1-100 e.Kr.
 Calgacus.
Innehåll
1. England år 43 2. Romarna invaderade Skottland år 71 3. Gask Ridge 70-talet till år 86/87 4. Romarna invaderade Skottland igen år 79 - 4.1 Agricola i Storbritannien åren 77-79 - 4.2 Mot Skottland år 79 - 4.3 Agricola till Irland - 4.4 Inchtuthil byggdes år 82 eller år 83 5. Trimontium åren 80-211 6. Demetrius of Tarsus resa till Hebriderna år 83 7. Slaget vid Mons Graupius år 83/84 - 7.1 Innan slaget - 7.2 Calgacus - 7.3 Fight! - 7.4 Efter slaget - - 7.4.1 Seglatsen - - 7.4.2 Möjlig fortsatt marsch - - 7.4.3 Agricola lämnade Storbritannien år 84/85 8. Britoner 9. Caledonier - 9.1 Ursprung - 9.2 Caledonia östra och norra Skottland innan år 122 - 9.3 Caledonia hela Skottland år 122-312 - 9.4 Kungariken - 9.5 Caledonierna och pikterna - 9.6 Caledonia idag - 9.7 Vilka caledonierna var 10. Romarna från insidan 11. Romarna lämnade hela utom södra Skottland år 86/87 12. Vindolandabreven år 92-130 13. Boken Agricola år 98 - 13.1 Boken - 13.2 Kritik - 13.3 Exemplet Cassius Dio Scrolla ned och följ ämnena kronologiskt. © Copyright alla texter: skottlandshistoria.com. © Copyright översta bilden: Teak for two. Used with permission. |
1. England år 43
Romarna lade under sig stora delar av Europa. © Ken Delaney.
|
År 43 intog romarna södra England under Claudius (10 f.Kr. - 54 e.Kr.), kejsare för romarriket åren 41-54. Invasionen hade pågått under en längre tid, men de engelska stammarna hade kämpat tappert mot romarna. Först under Claudius kunde romarna inta England, vilket kände romerska ikonen, imperatorn och konsuln Julius Caesar (100-44 f.Kr.) hade misslyckats med 97-98 år tidigare 55-54 f.Kr. Södra England blev den romerska provinsen Britannia år 43. Resten av England blev en del av Britannia under de efterföljande ca 30 åren fram till 70-talet e.Kr. Fem år efter att södra England blev en romersk provins år 43 inkluderades också delar av Wales i Britannia efter romarnas invasion av Wales år 48. Dock dröjde det 30 år innan romarna erövrat hela Wales. Först år 78 var hela Wales en del av Britannia. Innan år 43 hade det pågått etablerat ekonomiskt och kulturellt utbyte mellan England och den europeiska kontinenten, men med de romerska inkräktarna introducerades nya kunskaper eller förbättrade kunskaper om jordbruket, urbanisering, industri och arkitektur i England.
Ledare för caledoniska stammar i Skottland fick reda på att romarna hade invaderat södra England år 43. Tre månader efter romarna invaderat England mötte kejsare Claudius elva brittiska kungar i Colchester i sydöstra England år 43. De elva kungarna underkastade sig kejsare Claudius och romarriket. En av dessa kungar var kung av Orkneyöarna. Mötet registrerades av romarna skriftligen och är det äldsta skriftliga dokumentet över att det fanns en formell förbindelse mellan en geografisk del av Skottland och romarriket. Det var inte första gången Skottland eller delar av Skottland omnämndes i skrift. Det gjorde den grekiska handelsmannen, geografen och upptäcksresanden Pytheas (350-285 f.Kr.) redan 325-310 f.Kr. i sin bok om "Om havet" där Orkneyöarna nämndes som Orcas. Även om boken "Om havet" inte finns kvar idag eftersom alla exemplar är förstörda finns utdrag och refererat från boken hos andra författare från den romerska och grekiska antiken som Diodorus Siculus (90-30 f.Kr.), Strabo (f. 64-63 f.Kr. och d. 24 e.Kr.) och Pliny the Elder (23-79 e.Kr.). Det är därför känt att det fanns kopior av boken "Om havet" under det första århundradet e.Kr., vilket gör att vi idag vet att romarnas militära underrättelsetjänst i alla fall hade elementära geografiska kunskaper om Skottland under detta århundrade. År 43 skrev dessutom den romerska geografen Pomponius Mela (d. 45 e.Kr.) i sitt De Chorographia att Orkneyöarna hade 30 öar och att Shetlandsöarna som han kallade för Haemodae hade 7 öar. Det bevisar ytterligare att romarna visste om dessa öars existens år 43 samt att de i alla fall hade baskunskaper om Skottlands nordligaste öar. William P. L. Thomson var i sin bok "New History of Orkney" från 2008 skeptisk till att Orkneyöarnas kung underkastade sig den romerska kejsaren Claudius i Colchester år 43. Thomson och en del andra historiker på 2000-talet menade istället att romarna medvetet skröt om mötet med Orkneyöarnas kung år 43 i sydöstra England. Romarna var väl medvetna om att Orkneyöarna låg i norra utkanten av såväl Caledonia (Skottland) som Storbritannien. Därmed kunde romarna skryta med att de mött en kung som kom så långt bort som från Caledonias och Storbritanniens bortre nordliga ände, vilket för romarna också var i Europas bortre ände. Dessutom till råga på allt hade en sådan kung som kungen av Orkneyöarna underkastat sig romarriket år 43, vilket spädde på det romerska skrytet. De långa avstånden mellan Orkneyöarna och Colchester/Rom samt att kungen av Orkneyöarna på kort tid lyckades ta sig till mötet i sydöstra England tyder med stor sannolikhet att det fanns en koppling, kontakt eller förbindelse mellan Orkneyöarna och Rom innan år 43, enligt moderna historiker. Denna kontakt var möjligen handelsmässig i mindre skala. Å andra sidan har det inte hittats några bevis för en kontakt mellan Orkneyöarna och romarriket innan år 43, t.ex. handelsmässig eller annan form av förbindelse. Caledoniernas senare starka motstånd mot romarriket var rak motsatt hållning till allt vad vänskaplig kontakt hette. Å andra sidan kunde Orkneyöarna mycket väl haft förbindelser med Rom innan år 43. Orkneyinvånarna kunde ha känt sig relativt säkra i utkanten av Europas periferi fram till år 43 när också deras ledare insåg att även Orkneyöarna riskerade att läggas under av romarna inom en snar framtid och bli en del av romarriket efter att romarna intog England år 43. Det kan också ha fått de mest romarvänliga Orkneyledarna att byta sida efter år 43 och bli benhårda motståndare till allt vad Rom hette. Det finns definitiva arkeologiska bevis för att Orkneyöarna hade kontakt med romarriket innan år 60. Delar av en romersk amfora från innan år 60 har hittats i Broch of Gurness på Mainland, Orkneyöarna. En amfora var ett tvåörat kärl som gjordes vanligen av lera, men varianter av metall förekom också även om de inte var lika vanliga. Ett kärl var en behållare för förvaring. Amforor användes av antikens greker och romare till förvaring av olja och vin samt som urnor. Även antikens egyptier hade amforor som de använde för förvaring av balsam och smörjelser. Egyptiernas amforor var gjorda av alabaster som är en finkornig sedimentär bergart. Den romerska amforan i Broch of Gurness förstärker att de skriftliga bevisen stämde att romarna träffade Orkneyöarnas kung år 43 i sydöstra England och att det fanns en kontakt mellan Orkneyöarna och romarriket innan år 60. Vid tidpunkten då Pliny the Elder dog år 79 är det bekräftat att romarna hade geografiska kunskaper om Hebriderna i västra Skottland som de kallade för Hebudes, om Yttre Hebriderna som de kallade för Dumna samt skogen Caledonian Forest som en gång i tiden täckte stora delar av högländerna. Dessutom visste romarna om att det fanns stammar i Skottland som de kallade för Caledones/Caledonii. Romarna visste med största sannolikhet om öarna i västra Skottland innan år 79 eftersom greken Pytheas besökte Yttre Hebriderna under sin expedition till Storbritannien 325 f.Kr. och skrev om dem i "Om havet". Dock när den egyptiskfödda grekisk-romerske astronomen, geografen och matematikern Claudius Ptolemy (100-170) delade in Skottland i 20 stammar år 150 var de geografiska kunskaperna om norra och västra Skottland mindre tillförlitliga. Det tyder på att romarnas kunskaper om dessa områden mest var begränsade från observationer från havet än från land. Ptolemy kunskaper baserades delvis på tidigare för romarna kända informationskällor om Skottland samt från Agricolas invasion av Skottland år 79 vilket senare resulterade i krigsslaget vid Mons Graupius år 83/84. Därför var romarnas kunskaper strax innan år 79 om västra Skottland och norra fastlandskottland med största sannolikhet mindre än deras kunskaper om södra Skottland och mellersta Skottland där de på 70-talet e.Kr. byggde fort, bl.a. gask ridgen. Romarna nöjde sig dock inte med att inta England år 43 utan tågade vidare mot Skottland som de 28 år senare nådde år 71. Men det var inte bara att marschera. Geografiska sträckan London-Edinburgh är 601 km. En normal människa med hyfsad okey kondition kan gå 30-40 km per dag och gå de 601 km på 15-20 dagar ifall de får gå på asfalts- eller grusvägar. Ska samma människa ta sig fram i terräng med full militärutrustning genom ängar, skogar, vattendrag och över floder utan broar tar det betydligt längre tid. Då kan samma sträcka ta 2 månader att gå. I romarnas fall var de även tvungna att besegra eller muta lokala engelska stammar och få dem att underkasta sig romarna innan de beslöt sig för att år 71 invadera det området som idag är Skottland. |
2. Romarna invaderade Skottland år 71
© Teak for two. Used with permission.
|
Lokala kungariken och territorier runt om i södra och mellersta Europa hade blivit erövrade och blivit en del av det romerska imperiet vid år 71. Romarna införde stränga lagar men tillät å andra sidan de erövrade folken att bli medborgare i det romerska imperiet. Samtidigt var slavhandeln stor och omfattande. Ca 30 % av befolkningen i romarriket var slavar, vilket var nästan var tredje invånare. De slavar som ansågs arbeta bäst och var mest eftertraktade var slavarna i Holland och Danmark. Modern historieforskning visar att nästan alla människor i dagens Europa, som haft minst en anfader eller anmoder som levde i Europa på 1800-talet eller tidigare, har haft minst ett par slavar som förfäder någon gång under de senaste 2000-3000 åren. Om inte tiden efter romarriket så i alla fall förfäder som var slavar under romarriket eller tiden innan romarriket.
Romarna var stora ingenjörer. De byggde stora städer, vägar, akvedukter, utmärkta åkrar och amfiteatrar. Akvedukterna forslade vatten, åkrarna odlade grödor som kunde föda deras arméer och medborgare medan amfiteatrar var för nöjes skull. De anordnade gladiatorspel där åskådarna kunde titta på gladiatorer som slogs med varandra eller mot djur. År 71 sträckte sig romarnas imperium från Nordafrika, Nilen och Medelhavet i söder till Spanien i väster till Turkiet i öster till Frankrike och England i norr. Redan år 43 blev södra England en romersk provins som de kallade för Britannia. Delar av Wales blev en del av Britannia år 48. Först år 78 blev hela Wales en del av Britannia. Runt om i Europa hade romarna fram till år 71 besegrat kungariken efter kungariken eller stammar och deras territorier. Romarnas nordliga gräns slutade vid den tiden vid norra England och södra Skottland. Romerska generalen och administratorn Quintus Petillius Cerialis (f. 30 och d. efter 83) blev guvernör (Flavian Governor) i Britannia år 71, vilket var en titel han hade fram till år 74. En guvernör på den tiden motsvarade senare i Sverige en ståthållare. En ståthållare var en härskares ställföreträdare i en del av hans rike. Den sittande härskaren i romarriket år 71 var Vespasian (9-79), romersk kejsare 69-79. Cerialis var med andra ord ställföreträdare för kejsare Vespasian i England och delar av Wales åren 71-74. Med sig till England år 71 hade Cerialis den romerska legionen Legio II Adiutrix. Han fick stöd av den romerska generalen Gnaeus Julius Agricola (40-93) som var chef för den romerska legionen Legio XX Valeria Victrix som redan befann sig i England innan Cerialis ankomst år 71. Legio XX Valeria Victrix hade varit med och invaderat England år 43. Någon tid efter 31 f.Kr. fram till 43 e.Kr. hade legionen Legio XX Valeria Victrix varit stationerade i Spanien, Tyskland och västra delen av Balkanhalvön i den romerska provinsen Illyricum. I Storbritannien stannade legionen från år 43 fram till åtminstone början av 300-talet. Från slutet av 000-talet, dvs. första århundradet e.Kr. var Legio XX Valeria Victrix stationerade på det romerska fortet Deva Victrix i nuvarande Chester i England. Chester ligger strax söder om Liverpool. Legio XX Valeria Victrix var med och invaderade Skottland under Agricola i slutet av 70-talet och i början på 80-talet fram till år 84. 82/83 till 84 var de stationerade på legionärfästningen Inchtuthil i Perth and Kinross. Som guvernör i England kämpade Cerialis i början på 70-talet mot briganterna (the Brigantes) som var en keltisk stam som bodde i regionen Northern England och delar av Midlands i England. Agricola hjälpte Cerialis i hans krig mot briganterna under åren 71-73. Romerska fynd från ett antal platser i Strathmore i Angus i östra Skottland ned till Manchester i England tyder på att romarna ockuperade det här området redan i början på 70-talet enligt den belgiska arkeologen och lärarinnan Birgitta Hoffmann (f. 1969). I alla fall ockuperade de åtminstone delar av området. Däremot var hela området av den engelska delen från Manchester till dagens skotska gräns i alla fall kontrollerat av romarna år 78. År 73 fick Agricola tjänst i Gallia Aquitania i sydvästra Frankrike där han stannade i tre år. Agricola återvände senare till Storbritannien år 77 efter 3 år i västra Frankrike och efter att ha varit konsul i Rom år 77. År 71 bestämde sig romarna med Cerialis i spetsen att för att invadera Skottland efter att romarna invaderade norra England i början på 70-talet. En romersk armé tågade till fots in från norra England till södra Skottland år 71. Lokala stammar kunde inte hindra deras framfart. De slogs ned med våld, hot om våld samt genom mutor. Romarna hade med sig mynt som de kunde muta lokala hövdingar med. När den romerska armén trängde in i Skottland år 71 möttes de av ett land som var indelat i en rad olika territorier av olika caledoniska stammar norr om Skottlands mittenbälte och britonska stammar söder om Skottlands mittenbälte som använde järnåldersteknik. Alla stammarna hade varsina territorier som de styrde över. En del av stammarna var i krig med varandra medan andra hade närmare och vänskapligare förbindelser över de territoriella stamgränserna. En del hade också kontakter med romarriket som t.ex. Orkneyöarna. Kan tyckas märkligt att Orkneyöarna hade kontakt med romarriket eftersom det låg betydligt längre bort från romarriket än fastlandsskottland, men färdmässigt gick det snabbare för romarna att ta sig till Orkneyöarna med båt än att bege sig landvägen till någon dal mitt ibland bergen på det skotska fastlandet. Stammarna i Skottland hade egna hövdingar, överklasser, lorder, krigare, präster, barder, jordbrukare, boskapsskötare, hantverkare, handelsmän samt slavar. De hade också kungar som styrde över lokala kungariken enligt romarna själva. Enligt dagens definitioner på kungariken var de förmodligen istället territorier styrda av stammar och deras hövdingar. Men oavsett definitioner var befolkningen i Skottland och deras ledare alla barbarer för romarna och inget som kunde mäta sig med det högre kultiverade Rom. Romarna var välorganiserade. De hade stora arméer bestående av legioner med upp till 10 000 män i Europa. I Skottland troligtvis upp till 5 000 män per legion, men eventuellt 10 000 soldater inkluderat utländska hjälptrupper. Arkeologerna har hittat romerska mynt från 70-talet i de romerska forten Camelon, Strageath och Cardean som låg i Skottlands mittenbälte. Dessa fort var en del av gask ridgen som utgjordes av 16 fort som tros ha byggts någon gång mellan åren 70 till 80 samt det 17:e fortet och fästningen Inchtuthil för romerska legioner som byggdes år 82 eller år 83. De har även hittat romerska mynt från 70-talet vid forten Castledykes i South Lanarkshire och i Newstead (Trimontium) i Scottish Borders. Dessutom har Terra Nigra keramik från slutet av 60-talet eller början av 70-talet e.Kr. hittats vid det romerska fortet Drumquhassle öster om Loch Lomond. Keramiken som var från före eller i början av den flaviska dynastin 69-96 hade importerats från Gallien på den europeiska kontinenten. Antingen kan man enligt historikerna och arkeologerna tolka att det fanns romersk militär aktivitet i mellersta Skottland sedan början av 70-talet e.Kr. eller så kan man avfärda det och istället säga att mynten och keramiken togs dit av lokala civila skotska eller engelska handelsmän. Enligt denna handelsteorin införskaffade civila handelsmän mynten och keramiken på den europeiska kontinenten och tog dem direkt a) till Skottland eller b) till södra England och därefter byttes de flera gånger inom England i nordlig riktning innan de slutligen nådde Skottland. Som varor som byttes från granngård till granngård eller från lokal handelsman till annan lokal handelsman. Det som talar starkt mot att mynten och keramiken togs till Skottland av civila skotska eller engelska handelsmän eller av vanliga civila är de fynd som arkeologerna hittade i slutet av 1990-talet och i början på 2000-talet. Då hittades strukturella faser och etapper på ett antal romerska militärområden vid gask ridgen norr om Antoninus mur från den flaviska dynastin, på engelska the Flavian dynasty. Exempel på sådana faser och etapper var en serie fortlets (skans) och vakttorn vid gask ridgen mellan Doune i Stirling council area och Bertha i Perth and Kinross, enligt den belgiskfödda arkeologen och lärarinnan Birgitta Hoffmann's (f. 1969) föreläsning "Archaeology versus Tacitus' Agricola: a 1st Century Worst Case Scenario" i Dublin 2001. En skans var en fast punkt i en äldre typ av befäst fältställning. Den flaviska dynastin pågick under åren 69-96 och var den perioden då den romerska kejsaren Vespasian (9-79) och hans två söner Titus (39-81) och Domitian (51-96) var romarrikets kejsare år 69-79, 79-81 respektive 81-96. Fynd av två distinkta tidigare äldre byggnadsfaser av romerska fortet Cardean och indikationer på en äldre byggnadsfas av romerska fortet Strageath visar på att romarna med största sannolikhet etablerade fort vid gask ridgen i början på 70-talet. Fynden stöder att de började ockupationen av Skottland minst 8 år innan den romerska historikern och senatorn Tacitus (f. 56 och d. efter 117) hävdade att romarna gjorde. Därmed fanns det troligen romerska fort och romersk aktivitet i mellersta Skottland i början av 70-talet, vilket då gör att de romerska mynten från 70-talet och keramiken från slutet av 60-talet eller början av 70-talet ytterligare talar mer för att romerska fort byggdes i början av 70-talet i mellersta Skottland. De äldre byggnadsfaserna av fortet Cardean och indikationerna på en äldre byggnadsfas av fortet Strageath stödjer teorin att mynten och keramiken togs till Skottland av den romerska militären i slutet av 60-talet eller början av 70-talet och inte av civila skotska eller engelska handelsmän. Allt detta tillsammans stödjer starkt teorin att romarna byggde romerska fort vid gask ridgen någon gång åren 70-80, varav åtminstone en del i början på 70-talet. Det talar mot att romarna byggde gask ridgen forten först i slutet av 70-talet när Agricola anlände till mellersta Skottland år 79. Agricola var guvernör för Britannia åren 78-84/85. Fram till början av 2000-talet var den traditionella uppfattningen att Agricola var första romaren som ockuperade Skottland i slutet av 70-talet e.Kr. Tacitus hävdade att det skedde med Agricola år 79. Fynd i Skottland visade dessutom att Agricola armé ockuperade Skottland i slutet av 70-talet och på 80-talet fram till ca 86/87. Agricola själv lämnade Storbritannien för gott 84/85. Den delen av Tacitus berättelse om vilka årtal Agricola var i Skottland i slutet av 70-talet och första halvan av 80-talet stämmer ganska bra med hur det förmodligen var. Sedan början av 2000-talet fram tills idag är däremot uppfattningen att den romerska ockupationen av Skottland började ca år 71, vilket var 8 år tidigare än vad Tacitus hävdade att romarna gjorde. Enligt 2000-talets uppfattning var inte Agricola den första kända romerska ledaren som ockuperade Skottland. Istället var det Quintus Petillius Cerialis, guvernör i Britannia 71-74, som troligtvis var först romaren att ockupera Skottland ca år 71. Detta gör att de arkeologiska bevisen måste dra ned Agricolas totala prestation i Storbritannien. Han var inte första romerska ockupanten i Skottland. Hoffmann menade att tack vare fynden från slutet av 1990-talet och i början på 2000-talet i Skottland samt i fynd från många andra nordliga romerska platser i Storbritannien från Strathmore i Angus i östra Skottland ända ned till Manchester i England måste man omvärdera årtalen för dessa platser. Enligt henne kunde de också ha varit ockuperade av romarna redan i början på 70-talet och inte lite senare som man tidigare traditionellt trodde. Däremot var hela området av den engelska delen från Manchester och uppåt till dagens skotska gräns i alla fall kontrollerat av romarna år 78. Även om Agricola numera inte kan bli krediterad som den första romaren som ockupera Skottland var han å andra sidan den första romaren som slog ned den caledoniska armén i krigsslaget Mons Graupius i Skottland 83/84. Det var med Agricola romarna ansåg sig ha besegrat caledonierna sett med ett romerskt perspektiv. Det var med Agricola romarna kunde erövra stora delar av Storbritannien. Det var med Agricola romarna också kunde bevisa att Storbritannien inte var en del av en större kontinent utan istället var en ö. Mer om Agricolas tid i Skottland i de andra avsnitten. Hur gick det då för Cerialis? Efter att ha varit guvernör i England 71-74 lämnade Cerialis Storbritannien och återvände till Rom där han blev konsul år 74. |
3. Gask Ridge 70-talet till år 86/87
|
För att stärka sin ställning i Skottland byggde romarna någon gång mellan åren 70 och 80 hela 16 fort samt det 17:e fortet och fästningen Inchtuthil för romerska legioner som byggdes år 82 eller år 83. Forten kallades för the Gask Ridge, på svenska gask ridgen. Forten var av trä och torv samt hade vakttorn. De gick som en linje geografiskt nordöst från Stirling council area och Falkirk council area genom Perth and Kinross till Angus. Mer exakt i sydväst från södra och sydöstra Stirling council area och i syd från centrala Falkirk council area till södra, sydöstra och östra Perth and Kinross vidare genom sydvästra och centrala Angus till östra Angus. Forten i gask ridgen bildade en gräns mellan högländerna och lågländerna i den här delen av centrala och östra Skottland efter att de byggdes någon gång mellan åren 70-80.
