1100-talet
Innehåll
1. Introduktion av anglonormandiska institutioner 1124-1153 - 1.1 Gäliskt och anglosaxiskt - 1.2 Anglonormander och slott - 1.3 Davidianska revolutionen 1124-1153 - - 1.3.1 Burghs - - 1.3.2 Högländer vs lågländer - - 1.3.3 Gregorianska reformen - 1.4 Ordet feodalism 2. Klanen Meic Uilleims revolter på 1100- och 1200-talen - 2.1 Bakgrund - 2.2 Revolterna - 2.3 William Comyn (1163-1233), Lord of Badenoch 3. Lewis schackpjäser 1150-1200 - 3.1 Schack härstammar från 500-talet - 3.2 Lewis schackpjäser hittades 1831 - 3.3 Tillverkades i Norge - - 3.3.1 Invändning från Island - 3.4 Hur kan forskarna veta de exakta årtalen 1150-1200? - 3.5 Figurerna - - 3.5.1 Komiska intryck - 3.6 Varför de begravdes i sanddynan - 3.7 Vem som hittade schackpjäserna - 3.8 På 1900- och 2000-talen Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. Översta bilden tre biskopar i Lewis schackpjäser från 1100-talet. © Copyright översta bilden: National Museums Scotland. CC. |
1. Introduktion av anglonormandiska institutioner 1124-1153
1.1 Gäliskt och anglosaxiskt
1093-1094 var Donald III (1032-1099) kung av Alba (Skottland). Han fortsatte betona de gäliska seder och bruk samt språk som anammades i östra och norra Piktland på 800-talet. Det gäliska tog emellertid fart med Piktlands efterträdare Alba i slutet på 800-taket och på 900-talet, men främst på 900-talet. 1094 ersattes Donald III på Albas tron av Duncan II (1060-1094), kung av Alba 1094-1094. Han var influerad av det anglonormandiska, men rent praktiskt infördes anglonormandiska institutioner i Alba först med David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153. 1094 ersattes Duncan II på Albas tron med Donald III som blev kung av Alba en andra gång, vilket han sedan var under åren 1094-1097. Under sin andra sejour som kung betonade Donald III återigen det gäliska. 1097 ersattes han av Edgar (1074-1107), kung av Alba 1097-1107. Tio år senare efterträddes Edgar av sin lillebror Alexander I (1078-1124), kung av Alba 1107-1124. Både Edgar och Alexander I såg till att kungariket Alba antog, anammade och efterhärmade anglosaxiska lagar, institutioner och styrelseskick 1097-1124. Det tidigare gäliska förkastades. 1.2 Anglonormander och slott 1124 efterträddes Alexander I på Albas tron av sin lillebror David I. Edgar, Alexander I och David I var helbröder. När David I blev kung av Alba 1124 var hans mål att var utvidga kungamakten till hela Alba även om det tog omkring tio år 1124-1134. Han ville också modernisera Albas militära teknologi som introduktionen av slott. Under David I:s styre 1124-1153 introducerade anglonormandiska institutioner i Alba. David I uppmuntrade normandiska och franska adelsmän att bosätta sig i Alba efter att han introducerade ett feodalt system för markinnehav med vasaller, etc. som lydde under honom i utbyte mot marker där de kunde bygga slott. Med David I började därför de första slotten att uppföras i Alba på 1120-talet efter 1124 för att kunna kontrollera Albas lågländer. Före hans tid som kung av Alba fanns det inga slott i Alba. Det fanns fornborgar och andra byggnader, men fornborgar var inte samma sak som slott. Slotten i sig i Alba hade inget eller lite med erövring att göra. De byggdes från 1120-talet efter 1124 som ett led i ett styrande anglonormandiskt system där slottsägarna kunde styra sitt omgivande geografiska område samtidigt som de var underställda kungen. Med sina vasaller kunde David I lättare styra sitt kungarike till skillnad gentemot tidigare kungar av Alba. Dessutom stärkte han sin militära makt när slottsägarna och deras lokala arméer kunde strida för honom. Med David I gick Alba därför från att vara ett anglosaxiskt styrt land med mestadels keltiskt befolkning i form av gaels mot en anglonormandifiering av både kungamakten och hur landet styrdes. 1.3 Davidianska revolutionen 1124-1153 Kung David I var utan tvekan den mest betydelsefulla personen i 1100-talets Alba. Anledningen stavas Davidianska revolutionen, på engelska the Davidian Revolution. Det är ett nutida samlingsnamn för de förändringar som pågick i Alba under David I:s styre 1124-1153. Under de här åren grundades burghs i Alba, inklusive deras deras regionala marknader. Även kloster grundades och ideal från den gregorianska reformen genomfördes. Albas kungahus och styre normandiserades också. Feodalism infördes. Normandiska och anglonormandiska (anglofranska) riddare flyttade till Alba. De första slotten började byggas i Alba. Davidianska revolutionen 1124-1153 underbyggde det senare utvecklandet av det medeltida Alba på 1100- och 1200-talen och Skottland från 1286. Förändringarna ledde till en av de mest centrala icke-infödda institutionerna i det senare medeltida Skottland. 1.3.1 Burghs Burghs var de autonoma enheter med lokalt styre i Alba och sedan i Skottland. De representerades senare i Albas parlament som grundades 1235. Burghs var bosättningar med definierade gränser och garanterade handelsrättigheter. De var också platser där kungens produkter kunde samlas in och säljas. Burghs bidrog till att understödja handeln och det allmänna välståndet i Alba och sedan i Skottland. Ingen annan institution skulle göra mer för att omforma Albas och Skottlands långsiktiga, ekonomiska och etniska form än dessa burghs med sina regionala marknader. Redan när David I var prins av Cumbrianerna 1113-1124 grundade han Albas två första burghs Roxburgh och Berwick. Förstnämnda Roxburgh ligger i Scottish Borders i sydöstra Skottland medan det sistnämnda Berwick är känd idag som Berwick-upon-Tweed och är belägen i norra England. Efter att David I blev kung av Alba 1124 grundade han ytterligare tretton burghs i Alba och ytterligare tre grundades av hans vasaller fram till 1153. Totalt arton burghs grundades i Alba 1113-1153, varav sexton 1124-1154. Dessa planerade småstäder anammade eller kom att anamma den engelska kulturen och det engelska språket eftersom inflyttade engelsmän gärna sökte sig till dessa småstäder. Sett ur det gäliska språkets perspektiv var det negativt eftersom det hade svårt att få fäste i dessa burghs. Sett över längre tid var burghs en del av en längre tids anglifiering av Alba och Skottland. Med burghs började Alba och sedan dess efterträdare Skottland att blomstra. Alba och Skottland fick ett uppsving både ekonomiskt, kulturellt, osv. med burghs. Samtidigt fanns det också andra fina kulturer inom Alba/Skottland, men utan grundandet av burghs hade Alba/Skottland under de sista århundradena av medeltiden varit mindre rikt och mer ett renodlat landsbygdsland. I för sig var Skottland delvis just det fram till 1700-talet, men utan burghs hade Skottland varit ännu mer landsbygdsland. Dessutom hade en del svenskar inte levt idag utan dessa burghs. På 1500- och 1600-talen flyttade en del skotska handelsmän, adelsmän och soldater till Sverige. Många av handelsmännen och deras skotska familjer stannade kvar och fick ättlingar i Sverige. Utan skotska burghs hade dessa skotska handelsmäns förfäder aldrig sökt sig till Skottland från början. Deras ättlingar hade aldrig hamnat i Sverige på 1500- och 1600-talen, åtminstone inte som inflyttade skotska handelsmän. Med burghs föddes också idén om högländer och lågländer som begrepp. Med burghs uppstod en tydlig tankemässig skillnad mellan de som bodde i högländerna och de som hade sina hem i lågländerna. Det uppstod ett vi mot dom. Rent geologiskt fanns högländerna och lågländerna innan 1113, men idémässigt fanns de inte före 1113. Ingen som levde i Alba före 1124 och innan dess i Strathclyde, Piktland, Dál Riata, etc tänkte på sina områden i termer av högländer och lågländer. Istället såg de sina regioner som indelade i kungariken. I det ena kungariket bodde det en kategori av människor, i det andra en annan kategori, osv. Ta Piktland innan 843 som ett bra exempel. Piktlands kungarike sträckte sig över dagens östra och norra Skottland, inklusive de högländer och lågländer som låg inom detta område. Människorna inom Piktland talade piktiska, hade piktiska seder och bruk, osv. De såg sig själva som samma sorts människor, oavsett var i Piktland de bodde. Det gällde oavsett ifall de bodde i det som är dagens högländer eller lågländer inom Piktland. 1.3.2 Högländer vs lågländer Idén om högländer och lågländer som begrepp föddes genom två komponenter. Det ena var de engelska immigranter som bosatte sig i burghs i lågländerna. De fortsatte med sina engelska kulturer och språk. Etniska inhemska albaner/skottar i dessa burghs i lågländerna anammade deras språk och kulturer. De blev anglofierade albaner/skottar. Albaner syftar på människor från Alba och inte på människor från Albanien nordväst om Grekland. Den andra komponenten var bristen av det gäliska språket i lågländernas burghs. De här två komponenterna skapade ett tydligt vi mot dem-känsla mellan de som bodde i, vid eller i närheten av lågländernas burghs och de som bodde i högländerna. Det förekom också burghs i högländerna. Burghs i lågländerna på 1100-talet och framåt medförde att Alba delades i två delar. I synnerhet kände människorna som bodde i lågländerna att det bodde en kategori människor i lågländerna och en annan typ av folk och människor i högländerna. Lågländarna uppfattade att deras kultur, språk, ekonomi, etc var annorlunda än de som bodde i högländerna. Hela idén om lågländare vs högländare var född. Den mentala gränsen mellan lågländerna och högländerna bildade över tid en ekonomisk, kulturell och etnisk gräns inom Alba. Det fortsatte 1286 med Albas efterträdare Skottland. Som alltid fanns det undantag. En del men inte alla ägare av slott i högländerna, vars omgivningar fungerade som deras egna satellitområden, kände ibland mer behörighet med den elit som bodde i lågländerna än med människor på landsbygden i högländerna. Den här etniska gränsen inom Skottland pågick i de efterföljande 700-750 åren fram till 1800-talet. 600-650 år ifall man drar gränsen från 1200-talet till 1800-talet. Lågländarna uppfattade sig som mer civila och fredliga än högländarna. De såg högländarna som mer hårdhudade och våldsamma. Den uppfattade etniska gränsen mellan lågländerna och högländerna upphörde i realiteten på grund av tre saker: a) De stora emigrantvågor av högländare som flyttade till lågländerna på 1800-talet. Där blandade de sig med varandra över tid. De, deras barn eller barnbarn fick barn med den andra gruppen. b) Med stora utvandringar av människor från hela Skottland på 1800-talet till USA, Kanada, Australien, etc. I andra länder som USA var de alla nyblivna amerikaner eller utvandrade skottar i ett land långt borta från deras födelseland Skottland. c) Utvidgningen av det brittiska imperiet på främst 1800-talet. En del skottar fick framträdande arbeten runt om i världen tack vare imperiet. Samtidigt uppfattades skillnaderna mellan högländare och lågländare betydligt mindre utomlands för skottar som befann sig i Sydafrika, Indien, Australien, etc. Lågländare, vars tidigare lågländska förfäder hade förkastat högländare i Skottland som barbarer, kunde plötsligt bli goda vänner med dem i Sydafrika, Indien, Australien, etc. 1800-talet var också en tid när lågländarna blev stolta över högländarnas kultur som exempelvis kilten, etc. Utöver det förstärktes högländarna och lågländarna ytterligare som ett folk på 1800-talet när d) stora skaror av irländare flyttade till skotska städer som Glasgow, Dundee, etc på 1800-talet. Innan var konflikten mellan lågländare vs högländare. Med de inflyttade irländarna i Skottland blev motsättningen istället mellan skottar (lågländare och högländare) vs irländare. Det dröjde ända till andra världskriget 1939-1945 innan även den gränsen nästan helt suddades ut. Med kriget blev istället tyskarna blev den nya fienden för de boende i Skottland. Dock levde motsättningen mellan skottar vs irländare ändå vidare i mindre skala under 1900-talet. Efter andra världskriget gick världen in i kalla kriget som pågick 1946-1991. Tyskland delades in i Västtyskland och Östtyskland som båda existerade 1949-1990. Västtyskland anammade en västerländsk kultur och ett västerländskt styrelseskick. De uppfattades inte längre som fiender hos skottar, åtminstone inte av de skottar som föddes på 1930-talet och senare som inte hade stridit i andra världskriget. Istället blev den nya fienden de länder i Östeuropa som inte anammade västerländsk kultur och styrelseskick. Idag är den uppfattade etniska gränsen ett minne blått mellan lågländerna och högländerna. Dock har inte de ekonomiska skillnaderna mellan dessa två områden suddats ut. Medianinkomsten är betydligt högre i lågländerna än i högländerna. Det gäller i synnerhet gentemot områden i högländernas periferi. 