1000-talet

Innehåll

1. Harrying of the North 1069/1070
- 1.1 Introduktion: De ständiga morden 1067-1069
- 1.2 Revolten 1069
- 1.3 Dansk flotta till England 1069
- 1.4 William I agerade
- 1.5 Fred mellan England och Danmark 1069
- 1.6 Gospatric blev Earl of Northumbria en andra gång
- 1.7 Harrying of the North fortsatte
- 1.8 Normander tog över
- 1.9 Harrying of the North sett från dagens perspektiv
- 1.10 Albas perspektiv
- 1.11 Andra perspektiv​

Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. Översta bilden Bempton Cliffs i Yorkshire i England. © Copyright översta bilden: Freddie Phillips. CC.

1. Harrying of the North
​ - massakerna i nordengland vintern 1069/1070

Bempton Cliffs i Yorkshire i England. © Freddie Phillips. CC.

1.1 Introduktion: De ständiga morden 1067-1069

1066-1087 var normanden William I (1028-1087) kung av England. 1035-1087 var han också Duke (hertig) av Normandie 1035-1087. Han var även känd på engelska som William the Conqueror och på svenska som Vilhelm Erövraren. I februari eller mars 1067 reste Copsi (d. 1067), senare känd under namnet Copsi (d. 1067), Earl of Northumbria 1067-1067, till Barking i östra London där William I bodde medan the White Tower i Tower of London byggdes. Copsi ville visa vördnad inför den engelska kungen. Copsi var
ursprungligen från earldom of Northumbria. Som svar utnämnde William I honom som Earl of Northumbria 1067 vars område var en del av kungariket England. Som nybliven Earl of Northumbria reste Copsi därefter från sydöstra England norrut till till York. Men efter fem veckor mördades han av Osulf II (d. 1067), Earl of Northumbria 1067-1067. Efter mordet på Copsi titulerade Osulf II sig som den nya Earl of Northumbria. Hösten 1067 mördades Osulf II av ett spjut från en fredlös från ett gäng banditer efter mindre än sex månader som Earl of Northumbria.

Efter Osulf II:s död gjorde hans släkting Gospatric (d. efter 1073) anspråk på earldom of Northumbria. Sista månaderna av 1067 erbjöd Gospatric därför William I en stor summa pengar för att få bli Earl of Northumbria. William I, som planerade att höja skatterna, accepterade och sa ja till Gospatrics muta och förslag. Gospatric blev sedan Earl of Northumbria 1067. Därefter kallade han sig för Gospatric, Earl of Northumbria 1067-1068 och 1069-1072. 1068 deltog Gospatric emellertid i en revolt mot William I tillsammans med Edgar Ætheling (1051-1126), kung av England 1066-1066 (disputed/omtvistat) och med bröderna Morcar (d. efter 1087), Earl of Northumbria 1065-1066 och Edwin (Ēadwine) (d. 1071), Earl of Mercia 1062-1071. Revolten kollapsade dock. Tillsammans med sina systrar och sin mor flydde Edgar Ætheling därefter till Alba (Skottland) 1068. I  Alba sökte de skydd hos Malcolm III (1031-1093), kung av Alba 1058-1093.

Efter revolten 1068 tog William I ifrån Gospatric hans earldom samma år. Han fick sparken som Earl of Northumbria och tvingades fly till Alba i exil. William I ersatte därefter Gospatric med normanden Robert Comine (d. 1069) som blev Earl of Northumbria, vilket han sedan var 1068-1069. Men Robert blev inte långvarig på posten som Earl of Northumbria. I slutet av januari 1069 på Durhams gator i Durham i nordöstra England mördade 
rebeller många av hans 700 man stora armé som befann sig i staden. Rebellerna satte sedan eld på the bishop's house i Durham där Robert Comine befann sig. Han dog i eldsvådorna den 28 januari 1069 i Durham.

De människor som bodde i earldom of Northumbria i norra England 1069 var en mix av angloskandinaver med anglosaxiska och skandinaviska kulturella traditioner. Aristokraterna var främst av danskt ursprung. Kommunikationerna var dåliga på grund av terrängen och vägarnas dåliga skick. Vanliga människor som färdades mellan York och södra England gjorde det främst med båt.
 

