1300-talet

Innehåll

​1. Åren 1300-1348
2. Digerdöden 1349-1350
3. Åren 1351-1398
4. Henry I Sinclair besökte ev. Amerika 1398
- 4.1 Hur släkten Sinclair hamnade på Orkneyöarna
- 4.2 Henry I Sinclair som Zichmni
- 4.3 Henry I Sinclairs eventuella resa till Nordamerika 1398
- - 4.3.1 För och mot
- 4.4 Andra besökare i Nordamerika
- 4.5 Historien om 1300-tals bröderna Zeno och deras vän Zichmni
- - 4.5.1 Nicolò Zeno den yngre (1515-1565)
- - 4.5.2 Bokförläggaren Francesco Marcolini (1500-1559)
- - 4.5.3 Boken från 1558
- - 4.5.4 Namn
- - - 4.5.4.1 Island
- - - 4.5.4.2 Frislanda
- - - 4.5.4.3 Podalida
- - - 4.5.4.4 Icaria
- - - 4.5.4.5 Estotiland
- - 4.5.5 Sann eller falsk?
​- - - 4.5.5.1 Från 1500-talet till början av 1900-talet
- - - 4.5.5.2 T. J. Olesons forskning på 1960- och 1970-talen
- - - 4.5.5.3 Från 1980-talet fram till idag
- 4.6 Grönland vs Australien
​
Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. Översta bilden: William Wallace i Aberdeen.
​

1. Åren 1300-1348

Slaget vid Bannockburn 1314.

I början på 1300-talet började lågskotskan tränga ut norn allt mer i samband med första skotska frihetskriget 1296-1328 och det andra skotska frihetskriget 1332-1357. Under den tiden talades tre språk i Caithness. De var norn, gäliska och lågskotska. Caithness ligger på fastlandet i nordligaste Skottland. 1303 drabbade de två kungarikena Skottland och England samman i slaget vid Roslin i Midlothian i Skottlands mittenbälte. Skottland vann slaget. Det sägs att 8 000 skotska soldater besegrade 30 000 engelska soldater. Två år senare togs skotska frihetshjälten William Wallace (1270-1305) tillfånga i Robroyston, idag en förort nordöst om Glasgow. Han fördes till London där han avrättades genom hängning, dragning och fyrdelning.

I februari 1306 var Robert the Bruce (1274-1329) delaktig i mordet på John III Comyn (1269-1306), Lord of Badenoch 1302-1306. De var konkurrenter om den skotska kungatronen. På grund av mordet bannlystes Robert the Bruce av påven. En och en halv månad efter mordet blev han formellt kung av Skottland med namnet Robert I. Det dröjde ända till november 1307 innan han hade säkrat hela makten. Först efter 1 år och 8 månader lyckades han ta över familjen Comyns slott Urquhart Castle i Highland och Balvenie Castle i Moray. Robert I var kung av Skottland från slutet av mars 1306 fram till sin död i juni 1329. 1313 invaderades Isle of Man av Robert I. Han ville hindra engelsk kontroll över den strategisk viktiga ön mellan Nordirland och nordvästra England. 

1314 drabbade Skottland och England samman igen, men i slaget vid Bannockburn i Bannockburn söder om Stirling. 5 000-10 000 skottar slogs mot 13 700-25 000 engelsmän. Skottarna vann slaget. 1315 invaderade Robert I Irland. Hans lillebror Edward Bruce (1280-1318) utsågs till kung av Irland, vilket han var fram till sin död 1318. 1320 undertecknade 51 skotska adelsmän och magnater Arbroathdeklarationen, på engelska Declaration of Arbroath. I den utropade de Skottlands självständighet och suveränitet. Den syftade på att säkra Skottland som ett självständigt kungadöme och inte vara ett feodalt område under England samt häva påvens bannlysning av Robert I.

​1328 skrev Skottland och England under Edinburgh–Northampton-fördraget, på engelska Treaty of Edinburgh–Northampton. Fördraget avslutade 32 års krig mellan Skottland och England under första skotska frihetskriget. Engelsmännen erkände Skottlands självständighet i fördraget 1328.
1329 dog Robert I. Han efterträddes av David II (1324-1371), kung av Skottland 1329-1371 och från huset Bruce. Freden som undertecknades mellan Skottland och England 1328 hölls i fyra år. 1332-1357 pågick det andra skotska frihetskriget. 1332  i slaget vid Dupplin Moor i Perth and Kinross vann engelska allierade supportrar till Balliol över supportrar till skotska huset Bruce.

1333 invaderades Skottland av Edward III (1312-1377), kung av England 1327-1377. Hans engelska armé vann över Skottlands armé i slaget vid Halidon Hill 1333 i Berwick-upon-Tweed i dagens nordöstra England. Innan slaget var Berwick-upon-Tweed en del av Skottland och Skottlands största handelshamn. Förlusten innebar att Skottland tvingades flytta huvuddelen av sin lönsamma exporthandel av främst ull, men också av skinn och hudar, till Leith som låg och fortfarande ligger några km norr om centrala Edinburgh.
​

2. Digerdöden 1349-1350

Målning från 1353 i Belgien när digerdöden pågick.

1348 kom digerdöden till sydligaste England från den europeiska kontinenten. Samma år spred den sig från sydligaste England till en del av östra Irland. Under 1349 spred sig digerdöden norrut från Bristol och Londons breddgrader till norra England, sydligaste Skottlands fastland, Yttre Hebriderna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Sjöförbindelser mellan Irland och England till Yttre Hebriderna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna möjliggjorde att digerdöden spred sig till dessa ögrupper innan Skottlands fastland norr om sydligaste Skottland. Eftersom Orkneyöarna och Shetlandsöarna tillhörde Norge vid den här tiden spred sig digerdöden till Bergen i västra Norge 1349, vilket var året innan den spred sig till större delen av Skottland. Under 1349 spred sig digerdöden också från östra Irland till resten av hela Irland. 1350 nådde den resten av Skottlands fastland, dvs. allt skotskt fastland norr om sydligaste Skottland.

Över 200 000 skottar dog i digerdöden. Historikerna är oense hur många människor som bodde i Skottland innan digerdöden slog till, men det finns uppskattningar om allt från 500 000 till 1 miljon människor. Omkring 20-40 % av Skottlands befolkning avled på grund av digerdöden. 200 000/500 000 = 40 % och 200 000/1 000 000 = 20 %. I hela Eurasien dog 75-200 miljoner människor med en topp i Europa 1347-1351. I Europa avled 30-60 % av Europas befolkning. Troligen dog omkring 45-50 %. Europa reducerades från 80 miljoner invånare till 32-62 miljoner människor. Troligen överlevde omkring 40-44 miljoner européer.

I Spanien, södra Frankrike och Italien dog 75-80 % av alla människor. I England och Tyskland avled omkring 20 % av invånarna. I Mellanöstern avled omkring 33 % av befolkningarna. I Egypten 40 %. Paris 100 000 invånare halverades till 50 000. Florens invånarantal sjönk från 110 000-120 000 människor år 1338 till 50 000 människor år 1351. I Hamburg, Bremen och London dog 60 % av invånarna. I London avled 62 000 människor 1346-1353 och reducerade staden från ungefär 103 000 invånare till 41 000 människor. I trånga städer i Europa var det inte ovanligt att 50 % av människorna dog. Mer isolerade områden klarade sig däremot bättre. Dödligheten bland munkar och präster var mycket hög i Europa eftersom de brydde sig om de som blev utsatta av digerdöden. På det viset smittades de ofta själva och dog sedan.
​​

3. Åren 1351-1398

Fyra generationer. Farmors far Robert I, farmor Marjorie Bruce, far Robert II och hans son Robert III. Alla fyra är förfäder till svenska kronprinsessan Victoria.

1365 fanns det 400 bostäder i Edinburgh. Samma år beskrevs Edinburgh av franska författaren Jean Froissart (1337-1405) som Skottlands Paris. 1371 blev Robert II (1316-1390), kung av Skottland 1371-1390, den första kungen i Skottland från huset Stewart. Från 1542 var huset Stewart känt som huset Stuart. Robert II efterträdde sin morbror David II som dog barnlös 1371. Morbror David II var bror till Robert II's mamma Marjorie Bruce. Robert II's morfar var Robert I. 

2. Robert I (1274-1329), kung av Skottland 1306-1329 - morfar
1. Marjorie Bruce (1296-1316), prinsessa av Skottland 1306-1316 - mor
0. Robert II (1316-1390), kung av Skottland 1371-1390

Huset Stewart tog över den skotska tronen från huset Bruce eftersom 
Robert II var son till Walter Stewart (1296-1327), 6th High Steward of Scotland 1309-1327. Huset Stewart/Stuart regerade över Skottland i 280 år 1371-1651 och ytterligare 47 år 1660-1707. Svenska kronprinsessan Victoria (f. 1977) och hennes dotter prinsessan Estelle (f. 2012) härstammar i rakt nedstigande led från både Robert II och huset Stewart och Robert I och huset Bruce.

24. Robert I (1274-1329), kung av Skottland 1306-1329.
23. Marjorie Bruce (1296-1316), prinsessa av Skottland 1306-1316.
22. Robert II (1316-1390), kung av Skottland 1371-1390.
21. Robert III (1337/1340-1406), kung av Skottland 1390-1406.
20. James I (1394-1437), kung av Skottland 1406-1437.
19. James II (1430-1460), kung av Skottland 1437-1460.
18. James III (1451-1488), kung av Skottland 1460-1488.
17. James IV (1473-1513), kung av Skottland 1488-1513.
16. James V (1512-1542), kung av Skottland 1513-1542.
15. Mary I (1542-1587), drottningregent av Skottland 1542-1567 och drottninggemål av Frankrike 1559-1560.
14. James VI and I (1566-1625), kung av Skottland 1567-1625 och kung av England och Irland 1603-1625.
13. Elizabeth Stuart (1596-1662), drottninggemål av Bohemia (Böhmen) 1619-1620.
12. Sophia of Hanover (1630-1714), född Sophia of the Palatinate, 
hertiginna (gemål) av Braunschweig-Lüneburg 1679-1692, kurfurstinna (gemål) av Hannover 1692-1698 (Electress of Hanover 1692-1698) och från 1701 tronarvinge till kungarikena England och Irland samt från 1707 även tronarvinge till Storbritannien.
11. George I (1660-1727), kung av Storbritannien och Irland 1714-1727.
10. George II (1683-1760), kung av Storbritannien och Irland 1727-1760.
9. Frederick (1707-1751), prins av Wales 1729-1751.
8. George III (1738-1820), kung av Storbritannien 1760-1820 och kung av Irland 1760-1801.
7. Prins Edward (1767-1820), Duke of Kent and Strathearn.
6. Victoria (1819-1901), drottningregent av Storbritannien 1837-1901.
5. Prins Leopold (1853-1884), Duke of Albany 1881-1884.
4. Charles Edward (1884-1954), Duke of Albany 1884-1919 och Duke of Saxe-Coburg and Gotha 1900-1918.
3. Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha (1908-1972), prinsessa av Sachsen-Coburg-Gotha 1908-1932 och prinsessa av Sverige 1932-1972.
2. Carl XVI Gustaf (f. 1946), kung av Sverige 1973-idag.
1. Victoria (f. 1977), kronprinsessa av Sverige 1980-idag.
0. Estelle (f. 2012), prinsessa av Sverige 2012-idag.

I ledet ovan är Robert I från huset Bruce prinsessan Estelles morfars morfars farmors farfars farfars farmors morfars morfars farfars farfars farfars morfar. 24 led. 

i juni 1385 invaderade en skotsk armé norra England. De hade stöd av franska trupper. Det gick inget bra för skottarna. De motades tillbaka hela vägen till Edinburgh. Där förstörde engelsmännen delar av Edinburgh i en vedergällning. 1395 dog poeten John Barbour (1320-1395). Han var den första stora litterära personen som skrev på lågskotska. 1398 gick Henry I Sinclair (1345-1400) eventuellt iland i Newfoundland i östra Kanada. Se mer nedan. 
​

4. Henry I Sinclair besökte ev. Amerika 1398

Stora delar av Henrich Peter von Eggers återproducerade karta från
1793 av Nicolò Zeno den yngres karta från 1558 av Nordatlanten.

4.1 Hur släkten Sinclair hamnade på Orkneyöarna

Familjen Sinclair härstammade ursprungligen från Saint-Clair-sur-Epte i östra Normandie enligt uppgifter från 1994 eller från Saint-Clair-sur-l'Elle i västra Normandie enligt uppgifter från 1901. År 1066 flyttade de till England. 1068 reste William of Saint-Claire från England till Alba (Skottland). Han var också känd som William de Saint-Claire och William St Clair. Enligt uppgifter från 1901 flyttade sedan familjen Saint-Claire permanent från England till Alba någon gång 1068-1093 efter att Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093, gav William of Saint-Claire baroniet Roslin i Midlothian. Baroniet är också känt som Rosslyn. Efter att han erhöll det kallades han för William "The Seemly" St Clair, 1st Baron of Rosslyn. 1160 erhöll familjen St Clair (Sinclair) land i Herdmanston i East Lothian i det som idag är östligaste delen av Skottlands östra mittenbälte. East Lothian var tidigare känt som Haddingtonshire. Huvudgrenen av familjen St Clair bodde dock kvar i baroniet Roslin i Midlothian. På 1200-talet flyttade en gren av familjen till det närliggande Edinburgh norr om Midlothian och väster om East Lothian. Huvudbasen var emellertid fortfarande Roslin.

På 1300-talet gifte sig Sir William Sinclair (1327-1358), 8th of Roslin 1331-1358 med Isabella (Isobel) of Strathearn (d. 1391). William var också känd som William Sinclair, Lord of Roslin. Fast på den tiden hette han egentligen William St Clair och inte Sinclair eftersom hans familj hade ännu inte anammat namnet Sinclair. Hans namn Sinclair var en senare modernisering av St Clair. William föddes 1327 i Roslin i Midlothian, men dog 31 år gammal den 17 september 1358 i Litauen. Han var en riddare och var i Litauen samtidigt som den tyska orden, på engelska känd som Teutonic Order. De var på den tiden en kristen riddarorden. William dog inte i strid med dem utan samarbetade troligen med dem. Hans fru Isabella var också känd som Isabel Graham of Strathearn. Isabella föddes i Strathearn, Monteith i södra Perthshire. Enligt en del uppgifter föddes hon 1335, men det är osannolikt eftersom hon fick sonen Henry I Sinclair redan 1345. Spekulativt föddes Isabella omkring 1325-1330. Hon dog däremot 1391 i Roslin i Midlothian.

Isabella var dotter till den gäliska Malise V (d. 1350/1357), Earl of Strathearn 1330-1334, Earl of Caithness 1330/1331-1350 och Jarl of Orkney 1330/1331-1350. På gäliska var han känd som Maol Íosa. Han hade mestadels påbrå från Skottland, men också lite från England och ännu längre tillbaka från Normandie. William Sinclair och Isabella fick fyra söner och två döttrar, varav en av sönerna hette Henry St Clair (1345-1400) som den här berättelsen kretsar omkring. Denna Henry är idag känd som Henry I Sinclair, Earl of Orkney 1379-1401, Lord of Roslin 1358-1401. Under sin levnad hette han dock St Clair i efternamn. Han blev senare i livet en skotsk amiral. 1358-1379 gick han under de två namnen a) Sir Henry St Clair, 9th Baron of Rosslyn, Lord Sinclair, och b) Henry St Clair, Lord of Roslin 1358-1401 och Baron of Roslin, Pentland and Cousland. 

Henry I Sinclair gifte sig två gånger. Först med en kvinna som han fick en dotter med. Efter första fruns död innan 1370 gifte han om sig omkring 1370-1374 med Jane Halyburton (1355-1400). Hon var också känd som Joneta/Joan/Jean Haliburton. Jane föddes 1350 i Dirleton Castle i East Lothina. Slottet är idag en ruin. Jane var dotter till antingen Sir Walter de Haliburton, 1st Lord Haliburton of Dirleton eller till dennes son Sir John de Haliburton of Dirleton (d. 1355) och hans fru Margaret Cameron. Strax innan 1350 tillhörde Dirleton Castle familjen Vaux, men genom giftermål mellan Sir John de Haliburton of Dirleton och en arvtagerska från familjen Vaux hamnade slottet hos familjen Haliburton. Arvtagerskan var Margaret Cameron eller någon annan kvinna. Var det en annan kvinna dog hon innan 1355. Det här övertagandet av Dirleton Castle möjliggjorde att Jane Halyburton sedan föddes i slottet 1355. Henry I Sinclair och Jane Halyburton ​fick elva barn fördelade på åtta döttrar och tre söner. Första sonen föddes 1375. Inklusive första dottern i första äktenskapet fick Henry I Sinclair tolv barn, varav nio döttrar och tre söner. 

1379 krävde Henry I Sinclair att få erhålla Earldom of Orkney av Håkon VI Magnusson (1340-1380), kung av Norge 1343-1380 och kung av Sverige 1362-1364 som Håkan Magnusson. Henry vände sig till den norska kungen eftersom Orkneyöarna tillhörde Norge. Han hävdade sin rätt till Earldom of Orkney genom sin mamma som var dotter till Malise V som i sin tur tidigare var jarl över Orkneyöarna. Norska kungen gick med kraven och 2 augusti 1379 blev Henry också Earl of Orkney, vilket han var fram till sin död drygt tjugo år senare. Earl of Orkney syftade mer på Norðreyjar än på Orkneyöarna. Engelska namnet för Norðreyjar är Northern Isles och i det ingår både Orkneyöarna och Shetlandsöarna.

1390 började Henry I Sinclair bygga Roslin Castle i Midlothian. Slottet är idag en ruin. Genom Henry I Sinclair hamnade hans gren av familjen Sinclair första gången på Orkneyöarna eftersom han var Earl of Orkney 1379-1400, även om Henrys bas var i Roslin i Midlothian. Dock fanns det kopplingar mellan Henry I Sinclair och Orkneyöarna innan honom eftersom hans morfar var Malise V, Jarl of Orkney 1330/1331-1350. År 1400, 1401 eller 1404 dog Henry I Sinclair på Orkneyöarna i en engelsk militär attack, av engelska sjömän eller av naturliga orsaker. Officiellt dog han 1400. 

Den grenen av familjen Sinclair som idag bor eller haft kopplingar till Caithness på Skottlands norra fastland, som angränsar till Orkneyöarna, har från 1420 fram till idag föredragit att stava sitt efternamn som Sinclair och inte St Clair. Eftersom klanen Sinclair har direkta kopplingar och säte i Caithness kallar sig deras högsta ledare och klanhövding den egna klanen för klanen Sinclair och inte för klanen St Clair. Därför heter nuvarande klanhövdingen Malcolm Sinclair (f. 1948), 20th Earl of Caithness 1965-idag. Han är också känd som Malcolm Sinclair, 20th Earl of Caithness, 20th Lord Berriedale, 15th Baronet Sinclair, of Canisbay, Co. Caithness, Nova Scotia. Efter medeltiden utvandrade en gren av släkten Sinclair till Sverige.

De i familjen Sinclair/St Clair som idag bor i Midlothian eller som har haft närmare kopplingar till Roslin i Midlothian föredrar att stava sitt efternamn som St Clair. Alla baroner av Roslin och earlar av Roslin utom en har sedan någon gång 1068-1093 till idag stavat sitt efternamn som enbart St Clair eller som St Clair plus ett annat efternamn. Bara en har föredragit stavningen Sinclair och det var Henry I Sinclairs sonson William Sinclair (1410-1484), 1st Earl of Caithness 1455-1476), Earl (Jarl) of Orkney 1434-1470 (de facto) and 1470-1472 (de Jure), Baron of Roslin. William var också känd som Sir William Sinclair, 11th Baron of Rosslyn, 3rd Prince of Orkney, 1st Earl of Caithness. Eftersom familjen i Roslin har föredragit namnet St Clair under nästan alla de senaste 927+ åren heter nuvarande earlen därför Peter St Clair-Erskine, 7th Earl of Rosslyn 1977-idag. Han är direkt ättling till William "The Seemly" St Clair, 1st Baron of Rosslyn som levde på 1000-talet.