1.3.3 Gregorianska reformen Den gregorianska reformen var en kyrkoreform 1050-1080 som innebar att kyrkan skulle skilja sig från det världsliga ledarskapet. Den mynnade ut i investiturstriden 1076-1122 som innebar att kyrkan inte längre skulle vara underställd kungar och kejsare som var fallet i seklerna innan. Kyrkan skulle istället enbart vara underställd påven. Den här striden pågick i Europa under resten av medeltiden. Både kejsarna och påvarna menade att de fick sin makt från gud och att resten av människorna därför borde vara underställda dem. I Europa ledde den gregorianska reformrörelsen till hårda motsättningar mellan kejsar- och kungamakter på ena sidan och påvedömet på den andra sidan. I Alba genomfördes ideal från den gregorianska reformen. 1.4 Ordet feodalism En del svenska och brittiska nutida historiker gillar inte att använda ordet feodalism på medeltida kungariken eftersom det finns motsättningar i begreppet. Ordet överdriver karaktären hos de medeltida samhällenas system. Det tar heller inte hänsyn till regionala skillnader eller dynamiska inslag. Det är är heller inget heltäckande samhällssystem som kan appliceras på hela det medeltida Europa, enligt kritiker av begreppet. De hävdar att man istället bör titta på hur samhällena såg ut land för land. Förespråkarna av begreppet feodalism, av vilket det också finns många av i Storbritannien, hävdar att begreppet är en förenkling som samtidigt ger ett hum om vilket typ av samhällssystem som åsyftas trots begreppets brister. |
2. Klanen Meic Uilleims revolter på 1100- och 1200-talen
- en serie av revolter mot Albas kungar
- en serie av revolter mot Albas kungar
2.1 Bakgrund
På andra halvan av 1100-talet och i början på 1200-talet revolterade klanerna Meic Uilleim (MacWilliams) och MacHeths mot Albas kungar. På 1200-talet mot Alexander II (1198-1249), kung av Alba 1214-1249. Kungariket Alba blev kungariket Skottland 1286. För att förstå varför de revolterade berättas här först bakgrunden. Klanen Meic Uilleim var ättlingar till William fitz Duncan (1090/1094-1147), Mormaer of Moray 1130-talet till 1147. Han var också prins av Alba. Klanen Meic Uilleim uppkallades efter denna William fitz Duncan. Uilleim är modern skotsk gäliska för William medan mac Uilleim är modern skotsk gäliska för MacWilliams eller på motsvarande svensk översättning Williamsson eller Vilhelmsson. När klanen Meic Uilleim fanns på 1100- och 1200-talen kallade de däremot sig för meic Uilliam och mac Uilliam med bokstaven a och inte bokstaven e inom namnen Uilliam och Uilleim. Dessutom stavades det andra i:et i omvänd ordning i namnet gentemot idag. I det medeltida namnet Uilliam var det andra i:et före bokstaven a medan i det nutida Uilleim är det andra i:et istället efter bokstaven e, dvs. iam respektive eim i slutet på namnen. Uilliam = medeltidsgäliska Uilleim = modern skotsk gäliska Meic Uilleim som används idag för klanen är därför en modernisering av deras namn. William fitz Duncan som klanen uppkallades sig efter var son till Duncan II (1060-1094), kung av Alba 1094-1094 och hans fru Ethelreda av Northumbria (f. 1067/1072 och d. på 1100-talet), drottninggemål av Alba 1094-1094. Duncan II var i sin tur son till Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 och dennes första fru, den norskfödda Ingibiorg Finnsdottir (f. före 1038 och d. 1069), drottninggemål av Alba 1058-1069. Malcolm III var farfar till William fitz Duncan. 2. Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093 - farfar 1. Duncan II (1060-1094), kung av Alba 1094-1094 - far 0. William fitz Duncan (1090/1094-1147), Mormaer of Moray 1130-talet till 1147 och prins av Alba. Det är allmänt känt att klanen Meic Uilleim var av gäliskt ursprung hos deras förfäder på Duncan II:s sida. De hade också påbrå från Alba, England och Skandinavien på Duncan II:s fru Ethelreda av Northumbrias sida. Klanen hade även norskt påbrå från Duncan II:s mamma Ingibiorg Finnsdottirs sida. Duncan II var äldre halvbror till Alexander I (1078-1124), kung av Alba 1107-1124. De hade samma pappa i Malcolm III, men hade olika mammor. Medan Duncan II var son till Ingibiorg Finnsdottir var Alexander I son till ungerskfödda Margaret av Wessex (1045-1093), drottninggemål av Alba 1070-1093. När Alexander I var kung av Alba var William fitz Duncan till och med utsedd som arvinge för att ta över Albas tron den dagen Alexander I dog. Henry I (1068-1135), kung av England 1100-1135, föredrog emellertid Duncan II:s yngre halvbror David I som efterträdare efter Alexander I, vilket han också blev 1124. Medan klanen Meic Uilleims förfäder är kända är däremot klanen MacHeths härstamning vida omdebatterat. Gemensamt för alla teorier är att klanen MacHeths härstammade ifrån Máel Coluim MacHeth. Frågan är dock vem Máel Coluim MacHeth härstammade ifrån. Enligt en teori var han ättling till Beth, Mormaer of Ross, också känd som a) Mormaer Beth, b) Áed, Mormaer of Ross, c) Eth, Mormaer of Ross och d) Aéd of Ross (d. 1130 eller senare). Beth betyder liv. Det var möjligen en variant av Heth som i sin tur ofta användes för det gäliska namnet Áed, ibland kanske också för MacBethad. Enligt en annan teori var Máel Coluim MacHeth i själva verket Máel Coluim mac Alaxandair (fl. 1124-1134), också känd som Malcolm. Enligt den teorin var Máel Coluim MacHeth och Máel Coluim mac Alaxandair samma person. Personen Máel Coluim mac Alaxandairs ursprung är däremot inte omtvistad. Där är båda teorierna överens. Det är allmänt accepterat att Máel Coluim mac Alaxandair var en utomäktenskaplig son till Albas kung Alexander I. Ifall Máel Coluim MacHeth och Máel Coluim mac Alaxandair var samma person betydde det att också klanen MacHeths var av kungligt påbrå i form av ättlingar till Albas kung Alexander I och dennes pappa kung Malcolm III, enligt den andra teorin. Ifall Máel Coluim MacHeth och Máel Coluim mac Alaxandair var en och samma person var klanerna MacHeths och Meic Uilleim dessutom nära släkt med varandra. Båda klanerna härstammade då från Malcolm III. MacHeths ifrån Malcolm III:s son Alexander I och Meic Uilleim ifrån Malcolm III:s son Duncan II. Var Máel Coluim MacHeth och Máel Coluim mac Alaxandair däremot två helt olika personer, som den första teorin om MacHeths ursprung hävdar, härstammade inte klanen MacHeths från Alexander I. I alla fall var de inte ättlingar till honom genom hans son Máel Coluim mac Alaxandair. Istället var de ättlingar till Beth, Mormaer of Ross. 2.2 Revolterna Engelska medeltida historikern William av Malmesbury (1095-1143) hävdade på 1100-talet att klanen Meic Uilleims förfader Duncan II föddes utanför äktenskapet som son till Malcolm III och en kvinna. Den hållningen anammades sedan på 1100- och 1200-talen av ättlingar till Malcolm III och hans andra fru Margaret av Wessex. De ville inte att Duncan II:s ättlingar i klanen Meic Uilleim skulle kunna göra anspråk på Albas tron på 1100- och 1200-talen. Med Duncan II som född utanför äktenskapet var det svårare för Meic Uilleim att ha några sådana krav eller ambitioner. Idag anses det att Duncan II föddes inom äktenskapet mellan Malcolm III och hans första fru Ingibiorg Finnsdottir. Föräldrarna gifte sig 1054-1058 eller 1057-1058. Duncan II föddes några år senare 1060 inom föräldrarnas äktenskap. Enligt dagens historiker finns det inget som tyder på att Duncan II någonsin uteslöts från den kungliga successionsordningen och tronföljden. Det talar för att han föddes innanför äktenskapet som son till Malcolm III och Ingibiorg Finnsdottir. Hade Duncan II istället fötts utanför äktenskapet hade det blivit svårare för honom att bli kung 1094. Se kungar och drottningar för utförligare resonemang i denna fråga. På 1100-talet tog David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153, ifrån bl.a. klanen Meic Uilleim arvsrätten till att bli kungar av Alba. David I var en yngre halvbror till Duncan II som klanen Meic Uilleim härstammade ifrån. David I och Duncan II hade samma pappa i Malcolm III, men hade olika mammor i Margaret av Wessex respektive Ingibiorg Finnsdottir.. År 1130 såg David I dessutom till att klanen Meic Uilleim inte kunde bli Mormaer of Moray och ta herraväldet över Mormaerdom of Moray i norra Alba, också känt på svenska som kungariket Moray och på engelska som the Kingdom of Moray. David I löste det genom att han upplöste lordshipet. Det gick inte längre att fortsätta vara eller att bli Mormaer of Moray. Även klanen MacHeths förlorade sina rättigheter, i synnerhet efter 1168 till makten i provinsen Ross i norra Alba. Detta ledde till att båda klanerna Meic Uilleim och MacHeths revolterade mot Albas kungar på 1100-talet, inte minst på andra halvan av 1100-talet. De ville ha tillbaka sina maktbefogenheter som de ansåg sig hade rätt till. Revolterna fortsatte ända in på 1200-talet mot efterföljande kungar av Alba. 1215 tog Meic Uilleims klanhövding Domnall Bán (d. 1215) och MacHeths klanhövding Cináed (Kenneth) (d. 1215) hjälp av en irländsk prins för att försöka störta Alexander II som var kung av Alba 1214-1249. Vad den är irländska prinsen hette är okänt. Deras försök att störta Alexander II misslyckades dock. De besegrades av Ferchar mac in tSagairt, också känd som Farquhar MacTaggart och senare känd som Fearchar, Earl of Ross 1223-1251. Han är förfader till dagens skotska klan Ross. Fearchar dödade de båda klanhövdingarna. Han skickade därefter deras avhuggna huvuden till Alexander II som bevis för att de var döda. Efter 1215 var klanen MacHeths utraderad från samtida medeltida historieböcker och skrifter på 1200-, 1300- och 1400-talen. De nämndes inte längre efter 1215. Det förklaras med något av: a) Efter 1215 fanns det ingen manlig arvinge som gjorde anspråk för att bli mormaer för provinsen Ross. Efter 1215 hade klanen eventuellt bara kvinnliga ättlingar som gifte in sig med andra klaner eller bara kvinnliga ättlingar och äldre manliga ättlingar som inte var intresserade av att bli mormaers. Klanens namn försvann därför i skrifterna efter 1215. b) De nu överlevande skriftliga registren är ofullständiga. Gamla förteckningar har försvunnit genom åren eller brunnit upp i någon brand. c) Klanen fanns efter 1215, men deras klanmedlemmar eller representanter för klanen registrerades aldrig i samtida medeltida register. Möjligen för att de efter 1215 var spekulativt en mycket liten, fattig och obetydlig klan. d) Alla överlevande medlemmar ur klanen togs som slavar, enligt spekulationer från en del historiker på 2020-talet. Antingen togs de i sådant fall som slavar för att bygga slott inom Alba eller togs de som slavar och sedan fördes till den europeiska kontinenten där de såldes. Omkring år 1200 var slaveriet på pappret obefintligt i det som är dagens Storbritannien. I verkligheten uppfördes ett och annat slott i Alba/Skottland