1.2 Revolten 1069

I början av 1069 utbröt en större revolt i earldom of Northumbria. Edgar Ætheling lämnade då Alba dit han flydde 1068 och återvände till England 1069 tillsammans med andra engelska rebeller. Som Edgar Ætheling flydde de till Alba 1067-1068 när William I invaderade England 1066. Den engelska motståndsrörelsen mot William I var centrerat runt Edgar Ætheling som var den sista anglosaxiska engelska kungen 1066-1066. Han var även barnbarn till Edmund Ironside (989-1016), kung av England 1016-1016. Edward the Confessor (f. 1003-1005 och d. 1066), kung av England 1042-1066 var dessutom Edgar Æthelings farfars halvbror eftersom Edmund Ironside och Edward the Confessor var halvbröder.

På plats i England i början av 1069 blev Edgar Ætheling ledaren för revolten eller revoltens galjonsfigur, dvs. dess ansikte utåt. I början var rebellerna framgångsrika, men William I besegrade dem i York. Därefter hade Edgar Ætheling inget annat val än att återigen fly till Alba 1069. Han sökte också denna gång skydd hos Malcolm III som han gjorde 1068. Men Edgar Æthelings andra vistelse i Alba varade inte särskilt lång tid.


1.3 Dansk flotta till England 1069

I slutet av sommaren 1069 skickade Sweyn II Estridsson (1019-1076), kung av Danmark 1047-1076, en flotta till England. Han var känd på fornnordiska som Sveinn Ástríðarson, på danska som Svend Estridsen och på svenska som också Sven Estridsson. Hans mål var att erövra England och bli kung av England. Sweyn II var son till Estrid Svendsdatter (990/997-1057/1073) som i sin tur var dotter till Sven Tveskägg (1060-1014), kung av Danmark 986-1014, kung av Norge 986-995 och 1000-1014 samt kung av England 1013-1014. Sven Tveskägg var Sweyn II Estridssons morfar. Dessutom var Estrid Svendsdatter syster till Cnut the Great (990/995-1035), kung av England 1016-1035, kung av Danmark 1018-1035 och kung av Norge 1028-1035. Cnut the Great var Sweyn II Estridssons morbror.

Framme i England utlöste Sweyn II Estridssons danska flotta en ny våg av engelska uppror i olika delar av landet. Edgar Ætheling och de andra engelsmännen i exil i Alba seglade samtidigt från Alba till flodmynningen Humber på norra Englands östkust. Där möttes de upp av a) rebeller från earldom of Northumbria, b) Sweyn II Estridsson danska flotta och c) en del människor från Alba (skottar). Även Gospatric, Earl of Northumbria 1067-1068 och 1069-1072, anslöt med Edgar Ætheling. Med en gemensam armé stormade sedan den danska armen tillsammans med engelska rebeller och tillresta skottar staden York och de normander som tidigare tagit kontroll över York. Därefter tog de kontroll över earldom of Northumbria. Sweyn II Estridssons armé attackerade sedan också Exeter och Shrewsbury i sydvästra respektive västra England, men utan inblandning från Edgar Ætheling. Målet för Sweyn II var i slutändan att attackera William I.
 

1.4 William I agerade

Efter erövringen av York 1069 utropades Edgar Ætheling till kung av sina anhängare, men William I agerade. Vintern 1069/1070 tog den engelska kungen sig upp till York i norra England efter att hans armé marscherat ungefär 124 km från Nottingham i centrala England. Förutom att slå ned upproret i York och i norra England hade William I även andra anledningar att ta sig till York. Två av hans earlar i Copsi och Osulf II för earldom of Northumbria mördades 1067, en tredje earl i Gospatric bytte sida 1068 och revolterade mot den engelska kungen och en fjärde earl i Robert Comine mördades 1069. Lägg därtill att såväl Albas kung Malcolm III som danska och engelska rebeller utförde räder i norra England. De räderna var rena plundringståg. Dessutom gjorde adelsmän i earldom of Northumbria uppror. Allt detta bidrog till att försvaga William I:s kontroll över norra England, vilket medförde att det fanns flera andra anledningar för honom att bege sig till York med sin armé utöver att försöka ta tillbaka kontrollen över själva staden.