4.2 Henry I Sinclair som Zichmni

1784 var tyske ornitologen och etnologen Johann Reinhold Forster (1729-1798) den första människan som identifierade Henry I Sinclair (1345-1400), Earl of Orkney, som den fiktiva eller riktiga 1300-tals prinsen Zichmni i venetianaren i Nicolò Zeno den yngres (1515-1565) bok från 1558. Boken från 1558 handlade bl.a. om de venetianska Zeno-bröderna resor i Nordatlanten i slutet på 1300-talet och deras möte med Zichmni. En av bröderna, Antonio Zeno, följde också med Zichmni till Nordamerika. Forster föddes i det som idag är nordliga polska staden Tczew och hade själv delvis skotskt ursprung. Han kopplade ihop Zichmni med namnet Sinclair. Ingen sa dock prins Sinclair. Däremot prins av Orkney, på engelska Prince of Orkney, lät bättre. Henry I Sinclair i egenskap av Earl of Orkney 1379-1400 kunde informellt kallas för prins av Orkneyöarna eller haft det som smeknamn även om han aldrig var prins. Precis som idrottsstjärnor idag kan kallas för kung av valfri stad även de inte är kungar på riktigt.

1974 hävdade amerikanske dramatikern, litteraturkritikern, redaktören och författaren Frederick J. Pohl (1889-1991) att bokstaven Z i Zichmni kunde ha varit en felläsning av "d'O" i "d'Orkney". D:et betydde av och d'Orkney betydde "av Orkney". Därtill fanns och finns inte bokstäverna J, K, W, X och Y i det ordinarie italienska alfabetet. Ord som har med de bokstäverna i italienskan är lånord från utländska språk, som t.ex. ordet jeans, eller lånord från något av de omkring 34 dialekterna eller regionala språken inom Italien. Eftersom historien om 1300-tals Zichmni skrevs 1558 av Nicolò Zeno den yngre från Venedig använde han inte normalt sett bokstäverna K och Y som finns med i "d'Orkney". Han måste därför ersatt eller låtit K och Y representerat andra bokstäver i d'Orkney, enligt Frederick J. Pohl. Ch i italienskan motsvarar ett hårt K-ljud. Därför kunde Nicolò Zeno den yngre ersatt k:et i d'Orkney med ch, enligt Frederick J. Pohl 1974. Ey i "d'Orkney" ersattes med ett i. Omvandlingen från d'Orkney till Zichmni kunde därför gått till enligt följande steg:
1. d'Orkney --> d'O lästes fel som bokstaven Z --> d'Orkney blev Zrkney.
2. Zrkney --> k ersattes med ch --> Zrkney blev Zrchney.
3. Zrchney --> ey ersattes med i --> Zrchney blev Zrchni.
4. Zrchni --> r togs och bort ersattes med i för ett begripligt ljud --> Zrchni 
blev Zichni.
5. Zichni --> ett m lades till mellan h och n --> Zichni blev Zichmni.
6. Zichmni.

Ordovandlingen kan sammanfattas som:
d'Orkney --> Zrkney --> Zrchney --> Zrchni --> Zichni --> Zichmni.

Teorin att namnet Zichmni var en en felläsning, felskrivning eller omskrivning för d'Orkney stämmer också överens med berättelsen om Zichmni som var prins över Porlanda i Nicolò Zeno den yngres bok från 1558 om de italienska Zeno-brödernas resor i Nordatlanten i slutet på 1300-talet. Porlanda var eventuellt Orkneyöarna. Boken från 1558 handlade även mycket om ön Frislanda som låg norr om Porlanda där Zichmni bl.a. erövrade ön Frislanda.

1974 identifierade och hävdade Frederick J. Pohl också i sin bok "Prince Henry Sinclair: His Expedition To The New World In 1398" att ön Frislanda var samma ö som Fair Isle. Ön Fair Isle tillhör Shetlandsöarna, men ligger mellan Shetlandsöarnas Mainland och Orkneyöarna. Frederick J. Pohl kallade Frislanda för Fer Island. Öns fornnordiska namn var Friðarey. Fair Isle ligger i verkligheten 43 km östnordöst om Orkneyöarnas nordligaste ö North Ronaldsay. Fair Isle ligger också ungefär 91 km nordöst om Orkneyöarnas största ö Mainland. Geografiskt hade det kunnat stämma ifall Porlanda var verklighetens Orkneyöarna och Fair Isle samma som Frislanda. I Nicolò Zeno den yngres bok från 1558 och i Henrich Peter von Eggers återproducerade karta från 1793 av Nicolò Zeno den yngres karta från 1558 var Frislanda dock en betydligt större ön Porlanda. Dessutom låg den lilla ön Porlanda söder om den större ön Frislanda. Tvärtom gentemot verkligheten där Fair Isle är liten ö gentemot Orkneyöarnas allra största öar. 
Å andra sidan var det möjligt att Nicolò Zeno den yngre blandade ihop öarna eller geografin vid Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Se längre ned för mer om det.

Frederick J. Pohl var utöver det nämnda ovan annars mest berömd för sina böcker där han stödde spekulativa och kontroversiella historiska teorier om kontakter mellan européer och bl.a. folkslag på andra sidan Atlanten innan Christopher Columbus (1451-1506) gick iland i Amerika 1492. En sådan kontakt var mellan vikingarna och ursprungsinvånare i Amerika, vilket han helt eller delvis hade rätt i beroende på hur man ser det.​


4.3 Henry I Sinclairs eventuella resa till Nordamerika 1398​

​1398 var Henry I Sinclair (1345-1400), Earl of Orkney 1379-1400, Lord of Roslin 1358-1400 eventuellt den fjärde skotten, men första skotska ledaren för en egen expedition, som satte sin fot i Amerika. Tredje skotten som gick iland i Kanada. Henry var också känd som bl.a. Sir Henry St Clair, 9th Baron of Rosslyn, 1st Prince of Orkney and Lord Sinclair. Henry I Sinclair brukar ofta nuförtiden benämnas som en skotsk och norsk adelsman eftersom ​1358-1400 var han en skotsk adelsman och 1379-1400 var han också en adelsman på norskt territorium. Sistnämnda eftersom han var earl för Orkneyöarna som tillhörde Norge. Antagandet att Henry I Sinclair eventuellt reste till Nordamerika bygger på en legend och en tolkning från 1784 när Johann Reinhold Forster trodde att Henry I Sinclair var samma person som 1300-tals prinsen Zichmni i i Nicolò Zeno den yngres bok från 1558. Det är dock inte säkert att verklighetens Henry I Sinclair var samma person som Zichmni. Tvärtom talar det mesta för att Henry I Sinclair inte var honom. Men mer om det längre ned. 

I slutet av 1300-talet deltog Henry I Sinclair enligt legenden från 1784 i utforskningar av Grönland. Efter Grönland seglade Henry I Sinclair och hans expedition vidare till Nova Scotia i östra Kanada 1398, enligt legenden. Henry I Sinclair ledde expeditionen. En möjlig resväg för dem till havs var från södra Grönland till Newfoundland och fortsatt sydväst till norra Nova Scotia. Sträckan var ungefär 1 783 km som kortast, varav en del av sträckan gick längs Kanadas östkust. Första sträckan över Labradorhavet på öppet hav från södra Grönland till norra Newfoundland and Labrador i östra Kanada var 1 000 km ifall de föredrog den resvägen. I en annan mer nordlig rutt med kortare resa på öppet hav och mer seglats längs kusterna gick deras resa i sådant fall från södra Grönland i nordvästlig riktning längs Grönlands sydvästra kust till västra Grönland. Därefter seglade de bara 330 km över öppet hav från västra Grönland till nordöstra Kanada. Sedan gick seglatsen söderut längst Kanadas östkust till Nova Scotia. Båda de här resvägarna gjordes av vikingarna några århundraden tidigare.

Det gick att göra en ännu mer nordligare rutt till nordvästra Grönland som vikingarna också gjorde. Med den rutten kunde Henry I Sinclair och hans expedition seglat endast 58 km över öppet hav från nordvästra Grönland till nordnordöstra Kanada och därefter söderut längst Kanadas östkust till Nova Scotia. En sådan resrutt finns dock inte sammankopplad i några historier med vare sig Henry I Sinclair, i boken från 1558 eller i andra senare kända tolkningar av boken från 1558.

Efter att Henry I Sinclair steg iland i Nova Scotia 1398 var han den tredje skotten, efter de skotska slavarna Haki och Hekja 1004/1010, som satte sin fot i det Nordamerika som inte tillhör Grönland. Inräknat Grönland var Henry I Sinclair fjärde skotten eftersom en skotsk bard gick iland på Grönland 985/986. Henry I Sinclairs tredje och fjärdeplaceringar bygger på att legenden stämmer med hur det var i verkligheten. Grönland tillhör Nordamerika geografiskt för övrigt. Etniskt var Henry I Sinclair i huvudsak skotte. Han hade många skotska förfäder även om han också hade norskt och engelskt påbrå från slutet av 1100-talet och i början av 1200-talet samt från Normandie på 1000-talet. Han var därtill en St Clair vars släkt ursprungligen kom från Normandie. Men när Henry I Sinclair seglade till Nordamerika gjorde han det under en norsk flagg och under norska kronan eftersom Orkneyöarna tillhörde Norge vid den här tiden. Därför räknas hans resa också som en norsk seglats, även om den praktiskt var en skotsk.

Tack vare att Orkneyöarna tillhörde Norge var det också större chans att Henry I Sinclair reste via Grönland till östra Kanada än ifall han hade varit från många andra mer sydligare europeiska länder. Vid den här tiden fanns det täta band mellan Grönland, Island och Norges fastland. I Grönlands fall upphörde deras norska kolonier i slutet av 1400-talet efter att pesten slog till, men det var långt efter Henry I Sinclair levde. Efter besöket i Nova Scotia seglade Henry I Sinclair och hans besättning tillbaka samma väg som de kom ifrån, dvs. från Nova Scotia till södra Grönland till eventuellt Island och sedan tillbaka till Orkneyöarna.

På mitten och andra halvan av 1400-talet med start från 1456 anlades Rosslyn Chapel i Midlothian av Henry I Sinclairs sonson William Sinclair (1410-1484), 1st Earl of Caithness 1455-1476, Earl (Jarl) of Orkney 1434-1470 (de facto) and 1470-1472 (de Jure), Baron of Roslin. Ofta nämns det att Rosslyn Chapel byggdes från 1446, men det var bostads- och arbetsbyggnaderna till arbetarna som skulle uppföra kapellet som byggdes från 1446. Själva konstruktionen för Rosslyn Chapel byggdes från 20 september 1456. Det dröjde till 1486 innan kapellet var klart. Rosslyn Chapel finns kvar än. Dess arkitektur räknas som några av finaste av alla kapell i hela Skottland. Det är ganska litet men mycket pittoreskt.

Rosslyn Chapel var med i amerikanska författaren Dan Browns (f. 1964) bästsäljande roman "Da Vinci-koden" från 2003. Ett besök i kapellet rekommenderas för den svenska turist som är i närheten av Edinburgh. Kapellet ligger 11,8 km söder om centrala Edinburgh. Sträckan tar 20 minuter med bil, 30 minuter med tåg, 38 minuter med cykel med ett snitthastighet på 18,6 km/h eller 45-60 minuter med buss på grund av alla stopp vid busshållplatser längs vägen. Rosslyn Chapel är privatägt och öppet under större delen av året undantaget vissa dagar vid julen, nyår och andra stora högtider. Mest givande att besöka kapellet är i samband med när körer sjunger i byggnaden. Vackert och medeltida. Den som inte har möjlighet att resa till Rosslyn Chapel kan se delar av kapellets insida 360 grader virtuellt. Vackert, ljust och pittoreskt. Klicka på länken och lyssna samtidigt på en kör på den här sidan:
https://www.rodedwards.com/interactive-files/Rosslyn_Chapel/index.html.

Enligt en legend tog Henry I Sinclair med sig växter från östra Kanada hem till Orkneyöarna och därefter till sin bas i Midlothian under sin resa till Nordamerika 1398. De växterna torkades och sparades sedan i Midlothian. Det var naturligt för Henry I Sinclair att han tog växterna till Midlothian och inte till Orkneyöarna eftersom familjen St Clair (Sinclair) hade haft sitt hem där sedan andra halvan av 1000-talet. Dessutom börjande Henry I Sinclair bygga Roslin Castle 1390 i Midlothian. När Rosslyn Chapel senare uppfördes 1456-1486 dekorerade hantverkare stenar i kapellets inre som såg ut som de här växterna, enligt samma legend. 1996 hävdade de två författarna Christopher Knight och Robert Lomas att det var bevis för att Henry I Sinclair reste till östra Kanada i slutet av 1390-talet. 2005 och 2006 förkastade forskare deras påstående och höll inte med om att växterna var bevis för Henry I Sinclairs resa till östra Kanada 1398. Forskarna 2005 och 2006 hävdade att de dekorerade stenarna bara var lite enkla avbildningar av vanliga europeiska växter, främst av vete och jordgubbar. Inget unikt för Nordamerika.

Christopher Knight är mest känd för sin bok "Who Built the Moon?" som han skrev 2005 tillsammans med Alan Butler. I boken menade Christopher Knight att månen är en konstgjord konstruktion som byggdes av framtidens människor. För att kunna göra livet möjligt på jorden, för både människor och andra djurarter, använde troligen framtidens människors tidsresor och reste tillbaka i tiden och byggde månen, enligt Christopher Knight. Men för att dagens djurarter på jorden skulle kunna utvecklas till framtidens människor eller andra teknologiskt avancerade djurarter lämnade framtidens människor på månen ett budskap om det decimala talsystemet, också känt som tiosystemet, enligt Christopher Knight. Så fort den här djurarten, människorna i det här fallet, lärde sig det decimala talsystemet skulle det bli starten i utvecklandet mot framtidens teknologiska människor. När de sedan utvecklats tillräckligt teknologiskt skulle de kunna bygga tidsmaskiner. Därefter skulle de kunna göra tidsresor bakåt i tiden till när jorden var obeboelig och därefter bygga månen. Det möjliggjorde sedan för starten av livet på jorden för både människor och djur. Det är svarade på frågan hur livet en gång uppstod på jorden, enligt Christopher Knights resonemang. 
Men var ett cirkelresonemang och ett felaktigt resonemang, enligt kritiker.

Det finns författare som hävdar att Henry I Sinclair var en tempelriddare eller riddartemplare. Tempelherreorden var aktiv och verksam 1119-1312 och dess uppgift var att skydda kristna pilgrimer från överfall när de reste till Jerusalem under korstågen. 10 % av medlemmarna var riddare. Men de som hävdar att Henry I Sinclair var en tempelriddare menar att hans resa till östra Nordamerika, i egenskap av Zichmni, betalades eller genomfördes på uppdrag av Tempelherreorden. Christopher Knight och Robert Lomas spekulerade på 1990-talet att på medeltiden hittade tempelriddare ett gammalt kungligt arkiv från 900-talet f.Kr. under Tempelberget i Jerusalem. Där påstods det att fenicier från nuvarande södra Libanon på 900-talet f.Kr. eller tidigare reste till en kontinent i väst efter att de följde en stjärna på stjärnhimlen som hette La Merika. Kopplingen till Amerika är uppenbar. Tempelriddarna på medeltiden lärde sig sedan att de var tvungna att följa samma stjärna för att kunna segla till den kontinenten. Enligt Christopher Knight och Robert Lomas följde Henry I Sinclair förmodligen denna stjärna och resväg. Därför hamnade han enligt dem i Nova Scotia i östra Kanada i 1398.

Enligt Robert Lomas var skotska familjen St Clair/Sinclair och deras franska släktingar St. Clair viktiga för tempelriddarna på 1100-talet med ett eventuellt giftermål mellan en av stora tempelriddarna och en kvinna från franska familjen St. Clair på 1100-talet. Det var därför naturligt att Henry I Sinclair reste till Nova Scotia 1398 för tempelriddarnas räkning enligt de här tankegångarna. Dock var inte tempelriddarna aktiva när han levde, vilket talar mot datt Henry I Sinclair reste till Amerika för deras räkning.

Enligt en teori fick namnet Nova Scotia, som är latin för Nya Skottland och New Scotland, sitt namn efter kopplingen till Tempelherreorden. Det bygger på en annan teori från 1700-talet. I början på 1300-talet förtrycktes en del tempelriddare i Europa, inte minst i Frankrike. Enligt teorin från 1700-talet flydde en del tempelriddare i början på 1300-talet från förtrycket från övriga Europa, bl.a. Frankrike, till Skottland när Robert I (1274-1329) var kung av Skottland 1306-1329. I Skottland fick de en fristad och som tack stred de för honom och Skottland mot England i slaget vid Bannockburn 1314. Skottland vann slaget. För att hedra Skottland som en påstod fristad för tempelriddare uppkallades Nova Scotia efter Skottland. Men det är trams. Nova Scotia fick sitt namn 1621 efter att skotten William Alexander (1567-1640), 1st Earl of Stirling bl.a. beviljades land där av James VI and I (1566-1625), kung av Skottland 1567-1625 samt kung av England och Irland 1603-1625. Nova Scotia var också en skotsk koloni 1629-1632. 

Det finns de som hävdar att Rosslyn Chapel har tempelbilder, en gravyr med temat och att en grav som tillhör en tempelriddare. Kapellet uppfördes 1456-1486. Henry I Sinclairs sonson William Sinclair, som anlade kapellet, var enligt Christopher Knight och Robert Lomas en förfader i rakt uppstigande led till William St Clair of Roslin (1700-1778), 21st Baron of Roslin. Han var den första Grand Master of the Grand Lodge of Scotland 1736-1737.

2006 respektive 2015 menade historikerna Mark Oxbrow, Ian Robertson, Karen Ralls och Louise Yeoman att familjen Sinclair inte hade några kopplingar till tempelriddarna. Tvärtom vid en rättegång 1309 vittnade Henry Sinclair och William Sinclair mot templare, enligt Karen Ralls 2003 med stöd av Mark Oxbrow och Ian Robertson 2007. Henry Sinclair och William Sinclairs vittnesmål mot tempelriddarna 1309 var oförenligt med något påstått stöd eller medlemskap i Tempelherreorden. Kritiker på 2000- och 2010-talen menade att det inte alls behövde varit fallet. Henry Sinclair och William Sinclair kunde ha tvingats vittna med tvång med alternativet att själva få sitta flera år i fängelse eller bli avrättade. De kunde också ha vittnat frivilligt men ljugit om sina vittnesmål för att själva inte bli åtalade. Båda de här sakerna om tvingade att påhittade vittnesmål var för övrigt ganska vanliga i Skottland på medeltiden.


4.3.1 För och mot

Teorin att Henry I Sinclair reste till Nordamerika brukar bygga på tre påståenden som alla tre anses måste vara korrekta för att resan gjordes:
- Boken och kartan från 1558 var äkta.
- Zichmni reste till Amerika.
- Henry I Sinclair var Zichmni.

