1400-talet

Innehåll
​
1. Sociala strukturer
- 1.1 På 1300-talet
​​- 1.2 Skikt 1398-1488
- 1.3 Skikt från 1488
- 1.4 Släktskapet
- 1.5 Äktenskap
- 1.6 Kvinnor
- 1.7 Barn
​
​​Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. Översta bilden skotska patrioten Blind Harry (1440-1492), enligt en 1800-tals tolkning.

1. Sociala strukturer

1.1 På 1300-talet

1357 började skotska parlamentariker i det skotska parlamentet, bildad 1235, kallas för the Three Estates, i svenskan ståndssamhället. Det här språket för den sociala organisationen utvecklades i Frankrike redan på 1000-talet. I det skotska ståndssamhället ingick adeln, prästerskapet och bönderna/borgarna som alla hade fastställda rättigheter och skyldigheter. Adeln stred, prästerna bad och bönderna/borgarna arbetade enligt ett gammalt uttryck från 1000-talets Frankrike, på engelska i annan ordning "those that pray, those that fight and those that work". På riktigt arbetade alla grupperna. Dessutom stred många bönder i Skottlands fall eftersom det inte fanns tillräckligt med adelsmän som kunde strida för Alba/Skottland. För det skotska parlamentet, markerade begreppet Three Estates (ståndssamhället) den vanliga synen
att det medeltida samhället bestod av flera olika distinkta ordningar, enligt 
Julian Goodares bok "The Government of Scotland 1560-1625." från 2004. Den här medvetenheten kom sedan att återspegla statusen i det militära och den övergripande lagstiftningen. I det senare från 1430.

Livegenskapen bland bönder upphörde på 1300-talet i Skottland, men existerade därefter i mindre skala fram till 1799 när de sista skotska kolgruvearbetarna blev fria. Livegenskap i betydelse egendomsförhållande där en människas kropp tillhörde en annan, vilket var en form av slaveri. Dock finns det bevis för att det fanns inhemska traditionella slavar i Skottland fram till 1500-talet. Slaveri i betydelse att människor betraktades och behandlades som egendom av ägarna, samt att slavägarna lät slavarna utföra tvångsarbete mot deras vilja. Dessutom kunde slavägarna sälja vidare sina slavar. De här inhemska skotska slavarna uppförde bl.a. en del skotska slott fram till 1500-talet, inte minst i norr. Utöver det kunde jordägare också utöva betydande kontroll över sina mer friare arrendatorer, dvs. hyresgäster, genom det skotska domstolssystemet. 


1.2 Skikt 1398-1488

På hela 1300-talet fram till 1398 bestod det övre skotska skikten av kungar, earlar, baroner (skotska feodala baroner), osv. Mormaer fanns i Alba/Skottland fram till mitten av 1300-talet, men ersattes namnmässigt vid den tiden av titeln earl i Skottland. Dock används titeln earl idag för att benämna de personer som från början av 1100-talet till 1300-talet egentligen kallades för mormaer. I slutet av medeltiden under åren 1398-1488 var Skottland indelat i åtta olika separata skikt, enligt flera brittiska och amerikanska historiker 1991-2012. De använde orden rankat och rangordnat. En del kanske tycker låter förlegat, men det fanns skillnader mellan skikten. Inräknat vagabonder och slavar fanns det tio skikt 1398-1488. Alla i de åtta/tio skikten hade sina egna rättigheter och skyldigheter. De fyra högsta skikten i Skottland oavsett stad eller landsbygd för åren 1398-1488:

Åren 1398-1441
1. Kungen och hans familj
2. Dukes (hertigar)
3. Earls (earlar)
4. Baron (baroner - skotska feodala baroner)

Åren 1442-1488
1. Kungen och hans familj
2. Dukes (hertigar)
3. Earls (earlar)
4. Lords of Parliament (ersatte baron i rang.)

1. Kungen och hans familj. - I det översta av de sociala skikten 1398-1488 fanns kungen och de övriga kungliga. Kungen var högst rankad. Under honom stod den skotska drottningen och under henne alla skotska prinsar och prinsessor. Drottningen stod alltid över prinsarna och prinsessorna, men en prins eller arvprins som förväntades bli kung en dag hade alltid en särställning trots att drottningen stod över honom. I tider när kungen var minderårig, vuxen men befann sig i utlandet, för gammal, sjuk, osv, styrdes Skottland av en eller flera guardians, dvs. väktare och beskyddare. De styrde Skottland åt hans vägnar. De fungerade i praktiken som statschefer. Bara under åren 1249-1578 hade Alba/Skottland över 59 guardians eller minst 18 guardians per sekel.

2. Dukes. - I det andra skiktet fanns alla skotska dukes, på svenska hertigar. De var få i antal och härstammade vanligtvis från mycket nära släktingar till kungen. Titeln duke (hertig) anammades i Skottland första gången ​28 april 1398 och blev ett eget skikt. Innan fanns det inga skotska dukes. 

 3. Earls. - Under dukes i det tredje skiktet fanns alla skotska earlar 1398-1488. Många skotska earlar bodde i slott eller i herrgårdar. Gemensamt för nästan alla dukes och earlar i Skottlands fall på 1400-talet var att utgjorde den äldre adeln som varit med ett tag. Jämför med det moderna uttrycket "gamla och nya pengar" hos slottsägare eller miljardärer. De förra har ärvt sina pengar och/eller slott och fortsatt förvalta förmögenheten från tidigare generationer medan de senare har skapat den själv. 

4. Baronerna 1398-1442. - Under earlarna 1398-1442 i det fjärde skiktet fanns baronerna. Ofta bodde baronerna i herrgårdar. Ofta för kronans räkning.