ända till 1600-talet med slavar som i första hand kom från Alba/Skottland. Det var fullt möjligt att detta öde också hade kunnat drabba alla medlemmar i klanen MacHeths efter 1215. Efter 1215 fanns däremot klanen Meic Uilleim fortfarande kvar och levde vidare. Efter att deras klanhövding Domnall Bán mördades 1215 fortsatte deras medlemmar att vara missnöjda. De ansåg sig illa behandlade och fortsatte sin kamp för att få tillbaka sina rättigheter. På 1220-talet revolterade Gille Escoib Meic Uilleim, också känd som a) Gille Escoib och b) Gillescop Meic Uilleim, och hans söner mot Alexander II. Gille Escoib var barn eller mer troligt barnbarn till Domnall Bán. Enligt abboten Walter Bower (1385-1449) skedde revolten 1223, men idag är historiker överens om att den började 1228 och avslutades 1229. Revolten slutade med att antingen: a) Förrådde Gofraid den egna klanen Meic Uilleim, vilket gjorde att William Comyn (1163-1233), Lord of Badenoch 1229-1233, Earl of Buchan 1214-1233 och Justiciar of Scotia 1205-1233, och hans män kunde gripa och döda Gille Escoib och hans söner. Gofraid var bror till den döda Domnall Bán. Han var också farbror eller mer troligt farfars bror till Gille Escoib. Gofraid var inte samma person som Gofraid mac Domnaill (d. 1211/1212). Den senare var också känd som a) Guthred, b) Godfrey MacWilliam och c) Guthred son of Macwilliam. Gofraid mac Domnaill var son till Domnall mac Uilleim. Eller: b) Blev Gille Escoib och hans söner besegrade och dödade av nämnda William Comyn och hans män utan att Gofraid var inblandad. Oavsett alternativ, a) eller b) ovan, var William Comyn och hans män skoningslösa mot klanen Meic Uilleim och deras klanmedlemmar. De dödade varenda en, inklusive klanens män, kvinnor och barn. Ingen kom undan. De som tog till flykten och flydde till andra delar av Alba spårades upp och mördades. Oskyldiga klanmedlemmar i Meic Uilleim fick sätta sina liv till. Den sista kvarvarande och överlevande familjemedlemmen av klanen Meic Uilleim var en liten flicka (d. 1229/1230). Flickan var bara ett litet nyfött spädbarn och dotter till antingen Gille Escoib eller till någon av hans söner. Spädbarnet mördades 1229 eller 1230 i Forfar i Angus i östra Alba. Men istället för att döda den lilla flickan direkt, efter att kungens män eller anhängare tog henne, togs hon levande till ett marknadskors som fanns i Forfar. Marknadskors är känt på lågskotska som mercat cross och på engelska som market cross. De var enskilda pelare som fanns och fortfarande finns i de skotska städer, småstäder och byar som historiskt fick rätten att hålla regelbundna marknader eller mässor och som var beviljade av den sittande monarken, biskopen eller av en baron. Efter att den lilla flickan togs till marknadskorset i Forfar 1229/1230 samlades en folksamling av både män och kvinnor, yngre som äldre, vid platsen. En offentlig utropare började sedan med en mindre monolog som hyllade kungen Alexander II. Utroparen förklarade sedan vad som hände de och deras familjer som satte sig upp mot kungen. Utroparen avslutade monologen med att han förkunnade att flickan inte längre fick leva eftersom hon tillhörde klanen Meic Uilleim som hade försökt störta Albas kung. Därefter tog flickans kommande bödel tag i spädbarnets fötter och svingade hennes kropp och huvud med full kraft mot pelaren på marknadskorset medan folksamlingen såg på. Enligt den engelska krönikan Lanercost Chronicle krossades skallen och spädbarnets hjärna ploppade ut på marken nedanför pelaren. Hon var stendöd. Efter den lilla flickans död var alla familjemedlemmar av klanen Meic Uilleim döda. Lanercost Chronicle som nämndes var en nordlig engelsk historiekrönika för åren 1201-1346 i Alba/Skottland och England. Den skrevs i två omgångar med en första på 1200-talet och en andra kompletterande på 1300-talet. Med alla medlemmar ur klanen Meic Uilleim utrotade 1229/1230 fanns det inte några kvarvarande medlemmar och ättlingar som kunde försöka ta över Albas tron i framtiden. Tänket var att döda dina rivaler och deras ättlingar. Då kan de inte störta dig. Det sista kung Alexander II ville ha var en son, sonson eller dotterson till en legitim rival som utmanade honom eller hans efterträdare om kungatronen. Med alla medlemmar döda ur klanen Meic Uilleim döda 1229/1230 lämnade det dörrarna öppna för andra att ta över deras marker i Alba. Nämnda William Comyn, han som var Lord of Badenoch 1229-1233, passade på och tog över klanens Meic Uilleims marker. Eventuellt fördes Meic Uilleims marker först över till Alexander II och den skotska kronan. Därefter gav kungen eventuellt sedan markerna till William Comyn som belöning för att han hindrade Meic Uilleims revolt mot honom. Vem var då denna William Comyn? 2.3 William Comyn (1163-1233), Lord of Badenoch 1163 föddes William Comyn i Altyre i Moray. Han var ett av sju barn till Richard Comyn (f. 1115-1123 och d. 1179-1182) och Hextilda of Tynedale (f. (f. 1112-1122 och d. 1149-1189 eller f. 1122 och d. 1182). Hextilda var också känd som Hextilda FitzUchtred och Hextilda FitzWaldeve. Hon var dotter till Uchtred, Lord of Tynedale och hans Bethóc ingen Domnaill (1080-1160), också känd som Bethoc ingen Domnaill Bain. Bethoc var dotter till Donald III (1032-1099), kung av Alba 1093-1094 och 1094-1097. Donald III var mormors far till William Comyn. f = far m = mor 3. Donald III (1032-1099), kung av Alba 1093-1094 och 1094-1097 - mmf 2. Bethóc ingen Domnaill (1080-1160) - mormor 1. Hextilda of Tynedale (1112-1122 till 1149-1189 el. 1122-1182) - mor 0. William Comyn (1163-1233), Lord of Badenoch 1229-1233 Är man ättling till Donald III är man också ättling i rakt nedstigande led till Kenneth MacAlpin (810-858), kung av Piktland 843-858 (848-858) och Skottlands första officiella kung enligt traditionen, även om kungariket inte Skottland fanns då. 11. Kenneth I MacAlpin (810-858), kung av Piktland 843-858 (848-858) - mmffmffffff 10. Constantine I (836-877), kung av Piktland 862-877 - mmffmfffff 9. Donald II (f. 869-871 och d. 900), kung av Piktland/Alba 889-900 - mmffmffff 8. Malcolm I (f. 889-900 och d. 954), kung av Alba 943-954 - mmffmfff 7. Kenneth II (932-995), kung av Alba 971-995 eller kung av Alba 971-973 och 977-995 - mmffmff 6. Malcolm II (954-1034), kung av Alba 1005-1034 - mmffmf 5. Bethóc - mmffm 4. Duncan I (1001-1040), kung av Alba 1034-1040 - mmff 3. Donald III (1032-1099), kung av Alba 1093-1094 och 1094-1097 - mmf 2. Bethóc ingen Domnaill (1080-1160) - mormor 1. Hextilda of Tynedale (1112-1122 till 1149-1189 el. 1122-1182) - mor 0. William Comyn (1163-1233), Lord of Badenoch 1229-1233 Kenneth MacAlpin var mormors farfars morfars farfars farfars far till William Comyn. Elva led tillbaka. Under sin levnad gjorde William Comyn sig en förmögenhet när han hjälpte William I (1143-1214), kung av Alba 1165-1214, att kämpa mot klanen Meic Uilleim i norra Alba som försökte ta över Albas tron. Under sitt liv var William Comyn bl.a. Sheriff of Forfar 1195-1211, Justiciar of Scotia 1205-1233, Warden of Moray/Guardian of Moray 1211-1212, Earl of Buchan 1214-1233 och Lord of Badenoch 1229-1233. Åren 1193-1204 var William Comyn gift med Sarah Fitzhugh (f. 1155-1160 och d. 1204). Sarah dog 1204 och några år senare gifte William om sig med en ny kvinna. 1209-1212 till 1233 var William därför gift med Marjory (1184-1243/1244), Countess of Buchan, även känd som Margaret Colhan of Buchan. William Comyn fick tretton barn totalt, varav sex barn med Sarah Fitzhugh och sju barn med Marjory. 1229/1230 var William Comyn med och utrotade klanen Meic Uilleim. 1229 tog han över eller fick deras marker av Alexander II. Eventuellt kom William Comyn också över Ruthven Castle som uppfördes 1229 i Ruthven i Badenoch i Highland, såvida han inte byggde det själv. Ruthven Castle låg 320 meter nordöst om dagens centrala Ruthven i Badenoch. Det låg också 1,8 km söder om Kingussie i sydöstra Highland. Slottet revs 1451, men ersattes med ett nytt slott 1459. Det andra slottet förstördes kraftigt 1689. 1719-1721 uppfördes Ruthven Barracks på platsen som blev delvis förstörda 1746, men vars ruiner fortfarande finns kvar. De är ganska kända idag. Ruthven Castle i Highland var inte samma slott som Ruthven Castle i Angus. 1233 dog William Comyn i Buchan i nordöstra Aberdeenshire. Han begravdes i klostret Deer Abbey som han själv grundade 1219. Han fick många ättlingar. En av dem var Robert II (1316-1390), kung av Skottland 1371-1390. William var Robert II:s mormors farmors far. 5. William Comyn (1163-1233), Lord of Badenoch 1229-1233 -mmfmf 4. Elizabeth Comyn (1223-1267) - mmfm 3. Domhnall I (f. 1250 och d. 1297-1302), Earl of Mar 1276-1301 - mmf 2. Isabella av Mar (1277-1296) - mormor 1. Marjorie Bruce (1296-1316) - mor 0. Robert II (1316-1390), kung av Skottland 1371-1390 Robert II är i sin tur förfader till många av dagens europeiska kungahus som de brittiska, svenska, danska, norska och spanska. Deras nu levande kungar och regerande drottningar har naturligtvis ingenting att göra med att hela klanen Meic Uilleim mördades i Alba 1229/1230. Nuvarande regenter levde inte på 1200-talet. De har ingen skuld. Däremot har dagens kungahus i Storbritannien, Sverige, etc en gemensam förfader i William Comyn som med sina män såg till att helt utrota klanen Meic Uilleim från jordens yta. Många av klanens medlemmar var dessutom oskyldiga som exempelvis deras kvinnor, barn och de män som inte deltog i revolterna. 790-850 år senare berättas klanen Meic Uilleims historia fortsatt vidare. Denna ädla klan från Alba dog en grym död. Genom att deras historia fortsätter att berättas vidare kommer minnena över dem att fortsätta kommas ihåg, enligt ett par moderna historiker. |
3. Lewis schackpjäser 1150-1200
Ovan, två kungar och en biskop (löpare). Varje pjäs är inte den andra lik. Båda kungarna sitter på två kungatroner med ryggstöd medan biskopen står upp. Båda kungarna bär på kronor på sina huvuden medan biskopen har en mitra som huvudbonad. Kungen till vänster och kungen i mitten har, baktill utanför bild, långt hår som går ned till deras ryggar. Men deras hår ligger inte stripigt utan är inrullat och flätat. Deras hår hänger ned i fyra olika separata flätade sektioner på deras baksidor. Biskopen till höger har däremot prydligt kortklippt hår baktill. Kungen till vänster bär klädesplagget dalmatika under en lång mantel medan kungen i mitten bär en tunika under en mantel. Biskopen till höger bär påvliga liturgiska kläder.
Kungen till vänster och biskopen till höger har andra näsor än kungen i mitten. Kungen till vänster har mustasch/skägg, men inte på hakan. Kungen i mitten däremot har skäggväxt på hakan. Biskopen har ingen mustasch eller skägg. De båda kungarna har olika design på sina svärd. När kungen till vänster användes på 1100-talet var pjäsen röd, åtminstone var hans krona röd vars små rester av det röda syns än. I vänster hand från sitt håll håller biskopen en enklare kräkla, också känd som biskopsstav. Med höger hand välsignar han den som tittar på honom. © National Museums Scotland. CC. |
Ovan, tre drottningar. Alla tre sitter på troner med ryggstöd. Alla tre har kronor på sina huvuden, men drottningen i mitten har en annan krona än de andra två. Drottningen till vänster och drottningen i mitten har baktill, utanför bild, hår som går ned till deras ryggar med X-formade håruppsättningar som sitter fast med hårspännen. De påminner om tofsar med hårspännen, vars nedre del av tofsarna delar sig till både vänster och höger. Enligt en del uppgifter ska det vara flätor därbak som sitter fast med hårspännena även om det inte ser ut som flätor. Drottningen till höger däremot bär en huvudduk under sin krona. Baktill går tyget ned till en bit nedanför hennes axlar.