För det första måste Nicolò Zeno den yngres bok från 1558 om Zeno-bröderna resor i Nordatlanten, deras besök hos Zichmni och kartan från 1558 alla vara äkta. Var berättelsen och kartan påhittade reste Henry I Sinclair aldrig till Nordamerika. För det andra måste Zichmnis expedition nått östra Kanada, östra USA eller andra delar av östra Nordamerika. Henry I Sinclair kunde ha varit Zichmni, men reste hans expedition bara till Island eller Färöarna besökte han aldrig Nordamerika. För tredje måste Henry I Sinclair varit Zichmni. Var han inte Zichmni reste han aldrig till Nordamerika. Däremot kunde Henry I Sinclair varit Zichmni även om expeditionen inte nådde Amerika i verkligheten. De kunde ha rest till Island, Färöarna eller kanske bara till Shetlandsöarna. Men då å andra sidan besökte Henry I Sinclair/Zichmni aldrig Nordamerika. 

Den huvudsakliga kritiken och argumentet mot teorin att Henry I Sinclair eventuellt reste till Nordamerika 1398, med eller utan koppling till tempelriddarna, är att vid hemkomsten till Europa borde han ha kommit tillbaka med en berättelse, en redogörelse, en dokumentation eller noteringar om vad han hade sett och upplevt. Trots allt var resan en expedition. Jämför med Columbus som återvände till Europa i slutet på 1400-talet och som återvände med en historisk dokumentation. Men från Henry I Sinclairs eventuella resa till Nordamerika 1398 eller åren innan eller efter finns inga kända publicerade dokument som stödjer att en sådan resa ägde rum. Efter resan hade det också varit logiskt att han hade berättat sina upplevelser för en eller flera vänner på Orkneyöarna eller i Midlothian. Vännerna i sin tur hade berättat det för sina andra vänner, osv. Ryktet om hans gjorda resa hade nått andra delar av Skottland. Möjligen också till England och övriga Europa. Efteråt hade det varit svårt att tysta ned en sådan resa i såväl skriftliga dokument som muntligen inom Skottland.

Fysiska bevis idag för att Henry I Sinclair reste till Nordamerika bygger på spekulativa resonemang som stödjer en teori om att resan ägde rum. Svagheten med det är det kan tolkas på helt andra sätt som inte stödjer teorin. Då falsifieras bevisen. Jämför med Columbus där bevisbördan att han besökte Amerika 1492 på en helt annan nivå. 
​​
​
4.4 Andra besökare i Nordamerika

Henry I Sinclair var inte bland de första från de brittiska öarna som besökte Amerika. Redan på 500-talet innan 577 reste eventuellt den irländska munken och sjöfararen Brendan (484-577) från Irland via Skottland, Färöarna, Island och Grönland till Labradorhalvön i östra Kanada. Han var också känd som 
Brendan of Clonfert. Andra irländska munkar på 500-talet tros eventuellt besökte Kanada eller Kanada och USA innan honom. Han var därför eventuellt inte den första europén i Kanada. Däremot var hans resa den första beskrivna. Bevis saknas dock att såväl Brendan som de andra irländska munkarna innan honom var i Kanada och USA. Det finns heller inga bevis för att Brendan reste till Grönland.

I början på 900-talet reste norska vikingen Gunnbjörn Ulfsson från Norge till Island. Vid Island kom han och hans besättning ur kurs och de såg de små öarna Gunnbjörn's skerries mellan Grönland och Island. Han var bevisligen den första europé som kom i kontakt med Nordamerika eftersom Grönland tillhör Nordamerika geografiskt, men idag Danmark politiskt. 970 övervintrade de två islänningarna Snæbjörn Galte och Rolf av Rödenæs på sydöstra Grönland. Det följdes av isländsk och norsk kolonisation av sydvästra Grönland på 980-talet med Erik Röde (940/950-1003) i spetsen. Han var också känd som Erik Thorvaldsson. Han föddes i Norge och flyttade till Island innan han reste till Grönland 982. Sedan återvände han till Island, men flyttade permanent till Grönland 985 där han också dog omkring 1003. 

Från 986 och framåt flyttade islänningar och norrmän till Grönlands västkust. Då eller något senare i slutet på 900-talet eller början på 1000-talet omkring 986-1020 reste vikingar till Ellesmerön och Skraeling Island i nordligaste Kanada i närheten av allra nordvästra Grönland. De reste dit i samband med jaktexpeditioner och handel med inuiter. 985 eller officiellt 986 reste den norsk-isländska upptäcktsresanden Bjarne Herjolfsson till Newfoundland i östra Kanada. Med sig hade han en skotsk kristen bard från Hebriderna. Tillsammans med Bjarni såg han Newfoundlands fastland från vattnet utan att gå iland. Den här skotska barden var den första skotten som var i Amerikas vatten. Därefter reste han och Bjarni tillbaka mot Grönland.

År 1000 satte Leif Eriksson (970-1020) sin fot i Newfoundland i östra Kanada. Han var en norsk sjöfarare och upptäcktsresande som föddes på Island. Ofta nämns Leif Eriksson som den första europén som besökte Nordamerika. Rent tekniskt var dock de islänningar och norrmän som koloniserade Grönland innan honom bevisligen de första européerna i Nordamerika eftersom Grönland tillhörde och tillhör Nordamerika. Därtill ligger södra Grönland också söder om polcirkeln. Räknar man också med Brendan och de andra irländska munkarna på 500-talet var Leif Eriksson fyra i Nordamerika efter irländarna, Brendan och de andra islänningarna/norrmännen. Men säger man att Leif Eriksson var den första europén som besökte det som idag utgör Kanada och USA söder om polcirkeln kan det stämma att han var den första europén, ifall man bortser från både irländarna på 500-talet och att Bjarne Herjolfsson var i Newfoundlands vatten men aldrig gick iland 985/986.

De vikingar som reste till Ellesmerön och Skraeling Island omkring 986-1020 var eventuellt före Leif Eriksson i Kanada, men de besökte å andra sidan bara den delen av Kanada som ligger norr om polcirkeln. Räknar man med de irländska munkarna och Brendans eventuella resor till Kanada/USA på 500-talet var Leif Eriksson bara tredje första europén i Kanada/USA söder om polcirkeln. Däremot var Leif Eriksson bevisligen den första bekräftade europén som gick iland i det Kanada och närliggande USA som ligger söder om polcirkeln. Det Amerika som många gånger associeras med Kanadas fastland, USA, Mexiko, Karibien, Centralamerika och Sydamerika. 

1004 eller 1010 reste den isländska upptäcktsresanden och stormannen Thorfinn Karlsefni från Grönland till Vinland på Kanadas östkust. Han var också känd på fornnordiska som Þorfinnr karlsefni Þórðarson, på isländska som Þorfinnur karlsefni Þórðarson och på modern svenska som Torfinn Karlsämne och Torfinn Karlsämne Tordsson. Han följde samma resväg till Vinland som Leif Eriksson gjorde år 1000. Målet för Thorfinn Karlsefni var att göra ett kortvarigt besök i Vinland för att etablera en permantent bosättning där med sin fru Gudrid Thorbjarnardóttir (980-1019) och deras anhängare. Frun är känd på svenska som Gudrid Thorbjörnsdotter. Den isländska expeditionen, norska expeditionen enligt en del uppgifter, gick iland 1004 eller 1010 i det som tros var nuvarande L'Anse aux Meadows på norra delen av ön Newfoundland i östra Kanada. Totalt var de 60 män och 5 kvinnor som gick iland enligt en del uppgifter eller 140/160 människor på 3 skepp enligt andra uppgifter. 

Med på den här resan till Vinland 1004 eller 1010 fanns de två skotska slavarna Haki och Hekja. Haki var en man medan Hekja var en kvinna. Enligt en version ägdes de av Leif Eriksson, men lånades ut till Thorfinn Karlsefni. Enligt en annan version ägdes de av Thorfinn Karlsefni. Som de övriga på resan gick Haki och Hekja iland i Vinland. De var de två första kända skottarna som satte sin fötter i Amerika, inklusive Grönland och Kanada. 
Både Haki och Hekja var bra på att springa. Enligt legenden sprang de snabbare än hjortar. Enligt samma legend lät Thorfinn Karlsefni de två skotska slavarna först gå iland i Vinland och lät de springa längs strandkanten för att se om det var säkert för den övriga besättningen att gå iland. Trots allt fanns det faror från eventuella rovdjur eller eventuella ursprungsbefolkningar. Haki och Hekja drabbades dock inte av något missöde. Efter att Thorfinn Karlsefni konstaterade att det inte fanns några faror gick sedan han och den övriga besättningen iland i Vinland efter att de väntade i sina skepp en hel dag.

På plats i Vinland föddes sedan Thorfinn och Gudrids son Snorri Thorfinnsson (f. 1004-1013 och d. 1090). Snorri föddes nästan direkt eller bara kort efter att hans föräldrar gick iland i Vinland. Han var den första europeen som föddes i det Amerika som låg bortom Grönland, dvs, Kanada, USA, etc. Expeditionen stannade i Vinland i ungefär tre år eller lite drygt tre år. De tröttnade på återkommande sammandrabbningar med ursprungsinvånare och bristen på det utlovade vinet som sades fann där.
Därefter reste de Thorfinn, Gudrid Thorbjörnsdotter och deras då treåriga son Snorri samt deras anhängare tillbaka till Grönland/Island. Thorfinn, Gudrid och sonen Snorri bosatte sig sedan permanent på norra Island.
Thorfinn Karlsefnis expedition i Vinland 1004-1007 eller 1010-1013 visade, enligt BBC på 2000-talet, hur vågad och banbrytande vikingakulturen var i början på 1000-talet. De var sanna nyfikna innovativa upptäcktsresanden som var inblandade i ständiga äventyr.

1472 tros det att den portugisiska upptäcktsresande João Vaz Corte-Real (1420-1496) besökte Newfoundland. 1492 satte den berömda genuanska och italiensk upptäckare och köpmannen Christopher Columbus sin fot i Bahamas och Amerika. 1532 var Tam Blake den första skotten som satte sin fot i Sydamerika. 1540 var han också den första skotten någonsin som satte sin fot i det som är nuvarande USA. 1540-1542 deltog han i en spansk expedition i södra USA. Egentligen är det konstigt att inte skotska sjöfarare reste, flyttade och koloniserade östra Kanada och nordöstra USA innan 1492. Skottlands läge i Atlanten gjorde det till en ganska bra plats att resa till östra Kanada via Orkneyöarna, Shetlandsöarna, Färöarna, Island och Grönland. Från östra Kanada kunde de sedan ha rört sig i sydvästlig riktning och koloniserat det som är dagens nordöstra USA. I vikingarnas fall i samma fråga brukar en del historiker nämna att varor från den europeiska kontinenten hellre lockade dem att stanna kvar i Europa och på Grönland än kolonisera Kanada och USA. Möjligt att det också gällde Skottland. 
​
Kort tidslinje, europeiska besök i Amerika, exklusive Grönland
- 500-talet, eventuellt besökte okända irländska munkar Kanada/USA.
- 500-talet före 577, Brendan, första kända från brittiska öarna i ev. Amerika.
- 985/986, Bjarne Herjolfsson första bekräftade europén i Kanadas vatten.
- 985/986, en skotsk bard var första skotten i Kanadas vatten.
- ca 986-1020, vikingar till Ellesmerön och Skraeling Island i Kanada.
- 1000, Leif Eriksson, första bekräftade europén som gick iland i Kanada söder om polcirkeln.
- 1004/1010, slavarna Haki och Hekja var första skottarna på Kanadas mark.
- 1004-1013, Snorri Thorfinnsson första europé som föddes i Kanada/USA.
- 1398, Henry I Sinclair, ev. tredje skotten som gick iland i Kanada och fjärde skotten i Amerika, inkl. Grönland eftersom skotska barden var i Grönland.
- 1472, João Vaz Corte-Real, eventuellt första sydeuropén i Amerika.
- 1492, Columbus första besök i Amerika.
- 1532, Tam Blake, första skotten som besökte Sydamerika.
- 1540, Tam Blake, första skotten som besökte som det är dagens USA.

Henry I Sinclairs besökte ev, Amerika, exklusive Grönland 1398:
​- mer än 823+ år efter eventuellt de okända irländska munkarna.
- mer än 822 år efter Brendan.
- 412 år efter Bjarne Herjolfsson var i vattnen utanför Kanada.
- 398 år efter Leif Eriksson.
- 74 år före João Vaz Corte-Real eventuella besök.
- 94 år före Columbus.
- 134 år före Tam Blakes besök i Sydamerika.
​
​
4.5 Historien om 1300-tals bröderna Zeno och deras vän Zichmni

Först kort om Nicolò Zeno den yngre som skrev om Zeno-bröderna på 1300-talet. Sedan bokförläggaren som tryckte upp hans bok 1558. Därefter själva boken från 1558. Sedan namn på öar och platser i boken. Därefter kronologisk ordning för kända argument som lades fram för att boken var sann eller falsk från 1500-talet till 2020-talet. Det följs av ett avsnitt om Grönland vs Australien som visar på att inte ens nutida kartor alltid speglar hur stora länder egentligen är relaterat till andra länder. Även om texterna nedan emellanåt kan tyckas vara långt ifrån Henry I Sinclairs liv är de ändå relevanta eftersom han eventuellt var Zichmni i boken från 1558. Var Henry I Sinclair verkligen Zichmni och fanns Zichmni i verkligheten betyder att en skotte tillsammans med andra skottar i expeditionen och Antonio Zeno besökte Amerika före Columbus. Sett ur ett skotskt perspektiv är det stort. Därför är det relevant och belysa boken från 1558, dess berättelse och huruvida den är trovärdig eller inte.


4.5.1 Nicolò Zeno den yngre (1515-1565)
​
1784 identifierades 1300-tals Zichmni som Henry I Sinclair (1345-1400).av tyske ornitologen och etnologen Johann Reinhold Forster (1729-1798), även om många av dagens historiker menar att det inte var samma person. Zichmni var möjligen eller troligen en påhittad person, medan Henry I Sinclair fanns på riktigt. Zichmni var en upptäcktsresande prins som förekom i en bok från 1558 som skrevs av venetianska senatorn, historikern och hydraulikingenjören Nicolò Zeno (1515-1565), vilket också är hans italienska, engelska och svenska namn. Han var dock främst känd som Nicolò Zeno, the younger på engelska och Nicolò Zeno den yngre på svenska, men också som Nicolò den yngre på svenska. Hans venetianska namn var emellertid Nicolò Zen. Av den anledningen är han därför också ibland känd som Nicolò Zen the younger på engelska och Nicolò Zen den yngre på svenska.

Nicolò Zeno den yngre kom från en fin venetiansk släkt. Namnet Zeno/Zen och andra släkter med namnet Zenon uppstod efter några av deras medeltida förfäder tog namnet efter den antika grekiska guden Zeus. Nicolò Zeno den yngre var son till Catarino Zeno. Både förnamnet och efternamnet var italienskt. På venetianska var pappan känd som Caterino Zen, vilket han också kallade sig för under sin levnad eftersom han var venetianare. Pappan Catarino Zeno var en framstående litterär person på sin tid. Som ung blev Nicolò Zeno den yngre skolad i naturvetenskap och humaniora. Sistnämnda i ämnen som filosofi, historia, språk, etc. Han fortsatte utbilda sig och blev som vuxen en skicklig hydraulikingenjör. Han gjorde också en politisk karriär som började med att han vid 23 års ålder 1538 blev specialkommissionär för ett vapenförråd. Lägsta åldern för den posten var egentligen 25 år, men han fick dispens.

Nicolò Zeno den yngre förespråkade en fredlig inställning till det Osmanska riket, också känt som det Ottomanska riket, som existerade 1299-1922. Det kanske inte var självklart eftersom Nicolò Zeno den yngres farfars farfars farfars Pietro Dracone Zeno (d. 1345) dödades i strid i Smyrna 1345 i det som är dagens Turkiet 170 år innan Nicolò Zeno den yngre själv föddes 1515. Nicolò Zeno den yngre vänligare inställning visade å andra sidan att han gått vidare. Sin förfader Pietros död var inget han ältade. Men trots den vänligare inställningen blev Venedig inblandat i ett krig mot det Osmanska riket 1537-1540 när Nicolò Zeno den yngre var 22-25 år gammal. 

​I slaget vid Preveza 1538 i nordvästra Grekland stred det Osmanska riket mot en armé från Venedig, Genua, Mantua, Spanien, Portugal, Malta och Kyrkostaten (Papal States). 122 fartyg och 20 000 soldater för Osmanska riket deltog i slaget. De möttes av 302 fartyg från Venedig, Genua, Spanien, Portugal, etc och 60 000 soldater. Osmanska riket vann slaget och endast 400 dog och 800 skadades på deras sida. På motståndarnas Venedig, Genua, Spanien, Portugal, etc sida stupade tusentals soldater, 3 000 av deras soldater tillfångatogs, 10 fartyg sänktes, 3 fartyg förstördes och 36 av deras fartyg tillfångatogs. Slaget vid Preveza räknas som ett av de tre största krigsslagen i Medelhavet på 1500-talet. 

I slutet av kriget 1537-1540 hade venetianerna tappat många av sina öbesittningar i östra Medelhavet. Möjligt att det sedan spelade roll när Nicolò Zeno den yngre senare i livet 1558 skrev sin bok om sina förfäders resor i Nordatlanten och till Nova Scotia i östra Kanada i slutet av 1300-talet. Möjligen fanns där en vilja av att vilja framhäva Venedig i världen, enligt en del historiker. Efter kriget 1537-1540 skrev Nicolò Zeno den yngre en text som handlade krigshistorien mellan Venedig och turkarna. Texten publicerades aldrig, men ett manuskript av det fanns i hans hushåll och överlevde honom. Manuskriptet finns idag i Biblioteca Marciana i Venedig. Biblioteket är också känt på svenska som San Marcobiblioteket, på italienska som Biblioteca nazionale Marciana och i historiska dokument som Libreria pubblica di san Marco. Biblioteket har över 13 000 manuskript och 1 miljon böcker från 1600-talet till idag.

Under sin livstid skrev Nicolò Zeno den yngre flera verk om Venedigs historia som också publicerades. De verken gjorde att han också kunde kalla sig historiker. Nicolò Zeno den yngre fick en son som hette Catarino Zeno på italienska och Caterino Zen på venetianska. Från slutet av 1500-talet fram till 2008 visste ingen hur Nicolò Zeno den yngre såg ut, i alla fall inte utanför Venedig. Det fanns inga kända internationella målningar av honom. Men 2008 hittades en målning i engelska herrgården Kingston Lacy i östra Dorset föreställande honom. Målningen var från 1560-1565 när Nicolò Zeno den yngre var 45-50 år gammal. Målare var den berömda Tiziano Vecellio (1488/1490-1576), också känd som Titian. Han föddes i Pieve di Cadore i republiken Venedig i dagens nordöstra Italien. Han var sedan verksam som målare i bl.a. staden Venedig. Sannolikt målade han av Nicolò Zeno den yngre i Venedig eller i närheten Venedig i nuvarande nordöstra Italien.

Hur målningen på Nicolò Zeno den yngre från 1560-1565 hamnade i England är okänt, men en av Kingston Lacys ägare William John Bankes (1786-1855) var en engelsk politiker, utforskare, äventyrare och egyptolog. Han reste mycket till Mellanöstern och Asien. I synnerhet samlade han på artefakter från Egypten. Han skeppade till och med över File-obelisken från Egypten till Kingston Lacy där den står kvar än. Obelisken är från ungefär 118/117 f.Kr. William John Bankes reste också en del till Italien där han köpte porträtt och skickade hem till herrgården i England. 1841 blev han inblandad i en skandal och tvingades fly England, annars väntade rättegång och avrättning. Han tog sin tillflykt till Italien. Han skrev då över Kingston Lacy till sin bror Canon George Bankes (d. 1857) för annars hade den brittiska kronan beslagtagit herrgården. Canon George Bankes ägde därför Kingston Lacy på pappret från 1841, men inbördes mellan de två bröderna var det William John Bankes som ägde herrgården.