Arkeologerna har hittat romerska mynt från början av 70-talet i Camelon, Strageath och Cardean vid gask ridgen, men även vid forten Castledykes i South Lanarkshire och i Newstead (Trimontium) i Scottish Borders. I slutet av 1990-talet och i början på 2000-talet hittades strukturella faser och etapper på ett antal romerska militärområden vid gask ridgen norr om Antoninus mur från den flaviska dynastin, enligt den belgiskfödda arkeologen och lärarinnan Birgitta Hoffmann (f. 1969). Exempel på sådana faser och etapper var en serie fortlets (skans) och vakttorn vid gask ridgen mellan Doune i Stirling council area och Bertha i Perth and Kinross. En skans var en fast punkt i en äldre typ av befäst fältställning. Den flaviska dynastin 69-96, på engelska the Flavian dynasty, var den perioden då den romerska kejsaren Vespasian (9-79) och hans två söner Titus (39-81) och Domitian (51-96) var romarrikets kejsare år 69-79, 79-81 respektive 81-96. Fynd av två distinkta tidigare äldre byggnadsfaser av romerska fortet Cardean i och indikationer på en äldre byggnadsfas av romerska fortet Strageath visar på att romarna med största sannolikhet etablerade fort vid gask ridgen i början på 70-talet. Fynden stöder att de började ockupationen av Skottland minst 8 år innan den romerska historikern och senatorn Tacitus (f. 56 och d. efter 117) hävdade att romarna gjorde. Därför tror man gask ridgen byggdes någon gång mellan åren 70-80. Gränsen där gask ridgen låg kallades för gaskgränsen, på engelska the Gask Ridge frontier och the Gask frontier. Romarnas nordliga gräns låg från 70-talet eller från år 80 vid gaskgränsen. Gask ridgen uppgift var att bevaka gränsen norrut på denna del av Skottland fram till 86/87. Deras uppgift var också att hindra caledoniska angrepp från högländerna på romerskt kontrollerade områden söder om gask ridgen. Gask ridgen och alla torn längs den romerska vägen Gask Road byggdes strategiskt för att kunna vakta förbindelsen till bukterna i Firth of Tay och Firth of Forth samt till södra Skottland. Målet med fästningen Inchtuthil var att bygga ett tillräckligt stort fort för att avskräcka framtida caledoniska invasioner. Senare arkeologi har visat att många av forten i gask ridgen dock byggdes om över tid. Vissa fort byggdes till och med om två gånger utan några tecken på att de blev förstörda i krig. Forten inom gask ridgen hette från syd till norr: Camelon, Drumquhassle, Malling/Menteith, Doune, Glenbank (fortlet), Bochastle, Ardoch, Kaims Castle (fortlet), Strageath, Dalginross, Bertha, Fendoch, Cargill (fort och fortlet), Inchtuthil (legionär fästning), Cardean, Inverquharity (fortlet) och Stracathro. Av dessa var Ardoch, Strageath, Inchtuthil och Stracathro mycket stora fort. Stracathro var från början ett läger, men gick över till att bli ett fort. Inom gask ridgen fanns dessutom det stora romerska lägret Battledykes norr om Forfar i centrala Angus. Enligt Alan Reid bok "The Royal Burgh of Forfar: A local history" från 1902 kunde Battledykes ha haft 50 000 till 60 000 romerska soldater. Vid färdvägen mellan en del fort i gask ridgen byggde romarna övervakningstorn. Mellan Ardoch och Kaims Castle (fortlet) fanns det exempelvis 3 romerska övervakningstorn på den 4 km korta sträckan, vilket motsvarade i genomsnitt ett övervakningstorn varje 1000:e meter: Ardoch – 1000 meter – torn 1 – 1000 meter – torn 2 – 1000 meter – torn 3 – 1000 meter – Kaims Castle (fortlet). Mellan Strageath och Bertha fanns det 13 övervakningstorn på 23 km, vilket var ett övervakningstorn i genomsnitt var 1,64:e km. Dock på den sträckan Strageath–Bertha var tornen fördelade med 10 övervakningstorn de första 13 km och 3 övervakningstorn de sista 10 km, vilket gjorde att det fanns övervakningstorn var 1,2 km på första delsträckan närmast Strageath och var 2,5:e km på den andra delsträckan närmast Bertha. Forten Drumquhassle, Malling/Menteith, Bochastle, Doune, Dalginross och Fendoch som låg i sydväst inom gask ridgen kallades i äldre litteratur för the Glenblocker forts, på svenska Glenblocker forten. De kallades även för the Highland line forts. Termerna för the Glenblocker forts och the Highland line forts användes för att beskriva dessa fort i gask ridgen som gick längs en del av gränslinjen the Highland line. The Highland line var gränslinjen mellan högländerna och lågländerna som gick längs bergskedjan the Grampian Mountains i sydväst till nordöst. |
Gask ridge forten i rött, gult och grönt 82/83. Glenblocker forten i rött i äldre litteratur. © Singinglemon. CC.
|
Enligt nyare forskning ingick forten Drumquhassle, Malling/Menteith, Bochastle, Dalginross, Fendoch, Inchtuthil och Inverquharity i Glenblocker forten. Enligt nyare forskning kan man diskutera huruvida Doune samt även Cardean och Stracathro var en del av Glenblocker forten eftersom de låg längre bort från sina trafikleder. Dock fyllde de samma funktion som de övriga Glenblocker forten.
|
Gask ridge forten i rött och gult 82/83. Glenblocker forten i rött enligt nyare forskning. © Singinglemon. CC.
|
Enligt äldre litteratur var Glenblocker forten uppgift att hindra caledoniska invasioner från skotska höglandet på romerskkontrollerade områden i låglandet söder om gask ridgen. Enligt nyare forskning var detta visserligen syftet i slutändan att hindra caledoniska invasioner, men syftet med Glenblocker forten var aldrig att de skulle agera ensamma fort för fort. Istället skulle de samarbeta med de andra forten i gask ridgen och i Strathmore i Angus för att övervaka området och hindra caledoniska angrepp, enligt nyare forskning.
Enligt nyare forskning var det dock tveksamt ifall enskilda Glenblocker fort i samarbeten med andra Glenblocker fort hade tillräcklig arbetskraft, styrka eller avskräckande effekt för att hindra eller avskräcka caledonierna från angrepp, undantaget Inchtuthil. Glenblocker fort som samarbetade med andra Glenblocker fort kunde endast hindra eller avskräcka småskaliga angrepp och räder i mindre skala från boskapsskötare undantaget Inchtuthil, enligt nyare forskning. Fästningen Inchtuthil var däremot med sina upp till 5400 soldater ensam stark nog att hantera ett större angrepp från caledonier. Gemensamt för Glenblocker forten var att de var placerade vid öppningen eller mitt emot en del dalgångar vid såväl små dalar som större dalar. Enligt äldre litteratur var relationen mellan Glenblocker forten och övriga forten i gask ridgen ett tecken på ett stegvis tillbakadragande av romerska trupper från den här delen av Skottland. Enligt nyare forskning var Glenblocker forten däremot en del av samma gränssystem som bildade gask ridgen och som sträckte sig från Loch Lomond i sydväst till Angus i nordöst. Glenblocker forten kontrollerade och övervakade rörelsetrafiken i stora dalar i gränsområdet, enligt nyare forskning. Dessa dalar slingrade sig tillbaka i gränsområdet istället för att vara länkar och färdvägar till caledoniska järnåldersbosättningar norrut. På 80-talet under Agricola (40-93) eller under hans efterträdare byggde romarna fort och läger i Aberdeenshire, Moray samt strax nordväst, norr och öster om Inverness i östra delarna av Highlands. Agricola var guvernör för Britannia under perioden 78-84/85. Exempel på fort och läger som byggdes av Agricola eller hans efterträdare var fortet Cawdor i östra Highland och det stora lägret Raedykes i Aberdeenshire, även om del forskare hävdar att Raedykes byggdes antingen vid samma tid som Antoninus mur byggdes åren 142-154 eller i början på 200-talet när Septimius Severus (145-211) var romersk kejsare 193-211. I början på 200-talet under Septimius Severus hade romarna också fort i Aberdeenshire, Moray och östra Highland. På 1990-talet hittade forskarna resterna av nya möjliga romerska fort norr om Inverness. De viktigaste var Tarradale och Portmahomack. Det är dock inte bekräftat att de var romerska fort. De studeras fortfarande. |
Romerska fort i mellersta och södra Skottland samt i norra England år 84. © Notuncurious. CC.
4. Romarna invaderade Skottland igen år 79
|
4.1 Agricola i Storbritannien åren 77-79
Efter att ha lämnat England år 73 för Frankrike i 3 år samt som ett år som konsul i Rom år 77 återvände den romerska generalen Gnaeus Julius Agricola (40-93) till Storbritannien år 77. Han begav sig till Wales där den keltiska stammen Ordovices hade i praktiken förstört det romerska kavalleriet som var stationerad på norra delen av Ordovices territorium i Wales. 77-78 besegrade Agricola armé Ordovices i Wales. Han avancerade sedan till ön Anglesey på Wales nordvästkust där han tvingade de upproriska och förtryckta invånarna till fred. Romarna kallade Anglesey för Mona. Delar av Wales blev en del av det romerska Britannia redan år 48, men först efter Anglesey år 78 blev hela Wales en del av Britannia. År 78 blev Agricola guvernör (Flavian Governor) och legatus Augusti pro praetore för Britannia vilket motsvarade området i dagens England och Wales. Han var guvernör och legatus Augusti pro praetore för Britannia under perioden 78-84/85. Legatus Augusti pro praetore betydde kejsarens sändebud, vilket var den officiella titeln på guvernörerna i vissa romerska provinser 27 f.Kr. till 284 e.Kr. År 68 var 15 av 36 romerska provinser styrda av en legati Augusti, inklusive Britannia, Hispania Tarraconensis, Gallia Lugdunensis, Gallia Aquitania, osv. Hispania Tarraconensis motsvarade dagens nordvästra, norra och östra Spanien, Gallia Lugdunensis dagens norra och östra Frankrike medan Gallia Aquitania motsvarade dagens sydvästra Frankrike. Under åren 78-84/85 fick Agricola ett gott rykte som administratör, befälhavare och guvernör för Britannia genom att reformera den allmänt korrupta spannmålsavgiften i England. I England introducerade han också romerska seder och bruk. Han försökte uppmuntra och påverka engelska samhällen att bygga städer efter den romerska modellen. Han uppmuntrade också att den lokala engelska adeln skulle utbilda sina söner på ett romerskt sätt. År 78 såg Agricola till att romarna tog kontroll över området från dagens York i England till nuvarande södra Skottland. Området befolkades av lokala stammar som briganterna, enligt den traditionella historiska uppfattningen. Romerska bosättningar, garnisoner och vägar byggdes i det som idag är Northumberland i norra England. Romerska fynd från ett antal platser i Strathmore i Angus i östra Skottland ned till Manchester i England tydde på att romarna ockuperade det här området redan i början på 70-talet enligt den belgiska arkeologen och lärarinnan Birgitta Hoffmann (f. 1969) på 2000-talet. I alla fall delar av det. Oavsett uppfattning var båda synsätten överens om att hela området av den engelska delen från Manchester och uppåt till dagens skotska gräns i alla fall vid år 78 var kontrollerat av romarna. År 79 var Agricola mål att expandera det romerska styret till Skottland bortom de alla fort romarna byggde på 70-talet i Stirling, Falkirk, Perth and Kinross och Angus som bildade gaskgränsen. Agricola byggde vidare på den planen som sjösattes år 71 av den romerska generalen och administratorn Quintus Petillius Cerialis (f. 30 och d. efter 83) som var guvernör (Flavian Governor) i England 71-74 när romarna invaderade Skottland i början på 70-talet och började bygga fort vid gaskgränsen i Skottland. Enligt en del nutida forskare var inte Agricolas mål år 79 att expandera romarnas styre bortom gaskgränsen utan istället förstärka de romerska forten och ställningarna i centrala och södra Skottland. Enligt dessa forskare var romarnas expansion de efterföljande åren på 80-talet till norra Skottland ett svar från romarna efter att de blev attackerade av caledonier i Perth and Kinross eller i Fife år 82. Romarna kände sig tvungna att erövra östra och norra Skottland eftersom caledonierna norr om Perth and Kinross och Angus hotade freden sett ur ett romerskt perspektiv. Caledonierna var samlingsnamnet som romarna använde för alla stammar i hela eller delar av östra och norra Skottland från före år 65 fram till att Hadrianus började byggas år 122. Efter år 122 kallade de alla stammar norr om denna mur för caledonier. De var i sin tur indelade i flera olika stammar som hade sina egna territorier. År 150 var Skottland indelat i 18 olika stammar som regerade över egna territorier enligt romarna. Romarna namngav alla de 18 stammarna med egna namn, men som de gemensamt kallade för samlingsnamnet caledonierna. Caledonierna var de sista obesegrade brittiska stammarna för romarna år 79. Tillskillnad från stammarna i Wales och i England var caledonierna dessutom generellt sett aldrig helt förtryckta av romarna med undantag av vissa områden under kortare perioder i exempelvis södra Skottland, t.ex. Votadini som senare kom under direkt romerskt militärstyre åren 138-162. 4.2 Mot Skottland år 79 År 79 avancerade romarna med två arméer från centrala England. Den ena tog en västlig väg via bl.a. Cumbria och till södra Dumfries and Galloway i södra Skottland. Den andra romerska armén, med troligen Agricola själv, bestod av en romersk division och tog en mer östlig väg från centrala England längs östra delen av norra England till Scottish Borders i sydöstra Skottland. En division var ett militärförband som bestod av flera brigader. En brigad utgjordes av ett antal bataljoner med ett eller flera understödjande kompanier samt tillhörande logistiska enheter som ställdes samman för en specifik uppgift. Senare samma år 79 nådde de båda romerska arméerna Skottland. Troligen nådde de Skottland våren 79 eller rentav de första månaderna av år 79 mitt i den skotska vintern. I östra Skottlands mittenbälte och i sydöstra Skottland fanns stammen Votadini som ockuperade detta område ned till nordöstra England. Det som idag är området från sydöstra Stirling till Falkirk, Lothian, Scottish Borders och vidare ned till engelska floden River Tyne i Northumberland i nordöstra England. Votadini kom i ett tidigt skede under romerskt inflytande, men först från år 138 fram till år 162 var de under romerskt militärt styre. Den romerska divisionen med Agricola som tagit vägen längs nordöstra England avancerade till fots norrut genom en del av Votadini territorium. Därefter fortsatte han och hans stora armé nordväst till kusten vid Firth of Forth vid ungefär dagens Edinburgh. Den romerska armén med Agricola nådde Firth of Forth våren eller tidiga sommaren år 79. Sedan avancerade Agricola armé nordväst och gick runt Firth of Forth. Därefter gick de i nordöstlig riktning till vattnet vid Firth of Tay. Bukten vid Firth of Tay ligger mellan Fife, Perth and Kinross, City of Dundee och Angus. Romarna kallade Firth of Tay för River Taus. De nådde Firth of Tay sommaren 79. Sträckan från där nuvarande Edinburgh ligger till Firth of Tay var 120 km gångvägen på romartiden. Idag är samma sträcka 70 km tack vare bron Forth Road Bridge som går över Firth of Forth. Efter att Agricola nådde Firth of Forth fortsatte han och hans armé till fort i sydöstra Perth and Kinross där några av de romerska forten fanns som bildade gask ridgen. Eventuellt var de med och byggde några fort också. 