Drottningen till vänster bär en lång mantel under en lång gown som går ned till fötterna. Drottningen i mitten bär en lång mantel med en gown som går ned till över knäna. För att täcka underbenen och fötterna bär hon på ett kjolliknande underplagg. Kjolar som plagg har burits på en del platser i Europa sedan minst 5 700-4 500 f.Kr. Drottningen till höger bär också på en mantel. Drottningen i mitten har annan näsa än de andra två. Ögonen sitter också längre ifrån varandra på drottningen i mitten än på de andra. Drottningen i mitten har även fler armband på båda sina armar än de andra två. Drottningen till höger håller i ett dryckeshorn eller i ett horn för förvaring av mynt, vilket inte de två andra gör. © National Museums Scotland. CC. |
Ovan, till vänster en riddare på häst, motsvarande springare (häst) i schack. Han bär på klädesplagget gambeson som är ett vaderat livplagg. I hans fall täcker det från halsen ned till fötterna. På huvudet bär han en konisk hjälm. Han har helskägg eller bockskägg. Hans hår går ned till halsen eller axlarna. I vänster hand håller han en sköld och i höger hand bär han på ett spjut. Bilderna i mitten och till höger föreställer bönderna i schack. Bondepjäsen i mitten har en delvis rund topp och plana sidor. Framsidan ser ut som en dekorerad runsten utan text. Bönderna till höger har däremot spetsigare toppar, är avskalade på sidorna och är åttkantiga. © National Museums Scotland, CC, Nachosan, CC och Otavio1981 / Finlay McWalter, CC.
|
Ovan, vakter som motsvarar tornen i modernt schack. Vakt ett och vakt tre är samma figur, men sedd från olika vinklar. Alla vakterna bär på på klädesplagget gambeson som går från deras halsar och ned till deras fötter. Alla vakterna har koniska hjälmar, bär på sköldar i vänstra händerna och svärd i sina högra händer. Vakten i mitten har hår som baktill går ned till nacken. Vakterna till vänster och höger, som är samma figur, har däremot kortare hår. Vakten i mitten har ett annat mönster på sin sköld än vakten till höger.
Hos tillverkarna 1150-1200 sågs båda vakternas ansiktsuttryck som ett uttryck för styrka och våldsamhet. Även en grad av upprymd vildhet hos vakten i mitten som är en bärsärk, vilket antingen var a) en stridskämpe som svurit trohet till guden Oden och i närkamp fick dennes eller något vilddjurs stridstemperament som vargen eller björnen, eller b) en kringströvande våldsverkare som utmanade människor till tvekamp. Bärsärkare stred ofta ursinnigt och som i trans, ibland efter att ha tagit något berusande medel. Många stred utan rustning. Vakten i mitten biter på sin sköld. Han biter inte av nervositet. Han biter för att han är uppjagad och taggad för en kommande strid som den bärsärk han är. Bärsärkare framställdes ofta i fornnordiska sagor med att de bet på sina sköldar innan kommande strider. © National Museums Scotland. CC. |
Ovan, ebb i bukten Camas Uig (Uig Bay) på västra Lewis i Yttre Hebriderna där Lewis schackpjäser
officiellt hittades 1831. När de hamnade i en sanddyna var vattennivån nedanför högre än vad den är idag.
officiellt hittades 1831. När de hamnade i en sanddyna var vattennivån nedanför högre än vad den är idag.
Andra hävdar att schackpjäserna hittades i Mealista 1780 eller 1831. Mealista ligger 12,4 km sydsydväst
om Camas Uig. Ovan, Mealasta beach som är en ungefär 134 meter lång sten- och sandstrand, varav ca
76 meter är sandstrand. Stranden är en av Mealistas flera stränder på västra Lewis. © Peter Moore. CC.
om Camas Uig. Ovan, Mealasta beach som är en ungefär 134 meter lång sten- och sandstrand, varav ca
76 meter är sandstrand. Stranden är en av Mealistas flera stränder på västra Lewis. © Peter Moore. CC.
3.1 Schack härstammar från 500-talet
Schack som spel härstammar från början av 500-talet och nordvästra Indien i form av schackets föregångare chaturanga. Samtidigt anses chaturanga vara den äldsta formen av schack. Dock hävdar också flera andra länder att det var de som uppfann schacket i någon form. Från Indien spred sig spelet västerut genom sidenvägen. År 600 kom spelet till Persien väster om nordvästra Indien. Därifrån spred sig schack senast på 800-talet västerut via Alexandria i norra Egypten till resten av Nordafrika med kust till Medelhavet. Omkring år 800 hade schack också spridit sig österut till Kina genom sidenvägen. Till Västeuropa och Ryssland spreds schack genom minst tre större res- och handelsrutter, varav första gången skedde på 800-talet. Inom Europa introducerades schack först till Spanien och därefter till Italien, Portugal och Grekland. Till Spanien spred sig schack på 800-talet genom människor som flyttade från Nordafrika till södra Spanien. Från södra Spanien spred sig schack därefter till södra Portugal. På 900-talet spred sig schack från Nordafrika till Sicilien och sedan norrut till resten av Italien.Till Grekland kom schack genom handelsmän och andra människor som reste från västra Asien via Turkiet till Grekland. Senast i slutet på 900-talet hade schack också spridit sig från Medelhavet till Schweiz. År 1000 hade schack spridit sig till större delen av hela Europa. På 1200-talet förändrades spelet schack i södra Europa. På mitten av andra halvan av 1400-talet utvecklades schack i Spanien och Italien till ungefär till sin nuvarande form, vilket sedan anammades i resten av Europa. På 1800-talet standardiserades schackets moderna regler. 3.2 Lewis schackpjäser hittades 1831 År 1831 hittades Lewis schackpjäser officiellt i en hällkista som låg i en sanddyna vid bukten Camas Uig (Uig Bay) i Uig parish (socken) nära byn Ardroil på Lewis västkust. Ardroil är känt på skotsk gäliska som Eadar Dhà Fhadhail. Lewis schackpjäser var en samling schackpjäser som tillverkades någon gång under åren 1150-1200 e.Kr. På engelska är de kända som Lewis chessmen. Lewis som de är uppkallade efter kallas också för Isle of Lewis, vilket är den norra delen av den stora ön Lewis and Harris som ligger i norra Yttre Hebriderna i nordvästra Skottland. En hällkista är en rektangulär stenkammare eller gravbyggnad från den senare delen av yngre stenåldern som kallas för senneolitikum. Hällkistor förekom även under bronsåldern och järnåldern som gravkammare i rösen, högar och stensättningar, men var då oftast i mindre format än de neolitiska. Schackfigurerna som hittades i hällkistan vid Camas Uig 1831 bestod av nästan hela fyra uppsättningar pjäser till schackspel, undantaget bönderna. När de officiellt hittades 1831 var de fördelade med 8 kungar, 8 drottningar, 16 biskopar (löpare), 15 riddare (springare/hästar), 12 vakter (torn) och 19 bönder. Bönderna var 3,5 till 5,8 cm höga, medan övriga pjäser var mellan 7 och 10,2 cm höga. Totalt hittades 93 delar, varav 78 var schackpjäser, 14 brädspelpjäser till andra spel samt ett spänne med dekorerade löv som kunde användas till en väska. 2019 tillkom det en bit av en vaktpjäs. Sedan 2019 består samlingen av 79 schackpjäser och 94 delar, varav 13 vakter. För att kunna bilda fyra hela schackspel var antalet kungar, drottningar och biskopar rätt i antal 1831. Däremot hade det behövts sexton och inte femton riddare, sexton och inte tolv vakter (1831) eller tretton vakter (2019) samt åtminstone i modernt schack sextiofyra och inte nitton bönder för att göra uppsättningen komplett till fyra schackspel. 16 bönder/schackspel x 4 schackspel = 64 bönder. De nitton befintliga bönderna var enklare gjorda. De upp till fyrtiofem bönderna som saknades kunde, när schackpjäserna användes på medeltiden, i värsta fall ersatts med vanliga små fina runda stenar. David H. Caldwell et al. på National Museums Scotland som nämns ett par gånger längre ned hävdade 2011 att det saknades fyrtiofyra bönder. David H. Caldwell är också känd som Dr David Caldwell. En del andra forskare på 2010-talet hävdade emellertid att det totalt bara saknades omkring ett dussintal schackpjäser. De menade att det fattades en riddare, tre till fyra vakter och sju till åtta bönder. Stämde det behövdes det tjugosex till tjugosju bönder för att göra hela bondeuppsättningen komplett till fyra schackspel för den typen av schack som spelades med Lewis schackpjäser på 1100- eller 1200-talen. 19 befintliga bönder + 7 eller 8 bönder som saknades = 26-27 bönder. De flesta forskare på 2010-talen var emellertid överens om att det fattades fyrtiofem bönder för att göra uppsättningen komplett till fyra hela schackspel. Däremot räckte de nitton bönderna till ett schackspel med sexton bönder. Forskare på 2010-talet uteslöt dock inte att alla de 78-79 schackpjäserna kunde komma från fler än fyra uppsättningar av schackspel. 3.3 Tillverkades i Norge Forskning på 2010-talet med David H. Caldwell et al. på National Museums Scotland i spetsen visade att 92 av de 93 delarna som fanns i samlingen fram till 2018 tillverkades och höggs ut av troligen fem olika hantverkare. Osäkert huruvida det också gällde den 94:e delen i form av den vaktpjäs som blev en officiell Lewis schackpjäs 2019. Alla de fem hantverkarna som gjorde nittiotvå av delarna arbetade dessutom förmodligen på samma verkstad i Trondheim i Norge. Det finns en enhetlighet hos hela den stora uppsättningen. Bara en av de nittiotre ursprungliga delarna sticker ut mot de andra. Det är en kung som ser lite annorlunda ut än de övriga kungarna. Den kungen tillverkades förmodligen i en verkstad någon annanstans. Eventuellt i gjordes den i en annan verkstad i Trondheim eller rentav i en annan stad i Norge. Tillverkades inte alla Lewis schackpjäser i Trondheim gjordes de eventuellt i Bergen i Norge. British Museum i London hävdade också att schackpjäserna förmodligen gjordes i Trondheim. Både de och andra nutida forskare tror att Lewis schackpjäser tillverkades av hantverkare i Trondheim någon gång under åren 1150-1200 eftersom: a) De flesta av Lewis schackpjäser är utsökt snidade figurer från valrossbetar och några få är från valtänder. Det var material som fanns i norra Europa. Det talar för att schackpjäserna var från just norra Europa. b) Yttre Hebriderna tillhörde Norge på 1100-talet, vilket tyder på att schackpjäserna var från Norge eller regioner runt om i Europa som Norge hade kontakt med. c) Det stora antalet schackpjäser och deras brist på slitage tyder på att samlingen fraktades av en handlare på ett handelsfartyg. Förmodligen för att de redan sålts till en beställare på destinationsorten och skulle fraktas dit med fartyget eller att de inte sålts, men att handlaren planerade sälja dem på plats i destinationslandet. Hade de nått sin destinationsort hade de förmodligen delats upp i fyra delar med pjäser till fyra uppsättningar av schack. Det fanns ingen anledning för en köpare att exempelvis ha åtta kungar när han eller hon behövde två kungar för att spela schack. Hade schackpjäserna inte transporterats eller ägts av en handelsman som inte skulle sälja dem hade de förmodligen varit i färre antal. De hade också varit mer slitna. Mängden pjäser och bristen på slitage tyder också på att de hamnade i hällkistan vid Camas Uig redan på omkring 1150-1200 eller i början på 1200-talet. Där låg de sedan troligen orörda i ca 614-681 år fram till 1831 när de hittades. Hade de hamnat i hällkistan på låt säga 1300- eller 1400-talen hade antalet pjäser sannolikt varit färre i antal eftersom en del hade försvunnit genom åren sedan de tillverkades 1150-1200. De hade också varit betydligt mer slitna efter 100-300 års användande och spelande av schack från 1150-1200 till 1300- eller 1400-talen. d) Under mitten av medeltiden låg platsen där Lewis schackpjäser hittades, dvs. Yttre Hebriderna, vid den beresta handelsvägen mellan Norge och det som är dagens västra Skottland. Det tyder på att schackpjäserna fraktades av ett handelsfartyg från Norge. Möjligen på väg från Norge via Yttre Hebriderna och i första hand till Irland, i andra till Isle of Man, i tredje hand till det som är nuvarande nordvästra, västra eller sydvästra Skottland. Eventuellt i fjärde hand från Norge via Yttre Hebriderna till Wales eller sydvästra England. På Irlands östkust fanns det många städer som Dublin som hade många och stora förmögna norska populationer. De eller deras förfäder flyttade dit under vikingatiden. e) En trasig drottning i liknande stil hittades vid en utgrävning av Erkebispegården i Trondheim i Norge. Gården är också känd på svenska som Ärkebiskopsgården samt på engelska som the Archbishop's Palace och the Archbishop's Residence. Erkebispegårdens äldsta delar är från 1161. Senare under medeltiden byggdes gården ut flera