget 1649-1651, på eng. the Third English Civil War. Det engelska parlamentet under Oliver Cromwell (1599-1658), som senare var lordprotektor för England, Skottland och Irland 1653-1658, vann över kungen, skottarna och irländarna. På kort sikt innebar det att engelska samväldet bildades med England, Wales, Irland och Skottland. Republiken existerade 1649-1660, varav Skottland var med 1652(1651)-1660 och Irland 1652-1660. På längre sikt ledde till att Storbritannien så småningom bildades 1707 som en konstitutionell monarki. Det nya kungariket kom senare att styras från London. |