Canon George Bankes skötte Kingston Lacy åt William John Bankes påtvingade exil i utlandet 1841-1855 även om det sägs att William John Bankes i hemlighet besökte herrgården då och då för att beundra sin konst. William John Bankes fortsatte köpa antikviteter i utlandet som han skickade hem till Kingston Lacy. Han skrev också brev med tydliga instruktioner var och hur antikviteterna skulle sättas upp i herrgården. 1855 dog William John Bankes i Venedig och Canon George Bankes blev även informellt ägare till Kingston Lacy. Canon George Bankes dog två år senare 1857. 1869 ärvde Canon George Bankes yngsta barnbarn Walter Ralph herrgården.

Gissningsvis köpte William John Bankes porträttet på Nicolò Zeno den yngre från 1560-1565 i Venedig eller norra Italien någon gång 1841-1855. Sedan skickade han över det till Kingston Lacy där tavlan finns kvar än idag. Dock fanns det en möjlighet att porträttet hamnade i Kingston Lacy på 1600- eller 1700-talen, i slutet på 1800-talet eller på 1900-talet innan respektive efter William John Bankes ägde herrgården. I århundraden innan och efter honom samlade familjen Bankes på konst och antikviteter som de köpte till Kingston Lacy, inklusive tavlor gjorda av spanska och flamländska konstnärer. Därför fullt möjligt att någon av dem köpte tavlan på Nicolò Zeno den yngre vid ett eventuellt besök i Italien. Men det var bara William John Bankes i familjen Bankes på Kingston Lacy som hade en tydlig utlandskoppling till Italien eller åtminstone till Venedig. Därtill hade han kunskapen och behovet av att vilja köpa en tavla som målades av kända Tiziano Vecellio. Chansen var därför större att det var William John Bankes som köpte tavlan föreställande Nicolò Zeno än tidigare eller senare ägare av Kingston Lacy. Nedan en del av tavlan:

Nicolò Zeno den yngre (1515-1565). Delar av en tavla
som målades 1560-1565. Hela tavlan finns att beskåda 
i den vackra engelska herrgården Kingston Lacy i Dorset.

1558 skrev Nicolò Zeno den yngre en bok i Venedig som bl.a. handlade om Zeno-brödernas resor i Nordatlanten i slutet på 1300-talet. Det är också den boken han är mest känd för idag. Han ritade också en karta över Nordatlanten från 1380 som gavs ut 1558. Boken från 1558 var på 122 sidor och hette "Dei commentarii del viaggio in Persia di M. Caterino Zeno il K. & delle guerre fatte nell'imperio Persiano, dal tempo di Vssuncassano in quà. Libri due. Et dello scoprimemnto dell'isole Frislanda, Eslanda, Engrouelanda, Estotilandia, & Icaria, fatto sotto il Polo Artico, da due fratelli zeni, M. Nicolò il K. e M. Antonio." Kartan från 1558 hette "Carta da navegar de Nicolo et Antonio Zeni Furono in Tramontana l' anno MCCCLXXX.". Den hetta också officiellt "Carto da navegar de Nicolo et Antonio Zeni furono in Tramontana Iano MCCCLXXX." Kartan från 1558 förkortas ofta idag på engelska som a) the Zeno map, på italienska som b) la mappa di Zeno, c) mappa di Zeno och d) Carta di Zeno samt på svenska som e) Nicolò Zenos karta, f) Zeno-kartan
och g) Zenos karta. Trots årtalet MCCCLXXX på kartans originaltitel som betyder 1380 anses det att den gjordes år 1400, men återskapades 1558 av Nicolò Zeno den yngre fritt ur minnet.

Det nämns ibland att kartan från 1558 fanns med i boken från 1558, dvs. underförstått att den förekom på ett eller två blad på bokens 122 sidor. Men i originalboken från 1558 finns ingen sådan karta med. Istället trycktes kartan sannolikt ut som ett fristående löst pappersark som köparen fick på köpet när han eller hon införskaffade boken i slutet på 1550-talet och på 1560-talet. Eventuellt lades det fristående arket i boken som en lös bilaga. Fördelen med det var att köparen av boken kunde läsa boken och ha kartan vid sidan om utan att behöva bläddra fram eller tillbaka i boken efter kartan. Nackdelen var att lösa ark eller bilagor lättare kunde försvinna över tid. Kvar blev en bok utan en karta. Det förekommer många uppgifter om att det var Nicolò Zeno den yngre som själv gav ut boken och kartan från 1558 på egen hand, men för det vände han sig till bokförläggaren och boktryckaren Francesco Marcolini (1500-1559) som såg till att både boken och kartan gavs ut och trycktes upp 1558. Francesco var också känd som Francesco Marcolini da Forlì.


4.5.2 Bokförläggaren Francesco Marcolini (1500-1559)

Francesco Marcolini föddes i Forlì i norra Italien 1500. Som ung vuxen blev han bokhandlare eller arbetade i en bokhandel. Vid 27 års ålder 1527 flyttade Francesco Marcolini till Venedig. I Venedig blev han bokförläggare och under åren 1534-1545 och 1550-1559 lät han ge ut mängder med olika författares nyskrivna verk. 1535 öppnade Francesco Marcolini sitt eget boktryckeri. 
Som Gabriele Giolito de' Ferrari (1508-1578) var han av de första tryckarna som föredrog att trycka upp böcker på venetianska snarare än på latin. Vid sida av sitt ordinarie jobb var Francesco Marcolini också musikförläggare, en mycket begåvad urmakare, antikvarie, arkitekt, etc. 1546 avbröt han tryckeriverksamheten i Venedig och flyttade till Cypern med sin fru Isabella efter att hennes hälsotillstånd försämrades. De bodde på Cypern 1546-1548. I augusti 1548 dog hon och han flyttade därefter tillbaka till Venedig.

I Venedig återupptog Francesco Marcolini boktryckeriverksamheten och behöll sitt tryckeri för böcker fram till sin död 1559. Sista åren av sitt liv arbetade han också vid sidan av för flera andra bokförläggare. Francesco Marcolini hade sedan flera olika uppdrag i Venedig och var sekreterare i Accademia dei Pellegrini som grundades 1550 eller 1553. 1559 flyttade han till Verona, men behöll tryckeriet i Venedig. Vid ett besök i Venedig samma år 1559 antas det att han dog. Under sin levnad var Francesco Marcolini vän med flera framstående personer, inklusive Nicolò Zeno den yngre och Tiziano Vecellio. Kanske var det genom Francesco Marcolini som gjorde att Tiziano Vecellio sedan målade av Nicolò Zeno den yngre omkring 1560-1565. När Nicolò Zeno den yngre ville få sin bok från 1558 utgiven, publicerad och tryckt samma år var det naturligt att han vände sig till 
Francesco Marcolini. 


4.5.3 Boken från 1558

Nicolò Zeno den yngres bok från 1558 är uppdelad i två delar. Första delen skildrar 1300-tals Catarino Zenos (Caterino Zen) resor till Persien. Andra delen av boken heter "Dello scoprimento dell' Isole Frislanda, Eslanda, Engroueland, Estotilanda & Icaria, fatto per due fratelli Zeni M. Nicòlo il Caualiere, & M. Antonio". Den är också känd som "Dello scoprimento dell’ isole Frislanda, Eslanda, Engrouelanda, Estotilanda e Icaria fatto sotto il Polo artico da’ due fratelli Zeni, M. Nicolo il K. e M. Antonio." eller förkortat som "Dello scoprimento". Den här andra delen skildrar resorna och utforskningsresorna i Nordatlanten 1380-1399/1400 som gjordes av de två italienska adelsmännen och bröderna Nicolò Zeno (1326-1402) och Antonio Zeno (1330-1403). 1300-tals Nicolò var också känd på svenska som Nicolò Zeno den äldre och Nicolò den äldre. 

Zeno-brödernas resor i Nordatlanten i slutet på 1300-talet koncentrerade sig till området som ligger mellan Färöarna eller Orkneyöarna i öster och till Island och Grönland i väster/nordväst, även om Antonio Zeno också reste till östra Kanada med Zichmni 1398. De två Zeno-bröderna var familjemedlemmar till Catarino Zeno. Nicolò Zeno den äldre och Antonio Zeno var båda storebröder den till venetianska sjöhjälten Carlo Zeno (1333-1418). Alla tre bröderna var söner till den venetianska amiralen, befälhavaren och upptäcktsresanden Pietro Zeno (d. 1345). Han var också känd som Pietro Dracone Zeno. Hans namn Pietro Zeno är en italiensk version av hans venetianska namn Piero Zen. Pietro Zeno föddes i Venedig, men dog i strid 17 januari 1345 i Smyrna i nuvarande İzmir i västra Turkiet. Familjen Zeno var väl etablerad del av aristokratin i Venedig med fina anor i hundratals år tillbaka. Under de tidigare korstågen ansvarade de för en del transporter mellan Venedig och det hela heliga landet i östra Medelhavet.

Enligt enligt både originalboken från 1558 och brittiska geografen Richard Henry Major (1818-1891) var 1300-tals Antonio Zeno direkt förfader till Nicolò Zeno den yngre. Enligt andra uppgifter var det istället Antonios storebror Nicolò Zeno den äldre som var förfader till Nicolò Zeno den yngre. Namnen i släktträdet enligt originalboken från 1558 och Richard Henry Major 1873: 

f = far

11. Marin Zeno (Marino Zeno) - fffffffffff
10. Pietro Zeno - ffffffffff
9. Marco Zeno - fffffffff
8. Andrea Zeno - ffffffff
7. Rainero Zeno - fffffff
​6. Pietro Dracone Zeno (d. 1345 i Smyrna, Turkiet) - ffffff
5. Antonio Zeno (1330-1403) - fffff - reste ev. till Nova Scotia 1398.
4. Dracone Zeno - ffff
3. Catarino Zeno, the Cavalier (Catarino K) - fff
2. Pietro Zeno - farfar
1. Catarino Zeno - far
0. Nicolo Zeno den yngre (1515-1565)

Nr 7 ovan Rainero Zeno var känd på italienska som Renier Zen, Ranier Zen och Reniero Zeno samt på venetianska som Renieri Zen. Nr 5 ovan Antonio Zeno var mellanbror i en trio venetianska bröder som bestod av Nicolò Zeno (Nicolò K) (1326-1402), Antonio Zeno (1330-1403) och Carlo Zeno (Carlo K)(1333-1418). Nr 0. Nicolo Zeno den yngre stavade sitt förnamn som Nicolo och inte som Nicolò som hans förnamn skrivs idag som.

Andra delen av boken från 1558 är baserad på en samling brev som skrevs av de två Zeno-bröderna 1400, enligt Nicolò Zeno den yngre. Förmodligen skrevs breven redan 1380-1384 och 1386-1399, men sammanställdes 1400 av de två bröderna. Enligt Nicolò Zeno den yngre var breven från 1400 äkta, men många senare historiker menade att var de fiktiva och hittades på av honom. I boken från 1558 fanns också Nicolò Zeno den yngres karta från 1558 med över Nordatlanten. Troligen var kartan en fristående bilaga till boken. Kartan från 1558 var baserad på en karta som gjordes av de två Zeno-bröderna 1400 över Nordatlanten 1380, enligt Nicolò Zeno den yngre. Som nämndes tidigare var kartan från 1558 känd på svenska som a) Nicolò Zenos karta, b) Zeno-kartan och c) Zenos karta. 1793 återpublicerades kartan från 1558 i Henrich Peter von Eggers bok "Priisskrift om Grønlands Østerbygds sande Beliggenhed". Dessutom publicerades Girolamo Ruscelli (1518-1566) en nästan en likadan karta 1561 som Nicolò Zeno den yngres karta från 1558.

På 1500-talet förstördes både Zeno-brödernas brev och karta från 1400, enligt Nicolò Zeno den yngre. Det finns tre versioner om hur det gick till.
1) Enligt den ena versionen förstördes breven olyckligtvis på 1500-talet när Nicolò Zeno den yngre fortfarande var en pojke. Han hann dock se både breven och kartan medan han var en pojke. Senare som vuxen lyckades han skriva ned innehållet i de förstörda breven i sin bok 1558. Även kartan från 1400 förstördes på 1500-talet innan 1558, antingen när han var en pojke eller senare när han var vuxen innan 1558. Men när Nicolò Zeno den yngre skulle lägga till kartan i sin bok från 1558 skapade han den enligt honom själv fritt ur minnet om hur han kom ihåg hur den såg ut. 
2) Enligt den andra versionen hittade Nicolò Zeno den yngre på 1500-talet en serie brev och en karta i ett förråd i familjens hem i Venedig. Breven var de här breven från 1400. Kartan likaså. Kartan förstördes senare på 1500-talet men innan 1558. 1558 skrev Nicolò Zeno den yngre ned innehållet i breven i sin bok. Han lade också till kartan från 1400, men eftersom den redan var förstörd avbildade han kartan ur minnet. Breven förstördes därefter efter att han lyckades skriva ned innehållet i boken, men innan den gavs ut 1558 enligt den andra versionen. 
3) Enligt den tredje versionen hittade Nicolò Zeno den yngre breven från 1400 och den tillhörande kartan från 1400 i familjens arkiv i Venedig när han var en pojke. Han läste breven, men rev sönder dem och kartan i små bitar och förstörde dem. Han lät dock resterna ligga kvar i arkivet. Senare i vuxen ålder när han var omkring 40-43 år gammal insåg han att det han gjorde som pojke var fel. Han återvände därefter till arkivet och hämtade det som fanns kvar av de sönderrivna breven och kartan i arkivet. Därefter försökte han återskapa vad han kom ihåg både från breven och kartan. Han skrev ned berättelsen och gjorde en ny karta. Därefter gick han till bokförläggaren Francesco Marcolini som tryckte upp hans berättelse och karta i en bok som gavs ut 1558.

Breven i den andra delen av boken från 1558 är uppdelade i två delar. Den första delen av bokens andra del skildrar de brev som Nicolò Zeno den äldre skrev till Antonio Zeno. Förmodligen skrevs de omkring 1380-1384 när Nicolò Zeno den äldre befann sig i Nordatlanten, men sammanställdes efteråt i Venedig 1400. Den andra delen av bokens andra del består av Antonio Zenos brev till brödernas lillebror Carlo Zeno i Italien. De skrevs antagligen ca 1386-1399 när Antonio Zeno var i Nordatlanten, men sammanställdes 1400 i Venedig. Enligt Nicolò Zeno den yngre skrevs alla breven i andra delen av boken 1400. Tekniskt kunde de ursprungliga breven inte skrivits då eftersom Nicolò Zeno den äldre skrev sina brev till Antonio Zeno när han var utomlands i början på 1380-talet. År 1400 antas det att båda bröderna befann sig i Venedig. 

I den första delen av bokens andra del kan man läsa om hur Nicolò Zeno den äldre 1380 reste med ett skepp från Italien till Gibraltar och sedan norrut. Målet var Storbritannien och Flandern i nuvarande norra Belgien, men en storm gjorde att skeppet kom ur kurs. Skeppsbrutna hamnade han och hans besättning på ön Frislanda, också känd som Frisland, Frislandia, Friesland, Frislant, Frischlant, Freezeland, Fixland, Fislanda, Fixlanda. Många namn, men Frislanda och Frisland är de mest använda namnen på ön. Ön ska inte förväxlas med nederländska provinsen Friesland eller de två Friesland som finns i Tyskland. Ön Frislanda var en möjlig fiktiv och mytologisk ö i norra Atlanten. Den var också en fantomö. Fantomöar var påstådda öar som historiskt fanns med och visades på kartor under en tidsperiod, ibland i århundraden. Men senare togs de bort från nyare kartor efter att det visade sig att de inte fanns i verkligheten. Dock kunde fantomöar finnas i verkligheten eftersom de måhända placerades fel på kartor, andra geografiska fel, osv.  

Ön Frislanda fanns med på de flesta kartor eller i stort sett alla kartor över Nordatlanten från 1560-talet till 1660-talet. Frislanda låg söder om Island men norr om Storbritannien och beskrevs som större än Irland. Fanns ön på riktigt tror de flesta historiker idag att Frislanda möjligen var Färöarna, men att Nicolò Zeno den yngre som skrev boken 1558 tolkade ögruppen på Färöarna som en enda stor landdel. Andra alternativet med färre förespråkare idag är att Frislanda var Orkneyöarna.

Efter att Nicolò Zeno den äldre och hans besättning gick iland skeppsbrutna på Frislanda 1380 hjälpte Zichmni dem. Zichmni var en stor herre och prins över några mindre öar utanför Frislandas sydkust, bl.a. den mindre närliggande ön Porlanda där han också bodde. Var Frislanda i verkligheten Färöarna skulle Porlanda ha kunnat varit hela ögruppen Orkneyöarna eller en enskild ö på Orkneyöarna 293 km sydöst om Färöarna. 1974 resonerade amerikanska författaren, etc. Frederick J. Pohl (1889-1991) fram till att prins Zichmni var en felläsning och omskrivning av d'Orkney. Stämmer det var 
Zichmni prins av Orkneyöarna. Porlanda var då Orkneyöarna. Det förekommer andra uppgifter att Zichmni också var duke (hertig) av Sorant eller Sorand sydöst om Frislanda. Dock kunde inte Sorant/Sorand 1380 varit ett hertigdöme i Skottland eftersom Skottland anammade titeln duke först 1398. Sorant/Sorand måste ha legat på en annan plats än i Skottland. 

Nicolò Zeno den äldre och hans besättning tackade Zichmni och hjälpte honom att erövra hela Frislanda från den norska kungen. Sedan stannade
de i Frislanda och i Porlanda under några år.

​Nicolò Zeno den äldre (1326-1402) enligt Antonio 
Bianchis italienska medaljong från 1858-1861. 
© Istituto Veneto di Scienze, Lettere ed Arti. CC.

1385 återvände Nicolò Zeno den äldre till Venedig efter fyra eller fem år i Nordatlanten 1380-1384/1385. Samma år 1385 eller året efter 1386 reste 
han tillbaka till Porlanda från Venedig, men nu också med sin bror Antonio Zeno som sällskap. Sedan skildrar andra delen av boken från 1558 de två venetianska bröderna och Zichmnis liv, resor och bataljer på öar i Nordatlanten i slutet på 1300-talet. Deras bas var i Frislanda. Vid det andra besöket i Frislanda var Nicolò Zeno den äldre kvar i Nordatlanten i fyra år 1385-1389 eller 1386-1390. Antonio Zeno däremot stannade kvar i fjorton år 1385-1399 eller 1386-1400 innan han återvände till Venedig. Under Zichmnis ledning angrep Antonio Zeno ögruppen Estlanda som antas var Shetlandsöarna, vars geografiska läge också bekräftas på Henrich Peter von Eggers återproducerade karta från 1793 av Nicolò Zeno den yngres karta från 1558. Enligt andra uppgifter var det Nicolò Zeno den äldre som angrep Estlanda. I berättelsen tillhörde Estlanda kungariket Norge. I verkligheten tillhörde Shetlandsöarna också Norge i slutet på 1300-talet. 

Lite senare angrep Zichmni även Islanda som tillhörde Norge. Islanda antas var Island, vars geografiska läge även stämmer överens på Henrich Peter von Eggers återproducerade karta från 1793 av Nicolò Zeno den yngres karta från 1558. På kartan låg Islanda öster om Grönland och mellan Grönland och Norge, vilket Island också gör i verkligheten. Zichmni 
misslyckades inta Islanda från lokalborna som försvarade ön väl. Därefter attackerade Zichmni de sju mindre öarna Bres, Broas, Damberc, Iscant, Mimant, Talas och Trans som också fanns med på kartan från 1558. Det antas att de sju öarna var fiktiva.