4. Lords of Parliament 1442-1488. - År 1442 sjönk den skotska feodala baron-titeln i anseende och ersattes rankmässigt av lords of Parliament som funnits sedan 1233 (1235). Lord of Parliament i singular och lords of Parliament i plural på engelska. Lord/lords med ett litet L mitt i meningen eftersom det talas om dem som en grupp här. I regel förkortas en enskild lord of Parliament med lord + namn. Exempel på det i engelskan är Lord Forbes. Lord med ett stort L i meningen i engelskan eftersom det handlar om en enskild person här. Från 1442 motsvarade lords of Parliament samma som baroner i England.

1442-1488 utgjorde lords of Parliament det fjärde skiktet. 1442 puttade de ned skotska baronerna som halkade ned i rang. 1488 halkade lords of Parliament till plats fem efter att marquess (markiser) gick in på tredje plats mellan dukes på andra plats och earlar på fjärde plats. 1606 tappade lords of Parliament ytterligare en placering till plats sex med tillkomsten av viscounts, på svenska i singular vicomte. Viscounts gick in på plats fem mellan earlar på plats fyra och lords of Parliament på plats sex.

Från 1442 fram till idag har lords of Parliament alltid varit den lägsta nivån av adeln även efter att andra adelstitlar uppstod som stod över dem. 
Även om lords of parliament tillhörde och tillhör fortfarande lågadeln i Skottland har ändå alltid tillhört adeln under de här åren. Å andra sidan stod Lords of parliament rangmässigt på 1400-talet över personer som inte tillhörde adeln som lairds, borgare, osv. 1442-1513 fanns det bara omkring 40-60 Lords of parliament i hela Skottand totalt på de 71 åren, vilket var ganska få lords under nämnda perioden. En del lords kunde också kalla sig för riddare under nämnda perioden, i synnerhet de som utförde militär eller administrativ tjänst för den skotska kronan. Både lords of Parliament och 
baroner finns kvar än idag i Skottland, varav den förstnämnda har högre rang. 

Under det fjärde skiktet i Skottland 1398-1488 delade sig den sociala ordningen i de två separata grupperna landsbygd och städer. I begreppet städer ingår småstäder. Här kommer först kort om skikt fem till tio (åtta) på landsbygden. Därefter följs det av skikt fem till åtta i städerna:

Landsbygden 1398-1488
5. Lairds.
6. Yeomän/Bonnet Lairds. 
7. Husbandmen.
8. Mindre markägare, fria arrendatorer, vanliga arrenderande småbönder och lantarbetare.
9. Vagabonder (luffare, tiggare, småtjuvar, etc).
10. Slavar.

5 Lairds. - Laird var titeln för ägaren av ett skotskt gods. Det var ingen adelstitel. De som var skotska lairder på 1400-talet befann sig i det femte skiktet inom kategorin landsbygd, enligt flera brittiska och amerikanska historiker 1991-2012. Sedan minst 1442 till idag stod/står en skotsk lord, dvs en skotsk lord of Parliament, över en skotsk laird rangmässigt. En skotsk lord var en aristokrat medan en skotsk laird inte var det. Däremot kunde den skotska lairden haft eller inte haft förfäder som varit skotska lordar.

Det är mycket vanligt i moderna engelskspråkiga historieböcker, släktforskningsrelaterade saker, etc. att lairds skrivs om eller översätts till lords, alternativ att lairds tros var lords. En laird Forbes blir då lord Forbes. Han går då från att inte tillhöra adeln till att felaktigt bli en del av adeln. Andra människor som läser böckerna tror då att han var en adelsman. En person som släktforskar och hittar en skotsk laird i sitt släktträd kan lätt tro att han eller hon har påbrå från adelsman i denna Forbes. Det kanske stämmer, men då hos andra förfäder eller i andra släktgrenar, men inte i denna laird Forbes.

De flesta lairdar tjänstgjorde delvis eller indirekt för den överordnade adeln, antingen i form av land- och markägande eller militära skyldigheter. Ungefär hälften av alla skotska lairdar delade samma namn (efternamn) som någon person från adeln. Ofta var de lairdarna, de 50 %, avlägsna släktingar till en adelsman eller hade något osäkert släktskap med en adelsman. 
​
Runt om på den skotska landsbygden förekom det fejder mellan adelsmän, godsägare, slottsägare och klaner. En del adelsmän kunde dock vara både slottsägare och klanledare eller klanmedlem. Fram till ungefär i början av 1990-talet trodde historikerna att klanfejderna och fejderna berodde på att halva Skottland var ett laglöst land från 1200-talet till 1600-talet. Den delarna av Skottland som utgjorde högländerna och södra Skottland. Men forskning från början av 1990-talet kom fram till att fejderna förhindrade och löste snabbt tvister genom att de tvingade fram skiljedomar, medlingar, lösningar, ersättningar och kompensationer. Klanfejderna och de andra fejderna i synnerhet inom högländerna och i det laglösa södra och sydöstra Skottland i gränslandet mot England hade denna funktion. Trots alla bråk, strider, ibland mord och allt annat ont och förkastligt var fejderna ändå en reglerande samhällsordning som de inblandade rättade sig efter. Fejderna var därför inte anarki. Tvärtom. De var inbördes ordningar som de inblandade följde därefter. Lag och ordning. Inte anarki. Men trots det fanns det ändå mängder med klaner som inte accepterade medlingarna och som kunde ligga i konflikter med fiendeklaner i årtionden, ibland i upp till flera århundraden.

