100-talet
Innehåll
1. Souterrain, främst 100- och 200-talen 2. Romarna drog sig tillbaka till norra England år 105 3. Hadrianus mur år 122-128 (122-137) 4. Antoninus mur år 142-154 5. Ptolemy's Skottland år 150 6. Caledonierna i krig mot romarna år 180-187 7. Åren 187-197 Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. På översta bilden: en caledonier till vänster och en romersk centurion som övervakar byggandet av Hadrianus mur till höger. |
1. Souterrain, främst 100- och 200-talen
En souterrain i södra Angus från 000- eller 100-talen e.Kr. © Neil Williamson. CC.
Souterrain är en underjordisk eller delvis underjordisk struktur, konstruktion, kammare, passage eller korridor. Souterrain, som är dess officiella svenska ord, är också känt inom svenskan som suterräng och souterräng. Souterrain uttalas i svenskan främst som soterräng, men också som sutteräng, souterän och soterän. I svenskan betyder souterrain ordagrant a) under jord, b) under mark eller c) under marknivå. Andra betydelser är d) källarvåning och e) källare. Ordet souterrain kommer från franska "sous terrain" som betyder underjordisk passage eller underjordisk korridor. På engelska motsvarar det underground passageway. Engelska ordet för souterrain är också souterrain. Souterrain förknippas ofta med en ovanstående struktur som t.ex. ett hus eller en bosättning under jord. I svenskan heter ett sådant hus souterrain-hus, medan i engelskan kallas huset och bosättningen för earth house eller earthhouse. Engelska earth house, när det förknippas med souterrain, är emellertid inte är samma som de jordhus som uppfördes i Sverige på 1780-talet och senare. På dagens moderna hus är källarvåningarna som ligger delvis eller helt under jord husens souterrain.
Souterrain förknippas främst med järnåldern och de europeiska länderna vid Atlanten, inklusive Frankrike, Skottland, Irland, etc. I början fanns de i Frankrike under järnåldern. Sedan i början av den andra halvan av den skotska järnåldern fördes kunskapen att göra souterrain och dess konstruktioner från dåvarande Gallien till Storbritannien. Gallien var en region i Västeuropa under järnåldern och romartiden som motsvarade dagens Frankrike, Luxemburg, Belgien, större delen av Schweiz, delar av norra Italien samt de delar av Nederländerna och Tyskland som låg väster om floden Rhen. I Skottland uppfördes souterrain under andra halvan och i slutet av den skotska järnåldern, men främst under 100- och 200-talen e.Kr. Totalt finns det över 400 souterrains kvar i Skottland idag. Många finns i sydöstra Skottland. Eftersom många souterrain i Skottland saknar romerska artefakter föreslog tidigare en del forskare att många skotska souterrain byggdes och övergavs innan romerska legioner anlände till Skottland år 71. Artefakter är föremål som tillverkats av människor, t.ex yxor, knivar, etc. Av de souterrain som arkeologerna hunnit datera är de flesta souterrains i Skottland dock från 100- och 200-talen, dvs. efter ankomsten av de första romerska soldaterna till Skottland år 71. I ett tidigt skede under järnåldern användes souterrain alltid som bosättningar. De var hus som låg under jordytan. Med tiden blev de underjordiska gångar under järnåldern. Bland forskare har det föreslagits att de var: a) bosättningar, b) matskafferier, c) underjordiska förråd, förrådsrum eller lagringsrum, på engelska underground store rooms, d) underjordiska förrådshus, på engelska underground storehouses, e) ladugårdar eller lador, f) utrymmen för att gömma saker i tider av stridigheter mellan stammar trots att vissa av dem har mycket tydliga entréer. Souterrains användes däremot inte för begravningar eller för rituella syften. För att kunna göra en souterrain under järnåldern grävde människorna först ut gångar i jorden. Sedan satte de stenplattor, stora stenar eller trävirke längs gångarnas väggar och innertak. Vid händelse där en souterrain låg vid ett berg eller vid stenklippor var inte detta alltid nödvändigt. Några regionala varianter på underjordiska strukturer och konstruktioner som finns i Storbritannien och angränsande länder är t.ex.: a) souterrain, finns i t.ex. Skottland, Irland, Frankrike, etc. b) jordhus (earth houses), finns bland annat i Skottland, etc. c) grotthus (fogou eller fougou), finns enbart i Cornwall i sydvästra England. d) piktiska hus (pictish houses), finns i Skottland. Termen souterrain används för att distinkt skilja en souterrain från t.ex. en fogou eftersom det skiljer både i konstruktion och funktion mellan dem. I Cornwall tillämpades fogou på souterrain-konstruktioner. Fogou betyder grotta. I västra Cornwall liknar konstruktioner och designer av fogou mer som hus för skafferier. På Irland däremot är souterrain samma som grottor med tillhörande bosättning, etc. Ringborgar, på engelska ringforts, var cirkulära befästa bosättningar och/eller förhistoriska försvarsverk av jord eller av sten. De fanns i alla möjliga storlekar, stora som små. De byggdes från ca 400-talet till år 1000 under medeltidens första hälft. De uppfördes i norra Europa i bl.a. Irland, södra Wales, Cornwall, Danmark, Sverige, Tyskland och Estland. På Irland har man hittat över 40 000 ringborgar, men forskarna tror att det har funnits över 50 000 ringborgar på hela Irland och Nordirland. I genomsnitt finns det en ringborg per 2 km² på Irland och Nordirland. I Sverige har man hittat 19 ringborgar eller rester av 19 ringborgar på Öland, varav Eketorps borg som byggdes år 400 och utökades på 500-talet är den mest kända. Det finns också många ringborgar i södra Wales och Cornwall, men där kallas de för rundor, på engelska rounds. Ringborgar av jord kännetecknades av en cirkulär jordvall med omgivande dike. Ofta hade de också en palissad som var en befästning som bestod av stockar som var nedtryckta i marken. I både ringborgar av jord och sten fanns det minst en byggnad inuti i dem. På sina håll på Irland finns souterrain ofta i eller i nära anslutning till ringborgar,. Forskarna tror att dessa irländska souterrain och ringborgar var samtida med varandra. De tror att de uppfördes i början eller på första århundradena av medeltiden. Därför tror forskarna att souterrain på Irland byggdes något senare än i övriga länder. Denna teori förstärks av de många Ogham-stenar från 500-talet som användes som innertak och dörrposter i dessa irländska souterrain. Tre kända exemplar av souterrain i Skottland: 1) Castle Bloody i Shapinsay på Orkneyöarna. Platsen är idag markerad med en stenkonstruktion ovan jord på en kulle. Stenarna ovan jord tillhör dock inte souterrainen. Däremot under jord på samma plats finns en souterrain eller ett jordhus (earth house). 