1200-talet

Innehåll

1. Gallowglasses - storhetsperiod mitten av 1200-talet till slutet av 1500-talet
- 1.1 Tidsperiod
- 1.2 Introduktion/sammanfattning
​- 1.3 Irland på 1100- och 1200-talen
- 1.4 Gallowglasses på 1100- och 1200-talen
​- - 1.4.1 Fram till 1246
​- - 1.4.2 Giftermålet i Derry 1259
​- - 1.4.3 Slaget vid Down 1260
- - ​1.4.4 Fler gallowglasses anställdes på Irland efter 1260
- - 1.4.5 Namn
- - 1.4.6 Inte skottar?
- 1.5 Hur, varför, vilka, osv.
- - 1.5.1 Hur gick det till
- - 1.5.2 Varför de anställdes
- - 1.5.3 Vilka de stred mot
​- - 1.5.4 Grupperingar
- - 1.5.5 Säsongsarbetare
​- 1.6 Stannade kvar
- 1.7 Irländska gallowglasses
​- 1.8 På 1500-talet
- - 1.8.1 Början på 1500-talet
​- - 1.8.2 Kerns
- - ​1.8.3 Tudorerövringen av Irland 1536-1603
​- - 1.8.4 Buanadha och rödbena soldater
- - 1.8.5 London 1562
- - 1.8.6 Hela 10 000 gallowglasses i hemgift
- - 1.8.7 Desmondupproren 1569-1573 och 1579-1583
- - 1.8.8 Giftermålet mellan Turlough och Agnes 1569​
- - 1.8.9 Nioårskriget 1593-1603 - fler anställda gallowglasses
​- - 1.8.10 Munster på 1590-talet
- - 1.8.11 Tudor-politiken
​- 1.9 Nedgången och slutet 1604-1646
​- 1.10 Idag
​
Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt.
© Copyright alla texter: skottlandshistoria.com.

Stora bilden överst är Alexander III (1241-1286) som var Albas sista kung 1249-1286. Bilden är en 1600-tals holländsk tolkning. Lilla bilden överst till vänster på den stora bilden är samma Alexander III, men gjordes på 1400-talet i Skottland. Under Alexander III:s styre återgick Yttre Hebriderna från Norge till Alba (Skottland). Även Isle of Man gick över från Norge till Alba.
​

1. Gallowglasses
- storhetsperiod från mitten av 1200-talet till slutet av 1500-talet,
men fanns från mitten av 1100-talet till 1646

1.1 Tidsperiod

Gallowglasses var först skotska och sedan skotska och irländska legosoldater och elitkrigare från mitten av 1100-talet till 1646. De fanns redan på 1100-talet, enligt nutida Mike Scott från Nya Zeeland. En del samtida källor bekräftar att gallowglasses fanns också i början på 1200-talet. Enligt den walesisk-normanska författaren Gerald of Wales (1146-1223) använde sig dessa krigare, som senare blev kända som gallowglasses, i början på 1200-talet av bl.a. sparryxan som via långyxan härstammade från deras nordiska arv. Gerald var också känd på latin som Giraldus Cambrensis och på franska som Gerald de Barri.

Gallowglasses är emellertid mest förknippade med perioden från mitten av 1200-talet till slutet av 1500-talet eller mer specifikt åren 1247/1250/1259-1600. Det beror på att dels anställdes och kom de första gången till Irland på mitten av 1200-talet och dels hade de sin storhetsperiod på Irland från mitten av 1200-talet till slutet av 1500-talet. Dessutom var det först på mitten av 1200-talet som de mer eller i större utsträckning kunde försörja sig som säsongsarbetande legosoldater på Irland när deras tjänster efterfrågades och kunde betalas av irländska makthavare på ön. Det var först då gallowglasses blev beroende av de säsonganställningar som legosoldater som betalades och efterfrågades av irländska kungar, etc. Dock hade de tjänstgjort som elitkrigare i mer än hundra år i Skottland sedan mitten av 1100-talet innan de anställdes på Irland för första gången, enligt Mike Scott. Citat av honom från 2013: "These Gallowglass or ‘foreign Gaels’ had served as elite warriors in the Western Isles of Scotland for over 100 years prior to their arrival in Ireland."

På mitten av 1200-talet kom de första gallowglasses till Irland, vilket då innebär att de måste ha funnits i sedan i västra Alba sedan minst 1159, enligt Mike Scotts uppgifter. Gallowglasses fanns också i Skottland i början på 1200-talet, enligt Gerald of Wales. ​Gallowglasses verkade också på Irland till 1646, men var inte lika vanliga på där på 1600-talet som innan. Därför är det vanligt att applicera den något kortare perioden på dem.

Någon enstaka historiker menar de skotska krigarna som levde från 1100-talet till mitten av 1200-talet kan definieras som för-gallowglasses, de skotska och sedan skotska och irländska krigarna som verkade från mitten av 1200-talet till slutet av 1500-talet på Irland ska kallas för gallowglasses och de som levde från slutet av 1500-talet till mitten av 1600-talet kan kallas för efter-gallowglasses eller bara högländska soldater.


​1.2 Introduktion/sammanfattning

På huvudsakligen 900-talet gifte sig norska vikingar med gäliska kvinnor i västra Skottland. De fick barn tillsammans och barnen kallades för norröna gaeler. Deras deras ättlingar bildade på mitten av 1100-talet en grupp elitkrigare i Hebriderna i västra Skottland. Efter bildandet med elitkrigare spred sig rörelsen runt om i Hebriderna och till västra delen av Skottlands fastland som gränsade mot Hebriderna. 1169-1177 invaderades Irland av anglo-normander som ockuperade delar av ön. Efter att det skotska klansystemet uppstod på 1200-talet tillhörde huvudsakligen de flesta gallowglasses från mitten av 1200-talet och framåt skotska eller senare skotska och irländska klaner. Gemensamt var att såväl de som de första gallowglasses på 1100-talet hade påbrå från de tidigare norröna gaelerna. Klaner med detta påbrå kallas ibland för skotska och irländska norröna gaeliska klaner.

1259 anställdes skotska gallowglasses för första gången på Irland. Gäliska irländare behövde försvara sig mot de ockuperade anglo-normanderna och kriga mot andra irländare på Irland. Normandiska irländare anställde skotska gallowglasses för att försvara sig mot gäliska irländare. Gäliska irländare var etniska irländare som bott på Irland innan 1169. Normandiska irländare, Hiberno-Normans, var de irländska familjer med påbrå från de normandiska bosättare som flyttat till Irland tillbaka till den anglo-normandiska invasionen av Irland 1169-1177.

Irländarna kallade dessa legosoldater från västra Skottland för utländska krigare och begreppet fick ett namn. En del skotska gallowglasses stannade kvar på Irland. Några skotska gallowglasses tog med sig sina skotska klaner till Irland. Andra skapade irländska grenar av av sina skotska klaner medan en tredje grupp valde att bilda helt nya irländska klaner. Därefter bildades också irländska gallowglasses. De kom till på två sätt. En del irländska gallowglasses uppstod ur de skotska gallowglasses som flyttat till Irland. Andra irländska gallowglasses uppstod av etniska irländare som kopierade skottarna. När krutet och eldvapen blev vanligare på Irland i slutet av 1500-talet och efter engelsk kontroll efter nioårskriget 1593-1603 av Irland hade gallowglasses spelet ut sin roll. De blev inte lika vanliga längre, men verkade ändå på kontinenten i utländska arméer i övriga Europa till de första årtiondena av 1600-talet och i mindre skala på Irland till 1646.


1.3 Irland på 1100- och 1200-talen

I århundraden stred kungar, hövdingar och andra irländare mot varandra om makten regionalt på Irland. Mellan 800-talet till 1100-talet fanns det högkungar på ön. De fanns på riktigt. De högkungar som nämns med namn innan 800-talet var mytologiserade. Högkungarna var kungar över hela Irland och stod över andra irländska kungar och kungariken. Under vikingatiden invaderades Irland av vikingarna som etablerade sig i de östra delarna av ön. Främst av norska vikingar, men också av danskar. 1169-1177 invaderades Irland av normander och engelsmän. Det resulterade i att delar av Irland kom under engelskt styre och blev ett lordship of Ireland 1177. Fritt översatt på svenska till "herradömet Irland" eller "herrskapet Irland". Den engelska kungen var sedan kung över detta lordship som kontrollerades av engelsmännen. Normanderna uppförde slott på delar Irland för att kunna styra lordshipet. Först träslott och senare när slotten utvecklades ersattes de av stenslott. En del normandiska slott revs av lokala irländare i uppror. De ville inte ha normanderna och engelsmännen på ön.

Det var svårt för irländarna att göra motstånd mot dem. Normanderna tog med sig överlägsna vapen till Irland. De hade långa svärd som var längre än irländarnas. De hade också med sig lansar som utvecklades i Europa på 1100-talet ur det enklaste stångvapnet, spjutet. Normanderna tog även med sig den walesiska armborsten, järnhjälmar och ringbrynjan som skyddade stora delar av kropparna. Kontrasten var enorm mot de infödda irländarna. De var klädda i linnetunikor och stred med yxor och korta svärd.

Den som ville få en inblick i en del av normandernas syn på irländarna vid här tiden kan läsa Gerald of Wales flera samtida verk om dem. Han framställer irländarna som barbariska vildar. Hans redogörelse ger en viktig inblick i den walesisk-normandiska synen på Irland och den normandiska invasionens historia av ön i slutet av 1100-talet och i början av 1200-talet. Geralds verk har givetvis kritiserats av irländska författare under åren.

I hans verk "Topographia Hibernica" från 1188 beskriver han att han aldrig hade sett något folk med så många individer som föddes blinda eller som hade så många lama, lemlästade eller naturliga defekter som irländarna. Gerald tyckte emellertid de irländare som var välformade utan fysiska defekter var anmärkningsvärt fina, vackra och det snyggaste folk han hade sett. Däremot var resten av irländarna fruktansvärt fula, enligt honom. Han hade en teori att fula irländare berodde på att de hade perversa vanor med olagliga äktenskap och födslar som var ett resultat av incest. För att straffa en del irländare valde gud genom naturens gång att ibland bestraffa dem med ett fult yttre och kroppsliga brister.

Dock höjde Gerald upp irländarnas musikaliska förmåga. Han tyckte att irländarna var skickligare att spela på musikinstrument än något annat folk som han hade sett. Han tyckte att irländarna spelade livligt, snabbt och med en harmoni som var både ljuv och enhetlig tillskillnad mot britterna som spelade långsamt och hårt. I synnerhet var han imponerad av de irländska musikernas fingerfärdigheter med komplexa och snabba rörelser med fingrarna. Han påpekade emellertid att både Alba och Wales strävade efter att konkurrera med Irland i musikkonsten.

I mitten på 1200-talet efter nästan hundra år med normander på Irland anses det att den gamla världen i det gäliska Irland var på reträtt. Irland började bli mer normandiskt och anglosaxiskt och mindre irländsk gäliskt.

Som jämförelse började samma övergång på 1120-talet i Alba (Skottland) när den gäliska kulturen i Alba allteftersom ersattes med en mer anglonormandisk kultur. Övergången började innan det skotska klansystemet uppstod på 1200-talet i högländerna i Alba.
Å andra sidan hade östra och norra Alba på 1120-talet bara haft en gälisk kultur i 140-260 år sedan 800- och 900-talen i Alba och det tidigare Piktland. Olik längd beroende på var man menar. Det var på 800- och 900-talen som den piktiska kulturen och språket ersattes av den gäliska kulturen i det som idag är östra och norra Skottland, undantaget längst i norr med inkommande norska vikingar. 

För att dels kriga och bekämpa andra irländska hövdingar och stammar samt dels för att försvåra, förhindra och stoppa den pågående normandiska och engelska ockupationen på 1200-talet behövde de återstående, överlevande och oberoende irländska hövdingarna och enstaka kungarna ett nytt vapen. De hittade det på mitten av 1200-talet i de skotska elitsoldaterna gallowglasses. Men även normandiska irländare behövde anställde skotska gallowglasses för att försvara sig mot gäliska irländare.

År 1300 styrdes stora delar av Irland av engelsmännen, men inte hela. Nordvästra, delar av västra, sydvästra och lite mindre områden centralt och sydöstra delarna centralt av ön var fortfarande inte under engelskt styre. Samtidigt stred irländare fortfarande inbördes mot varandra om makten och mot engelsmännen för att få bort dem från ön. Men alla irländare krigade inte mot normanderna och engelsmännen från 1200-talet till 1500-talet. En del irländare var lojala till de engelska kungarna i utbyte mot besittningar, egendomar, mark, maktpositioner på Irland eller att de med engelsmännens hjälp lättare fick bort irländska meningsmotståndare. Drygt 800 år senare är efter invasionen 1169-1177 är engelsmännen i form av britter fortfarande kvar på Irland. 


1.4 Gallowglasses på 1100- och 1200-talen

1.4.1 Fram till 1246

Under vikingatiden 793-1066 reste och flyttade manliga vikingar från Norge till norra och västra Skottland, Irländska sjön och östra Irland. I västra Skottland gifte de sig med kvinnliga gäler från lokalbefolkningarna. Barnen från dessa blandäktenskap blev kända som norröna gaeler (norse-gaeler). De dominerade västra Skottland och irländska sjön från 800-talet till 1100-talet. Gemensamt var att de ha påbrå från både Norge och västra Skottland. Norska vikingar tog visserligen kontroll över Yttre Hebriderna redan 872, men det dröjde till 1098 innan ögruppen började tillhöra Norge formellt.

På mitten av 1100-talet började de första manliga gallowglasses försörja sig och tjänstgöra som elitkrigare i Hebriderna. De kom också från Hebriderna. Såväl de som många från den övriga befolkningen i Hebriderna var ättlingar till de tidigare norröna gaelerna. Inte minst de som bodde Yttre Hebriderna var ättlingar till dem. De hade påbrå från både Norge och västra Skottland. I gallowglasses fall var de främst ättlingar till blandäktenskapen på 900-talet. 

Eftersom Yttre Hebriderna fortfarande tillhörde Norge på 1100-talet var de gallowglassesen som kom från den ögruppen formellt sett elitkrigare från Norge, men det är de ingen som kallar dem för idag. Det beror på att dessa första gallowglasses föddes och verkade på 1100-talet i ett område som idag tillhör Skottland. Dessutom fanns det öar i Inre Hebriderna som inte tillhörde Norge. De gallowglasses var formellt elitkrigare från Alba (Skottland). Alla senare 1200-tals gallowglasses föddes dessutom inom Alba efter när Yttre Hebriderna återgick till Alba 1266. 

På 1100-talet kallades de första gallowglasses inte för gallowglasses eller motsvarande. De iriska orden óglaigh och gallóglaigh för dem fick de senare tilldelat av irländare på Irland. Under drygt hundra år från mitten av 1100-talet till mitten av 1200-talet utvecklade de här elitkrigarna sedan sin krigskonst till att bli bättre och mer professionell. De spred och rekryterade rörelsen till andra öar i Hebriderna och till de västra delarna av det skotska fastlandet. Det senare utgör de västra delarna av de skotska högländernas fastland. Inom fastlandet spred sig rörelsen främst till Argyll, men också till västra Highland. Fler män anslöt sig, blev elitkrigare och del av rörelsen. Rekryteringsområdet sträckte sig 356 km från norr till söder från norra Yttre Hebriderna till södra Argyll and Bute samt 120-170 km från väst på Yttre Hebriderna till öst i västligaste Skottlands fastland beroende på var man drar gränsen. De sistnämnda uppgifterna från väst till öst är högst osäkra. Kan ha varit smalare eller bredare område. 

Möjligen kan spekulativt uppkomsten, etableringen eller ökad professionalism i rörelsen galllowglasses i Hebriderna på 1100-talet förklaras med inflytande, influenser eller kontakter utifrån. På 1100-talet involverade sig enskilda familjer på det skotska fastlandet i större utsträckning med familjer från kontinenten. Exempelvis i Galloway i söder tog enskilda inhemska familjer kontakt med normanderna eller omvänt tog normanderna kontakt med dem. Normander flyttade också till Alba. Det finns dokumenterade bevis för att normander och engelsmän influerade en del familjer i Galloway och på andra platser i det skotska fastlandet. Dock inte majoriteten av befolkningen i Alba.

Det fanns även kontakt mellan familjer i Hebriderna och Galloway där en del av dem stöttade varandra på 1100- och 1200-talen. Det finns det också dokumenterade bevis för. Dessa inhemska familjer i Galloway kunde sedan ha influerat en del familjer i Hebriderna i förbättrad krigskonst, enligt spekulationer från en del historiker. Gallowglasses gick då från att vara medelmåttiga krigare till att bli duktiga elitkrigare på 1100- eller 1200-talen innan mitten av 1200-talet. Alternativ tog familjer i Hebriderna själva kontakt med normanderna eller engelsmännen och lärde sig av deras krigskonst. Men allt det här med influenser utifrån är spekulationer från en del historiker.

På 1200-talet uppstod det skotska klansystemet i de skotska högländerna. Efter det tillhörde alla dåvarande gallowglasses någon skotsk klan i Hebriderna eller från de västra delarna av fastlandet. Inom detta område kom majoriteten av alla gallowglasses från Hebriderna och från öar, halvöar och fastlandet i Argyll. På mitten av 1200-talet hade gallowglasses utvecklats till en elit av skotska legosoldater och elitkrigare som var tungt beväpnade. De kom fortfarande från Hebriderna och västra Skottland. 

​
1.4.2 Giftermålet i Derry 1259

Det mesta tyder på att Ruaidhrí mac Raghnaill (d. 1247), kung av Öarna, ledde en armé av gallowglasses när han dog i ett krigsslag 1247. 1259 är emellertid det äldsta överlevande källan och beviset för gallowglasses existens. Enligt andra källor fanns och uppstod de redan på mitten av 1100-talet i Hebriderna, men de omnämndes med andra namn som krigare, etc. De nämns bl.a. i slutet av 1100-talet eller i början på 1200-talet av den walesisk-normanska författaren Gerald of Wales, men med andra namn. Det var dock först 1259 som det finns bevis för att gallowglasses kunde försörja sig som säsongsarbetande legosoldater på Irland när deras tjänster efterfrågades och kunde betalas av irländska makthavare på ön. Först då blev gallowglasses beroende av sina säsonganställningar som legosoldater som finansierades av irländska kungar, etc. 

1259 nämndes gallowglasses första gången som óglaigh när kung Áed mac Felidlimid Ó Conchobair (d. 1274) fick en hemgift på 160 skotska krigare av kung Dubhghall mac Ruaidhrí (d. 1268) när han gifte sig i hamnen i Derry med en dotter till denne. Óglaigh betydde krigare och unga krigare i plural. Derry är också känt som Londonderry. Det ligger i det som idag är nordvästra Nordirland. 1258-1265 var Áed mac Felidlimid Ó Conchobair delad kung med sin pappa Feidlim (Felim) Ua Conchobair (d. 1265) av det stora kungariket Connacht på västra Irland. Pappan var kung av Connacht 1233-1265. Efter Feidlims död var Áed ensam kung av Connacht 1265-1274. Áed var också känd som Aedh mac Felim Ó Conchobair, Aedh Ó Conchobair, Aodh na nGall Ó Conchobhair, Áed na nGall och på engelska som Hugh McFelim O'Connor och Hugh O'Connor.

Áed na nGall betydde på engelska bokstavligen Áed of the foreigners och på svenska Áed av utlänningarna, men kan egentligen betytt på engelska Áed of the Hebrideans och på svenska Áed av Hebriderna. Det betydde inte att han var från Hebriderna. Han föddes i Connacht på västra Irland. Namnet med Hebriderna syftar på att han fick militärt stöd från Hebriderna som bidrog till hans över sikt framgångar i strider mot engelsmännen. Hans svärfar Dubhghall mac Ruaidhrí var kung av Hebriderna (Sudreys), Argyll och öarna samt Isle of Man 1249-1266.

Giftermålet 1259 i Derry mellan Áed och Dubhghalls dotter var inget giftermål som skedde av kärlek. De gifte sig i ett led av en äktenskaplig allians mellan det irländska kungariket Connacht och Hebriderna (Sudreys), Argyll, etc. Valet av plats låg i Brian O'Neills (d. 1260) rike. Han var kompis med Áed. Brian var högkung av Irland 1258-1260 samt kung av Ailech och Tyrone 1238-1260. I nordvästra Irland hade engelsmännen betydande makt 1259. De verkade också i Áeds kungarike Connacht i västra Irland. Valet av plats för giftermålet i Derry var därför en del av noggrant koordinerad plan för att ta itu med den engelska makten på nordvästra Irland.

Chef för de 160 gallowglassen var Dubhghalls lillebror Ailéan mac Ruaidhrí (d. 1296). Han var bl.a. en gallowglassisk krigsherre och fältherre. Han är en av de tidigaste kända krigarna av denna typ. Släktmässigt var Ailéan lillebror till Áeds svärfar. Ailéans var också farbror till tjejen eller kvinnan som Áed gifte sig med. Hon var Ailéans brorsdotter. Enligt gälisk tradition hade bruden i äktenskapet också rätten att leda gallowglassen ifall hennes familj gav dem i hemgift till den nya paret. De räknades som hennes trupper eftersom de kom från hennes familj. Men bruden kunde också tacka nej till att leda dem och låta någon annan få göra det. I det här fallet fick Ailéan mac Ruaidhrí fortsätta leda de 160 gallowglassen även efter att hans brorsdotter gifte sig med Áed.

Nämnas kan också att Áed och Dubhghalls familjer hade haft kontakt med varandra sedan minst 1256 eller så tidigt som 1247. Áed och möjligen Brian O'Neill var inte ensamma om att genomföra utländska äktenskapsallianser under denna period. Deras samtida rival irländaren Donnell Óg O'Donnell (1242-1281) gifte sig minst två gånger. Han var också känd som Domhnall Óg Ó Domhnaill. Han var kung 1258-1281 över Tyrconnell som låg inom dagens irländska grevkskap Donegal i nordligaste Irland. I det ena giftermålen gifte han sig med en kvinna från Hebriderna från familjen Domhnaill (Donald/MacDonald). I det andra äktenskapet gifte han sig en kvinna från Argyll i västra Skottland som kom från familjen Suibhne (Sweeney). Båda dessa kvinnor var utlänningar för irländare. Båda kvinnorna kom också från familjerna Donald och Sweeney som sedan och senare var mycket kända för att exportera skotska gallawglasses till Irland som användes av irländska herrar och makthavare.


1.4.3 Slaget vid Down 1260

Det hebridiska militära stödet bidrog senare över tid till Áed mac Felidlimid Ó Conchobairs framgångar mot engelsmännen. Men inte i slaget vid Down 1260 nära Downpatrick i dagens östra Nordirland. Slaget är också känt som slaget vid Downpatrick. I slaget ledde Brian O'Neill och Áed mac Felidlimid Ó Conchobair 2 700 män från flera irländska kungariken mot 4 200 män som företrädde herradömet Irland och kungariket England. De förstnämnda krossades och förlorade slaget. 2 240 från de irländska kungarikena dog i slaget och 100 togs tillfånga. Brian O'Neill stupade också på förlorarnas sida. Hos motståndarna herradömet Irland och kungariket England dog 1 700 män.

Det är osäkert huruvida de 160 skotska gallowglasses deltog i slaget och fanns med på förlorarnas sida som anställda av Áed mac Felidlimid Ó Conchobair. En del historiker tror att de mycket väl kunde ha deltagit i slaget medan andra inte tror det. Det som talar för att de faktiskt deltog i slaget på förlorarnas sida är klagosången "Aoidhe mo chroidhe ceann Briain" från den irländska poeten Giolla Brighde Mac Con Midhe (1210-1272). I sången säger han att irländarna stred tillsammans med utlänningar i en ojämlik strid. Utlänningarna skulle då underförstått syfta på de skotska gallowglasses som var utlänningar för irländarna.