16 av de 17 forten i gask ridgen byggdes mellan åren 70 och 80 med undantag av det sjuttonde fortet, fästningen Inchtuthil för romerska legioner, som byggdes år 82 eller år 83. Gask ridgen bildade en gräns mellan högländerna och lågländerna. De gick som en linje geografiskt nordöst från Stirling council area och Falkirk council area genom Perth and Kinross till Angus. Mer precist i sydväst från södra och sydöstra Stirling council area och i syd från centrala Falkirk council area till södra, sydöstra och östra Perth and Kinross vidare genom sydvästra och centrala Angus till östra Angus. Området kallades för gaskgränsen, på engelska the Gask Ridge frontier och the Gask frontier. Uppgiften för forten vid gask ridgen var att bevaka gränsen norrut på denna del av Skottland på 70-talet samt på 80-talet fram till 86/87. Deras uppgift var också att hindra caledoniska angrepp från högländerna på romerskt kontrollerade områden söder om gask ridgen. Gask ridgen och alla torn längs Gask Road byggdes också strategiskt mellan år 70 och år 80 för att kunna vakta förbindelserna till bukterna i Firth of Tay och Firth of Forth samt till södra Skottland. Samtidigt som den romerska divisionen med Agricola avancerade till fots längs sydöstra och östra Skottland norrut år 79 marscherade den andra romerska armén år 79 genom Annandale i centrala delen av södra Skottland i östra delarna av Dumfries and Galloway i ett försök att omringa och isolera stammen Selgovae. Selgovae bodde i östra Kirkcudbrightshire och i Dumfriesshire i södra Dumfries and Galloway i södra Skottland. Två år senare avancerade denna romerska armé norrut där den delades upp i tre delar, där en del gick norrut, en nordnordöst mot Firth of Forth och en tredje del nordöst. Mitt i Votadini rike i östra Skottlands mittenbälte och i sydöstra Skottland byggde romarna år 80 det romerska fortet och fästningen Trimontium i Newstead utanför Melrose, sydöst om dagens Edinburgh. Dock inte av Agricola själv som år 80 befann sig vid gaskgränsen. Agricola och hans armé stred mot caledoniska stammar vid gaskgränsen år 80, enligt den romerska historikern och senatorn Tacitus (f. 56 och d. efter 117). Tacitus var svärson till Agricola. År 77 eller år 78 gifte sig Tacitus med hans dotter Julia Agricola (f. 64 och d. efter 93). Tacitus anses vara en av de största romerska historikerna. År 98 skrev han om sin svärfar Agricola i boken "Agricola". År 81 avancerade romarna med två arméer från centrala Skottlands mittenbälte som gick en kort sträcka västerut i riktning mot västra Skottlands mittenbälte. Den ena armén avvek ganska omgående norrut mot Perth and Kinross och den andra armén gick omedelbart sydväst och därefter gick de söderut. 4.3 Agricola till Irland År 81 kom romerska skepp med en armé söderifrån till Skottlands mittenbälte. De korsade en okänd flod, mynningsvik eller vattenförekomst i Skottlands mittenbälte och besegrade en för romarna okänd stam vid eller i närheten av vattnet som de korsat, enligt Tacitus. Var det en flod tror dagens forskare att det var River Clyde eller River Forth. Var det istället en mynningsvik eller annan förekomst av vatten tror forskarna att det var Firth of Clyde eller Firth of Forth. Vid händelse att det var Firth of Clyde, River Clyde eller River Forth var stammen troligen Damnonii vars territorium sträckte sig från Stirling till Clyde Valley. Var det däremot Firth of Forth var stammen sannolikt Damnonii eller Votadini. En del forskare tror att de romerska skeppen korsade River Clyde eller Firth of Clyde i västra Skottlands mittenbälte eller i västra/sydvästra Skottland eftersom Tacitus boken "Agricola" ägnade uteslutande i resten av kapitel 24 om Irland som ligger nära västra Skottland. I Skottlands västra mittenbälte mötte Agricola upp den romerska flottan. Han steg ombord på ett skepp och de seglade till Irland. Agricola hade givit skydd åt en irländsk prins eller kung som han hoppades kunna använda som ursäkt för att erövra Irland. Enligt Tacitus hävdade hans svärfar Agricola ofta att Irland kunde erövras med en enda romersk legion samt med hjälptrupper. Men erövringen av Irland skedde aldrig. Därför tror vissa historiker att Agricola och den romerska flottan reste till Irland för en undersökande expedition och inte en erövrande. Dock har inga romerska läger identifierats på Irland som bekräftar detta förslag, vilket gjorde att en del historiker under lång tid trodde att Agricola aldrig reste till Irland i början på 80-talet. De trodde istället att han stannade kvar i Skottland. Senare nutida arkeologi har emellertid hittat romerska och romersk-brittiska artefakter i Irlands östra provins Leinster, bl.a. i Drumanagh norr om Dublin och på den närbelägna ön Lambay, vilket öppnar möjligheten för att Agricola besökte Irland. Båda platserna ligger nära där den legendariska irländska högkungen Túathal Techtmar steg i land på andra halvan av 70-talet eller år 80. Túathal Techtmar var son till Fiacha Finnolach. Båda var högkungar på Irland på 000-talet. Som barn hade Túathal Techtmar landförvisats från Irland till Storbritannien. Han återvände senare till Irland med en armé och gjorde anspråk på tronen. Enligt traditionen återvände han till Irland åren 76-80, vilket låg nära i tid när den romerska armén med Agricola eventuellt besökte Irland i början på 80-talet. Det har också hittats romerska och romersk-brittiska artefakter på flera platser på Irland som är förknippade med Túathal Techtmar, t.ex. i Tara and i Clogher. Dock vet inte historiker om detta är tecken eller bevis för handel, diplomati som t.ex. gåvor eller romersk militär aktivitet på Irland. Det var möjligt att romarna gav militärt stöd till Túathal Techtmar eller någon annan irländsk prins eller kung i exil som honom för att han skulle kunna återfå kungatronen. I gengäld skulle han då som nytillträdd kung lova att inte irländarna skulle plundra den romerska provinsen Britannia i Wales och England. Romerska tänkaren och satirdiktaren Decimus Iunius Iuvenalis (f. 55-60 och d. efter 127), mest känd som Juvenal, tjänstgjorde eventuellt i Agricolas armé i Skottland i slutet av 70-talet och i början på 80-talet. Juvenal skrev i slutet av 000-talet och i början på 100-talet de statiriska poemen Satires. I ett poem skrev han bl.a. att vapen hade använts bortom Irlands kuster, vilket gör att en del historiker tror att han var med Agricolas romerska armé på Irland i början på 80-talet. Tidsmässigt stämde det i tid, enligt en del historiker. År 82 avancerade en romersk armé från södra Skottland till södra delen av Argyll and Bute i västra Skottland där de fick mat och förnödenheter från romerska skepp som hade anlänt från nordvästra England. 4.4 Inchtuthil byggdes år 82 eller år 83 Mitt bland forten i gask ridgen, som byggdes av romarna mellan åren 70 och 80, byggde romarna år 82 eller 83 fästningen Inchtuthil för romerska legioner som huvudkvarter för Agricola krig mot caledoniska stammar. Målet med Inchtuthil var att bygga ett tillräckligt stort fort för att avskräcka framtida caledoniska invasioner. Den låg strax norr om dagens Perth. Inchtuthil täckte en yta motsvarande 21,5 hektar eller 215 000 m2, vilket motsvarade 30 moderna fotbollsplaner. Fästningen kunde som mest ha 5 400 man. Den hade ett sjukhus på 54 000 m2, en verkstad på 3 500 m2 och 64 baracker. Sjukhusets storlek motsvarade 7,5 moderna fotbollsplaner. Inchtuthil var den största militärbasen basen bland gask ridgen och den enda platsen som var tillräckligt stor för att inleda en invasion av högländerna och därutöver. Inchtuthil övergavs av romarna sommaren 86 eller senast i början av år 87 eftersom de behövde fästningens trupper i Moesia i kriget mot dakerna. Moesia var en romersk provins som låg på norra Balkanhalvön i sydöstra Europa. Senare års arkeologisk forskning har dock tvivlat på att Inchtuthil övergavs av romarna 86/87 eftersom de arkeologiska fynden tyder på att fästningen kan ha varit i bruk betydligt längre tid än vad man tidigare trodde. |
5. Trimontium åren 80-211
Platsen för Trimontium. © Geordie01.
|
År 80 byggdes romerska fortet och fästningen Trimontium i Newstead utanför Melrose i Scottish Borders sydöst om Edinburgh av Gnaeus Julius Agricolas (40-93 e.Kr.) legioner. Emellertid inte av Agricola själv som år 80 befann sig vid gaskgränsen i nuvarande Stirling council area, Falkirk council area, Perth and Kinross och Angus. Agricola var guvernör för Britannia 78-84/85 e.Kr. Trimontium byggdes ut flera gånger, bl.a. i större skala år 86. Platsen där Trimontium byggdes kännetecknades av att den låg nedanför de tre höga topparna från kullen Eildon Hill. Romarna stannade kvar på fortet fram till år 211 med undantag av en period åren 100-105 till år 140 på första halvan av 100-talet då det övergavs tillfälligt under 35-40 år.
Trimontium var det romerska militära högkvarteret för södra Skottland under denna period. Det låg på en viktig plats mellan caledonierna i centrala och norra Skottland och det romerska England. En del historiker menar att det kunde bo 1500 soldater och en mindre grupp civila människor här samtidigt medan andra forskare menar att garnisonen kunde ta mellan 2 000-5 000 soldater åt gången. Inom högkvarterets del inom fortet fanns det golvvärme. Även kommendanterna och officerarnas hus hade golvvärme. På Trimontium fanns det också baracker och spannmålsmagasin som kunde förvara säd upp till ett år samt stall för hästar. Utanför fästningsvallarna låg verkstaden och baden för att förhindra att elden skulle sprida sig till fortet vid händelse av brand. Intill fortet låg floden River Tweed med tillgång till färskt vatten. Utanför fortet grundades en gränsstad som var spridd runt fortet. Där huserade hantverkare, leverantörer och handelsmän som bistod fortet med varor och tjänster. Delar av Trimontium grävdes ut 1905-1910, 1947, 1989-1993 och 1996. Vid utgrävningar på 1900-talet hittades grunderna för flera romerska strukturer till ett fort. Dessutom hittades romerska mynt och keramik på platsen. Rester från den romerska armén hittades också, bl.a. en romersk rustning med utsmyckade kavallerihjälmar samt delar till hästar som sadelplattor av brons och champrons i läder. Champrons, även kallad för chamfron, chamfrein och shaffron var rustningsdelen som användes för att skydda hästarnas ansikten från öronen till mulen i krig. Mulen är den mjuka delen längst ut på hästens nos. Från antikens Grekland till 1100-talet e.Kr. var varianten av tjockt kokt läder vanligt förekommande på champrons i Europa. Kokt läder gjorde lädret hårdare men samtidigt mer sprödare. På 1100-talet e.Kr. ersattes lädret av metallplattor för att skydda hästarnas ansikten i krig. Dock förekom champrons i metall även innan 1100-talet. Ett exempel på det är Torrs Horns and Torrs Pony-cap från 200 f.Kr. i brons som hittades i Dumfries and Galloway i södra Skottland tvåtusen år senare omkring år 1820 men innan år 1829. På 1600-talet upphörde den klassiska designen av champrons i Europa eftersom de då ansågs vara föråldrade och omoderna. Emellertid förekom champrons även efter 1600-talet, men då som mer enstaka dekorerade exemplar. Den som vill se på romerska offergåvor som arkeologerna hittade i Newstead bör bege sig till the National Museum of Scotland i Edinburgh. |
6. Demetrius of Tarsus resa till Hebriderna år 83
År 83 eller strax innan skickade den romerska generalen Gnaeus Julius Agricola (40-93) den grekiske skolmästaren Demetrius of Tarsus till Hebriderna för att göra en expedition bland öarna på Skottlands västkust. Agricola var också guvernör för Britannia åren 78-84/85. Demetrius of Tarsus sammankopplas ofta idag med den grekiska filosofen Plutarch (46-120 e.Kr.) som blev romersk medborgare någon gång under sin levnad. Plutarch var en av det romerska rikets mest framstående författare.
Målet med Demetrius of Tarsus expedition i Hebriderna var att ta reda på så mycket han kunde om öarna och sedan rapportera tillbaka till Agricola och romarna. Det fanns ett intresse för Agricola att veta vad som fanns på Skottlands västkust vid händelse av framtida konfrontationer eller hot mot romarnas militära trupper i Skottland. Demetrius of Tarsus beskrev sin expedition som "en dyster resa bland obebodda öar". Dock besökte han en ö där heliga män dragit sig tillbaka. Dessa män var druider, men han nämnde aldrig namnen på dem eller vad ön hette. Demetrius of Tarsus resa till Hebriderna var emellertid inte förgäves. Resan visade på att det inte fanns något på Skottlands västkust som kunde hota romarna, vilket i sin tur var värdefull information för de romerska trupperna i Skottland. Uppenbarligen gjorde Demetrius of Tarsus dock ingen noggrann expedition eller besökte alla öarna. Efter senaste istiden har Inre Hebriderna varit bebott sedan 10 800 f.Kr. och Yttre Hebriderna sedan 8500-8250 f.Kr. |
7. Slaget vid Mons Graupius år 83/84
En romare innan slaget. © David Bracher.
|
7.1 Innan slaget
År 82 seglade en romersk flotta med den nionde legionen Legio IX Hispana norrut bortom Firth of Forth i centrala östra Skottland. De slog sedan läger på land i sydöstra Perth and Kinross eller i Fife. En natt blev lägret attackerat av caledoniska stammar. Romerska generalen Gnaeus Julius Agricola (40-93) skickade då ut sitt kavalleri och drev de caledoniska angriparna på flykten. Agricola var också guvernör för den romerska provinsen Britannia åren 78-84/85 som på den tiden innefattade både Wales och England. Romarna med Agricola i spetsen svarade året därpå, år 83, med att marschera i först nordöstlig och sedan nordlig riktning med 2 500-5 000 yrkesmilitärer från Legio IX Hispana samt med ytterligare 12 000 till 27 500+ romerska soldater och europeiska hjälptrupper som befann sig i sydöstra Perth and Kinross. Totalt marscherade 17 000 till 30 000+ romerska soldater från Perth and Kinross norrut längs Skottlands östkust via Angus till Aberdeenshire. De nådde Aberdeenshire troligen under år 83 eller eventuellt året därpå, år 84. Strax innan Agricola och hans armé anlände till Aberdeenshire hade en romersk flotta seglat i förväg norrut längs Skottlands östkust till Aberdeenshire. Den romerska flottan ville göra caledonierna panikslagna samt bistå med hjälp till de senare romerska soldaterna som gick till fots på land. Målet för Agricola och romarna marsch år 83 var att erövra hela Skottland eftersom de caledoniska stammarna i norra Skottland kunde hota den romerska freden, Pax Romana. Redan år 80 hade en del caledoniska stammar i södra Skottland underkuvat sig romarriket medan andra caledonier stred tappert. Inga av dem var emellertid några större militära hot mot det romerska imperiet. Hela den här historien och även slaget vid Mons Graupius finns detaljerat beskrivet av den romerska historikern och senatorn Tacitus (f. 56 och d. efter 117). Många gånger under det första århundrade e.Kr. hade romarna haft färre antal soldater när de mötte lokala stammar i krigsslag i Storbritannien. Trots underlägsen bemanning hade romarna ändå haft svårigheter att få till stånd att få möta stammarna i öppna strider. Förmodligen för att de brittiska stammarna förstod eller antog att de skulle förlora mot den romerska armén i krigsslagen. Det gällde också caledonierna i Skottland. När romarna marscherade norrut år 83 i östra Skottland hade caledonierna undvikit att möta dem i öppna krigsslag sedan 70-talet e.Kr. Caledonierna föredrog hellre att möta romerska soldater i överraskningsmoment som i bakhåll eller i attacker på romerska läger om natten när romarna inte var lika rustade för strider som på dagarna. År 83 var situationen en annan. När romarna marscherade upp från Perth and Kinross till Aberdeenshire gick de genom caledoniska områden med viktiga huvudspannmålsmagasin som caledonierna precis fyllt på efter sommarens skörd. Dessutom fanns det stora förråd av caledoniska spannmål i Aberdeenshire. Det gav caledonierna två val. Antingen a) förbereda sig för att möta romarna i ett kommande öppet krigsslag, slåss och därmed försöka hindra romarna från att ta eller förstöra spannmålsmagasinen eller b) undvika konfrontation med romarna och gömma sig men då få svälta under den kommande vintern. Caledonierna valde det förstnämnda. Konfrontation. Den uppgörelsen skedde i Mons Graupius år 83 eller 84. |
© Notuncurious. CC.
|
Ingen vet var Mons Graupius låg. Historiker har länge ifrågasatt vissa av Tacitus detaljer. Historikerna har debatterat och analyserat krigsslagets läge. De flesta historiker som är insatta i ämnet är överens om att slaget vid Mons Graupius inträffade någonstans i Perth and Kinross, Angus eller Aberdeenshire, varav Aberdeenshire i nordöstra Skottland fått flest tips.