2) Rosal, Strathnaver, Sutherland i norra Highland. Inga artefakter eller andra fynd har hittats inuti strukturen. Då den användes var taket delvis täkt av stenar samt av timmer. Souterrainen användes som en ladugård eller lada. Troligen var den också en gång en övergiven bosättning eller låg vid en övergiven bosättning. 3) Shanzie Farm, nordöst om Alyth i Perth and Kinross. Den underjordiska strukturen är C-formad och är 35 meter lång. En enskild kammare i konstruktionen är fem meter lång. Det finns en entré i sydöst. Större delen av souterrainen är illa skadad efter att den blev stympad av en plog från en lokal bonde. Väggarna överlevde dock plogen. Enligt arkeologer råder det heller inga tvivel att souterrainen blev skadad dels under medeltiden samt dels på 1800-talet. Norra delen av souterrainen är dock bättre bevarad än resten av souterrainen. Stenar från väggarna som skjuter inåt mot passagen i syfte för att stödja en taklist eller taket indikerar på att taket snarare bestod av stenplattor eller av stenblock än av timmer. Det finns inga bevis för att souterrainen på Shanzie Farm användes som bosättning eller i andra syften eftersom alla sådana bevis förlorades när bondens plog plöjde marken. Dock har arkeologerna hittat keramik daterat från bronsåldern eller järnåldern f.Kr., fragment av romerskt keramik e.Kr., en bärnstensring, en brosch eller ett spänne, två kopparlegerade ringar, en handkvarn i sten, osv. Strukturen på souterrainen på Shanzie Farm var typisk för souterrain i södra Piktland. |
2. Romarna drog sig tillbaka till norra England år 105
© Dale Gillard. CC.
Redan på andra halvan av 80-talet e.Kr. drog sig romarna tillbaka från mellersta och norra Skottland. Dessa trupper behövdes på andra platser i romarriket. Gradvis drog sig romarna sedan också tillbaka från södra Skottland, främst omkring år 100-105. År 105 hade romarna dragit sig tillbaka från hela Skottland och flyttat trupperna i södra Skottland till norra England. År 105 bildade romarna en defensiv försvarslinje mellan viken Solway Firth i väster och floden Tyne i öster i norra England. Sjutton år senare började Hadrianus mur byggas längs denna linje.
|
3. Hadrianus mur år 122-128 (122-137)
Ovan, muren och ett milecastle.
Ovan, muren och de sjutton större forten intill muren. © Mike Bishop. CC.
År 118 eller år 119 började romarna fundera på att bygga en lång mur i norra England. Planerna konkretiserades efter att den romerska kejsaren Hadrianus (76-138) besökte England år 122. Han var romersk kejsare år 117-138. Hadrianus föddes i Italica 9 km nordväst om Sevilla i södra Spanien. År 122 började romarna uppföra muren som idag kallas för Hadrianus mur efter den romerska kejsaren. Vad muren hette på 100-talet är okänt. Den 117,5 km långa Hadrianus mur byggdes mellan Solway Firth i väster och floden Tyne i öster i norra England. Muren var 80 romerska mil lång. En romersk mil var 1,48 km. Hadrianus mur var till stor del klar sex år senare år 128 och helt klar år 137. 18 000 soldater var med och byggde muren. Fyra miljoner ton sten samt oändligt mycket torv och timmer användes.
Fram till 208 var östra delen en stenmur medan västra sidan mest var en mur gjord av torv och timmer. Först med Septimius Severus (145-211), romersk kejsare 193-211, blev hela Hadrianus mur en stenmur 208. Det ledde till att senare romare kallade muren för Severans mur. Stora delar av Hadrianus mur var tre meter bred och fem till sex meter hög. Nedre delen av muren var ofta ungefär 33 % bredare än toppen. Ifall toppen var 2,30 meter bred var nedre delen 3 meter bred. Var toppen 3 meter bred var nedre delen 3,9 meter bred. En av de vanligaste missuppfattningarna om skotsk historia är att romarna byggde Hadrianus mur som en försvarsmur mot stammarna i norr. Muren uppfördes istället som en gränsmur och inte som en försvarsmur. Jämför om du som läsare bor i en villa och har ett lågt trästaket runt din tomt som är ett meter högt för att markera var tomtgränsen går. En av dina grannar några villor bort har däremot en stenmur som är två meter hög för att försvåra eller hindra att inbrottstjuvar tar sig in på hans eller hennes tomt. Visst hjälpte Hadrianus mur emellertid till att förhindra räder från först caledonierna och senare pikterna i norr att förstöra den strategiskt viktiga romerska basen i Corbridge i södra Northumberland, men det var inte murens syfte i första hand. Den uppfördes för att visa att allt söder om muren tillhörde romarna. Hadrianus mur markerade var romarnas norra gräns låg. Dessutom fanns det bl.a. votadini och andra samarbetande gränsfolk i södra Skottland som fungerande som buffertstater till Rom. Det fanns ingen anledning att bygga en försvarsmur för romarna. Däremot ansåg romarna att det fanns ett behov av en gränsmur som förtydligade var romarrikets nordliga gräns låg. Givetvis var det ett enormt arbete att bygga en sådan här 117,5 km lång mur. I genomsnitt uppfördes ett större fort var 7,34:e km längs muren, men i praktiken ett fort ungefär var 7,4:e km. Det motsvarade ett fort på var femte romerska mil. Mellan varje större fort byggdes i genomsnitt ett mindre fort var 1,48:e km. De kallas i engelskan för milecastles. Ett enskilt milecastle var en kastell. Dessa milecastles låg emellertid inte alltid exakt 1,48 km ifrån varandra. Det kunde skilja 183 meter i både väster och öster beroende på hur landskapet såg ut. En del milecastles låg ned till 1,297 km ifrån varandra och andra hade upp till 1,663 km mellan sig. Ett milecastle.