I sången säger Giolla också att Conns (kungariket Connacht) söner hade tunna skjortor medan utlänningarna som de stred med utgjordes av en grupp falang av järn. Falang var den antika stridsformeringen där soldaterna stod tätt tillsammans och stred som en enhet, t.ex. 16 x 16 män som stod tätt i en fyrkant. Det är känt på engelska som phalanx. Romarna på romartiden använde sig av det. Även gallowglasses kunde formera sig liknande som de gjorde på romartiden, vilket talar för att falangen som Giolla nämnde var gallowglasses. Järnet som Giolla talade om var alla vapen, rustningar, etc. i falangen. Det talar ytterligare för att det var gallowglasses eftersom de var mer bepansrade än irländska soldater.

Var inte dessa utlänningar skotska gallowglasses var de i sådant fall några andra utländska legosoldater. En del historiker som menar att alla gallowglasses mellan 1200-talet till 1500-talet egentligen var normandiska legosoldater tror att utlänningarna på förlorarnas sida i slaget 1260 var just normandiska legosoldater. Det som talar mot det är Giollas beskrivning av dem som en falang. Stred de som en falang var de antagligen inte normandiska legosoldater. Scrolla ned för mer om denna teori om gallowglasses var skottar eller inte.

Oavsett ifall skotska gallowglasses stred för förlorarna i slaget vid Down eller inte ger det lite eller inga bevis för deras förmåga. De var bara 160 stycken tillsammans med 2 540 ytterligare irländare som stred mot 4 200 andra män.

​
1.4.4 Fler gallowglasses anställdes på Irland efter 1260

Trots denna inledande katastrof i slaget vid Down 1260 blev fenomenet mer utbrett och vanligt med import av skotska gallowglasses. Både framstående gäliska irländska herrar och kungar och irländska normandiska makthavare importerade och anställde fler tungt beväpnade legosoldater från Hebriderna och västra Skottland under andra halvan av 1200-talet. Inte minst från slutet av 1200-talet anställde de fler skotska gallowglasses. Det oavsett ifall gallowglasses deltog i slaget vid Down 1260 eller inte. De gallowglasses som irländarna anställde på andra halvan av 1200-talet var huvudsakligen från skotska klaner från Hebriderna och fastlandet i västra Skottland. En del av de klanerna var krigarklaner. Senare gallowglasses kom från huvudsakligen från klaner i västra Skottland och Irland.

Mellan mitten av 1200-talet till slutet av 1500-talet anställdes sedan många gallowglasses regelbundet av gäliska irländska hövdingar och klanhövdingar, andra irländska härskare, lordar, militära ledare och enstaka kungar på Irland samt av normandiska irländska framstående herrar. Först anställdes gallowglasses av makthavare på norra Irland. Därefter spred sig seden att hyra legosoldater söderut till hela Irland. Med spridande ökade också omfattningen och destruktiviteten av krigföring stadigt på Irland.

Gäliska irländare behövde dessa duktiga skotska legosoldater i krig och konflikter mot andra irländska stammar och inte minst mot de ockuperade normanderna och engelsmännen. Normandiska irländare behövde skotska gallowglases för att kunna försvara sig mot andra irländare. Underlägsna irländska makthavare kunde stå upp bättre i interna irländska strider mot andra mer överlägsna irländska makthavare när de anställde skotska gallowglasses, oavsett ifall de var gäliska irländare eller normandiska irländare. När gäliska irländare stred mot normanderna och engelsmännen ansågs gallowglases bidra till att jämna ut den militära överlägsenheten som anglo-normandiska och engelska styrkor haft innan i strider på Irland mot infödda irländska trupper. 

Exporten av gallowglasses från Skottland till Irland på 1200-talet var en viktig faktor för att begränsa den pågående anglo-normandiska invasionen av Irland som pågått sedan 1169-1177. När gäliska irländska makthavare fick tillgång till dessa duktiga skotska elitkrigare stärkte det också motståndet hos dem och deras underordnade. De kände att de kunde försvara sig mot fienden. Men inte alla. Det fanns både gäliska irländare som normandiska irländare som allierade sig med normanderna och engelsmännen. Från 1200-talet till 1500-talet höll sig både gäliska irländska och normandiska irländska makthavare med gallowglasses. 

Även senare engelska Lord Deputy of Ireland hade vanligtvis gallowglasses som var anställda hos honom och som stod i hans tjänst. Lord Deputy var den engelska monarkens representant på Irland. Han var chef för den irländska verkställande makten som stod under engelskt styre under tiden herradömet Irland fanns 1177-1542 och från när kungariket Irland bildades 1542 till 1688 när tjänsten ersattes av Lord Lieutenant of Ireland 1690. Det senare är känt på svenska som Irlands lordlöjtnant och fanns 1690-1922. Den som var en Lord Deputy of Ireland var antingen en engelsmän eller en anglo-irländare. 

1290 kallade irländarna gallowglasses för gallóglach i singular och gallóglaigh i plural som betydde utländsk krigare respektive utländska krigare.

​
​1.4.5 Namn

När de första irländarna anställde skotska gallowglasses på 1250-talet hade de tjänstgjort som elitkrigare i västra Skottland i mer än hundra år. De var inget nytt fenomen. Däremot var de nya på Irland. Irländarna gav dem också ett namn och kallade dem först för óglaigh i iriskan 1259. Det betydde krigare och unga krigare. 1290 lade irländarna till gall i namnet och kallade dem för gallóglach i singular och gallóglaigh i plural. Det betyder utländsk krigare i singular och utländska krigare i plural. Gall är det iriska och gäliska ordet för utlänning. Gall betyder också främmande. En annan översättning för gallóglach är främmande soldat och ung hjälte. Där betyder gall främmande och óglach betyder soldat och ung hjälte. I plural gallóglaigh som betyder utländska unga krigare, främmande soldater och främmande unga hjältar. Gallóglaigh användes i äldre iriska för just de exakta orden utländska unga krigare. I den moderna iriskan säger de galloglagh. Gallóglaigh var ett namn som gavs till legosoldater som inte kom från trakten där de verkade. De kom inte från samma plats som man själv kom ifrån.

En annan variant är gallóglaoch och gall óg laoch som i singular också betyder främmande ung hjälte. I plural gallóglaigh och gall oglaigh.
Ordet gallóglach kommer från de gäliska orden a) gall och óglach där gall betydde främmande och óglach betydde ung hjälte, och b) gall, óg och laoch där gall betydde främmande, óg betydde ung och laoch betydde hjälte. Óglach kom från forniriska orden oac och lóeg. Oac betydde ung. Lóeg betydde kalv, men ändrade senare betydelse till hjälte. Forniriska talades på 500-talet till 900-talet på Irland, delar av västra Skottland, Isle of Man, Wales, Devon och Cornwall.
Irländarna kallade gallowglasses också för Gall Gaeil som betyder utländska gaeler/gäler. Kort ordlista:
- oac/óg = ung.
- lóeg = kalv och hjälte.
- óglaigh = krigare och ung krigare.
- gall = utlänning och främmande.
- nGall = utlänningar och hat mot utlänningar.
- na = iriska ordet för engelska ordet the.
- gallóglach = utländsk krigare och främmande soldat.
- gallóglaoch/gall óg laoch = främmande ung hjälte.
- gallóglaigh/gall oglaigh = utländska krigare, utländska unga krigare (äldre iriska), främmande soldater och främmande unga hjältar.
- galloglagh = utländska unga krigare (modern iriska).
- Gall Gaeil = utländska gäler.

För irländarna var skotska gallowglasses inte riktiga gäler eftersom gallowglasses också hade det utländska norska påbråt. De betraktades som utlänningar för irländarna. Etniskt var de bara ungefär femtio procent gäler med ursprung från västra Skottland. Övriga femtio procent av gallowglasses påbrå var från Norge. Å andra sidan hade en del gäliska irländare som levde på Irland mellan 1200-talet till 1600-talet också norskt påbrå och i mindre grad danskt. Notera en del. De irländarna var ättlingar till gäler från Irland och till norska vikingar och mindre del danska vikingar som flyttade till östra Irland under vikingatiden. Etniskt var de gäliska irländarna inte heller fullt ut hundraprocentiga gäler. De var mer irländska gäler med viss eller också delvis skandinaviskt påbrå. 

Även normandiska irländare hade skandinaviskt påbrå. De var via sitt normandiska påbrå ättlingar till de vikingar från främst Danmark men också från Norge och Sverige som invaderade och ockuperade Normandie i norra Frankrike på 900-talet. Vikingarna som flyttade till Normandie fick barn med lokalbefolkningarna i det Västfrankiska riket som fanns åren 843-987. Barnen hade både skandinaviskt och frankiskt påbrå.

I engelskan kallas gallowglasses i singular för gallowglass och i plural för gallowglasses. I singular i engelskan kan det också stavas som galloglas, galloglass och gallowglas. Gallowglass i singular i engelskan är en anglifiering av den forniriska pluralformen gallóglaigh. Engelska singularformen kopierade inte forniriska singularformen gallóglach/gallóglaoch. I tidig nyengelska finns skriftliga verk från 1515 där gallowglasses i plural kallas för galloglasseis. Tidiga nyengelskan talades i England, etc, i slutet av 1400-talet till mitten och slutet av 1600-talet. 1623 publicerades verket och pjäsen Macbeth. Det skrevs av den kända engelska dramatikern, poeten och skådespelaren William Shakespeare (1564-1616). I Macbeth använder han pluralformen gallowglasses. Macbeth har emellertid flera anakronismer. Det är företeelser som är placerade i fel tidsepok. Den riktiga Macbeth levde på 1000-talet. Då fanns det inte gallowglasses. Shakespeare nämner också kerns var en annan typ av soldater på Irland.

Gallowglasses uppstod som nämndes i Hebriderna. Hela Hebriderna var tidigare också känt i engelskan som både Western Isles och Hebrides. Western Isles kunde också syfta bara på Yttre Hebriderna och inte Inre Hebriderna. En del äldre böcker som nämner Western Isles kan mena både Yttre Hebriderna och Inre Hebriderna eller bara Yttre Hebriderna. Idag syftar Western Isles mest på Yttre Hebriderna i böcker, på internet, osv. även om de också ibland kan mena hela Hebriderna när de skriver Western Isles. 


1.4.6 Inte skottar?

Majoriteten av alla historiker hävdar att gallowglasses från början var skottar och senare skottar och irländare. Men det finns några få nutida kritiker som invänder mot det. Det tycker att det är osannolikt att gallowglasses var skottar. De tror istället att de var franska legosoldater. Det baserar det namnet, klädseln och andra franska legosoldater.

För det första menar de att ordet gall finns med i såväl det iriska ordet gallóglaigh som i det engelska gallowglasses. Det talar för att de var fransmän, enligt kritikerna. Gall är ett av flera ord för att benämna Frankrike och fransmännen, dels a) historiskt i det tidigare keltiska Gallien som hade sitt huvudsäte i Frankrike under romartiden tills de erövrades av de germanska frankerna och b) dels idag som en poetisk omskrivning för Frankrike och allt franskt/franskspråkig. Det irisika ordet för Gallien är An Ghaill och i latin kallas Gallien för Gallia. Engelska ordet för Gallien är Gaul och galler kallas för gauls. Baserat på det kom gallowglasses egentligen från Frankrike, enligt kritikerna. Men resonemanget om Frankrike bygger på en felaktig ordlek som blandar äpplen och päron.

Ordet gallóglaigh uppstod på Irland i iriskan. Iriska är ett gäliskt språk. I iriskan och gäliskan betyder gall utlänning och inte fransman. Samma sak gäller för exempelvis kommunen Dumfries and Galloway i södra Skottland. På lågskotska heter den Dumfries an Gallowa, på skotsk gäliska Dùn Phrìs is Gall-Ghaidhealaibh och på iriska Comhairle Dhùn Phris is Ghall-Ghàidhealaibh. Galloway i namnet och regionen Galloway i västra Dumfries and Galloway betyder platsen för utländska gaeler. Gall i Galloway kommer från det gäliska ordet för utlänning. Namnet Galloway kommer i sin tur från namnet Gall-Gàidheil som också betyder utländska gäler. På 900-talet bosatte sig norröna gäler från Hebriderna och Isle of Man i området. På 800-talet, enligt andra uppgifter. Regionen namngavs sedan efter dem. Först som Gall-Gàidheil och därefter som Galloway. Det finns inga indikationer att de fick sitt namn av stora skaror av inflyttade fransmän till regionen. Samma med gallowglasses. Däremot bosatte sig normander från Frankrike lite varstans i Alba på 1100- och 1200-talen.

För det andra menar kritikerna att de manliga uniformerna på ristningar av gallowglasses i sten som den i Dominican Abbey i Roscommon i centrala Irland visar på att de var normander och inte skottar. Ett tungt argument för kritikerna. Det går inte att avfärda klädseln. Å andra sidan visar en och en annan europeisk 1500-talets målning av skotska eller irländska gallowglasses med liknande klädsel som i Dominican Abbey. Det kan å andra sidan indikera på att skotska och irländska gallowglasses på åtminstone 1500-talet var inspirerade av det franska modet.

För det tredje finns det andra exempel på Irland där franska legosoldater kom till Irland, vilket enligt kritikerna borde tala för att gallowglasses också var fransmän. De nämner inte minst att under den anglo-normandiska invasionen av Irland 1169-1177 anställde en del lokala irländska kungar anglo-normander för att kriga mot andra irländska kungadömen. En av de irländarna var var Diarmait Mac Murchada (1110-1171), också känd som Diarmaid Mac Murragh, Dermot MacMurrough och Dermot MacMurphy. Han var kung av det ganska stora kungariket Leinster på sydöstra Irland under åren 1126-1171 eller 1126-1166 och 1169-1171

År 1169 eller 1170 anställde han den anglonormandiska adelsmannen Richard de Clare (1130-1176), 2nd Earl of Pembroke 1148-1168, Lord of Leinster och Justiciar of Ireland (Justitiarie av Irland) 1173-1176, för att slåss för honom i en tvist mot familjen O'Connors av Offaly, Motståndarna hörde hemma i centrala Irland. Richard de Clares smeknamn var Strongbow. Han hjälpte Diarmait Mac Murchada med en 78 liten men stark anglo-normandisk armé i tvisten.


1.5 Hur, varför, vilka, osv.

1.5.1 Hur gick det till

Makthavare på Irland som ville hyra skotska legosoldater behövde ofta grunda familjeband med skotska klaner för att ens kunna komma över dem. Familjebanden gav allianser och därmed tillgång för irländare till att importera stridande skotska män. Vanligen i form av gallowglasses och från 1400-talet också skotska rödbena soldater, etc.

Först gifte sig i regel en man från en irländska klan med en kvinna från en skotska klan. Med giftermålet bildad de två klanerna en allians. Därefter kunde den irländska klanen få tillgång eller komma över gallowglasseses eller rödbena soldater. Det kunde gå till på flera sätt som exempelvis:
a) Kvinnans skotska familj bidrog med en hemgift av skotska gallowglasses eller rödbena soldater.
b) Den irländska maken kunde via sina skotska fru få tillgång till skotska legosoldater som tillhörde hennes skotska familj.
c) Den irländska maken fick via sin fru och hennes skotska familj fler kontakter i Skottland, vilket underlättade hans import av skotska stridande män till Irland. Ofta från hennes skotska klan, deras septs eller andra som var knuta till hennes skotska klan.


1.5.2 Varför de anställdes

Hos irländska hövdingar, kungar och andra makthavare blev det vanligt att anställa gallowglasses mellan mitten av 1200-talet till slutet av 1500-talet och i mindre skala på 1600-talet till 1646. Det berodde främst på sex stycken skäl. De var:

1. Stridsdugliga) Gallowglasses var fruktade för sina stridsdugligheter. Det var vanligaste skälet till att anställda dem. De betraktades som elitsoldater till fots. Jämför med vanliga irländska soldater som inte var lika fruktade och som inte hade samma stridsduglighet.

2. Bra vapen) De var ofta tungt bepansrade med tunga vapen med rejäla svärd och yxor. 

Gallowglasses från 1200-talet och framåt var kända för att svinga den stora tvåhandsyxan sparryxan, på engelska känd som sparth axe, sparth och sparr. Engelskan tog det efter det fornnordiska ordet sparðr. Pale-axe är ett annat namn i engelskan för samma yxa. På Irland kallades den för sparr axe. Sparryxan var en variant av långyxan, också känd på svenska som bredyxan, danyxan, daneyxan och danskyxan där dane syftar på nordisk. På engelska heter den long axe och dane axe. Långyxan var populär i Nordeuropa och i synnerhet Skandinavien på vikingatiden 793-1066 och under högmedeltiden år 1000-1300. På 1000-talet spreds långyxan till England och Normandie och började användas av anglosaxarna och normanderna. Därefter spred den sig över hela Europa på 1100- och 1200-talen. Varianter av långyxan fortsatte användas på Irland och i Skottland ända till 1500-talet. 

På 1200-talet började nya versioner av långyxan dyka upp. En av dem var sparryxan som uppstod i västra Skottland eller på Irland. Förmodligen uppstod sparryxan specifikt rentav redan i slutet på 1100-talet eller i början på 1200-talet eftersom Gerald of Wales (1146-1223) hävdade att de skotska krigare, som senare blev kända som gallowglasses, använde sig av just den här yxan. Han besökte Irland 1185, bodde på ön i två år 1204-1206 och dog 1223 i Hereford i England. Sparryxan måste därför uppstått innan 1223. 

Det fanns en avsevärd variation av olika sparryxor. Det mest utmärkande draget för alla sparryxor var deras långa skaft. 
Gemensamt för de flesta av dem var att deras huvuden såg ut som halvmånar, ibland formade som spretiga eller kantiga avlånga halvmånar. Sparryxan hade ett större huvud och ett bredare blad än långyxan. Sparryxan hade också en liten spets nedtill för att kunna hänga upp den på en hängare på vägg när den inte användes. En del sparryxor, men inte alla, kunde också ha en triangulär spets upptill som gick att sticka i fienden som i ett stångvapen. Sparryxor användes flitigt av gallowglasses från 1200-talet och framåt.

Senare gallowglasses använde sig också av det berömda tvåhandssvärdet claymore. Det användes i de skotska högländerna 1400-1700, men blev vanligt först på 1500-talet. En claymore kan också vara ett annat namn för ett skotskt bredsvärd som i sin tur var en variant av bredsvärdet. Bredsvärdet uppstod först i slutet av 1600-talet och användes i världen fram till början av 1900-talet, vilket var efter att gallowglasses fanns. Ett bredsvärd såg också helt annorlunda ut jämfört mot tvåhandsvärdet claymore. Ett bredsvärd användes med en hand. Det hade ett korgfäste som omslöt handen, vilket inte tvåhandsvärdet claymore hade. Ett bredsvärd var främst avsett för att hugga. Ifall det skotska bredsvärdet var av hög kvalitet kallades det för en äkta Andrew Ferrara efter italienaren med samma namn som bodde i Skottland ett tag i början av 1500-talet. Jakobiter i Skottland i slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet använde sig ofta av skotska bredsvärd i strider och i krigsslag.

På åtminstone 1200- och 1300-talen skiljde sig skotska gallowglasses vapen mot vanliga skotska soldaters vapen. I slaget om Largs 1263 i North Ayrshire mellan kungariken Alba och Norge var Albas fotsoldater huvudsakligen beväpnade med pilbågar och irländska yxor. De var inte gallowglasses. I det stora slaget vid Stanhope Park 1327 i nordöstra England mellan Skottland och England var spjut, pikar och påkar det vanligaste vapnet hos skotska soldater. Några få enstaka hade pilbågar. De hade också svärd, yxor, dolkar, etc, men de var inte lika vanliga som spjuten. Inte heller de var gallowglasses.
Gallowglasses stod därför ut när deras tyngre och elegantare vapen mer påminde om engelska tempelriddares än vanliga skotska soldaters vapen. 

Gallowglasses bar också på rustningar tillskillnad mot vanliga irländska soldater som stred i tunna skjortor. Ett färre antal irländare hade på sig läder upptill, men det skyddade inte särskilt bra. En gallowglass rustning bestod av en ringväv med sammanlänkade metallringar ovanpå ett tygplagg som kan liknas vid en lång vadderad jacka eller kappa. En ringväv kallas också för brynja och ringbrynja.
Ringväv användes i Europa från 200-talet f.Kr. till 1500-talet e.Kr. och fortsatte användas i Afrika och Asien till 1600-talet e.Kr. Tänk äventyrsromanen Ivanhoe från 1819 som skrevs av skotten Sir Walter Scott (1771-1832). Den utspelade sig i 1100-talets England. Filmen från 1982 har visats på svensk TV den första januari varje år sedan dess. Ringbrunjor användes i Europa från 200-talet f.Kr. till 1500-talet e.Kr. 

På en gallowglass gick ringväven ofta ned till strax ovanför knäskålarna. Dess funktion var att skydda överkroppen mot slag. Det vadderade tyget var längre och sträckte sig till mellan knäskålarna och fötterna. Det var tillräckligt långt för att gallowglassen inte skulle frysa men samtidigt inte för långt så att hindra att gallowglassen rörlighet med fötterna.

Till detta bar de på en järnhjälm på huvudet och sandaler eller skor på fötterna. Designen på hjälmen skilde sig ofta åt ifall det var en skotsk gallowglass eller en etnisk irländsk gallowglass, men även där fanns det flera varianter beroende på vem tillverkade hjälmen.
​
De flesta gallowglasses åtföljdes också vanligen av två människor. Den ena var en man eller en pojke. Ofta en ung man. Han tog hand om gallowglassens vapen och rustningar när krigaren inte stred samt. Med sig hade de en pojke som bar på provianten. Proviant är mat som medförs på resor och utflykter. Den unga mannen med vapnen bar också på flera kastspjut som tillhörde gallowglassen i händelse att hans mästare behövde dem i strider.

Många gånger var gallowglassens unga medhjälpare lärlingar till honom. De var tänkta som framtida gallowglasses. Karriären började först som pojke att bära maten och sedan avancerade som lite äldre pojke eller ung man att ta hand om vapnen för sin gallowglass och senare bli en egen gallowglass. Deras roll kunde liknas vid medeltida väpnare i Europa som stod under riddare i rang. 

Ofta hade gallowglassen också minst ytterligare en ung man som hjälpte honom eller en vän som följde med för att hjälpa eller assistera honom att slåss. En gallowglass kunde därför vara åtföljd av två till fyra eller ibland fem människor. Det här förstärkte ytterligare gallowglassen som elitkrigare eller en nobel riddare till fots.
​
3. Tränade ofta och rätt) Gallowglases tränade ofta i infanteri som fotsoldater. Det gjorde att det ofta gick att lita på dem för att hålla en stark försvarsposition. Vanliga irländska soldater eller irländska fotsoldater var inte lika bepansrade än traditionella irländska adelsmän som stred som kavalleri. De adelsmännen stred och förflyttade sig på hästar. Irländska ryttare var i sin tur rent allmänt lätt beväpnade mot de överlägsna engelska riddarna. Engelska riddare hade därför ett stort övertag mot vanliga irländska fotsoldater.

4. Vältränade kroppar och bra psyken) De hade vältränade mäktiga kroppar och saknade medlidande för offren åtminstone omkring år 1600. Det gjorde de mer uthålliga och mentalt starka i strider. De hade fysisk kraft att strida. Behövde de döda någon gjorde de det utan medkänsla. De valde också hellre att slåss i en strid än att skrika av rädsla. Antingen vann de striden eller blev de snabbt dödade av motståndaren. Lägg till det taktiska till detta i strider och gallowglasses uppfattades som mycket kompetenta. Mäktiga kroppar ska ses med viss reservation som utomstående eventuellt tilldelade gallowglasses. Det är en vanlig term för att höja upp en krigare historiskt av andra som inte tillhörde den gruppen. 