Många historiker tror att krigsslaget skedde inom synhåll för Nordsjön i östra delen av Mounth i Grampian Mountains. Mounth är en rad kullar som sträcker sig från Ballater i sydvästra Aberdeenshire i östlig riktning till norr om Stonehaven vid Nordsjön i sydöstra Aberdeenshire. Stonehaven ligger söder om Aberdeen. Grampian Mountains är en av de tre stora bergskedjorna i Skottland och sträcker sig från västra Skottland i nordöstlig riktning upp till nordöstra Skottland. En del personer har nämnt specifikt landreformerna Kempstone Hill och Megray Hill norr om Stonehaven eller andra kullar i närheten av det romerska lägret Raedykes nordväst om Stonehaven som tänkta platser där de tror krigsslaget Mons Graupius ägde rum. Dessa platser ligger i östra Mounth i sydöstra Aberdeenshire och även i ståthållarskapet Kincardineshire. Platserna ligger nära Elsick Mounth som var en gammal färdväg som användes under förhistorisk tid ända fram till medeltiden. Elsick Mounth ligger norr om Raedykes. Färdvägen var bara en av ett fåtal färdvägar i Mounth under förhistorisk tid och medeltid. Såväl caledonierna som romarna använde färdvägen för att förflytta soldater. Exempel på personer som nämnde att de trodde Mons Graupius låg i Kempstone Hill, Megray Hill eller vid andra kullar nära Raedykes var William Roy 1793 i sitt "The Military Antiquities of the Romans in Britain", Gabriel Jacques Surenne 1827 i "1823 Correspondence to Sir Walter Scott", Archibald Watt 1985 i "Highways and byways around Kincardineshire" och C. Michael Hogan 2007 i "Elsick Mounth". Enligt Hogan utkämpades Mons Graupius vid färdvägen Elsick Mounth norr om Raedykes eftersom romarna ville undvika förrädiska mossar samt omvägar på högre höjder i höga bergspass som fanns på andra platser. Under romartiden och medeltiden var Elsick Mounth täckt av täta lövskogar medan idag finns det istället barrträd. Närliggande Raedykes låg enligt Hogan på en plats där romarna på plats kunde kommunicera med den romerska flottan vid kusten. Roy's, Surenne's, Watt's och Hogan's förslag i Kincardineshire passar på Tacitus historiska beskrivningar. Arkeologiska fynd i området bekräftar att romarna i alla fall var i området i form av t.ex. det romerska lägret Raedykes. Några historiker trodde däremot att slaget vid Mons Graupius skedde i Bennachie nordväst om Aberdeen i centrala Aberdeenshire. En historiker gissade däremot på att slaget skedde norr om Perth i Perth and Kinross nära ett romerskt fort vid gask ridgen. En annan historiker gissade att slaget skedde i Sutherland i nordligaste Skottland. I sin bok "Roman Ireland" från 2006 trodde Vittorio di Martino istället att slaget skedde sydväst om det romerska fortet Cawdor i östra Highland. En del historiker på 2010-talet trodde inte att slaget Mons Graupius ägde rum alls. De var och är dock i en minoritet. De trodde att Tacitus hittade på krigsslaget och personen Calgacus för att kunna glorifiera den egna romerska arméns förträfflighet, få en fjäder i hatten samt kunna säga att romarna vunnit ett viktigt krigsslag. Därmed kunde Tacitus skriva om en stor stark motståndare som romarna besegrade. Det fanns också en risk att Tacitus medvetet höjde upp sina barns morfar och tillika sin svärfar Agricola på en högre nivå för att framställa honom som förträfflig och enastående genom att skriva att Agricola vann detta krigsslag Mons Graupius. Det gick inte att bortse från nepotism, enligt dessa historiker. En del kritiska historiker på 2010-talet trodde dessutom att hade ett krigsslag ägt rum hade inte den romerska armén kunnat varit så överlägsen sin motståndare som i Tacitus skildringar. Därför hittade han på allt, enligt dessa historiker. En historiker trodde till och med att Agricola själv hittade på krigsslaget och ljög för Domitian (51-96) när Agricola senare återvände till den europeiska kontinenten. Domitian var romersk kejsare år 81-96. Det som talade mot kritikerna på 2010-talet var att det uppfördes en staty över Agricola på den europeiska kontinenten efter hans tid i Storbritannien, att han fick flera utmärkelser för sina insatser i Skottland och att han blev erbjuden guvernörsposten i en annan del av det romerska riket. Det var därför osannolikt att Agricola eller Tacitus hittade på Mons Graupius eftersom Domitian tvivlade uppenbarligen inte på att Agricola vunnit ett krigsslag mot caledonierna. Dessutom, eftersom Tacitus var svärson till Agricola och gift med hans dotter Julia, borde Agricola rimligtvis ha berättat för Tacitus om sina erfarenheter i Skottland. Sannolikt berättade Agricola för Tacitus om krigsslaget Mons Graupius om det verkligen hände. Efter att Agricola dog år 93 hade Tacitus också tillgång till Agricolas egna anteckningar från svärfaderns tid i Skottland. Tacitus var dessutom nära både familjemässigt och tidsmässigt den verkliga historiska källan till skillnad från en del andra historiker, t.ex. under medeltiden, som kunde skriva utförligt om berättelser och historier baserade på vaga källor som hände flera hundra år innan de föddes. Tacitus trovärdighet var därför relativt stor angående att slaget vid Mons Graupius verkligen ägde rum. Sedan kanske han överdrev eller inte överdrev förträffligheten i slaget, men det är en annan fråga. Dessutom nämndes det i den romerska arméns register att en auxilia sårades i Mons Graupius och fick gå till ett fältsjukhus för att få sina skador behandlade. Denna auxilia kom från den germanska i Belgien bosatta stammen nervierna, på engelska nervii. En auxilia var en utländsk soldat som stred för den romerska arméns hjälptrupper. Tacitus hävdade att romerska hjälptrupper stred i slaget vid Mons Graupius. Hjälptrupperna var ofta galler, germaner, etc. Den sårade auxilia styrker ytterligare argumenten att Mons Graupius verkligen ägde rum. De flesta moderna historiker som är insatta i ämnet är också överens om att Agricola verkligen var i Aberdeenshire eller i närliggande områden i Skottland i början på 80-talet. De tror att slaget Mons Graupis ägde rum, även om ett fåtal inte tror det. 7.2 Calgacus Sommaren år 83 eller år 84 i troligen Aberdeenshire eller i angränsande delar mötte den romerska armén en caledonisk armé i krigsslaget Mons Graupius. Caledonierna leddes av sin ledare Calgacus. Enligt många moderna historiker skedde krigsslaget troligen sommaren 83 även om de inte utesluter att det kunde ha skett år 84. Caledoniernas ledare hette inte Calgacus i verkligheten. Det var ett namn som Tacitus gav honom. Calgacus talade knappast latin. Han talade förmodligen något keltiskt språk. Eftersom ingen vet hans riktiga namn har vi i eftervärlden fått nöja oss med Tacitus namnval. Calgacus har även gått under namnen Calgacos och Galgacus. Calgacus är en latinsk form av det gamla keltiska ordet calg-ac-os och det gamla irländska och gäliska ordet calgach. Calg-ac-os betyder äga ett blad, dvs. ett blad på ett svärd. Calgach betyder svärdsman. Calg i calgach betyder vasst, som ett spjut eller ett svärd. Huruvida ordet Calgacus var ett givet namn eller en titel är okänt. De flesta historiker som skrivit om slaget i Mons Graupius har emellertid nämnt det som om det vore ett namn. Calgacus var inte den första skotten som beskrevs i skrift. Det var antingen a) Scáthach som levde 200 f.Kr. eller b) Cruithne som levde på 400-talet f.Kr., på 200-talet f.Kr. eller på slutet av första århundradet f.Kr. samt eventuellt in på de första åren e.Kr. Scáthach var lärarinna i krigskonst. Cruithne var en caledonisk man, men piktisk kung på pappret. Eftersom det inte fanns något Piktland när det sägs han sägs levde menar en del historiker att han var en caledonisk kung och en av många förfäder till pikterna. Calgacus var däremot den vid namn första kända manliga skotska patrioten som försökte försvara Caledonia mot en yttre angripare. Nationen Skottland fanns dock inte på hans tid eftersom det som idag är Skottland var indelat i flera små egna självständiga kungariken då Calgacus levde. Som företrädare för alla dessa kungariken kämpade han mot romarna för ett fritt Caledonia (Skottland) i Mons Graupius, i alla fall för ett fritt i det om som idag är mellersta och norra Skottland. Det var emellertid först när romarna hotade huvudspannmålsmagasinen i Aberdeenshire som caledonierna kände att de var tvungna att sätta hårt mot hårt och möta romarna med en stor caledonisk armé för att försvara spannmålen och för att försvara ett fritt Caledonia. Den yttersta moraliska gränsen för ett fritt Caledonia för caledonierna gick när deras mat blev hotad. Den gick inte i första hand för att försvara det vackra caledoniska landskapet, caledoniernas kultur eller deras människor. Visst ville caledonierna också försvara allt detta, men inte till varje pris förrän även deras mat blev hotad. Det är inte samma glamorösa bild som annars målas upp om Calgacus och hans män. Istället visar det på hur mycket caledonierna faktiskt fruktade romarna. De var beredda att öppet konfrontera romarna först när valet stod mellan öppen strid eller svält. Det var inte samma bild som Tacitus gav i sin bok "De vita et moribus Iulii Agricolae" från år 98, på engelska "Agricola". Boken var den enda historiska källan från romartiden som nämnde Calgacus. Boken skrevs fem år efter Agricola dog år 93. Tacitus beskrev Calgacus som den mest framstående födda och tappraste bland hövdingar. Han menade att Calgacus var en man med ett enastående mod, hög ädel härstamning och fin släktlinje. En stor motståndare som romarna skulle försöka besegra i Mons Graupius med andra ord. Tacitus skrev ett tal som han tillskrev Calgacus. Enligt Tacitus höll Calgacus talet till sin caledoniska armé innan krigsslaget Mons Graupius. I talet beskrev Calgacus romarnas utnyttjade av Storbritannien och att han därför manade sina trupper för att slåss mot romarna. De flesta moderna historiker är dock överens om att Tacitus hittade på talet. I talet sa Calgacus bl.a., fritt översatt till svenska: ”För oss som bor i de yttersta gränstrakterna av jorden och av frihet, har denna avlägsna fristad av Storbritanniens härlighet varit ett försvar fram till denna tid. Men nu är de mest avlägsna gränserna för Storbritannien öppet kastade, och det okända passerar alltid för det underbara. Men det finns inga stammar bortom oss, ingenting faktiskt förutom vågor och berg, och de ännu mer fruktansvärda romarna, som från vars flyende förtryck förgäves eftersträvas genom lydnad och underkastelse.” Enligt en nutida arkeolog ska Calgacus också ha sagt: “We, the choicest flower of Britain's manhood, were hidden away in her most secret places. Out of sight we were kept from the defilement of tyranny. We, the most distant dwellers upon earth, the last of the free.” Dock var troligen även det talet påhittat. Tacitus nämnde aldrig Calgacus mer, vare sig under krigsslaget Mons Graupius eller efter det. 7.3 Fight! I slaget vid Mons Graupius företräddes romarna av en 17 000 till 30 000+ stor armé under Agricola medan caledonierna bestod av 15 000 till 30 000+ män ledda av Calgacus, enligt moderna historiker. Enligt Tacitus hade romarna 11 000 hjälptrupper till fots och fyra militära förband av kavalleri, dvs. ryttare på hästar, samt ett okänt antal legionärer i reserv medan caledonierna var över 30 000 män enligt Tacitus. Majoriteten av caledonierna var stationerade på högre mark i form av en kulle och dess sluttning. Caledoniernas främre led bestående av svärdsmän stod emellertid på plan mark nedanför kullen. Sedan stod de led för led på kullens sluttning bakom de främre leden. Innan slaget började var de formade som en hästsko. Romarnas armé stod på plan mark. Enligt Tacitus var romarna formerade med 8 000 allierade hjälptrupper till fots längst fram centralt i frontlinjen och 3 000 ryttare på hästar på sidorna. Bakom stod ett okänt antal romerska legionärerna framför sitt läger som reserv. De var dock troligen 2 500-5 000 i antal. Dagens historiker tror att romarna utöver det hade ytterligare 1 000 till 16 500 extra soldater till sitt förfogande i reserv, varav 3 000 var hjälptrupper till fots enligt Tacitus. Mellan caledoniernas och romarnas frontlinjer på plan mark stod en caledonisk häststridsvagn. Krigsslaget började lugnt. Efter att både romarnas och caledoniernas arméer kastade eller avfyrade saker på varandra under en kort tid beslöt emellertid Agricola att romarnas hjälptrupper skulle angripa fienden. De romerska hjälptrupperna längst fram skulle bedriva närstrid. Deras uppgift var att döda så många män från fienden de kunde samt förstöra och skada överlevande caledonier och deras svärd. Målet var att caledoniernas svärdsmän inte skulle kunna svinga eller använda svärden ordentligt i stötande attacker mot de romerska soldaterna som stod bakom hjälptrupperna. Romarnas hjälptrupper i slaget var indelade i två kohorter av tungrian svärdsmän och fyra kohorter av bataver (batavians). Kohorter var en romersk militär enhet bestående av soldater till fots. Tungrians, även kallade för Tungri, Tongri och på franska Tongres var en stam eller grupp av stammar som levde i belgiska delen av Gallien under romartiden. Bataver var en germansk stam som var bosatt vid floden Rhen i Nederländerna ungefär där nuvarande staden Nijmegen ligger. De flyttade till det området i Nederländerna under det första århundradet f.Kr. Bataverna behövde inte betala skatt i romarriket i utbyte mot att de vid behov ställde upp som legosoldater för romarna i krig mot andra europeiska stammar. Enligt Tacitus var bataverna den tappraste stammen i den delen av Nederländerna härdade av germanska krig som de var. De var duktiga på att rida och att simma med full utrustning över floder genom svåra strömmar. Romarnas hjälptrupper började med att angripa de caledoniska svärdsmännen som stod i främsta leden nedanför kullen. De caledonierna svarade med att veva med sina svärd under dånet av caledoniska carnyx. Carnyx var långa böjda trumpeter i mässing och brons med formen av vildsvinshuvuden högst upp. Samtidigt stod caledoniska pilbågsskyttar lite höge upp på kullen i de bakre leden och sköt pilar som haglade på de angripande romerska hjälptrupperna, enligt en modern historiker. Caledonierna fyllde på med häststridsvagnar (chariots) som forcerade mot romarnas hjälptrupper, enligt några historiker. Caledonierna i häststridsvagnarna kastade sedan spjut mot romarnas hjälptrupper enligt samma historiker. Tusentals soldater från båda arméerna främre led drabbade samman i detta skede av slaget. Marken darrade under deras fötter. Romarnas hjälptrupper dödade mängder med caledonier hos deras främre led nedanför kullen. Caledonierna som stod på toppen av kullen försökte då göra en överlistad manöver och förflyttning när de såg vad som hände. Det omintetgjordes emellertid av det romerska kavalleriet. Caledonierna drog då sig tillbaka i stora skaror och sökte skydd i närliggande skogsmark. Hela 20 000 caledonier flydde till skogen. De jagades av välorganiserade romerska militära enheter. Med skogen som skydd klarade sig caledonierna betydligt bättre mot sina förföljare. Det blev sedan kväll och mörkret lade sig över skogen. De jagande romerska enheterna gav då upp och återvände tillbaka till Mons Graupius. Caledonierna flydde därefter upp till bergen i de skotska högländerna där de kände sig helt säkra. Innan caledonierna flydde upp i bergen eller på väg upp till bergen tände caledonierna eld på sina egna hus enligt BBC. I en del fall dödade de till och med sina egna fruar och barn i fruktan för lindra dem från senare romerska repressalier. Troligen är detta med fruarna och barnen en påhittat berättelse för att göra slaget vid Mons Graupius mer dramatisk och blodaktig. Enligt en modern historiker var det mest logiska ifall fruarna och barnen fick följa med upp i bergen. När romerska spejare dagen efter letade efter några återstående caledonier i skogen kunde de inte hitta några människor. Enligt BBC beskrev Tacitus dagen efter det som, fritt översatt till svenska: ”en förfärlig tystnad rådde på alla håll; kullarna var övergivna, rök steg ur hus i fjärran, och våra spejare mötte inte en själ.” Sammantaget blev krigsslaget Mons Graupius en blodig batalj för caledonierna. Romarna gick segrade ur slaget. Enligt Tacitus vann romarna slaget tack vare de välutbildade hjälptrupperna från nuvarande Belgien och Nederländerna. Faktum var att framgången faktisk var total för romarna. Det sägs att romarnas legioner, som stod i reserv, inte ens behövde delta i striderna. Så överlägsna var deras armé. Totalt dödade romarna 10 000 caledonier, enligt Tacitus. 20 000 caledonier lyckades fly och gömma sig i de skotska högländerna eller i den väglösa vildmarken som Tacitus kallade de skotska högländerna för. Romarna lyckades ta några av de flyende caledonierna som gisslan. På den romerska sidan dog 360 soldater i slaget varav alla eller nästan alla av dessa 360 var hjälptrupper. Enligt moderna historiker på 2010-talet var de 10 000 döda caledonierna en överdrift från Tacitus sida för att höja upp romarnas seger mot en stor motståndare. Romerska historiker gjorde ofta det på den tiden. De moderna historikerna invände mot den mycket stora skillnaden mellan döda romare och caledonier, dvs 360 kontra 10 000 döda. De trodde istället att antalet döda var aningen jämnare fördelat på båda sidor. De var dock överens om att fler caledonier än romare dog, men kanske inte lika många som Tacitus hävdade. Enligt moderna historiker går det att konstatera att Calgacus aldrig mördades på slagfältet i Mons Graupius. Det hade varit en fjäder i hatten för romarna att få mörda caledoniernas ledare i Mons Graupius. Ifall det hade skett hade Tacitus nämnt det. Romarna lyckades heller aldrig fånga Calgacus efter krigsslaget eftersom då hade de fört honom levande till Rom som en pristrofé. Där hade de visat upp honom för senaten. Därefter hade Calgacus troligen fängslats en tid och sedan avrättats. Det var ungefär det som hände för Vercingetorix (82-46 f.Kr) fast han satt i fängelse först i flera år innan han visades upp och sedan avrättades. Vercingetorix var hövding för den keltiska stammen arvernierna (arverni) som enade gallerna (gauls) i nuvarande Frankrike i en revolt mot romarna. Han togs tillfånga av romarna 52 f.Kr. i slaget vid Alesia i Alise-Sainte-Reine i Frankrike. Vercingetorix fördes sedan till Rom. Därefter satt han fem år i fängelset Tullianum i Rom. Tullianum var antikens namn för det fängelset. Idag är det känt på italienska som Carcere Mamertino, på engelska som the Mamertine Prison och på svenska som Mamertinska fängelset. Efter fem år i fängelset visades Vercingetorix upp offentligt 46 f.Kr. och avrättades sedan genom strypning i fängelset enligt en gammal sed. Det troliga är att Calgacus drog sig tillbaka efter krigsslaget Mons Graupius och förblev hövding för sin stam. Sedan när han fick chansen utkämpade han sannolikt små gerillakrig och räder mot romarna i Caledonia de efterföljande åren efter år 83/84, enligt historiker. Det finns en del forskare som gör liknelser mellan Calgacus och med William Wallace (1270-1305). Den senare var också en stor skotskt patriot drygt 1200 år senare. William Wallace förlorade sitt eget Mons Graupius i slaget vid Falkirk 1298 mot engelsmännen. 