6. Yeomän. - Under skotska lairdar på landsbygden fanns yeomän i det sjätte skiktet. På svenska yeoman i singular och på engelska yeoman och yeomen i singular respektive plural. Engelska ordet yeoman kom antingen från a) fornengelska ordet "iunge man" som betydde ung man, eller b) germanska ordet "geaman". Gea i ordet betydde provins och motsvarade nuvarande västfrisiska ordet gea, tyska gau och nederländska gouw-. I tyskan betyder det landskap eller område. Eventuellt är geaman besläktat med det fornfrisiska ordet gaman. Fornfrisiska talades från 700-talet till 1500-talet i Nederländerna, nordvästra Tyskland och södra Danmark.

På 1300-talet var yeomän samma som tjänstefolk och arbetare i adelsfamiljernas hushåll. Ibland var de tjänstefolk till präster. På 1300-talet var yeomännen oftast unga män. De kom därför nära adelsfamiljerna och visste det mesta om vad som sas eller skvallrades. Men från 1400-talet till 1700-talet omkring 1789 var yeomännen istället bönder med egna jordar och rankades i det sjätte skiktet inom landsbygden. I regel var de bönder som ägde marker upp till 40 hektar eller 400 000 m2. Gentemot större jordägare var det lite mark. Bland bönderna räknades yeomännen som böndernas medelklass. De var inte rika som de stora jordägande bönderna och inte fattiga som arrenderade småbönder. Yeomännen kunde inte leva på jordränta som stora landägande bönder. Jordränta var en avgift som arrendatorer betalade till jordägaren. Stora jordägare kunde hyra ut sin land till flera arrendatorer och leva på det som inkomst. Dock inte yeomännen. Många av yeomännen ägde betydande bra marker, vilket fick senare den skotska författaren Sir Walter Scott (1771-1832), 1st Baronet 1820-1832, att kalla dem för Bonnet Lairds. Ibland var yeoman också en militär term.

7. Husbandmen. - Under yeomännen i det sjunde skiktet på landsbygden fanns vad engelskan kallar för husbandman i singular och husbandmen i plural. Ungefär husmännen eller bondbrukarna på svenska. Den exakta svenska översättningen är dock den som odlar sin mark, dvs. en bonde. Men den riktiga betydelsen är mer motsvarande en fri husbonde eller en fri herre över sitt hus. Med fri husbonde i betydelsen en fri ägare av en fastighet som en bondgård, en verkstad eller ett mark- eller vattenområde. Engelska ordet husband, make på svenska, kommer från husbandman.

8. Mindre markägare, fria arrendatorer, vanliga arrenderande småbönder och lantarbetare. - Under husbandmen i det åttonde skiktet på landsbygden fanns det mindre markägare, fria arrendatorer samt vanliga arrenderade småbönder och lantarbetare, på engelska är de två förstnämnda kända som lesser landholders och free tenants. De mindre markägarna ägde som namnet antyder små marker där de brukade jorden eller bedrev boskapsskötsel och bodde i sina hus. Fria arrendatorer hyrde sina bostadshus och sina marker av en godsägare till en låg hyra. De var därför lite privilegierade, men samtidigt inte rika på något sätt. Godsägaren kunde heller inte tvinga dem att byta marker utan de kunde fortsätta hyra den marken som de redan arrenderade. De kunde också gifta sig med vem de ville utan att be någon om lov.

Vanliga arrenderande småbönder arrenderade sina hus och marker till vanliga hyror. Ofta var de bundna till godsägaren och kunde därför inte bryta upp. De var också mer hållna av godsägarna än de fria arrendatorerna. De hade även mindre rättigheter och godsägaren kunde tvinga dem att byta sina arrenderade marker till att andra marker som han ägde. Därför gällde det att hålla sig väl med godsägaren för de familjerna som arrenderade bra marker för annars riskerade de få skräpjordarna istället. De som tillhörde det åttonde skiktet inom gruppen landsbygd tillhörde majoriteten av den arbetande befolkningen i Skottland på 1400-talet.

Arrenderade småbönder i skikt åtta generellt de som fanns i skikten ovanför dem. Arrenderande småbönder brukade stötta sin godsägare, som de arrenderade marken av, i alla dennes konflikter med andra godsägare eller klaner. För det brukade godsägaren ofta belöna eller återgälda sina lydiga arrendatorer med välgörenhet eller stötta dem på andra sätt. Tänket var "jag hjälper dig och du hjälper mig tillbaka". Därför lönade det sig för arrenderande småbönder i skikt åtta att hålla god min och inte gå i konflikt med sina överordnade. Var de medlemmar i en klan förväntade de sig också att stötta sin klanhövding. De som inte gjorde det fick det värre på alla plan. Dock förekom det konflikter på landsbygden, men de var istället i sidled mellan adelsmän, godsägare och klaner. Konflikterna låg inte att småbönder ville göra uppror uppåt. Däremot kunde de, ifall de var med i en klan, exempelvis hjälpa sin klanhövding att bekämpa en annan klanhövding. Men det var inte för att de själva skulle avancera uppåt utanför att hjälpa sin överordnade som tillbaka tryggade deras säkerhet tillbaka. Det fanns därför en relativ enighet och samförstånd mellan skotska godsägare och deras arrenderade småbönder.

Jämför med 1300-talets England och Frankrike där det fanns betydligt hög grad av benägenheter till revolter hos deras bönder. Dessutom var många engelska och franska bönder missnöjda ända fram till industrialiseringen. Det förklaras möjligen med att i England och Frankrike förändrades jordbruket och villkoren för småbönderna på landsbygden relativt lite över tid jämfört mot hur det var i Skottland gällande t.ex. tillgång till marker. Det gjorde möjligen att engelska och franska småbönder blev mer upprörda och mer upproriska. Å andra sidan tvingades de ständiga konflikterna mellan t.ex. godsägare och klaner i Skottland att de skotska godsägarna tvingades söka stöd hos sina arrenderande småbönder för att själva kunna överleva ibland. Utan de konflikterna med sina jämlika hade de skotska godsägarna kunnat köra över sina arrenderande skotska småbönder, men med konsekvensen av mer upproriska skotska småbönder. I för sig var det just köra över som en del skotska godsägare gjorde på 1700- och 1800-talen när deras arrenderande småbönder tvingades flytta och byttes mot får. Men det skedde senare och inte på 1400-talet.