Mellan dessa milecastles byggdes två signaltorn som i genomsnitt låg 493 meter från varandra. De låg intill muren på södra sidan. Mellan varje större fort, en sträcka på 7,4 km, byggdes det med andra ord i genomsnitt fyra mindre fort (milecastles) och tio signaltorn intill muren. Det illustreras tydligt enligt följande genomsnitt:
- fort 1 - 493 meter mur - signaltorn 1 - 493 meter mur - signaltorn 2 - 493 meter mur - milecastle 1 - 493 meter mur - signaltorn 3 - 493 meter mur - signaltorn 4 - 493 meter mur - milecastle 2 - 493 meter mur - signaltorn 5 - 493 meter mur - signaltorn 6 - 493 meter mur - milecastle 3 - 493 meter mur - signaltorn 7 - 493 meter mur - signaltorn 8 - 493 meter mur - milecastle 4 - 493 meter mur - signaltorn 9 - 493 meter mur - signaltorn 10 - 493 meter mur - fort 2 I siffror, totalt: - 117,5 km lång mur. - 16 fort. - 64 mindre fort (milecastles). - ungefär 150 signaltorn. = 80 fort (16 större och 64 mindre) och ungefär 150 signaltorn. Utöver det fanns det flera romerska fort norr och söder om Hadrianus mur som exempelvis Vindolanda. År 138 dog den romerska kejsaren Hadrianus bara ett år efter att Hadrianus mur var helt klar. År 139 gick den romerska armén i norra England in i södra Skottland. De fortsatte till Skottlands mittenbälte. Hadrianus efterträdare Antoninus Pius (86-161), romersk kejsare 138-161, beslöt sedan att romarna skulle bygga Antoninus mur i Skottlands mittenbälte. Antoninus mur uppfördes år 142-154. Till stor del övergav romarna därför Hadrianus mur i början på 140-talet. Hadrianus mur fick en mer passiv stödroll. Romarnas armé under Antoninus Pius styre lyckades aldrig ta kontroll över området norr om Skottlands mittenbälte. Hans ersättare Marcus Aurelius (121-180), romersk kejsare 161-180, övergav Antoninus mur år 162 och ockuperade Hadrianus mur återigen med fullt manskap från år 164. Enligt en del uppgifter redan från år 158 när Antoninus Pius var kejsare. År 184 övergav romarna Hadrianus mur igen, men ockuperade muren strax senare. År 197 skadade caledonierna Hadrianus mur i en första stor framgångsrik attack. Innan hade de gjort mindre och inte lika lyckade attacker på muren. Caledonierna utförde även en serie av attacker på Antoninus mur år 197, vars mur också skadades. År 208-210 försökte romerske kejsaren Septimius Severus att erövra Caledonia (Skottland). Över 40 000 romerska soldater gick in i Caledonia, men försöket misslyckades. Efter det drog sig romarna åter tillbaka till Hadrianus mur. År 296 attackerade caledonierna Hadrianus mur i en andra stor och lyckad attack. Åren 198-295 gjorde caledonierna och deras efterträdare pikterna på 300-talet flera mindre men inte lika framgångsrika attacker på Hadrianus mur. År 300 återuppbyggdes Hadrianus mur av Constantius Chlorus (250-306), romersk kejsare 293-305 och 305-306. År 367 attackerade pikterna Hadrianus mur i en tredje stor framgångsrik attack från norr. År 369 återuppbyggdes Hadrianus mur igen av den romerska militären och officeraren Count Theodosius, Han var också känd som Flavius Theodosius och Theodosius den äldre. År 400 övergav romarna Hadrianus mur. År 410 lämnade de sista romerska soldaterna England. På 400-talet kontrollerades delar av några milecastles av lokala britoner. Hadrianus mur och dess fort förföll och blev ruiner från 400-talet och under de efterföljande århundradena. Stenar togs från muren och användes till lokala byggnader som exempelvis Jarrow Priory i nordöstra England. Även lokala bönder tog stenar från Hadrianus mur. På 1700-talet togs många stenar från Hadrianus mur för att bygga vägar i norra England, inte minst när den brittiska fältmarskalken George Wade (1673-1748) byggde en militärväg från nordöstra England till södra Skottland. Syftet med vägen var att lättare kunna förflytta brittiska trupper för att krossa jakobituppror. Från 1834 började John Clayton (1792-1890) från Newcastle upon Tyne att köpa upp marker där Hadrianus mur låg. Han köpte också intilliggande gårdar. Han ville bevara muren och förhindra att lokala bönder tog stenarna och använde till sina bondgårdar. John Clayton var framgångsrik. Han förbättrade förhållandena på de intilliggande markerna och fick in pengar som han använde till att anställa människor som restaurerade delar av Hadrianus mur. Mycket av det som återstår idag av Hadrianus mur kan krediteras till John Clayton. 1890 dog John Clayton. Hans marker och egendomar ärvdes av släktingar som förlorade dem på spel. Senare köptes markerna där resterna av Hadrianus mur stod av National Trust. 1987 kom Hadrianus mur med på Unescos lista över världsarv. Tidslinje år 122-400: - 122 till 197, period ett. - 122 började byggas. - 128 stod klart till stora delar. - 137 var helt klar. - 197-296, period två. - 296-400, period tre. - 400 övergavs av romarna. |
4. Antoninus mur år 142-154
© Iain Rattray. CC.
© Notuncurious. CC.
Antoninus Pius (86-161) var romersk kejsare 138-161. I början på 140-talet beslöt han att romarna skulle bygga en lång mur i Skottlands mittenbälte. Muren kallas idag för Antoninus mur efter honom.