7.4 Efter slaget Förmodligen svalt många caledonier i nordöstra Skottland den efterföljande vintern 83/84 eller 84/85 efter slaget vid Mons Graupius eftersom romarna sannolikt förstörde caledoniernas huvudspannmålsmagasin i Aberdeenshire eller själva tog spannmålen för att mätta egna romerska soldater som var stationerade i Skottland. Sett ur det perspektivet blev caledoniernas förlust i Mons Graupius dubbelt upp. De förlorade både krigsslaget och förmodligen spannmålen. Efter slaget vid Mons Graupius proklamerade romarna att Agricola äntligen hade besegrat och fått den sista återstående stammen och därmed alla stammar i Storbritannien under romerskt kontroll. Romarna ansåg att hela Storbritannien var erövrat och under romerskt styre efter slaget vid Mons Graupius. Agricola hyllades för sina framgångsrika fälttåg i Storbritannien. 7.4.1 Seglatsen Efter slaget vid Mons Graupius mötte Agricola år 83/84 upp chefen för den romerska flottan som befann sig på Aberdeenshires östkust. Innan hade flottan seglat upp från östra delen av mellersta Skottland och fanns vid Aberdeenshires kust ifall Agricola hade behövt understöd av dem i slaget vid Mons Graupius. Agricola instruerade flottchefen att segla norrut längs Skottlands kust till Caithness och sedan vidare till Orkneyöarna. Där var det tänkt att flottchefen under år 84 skulle få ett erkännande från ledare på Orkneyöarna om att ögruppen skulle underkasta sig eller kapitulera till romarriket, enligt Tacitus. Sedan skulle den romerska flottan segla vidare västerut längs det skotska fastlandets nordligaste kust förbi Caithness och Sutherland. Därefter skulle de segla söderut på Skottlands västsida till sydvästra Skottland eller till nordvästra England. Agricola ville kunna bekräfta att Storbritannien faktiskt var en ö och inte en del av en större kontinent. Flottchefen lydde order och en romersk flotta seglade år 83/84 norrut enligt den rutt som de blivit instruerade att segla. Tacitus hävdade att Orkneyöarna blev upptäckta och erövrade år 84 under den perioden Agricola var guvernör för Britannia åren 78-84/85. Det var andra gången på 41 år som Orkneyöarna i sådant fall underkastade sig romarriket. Första gången var år 43 i Colchester i sydöstra England under Claudius (f. 10 f.Kr. och d. 54 e.Kr.), kejsare för romarriket 41-54 e.Kr. William P. L. Thomson var i sin bok "The New History of Orkney" från 2008 skeptisk till Tacitus påstående att Orkneyöarna blev upptäckta och erövrade år 84. Thomson trodde att det var mest skryt från Tacitus sida, som i fallet när romarna skröt år 43 att kungen av Orkneyöarna underkastade sig kejsare Claudius. Oavsett ifall Orkneyöarna underkastade sig romarriket år 43 och/eller år 84 menade en historiker 2018 att det gick att konstatera att Tacitus hade fel att öarna upptäcktes först av romarna år 84. Redan 325-310 f.Kr. nämnde den grekiska handelsmannen, geografen och upptäcktsresanden Pytheas (350-285 f.Kr.) Orkneyöarna som Orcas i sin bok om "Om havet". Troligen hade Orkneyöarna och romarriket också kontakt med varandra åtminstone en tid strax före år 43. År 43 skrev dessutom den romerska geografen Pomponius Mela (d. 45 e.Kr.) i sitt "De Chorographia" att Orkneyöarna hade 30 öar. Han skrev också att Shetlandsöarna, som han kallade för Haemodae, hade 7 öar. Det bevisar att romarna visste om dessa öars existens år 43. Det styrker också att romarna i alla fall hade baskunskaper om Skottlands nordligaste öar senast år 43. Det finns dessutom definitiva arkeologiska bevis för att Orkneyöarna hade kontakt med romarriket innan år 60 i form av en romersk amfora som hittades på Orkneyöarna, vilket var minst 24 år innan Tacitus hävdade att romarna upptäckte ögruppen år 84. Däremot var det fullt möjligt och rentav ganska troligt att Orkneyöarna underkastade sig romarna och romarriket när romarna anlände med sin flotta till ögruppen år 84. Orkneyöarnas ledare hade med stor sannolikhet hört av egna män eller från mun till mun-metoden vad som hänt i Mons Graupius år 83/84. De var säkert medvetna om det caledoniska nederlaget och visste att samma öde väntade dem ifall de gjorde motstånd mot romarnas ankommande flotta. Kanske hade Orkneyöarna också soldater som stupat i slaget vid Mons Graupius. I sådant fall fanns det föräldrar på Orkneyöarna som förlorat sina vuxna barn, systrar som förlorat sina bröder, fruar som förlorat sina män eller barn som förlorat sina fäder. Därför var det fullt möjligt att Orkneyöarnas kapitulation kan ha skett direkt utan strider. Stred Orkneyborna däremot mot den anländande romerska flottan till sjöss och/eller på land på öarna förlorade de förmodligen striderna mot romarnas flotta, enligt historiker. Det resulterade då i att de troligen tvingades underkuva sig romarriket år 84 fast med flera Orkneybor mördade som följd än om kapitulerat utan strider. Dock skrev den romerska konsuln och historikern Cassius Dio (155-235) att denna romerska segling runt Skottland ledde fram till att Titus (39-81) fick sin femtonde acklamation som kejsare år 79. Titus var romersk kejsare åren 79-81. Cassius Dio skrev också att Agricola var med på seglatsen och bevisade redan då att Storbritannien var en ö. Detta var fyra eller fem år innan slaget vid Mons Graupius år 83/84. Antingen a) hade Cassius Dio rätt att seglingen runt Skottland skedde flera år innan Mons Graupius, vilket innebar att Tacitus hade fel om att det skedde år 84, eller b) blandade Cassius Dio ihop årtalen eller den historiska berättelsen, vilket då innebar att han hade fel och att Tacitus hade rätt, eller c) seglade romarna runt Skottland vid två tillfällen, både ca år 79 och år 83/84 med ankomst till Orkneyöarna år 84, vilket då innebar att både Cassius Dio och Tacitus hade rätt. Enligt den belgiskfödda arkeologen och lärarinnan Birgitta Hoffmann (f. 1969) på föreläsningen "Archaeology versus Tacitus' Agricola: a 1st Century Worst Case Scenario" i Dublin 2001 bytte Tacitus tidpunkt för seglingen runt Skottland från år 79 till år 83/84 i hans bok "Agricola" från år 98. Hon poängterade dock att det fortfarande drygt 1 900 år senare rådde osäkerhet huruvida seglingen runt Skottland skedde år 79 eller år 83/84. Det berodde på vem man trodde på av Cassius Dio eller Tacitus, enligt henne. Hon konstaterade emellertid att i Tacitus version fick han en mer tillfredsställande effekt på sin berättelse om Agricola. Den var i nivå med avslutningar på de bästa storfilmerna från Hollywood menade Hoffmann. I Tacitus version blev den romerska flottans segling runt Skottland kronan på verket på Agricolas framgångsrika år i Storbritannien. Det som talade mot Cassius Dio's version att seglingen skedde år 79 var en annan resa några år senare. År 83 eller strax innan skickade Agricola den grekiske skolmästaren Demetrius of Tarsus till Hebriderna för att göra en expedition bland öarna på Skottlands västkust. Agricola ville att Demetrius of Tarsus skulle ta reda på så mycket han kunde om Hebriderna och sedan rapportera tillbaka till Agricola och romarna. Agricola ville veta vad som fanns på öarna på Skottlands västkust vid händelse av framtida konfrontation eller hot mot romarnas militära trupper i Skottland. Om romarna med Agricola seglade runt Skottland år 79 som Cassius Dio hävdade reste de troligtvis igenom eller runt Hebriderna. Romerska flottan och Agricola själv borde ha sett vad som försiggick på dessa öar. Därmed hade Agricola inte behövt skicka Demetrius of Tarsus dit fyra år senare. Demetrius of Tarsus resa till Hebriderna talar för att romarna aldrig var där år 79 som Cassius Dio hävdade. Den talar istället för att romarna seglade runt Skottland först år 83/84 och att Tacitus version var troligare än Cassius Dio's. 7.4.2 Möjlig fortsatt marsch Efter slaget vid Mons Graupius 83/84, oavsett var det ägde rum eller ifall det inte ägde rum alls, kan Agricola ha marscherat vidare med sin armé från Aberdeenshires östkust i nordvästlig riktning till norra Aberdeenshire. Därefter kan de ha gått in i nordöstra Moray och sedan rest västerut genom norra Moray. Sedan kan de ha fortsatt att gå i sydvästlig riktning till dagens Eastern Galcantray i östra Highland. Eastern Galcantray ligger 20 km östnordöst om Inverness och strax sydväst om byn Cawdor i östra Highland. Enkelt förklarat, de kan ha gått från Aberdeenshires östkust till norra Aberdeenshire och sedan genom norra Moray till östra Highland. I Eastern Galcantray grundade Agricola eller hans efterträdare som romersk guvernör för Britannia det romerska fortet Cawdor år 84. Agricolas efterträdare var antingen a) en okänd guvernör eller b) Sallustius Lucullus (d. 89 e.Kr.), romersk guvernör för Britannia 84/85-89. Det råder en osäker ifall Sallustius Lucullus efterträdde som guvernör för Britannia direkt efter Agricola eller ifall det fanns en okänd person som var guvernör mellan Agricola och Sallustius Lucullus. Oavsett vem som grundade fortet av de tre var det möjligt att det uppfördes för att befästa Agricolas seger i Skottland. Fortet Cawdor var anledningen till att en del moderna historiker efter 1988 trodde och fortfarande tror att Agricola kunde ha gått vidare med sin armé i nordvästlig riktning efter slaget vid Mons Graupius 83/84, såvida inte fortet grundades av en okänd eller av Sallustius Lucullus. Fortet Cawdor hittades 1984 efter en flygfotografering över området. Platsen grävdes ut 1984-1988 under ledning av professor G.D.B. Jones, också känd som Barri Jones. Han tolkade att det funnits romersk militära byggnadsarbeten på platsen. Han baserade sina bevis på: - Inneslutningen på ett dike hade rätlinjiga raka former med en V-formad profil. - En tillhörande ingång av timmer och spår av ett hörntorn. - Spår av samtida rätlinjiga timmerbyggnader som påminde om baracker både i storlek och form. - Ett fragment av grov romersk keramik hittades i botten av ett dike tillsammans med bränt material. Denna keramik hade liknande material som hittades i Inchtuthil i Perth and Kinross. Inchtuthil övergavs eventuellt av romarna år 86/87. Det gjorde att keramikbiten i Cawdor troligen var från senast år 86/87. Stämmer det antagandet grundades Cawdor av Agricola eller av hans efterträdare som guvernör för Britannia. - En bit träkol från år 80-130 hittades i avlagringar i ett dike där fortet Cawdor låg. Det förstärkte ytterligare bilden av att det förekom aktivitet på platsen vid den här tiden, oavsett ifall det var av caledoniska stammar eller av romerska soldater. Det romerska fortet Cawdor nedmonterades och övergavs av romarna år 85 efter endast ett års användning, enligt boken "Excavations at Cawdor" från 1986 av Jones and Keillar, också kända som Barri Jones och Ian Keillar. Nedmonteringen av Cawdor bekräftade att Agricola lämnat Storbritannien. På 80-talet under Agricola eller under hans efterträdare uppförde romarna mängder med fort och läger i Aberdeenshire, Moray samt strax nordväst, norr och östnordöst om Inverness i östra delarna av Highland. Cawdor var inget ensligt fort på vischan utan ett av flera romerska fort som låg efter varandra som i en halvcirkel från östra Highland till Aberdeenshire. 7.4.3 Agricola lämnade Storbritannien år 84/85 År 84 eller 85 återkallades Agricola från Storbritannien efter sex eller sju år som guvernör för Britannia, vilket var en ovanlig lång tid. Av hans romerska företrädare åren 43-78 hade två varit guvernörer max ett år för Britannia, en i två år, en i tre år, tre i fyra år, två i fem år och en i sex år. Sju av tio guvernörer innan Agricola hade varit på posten i fyra år eller kortare tid. Enligt Tacitus beordrade den romerska kejsaren Domitian att Agricola skulle hemkallas eftersom Agricolas framgångar i Storbritannien överglänste kejsarens egna blygsamma segrar i Germania i det som idag är Tyskland. Dessutom hade Agricola fullgjort sin uppgift. Storbritannien var erövrat sett ur romarnas perspektiv, i alla fall på pappret även om stora delar av Skottland inte var det. Romarna såg emellertid Storbritannien som en fredlig och säker romersk provins efter att Agricola lämnade Storbritannien år 84/85. Agricola återvände till Rom och den europeiska kontinenten år 84/85. En staty restes till hans ära på den europeiska kontinenten, vilket var det högsta militära hedersbetyget en romersk militär kunde få bortsett från att faktiskt vinna ett krigsslag. Agricola fick också flera utmärkelser för sin insats i Skottland. Han erbjöds också att bli guvernör i den romerska provinsen Africa, vilket motsvarade dagens nordöstra Algeriet, norra Tunisien och nordvästra Libyen. Agricola tackade nej på grund av ohälsa eller som Tacitus hävdade på grund av intriger från Domitian. Agricola hade aldrig en civil eller militär post igen efter Storbritannien 84/85 trots sina erfarenheter och goda anseende. På mitten av 80-talet begav han sig istället från Rom till familjens gods i den romerska provinsen Gallia Narbonensis i nuvarande södra Frankrike. Agricola föddes i Gallia Narbonensis år 40 och det var dit han ville återvända. Efter ankomsten till familjegodset i Gallia Narbonensis stannade han där fram till sin död år 93. Han blev 53 år gammal. Enligt Tacitus bok "Agricola" florerade det rykten i Rom att Agricola förgiftades på kejsaren Domitian order, men Tacitus varken bekräftade att så var fallet eller ifall Agricola dog av naturliga orsaker. Det har dessutom aldrig hittats några bevis för att Agricola dog av förgiftning. Agricola går till historien som den romerska generalen och guvernören som hade ansvar för en stor del av den romerska erövringen av stora områden av Storbritannien, inklusive delar av Skottland. Han anses vara den enskilt viktigaste generalen i det romerska riket i erövringen av stora delar av Storbritannien. Agricola efterträddes år 84 eller år 85 som guvernör för Britannia som redan nämnts av en okänd och sedan av Sallustius Lucullus eller direkt av Sallustius Lucullus. Romarna hade för avsikt att fortsätta bevaka och kontrollera Skottland efter år 86/87, men militära konflikter på andra håll i romarriket krävde att de behövde soldaterna i övriga delar av Europa. På andra halvan av 80-talet tvingades romarna därför att lägga ned många av sina fort i Skottland, t.ex. Cawdor i östra Highland år 85 och forten som bildade gask ridgen i Stirling council area, Falkirk council area, Perth and Kinross och i Angus omkring år 86-87. Dock stannade romarna kvar och ockuperade områden i södra Skottland där de behöll en del fort som t.ex. Trimontium i Scottish Borders. I och med trupptillbakadragandet från framförallt centrala men även norra Skottland 85-87 förlorade romarna det övertaget och den kontroll över caledonierna som de skaffade sig år 83/84. Romarna förlorade därmed sin kontroll endast ett till fyra år efter slaget vid Mons Graupius. |
8. Britoner
|
Britoner, också kända som britanner, var ett keltiskt folkslag som bodde i hela Storbritannien under den första halvan av den skotska järnåldern fram till omkring 1 e.Kr. Därefter fram till 400-talet e.Kr. bodde de i södra Skottland och i hela England och Wales. I åtminstone Skottland var de i huvudsak ättlingar till tidigare invandrande spanjorer, enligt DNA-forskning på 2000-talet. Ny DNA-forskning 2015-2018 visade emellertid att de skotska britonerna sannolikt främst var ättlingar till de människor vars förfäder flyttade från ryska stäpper till Skottland efter att pesten dödade 90 % av Skottlands befolkning 2 700-2 500/2 400 f.Kr. De hade också litet påbrå från spanjorer och människor från Mellanöstern som tillhörde de där 10 % som överlevde pesten i Skottland 2 700-2 500/2 400 f.Kr. De senare tog jordbruket till Skottland 4 000 f.Kr. När den keltiska kulturen spreds till Skottland i början på den skotska järnåldern av ett fåtal människor från Europa anammade de inhemska skottarna, de med främst påbrå från ryska stäpper, den keltiska kulturen. De inhemska skottarna och de inflyttade kelterna fick också barn med varandra. Deras barn hade därför påbrå från både både människor som levde på ryska stäpper 2 700-2 500/2 400 f.Kr. och från inflyttade kelter från den europeiska kontinenten 700 f.Kr., men mest påbrå på den keltiska sidan från Spanien.
Omkring 1 e.Kr. delades Skottland upp i två delar. En norr om Skottlands mittenbälte och en söder om denna. Människorna på den norra halvan, som utgjorde ungefär två tredjedelar av Skottlands yta, gick över till att bli caledonier. Caledonierna i norra och östra Skottland blev sedan pikter som därefter bildade Piktland. Människorna på den södra delen, som utgjorde ungefär en tredjedel av Skottlands yta, förblev britoner efter år 1 e.Kr. Samtidigt fortsatte stammarna i England och Wales att vara britoner. Uppdelningen mellan caledonier och britoner i Skottland vid omkring 1 e.Kr. förklaras av kulturella orsaker. Britonerna i södra Skottland stod rent kulturellt närmare britonska stammar i England och Wales än vad de gjorde gentemot stammar norr om Skottlands mittenbälte. Dock enligt romarna från före år 65 till år 122 var norra, östra och södra Skottland befolkat av britoner. Östra och norra Skottland var en del av Caledonia där enligt romarna det britonska folket och britonska stammen caledonierna bodde. Tacitus nämnde britoner och Caledonia i sin bok "Agricola" från år 98 när han skrev om östra och norra Skottland. Exempelvis ansåg romarna i slaget vid Mons Graupius 83/84 att de stred mot britoner och att motståndarnas ledare Calgacus var en briton. Idag däremot kallar man dem och Calgacus för caledonier. Ett annat exempel är från den romerska konsuln och historikern Cassius Dio (155-235) i Dio lxxvii, 12. Enligt honom år 197 var caledonierna ett britonskt folk som levde norr om Skottlands mittenbälte. Uppdelningen caledonier och britoner i Skottland är därför mer för att kunna särskilja en gemensam kultur som utvecklades till två kulturer omkring 1 e.Kr., varav den ena hade mer gemensamt med England. Ungefär som den senare uppdelningen högländare och lågländare fast under Calgacus tid en mer sydlig nedre bortre gräns för de som bodde i norr. Under romartiden fram till den anglosaxiska invasionen av England på 400-talet e.Kr. efter att romarna lämnade Storbritannien bodde britonerna söder om Firth of Clyde och Firth of Forth, enligt dagens definitioner bland historiker. Allt söder om Skottlands mittenbälte under romartiden var uppdelat i britonska kungariken och territorier, inklusive södra Skottland, hela England och hela Wales. Från år 122 kallade romarna emellertid också britonerna i södra Skottland för caledonier trots att de tekniskt inte var det. Efter 400-talet inordnade sig Storbritanniens britoner antingen i den nya anglosaxiska kulturen i England eller drog sig tillbaka till keltiska ytterområden i Wales, Cornwall och södra Skottland. Några flyttade till Bretagne i nordvästra Frankrike och andra till Galicien i nordvästra Spanien. Hos de senare slöts cirkeln. Deras förfäder hade en gång lämnat Spanien för Skottland. Nu återkom några av deras ättlingar. |
9. Caledonier
© John McSporran. CC.