Men den skotska landsbygden var inte alltid en lugn oas på såväl 1300-talet som 1400-talet. Tvärtom. Utöver alla konflikter i sidled mellan adelsmännen, godsägarna och klanerna förekom det mängder med a) krig och krigsslag mellan exempelvis Skottland och England, b) alla gränsrånarna i det mer eller mindre laglösa södra och sydöstra Skottland och norra England, och c) 
inte minst i norra Skottland ibland risken att bli en slav. Det gällde ifall småbondens överordnade exempelvis förlorade eller blev mördad i en konflikt med en annan konkurrent som sedan tog småbonden, andra småbönder och deras familjer och tvingade dem att exempelvis bygga hans nya slott. 

I synnerhet krigen och slaveriet var förödande. Kom det en engelsk armé med flera tusen soldater som drog fram över det skotska landskapet behövde de som alla andra människor äta mat. Viss mat kunde transporteras upp till Skottland från England med skepp, men skulle de vara borta i kanske flera månader tvingade de till sig mycket av sin mat lokalinvånarna i Skottland i form av boskap, etc. En del av de engelska soldaterna våldtog också skotska flickor och kvinnor medvetna om att de inte skulle kunna straffas efteråt. Slaveriet var också katastrofalt. Skotska småbönder som togs som slavar för att bygga skotska slott dog också ofta som slavar på grund av det hårda arbetet de tvingades utföra kombinerat med dåliga arbets- och levnadsförhållanden. 

9. Vagabonder. - I det nionde skiktet inom kategorin landsbygd fanns alla vagabonder. De var vid den här tiden en blandning av människor som levde på tillfälliga dagarbeten, tiggare, luffare, landstrykare, småtjuvar och människor som levde i laglöshet. De var utanför det vanliga samhället, men ändå i det. De var inga stortjuvar, men som sågs skräp av övriga befolkningen. Idag har begreppet vagabond en mer positiv innebörd som en person som lever ett fritt liv på en högre social nivå. Ofta på resande fot. Ordet vagabond kommer från det latinska adjektivet vagabundus och betyder kringströvande.

10. Slavar. - Under vagabonderna längst ned i det tionde skiktet på landsbygden fanns slavarna som var förbrukningsvaror för ägarna. De sågs som vanliga djur och hade inget människovärde. På 1400-talet i Skottland var de i regel inhemska slavar från Skottland eller de brittiska öarna. En del skotska slott på 1400-talet uppfördes av inhemska skotska eller brittiska slavar.

Städerna, inklusive småstäderna, 1398-1488, officiellt
5. Borgare, rådmän/åldermän och åldermän/ämbetsmän.
6. Handels- och köpmän.
7. Hantverkare.
8. Vanliga arbetare.

Städerna, inklusive småstäderna, 1398-1488, i praktiken
5. Rika handels- och köpmän som var borgare, råd-, ålder- och ämbetsmän.
6. Vanliga handelsmän och köpmän
7. Hantverkare.
8. Vanliga arbetare.

5. Borgare, rådmän/åldermän och åldermän/ämbetsmän. - Motsvarande rang som en laird hade på landsbygden fanns i städerna, småstäderna och i burgh i form av borgare, rådmän/åldermän och åldermän/ämbetsmän, på engelska burgesses, aldermen och bailies. Rangmässigt inom hela Skottland tillhörde de det femte skiktet inräknat städerna. Burgh var det självständiga lokala styret som representerades i Skottlands parlament. Ofta, men inte alltid, var de en stad. Ofta utgjordes borgarna, råd- och åldermännen samt ålder- och ämbetsmännen i städerna av rika handel- och köpmän från det sjätte skiktet. I praktiken tillhörde därför de här rika handels- och köpmännen det femte skiktet. Ett mindre antal av de mest framgångsrikaste handels- och köpmännen blev också dubbade till riddare på 1400-talet och i början på 1500-talet eftersom de tjänat kungen. De var dock inte på samma nivå som medeltida riddare som erhöll land eller marker av kungen.

6. Handels- och köpmän. - I det sjätte skiktet inräknat städerna fanns handels- och köpmännen, på engelska merchants. De hade samma status i städerna som yeomännen hade på landsbygden. Båda i det sjätte skiktet. Officiellt befann sig alla skotska handels- och köpmän i det sjätte skiktet, men eftersom de rikare handels- och köpmännen ofta innehade ledare positioner och poster i städerna i det femte skiktet var det i praktiken bara resten av handelsmännen och köpmännen som fanns i det sjätte skiktet. De som var medelklass eller fattiga handels- och köpmän, samt ett färre antal också rika handels- och köpmän. Gemensamt för de flesta av dem var att de inte hade ledande höga poster i städerna. Däremot i egenskap av handels- och köpmän hade de ändå ganska stor makt, i synnerhet de som styrde eller kontrollerade viktiga råvaror eller de som sysslade med råvaror från eller till utlandet.

7. Hantverkare. - I det sjunde skiktet inräknat städerna fanns hantverkarna, på engelska i plural craftsmen och artisans. De var skickliga manuella arbetare som arbetade med händerna och utövade ett hantverk. Det fanns hantverkare i alla möjliga branscher från de som gjorde textilier till snickare, smeder, osv. Ofta specialiserade de sig inom ett område och blev därför mycket bra på det än de personer som gjorde lite av varje.