William I ville slå ut de rebeller som fortfarande kämpade mot honom i norra och centrala England. I norra England i earldom of Northumbria och i 
centrala England i det före detta kungariket Mercia som tidigare täckte större delen av centrala England och delar av norra delen av södra centrala England. Främsta målet för William I var dock att slå ut rebellerna i norra England än de som bodde i centrala England. Men eftersom rebellerna i norra England inte var beredda att möta hans armé i fältslag valde William I och hans armé att attackera deras livsmedelsförsörjningar och förråd av livsmedel. William I:s armé plundrade också landsbygden. Målet var att rebellerna skulle svälta ihjäl. Härjningarna av landsbygden var ett sätt för William I att:
a) slå ut rebellerna i earldom of Northumbria och även i centrala England,
b) tvinga befolkningen i norra och centrala England till lydnad inför den engelska kungen,
c) befästa att earldom of Northumbria och övriga upprorsområden i England tillhörde England och inte någon annan person eller något annat kungarike, samt
d) eliminera framtida revolter i såväl norra England som i centrala England.

Under marschen från Nottingham till York härjade och plundrade William I:s armé landskapet norr om floden River Aire. De förstörde grödor och boplatser. Män, kvinnor och barn mördades. Tusentals människor dog i svält som följd när matförråden var borta eftersom detta var mitt i vintern. En del rebeller gömde sig dock. Denna marsch vintern 1069/1070 kom att kallas för på engelska som Harrying of the North, också känd på svenska och flera andra språk med dess engelska namn Harrying of the North. Även uttrycket "Massakerna i nordengland" används också i svenskan. Väl framme i trakterna runt York plundrade och ödelade William I:s armé systematiskt landsbygden väster och norr om York. Deras avsikt var att isolera och förstöra för sina fiender samt för Sweyn II Estridssons danska armé som höll till i eller vid staden York. Sedan marscherade William I:s armé till staden York. Men då hade Edgar Ætheling och övriga engelska rebeller redan lämnat staden och flytt. I Edgar Æthelings fall var han på väg norrut till Alba när William I:s armé gick in i York. Edgar Ætheling flydde eftersom han inte ville bli fångad eller dödad av William I:s armé och för att han ansåg att han hade tappat en del lokalt stöd för sin revolt mot den engelska kungen. Edgar Ætheling återvände därmed till Alba i exil en tredje gång på några få år, precis som han gjorde 1068 och 1069. William I:s armé följde inte efter honom.
 

1.5 Fred mellan England och Danmark 1069

I eller vid trakterna runt York mäklade sedan William I fred med den danska armén. William I mutade Sweyn II Estridsson och hans danska soldater med villkoret att den danska armén i England a) inte fick slåss mot William I:s armé, och b) att de reste hem till Danmark. Dessutom hade den danska armén inget lämpligt land att övervintra på i York, vilket medförde att det fanns ytterligare anledningar för dem att resa hem till Danmark. Den danska armén gick med på William I:s mutning och gick därefter tillbaka till sina skepp vid floden Humbers mynning sydöst om York. Sedan seglade de hem till Danmark. Efter att danskarna lämnade York-trakten och begav sig hem till Danmark bar William I symboliskt sin kungakrona i York 25 december 1069. Händelsen markerade hans lyckade taktik.