9.1 Ursprung
Under den första halvan av den skotska järnåldern fram till omkring 1 e.Kr. bodde i britoner i hela Skottland. De var främst ättlingar till tidigare invandrande spanjorer, enligt DNA-forskning på 2000-talet. Ny DNA-forskning 2015-2018 visade dock att de skotska britonerna sannolikt främst var ättlingar till de människor vars förfäder flyttade från ryska stäpper till Skottland efter att pesten dödade 90 % av Skottlands befolkning 2 700-2 500/2 400 f.Kr. De hade också litet påbrå från spanjorer och människor från Mellanöstern som tillhörde de där 10 % som överlevde pesten i Skottland 2 700-2 500/2 400 f.Kr. De senare tog jordbruket till Skottland 4 000 f.Kr. De skotska britonerna hade också litet påbrå från de fåtal kelter från den europeiska kontinenten som flyttade till Skottland från start 700 f.Kr., men mest påbrå från Spanien på den keltiska sidan. De kelterna fick barn med de inhemska skottarna som hade främst påbrå från ryska stäpper. Dock när britonerna levde i järnålderns Skottland f.Kr. hade den delen av deras ryska förfäder levt i Skottland 1 700-2 700 år från det att de flyttade till Skottland 2 700-2 500/2 400 f.Kr. fram till de skotska britonerna 700-1 f.Kr. Det motsvarade ungefär 63-100 generationer räknat på 27 år per varje ny generation, vilket är standard i uträkningar för att räkna på antalet mänskliga generationer upp till 52 000 år tillbaka i tiden. De inhemska människor som levde i Skottland när ett fåtal kelterna kom och spred sin kultur från start 700 f.Kr. var därför skottar och präglade av 1 600/1 700-1 900 års kultur i Skottland. Omkring 1 e.Kr. delades britonerna i Skottland upp i caledonier norr om Skottlands mittenbälte och britoner söder om mittenbältet. De i söder förblev britoner. Uppdelningen berodde på kulturella orsaker. Britonerna i södra Skottland stod närmare britonerna som huserade i hela England och Wales. Rönen från 2000-talet som hävdade att caledonierna i huvudsak hade spanskt påbrå eller var ättlingar till tidigare inflyttade spanjorer och de nyare rönen från 2015-2018 som hävdade att caledonierna främst hade ryskt påbrå ett par tusen år tillbaka skiljde sig åt från den traditionella uppfattningen om deras ursprung. Enligt den äldre uppfattningen som var rådande fram till början av 2000-talet, och som en del fortfarande tror på, var caledonierna i huvudgrad ättlingar till kelter som immigrerade från södra Tyskland till Skottland 700 f.Kr. och under efterföljande århundraden. DNA-forskningen håller inte med. 9.2 Caledonia östra och norra Skottland innan år 122 Från en tid före år 65 fram till år 122 kallade romarna hela eller delar av östra och norra Skottland för det latinska namnet Caledonia. Enligt romarna vid den här tiden låg området där caledonierna bodde norr om Skottlands mittenbälte. Det området som låg norr om den senare byggda Antoninus mur som uppfördes år 142-154. Enligt romarna hade caledonierna sitt huvudsäte i den delen som senare blev känt som Piktland. De som bodde i hela eller delar av östra och norra Skottland kallade romarna för Caledones och Caledonii, på moderna engelska Caledonians. Caledonians är en engelsk översättning av det latinska namnet Caledonii. På svenska kallas de för caledonierna eller kaledonierna. Den romerska poeten och spanskfödda Lucan (39-65), den romerska författaren och naturfilosofen Pliny the Elder (23-79), den romerska kända historiken Tacitus (f. 56 och d. efter 117) samt den egyptiskfödda grekisk-romerske astronomen, geografen och matematikern och romerska medborgaren Ptolemy (100-170) nämnde alla Caledonia eller caledonierna i sina skriftliga verk. Alla fyra syftade på det området som idag är hela eller delar av östra och norra Skottland eller på människorna som bodde i detta område. Eftersom Lucan dog redan år 65 finns det därför bevis för att romarna kallade den här delen av Skottland för Caledonia eller invånarna för caledonier redan före år 65. Det var innan romarna invaderade Skottland år 71. I eposet "De Bello Civili Sive Pharsalia", i bok sex av tio, känd på engelska som the Pharsalia från år 61-65, skrev Lucan på latin "unda Caledonios fallit turbata Britannos". Nämnas bör att engelska namnet Caledonia heter Caledonia och Caledoniam på latin. Engelska Caledonian, som syftar på en person från Caledonia, heter på latin caledonii, caledoniis, caledonio, caledonios och caledonius. Engelska Caledonians heter på latin caledones, caledonii, caledoniorum, caledonios, på italienska caledoni och på spanska caledonios. Det latinska namnet Caledonia tros förmodligen var av keltiskt ursprung. Troligen från ett P-keltiskt språk eller eventuellt från ett urkeltiskt språk innan det spreds till romarna. En tid före år 65 gjorde romarna en latinsk tolkning av namnet. Enligt en del forskare kanske namnet Caledonia kom från namnet på stammen Caledones (Calīdones). De huserade i de skotska högländerna. Deras namn hade sitt ursprung i P-keltiska eller urkeltiska enligt dessa forskare. Det är också möjligt att det var tvärtom och att stammen Caledonii (Caledones) istället fick sitt namn av Caledonia eftersom de möjligen var en dominerade stam i de skotska högländerna vid den tiden. Namnet Caledonia utvecklades då istället direkt från P-keltiskan eller urkeltiskan till latinet och inte via namnet för stammen Caledones (Calīdones). Det går inte att komma ifrån det finns en ömsesidig koppling mellan de latinska namnen Caledonia och Caledonii och att deras uppkomster troligen låg mycket nära varandra oavsett namnens ursprung. Andra forskare menar däremot att namnet Caledonia hade kopplingar till ordet "caled" i det senare uppstådda kymriska som var ett brythonskt språk. Kymriska talas främst i Wales idag. Nästan hela Västeuropa föredrar idag att skriva namnvarianter av caledonierna med ett C. Stavningen av caledonierna med C förekom i svensk litteratur åtminstone redan på 1800-talet. På 1900-talet ändrades stavningen caledonierna till kaledonierna för att försvenska namnet. I slutet av 1900-talet med engelskans ökande inflytande började stavningen med C återigen att dyka upp i svenskan parallellt med K. Cirkeln var sluten. Namnet återfick i den moderna svenskan sitt 1800-tals namn. Idag används både C och K. En del av Sveriges mest kända professorer i historia på 2010-talet föredrar att skriva med C i svenskan, dvs. Caledonia och caledonierna. Därför väljer även vi att skriva stavningen med C och inte med K. 9.3 Caledonia hela Skottland år 122-312 Efter att Hadrianus mur började byggas år 122 av romarna år 122 i norra England kallade romarna hela området norr om denna mur för Caledonia och alla stammar norr om muren för caledonii, etc, på svenska caledonier. En person från Caledonia kallade de för caledonius. Caledonia blev romarnas samlingsnamn för hela det området där Skottland ligger idag samt delar av dagens nordöstra England som ligger norr om Hadrianus mur. Caledonier blev samlingsnamnet för alla stammarna norr om muren. Detta innebar att både de stammarna som bodde norr om Skottlands mittenbälte, som senare kallades för pikter och i början befolkade östra och norra Skottland, samt de britoner som bodde i södra Skottland ingick i Caledonia från år 122 enligt romarna. Söder om Caledonia och Hadrianus mur låg den romerska provinsen Britannia, vilket var England och Wales undantaget nordöstra England som var en del av Caledonia. När romarna ockuperade en del skotska områden under romartiden tillhörde också dessa delar den romerska provinsen Britannia enligt romarna själva. Sett ur romarnas perspektiv blev det logiskt att efter år 122 benämna alla stammar norr om Hadrianus mur som caledonier efter den troligen dominerande stammen caledonierna (caledones/caledonii). Denna stam huserade också i området Caledonia med snarlikt namn. Dessutom var motståndet mot romarnas invasioner som störst norr om Skottlands mittenbälte där stammen caledonierna (caledones/caledonii) huserade. Enligt den romerska konsuln och historikern Cassius Dio (155-235) i Dio lxxvii, 12, var caledonierna år 197 ett britonskt folk som levde norr om Skottlands mittenbälte, vilket var betydligt längre norrut än allt norr om Hadrianus mur. Den officiella romerska hållningen var däremot att caledonierna bodde norr om Hadrianus mur efter år 122, även om deras geografiska område varierade beroende på vilken romersk historiker som skrev om dem. År 150 namngav Ptolemy 20 stammar inom Caledonia i verket "Geographia", vilket är dess latinska titel. Det är också känt som "Cosmographia" på latin, "Geography" på engelska och "Geografike hyfegesis" på svenska. Geographia var en kartbok, ett lexikon och en sammanställning om de geografiska kunskaperna över romarriket på 100-talet. Verket skrevs på grekiska av Ptolemy i Alexandria i nuvarande Egypten. Alexandria var vid den här tiden en del av romarriket. I Geographia nämnde Ptolemy bl.a. sju stammar på fastlandet i norra Skottland, tre i västra Skottland, två i östra Skottland, två i Skottlands mittenbälte och sydöstra Skottland, två i sydvästra och allra sydligaste Skottland. Dessutom nämnde han ytterligare fyra stammar som befolkade öarna i Yttre Hebriderna, Inre Hebriderna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Totalt tjugo stammar. En av stammarna Ptolemy nämnde år 150 var den enskilda stammen caledonierna (caledones/caledonii). De bodde enligt honom vid Loch Ness och Loch Lochy i Great Glen i Highland. De var en stor stam centralt mitt i de skotska högländerna. Kanske var de också den mest dominerande stammen i norra och östra Skottland, enligt en del historiker. Tillsammans med stammar som vacomagi i norra Skottland samt taexali och venicones i östra Skottland gjorde de troligen motstånd mot romarnas invasioner av Skottland. Vacomagi bodde främst i Moray. Taexali huserade i Aberdeenshire, Angus och östra Perth and Kinross och venicones bodde i sydöstra Perth and Kinross och i norra Fife. Britonska stammar och deras territorier i södra halvan av Skottland som votadini blev däremot buffertstater och agerade betydligt vänligare mot romarna. Namnet caledonierna (caledones/caledonii) betydde enligt romarna efter år 122 alla stammar norr om Hadrianus mur, efter senast år 150 också den enskilda stammen caledonierna i de skotska högländerna och efter år 197 också ett folk norr om Skottlands mittenbälte. Beroende på sammanhang nämndes de ibland som den första, andra eller tredje definitionen. Den officiella romerska hållningen var som tidigare nämndes att romarna kallade alla stammar norr om Hadrianus mur för caledonier. Den användes inte minst i sammanhang när de nämnde alla enskilda stammar norr om Hadrianus mur som en gemensam grupp. Dock måste påpekas att endast de stammar i Skottland som kom i kontakt med romarna, vanligen i form av strider enligt traditionell historiebeskrivning, ansåg romarna vara de mest kraftfulla och framträdande inom Skottland. De stammar som höll sig undan, som vek ned sig i strider eller som blev mutade av romarna ansåg romarna inte vara lika dominanta. Romarna hade för vana att uppkalla markerna efter de i tycke mest kraftfulla stammarna. Därför kan det ha funnits fler än tjugo enskilda stammar med territorier i Skottland år 150 än de Ptolemy nämnde. De Ptolemy räknade upp var troligen de mest framträdande stammarna i respektive region. 9.4 Kungariken Under de tre första århundradena e.Kr. var hela Skottland indelat i en rad olika mindre geografiska territorier som kontrollerades av stammar och deras hövdingar. De var fördelade på flera mindre caledoniska territorier norr om Skottlands mittenbälte och flera mindre britonska territorier söder om Skottlands mittenbälte. En del historiker kallade på 2010-talet istället dessa territorier för kungariken. De menade att det fanns kungariken i Storbritannien på den tiden. Den grekiska handelsmannen, geografen och upptäcktsresanden Pytheas (350-285 f.Kr.) skrev i sin bok "Om havet" som kom ut 325-310 f.Kr. att öriket Storbritannien var indelat i kungariken som styrdes av kungar. Dessutom kallade romarna innan 54 f.Kr. en del stammars hövdingar i Storbritannien för kungar och deras territorier som de styrde över för kungariken, t.ex. folket Cantiaci som huserade i Kent i sydöstra England och deras kungar. I Skottlands fall hade en del av stammarnas territorier också huvudstäder år 150, enligt romarna. Det i sin tur talade för någon form av självständiga kungariken i Skottland, enligt dessa historiker. De menade också att det i alla fall fanns några former av småkungariken som kontrollerades av stammar. Andra historiker på 2010-talet avfärdade det bestämt i Skottlands fall. De menade att visst hade stammarna i dessa territorier yrkesfördelningar år 150. De hade också ledare som styrde stammarna och deras territorier, osv. Deras territorier hade dock inte uppnått de definitioner som krävdes för att kunna kalla dem kungariken. Många av stammarna i Caledonia var i krig med varandra medan andra samarbetade över stammarnas territoriella gränser. När romarna försökte inta Caledonia, såväl innan som efter år 122, samarbetade många av de skotska stammarna med varandra för att bilda en enhet. Syftet var att lättare kunna försvara det större området Caledonia mot romarnas invasioner. Några stammar föredrog emellertid att samarbeta med romarna, t.ex. en del stammar i södra Skottland vars territorier blev satellitstater till romarriket trots att de var en del av Caledonia från år 122 enligt romarna. 9.5 Caledonierna och pikterna Romarna kallade Skottland och norra England för Caledonia fram till i alla fall år 312. Dock var Caledonia inget kungarike i sig. Det var bara romarnas namn på den här delen av norra Storbritannien. Troligen år 297 och definitivt vid år 312 hade Piktland börjat etablera sig som ett kungarike i norra och östra Skottland. Romarna nämnde pikterna första gången redan år 297 med det latinska ordet picti. Pikternas kungarike kallade romarna för det latinska ordet Pictavia, på svenska Piktland. År 310 nämnde en romare också pikterna. Den officiella engelska översättningen från latin är "the Caledones and other Picts", på svenska caledonierna och andra pikter. Romarna hävdade själva att Piktland var caledoniernas hem och att pikterna därmed var ättlingar till caledonierna, vilket då stödjer denna översättningen och den översättningen som de flesta historiker tror på. Enligt en del andra forskare ska dock den engelska översättningen från år 310 istället vara "the Caledones, Picts and others", på svenska caledonierna, pikterna och andra. I den första översättningen var caledonierna helt enkelt pikter. Därmed var pikterna ättlingar till caledonierna enligt historiker som föredrar den översättningen. I den andra översättningen var pikterna inte ättlingar till caledonierna. De forskare som stödjer den andra översättningen menar att pikterna och caledonierna bara var två av flera stammar lokalt i regionen. Enligt dem trängde den piktiska stammen ut den caledoniska stammen. Det skedde antingen via giftermål över stammarnas territoriella gränser så att caledonierna blev pikter eller genom krig. Därefter bildades sedan kungariket Piktland av pikterna själva eller tillsammans med andra stammar i norra halvan av Skottland. När romarna fick veta att ett nytt kungariket bildats började de därför kalla det för Piktland och de boende för pikter, enligt de forskare som stödjer den andra översättningen. De flesta historiker är idag överens om att många av stammarna caledonii, vacomagi, taexali, venicones, etc norr om floderna River Clyde och River Forth tillsammans bildade ett kungarike som romarna kallade för Piktland och de boende som bodde där för pikter. Piktland uppstod eventuellt p.g.a. av närmare kontakter mellan dessa stammar och mellan giftermål över stammarnas territoriella gränser vilket integrerade stammarna med varandra. En annan möjlighet var istället att stammarna gick samman i ett kungarike för att lättare kunna försvara detta område mot framtida romerska invasioner. Använder man idag begreppet caledonierna som ett begrepp för alla stammar i Skottland eller alla stammar norr om Skottlands mittenbälte stämmer det att pikterna var arvingar till caledonierna eftersom Piktland uppstod norr om Skottlands mittenbälte. 2005 hävdade Alistair Moffat dock att det var en lämplig förenkling av ett komplex flöde av relationer att säga att pikterna var ättlingar till caledonierna. Preciserar man däremot vilka caledonierna var och går lite mer ingående var den enskilda stammen caledonierna huserade i norr brukar slutsatsen bli annorlunda. Den brukar då ofta leda till att den enskilda stammen caledonierna i norra Skottland bara var en av många stammar som var pikternas förfäder norr om Skottlands mittenbälte. Enligt en del brittiska historiker på 2000-talet som Peter Salway (f. 1932) kunde caledonierna ha varit a) en grupp av lokala piktiska stammar i östra och norra Skottland, däribland människor från bl.a. stammen caledones/caledonii, samt b) förstärkta av britonska motståndsmän som flydde till Skottland från romerska Britannia i nuvarande England eller Wales. Enligt andra historiker var stammarna från östra och norra Skottland under de första århundradena e.Kr. förfäder till de senare pikterna som bodde i samma område. Tillsammans gjorde människorna i dessa stammar motstånd mot romarnas invasioner av Skottland. Romarna kallade sedan dessa stammar som stred mot romarna norr om Skottlands mittenbälte för caledonier efter stammen caledonii. Sett med dessa två beskrivningar var caledonierna ett begränsat antal människor. Ungefär bokstavligt de stammar som stred mot romarna norr om Skottlands mittenbälte samt britonska motståndsmän från Britannia. Det trots att alla stammar i Skottland som grupp över stamgränserna, t.ex. britoner i södra Skottland, benämndes som caledonier av romarna själva på bl.a. 200-talet. Fördelen med dessa nutida beskrivningar av caledonierna är att de särskiljer de skotska stammarna norr om Skottlands mittenbälte mot de skotska britonska stammar söder om Skottlands mittenbälte som var mer vänligt inställsamma till romarna. Exempel på det senare var Votadini i södra Skottland som under en tid var en buffertstat till romarriket. Vad caledonierna däremot själva kallade sitt eget område för vet vi inte eftersom de inte talade samma språk som romarna. Dessutom var de analfabeter och kunde inte skriva ned namnet som de kallade sitt eget område för. De namn på territorier och personer från Skottland från den här tiden är de namn som romarna kallade dem för. Till skillnad från stammarna i England och Wales var caledonierna aldrig helt förtryckta av romarna. Namnet Caledonians finns i bl.a. Dùn Chailleann och Sìdh Chailleann. Dùn Chailleann är skotsk gäliska för Dunkeld i Perth and Kinross och betyder Caledoniis fort eller caledoniernas fort. Sìdh Chailleann är skotsk gäliska för berget Schiehallion som också ligger i Perth and Kinross och betyder på engelska "the fairy hill of the Caledonians". 9.6 Caledonia idag Idag används Caledonia för att historiskt beskriva området Skottland under romartiden samt som ett romantiskt och poetiskt namn för dåtidens eller dagens Skottland. Termen caledonierna används främst för att beskriva människorna och stammarna som bodde i hela Caledonia (Skottland) eller norr om Skottlands mittenbälte under järnåldern och under tiden då romarna hade provinsen Britannia år 43-410. Tekniskt sett var dock caledonierna britoner före år 1 e.Kr. Preciserar man mer används termen caledonierna för att beskriva en av minst tjugo stammar som bodde i Skottland år 150. Idag används termen caledonierna emellertid främst på ett övergripande sätt för att beskriva de människor och stammar i Skottland som var fiender till romarriket från första århundradet e.Kr. fram till bildandet av kungariket Piktland några århundraden senare. Många gånger särskiljs stammarna norr och söder om Skottlands mittenbälte. De norr om mittenbältet brukar nämnas som caledonier medan de i södra Skottland brukar nämnas som britoner. De i södra Skottland kallas för britoner oavsett ifall de stred mot romarna eller inte och oavsett ifall de var mer vänligt inställsamma mot romarna eller såg romarna som sin fiende. Med andra ord kan caledonier under romartiden användas idag som ett begrepp för alla stammar i Skottland under romartidens första århundraden e.Kr., såväl som i norra som södra Skottland. Det kan också syfta på mer specifikt vissa grupper norr om Skottlands mittenbälte under romartiden. Allt beror på i vilket sammanhang ordet caledonierna sätts i. Det kan jämföras med ordet amerikan. I svenskan och engelskan i USA syftar det i första hand på en person från USA och i andra hand från en person från världsdelen Nordamerika och kontinenten Amerika. Idag kan begreppet caledonier under romartiden därför ha fyra betydelser, dvs. en person från hela Caledonia, en person norr om Skottlands mittenbälte, en person från den enskilda stammen caledonierna i skotska högländerna som huserade vid Great Glen eller en person från Caledonia som var fiende till romarna. Caledonierna används också idag som alternativt ord för orden Scots, Scottish och Scotch för att hänvisa till människor som idag bor i Skottland eller kommer från Skottland. Summering, var Caledonia låg under olika tider: - Före år 65 till år 122, östra och norra Skottland. - År 122 till åtminstone år 312, hela Skottland samt norra England norr om Hadrianus mur. - 2010-talet, hela Skottland men ej norra England ifall det är dagens Skottland det syftas på, annars räknas norra England med ifall det är romartiden det syftas på. Begreppet Caledonia och definitionen för området har med andra ord växlat i olika tider. 9.7 Vilka caledonierna var År 98 beskrev Tacitus befolkningen i Caledonia som ett rödhårigt, kraftigt och våldsamt folk som inte drog sig för att slåss när de såg den romerska armén. Tacitus noterade också att caledonierna (britonerna enligt Tacitus egna ord, men caledonierna enligt dagens definition) med stor förberedelse tog till vapen för att angripa romerska fästningar. Romarna beskrev caledonierna som farliga barbarer som levde bortom civilisationens gräns. De hade inte ens vägar eller toaletter i Skottland som däremot var standard i romarriket. Romarnas toaletter var av stenar med träsitsar. Dessutom hade stammarna i Skottland aldrig smakat på vin som var vanligt i romarriket. Vin var något som caledonierna senare kom att älska. Speciellt eliten bland caledonierna såg senare vinet som något glamoröst och fint. Stammarna i Skottland hade heller inte ens lås som var vanliga på romerska dörrar för att förhindra andra från att stjäla deras egendomar. För att inte tala om skrivkonsten. Många romare kunde läsa och skriva. De använde griffel i järn för att skriva på blad av vax. Caledonierna däremot var analfabeter. Skrivkonsten kom till Skottland först flera sekler senare efter att romarna invaderade Skottland år 71. Dessutom fanns det inte katter i Skottland innan romarna kom till Skottland. Katter var bra husdjur för att minska populationerna av möss från att äta upp matförråden. Romarna förde dock med sig katter till Skottland. Caledonierna var därför sett ur ett romerskt perspektiv ett primitivt folk. Det låg i romarnas intressen att förminska detta folks kultur och samtidigt höja upp sitt eget eftersom de ansåg att den romerska kulturen var mer framstående på alla områden, såväl byggnadstekniskt, som militärt, som nöjesmässigt, som hygieniskt, osv. Samtidigt var Skottland ett ogästvänligt land för en romare. Ett till delar bergigt skogslandskap som var kallt, snöigt och mörkt på vintern samt vilt, svårforcerat och okänt på sommaren. Skottland var en del av Europa där den enskilde romaren aldrig visste vad som väntade bakom nästa skogsdunge, slänt eller bergskrön. Det var långt ifrån det urbana civiliserade Rom. Filmen "The Eagle" från 2011 handlar om romarnas invasion av Skottland vid den här tiden. Filmen har sina brister både här och där på en rad olika områden. Den ser emellertid Skottland från ett romerskt perspektiv. Alla som inte är romare är barbarer i filmen, vilket naturligtvis är uppåt vägarna galet fel rent historiskt. Skottland var vid den här tiden en del av den keltiska kulturen och hade en avancerad och fin kultur. Styrkan i the Eagle är att under större delen av filmen får tittaren se rädslan och utsattheten en romersk soldat måste ha känt sig som befann sig i Skottland. Speciellt när soldaten var ensam eller hade med sig några få personer i det skotska landskapet helt utan hjälp från sitt förband. Filmen ger en inblick i hur Skottland och dess landskap sågs med fruktan sett från ett romerskt håll. Förmodligen samma känsla amerikanska soldater kände sig i djungeln i Vietnam på 1960-talet under Vietnamkriget. Samtidigt såg caledonierna romarna som en hänsynslös brutal invasionsmakt som försökte påtvinga dem deras kultur. De såg romarna som diktaturens tyranni och inte som civilisationens vagga som romarna själva såg sitt romarrike som. Naturligt att caledonierna då slogs med näbbar och klor för att bevara sin keltiska kultur, seder, bruk och oberoende. Som vilket folk som helst som blir angripet militärt av en yttre makt. Den keltiska kulturen i Skottland som var en del av caledoniernas kultur var både innehållsrik och fin. Ta alla sniderier i metall som fanns inom den keltiska kulturen som exempel. De anses vara bland de mest finaste i hela Europa från den här tiden. Caledonierna var utmärkta hantverkare. Förutom alla vinster och nederlag i krig mot romarna var caledonierna emellertid mest kända som jordbrukare och som ett folk som byggde fornborgar precis som andra keltiska stammar. |
10. Romarna från insidan
© Michael Coghlan. CC.
|
Hur såg en romersk soldat ut som caledonierna mötte? Vilka kläder bar han? Vilka personliga saker hade han med sig i Skottland?