Inom skotska burghs på 1300- och 1400-talen i slutet av medeltiden fanns det en politisk konflikt mellan de stora rika handelsmännen och hantverkarna. Handelsmännen försökte hindra att hantverkarna bröt mot deras handel, monopol och politiska makt. Handelsmännen var heller inte intresserade av att hantverkarna stödde varandra i t.ex. gillen. Hantverkarna däremot försökte betona sina betydelser genom att sätta egna priser på saker de gjorde eller arbeten de utförde. På 1400-talet befästes handelsmännens politiska ställning inom sammansättningen i burgharnas råd och rådförsamlingar, ungefär nämnder, och i många av reglementen som togs av ämbetsmännen. En serie stadgar på 1400-talet cementerade handels- och köpmännens politiska ställning i städerna. Det begränsade övriga invånares förmåga att påverka den styrande sammansättningen i städernas topp.
Medan det rådde konflikter i städerna av de här slagen var det tvärtom på landsbygden. Som nämndes tidigare belönade godsägare sina lojala arrenderande småbönder.

8. Vanliga arbetare. - Under hantverkarna i det åttonde skiktet i städerna fanns vanliga arbetare. Ofta hade de inga yrkeskunskaper. De bidrog till fysiskt kroppsarbete eller till servicebetonade arbeten. Skikt sju och åtta utgjorde majoriteten av befolkningen i städerna och småstäderna i 1400-talets Skottland. Dock var de inte största gruppen i hela Skottland inklusive landsbygden. Det var istället landsbygdens grupp åtta med mindre markägare, fria arrendatorer, vanliga arrenderande småbönder och lantarbetare som var största gruppen i hela Skottland, inklusive landsbygd som städerna.


1.3 Skikt från 1488

28 januari 1488 användes marquess, på svenska markis i Skottland första gången. Rankmässigt stod markiserna (marquesses) under alla dukes men över alla earlar. 1488-1606 och 1488-idag utgjorde markiserna det tredje skiktet och earlarna det fjärde. 

Åren 1488-1606 = marquess tillkom 1488.
1. Kungen/regerande drottningen och dennes familj
2. Duke (hertig)
3. Marquess (markis)
4. Earl (earl)
5. Lord of Parliament

18 mars 1606 tillkom titeln viscount i Skottland, på svenska vicomte. Viscounts stod under earlarna men över Lords of Parliament.
 
Åren 1606-1707 = viscount tillkom 1606.
1. Kungen/regerande drottningen och dennes familj
2. Duke (hertig)
3. Marquess (markis)
4. Earl (earl)
5. Viscount (vicomte)
6. Lord of Parliament

Nuvarande rankningen i Storbritannien och Irland:
1. Kungen/regerande drottningen och dennes familj
2. Duke (hertigar)
3. Marquess (markis)
4. Earl (earl)
5. Viscount (vicomte)
6. Baron (England och Irland) och Lord of Parliament (Skottland)

Därefter i Skottlands fall följer idag titlarna:
7. Baronet (baronet)
8. Knight (riddare)
9. Baron (baron)
10. Laird (laird)
11. Esquire (esquire)
12. Gentleman (gentleman).

I England står baroner över baroneter, medan i Skottland är det tvärtom eftersom skotska lord of Parliament motsvarar engelska titeln baron. En baron idag i Skottland är lägre rankad än en baron i Skottland innan 1442.


1.4 Släktskapet

Feodalismen som begreppet har inte en allmänt accepterad definition idag bland moderna historiker. Det feodala systemet infördes i Alba (Skottland) under David I:s (1084-1153) tid som kung av Alba 1124-1153. På 1200-talet skapades klansystemet i Albas högländer efter en kombination av agnatiskt (manligt) släktskap och ett feodalt systemet baserat på förpliktelse för klanernas medlemmar gentemot klanhövdingarna. Innan 1200-talet fanns det inte klaner i Alba eller i dess tidigare Piktland, Dál Riata, etc. Skotska klansystemet var med andra ord en 1200-tals uppfinning. Dock hävdade en del klaner på 1200- och 1300-talen att deras stamfäder levde på 1000- eller 1100-talen innan klansystemet i Alba uppstod. Klaner som hade en stamfader av kunglig börd kunde också spåra sin släkt ännu längre tillbaka i tiden. En del klaner namngav också sina klaner efter stamfäder som levde i en tid när inte själva klanen eller skotska klaner fanns. De första klanerna i Alba uppstod dock först på 1200-talet och de flesta klanerna i Alba och det senare Skottland på 1200- och 1300-talen.

Det grundläggande sociala bandet i det senmedeltida Skottland på 1300- och 1400-talen skedde också genom släktskapet. Härkomsten var agnatisk där härkomsten beskrevs genom män. Släktskapet beskrevs genom en persons släktskap till sin a) far, b) far och farfar, c) far, farfar och farfars far, osv. Kvinnorna var därför alltid yngsta personerna namnmässigt eftersom de var ättlingar till sin fäder, osv.​ Det var männen också, men senare efter att deras barn föddes blev de också förfäder till sina ättlingar medan kvinnor inte blev det namnmässigt. Däremot givetvis biologiskt. Exempel: den fiktiva Duncan MacDonald (MacDhòmhnaill) var 30 år. Duncan hette MacDonald eftersom han var son till Donald (Dhòmhnaill). Duncan var gift med Fiona Cameron. ​Duncan och Fionas son Alistair hette Alistair MacDuncan eftersom han var son till Duncan. Alistair hette inte Alistair MacFiona trots att han också var son till Fiona. 