1.6 Gospatric blev Earl of Northumbria en andra gång

Efter William I:s intåg och erövring av York 1069 lyckades Gospatric i slutet av 1069 att förhandla med den engelska kungen om att få bli Earl of Northumbria en andra gång. Gospatric var Earl of Northumbria första gången 1067-1068. William I sa ja till Gospatric 1069 som sedan var Earl of Northumbria 1069-1072. Men 1072 ersatte William I honom med Waltheof (1050-1076), Earl of Northumbria 1072-1075 och Earl of Northampton 1072-1076. Han var också känd som Waltheof II och Ælfflæd. Samma år, 1072, tvingades Gospatric fly en andra gång till Alba som han gjorde första gången 1069. Strax senare reste han från Alba till Flandern i nuvarande norra Belgien. Därefter reste han tillbaka till Alba. I Alba fick han mark i East Lothian ca 1072 eller 1073 av Albas kung Malcolm III. Enligt vissa uppgifter fick han marken redan 1070, vilket i sådant fall innebar att Gospatric fick marken av Malcolm III redan under sin andra gång som Earl of Northumbria 1069-1072. 

Enligt spekulationer från vissa källor uppförde sedan Gospatric stenslottet Dunbar Castle i Dunbar i East Lothian år 1070, 1072 eller 1073. Men de spekulationerna stämmer inte med verkligheten. De första slotten i Alba började byggas första gången på 1120-talet. Stenslottet Dunbar Castle uppfördes första gången på 1130-talet av Gospatric II (d. 1138), Earl of Lothian 1134-1138 eller på mitten av 1100-talet av hans son Gospatric III (d. 1166), Earl of Lothian 1138-1166. Gospatric II och Gospatric III var son respektive sonson till Gospatric, Earl of Northumbria.

Waltheof som blev Gospatrics ersättare som Earl of Northumbria 1072 var son till Siward (d. 1055), Earl in York 1023/1033-1041 och Earl of Northumbria 1041-1055. Waltheof var med Edgar Ætheling och Sweyn II Estridssons danska armé och intog York 1069. Efteråt blev Waltheof  
benådad av William I, vilket möjliggjorde för Waltheof att kunna bli Earl of Norhumbria 1072. 1070 gifte Waltheof sig med Judith of Lens (f. 1054/1055 och d. efter 1086) som var systerdotter till William I. Judiths mamma var Adelaide of Normandy (f. 1030 och d. innan 1090) som var syster till William I. Med andra ord var William I morbror till Judith. Paret Waltheof och Judith fick tre barn, varav det äldsta var Maud av Northumbria (1074-1130/1131), drottninggemål av Alba 1124-1130/1131. Maud var gift två gånger. Först med Simon I de Senlis (Senliz) (f. 1046 och d. 1111-1113), 1st Earl of Northampton 1080-1111/1113 och 2nd Earl of Huntingdon 1080-1111/1113 och sedan med David I (1084-1153), kung av Alba 1124-1153. 

1075 deltog Waltheof i en revolt mot William I. Det slutade med att Waltheof arresterades, dömdes till döden och satt nästan ett år i fångenskap fram till 31 maj 1076 då han halshöggs i St. Giles's Hill nära Winchester i södra England.


1.7 Harrying of the North fortsatte

Efter att William I tog kontroll av York 1069 fortsatte han sin Harrying of the North, dvs. sin massakerna i nordengland. Efter York delade han in sin armé i mindre förband som brände, plundrade och skrämde befolkningen. Nämnas bör att invånarna i norra England odlade främst havre vid den här tiden. Normanderna däremot tyckte att havre var en underlägsen gröda gentemot vete som de hellre föredrog. Några förband av William I:s armé marscherade från York till floden Tees i norra England i närheten av dagens Middlesbrough. Längs färdvägen plundrade de landsbygden. De mördade också män, kvinnor och barn. De tog ingen hänsyn till huruvida offren var oskyldiga människor eller ifall de var enligt normanderna skyldiga rebeller. Alla straffades.

På en del platser mellan floderna Humber och Tees, ett avstånd på ca 124-141 km beroende från vilken del av floderna som avståndet mäts, brände William I:s förband hela byar och slaktade dess invånare. Uppskattningsvis förstörde de 60 % av alla egendomar, fastigheter eller gårdar i södra earldom of Northumbria i dagens Yorkshire i det som är North Riding of Yorkshire, West Riding of Yorkshire och East Riding of Yorkshire. Dessutom fick 66 % av alla byar ett eller flera förstörda hus. Matförråden, grödorna, boskapen och verktyg brändes till aska. I verktygens fall i huvudsak träverktyg. 80 000 oxar dödades också. Målet för William I:s förband var att de som överlevde massakerna eller de som gömde sig i Yorkshires skogar inte skulle ha någon mat när de återvände till sina hem. Utan mat skulle de duka under av svält under vintern 1069/1070. Detta blev även fallet. Tusentals och åter tusentals engelska människor svalt sedan ihjäl den vintern.