Antoninus mur byggdes år 142-154 och blev 63 km lång. Den byggdes mellan Firth of Clyde i väster och Firth of Forth i öster. Geografiskt mellan dagens Glasgow och fram till en bit väster om Edinburgh. Antoninus mur uppfördes med en grund av stenar och block av torv ovanpå. Ovanpå det byggdes bröstvärn av trä. På norra sidan om muren grävde romarna ett brett dike. Syftet med Antoninus mur var att anlägga en ny nordligare gränsmur och lättare kunna hålla plundrande stammar i schack. 19 större romerska fort och åtminstone 9 mindre fort, kastell, upprättades längs den 63 km långa muren. Minst 28 fort med andra ord. Det fanns ett större romerskt fort var 3,1:e km och ett fort, stort som litet, var 2,3:e km. Forten förbands av en väg på södra sidan om muren. År 162 övergav romarna Antoninus mur, endast åtta år efter den var klar. Istället drog sig de romerska legionärerna och den romerska armén tillbaka till Hadrianus mur som de hade fullt manskap i från år 164. År 197 skadade caledonierna Antoninus mur i en serie av attacker. Caledonierna attackerade även Hadrianus mur längre söderut i en första stor framgångsrik attack samma år. Innan hade de gjort mindre och inte lika lyckade attacker på Hadrianus mur. År 208-210 försökte Septimius Severus (145-211), romersk kejsare 193-211, att erövra Caledonia. Romerska soldater gick in i Skottland. Romerska legionärer stationerades vid Antoninus mur som reparerades. Septimius Severus försök att ta över Caledonia misslyckades. Efter det lämnade romarna Antoninus mur och drog sig tillbaka till Hadrianus mur. De befäste aldrig Antoninus mur igen. Med tiden förstördes den övergivna Antoninus mur och dess romerska fort av lokala stammar. År 410 lämnade de sista romerska soldaterna England. Idag finns det bara kvar några rester av Antoninus mur. Det unika med Antoninus mur är att arkeologerna har hittat distance slabs, stenplattor med uthuggna människor och andra bildmotiv. Inget liknande har hittats någon annanstans i den romerska världen. Den som vill se dem bör bege sig till Hunterian Museum and Art Gallery i Glasgow och National Museum of Scotland i Edinburgh. |
5. Ptolemy's Skottland år 150
Bilden till vänster: © Notuncurious. CC.
Den grekisk-romerske astronomen, geografen och matematikern Claudius Ptolemy (100-170) föddes i Egypten. Han hade romerskt medborgarskap. År 150 delade Ptolemy in Skottland och caledonierna i tjugo olika stammar i sitt verk "Geographia", vilket är dess latinska titel på latin. Det är också känt som "Cosmographia" på latin,
"Geography" på engelska och "Geografike hyfegesis" på svenska. Geographia var en kartbok, ett lexikon och en sammanställning om de geografiska kunskaperna över romarriket på 100-talet. Verket skrevs på grekiska av Ptolemy i Alexandria i nuvarande Egypten. Alexandria var vid den här tiden en del av romarriket. I Geographia nämnde Ptolemy bl.a. sju stammar på fastlandet i norra Skottland, tre i västra Skottland, två i östra Skottland, två i Skottlands mittenbälte och sydöstra Skottland, två i sydvästra och allra sydligaste Skottland. Dessutom nämnde han ytterligare fyra stammar som befolkade öarna i Yttre Hebriderna, Inre Hebriderna, Orkney- och Shetlandsöarna. Totalt tjugo stammar. Ptolemy's kunskaper om Skottland baserades delvis på för romarna tidigare kända informationskällor om Skottland samt från Agricolas invasion av Skottland år 79, vilket senare resulterade i slaget vid Mons Graupius 83/84. Många av Ptolemy's namn på stammarna i Skottland var emellertid oklara. Dessutom var de geografiska kunskaperna om norra och västra Skottland mindre tillförlitliga. Det tyder på att romarnas kunskaper om dessa områden mest var begränsade från observationer från havet än från land. Enligt nutida skotska arkeologen och författaren Ewan Campbell hämtade troligen Ptolemy namnen på de tjugo stammarna från källor med ursprung från de centrala lågländerna i Skottland. Där kunde stamnamnen enligt Ewan Campbell varit brittiska (brythonska) former av gäliska (goideliska) namn eller enbart brittiska (brythonska) namn på stammarna. I kontakten mellan romarna och inhemska lokalbor från de skotska centrala lågländerna snappade romarna upp brittiska (brythonska) namn på de skotska stammarna. Sedan gjorde romarna en latinsk tolkning av de brittiska (brythonska) stamnamnen, enligt Ewan Campbells tolkning. Ptolemy kunde dock ha hämtat namnen på stammarna från andra gamla källor. Mycket talar emellertid för att Ewan Campbell har rätt baserat på andra namn som tros följde liknande vägar. De tjugo stammarna i Skottland som Ptolemy nämnde år 150 var: På öarna 1. Scetis - bodde på Shettlandsöarna. 2. Orcades - Orkneyöarna. 3. Dumna - Yttre Hedbriderna. 4. Ebudae/Ebudes - Inre Hebriderna. Norra fastlandet 5. Cornavii/Cornovii - Caithness och nordöstra Sutherland. 6. Caereni - västra Sutherland. 7. Smertae - centrala Sutherland. 8. Lugi - sydöstra Sutherland vid västra delen av den stora viken Moray Firth. 9. Decantae - östra Ross-shire, inklusive Black Isle och Cromarty Firth, vid sydvästra delen av Moray Firth. 10. Caledonii - centrala Inverness-shire, från Inverness och sedan längs Loch Ness, Loch Lochy och ända ned till norra delen av Ben Nevis. 11. Vacomagi - i östra Highland och i Moray, främst i regionen Strathspey. Västra fastlandet 12. Carnonacae - västra Ross-shire, vilket var samma som centrala delen av Highlands västkust från Ullapool ned till Kyle of Lochalsh. 13. Creones - Skottlands västkust från söder om Isle of Skye till norr om Isle of Mull i sydvästra Highland, vilket tidigare var mitten av Inverness-shire och och norra Argyll. 