Med det agnatiska släktskapet delade medlemmarna en eller flera gemensamma förfäder. Ofta fanns alla de här förfäderna i riktiga livet. Men det hände också ibland att de hittade på släktens anfader som namnet på deras farfars farfars farfar eller dylikt. Ibland för att de inte visste vad han hette. Ibland för att de ville göra den egna släkten mer finare eller mer ädel. Istället för att släktens farfars farfars farfar var en vanlig bonde i Aberdeenshire med ett gäliskt namn kunde han få ett namn som anspelade på att han kom från Albas/Skottlands elit. Han kunde istället få ett fornengelskt/medelengelskt, nordiskt, flamländskt, normandiskt eller franskt namn som anspelade på att han var från någon av de regionerna eller hade förfäder därifrån. Med det hittades det på historier om honom om att han var ättling till en fin familj i Aberdeenshire, norska vikingar som innan slog sig ned i nordligaste eller västligaste Skottland eller en normandiska riddare. Modern släktforskning visar att många av de här historierna stämmer, men det finns också en del påhittade.

På 1300- och 1400-talen var det vanligare att benämna två eller flera led till personens förfäder i egna namnet i norra Skottland, dvs. att personen var son till en person som var son till annan person som var son till, osv. I södra Skottland däremot nöjde de sig vid den här tiden oftast bara med ett förnamn och ett efternamn.

Medan släktskapet i Skottland var agnatiskt var det däremot huvudsakligen kognatiskt i England där släktskapet härleddes ofta genom både män och kvinnor.


1.5 Äktenskap

På medeltiden fick skotska flickor gifta sig från 12 års ålder och skotska pojkar från 14 års ålder. I de övre sociala skikten gifte sig många skotska flickor i tonåren när de var 13-19 år. I de skotska högländerna förlovade sig pojkarna och flickorna först innan de gifte sig. Förlovningen var en del för för att pröva om deras framtida äktenskapet skulle kunna hålla. Förlovningen var också till för att parets respektive familjer skulle få chans att ändra sig och säga nej till det kommande äktenskapet.  

På 1400-talet senarelades åldern för giftermål i lågländerna. Flickorna från lågländerna som då hade blivit kvinnor gifte sig på 1400-talet i tjugoårsåldern istället.

Det förekom inte skilsmässor i det medeltida Skottland. Däremot giftermål som genomfördes i de övre skikten kunde efteråt eller senare ogiltigförklaras av påven ifall de berörda parterna inte tyckte det kändes okej politiskt eller personligt. Det enskilda äkta paret hade då aldrig varit gifta och både mannen och kvinnan kunde gifta om sig med nya partner. Nackdelen med det på den tiden, sett ur deras perspektiv, var att eventuella barn som hade fötts under åren paret hade varit gifta inte längre räknades som födda inom äktenskapet. De var därmed utomäktenskapliga barn som inte sågs på samma sätt av övriga samhället som barn födda inom äktenskapen.

Vid exceptionella omständigheter, vanligen äktenskapsbrott, gick det emellertid att det äkta paret separerade och levde åtskilda. I praktiken som skilda, men på pappret som gifta. Ett nutida internationellt exempel på sådant är prinsessan Caroline av Hannover (f. 1957), tidigare känd som prinsessan Caroline av Monaco, vilket fortfarande alla förknippar henne som eftersom hon bor i Monaco. 1999 gifte hon sig med Ernst August av Hannover (f. 1954). De fick en dotter, men paret separerade 2009. I praktiken har de varit skilda sedan 2009, men på pappret är de fortfarande gifta.

Vid giftermål 1300- och 1400-talen mellan skotska män och kvinnor behöll ofta kvinnorna sina hela ursprungliga namn. Få kvinnor bytte till makens efternamn på 1400-talet. Äktenskapet mellan mannen och kvinnan var ett sätt att skapa vänskapsband mellan släktgrupper, dvs. mellan mannen och kvinnans familjer. Äktenskapet var inte ett tillvägagångssätt att skapa ett nytt släktskap. Kvinnan var normalt sett inte släkt med sin mans släkt. Åtminstone inte en, två eller tre generationer tillbaka, såvida det inte var två kusiner eller sysslingar som gifte sig vilket i för sig också förekom. Men eftersom mannen normalt sett kom från en släkt och kvinnan från en annan släkt fanns det ingen anledning för henne att ta hans efternamn.

Genom att hon behöll sitt flicknamn belystes istället vänskapen mellan både hans och hennes släkter än om båda tog hans efternamn och skapade ett nytt släktskap för henne, enligt flera historiker på 1990-talet. En del i äktenskapet förutom att älska varandra till nöd och lust, etc. var därför att skapa band och vänskap mellan två släkter snarare än att skapa ett nytt släktskap. Tack vare att kvinnan behöll sitt unika efternamn, eller hela flicknamn med syftningar bakåt på hennes förfäder, symboliserade det också att hon inte var en del av sina mans släkt. Men genom äktenskapet, där kvinnan behöll sina flicknamn, knöts hennes och makens två släkters vänskapsband närmare varandra. Dessutom eftersom släktskapet var agnatiskt blev det tekniskt fel ifall en kvinna tog sin makes efternamn eftersom hon inte var ättling till hans far och vanligen inte till hans farfar. Det fanns därför ingen anledning att en Fiona tog sin make Duncan MacDonalds efternamn eftersom hon inte var ättling till Donald eller en MacDonald.

Det var en annan syn jämfört mot idag där de flesta gifta par i Skottland föredrar att ta samma efternamn för att betona den nya familjen som en enhet, även om det finns undantag även idag.