gånger. Byggnaden finns kvar än. Den trasiga drottningen på Erkebispegården var bruten på ett sätt som tydde på att den höll på att tillverkas och inte var klar. Det talar för att också Lewis schackpjäser tillverkades och ursprungligen kom från Trondheim eftersom de hade liknande design. f) På utgrävningen på Erkebispegården hittades en geometrisk drakformad sköld som hade liknande design som finns på några av de sköldarna som en del av Lewis schackpjäser bär på. Den liknande designen på föremålen i Yttre Hebriderna och i Trondheim tyder på de att gjordes på samma plats eller i samma region. I det här fallet i Trondheim. g) En bit av en figur föreställande en kung med liknande design som Lewis schackpjäser hittades på ön Hitra som ligger nära mynningen av Trondheimsfjorden och Trondheim. Liknande design talar för att både kungen på Hitra och Lewis schackpjäser troligen tillverkades på samma plats eller i samma region. Mest sannolikt i Norge. h) På 1100-talet fanns det tillräckligt många rika människor i Trondheim som kunde betala för högkvalitativa föremål gjorda av hantverkare som liknande de föremålen som fanns i Nidarosdomen i Trondheim, på engelska känd som Nidaros Cathedral. Dessutom fanns det betydligt rikare kunder och köpkraft i Trondheim och i övriga Norge än i det mer fattigare Island. Det stärker teorin att de ekonomiska förutsättningarna för att beställa Lewis schackpjäser fanns i Trondheim och inte på Island. Nämnas bör också att Trondheim grundades 997 och var Norges huvudstad fram till 1217. På 1100-talet var duktiga norska hantverkare mer koncentrerade till Trondheim än till andra platser inom Norge. i) De figurer som bär rustningar på Lewis schackpjäser är perfekta reproduktioner av rustningar som bars på 1100-talet i Norge. Det talar mycket starkt för att Lewis schackpjäser tillverkades i Norge och inte i Alba (Skottland). En inhemsk tillverkare i Alba som hade gjort schackpjäserna för den norska marknaden hade sannolikt gjort rustningarna på ett annat sätt, vilket ytterligare talar för att pjäserna tillverkades i Norge och inte i Alba. De gjordes troligen heller inte på Island eftersom Island hade inte riddare. Det tyder på att schackpjäserna tillverkades i Norge och inte på Island. j) Kungarna och drottningarna på Lewis schackpjäser sitter på dekorativa stolar och kungatroner med ryggstöd, vilket var symbolen för stora fornnordiska hövdingar. Det talar för att figurerna hade starka kopplingar till Skandinavien när de tillverkades. Det i sin tur tyder på att de gjordes i Skandinavien och inte i Alba. k) Fyra av schackpjäserna är bärsärkare. Det var en tradition som endast fanns i Skandinavien. Tillverkare av schackpjäser i Alba eller i England hade inte gjort bärsärkare till den här samlingen. 3.3.1 Invändning från Island Från isländskt håll la de 2010 fram ett förslag att Lewis schackpjäser tillverkades på Island. På Lewis schackpjäser förekommer det biskopar, på engelska bishops. De pjäserna som idag är kända som löpare i svenskan och som får röra sig diagonalt i modernt schack. Islänningarna hävdade att Island var det första landet där biskoppjäsen användes i schack. De menade också att Island var det enda landet i världen år 1200 som kallade schackpjäsen för det isländska ordet för biskop. I isländska texter från 1200- och 1300-talen nämndes ordet biskop med schack. Enligt islänningarna 2010 använde andra länder andra spelpjäser, som t.ex. elefanten, för denna schackpjäs vid tidpunkten när Lewis schackpjäser tillverkades. I Europa, Nordafrika, västra Asien, Indien, östra och sydöstra Asien användes ursprungligen en elefant istället för en biskop. I Europa, Nordafrika, västra Asien och i Indien kunde den elefanten dessutom hoppa över en pjäs trots att elefanter är det enda däggdjuret på jorden som inte kan hoppa. Därför menade islänningarna att Lewis schackpjäser troligen gjordes på Island år 1200. Deras huvudargumentet var det engelska ordet bishop. De hävdade att ordet bishop för schackpjäsen kom till engelskan från isländskan på 1400-talet. De refererade till Oxford English Dictionary och upplagan The Compact Edition of the Oxford English Dictionary från 1971. Enligt källan från 1971 kom namnet på schackpjäsen bishop till det engelska språket från Island under perioden 1450-1470. 1400-1500 rådde det en intensiv handel mellan England och Island. På Island är denna period känd som det engelska århundradet. Islänningarna menade 2010 också att i de flesta andra språken i norra och nordvästra Europa kallades och kallas schackpjäsen fortfarande för motsvarande engelska runner, bl.a. i norskan enligt islänningarna Se isländska siter och böcker för fler argument. Från brittiskt håll möttes detta med ifrågasättande. De hävdade att idén om användandet av biskopar i schack kom från England på 1100-talet, men att det praktiska användandet spreds åt båda riktningarna mellan England och Island/Norge. Britterna menade dessutom att idén om biskopar spreds snabbt från England till Island och Norge. Britterna hävdade att det fanns betydligt fler ledtrådar och mer som talade för att Lewis schackpjäser gjordes i Norge än på Island, bl.a. fynden av liknande föremål på Erkebispegården och i Nidarosdomen i Trondheim samt på ön Hitra utanför Trondheim. Dessutom hade en del av Lewis schackpjäser rustningar som var perfekta reproduktioner av rustningar som bars på 1100-talet i Norge. Som nämndes tidigare hade de inte riddare på Island. Det talar mycket för att schackpjäserna tillverkades i Norge och inte på Island. Dessutom fanns de ekonomiska förutsättningarna för att beställa schackpjäserna i Trondheim med betydligt rikare kunder och köpkraft än i det mer fattigare Island. Eventuellt i Trondheims fall för att köparen i sin tur skulle sälja pjäserna till norska kunder på östra Irland. Den isländska hypotesen blev även starkt kritiserat av schackhistoriker som menade att Lewis schackpjäser aldrig var i närheten av Island. Från norskt håll menade de att det inte fanns några bevis för isländsk närvaro i Hebriderna när Lewis schackpjäser tillverkades. Det fanns inte heller några register över isländska skepp som besökte Hebriderna 1150-1260 under den perioden då norrmännen hade en fast kontroll över regionen. Norrmännen förkastade också islänningarnas argument att det inte fanns biskopar i schack i andra länder i norra Europa före 1400-talet förutom på Island. Norrmännen avvisade även islänningarnas argument att biskopar i schack bara fanns på Island och i England efter 1400-talet. Enligt norrmännen hade schackpjäser formade som biskopar hittats i jorden i norra Europa i länder som t.ex. England, Danmark, Sverige och Tyskland. I Englands och Danmark daterades de till 1100-talet. Det var århundradet innan de ens började nämnas i isländska texter. I Tyskland finns det flera biskopsfigurer i schack från 1300-talet och Sverige finns det en biskop i schack från medeltiden. Norrmännen förkastade också islänningarnas påstående att ordet biskop för schackpjäsen inte fanns på t.ex. norska. Norrmännen refererade till ett danskt/norskt-latinskt lexikon från 1626 där det stod "Bisspe paa Skackspil" som på 1600-talet betydde biskopar i schackspel. Dessutom menade norrmännen att ordet biskop för schackpjäsen inte var reserverad för främst isländskan eller engelskan i norra Europa. Även på färöiska, iriska och kymriska (walesiska) kallar de schackpjäsen idag för biskop. Färöiska må vara ett litet språk, men det bor ändå 52 000 människor i ögruppen och 10 000-20 000 från Färöarna bor utomlands som talar detta språk. Se andra siter, böcker, etc. för ytterligare fler argument från norrmännens sida. Dock bör nämnas i sammanhanget att trots att engelsmännen använde biskopar i schack i England redan från 1100-talet och framåt dröjde det ända till 1560-talet innan engelskan bytte namn på schackpjäsen till bishop. Det var först då som denna schackpjäs nämndes som bishop i skriven engelska. Fortfarande heter schackpjäsen bishop på engelska. På isländska, färöiska, irländska, walesiska och engelska i norra/nordvästra Europa kallas pjäsen för ord motsvarar biskop. På Island biskup, på Färöarna bispur, på Irland easpag, i Wales esgob och i England bishop. I Danmark (ej Färöarna), Norge, Sverige och i Tyskland kallas de för ord som motsvarar engelskan runner. På svenska är det ordet löpare, på danska løber, på norskt bokmål løper, på nynorsk løpar och på tyska läufer. 3.4 Hur kan forskarna veta de exakta årtalen 1150-1200? Huvudbonaden mitran, som i huvudsak bärs av biskopar, är en symbol för deras ämbete. Den bärs också av alla biskopspjäserna som finns i samlingen som utgör Lewis schackpjäser. Mitrans form har utvecklats genom åren. Den form av mitror, som nästan alla biskoparna i Lewis schackpjäser bär på, infördes bland biskopar i Europa år 1150. Formen användes sedan bland biskopar i Europa under åren 1150-1200, men ändrades år 1200. Minst fjorton av sexton biskopar hos Lewis schackpjäser har mitror från 1150-1200. Två av sexton biskopar har mitror och huvudband som kan vara från 1200-talet. De kan ha tillkommit till samlingen på 1200-talet och därmed varit med på det handelsfartyget från Norge som reste västerut mot i första hand Irland. Dessutom sitter mitrorna fram och bak hos biskoparna på Lewis schackpjäser. Fram till ungefär 1150 var seden att biskopar hade sina mitror i sidled. Lewis schackpjäser kunde därför inte ha gjorts före 1150 och det är osannolikt att minst fjorton av sexton biskopar gjordes efter 1200 då biskoparnas mitror inte såg ut på det viset efter år 1200. Eftersom Lewis schackpjäser är mycket väl bearbetade med rätt detaljer, saker, kläder, etc på övriga pjäser från den aktuella tiden är det också sannolikt att tillverkarna var angelägna att biskopspjäsernas mitror skulle stämma överens med hur biskoparnas mitror såg ut i verkligheten 1150-1200. Därför gjordes inte schackpjäserna på 1300-talet när mitrorna såg ut på ett annat sätt i verkligheten. Det fanns ingen anledning för flera tillverkare av Lewis schackpjäser som levde på 1300-talet att göra mitror från 1150-1200. 1300-tals tillverkare hade istället gjort mitror som motsvarade de som fanns på 1300-talet, osv. Därför tros Lewis schackpjäser tillverkades 1150-1200 eftersom de stämmer överens med hur mitrorna såg ut på den tiden, åtminstone hos minst fjorton av sexton biskopar. Det stöds också av de rustningar på en del av Lewis schackpjäser som är perfekta reproduktioner av rustningar som bars på 1100-talet i Norge. Riddarna på hästarna och vakterna har dessutom inga heraldiska mönster på sina sköldar som visade på ärftlighet. Före 1200-talets början hade inte sådan här riddare eller vakter sköldar med heraldiska mönster med ärftlighet. Det indikerar starkt på schackpjäserna tillverkades före 1200-talets början. De här var huvudargumenten för årtalen 1150-1200. Se både ovan och nedan för fler argument, bl.a. nedan med treklöver i kungarna kronor. 