5. Struntade i fejder) Skotska gallowglasses brydde sig inte om interna fejder mellan irländska familjer eller klaner. Som utländska legosoldater stred de för den som betalade dem. Irländska soldater däremot riskerade ta ställning för den ena parten i konflikter på Irland. Skotska gallowglassen betraktades som utlänningar och ansågs som mindre påverkade av de interna fejderna som t.ex. successionen inom de irländska klanerna. Exempel på det var när en del irländska militära ledare anställde en gallowglass som sin livvakt och personliga medhjälpare. Som utlänningar tog de inte parti för meningsmotståndare inom de irländska klanerna. För en gallowglass var cash is king det som gällde, även om de inte fick pengar utan marker, etc. i betalning.

6. Samma bakgrund och språk) Skotska gallowglasses delade samma eller liknande bakgrund och språk i gäliskan med irländarna. Det var lätt för dem att assimilera sig på Irland eftersom de ofta kom från västra Skottland vars språk och kultur stod nära Irland. Betoning på nära kultur, men inte helt hundraprocentig samma eller identisk.

Sista punkten nummer sex ovan är intressant, men är kanske inte lika viktig som de andra punkterna i gallowglasses fall. På 1900-talet dokumenterade brittiska och amerikanska kulturarbetare den hebridiska kulturen lite mer ingående. Under årtionden intervjuade de hebridiska historieberättare och lokalbefolkningar. Kulturarbetarna kom fram till att i praktiken hade varje ö i Hebriderna sin egen särskiljande kultur i början på 1900-talet. De kulturerna hade en del eller vissa gemensamma drag som förenade dem med andra hebridiska öar. Tillsammans bildade de utåt en generell gemensam hebridisk kultur. Den kulturen var präglad av ett öliv i extrem fattigdom. Bitvis levde invånarna också i en region med svåra väderförhållanden med regn och stormar. Inte minst om vintrarna. De som kunde eller hade råd flyttade till England, Kanada, USA och Australien.

Den hebridiska kulturen var inte identisk med den irländska i början av 1900-talet. Förvisso var också irländarna fattiga generellt vid den här tiden, men deras kultur var inte samma som den hebridiska, Det finns därför inget som talar för att det var annorlunda på 1200-talet till 1600-talet när irländare anställde skotska gallowglasses. Däremot stod skotska gallowglasses från västra Skottland närmare irländarna kulturellt än vad de gjorde med skottar från östra Skottland, normander, engelsmän och senare på 1600-talet till Irland inflyttade walesare, nederländare, tyskar och fransmän.

​
1.5.3 Vilka de stred mot

När gallowglasses kom från Skottland till Irland på 1200-talet var de ett nytt fenomen och fick en stor inverkan på ön. Gäliska irländska hövdingar, enstaka irländska kungar och andra gäliska irländare i maktpositioner behövde gallowglasses i sina konflikter och krig mot a) andra irländska stammar och klaner samt mot b) normanderna och engelsmännen som ockuperade delar av Irland och som gjort delar av Irland till ett herradöme som stod under den engelska kungen. Normandiska irländare behövde gallowglasses för c) att försvara sig mot angrepp från gäliska irländare. Senare stred gallowglasses också på 1500-talet för d) irländska klanhövdingar mot andra irländska klanhövdingar och mot e) engelska trupper och stridande engelsmän på Irland. På 1600-talets första hälft stred gallawglasses i mindre skala för f) irländska klanhövdingar mot andra irländska klanhövdingar, och för g) utländska arméer på kontinenten, bl.a. för den svenska krigsmakten på land.

Just det att irländska hövdingar och härskare stred mot andra irländska hövdingar och behövde gallowglasses i det syftet glöms lätt bort idag när gallowglasses nämns. Ofta nämns enbart eller betonas istället gallowglasses i irländares aktiva motstånd mot engelsmännen. Det ger en felaktigt bild av att det rådde en samlad irländsk enighet över hela Irland mot engelsmännen. I verkligheten stred också irländare mot andra irländare på Irland eller kunde ta ställning för England mot andra irländare. Precis som i Skottland på 1200- och 1300-talen.


1.5.4 Grupperingar

Rent generellt var normandiska och engelska riddare överlägsna mot relativt lätt beväpnade irländska ryttare. Gallowglasses var något helt annorlunda. När irländare anställde flera hundra eller tusentals gallowglasses samtidigt brukade de organisera sig i corrughadh och slåss i formationer. Corrughadh var grupper på hundra män. Systemet liknade det som användes av de romerska legionerna under romartiden. Formationerna var utformade för att motverka förödande angrepp från de i allmänt överlägsna normandiska och engelska riddarna. Striderna blev mer jämna.

​
1.5.5 Säsongsarbetare

De flesta gallowglases arbetade under långa tjänstgöringsperioder, men inte året om för sina irländska arbetsgivare, klanhövdingar, kungar, etc. Gallowglasses var säsongsarbetare och kunde sättas in när deras irländska arbetsgivare behövde dem. Jämför med skotska rödbena soldater på t.ex. 1500-talet som också var legosoldater och säsongsarbetare på Irland, men som oftast arbetade under tre sommarmånader varje år på Irland. Nackdelen med att anställa gallowglasses som säsongsarbetare var förstås att de irländska klanhövdingarna försvagades militärt under de tiderna på året när de hade få eller inga gallowglasses.


1.6 Stannade kvar

I utbyte mot militärtjänsterna fick gallowglasses mark och nötkött på Irland. Rent allmänt eller en del skotska gallowglasses flyttade då permanent till Irland och stannade kvar på ön. De bosatte sig i irländska herradömen. Där hade de rätt att ta emot förnödenheter från lokalbefolkningarna. Några gallowglasses tog med sig sina skotska klaner dit. Andra bildade irländska grenar av sina skotska klaner. En tredje grupp gallowglasses bildade helt nya irländska klaner. Den kanske allra kändaste gallowglass-klanen på Irland var den från början skotska (Alba) klanen Sweeney. De var också kända som klanen MacSweeney och McSweenie. På 1200-talet huserade de i centrala Argyll i västra Alba (Skottland). I början på 1300-talet slog de sig sig ned permanent i norra Donegal i nordvästra Ulster i nordvästra Irland. Där assimilerades de med irländarna. Andra senare berömda irländska gallowglass-klaner var klanerna MacDonnell of Antrim och MacCabe.

De flesta gallowglasses som levde på 1200-talet till 1500-talet var medlemmar i någon skotsk eller irländsk klan med ursprung från tidigare norröna gaeler, undantaget de irländska gallowglasses som hade påbrå från normandiska irländare. Det fanns också andra legosoldater i Skottland som inte hade något av alla dessa påbrån De var inte gallowglasses.

De gallowglasses som bosatte sig permanent på Irland blev över tid mindre legosoldater och mer permanent vanliga boende med familjer, barn, ansvar, etc. De bästa gallowglasses var kanske därför de skottar eller irländare som bara var renodlade elitsoldater. I skottarnas fall de som inte stannade kvar på Irland när de inte var i tjänst. De som reste hem till Skottland mellan säsongerna.


​1.7 Irländska gallowglasses

Skotska gallowglasses gjorde starkt intryck på irländarna som sedan skapade sina egna gallowglasses. När fler irländare började imitera skotska gallowglasses och skapade egna gallowglasses av rent irländskt ursprung ersatte gallowglasses till stor del av andra former av infanteri på Irland. Irländarna ersatte till stor del sina vanliga irländska militärer med irländska gallowglasses.

En del irländska gallowglasses kom till ur redan befintliga skotska gallowglasses som flyttat till Irland permanent. Deras enheter fylldes på med både nya skotska gallowglasses och med många infödda irländska män. De utbildade sig i krigskonst och blev irländska gallowglasses. Andra irländska gallowglasses uppstod under ledning av etniska gäliska irländare eller av normandiska irländare som imiterade skotska gallowglasses. De irländare anställde också många infödda irländska män. De skapade egna arméer av irländska gallowglasses där soldaterna var av enbart irländskt eller av normandiskt-irländskt ursprung. Det medförde att gallowglasses, såväl skotska som inhemska irländska, ersatte till stor del andra former av infanteri på Irland. De irländska gallowglasses var inte samma soldater som kern som också var irländska soldater vid den här tiden. Däremot verkade de samtidigt på Irland.


1.8 På 1500-talet

1.8.1 Början på 1500-talet

1512 fanns det femtionio platser över hela Irland med gallowglasses som stod under kontroll av den irländska eliten eller adeln. I varje område kunde det finnas från några enstaka gallowglasses till tusentals elitkrigare av samma sort. Men det var inte de enda soldaterna irländarna hade. De använde och omgärdade sig också bl.a. av irländska ryttare, vanligt infanteri med soldater till fots, kerns, armborstskyttar och skyttar. 


1.8.2 Kerns

Innan normandernas invasion av Irland 1169-1177 fanns det flera lokalt tränade irländska soldater som fyllde olika roller i strider. Men med de ockuperade normanderna uppstod ett behov att organisera sig bättre mot dem på Irland. Med gallowglasses uppförde kerns den funktionen från 1200-talet och framåt. Kerns var gäliska medeltida krigare på Irland av typen lätta fotsoldater.

Kerns är pluralformen i engelskan för kern. Ordet är en anglifiering av det medeliriska ordet ceithern som betydde en samling personer och då särskilt män som stred. Singularformen var ceithernach. Medeliriska talades på Irland, större delen av Alba och Isle of Man åren 900-1200. Ceithernach kan i sin tur kommit från det urkeltiska ordet keternā som betydde kedja. Urkeltiska talades i västra eller centrala Europa 1300-800 f.Kr. I engelska ändrade kern betydelse till att bli ett ord för en gaelisk soldat i det medeltida Irland. Det betydde också bandit i engelskan, dvs. en bandit från Irland.

Cateran är ett annat ord i engelskan med liknande utveckling. Det kommer från det gäliska ordet ceathairne som betydde bönder. I singular ceithernach och catanach. Men i engelskan betydde cateran istället ett gäng stridande män från en klan från de skotska högländerna. Sedan ändrade cateran betydelse i engelskan till att syfta på marodörer, banditer eller boskapsplundrare av alla möjliga sorter. Ibland syftade det emellertid enbart på marodörer från de skotska högländerna.

På 1200-talet fördrevs en del infödda irländare bort från sina hem och områden av normanderna och engelsmännen. In kom nya normandiska och engelska bosättare. En del av de fördrivna irländarna flyttade då in i skogar runtom på Irland. Där blev de kända i engelskan som wood kerns, wood-kerns eller cethern coille som betydde skogkerns. I praktiken betydde det istället skogsbanditer. Coille betyder skog på gäliska. Skogarna som de flyttade in i ägdes av andra lorder.

När de nya normandiska och engelska bosättarna reste genom skogarna anfölls och rånades de av wood kerns. De wood kerns var som riktiga irländska Robin Hood. Den fiktiva gestalten och berättelsen om Robin Hood utspelade sig i 1100-talets England och omnämndes 1377. Liknande påhittade historiska figurer som Robin Hood i England nämndes redan på 1200-talet. En ny lag antogs 1297 där lorder på Irland ombads hålla vägarna i skogarna fria från nedfallna och växande träd för att göra det svårare för wood kerns attackera och råna passerande människor.

På 1300-talet bestod kerns av oändligt många typer beväpnade miliser som fungerade som gäliska irländska fotsoldater. De flesta kerns stred till fots. Ett färre antal hade också hästar som de red på. De kallades senare för hästpojkarna. Hästpojkarna följde med gallowglasses och stred som deras lätta kavalleri. Kerns tills fots på 1300-talet var beväpnade med vad de själva ägde. Vanligtvis hade de svärd, sköldar, pilbågar och spjut. Eftersom de var så många utgjorde de huvuddelen av de flesta gaeliska styrkorna på Irland på 1300-talet. Kerns styrkor var deras snabbhet och rörlighet som de ofta använde i blixtsnabba nedslag på fienden, bl.a. på 1300-talet. De var snabbare än vanliga engelska soldater som stred till fots.

Under 1500-talet var kerns fortfarande lätt beväpnade med svärd, sköldar, pilbågar, etc. De samarbetade särskilt med gallowglasses. I strider fungerade kerns som gallowglassens lätta infanteristyrkor medan gallowglassen stod för det tunga infanteriet. Tillsammans utgjorde de en tvådelade armé. 

I mitten av 1500-talet bestod kerns både av fullblodsproffs och rena amatörer. Irländska hövdingen Shane O'Neill (1530-1567) beväpnade exempelvis sina bönder på norra Irland och lät en del av dem att strida som kerns. Han omgärdade sig också av gallowglasses. Irländaren Hugh O'Neill (1550-1616), Earl of Tyrone 1587-1613 utrustade många av sina kerns med samtida stridskläder och vapen. Han tränade dem till att bli mer professionella i strider och kompletterad det med att ta in erfarna kaptener och moderna vapen.

På andra halvan av 1500-talet var kerns fortfarande en slags typ av irländska fotsoldater. De flesta kerns bar på svärd, långa dolkar, pilbågar, en bunt pilar och en uppsättning av spjut, kastspjut eller kastpilar. Ofta tre spjut. Pilarna användes till pilbågarna. De hade ofta hullingförsedda huvuden som hade spetsiga taggar på toppen. De förhindrade att en pil som träffade en människa skulle glida ur samma väg som det kom in. Liknande funktion finns på moderna fiskekrokar. Kastpilarna skadade fienden mer än dödade denne. I synnerhet ifall de träffade en ryttare. En del kerns bar också på runda sköldar av trä för att skydda sig mot fiendens vapen. Vid sin sida hade kernen också en pojke som bar på hans vapen och som fungerade som hans assistent. De kerns som var ryttare och hade hästar var i minoritet bland alla kerns. Ofta hade de två hästar per kern. Några hade tre hästar. På den andra hästen red pojken med hans vapen.

​När kerns vapen och taktik blev föråldrade gick de över till nya vapen och militära metoder som de använde sig av på den europeiska kontinenten. Inte minst började de använda eldkraft fullt ut i slutet av 1500-talet eller i början på 1600-talet. Kerns behöll emellertid sina gamla vapen och använde dem i områden där eldkraft inte var lika effektiv som i skogar och i marker med täta buskar. 


​1.8.3 Tudorerövringen av Irland 1536-1603

1536-1603 ökade den engelska närvaron på Irland efter en tids tillbakagång på 1300- och 1400-talen. Perioden är känd i engelsk och irländsk historia som tudorerövringen av Irland eller återerövringen av Irland. Tudor var det engelska kungahuset som styrde England 1485-1603. På 1100-talet hade anglo-normanderna erövrat delar av Irland och fört det under engelskt styre. Men på 1300-talet krympte det i praktiken styrda engelska området markant även om det fanns kvar i delar av Irland. Mellan 1300-talet till 1530-talet innehades större delen av Irland av inhemska gaeliska hövdingdömen. 

På 1530-talet började den engelska kronan återigen att återställa sin auktoritet och makt över Irland. Målet var att för första gången i historien att den engelska kronan skulle få kontroll över hela Irland. Tidigare hade de bara kontrollerat delar. 1542 gjordes engelske Henry VIII (1491-1547) till kung av Irland, vilket han var 1542-1547. Han var också kung av England 1509-1547 och lord (herre) över Irland 1509-1542. I den engelska 1500-tals erövringen av Irland ingick det också assimilering av den gaeliska irländska adeln med engelska intressen. Det skedde med överlämnande och ånger av irländska adeln samt engelsk konfiskering och engelsk kolonisering av landområden på i synnerhet 1570-talet och framåt. Nya bosättare flyttade dit från främst England. Under tudorerövringen infördes engelsk lag och språk på Irland. Katolicismen förbjöds. Klostren upplöstes. Den anglikanska protestantismen som fanns i England gjordes till statsreligion på Irland.

Det förekom mycket våld som förföljde centralregeringen i Irland. Det berodde främst på två saker. För det första var några av de engelska statstjänstemän och soldaterna mycket aggressiva mot irländarna. I många fall struntade de engelska garnisonerna i lagen och dödade lokala klanhövdingar och lordar. Ibland tog de inhemsk ägd mark.

För det andra var det irländska gaeliska samhället oförenligt med engelsk lag och centralregering. På Irland valdes klanhövdingen för en klan och en sept från en liten ädel släktgrupp som kallades för derbfine. Detta resulterade ofta i våld mellan rivaliserande kandidater. Sättet att väljas stod nedskrivet i irländsk lag och därför legitim enligt lagen. Med kung Henry VIII introducerades och infördes primogenitur och manlig primogenitur på Irland för att bestämma successionen, enligt samma sed de hade i England. Ett annat ord för primogenitur är förstfödslorätt. Det innebar att det förstfödda barnet oavsett kön fick ärva tronen i ett kungarike, klan, etc. Manlig primogenitur och manlig förstfödslorätt innebar att den förstfödde sonen fick ärva ämbetet. Med den nya successionen på Irland hoppades engelsmännen att det skulle bli färre tvister om arv och ökad minskning av fördelningen av förmögenheter som var kopplat till jordägande.

Med den nya lagen tvingades engelsmännen att ta parti i våldsamma tvister inom irländska lordships, dvs inom irländska herradömen och herrskap. Ett irländskt lordship var ungefär ett territorium som innehades av en irländsk lord. Han var också ofta klanhövding för en irländsk klan. Hans klan stöddes av flera septs. Hans styrka som klanhövding var att a) hans klan stod överst i hierarkin gentemot de andra klanerna som följde honom, och b) hans förmåga att få sina septs att göra som han ville i t.ex. konflikter mot tredje partens klaner eller mot England. Ibland skedde det med fri vilja och ibland med tvång. Tvång kunde ske genom att han och några av hans män pressade andra mindre klanhövdingar och septs som följde honom på mat, dryck, pengar och våld. De fanns därför många mindre klanhövdingar och septs runtom på Irland som inte tyckte om klanhövdingen för den större klanen som deras mindre klan eller sept följde. De tyckte inte alltid att han var världens trevligaste människa. Men för de mindre klanerna och septsen gällde det att överleva även om de inte var bästisar med de högre upp i hierarkin.

​Den irländska gaeliska jordägande ordningen på 1500-talet skilde sig från den engelska modellen. Engelsmännen hade också svårigheter att försöka från irländarna att anpassa deras modell till den engelska. En aspekt av detta var valet av klanhövdingar i större irländska klaner. De var beroende av godkännande från den eller de mäktigaste septsen som följde dem. Val av klanhövding kunde också påtvingas eller påverkas av en tredje part. Denna tredje part kunde vara en annan irländsk mäktig klan eller det katolska prästerskapet. De kunde ha åsikter vem som skulle bli nästa klanhövding för klanen. 

Genom att introducera arv med förstfödslorätt störde engelsmännen normerna för den gaelisk successionen. I den engelska modellen.
gick allt till den äldste sonen. Han fick allt arv och den sittande makten. Men när detta infördes skapade det i sin tur nya konflikter på Irland mellan de irländare som hade blivit nya klanhövdingar i den gaeliska modellen och de som hade blivit det i den engelska. De irländare som hade blivit klanhövdingar i den gaeliska modellen försvarade ibland de gamla irländska gaeliska lagarna och sederna som borde vara naturliga sättet att bedriva makt över deras folk. Motståndarna och de som stödde den engelska modellen påpekade givetvis de fördelarna som fanns med den.

Men allt var inte bestämt vad irländarna skulle tycka. Det styrdes av vad de ansåg som mest gagnade dem. En irländare som t.ex. stödde den gaeliska modellen kunde över en natt byta åsikt och stötta den engelska ifall han hade chans att ärva stora egendomar genom den modellen. Trots all brist på förutsägelse och stormar med bytande av åsikter sade det egentligen ingenting hur de skulle agera härnäst.
Däremot var egenintresset alltid en mer pålitlig förutsägelse och irländska lorders handlingar än deras principer och lojalitet till andra grupper. På modern svenska. Pengarna

Betydande och viktiga människor inom den irländska societeten hade ett egenintresse av att motsätta sig den engelska närvaron på ön. Det låg i deras egenintresse för att de tjänade på det. De fortsatte därför att anställa legosoldater, inklusive gallowglasses. Sett ur gallowglasses perspektiv tjänade de på att det fanns ett fortsatt irländskt motstånd mot England som nation och mot andra irländare.  I slutet av 1500-talet tjänade de framförallt på att det fanns en irländsk opposition mot inflyttade engelska bosättare. Konflikterna gav gallowglasses både en inkomstkälla och en status att vara legosoldater av hög rang. I ett helt engelskstyrt fredligt Irland hade de riskerat förlorat allt det. Samma sak gällde för hyllade irländska poeter som skrev dikter om motståndet och hur dumma de tyckte engelsmännen var. Deras status som diktande motståndsmän steg ifall det också fanns ett motstånd bland en del andra irländare mot engelsmännen.

England svarade med olika lösningar för att försöka få bort på våldet i Irland från 1550-talet till början av 1600-talet. I synnerhet mellan irländska lorder som stred mot sina egna anhängare. En engelsk lösning var att försöka pacificera och anglifiera Irland under hela andra halvan av 1500-talet. England var mot privata krig på Irland mellan irländare. I en del fall förbjöd England också irländare att hämnas på andra irländare med mord och våld. Det gick inte. Morden och våldet fortsatte mellan irländare. Irländska klanhövdingar fortsatte att hämnas mord på deras anhängare som hade utförts av andra egna anhängare eller av andra utomstående klaner.

En annan engelsk lösning var låta bosätta människor från England i områden på Irland mellan främst 1550-talet till 1620-talet. England hoppades att de skulle ta med sig och fortsätta med sitt engelska språk och kultur på Irland samtidigt som de förblev trogna mot den engelska kronan. Flest engelska emigranter hamnade i Ulster på norra delen av Irland. Det ledde till konflikter som finns kvar än idag.

Det är tydligt att Irland på 1500-talet såg en eskalering av militära konflikter som var orsakad av den engelska tudorerövringen av Irland 1536-1603.

En del irländare som stred mot andra irländare eller mot engelsmännen på Irland kände sig också tvungna att hålla på med där här striderna. Annars befarade de att andra irländarna och engelsmännen skulle döda dem eller att med våld ta deras territorier. Retoriken var a) döda eller dödas, och b) försvara och behålla sina marker eller förlora allt de ägde.

​
1.8.4 Buanadha och rödbena soldater

På 1500-talet på Irland fick skotska och irländska gallowglasses samt irländska kerns också sällskap av både irländska buanadha och skotska rödbena. Buanadha var en grupp infödda irländska legosoldater som ingick i buannacht-systemet. Buannacht var ett systemet där soldaterna inkvarterades, dvs. inhystes, med civila. Vanligtvis skedde det med våld och de civila hade inget annat val än att ta emot dem. Buanadha betyder inkvarterade män. Ett annat namn för buanadha var buanna som betyder inkvarterade soldater på iriska. Ett annat liknande namn för samma soldater var buannacht men då med betydelsen gratis inkvarterade soldater, men buannacht kan också bara syfta på inkvarterade soldater.

Rödbena var smeknamnet för en grupp av nyare typer av skotska soldater från fastlandet i det skotska högländerna och från öar i Hebriderna som stred på Irland. Gemensamt var att de var högländare. Rödbena verkade åren 1428-1647, men hade sin storhetsperiod på 1500-talet. De verkade i mindre skala 1428-1499 och 1604-1647 och i större skala 1500-1603. Rödbena var också kända som rödbenen. Det går också bra att säga rödbena soldater för att förtydliga att det handlar om dessa skotska soldater och inte fågeln rödbena som finns i Europa och Asien. Engelska namnet för soldaterna är redshanks. Rödbena soldater var inte samma soldater som gallowglasses.