Det fanns också en annan aspekt i Skottland på 1300- och 1400-talen. Tack vare att kvinnan behöll sitt ursprungliga födelsenamn även efter giftermålet visade det för utomstående vilka två familjer, mannens släkt och kvinnans släkt, som var sammanknutna genom det här paret. Det i sin tur visade på att deras två släkter också troligen var beredda att hjälpa den andra släkten ifall utomstående gav sig på antingen hans eller hennes släkt. Det gav mer effekt 
fall han fortsatte heta MacDonald och hon t.ex. Cameron i efternamn än om båda hette MacDonald. Gav du som fiende på dig paret riskerade du på pappret att få slåss mot båda släkterna MacDonald och Cameron och inte bara MacDonald.

I slutet på medeltiden anammade och tog de lågländska samhällena del av den nordvästra europeiska äktenskapsmodellen. Den gick ut på att de först skaffade grundläggande resurser för att kunna bilda ett hushåll som att införskaffa eller bygga hus, köps eller arrendera mark ifall de levde på landsbygden eller skaffa arbete ifall de levde i städerna, osv. Därefter gifte de sig och skaffade barn. Det här försenade äktenskapen och många män och kvinnor i lågländerna i slutet på medeltiden gifte sig först i mitten av tjugoårsåldern och skaffade barn först därefter. På sätt och vis lever systemet kvar än. Först eget arbete eller/och utbildning på universitetsnivå för de som väljer det. I samband med det eller innan eller efter sitt första egna boende. Sedan skaffa barn och/eller gifta sig. I Skandinavien väljer också många unga vuxna att resa en del innan de på riktigt etablerar sig som vuxna. Ta ett sabbatsår innan universitet är vanligt i Skandinavien. I USA däremot väljer många av deras universitetsstudenter att först ta sin universitetsexamen och därefter resa jorden runt. 



​1.6 Kvinnor

I det medeltida Skottland styrde i regel männen. Det var män som satt på de flesta ledande politiska, finansiella, ekonomiska, sociala och religiösa positionerna. Juridiskt hade kvinnorna mycket begränsad status. Inom exempelvis religionen var nästan alla ledande präster också män. Däremot hände det att en och annan skotsk drottninggemål grundade religiösa inrättningar och stod därmed över männen i den inrättningen. Bland skotska klaner var nästan alla klanhövdingar män. Nästan alla skotska regenter var också män.

Idealet under andra halvan av medeltiden för en skotsk kvinna var att hon skulle sträva efter att vara en god fru till sin make och en god mor till sina barn. Därtill, ifall kvinnan, var gift med en man som var småbonde, skulle hon informellt också hjälpa till i jordbruket, ordna och arbeta med hushållet, osv. I högländerna var det vanligt att många kvinnor stod för mycket av jordbruksarbetskraften utöver skötsel av barn och hushåll, enligt en del nutida historiker. Enligt samma historiker stod kvinnorna på sina håll i högländerna för nästan hela jordbruksarbetskraften. Männen arbetade dock också.

Under medeltiden dog många män och kvinnor i krig, sjukdomar, osv. Män som stupade i krigsslag lämnade kvar änkor och deras gemensamma barn hemmavid. I de skotska städerna fanns det en stor andel fattiga hushåll som leddes av änkor till döda män. De änkorna försörjde sig genom a) tillfälliga arbeten och b) försäljning av livsmedel eller c) ale, ölsorten. Det söps enormt mycket i Skottland. Framställningen och försäljningen av öl på exempelvis 1200- , 1300- och 1400-talen gav fattiga änkor i de skotska städerna den nödvändiga inkomsten för att deras hushåll skulle gå runt ekonomiskt.

Spinning, för framställning av tråd eller garn, var ett annat av det dagliga arbetet som utfördes i stort sett av alla medeltids skotska stadskvinnor i alla sociala skikt, rika som fattiga, Skotska drottningar och prinsessor höll dock inte på med spinning, men de levde år andra sidan vanligen i slott eller herrgårdar på landsbygden, i byar eller ibland i småstäder. En del kvinnor i städerna valde att spinna en del tiden tillsammans med andra kvinnor.  För dem blev spinningarna en stund när de kunde samtala med andra kvinnor om dittan och dattan, senaste skvallret, osv. Senare i slutet på 1700-talet och på 1800-talet spelade kvinnor också en viktig del i den växande textilindustrin.


En del skotska kvinnor på 1300- och 1400-talen gjorde också hantverk, Ibland var de dock bara lärlingar till de av sina äkta makar som också sysslade med att göra hantverk. Kvinnor fick inte gå med i gillen.

En del kvinnor arbetade och bedrev handel helt självständigt som småföretagare. För en del gick det bra ekonomiskt och de kunde till och med både anställa och utbilda människor. Det gjorde de här kvinnorna attraktiva som äktenskapsparters till män.

De kvinnor som föredrog att ägna hela sin liv åt religionen kunde bli nunnor. Men fram till år 1300 fanns det bara 30 nunnekloster i hela Skottland. Bara ett fåtal av dem fanns i de skotska högländerna. De flesta nunneklostren låg i lågländerna. Skottlands 30 nunnekloster kan jämföras med Englands 150 st under samma period fram till år 1300. Visserligen bodde det fler människor i England och därför blev det naturligt att även klostren var fler där. Det kan å andra sidan tolkas som att engelsmännen var mer hängivna till kristendomen än skottarna under samma period.

Kvinnor som hade den ekonomiska möjligheten, som exempelvis skotska drottninggemåler i slutet på medeltiden, valde ibland att syssla med välgörenhet.

Senare efter medeltiden på mitten av 1500-talet framhävdes de skotska männens överhöghet gentemot de skotska kvinnorna. Från 1560-talet
betonade den skotska kyrkan att de gifta kvinnorna var underkastade sina äkta män så länge de var gifta och båda levde.