3.5 Figurerna När Lewis schackpjäser hittades 1831 hade vissa av dem röda fläckar på sig, vilket en del har kvar än. Av de 78 schackpjäserna hade 1832 en kung, en drottning, en vakt, tre eller fyra biskopar och flera bönder röd eller spår av röd färg på sig. Den röda färgen tydde på att de använde rött och vitt för att skilja de båda sidorna åt på schackbrädet. Jämför med modernt schack som istället använder svarta och vita pjäser. En del av Lewis schackpjäser har invecklade mönster på djur och människor. De viktigaste och majoriteten av pjäserna har tidstypiska attribut för att tydligt förstärka vad för kategori människor de föreställde med kronor, mitror, hjälmar, etc. Kungarna och drottningarna sitter på dekorativa stolar med ryggstöd. Dessa stolar är troner. De var en symbol för stora fornnordiska hövdingar. Dekorationerna på tronernas baksidor på Lewis schackpjäser är ofta mer djärvt snidade än själva figurerna. På tronernas baksidor behövde den enskilda tillverkaren inte producera en figur med specifika attribut. Han behövde inte vara lika snäv och begränsad. Istället hade han en större konstnärlig frihet att göra de mönster han ville på tronens baksida. Sett ur tillverkarnas perspektiv var det därför gissningsvis roligast att göra tronernas baksidor. Alla kungarna förutom en har långt flätat hår som hänger ned därbak. Övriga manliga pjäser, som har långt hår, har däremot långt stripigt hår och inte flätat. Det är osäkert huruvida de förknippade flätat hår i Norge 1150-1200 med kungar. Spekulativt kunde det vara en symbol för att kungarnas hår var finare och mer genomarbetat än hos vanliga män som hade långt stripigt hår. En del av drottningarnas hår hänger ned därbak och sitter fast med hårspännen. Enligt en del uppgifter ska också deras hår ha flätor därbak även om det inte ser ut som det. Biskoparna har den mest varierade designen av alla pjäserna. Nio av dem står upp medan sju är sittande. Biskoparna är också klädda i två olika kategorier av liturgiska kläder. Fem av biskoparna bär korkåpor, också kända som korkappor, över tunikor. Andra biskopar bär påvliga liturgiska kläder. En del biskopar bär sina kräklor med en hand medan andra håller båda händerna på kräklorna. Kräklor är också kända som biskopsstavar. En del påvar ger tittaren en välsignelse med ena handen medan de håller sin kräkla i den andra handen. Andra biskopar håller istället en bok i den ena handen och en kräkla i den andra handen. Riddarna sitter på hästar. De håller i spjut och sköldar. Vakterna, ibland nämnda som soldater, håller i sköldar och svärd. De motsvarar tornen i modernt schack. Bönderna är de enda som inte ser ut som människor. De ser istället ut som mindre fyrkantiga torn. Jämför beskrivningarna ovan av schackpjäser mot när spelet schack uppfanns och under dess efterföljande århundraden. Då var kungapjäserna förvissa också kungar. Drottningarna däremot var rådgivare, biskoparna (löparna) var elefanter, riddarna på hästar (springare/hästar) var hästar, vakterna (tornen) var häststridsvagnar, på engelska chariots, medan bönderna var infanterisoldater. Sistnämnda var också kända som fotsoldater. I början på 2010-talet studerade David H. Caldwell et al. på National Museums Scotland figurernas ansikten. De delade in femtio av de sjuttioåtta viktigaste pjäserna i fem grupper. De kom fram till de tillverkades av fem olika hantverkare. Hantverkare A gjorde figurer med raka näsor och platta baser. Hantverkare B gjorde figurer med lökformade, kupiga och jordgubbsliknande näsor. Hantverkare C gjorde smala näsor vars toppar längst ned på näsorna gick uppåt. Hantverkare D gjorde korta och breda ansikten. Hantverkare E gjorde platta näsor, men med framträdande näsborrar. De kom därefter fram till att av de femtio pjäserna tillverkade: - hantverkare A: 1 kung, 7 riddare och 3 vakter = 11 pjäser. - hantverkare B: 2 kungar, 2 drottningar, 4 biskopar, 1 riddare och 1 vakt = 10 pjäser. - hantverkare C: 1 kung, 3 drottningar, 6 biskopar, 3 riddare och 2 vakter = 15 pjäser. - hantverkare D: 2 kungar, 2 drottningar, 5 biskopar och 2 vakter = 11 pjäser. - hantverkare E: 1 biskop och 2 vakter = 3 pjäser. Hantverkare E bidrog till färst (få) pjäser, Men det behövde inte automatiskt betyda att han var den minst produktiva hantverkaren av de fem eller att hans pjäser var sämst. Hantverkare E kunde ha bidragit till betydligt fler pjäser till samlingen, men att den eller de som gömde samlingen i hällkistan vid Camas Uig föredrog att ta med sig majoriteten av hans pjäser eftersom de var de bästa pjäserna. Eller så var det inte på det viset och hantverkare E tillverkade färst pjäser. Andra forskare bekräftade och kom efteråt också fram till att David H. Caldwell et al. indelning och analys var korrekt gällande fem olika hantverkare. 3.5.1 Komiska intryck Med figurernas utstående ögon och dystra uttryck ger Lewis schackpjäser tydliga komiska karaktärer för dagens moderna människa, enligt nutida forskare. Detta gäller särskilt en av riddarna som har en orolig blick i sidled samt fyra av de tolv vakterna (tornen) där soldaterna biter på sina sköldar. De sistnämnda är bärsärkare. För skaparna var uttrycken, på bl.a. vakterna, istället bilder som symboliserade styrka och grymhet. Se texten under en av bilderna ovan för mer. Drottningarna som tar med sina ena händer på sina ansikten ger sorgliga ansiktsuttryck. Moderna forskare tror dock att de som gjorde figurerna på 1100-talet inte hade för avsikt att schackpjäserna skulle uppfattas som komiska eller sorgliga. I fallet med drottningarna som håller sina ena händer på sina ansikten var de en symbol för kontemplation, eftertanke, lugn och eventuellt visdom. Kontemplation betyder betraktelse, djupa funderingar, andakt, etc. Tilläggas bör att Lewis schackpjäser också ger uttryck för både en fornnordisk religion (Oden, etc) och kristen religion. Fornnordisk på grund av de vakter som var bärsärkare och kristen på grund av kungarna och biskoparna. Kungarna har treklöver i sina kronor. Treklöver används ofta i kristen ikonografi som symbol från treenigheten. Ikonografi är den konstvetenskaplig term som syftar på att undersöka vilka idéer och motiv som finns i ett konstverk. Försök att kristna Norge gjordes redan på mitten av 900-talet, men det dröjde till 995 innan kristendomen på allvar genomdrevs i delar av Norge. Hade Lewis schackpjäser gjorts före mitten av 900-talet i Norge hade tillverkarna knappast gjort biskopspjäserna. Däremot hade de gjort kungarna, men utan treklöver i deras kronor. Hade Lewis schackpjäser däremot gjorts på 1300- eller 1400-talen hade de haft med biskoparna, men troligen inte bärsärkarna. De båda religionerna i samlingen förstärker ytterligare, utöver redan nämnda argument, teorin att schackpjäserna tillverkades 1150-1200. 3.6 Varför de begravdes i sanddynan Det är okänt varför schackpjäserna begravdes i sanddynan vid Camas Uig på Yttre Hebriderna där de senare hittades 1831, men på 2010-talet och i början på 2020-talet spekulerades det bland moderna forskare flera möjliga scenarios som: a) Platsen där schackpjäserna hittades låg under mitten av medeltiden vid den beresta handelsvägen mellan Norge och det som idag är västra Skottland. Det tyder på att de fraktades av ett norskt handelsfartyg som var på väg från Norge via Yttre Hebriderna och i första hand till Irland, i andra hand till Isle of Man, i tredje hand till det som är nuvarande nordvästra, västra eller sydvästra Skottland. Eventuellt i fjärde hand från Norge via Yttre Hebriderna till Wales eller sydvästra England. På Irlands östkust fanns det många städer med stora förmögna norska populationer. De eller deras förfäder flyttade dit under vikingatiden. När fartyget från Norge passerade utanför Camas Uig seglade det av en okänd anledning in till land, eventuellt på grund av en storm eller för att undkomma pirater till sjöss. Sedan gömde personerna på handelsfartyget schackpjäserna i sanddynan, men med målet att en dag återvända och hämta pjäserna. Efter att de gömde schackpjäserna i sanddynan fortsatte de sin färd mot sitt resmål men kunde senare av olika anledningar inte återvända till Camas Uig för att hämta schackpjäserna. Det finns olika alternativ varför. Fartyget måhända sjönk till sjöss med besättningen. Fartyget kanske istället nådde sitt resmål, men väl där dog tillräckligt många av fartygets besättning för att de senare inte skulle kunna återvända till Camas Uig. Både fartyget och besättningen måhända överlevde den fortsatta resan, men hade vid en senare handelsresa tillbaka till Norge ingen möjlighet att gå i land på Camas Uig. Platsen kanske kryllade av farliga pirater som bodde nära Camas Uig. b) Ett handelsfartyg från Norge på väg till Irland eller Isle of Man passerade utanför Camas Uig, men förliste och sjönk. Handelsmännen på fartyget lyckades rädda schackpjäserna. De tog sig sedan till närmaste strand och land. För att undvika betala av vad som skulle kunna vara skatt på skeppsbrutna eller ankommande varor begravde de schackpjäserna i hällkistan i sanddynan med hopp att vid ett senare tillfälle återvända till platsen och ta dem till Irland eller Isle of Man. Av olika anledningar återvände de dock aldrig. c) En tredje möjlighet var att en passerande köpman på Lewis var på väg till sitt handelsfartyg. Men innan han gick ombord på fartyget gömde han av någon anledning schackpjäserna i sanddynan. Kanske för att han förföljdes av lokala invånare eller av kringströvande banditer. Senare kunde han inte återvända till Camas Uig. d) En fjärde alternativ var att schackpjäserna fanns på ett medeltida handelsfartyg som lade till för ankar i vattnen utanför Camas Uig. Troligen var handelsfartyget norskt. En lokal sjöman från Lewis and Harris simmade eller tog en mindre båt till fartyget, eventuellt på natten när månen lyste upp vattnet. Sedan gick han ombord och letade efter guld, silver och andra saker av värde som var enkla att bära med sig. Han fann inget sådant. Däremot hittade sjömannen schackpjäserna. I brist på annat tog han dem medan besättningen sov. Sedan simmade eller tog sjömannen sin båt tillbaka till stranden. Därefter gömde han schackpjäserna i sanddynan. Hans mål var att senare komma tillbaka och hämta dem, men först efter att handelsfartyget hade seglat vidare. Han ville inte ta med sig schackpjäserna hem ifall besättningen på fartyget gick i land och letade efter pjäserna. Men innan sjömannen återvände för att hämta sin skatt vid Camas Uig blev han ertappad för något annat brott under en seglats till ett annat land. Han dömdes till döden genom hängning. På dödsbädden innan hängningen berättade han om de stulna schackpjäserna, men ingen av de han berättade för bemödade sig eller lyckades hitta schackpjäserna vid Camas Uig. Varianter av historier med den här sjömannen som stal och sedan begravde schackpjäserna i sanddynan är vanliga, men de anses vara mest sägner idag. e) En femte variant var att schackpjäserna fanns i något slott, fin herrgård, stor byggnad eller i en kyrka på ön Lewis and Harris på andra halvan av 1100-talet eller på 1200-talet. De ägdes av en betydande lokal person som exempelvis en biskop, en klanhövding eller en annan mycket högt uppsatt person på ön som tidigare beställt eller köpt dem från Trondheim. Det kunde också ha varit någon av denna persons betydande förfäder som köpte schackpjäserna från Norge en eller flera generationer innan. En dag på 1100- eller 1200-talen passerade sjöpirater i ett fartyg eller i en båt i vattnen i närheten av Camas Uig. De gick därefter i land på Lewis and Harris. Sedan plundrade de byggnaden där schackpjäserna fanns. De kanske tog guld, silver och/eller boskap samt allt annat värdefullt som de kunde komma åt. Boskap var värdefullt och kunde säljas på andra ställen på Yttre Hebriderna eller på det skotska fastlandet. Sjöpiraterna stal även schackpjäserna som låg i byggnaden. Sjöpiraterna måhända också mördade de som befann sig i byggnaden eller tog dem som fångar och senare sålde dem som slavar på den europeiska kontinenten. När sjöpiraterna skulle lasta ombord sitt stöldgods, boskap eller sina fångar i fartyget eller i båten som väntade vid vattnet var den för liten. De kunde inte få med sig allt. Istället prioriterade de annan last som guld- eller silverskatterna, boskapen eller fångarna. Men istället för att lämna schackpjäserna för vind och våg på stranden gömde de dem i sanddynan med målet att komma tillbaka inom en nära framtid eller de efterföljande åren. Dock återvände de aldrig till platsen. Det som möjligen talar mot femte varianten och även mot sjätte möjligheten nedan var det stora antalet schackpjäser och deras brist på slitage. Som nämndes tidigare tyder det på att samlingen fraktades av en handlare på ett handelsfartyg. Det fanns ingen anledning för en enskild person att ha åtta kungar när han eller hon bara behövde ha två kungar för att spela schack. Definitivt behövde en person inte så här fina och dyra pjäser. Bara få människor hade haft råd att köpa en uppsättning pjäser och ännu färre hade haft råd med att ha hela fyra uppsättningar pjäser. Hade en enskild person på medeltiden, som inte var handelsman, ägt schackpjäserna hade hela samlingen förmodligen varit i färre antal och pjäserna hade varit mer slitna när de hittades 1831. f) En sjätte möjlighet som påminner om det femte scenariot var att schackpjäserna fanns på ett slott, fin herrgård, stor byggnad eller i en kyrka på Lewis and Harris. Byggnaden attackerades av sjöpirater från vattnet eller av kringströvande rövare på land. Några från byggnaden lyckades fly och gömde undan schackpjäserna i sanddynan med hopp om att återvända senare. Men de lyckades aldrig återvända eftersom de själva blev mördade eller togs som slavar av sjöpiraterna/rövarna senare samma dag. De som gömde schackpjäserna hade därför inga möjligheter att senare återvända till platsen. g) Ett sjunde alternativ var att schackpjäserna inte hittades i sanddynan vid Camas Uig. 2011 föreslog David H. Caldwell et al. på National Museums Scotland i deras forskning