14. Epidii - från norra centrala Argyll and Bute väster om Loch Awe och sedan rakt söderut till Knapdale och fortsatt söderut på hela halvön Kintyre, samt öarna Islay och Jura i sydvästra Argyll and Bute. Östra Skottland 15. Taexali/Taezali - från nordöstra Aberdeenshire och längs Skottlands östkust i sydlig riktning till Angus och fortsatt sydväst till östra Perth and Kinross, vilket motsvarade från Buchan och Peterhead i nordöst hela vägen längs Skottlands östkust till Perth. Deras huvudsäte var i Aberdeenshire och i Angus. 16. Venicones - sydöstra Perth and Kinross, norra Fife, södra Angus och eventuellt Dundee. Mittenbältet 17. Damnonii/Damnii - Dunbartonshire, Stirlingshire, Clackmannanshire, sydvästra Fife, Renfrewshire samt norra halvorna av Ayrshire och Lanarkshire. 18. Votadini/ Otadini/Otalini - östra Skottlands mittenbälte, sydöstra Skottland och nordöstra England eller mer specifikt från området vid sydöstra Stirling till Falkirk, Lothian, Scottish Borders och vidare ned till engelska floden Tyne i Northumberland i nordöstra England. Södra Skottland 18. Votadini/Otadini/Otalini - se ovan. 19. Novantae - i södra South Ayrshire och i västra Dumfries and Galloway i sydvästra hörnet av södra Skottland eller mer specifikt i södra Ayrshire, Wigtownshire och sydvästra Kirkcudbrightshire. 20. Selgovae - östra Kirkcudbrightshire och Dumfriesshire i södra Skottland. Lokala boplatser, andra viktiga platser eller platser som utgavs för att vara städer men som i många fall förmodligen var romerska militära läger i respektive stam/region år 150 enligt Ptolemy: 11. Vacomagi - Bannatia, Tamia, Pinnata Castra och Tuesis. 15. Taexali/Taezali - Devana. 16. Venicones - Orrea. 17. Damnonii - Vanduara, Colania, Coria, Alauna, Lindum och Victoria. 18. Votadini/Otadini/Otalini - Coria, Alauna, Bremenium, Trimontium* och Curia. Curia är kullen Traprain Law. 19. Novantae - Locopibium och Rerigonium. 20. Selgovae - Carbantorigum, Uxellum och Corda. *Trimontium låg i Scottish Borders och inte i Dumfries and Galloway. Utöver det kallade Ptolemy floden Clyde för Κλώτα (Clōtā). Lite mer information av några av stammarna: Nr 4 Ebudae/Ebudes - det tros att Ptolemy namngav Inre Hebriderna efter nr 14 Epidii som i sin tur tros fick sitt namn efter den rekonstruerade keltiska hästguden Epidios eller keltiska hästgudinnan Epona. Det talar för att det fanns en och annan häst i Inre Hebriderna år 150 och att åtminstone en del av lokalbefolkningen sysslade med boskap som hästar. Nr 6 Caereni - namnet på stammen tros betyda fårfolket, på engelska 'Sheep people'. Det tros att romarna uppfattade dem som ett herdefolk som levde ett enkelt och lantligt liv med sina får i västra Sutherland. Jämför stammens namn med gäliska ordet "caorach" som betyder får och kymriska "caeriwrch" som betyder råbock, dvs. rådjurshanne. Caereni var med stor sannolikhet inte en krigisk stam. Nr 7 Smertae - det spekulerades i slutet på 1950-talet att namnet betydde anskaffa, förse eller leverera. I det här sammanhanget anskaffa, förse eller leverera mat, dryck eller andra varor. Baserat på det spekulerade en historiker på 2010-talet att stammen var ett mindre handelsfolk i centrala Sutherland som levererade varor till och från de andra grannstammar runtom. Spekulativt levererade Smertae varor till och från Caereni i väst, Cornavii i norr och nordöst, Lugi i öster, Carnonacae i sydväst, Decantae i sydöst och eventuellt till och från Caledonii lite längre bort i söder vid Loch Ness, enligt den historikern. Stämmer de spekulationerna betyder det att Smertae var som spindeln i nätet i den här delen av norra Skottland. De var i sådant fall den stammen de andra grannstammarna vände sig till när de behövde få tag i varor som de själva inte hade. Det var också stammen de andra nordliga stammarna kontaktade när de ville höra senast nytt eftersom Smertae sannolikt hade ett större kontaktnät än sina grannar. Som sagt var, bara spekulationer. Nr 9 Decantae - också kända som Ducantae. Namnet på stammen härstammade antingen från a) de keltiska orden "dec" eller "deko" som betydde bra, bäst eller ädel eller från b) det keltiska ordet "dekan" som betydde tio. Liknande namn fanns i Wales, nordvästra Italien och Frankrike. En forskare spekulerade att Decantae kunde ha varit skickliga krigare, antingen på land eller till ett sjöss, eller något annat som duktiga smeder, bönder, etc. Nr 10 Caledonii - se första århundradet e.Kr. och avsnittet om caledonierna för information om dem. Nr 14 Epidii - stammen huserade i Argyll and Bute och bodde i den delen som senare kom att ligga i centrum för det stora kungariket Dál Riata 500-841. Namnet Epidii tros härstammade från det brittiska (brythonska) och keltiska ordet "epos" som betydde häst. Stammen epidii tros fick sitt namn efter den rekonstruerade keltiska hästguden Epidios eller av Epona som var hästgudinnan i keltisk mytologi. Namnet Epona tros uppstod av kelter i Gallien i nuvarande Frankrike. Dyrkan av den keltiska hästgudinnan Epona spred sig till hela romarriket åren 43-300. Det nådde även staden Rom. Därför spekulerade en del historiker på 2010-talet att Epidii var en stam som hade många hästar, förknippades med hästar, bedrev hästhandel, dyrkade hästar eller hade goda ryttare. Det sista var bra i strider mellan stammar på land. Å andra sidan menade en del forskare på 2010-talet att de talade gäliska (goideliska) i området där stammen Epidii bodde år 150. Det var samma språk som de pratade på Irland. Ech var ordet för häst på primitiv iriska som dock talades på Irland ca 300-600 e.Kr. Det kan tala mot att Epidii var en stam som förknippades med hästar, ifall Ptolemy använde sig av lokala ord från Skottland när han sedan skrev på grekiska. Det var heller inte säkert att Ptolemy använde ord från brittiska (brythonska) eller