Smeknamnet och termen rödbena soldater användes främst av engelsmännen och i engelskan för dessa soldater. Men det var inte något nedsättande önamn. Tvärtom var det snarare ett beundrande namn på dem eftersom engelsmännen i allmänhet var imponerade av de rödbena soldaternas egenskaper som soldater. Engelsmännen kallade dem rödbena för att de gick klädda i plädar och vadade barbenta genom floder i extremt kallt väder. Bara ben kan bli röda om de vistas utomhus i kallt väder en längre tid.

Rödbena soldater hade också en vana att rent allmänt gå barbenta och barfota på land. Plädarna som de bar var inte några kiltar. Kilten uppstod första gången som den bältade pläden i slutet av 1500-talet. Det tros inte finns någon koppling till namnen mellan de rödbena soldaterna och fågeln rödbena, men även den fågeln har röda ben eller mer exakt ben av röd-orange färg.

1428 var första gången rödbena soldater nämndes i skrift. I dokument från 1428 står det att Niall Garbh Ó Domhnaill anställde en stor importerad styrka av skotska legosoldater för att hjälpa till vid belägringen av Carrickfergus Castle i det som idag är östra Nordirland.

Rödbena soldaters närvaro i Skottland och på Irland anses i allmänhet var en indikation på politiskt ostadiga förhållandena i västra Skottland på 1400- och 1500-talen. I synnerhet efter upplösningen av Lordship of the Isles i slutet av 1400-talet. ​Många rödbena soldater kom från klaner i Hebriderna. Andra kom från fattigare klaner på det skotska fastlandets del inom högländerna. Fattigdom och överbefolkning i sina hemtrakter var de två största anledningarna till att män i västra Skottland blev rödbena soldater vid den här tiden. Majoriteten av rödbenen kom från klaner och septs som tillhörde de skotska klanerna Campbell, MacDonald, MacKay, MacLean, MacLeod och MacQuarrie.

Campbell är historiskt en av de största och mäktigaste högländska klanerna. De hade sin bas i Argyll, men verkade i stora delar av högländerna. MacDonald är kanske den kändaste högländska klanen för utomstående utanför Skottland. De hade sin bas i Inre Hebriderna och i Ross i norr i Highland, men verkade i stora delar av högländerna, inklusive på fastlandet och i Hebriderna. MacKay hade sin bas i Strathnaver i Sutherland i norra Highland, men med rötter i Moray lite längre söderut i norra Skottland. De verkade inom högländerna. MacLean hade sin bas i Argyll och i Inre Hebriderna, men verkade också inom högländerna. Många tidiga MacLeans var kända för sin ära, styrka och mod i strid.

MacLeod hade sin bas på Isle of Skye i norra Inre Hebriderna, men verkade i övriga Inre Hebriderna, Yttre Hebriderna och i Sutherland i norra Highland. De var uppdelade i de två grenarna MacLeods of Harris and Dunvegan och MacLeod of Lewis. Förstnämnda hörde hemma på Harris i södra delen av norra Yttre Hebriderna och i Dunvegan på Isle of Skye. De andra grenen hörde hemma på Isle of Lewis i norra delen av norra Yttre Hebriderna, men verkade också inom Yttre Hebriderna och på den skotska västkusten längs det skotska fastlandet.

MacQuarrie hade sin bas i Ulva, Staffa, Gometra och Isle of Mull. Alla fyra ligger i Argyll and Bute på södra halvan av Inre Hebriderna. MacQuarrie verkade också i övriga Inre Hebriderna och i de skotska högländerna. I slutet på 1200-talet och på första halvan av 1300-talet hade deras män ett rykte om sig att vara våldsamma i strider. MacQuarrie är en av de fyra äldsta högländska klanerna. De kan spåra sina förfäder till innan de blev en klan tillbaka till Kenneth I MacAlpin (810-858). Han var kung av Piktland 843-858 (848-858) och kung av Dál Riata 841-850. Kenneth I anses vara Skottlands första kung även om Skottland inte fanns på hans tid. Men han förenade kungarikena Dál Riata och Piktland. Piktland blev senare Alba som sedan blev Skottland. 

Men även män från andra skotska klaner blev rödbena soldater. Exempelvis arbetade en grupp män från klanen MacGregor som säsongsarbetande rödbena soldater i Ulster 1564. Klanen MacGregor hade sin bas i Argyll och Perthshire, men verkade i högländerna. Deras kändaste medlem någonsin var den fredlösa skotska hjälten Robert Roy MacGregor (1671-1734). 

Efter giftermål över landgränserna på mitten av 1500-talet bildade den irländska klanen O'Neill en allians med de skotska klanerna Campbell och MacLean. Med alliansen kom ​O'Neill över skotska rödbena soldater.

Mellan 1400-talet till 1600-talet var de flesta rödbena soldater rent generellt beväpnade med liknande vapen. Främst bar de på pilbågar under hela sin existens som de sedan kombinerade med andra vapen under olika perioder. De använde pilbågar av den kortare varianten som fanns i Skottland och på Irland. De använde inte den medeltida långbågen som tidigare fanns i England och Wales. Pilbågar använde rödbenen till minst 1618-1648 när de deltog med pilbågar på Sveriges sida i det trettioåriga kriget i Centraleuropa.

I början kombinerade de pilbågarna med tvåhändiga svärd eller yxor. Från början av 1500-talet hade de yxor av typen lochaberyxor och på 1500-talet bar de på svärd av typen claymore. Lochaberyxor användes i Skottland från 1501 till 1700-talet, men främst på 1600-talet. På 1700-talet var de mest ceremoniella vapen. På 1500-talet på Irland bar en del rödbena soldater på ringväv för att skydda sina kroppar mot fiendens slag. Men då ansågs det som en föråldrat skyddsklädsel i övriga Europa utom i bl.a. av en del i Skottland och Irland. På 1600-talet hade rödbenen dumpat ringväven.

Trots att skjutvapen med krut blev vanligare i Skottland på 1500-talet, fortsatte pilbågarna att vara rödbenens främsta vapen till de första årtiondena av 1600-talet. På 1600-talet bytte de flesta rödbena soldater ut tvåhanssvärden och yxorna mot enhandssvärd och sköldar som de kombinerade med pilbågar. Enhandssvärden tros de ha snappat upp av allierade spanska soldater på Irland av vilka rödbenen gjorde sina egna varianter. Sköldarna gjorde det lättare för rödbenen att skydda sig med ena handen samtidigt som de de stred med enhandssvärdet i den andra handen. De började också att använda sig av musköter och eldvapen. 

På Irland arbetade rödbenen som soldater under sommarmånaderna på 1400- och 1500-talen. Oftast fick de ett tremånaders kontrakt som sträckte sig från maj eller juni till slutet av augusti eller början av september. Jämför med gallowglasses som också var säsongsarbetare, men under betydligt längre tjänstgöringsperioder. En del skotska gallowglasses bosatte sig också på Irland, vilket inte rödbena soldater gjorde. En annan skillnad var lönen. Gallowglasses fick marker och nötkött på Irland i lön. Rödbena soldater fick ingen mark på Irland eftersom de ändå inte skulle stanna kvar efter att sommaren var slut.

Som de irländska soldaterna buanadha var rödbena soldater en del av buannacht-systemet där de inkvarterades hos civila irländare. Vanligtvis skedde det med våld. Under hela 1500-talet var rödbena soldater ett framträdande inslag i irländska arméer. Tillsammans med andra soldater utgjorde de minst fyra tydliga typer av soldater som stred för irländska intressen i Irland på 1500-talet mot andra irländare och mot England. Deras fördelar och nackdelar rent militärt var:

1. Gallowglasses från Skottland och Irland.
+ stridsdugliga, kraftfulla, bra i närstrider, bra psyken, utbildade, proffs.
- relativt få trots 10 000 st. längre ned, något orörliga, över tid omoderna och utdaterade. 

2. Rödbena soldater från Skottland.
+ uthålliga, hyfsat bra vapen, okej i strider på lång distans.
- ibland omoderna, inte alltid proffs, sämre än gallowglasses i närstrider.

3. Kerns från Irland.
+ snabba, rörliga, bra på att överraska i strider, många soldater, över tid moderna.
- ibland dåliga vapen, sämre i närstrider, blandning av proffs och amatörer vilket gjorde dem mer sårbara.

4. Buanadha från Irland.
+ liknande egenskaper som rödbena soldater.
- liknande egenskaper som rödbena soldater.

En nutida historiker jämförde soldaterna ovan med pjäserna i schack där gallowglasses ungefär motsvarade tornen, rödbena soldater och buanadha hästarna medan kerns var löparna. 

​Efter att ha deltagit på förlorarnas sida i nioårskriget 1593-1603 på Irland minskade kraftigt antalet rödbena soldater på Irland, även om de fortsatte i mindre skala på ön fram till 1647. Scrolla ned för mer om det kriget. 

Under olika tider på 1500-talet fanns det också andra soldater på Irland som engelska och spanska trupper. De engelska trupperna stred för England mot irländska allianser, etc. Ibland var engelsmännen också assisterade av irländska trupper som stödde dem. Tillsammans stred de mot andra irländska soldater som representerade irländska allianser, etc. Spanien stödde sina katolska vänner på Irland mot det protestantiska England. Därför stred de i regel tillsammans med irländska trupper mot engelska soldater eller mot engelska och irländska soldater som representerade England.

På 1530-talet var protestantismen definitivt etablerad i England och Wales. 1559 blev England fullt ut protestantiskt. 1560 blev Skottland protestantiskt efter att de gick i en allians med det protestantiska England. Innan var Skottland katolskt och med i en allians 1295-1560 med det katolska Frankrike. Som jämförelse blev Sverige ett protestantiskt land 1527. Innan var Sverige ett katolskt land med påven som högste kyrklige representant. När Sverige blev protestantiskt blev den svenska kungen kyrkans överhuvud i Sverige.

​
1.8.6 London 1562

1562 besökte gallowglasses London som livvakter till den irländska klanen O'Neills besök i den engelska huvudstaden. Historikern William Camden (1551-1523) beskrev efteråt deras frisyrer med att de hade långt fallande hår över axlarna och kortklippt framtill ovanför ögonen. Ungefär som senare hockeyfrillor på 1980-talet och i början av 1990-talet. Enligt William Camden var gallowglassen klädda i saffransfärgade skjortor av fint linne. Men deras kläder var nog inte färgade av den dyra saffran. Det var antagligen istället hans ord för att beskriva färgen. Antagligen var skjortorna färgade med hjälp av växter eller urin från hästar, vilket var de vanligaste metoderna för att färga gult tyg i de skotska högländerna på den här tiden. Tyg som färgades av urin från hästar tvättades givetvis efteråt innan det blev ett klädesplagg till en människa. 
​

1.8.6 Hela 10 000 gallowglasses i hemgift

Vid ett äktenskap på 1500-talet mellan en manlig irländsk aristokrat och en kvinna från en klan fick han tillgång till 10 000 gallowglasses från hennes familj. Med 10 000 soldater fick han en enormt mycket makt även om det var dyrt. Alla de 10 000 legosoldaterna skulle ha lön, mat, boende, osv. Alla 10 000 kunde inte få marker och kött i lön eftersom det var begränsat på Irland. Därtill tillkom ytterligare omkring a) +/- 10 000 unga män eller pojkar som skötte deras vapen och rustningar, och b) +/- 10 000 pojkar som bar på deras mat. Ibland tillkom också c) minst +/- 11 666 extra assistenter, vänner, etc. Totalt 30 000 till 41 666+ människor.

10 000 gallowglases innebar att 30 000 till 41 666+ människor skulle ha mat varje dag. I alla fall minst 30 000 människor ifall man bortser från de extra assistenterna och vännerna. Dessutom fick de 10 000 gallowglassesen inte bli för uttråkade när de inte stred . Annars fanns risken att de störtade sin irländska arbetsgivare. Det gällde att hålla dem sysselsatta med enkla saker att göra även när de inte stred.

Bilden till vänster är en avbildning av en skotsk gallowglass och hebridisk krigare på 1540-talet. Då en mycket betydelsefull och aktad kategori av krigare. Han bär på en sorts tunika. Kilten var ännu inte uppfunnen.

​Längden på hans svärd sträcker sig från armhålorna ned till anklarna vid fötterna. Svärdet är en claymore. Den användes i de skotska högländerna 1400-1700, men blev vanlig först på 1500-talet. 

​1.8.7 Desmondupproren 1569-1573 och 1579-1583

Under delar av 1560-, 1570- och 1580-talen pågick Desmondupproren i den stora provinsen Munster på södra Irland. Först med det första Desmondupproret 1569-1573 och därefter med det andra upproret 1579-1583. Desmond är en anglifiering av irländska Deasmumhain som betyder södra Munster. Upproren leddes av irländska adelsmän med Earl of Desmond stödda av irländska anhängare. De motsatte sig den engelska statens försök att utöka sin makt över Munster.
​Desmondupproren handlade främst på att irländare på höga positioner med makt, ungefär feodalherrar, ville behålla sitt oberoende och utöka sin självständighet gentemot den engelska monarken. Upproren berodde också i lite mindre skala på en religiös konflikt mellan  katolicism mot protestantism. Några irländare stod för katolicismen och den engelska staten för protestantismen.

Ökad kunskap i Desmundupproren ger i förlängningen också en ökad insikt och bild i vilket södra Irland som gallowglasses verkade i 1569-1583. Därför är de två Desmundupproren av vikt i historien om gallowglasses även om fokuset inte alltid ligger på dem i texter om dessa uppror. Men irländska upprorsmakare i Munster anställde dem. De deltog på upprorsmakarnas sida mot England. Scrolla förbi det här avsnittet om Desmonudupproren för resten av avsnitten som handlar mer om själva gallowglasses.

I juni 1569 började det första Desmondupproret i Munster. För upprorsmakarna stred irländska adelsmän med allierade irländska gäliska klaner mot England och irländska lojalister. De förstnämnda var 4 500 män.

1571 plundrade irländska upprorsmakare brutalt Kilmallock och dess stadsbor i centrala Munster. Till sin hjälp hade de hyrt gallowglasses från de två irländska klanerna MacSheehy och MacSweeney.
De plundrade staden på guld, silver, värdefulla juveler, dyrbara varor som bägare och andra typer rikedomar. Under tre dygn bar de sedan bort sina rånbyten till sina hästar som de hade med sig. Därefter lastade de bytena på hästarna. Sedan satte de eld på staden och brände ned den. Många av husen bestod av både sten och trä. De husen rev de och satte eld på också. Därefter red bort till skogarna i Aherlow med sina gods. På plats i skogarna delade de sedan upp sitt byte. En del av bytet behöll de själva och andra delar gav till vänner och irländska följeslagare. Gallowglassen återvände sedan eller senare till sina hem som de säsongsarbetare de var.

Men England var starkare och slog över tid ned upprorsmakare runt om i Munster i det första Desmondupproret. 23 februari 1573 avslutades första upproret. Det slutade med en engelsk vinst. Alla lokala irländska hövdingar i Munster hade underkastat sig England.
Freden var dock bara tillfällig. Mycket få av de bakomliggande orsakerna till upproret hade inte lösts. De hade inte löst den grundläggande frågan vem eller vilka som egentligen skulle styra södra Irland. Vad det irländska earls med sina privata arméer eller den engelska drottningen och hennes tjänstemän?

England visste att upprorsmakarna hade tagit hjälp av gallowglasses i sina uppror. Åren efter de första upproret fångade de in flera av dem. 700 tillfångatagna irländska gallowglasses avrättades sedan i Munster efter order från William Drury (1527-1579). Sett med engelska ögon var de 700 irländska soldater och inte  utomstående irländska legosoldater. William Drury var en engelsk statsman, soldat och Lord President of Munster 1576-1578. 1568-1672 var posten som Lord President of Munster det viktigaste ämbetet för den engelska regeringen i provinsen Munster. Ämbetet var motsvarande en militärguvernör.

Det andra Desmondupproret pågick mellan 18 juli 1579 till 11 november 1583. I det andra upproret hade de irländska adelsmännen och upprorsmakarna också stöd av en liten armé av spanska och italienska soldater. Italienarna företrädde kyrkostaten där påven huserade i dagens Vatikanstaten. De stred mot England och irländska allierade. Hösten 1579 förstärkte upprorsmakarna sin styrka med att hyra gallowglasses.

Hos motståndarna England fanns det i början av det andra upproret 1579-1580 som mest 6 400 engelska soldater samtidigt i Munster. För dyrt underhåll gjorde att den engelska kronan skar ned på antalet till 3 000 män under 1581. Det andra upproret slogs ned igen av England och slutade även det med en engelsk vinst. Dock med konsekvensen med hungersnöd över hela Munster för den irländska lokalbefolkningen och senare kom också inflyttade engelska nybyggare och bosättare.

Engelsmännen med hjälp av irländska allierade och enstaka walesare gick hårt fram i Munster under de två upproren. Efter det andra upproret lade provinsen öde. I båda upproren, men i synnerhet i det andra upproret, brände och förstörde engelsmännen byggnader, grödor och mat. De dödade också husdjur och boskap. Byggnaderna för att inte de irländska upprorsmännen skulle kunna ha något att söka skydd i. Grödorna, maten och djuren för att de inte skulle få ha något att äta. Allt det här tillsammans var en del av en engelsk förbekämpning. Det var en offensiv taktik för att de irländska upprorsmakarna skulle få det svårare att försvara sig själva och sitt område.

Förbekämpning är inte samma som den brända jordens taktik.
Förbekämpning sker av framryckarna. Brända jordens taktik sker av försvararna. Det är en defensniv taktik som tillämpas av de som retiterar för att framryckarna inte ska få tillgång till några resurser som byggnader, mat, djur, etc. I synnerhet om vintrarna är båda taktikerna effektiva då proviant förnödenheter och skydd mot väder och kyla är extra viktiga.

Från engelsk sida var taktiken tydligt utformad för att decimera civilbefolkningen och svälta rebellerna till att lägga ned vapnen och underkasta sig England.

Innan engelsmännens förstörelse var Munster ett rikt och ett rikligt område. Det fanns gott om säd och boskap innan 1569. Men efter ett och halvt år in i det andra upproret i början av 1581 hade England förstört mycket. Många irländare hade blivit smala efter bristen på tillgång till mat. En del såg ut som karikatyrer av döden där benen syntes igenom hudarna. Det var som att de stigit upp ur gravar, enligt utomstående beskrivningar. En del äldre och sjuka hade svårt att gå eftersom deras ben inte bar dem. En del irländare i området var så hungriga och uttröttade att de inte orkade tala ordentligt. De mumlade som spöken. De sken dock upp och blev glada de gångerna de hittade kadaver av djur. Hittade de grönsaken vattenkrasse eller växten treklöver på en plats strömmade mängder med irländare dit och åt som om det vore fest. Det ger en bild som visar hur hungriga de var.

Hungern tog hårt åt på befolkningen i Munster. Efter det andra Desmondupproret 1583 fanns det nästan inga människor kvar i provinsen. Ett tidigare mycket folkrikt och rikligt område var plötsligt tomt på människor och djur. Under sex månader mellan oktober 1581 till april 1582 dog 30 000 irländare av svält och sjukdomar i Munster. 

Städer i södra Irland var utbrända. I förstörda lantgårdar på landsbygden fanns det inte kvar några bönder. Bönderna hade antingen dött av hunger eller flytt. De få bönder som fanns kvar hade inget bröd och kunde inte plöja sin jord om somrarna. De bönderna som hade kvar boskap kunde inte döda dem och äta upp dem om vintrarna. De behövde mjölken från kossorna på somrarna till bl.a. att äta sin dagliga gröt.

Men det fanns frizoner för irländarna. Engelska trupper kunde inte plundra hela landsbygden i södra Irland. På många ställen var de sårbara för bakhåll från irländska rebeller. Engelska trupper föredrog därför att plundra relativt tätbefolkade områden där risken för bakhåll var mindre eller svårare att försvara för de irländska rebellerna. Men det hindrade ändå inte att engelska soldater också gick hårt åt på landsbygden trots risken för bakhåll. 

Till allt det här bröt dessutom pesten ut i staden Cork i södra Munster Många av provinsens invånare hade flytt dit för att undvika striderna mellan upprorsmakarna och engelsmännen. Cork var som en liten fredlig ö i allt annat kaos i Munster under upproren eftersom deras stora landägare var klanen MacCarthy Mór. De ägde den mesta marken i det som idag är Cork och Kerry. Klanen MacCarthy var en irländsk klan som var indelat i de fyra stora grenarna Duhallow MacCarthy, MacCarthy Mór, MacCarthy Muskerry och MacCarthy Reagh/Riabhach. Alla fyra grenarna hade sina egna klanhövdingar, men klanen MacCarthy Mórs klanhöving stod över de andra och var
klanhövding över alla MacCarthys. Han stod över de andra grenarnas klanhövdingar. MacCarthy Mór betydde stora MacCarthy. Klanen MacCarthy kallades ibland för bara Carthy.

Alla fyra grenarnas familjer kämpade först mot normanderna och sedan mot engelsmännen på Irland i nästan femhundra år till 1600-talet när de förlorade nästan allt med några undantag. Men i Desmundupproren avstod klanen MacCarthy Mor att ansluta sig till upproren. Det skonade dem den förstörelsen som drabbade mycket av resten av Munster. De klarade sig också undan den engelska konfiskeringen under de två upproren, men de var ändå sårbara för den engelska bosättaradministrationen i Munster efter 1583. Cork var därför en idealisk plats att fly till för boende i Munster under det två upproren oavsett ifall de stödde upproren heller inte. De irländare som stödde upproren hade en fristad i Cork från engelskt förtryck. De irländare som var mot upproret och som var lojala med England såg Cork som en fristad mot irländska rebeller och upprorsmakare som ville dem illa. Åtminstone år 1600 kontrollerades staden av Cork av inhemska irländare som allierade till England eller av engelska trupper lojala till England.

Men med många nya människor på en liten yta spred sig pesten snabbt i Cork under andra Desmondupproret 1579-1583. Det dog fler irländare av svält och pesten än av direkt våld från engelska soldater 1579-1583. Människor fortsatte att dö av svält och pest långt efter det andra upprorets slut 1583. Mellan oktober 1581 till år 1589 dog 33 % av Munsters hela befolkning av svält, sjukdomar och av pesten. 

Utöver engelsk förbekämpning terroriserade engelska soldater också medvetet irländska civila, kvinnor, barn, äldre, handikappade och människor med nedsatt mental förmåga i Munster under de två upproren. Det spelade ingen roll om offren stödde de irländska upprorsmakarna eller inte. Engelsmännen gick på dem ändå. Engelska soldater våldtog också en del irländska flickor och kvinnor.
Sett ur engelskt perspektiv ansåg det som en bra politik att terrorisera den infödda befolkningen för att bryta ned dem mentalt. 

​Engelsmännens överdrivna brutalitet under de två Desmundupproren stöddes inte av Elizabeth I (1533-1603). Hon var regerande drottning av England och Irland 1558-1603. Ibland kallas idag de engelsmän som stred för den engelska armén under hennes tid som regent 1558-1603 för Elizabethans på engelska och elizabethaner på svenska. Jämför med karoliner som är det svenska smeknamnet för de soldater som stred för den svenska armén 1682-1721.

I slutet av 1582 kallade Elizabeth I hem engelske Arthur Grey (1536-1593), 14th Baron Grey de Wilton 1562-1592. Han var Lord Deputy of Ireland 1580-1582. 1582 hade han varit med och i stort sett lyckats återställa ordningen i Munster sett ur ett engelskt perspektiv, men från England kritiserade de hur orättvist vissa av hans handlingar hade varit. Från England tyckte de att han skulle gå hårt fram i Munster, men inte överdrivet hårt.

Engelsmännen arresterade också under och efter upproren en del oskyldiga irländare för vad de kunde göra och inte för vad de hade gjort. Familjemedlemmar till mäktiga irländska klaner i södra Irland utsattes extra mycket för detta. Med denna politik hoppades engelska myndigheter hindra dem att bli för stora och inflytelserika och därmed minska deras chanser att störa engelska intressen. Efter upproren också minska deras förmågor att störa den engelska nybyggarpolitiken i södra Irland.