att schackpjäserna hittades i Mealista, på skotsk gäliska Mealasta. Mealista ligger 12,4 km sydsydväst om Camas Uig bil- och cykelvägen. Båda platserna finns på västra Lewis. Mellan Mealasta beach som ligger intill Mealista och Camas Uig är det bara 12,1 km. Namnet Mealista är av skandinaviskt ursprung och kommer från det fornnordiska ordet melr-stadhr som betyder strandrågs-gården, strandrågs-bondgården eller gården/bondgården vid strandrågen. Strandråg är en ört- och gräsväxt som finns vid kusterna i Atlanten och i norra Europa inklusive Norge, Danmark, Sverige och Finland. I Danmark till och med i hela Danmark inåt land. I Mealista upptäcktes en medeltida bosättning. Lewis schackpjäser kunde ha varit en del av resterna från denna bosättning, enligt David Caldwell et al. På medeltiden ägdes schackpjäserna av en betydande lokal person som en religiös ledare eller en klanhövding som bodde där. 1780 hittades sedan Lewis schackpjäser i Mealista, enligt David H. Caldwell et al. Det var 51 år innan de officiellt hittades 1831 enligt alla andra rapporter. Sedan låg schackpjäserna i någon lokal lada i 51 år under perioden 1780-1831 innan de togs fram och blev återupptäckta för omvärlden 1831. Enligt David H. Caldwell et al. besöktes Lewis 1851 av några från Ordnance Survey vars exekutiva byrå hade gjort kartor sedan 1700-talet. Under Mèalasta skrev de: "Chessmen found here 70 years previously, taken to Edinburgh." Fritt översatt till svenska: "Schackpjäser hittades här 70 år tidigare, tagits till Edinburgh." David H. Caldwell et al. menade att de här männen var utbildade för att se till att de fick rätt information. Därför var det fullt möjligt att Lewis schackpjäser egentligen hittades i Mealista 1780 och inte i Camas Uig 1831. Dock 71 år och inte 70 år innan Ordnance Survey besökte Lewis 1851, alternativ att 70 år tidigare syftade på ungefär 70 år, vilket gjorde 71 år innan möjligt. Det som talar mot att schackpjäserna hittades i Mealista är två. För det första tyder alla andra uppgifter som hävdar att schackpjäserna hittades i Camas Uig på att de inte hittades i Mealista. För det andra talar inte minst också den stora mängden schackpjäser och bristen på deras slitage mot Mealista-teorin. En enskild medeltida bosättning i Mealista hade sannolikt inte haft råd med så här fina uppsättningar pjäser till fyra schackspel. Max en uppsättning, men troligen inte ens det. Hade schackpjäserna varit en del av bosättningen i Mealista innan de hamnade i marken hade de också använts i spel under en längre tid och slitits. Deras brist på slitage talar för att schackpjäserna knappt användes i spel eller bara användes i spel under en kortare tid. Det talar för att de var på väg från tillverkningsplatsen till köpdestinationen och fraktades på ett handelsfartyg innan pjäserna av någon anledning fördes till land av någon eller några människor. h) En åttonde möjlighet var att schackpjäserna inte hittades i sanddynan vid Camas Uig. Som David H. Caldwell et al. på National Museums Scotland föreslog i sjunde alternativet kunde schackpjäserna istället hittats i Mealista, men 1831 och inte 1780. Enligt den åttonde möjligheten låg de inte i någon lokal lada 1780-1831. Spekulationerna är oändliga. Dock kan man konstatera är att den eller de som gömde schackpjäserna i hällkistan i sanddynan i Camas Uig a) troligen inte fick med sig alla pjäser till sanddynan eftersom riddarna och bönderna var i ojämnt antal, eller att den/de som gömde pjäserna b) fick med sig alla pjäserna till sanddynan, men tog med sig några av dem till sitt fartyg eller sin båt. Möjligen med med hopp om att en dag återvända till Camas Uig och ta med sig resten senare. Alternativ struntade han eller de i schackpjäserna som lämnades kvar i sanddynan och därför hade inga mål att återvända. Det är däremot inte troligt att en eller flera människor först gömde schackpjäserna i sanddynan, men sedan tog med sig några av pjäserna till en byggnad nära Camas Uig. Då hade han/de förmodligen tagit med sig hela samlingen och inte lämnat kvar några delar i hällkistan, enligt flera historiker på 2020-talet. 3.7 Vem som hittade schackpjäserna Historierna varierar vem eller vilka som hittade Lewis schackpjäser 1831 eller om man så vill 1780 ifall man följer spekulationerna från David H. Caldwell et al. Oavsett vem som hittade dem uppskattade personen inte värdet av schackpjäserna eller förstod vad det var för något eftersom det saknas flera schackpjäser för att bilda fyra hela schackspel, inte minst bland pjäserna som utgör bönderna. Att det fattas flera bönder för att bilda en komplett uppsättning finns det förståelse för eftersom de var enklare gjorda och kunde ersättas med vanliga stenar. Den som hittade pjäserna 1780/1831 plockade och behöll de delar som var i perfekt skick, de som inte såg så bra ut, de som var kantstötta och de där bitar saknades. Totalt behöll personen 93 delar. Övriga schackpjäser var sannolikhet lite trasiga eller var fragment av schackpjäser som inte ansågs vara värda att samla in enligt David H. Caldwell. Förmodligen fanns det flera andra delar och bitar som upphittaren inte brydde sig om, enligt David H. Caldwell. Det kanske därför fanns exempelvis betydligt fler än nitton bönder som officiellt hittades 1831, men som upphittaren/upphittarna slängde bort 1780/1831. Enligt en del historier hittades Lewis schackpjäser av barn som gjorde upptäckten. De trodde att de små figurerna var älvor. Enligt den officiella versionen hittades Lewis schackpjäser dock 1831, men före den 11 april 1831, i bukten Camas Uig nära byn Ardroil av den lokala bonden Malcolm Macleod från den närliggande bosättningen Pennydonald, också känt som Penny Donald. Bosättningen Pennydonald var en del av eller låg strax bredvid byn Ardroil. Malcolm Macleod var också känd som Malcolm "Sprot" MacLeod och på skotsk gäliska som Calum an Sprot. Dock är denna historia om Malcolm Macleod baserad på senare redovisning av en lokal berättare. I dagsläget vet inte historiker vem som hittade Lewis schackpjäser. Men enligt denna lokala berättare och enligt den officiella versionen försvann en av Malcolm Macleods kor under de första månaderna av 1831. Den hade kommit bort från hans övriga kor och han gick efter för att hämta den. Kon hade vandrat ut till sanddynerna vid stranden i bukten Camas Uig. Enligt en version som kallas för mans-teorin snubblade Malcolm Macleod, under sin vandring för att hämta kon, på en hällkista i sten som låg begravd i en av sanddynorna. Han öppnade hällkistan och hittade officiellt 93 vackra snidade föremål, varav 78 var schackpjäser. Enligt en annan version som kallas för kon-teorin var det kon som snubblade över hällkistan i sanddynan. När Malcolm Macleod hittade kon bland sanddynorna stod den vid hällkistan. Därefter öppnade Malcolm Macleod hällkistan och hittade de 93 föremålen. Mans-teorin och kon-teorin har debatterats både livligt och omfattade ända sedan 1800-talet fram till våra dagar. Debatten pågår än. Debattörerna är delade i två läger. Efter att Malcolm Macleod hittade de 93 föremålen tog han med sig dem hem till Pennydonald. Under en kort period ställde han sedan schackpjäserna i ladugården på sin bondgård som han hyrde. Strax efter under de första månaderna av 1831 sålde han dem till kaptenen Roderick Ryrie som förmodligen var den första att inse betydelsen av fyndet. Flera år senare vräktes Malcolm Macleod och hans familj 1844 eller åren efter från Pennydonald i samband med när området behövdes rensas för att göra klart fårgården vid Ardroil. 11 april 1831 ställde Roderick Ryrie ut schackpjäserna vid en sammankomst som anordnades av antikvariesällskapet the Society of Antiquaries of Scotland. Strax därefter delades schackpjäserna upp. Det finns två versioner om vad som hände pjäserna från när Roderick Ryrie ägde dem fram till 1900-talet: Version 1) Enligt den första versionen sålde Roderick Ryrie tio av schackpjäserna till samlaren och antikvarien Charles Kirkpatrick Sharpe (1781?-1851), vars pappas släkt kom från Dumfriesshire i södra Skottland. Från 1811 bodde Charles Kirkpatrick Sharpe i Edinburgh. Mellan november 1831 till januari 1832 sålde Roderick Ryrie resterande 82 delar, varav 67 schackpjäser, 14 brädspelpjäser till andra spel och spännet, till en person som köpte dem för 80 guineas (£84) på uppdrag av British Museum. Museet grundades 1753 i London. Han trodde emellertid att han hade köpt hela samlingen, Han visste inte att det fanns ytterligare tio (elva) delar som ägdes av Charles Kirkpatrick Sharpe. Denna Charles Kirkpatrick Sharpe hittade senare en till spelpjäs i form av en biskop i sin samling och hade då elva schackpjäser. Varifrån denna biskopspjäs kom ifrån tvistar de lärda om. Charles Kirkpatrick Sharpe kanske hade köpt den lokalt någonstans i Skottland eller i England, vilket i sådant fall betyder att den sannolikt inte var en del från de Lewis schackpjäser som hittades i Camas Uig. Han kanske också hade köpt den efteråt från Roderick Ryrie som måhända hade kanske behållit en av Lewis schackpjäser, men senare ändrat sig och sålt den till Charles Kirkpatrick Sharpe. I början på 1830-talet fanns det därför totalt 93 delar av samlingen, varav 82 ägdes av British Museum och 11 ägdes av Charles Kirkpatrick Sharpe. Charles Kirkpatrick Sharpe sålde senare, men senast 1851 eftersom han dog det året, alla sina elva schackpjäser till engelsmannen Albert Denison (1805-1860), 1st Baron Londesborough 1850-1860, även kallad för Lord Londesborough. Han var också känd som Albert Denison Denison, 1st Baron Londesborough. Under åren 1816-1849 kallades han även för Lord Albert Conyngham. Hans föräldrar var Henry Conyngham (1766-1832), 1st Marquess Conyngham 1816-1832 och Elizabeth Denison (1769-1861), också känd som Elizabeth Conyngham, Marchioness Conyngham som gift. 1819 blev mamman Elizabeth älskarinna till George IV (1762-1830), kung av Storbritannien och Irland 1820-1830. George IV hade flera älskarinnor. 1888 såldes de elva schackpjäserna igen fast till the Society of Antiquaries of Scotland. De donerade de elva schackpjäserna till Royal Scottish Museum i Edinburgh, också känt som the Royal Museum. Royal Scottish Museum heter numera National Museum of Scotland och är en del av National Museums Scotland. 2018 ägdes de 11 schackpjäserna fortfarande av National Museum of Scotland medan British Museum ägde övriga 82 delar, varav 67 schackpjäser. Version 2) Enligt den andra versionen sålde Roderick Ryrie 92 av delarna till Charles Kirkpatrick Sharpe. Charles behöll tio av schackpjäserna. Övriga 82 delar, varav 67 schackpjäser, 14 brädspelpjäser till andra spel samt spännet, sålde Charles Kirkpatrick Sharpe mellan november 1831 till januari 1832 till en person som köpte dem på uppdrag av British Museum i London. Charles Kirkpatrick Sharpe hittade senare en till spelpjäs i sin samling och hade då elva schackpjäser. Senast 1851 sålde han alla sina kvarvarande elva pjäser till Albert Denison (1805-1860), 1st Baron Londesborough. Resten av version två är som version ett. Det som skiljer de två versionerna åt är att i första versionen sålde Roderick Ryrie 10 delar av samlingen till Charles Kirkpatrick Sharpe och 82 delar till British Museum. Charles Kirkpatrick Sharpe sålde sedan 11 delar till Albert Denison, 1st Baron Londesborough. I andra versionen sålde Roderick Ryrie alla 92 delar till Charles Kirkpatrick Sharpe som sedan sålde 11 delar till Albert Denison, 1st Baron Londesborough och 82 delar till British Museum. I första versionen köpte British Museum sina 82 delar direkt från Roderick Ryrie. I andra versionen gick dessa 82 mellanvägen via Charles Kirkpatrick Sharpe. Enligt David H. Caldwell köpte British Museum sina 82 delar av Charles Kirkpatrick Sharpe, vilket i sådant fall innebär att version två är den korrekta ifall man tror på David H. Caldwell. Den första versionen tenderar emellertid ofta vara den mest citerade. 