I Nicolò Zeno den yngres berättelse och karta från 1558 saknade Estlanda mängder med överflödiga lite större småöar. Istället hade Estlanda flera mindre marginella småöar. Islanda däremot hade mängder med lite större småöar i berättelsen och på kartan. I verkligheten är det tvärtom. Island har en del öar öster om sitt fastland, men de är mycket små, relativt få och mest marginella. Knappt synbara på större kartor. Shetlandsöarna har däremot flera mindre öar bortsett från huvudön Mainland. Det var möjligt att Nicolò Zeno den yngre blandade ihop Estlanda med Islanda och att Estlanda med sina få öar egentligen var Island och Islanda med sina många småöar var Shetlandsöarna. Dock ligger Islanda på Islands plats på hans karta och Estlanda på Shetlandsöarna. De som tror på en sammanblandning menar att det förstärks av att den fiktiva ön Bres tros var ön Bressay som finns i verkligheten och ligger på Shetlandsöarna. Ett annat exempel är att den fiktiva ön Damberc skulle kunnat varit Danaberg sound nära verklighetens Lerwick på Shetlandsöarna.

I en annan av resorna i Nordatlanten tog Nicolò Zeno den äldre sig till 
Engronelands östkust på 1380-talet. Där hittade han ett dominikanerkloster som använde sig av geotermisk uppvärmning, vilket gav dem både 
centralvärme och varmvatten. I dess närliggande hamn fanns kajaker. Engroneland var Grönland medan nordöstra eller både nordöstra och norra Grönland kallade Nicolò Zeno den yngre för Grolandia. Beskrivningen med geotermisk uppvärmning tyder mer på att dominikanerklostret låg på Island än Grönland, men enligt berättelsen låg det i Engroneland. Efter resan till Engroneland återvände Nicolò Zeno den äldre till Frislanda. där han dog omkring 1389-1390 eller 1394, enligt Nicolò Zeno den yngre 1558. Det var inte var möjligt i verkligheten eftersom Nicolò Zeno den äldre åtalades i Venedig 1394. Han skrev också ett sista testamente 1400. Mer om det längre ned.

På 1390-talet fick Zichmni besked om att en grupp förlorade fiskare hade återvänt till Frislanda efter att de hade varit borta i tjugofem år. Enligt andra uppgifter var det flera fiskare som hade varit borta, men bara en som hade återvänt. Fiskarna hade rest tillsammans från Frislanda och hela vägen till Estotiland och Drogeo i väster på andra sidan Atlanten i det som idag är östra Kanada. Fiskarna hävdade att de hade stött på konstiga djur och kannibaler under sin resa i väster. Efter att fiskarna först besökte Estotiland reste de sedan vidare till Drogeo. Därefter fortsatte de till andra delar, öar och riken på Nordamerika östkust i sydvästlig riktning till mer sydligare delar av USA:s östkust där klimatet var varmare. 

​Estotiland, också känt som Estotilanda, var det som idag är Newfoundland and Labrador på Kanadas östkust. Fiskarna besökte dock den delen av 
Estotiland som var en ö, vilket Newfoundland är men inte Labrador. Därför tros det att fiskarna besökte ön Newfoundland. Ön Newfoundland utgör den sydöstra delen av Newfoundland and Labrador. Drogeo låg söder om Estotiland och var troligen närliggande Nova Scotia på Kanadas östkust som i verkligheten ligger sydväst om ön Newfoundland. På ön Estotiland, dvs. Newfoundland, använde invånarna skrivtecken och betalade med guld, enligt fiskarna. Drogeo beboddes av nakna kannibaler. Fiskarna lyckade undkomma döden genom att lära kannibalerna att fiska med nät. Kunde tyckas ologiskt att flera fiskare skulle rest till Nordamerika, men tvärtom var det fullt logiskt att de hamnade där efter att de letade efter bättre fiskevatten.

Inspirerad av att ha hört fiskarnas berättelse beslutade sig Zichmni i slutet på 1390-talet för att göra en expedition till Estotiland och andra delar av Nordamerikas östkust som fiskarna hade besökt. Resan gick från Frislanda mot Estotiland år 1398. Men det var inte bara ett skepp som seglade västerut från Frislanda utan en hel flotta. Antonio Zeno följde med och ansvarade för flottan. Däremot var inte Nicolò Zeno den äldre med på resan eftersom han dog 1389-1390 eller 1394, enligt boken från 1558. I verkligheten dog han 1402. Det finns flera kända versioner om Zichmni och Antonio Zenos resa i riktning mot eller till Estotiland. Här är fem av de mesta kända berättelserna, varav den röda trådarna i de tredje och fjärde versionerna är mer eller mindre lika varandra.

Version 1). Enligt den första versionen reste Zichmni och hans expedition från Frislanda i västlig riktning omkring 1398. Resan tog dem till den fiktiva ön Icaria som låg sydöst om Grönland. Ön låg också mellan Estotiland och Islanda, dvs. mellan Newfoundland och Island, enligt Henrich Peter von Eggers återproducerade karta från 1793 av Nicolò Zeno den yngres karta från 1558. Men ifall Nicolò Zeno den yngre kunde ha blandat ihop Estlanda och Islanda med varandra kunde han också ha blandat ihop Icaria med en annan riktig plats eller ö som Kerry på sydvästra Irland eller St Kilda i västligaste Yttre Hebriderna. På Icaria 1398 mötte Zichmnis expedition av lokalinvånare som sa till dem att de och andra främmande besökare inte var välkomna på ön. De sa också att de skulle försvara ön till sista man dog.

En av invånarna på Icaria kunde tala ett språk som Zichmni förstod. Zichmni och hans expedition valde då att segla längs öns kust västerut för att kunna gå iland, men lokalinvånarna följde efter. Zichmni gav till slut upp och beordrade expeditionen att segla vidare västerut. Resan tog dem därefter till Trin som låg på södra delen av Engroneland där dagens södra Grönland ligger. Zichmni gillade både klimatet och jorden, men hans besättning fann det ogästvänligt. Därefter valde Zichmni att stanna kvar i Trin med målet att bygga en stad medan hans besättning reste tillbaka österut till Frislanda med Antonio Zeno. Därefter reste Antonio Zeno hem till Venedig omkring 1399-1400.

Version 2). Enligt den andra versionen seglade Zichmni och hans expedition västerut från Frislanda omkring 1398. En storm hindrade dem från att nå Estotiland i det som är dagens Newfoundland and Labrador. De hann emellertid sedan besöka Ledouo, Ilofe och Icaria innan de via bl.a. Engronelands (Grönlands) sydspets återvände till Frislanda. Icaria hade en fientlig befolkning. Var Zichmni samma person som Henry I Sinclair besökte de dock Drogeo (Nova Scotia) under resan. Efter att de var tillbaka i Frislanda reste Antonio Zeno sedan hem till Venedig för gott omkring år 1399-1400. 

Version 3). Enligt den tredje versionen seglade Zichmni, Antonio Zeno och deras besättning västerut från Frislanda ca 1398. En storm på västra delen av Nordatlanten förde dem ännu mer västerut till Estotiland i det som är dagens Newfoundland and Labrador. Det här landet Estotiland var mycket bördigt och hade berg inåt land. Newfoundland and Labrador högsta berg heter Mount Caubvick, är 1 652 meter högt och ligger i norr. Sett från kusten i norr ligger berget ungefär 24 km inåt land. Ön Newfoundlands högsta berg heter The Cabox, är 812 meter högt och ligger på västra delen av ön. Den som seglade med ett skepp på 1300-talet från öster till norra delen av Newfoundland and Labrador måste defintivt uppfattat Mount Caubvick och andra liknande berg som riktiga berg inåt land. Den som seglade från öster direkt till östra delen av ön Newfoundland kunde också ha uppfattat The Cabox som ett berg inåt land eftersom det låg på andra sidan av ön.

Invånarna i Estotiland bedrev handel med Engroenelandt. Översatt bedrev invånarna i Newfoundland and Labrador handel med invånarna på Grönland. I verkligheten finns det bevis för att urinvånare längre norrut i allra nordligaste Kanada bedrev handel med vikingar på Grönland i slutet på 900-talet eller i början på 1000-talet. Estotilands kung, eller om man så vill hövding, ägde flera böcker och biblar som alla var skrivna på latin. Han förstod dock inte innehållet. Språket kungen och hans undersåtar talade hade inte likheter med det språket som de tidigare vikingarna talade. Enligt en version hade kungen och hans undersåtar påbrå från vikingar som bosatte sig i Estotiland i några århundraden innan. De vikingarna hade med sig böckerna och biblarna. Men eftersom varken kungen eller hans undersåtar talade fornnordiska eller en dialekt av det måste de antingen varit amerikanska urinvånare eller en blandning av människor med påbrå från både amerikanska urinvånare och vikingar som tidigare bosatte sig i Newfoundland på vikingatiden. Deras gemensamma barn valde i sådant fall att tala det språket som deras amerikanska urinvånares förfäder talade och inte fornnordiska.

Efter att Zichmni, Antonio Zeno och deras besättning hälsade på hos kungen gav han dem anvisningar för hur de säkert skulle kunna segla vidare längs 
Estotilands kust. Kungen övertalade också dem att göra en expedition och segla längs Estotilands kust ned till Drogeo (Nova Scotia) söder om 
Estotiland. De följde hans hans råd, seglade söderut, i verkligheten i sydvästlig riktning, och gick sedan iland i Drogeo. Efter besöket på ön reste Zichmni, ​Antonio Zeno och besättningen tillbaka till Frislanda. Därefter reste Antonio Zeno hem till Venedig omkring 1399-1400.

Version 4). Enligt den fjärde versionen, som kanadensiska historieprofessorn T. J. Oleson nämnde på 1960- och 1970-talen angående boken från 1558, reste både Nicolò Zeno den äldre och Antonio Zeno till Nordatlanten 1380. Inte bara Nicolò Zeno den äldre i början på 1380-talet. På en ö i Nordatlanten träffade de härskaren Zichmni. Bröderna följde sedan med honom på flera resor till öar runtom i Nordatlanten. Nicolò Zeno den äldre dog omkring 1389-1390 eller 1394 i Frislanda. I slutet av 1390-talet reste Zichmni och Antonio Zeno över Nordatlanten till det som idag är Nova Scotia. Nova Scotia byggde på senare tolkningar av andra delen "Dello scoprimento" i boken från 1558. Därför antas det också sedan 1784 att Henry I Sinclair besökte Nova Scotia ifall han var Zichmni. Efter besöket i Nova Scotia reste Antonio Zeno tillbaka till norra Europa och därefter hem till Venedig. I sammanhanget bör det kommas ihåg att T. J. Oleson ansåg att berättelsen i boken från 1558 var en grov fabrikation och att det inte fanns några bevis för att Zeno-bröderna reste till Nordatlanten, enligt honom. Inte ens till Orkneyöarna eller öar längre västerut och norrut från Europas kontinent. T. J. Oleson hade också bevis för att Nicolò Zeno den äldre levde till minst 1400 och antagligen dog omkring 1402. Han höll därför inte med om att Nicolò Zeno den äldre dog omkring 1389-1390 eller 1394.

Version 5). Enligt den femte versionen, som var en nytolkad version från början på 2020-talet och som såg igenom Nicolo de yngres sammanblandningar 1558, dog inte Nicolò Zeno den äldre omkring 1389-1390 eller 1394. Istället reste han från Frislanda till Venedig omkring 1389-1390. Därefter arbetade han i Grekland 1390-1392 som militärguvernör, vilket finns bekräftade bevis som stödjer det. Sedan återvände han till Venedig där han skrev sitt sista testamente 1400 och dog 1402. Hans bror Antonio Zeno var däremot kvar i Nordatlanten och följde med Zichmni till 
Nova Scotia i östra Kanada i slutet på 1390-talet. Därefter reste han hem till Venedig via norra Europa.

Oavsett version av de fem ovan skrev Zeno-bröderna officiellt sina brev år 1400 som sedan Nicolò Zeno den yngre använde som material i sin bok från 1558. Breven skrevs dock förmodligen 1380-1384 och 1386-1399, men sammanställdes 1400. Men i versionerna ett till fyra ovan dog Nicolò Zeno den äldre sex, tio eller elva år innan han var med och skrev breven 1400. Men sammanställde Antonio Zeno däremot breven 1400 var det möjligt att Nicolò Zeno den äldre hade kunnat varit död vid 1400. I verkligheten vet man dock att Nicolò Zeno den äldre levde 1400. Därför kunde han också skrivit breven 1400. Hur som helst, Nicolò Zeno den yngre bok publicerades 1558. Boken blev en succé och omtrycktes 1574 av Giovanni Battista Rio. Den översattes också och gavs ut på engelska 1582 och 1600.


4.5.4 Namn

​Flera namn som nämndes i Nicolò Zeno den yngres bok och karta 1558 och dagens tolkning vilka regioner eller länder de var:
- Frislanda/Frisland = fantomö söder om Island och norr om Storbritannien, ev. var ön i första hand Färöarna eller Orkneyöarna, i andra hand Island och i tredje hand södra Grönland. Färöarna och Orkneyöarna är de mest betrodda.
- Porlanda = ev. hela Orkneyöarna eller en enskild ö på Orkneyöarna.
- Podalida = ev. annat namn för Pomona som var Mainland, Orkneyöarna.
- Sorant/Sorand = troligen påhittat hertigdöme sydöst om Frislanda.
- Estlanda/Estland = Shetlandsöarna.
- Neome = Fair Isle eller Foula, båda två öar på Shetlandsöarna.
- Bres = påhittad ö på östra Island, men ev. på riktigt Bressay, Shetland.
- Damberc = påhittad ö på östra Island, men ev. Danaberg sound, Shetland.
- Broas = påhittad ö på östra Island.
- Iscant =påhittad ö på östra Island.
- Mimant = påhittad ö på östra Island.
- Talas = påhittad ö på östra Island.
- Trans = påhittad ö på östra Island.
- Engroneland/Engronelant/Engroenelandt = Grönland.
- Grolandia = nordöstra eller både nordöstra och norra Grönland.
- Trin = södra delen av Grönland. 
- Icaria/Caria = påhittad ö sydöst om Grönland och mellan Newfoundland i sydväst och Island i nordöst, men ev. var ön istället Kerry eller St Kilda.
- Estotiland/Estotilanda = Newfoundland and Labrador.
- Estotiland/Estotilanda, när det syftas på ön = ön Newfoundland. 
- Drogeo = Nova Scotia, finns de som hävdar att det var ön Newfoundland.
- Islanda = Island.
- Scocia = Skottland.
- Norvegia = Norge.
- Dania = Danmark.
- Svecia = Sverige.
- Gocia = området där nuvarande västra Götaland ligger i Sverige.

Omvänt:
- Estlanda/Estland = var ev. Island istället för Shetlandsöarna.
- Islanda = var ev. Shetlandsöarna istället för Island.

Annat:
- Frisland = annat namn i riktiga livet för Island & södra Grönland, 1500-talet.
- Fixlanda = på andra kartor, troligen Färöarna.

​
4.5.4.1 Island

På 800-talet kallades Island för Snjóland av den norska vikingen Naddodd. 
Snjóland heter Snöland på moderna svenska. Naddodd föddes på 700-talet i Norge men dog på 800-talet på Färöarna. Officiellt var han den första europé som upptäckte Island, i alla fall första skandinav, även om ön eventuellt beboddes av några få skandinaver redan på 700-talet eller av irländare redan på andra halvan av 600-talet. 500-tals irländska munken Brendan och hans irländska munk-kolleger och deras resväg till Kanada/USA via bl.a. Island inte heller inräknade. Senare på 800-talet reste svenska vikingen Garðar Svavarsson till Island. 870 var han den första som seglade runt nästan hela Island och konstaterade att det var en ö. Han kallade Island för Garðarshólmur eller Garðarshólmi, vilket betydde Garðars ö. Garðar Svavarsson ägde förövrigt land på Själland i Danmark och hade en fru från Hebriderna. 

Senare kom vikingen Hrafna-Flóki Vilgerðarson (f. på 800-talet) till Island. Han var också känd som Flóki Vilgerðarson. På nordvästra Island såg han en fjord full av isberg. Han kallade därför Island för Island, vilket ön heter än idag. Mer söderut var Island en ganska grön ön. Uppfattningen om att ön namngavs som Island för att motverka överbosättning av andra nyanlända vikingar eller européer är en myt.​

Hos en del utomstående kartografer, från åtminstone i början på 1500-talet till mitten av 1700-talet, kallades Island utöver Island också för Frisland/Frislanda (Freezeland). Därtill finns det bevis för att södra Grönland ett tag kallades för Frislanda innan Nicolò Zeno den yngre benämnde 
Frislanda i sin bok 1558 som en ö söder om Island och hade med ön på sin karta från 1558. Dock förekom det att en del andra kartografer kallade Island för Frisland/Frislanda från åtminstone början av 1500-talet ända till mitten av 1700-talet som exempelvis italienska kartografen, etc. Vincenzo Coronelli (1650-1718) gjorde på sin karta över Grönland och Island från 1692. På
 Nicolò Zeno den yngres karta från 1558 hade Island mängder med småöar i nordöst. Från isländskt håll på 2010-talet hävdade de att hans version av Island 1558 påverkade hur andra utländska kartor avbildade Island på kartor ca 1559-1599. Utöver det fanns det också en del utländska kartografer ända till slutet av 1600-talet som istället kopierade formen av Frislanda och använde den för att föreställa Island som Vincenzo Coronelli gjorde 1692.

​
4.5.4.2 Frislanda

Kännetecknet för ön Frislanda, som låg söder om Island och som fanns med på kartor över Nordatlanten på 1500- och 1600-talen, var att det var en rektangulär ö som gick från norr till söder med tre stora triangulära halvöar i väster eller tre halvöar med olika former i väster. Oftast var halvöarna dock triangelformade. Med lite vild fantasi såg ön ut som en omgjord rektangulär version av Storbritannien där halvöarna i väster motsvarade Cornwall och Devon i sydväst, Wales i väster och delar av Skottland i nordväst.  Dock brukar ön Storbritannien i sådana här sammanhang ofta beskrivas som en triangel med Sutherland eller Caithness i norr och hörnen nedtill med i Cornwall i sydväst och Kent i sydöst. Dock var inte Frislanda ön Storbritannien.

Namnet Frislanda och placeringen av Frislanda var förmodligen inget Nicolò Zeno den yngre själv hittade på 1558. Eventuellt tog han namnet från ön Island, södra Grönland, från familjen Maggiolo portolankartor från 1500-talet eller från spanske kartografen Matteo Prunes (1532-1594) spökö Fixland. Ön Frislanda söder om Island fanns med på de flesta eller nästan alla kartor över Nordatlanten från 1560-talet till 1660-talet. 

Efter att Nicolò Zeno den yngre satte Frislanda på sin karta från 1558 som en egen ö söder om Island slutade en del kartografer definitivt att kalla Island för Frisland/Frislanda. Istället fanns Frislanda/Frisland, med omvänd ordning, med på de flesta andra kartor de efterföljande 100 åren över Nordatlanten som en egen ö söder om Island, men med några få undantag. Precis som på Nicolò Zeno den yngres karta från 1558. Men det var inte tack vare Nicolò Zeno den yngre som alla andra kartografer kopierade hans Frislanda som en egen fristående ö söder eller ibland sydväst om Island på sina kartor över Nordatlanten från 1560-talet till 1660-talet. Nicolò Zeno den yngre var heller inte först. Ofta nämns det bland historiker att alla andra kartografer kopierade hans Frislanda. Exempelvis hävdas det att den världsberömda 
nederländske kartografen Gerardus Mercator (1512-1594) ansåg att både boken och kartan från 1558 var trovärdiga. Därför tog nederländaren med Frislanda på sina kartor från 1569 och framåt.