Även irländare som misstänktes kunde vara illojala mot engelska intressen på Irland vid den här tiden kunde arresteras och sedan avrättas. Det fanns inga bevis mot dem. Men England ansåg det var bättre att förebygga och döda dem även om de var oskyldiga än att de skulle få leva och potentiellt kunna göra något dåligt mot engelska intressen. En del engelska myndigheter kallade dessa irländare för "missnöjda". På engelska malcontents. Malcontent betyder ordagrant i engelskan en person som är missnöjd och rebellisk.

Från engelskt håll var det bättre och effektivare att efter andra upproret använda förebyggande våld på Irland för att undvika att bli tagna på sängen av nya uppror eller av en spansk invasion av Irland. Förebyggande engelskt våld förhindrade eller försvårade bildandet av nya stora beväpnade irländska uppror efter 1583 som leddes av den irländska aristokratin. Irländarna fick det svårare att undergräva Englands roll på Irland och i synnerhet Englands roll och regering i södra Irland.

Efter upproren kunde irländare arresteras för att de hade kommit i kollision med engelsk politik på Irland även om de inte hade begått något brott. Sådan kollision kunde t.ex. vara ifall irländare ingått allianser med andra irländare som ökade deras makt och som kunde vara farliga för engelska intressen på Irland. för engelskt perspektiv farliga allianser med andra irländare. Arresterade de irländaren i fråga hoppades England förhindra hans uppgång. England kunde med andra ord arrestera irländare som potentiellt kunde vara på väg upp i samhällshierarkin och som England bedömde kunde bli ett senare hot mot engelska intressen på Irland.

Ett tillvägagångssätt som England ibland praktiserade var att arrestera en man från en mindre irländsk klan som skulle gifta sig med en dotter till en större irländsk klan. Sedan satte de honom i fängelse en tid utan att åtala honom. Ibland utan att åtala honom för att förlänga fängelsetiden. Ibland skickade de honom till England där han fick sitta i fängelse. I regel kom han dit med irländska kläder som var andra typer av kläder än de inhemska engelska fångarna hade på sig. Han talade också i regel ett annat språk, dvs. gäliska och inte engelska. England upplevdes långt från Irland för honom. Men var han driftig kunde han både lära sig tala och skriva på engelska i fängelset i England. Förhoppningen från engelskt håll var också att hjälpa honom att bli mer engelsk under tiden i England.

Men huvudmålet var att stoppa eller försvåra hans kommande giftermål på Irland. Målet från England var att brudens pappa skulle ge upp och gifta bort sin dotter med en ny man från en annan irländsk klan. Lyckades England hindrade de mannen i fängelset att bli för stor och stiga i anseende när han inte längre kunde bli en del av den större irländska klanen. De hindrade också att han tog kommandet över den större klanen. Därmed undvek England att han senare kunde utgöra ett hot mot engelska intressen på Irland, enligt detta sätt att resonera. Gifte han sig efter fängelsetiden sedan med en dotter från en lika liten klan som hans egen klan eller från en ännu mindre irländsk klan var lyckan total från engelskt håll. Då uppfattades han inte som ett hot längre mot England.

England kunde också frige honom i England ifall han uppförde sig väl i det engelska fängelset eller ifall en irländsk allierad betalde en jättestor summa. Oavsett vilket kunde då villkoret vara att han tvingades bo i den engelska staden där fängelset låg i t.ex. fyra år innan han fick återvända hem till Irland. Han fick bara röra sig några km utanför den engelska staden under den tiden. England hoppades då att han som mer fri utanför fängelset skulle både lära sig tala och skriva på engelska, om han inte lärt sig det i fängelset. England hoppades också han skulle ta till sig den engelska kulturen och klädstilen i England ifall också tvingades bo där. Han skulle bli mer engelsk civiliserad och förhoppningsvis sedan från engelskt håll ta med sig det när han senare återvände till Irland. Det hände ibland att hans rivaler hemma på Irland hade tagit hans plats i samhällsordningen på Irland under hans tid i fängelset. Då hade han två val. Antingen fortsatte han på någon position lokalt i hierarkin bland andra motståndsmän på irländarnas sida eller gick över och ställde sig på engelsmännens sida på Irland. I synnerhet ifall han hade levt några år i England efter fängelsetiden i och fått mer sympati för den engelska kulturen var chanserna större att han gjorde det senare.

England kunde även praktisera en omvänd taktik och låta den irländska brudgummen få gifta sig med sin irländska brud. De arresterade inte honom då. Men den dagen hans svärfar dog kunde den engelska kronan ta över svärfaderns egendom mot parets vilja. Sedan flyttade engelska nybyggare in där. Från engelskt myndigheter motiverade de med att den engelska kronan hade patent på egendomen och att de fick göra detta utan att det stred mot några lagar.

De irländska upprorsmakarna var inte heller några duvungar. De utförde också brutala handlingar på engelska soldater, irländska lojalister, irländska allierade till England och vanliga civila irländare i Munster som inte tog ställning för eller mot upproren. Men skillnaden mot engelsmännen var att de engelska styrkorna var mycket mer urskillningslösa i sina attacker mot civila.

Under de två Desmondupproren dog många legosoldater på upprorsmakarnas sida, såväl inhemska irländska gallowglasses, kerns och buanadha som skotska gallowglasses och rödbena soldater samt i mindre grad också spanska och italienska legosoldater. Det engelska dödandet av alla dessa legosoldater var en viktig utveckling för engelska myndigheter att etablera sitt monopol på våldsanvändning på Irland efter 1603. Det var England som sedan bestämde när våld kunde användas på Irland och inte irländarna själva. Sett ur gallowglasses perspektiv var resultatet av upproret därför negativt. De förlorade många arbetsgivare på Irland. De förlorade också behovet av att finnas som yrkesgrupp på ön. Själva poängen med dem var att de kunde sättas in av en part mot en annan i en konflikt präglad av våld. När den våldsamma konflikten var borta, mjuknat eller minskat i omfång till att bli en konflikt av mer fredligt slag eller inte finnas alls fanns det inte lika stort behov av gallowglasses på Irland.

Desmondupproren etablerade också för första gången en religiös konflikt på Irland. Den mellan katolicismen och protestantismen. Under hela 1600-talet fanns det en dominerande klyfta mellan irländska katolska markägare på ena sidan mot protestantiska engelska bosättare och den engelska regeringen på den andra. Inte minst på de första årtiondena av 1600-talet späddes klyften hela tiden på med nya och åter nya engelska och skotska protestantiska bosättare som flyttad permanent till Irland. Klyftan har inte försvunnit och ger fortfarande återklang än idag på Irland.

Varje gång engelsmännen hittade nya vägar för att minska eller avskaffa de lokala konflikterna i Munster skakades provinsen av nya importerade konflikter och krig från Ulster. Dels från de feodala gaeliska revolten i norr och dels ännu mer ökade religiösa spänningar från den delen i det senare nioårskriget 1593-1603 som handlade om katolicismen och protestantismen.

Båda Desmondupproren slutade med en engelsk vinst.
Desmonddynastin utplånades och Munster kolonisererades sedan efter 1583 av tusentals engelska protestantiska nybyggare och bosättare. Efteråt upproren benådade England många före detta rebeller och upprorsmakare. Men de fick betala för sina delaktigheter med att få en del av sina marker i Munster konfiskerade av England. De fick också betala rejäla böter till England.

Majoriteten av de engelska nybyggarna till Munster var engelska soldater och administratörer som tidigare hade varit med och undertrycka de två Desmondupproren. De fick bl.a. konfiskerade gods och marker som tidigare främst tillhörde upprorsmakare från irländska adelsmän och deras irländska allierade i Munster.

De irländska markägare som stödde de engelska styrkorna antingen från början i Desmondupproren eller efterhand när det blev uppenbart att England skulle vinna, hade sedan efter det andra upproret en viss framgång att förhindra engelsk konfiskering av deras landområden. De klarade sig mer än de landägare som var för upproret under hela tiden. England belönade därför dem med deras lojalitet med att inte gå lika hårt åt dem efter upproren. Men det hände att även de mest lojala irländarna till England fick sina marker konfiskerade av England.

England hade hoppats att 15 000 manliga engelska kolonister skulle flytta till Munster på 1580-talet efter 1583. 64 000 till 86 000 engelsmän inräknat kolonisternas fruar, barn och andra familjemedlemmar. Men 1584-1589 flyttade det bara 700 engelska kolonister till Munster. Inräknat med deras familjer var de bara 3 000-4 000 nya engelsmän i Munster 1589. Södra Irland lockade inte. Då ett öde område i våldets tecken. Idag fredligt, vackert och pittoreskt. Ett färre antal skottar flyttade också till Munster på 1580-talet efter 1583. De skottar som flyttade till Irland såväl då som innan och efter föredrog emellertid att flytta till Ulster i norra Irland eftersom det var den irländska delen som låg närmast Skottland.

Den nya ordningen i slutet av 1500-talet innebar att gamla maktstrukturer togs bort och ersattes av andra nya. Men alla irländare i Munster var inte enhetligt mot det. De irländare som hade stött England och de irländare i Munster som hade varit missgynnade av de tidigare maktstrukturerna innan upproren 1569 såg positivt med de nya förändringarna. Upproren sågs därför i efterhand som en vattendelare bland irländare på Irland. Men för de irländare som led av svält och sjukdomar under själva upproren var det ingen vattendelare. De var mot den engelska kolonialismen i Munster. Därtill stod hela Irland under engelsk kontroll vid 1603.

Ibland hände det att irländska markägare själva orsakade sin egen nedgång efter osäkra ekonomiska affärer som andra eller de själva orsakat. T.ex. när de tog lån för att ta hand om sina landområden till följd av förluster under uppror eller krig eller när de tog lån för att finansiera en högre livsstil. Men föll det inte väl ut kunde de få sälja av delar eller alla sina marker. Marker som låg på berg och myrar ansågs som mindre attraktiva och var svårare att sälja. Men det hindrade ändå inte att det även över dessa mindre attraktiva områden förekom konstant våld i de lägre samhällsskikten mellan infödda irländska markägare och inflyttade engelska nybyggare efter det andra Desmondupproret 1583.

Flera gånger efter 1583 hände det att engelska nybyggare olagligen ockuperade marker som tillhörde irländska jordägare. Chansen var större att det hände ifall markerna beboddes av septs till en irländsk klan. Det kunde sluta med privata krig mellan t.ex. 40-60 män från den irländska klanen mot ett antal män från de inflyttade engelska nybyggarna. Ibland med att den irländska klanen också anställde 15-20 gallowglasses, kerns, rödbena soldater, buanadhor eller andra svärdsmän för att vinna kriget.

Förlorade de olagliga engelska nybyggarna kunde det hända att de flydde till skogen och blev fredlösa. I synnerhet ifall den irländska klanen hade dödat många av deras män, deras hästar och boskap, tagit byten från dem samt planerat att döda deras engelska ledare. Men hade de engelska nybyggarna möjligheterna kunde de vända på situationen och kontakta engelska soldater om det fanns några sådana i regionen. Om de engelska soldaterna och deras ledare sa ja och var villiga att hjälpa sina landsmän kunde istället de engelska nybyggarna bli de som de som var jägarna och den irländska klanen som var de jagade. Ibland med att den irländska klanens medlemmar flydde hals över huvud genom skogar, över berg, klippor och myrar samt genom dalgångar för sedan bli ändå bli dödade av de efterföljande engelsmännen.

Den här konflikten mellan markägare var inget nytt på Irland. Den hade pågått i århundraden innan internt mellan gaeliska irländare,  gaeliska irländare och normander, gaeliska irländare och anglo-normandiska irländare samt mellan gaeliska irländare och irländska normandiska irländare. 

Med engelska familjer som flyttade till över hela Irland på 1500-talet blev också de en del den pågående konflikten mellan markägare. Konflikterna spred sig till mellan irländska markägare och engelska nybyggare. I norra Irland också mellan irländare och ditflyttade skotska familjer.​ Trots våldet och konflikterna mellan irländare på ena sidan mot normanderna, anglo-normanderna, irländska normander eller engelsmän på de andra sidan var stridigheterna betydligt fler internt mellan gäliska irländare. Det var mycket vanligt på 1500-talet och innan med våld och mord mellan t.ex. två eller flera rivaler i en irländsk klan eller mellan två irländska klaner. Det inre irländska våldet inom Irland var större än det yttre hotet utifrån.

De två rivalerna i en irländsk klan kunde kämpa om makten internt i klanen eller vem skulle bli den naturliga ersättaren  den dagen när den sittande klanhövdingen dog. Allt för att positionera sig. Fick den ena rivalen bort den andra var chansen större att den överlevande rivalen en dag också blev klanhövding för klanen. Inom en klan kunde våldet också sprida sig till att de två rivalerna dödade eller misshandlade rivalens närmaste anhöriga eller personer inom klanen som stöttade rivalen. Gallowglasses tog inte ställning för interna konflikter inom en irländsk klan. De stred för den som betalade dem, vilket förvisso kunde vara ena sidan i en klan. Men de hade inga känsloband för ena parten mot den andra.

Mord, försök till mord och våld förekom även mellan olika irländska klaner. De kunde också ge sig på varandras djur, t.ex. när de dödade eller rånade den andra klanens grisar, boskap, etc. De djuren försörjde den andra klanen och mättade delvis deras magar. Kor var effektivt att döda eller ta. Deras mjölk användes till gröten som var basfödan på Irland och i Skottland. När fler engelsmän flyttade till Irland i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet tog engelska myndigheter hårdare tag mot sådant här. Mord eller rån på Irland kunde straffas med döden. Ibland med att myndigheterna arresterade förövarna och sedan bröt deras armar och ben medan de levde. Därefter kunde de hängas vid ingången och porten till närmaste irländsk stad. Där fick de dö och hänga kvar en tid för allmänhetens beskådan.

För att bli en mäktiga irländsk krigsherre på 1500-talet kunde en irländsk klanhövding attackera andra irländska klaner. Men allt skedde inte med våld. Han kunde också sluta viktiga allianser med andra klaner i grannområdet och därmed stiga i graderna. Det gällde över hela Irland från Ulster i norr till Munster i söder. För att ytterligare förstärka sin makt kunde klanhövdingen, utöver kontrollera det egna territoriet, binda bönderna som levde där till den jorden som de brukade. Bildligt. Inte fysiskt. De bönderna blev då livegna och i praktiken slavar. Det garanterade honom arbetskraft, vilket ökade hans intäkter.

Den allra skickligaste gaeliska irländska klanhövdingen i Ulster på 1590-talet kunde tjäna 80 000 pund per år på detta sätt. Som jämförelse drog den engelskan kronan på 1540-talet in blygsammare 31 000 pund på från sina skatteintäkter på Irland. Visserligen hade den engelska kronan expanderat sin makt på 1590-talet på Irland gentemot mot 1540-talet, men den mäktiga irländska herren kunde ännu på 1590-talet fortfarande konkurrera med den engelska staten på Irland i intäkter.

För att bevara och förstärka sin makt kunde han använda sina pengar till att köpa musköter, ammunition och pikar från England och Skottland. Pikar är ett spjutliknande stångvapen. De 80 000 punden räckte till att anställa, beväpna och ge mat till 8 000 män som stred för honom. Det gav honom ännu mer makt som en gaelisk krigsherre.

De senare kända irländska ledarna Daniel O'Connell (1775- 1847) och Michael Collins (1890-1922) hade båda förfäder som tillhörde familjer till den gamla gaeliska Munster-adeln. Daniel O'Connell verkade för katolikernas emancipation. Han kämpade också för att upphäva och avskaffa unionen mellan Irland och Storbritannien. Emancipation är frigörelse och befrielse. Han betonade religiös tillhörighet och mobiliserande av den katolska befolkningen som en politisk kraft. Han lyckades mobilisera det katolska Irland ned till de de fattigaste arrendatorerna. Han föredrog en icke-våldsform av irländsk nationalism.

Michael Collins var en irländsk revolutionär, soldat och politiker. I början av 1900-talet fram till sin död 1922 var han en av de ledande irländarna som kämpade för irländsk självständighet gentemot Storbritannien. På 1910-talet var han en av grundarna av Irländska republikanska armén (IRA). Förmodligen är Michael Collins idag Irlands kändaste människa som levde på 1900-talet oavsett kategori. Antagligen är han kändare än Bono (f. 1960) som är sångare i det irländska rockbandet U2. 


1.8.8 Giftermålet mellan Turlough och Agnes 1569

Tidigare nämndes 10 000 gallowglasses i hemgift i ett irländskt giftermål. Men även äktenskap med färre gallowglasses i hemgift innebar ändå många inblandade människor. Ett exempel på det var när irländaren Turlough Lynagh O'Neill (1532-1595), Lord of Tír Eoghain 1567-1593, gifte sig i en äktenskaplig allians med skotskan Agnes Campbell (f. 1526 och d. 1590-1601). De gifte sig i juli 1569 på ön Rathlin i norra grevskapet Antrim i nuvarande norra Nordirland. Det var andra äktenskapet för båda. Turlough var också känd som Toirdhealbhach Luineach mac Néill Chonnalaigh Ó Néill. Han föddes 1532 i Newtownstewart i centrala delarna av Ulster i dagens västra Nordirland. 1567-1595 var han klanhövding för den irländska klanen O'Neill. De var den mäktigaste klanen och familjen i Ulster på 1500-talet.

Agnes föddes 1526 i ett 1400-tals slott i Inveraray i Argyll and Bute i västra Skottland. Det slottet ersattes senare på samma plats med dagens ståtliga Inveraray Castle vars grund började byggas 1746. Agnes var dotter till den skotska adelsmannen och soldaten Colin Campbell (1486-1529), 3rd Earl of Argyll 1513-1529 och hans fru Lady Jean/Janet Gordon. Colins smeknamn var Cailen Malloch. Cailen är gäliska för Colin och malloch betyder förbannelse. 

I sitt första äktenskap 1545-1565 var Agnes Campbell gift med skotten James MacDonald (1501-1565), 6th of Dunnyveg 1538-1565 och 6th Chief of Clan MacDonald of Dunnyveg 1538-1565. Åren 1565-1569 var hon änka till honom innan hon gifte sig med Turlough 1569. Som klanhövding för klanen MacDonald of Dunnyveg hade James MacDonald tillgång till många gallowglasses fram till sin död 1565. De togs över 1565 av hans och Agnes äldsta son Archibald MacDonald (d. 1569), 7th of Dunnyveg 1565-1569 and 7th Chief of Clan MacDonald of Dunnyveg 1565-1569. Archibald fick inga barn och när han dog 1565 togs gallowglassen över av hans lillebror Angus MacDonald (d. 1614), 8th of Dunnyveg 1569-1614 and 8th Chief of Clan MacDonald of Dunnyveg 1569-1614. Angus var näst äldsta son till James MacDonald och Agnes Campbell.

​Med alla gallowglasses i klanen MacDonald of Dunnyveg hade Agnes Campbell tillgång till jättemånga gallowglasses. Efter att hennes framtida andra make Turlough blev Lord of Tír Eoghain 1567 sökte han bilda en allians mellan hans klan O'Neill och den skotska familjen MacDonald. I november 1567 bad han släkten MacDonald om att få gifta sig med Agnes Campbell eller hennes dotter Fiona MacDonald (f. före 1565 och d. 1611). I äktenskapet hoppades han också få tillgång till rödbens soldater för att minst kunna attackera The Pale. På den här tiden var äktenskap mellan medlemmar från familjen MacDonald särskilt eftertraktat på grund av deras militära makt

The Pale var ett område som var direkt under kontroll av den engelska regeringen. I slutet av 1400-talet reducerat till en del av östra Irland. Området har idag högre frekvent av engelska eller normandisk-franska namn av stadsländer än övriga delen av republiken Irland. De är en rest från det tidigare anglo-normandiska inflytandet i regionen. En stadsland är en liten geografisk uppdelning av mark.

I april 1568 skickade familjen MacDonald ett meddelande till den 36:årige Turlough att han fick gifta sig med den 42:åriga Agnes. 1569 flyttade hon sedan till Irland. Samma år flyttade hennes dotter Fiona till 1569 och gifte sig med irländaren Sir Hugh McManus O'Donnell (1520-1600). Han var kung av Tyrconnell 1566-1592 på norra Irland. Fiona blev drottning av Tyrconnell 1569, vilket hon var fram till 1592.

När Agnes gifte sig 1569 med Turlough bestod hennes hemgift av åtminstone 1 200 gallowglasses. I dokument beskrivna som kämpar, vilket indikerar på att de var lojala till sin klan eller arbetsgivare som de de stred för. Varje gallowglasses åtföljdes av två unga män som skötte om deras vapen, mat, etc. och som assisterade sin gallowglass. Totalt var dessa 2 400 unga män. Därtill följde ytterligare minst 1 400 unga män som var assistenter och en del vänner. Totalt var de 5 000 män, varav 1 200 var befintliga gallowglasses och resten 3 800 stycken var assistenter, framtida gallowglasses och vänner som följde med Agnes till Irland. ​

Enligt en gälisk tradition tilläts hon leda de 1 200 skotska gallowglassen på Irland ifall hon önskade. Det ville hon. I senare strider mot ockuperande engelska styrkor på Irland ledde hon gallowglassen personligen. Hon visade sig vara en formidabel ledare. Hon hjälpte också till att mobilisera skotskt stöd för irländarna mot engelsmännen. Hon spelade även en stor roll i det andra Desmonduupproret mot engelsmännen på Irland 1579-1583. Hennes make Turlough hade ibland önskemål till vad och var hon skulle använda gallowglassen, men hon följde inte alltid de önskningarna som den självständiga kvinna hon var.

Faktum var att Agnes egentligen var mer lojal till de skotska familjerna och klanerna Campbell och MacDonald än till sin irländske make. Det medförde ett ansträngt äktenskap med Turlough. Kort efter deras smekmånad 1569 spreds det rykten lokalt om att de skulle skilja sig. Men de redde ut stormarna och fick minst ett barn i den irländska sonen, soldaten och landägaren Arthur "Art" O'Neill (f. 1569 eller på 1570-talet och d. 1600). För att få äktenskapet att fungera valde Turlough att sätta sig i en underordnad roll till sin mer dominerande fru. Han accepterade både Agnes omdöme och hennes överlägsna diplomatiska kunnande och färdigheter, enligt den nutida historikern Judy Barry. Judy Barry har skrivit flera biografier om personer som levde på Irland på 1500-talet.

Under sin tid som boende på Irland lyckades Agnes också sätta sig i en förmånlig position där hon upprätthöll fredliga förbindelser med både den skotska klanen MacDonald som hennes söner tillhörde och de engelska myndigheterna på Irland. Ur det perspektivet var hon därför en intressant person att förhandla med för en del engelsmän på Irland. Därtill hade hon tillgång till minst 1 200 skotska gallowglasses och kunde få ytterligare fler ifall hon ville.

Agnes talade dessutom flytande engelska och latin, vilket imponerade stort på engelsmännen. Hon hyllades av den engelska soldaten och politikern Henry Sidney (1529-1586). Han var Lord Deputy of Ireland 1565-1571 och 1575-1578 samt Lord President of Wales 1560-1586. Han sa att Agnes var en klok och vältalad dam på skotska, engelska och franska. Engelska författaren Geoffrey Fenton (1539-1608) var under några år i början på 1600-talet ett riksråd på Irland. Han beskrev Agnes som en skicklig förhandlare som var ivrig och skärpt. Då ska man ha i åtanke att han annars ogillade skottar undantaget Agnes.