3.8 På 1900- och 2000-talen 1964 köptes en bit av en vaktpjäs med okänt ursprung för fem pund i Edinburgh. Pjäsen var snidad ur en valrossbete. Vakten bar på klädesplagget gambeson och hade en konformad hjälm med små skador. Hjälmen hade också öronlappar. Det var även en del skador vid halsen och i ansiktet. Vid tiden erkändes inte den för vad den var. Den ansågs därför inte var en del av samlingen Lewis schackpjäser. År 2003 i samband med BBC TV dokumentären Our Top Ten Treasures rankade experter på British Museum hela samlingen med Lewis schackpjäser som nr 5 bland arkeologiska fynd som hittats på de brittiska öarna. Vann gjorde de romerska Vindolanda breven från åren 92-130 som hittades nära Hadrianus mur i norra England. I BBC Radio 4 serie "A History of the World in 100 Objects", som började sändas i januari 2010, rankades Lewis schackpjäser som nr 61 i avsnittet om statussymboler över hela världen. Vann gjorde Mummy of Hornedjitef från Egypten från 200-talet f.Kr. 2007-2008 uttalade några skotska politiker samt en professor på University of Stirling att majoriteten av Lewis schackpjäser borde finnas permanent i Skottland och inte i London. Politikerna tyckte det var oacceptabelt att majoriteten av pjäserna inte fanns i Skottland. En del andra som stödde dem menade att det inte var en fråga om ägande utan en fråga om återföring av historiska föremål till deras hemland. Därför ansåg de att schackpjäserna borde flyttats permanent till Skottland. De menade också att museer borde ses som institutioner som visade lokal historia från sitt närområde eller land. De tyckte inte att museer kunde vara institutioner som även visade föremål från andra länder eller från andra delar av världen. Denna hållning delade givetvis inte de förespråkare som tyckte att British Museum borde få ha kvar sina föremål, inte bara Lewis schackpjäser utan också andra föremål från resten av världen. Publikt sågs de av fler människor i British Museum i London än på museer i Skottland. Men bortsett från det fanns det också en mycket viktig ägande-aspekt som det inte gick att bortse ifrån, enligt dem. De ansåg att det var orimligt att återbörda Lewis schackpjäser till Skottland, undantaget till enskilda utställningar på turné och lån, eftersom schackpjäserna köptes av British Museum i London på 1800-talet och fortfarande ägdes av dem på 2000-talet. Skulle man gått på den pro-skotska linjen i denna fråga borde i sådant fall alla museer i världen lämnat tillbaka alla sina föremål och tavlor som de hade köpt eller fått från andra länder. Dessutom borde alla länder lämnat tillbaka sina föremål som deras länder tagit som krigsbyten i krig och behållit. De menade vidare att skulle man ha varit historiskt korrekta och bortsett från ägarperspektivet borde i sådant fall Lewis schackpjäser i fortsättningen tillhöra Norge och inte Skottland eftersom de sannolikt tillverkades i Norge. Dessutom gömdes de i en sanddyna på Yttre Hebriderna på sannolikt 1100- eller 1200-talen. 1098-1266 tillhörde Yttre Hebriderna formellt Norge. Ur det perspektivet menade de att i sådant fall borde alla Lewis schackpjäser stå på ett museum i Trondheim eller i Oslo och inte i Skottland. Därför menade de att det visade det orimliga i att majoriteten av de 82 delarna i British Museum i London skulle återbördas permanent till Skottland. De flikade in att givetvis borde de få vara kvar i London. Förespråkarna för att Lewis schackpjäser borde återbördas till Skottland replikerade med att Yttre Hebriderna var en del av Skottland när de hittades 1831 och att de därför var skotska och inte norska. De sa också att det var synd att alla delarna inte kunde få återförenas och bli en samling istället för att de spreds för vind och våg. När en samling delades upp, oavsett vad var för något, fanns alltid risken att några delar kunde försvinna över tid. Förespråkarna för att de 82 delarna borde stannat i London replikerade ytterligare en gång. De sa att de kunde debattera ämnet i evigheter och dividera fram och tillbaka eller kunde båda sidor godta med glädje och tacksamhet att de levde i ett fredligt land där inte den egna staten i fredstid inte hur som helst kunde gå in och beslagta hus, hem och föremål på samma sätt som i fallen hos diktatoriska länder. Äganderätten gick före menade de. Några andra historiker som också politiskt stod till höger lade sig in i debatten och menade att museer borde få bestämma vilka föremål de vill ha eller ha kvar, oavsett ifall föremålen var lokala från egna landet eller från främmande länder. De hävdade att de borde vara upp till det enskilda museet att bestämma. Frågan om äganderätten var högst väsentlig och stod över frågan om från vilka länder föremålen kom ifrån. Ägde ett museum ett föremål eller en tavla var det de som ägde föremålet/tavlan, inte något främmande land. Ville museet bara visa lokala föremål och tavlor från egna landet eller bara föremål och tavlor från främmande länder var det upp till museet att bestämma det, inte någon annan. Deras slutsats var därför att Lewis schackpjäser givetvis borde stannat kvar i London eftersom British Museum ägde dem och föredrog att ha dem i London. På 2010-talet tyckte även David H. Caldwell på National Museums Scotland att British Museum i London skulle behålla sina schackpjäser och övriga delar. Han ansåg att det inte fanns några skäl, vare sig moraliska eller praktiska att National Museums Scotland eller andra skotska museer skulle göra anspråk på att British Museum skulle återlämna sina 82 delar av samlingen permanent till Skottland. Han menade också att British Museum köpte sina 82 delar helt lagligt av den skotska antikvarien Charles Kirkpatrick Sharpe på 1800-talet. Han sa även att när museer börjar återlämna föremål var de alla förlorare oavsett land. Han sa också att det var viktigt att stora museer, oavsett ifall de låg i Storbritannien, Nordamerika, Grekland eller någon annanstans, borde kunna få chansen att visa sin befolkning och sina besökare mänsklig verksamhet i andra delar av världen än enbart mänsklig verksamhet i sitt eget land. British Museum i London var och är fortfarande ett stort internationellt museum. Mängder med människor kan se Lewis schackpjäser där och så borde det fortsätta vara, enligt David H. Caldwelll. David H. Caldwell sa vidare på 2010-talet att medan British Museum i London har 82 delar och Skottland har 11 delar finns de bästa schackpjäserna ändå i Skottland. Bland dem en av de fyra vakter som biter på sina sköldar, en bister kung, en funderande biskop som håller upp sin hand i välsignelse, etc. David H. Caldwell menade att Charles Kirkpatrick Sharpe hade ett gott öga när han plockade 11 bra schackpjäser som senare hamnade i Royal Scottish Museum och att dessa pjäser alltid kommer att finnas utställda i Skottland. I sammanhanget bör nämnas att 2018 hade British Museum i London drygt 5,828 miljoner besökare det året medan National Museum of Scotland i Edinburgh hade 2,228 miljoner besökare samma år. Som jämförelse hade Vasamuseet i Stockholm 1,496 miljoner besökare, Malmö Museer 447 000 besökare, Göteborgs stadsmuseum 248 000 besökare och Historiska museet i Stockholm 166 000 besökare 2017. 2013 beviljade the European Regional Development Fund drygt 19 miljoner kr för omvandla Lews Castle i Stornoway på Lewis i Yttre Hebriderna till ett museum för Yttre Hebriderna. Totalt skulle det kosta 151 miljoner kr att återställa och omvandla slottet. När det var klart planerades sex av Lewis schackpjäser finnas permanent på museet till allmänhetens beskådan. Hösten 2019 fanns det ett par tredimensionella kylskåpsmagneter och kopior av några av Lewis schackpjäser på en del svenska museer, bl.a. i souvenirshoppen på Historiska museet i Stockholm. Såvida de inte var kopior från andra schackpjäser såg de i alla fall ut som kopior av några av Lewis schackpjäser. De gav en levande bild av hur Lewis schackpjäser såg ut i verkligheten. Som tidigare nämndes köptes en bit av en vaktpjäs i Edinburgh 1964, men det dröjde till 2019 innan den blev en officiell Lewis schackpjäs och den 94:e delen i samlingen. Två oberoende undersökningar med kol-14-metoden daterade valrossbeten som vakten var tillverkad ifrån till åren 1283-1479 och 1328-1434. Konfidensintervallen var 95 % för åtminstone den andra undersökningen. Det bedömdes emellertid att ytterligare analyser behövdes göras för det snidade arbetets stil för att bestämma årtalen när pjäsen gjordes. Fram till 2019 var pjäsen den enda av Lewis schackpjäser som hade prövats med kol-14-metoden. Vaktpjäsens datering, 1283-1479 och 1328-1434, gjorde att den rimligen inte borde ha varit en del av Lewis schackpjäser som tidigare daterades till 1150-1200 av historiker. Ur det drog några utomstående historiker några teorier: a) Vaktens datering till 1283-1479 och 1328-1434 stämde inte. Den var äldre och tillverkades måhända på 1100-talet. Den var en del av samlingen som utgjorde Lewis schackpjäser. Vakten var en korrekt medlem av samlingen. Teorin försvagades av att den inte höll med kol-14-metodens datering. b) Vaktens datering till 1283-1479 och 1328-1434 stämde. Den tillverkades inte samtidigt som de övriga 78 Lewis schackpjäserna 1150-1200. Istället tillverkades vakten av andra hantverkare i Norge 100-300 år efter de andra pjäserna. Vid ett senare tillfälle lades vakten till i samlingen i hällkistan vid Camas Uig. Vakten var en korrekt medlem av samlingen, men av senare modell. Omständigheterna varför den lades till i hällkistan vid ett senare tillfälle försvagade teorin. c) Vaktens datering till 1283-1479 och 1328-1434 stämde. Den tillverkades inte samtidigt som de övriga 78 Lewis schackpjäserna 1150-1200. Den var inte en del av samlingen som utgjorde Lewis schackpjäser. Vakten var en oberoende pjäs som inte hade med Lewis schackpjäser att göra. Teorin förstärktes av att när samlingen hittades 1831 vid Camas Uig fanns det 93 delar och inte 94 delar eller 78 schackpjäser och inte 79 schackpjäser. Det fanns ingen officiell 94:e del. Teorin förstärktes också av att vaktens historia 1831-1964 var okänt. Det fanns inga bevis för att det var en 94:e del som hittades 1831 vid Camas Uig eller för den delen i Mealista 1780, men som försvann och dök upp 1964. Istället talade det mer för att vakten inte hade någon historisk koppling med Lewis schackpjäser. De var dessutom inte de enda schackpjäserna som tillverkades i Norge på medeltiden. Det var fullt realistiskt att vakten var en senare medeltida modell, men inte en Lewis schackpjäs. Det var därför realistiskt att vakten kom från Norge till Skottland på kanske 1300-, 1400- eller 1500-talen medan Lewis schackpjäser hamnade på Yttre Hebriderna på 1100- eller 1200-talen. d) Vaktens datering till 1283-1479 och 1328-1434 stämde. Dateringen av de övriga 78 Lewis schackpjäserna 1150-1200 stämde inte. De tillverkades också 1283-1479 eller 1328-1434. Det som försvagade teorin var att forskare så sent som i juli 2019 var överens om att de övriga 78 Lewis schackpjäserna tillverkades 1150-1200. Det fanns inget som tydde på att de tillverkades 1283-1479. Alla insatta var överens om att de gjordes på 1100-talets andra hälft eller omkring år 1200 och inte senare. Oavsett vilket, 2019 kom forskarna i alla fall fram till att vakten, den 94:e pjäsen var en schackpjäs som troligen tillverkades av samma människor som gjorde Lewis schackpjäser 1150-1200. Det bedömdes att pjäsen antagligen var en del av de Lewis schackpjäser som hittades 1831, men att den förmodligen kom bort och inte registrerades när de hittades i Camas Uig eller vid ett senare tillfälle. Den här vaktpjäsen var därför inte en officiell Lewis schackpjäs 1964-2018, men blev det 2019. Därför ingår det numera 94 delar i samlingen fördelat med 79 schackpjäser, inklusive 13 vakter och inte 12 vakter som de trodde tidigare. 2019 såldes biten av vakten, den 94:e delen, på en auktion på Sotheby's för 735 000 pund till en hemlig köpare. Med samma värde i genomsnitt hos övriga schackpjäser, mer för de välgjorda kungarna, drottningarna, biskoparna, riddarna och vakterna och mindre för de sämre tillverkade pjäserna och mindre för bönderna, skulle det ge ett värde på 58,065 miljoner pund eller motsvarande drygt 725 miljoner kronor för de 79 schackpjäserna 2020. De övriga 15 delarna som tillsammans bildar hela samlingens 94 delar inte inräknade. Inräknade dem, dvs. alla 94 delar, var samlingen lågt räknad värd minst 790 miljoner kr år 2020. Av de 79 schackpjäserna ägs 67 idag av British Museum i London, 11 av National Museum of Scotland i Edinburgh och en av hemlig person eller organisation. De övriga 15 delarna till spel ägs av British Museum. Totalt äger museet i London 82 av delarna. 93 av de 94 pjäserna finns för beskådning för allmänheten på båda museerna i Edinburgh och i London. I London kan de flesta av pjäserna hittas i rum 40 på museet. De pjäser som inte finns där är tillfälligt utlånade till skotska museer eller temporära utställningar någon annanstans. Flera trä- och plastkopior kan köpas av turister i museernas souvenirbutiker. |