gäliska (goideliska) när han nämnde Epidii, vilket ytterligare kan tala mot att Epidii var en stam som var förknippad med hästar. Många forskare tror dock att Epidii var en häststam. Nr 16 Venicones - namnet på stammen betydde jakthundar. Det kan bl.a. tolkas att de antingen a) höll på med hundar av något slag, t.ex. vid jakt och att de var berömda för det eller b) att de var modiga, skickliga och orädda krigare som gick i främre leden i krigsslag när flera caledoniska stammar gick samman och slogs mot andra caledoniska stammar eller mot romarna. Venicones hade bl.a. en boplats som Ptolemy kallade för Orrea. Den låg 10 km öster om Dundee där det romerska fortet Horrea Classis låg vid dagens Monifieth. Nr 17 Damnonii - deras territorium sträckte sig från sydvästra Fife, Clackmannanshire och Stirling council area i öster och sedan i västlig och sydvästlig riktning genom Stirling council area, Dunbartonshire, Clyde Valley vid ungefär dagens Glasgow till Renfrewshire och därefter fortsatt vidare till norra halvorna av Ayrshire och Lanarkshire. Damnonii hade fram till ca år 84-150 sin bosättning på Dumyat Hill nära dagens Stirling. När romarna invaderade Skottland flyttade de sin huvudbosättning till Walls Hill nära Wall Loch i Howwood i Renfrewshire. Damnonii hade inga städer på sitt område. Ptolemy tros istället syfta på romerska militära läger eller inhemska skotska fort när han nämnde deras städer Vanduara, Colania, Coria, Alauna, Lindum och Victoria. Nr 18 Votadini/Otadini/Otalini - på mitten av 100-talet sträckte sig stammens territorium från östra Skottlands mittenbälte och sydöstra Skottland till nordöstra England. En av stammens viktigare eller mer befolkade platser tros ha legat vid den 221 meter höga kullen Traprain Law som är belägen 6 km öster om dagens Haddington i East Lothian. Haddington ligger i sin tur 32 km öster om Edinburgh. Traprain Law var Votadinis huvudstad. Ptolemy kallade Traprain Law för Curia. En fornborg vid Traprain Law varv centrumet för huvudstaden. Efter senaste istiden har platsen varit befolkad sedan minst yngre stenåldern, neolitikum. På kullen har arkeologer hittat artefakter från bronsåldern och neolitiska ringmärken på berget och klipporna. Under Votadinis tid fanns det hundratals rundhus, på engelska roundhouses, på Traprain Law. Husen var bostäder för familjer och hantverkare som var utbildade i emalj- och metallarbeten. Under förutsättning att många eller en del av familjerna bestod av en pappa, en mamma, deras många barn och en eller flera nära släktingar bodde det över tusen människor i Traprain Law. Kanske tusentals till och med. År 71 anlände de första romerska trupperna under en period då Quintus Petillius Cerialis (f. 30 och d. efter 83) var guvernör för romerska provinsen Britannia 71-74. De var på på väg till mellersta Skottland för att bygga de första romerska forten som sedan utgjorde gask ridgen. År 79 kom generalen Gnaeus Julius Agricola (40-93) och hans romerska legioner till Votadinis territorium. De var också på väg till gask ridgen. Agricola var guvernör för Britannia 78-84/85. Romarna ockuperade delar av Votadinis territorium i sydöstra Skottland år 80-100/105 och år 138-211. Det motsvarade romersk ockupation i 93 eller 98 år av 131 år under år 80-211. Romarna hade också inflytande på Votadini i 290 eller 295 år av 330 år under år 80-410, undantaget år 100/105-138 och år 367-368. Dessutom var hela Votadinis kungarike under romerskt militärt styre år 138-162. Därefter under år 164-410 var Votadini en vänlig buffertstat till romarriket, undantaget år 367-368. Under år 164-211 var dessutom delar av Votadinis land ockuperat av romarna samtidigt som de också var en buffertstat till romarriket. År 80-100/105 och 140-211 hade romarna soldater på det romerska fortet och fästningen Trimontium som låg sydöst om dagens Edinburgh på Votadinis territorium, vilket markerade den romerska ockupationen och närvaron. Det finns en del nutida historiker som menar att Votadini bara var ockuperade i 24 år och inte i 93 eller 98 år under perioden 80-211. Enligt dem pågick ockupationen år 138-162. De historikerna menar att övriga 69 eller 74 år under år 80-100/105 och 162-211 bara räknas som romersk närvaro med fortet och fästningen Trimontium. Det beror på var man drar gränsen mellan närvaro och ockupation, enligt dem. Anser man att närvaro ingår i ockupation var Votadini ockuperade i 93 eller 98 år under år 80-211. Separerar man begreppen och att närvaro inte ingår i ockupation var Votadini bara ockuperade i 24 år, enligt dessa historiker. Denna syn har fått kritik från andra historiker. De menar att närvaro betyder "det att vara närvarande". Närvarande betyder "som är på plats". Romarna var i högsta grad på plats och därmed närvarande på Votadinis land under 93 eller 98 år av perioden 80-211. Ordet ockupation betyder: 1. period, under vilken en stats tilltvingade makt råder över ockuperat land, eller intressegrupp tar över annans egendom. 