På Agnes begäran gick hennes make Turlough med på en överenskommelse med den engelska regeringen 1571. Fyra år senare i juni 1575 förhandlade hon om fredsvillkor med den engelska adelsmannen och generalen Walter Devereux (1541-1576), 1st Earl of Essex 1572-1576. Walter föddes emellertid i Wales. Han är mest känd för sitt deltagande av den engelska kolonialismen av Irland på 1500-talet. Då främst i hans fall för blodbadet på ön Rathlin den 26 juli 1575 när engelska trupper dödade minst 600 skottar och irländare. Av de mördade var 200 manliga försvarare och minst 400 var civila män, kvinnor och barn. Många av kvinnorna och barnen gömde sig i grottor på ön, men hittades och mördades ändå. Rättvisan i form av naturens gång hann i kapp Walter drygt ett år senare när han dog i dysenteri den 22 september 1576. Han blev trettiofem år gammal. 


1.8.9 Nioårskriget 1593-1603 - fler anställda gallowglasses

Under 1500-talet fortsatte konflikten mellan det gäliska Irland och England på Irland. Det fick sitt kulmen i nioårskriget 1593-1603. Kriget pågick i nio år och tio eller elva månader från maj 1593 till 30 mars 1603. Det var ett krig på Irland mellan en irländsk konfederation med stöd av Spanien mot den engelska regeringen på Irland. England hade också stöd av irländska lojalister som stred för dem.

Nioårskriget var ett krig mellan irländare och det engelska. Det var också ett krig mellan katoliker mot protestanter. Men det var ett mycket komplex krig med motsträviga intressen. Rent militärt hade irländarna kapacitet att jaga bort engelsmännen i t.ex. södra Irland om de bara hade enat sig. Men det svåra för irländarna var att skapa en enad politisk och militär kraft mot England ur de mycket olikartade gaeliska herrskapen. Många irländska klaner i södra Irland bytte sida i kriget beroende på vilken sida rivalerna hade tagit och vilken sida de trodde skulle vinna.

​Med nioårskriget blev ändå religionen en stridsfråga för de irländare som betonade det religiösa. De använde katolicismen som en samlingspunkt för alla som motsatte sig engelskt  protestantiskt inflytande. Dock är det svårt att veta hur religiösa alla enskilda irländska katoliker var som också var motståndare mot den engelska protestantismen. Ett sätt för irländare att undvika den religiösa delen i nioårskriget och inte stödja någon sida på grund av religionen var att inte öppet engagera sig för varken katolicismen eller protestantismen. De undvek då att komma i en religiös konflikt med respektive sida.

Det irländska samhället var i omvandling. Irländsk katolsk religiös identitet som skilt från statens religion hårdnade i slutet av 1500-talet. Men det styrde och dikterade ändå ännu inte i real mening politiska attityder och åsikter på Irland. Det fanns irländska katoliker i nioårskriget som stred och kämpande för den engelska sidan, dvs. på protestanternas sida. De var inte oroliga för sin religion.

Innan nioårskriget började hade engelska intressen hänsynslöst tvingat de lokala irländska lordarna i västra Irland till en pacifikationsuppgörelse som blev känd som kompositionen eller sammansättningen. I södra Leinster i sydöstra Irland garnisonerade England många engelska trupper. I Munster i sydvästra och södra Irland krossade England flera stora irländska magnater under de tidigare Desmondupproren som gick i opposition mot England, även om dessa herrar i regel var flexibla och ofta byta sida. Dublin i östra Irland hade England sedan tidigare kontroll över. Det fanns bara en provins i Irland som inte hade engelska garnisoner och som inte var under engelsk kontroll innan nioårskriget startade 1593. Det var Ulster i norra Irland.

Nioårskriget började i Ulster och i norra Connacht efter att gaeliska Lords of Ulster försökte förhindra den engelska regeringens intrång på deras territorier i norra och nordvästra Irland. Striderna i Ulster mellan de gaeliska herrarna och den inträngande engelska staten var destruktiva. Utgången av de striderna i nioårskriget var det mest avgörande kriget som någonsin utkämpats i Ulster mellan dessa två parter. Nioårskriget spred sig sedan snabbt söderut på 1590-talet till hela ön. De första åren vann de irländska motståndsmännen flera slag 1595-1598, men efter hand tog England över kommandot under åren 1601-1603. England vann tillslut kriget 1603.

På pappret var Munster i södra Irland i fred 1583-1598. Först 1598 drogs dess invånare officiellt in i nioårskriget. Men i verkligheten pressades gaeliska irländare av a) inflyttade engelska nybyggares ambitioner, och b) den engelska militära närvaron som ofta fortsatte behandla de infödda irländarna på ett brutalt sätt efter att det andra Desmondupproret tog slut 1583. I synnerhet från 1594 och framåt eskalerade angreppen från inhemska irländare på engelska nybyggare i Munster. Både i antal angrepp och i en högre nivå av våld som användes. Det ledde till fler mord på engelsmän i Munster. Fler irländare attackerade och mördade också andra irländare i stora antal runt om i Munster. Rebelliska irländare gillade inte att de irländare som lierade sig med England och tvärtom.

I Munster 1597 mördade många irländare engelsmän och andra irländare. De morden var många och utbredda i Munster 1597. 1597-1601 i Munster kontrade England och dödade orättvist många irländska adelsmän och deras anhängare. Hos de engelsmännen fanns det ett stort hämndbegär. De ville inte bara allmänt ta irländares landområden och döda deras invånare. Engelsmännen försökte obarmhärtigt och skoningslöst ta irländarnas liv. Våldet och lidandet var stort. De dödade irländska män. De våldtog irländska flickor och kvinnor och sedan dödade dem. Allt under rena skräckscener för de drabbade offren. Engelska nybyggare i Munster 1598 ansåg å sina sida att det var de infödda irländarna som var grymma, blodiga och hämndlystna för förlusterna av så många tidigare nära släktingar och vänner. Det var irländarna som var de ociviliserade enligt dessa engelska nybyggare.

För en del irländska klaner innebar kriget risker och komplicerade val. Under kriget var det irländska motståndet mot England som störst i norra Irland. Irländarna  I södra Irland gjorde de också både mycket och omfattande motstånd, men där fanns det en del klaner som tvekade. I norr ansåg det det kanske bara fanns en chans att få bort engelsmännen, deras tjänstemän och bosättare från Irland. Samma tankegångar rådde också i södra Irland bland aristokrater, svärdsmän, katolska präster och många av deras anhängare.

Men i södra Irland fanns det också en del klanhövdingar och aristokrater som övervägde att backa engelsmännen i kriget för öka chanserna att efter kriget hamnat på den vinnande sidan. Dock med risken att fjärmade sig från sina missnöjda irländska följare. Irländare i högre upp i makthierarkin i södra Irland hade mer att förlora än de längre ned ifall de hamnade på förlorarnas sida. När som helst fanns det också alltid en risk att andra klaner och klanhövdingar kunde gå över till engelsmännen och med dem ta bort det greppet som den irländska klanhövdingen hade över sitt herradöme i södra Irland. 

​Det hände att klaner i södra Irland använde sig av båda sidor i kriget för att främja sina anspråk. De kunde hoppa mellan det irländska motståndet och engelsmännen. För en del klaner slutade det i triumf och för andra i rena katastrofer.

En del irländska klanhövdingar ägnade sig också åt ett skickligt dubbelspel och spelade ut andra irländska klanhövdingar och rebeller mot den engelska kronan. Konsekvensen blev att de kom i bättre anseende hos båda sidor i konflikten. De hoppade inte mellan de två sidorna utan mer sa vad båda ville höra. De var inte konflikträdda. De agerade bara för vad som de ansågs vara för sitt eget bästa.

I niorårskriget fanns det ingen fast politisk lojalitet bland irländska lordar i exempelvis Munster. De flesta var i uppror på endera sidan vid något tillfälle. Många irländska lordar bekände i brev sin tro till den katolska religionen med motiveringen för sitt lands frihet, dvs. för Irlands. Men samma lordar slogs sedan nästan alltid för den engelska sidan vid andra tillfällen mot andra irländska grannar eller mot rivaliserande medlemmar i sina egna irländska septs. Det irländska  gaeliska aristorkraternas handlingar styrdes och motiverades av vad deras personliga intressen tjänade av på den ena eller den andra sidan. Samtidigt kunde de byta sidan mitt i en konflikt ifall de trodde de skulle vara på den vinnande sidan. Det lovade omväxlande sin trohet till både irländska upprorsmakare och till den engelska regeringen.

Det kan inte understrykas nog. Gaeliska aristokrater motiverades nästan alltid enbart av sina personliga intressen i nioårskriget i slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet på Irland. Denna hållning gick nästan alltid under alla omständigheter före nation, religion och till och med vänskap med allierade. Det fick givetvis många på båda sidor i kriget att klaga över bristen på lojalitet och bristen på principer bland de ombytliga irländska lordarna. De tänkte bara jag, jag och jag i första, andra, tredje, fjärde, osv, hand. Å andra sidan agerade de vad som de var trodde var bäst för dem under de rådande omständighet och förhållanden de levde, fanns och verkade i. I ett annat samhälle eller tid hade de kanske varit mer lojala till endera sidan. De ska därför inte klandras för hur de agerade i slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet.

De flesta gjorde vad de kunde för att överleva stormen även om det innebar att de ombytligt fram och tillbaka stödde olika sidor vid olika tillfällten. De var en sista generation av irländska lordar som växte upp i ett irländsk samhälle som till stor del fortfarande var präglad av gaeliskt kultur och social struktur. Många gånger fin kultur. Nästa efterföljande irländska herrar sköljdes över och påverkades av en flodvåg av engelsk kultur av den engelska staten inom det politiska, sociala, militära och ekonomiska. De var mer anglifierade än sina föregångare.

Uppdelningen mellan de infödda irländarna som gjorde uppror och de som inte gjorde det mot engelsmännen på Irland på 1590-talet och i början av 1600-talet var i slutändan inte kulturell, etnisk eller ens religiös. Uppdelningen berodde istället på de irländare som kunde finna en plats för sig själva i den nya ordningen och de som inte kunde. Det fanns exempelvis de irländare som hade familjemedlemmar som engelsmännen satt i fängelse i livstid för strider mot England, men som ändå inte gjorde uppror mot England. En del av dem gjorde inte motstånd eftersom fick behålla sina marker och hade säkrat den lagliga rätten till dem genom chartrar, frihetsbrev. De prioriterade sina marker före att hämnas på vad England hade gjort mot deras familjemedlemmar. Cash gick före familjehedern för dem. Det visste England om och därför fick de behålla sina marker. Annars hade de blivit irländska motståndsmän de också.. Enligt legender sålde de ut sina själar till djävulen för att själva få bröd på bordet. 

Andra irländare som var motståndsmän kunde då uppmana dessa passiva irländare att de borde strida mot England av religiösa orsaker. De borde strida för katolicismen mot protestantismen. Men dessa passiva irländare kunde då svara med att de aldrig hade varit oroliga för att utöva sin katolska religion under engelskt protestantiskt styre.

Som nämnts flera gånger tidigare flirtade den irländska eliten med båda sidor i nioårskriget. De ville vara på den vinnande sidan och var väldigt ofta ombytliga i sitt stöd i vilken sida de stödde. Anmärkningsvärt många trodde att den irländska motståndarsidan skulle vinna kriget. Fler irländare stred på den irländska sidan än på den engelska. De trodde eller hoppades på en framtid där de själva fick bestämma över sina liv än att de hade behövt vara styrda under engelsmännen.

Ju länge nioårskriget pågick desto mer radikala blev de irländska motståndsmännen och rebellerna och desto mer blev kriget för dem ett självdeklarerat heligt krig. De stred inte längre bara för sig själva och sina anhängare i slutet av kriget, enligt deras sätt att se det. De stred för den irländska nationens frihet och religion mot det hedniska odjuret England enligt en del av deras anhängares egna ord, även om nutida forskare betonad ned dessa saker som orsaker till att de stred. De stred för sina egna intressen i första hand. Ibland för Irland. Ibland för England. För att betona religionen kunde de säga att de stred för irländska intressen mot engelska intressen eftersom det var guds vilja.

De flesta irländska motståndsmän var traditionella gaeliska lordar och herrar. Lordarnas mål var att som tidigare behålla sin egen personliga makter och klaner intakta. Många av dem hade kommit fram till att det enda sättet att göra detta var att bli av med engelsmännen från Irland.

Behovet av gallowglasses var därför enormt på Irland under nioårskriget. Jämfört mot innan nioårskriget startade 1593 ökade användningen av säsongsbetonade skotska legosoldater ytterligare i nioårskriget över hela Irland. Irländare anställde ännu fler gallowglasses och rödbena soldater som stred mot England. Men England skickade jättestora arméer till Irland. Som mest stred 18 000 soldater 1600-1601 för den engelska armén i kriget. Den irländska konfederationens behövde och ville då anställa fler skotska säsongsarbetande legosoldater för att kunna göra motstånd mot England. Men efterfrågan var större än utbudet. Det fanns inte tillräckligt många skotska eller irländska gallowglasses tillgängliga på en och samma gång för att sätta in mot England. De som fanns var få och var inte tillräckligt många för att möta de krav som behövdes för att göra motstånd mot de extremt stora arméerna som England hade på Irland under kriget.

Det var förståeligt. En gallowglass var en utbildad elitkrigare och tillhörde toppen av krigare i Skottland och Irland på den här tiden. Det var ingen enkel bonde utan utbildning i krigskonst som fått ett svärd och en yxa i sina händer och som det gick att anställa oändligt många av på kort tid. Det var därför tekniskt inte möjligt att på en och samma gång att bara sådär skicka obegränsat antal gallowglasses till kriget.
Gallawglasses styrka som elitsoldater blev därmed deras svaghet eftersom de var för få.

Samtidigt anställde irländare ännu fler rödbena soldater som stred mot England i nioårskriget. Men också de var få och inte lika duktiga som gallowglasses. Även England anställde rödbena soldater i mycket liten skala i kriget. De stred för England, men trots det övervägde aldrig engelsmännen att anställa och sätta in dem i stor skala i striderna. Dock förespråkade William Russell (d. 1613), 1st Baron Russell of Thornhaugh 1603-1613, att de skulle göra det. Han var Lord Deputy of Ireland 1594-1597 och var den engelska monarkens representant på Irland i mitten på 1590-talet. Därtill hade flera Lords Deputy of Ireland använt sig personligen av gallowglasses, bl.a. i slutet av 1550-talet och i början på 1560-talet. Men det var inte aktuellt i nioårskriget.

Under nioårskriget attackera förvisso irländska motståndsmän engelska garnisoner och bosättningar. Men irländska rebeller i Ulster i norr hade också tagit militära lärdomar från sina meningsfränder i söder om att inte kopiera gerillataktiken från Desmondupproren på 1560-, 1570- och 1580-talen. De undvek därför utsätta den egna landsbygden i Ulster från förstörelse. De gjorde inte som irländska motståndsmän gjorde i Munster under Desmondupproren där de förstörde de egna markerna för att hindra att engelsmännen och irländska lojala till England skulle kunna utnyttja dem. Ulsters inland hade en fördel jämfört mot Munster. Det var den svårforcerade terrängen som gynnade de som försvarade den och gjorde den svårare för angriparna.

För att komma till Ulster på 1590-talet hade engelska trupper och irländska lojalister som stred för England två alternativ. Den ena möjligheten var att resa dit direkt sjövägen och sedan på plats ta sig inåt land i Ulster. Det andra alternativet var att ta sig till Ulster landvägen från Dublin i östra Irland. Men landvägen hade bara två större realistiska vägar in i Ulster för de trupper som stödde England. Den ena gick genom norra Sligo i nordväst i det som idag är sydväst om Nordirland och den andra gick genom södra Armagh i nordöst i södra Nordirland. Det fanns andra vägar in i Ulster från söder, men de var täckta av myrar och skogar. Dessa andra vägar var helt orealistiska att ta för dem. Dels på grund av terrängen och dels på grund av alla bakhåll de riskerade utsättas för av irländska rebeller. Men även på de två större vägarna var de ständigt utsatta för att bli angripna av irländska rebeller och deras allierade.

När sedan engelska arméer försökte försökte tag sig in Ulster från söder möttes de av tusentals musketörer som var stationerade på förberedda positioner. Dessa musketörer var en blandning av traditionella gallowglasses, kerns och ryttare. Det var därför svårt för de engelska arméerna att ta sig in i Ulster. Slaget vid Yellow Ford

I början av augusti 1598 marscherade en armé av 4 000 irländska lojalister från söder norrut mot Armagh. De stödde och representerade England. Men den 14 augusti 1598 mellan Blackwatertown och Armagh hamnade de i ett bakhåll. De anfölls av 5 000 soldater från en irländsk allians från det gaeliska Irland i det som idag är känt som slaget vid Yellow Ford. Den gaeliska alliansen vann slaget. 1 500 irländska lojalister dog i slaget och 300 överlämnade sig till motståndarna. 800-2 000 lojalister dog enligt andra uppgifter. Förluster från den gaeliska alliansen var få. Slaget vid Yellow Ford markerade en eskalering i nioårskriget. Efter slaget förstärkte den engelska kronan kraftigt sina militära styrkor på Irland för att undvika fler nederlag som den i Yellow Ford. Samtidigt anslöt sig fler av de irländska lordar, som tidigare varit neutrala, till motståndsmännen och den irländska alliansen. Inte minst anslöt de sig till de rebellerna som huserade i Ulster.

Den irländska alliansens seger i Yellow Ford gav råg i ryggen och självförtroende till irländska motståndsmän och rebeller över hela Irland kring sekelskiftet mellan 1500-talet och 1600-talet. Ofta var de assisterade av rörliga irländska soldater från Ulster. Ibland tog de också hjälp av gallowglasses och rödbena soldater samt av irlänska soldater som inte var från Ulster. De drog sig inte för att använda våld mot engelska nybyggare. Exempelvis massakrerade dessa irländska motståndsmän och deras allierade den nyinflyttade engelska bosättningen i Connacht i västra Irland. Engelska män, kvinnor och barn dödades. En del engelska kvinnor och tonårstjejer våldtogs innan de mördades. En del av offren dödades med vapen. Andra hängdes med rep.

I Munster i söder var många irländare missnöjda med England. Hela 9 000 irländska män i Munster anslöt sig till motståndet mot engelska intressen. De fick sällskap av 2 000 irländska män från Ulster som hjälpte dem. Men det var inte enda skälet till att de fick hjälp från Ulster. De 2 000 männen från Ulster behövde ta förnödenheter från Munster till de irländska trupper som stannade kvar i Ulster för att de skulle kunna klara hela den kommande vintern. Tillsammans plundrade de irländska motståndsmännen från Munster och Ulster under sjutton dagar flera engelska kolonisters gods, bostäder och odlingsmarker i Munster. Eller saxarnas gods, enligt egna anteckningar från irländarna själva. De föredrog att kalla engelsmännen för saxare eftersom de var ättlingar till tidigare saxare. Deras gods förstördes helt och majoriteten av de engelska ägarna och kolonisterna flydde i panik. Bara en minoritet stannade kvar och försökte försvara sina landområden.

Som tidigare var motståndet komplicerat. Det fanns en del irländare som stödde och anslöt sig till de irländska motståndsmännen och andra i samma familjer som motsatte sig det och stödde den engelska kronan.

För de irländska motståndsmännen var det lättare att ta eller förstöra engelska bosättningar eller byar på Irland. Engelska städer på Irland var däremot svårare att inta för angripare eftersom de oftast var omgärdade av stadsmurar i sten. Å andra sidan var tillvaron relativt dyster och inte världens roligaste för de engelsmän som levde i dessa muromgärdade städer på Irland. Deras tillvaro var begränsad till ett område. För en del av dem var nästan som att de levde i karantän fast inom en stad och inte inom ett hem.

​Senare engelska historiker kallade de irländska motståndsmännen för ett efterblivet folks meningslösa kamp mot den engelska staten. Men motståndet var inte meningslöst sett med irländska ögon. De engelska arméerna på Irland var bara tillfälliga och inte permanenta. Den engelska staten hade heller inte tillräckligt med pengar för att finansiera ett långvarigt krig på Irland trots att England var ett av de rikaste länderna i Europa. De pengarna behövde England för andra krig i Europa som i det nederländska frihetskriget i Spanska Nederländarna mot Spanien. Den engelska staten var heller inte tillräckligt stark för att kunna höja skatterna i England för att kunna finansiera ett långt krig på Irland eftersom det riskerade att leda till inhemska uppror i England.

Fram till 1599 hade ingen engelsk befälhavare varit framgångsrik i nioårskriget som pågått sedan 1593. England behövde göra något åt det eskalerade kriget och upproret på Irland. 1599 skickade den engelska kronan engelsmannen Robert Devereux (1565-1601) till Irland. Han var 2nd Earl of Essex 1576-1601 och Lord Deputy of Ireland 1599-1599. Han är idag också känd som bara Earl of Essex. Med sig till Irland 1599 hade han 16 000 eller över 17 000 engelska soldater, varav 1 300 var ryttare som hade med sig hästar. Det var den största engelska expeditionsstyrkan som någonsin skickats från England till Irland. Det var också en ovanligt stor armé för sin tid och för val plats. Storleken visade att den engelska kronan hade börjat prioritera kriget på Irland. Ordern från kronan var tydlig. De skulle sätta stopp för kriget på Irland och slå ned upproret. Den 27 mars 1599 under jubel från den regerande drottningen Elizabeth I lämnade earlen Robert Devereux och hans trupper London. De trodde att han skulle slå ned upproret omedelbart på Irland, men den engelska kronans ändå begränsade resurser och det irländska kampanjande för motståndet ville något annat.

På Irland stationerade och spred Robert Devereux ut sina soldater i engelska garnisoner över hela ön. Särskilt prioriterade han att försöka slå ned och utrota uppror i Munster i söder och i Leinster i öster. I Ulster norr var det irländska motståndet för svårt. Däruppe kunde inte hans styrkor möta de irländska motståndsmännen i krigsslag eftersom de visste på förhand att de alltid skulle förlora de striderna. Istället undertecknade han ett för honom och för den engelska kronan förödmjukande vapenvila om tillfällig fred i Ulster i norr med Hugh O'Neill (1550-1616), Earl of Tyrone 1587-1613. Hugh var klanhövding för den i Ulster mäktiga klanen O'Neill 1595-1616. Uppgörelsen mellan Robert och Hugh skadade den engelska auktoriteten. Elizabeth I gillade heller inte att Robert Devereux i alla alla sina fälttåg säkrade sina officerares lojalitet genom att tilldela dem riddarskap. Det var ära som drottningen utdelade sällan. I slutet av 1599 hade hälften av alla riddare i England fått sin rang från honom.

De expeditioner Robert Devereux organiserade på Irland slutade sedan i katastrofer för hans sida. De led nederlag i strider mot irländska motståndsmän i såväl Wicsklowbergen söder om Dublin på Irlands östkust som i Curlewbergen söder om Sligo i västra Irland.
Tusentals av Robert Devereuxs trupper var dessutom kvar och instängda i ohälsosamma engelska garnisoner på Irland. Särskilt i södra Irland spreds hans trupper ut i stationära garnisoner.

De gav sig inte ut och försökte slå ned uppror från irländska motståndsmän i grannskapen. Istället stannade de kvar i garnisonerna. Konsekvensen blev att många sjukdomar spred sig till dessa garnisoner vid sekelskiftet mellan 1500-talet och 1600-talet. Tusentals engelska soldater i garnisonerna dog av tyfus och dysenteri. Engelsmän på i Irland verkade vara särskilt utsatta för dessa sjukdomar vid den här tiden. Mer än irländarna och gallowglasses. Möjligen för att de engelska soldaterna levde närmare varandra än soldater från irländska motståndsmän och gallowglasses. Dödligheten av tyfus är idag 10-20 % om inte den drabbade får behandling med antibiotika. 

Samtidigt som de engelska soldaterna stannade kvar i garnisonerna kostade de stora summor pengar för den engelska kronan. Robert Devereux slösade på den engelska kronans medel. De pengarna kunde använts istället för att låta dessa trupper aktivt bekämpa irländska motståndsmän i grannskapen.