En romersk soldat bar en hjälm av tenn eller koppar. Hjälmen skyddade hans huvud och ansikte mot fiendens svärd eller vapen. På kroppen bar han en rustning gjord av järn som var tillverkad i många segment. De hölls samman av läderremmar. Närmast kroppen bar han en röd tunika i linne eller ull. Den röda tunikan var ett enkelt plagg i tyg formad som en stor t-shirt som gick ned till ovanför knäna. På soldatens högra höft hängde hans svärd. Han hade också en dolk som satt fastspänd på kroppen eller på kläderna. Dolken såg ut som hans svärd fast var kortare. Både svärdet och dolken var vassa på båda sidor av dess kanter. Jämför svärd eller knivar som bara har en vass sida, t.ex. den klassiska svenska morakniven. På fötterna hade den romerska soldaten sandaler gjorda av läder. För att hålla ihop sandalerna när han marscherade satt korta spikar på sulorna, även kallade hobnails. Sandaler var inte de enda skorna soldaten hade med sig i Skottland. Han hade mängder med olika typer av skor, som t.ex. skor i läder som han lindade sig runt fötterna och som satt fast med läderremmar. Soldaten bar också på ett spjut och en sköld. Spjutet var över två meter långt. Skölden var gjort av plywood och täckt av läder som sedan hade målats. Sköldarna var böjda och bars i regel med vänster hand. När romerska trupper förflyttade sig över längre sträckor hade de med sig tält som var gjorda av skinn från mängder med djur. De var mycket tunga att bära. På kvällarna i militärforten kunde en del soldater fördriva tiden med att spela träspel med tärningar gjorda av ben medan andra föredrog att spela musik på luta eller lyra för varandra. Varje fort hade sitt eget badhus samt toaletter som kunde användas av alla soldater. Större fästningar hade dessutom egna sjukhus med läkare. Den som vill se grunden till ett romerskt badhus bör bege sig till Roman Road i Bearsden nordväst om Glasgow. Utanför forten odlade de romerska soldaterna sina egna grödor. Under skördetiden använde de skäror för att skära säden med. De byggde även små helgedomar utanför forten där de dyrkade sina gudar. I dem placerade de statyer av t.ex. krigsguden Mars eller vishetens gudinna Minerva. Romarna var inte opåverkade av sin omgivning. De som var på plats i Skottland eller i norra England började med tiden också att dyrka keltiska gudar. Det tydde på att de i alla fall hade någon form av interaktion med lokalbefolkningarna. Det var inte alltid enbart den där starka "vi mot dem"-mentaliteten mellan romarna och de skotska lokalbefolkningarna som en del kanske tror, även om den dock fanns där på många håll. De keltiska folken hade sina helgedomar vid vattenkällor, bäckar och begravningsplatser. På 300-talet blev kristendomen den officiella religionen i hela romarriket. Då övergavs alla andra gudar av romarna. |
11. Romarna lämnade hela utom södra Skottland år 86/87
Romarna lämnade stora delar av Skottland. © Arnout Brokking.
|
84/85-89 e.Kr. var Sallustius Lucullus (d. 89 e.Kr.) romersk guvernör för Britannia. Under hans ledning drog sig romarna officiellt tillbaka från norra, östra och centrala Skottland på andra halvan av 80-talet, inklusive de romerska forten som bildade gask ridgen i Angus, Perth and Kinross, Falkirk council area och Stirling council area. Det romerska fortet Cawdor i Eastern Galcantray i östra Highland i norra Skottland, som byggdes år 84, nedmonterades och övergavs av romarna redan år 85. De flesta trupptillbakadragandena från norra, östra och centrala Skottland skedde emellertid år 86/87. De romerska forten som bildade gask ridgen övergavs av romarna år 86 eller år 87, inklusive fästningen Inchtuthil för romerska legioner i Perth and Kinross som också lämnades. Gask ridgens uppgift var att bevaka gränsen norrut på denna del av Skottland på 70-talet och på 80-talet fram till år 86/87. Deras uppgift var också att hindra caledoniska angrepp från högländerna på områden som kontrollerades av romarna söder om gask ridgen. Gask ridgen bildade en gräns mellan högländerna och lågländerna i den här delen av Skottland.
Gask ridgen och resten av norra, östra och centrala Skottland övergavs av romarna eftersom de behövde soldaterna i andra delar av romarriket. De var i behov av dessa soldater för att slåss på platser som exempelvis vid floden Donau på den europeiska kontinenten. Dessutom förde caledonierna gerillakrig efter slaget vid Mons Graupius 83/84 gentemot romarna i den här delen av Skottland. Det fanns ingen anledning att stanna kvar i norra, centrala och östra Skottland för romarna. Det senaste romerska myntet som hittats i området vid gask ridgen är daterat från år 86. Hade romarna stannat kvar längre än efter år 86/87 hade människor i modern tid troligen hittat romerska mynt från efter år 87, enligt historiker. I och med trupptillbakadragandet från norra, östra och centrala Skottland förlorade romarna på andra halvan av 80-talet e.Kr. det övertag och den kontroll över caledonierna som de skaffade efter vinsten i slaget i Mons Graupius år 83/84. Romarna förlorade övertaget och kontrollen endast ett till fyra år efter Mons Graupius. Det romerska trupptillbakadragande visade att romarna inte prioriterade att äga eller kontrollera norra och mellersta Skottland på andra halvan av 80-talet. De fokuserade istället på att ha sina resurser på andra håll i romarriket. Den romerska armén, dess chefer samt Britannias guvernör Sallustius Lucullus kan eventuellt eller möjligen velat ha stannat kvar i hela Skottland. Domitian (51-96) prioriterade dock bort Skottland. Han var romersk kejsare år 81-96. För Domitian uppvägde inte kostnaderna i utdragna krig mot caledonierna i norra och mellersta Skottland i slutet på 80-talet de ekonomiska eller politiska fördelarna för romarna att: a) stanna kvar på forten i t.ex. gask ridgen, eller b) göra norra och mellersta eller hela Skottland till en romersk provins, eller c) införliva hela Skottland med England och Wales i romerska provinsen Britannia. Sett ur Domitian och romarnas perspektiv var det mer lönsamt att lämna norra halvan av Caledonia ensamt än att bekosta stationerade romerska soldater i norra och mellersta Skottland som de dessutom behövde på andra håll i romarriket. Vid framtida behov kunde romarna alltid tvinga stammar i norra halvan av Caledonia till underkastelse. Å andra sidan var det inte säkert att romarna drog sig tillbaka helt från norra, östra och centrala Skottland under Sallustius Lucullus även om så troligen var fallet. Det finns arkeologiska bevis för att det fanns romerska vakttorn i norra Skottland som var ockuperade av romarna på 80-talet e.Kr. fram till år 90. Dessutom byggdes det romerska fortet Ardoch ut på 80-talet efter den romerska guvernören Agricolas tid i Skottland år 84/85. Arodch låg i Perth and Kinross och var en del av gask ridgen som övergavs år 86/87. Å andra sidan kan fortet Aroch byggts ut efter år 84/85, men övergivits år 86/87 eller vid ett senare tillfälle. Det finns också en möjlighet att fortet hade romersk närvaro år 88 och år 89. Hur som helst minskade den romerska närvaron kraftigt eller övergavs helt i norra, östra och centrala Skottland under Sallustius Lucullus ledning på andra halvan av 80-talet e.Kr., men främst då från år 86/87. Romarna lämnade emellertid inte Skottland helt under Sallustius Lucullus. De valde istället att fortsätta ockupera södra Skottlands lågländer. Romarna hade tillräckligt med trupper och ekonomi för fortsatt romersk närvaro i södra Skottland. Exempel på det var det romerska fortet och fästningen Trimontium i sydöstra Skottland. Trimontium uppfördes år 80 och byggdes ut år 86. Trimontium låg sydöst om där Edinburgh ligger idag. Romarna stannade kvar på fortet Trimontium fram till år 211, med undantag av en period år 100-105 till år 140 då det övergavs tillfälligt under 35-40 år. Ett annat exempel på romersk närvaro i södra Skottland var det romerska fortet Dalswinton i Dumfries and Galloway i södra Skottland som byggdes om i stor utsträckning på sena 80-talet e.Kr. Fortet bekräftar att det fanns romersk närvaro i södra Skottland vid den här tiden. Dalswinton låg där den skotska stammen selgovae hade sitt territorium. Området där selgovae huserade var ockuperat av romarna år 79-370. Efter år 86/87 började romarna att handla med stammarna i södra Skottland för att upprätta en buffertzon mellan romerska England och de caledoniska stammarna i centrala och norra Skottland. Kungariket Votadini i sydöstra Skottland var ett sådant rike. Deras territorium sträckte sig från området vid sydöstra Stirling till Falkirk, Lothian, Scottish Borders och vidare ned till engelska floden River Tyne i Northumberland i nordöstra England. År 138-162 var Votadini under romerskt militärt styre, men efter år 164 blev Votadini en vänlig buffertstat till romarriket. Efter år 164 gick de i allians med romarriket utan att vara under romerskt styre. För att enklare kunna försvara sig mot de caledoniska stammarna i norr och lättare kunna förflytta trupper till bl.a. Trimontium byggde romarna stora vägar i södra Skottland. Vägarna möjliggjorde att deras trupper lätt kunde förflytta sig snabbt över långa sträckor. Ofta var dessa vägar väldigt raka. De var Skottlands första riktiga vägar. Vissa av dem finns fortfarande synliga än idag i Skottland. |
12. Vindolandabreven år 92-130
Några av vindolandabreven. © Michel wal. CC.
|
Vindolanda var ett av de tidigaste romerska garnisonerna i England. Garnisonen uppfördes någon gång mellan åren 43-92. Den var beläget i Bardon Mill i sydvästra Northumberland i norra England. Vindolanda låg strax söder om platsen där en del av Hadrianus mur senare började byggas år 122. Vindolandas uppgift som fort var att bevaka den romerska vägen Stanegate som gick mellan viken Solway Firth i väster och floden Tyne i öster. Ungefär år 92-102 skrevs de flesta av de 752 vindolandabreven, även kallade för the Vindolanda tablets eller the Vindolanda letters. En del av breven skrevs också år 103-130. De var brev skrivna i bläck på skivor av trä från björk, al och ek som var tagna från en lokal skog. De större dokumenten bands samman av hål i hörnen. De är de äldsta handskrivna breven i Storbritanniens historia som fortfarande finns kvar.
Vindolandabreven handlar om allt mellan militära frågor till personliga brev till och från de boende på garnisonen i Vindolanda. En del av de privata breven handlar om deras familjer och deras slavar. Vindolandabreven ger en unik möjlighet att ge oss en levande bild av samhällslivet bland romarna i norra England under åren 92-130. De ger även unika möjligheter att se den officiella korrespondensen inom den romerska armén som visade på deras effektivitet, arbetsuppgifter, vad soldaterna åt, vad de gjorde på sin fritid samt brev till nära och kära. Vindolandabreven är betydelsefulla ur ett skotskt perspektiv eftersom breven ger en inblick om romarnas liv som många caledoniska stammar stred mot. Bland breven finns en inbjudan från Claudia Severa (fl. 97-105) som bjöd in sin syster Sulpicia Lepidina till Claudias födelsedagsfest som hölls år 100. Sulpicia Lepidina var gift med Flavius Cerialis. Han var en högt uppsatt militär som var stationerad på Vindolanda. Claudia Severa var gift med Aelius Brocchus som var en befälhavare på ett närliggande romerskt fort. Brevet är det äldsta exemplaret av ett brev som hittats som skrivits av en kvinna på latin i hela romarriket. Claudia Severa var både social och personlig. Hon skrev: ” – Den 11 september, syster, firar jag min födelsedag. Jag skickar dig en varm inbjudan för att se till att du kommer till oss, för att göra dagen roligare för mig med din ankomst. Om du vill lägga fram en hälsning, hälsa din Cerialis. Min Aelius och min lille son hälsar till honom. Jag förväntar mig att du kommer, syster. Farväl, syster, min käraste själ, som jag önskar all lycka, och. Adjö. Till Sulpicia Lepidina, hustru till Cerialis, från Severa.” I ett annat av breven skrev någon till en soldat på Vindolanda: ” – Jag har skickat dig … ett par strumpor från Sattua, två par sandaler och två par kalsonger. … Hälsa Elpis, Lu …,…enus, Tetricus och alla dina mässkamrater som jag ber för att ni ska få ha god lycka.” Mässkamrater syftade på soldaterna på garnisonen i Vindolanda. Några som hette Elpis och Tetricus bland soldaterna på Vindolanda med andra ord. Brevet skrevs uppenbarligen av en mamma, pappa, fru, flickvän eller en annan nära släkting i Sattua som tänkte på sin nära anhörig och gjorde sig besvär att skicka över lite saker till Vindolanda. Det är svårt att veta var Sattua låg. De flesta romerska soldaterna i England och Skottland vid åren 92-130 kom från västra Europa. Mer specifikt från Spanien, Frankrike och Italien. Det betyder inte automatiskt att Sattua var en spansk, fransk eller italiensk by. Dock är det mer sannolikt att så var fallet. Den som vill forska vidare i ämnet bör nog börja sin resa i något av dessa tre länder. Arkeologerna hittar fortfarande nya brev i Vindolanda. Den som vill se breven kan bege sig till the British Museum i London där de finns bakom glasmontrar. |
13. Boken Agricola år 98
|
Agricola till vänster och Tacitus till höger. I mitten den romerska provinsen Gallia Narbonensis i södra Frankrike där Agricola föddes och dog. Troligen föddes även Tacitus där.