Faktum var att fortfarande sexton år efter, år 1086, hade människorna ännu inte börjat odla i större omfattning i det här landskapet. Första åren efter massakerna 1069/1070 tvingades många människor övergå till kannibalism för att överleva. De dödade och åt upp andra människor i sitt lokala område. Men William I:s armé var inte klar den där vintern 1069/1070. 1070 fortsatte några av hans förband ytterligare norrut till centrala delen av earldom of Northumbria i dagens grevskap Durham i norra England. Där fortsatte de mörda människor och bränna matförråd, etc. Innan William I:s förband kom lyckades många invånare i Yorkshire och Durham begrava och gömma horder av mynt i jordarna. 

Under de första månaderna av 1070 efter massakerna och härjningarna i norr marscherade William I:s armé från norra England till mer sydligare breddgrader. De slog ned rebeller i Shrewsbury och påbörjade därefter byggen av slott i Chester och i Stafford. Marschen slutade först i april 1070 när William I bar sin krona i en ceremoni i Winchester i södra England. Uppskattningsvis dog mer än 100 000 människor av svält i norra England vintern 1069/1070 på grund av William I:s Harrying of the North. Enligt vissa forskare i början på 2010-talet svalt hela 150 000 människor ihjäl från vintern 1069/1070 till 1086. 75 % eller 150 000 av 200 000 människor av Yorkshires befolkning svalt i ihjäl. 1086 hade Yorkshire bara kvar 25 % av sin befolkning gentemot sommaren 1069. 1086 hade Yorkshire en befolkning på 50 000 människor gentemot 200 000 sommaren 1069. Enligt forskarna i början på 2010-talet motsvarade dödstalen på 150 000 döda människor åren 1069-1086 hela 8,77 % av hela Englands befolkning. År 1086 bodde det 1,71 miljoner människor i England. Räknat på 100 000 döda vintern 1069/1070 och inte 150 000 döda åren 1069-1086 dog 5,85 % av Englands befolkning av svält den där vintern 1069/1070. Enligt andra historiker motsvarade dödstalen i Harrying of the North 4,44 % av hela Englands befolkning räknat på 100 000 döda 1069/1070 eller 6,67 % räknat på 150 000 döda 1069-1086. Enligt dem bodde det 2,25 miljoner människor i England 1086.
 

1.8 Normander tog över

I början på 1070-talet efter Harrying of the North 1069/1070 bytte William I ut många anglosaxiska ledare i hela England, inklusive angloskandinaviska ledare av främst danskt ursprung i earldom of Northumbria och i övriga norra England. Han ersatte ledarna i hela England med normander. Den nya aristokratin i England övergick från att ha varit anglosaxiskt i hela England och angloskandinavisk i norra England till att bli övervägande normandiskt. Den nya engelska aristokratin i hela England bestod av normander från Normandie eller av engelsmän med övervägande normandiskt ursprung från Normandie. ​Till skillnad från de skandinaviska vikingarna som i århundradena innan koloniserat delar av England med stora skaror av människor var de nyinflyttade normanderna betydligt färre i antal gentemot den inhemska befolkningen som redan bodde i England. Normanderna nöjde sig istället med att bara uppta de övre delarna av samhällets hierarki och blev landägare, baroner, earlar, riddare, osv. Detta tillät att en angloskandinavisk kultur kunde överleva under normandiskt styre. Bevis för detta är bevarandet av många kulturella drag.