En annan grupp historiker menar dock att inga kartografer kopierade sina kartor direkt från Nicolò Zeno den yngres karta från 1558. Istället kopierade de familjens Maggiolos kartor på 1560-talet. Enligt de här historikerna kom familjen Maggiolo från Genua i slutet av 1550-talet eller i början av 1660-talet över eller köpte Nicolò Zeno den yngres bok och karta från 1558. På deras kartor i deras manuskript på 1560-talet lade de till Frislanda på det sättet Nicolò Zeno den yngre hade med ön på sin karta från 1558. De kopierade honom med andra ord. När andra kartografer såg familjen Maggiolos kartor från 1560-talet antog och accepterade de dem som riktiga. Därför reproducerades ön Frislanda söder om Island av både nederländske kartografen Gerardus Mercator och flamländske kartografen Jodocus Hondius (1563-1612), enligt de här historikerna. I sin världsatlas från 1569 hade Gerardus Mercator med Frislanda efter inspiration av familjens Maggiolos kartor från 1560-talet som i in tur kopierat Frislanda av Nicolò Zeno den yngres karta från 1558. Ibland nämner nutida historiker att Gerardus Mercator och Jodocus Hondius hämtade inspiration för Frislanda direkt från Nicolò Zeno den yngres karta från 1558, men de har antingen medvetet eller omedvetet bortsett från familjen Maggiolos kartor från 1560-talet, enligt de här andra historikerna.

Det påståendena brukar om familjen Maggiolo brukar ofta mötas av invändningar av en tredje kategori historiker som menar att det istället var italienska matematikern och kartografen Girolamo Ruscelli (1518-1566) som var den första att kopiera Nicolò Zeno den yngres karta från 1558. Girolamo Ruscelli bodde i Venedig 1548-1566. 1561 kopierade han Nicolò Zeno den yngres karta från 1558 och lade till den i sin utgåva av Claudius Ptolemys "Geographia". Girolamo Ruscelli gjorde dock en ändring. På Nicolò Zeno den yngres karta fanns det en kustlinje från Norge till Grönland. Girolamo Ruscelli lade till ett stort hav mellan Norge och Grönland som visade att Grönland var separerat från Skandinavien på landsidan. Den här tredje gruppen av historiker brukar därför kalla Girolamo Ruscellis karta från 1561 som den andra versionen av Nicolò Zeno den yngres karta. Den första från 1558 av Nicolò Zeno den yngre själv.

En fjärde kategori historiker brukar avfärdar alla de ovan. De hävdar att det istället var Nicolò Zeno den yngre som kopierade den delen om Frislanda på sin karta från 1558 från någon av a) familjen Maggiolos portolankartor från 1500-talet innan 1558 eller från b) spanske kartografen Matteo Prunes spökö Fixland på dennes karta från 1553. De här kartorna hade förmodligen sitt ursprung från en ö på en italiensk portolankarta från 1482. Den kartan från 1482 och familjen Maggiolos kartor 1510-1553 hade troligen sina ursprung från en katalansk karta från 1480 med ön Fixlanda. Portolan, också känd som portolankarta i singular och portolankartor i plural, gjordes första gången i Medelhavet på 1200-talet och var kända för sina kartografiska noggrannheter och exakthet. Några exempel där Frislanda (Fislanda, Fixlanda, Fixland) förekom på familjen Maggiolos kartor 1510-1553 och Matteo Prunes karta från 1553: 
​
​a) Egerton portolan chart över Atlanten av Vesconte Maggiolo 1510. 

På Egerton portolan chart från 1510 finns den ganska stora ön Fislanda med en bit västnordväst om norra Irland. Fislanda är ungefär halva storleken av ön Irland. Fislanda från 1510 är omgiven av sex mycket små öar i öster, en liten större men fortfarande liten ö i sydöst, en liten ö i söder och två mycket små öar i väster.

​
b) Vesconte Maggiolo portolankarta World chart som gjordes i Neapel 1516. 

På familjen Maggiolos portolankarta från 1516 finns ön Fixlanda med väster om Norge och nordnordväst om skotska fastlandet på exakt den platsen Färöarna ligger idag. Dock går det inte att utesluta att deras Fixlanda var ett felplacerat Shetlandsöarna. Deras Fixlanda ser ut som en rektangel med med en bukt inåt i öster. Den har också två mindre utmärkande halvöar på öns hörn i nordöst och i sydöst. Idag antas det också att Nicolò Zeno den yngres Frislanda var antingen Färöarna eller Orkneyöarna.


c) Vesconte Maggiolo portolankarta från 1541 över Europa, Medelhavet och Nordafrika.

På portolankartan från 1541 finns såväl Fixlanda med som en till stor ö. Sistnämnda ligger västnordväst om Irland. Fixlanda från 1541 har likartad form som Fixlanda från 1516, men har roterat vågrät. De två halvöarna på Fixlanda från 1516 är istället i väster på nordvästra och sydvästra delen av ön från 1541. Därtill har Fixlanda 1541 flera mindre halvöar längs hela östra sidan och inte bara i hörnen. Den andra ön västnordväst om Irland på portolankartan från 1541 är formmässigt bitvis lik det Frisland som finns med på Henrich Peter von Eggers återproducerade karta från 1793 av Nicolò Zeno den yngres karta från 1558. Båda öarna hade de karakteristiska tre större halvöarna i väster. 


d) Giacomo Maggiolos portolankarta över Medelhavet från 1553.

På Giacomo Maggiolos portolankarta över Medelhavet från 1553 är Fixlanda och den andra ön västnordväst om Irland mycket lik portolankartan från 1541. Därtill gjorde familjen Maggiolo bl.a en till karta över Medelhavet 1563, men det var efter Nicolò Zeno den yngres karta från 1558. Hade 
Nicolò Zeno den yngre inte sett de italienska portolankartorna kunde han ha sett:


e) Spanske kartografen Matteo Prunes karta 1553 med spökön Fixland.

På sin karta från 1553 över Västeuropa, nordvästra Afrika, Medelhavet och Svarta havet har Matteo Prunes med ön Fixland. Matteo Prunes placerade Fixland västnordväst om Irland på ungefär samma latitud som norra Skottlands fastland och nordligaste Danmark. Hans Fixland låg dock inte lika norrut som där dagens Shetlandsöarna ligger. Det var fullt möjligt att Nicolò Zeno den yngre såg spanjorens karta från 1553 och placerade sitt Frislanda på samma ställe där spanjoren hade Fixland på sin karta. Matteo Prunes var från Mallorca. På Henrich Peter von Eggers återproducerade karta från 1793 av Nicolò Zeno den yngres karta från 1558 ligger Frisland förvisso söder om Island, men latitudmässigt på samma breddgrader som norra Danmark. Större delen av Frisland ligger också latitudmässigt söder om Shetlandsöarna undantaget nordligaste Frisland och södra Shetlandsöarna som ligger på samma latitud som kartan från 1793. Nicolò Zeno den yngres geografiska placering av Frislanda 1558 var med andra ord i stort sett identisk med Matteo Prunes geografiska placering av Fixland 1553. 

Förmodligen kom Matteo Prunes inte på sitt Fixland själv utan kopierade ön eller hämtade inspiration till ön från äldre portolankartor från första halvan av 1500-talet eller från andra kartor som hade med en fiktiv ö i Nordatlanten innan 1553. Därför menar den fjärde gruppen historiker att med allt det här kombinerat är det uppenbart att Nicolò Zeno den yngre hittade placeringen av sitt Frislanda på någon av familjen Maggiolos kartor från 1500-talet innan 1558 eller på Matteo Pruness karta från 1553. Nicolò Zeno den yngre var därför inte först med placeringen av den här ön Frislanda i Nordatlanten. Han var däremot först att kalla ön för Frislanda, även om han tog namnet från Island, södra Grönland eller gjorde om namnet Fixlanda, Fixland, etc till Frislanda. 

Det fanns de på 2000-talet som hävdade att Frislanda på 1300- och 1400-talen var en geografisk avbild av ett Newfoundland som vändes upp och ned på kartor. Det går emot berättelsen i övrigt om Zeno-bröderna. I berättelsen seglade Zichmni och Antonio Zeno från Frislanda till öar och land långt borta i väster. Var Frislanda i sådant fall Newfoundland måste öarna längre bort västerut varit öar i Hudson Bay i Kanada, delar av Florida eller Karibien i sydväst. Men det finns inga bevis för att Newfoundland vändes upp och ned och blev Frislanda. För övrigt påminner Newfoundland i sin form som ön Storbritannien som roterats i ungefär 110 grader åt höger, men det betyder inte att det är samma ö för det. Mängden öar på jorden gör att en del påminner om varandra i både form och utseende.

A är Newfoundland rättvänd som ön ser ut i verkligheten. B är en italiensk
portolan från 1482. C är Fixlanda på en katalansk karta från 1480. D är ett
uppochnedvänt Frisland 1380 från berättelserna om de två Zeno-bröderna.

På Gerardus Mercators kartor över Europa och Nordpolen på andra halvan av 1500-talet efter 1558 och i slutet på 1500-talet syns Frislanda tydligt sydväst om Island. På hans kartor är Frislanda ungefär lika stor som nästan halva Irland och Island. Både Irland och Island är jämnstora på hans kartor. I verkligheten är Island 22 % större än ön Irland. Mercator kopplade också Estotiland till Nordamerikas östkust. Hans kartor över norra Atlanten blev sedan norm under resten av 1500-talet och under hela 1600-talet, varav Frislanda fanns med på de flesta andra kartografers kartor över Nordatlanten fram till 1650 eller nästan alla kartor över Nordatlanten till 1660-talet. Men det fanns undantag. Världsberömda nederländska kartografen Willem Blaeu (1571-1638) utelämnade Frislanda på några av sina tidigare kartor som exempelvis hans karta över Europa från 1617. Dock hade han med Frislanda på sin världskarta från 1630 som en av många öar öster om Labradors östkust eller om man så vill öster om östra Kanada. Till och med en mästare som den vanligtvis mycket hyllande Willem Blaeu gjorde ibland fel.

Från 1670-talet försvann Frislanda/Frisland gradvis som namn på kartor över öar i Nordatlanten, oavsett vilka öar det avsågs. Det berodde på att upptäcktsresande från främst England och Frankrike kartlade vattnen i Nordatlanten från 1660-talet till mitten av 1700-talet. I åtminstone Englands fall utforskade de också Nordatlanten redan från slutet av 1500-talet. De hittade ingen ö som såg ut som Nicolò Zeno den yngres Frislanda söder om Island. På 1700-talet upphörde namnet Frislanda/Frislanda helt på kartor över Nordatlanten där det avsåg den påhittade ön söder om Island.

1974 ansåg amerikanska författaren, etc. Frederick J. Pohl att ön Frislanda var Fair Isle. Ön tillhör Shetlandsöarna, men ligger mellan Shetlandsöarnas Mainland och Orkneyöarna. Frederick J. Pohl kallade Frislanda för Fer Island. Öns fornnordiska namn var Friðarey.
​

4.5.4.3 Podalida
​
Podalida antas var ett annat namn för Pomona, vilket var dagens Mainland på Orkneyöarna. I fornnordiskan kallades Orkneyöarnas största ö Mainland för Meginland. Den var också känd som Hrossey, på modern engelska Horse Island och på modern svenska Hästön. På 1500-talet felöversattes namnet till Pomona och Pomonia av skotska historikern, etc. George Buchanan (1506-1582). Namnet Pomona/Pomonia blev populärt och användes utbrett som ett namn för ön fram till början av 1800-talet när det ersattes av namnet Mainland, vilket ön heter fortfarande.


4.5.4.4 Icaria

Icaria var också känt som Caria. Icaria antas var en påhittad ö sydöst om Grönland, enligt en och annan historiker i början på 1920-talet. Ön låg också mellan Newfoundland i sydväst om Island i nordöst. Andra föreslog att Icaria var ett på kartan från 1558 felplacerat Kerry eller St Kilda under förutsättning att det första I:et i Icaria stod för ö, island på engelska och isola på italienska. Kerry är grevskapet på sydvästra Irland medan St Kilda är Yttre Hebridernas västligaste ö. St Kilda ligger ungefär 64 km västnordväst om North Uist. I synnerhet St Kilda skulle lätt kunnat placerats långt västerut för en icke bevandrad person över geografin i Nordatlanten trots att verklighetens St Kilda ligger ungefär 1 500 km östsydöst om den platsen där Icaria finns på Henrich Peter von Eggers återproducerade karta från 1793 av Nicolò Zeno den yngres karta från 1558.


4.5.4.5 Estotiland

Estotiland, också känt som Estotilanda, syftade på Newfoundland and Labrador när det nämndes som en större del. När Estotiland/Estotilanda nämndes som en ö tros det syftade på ön Newfoundland. Ingen tror att Nicolò Zeno den yngre hittade på namnet Estotiland/Estotilanda 1558 från tomma luften. Han måste ha sett ordet eller ett snarlikt ord i andra sammanhang eller gjort om ett redan befintligt ord till Estotiland/Estotilanda. 
Det finns flera hypoteser varifrån namnet kommer ifrån och dess ursprung. Tre kända:

1. Från något av orden estocafis eller estocafic. Det är två ord som betyder torrfisk, men syftar på fisken torsk i matrecept som användes i Medelhavet. Enligt en version kommer namnet torsk från ordet torr eftersom torsken oftast nådde köparna och konsumenterna som en torr fisk. Enligt en annan version kommer namnet torsk från gammalnorska ordet turskr som betydde torrfisk. Fisken torsk har fiskats i århundraden på båda sidor om Nordatlanten och på båda sidor om norra Stilla Havet. I Nordatlantens fall har torsk fiskats i vattnen utanför Nordamerikas östkust, i vattnen utanför södra Grönland, i vattnen kring Island, i vattnen kring de Brittiska öarna, i vattnet vid norra Frankrike och i Nordsjön. Därtill har det funnits och finns det fortfarande torsk norrut ända till Spetsbergen på Svalbard, Björnön, Barents hav, Vita havet och österut i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön. Ifall Nicolò Zeno den yngre ändrade något av orden estocafis eller estocafi till 
Estotiland/Estotilanda fick han ett ganska passade namn för Newfoundland and Labrador eller för Newfoundland. Estotiland/Estotilanda skulle då ha kunnat syftat på Torrfiskens land eller Torskens land.

2. En ändring av ordet Escociland, på svenska "Skottlands land" och på engelska "land of the Scottish". Det skulle i sådant fall kunnat förklara varför kungen och hans undersåtar på Estotiland eventuellt hade påbrå eller delvis påbrå från vikingar som bosatte sig i Estotiland. De hade också påbrå från urinvånare eftersom vikingarna fick barn med dem. Dessa inflyttade vikingar i Estotiland var i sådant fall ättlingar till norse-gaeler från det området som idag är norra och västra Skottland, även om norse-gaeler också befolkade Isle of Man och Irland. Enligt hypotesen flyttade norska vikingar först från Norge till norra  och västra Skottland under vikingatiden, vilket de också gjorde i verkligheten. Därefter under vikingatiden flyttade några av dem vidare permanent till ön Newfoundland, enligt hypotesen. Sistnämnda finns det inga bevis för i verkligheten. Sedan på 1500-talet när namnet Skottland var väl etablerat kallade Nicolò Zeno den yngre deras land i Newfoundland för Estotiland/Estotilanda efter att ha ändrat ordet Escociland till Estotiland/Estotiland, enligt hypotesen.

Det är känt att i verkligheten tog norska vikingar människor från Irland, förslavade dem och förde dem till Island. På Island fick de irländska männen fortsätta att vara slavar tills de dog. En del av de irländska kvinnorna på Island blev däremot fruar till de norska vikingarna och fick barn med dem. Andra irländska kvinnor på Island förblev fortsatt slavar, men fick ändå barn med de norska vikingarna. Det här stöds av DNA. Därför har Islands befolkning idag främst påbrå från både Norge och Irland. Från Norge från manliga norska vikingar och från Irland från irländska kvinnor på vikingatiden. Islands befolkning idag har därför generellt avsevärt högre grad av irländskt påbrå än vad befolkningarna har i Norge, Danmark och Sverige räknat från vikingatiden till idag.

3. Från germanska ordet ost som betyder öster på tyska. Möjligen i det här fallet med betydelsen öster om länderna bortom. Nuvarande engelska ordet east kom ifrån medelengelska ordet est som härstammade från fornengelska ēast som hade sitt ursprung i det urgermanska aus-to eller austra som betydde öster, mot solnedgången. De två orden aus-to och austra kom bl.a. från urindoeuropeiska aus. Fornhögtyska ōstar, på svenska i öster, är besläktat med de här orden. Fornhögtyska talades under åren 750-1050. Nicolò Zeno den yngre kallade enligt hypotesen därför Estotiland med betydelsen öster om länderna bortom, underförstått österlandet. Det kan tyckas att det mest logiska hade varit att kalla Estotiland istället för något i stil med Ovestotiland, Ovestotilanda, Ovestiland, Ovestilanda eller 
Ovestiterra. På svenska hade det blivit Västlandet eller Västerlandet 
eftersom Estotiland låg väster om Europa och på den västra sidan av Nordatlanten. Italienska ordet för väst och västerut är ovest. Italienska ordet för land är terra. 

Men genom att Nicolò Zeno den yngre enligt hypotesen kallade det stora Newfoundland and Labrador för Estotiland/Estotilanda efter germanska ordet ost måste han förstått eller trott att Newfoundland and Labrador utgjorde östra delen av något land som han inte visste hur det såg ut. Därför var det enligt hypotesen mer logiskt för honom att kalla Newfoundland and Labrador för ett namn som syftade på öster och inte väster. Öster sett ur det landets perspektiv. Precis som Östersjön kallas för Östersjön och inte Västersjön i svenskan eftersom innanhavet främst ligger öster om Sverige, men också söder om Sverige.

​
4.5.5 Sann eller falsk?
​
4.5.5.1 Från 1500-talet till början av 1900-talet

Från 1558 fram till 1830-talet trodde stora delar av världen, som hade kopplingar till Europa, på att Nicolò Zeno den yngres bok och karta från 1558 var äkta och sann. Från 1560-talet till 1660-talet fanns ön Frislanda med på de flesta kartor över Nordatlanten. Dock försvann Frislanda på de flesta kartorna över Nordatlanten efter 1660-talet, vilket kunde tala för att redan då fanns det många som inte trodde på vare sig på boken eller kartan från 1558. I norra Europa rådde det redan från början tvivel om sanningshalten i boken från 1558 och dess karta med bl.a. Frislanda. Zichmni visste ingen vem det var i norr. Kopplingen till Henry I Sinclair gjordes som tidigare nämndes först 1784. I Norden kände de heller inte till händelserna i boken innan 1558. Dock finns det bevis för att Nicolò Zeno den äldre lämnade Venedig 1380, reste till England och Flandern samt återvände till Venedig 1385. Men även om de flesta människor generellt trodde både på boken och kartan från 1558 förkastades ändå boken på andra halvan av 1500-talet av flera europeiska historiker. De ansåg att både berättelsen och kartan från 1558 var förfalskningar. Kartografer däremot höll inte med. De tyckte kartan över Nordatlanten var så bra att det talade för att den var äkta och tidstrogen. 

Redan i slutet av 1500-talet utforskade engelska upptäcktsresanden Nordatlanten. Från 1660-talet till mitten av 1700-talet kartlade främst engelska och franska upptäcktsresande vattnen i Nordatlanten. De gjorde det betydligt noggrannare än vad andra tidigare hade gjort. De hittade ingen ö som Frislanda som låg söder om Island. Gradvis försvann därför ön Frislanda söder om Island på de flesta kartor över Nordatlanten från 1670-talet. Men det dröjde till 1700-talet innan ön var helt borta på alla nya kartor.
Parallellt fanns Frisland/Frislanda också med på en del kartor i slutet på 
1600-talet, men som namnet på Island. En del kartografer som tidigare hade med både det riktiga Island och den fiktiva ön Frislanda eller som kopierade sina kartor av andra äldre kartor valde att ta bort det fiktiva Frislanda på sina nya kartor, men ändrade namnet på Island till Frislanda.