1.7 Barn

I det medeltida Skottland var barndödligheten hög. Barn döptes ofta snabbt efter att de föddes av lekmän eller av barnmorskor eftersom det fanns en tro att barn som dog men inte var döpta skulle bli fördömda av gud. Därför gällde det att döpa barnet snabbt innan det hann eventuellt dö. Normalt sett utfördes dopen på andra halvan av medeltiden i en kyrka och var ett sätt för barnet att skapa en bredare andlighet med sina gudföräldrar.

I en medeltida kyrkogård i norra West Lothian i västra delen av Skottlands östra mittenbälte var 58 % av alla begravda under 6 år. På en annan kyrkogård i Aberdeen var det 53 %. De här två exemplen anses inte representera hur det var i ett vanligt medeltida skotsk samhälle, men de visar å andra sidan att barnadödligheten var betydligt då än nu.

Hos skotska medeltida barn rådde det stor järnbrist. Det i sin tur orsakades av långvarig amning av mödrar som själva hade brist på mineraler. 
Vanligaste barnsjukdomar utöver snuva och ont i halsen var exempelvis mässling, difteri och kikhosta. Även sjukdomar med parasiter var vanliga.

Från 1400-talet i lågländerna var det vanligt hos rika familjer i de övre skikten att de lät ammare amma spädbarnen. De här ammorna var inte barnen biologiska mödrar utan hade ammande som yrke.
​
På andra halvan medeltiden fanns det ett system i de högländska samhällena där en del pojkar och flickor lämnade sina hem och föräldrar och flyttade in till klanhövdingar och deras familjer. Många av barnen var så unga som 3-7 år när lämnade sina biologiska föräldrar och flyttade in hos klanhövdingarna.
De här barnen uppfostrades sedan som klanhövdingarnas forsterbarn. Det skapade ett fiktivt ömseasidigt känslosamt släktskapsband mellan ledarna och barnen. Klanhövdingarna och deras fruar såg barnen som sina adoptivbarn. Barnen såg dem som sina styvföräldrar och deras barn som sina styvsyskon. Det här systemet cementerade allianser och ömsesidiga skyldigheter åt båda hållen. Två familjer, klanhövdingens familj och de biologiska barnens familj knöt närmare band med varandra. Sett ur barnens biologiska föräldrars ögon skapade det bättre skydd ifall någon med större makt kunde skydda deras barn mot yttre hot.

När sedan barnen växte upp och blev vuxna hade de känsloband till två eller tre familjer, dels sin biologiska familj, dels sina fosterföräldrar och dels till sina nya maka/make och deras gemensamma barn. Med systemet hade klanledaren senare i livet vuxna människor som naturligt var beredda att strida eller ta strid för honom och hans familj i konflikter, i militära strider eller i andra sammanhang stödja honom. Som adoptivbarn kom också de här nu vuxna barnen upp sig inom klanen eftersom de tillhörde klanhövdingens familj, även om de inte var hans biologiska barn. En del av adoptivbarnen tyckte i tonåren och i vuxen ålder att det var helt okej eller bra att de blev adopterade som barn. Andra adoptivbarn däremot tyckte tvärtom. De hade tonåren och som i vuxen ålde mycket negativa känslor. De upplevde att deras biologiska föräldrar svek dem som barn och lämnade bort dem. De hade hellre velat växa upp med sina biologiska föräldrar.

Egentligen behövdes bara pojkar skickas till klanhövdingarnas familjer, men ändå gick många flickor samma öden tillmötes. Ett skäl var att de senare i tonåren skulle gifta sig med en av klanhövdingens biologiska pojkar. Förekom till och med bland skotska prinsar att utomstående jämnåriga flickor flyttade in i det skotska hovet och senare gifte sig med dem. Ett annat skäl, som det inte talas lika högt om, var tyvärr det hemska att det fanns vuxna klanhövdingar som ville ha några att leka med. De här flickorna utsattes för mängder med övergrepp och hade ett helvete till barndomar.

Majoriteten av alla skotska barn gick inte i skolan på medeltiden. I städerna var möjligheterna till formell utbildning större än i byar eller på rena landsbygden, men städernas barn gick ändå i regel inte i skolan. Barn till hantverkare utförde istället enklare uppgifter hemmavid. En del av de blev senare lärlingar hos sina hantverkande fäder. En del blev gesäller.
Hos adelsfamiljerna och hos rika borgare under de sista århundradena av medeltiden förekom det dock privatundervisning för pojkarna. I åtminstone slutet av 1400-talet fick en del flickor och kvinnor i de familjerna också ta del av de här undervisningarna även om de var ämnade för i första hand pojkarna. I förlängningen gynnade det alla. De här pojkarna hade någon eller några att kunna samtala med om sina nya kunskaper. Flickorna i de familjerna blev indirekt utbildade om saker de annars aldrig fått ta del av. Det gynnade i sin tur samhället överlag som fick fler utbildade människor.

I slutet av 1400-talet fanns det i skolor i Edinburgh där flickor lärde sig att sy. De undervisades av vanliga kvinnor som kunde sy eller av nunnor.

I de skotska lågländerna och i England lämnade, inte minst från 1500-talet och framåt, många unga män som kvinnor sina hem och blev tjänstefolk i andras hushåll och jordbruk. De unga männen blev vanligen hjälpande assistenter som gjorde lite av varje. Kvinnorna blev ofta pigor. En del av hushållen som de arbetade för flyttade senare till Amerika på 1600- och 1700-talen. Många av de här unga flyttade med sin arbetsgivare till Amerika och fortsatte arbeta för dem där.