Många personliga karaktäristiska namn på t.ex. chartrar, dvs. privilegiebrev och frihetsbrev, fanns på chartrar från 1000-talet till 1200-talet. Dessa namn fanns på chartrar både innan och efter William I:s erövring av England 1066. 1150-1500 talades det medelengelska i England. Medelengelskan ersatte fornengelskan, också känd som anglosaxiska, som talades i England från mitten av 400-talet till 1150-talet. Medelengelskan formades efter den normandiska erövringen av England 1066. Många franska ord blandades med fornengelskan. Trots detta fanns det ändå en stor nordeuropeisk litterär tradition med distinkt dialekt i medelengelskan, vilket enligt nutida forskare tyder på att en stor angloskandinavisk befolkning överlevde normandernas invasion av England. Hade engelsmännen med angloskandinaviskt påbrå helt utrotats eller ifall det hade vällt in normander i England, rika som fattiga, och gjort den inhemska engelska befolkningen till en minoritet eller lika stora i antal som de normandiska invandrarna, hade också medelengelskan blivit betydligt mer påverkad av det franska språket. Dagens engelska hade även varit betydligt mer lik franskan än vad den är idag.  

Den relativa bristen på normandiska ortsnamn i England antyder också på att de nya bosättarna från Normandie endast upptog samhällets toppskikt i England. Yorkshire var dock ett undantag där normanderna i stort sett tog över på alla nivåer. Istället för att kolonisera England med stora skaror av människor använde normanderna kyrkan som hjälpmedel för att kolonisera England förutom att uppta samhällets topp i form av landägare, baroner, etc. Innan Harrying of the North 1069/1070 fanns det inga kloster i England norr om Burton-upon-Trent i nuvarande östra Staffordshire i centrala England. Men efter 1070 grundade och byggde normanderna många kloster i norra England. En del kloster blev både stora och rika. I samband med att normanderna byggde kloster byggde de även motte-and-bailey-borgar i norra England och senare på 1100-talet också i Alba.

1080 mördades William Walcher (d. 1080), biskop av Durham 1071-1080 och Earl of Northumbria 1075-1080, av lokala människor i Gateshead i Tyne and Wear i dåvarande earldom of Northumbria i nordöstra England. Som svar skickade William I sin halvbror Odo av Bayeux (f. 1030/1035/1036 och d. 1097) till earldom of Northumbria. 1049-1097 var Odo biskop av Bayeux i Normandie och 1067-1088 var han Earl of Kent 1067-1088 i sydöstra England. William I och Odo hade samma mamma i Herleva (1003-1050), också känd som a) Herleva of Falaise, b) Herleve, c) Arlette, d) Arletta, e) Arlotte och f) Harlette. William I:s pappa var Robert I (1000-1035), Duke of Normandy 1027-1035 medan Odos pappa var Herluin de Conteville (1001-1066). Odo reste inte ensam till earldom of Northumbria. Istället hade han med sig en armé. För att straffa befolkningen, på grund av mordet på William Walcher, plundrade Odo och hans armé landsbygden i norra England. De mördade också både män och kvinnor i norra England. De
förstörde mycket land mellan York och Durham. De stal även värdefulla föremål från klostret Durham monastery.

I vissa delar av earldom of Northumbria tömdes landsbygden på sin befolkning som en konsekvens av Odos härjningar. Odo drev också många från adeln i earldom of Northumbria till landsflykt. En tömd population resulterade emellertid att normandiska landägare och normandiska baroner fick brist på arbetare som kunde jobba på deras fält i norra England. Det fick följden att de normandiska landägarna och baronerna lockade med att hyra ut marker till alla män som höll sig lojala till dem. 

Earldom of Northumbria bröts upp flera gånger på 1000- och 1100-talen, såväl innan den normandiska perioden började 1066 som efter i dess början och senare på 1100-talet. Earldom of Northumbria upphörde för gott 1195 och delades i två delar, en nordlig och en sydlig. Den norra delen Earldom of Northumberland delades senare i sin tur. Den nordligaste delen är idag Englands nordligaste grevskap och heter Northumberland. 