2. rådande, olagligt tillstånd under period av med trupper tilltvingad makt över främmande, ockuperad stat. 3. olagligt besättande av annans egendom. Ordet ockupera betyder i sin tur "ta i besittning" och "lägga beslag på". I Trimontiums fall la romarna olagligt beslag och därmed ockuperade olagligt en del av Votadinis land under 93 eller 98 år under delar av perioden 80-211. Sett ur dessa betydelser närvarade och givetvis ockuperade också romarna definitivt delar av Votadinis territorium under 93 eller 98 år under åren 80-211. Efter att romarna drog sig tillbaka till Hadrianus mur år 164 blev Votadini som sagt var en vänlig buffertstat till romarriket. Officiellt förhindrade, men i praktiken bara minskade en aning, de konflikter mellan romarna i söder och de caledoniska stammarna i norr som romarna senare kallade för pikter. Votadini gick även i allians med romarriket utan att vara under romerskt styre. Dock var en del av deras land också ockuperat av romarna år 164-211 samtidigt som deras kungarike var en buffertstat till romarriket. Votadinis kombination av att de både var en buffertstat och i en allians med romarriket visade sig kanske var lönsamt för Votadini, även om det är rena spekulationer från forskarna. Men under åren har arkeologerna hittat mängder med romerska varor vid Traprain Law. Exempelvis romerskt silver, vinkannor, bägare, mynt från romerska Frankrike och militära spännen. Mynten och alla dessa varor tyder på att Votadini kan ha haft handelsförbindelser med kontinenten. Dock är det inte klart hur mynten och de andra varorna kom till Votadinis ägo. De kunde ha varit: 1. gåvor från romarna i norra England som tack för deras allians. 2. mutor från romarna i norra England för att Votadini skulle vara en buffertstat. 3. betalning och utbyte av handelsvaror mellan Votadini och romerska England. 4. människor från Votadini som stal dem från romare i norra England. Den som är intresserad att se alla dessa romerska föremål ska bege sig till National Museum of Scotland i Edinburgh. När romarna lämnade Storbritannien i början på 400-talet förlorade Votadini statusen som buffertstat och sin allians med Rom. I samband med detta i början på 400-talet flyttade de sin huvudstad från Traprain Law till Din Eidyn där Edinburgh Castle ligger idag. I början av 400-talet bildade Votadini också kungariket Gododdin. Gododdin låg söder om nuvarande Stirling och mellan Bryneich (Brynaich) och Ystrad Clud. Hundra år senare gick de in i Yr Hen Ogledd, the Old North. Det var ett område som innefattade flera kungariken i södra Skottland och norra England år 500-800. En tidslinje över Votadinis romerska period: - 71 anlände de första romerska trupperna under Quintus Petillius Cerialis. - 79 anlände romerska militären under Agricola. - 80 byggdes romerska fortet och fästningen Trimontium. - 80-100/105 ockuperades delar av Votadini av romarna. - 100/105 övergavs Trimontium av romarna. - 100/105 övergavs Votadini del som finns idagens Skottland av romarna. - 138 ockuperades Votadini igen av romarna. - 138-162 var Votadini under romerskt militärt styre. - 140 kom romarna tillbaka till Trimontium. - 162 upphörde det romerska militära styret över Votadini. - 162-164 var Votadini enbart ockuperade av romarna. - 164-211 var Votadini ockuperade av romarna och en buffertstat till romarriket. - 211 upphörde den romerska ockupationen av Votadinis skotska del. - 211-366 var Votadini enbart en buffertstat till romarriket. - 369-410 var Votadini återigen enbart en buffertstat till romarriket. - 383 upphörde all möjlig romersk verksamhet i södra Skottland. - 400 lämnade romarna Hadrianus mur, vilket innebar att det inte fanns någon sydlig romersk granne till Votadini. - 410 lämnade de sista romarna Storbritannien. Nr 19 Novantae - Ptolemy noterade att en av deras städer eller bosättningar var Locopibium som låg antingen vid dagens Whithorn eller Wigtown i Dumfries and Galloway. Nr 17 Damnonii och nr 19 Novantae - de romerska forten i Damnonii och i Novantae territoriums var få trots att deras områden delvis låg på vägen mellan Skottlands mittenbälte och romarnas England. Dock hade romarna två fort som låg i Glenlochar och Dalswinton som efter år 150 kontrollerade Locopibium och delar av Novantaes territorium. Det finns inte några noteringar att Damnonii och Novantae bedrev krig mot romarna. Forskarna tror därför att dessa folk lierade sig och var i allians med romarna. Dock en ojämlik allians som byggde på att de var underkuvade romarna. Nr 20 Selgovae - namnet på stammen betydde jägarna. De hade sitt kungarike i först sydöstra Skottland på första århundradet e.Kr. och sedan när Ptolemy nämnde dem år 150 i södra Skottland. Kulturellt och etniskt var solgovae britanner och därmed en keltisk stam. Under ett tag på första århundradet e.Kr. innan romarnas ankomster år 71 och år 79 hade de sin bas och huvudstad på fornborgen Eildon Hill söder om Melrose i Scottish Borders i sydöstra Skottland. Fornborgen uppfördes av andra människor redan 1 000 f.Kr. Efter romarnas ankomster på 70-talet e.Kr. flyttade Selgovae senast 78 e.Kr. sin huvudbas sydväst till Kirkcudbrightshire och söderut till Dumfriesshire i Dumfries and Galloway i södra Skottland. Eventuellt övergav de också Eildon Hill helt när romarna kom. Selgovae var en stam som kraftigt motsatte sig romarna. De var en av de brittiska stammarna som förde hårdast motstånd mot den romerska ockupationen när de levde i södra Skottland. Romarna byggde mängder med militära fort på deras land i Kirkcudbrightshire och i Dumfriesshire, exempelvis på platser där Birrens, Broomholm, Burnswark, Carzield, Dalswinton, Drumlanrig, Glenlochar, Lantonside, Milton, Netherby, Raeburnfoot, Shieldhill och Ward Law ligger idag. Jämför med Selgovaes grannar västerut, Novantae, där den romerska ockupationen var extremt liten. Med tiden övergav romarna en del fort i Selgovaes rike. Först år 370 hade romarna lämnat Selgovaes territorium helt. I 291 år under åren 79-370 ockuperade romarna området där Selgovae huserade. Det var nästan tre sekel av romersk ockupation. Det motsvarade 11-22 generationer skottar i Selgovae som föddes när deras land var under romersk ockupation. Statistiken bygger på att kvinnorna var 13,2 till 26,5 år gamla när de födde varje ny generation barn. En vanlig missuppfattning bland allmänheten runt om i världen är att Skottland aldrig var ockuperat av romarna. De som påstår det har aldrig läst