Men fredsuppgörelsen med O'Neill i norr gnagde i Robert Devereuxs huvud och gillades inte av den regerande engelska drottningen Elizabeth I. Som en sista utväg skickade Robert Devereux några sina män till Hugh O'Neill där de förklarade att deras chef utmanade irländaren i en strid för att lösa kriget. Men Hugh O'Neill var som alltid isligt pragmatisk och svarade inte. Striden uteblev. Robert Devereux återkallades sedan tillbaka till England av den engelska kronan. I skam den 24 september 1599 lämnade han Irland med ett fartyg och kom fram till London den 28 september 1599. Enligt andra uppgifter lämnade han Irland för London 1600 och inte 1599. I England åtalades han och avrättades sedan den 25 februari 1601. Han efterträddes på Irland av den betydligt skickligare engelsmannen Charles Brooke Blount (1563-1606), 1st Earl of Devonshire and 8th Baron Mountjoy 1594-1606. Han var också känd som bara Charles Blount och som Lord Mountjoy. Han var Lord Deputy of Ireland 1600-1603.

Under sig hade Lord Mountjoy tuffa och hänsynslösa engelska veteraner som George Carew (1555-1629), 1st Earl of Totnes 1626-1629, och Arthur Chichester (1563-1625), 1st Baron Chichester 1613-1625. Arthur Chichester var också ett tag Lord President of Munster. Senare var han även Lord Deputy of Ireland 1605-1616. George Carew tog kommande över Munster och Arthur Chichester över det för England svårare Ulster. ​

1600-1601 nådde nioårskriget sin topp när mer än 18 000 soldater krigade för den engelska armén på Irland. Som jämförelse var det aldrig fler än 8 000 soldater som stred samtidigt för England när de hjälpte Nederländerna mot Spanien, etc. i det Nederländska frihetskriget 1566/1568-1648. Kriget utspelade sig på kontinenten och slutade med en nederländsk vinst. Efter det kriget upplevde Nederländerna en period av ekonomisk, vetenskaplig och kulturell tillväxt.​

I mitten av 1601 lyckades George Carew mer eller mindre stoppa upproret och kriget i Munster genom en blandning av försoning och militär makt mellan England och irländska upprorsmakare. Sommaren 1601 hade han återtagit de flesta av de viktigaste slotten i Munster och spridit de irländska rebellstyrkorna, vilket försvårade det irländska motståndet mot England i Munster. En del ledare i Munster skickade England också till Tower of London i London där de dog i fångenskap. George Carew lyckades även fördriva Ulster-klanen O'Neills legosoldater från Munster, inklusive en del gallowglasses. De övriga lokala irländska ledarna gav då upp och underkastade sig den engelska överhögheten i Munster.

I det svårare Ulster lät Charles Blount engelska fartyg segla in med engelska soldater i Londonderry i norra Irland under Henry Dowcras befäl till Carrickfergus i det som idag är östra Nordirland under Arthur Chichester. Henry Dowcras var också assisterad av en och annan irländsk klanhövding som bytt sida och som stödde England. Samtidigt försökte Charles Blount själv bryta sig in landvägen genom sydöstra Ulster. De tre ledarna tog sig sedan inåt land i Ulster från sina startpositioner. Konsekvensen blev att de sedan omringade Ulsters inre från norr, öster och sydöst.​

Henry Dowcras och Arthur Chichester använde sig av de tidigare brutala Desmondupprorens taktik. De ödelade landsbygden i Ulster och dödade civilbefolkningen på måfå. Deras militära taktik och antagande var att utan grödor och människor kunde inte de irländska motståndsmännen försörja sig själva eller uppfostra nya krigare. Därför dödade de också pojkar i alla åldrar i Ulster för att hindra dem att kunna bli senare vuxna motståndsmän. De dödade också flickor för att hindra att de senare i livet skulle kunna föda nästa generationers motståndsmän. De engelska soldaterna våldtog också en del kvinnor och tonåriga tjejer i Ulster när de avancerade fram i landskapet.

Det här ingen skröna från andra. Efteråt skröt de om vad de hade gjort, vilket finns nedskrivet i dokument. Bara inom drygt sex km från Dungannon sydväst om Lough Neagh i det som idag är södra delen av centrala Nordirland dödade de över hundra människor av alla dess slag. En del av dem brände de också upp. De skonade inte någon oavsett yrkestitel, rikedom eller kön. Alla människor som kom i deras väg dödade, vilket skapade mycket skräck i området.

År 1600 var denna engelska taktik vanlig över hela Irland. Den riktade sig medvetet mot den irländska civilbefolkningen och var lyckad sett ur engelskt perspektiv. I synnerhet gav den effekt efter att Arthur Chichester började göra räder vid Lough Neagh och västerut in i hjärtat av det som idag är grevskapet Tyrone i sydvästra delen av centrala Nordirland.

Den engelska offensiven mot Ulster innebar också att irländska klanhövdingar i Ulster behövde ägna sig åt att försvara sina egna territorier. De behövde sina soldater och anställda gallowglasses i Ulster. De kunde inte i lika stor utsträcking som innan skicka dem till andra delar av Irland som t.ex. Leinster och Munster. Men den engelska erövringen slutade inte enbart med vinster. År 1600 i  Moyry Pass nära Newry i sydöstra Nordirland lyckades de irländska motståndsmännen slå tilbaka mot Charles Blounts landoffensiv. Men generellt skördade de engelska styrkorna alltfler framgångar i Ulster när de drog sig fram över landskapet. För del stora Ulster-klaner började situationen bli mer desperat.​

Hösten 1601 anlände sedan tidigare från spanskt håll utlovat spanska trupper till Kinsale söder om Cork i södra Munster. 3 500 spanska soldater landsteg i södra Irland. De möttes upp  under hösten av 6 000 irländska soldater och motståndsmän. I  det sedan efterföljande belägringen av Kinsale, stred de sedan i ett slag mot 11 000 engelska och irländska allierade fotsoldater samt 857 ryttare. Belägringen är också känt som slaget vid Kinsale och pågick  mellan 2 oktober 1601 till 3 januari 1602. Tack vare lyckat engelskt kavalleri fick en del irländska fotsoldater panik och flydde istället för att strida. I km efter km förföljdes de sedan av de engelska ryttarna som dödade flera hundra irländska motståndsmän. Resten av irländarna drog sig tillbaka, vilket även spanjorerna gjorde.

England vann slaget. Belägringen av Kinsale, dvs. slaget vid Kinsale, var Englands slutgiltiga slag i deras  lyckade försök att erövra det gaeliska Irland. På den irländska motståndarsidan dog, skadades och tillfångatogs 1 200 irländska motståndsmän och 100 spanska soldater. 3 400 spanjorer kapitulerade. Det är okänt hur många som dog eller skadades på den engelska sidan, men många av deras soldater deserterade eller dog eller blev sjuka av sjukdomar. Innan hade dessa engelska soldater dessutom plågats av svält och sjukdomar. Det var en härdad engelsk armé som ändå vann slaget. I Trinity College i Dublin finns idag en gobeläng som föreställer slaget.​

Efter slaget i Kinsale hade den irländska motståndsrörelsen i praktiken inget hopp längre om att vinna nioårskriget.​ Chanserna för en irländsk seger hade passerat. Trots förlusten i Kinsale blev striderna i Kinsale ändå en ikoniska strider i irländsk historia. Striderna i Kinsale avslutade inte nioårskriget även om själva hoppet för motståndsmännen att vinna kriget var ute efter det. Striderna i Kinsale förstörde heller inte den gaeliska kulturen eller den gaeliska aristokratin. Däremot avgjorde striderna i Kinsale nioårskrigets framtida utgång och därmed den fortsatta engelska närvaron på Irland. Frågan efter Kinsale var inte längre ifall Irland skulle vara självständigt, engelskt eller spanskt. Efter Kinsale gällde det istället vilka villkor som de irländska motståndsmännen skulle förhålla sig till under engelskt maktövertagande.​

1603 slutade nioårskriget med en engelsk vinst och ett avgörande slut på gaeliskt styre på Irland. Hela Irland kom under engelsk kontroll.​ Det var första gången i Irlands historia som den engelska regeringen i Dublin hade verklig kontroll över hela Irland. Inte ens under anglo-normanderna som företrädde England på Irland på 1100- och 1200-talen hade England kontroll över hela ön.

Den gaeliska ordningen av självständiga, självbestämmande och självstyrande beväpnade herradömen baserade på släktgrupperingar med styrande klaner krossades på Irland efter att att nioårskriget slutade 1603. Krigets slut markerade att den gaeliska politiska makten och herraväldet var över på Irland och den engelska statens slutliga seger på Irland. Krigets slut innebar också det infödda irländska motståndets slutliga kollaps 1603, även om de kom tillbaka senare. Men det var det irländska motståndet från 1500-talet som kraschade. Den gaeliska ordningen av självständiga, självbestämmande och självstyrande beväpnade herradömen baserade på släktgrupperingar krossades på Irland. Krigets slut markerade att den gaeliska politiska maktherraväldet var över på Irland och den engelska statens slutliga seger på Irland. 

Omkring tiotusen irländare stupade i nioårskriget. Kriget kostade England över två miljoner pund. När kriget slutade 1603 var den engelska statskassan nära att gå i konkurs. Hade de irländska motståndsmännen lyckats förlänga kriget i några år till hade de nog klarat att mota bort England från Irland, enligt en del nutida historiker.
De hade också kunnat klarat att mota bort England ifall Spanien hade skickat en stor spansk trupp till Irland 1598 och kraftfullt hjälpt irländarna i deras motstånd. Det hade det gjort det nästan omöjligt för England att hålla eller återerövra ön från en koalition av Irland och Spanien. Men å andra sidan hade England då bara återkommit senare på 1600-talet och tagit över Irland ändå.

1607 lämnade många av de besegrade nordliga gaeliska irländska lordarna Irland för alltid i det som idag kallas för "Flight of the Earls", på svenska jarlarnas flykt. De flydde sjövägen från norra Irland till det katolska Spanien och återvände aldrig till Irland. En del fortsatte sedan till Frankrike och vidare till Spanska Nederländerna och därefter till Rom i Italien. Deras flykt markerade slutet på det officiella gaeliska Irland 1607 och skapade grunden för Plantation of Ulster, på svenska bosättningen i Ulster. Efter att de ledande irländska katolikerna fördrevs från Ulster 1607 skapades det ett maktvakuum på norra Irland. Det tomrummet fylldes av inflyttade engelska och skotska protestanter som tilldelades jord i Ulster på 1600-talet. Med deras inflyttning till Ulster fördrevs inhemska irländska katoliker från Ulster.

Efter nioårskriget minskad våldet på Irland. Det blev säkrare att bo och leva på Irland på 1600-talet jämfört mot hur det var på 1500-talet och innan. Inte minst avtog våldet mellan irländska grupperingar. Även det oroliga Munster i söder blev säkert för irländare. Dock förekom det fortfarande våld på 1600-talet i Irland. Det var fortfarande på 1600-talet inte säkert för en engelsman eller skotte att röra sig på landsbygden några km utanför de irländska städerna. Risken för att bli rånad var hög. Det våldet avtog först på 1700-talet eller senare. Men nioårskriget var en viktig vändpunkt i Irlands historia


1.8.10 Munster på 1590-talet

På 1590-talet och början på 1600-talet och hade engelsk politik i södra Munster i sydligaste Irland två huvudsakliga mål. Det var bryta upp de inhemska irländska herrskapen i södra Munster i mindre enheter och att införa engelska bosättningar. Det ena målet var att försöka undanröja mäktiga irländska herrskap som potentiella militära hot mot engelska intressen, bosättare och myndigheter i sydligaste Irland. Det gjordes genom att dela upp de sydliga irländska herrskapen i mindre delar. Rättigheter till ägande av mark och jordinnehav beviljades till mindre irländska klanhövdingar och herrar samt till friinnehavare. På det sättet eliminerade England makten hos större betydande irländska klanhövdingar och herrar att kunna befalla och styra över ett stort antal mindre följare. De större irländska herrarnas auktoritet minskade och deras septs försvann. Septsen försvann eftersom de med det engelska systemet fick möjligheter att bli herrar över sina egna marker. De behövde inte hyra sina marker av en större mäktigare irländsk klanhövding. Med septsen borta eller i färre antal lokalt minskade ytterligare de större irländska klanernas makt. Det engelska systemet gröpte ur det irländska klansystemet inifrån samtidigt som det förstärkte individernas rättigheter och möjligheter. Det minskade också deras beroende av andra människor. Å andra sidan medförde systemet sämre möjligheter för de som föll ifrån och inte kunde anpassa sig till att mer vara sina egna bossar.

Friinnehavare kallades också för friägare. På gäliska gradh fheine med betydelsen fria män. En friinnehavare var en fristående ägare och individ. Han eller hon innehade äganderätt till sin mark eller egendom. Friinnehavaren innehade marken och eventuella fastigheter på den i obestämd tid utan några tidsbegränsningar eller upphörande av äganderätten. Det skilde sig mot arrende där rätten till marken och fastigheten var tidsbegränsad, men kunde förlängas ibland. Friinnehavaren hade kontroll över sin egendom. Friinnehavarna 
behövde inte betala hyra till en hyresvärd. Det gjorde att friinnehavaren fick en känsla av beständighet och stabilitet med full kontroll över hur marken och egendomen skulle användas. Sådant ägande var och är ofta eftertraktad. Det gav både säkerhet och långsiktiga fördelar för den som hade det.

En del friinnehavare, men inte alla, behövde dock betala hyra till sin lokala irländska lord, herre, och till den regerande engelska drottningen Elizabeth I. Lordarna och drottningen hade dock inte politisk eller juridisk kontroll över deras marker. 

England kunde införa en sheriff i området. Det förstärkte områdets friinnehavares rättsliga makt över sina egna marker. Det blev svårare för andra grannar och utomstående att politiskt styra över friinnehavarnas marker ifall det också fanns en sheriff i området. Förlorare var de den gaeliska irländska elit som såg sin makt minskas och den gaeliska ordningen reducerad på bekostnad av den ökade anglifieringen av Irland på andra halvan av 1500-talet.

Det andra engelska målet på 1590-talet och i början på 1600-talet var att fortsätta och öka 1580-tals politik för markinnehav. Engelska myndigheter beviljade och lät engelska nybyggare få fortsätta flytta till marker i Munster som hade konfiskerats till följd av de två Desmondupproren på 1560-, 1570- och 1580-talen. De engelska nybyggarna var främst bönder och hantverkare. För att praktiskt kunna flytta till dessa områden och locka engelska nybyggare till dessa irländska områden från England hade engelska nybyggare hjälp av engelska män på Irland som lokalt i folkmun kallades för begravningsentreprenörer. De irländare som blivit av med sin marker såg dem som just det. Det var slutet för de drabbade. Å andra sidan betraktades de mer som mäklare för de engelska nybyggare som fick tillgång till markerna. För att skydda sig mot missnöjda irländare som blivit av med sina marker omgav sig begravningsentreprenörerna av privata trupper. Några begravningsentreprenörer kritiserade själva dock systemet med privata trupper. De tyckte att det borde avskaffas eftersom det hämmade dem att komma närmare irländarna. Dessa mer pacifistiska begravningsentreprenörer möttes emellertid av stor kritik och förtal från engelska nybyggare, kolonister, soldater och administratörer som tyckte att begravningsentreprenörerna borde få ha kvar sina privata soldater.

Men engelska nybyggare fick inte enbart marker genom konfiskationer. Det hände också att inhemska irländska markägare i Munster sålde eller intecknade sina arv till engelska bosättare för att få in pengar.​

Syftet med de två engelska målen var att civilisera södra Munster sett med engelska ögon och få de boende att vara lojala till det engelska styret. Målen förstärktes med införandet av det engelska språket, lagar, klädsel och seder. I områden med många engelska nybyggare gick processen snabbare. Men även mindre irländska klanhövdingar kände viss tacksamhet mot England för att ha fått marker och jordar. 

Det rådde emellertid en hel del oenighet inom engelska myndigheter och engelsmän med stor makt på hur de skulle se på irländarna. En del engelsmän var intoleranta och hade militaristiska åsikter medan andra engelsmän var liberala och mer vänligt fredligt inställda. En del av de liberala tyckte att England borde använda det gaeliska språket och inte engelskan för att omvända och få irländarna att ta till sig engelska lagar och den protestantiska religionen. De trodde att det skulle öka chanserna irländarna då skulle uppfatta det som deras. Med ett främmande språket som engelskan trodde de liberala att de irländarna skulle uppfatta lagarna och protestantismen som en del av förtryckarnas lagar och religion.

Den engelska reformen i södra Munster skedde sedan styckvis med perioder med toppar av tillfälligt ökat engelskt förtryck. I de områden i Munster som mestadels beboddes av gaeliska irländare pressade engelska myndigheter en del irländska lordar att få genom anglifieringen på deras territorier. Inte minst betonade engelska myndigheter för dem att det  var nödvändigt med anglifieringen för få bort våldet och barbariet. Men det fanns de irländska lordar som struntade i de engelska uppmaningarna. Där tog anglfieringen längre tid att genomföra. En del av dessa irländska lorder anklagade i sin tur England för barbari.

Men det hände också att en del av dessa motstridiga irländska lorder 1603 och efterföljande år vände 180 grader i motståndet mot anglifieringen av Munster. 1603 blev skotten James VI and I (1566-1625) kung av England och Irland, vilket han var 1603-1625. Han var också kung av Skottland 1567-1625. Han föddes i Edinburgh Castle i Edinburgh. Med honom avslutade det engelska kungahuset Tudor sin makt på den engelska tronen som de hade 1485-1603. Med James VI and I fick England det skotska kungahuset Stuart på sin tron. Huset Stuart hade den skotska tronen 1371-1651 och 1660-1707, de engelska och irländska tronerna 1603-1649 och 1660-1707 samt den brittiska tronen 1707-1714. De ersattes 1714 av det tyska huset Hannover.

Omvända irländska lorder betonade på 1600-talet att James VI och I och efterföljande engelska regenter var Stuart-kungar. Dessa kungar sågs som en del av del av den irländska nationen eller Irland eftersom en del av den skotska eliten och adeln på 1600-talet härstammade från Irland längre tillbaka i tiden. Sett ur det irländska perspektivet var den skotska adeln utflyttade irländska kusiner till den irländska adeln. De delade samma irländska ursprung. Irländarna på 1600-talet hoppades att Stuart-kungarna som styrde England skulle behandla irländarna rättvist och visa respekt för dem. 

Nämnas bör att skotska adeln på 1600-talet härstammade också från Dál Riata, Piktland, Alba, Skottland, Normandie och övriga Frankrike samt från England, Skandinavien, Nederländerna, osv. Dál Riata var ett tidigare kungarike som låg i västra Skottland och norra Irland. Även en del tidigare medeltida skotska kungar hade också påbrå från Irland från 800-talet och innan. Kungahuset Stuart däremot hade främst franska anor längre tillbaka i tiden. De grundades som ett skotskt kungahus 1371 i Skottland och härstammade från den skotska klanen Stewart. Deras förfäder flyttade på 1100-talet till Alba från Dol-de-Bretagne i Bretagne i nordvästra Frankrike. 

Irländska adeln på 1600-talet var heller inte enbart irländsk. En del härstammade från Irland och andra från England och Frankrike från inflyttade anglo-normander. En del irländska adelsmän med främst irländskt påbrå hade också förfäder från norska men också danska vikingar som flyttade till Irland på vikingatiden. Därtill var irländska adelsmän, oavsett ursprung, väldigt ofta i luven på varandra mellan vikingatiden till 1603.

Tusentals män i Munster försonade sig aldrig med den nya engelska ordningen och inflyttade engelska nybyggare efter det andra Desmondupproret tog slut 1583. Dessa irländare som motsatte sig det var främst irländska aristokrater, svärdsmän, katolska präster och deras anhängare. Dessa irländare ville fortfarande störta det engelska inflytandet och gå tillbaka till den gamla gaeliska ordningen. De fick senare chansen i det nioåriga kriget på Irland 1593-1603, men tog den inte. Det var först efter det kriget som Munster blev en säker provins efter trettiofyra år av oroligheter 1569-1603.

En del irländare blev också upprorsmän eftersom de inte tyckte att det engelska styret inte var ett rättvist system för irländarna. De hänvisade till de rättsliga mord som engelska myndigheter utfört på irländare.

Ett genomgående drag hos en irländare var att de inte kunde glömma att deras nära släktingar och anhängare blivit mördade av andra irländare, engelska nybyggare eller av män från de engelska myndigheterna. Men istället för att minnas och sedan gå vidare i livet valde de att försöka hämnas på sina anhörigas gärningsmän. Det ledde till fler mord och att anhöriga till de offren inte heller kunde glömma. Det medförde ett ständigt närvarande våld på låg nivå mellan inhemska irländare, engelska nybyggare och människor från engelska myndigheter. Alla ville de hämnas på de andra när deras anhöriga blivit mördade eller utsatt för våld. Våldet blev känt utanför Munster och begravningsentreprenörerna, dvs mäklarna, kunde inte locka lika många engelska nybyggare till dessa irländska områden som förväntades av dem från engelskt håll.

Därtill var områdena i södra Munster dåligt administrerade. En del begravningsentreprenörerna beviljades marker som redan tilldelats till andra begravningsentreprenörer. Det hände att de tog dit ett stor antal nybyggare från England, men sedan var de tvungna att lämna tillbaka markerna till en andra begravningsentreprenörers engelska nybyggare. Det gjorde att den den första begravningsentreprenörens engelska nybyggare blev sura på den andras engelska nybyggare.

Det hände också att inhemska irländska lorder, med laglig äganderätt till sina marker, fick sina marker konfiskerade felaktigt och tillfälligt under perioder på grund av brister i den engelska administrationen. 

Inflyttningen av engelsmän till Munster 1584-1589 fungerade inte så bra som man hoppats på från engelskt håll. Markerna skadades svårt i Desmondundupproren på 1560-, 1570- och 1580-talen och i nioårskriget på 1590-talet och i början på 1600-talet. De irländare som hade fördrivits från sina marker och boenden attackerade också ständigt de engelska nybyggarna. På grund av dessa attacker flydde de flesta engelska nybyggare i Munster tillbaka till England i början på 1600-talet. Däremot förekom det en stor emigration av engelsmän från England och skottar från Skottland till Ulster i norra Irland under de första årtiondena av 1600-talet.


1.8.11 Tudor-politiken

Sedan 1530-talet utökade den engelska staten i Irland långsamt och mödosamt sin auktoritet över ön, men i slutet av 1500-talet påskyndade den plötsligt och dramatiskt processen  i slutet av 1500-talet. Toppen var två förödande krig i Munster och Ulster och en mängd andra mindre konflikter. 1570-1603, lyckades England krossa de inhemska makthavarna eller uppta dem i sitt eget juridiska, politiska och sociala system.

Det råder ingen tvekan om att i slutet av 1500-talet genomgick det irländska samhället en rad sociala och politiska jordbävningar. Kanske till och med den största förändringen i Irlands historia sedan romartiden. Trots norska och en del danska vikingars närvaro på Irland på vikingatiden med omfattade slavhandel, etc. och påverkan på Irland lyckades de skandinaviska vikingarna aldrig förändra Irland på samma omfattade sätt som England gjorde på Irland på 1500-talet.

I början av 1600-talet hade den traditionella ordningen vänts upp och ner på Irland. År 1500 styrdes Irland av en rad konkurrerande klanbaserade herrskap, men allt detta förändrades under till början av 1600-talet med den engelska Tudor-politiken på Irland. De gaeliska och anglo-normandiska herrarnas autonomi på Irland var slut eller gick mot sitt slut vid år 1603. Deras privata arméer hade blivit förbjudna och de var underkastade en engelsk centralstat baserad i Dublin. Det påverkade gallowglasses situation. Deras efterfrågan minskade kraftigt på Irland.