1.9 Harrying of the North sett från dagens perspektiv

William I:s Harrying of the North vintern 1069/1070 beskrivs bland en del forskare idag som ett rent folkmord. 100 000 människor svalt som sagt var ihjäl den vintern 1069/1070 och ungefär 150 000 människor svalt ihjäl från vintern 1069/1070 till 1086 enligt vissa forskare. Andra insatta i detta ämne som Mark Hagger förnekade på 2010-talet inte att många dog av Harrying of the North. Men han tyckte däremot inte att man kunde beskriva det som ett folkmord eftersom William I agerade enligt reglerna i sin egen tid och inte vår. Det och andra av Mark Haggers funderingar finns att läsa i hans bok "William, King and Conqueror" från 2012. Enligt den romerska författaren Publius Flavius Vegetius Renatus som levde i slutet på 300-talet och i början av 400-talet e.Kr., men som var mest känd under namnet Vegetius, var det: 
"It is better to overcome the enemy by famine, raids, and terror tactics than by battle, in which luck has more influence than courage.

Fritt översatt till svenska:
"Det är bättre att övervinna fienden genom svält, räder och terror än i krigsslag där tur har mer inflytande än mod."

Vegetius skrev också bl.a i sin skrift "De Re Militari" från slutet av 300-talet eller början av 400-talet: "The main and principal point in war is to secure plenty of provisions and to destroy the enemy by famine."

Fritt översatt till svenska:
"Den huvudsakliga och viktigaste poängen i krig är att säkerställa mycket livsmedel och att förstöra fienden genom svält."

Enligt Mark Hagger låg detta som beskrevs i Vegetius skrift "De Re Militari"
fortfarande till grund för militärt tänkande på 1000-talet. Mark Haggers slutsats var att Harrying of the North inte var värre än andra liknande konflikter vid den tiden. Det är uppenbart från gamla historiska krönikor att William I faktiskt genomdrev Harrying of the North. Det var inte en påhittad berättelse eller skröna. Exempelvis skrev den anglonormandiska krönikören, historikern och benediktimunken Orderic Vitalis (1075-1142) i sitt "Ecclesiastical History" ca 1124/1125 e.Kr., endast femtiofem år efter Harrying of the North: "The King stopped at nothing to hunt his enemies. He cut down many people and destroyed homes and land. Nowhere else had he shown such cruelty. This made a real change. To his shame, William made no effort to control his fury, punishing the innocent with the guilty. He ordered that crops and herds, tools and food be burned to ashes. More than 100,000 people perished of starvation. I have often praised William in this book, but I can say nothing good about this brutal slaughter. God will punish him".

En del nutida historiker ifrågasätter huruvida Orderic Vitalis siffra på 100 000 människor eller mer som dog i svält. Han skrev trots allt mer än 100 000. Enligt dessa historiker kanske Orderic Vitalis använde siffran 100 000 i retorisk mening och inte i faktisk innebörd. Sexton till sjutton år efter Harrying of the North bodde det 1,71 miljoner eller 2,25 miljoner människor i England 1086. Som tidigare nämndes dog 4,44 % eller 5,85 % av Englands befolkning av svält på grund av William I:s Harrying of the North 1069/1070. 6,67 % eller 8,77 % dog under åren 1069-1086. Dessa historiker tycker att 4,44 % eller 5,85 % var lite för hög andel av Englands befolkning. De anser att Orderic Vitalis överdrev när han skrev "mer än 100 000". 

Å andra sidan finns det andra nutida historiker som menar att siffran på 100 000 eller mer var fullt möjligt eftersom det låg i William I:s intresse att stoppa revolten i norra England och hindra framtida revolter inom en nära tid. Effektivaste sättet sett ur hans perspektiv var att slå till hårt och effektivt direkt. Dessutom skrev Orderic Vitalis sitt Ecclesiastical History endast femtiofem år efter Harrying of the North, Hans texter låg tidsmässigt ganska nära den faktiska händelsen, vilket ökade chansen till att han hade rätt. Jämför med en del andra krönikor från andra historiker på medeltiden som kunde skriva om historiska händelser flera hundratals år efter att de hände.