Efter att den fiktiva ön Frislanda gradvis försvann från 1670-talet på kartorna ansågs historien om Zeno-brödernas resa i Nordatlanten i slutet på 1300-talet inte lika intressant längre för vare sig den breda allmänheten, historiker eller kartografer. Från slutet på 1600-talet var deras historia mestadels vilande även om det hände den kommenterades. I slutet av 1700-talet återuppväcktes historien igen om Zeno-bröderna efter ungefär 100 års dvala med franska geografen Philippe Buache (1700-1773), hans franska brorson, geografen, Jean-Nicolas Buache (1741-1825) och tyske ornitologen och etnologen Johann Reinhold Forster (1729-1798). Sistnämnde identifierade Henry I Sinclair som Zichmni.

På 1700- och 1800-talen föreslogs det att Frislanda i boken från 1558 i verkligheten var Orkneyöarna eller Färöarna. Moderna historiker tror däremot att Frislanda, om ön fanns på riktigt, var Färöarna som i verkligheten ligger mellan Island och Skottland. Det som talar mot det är att på Henrich Peter von Eggers bok "Priisskrift om Grønlands Østerbygds sande Beliggenhed" 
återproducerade karta från 1793 av Nicolò Zeno den yngres karta från 1558 ligger Frislanda västsydväst om Estlanda (Shetlandsöarna). I verkligheten ligger Färöarna nordväst om Shetlandsöarna. Men geografiskt på den återproducerade kartan från 1793 ligger Frislanda västsydväst om Estlanda, vilket skulle kunna tolkas som att Frislanda var Orkneyöarna som också hävdades på 1700- och 1800-talen. När den ursprungliga påstådda kartan gjordes 1380/1400 tillhörde Orkneyöarna också Norge. Frislanda skulle till och med kunnat varit Lewis and Harris på norra Yttre Hebriderna, men de förespråkarna var betydligt färre. 1380 tillhörde Yttre Hebriderna dock Skottland.

Både Orkneyöarna och Lewis and Harris ligger sydväst om Shetlandsöarna i verkligheten, vilket stämmer geografiskt med den återproducerade kartan från 1793. Å andra sidan gjorde Nicolò Zeno den yngre enligt honom själv sin karta 1558 fritt ur minnet, vilket ökade riskerna för att vissa öar eller delar blev större eller mindre och hamnade lite fel geografiskt. Om nu Frislanda var Färöarna var det lätt hänt att han placerade ögruppen västsydväst om Shetlandsöarna och inte som i verkligheten nordväst om Shetlandsöarna. Inget större fel, vilket å sin sida kunde tala för att Frislanda verkligen var Färöarna. I början på 1800-talet påstod och förklarade en och annan kardinal och geograf att ön Frislanda söder om Island fanns på riktigt på 1500-talet. Men sedan försvann ön efter en naturkatastrof eller liknande. Underförstått försvann ön ned i havet på 1670-talet eller i slutet på av 1600-talet. Därför fanns inte Frislanda med på de flesta kartografers kartor över Nordatlanten efter 1600-talet enligt deras förklaring.

På 1830-talet fördömde en dansk amiral Nicolò Zeno den yngres bok från 1558. Han kallade den för en av de största förfalskningarna genom tiderna. Övriga insatta i världen häpnade över det påståendet, men trodde på dansken. På 1870-talet höll inte brittiska The Royal Geographical Society med dansken. De drog istället den motsatta slutsatsen. De trodde att innehållet i Nicolò Zeno den yngres bok från 1558 var äkta och ingen bluff. Men då var det redan försent. Från egentligen 1830-talet, men indirekt från 1873 och i slutet av 1800-talet. fram till 1922 ansågs och fördömdes boken i breda laget av forskare runtom i västvärlden. De ansåg att Zeno-kartan var en bluff och att berättelsen om Zichmni definitivt var påhittad. 
Zeno-kartan hade drag och detaljer från äldre kartor som var kända i Italien innan 1558. Flertalet historiker i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hävdade att det var Nicolò Zeno den yngre som hittade på berättelsen från 1558 om Zichmni. 1873 menade dock en historiker att det var antingen Nicolò Zeno den äldre och Antonio Zeno 1400 eller Nicolò Zeno den yngre 1558 som bluffade. Vid det tidigare återgav Nicolò Zeno den yngre bara en berättelse 1558 som han tidigare kom över. Istället var det hans förfader Antonio Zeno och dennes storebror Nicolò Zeno den äldre sim hittade på berättelsen omkring 1400 genom sina nedskrivna påhittade brev.

1886 i München återupptäcktes det enda överlevande exemplaret av den svenska prästen och kartografen Olaus Magnus (1490-1557) karta Carta marina över Norden och Baltikum. Carta marina gjordes 1539 eller 1540 på latin när Olaus Magnus bodde i Venedig. Officiellt gjordes den 1539. Delar av Zeno-kartan från 1558 som utgjorde området vid Nordatlanten var slående lik Carta marinas del av samma område. Dessutom gjordes båda kartorna i Venedig med bara 19 års mellanrum. Dock var fjällen, floderna och bilderna på djuren, fartygen, etc. som fanns med på Carta marina borta på Zeno-kartan. Isflaken öster om nordöstra Island på Carta marina var också ersatta av öar på ungefär samma ställe på Zeno-kartan. Flera öar som nämndes i Zeno-berättelsen togs från namn från illustrationer på Carta marina, enligt historiker.

1888 hittades en karta i Warszawa som tros var inspirationen för Grönland när Nicolò Zeno den yngre gjorde sin Zeno-karta 1558. Kartorna ansågs hade en gemensam ursprungskälla i danska geografen Claudius Clavus (f. 1388) karta Map of the North över Norden från 1427. Kartan anses var den första korrekta kartan över Norden. Claudius Clavus gjorde också kartor över Island och Grönland. Enligt en del uppgifter var han förmodligen den första kartografen som satte Grönland på en karta, i alla fall första personen utanför Grönland. Claudius Clavus besökte också Italien. Ortnamnen på Grönland på Zeno-kartan från 1558 fanns med på Claudius Clavus karta Map of the North över Norden från 1427. De var dock i själva verket ord från en folkvisestrof. Det talade för att Nicolò Zeno den yngre kopierade namnen från en av Claudius Clavus kartor från 1400-talet. Men å andra sidan var det fullt rimligt att Nicolò Zeno den yngre trodde att namnen stämde. Zeno-kartan innehöll dock flera sådana här plagiat. Därtill tillkom också möjliga fiktiva ön Frislanda 1558 som även var det informella namnet på både Island och södra Grönland. 

1897 var brittiska journalisten och marinhistorikern Herbert Wrigley Wilson (1866-1940) skeptisk till berättelsen om Zeno-brödernas resor i Nordatlanten. I " The Royal Navy, a History from the Earliest Times to the Present" från 1897 skrev han att när boken från 1558 publicerades första gången var Venedig extremt angeläget om att få sin del av berömmelse för att Columbus med europeiska ögon upptäckte Amerika 1492. All glans kom på Venedigs rivaliserande stad Genua och republiken Genua där Columbus ursprungligen föddes och kom ifrån. Upptäckte ovan i betydelsen påträffade, blev känt för många fler européer och starten på den europeiska kolonialiseringen av Amerika. Dock tillhörde Grönland geografiskt dåvarande och nuvarande Amerika. Vikingarna var också på Grönland redan på 900-talet samt i östra Kanada år 1000. Lägg därtill eventuella irländska munkars besök i Kanada och/eller USA på 500-talet. Med boken 1558 hoppades Venedig också få glänsa lite.

Efter ett par årtionden av ryggdunkningar och konstaterande av historiker i slutet av 1800-talet och i början på 1900-talet om att boken från 1558 var en bluff glömdes både boken och 1300-tals Zeno-bröderna bort. 


4.5.5.2 T. J. Olesons forskning på 1960- och 1970-talen

På 1960-talet och uppdatering i slutet på 1970-talet gjorde historieprofessor T. J. Oleson på University of Manitoba i Winnipeg i Kanada forskningar i ämnet. 1966 med uppdatering 1979 publicerades hans rön. I sin forskning hittade T. J. Oleson samtida dokument från en domstol i Venedig 1394 om att Nicolò Zeno den äldre stod åtalad för förskingring från åren när han var militärguvernör i grekiska Methoni och Koroni 1390-1392. Methoni på italienska är Modone och Modon på venetianska. Dessutom skrev Nicolò Zeno den äldre ett sista testamente år 1400 i riktiga livet. Det antas att han dog något eller några år efter ca år 1402, men innan 1403 när hans bror Antonio Zeno avled. Därför anses ca 1402 idag vara det korrekta årtalet när Nicolò Zeno den äldre dog. Nicolò Zeno den äldre dog inte i sin tjänst omkring 1389-1390 eller 1394 som berättelsen i boken från 1558 hävdade.
T. J. Oleson kom också fram till att Zeno-bröderna var på en helt andra platser i världen vid tiden när de gjorde sina resor i Nordatlanten i slutet av 1300-talet. 

Enligt T. J. Oleson var berättelsen om 1300-tals Zeno-bröderna, som skrevs 1558, en av de mest förödande och samtidigt mest framgångsrika fabrikationerna som någonsin påträffats gällande berättelser som hade att göra med expeditioner eller resor. Han höll med andra ord med den danska amiralen från 1830-talet och kritikerna i slutet på 1800-talet och i början på 1900-talet att berättelsen var förfalskad och en bluff. T. J. Oleson hävdade vidare att det inte fanns några bevis för att Zeno-bröderna var i Nordatlanten. Tvärtom tillbringade Nicolò Zeno den äldre större delen av sitt liv i Venedigs offentliga tjänst, inklusive de åren han påstods var med Zichmni. Därtill befann sig Nicolò Zeno den äldre också i Grekland 1390-1392.

T. J. Oleson hävdade dock att den förfalskade kartan från 1558 hade större betydelse än den enligt honom påhittade berättelsen från samma år. T. J. Oleson påstod att Zeno-kartan från 1558 var baserad på en karta av Claudius Clavus från 1400-talet och på Olaus Magnus karta Carta marina från 1539 eller 1540. Men istället för att göra en identisk kopia lade Nicolò Zeno den yngre till öar och namn på sin karta. Enligt T. J. Oleson accepterades den kartan som äkta i mer än hundra år efter publiceringen 1558, vilket fick konsekvensen att kartans alla dessa mytiska öar och namn också hamnade på flera andra kartor över Nordatlanten. Kartan från 1558 vilseledde geografer och sjömän under många decennier. 11 juli 1576 trodde engelska sjömannen Martin Frobisher (1535-1594) att han och hans tre barkskepp hade nått Frislanda på grund av de här felaktiga kartorna. I själva verket nådde de sydöstra delen av Grönlands sydspets. 

T. J. Oleson menade ytterligare att det fanns mycket modern litteratur om Zeno-bröderna. Häpnadsväckande många böcker fram till 1970-talet hade accepterat berättelsen från 1558 om bröderna Zeno som sann enligt honom. Många hade försökt identifiera Zichmni med en historisk person. Den mest kända och accepterade identifieringen var den som gjordes 1784 av tysken Johann Reinhold Forster. Forster hävdade att Zichmni faktiskt var Henry I Sinclair. 1966 och 1979 hävdade T. J. Oleson bestämt att det inte fanns några bevis för det att Zichmni var samma person som Henry I Sinclair, utöver det enligt T. J. Oleson absurda innehållet i berättelsen om Zeno-bröderna. T. J. Oleson hänvisade till F. W. Lucas som hävdade och visade 1898 att Henry I Sinclair aldrig gjorde några transatlantiska resor. Henry I Sinclair reste heller aldrig till Nova Scotia, enligt T. J. Oleson. Inte heller fanns det bevis för att Zeno-bröderna någonsin gästade eller träffade Henry I Sinclair i antingen på Orkneyöarna eller i familjehemmet i Lothian i Skottlands östra mittenbälte.


4.5.5.3 Från 1980-talet fram till idag

I slutet på 1980-talet och på 1990-talet innan och efter 500-års jubileet av Columbus landsteg i Amerika 1492 blev boken från 1558 mer aktuell, även om den fortfarande mest samlade damm och var ointressant för de flesta undantaget någon enskild historiker i Kanada. 1989 publicerades en studie av den italienska forskaren Giorgio Padoan som föreslog att det fanns en viss äkthet i Zeno-brödernas resor. För åren 1396-1400 fanns det inga dokument om Nicolò Zeno de äldre, vilket kunde tala för att han var bortrest och besökte åtminstone Island enligt Giorgio Padoan. På 1900-talet innan 1989 trodde dock de flesta historiker att boken från 1558 var en bluff. 

På 2000-talet tog intresset för boken från 1558 mer fart efter lite drygt 600 år efter att Zeno-bröderna och Zichmni eventuellt reste till östra Kanada. På 2000-talet fördömdes inte boken från 1558 lika mycket bland en del historiker, även om de var i minoritet. Istället fanns det nu en del historiker, journalister och forskare som trodde på att Zeno-bröderna verkligen gjorde en resa västerut till Island, Grönland, östra Kanada eller till alla tre regionerna. Majoriteten trodde dock boken och kartan från 1558 fortfarande var bluff.

De förespråkare på 2000- och 2010-talen som hävdade att Zeno-historien från 1300-talet var sann eller potentiellt kunde vara sann avfärdade varken huvuddragen på kartan eller den röda tråden i berättelsen. De menade att Nicolò Zeno den äldre besökte åtminstone England och Flandern i riktiga livet. Han kunde också ha fortsatt norrut. De hävdade också att istället kunde Zeno-kartan ses som en sammanställning över norra Atlanten från de källor Nicolò Zeno den yngre lyckades komma över i Venedig och i Italien på 1550-talet. Därtill nämndes Frislanda på andra äldre kartor från före 1558. 
Nicolò Zeno den yngre var inte först med namnet. De hävdade också att det var möjligt att ön Frislanda fanns med på andra äldre kartor fast med andra namn som Färöarna eller Orkneyöarna. På Nicolò Zeno den yngres karta från 1558 blev dock Frislanda extremt överdrivet förstorat, men det var ön också på andra äldre kartor från före 1558.  Varför Frislanda var stor på Zeno-kartan hade därför mindre betydelse för hur stor ön var i verkligheten, enligt de här förespråkarna på 2000- och 2010-talen. De nämnde Olaus Magnus karta Carta marina från 1539 som ett parallellt exempel. 

På vänstra delen av Carta marina karta finns större delen av Skottland med och östra England. Han har med Hebriderna med ön Iona. St Andrews nämns S. Andreas. Längre söderut nämns Thamesis och Daver som är Themsen och Dover. Skottland är felvridet åt höger. Södra Skottland ligger i väster och större delen av norra Skottland ligger i öster, undantaget Caithness. Det var emellertid vanligt på kartor över Skottland från här tiden där norra Skottland låg i öst med toppen i riktning mot Skandinavien. Orkneyöarna och Shetlandsöarna kallas för Orcad respektive Hetladia på Carta marina. Orkneyöarnas största ö Mainland, Orkneyöarna, kallas för Pomona på kartan. Orkneyöarna, inklusive vattnet mellan dess småöar, är lika stor som hela Skottlands fastland på Carta marina. Shetlandsöarna är ungefär en tredjedel av Orkneyöarna på Carta marina. I verkligheten utgör Orkneyöarna 1,3 % av hela Skottlands yta bortsett från Shetlandsöarna. I verkligheten är Shetlandsöarna också 48 % större än Orkneyöarna. 

Exemplet Carta marina visade att vissa delar på världskartor, då som nu, förstorades medan andra delar förminskas. Kunde Orkneyöarna med dess småöar och vattnen mellan dem vara lika stora på Carta marina som hela Skottlands fastland och betydligt större än Shetlandsöarna på samma karta, kunde också Frislanda på Zeno-kartan från 1558 i riktiga livet varit en liten ö i samma storlek som Färöarna, Shetlandsöarna eller Orkneyöarna. Bara därför Frislanda avbildades som en stor ö på Zeno-kartan behövde den inte varit det i verkligheten. Precis som i fallen med Orkneyöarna och Shetlandsöarna på Carta marina. Därför kunde Frislanda på Zeno-kartan från 1558 också förstorats upp till en jättestor ö om den nu fanns på riktigt fast under andra namn.

Andra förespråkare på 2000- och 2010-talen för att både kartan och berättelsen var sann hävdade att Nicolò Zeno den yngres karta från 1558, oavsett hur kopierad den än var från andra kartor, hade lite betydelse för om historien om Zichmni var sann eller inte, enligt dem. Nicolò Zeno den yngre kunde ha hört historien från mun till mun från äldre släktingar, men dragit en vit lögn och påstått att källan istället var brev för att öka trovärdigheten. Han kunde också ha läst breven från sin förfaders bror Nicolò Zenos den äldres resa till England och hört eller läst korta beskrivningar om sin förfader Antonio Zenos resa till östra Kanada med en mäktig man från Nordatlanten. Men med okunskap på vad personerna, platserna och öarna hette i Atlanten kunde Nicolò Zeno den yngre lagt till de namnen både i berättelsen och på sin karta från 1558 i brist på annat efter att ha kopierat och tagit namn från andra kartor över Nordatlanten. Därtill kunde han ha lagt till namnen från berättelsen på sin karta.

Den mäktiga mannen i Nordatlanten kallade han för Zichmni fast han hette något annat i riktiga livet. Den stora ön mellan öarna Island och Storbritannien kanske varken Nicolò Zeno den yngre, hans äldre släktingar eller breven från 1400 visste vad den hette. I verkligheten kanske ön var Färöarna eller Orkneyöarna. Nicolò Zeno den yngre hittade kanske därför på namnet Frislanda på ön i Nordatlanten, vars liknande namn och geografiska läge som han tidigare hade sett på andra äldre kartor från före 1558. Inspirerad av de äldre namnen på ön eller av Frislanda (Island), Frislanda (södra Grönland) eller Friesland i Nederländerna valde han namnet Frislanda på sin fiktiva ö. Friesland heter för övrigt Frisia på latin och italienska. Därefter kunde han ha kraftigt överdrivit Frislanda som en extremt stor ö med målet att framställa ön som betydelsefull och inte en liten obetydlig ö. Precis som Orkneyöarna är lika stora som hela Skottlands fastland på Carta marina.

Därefter kunde Nicolò Zeno den yngre ha kryddat berättelsen med alla storslagna äventyr som bröderna Zeno var med om i Nordatlanten tillsammans med sin nyfunna vän Zichmni. I själva verket kanske Antonio Zeno och Zichmni åkte på en ganska trist seglats från Färöarna eller Orkneyöarna via Grönland till östra Kanada. På plats i östra Kanada hittade de ingenting förutom natur när egentligen letade efter andra saker. De kanske också såg några ursprungsinvånare på avstånd. Sedan seglade de tillbaka samma väg till Färöarna eller Orkneyöarna. Därefter reste Antonio Zeno hem till Venedig. Det som talar mot det är att många i hans situation hade säkert nämnt det nya landet i väster till andra människor i Venedig. Därefter hade historien om östra Kanada spridit sig och blivit känd i Italien redan i början på 1400-talet. Dessutom hade seglatsen haft historisk dokumentation, viket gjort att den hade funnits noterad någonstans.