|
|
13.1 Boken
Gnaeus Julius Agricola (40-93) var en romersk general och guvernör för Britannia år 78-84/85. Han var verksam i Skottland år 79-84/85. Tacitus (f. 56 och d. efter 117) var svärson till Agricola. År 77 eller år 78 gifte sig Tacitus med Agricolas dotter Julia Agricola (f. 64 och d. efter 93). Tacitus anses var en av de största romerska historikerna under romartiden. Han var även romersk senator m.m. Tretton till fjorton år efter att Agricola lämnade Skottland år 84/85 och fem år efter att han dog år 93 skrev svärsonen Tacitus boken "Agricola". Boken skrevs år 98. På latin är den känd som "De vita et moribus Iulii Agricolae". Ordagrann översättning till engelska är "On the life and character of Julius Agricola". Efter mordet på Domitian år 96 kunde Tacitus använda sin nyvunna frihet att publicera denna bok som var hans första historiska verk. Domitian (51-96) var romersk kejsare år 81-96. Boken "Agricola" handlar om personen Agricola samt även kort om geografin och etnografin i antikens Storbritannien. Boken börjar med en snabb resumé om Agricolas karriär. Sedan följs hans uppdrag och erövringar av Storbritannien. Geografin och etnografin tog Tacitus från a) Agricolas egna anteckningar, b) Tacitus minnen av Agricola samt från c) Commentarii de Bello Gallico bok 1-7 som skrevs 58-49 f.Kr. av berömda Julius Caesar (100-44 f.Kr.). Bok 8 skrevs efter Caesars död av Aulus Hirtius (90-43 f.Kr.). I boken "Agricola" jämför Tacitus också i positiva ordalag de inhemska stammarnas friheter i Storbritannien kontra korruption och tyranni i det romerska imperiet under andra hälften av det första århundradet e.Kr. Boken tar även upp girighet i romarriket. I boken prisar och upphöjer Tacitus karaktären på sin då bortgångne svärfar Agricola. Tacitus gör det genom att visa hur Agricola som guvernör för Britannia och befälhavare för armén skötte statsangelägenheter med trohet, ärlighet och kompetens. Agricola var även trogen sin hatade kejsare Domitian som förtryckte och spionerade på människor. Agricola förblev oskadad och aldrig mördad av Domitians män. Enligt Tacitus var Agricola ett utmärkt exempel på hur det var möjligt att uppträda korrekt samt undvika ytterligheter även under despotism. I despotism kunde den sittande monarken härska obunden av alla lagar och bara enligt sitt eget godtycke. Boken "Agricola" kan ses som Tacitus försvar för en stor del av den styrande klassen i romarriket vid sekelskiftet mellan de första och andra århundradena, dvs. mellan 000-talet och 100-talet. Dessa människor önskade inte martyrdöden. Mord på högt uppsatta människor kunde leda till martyrskap. Många människor från den styrande klassen i romarriket bidrog till a) lagstiftningen i romarriket, b) att styra romerska provinser, c) att utvidga det romerska rikets gränser samt d) att även försvara romarrikets gränser. De samarbetade med den styrande romerska kejsaren Vespasian (9-79) och hans två söner Titus (39-81) och Domitian (51-96) som var romarrikets kejsare 69-79, 79-81 respektive 81-96 under den flaviska dynastin 69-96 e.Kr., också känd på engelska som the Flavian dynasty. Boken kunde å andra sidan istället varit en vädjan till de nya romerska kejsarna efter år 96 att inte trakassera dessa människor i den styrande klassen i en tid av stor instabilitet. Boken "Agricola" har en stark antidespotisk ton. Tacitus jämför Domitians despotism mot fördelarna med den enligt Tacitus hederliga och stora befälhavaren Agricola som passade in i modellen för mos maiorum. Mos maiorum var grundläggande oskrivna koder, traditioner och normer i romarriket som antikens romare härledde sina sociala normer ifrån. I koderna ingick kollektiva principer, beteendemodeller och sociala vanor som påverkade det privata, politiska och militära livet i romarriket. Exempel på sådana var t.ex.: a) fides - trohet, lojalitet och tro. b) pietas - fromhet, hängivenhet, patriotism och plikt. c) religio - vördnad för högre makter eller överhet. d) disciplina - disciplin. e) constantia - fasthet och stadighet. f) gravitas - seriösitet, värdighet och auktoritet. g) parsimonia - sparsamhet. h) severitas - moralisk stränghet. I boken "Agricola" anser Tacitus att Agricola hade varit en exemplarisk man. Tacitus säger underförstått att det romerska imperiet borde accepteras som ett nödvändigt ont och att man måste behålla sin värdighet utan att blanda in sitt eget ansvar med ansvaret från en opålitlig despot som Domitian hade varit. Tacitus skriver att som författare kan man vara en ärlig och samvetsgrann tjänsteman, fortsätta göra sitt jobb med lugn och samarbeta med regimen och vänta på bättre tider när en författare som han kunde skriva i frihet. Tacitus avslutar boken "Agricola" med orden: ”Över många verkligen, av de som gått före, som under det snöpliga och skamliga, kommer vågorna av glömska att rulla. Agricola, som gjorts känd för eftervärlden av historia och tradition, kommer leva för evigt.” Visst kommer Agricolas namn leva om inte för evigt så i alla fall under en bra tid framöver i Storbritannien och framförallt i Skottland. Agricola går nämligen till historien som den romerska generalen och guvernören som hade ansvar för en stor del av den romerska erövringen av stora områden av Storbritannien, inklusive delar av Skottland. Han anses vara den enskilt viktigaste generalen i det romerska riket i erövringen av stora delar av Storbritannien. Dessutom i Skottlands fall var Agricola den romaren vars armé krigade mot caledonierna och dess ledare Calgacus i slaget vid Mons Graupius 83/84. Eftersom Calgacus var Skottlands vid namn första kända manliga patriot kommer hans motståndare Agricola alltid vara intressant och leva vidare så länge det finns ett intresse för det romerska Skottland eller för skotska patrioter och dess fiender. På sina håll finns det ett ganska stort intresse i Storbritannien för det romerska Storbritannien, inte minst i England. Tack vare den nyvunna frihet som Tacitus fick efter år 96 kan vi idag drygt 1900 år senare ta del av historierna om Agricolas lite mer ingående liv, caledoniern Calgacus existens och lite mer utförligare om slaget vid Mons Graupius, osv. Dock hade vi vetat om Mons Graupius även om Tacitus inte skrivit om det. Den romerska arméns register nämnde nämligen att en auxilia sårades i Mons Graupius och fick gå till ett fältsjukhus för att få sina skador behandlade. Denna auxilia kom från den germanska i Belgien bosatta stammen nervierna, på engelska nervii. En auxilia var en utländsk soldat som stred för den romerska arméns hjälptrupper. De var ofta galler, germaner, etc. Många eller delar av dessa historier om Agricola, Calgacus, Mons Graupius, osv. hade emellertid för alltid blivit ovetande eller begränsade i storlek för oss nutida levande människor att ta del ifall Tacitus inte hade fått sin frihet att få skriva boken "Agricola" år 98. Vi hade definitivt inte vetat om Calgacus. Vi hade heller inte vetat lika mycket om Skottlands historia vid den här tiden som vi vet nu. Boken "Agricola" är en av de mest lästa volymerna om romersk historia i Storbritannien. Från åtminstone 1700-talet och framåt har det varit ett populärt tidsfördriv bland kyrkoherdar och militär personal att hitta de rapporterade platserna i boken, t.ex. slaget vid Mons Graupius. Enligt en del historiker är det inte möjligt att skriva om Skottlands eller Storbritanniens hela historia utan att nämna Agricola. Personen Agricola är förmodligen den näst mest berömda romerska personen i Storbritannien efter kända Julius Caesar (100-44 f.Kr.), enligt en del arkeologer. 13.2 Kritik Det finns olika sätt att förhålla sig till boken "Agricola" enligt den belgiskfödda arkeologen och lärarinnan Birgitta Hoffmann's (f. 1969) föreläsning "Archaeology versus Tacitus' Agricola: a 1st Century Worst Case Scenario" i Dublin 2001. Enligt Hoffmann tenderade brittiska arkeologer från slutet av 1800-talet och i början på 1900-talet, som var specialister på romarriket, att vara utbildade historiker. De var också ofta filologer, enligt Hoffmann. Filologi är textanalys och språkforskning inom historisk språkvetenskap som syftar till förståelse av kulturhistoriska förhållanden. Jämför med lingvistik som innebär analys av språket och dess struktur. Dessa brittiska arkeologer på romarriket lärde sig hantera texter. Arkeologi var för dem att få smutsiga händer i jorden efter grävande av fynd på sommaren. Arkeologisk metod var något som hände med Tacitus i slutet av 000-talet och inte på fyndplatserna. Någon gång efter början på 1900-talet fram till 2001 förändrades situationen. Både historikerna och arkeologerna utvecklade sina egna teorier och metoder för att hantera källmaterialen. 1963-1981 dök det enligt Hoffman upp en rad omfattande historier om det romerska Storbritannien. De gav alla en allmän redogörelse för Storbritanniens historia och arkeologi. De blev alla centrala läroböcker för kurser om romerska Storbritannien. En av dem, Ian Richmond's (1902-1965) "Roman Britain" från 1963 för "Penguin History of Britain series", behandlade boken "Agricola" som en historisk berättelse och återgav den historiska berättelsen mer eller mindre oförändrad. Vanligtvis skedde detta utan att hänvisa till arkeologin. Tacitus ord prioriterades medan fynd som hittats i jorden ignorerades i regel. En annan som Sheppard Frere's (1916-2015) "Britannia, A History of Roman Britain" från 1967 innehöll historiska data som sällan var kritiskt bedömda, men med några tillagda idéer om kronologi och arkeologi. Idéerna om arkeologin säkrades med ord som kanske eller möjligen, vilket tolkades att det fanns en chans att det kunde vara sant. Peter Salway's (f. 1932) "Roman Britain" från 1981 var däremot mer kritisk till Tacitus, men återgav ändå huvudhändelseförloppet. Arkeologin användes för att ge tydliga indikationer på var handlingen faktiskt skedde, men dock med vissa tvivel. En fjärde som Malcolm Todd's (1939-2013) "Roman Britain 55 BC - AD 400: the province beyond ocean" från 1981 för "Fontana History of England" redogjorde för Agricolas bedrifter och bravader som Tacitus beskrev dem. Ibland överskred han dem till och med. Arkeologin var smidigt och utan problem integrerad i berättelsen. Det fanns få tvivel. Platserna var tydligt identifierade. I sin föreläsning i Dublin 2001 var Hoffmann kritisk till att det var svårt att kritisera ämnet eller ha en kritisk hållning i t.ex. studentuppsatser eftersom personen Agricola och hans historia var så välkända i Storbritannien. Hon frågade sig ifall det verkligen var så historia och arkeologi skulle hanteras från slutet av första århundradet, dvs. från slutet av 000-talet. Skulle det inte få finnas någon kritik? Hoffmann hävdade att år och händelser gallrades och togs bort från historiebeskrivningen hos de som tolkade texterna i Tacitus bok "Agricola". Arkeologin hade däremot blivit en källa för platserna och materialet, dvs. att platserna och materialet bekräftade si eller så. Men detta betydde inte att det verkligen var fallet. Enligt Hoffmann skapades och framträdde en vacker okritisk berättelse i ämnet om Agricola. Arkeologin tjänade historien medan historien blev ett stenbrott för arkeologin och allt var förpackat i en snygg berättelse. Ett exempel som hon lyfte fram i bristen på kritiskt tänkandet var de stora tillfälliga romerska lägren som tidigare hittades söder om det romerska lägret Durno i Aberdeenshire. Historiskt har de förknippats med slaget vid Mons Graupius 83/84. Vips blev de alla daterade från att vara exakt från år 83/84. Hon menade att historiker innan 2001 gjorde det för lätt för sig samtidigt som de gjorde fel. Det berodde på att historiker fram till åtminstone år 2001 försökte arbeta med arkeologiskt material medan arkeologer försökte arbeta med historiska källor. Båda parter var omedvetna om var gränserna gick för den andras material. Hoffmanns lösning 2001 var att specialister från olika områden borde samarbeta med varandra eller att de var för sig gav studenter en grundlig utbildning i sina respektive ämnen. Från slutet av 1990-talet fram till åtminstone mitten av 2010-talet blev historie- och arkeologiforskningen om personen Agricola bättre. Ett lysande exempel på det var romarnas invasion av Skottland. Ska man tro Tacitus invaderade romarna Skottland i slutet av 70-talet. Arkeologiska fynd som t.ex. äldre byggnadsfaser av romerska fort samt faser och etapper av romerska fortlets (skans) och vakttorn vid gask ridgen i centrala Skottland som upptäcktes i slutet av 1990-talet och i början på 2000-talet visade däremot på att romarna troligen byggde de första forten i centrala Skottland i början på 70-talet e.Kr. Fynden visade också på att de bedrev verksamhet i området ca år 71. Tacitus svärfar Agricola var med andra ord inte första romaren att ockupera Skottland som Tacitus hävdade. Istället var det troligen Quintus Petillius Cerialis (f. 30 och d. efter 83), guvernör i Britannia år 71-74, som var först. Tack vare de arkeologiska bevisen kunde man konstatera att den romerska ockupationen av Skottland började ca år 71, vilket var åtta år tidigare än vad Tacitus hävdade att romarna gjorde. Enligt Tacitus trängde romarna först in i centrala Skottland år 79 under Agricola. Med hjälp av fynden som upptäcktes i slutet av 1990-talet och i början på 2000-talet i Skottland samt i fynd från många andra nordliga romerska platser i Storbritannien från Strathmore i Angus i östra Skottland ända ned till Manchester i England ansåg Hoffmann 2001 att forskarna måste och borde omvärdera årtalen för dessa platser. Enligt henne kunde de platserna också ha varit ockuperade av romarna redan i början på 70-talet och inte lite senare som man tidigare traditionellt trodde. Däremot var hela området av den engelska delen från Manchester och uppåt till dagens skotska gräns i alla fall kontrollerat av romarna år 78. Hoffmann menade att efter år 2001 kommer det inte vara möjligt att kombinera text och arkeologi i tolkandet av Agricola på det sättet som Frere, Salway och Todd gjorde. Hon frågade sig också vad som var fel med Tacitus texter i boken "Agricola" och om han ljög i texterna. Hoffmann konstaterade att boken "Agricola" fram till 2001 behandlades inom en ram för kronologiska uppgifter och historiska ögonblicksbilder, men enligt henne skrevs inte boken för det. Den var först och främst ett stycke latinsk litteratur och inte en enkel lista över viktiga händelser i Storbritannien från år 77 till år 84. Hon jämförde boken med den historiska äventyrsromanen "De tre musketörerna", känd som "Les trois Mousqetaires" på franska, som skrevs av fransmannen Alexandre Dumas (1802-1870). Boken publicerades första gången 1844 och utspelar sig i Frankrike under 1600-talet. Hoffmann frågade sig ifall vi försöker göra motsvarande rekonstruktion av fransk historia med hjälp av "De tre musketörerna". Hon syftade på att svaret var nej i sin fråga. Hennes syftning var också att då borde man heller inte göra en liknande rekonstruktion över Storbritanniens historia år 77-84 med hjälp av boken "Agricola". Enligt Hoffmann borde man istället börja med texten i boken "Agricola". Enligt henne var texten i boken "Agricola" trevlig, enkel och okomplicerad medan verkligheten var en helt annan. Hon menade att fram till 2001 fanns det många som försökte förbättra översättningen, men de samtalade sällan med arkeologer. Sett ur ett arkeologiskt perspektiv borde man i fallet med boken "Agricola" gå tillbaka till den latinska ursprungliga texten som inte är översatt till engelska, enligt Hoffmann 2001. Sedan borde man be en expert på översättning att titta på den. Han eller hon skulle då kunna förklara för arkeologen när texterna i boken "Agricola" är förvrängda eller felaktiga och när de är riktiga och stämmer bra. Efter det kan arkeologen och andra arkeologer tolka texterna och boken bättre. Fram till i alla fall 2001 hände det sällan att översättare och arkeologer diskuterade och samtalade om texterna. Istället var det standard att de engelsktalande arkeologerna fick, sett ur ett arkeologiskt perspektiv, tolka översättarnas översättningar av latinska texter. Enligt Hoffmann var det däremot desto mindre okomplicerat att säga vad boken "Agricola" var för något. Enligt henne var boken en dödsruna eller hagiografi över Tacitus svärfar Agricola. Hagiografi är den litterära genre som skildrar helgonens liv och deras kult. Hagiografi brukar även användas om hyllande beskrivningar av andra historiska personer som i fallet med personen Agricola. Boken var också en jämförande biografi med personen Agricola och berömda romaren Julius Caesar (100-44 f.Kr.) för att visa hur tiderna hade förändrats till det sämre moraliskt mellan första halvan av första århundradet f.Kr. och andra halvan av första århundradet e.Kr. Agricola var en stor hederlig man i dåliga tider av moraliskt nedgång, enligt Tacitus. Det har varit känt sedan länge bland litterära experter att Tacitus var mer för stil i texterna och inte särskilt intresserad av fakta, enligt Hoffmann. Wellesley gick så långt och kritiserade boken "Agricola" för att retoriken vann en enkel seger över faktumet. Enligt Hoffmann brukade en av hennes gamla lärare sammanfatta boken "Agricola" som att Tacitus aldrig lät ett faktum komma i vägen för en bra fras. Hon poängterade emellertid att människor kan se detta som en överdrift. Enligt Hoffmann hade dock en av de ledande forskarna om Tacitus, Tony Woodman, hittat ett krigsslag i Tacitus bok "Annals" från år 117 där Tacitus hade kopierat sig själv på ett annat ställe i sin historiebeskrivning för att påpeka att historien ibland upprepade sig. 13.3 Exemplet Cassius Dio Den romerska konsuln och historikern Cassius Dio (155-235) skrev att romarnas segling runt Skottland ledde fram till att Titus (39-81) fick sin femtonde acklamation som kejsare år 79. Titus var romersk kejsare år 79-81. Cassius Dio skrev även att Agricola var med på seglatsen och bevisade redan då att Storbritannien var en ö. Detta var fyra till fem år innan slaget vid Mons Graupius 83/84. I boken "Agricola" skrev Tacitus att seglingen skedde 83/84. Enligt Hoffmann bytte Tacitus tidpunkt för romarnas segling runt Skottland från år 79 till år 83/84. Hon poängterade dock att det rådde osäkerhet huruvida seglingen runt Skottland skedde år 79 eller år 83/84. Det berodde på vem man trodde på av Cassius Dio eller av Tacitus. Hoffmann konstaterade dock att i Tacitus version fick han en mer tillfredsställande effekt på sin berättelse om Agricola. Den var i nivå med avslutningar på de bästa storfilmerna från Hollywood menade Hoffmann. Därmed blev seglingen runt Skottland kronan på verket på Agricolas framgångsrika år i Storbritannien. Det som talade mot Cassius Dio's version att seglingen skedde år 79 var att år 83 eller strax innan skickade Agricola den grekiske skolmästaren Demetrius of Tarsus till Hebriderna för att göra en expedition bland öarna på Skottlands västkust. Agricola ville veta vad som fanns där vid händelse av framtida konfrontation eller hot mot romarnas militära trupper i Skottland. Men om romarna under Agricola seglade runt Skottland år 79, som Cassius Dio hävdade, seglade de troligtvis igenom eller runt Hebriderna. Då hade Agricola inte behövt skicka Demetrius of Tarsus dit fyra år senare. Demetrius of Tarsus resa till Hebriderna talar för att romarna aldrig var där år 79. Den talar för att romarna seglade runt Skottland först år 83/84. Hoffmann frågade sig 2001 om Tacitus faktiskt ändrade uppgifterna en gång för att få en passade berättelse som i fallet med när seglingen runt Skottland skedde. Om ja på den frågan, hur historiskt korrekt var då resten av hans berättelser? Hoffmann tog upp som ett exempel parallellerna mellan Agricola och Julius Caesar. Likheterna mellan dessa två var många: a) Både började med dubbla blixtkrig. Caesar stred mot helvetier (Helvetii) och ariovister (Ariovist) i Schweiz respektive Tyskland medan Agricola krigade mot ordovices och anglesey i Wales. b) Båda invaderade en ö vid ungefär samma tid i sina karriärer. Caesar var 45 och 46 år när han invaderade England två gånger 55 och 54 f.Kr., medan Agricola var 37-38 år när han besegrade stammar i Wales år 77-78 samt 39 år när han avancerade med en armé in i Skottland år 79. c) Båda hade historier där legioner ur deras romerska arméer blev attackerade av motståndare under en natt, men där de lyckades driva bort fienderna. d) Både hade en slutstrid som föregicks av stora tal om civilisation och frihet. I Agricolas fall var det motståndaren och caledoniern Calgacus tal om frihet till sina egna soldater innan slaget vid Mons Graupius 83/84. Hoffmann menade 2001 att en enskild återkommande händelse kan alltid ha varit en tillfällighet, men mönstret i det här fallet var för beständigt. Hon menade att det var en litterär efterapning på en mycket sofistikerad nivå. Tricket var att göra historien trovärdig även utan bakgrunden. Hoffmann menade inte att Tacitus hittade på varje detalj. Hon föreslog istället att han ordnade om ordningen på händelserna för att skapa en mer tillfredsställande historia. Hoffmann trodde att vissa av striderna och krigsslagen som personen Agricola medverkade i verkligen hände. Vi vet att det var sant att Agricola blev krediterad som den som bevisade att Storbritannien var en ö vid den tiden. Men i verkligheten behövde inte händelserna nödvändigtvis ha hänt exakt porträttlikt eller i den ordningen som Tacitus beskrev dem, enligt Hoffmann. Hoffmann nämnde det inte, men exempelvis kunde caledoniernas armé varit betydligt mindre i slaget vid Mons Graupius än vad Tacitus skrev. Han kunde ha överdrivit mängden antalet soldater hos motståndarna. Därmed kunde Tacitus höjt upp statusen på den egna romerska arméns insats och vinst. Det var trots allt större att vinna mot 30 000 caledoniska soldater än mot 15 000. Vi vet att romarna överdrev motståndarnas storheter i en del andra krigsslag som de vann. Varför skulle de inte också ha gjort det i Mons Graupius? Ett annat exempel är att romarnas armé och deras hjälptrupper kanske led av större förluster än vad som beskrevs i Mons Graupius, men som av någon anledning aldrig rapporterades in. Mons Graupius kunde också ha varit i början av Agricolas invasion av Skottland år 79 och inte bland hans sista år 83/84 innan han lämnade Storbritannien 84/85. I ett omvänt scenario kunde Agricola startat med slaget i Mons Graupius omkring år 79 i början av hans Skottlandsvistelse. Efter att ha besegrat caledonierna kunde Agricola stannat kvar i mellersta Skottland, sedan gjort en marsch norrut till norra Skottland och därefter återvänt till mellersta Skottland. Sedan kunde han rest till Irland. Därefter kunde Agricola rest tillbaka till mellersta Skottland och hållt ställningarna mot eventuella framtida caledoniska attacker på romerska fort fram tills han slutade som guvernör för den romerska provinsen Britannia 84/85. Sedan blev Agricola hyllad när han återvände till den europeiska kontinenten. Det här andra scenariot är inte lika glamoröst och pampig som Tacitus version. Det omvända scenariot skulle kunna vara realistiskt. Det är också möjligt att det skedde precist i den ordningen som Tacitus beskrev det. Verkligheten överträffade dikten då i Tacitus version. Likheterna mellan Agricola och Caesar var då inte bara tillfälligheter. De var sanna. Tacitus hittade då inte på händelsernas ordning i sin bok "Agricola". Enligt Hoffmann 2001 sa dock Wellesley 1969 att hela historien om Agricola blev meningsfull tack vare den arkeologiska aktiviteten. Enligt Wellesley borde de som forskar om ämnet släppa Tacitus hand och istället bete sig som vuxna. Som David Woolliscroft la fram det, enligt Hoffmann, borde forskarna använda alla medel som är lämpliga som källmaterial för att få en bättre förståelse av slutet av första århundradet e.Kr. De borde använda textkritik, arkeologisk analys och litteraturstudier som var för sig borde ske i självständiga arbeten samtidigt som de också var för sig borde ses som lika viktiga och betydelsefulla för den slutgiltiga analysen av perioden. Med täta mellanrum borde man jämföra resultaten. Avslutningsvis kommer vi aldrig att kunna bortse ifrån Tacitus ord, i alla fall inte helt. Tacitus ord kommer alltid att räknas högt. Tack vare arkeologins ökade bidrag till detta ämne har vi dock i eftervärlden fått en bredare och djupare samt en möjlig alternativ version av vad hände i Skottland i slutet av första århundradet e.Kr. |