En del irländare hade förlorat sina marker helt och hållet. Ännu fler hade blivit uppdelade inom sina släktgrupper. Både det irländska rättssystemet och det traditionella systemet med arv hade förbjudits och var inte längre tillåtet. Därtill hade och fortsatte tusentals nybyggare att anlända från England över hela Irland och i norra Irland från Skottland och England.

Därtill togs engelsmännen med sig en omdaning av kulturen. En slags kulturrevolution. År 1500 var engelsmännen rädda för att iriska skulle behöva bli det första språket för kommunikation för England i det engelskkontrollerade the Pale i östra Irland. Men hundra år senare vid år 1600 hade strömmen förändrats dramatiskt på språkfronten i Irland. Alla irländska aristokrater och andra irländare på högt uppsatta positioner som år 1600 ville överleva förändringarna av den engelska virvelvinden i det irländska samhället behövde lära sig engelska. Många behövde minst en gång i livet också besöka det engelska hovet i London och göra sig förstådda på engelska. De behövde även anta en engelsk klädsel för att passa in i den nya kulturen.

Det visade sig att det ökade spridandet av engelskan till Irland på 1500-talet och vid år 1600 var en mycket framgångsrik export för England till Irland 

Engelskan med medelengelskan spred sig till Irland första gången i 1169-1177 med anglo-normander eller i slutet på 1100-talet. Men gaeliska fortsatte ändå vara majoritetens språk på Irland. Det var först under 1500-talet som det efter hand och vid år 1600 slutligen nödvändigt blev för gaeliska irländska aristokrater att också kunna  behärska engelska. Dock fortsatte iriskan att vara majoritetsspråk på Irland ända till slutet av 1700-talet när engelskan blev det mest talade förstaspråket på Irland. Enligt andra uppgifter skedde skiftet år 1800 eller på 1800-talet. Men förmodligen kunde fler tala iriska än engelska på Irland som första eller andra språk fram till 1800-talet. Men redan i slutet av 1700-talet fanns det fler irländare som använde engelska än iriska som första språk. Många av dem talade iriska som andra språk, vilket gjorde att antalet talare av iriska var fler än engelsktalande i Irland i slutet på 1700-talet. Gradvis blev sedan de som talade iriska som första eller andra språk färre och färre. Till slut fanns det fler som kunde tala engelska än iriska på 1800-talet oavsett ifall de använde språken som första eller andra språk. Möjligen därav de olika uppgifterna ovan.

I början på 2020-talet talade 98 % av de boende på Irland engelska som första eller andra språk. 40 % behärskade iriska i någon form, 32 % talade bra iriska, 17 % talade iriska som första eller som utländskt språk, 10 % talade mycket bra iriska och bara 2 % talade iriska som första språk.  Idag är det just språket iriskan som markerar ett kulturellt avstånd mellan irländare och engelsmän. Irländare känner att de får  ha sin egen kultur med iriskan. Både dagens irländska och engelska kulturer är emellertid båda en del och starkt präglade av den västerländska kulturen med likartade sociala normer, värde och etik, traditioner. tro, politiska system, kultur och teknologi. 

Idag är det lätt att med moderna ögon att se den engelska Tudor-politiken på 1500-talet som en enkel engelsk erövring och kolonisering av Irland på bekostnad av en annan grupp i irländarna, men så såg inte engelsmännen själva det som. För dem var deras handlingar en välvillig handling där i deras tycke barbariska militariserade irländska herrskapen skulle ersättas av ett fredligt och lagstyrt engelskt system med landinnehav. England tillät de infödda irländska lorderna vara kvar, oavsett ifall de härstammade från anglo-normander eller gaeliska irländare. Men som godsägare och inte klanhövdingar med militär makt. England såg sin politik som att civilisera Irland där irländska grupperingar var i ständig strid mot irländska grupperingar. Precis som i Skottland med strider, mord och våld mellan skotska klaner. I begreppet civilisera ingick det också från engelskt håll att irländarna var lojala till det engelska styret på Irland.

På åtminstone 1580-talet och framåt ingick det i begreppet civiliserad också att irländarna applicerade det engelska språket, lagar, klädsel och seder. De infördes på Irland av engelsmännen på Irland för att få irländarna att bli mer civiliserade i engelska ögon. Det räckte inte att irländarna införde engelska lagar eller bytte språk till engelska för att betraktas som civiliserade av engelsmännen. De behövde byta kläder och seder också för att ses civiliserade av engelsmännen. I synnerhet de irländska männens kläder. De gick ofta omkring i bara i vad som idag bildligt skulle kunna beskrivas som slafsiga stora lakan med underkläder under eller tunikor omsvepta av stora lakan och underkläder nedtill. De irländska kvinnornas kläder var elegantare och mer lika sina engelska kvinnliga motsvarigheter. De hade toppar och långa bearbetade klänningar. Givetvis fanns det också irländska kvinnor som gick omkring i lakan. En del irländska adelsmän valde att klä sig i irländska kläder till vardags och tala iriska med andra irländare. Men när de sedan skulle träffa engelsmän och ville visa sin lojalitet till dem bytte de om till engelska kläder och talade engelska. 

Engelska kläder, språk och även utseende var alla markörer för irländsk politisk trohet till engelsmännen. Engelsmännen betraktade irländarna som odugliga och illojala gentemot dem ifall de såg tecken på att irländarna a) talade det irländska gaeliska språket eller citerade eller stödde irländska gaeliska poeter, b) bar irländska kläder och c) utövade irländska seder. De irländarna som däremot motsatte sig engelsmännen å andra sidan betonade alla dessa saker för att locka till sig stöd. De betonade det gäliska språket, gaeliska poeter, irländska kläder och seder.

En del irländare ansåg att det var engelsmännen som inte var de civiliserade. Det var engelsmännen som var de mordiska erövrarna som inte accepterade den irländska kulturen, samhället och levnadssättet, enligt dessa irländare. Det var engelsmännen som kränkte deras konstitutionella och religiösa friheter. Det var engelsmännen som tvingade irländarna att  betala utomparlamentariska skatter, inkvartera engelska soldater på Irland och försökte överföra protestantismen till Irland och minska katolicismen på ön. Därtill spred engelsmännen nya sjukdomar och drev upp priserna på mat i Dublin. Det fanns inget ordentligt sjukhus i Dublin och sårade människor tvingades ligga i bås på Dublins gator.

Det går att konstatera att engelska myndigheter vision på 1500-talet inte gick hand i hand med verkligheten. Deras vision var att ersätta militariserade irländska mark- och jordägare och lorder med fredliga engelska mark- och jordägare. Samtidigt som irländska markägare skulle få vara kvar om de var fredliga. De engelska mark- och jordägarna förväntades dessutom vara lojala till den engelska kronan och vara ett bro mellan det det engelska systemet och de inhemska irländarna.

I verkligheten ersattes militariserade irländska mark- och jordägare av utländska militariserade mark- och jordägare. Det skedde exempelvis på 1580- och 1590-talen och under de första årtiondena av 1600-talet. Våldet stannade kvar på Irland, men nu mest från utomstående inflyttade engelsmän och i norra Irland från engelska och skotska immigranter. De styrde ofta lagarna med lust och inte av vad som faktiskt stod i lagarna.

Det är också påfallande hur engelska soldater på Irland på inte minst 1580-talet och framåt tog sig friheter att kunna göra vad de ville fast de inte hade de rättigheterna. Det var vanligt att de psykiskt och fysiskt trakasserade irländare av alla dess slag, rika som fattiga. Psykiskt när de skrek glåpord mot irländare som passerade förbi. Fysiskt genom med våldsamma handlingar som rån, misshandlar eller en annan typ av våld samtidigt som offren bad om sina liv eller bad att de skulle sluta. I rånen kunde de råna offren på kött, dryck eller pengar. Kött från de djuren offren eventuellt hade med sig.

​Ett annat mål för England, men inte lika viktigt vid här tiden var att exportera protestantismen till Irland. Men det var underordnat pacificeringen av Irland sett med engelska ögon på 1500-talet. 
Exporten av protestantismen var betydligt mindre framgångsrik för England än spridandet av språket engelskan till Irland. Medan många irländare gradvis anammade engelskan som en del i moderniteten gav exporten av protestantismen infödda irländare ett argument mot att opponera sig mot den engelska staten. De mest kritiska uppfattade den engelska staten som en korsfarande karaktär.

Efter 1500-talets Tudor-politik på Irland på 1500-talet fick England också i större utsträckning nästan helt bort irländska gallowglasses. Samtidigt minskade antalet skotska gallowglasses som nästan förlorade en hel marknad på Irland, även om de sedan också verkade på kontinenten under de första årtiondena av 1600-talet samt i mindre grad på Irland.

England hade svårt att försona en kulturellt distinkt gaelisk irländsk befolkning med den engelska kronans kontroll. Men det fanns ett fåtal inflyttade engelska och walesiska markägare som tyckte att:
a) Lagen på Irland skulle vara lika för alla nationaliteter. Det fanns en sådan lag på Irland, men vid konfiskering av marker gällde inte alltid den. Då kunde engelska myndigheter strunta i lagen eftersom de uppfattade sig och sin civilisation som överlägsen den irländska.
b) Irländare skulle lättare och snabbare bli mer civila, sett med engelska ögon, samt ta till sig protestantismen ifall de instruerades på sitt språk iriska och inte på engelska.

Men dessa engelska och walesiska markägarna som var mer tillmötesgående mot irländarna fick ofta kritik från andra engelska markägare för att de försökte vinna ära åt sig själva och tack från irländarna. Det fanns många inflyttade engelska markägare som ansåg att endast en fullständig engelsk erövring av Irland skulle lugna ön. I den visionen fick inte de katolska irländarna bli för många, beväpna sig eller kunna bli ekonomiskt rika förrän de blivit protestanter och lydde lagar på Irland efter engelska förlagor. Enligt dessa engelsmän kunde rättvisa endast skapas på Irland ifall England tämjde och befallde irländarna att följa dem. Konversation och övertalning till att gå över till den engelska civilisationen var meningslöst enligt dem.

Som i tidigare århundraden var inte 1500-talet heller en rak strid mellan engelsmän och irländare. Det var omöjligt att förena alla irländare eftersom det var en stor spridning av irländska lojaliteter till hundratals irländska herrskap, lordships. Inom dem förekom också släktgrupper som fejdade mot varandra, vilket gjorde det omöjligt för ett enhetligt irländskt motstånd mot England.

De irländska aristokraterna och deras anhängare som gjorde motstånd mot engelsmännen på Irland var inte nationalister som begreppet definieras idag. Dessa irländska motståndsmän kände ingen skam över att ha personliga lojaliteter till den engelska monarken ifall de trodde att det kunde gynna dem mest. Problemet för dem var att den militära supermakten England gjorde intrång i deras värld och krävde total lydnad. Notera lydnad. Innan var de en serie klanhövdingar som agerade som gängledare. De löste stor- och småskalig rivalitet med egna lagar och våld mellan och inom klanerna. Englands intrång störde deras ordning.

De spelreglerna som klanhövdingarna och deras anhängare förstod blev plötsligt till ingen nytta. De kunde inte längre göra som de ville.
Irländarna var tvungna att anpassa och rätta sig eller bortse från det och ignorera så långt det gick. För att överleva behövde de välja mellan att samarbeta med engelsmännen eller ta de relativa fördelarna med uppror mot dem.

​Infödda irländska aristokrater försökte, vid olika tidpunkter göra motstånd mot engelsmännen. Andra irländska aristokrater växlade mellan motstånd och samarbeten. En tredje grupp irländska adelsmän valde att samarbeta direkt med engelsmän från början till slut. Gemensamt för alla tre grupperna är att de generellt efter nioårskrigets slut 1603 tvingades samarbeta med och anpassa sig till den engelska statens ankomst och närvaro.

Konflikten på Irland på 1500-talet handlade därför i slutändan inte i första hand mellan nationerna Irland och England trots alla trupper England skickade till Irland. Det var ingen uttalad konflikt mellan nationen Irland mot nationen England. Åtminstone inte att de gav sin lojalitet till en stat baserad på deras kulturella lojalitet.

Istället gällde och skedde konflikten på en mer påträffande lokal nivå mellan rivaliserande grupper av beväpnade markägare från Irland och England. De var antingen gaeliska, gamla engelsmän eller nya engelsmän. Gaeliska var infödda irländare med gaeliska förfäder. Gamla engelsmän räknades de infödda irländare med anglo-normandiskt påbrå. Nya engelsmän var de engelsmän som flyttade till Irland på 1500- och 1600-talen. Alla de de här tre grupperna slogs för kontroll över marker, hyresgäster och resurser på Irland.

Majoriteten av människorna som bodde i de här områdena hade inget val. De tvingades följa de som hade makten över deras  områden. De som styrde lokalt var i regel en jordägande och adlig elit som prioriterade sig och sina familjers bästa. De övriga boende tvingades därför följa sin lokala elits hållning i konflikter och strider oavsett denna elit kom från Irland eller England. Kulturellt solidaritet till nationen Irland eller nationen England var inte därför det första som majoriteten av befolkningarna prioriterade på Irland på 1500-talet. 

Trots bristen på en tydlig nationalistiskt ådra i konflikterna mellan Irland och England i Irland på 1580- och 1590-talen fanns det ändå en kulturell och etnisk dimension till konflikter i bakgrunden. Det kulturella med påträngande engelsk kultur över irländsk gaelisk kultur. Etnisk dimension med inflyttade engelsmän och skottar till Irland i slutet av 1500-talet och på 1600-talet.

På Irlands sydkust hade de på 1500-talet ganska omfattande kontakter med Spanien genom handel av varor och fisket. Irländare i syd som kom i kontakt med spanjorerna lärde sig också spanska behjälpligt eller kunde göra sig förstådda på spanska. De förenades också med spanjorerna att de både de och spanjorerna tillhörde den gamla religionen katolicismen och inte den nya protestantismen. Detta sågs med oro från engelska tjänstemän på Irland och engelsmän som bodde i södra Irland. De var oroliga för irländarnas lojalitet och för den engelska militärens säkerhet på Irland med försök med spansk inblandning. Men alla irländare i syd var inte vänliga till spanjorerna. Det hände att inkommande spanska handelsskepp gick på grund vid Irlands sydkust. En del irländska markägare hjälpte dem medan andra irländare attackerade dem och plundrade deras skepp på varor. Återigen var våldet fortfarande närvarande på Irland, men här riktat utåt mot spanjorerna.

Men de irländare i södra Irland som ändå odlade vänskap med spanjorerna blev mer intresserade av Spanien. En del katolska irländska präster flyttade till och med dit med sina familjer. På plats i Spanien verkade som präster i Spanien. Andra irländska katolska präster valde att flytta till Spanien för att fly konflikterna på Irland.

En aspekt som inte alltid nämns med den engelska tudurerövringen av Irland på 1500-talet var det engelska behovet av att hindra de katolska Frankrike och Spanien att alliera sig med grupperingar på Irland. Möjligen en efterhandskonstruktion från 2020-talet, men England tjänade militärt på att Irland blev mer angflierat och knöts närmare till England eftersom det försvårade eller hindrade framtida franska och spanska militära angrepp på England från Irland. Precis som England tjänade militärt på att Skottland upphörde med sin allians med Frankrike 1560 och istället bildade en allians med England samma år. Det försvårade franska angrepp på England via Skottland.

Det finns bevarade spanska dokument som visar på att de styrande i Spanien såg fördelar för Spanien om de stödde irländska motståndsmän med att skicka spanska trupper till Irland. Ökad spansk närvaro på Irland hade tvingat England att binda fler engelska militära trupper till Irland som annars hade kunnat användas av England mot Spanien i Nederländerna. Om Spanien dessutom hade lyckats mota bort engelsmännen från Irland och hjälpt till att göra Irland självständigt under spansk överhöghet hade det ökat spanska monarkins anseende i England, enligt samma dokument. Irland hade då blivit ett lydrike till Spanien. Det hade enligt dem givit Spanien större inflytande i valet av nästa engelska monark. Spanien hade då kunnat påverka England att få en kommande monark som var mer vänligt inställd till Spanien eller till spanska intressen, enligt dessa dokument.

Nu blev det inte så. Spanien var på Irland, men var inte tillräckligt aktiva för att sno ön från irländarna själva eller från England. Istället för att tala spanska talar idag 98 % av irländarna på Irland engelska. 

Nämnas bör att den irländska eliten på Irland inte hade något större intresset att bli underordnade spanjorerna. Dessa irländare var lojala till sig själva i första hand. Byta England mot Spanien skulle bara byta utomstående erövrare enligt dem, undantaget den religiösa aspekten där de delade samma religion som spanjorerna. Däremot sa de inte nej till att få spanska hjälp att mota bort engelsmännen från Irland, men under förutsättning att spanjorerna sedan inte själva försökte ta över ön.


​1.9 Nedgången och slutet 1603-1646

Nedgången för både gallowglasses och rödbena soldater skedde på två sätt. Dels på grund av att eldvapen med krut blev vanligare på Irland i slutet på 1500-talet och dels efter den engelska kontrollen av Irland efter nioårskriget 1593-1603. 

År 142, på 600-talet eller år 808 uppfanns krutet i Kina. På 1200-talet spred det sig till Europa med de troligen gamla handelsvägarna. 1346 kom krutet första gången till London och England och 1361 till Irland. På 1500-talet blev krutet vanligare i England och tog riktig fart med expansionen av den engelska krutindustrin 1642-1645, vilket var i början av det engelska inbördeskriget 1642-1651. På 1500-talet började också eldvapen med krut ersätta pikar och spjut i Skottland. Fler skottar började använda eldvapen. När  eldvapen och krut blev vanligare på Irland i slutet av 1500-talet blev gallowglasses inte lika viktiga längre på ön efter nioårskriget 1593-1603.

Efter att ha deltagit i stora antal på förlorarnas sida i nioårskriget på Irland fanns heller i praktiken inget behov längre att anställa vare sig gallowglasses eller rödbena soldater på Irland efter 1603, även om det förekom undantag ända fram till 1646 respektive 1647. England hade kontroll över Irland och motståndet var krossat efter krigets slut 1603.
Engelska kontrollen ströp det irländska motståndet och efterfrågan på gallowglasses och rödbena soldater på Irland. Irländare anställde heller inte längre dessa legosoldater i konflikter med andra irländare.

Samtidigt hade gallowglasses spelat ut sin roll och sågs som ålderdomliga efter 1603. Rödbena soldater tog dock till sig eldvapen.  Efter 1603 var visserligen marknaden för skotska legosoldater på Irland inte helt stängd, men mycket begränsad. ​Betydligt färre irländare kunde eller ville anställa dem efter 1603 än innan. Dessutom behövde inte irländare inte deras kompetens längre när eldvapen blev vanligare på Irland. Det hindrade dock inte att en del färre antal irländare fortsatte att anställa dem ända till 1646, men inte i lika stor skala på första halvan av 1600-talet som på 1500-talet och tidigare. 

På 1600-talet minskade därför antalet gallowglasses och rödbena soldater drastiskt i Skottland när efterfrågan på dem sjönk dramatiskt på Irland. Dock fanns det ändå ett visst behov av dem utanför de brittiska öarna. Gallowglasses och rödbena soldater sökte sig då till andra utländska arméer under första halvan av 1600-talet. Både gallowglasses och rödbena soldater stred för den svenska armén i det trettioåriga kriget som pågick i Centraleuropa 1618-1648.
Rödbena soldater stred bl.a. med pilbågar i kriget. Men då hade de dumpat sina bara fötter och stred med skor på fötterna när representerade Sverige. De hade dock inga kläder som täckte vaderna.

I mitten av 1600-talet stred ett stort antal skotska högländare i irländska konfedererade krigen 1641-1653. De var också kända som irländska förbundskrigen och var en del av de tre kungarikenas krig 1639-1653. De skotska högländare som deltog i irländska konfedererade krigen fram till 1647 kallades ofta för rödbena soldater, men även gallowglasses deltog i krigen. I synnerhet de skotska klanmedlemmar som stred på 1640-talet fram till 1647 under Alasdair Mac Colla (1610-1647) var rödbena soldater. Han var medlem i den hebridiska klanen MacDonald of Dunnyveg som var en gren av den större klanen MacDonald.​

De sista gallowglassen stred i ett betydande antal för den gäliska irländska soldaten Owen Roe O'Neill (1585-1649) i slaget vid Benburb den 5 juni 1646 i grevskapet Tyrone i det som är dagens Nordirland.
Slaget ingick i irländska förbundskrigen. Det utkämpades mellan den irländska konfederationen under Owen Roe O'Neill på ena sidan mot en armé av skotska covenanters understödda av skotska och engelska bosättare. Slaget slutade med en vinst för de irländska konfederationen. Endast 300 av 5 000 deras män dödades, sårades eller tillfångatogs mot 2 000-3 000 skottar av 6 000 på de skotska covenanternas sida. Gallowglasses fick avsluta med en vinst innan de lade av för gott, även om det innebar att deras sista offer var skottar. Å andra sidan slöts cirkeln. Gallowglasses första offer på 1100-talet innan de började anlitas på Irland var också andra skottar.

De sista rödbena soldaterna stred i slaget Dungan's Hill i östra Irland den 8 augusti 1647 och i slaget vid Knocknanauss den 13 november 1647.

Sista spiken i kistan för gallowglasses och rödbena soldaters existens skedde när engelske Oliver Cromwell  (1599-1658) återerövrade Irland 1649-1653. Men då var skotska gallowglasses och rödbena soldater å andra sidan ersatta av andra stridande män i Skottland. Oliver Cromwell var lordprotektor över samväldet England, Skottland och Irland 1653-1658. Efter hans återerövring av Irland det blev omöjligt att anställa högländska legosoldater på Irland oavsett ifall de var gallowglasses, rödbena soldater eller andra legosoldater. Det berodde på att Cromwell tillintetgjorde deras irländska arbetsgivare och den irländska adeln samt pacifierade de skotska högländerna under en period. Han stängde helt ned både utbud och efterfrågan för uppkomsten av den typen av legosoldater som gallowglasses och rödbena soldater, även om de dog ut innan honom.


1.10 Idag

Bland en del som släktforskare idag och har skotskt eller irländskt påbrå på 1500-talet och bakåt anses det som mycket fint om de kan visa att de har en gallowglass i sitt släktträd. I synnerhet ifall om de kan visa sitt led från idag i en rakt uppstigande linje till denna gallowglass. Det är svårt, men det går. Det är ungefär som att ha en Ivanhoe eller en tempelriddare i sitt släktträd även om det fanns tiotusentals och åter tiotusentals gallowglasses i Skottland och på Irland mellan 1100-talet till 1600-talet.

Den som inte har någon gallowglass i släktträd, men som ändå är intresserad av ämnet kan bl.a. besöka flera abbeys, kyrkor och kyrkogårdar på Irland och i Skottland där det finns avbildningar och inristningar av gallowglasses i sten. Några finns i Boyle Abbey och i Dominican Abbey. Båda i grevskapet Roscommon i centrala Irland. Ett tredje exempel är kyrkogården i Kildalton i sydöstra Islay i sydvästra Argyll and Bute i södra Hebriderna i västra Skottland. Där finns en fin avbild av en gallowglass på en vägg till ruinen av Kildalton kyrka. På kyrkogården finns också en lite mer sliten stenhuggning av en gallowglass liggande på marken bredvid andra stenhuggningar. På samma kyrkogård finns Kildaltonkorset som tillverkades på andra halvan av 700-talet. På engelska heter det Kildalton Cross. Det är Skottlands bäst bevarade kelterkors från medeltiden och ett av de bäst bevarade korsen i västra Europa från åren 750-800. För att sätta det i perspektiv fanns Kildaltonkorset på plats på Islay eller någon annan ö i Hebriderna redan när de första norska vikingarna seglade in i området år 794. Ett kelterkors är ett kors med en ring runt korset. Det används bl.a. som symbol för keltisk kristendom.