En tredje grupp nutida historiker menar att William I:s armé inte kunde ensam förstöra alla dessa hus, gårdar, matförråd, etc. i norra England som nämnts eftersom hans armé var relativt liten. De tror istället att invaderande skottar och danskar bidrog till en del av förstörelsen i norra England. Enligt Paul Dalton i hans bok "Conquest, Anarchy and Lordship: Yorkshire, 1066-1154" från 2002 var det tveksamt ifall William I hade tid och personal (trupper) att reducera norra England till en öken. Enligt Paul Dalton vaktade huvuddelen av William I:s trupper slott i södra England och i Wales. Dessutom var William I och hans trupper maximalt tre månader i norr enligt Paul Dalton, vilket gjorde att omfattningen på skador som de själva kunde göra var begränsad.


1.10 Albas perspektiv

Sett ur Albas (Skottlands) perspektiv på 1000-talet måste William I:s Harrying of the North givetvis påverkat synen på vad en engelsk normandisk kung kunde göra ifall han även invaderade Alba och sedan bestämde sig för att göra Harrying of the North i Alba på dess befolkning, vilket i praktiken hade kunnat förvandla Alba till en öken. Misstron till det normandiska måste därför ha varit stor hos de gäliska invånarna som utgjorde majoriteten av Albas befolkning. De måste haft liknande misstro som den caledoniska befolkningen hade när romarna 1000 år tidigare tågade in i Caledonia, vilket var romarnas namn på Skottland. Romarna drevs till slut ut av caledoniska stammar. Caledoniernas efterträdare pikterna fortsatte sedan att göra motstånd mot romarna. William I:s Harrying of the North var inte bara plundringar, underkuvande och mord i stora antal på den egna engelska befolkningen i norra England 1069/1070. Det var också en signal till resten av Englands grannar som Alba att England hade en stark kung som var beredd att göra det han ansåg att han var tvungen att göra. Dock hindrade inte detta att Albas kung Malcolm III och en del av Albas senare kungar fortsatte göra räder i England.


1.11 Andra perspektiv

Sett ur normandernas synvinkel var Harrying of the North en framgångsrik strategi i alla fall i centrala England och i nuvarande Yorkshire. Normanderna ödelade områden samt krossade engelska rebeller och motståndsmän i stora landområden som i Cheshire, Derbyshire, Shropshire och Staffordshire, även om de inte var lika framgångsrika och kompletta i dessa områden som de däremot var i Yorkshire. Målet med Harrying of the North var att slå ut rebellerna och hindra framtida revolter i centrala och norra England i området som tidigare utgjorde kungariket Mercia och i området som 1069/1070 utgjorde earldom of Northumbria. Dock hindrade inte detta att nya uppror fortsatte uppstå på andra håll, inklusive i delar av earldom of Northumbria.

I norra England i det området som 1069/1070 utgjorde earldom of Northumbria fortsatte revolterna mot de styrande regenterna i England i ytterligare 500 år ända till andra delen av 1500-talet. Dessutom var de fortfarande arga och missnöjda ända till början av 1600-talet. Huvudanledningen var ofta bråk om religionen. Lägg därtill att norra England var ett glest befolkad landsbygdsområde som gränsade i norr till ett ofta fientligt Skottland sett från engelsmännens synvinkel. Södra Skottland och norra England blev en vild plats där skotska och engelska gränsrånare plundrade landskapet på båda sidorna om den skotsk-engelska gränsen från slutet av 1200-talet till början på 1600-talet. Gränsrånare på engelska heter border reivers. Nordligaste England blev en plats där engelska laglösa tog sin tillflykt undan rättvisan. 

1567-1625 var James VI and I (1566-1625) kung av Skottland under namnet James VI och 1603-1625 var han kung av England och Irland under namnet James I. Med Union of the Crowns 1603 blev han utöver kung av Skottland också ensam kung av England och Irland. Efter att han blev Englands kung 1603 började engelsmännen i norra England att lugna ned sig. En fred etablerades i norra England. Dock stöttade många i det före detta earldom of Northumbria jakobitismen i slutet av 1600-talet och under första hälften av 1700-talet.