om stammen Selgovae i södra Skottland. Avslutningsvis, det unika med de tjugo stamnamnen från år 150 är att de är de enda kända namnen på caledoniska stammar från den här tiden. Ingen annanstans förutom i Ptolemy's texter har namnen på dessa stammar nämnts på mitten av 100-talet e.Kr. Däremot nämndes tidigare en del av namnen som Orkas (Orkneyöarna) av t.ex greken Pytheas 325-310 f.Kr. i hans bok om "Om havet". Orkneyöarna och Shetlandsöarna nämndes 43 e.Kr. av t.ex. romaren Pomponius Mela (d. 45 e.Kr.) i hans "De Chorographia". Vid tidpunkten när Pliny the Elder dog 79 e.Kr. kallade romarna Hebriderna för Hebudes, Yttre Hebriderna för Dumna. stammarna i östra och norra Skottland under samlingsnamnet caledones/caledonii, osv. År 150 kanske det fanns fler dokument som beskrev stammarna i Skottland med namn, men inga sådana dokument finns kvar idag. Orsaker kan ha varit att de slets ut, förstördes, försvann eller brann upp under perioden 150-1800 e.Kr. Istället för att se hela Skottland indelat i flera stammar av samma sort och samma kultur har Ptolemy givit oss i eftervärlden en fingervisning om en betydligt bredare och djupare bild av Skottland år 150. Från eventuella får- och handelsstammar i norr vidare söderut till duktiga krigarfolk i centrala Highland och eventuellt i östra och allra sydligaste Skottland, till häststammarna i västra Skottland och till stammarna i stora delar av södra Skottland som var betydligt vänligare inställda till Rom undantaget Selgovae. |
6. Caledonierna i krig mot romarna år 180-187
År 180 gick en rad olika caledoniska stammar från centrala Skottland samman och mördade Caerellius Priscus (d. 180) och hans närmaste soldater när han inspekterade Hadrianus mur 180. Caerellius Priscus var guvernör för romerska provinsen Britannia 177-180. Caledonierna fortsatte strida aktivt mot romarna i fyra år till. Ulpius Marcellus reste till norra England för att få slut på revolterna. Han var romersk guvernör för Britannia i slutet på 170-talet och i början på 180-talet. Det räckte emellertid inte att stå vid Hadrianus mur och invänta inkommande caledonier i omgångar. För att kväsa upproren från norr var romarna tvungna att gå in militärt i södra Skottland. Därför gjorde gjorde Marcellus och hans romerska armé flera anfall norr om Hadrianus mur år 180-184. Romarna gick också in i södra Skottland. Eventuellt försökte Marcellus återta Antoninus mur som romarna övergav två decennier innan.
Efter fyra års strider var Marcellus romerska trupper i uppror 184. Han fick svårare att kontrollera de egna leden. Med en sårbar romerska armé hade Marcellus inget annat val än att retirera från södra Skottland. Romarna drog sig tillbaka till Hadrianus mur och slöt fred med de caledoniska stammarna. De enades om att caledonierna inte skulle anfalla Hadrianus mur mot att romarna skulle överge forten norr om Hadrianus mur, t.ex. Trimontium i Newstead i sydöstra Skottland. Avtalet var en framgång för caledonierna. De skulle få bort romarna norr om Hadrianus mur. Caledonierna resonerade att det lönade sig att strida för sin frihet. Fredsavtalet varade emellertid inte länge. Romarna hann inte ens lämna Trimontium innan caledonierna bröt avtalet. Caledonierna fortsatte anfalla Hadrianus mur i ytterligare tre år under perioden 184-187 fast i mindre skala. Romerska konsul och historikern Dio Cassius (150-235) noterade att detta var det mest allvarliga kriget i hela romarriket under Commodus (161-192) tid som romersk kejsare 177-192. Commodus var endast sexton år gammal när han blev romersk kejsare och dog när han trettioett. |
7. Åren 187-197
© S. Alexander Gilmour. CC.
Någon gång mellan 187-197 beslöt sig stammar från centrala Skottland i området mellan Stirling och Falkirk att gå samman i en konfederation för att bli starkare. Orsakerna var två. För det första ville de bli bättre organiserade och starkare när skulle göra framtida attacker mot romarna. För det andra ville de lättare kunna försvara sig mot framtida romerska angrepp. De kallade konfederationen för Maeatae. Tekniskt sett var de caledonier. En del historiker hävdar emellertid att Maeatae bildades av stammar som bodde i östra Stirlingshire, Clackmannanshire och i Fife. En del tror till och med att de inte var caledonier utan var ättlingar till skandinaver.
Caledoniska stammar norr om Skottlands mittenbälte gick inte med i Maeatae 187-197. Alternativ inte caledoniska stammar norr om östra Stirlingshire och norr om Clackmannanshire och Fife beroende på vilken teori man tror på om var Maeatae huserade. Se 200-talet för mer om dem. 187 eller i slutet av 180-talet slöt caledonier i Skottland fred med Rom. 196 drog sig romarna tillbaka från delar av Skottland. 197 bröt caledonierna fredsavtalet med Rom. Ledda av Maeatae och keltiska briganter från norra England gjorde caledonier norr om Skottlands mittenbälte en första stor framgångsrik attack på Hadrianus mur år 197. Innan hade caledonierna gjort mindre och inte lika lyckade attacker på muren. Caledonierna utförde även en serie av attacker på Antoninus mur år 197, vars mur också skadades. Virius Lupus (f. 160 och d. efter 205), som var guvernör för romerska provinsen Britannia 197-200, hade inte tillräckligt många romerska soldater på plats som kunde slå ned revolterna i södra Skottland och i norra England. Han lyckades heller inte säkra och få förstärkningar från Septimius Severus (145-211), romersk kejsare 193-211. För att få stopp på attackerna valde Virius Lupus därför att muta Maeatae och inte slåss mot dem. Freden återställdes därmed igen mellan Maeatae och caledonierna norr om Skottlands mittenbälte på den ena sidan och Rom på den andra sidan. Även krigsfångar utbyttes mellan parterna. |