Precis som romarna på romartiden överdrev, ibland kraftigt överdrev, sina vunna krigsslag och hittade på namn på motståndare och platser är det fullt möjligt att också Nicolò Zeno den yngre gjorde det, enligt de andra förespråkarna på 2000- och 2010-talen som trodde på berättelsen. Själva kärnan i berättelsen kunde ha varit sann, enligt dem. Det var också möjligt att Frislanda i berättelsen om Zeno-bröderna kanske var Island. Trots allt kallades ön Island i verkligheten för Frisland/Frislanda vid tidpunkten. Nicolò Zeno den yngre kanske fick uppfattningen att det var två skilda öar, vilket förstärkes av när han tittade på äldre kartor över Nordatlanten innan 1558 där ön Fixlanda är med. Det som talar mot sammanblandningen var att Nicolò Zeno den yngre hade med båda öarna Island och Frislanda på sin karta från 1558. Men det var å andra sidan inget unikt för hans karta eftersom båda öarna fanns med på andra äldre kartor före 1558.
​
2011 gav den Rom-födda italienska journalisten och författaren Andrea Di Robilant (f. 1957), men son till en italienare och en amerikanska, ut sin bok "Irresistible North: From Venice to Greenland on the Trail of the Zen Brothers." Han höll med Giorgio Padoans slutsats från 1989 om att det fanns en möjlighet att Zeno-bröderna verkligen reste västerut. På 2010-talet konstaterade en del historiker att några av öarna som Zeno-bröderna och Zichmni besökte antingen kunde kopplas till riktiga befintliga platser eller existerade inte alls. Zeno-brödernas resa, påhittad eller inte, lockade till debatt både innan på 2000-talet och under 2010-talet. På 2010-talet rådde det stor oenighet i forskarvärlden var Zeno-bröderna befann sig någonstans i slutet på 1300-talet vid tiden för de påstådda resorna i Nordatlanten. Några forskare menade att de mestadels var i Venedig, undantaget Nicolò Zeno den äldres tid i Grekland 1390-1392. Andrea di Robilant föreslog att den tolkningen om Venedig var felaktig. Han trodde att bröderna reste västerut.

Från isländskt håll på 2010-talet ansåg de att Nicolò Zeno den yngre hittade på berättelsen själv i sin bok från 1558. Detsamma gällde för kartan från 1558 vars främsta källor var Claudius Clavus, Olaus Magnus och Cornelis Anthonisz. tidigare kartor. Det adderades med element från sjökort som gjordes i Medelhavet på 1400- och 1500-talen enligt islänningarna. Framförallt menade de att kartan från 1558 inte på något vis speglade den geografiska kunskapen på 1300-talet (1380) som kartan från 1558 påstods var baserad på. Ett kloster på Grönlands östkust som nämndes i boken från 1558 tyckte också en del andra europeiska historiker på 2010-talet var orimligt. Andra historiker höll inte med. De drog paralleller till alla de kyrkor och slott som uppfördes på isolerade öar inom Storbritannien både på medeltiden och efter. Alla religiösa byggnader uppfördes inte vid större mänskliga bosättningar.

Columbus var och räknas fortfarande definitivt som en av världshistoriens största personer. Det varierar lite, men på de flesta internationella listor underbyggda av en kombination av tyckande och vetenskapliga argument från forskare brukar Columbus oftast hamna någonstans på plats 9-37 över världshistoriens största människor. Den svensk som oftast brukar hamna högst upp på sådana internationella listor är Carl von Linné (1707-1778) medan Robert Burns (1759-1796) räknas som den största skotten någonsin. Dock brukar skottlandsfödda Charles I (1600-1649), kung av England, Skottland och Irland 1625-1649, räknas som större än Robert Burns i egenskap av kung av England. Men som kung av Skottland räknas Charles I lägre än Robert Burns. Sedan är det en helt annan sak huruvida man gillar de här personerna eller inte. Men det råder inget tvivel om att Columbus besök i Amerika 1492 var ett riktigt landmärke i världshistorien i och med européernas kolonisation av Amerika efter honom. Columbus gjorde för övrigt tre ytterligare resor till Amerika 1493, 1498 och 1502. Totalt fyra.

I östra USA i mitten på 2010-talet konstaterade forskare att Nicolò Zeno den yngres bok från 1558 med tillhörande karta hade analyserats i generationer innan. De hade alla gemensamt att de försökte avgöra huruvida Zeno-brödernas resor i Nordatlanten ägde rum eller inte. Reste Antonio Zeno och Zichmni i verkligheten till Amerika? Från amerikanskt håll menade de att Columbus betydelse i världshistorien inte skulle förändras även ifall det bevisades att Antonio Zeno och Zichmni var före honom i Amerika. Antonio Zenos och Zichmnis besök resulterade inte i den efterföljande stora europeiska kolonisationen av Amerika, även om det förekommer historier i boken från 1558 att en del invånare i Estotiland i 1380 hade en del påbrå från vikingar som flyttade till Newfoundland några århundraden tidigare. Men de var i sådant fall en isolerad enhet i Newfoundland som inte startade stora utvandringar till östra Kanada från Skandinavien eller övriga Europa från vikingatiden till slutet av medeltiden.

Från amerikanskt på mitten av 2010-talet ansåg de att texterna i boken från 1558, oavsett sanningshalt, inte kunde klassificeras som varken enbart historia eller fiktion. Som många andra tidiga moderna reseskildringar var de enligt amerikanarna en kombination av båda, dvs. både historia och fiktion. Historien om Zeno-bröderna borde ses som en fascinerande text om dåtidens kunskap om den nya världen på andra sidan Atlanten i mitten av 1500-talet. Specifikt följde Nicolò Zeno den yngre väletablerade mönster för europeisk resebeskrivning och berättande. Han lekte med pastisch, temporalitetet och citat för att kunna skildra och föra fram sina venetianer som de som var kunniga och de som var experter på Amerika, enligt amerikanska forskare i mitten på 2010-talet. Det var viktigt för Nicolò Zeno den yngre som venetianare att lyfta fram Venedig som en livskraftig utmanare och tävlare om att knyta andelar till sig i det den nya världen på andra sidan Atlanten. I pastischen lånade han en del saker från historien och förde fram dem på sitt sätt utan att helt fullt ut kopiera andra eller parodiera. Med temporalitetens komponenter lekte han med ordning, hastighet och frekvens.

På 2010-talet och vidare in på 2020-talet ansåg och betraktade de flesta forskarna i västvärlden att boken från 1558 var en bluff. För dem spelade T. J. Olesons kritik från 1966 och 1979 mot boken från 1558 stor roll. De menade vidare att det heller inte gick att utesluta att Nicolò Zeno den yngre försökte lura övriga Italien och Europa att det var hans förfäder som var med och upptäckte Amerika på 1390-talet och inte Columbus 1492. Glans till Venedig och inte Genua som Herbert Wrigley Wilson var inne på 1897. Glans till familjen Zeno och inte till Columbus som upptäckare av de nya världen. Berömmelse till Nicolò Zeno som skrev boken 1558. Andrea Di Robilant höll dock inte med 2011 om det att boken från 1558 var en bluff, i alla fall inte en medveten bluff. Han hävdade att Nicolò Zeno den yngre var en förstklassig strulputte som blandade ihop saker och ting. Han var inte en person som fabulerade ihop saker. Felaktigheten var resultatet av de återberättelser Nicolò Zeno den yngre kom över i andrahand, men som än idag fortfarande innehåller mycket sanning om hans förfäders resor, enligt Andrea Di Robilant. 

De historiker som idag säger att boken från 1558 var en bluff brukar ofta hänvisa till T. J. Oleson eller framföra hans forskning som avgörande argument för att boken från 1558 och dess karta var fabricerad enligt dem. De moderna forskare som hävdar att kartan från 1558 var en bluff brukar säga att den var baserad på befintliga kartor från 1500-talet som:
- danske Claudius Clavus (f. 1388)-typ av kartor över norr, som Map of the North från 1427.
- svenske Olaus Magnus (1490-1557) karta Carta marina över Norden och Baltikum från 1539 eller 1540.
- nederländske Cornelis Anthonisz. (1505-1553) karta The Caerte van Oostland från 1543.

På 2020-talet menade en del insatta historiker i ämnet att stora delar av 
Nicolò Zeno den yngres karta från 1558 inte hittades på av honom. Precis det som förespråkarna på 2000- och 2010-talen hävdade. Nicolò Zeno den yngres påstådda bluff var inget han själv konstruerade medvetet. Nicolò Zeno den yngre varken uppfann namnet Frislanda eller ön på sin karta från 1558. Namnet Frislanda fanns med ännu äldre kartor i form av södra Grönland respektive Island. Troligen tog han namnet Frislanda från Frislanda som var andra namn för Island och södra Grönland. Alternativ tog han namnet Frislanda från Fixlanda som förekom på äldre kartor i Nordatlanten. Formen på hans Frislanda liknade också tidigare öar i området som fanns med på familjen Maggiolo portolankartor från 1500-talet innan 1558 eller från spanske kartografen Matteo Prunes (1532-1594) spökö Fixland 1553.

Nicolò Zeno den yngre varken uppfann huvudformerna på de viktigaste öarna eller  landsdelarna av sin karta från 1558. Istället kopierade han äldre kartor över Nordatlanten som han trodde stämde. Det var en väsentlig skillnad ifall han kopierade andra kartor än ifall han hade hittat på en egen karta och tagit lite kopierat material från andra. Det senare anklagade T. J. Oleson honom för. Istället för Nicolò Zeno den yngre var en bluffmakare gällande kartan från 1558 menade de här personerna på 2020-talet att 
han var en copycat, härmapa på svenska.

Det här möttes av kritiker. De hävdade att Nicolò Zeno den yngre, utöver alla namnen på kartan, hade alltför många påhittade obefintliga mindre öar i Nordatlanten som inte fanns med på andra kartor innan honom. I synnerhet nämnde de Island som ett exempel som hade mängder med både mindre och halvstora öar utanför själva det isländska fastlandet. De och tidigare kritiker menade också att Nicolò Zeno den yngre lade ned anmärkningsvärt mycket detaljer på alla småöar och platser i Estotiland, Deogeo, Frisland, Estland, osv. På enbart Frislanda namngav han 32 platser och småöar runt huvudön. De här kritikerna menade att han överarbetade kartan för att framställa den som trovärdig med alla detaljer. Den hade varit mer trovärdig med mindre öar och distinkta namn på alla småöar, enligt dem.

​Avslutningsvis talar mycket talar för att Nicolò Zeno den yngre 1558 hittade på berättelsen om Zichmni och sammanställde en karta över Nordatlanten från kartor han såg i Italien på 1550-talet. Argumenten talar mer för en påhittad berättelse än mot. T. J. Olesons argumentation från 1960- och 1970-talen väger tungt för att berättelsen var falsk. Däremot går det inte att utesluta berättelsen helt. Kanske Zeno-bröderna trots allt gjorde en eller ett par resor i Nordatlanten som Andrea Di Robilant var inne på 2011. Dock kanske inte det gick till på det viset som Nicolò Zeno den yngre beskrev det som. Kanske seglade de bara till Färöarna, Shetlandsöarna eller rentav Island och sedan hem till Venedig. Det nämns sällan, men St Kilda 64 km västnordväst om North Uist som tillhör Yttre Hebriderna skulle kunnat varit en annan kandidat för deras resa.

Ögruppen St Kilda består av flera öar, varav en lite större ö, Hirta, och två lite mindre öar i Soay och Boreray, en ännu mindre ö i  Dùn samt några ännu mindre småöar. St Kilda beboddes permanent och/eller tillfälligt av människor från yngre stenåldern till bronsåldern och permanent från bronsåldern till 1930 e.Kr. Därefter från 1957 fram till idag har det förekommit tillfälligt boende av brittiska militären, forskare, National Trust for Scotland, etc. Ögruppen kristnades visserligen senast på 600-talet, besöktes senare av vikingar och skatter togs ut senare från Harris på Yttre Hebriderna. St Kildas isolation i Atlanten gjorde dock att deras invånare ända fram till 1822 sökte sig lika mycket till druidism som till kristendomen. För två venetianare i slutet på 1300-talet och en venetianare som skrev om deras berättelse på 1558 kunde ögruppen möjligen upplevts som exotisk.

Även om boken från 1558 är helt falsk är den ändå intressant idag. Dess berättelse ger i sådant fall en inblick i en mans fantasier, uppfattningar eller tolkningar i Venedig 1558 om världen på båda sidor om Nordatlanten 1380-1400. Däremot är det nog inte troligt att Zichmni var samma person som Henry I Sinclair ifall Zichmni fanns i verkligheten. Det är högst osannolikt och helt ologiskt att de skulle ha varit samma person. Där väger F. W. Lucas och T. J. Oleson argumentation också tungt. Tolkningen att namnet Zichmni var en felläsning, felskrivning eller omskrivning för d'Orkney känns även det långsökt. Men eftersom det ändå inte går att utesluta helt finns Henry I Sinclair ändå med i de skotska historieböckerna som eventuell besökare av Amerika 1398. Ur ett skotskt perspektiv är det stort att det nämns att han eventuellt besökte Amerika före kända Columbus. Visste besökte skotska slavarna Haki och Hekja östra Kanada redan 1004 eller 1010, men det var av tvång och inte av fri vilja. Henry I Sinclairs eventuella resa däremot var av fri vilja och i ren upptäckarglädje. Därför kommer historien om honom, Zichmni och Zeno-bröderna som före Columbus i Amerika leva kvar i de skotska historieböckerna, om än som en parentes. Men en betydelsefull parentes. 

För den intresserade finns Nicolò Zeno den yngres bok från 1558 på dess originalspråk i Biblioteca Nazionale Centrale di Roma. Biblioteket i Rom har mer än 7 miljoner böcker, varav 25 000 böcker från 1500-talet och 2 000 handskrivna böcker från innan 1500-talet. Utöver det har de också 20 000 kartor, 10 000 ritningar och 8 000 manuskript. Den som vill gå i Henry I Sinclairs historiska spår bör resa till Midlothian. Den som däremot är intresserad av familjen Zeno bör bege sig till Venedig och därefter till Villa Zeno i sydöstra Cessalto. Huset ligger 51 respektive 56 km nordöst om centrala Venedig. Villa Zeno är ett patricierhus som designades av den världsberömda italienska renässansarkitekten Andrea Palladio (1508-1580). Det byggdes åt Marco Zeno och började byggas på 1550-talet omkring 1554 eller 1555. Byggnaden införlivades och byggdes på/om på en ännu äldre byggnad på samma plats. De äldsta delarna av Villa Zeno är därför från före 1550-talet. Efter Villa Zeno uppfördes modifierades den under de efterföljande århundradena. Idag är byggnaden i behov av en renovering för att inte förfalla helt.

Villa Zeno är inte det mest imponerade av Andrea Palladios verk. Är du som turist i nordöstra Italien och intresserad av arkitektur och även inredning rekommenderas att du besöker flera av hans andra berömda byggnader som den stora kyrkan Il Redentore i Venedig, kyrkobyggnaden San Giorgio Maggiore i Venedig, Villa Godi i Lugo di Vicenza i Vicenza, Palazzo Chiericati i Vicenza, Palazzo del Capitaniato i Vicenza, Teatro Olimpico i Vicenza, Villa Capra "La Rotonda" utanför Vicenza, Villa Porto i Vivaro di Dueville 9,4 km norr om centrala Vicenza, Villa Cornaro i Piombino Dese 38 km norväst om Venedig, osv.

Andrea Palladios stil gav upphov till palladianismen. Mängder med hus, palats, herrgårdar och andra byggnader i den stilen eller med delar av stilen uppblandat med andra stilar uppfördes sedan också i England, Nederländerna, Frankrike, Tyskland, Sverige med holländare, USA, etc. Den nådde ända bort till Skottland där den skotska nyklassicistiska arkitekten Robert Adam (1728-1792) tog till sig stilen. Robert Adam var en av 1700-talets mest berömda brittiska arkitekter. Det mest kända huset med stilen ligger dock inte i Europa. Det finns istället på 1600 Pennsylvania Avenue, NW i Washington, D.C. och heter Vita huset. Där bor USA:s president. Byggnaden byggdes 1792-1800. Byggnaden är en kombination av nyklassicistisk och palladiansk arkitektur.


4.6 Grönland vs Australien

Upp- och nedförstoringarna som förekom på internationella kartor på 1500-talet gäller än idag på många världskartor. Idag beror det ofta på grund av Mercator projektion som är en kartprojektion, också känd som cylinderprojektion. Mercator projektion uppfanns av tidigare nämnda nederländare Gerardus Mercator 1569 efter hans idéer om cylindrar kontra kartor. Länder närmare nord- och sydpolerna görs större på dagens världskartor medan länder vid ekvatorn får korrekta storlekar. Den krökta ytan vid polerna gör det svårare att avbilda länderna närmare polerna på en plan yta. För att visa dess relation till omgivningen på alla sidor av krökningen görs länderna närmare polerna därför större. 

På Google Maps är det lätt att tro att Grönland är tre gånger större än Australien. Det stora Australien ser jättelitet ut jämfört mot Grönland. I verkligheten har Australien ungefär 7,692 miljoner km2 yta. Grönland däremot är bara ungefär 2,166 miljoner km2 stort eller 28 % av Australiens yta. I verkligheten är Australien därför mer än tre gånger större än hela Grönland, men avbildas istället på Google Maps i omvänd storleksordning. 
Det här beror inte på någon miss från Google Maps sida utan på nämnda 
​kartprojektion. Ett annat exempel men mellan Grönland och övriga Nordamerika som Grönland ingår i:

Vänstra bilden är NASA:s bild baserad på en satellitbild. 
Högra bilden är Google Maps bild. © Google Maps.

Båda bilderna ovan visar Nordamerika, inklusive Grönland. På NASA:s vänstra satellitbaserade bild rymmer det ungefär 4,5 st Grönland inom hela USA. På Google Maps högra bild går det omvänt att placera ungefär två USA, undantaget Alaska, på ett Grönland. Andra exempel, vilket gäller på såväl Google Maps som på många andra moderna världskartor:
- Norska Svalbard är större än ön Borneo i Asien på Google Maps. I
verkligheten är Borneo världens tredje största ö och 12 gånger större än Svalbard.
- Finland verkar betydligt större än Egypten på Google Maps, kanske till och med dubbelt så stort. I verkligheten är Egypten ungefär 3 gånger större än Finland.
- Sverige är mer än dubbelt så stort som Kalifornien på Google Maps. I verkligheten är Sverige lite, men bara lite, större än Kalifornien. 
- Sverige är ofta mer än dubbelt så stort som Madagaskar på Google Maps, men i verkligheten är Madagaskar 30 % större än Sverige.
- Storbritannien och Madagaskar ser ut att vara i samma storlek på Google Maps, men i verkligheten är Madagaskar mer än dubbelt så stort som Storbritannien. 
- Grönland är betydligt större än Kina på Google Maps, men i verkligheten är Kina ca, 4,37 gånger större än Grönland.
- Grönland har ofta ungefär samma storlek som Afrika på Google Maps, men i verkligheten är Afrika 14 gånger större än Grönland. I verkligheten är Grönlands yta också något mindre än Demokratiska republiken Kongo, också känd som Kongo-Kinshasa. 
- Afrika ser ut att vara ungefär lika stort eller lika långt som Sydamerika på Google Maps, men i verkligheten är Afrika 1,5 gånger större än Sydamerika.
- Ryssland ser ut att vara två gånger större än USA och Kina tillsammans på Google Maps och på en del andra moderna världskartor, men i verkligheten är USA och Kina ytmässigt ihop 13,6 % större än hela Ryssland.
- Antarktis är världens tredje minsta kontinenten, men är extremt stor på Google Maps. I verkligheten är Antarktis mindre än Ryssland eller något större än USA och Indien tillsammans.